En djupare kunskap om Gud - A.W Tozer

A.W Tozer

"Vägen till en djupare kunskap om Gud går genom den dödskuggans dal som består i själslig fattigdom och försakelse av allt. De saliga som äger riket är de som förkastar alla yttre ting och ur sina hjärtan dragit upp varje rot av habegär. dessa är "de fattiga i anden"(matt 5:3) De har nått ett inre tillstånd som motsvarar de yttre omständigheterna för en tiggare på Jerusalmes gator. Det är vad ordet "fattig" verkligen betyder, så som Kristus använde det. Dessa "saliga" fattiga är inte längre slavar under det matriellas tyranneri, de har brutit förtryckarens ok. Och detta har de gjort, inte genom att kämpa, utan genom att överlåta sig. Fastän fria från allt begär, äger de likaväl allt ( 1Kor 3:20-23 ) "Ty dem hör himmelriket till"

Excerpts from David Brainerds Diary

David Brainerd(1718-1747)

Excerpts from his diary

Lord's Day, April 25. This morning I spent about two hours in secret duties and was enabled more than ordinarily to agonize for immortal souls. Though it was early in the morning and the sun scarcely shined at all, yet my body was quite wet with sweat. I felt much pressed now, as frequently of late, to plead for the meekness and calmness of the Lamb of God in my soul; and through divine goodness felt much of it this morning. Oh, it is a sweet disposition heartily to forgive all injuries done us; to wish our greatest enemies as well as we do our own souls! Blessed Jesus, may I daily be more and more conformed to Thee.

At night I was exceedingly melted with divine love and had some feeling sense of the blessedness of the upper world. Those words hung upon me with much divine sweetness, Psalm 84:7: "They go from strength to strength, every one of them in Zion appeareth before God." Oh, the near access that God sometimes gives us in our addresses to Him! This may well be termed appearing before God: it is so indeed, in the true spiritual sense, and in the sweetest sense. I think I have not had such power of intercession these many months, both for God's children and for dead sinners as I have had this evening. I wished and longed for the coming of my dear Lord: I longed to join the angelic hosts in praises, wholly free from imperfection. Oh, the blessed moment hastens! All I want is to be more holy, more like my dear Lord. Oh, for sanctification! My very soul pants for the complete restoration of the blessed image of my Saviour, that I may be fit for the blessed enjoyments and employments of the heavenly world.


Monday, April 12. This morning the Lord was pleased to lift up the fight of His countenance upon me in secret prayer, and made the season very precious to my soul. Though I have been so depressed of late, respecting my hopes of future serviceableness in the cause of God, yet now I had much encouragement respecting that matter. I was especially assisted to intercede and plead for poor souls and for the enlargement of Christ's kingdom in the world, and for special grace for myself to fit me for special services. I felt exceedingly calm and quite resigned to God, respecting my future employment, when and where He pleased. My faith lifted me above the world and removed all those mountains that I could not look over of late.

I wanted not the favor of man to lean upon; for I knew Christ's favor was infinitely better, and that it was no matter when, nor where, nor how Christ should send me, nor what trials He should still exercise me with, if I might be prepared for His work and will. I now found revived, in my mind, the wonderful discovery of infinite wisdom in all the dispensations of God towards me, which I had a little before I met with my great trial at college; everything appeared full of divine wisdom.


Tuesday, October 26. (At West Suffield) Underwent the most dreadful distresses, under a sense of my own unworthiness. It seemed to me I deserved rather to be driven out of the place than to have anybody treat me with any kindness, or come to hear me preach. Verily my spirits were so depressed at this time (as at many others) that it was impossible I should treat immortal souls with faithfulness. I could not deal closely and faithfully with them, I felt so infinitely vile in myself. Oh, what dust and ashes I am, to think of preaching the gospel to others! Indeed I never can be faithful for one moment, but shall certainly "daub with untempered mortar" if God do not grant me special help. In the evening I went to the meetinghouse, and it looked to me near as easy for one to rise out of the grave and preach, as for me. However, God afforded me some life and power, both in prayer and sermon, and was pleased to lift me up and show me that He could enable me to preach! Oh, the wonderful goodness of God to so vile a sinner! Returned to my quarters and enjoyed some sweetness in prayer alone, and mourned that I could not live more to God.


hursday, November 3. Spent this day in secret fasting and prayer, from morning till night. Early in the morning, I had some small degree of assistance in prayer. Afterwards, read the story of Elijah the prophet, I Kings 17,18, and 19, and also 11 Kings 2 and 4. My soul was much moved observing the faith, zeal, and power of that holy man and how he wrestled with God in prayer. My soul then cried with Elisha, "Where is the Lord God of Elijah!" Oh, I longed for more faith! My soul breathed after God and pleaded with Him that a "double portion of that spirit," which was given to Elijah, might "rest on me.

That which was divinely refreshing and strengthening to my soul was that I saw that God is the same as He was in the days of Elijah. Was enabled to wrestle with God by prayer in a more affectionate, fervent, humble, intense, and importunate manner than I have for many months past. Nothing seemed too hard for God to perform; nothing too great for me to hope for from Him.

I had for many months entirely lost all hopes of being made instrumental of doing any special service for God in the world. It has appeared entirely impossible that one so black and vile should be thus employed for God. But at this time God was pleased to revive this hope.

Afterwards read the third chapter of Exodus and on to the twentieth, and saw more of the glory and majesty of God discovered in those chapters than ever I had seen before. Frequently in the meantime I fell on my knees and cried to God for the faith of Moses and for a manifestation of the divine glory. Especially the third and fourth, and part of the fourteenth and fifteenth chapters, were unspeakably sweet to my soul. My soul blessed God that He had shown Himself so gracious to His servants of old. The fifteenth chapter seemed to be the very language which my soul uttered to God in the season of my first spiritual comfort, when I had just got through the Red Sea, by a way that I had no expectation of.

Oh, how my soul then rejoiced in God! And now those things came fresh and lively to my mind. Now my soul blessed God afresh that He had opened that unthought-of-way to deliver me from the fear of the Egyptians, when I almost despaired of life.

skaffa sig ved - Spurgeon


"Henry Ward Beecher säger: "I den stad jag är född, fanns en man som alltid hade för vana att stjäla ved. Han brukade gå upp under kalla vinternätterna och stjäla från sina grannar. Det påstods, att han fick arbeta mycket mera nu, än om han hade på ett ärligt sätt sökt skaffa sig ved"

Denne man är ett slående exempel på tusentals människor, som arbetar mycket hårdare för att behaga djävulen, än de skulle behöva, om de sökte att behaga Gud

C.H Spurgeon

Elias tjänst - T. Austin-Sparks

T.A Sparks




Läsning: 1 Kon 17.

Det som först hamnar i vårt synfält är Herrens tjänare. Ännu en gång finner vi att Gud reagerar på tillståndet hos sitt eget folk och reagerar med gudomligt missnöje. Som alltid skaffar han sig ett verktyg för att återföra ordningen.
Elia ställs fram för oss som ett sådant instrument och vi får genom honom se de vägar och de regler som Herren använder för att forma en tjänare som kan verka funktionellt i enlighet med Guds syften.

Guds suveräna val
Det första som ger bärighet för ett sådant verktyg är Guds suveränitet. Det finns aldrig en uttömmande, naturlig förklaring till Guds val och förordnande av sina tjänare. Det kanske finns sådant hos det utvalda verktyget som kan brukas när det helgats och lagts under Guds Andes välde, men när allt har sagts och värderats måste vi erkänna att hans val alltid är ett suveränt, ett självständigt och oberoende val. Det är aldrig beroende av något i det naturliga vilket skulle kunna påverka honom att välja det ena verktyget i stället för det andra. Han agerar suveränt, helt och hållet självständigt i sådant utväljande och förordnande vilket ska gagna hans syften.
Men, oavsett om detta är sant, oavsett om Gud väljer att lägga ner andliga resurser i ett sådant instrument måste det förbli kontrollerat och disciplinerat av Guds hand. Om inte, kommer denne tjänare, detta Guds instrument att följa sin egen själs vägar, följa sina egna bedömningar influerad av sina känslor. Intention och motiv kommer kanske att fortsätta vara gott och vara gudfruktigt men det kommer inte att ge utrymme för nödvändigheten att kontinuerligt vara under Guds hand, under Guds ledning och disciplin.

Detta kommer till ett så klart uttryck hos Elia i begynnelsen av hans uppgift. Det råder inget tvivel om Guds suveränitet i fråga om utväljandet och det råder ingen tvekan om att Gud beklädde honom med kraft och duglighet. Trots detta ser vi honom under Guds hand i varje skede och alla dessa steg och avsnitt verkar disciplinerande för mannen Elia. Gud arbetar hela tiden med sin tjänare och för honom i varje moment, hela vägen, under sin hand så att han inte vid något tillfälle blir något i sig själv men blir till en som har allt i Herren och endast i Herren.
Vi gör ett stort misstag om vi tror att det är nog att ha fått tag på något om Guds tanke och Guds syfte, att ha skaffat sig kunskap om vad Gud vill åstadkomma. Detta är inte alls tillräckligt. En sådan kunskap om Guds syften räcker inte. Det som måste till är ett inre arbete med oss i förhållande till Guds tanke och detta verk är ofta av en sådan karaktär att vi inte alls förstår det.

Om det vore så att Gud arbetade med oss som syndare, om han verkade i våra liv därför att det finns personlig synd och personliga brister kunde vi nog förstå det; men när han verkar i oss med utgångspunkt i sina gudomliga syften, som hans tjänare, går detta långt bortom vårt förstånd. Vi förs ut i områden i vilka vi inte alls begriper vad Herren gör med oss eller varför han gör det. Det går över vår horisont, det gäckar oss och vi är tvungna ? om vi är inställda på att vandra vidare med Herren ? tvungna att acceptera att Gud vet vad han håller på med. Vi måste försöka följa honom enligt det ljus som vi för tillfället har och acceptera att detta arbetande med oss, som går så långt bortom vår begreppshorisont är relaterade till de syften vartill vi är kallade.
Förklaringen till det vi går igenom väntar någonstans framöver och vi kommer att finna den när vi når dit. Gud ger sällan någon förklaring när han för oss ett steg vidare. Gud kommer aldrig till sin tjänare med orden: ?Nu ska jag ta dig genom en särskild sorts erfarenhet som kommer att se ut på detta sätt, och anledningen är denna. . . ? Utan förvarning finner vi oss i ett besvärligt läge som förvirrar oss, ställer oss bortom möjlighet till förklaring, och Gud tar oss igenom utan att lämna någon redogörelse förrän vi är fria, förrän syftet med erfarenheten är uppnått, då finner vi kanhända en förklaring.
Saken är denna; ett instrument som Gud i sin suveränitet valt ut i relation till sina syften, ett instrument som känner till huvuddragen i dessa syften måste i varje led och steg, i varje del och stycke hållas under Guds hand för att läras och ledas i relation till dessa syften, för att helt och hållet vara under Guds styre.

Elia, stor som människa, i främsta ledet i Guds historia, fördes till den punkt, trots att han visste att Gud hade valt ut honom, trots att han kände Guds plan, fördes till den punkt där han inte kunde utifrån eget initiativ eller egen kraft gå vidare för att utföra sin uppgift. Han kunde inte ta mer än ett steg i taget, och dessa enskilda steg leddes vart och ett av Gud. Vi ser detta när vi begynner läsa detta kapitel. Han var tvungen att ta ett steg, och sedan ett till under Guds ledning och inget utöver det. Herren släpper inte iväg ens sin bäste tjänare efter dennes egna idéer. Han ger inte ens sina mest brukade instrument frihet att ta ut egen kurs, trots att de har god insikt i vad Gud har i sinnet.

Gudomlig auktoritet
Några av orsakerna till detta är uppenbara. Elias tjänande var ett uttryck för Guds auktoritet. Krafter var verksamma vilka var mer än mänskliga. Israels situation innefattade mer än andligt förfall. Det var inte endast så att folket hade förlorat en betydande del av sitt andliga liv och nu befann sig på lägre nivå än de skulle och därför behövde återföras till källorna. Baal hade ett starkt fäste i Israel och ondskans makter, mörkrets makter låg bakom detta förfall. Denna situation krävde mer än andlig uppmuntran, mer än andlig föda, mer än en sammankomst för ett fördjupande av det andliga livet.
Ett tjänande utifrån gudomlig auktoritet var vad som behövdes för att ta itu med den andliga situation som låg till grund för de omständigheter som folket befann sig i. Det var starkare krafter i rörelser än enbart mänskligt felande och mänskliga brister. Israels stat och regering hade blivit säte för satans makt. Elia hade att vandra i Guds Andes auktoritet och hans första offentliga uttalande visar att det var en sådan tjänst han hade: ?Så sant Herren, Israels Gud, lever, honom som jag tjänar: Under de här åren skall varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det.? 1 Kon 17:1.
Detta handlar om ställning, en tilldelad position och det mandat som följer denna ställning. Jakob säger att skyn höll sig stängd genom Elias bön. Detta är att gå bortom en jordisk, bortom en vanlig mänsklig situation. Och sedan; han öppnade himlen med sin bön. Detta är att äga mandat i det himmelska.

Förberedelse i det tysta
Denna uppgift förbereddes i det fördolda innan den fann sitt offentliga uttryck. Aposteln Jakob säger mycket bestämt att ? Elia var en människa med samma natur som vi. Han bad en bön att det inte skulle regna, och det regnade inte på jorden under tre år och sex månader; åter bad han, och då gav himmelen regn, och jorden bar sin frukt.?
Det finns undangömd historia här, en historia inför Gud. Elia klev plötsligt, utan förannonsering in i offentligheten. Han stod bara där på universums podium, om vi får säga så, och gav ut sin deklaration. Men detta är inte allt. Det finns en fördold förhistoria inför Gud här. All sådan tjänst med auktoritet har sin begynnelse i hemlighet, skyld för det offentligas öga med rötter i umgänge med Gud.
Den sortens uppgift, vilken föds i detta undangömda umgänge med Gud fordrar en särskild Guds ledning för att bevaras trygg, för att beskyddas från alla krafter som kan förstöra. Detta är anledningen till att Elia mitt i sin uppgift hade behov av att vara ledd steg för steg av Herren. Det fanns inte rum för några generaliseringar eller allmänt dragna slutsatser om tjänandets utseende. I varje steg, i varje led måste det till särskild insikt, Gud instruerande i varje moment. Gud bevarar mandatet allteftersom han ger det, genom liv i det undangömda. Ett sådant liv, ett sådant tjänande får inte visas fram, då förstörs det.

Ett avskiljande från självlivet
Herren säger till Elia ?Ge dig av härifrån. . . ? Härifrån? Varifrån? Bort från publiciteten, bort från denna exponering, från denna öppenhet med alla sina risker. ?Gå bort härifrån och begiv dig österut, och göm dig vid bäcken Kerit, som österifrån rinner ut i Jordan.? Göm dig. Geografin har inte mycket med detta att göra. Det betydelsefulla är ett andligt ?Göm dig?. Kerit betyder avskiljande, avskärande, och det har att göra med Jordan och dess andliga betydelse. Kerit är ett biflöde till Jordan. Vi vet att Jordan står för självlivets död. Guds tjänare måste ha gått igenom en Jordan-upplevelse, men de måste hålla sig nära Jordan och låta Jordans inflytande verka oavbrutet. Den mest hämmande, paralyserande inverkan på ett tjänande med auktoritet kommer från ?Själv?. Det är inflytandet från och styrkan i vårt själsliv.

Elia var en viljestark personlighet, en kraftfull natur, en människa som kunde agera drastiskt och som gav av sig själv med brinnande hjärta, och Guds tjänares självliv är till särskilt besvär för Anden. Paulus gör det fullt klart att vid en viss punkt i hans tjänst och andliga liv, när Gud hade anförtrott honom uppenbarelser som han inte fick berätta om, var det stora och omedelbara hotet mot tjänsten han själv.
?För att jag inte skulle förhäva mig själv?. Således hade inte självlivet blivit utplånat. Paulus var inte friad från möjligheten att skada ett allt igenom andligt tjänande och Herren var tvungen att vidta särskilda åtgärder - inte mot synd, men mot självlivet. ?För att jag inte skulle förhäva mig?. Förhäva mig, vad är det? Det är jagets upphöjelse, självlivets upphöjelse. Vika faror det finns med detta ?jag? och hur verkligt det står som ett hot att ta främsta platsen, maktens position, inflytandets och auktoritetens plats. Det är i relation till detta som Herren måste säga ?göm dig?, ?ge dig av till avskiljandets och avskärandets plats?.

Allt detta är så annorlunda jämfört med vad man väntar sig. Här är alltså en man som har genomgått denna intensiva förberedelse i det tysta tillsammans med Gud under mycket bön. Han finner sig förd ut med mandat att göra ett tillkännagivande som representerar en krisens punkt i Guds handlande. Man kunde förvänta att han från den situationen skulle gå från kraft till kraft, från plats till plats och genast bli en erkänd Guds tjänare och ofta vara i det offentligas centrum. Men Herren vaktar noga på att någon av hans tjänare skulle ta sig an hans sak och hans sändande som vore det kärlets och tjänarens sak. Det skulle förstöra allt, istället krävs ett undangömmande, ett drastiskt förande åt sidan.
Om ett geografiskt relaterat undangömmande är Guds sätt att åstadkomma ett andligt skylande och skyddande, må det då vara så. Om Gud väljer att sända oss bort från det offentligas liv och tjänande till någon avlägsen, okänd plats för att föra oss undan det överhängande hotet att bli något, att bli föremål för allas intresse och deras önskan att forma något att beundra, eller att dra vidare i vår egen kraft då är det gott och väl. Om det nu handlar om att föras undan geografiskt sett eller inte, är Herrens ord till alla sina tjänare i alla omständigheter detta: ?Göm dig?.

Sedan, länkat till detta, som en del av detta måste en Guds tjänare alltid återfinnas böjbar, formbar för att Herren ska kunna få ett omedelbart gensvar. En tjänare har inget program, därför finns det inget som hindrar eller störs. Han har inte någon fast inriktning, därför finns det inget som Herren behöver bryta sönder. Han är i rörelse samman med Gud, sitter still samman med Gud allt i enlighet med Guds instruktioner. Han måste vara känslig för Guds hand, kapabel att sättas i rörelse närsomhelst, under vilka omständigheter som helst utan att uppleva att allt rivs sönder och blir till en enda oreda.
?Gå bort härifrån. . . och göm dig vid bäcken Kerit. . . Men efter någon tid torkade bäcken ut. . .? Herren sa inget om att bäcken skulle torka ut, och detta faktum att Herren sa till Elia att gå till Kerit betydde inte att Herren skulle bevara bäcken för alltid. Det var en etapp och Herren sa egentligen: ?Detta är nästa steg. Jag lovar inte att du kommer att få stanna där för gott. Jag säger inte att detta är en plats där du kan slå dig till ro eller att du ska vara kvar här. Detta är nästa etapp. Gå dit och håll dig redo för det som jag kan komma att ge dig att göra.?

Detta är naturligtvis ett andligt tillstånd. Ingen ska ta detta bokstavligt. Om vi begynte hantera detta efter bokstaven skulle det vålla förvirring i mycket av det vi företar oss. Men vi måste vara redo att låta Herren göra det som han finner för gott, och inte ta det som en motsägelse när han leder oss i annan riktning efter att först ha fört oss utefter ett spår. Det handlar om att vara i Herrens hand, utan att sitta fast i sådant som vi bestämt oss för, också då vägen är dold för vårt förstånd, för vår vilja och våra känslor, dold för allt som hör vårt själsliv till, så att Herren har fri väg med oss.

Bäcken torkade ut; är du beroende av bäcken? Om det är så, blir du ordentligt förvirrad då detta händer. Låter du allt bero av Herren? Då kan alla bäckar sina och vi klarar oss bra ändå. Att vara beroende av Herren är en styrande och förblivande regel för andlig styrka. Man skriver och talar om Elia som en kraftens profet. Om detta är riktigt i något avseende, så var det så därför att han var beroendets profet.
Denna relation till, detta beroende av Herren gjorde det möjligt för honom att fortsätta verka, och leda Elia in på nya områden av uppenbarelse och erfarenhet. Anpassningsbarhet är något väldigt användbart. Om vi inte låter oss formas hindrar vi Herren från att föra oss in i hans fulla uppenbarelse och syften.

Johannes Döparens lärjungar var formbara, därför lärde de känna Herren Jesus. Du kommer ihåg de Johannes lärjungar som följde Jesus och som sa ?Mästare, var bor du?? Han svarade, ?Kom och se?. Hade de varit färdiga och fastlåsta och sagt ?Vi är Johannes? lärjungar och vi måste hålla oss till honom, vi måste stanna hos honom och följa honom; låt Jesus skaffa sig egna lärjungar, vi fortsätter med Johannes?, då hade de gått miste om en hel del. Men de var öppna och formbara.
De Johannes lärjungar som Paulus kom i kontakt med i Efesus många år senare, till vilka han sa ?Tog ni emot den Helige Ande när ni kom till tro?? var formbara. När de hörde vad Paulus hade att säga, lät de döpa sig i Herren Jesu namn. De var redo att gå vidare från Johannes till Kristus och så fick de del i större fullhet.
Om vi inte är redo att böjas och formas går vi miste om mycket. Elia var formbar, därför ledde Herren honom vidare. Gud lät bäcken sina därför att han hade något mer till reds för sin tjänare att lära, något mer att uträtta genom sin tjänare. Därför sa han: ?Stig upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och stanna där. Se, jag har befallt en änka där att ge dig att äta.? Han gav sig iväg till Sarefat och blev genom sin lydnad till välsignelse.

Erfarenhet av uppståndelsen
Efter detta fördes han in i ett nytt moment av tro och lydnad genom en ny erfarenhet, mera handfallenhet, en ny prövning genom att kvinnans son dog. Denna kvinna var änka och mor till en pojke. Sonens död betydde att hon förlorade allt. Det hände medan Elia var där, medan denna kvinna tjänade honom, medan han var där i lydnad för Herren. Han hade agerat i lydnad inför Herren och nu, mitt i tron och trofastheten, lät Herren denna katastrof inträffa i det hem till viket han hade blivit sänd.
Utan tvekan växte sig frågorna stora i Elias hjärta. ?Gud skickade hit mig, det vet jag. Gud valde och kallade mig och mitt i mitt arbete med att utföra min uppgift för han mig in i denna situation! Jag tvivlar inte på att Herren har lett mig, och nu är jag här efter att följt anvisad väg och allt har blivit död och förvirring. Allt är en enda stor, hemsk motsägelse!?

Många är de frågor som dyker upp när man hamnar i en sådan situation. Man ifrågasätter den ledning man har upplevt, man ställer frågor om huruvida man var ledd alls, om man missförstått alltsammans. Man hamnar allt längre ut i sankmark. Vad betyder allt detta?
Gud hade en uppenbarelse till reds för Elia, något bortom allt han förut hade tagit emot. Herren höll på att ge honom något som han inte hade haft en aning om tidigare. Han skulle visa sin tjänare att Han var uppståndelsens Gud, och att det måste göras på ett grundligt sätt, skrivas djupt i hans tjänares varelse genom trångmål, genom rådlöshet, genom förvirring. Sålunda låter Herren änkans son dö och fyller hemmet med förfäran och alla ställer sig många och svåra frågor.

Profeten går till sin kammare och lägger fram saken inför Herren och griper tag i Gud, kopplar sig till sammanhanget och blir till ett med den. Pojkens uppståndelse blir profetens. Profeten låter sig identifieras med situationen i död och sedan i uppståndelse.
Uppståndelsens oerhörda verklighet och mening, en ny erfarenhet av detta, var en nödvändig lektion för Herrens tjänare om denna auktoritet skulle kunna upprätthållas och för att denna tjänst skulle kunna nå sin fullbordan i tillintetgörandet av döden, vilken åstadkom förödelse. Guds tjänare måste gå igenom allt detta i sitt eget hjärta.
Sarefats lärdom övade inflytande på profetens hela uppgift. Sarefat innebar prövning och luttring, det var verklig luttringseld. Elia kom ut ur den, och alla de andra som var med kom ut ur den till en helt ny position, till uppståndelsens position.
Må Herren skriva alla dessa ting i våra hjärtan och visa oss att de fortfar att vara andliga värden vilka är nödvändiga för att nå Guds mål och för att uppfylla hans syften.

Vissheten om domen - John F. MacArthur, Jr





När reformatorerna återupptäckte den storslagna sanningen om rättfärdiggörelse genom tro och började verbalisera den i sina skrifter, blev gensvaret från Rom att man hävdade, att denna doktrin förde med sig, att ett heligt liv blev onödigt. Om Kristi fullkomliga rättfärdighet tillräknas syndare enbart på trons grund, kan de som har blivit rättfärdiggjorda helt enkelt leva på vilket sätt man vill och ändå få garanti för att komma till himmelen. Eftersom man blivit fullkomligt rättfärdig i Guds ögon, har man inget behov av rättfärdighet i praktiken.

Reformatorerna besvarade den anklagelsen med att visa på att helgelse är oundvikligt i varje sann troendes erfarenhet. Jean Calvin skrev:

"Genom tro tar vi emot Kristi rättfärdighet, vilken allena försonar oss med Gud. Denna tro kan man emellertid inte ta emot, utan att samtidigt ta emot helgelse, eftersom Kristus "för oss har blivit till visdom, till rättfärdighet och helgelse och till förlossning" (1 Kor 1:30). Kristus rättfärdiggör därför ingen människa utan att också helga honom ". (Betoning tillagd)

Nutida protestantism tenderar att glömma dessa teologiska rötter. Faktum är, att de som fördömer frälsning med Jesus som Herre som villolära, har lurats in i samma villfarelse som Rom försökte tillämpa på de tidiga reformatorerna. Många av dem lär uttryckligen att rättfärdiggörelse genom tro medför att helighet blir oväsentligt. De ser helgelse i praktiken som önskvärt, t.o.m. väsentligt, men inte dess mindre utan relation till frågan om rättfärdiggörelse och inte nödvändig för evig frälsning. De tenderar att se den juridiska sidan av rättfärdiggörelsen som det totala i Guds frälsande verk. Helgelse i praktiken kan ske eller kanske inte sker, säger man. Detta beror då på personens villighet att lyda. Medan man erkänner att varje troende blir rättfärdiggjord, vill man lämna rum för troende som inte blir helgade.

Men den uppfattningen undergräver fullständigt reformationens teologi. Fastän rättfärdiggörelse och helgelse är skilda teologiska koncept, är båda väsentliga element i frälsningen. Gud kommer inte att förklara en person rättfärdig, utan att också göra honom eller henne rättfärdig. Frälsning inkluderar allt Guds verk för vår räkning, från hans förutvetande av oss före världens grundläggning till vårt slutliga förhärligande i den tillkommande evigheten (Rom 8:29-30). Man kan inte välja och vraka och acceptera evigt liv, medan man tar avstånd från helighet och lydnad. När Gud rättfärdiggör människor, helgar han dem också ( se t.ex. 1 Kor 1:2 och 6:11, där alla troende sägs vara helgade).

Dr. Martyn Lloyd-Jones skrev:

"Inser vi att om vi verkligen förstår doktrinen om rättfärdiggörelse genom tro, då har vi redan förstått det innersta väsendet och kraften i nya testamentets undervisning om helighet och helgelse? Har vi insett att det faktum att vi blir rättfärdiggjorda genom tro garanterar vår helgelse och att vi därför aldrig får tänka på helgelse som en åtskild och efterpåföljande erfarenhet? " (Betoning tillagd).

Bibeln utmanar dem som definierar frälsningen som en rent juridisk handling, utan några praktiska konsekvenser. Hebr. 12:14 talar om "ty utan helgelse får ingen se Herren".

Den versen gör inte helighet till en nödvändighet för rättfärdiggörelse, men den gör anspråk på den som en säker följd. Med andra ord, helgelse är ett kännemärke på alla som är återlösta, inte ett villkor för att ta emot frälsning. De vars tro är äkta, kommer med säkerhet att bli heliga och de som saknar sann tro, kan aldrig bli heliga. De har inget hopp om att få se Gud, förutom att stå inför honom vid domen.

Många som tror att de är frälsta, men lever oheliga liv, kommer att bli chockade när de får se vid den slutliga domen, att himlen inte är deras slutmål. Det är svårt att föreställa sig en mer fruktansvärd scen, än den som beskrivs av Jesus i Matt 7:21-23:

"Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: ´Herre, Herre´, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skola på ´den dagen' säga till mig: 'Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar'? Men då skall jag betyga för dem: 'Jag har aldrig känt eder; gån bort från mig, I ogärningsmän'".

De som ser på frälsningen som huvudsakligen en rättsligt förfarande, ett tillräknande skilt från rättfärdighet i praktiken, kommer att få svårt med denna Jesu varning. Den framställer frälsningen i i mycket praktiska termer. Den upprepar framställningen i bergspredikan: "Ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i himmelriket" (Matt. 5:20).

Här i Matteus 7, ger Herren oss en glimt av den kommande domen och tragedin för dem som kommer att stå framför tronen med höga förväntningar, men endast med en verbal bekännelse eller en huvudsakligen intellektuell kunskap. De kommer att bedyra, att de gjorde saker för Herren, men deras ord och hjärtan är tomma.Tragiskt nog, kommer Kristus att avvisa dem från himmelen.

Lägg märke till nyckelversen i vers 21, som beskriver den typ av människa som kommer att få vara i himmelen. Det är "den som gör min himmelske Faders vilja". Det är inte den som säger, att han känner Jesus eller som tror vissa fakta om honom. Det är den som gör Faderns vilja. Den som inte lever enligt Guds lagar ("ogärningsmän") kommer att avvisas (v.23). Vad vi kan lära oss här är att om en människa lever ett liv i olydnad, så spelar det ingen roll vad han säger eller vilka goda saker den människan har gjort. Han eller hon är en icke troende och riskerar att bli evigt fördömd.

Detta är en mycket stark varning, men den är en absolut nödvändig del av evangeliet enligt Jesus. Dessa kortfattade versar och de som följer direkt efter fördömer två felaktiga gensvar till Kristus: det första, som uppger sig tro, men underlåter att göra det som tron bjuder (Matt 7:22-23) och det andra, att höra utan att lyda (vers. 24-27).

Att säga utan att göra: Synden i tomma ord

Lägg märke till att de "många", som kommer att bli avvisade i domen inte är hedningar. De är religiösa människor, som har valt de mänskliga gärningarnas väg. De är de samma "många", som vi mötte i Matteus 7:13 och som tog den vida och breda vägen. Deras försvar kommer att vara de religiösa handlingar som de utfört (v 22). Paulus sa att människor som dessa "hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta av dess kraft" (2 Tim 3:5). De liknar i mycket fariséerna, upptagna med religiös aktivitet, inte nödvändigtvis avfällingar, villolärare, anti-kristliga, ateister eller agnostiker - de är endast människor, som försöker förtjäna Guds ynnest genom yttre gärningar i stället för att leva ut den rättfärdighet som grundar sig på tro (jmfr Rom 10:5-10).

Gärningarna de gör är endast till det yttre. De är hycklare, som säger de rätta sakerna, men inte gör dem från hjärtat. Den faktiska orsaken till att de kommer att bli avvisade, trots alla de goda saker de kommer att hävda att de gjort, är att de inte gör Faderns vilja (Matt 7:21). De lever inte enligt Guds lagar (v. 23). De känner till de rätta orden och kan tyckas goda utvärtes, men deras karaktär är inte av samma art. De är som många i dagens församling som bejakar sund lära, men inte är frälsta.

Dessa människor säger t.o.m.: "Herre, Herre" (Matt 7:21-22). Detta uppenbarar ännu en gång deras grundläggande renlärighet. De känner till Jesu anspråk som Herre och ger t.o.m. muntligt bifall till det, men de underkastar sig inte honom som Herre. De är som de, om vilka Jesus talade i Lukas 6:46: "Men varför ropen I till mig: ´Herre, Herre´ och gören dock icke, vad jag säger?" De är ivriga, gudfruktiga och väl ansedda. Tre gånger upprepar de: "i ditt namn....genom ditt namn....genom ditt namn" (v.22). De har varit sysselsatta med att göra saker i Herrens namn - t.o.m. underbara saker, och hela tiden tänkt att de tjänar honom med hänförelse. Men deras ord är tomma.

Att säga "Herre, Herre" och sedan inte lyda, är den moraliska motsvarigheten till en Judaskyss. Den som har fått sann tro är lika angelägen om att göra Guds vilja, som att bejaka sann lära.

Jesus uttalade orden i Matteus 7:21-23 som en varning till människor, som tror att de är frälsta, men inte lever i lydnad för Gud. I motsats till dagens predikanter, som går hur långt som helst för att undvika att störa någons frälsningsvisshet, var vår Herre fast besluten att tillintetgöra det falska hoppet hos alla, som ogrundat trodde att de var återlösta. Han utmanade ofta sådana människor. Han uppmuntrade aldrig någon som var osäker på sin frälsning, att strunta i tvivlen. Hans budskap står i stark kontrast till dagens evangelium, som verkar tydligt utformat för att stödja falsk frälsningsvisshet. Mönstret i nutidens förkunnelse är att ge människor ett behagligt och lättköpt budskap, att leda dem in en enkel bekännelse, att få dem att be en bön, skriva på ett kort eller vadsomhelst och sedan försäkra dem om att de är frälsta och att de aldrig ska tvivla på detta. Att vittna på detta sätt är i själva verket att bekämpa den helige Ande, vilkens uppgift är att ge både visshet till dem som verkligen är frälsta (Rom 8:16) och överbevisning till dem som inte är det (Joh 16:8-9). Gud vet om skillnaden, vi gör det inte. Det är inte vår uppgift att förvissa människor om deras frälsning.

Tillfälliga tvivel på ens frälsning är inte nödvändigtvis felaktigt. Sådana tvivel måste bemötas och behandlas med uppriktighet och på ett biblisk sätt. Bibeln uppmuntrar till andlig självprövning. I 2 Kor 13:5 skrev Paulus: "Rannsaken eder själva, huruvida I ären i tron, ja, pröven eder själva. Eller kännen I icke med eder själva, att Jesus Kristus är i eder? Varom icke, så hållen I ej provet. Den förmaningen förbigås till största delen - och bortförklaras ofta - i nutidens församling.

Det har blivit mycket populärt att undervisa bekännande kristna, att de kan åtnjuta frälsningsvisshet oavsett hur de lever sina liv. När allt kommer omkring, hävdar vissa, vad har det praktiska livet att göra med frälsningsvisshet, om frälsningen är en gåva till människor som helt enkelt tror på fakta om evangeliet? Den undervisningen är ingenting annat än lagöverträdelse i praktiken. Den uppmuntrar människor att leva i hyckleri, olydnad och synd, genom att erbjuda dem falsk frälsningsvisshet. Den motarbetar självprövning. Och detta gör klart våld på bibeln. Vi har fått befallningen att pröva oss själva, åtminstone så ofta som vi firar Herrens måltid (1Kor 11:28).

Självprövning är speciellt viktig i en tid som vår. När det finns statistik som påstår att mer än en miljard människor i världen är kristna, måste vi ställa oss frågan vem som fastställde kriterierna. Siffror som dessa stämmer inte med det som Jesus sa om många på den breda vägen och få på den smala. Även de som tillhör den rätta kyrkan kan vara bedragna och fullständigt utan Guds rättfärdighet genom Kristus.

Det finns flera kategorier av bedragna människor i kyrkan. Helt klart finns där hycklare, de som bara försöker visa sig religiösa. Andra är namnkristna, ytliga människor som kallar sig kristna p.g.a. att de har gått i söndagsskola eller "avgjort sig" för Kristus, men som inte har något fortlöpande intresse av att leva ut det som tron innebär. Andra åter är starkt sysselsatta med församlingen eller religiösa aktiviteter. De känner till fakta om evangeliet, med lyder inte Guds ord. De kanske går i kyrkan p.g.a. att de söker sköna känslor, välsignelser, upplevelser, helanden, underverk eller extatiska gåvor. Kanske är de engagerade i samfundet, församlingen, organisationen, men har inga förpliktelser mot Guds ord. De kan älska teologi av rent akademiskt intresse. Vad som än är orsaken, kommer många (Matt 7:22) som har anslutit sig till Kristus och kristendomen att bli bortvisade vid domen.

Lägg noga märke till att predikande, profeterande, utdrivande av demoner och att utföra underverk - även under renlärighetens täckmantel - inte är bevis på sann frälsning. Gud kan verka, och gör också ofta det, genom ofrälsta människor. Han brukade den opånyttfödde Bileam (4 Mos 23:5) - han brukade t.o.m. Bileams åsna! Kaifas, den onde översteprästen, profeterade Kristi död för nationen Israel (Joh 11:51-52). Mäktiga verk kan också göras genom Satans kraft, eller vara förfalskade. Egyptens trollkarlar kunde göra utföra vissa av de underverk som Moses gjorde. Skevas söner i Apostlagärningarna 19 drev ut demoner. Matt 24:24 förutsäger att falska kristusgestalter och falska profeter kommer att utföra tecken och under. Satan kan göra förunderliga saker, och han kommer att göra nästan allt för att vilseleda en icke troende till att tro att han eller hon är frälst.

Mirakler och profetior och mäktiga underverk är inte samma sak som ett heligt liv, och utan sann helighet, kommer ingen att se Gud (Hebr 12:14). Gud vill att vi ska återspegla hans karaktär: "Utan bliven heliga i all eder vandel, såsom han som har kallat eder är helig. Det är ju skrivet: 'I skolen vara heliga, ty jag är helig'" (1 Petr 1:15-16). "Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig" (Matt 5:48). Eftersom Gud är helig, kommer de i vilka han bor att gå framåt mer och mer mot helighet. Eftersom Gud är fullkomlig, kommer de som är hans sanna barn att gå vidare i inriktning mot hans fullkomliga standard. Om du är ostadig, eller om du drar åt motsatt riktning, gör du rätt i att pröva dig själv.

Att vi eftersträvar en fullkomlig standard, innebär inte att vi aldrig kan svika. Det innebär att vi tar itu med sveket. De med sann tro kommer att svika - och i vissa fall, svika patetiskt och upprepade gånger - men en äkta troende - kommer, som ett livsmönster, att bekänna sin synd och komma till Fadern för förlåtelse (1 Joh 1:9). Fullkomlighet är det normala, inriktningen är kriteriet. Om ditt liv inte uppvisar tillväxt i nåd och rättfärdighet och helighet, gör du rätt i att pröva äktheten i din tro - även om du tror att du har utfört stora saker i Kristi namn.

Att höra utan att lyda: Synden i oförnuftiga hjärtan

Vår Herre vidareutvecklar nu faran med den kommande domen med en kort illustration. Detta är sammanfattningen av bergspredikan. Illustrationen sammanför allt det som han har sagt om tro, rättfärdighet och behovet av att leva enligt den gudomliga normen. Den är en slutlig vädjan till människor i fara för domen:

"Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han må liknas vid en förståndig man, som byggde sitt hus på hälleberget. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och kastade sig mot det huset; och likväl föll det icke omkull, eftersom det var grundat på hälleberget. Men var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem, han må liknas vid en oförståndig man, som byggde sitt hus på sanden. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och slogo mot det huset; och dess fall var stort. " (Matt 7:24-27).

Det som vid första påseende tycks vara en enkel berättelse, är i själva verket en kraftig anmärkning mot människor som har sina huvuden fulla av kunskap, men inte har tro i sina hjärtan. Den klargör en motsats mellan dem som lyder och de som inte gör det. Vissa människor hör och reagerar på budskapet, medan andra hör och inte gör det. Det som vår Herre uppenbarligen vill visa oss, är att skillnaden mellan de två är en sak som får eviga följder.

Detta är ett sista upprepande av bergspredikans centrala tema - att de som inte äger en äkta rättfärdighet, inte kommer att komma in i himmelriket (Matt 5:20). Orden riktas igen till dem som gör anspråk på att känna Gud, som tror att de har fått del av riket, men vilkas liv inte uppenbarar Konungens karaktär och egenskaper.

Två män återges i Matteus 7:24-27, som visar på olika slag av lyssnare. Båda byggde hus. Antagligen byggde de dem inom samma område, eftersom samma storm och flod slog emot dem. Husen såg antagligen ganska lika ut. Den enda skillnaden som Jesus nämner om, är de grunder på vilka de byggdes. En man byggde på klippan och den andra byggde på sanden.

Detta var ännu en kraftig tillrättavisning mot fariséernas religion. De brydde sig inte om inre andlighet, hjärtats renhet eller nödvändigheten av ett rätt levnadssätt. De var hycklare, som bara brydde sig om det yttre, inte om att lyda Gud. Hela deras religion var som ett hus byggt på sand. Den såg bra ut vid första anblicken, men till sist var den bara bortkastad strävan, dömd till säker undergång.

Fariséerna bad, fastade och gav sina allmosor, men endast för att skryta med sin fromhet och för att få ett bättre rykte. Mycket av Jesu budskap i begspredikan hade riktats till dem och de människor som fått i sig giftet i deras undervisning. Jesus inledde sitt budskap med med en kallelse till ödmjukhet, sinnesändring, saktmod, hunger efter rättfärdighet, förbarmande och renhet (Matt 5:1-8). Fariséerna kände endast förakt för dessa egenskaper. De hyllade högmod, andlig förmätenhet, självrättfärdighet och att visa upp religiösa handlingar. Jesus krävde rättfärdighet som översteg fariséernas rättfärdighet (v 20), och menade att någonting saknades i deras religion. Han avvisade deras seder med religiöst hårklyveri, vilket fick dem att lyda lagens bokstav men inte bry sig om dess verkliga syfte (v 21-48). Han fortsatte med en tillrättavisning av deras uppseendeväckande maner (6:1-18). Han klandrade dem för deras dömande inställning (7:1-5) och ifrågasatte deras undervisning (v 15-20).

Nu utmanar Jesus dem att handla i enlighet med hans ord (v 24). Om de gör det eller inte, kommer att vara det bästa testet på om de är förståndiga eller dåraktiga. Till sist kommer deras gensvar att avgöra om de kommer att få höra de fruktansvärda orden: "Gån bort från mig, I ogärningsmän" (Matt 7:23).

De som tolkar bibeln har föreslagit flera tolkningar angående vad det innebär att bygga på klippan. Vissa har påpekat att Gud i gamla testamentet kallas en klippa (Ps 18:2). Andra lägger märke till att Paulus hänvisade till Kristus som den enda grunden (1 Kor 3:11). Men låt avsnittet tala för sig själv: "Var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem , han må liknas vid en förståndig man, som byggde sitt hus på hälleberget (klippan) (v 24, betoning tillagd). Att lyda Kristi ord är detsamma som att bygga på den fasta klippan.

Kol 1:21-23 lyder: "Också åt eder, som förut voren bortkomna från honom och genom edert sinnelag hans fiender, i det I gjorden vad ont var, har han nu skaffat försoning...om I nämligen förbliven i tron, väl grundade och fasta". Jakob 1:22, en välkänd vers, lyder: "Men varen ordets görare och icke allenast dess hörare, eljest bedragen I eder själva". 1 Joh 2:3 lyder: "Därav veta vi, att vi hava lärt känna honom, därav att vi hålla hans bud". Titus 1:15-16 lyder: "Hos dem äro både förstånd och samvete orenade. De säga sig känna Gud, men med sina gärningar förneka de det; ty de äro vederstyggliga och ohörsamma människor, odugliga till att gott verk".

Alla dessa avsnitt undervisar att äkta troende tar emot Kristus och går vidare i honom. De hör hans ord och gör som det säger. De känner hans bud och håller dem. De gör inte anspråk på att känna Gud och likväl förnekar honom med sina gärningar. Bekräftelsen på frälsning är ett liv i lydnad. Det är det enda möjliga beviset på att en person verkligen känner Jesus Kristus. Om man inte lyder Kristus som ett livsmönster, så är bekännelsen till honom en tom muntlig utövning.

Tänk ett ögonblick på detta: En man byggde sitt hus på ett snabbt och lätt sätt, medan den andre byggde det på det svåra sättet. Att bygga på sand kräver ingen förberedelse. Du behöver inte gräva. Du behöver inte förbereda dig. Du bara smäller upp det. Det är en genväg som ger snabba resultat, men inte förblivande.

Mycket av dagens evangelisation är byggt på sanden. Den tillåter ingen tid för överbevisning om synd, ingen möjlighet till djup sinnesändring, ingen möjlighet till förståelse för varför vi måste inse verkligheten i att vi är förlorade och inget tillfälle för den helige Ande att verka. Tåget rullar och om du vill hoppa på, är det bäst att du gör det. Arthur Pink skrev: Det finns de som säger att de är frälsta, innan de har någon förnimmelse av att de är förlorade". Massor av människor som nämner namnet Jesus har i ovishet byggt på den ytliga, "höra-men-inte-lyda-drivsanden" (jmfr Matt 7:26). Nutidens slag av kristendom har blivit ytlig och godtar människor som inte har grävt djupt och lagt den rätta grunden.

Jesus sa att en förståndig man inte bygger ett torn utan att beräkna kostnaden (Luk 14:28). Han är villig att gräva djupt, han har tänkt igenom ansvaret, han förstår vad han ger sig in på och han vill göra det på rätt sätt. Detta är den man som hör och lyder (Matt 7:24).

Domens dag kommer. Det är detta som vindarna, slagregnen och vattenströmmarna (Matt 7:25.27) talar om. Gud sänder domens storm. Vissa kommer stå fast och andra kommer att falla. De som står fast är sanna troende, de som faller är de som aldrig i själva verket trodde alls. Skillnaden kommer att visa sig i om lydnad blev resultatet av att man hörde, om ett rättfärdigt liv blev resultatet av att man bekände sig till tron.

Denna beskrivning är förunderligt samstämmig med varningen i Matteus 7:21-23. I båda fallen är testet på sann tro om den medför lydnad eller inte.

Alltså slutar Jesu bergspredikan med en förödande varning för dom: "och dess fall var stort". Det är en varning för dom, kännetecknande för Jesu förkunnelse, men återigen, helt annorlunda än nutidens trendförkunnelse. Evangeliet enligt Jesus kräver en radikal förändring - inte bara en ny uppfattning, utan ett gensvar som innebär full överlåtelse.

Vad blev följden av hans predikan? En stor väckelse? Tusentals omvändelser? Nej. Om någon gjorde sinnesändring, står det inte nämnt om. Matteus 7:28-29 förklarar för oss: "När Jesus hade slutat detta tal, häpnade folket över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet och icke som deras skriftlärde".

Allt de gjorde var att analysera Jesu framtoning! Detta var just det som han hade rådit dem att inte göra. De var "häpna". Det grekiska ordet innebär bokstavligen att de var "bestörta från sina sinnen". Detta var inte en negativ reaktion. Många tolkar faktiskt detta idag som ett gensvar till frälsning. När allt kommer omkring bekände dessa människor att de aldrig hade hört sådan vishet, aldrig upplevt något sådant djup, aldrig förstått sådan berikande sanning. Ingen hade någon givit sådana fruktansvärda varningar för helvetet. Och självklart hade ingen någonsin konfronterat de religiösa ledarna på detta sätt! Jesus talade med sådan frimodighet och djärvhet! Han citerade inte de andra rabbinerna, utan han hade egen auktoritet. Han rörde vid varje dimension av det mänskliga livet i en verbal framställning som fick människor att tappa andan. Aldrig hade sådan djup insikt uttryckts i ett enda kraftfullt budskap. Massorna tyckte att han var underbar.

Men det gav inte ett gensvar till frälsning. De hade redan börjat bygga på sanden. Det fanns ingen sinnesändring, inget som yttrade sig i lydnad - bara analys.

Och det är här det slutar.

Men det kan inte sluta här för en sann troende. Någon med äkta tro kan inte höra Herrens ord och gå bort utan att handla på dem. De trogna kommer att bli mer än chockade, mer än förundrade, mer än beundrande - de kommer att bli lydiga. De bygger ett hus på den fasta klippan.


John F. MacArthur, Jr

Märkliga angrepp mot Åke Greens radikalism

Märkliga angrepp mot Åke Greens radikalism
Pingstpastor Åke Greens predikan i sin församling i Borgholm, har skakat om kyrko-Sverige.

Men att reaktionen från ledare i Pingst - fria församlingar i samverkan skulle bli så negativ och stödet från hans pastorskolleger så litet, det var nog en överraskning även för Green. Senaste tillskottet ar FFS-ledaren Lars-Ivar Nilssons reaktion på Greens attack på den växande sexualliberalismen i vart land. För predikan gällde inte bara homosexualiteten, den omspann hela sexualliberalismen.

Vad reagerade Nilsson mot i Greens predikan? Kritiken riktades först och främst mot tre områden: Greens radikalism (!), att han missförstod Bibelns helhetssyn eller människosyn och hans dåliga kunskap i sexualetik och sexualforskning. Låt oss nu ta dessa anklagelser en efter en,

Åke Greens radikalism:

Vi som varit med nästan ett halvsekel i pingströrelsen kommer ihåg de brinnande evangelisterna när de brännmärkte den växande sexualliberalismen i slutet av 1960-talet. Vi kommer ihåg demonstrationerna utanför porrbutikerna och debattartiklar både i kristen press och lokalpressen. Det pågick ett regelmässigt krig mellan pingströrelsen och sexualeliten. I början av 1990-talet hade jag själv en serie predikningar om den växande homosexualiteten i samhället och den utmaning den innebar för församlingarna.

När nu därför Åke Green väljer att konfronteras med homolobbyismen så gör han det på samma sätt som vi gjorde för 30 år sedan: han avslöjar synden vid dess rätta namn, han säger att de som lever ut sin homosexualitet inte kan vara kristna och kallar den förvridna sexualismen (incest, homosexuellt leverne, etcetera) för en cancersvulst. Vad är det for fel med det uttrycket? Ar det för magstarkt för våra ledare? Ar det inte så vi har betraktat det? För Åke Green har rätt i att sexualliberalismen sprider sig i medierna, teater, film etcetera på ett sätt som kan liknas vid en obotlig sjukdom.

Tendensen bland kristna ledare är klar (och det gäller även Pingst): vår apologetiska linje (om vi nu har någon) baseras mer och mer på en socio-kulturell (kontextuell) förståelse av bibelorden.

Man undviker konfrontationen och tror därmed att man ska lyckas skapa respekt för sin tro och vinna tveksamma människor att förstå det kristna budskapet.

Har begår man ett stort misstag. Man överbetonar kärleksbudskapet på bekostnad av den helige Gudens vrede över synden. En balans måste till för att ge rätt bild av Guds väsen. De sexualliberala måste därför förstå var Guds ords gränser går och u det tycker jag att Green lyckats med att förklara.

Åke Greens människosyn och Bibelns människosyn:

Det här är ett mycket intressant debattämne. För det bygger delvis på Lars-Ivar Nilssons stöd till medvandrarprästen Eric Johanson - som vi alla beundrar. Hans kamp för renhet är beundransvärd. Och han är lika mycket kristen som alkoholisten som valt att sluta, men som hela livet lever med sin kamp.

Det är inte där som Greens attack på homosexualiteten ligger, utan han riktar sig tydligt mot den utlevda homosexualiteten. Hans nöd för det som händer i Sverige liknar mer Jeremias nöd för judafolket Men hans vånda förtar inte hans kärlek till folket.

Green visar i sin predikan på ett mod och en kärlek till svenska folket som man sällan möter i dag. Att varna för olycka och samtidigt tala om hur man ska komma ur den sexuella gastkramning som stora delar av vårt folk befinner sig i måste anses som en kärlekshandling. Vidare måste hela predikan sättas in i ett större sammanhang. Green är till vardags ingen svavelosande predikant, men nöden för vårt folk är större än ängslan för hans framtida rykte. Han framstår därmed som en Jeremiaprofet som måste tala för att det brinner en eld i hans inre.

Åke Greens bristande kunskap i sexualforskning:

Det har är ju ett märkligt angrepp som slår tillbaka på Lars Ivar Nilsson själv. Han visar ju stor okunskap på det som händer inom gen- och sexualforskningen. Det finns nutida forskning som visar på hur homosexuella ar överrepresenterade bland pedofiler. Den ska inte ses om definitiv, men den visar på en tendens.

En nyligen genomförd tvillingforskning pekar klart på art det ar ytterst tvivelaktigt att den homosexuella läggningen är ärftlig. (Se t.ex. Blanchard R, Barbaree HE, Bogaert AF, Dickey R, Klassen P, Kuban ME, Zucker KJ. ?Fraternal birth order and sexual orientation in pedophiles? (2000) Archives of Sexual Behavior 29(5):463-78). Se även narth.com för forskarinformation. Där hittar vi följande påstående: ?There is no such thing as a ?gay gene? and there is no evidence to support the idea that homosexuality is genetic or unchangeable.?

Personligen menar jag att den attityd som Nilsson visar mot sin kollega Åke Green är oacceptabel och bör leda till en ursäkt.

Sedan undrar man om Nilsons utspel ska ses som en rädsla framsprungen ur Knutbydramat for att hindra ?fundamentalistiska och radikala? predikanter från att sprida ?osunda? idéer som kan leda till framtida problem i rörelsens ökade ekumeniska ansträngningar.

Och kanske har vi nu genom våra ledare fått ett ?tolkningsfilter? som i framtiden talar om vad som är sunt eller inte sunt.


Nils-Olov Nilsson

I cried - Thomas Brooks

I cried

(Brooks, "A Word in Season to Suffering Saints")

The child has got many a kiss, and many a hug
?by crying.

"In my distress I called to the Lord; I cried to my
God for help. From His temple He heard my voice;
my cry came before Him, into His ears." Psalm 18:6

Prayer is the only means to supply all defects;
prayer gets all, and makes up for the loss of all.

It is not the length?but the strength of prayer;
it is not the labor of the lip?but the travail of the
heart?which prevails with God. It is not . . .
the arithmetic of our prayers?how many they are; nor
the rhetoric of our prayers?how eloquent they are; nor
the geometry of our prayers?how long they are; nor
the music of our prayers?how sweet they are; nor
the logic of our prayers?how methodical they are
?which will prevail with God. It is only fervency in
prayer, which will make a man prevalent with God.
Fervent prayer hits the mark, and pierces the walls
of heaven!

"In my anguish I cried to the Lord, and He
answered by setting me free." Psalm 118:5

A misery beyond all expression! - Thomas Brooks

(Thomas Brooks, "London's Lamentations" 1670)

"Then He will say to those on His left?Depart from Me,
 you who are cursed, into the eternal fire prepared for
 the devil and his angels!" Matthew 25:41

This solemn sentence breathes out nothing but fire and
brimstone, terror and horror, dread and woe! The last
words that Christ will ever speak to the ungodly, will be:
  the most tormenting and dreadful,
  the most stinging and wounding,
  the most killing and damning!

Here is utter rejection: "Depart from Me?Pack! Begone!
Get out of My sight! Let Me never more see your faces!

"Depart from Me!" is the first and worst of that dreadful
sentence which Christ shall pass upon the ungodly at last.
Every syllable sounds horror and terror, grief and sorrow,
dread and astonishment?to all whom it concerns.
Certainly, the tears of hell are not sufficient to
bewail the loss of heaven!

Here is imprecation: "You who are cursed!"
"But Lord, if we must depart, let us depart blessed!"
"No! Depart?you who are cursed!" You shall be . . .
  cursed in your bodies,
  and cursed in your souls,
  and cursed by God,
  and cursed by Christ,
  and cursed by angels,
  and cursed by saints,
  and cursed by devils,
  and cursed by your wicked companions!
Yes, you shall now curse your very selves,
your very souls?that ever you have . . .
  despised the gospel,
  refused the offers of grace,
  scorned Christ, and
  neglected the means of your salvation!

O sinners, sinners?all your curses, all your maledictions
shall at last recoil upon your own souls! Now you curse
every person and thing which stand in the way of your
lusts, and which cross your designs. But at last, all the
curses of heaven and hell shall meet in their full power
and force upon you! Surely that man is eternally
cursed?who is cursed by Christ Himself!

"But, Lord, if we must depart, and depart cursed, oh let us
go into some good place!" "No! Depart into the eternal fire!"
Here is vengeance and continuance of it. You shall go into
fire, into eternal fire! The eternity of hell?is the hell of hell.
If all the fires that ever were in the world, were contracted
into one fire?how terrible would it be! Yet such a fire would
be but as 'painted fire' upon the wall?compared to the fire of
hell. It is a very sad spectacle to behold a malefactor's body
consumed little by little in a lingering fire. But ah, how sad,
how dreadful, would it be to experience what it is to lie in
unquenchable fire?not for a day, a month, or a year, or a
hundred or a thousand years?but forever and ever!

"If it were," says Cyril, "but for a thousand years, I could
bear it; but seeing it is for eternity?this frightens and
horrifies me!" "I am afraid of hell," says Isidore, "because
the worm there never dies, and the fire never goes out!"

To be tormented without end?this is that which goes
beyond all the bounds of desperation.

Grievous is the torment of the damned . . .
  for the bitterness of the punishments;
  but more grievous for the diversity of the punishments;
  but most grievous for the eternity of the punishments!

To lie in everlasting torments,
to roar forever in anguish of heart,
to rage forever for madness of soul,
to weep, and grieve, and gnash the teeth forever
?is a misery beyond all expression!

Mark, everything that is conducible to the
torments of the damned, is eternal:

God who damns them is eternal!

The fire which torments them is eternal!

The prison and chains which hold them are eternal!

The worm which gnaws them is eternal!

The sentence which is upon them, shall be eternal!

Fire is the most furious of all elements, and therefore
the bodies of men cannot be more exquisitely tormented
than with fire. The bodies which sinned on earth, shall
be punished and tormented in hell. What can be more
grievous and vexatious, more afflicting and tormenting
to the bodies of men?than eternal fire? Oh, then, how
will the bodies of men endure to dwell in unquenchable
fire, to dwell in everlasting burnings! The brick-kilns of
Egypt, the fiery furnace of Babylon, are but as a spark,
compared to this tormenting hell, which has been
prepared of old to punish the bodies of sinners with.

"The sinners in Zion are terrified; trembling grips the
godless! Who of us can dwell with the consuming fire?
Who of us can dwell with everlasting burning?" Is. 33:14

Wicked men, who are now the jolly fellows of the times,
shall one day go from burning?to burning; from burning
in sin?to burning in hell; from burning in flames of lusts
?to burning in flames of torment; except there be found
repentance on their side, and pardoning grace on God's side.

Surely, the serious thoughts of the agonies of hell
while people live?is one blessed way to keep them
from going into those torments after they die! Look!
as there is nothing more grievous than hell?so there
is nothing more profitable than the fear of hell.

"Jesus, who rescues us from the coming wrath!"
    1 Thessalonians 1:10

"For God did not appoint us to suffer wrath but to
 receive salvation through our Lord Jesus Christ."
    1 Thessalonians 5:9

Spurgeon - Citat


" vissa av er har så mycket damm på er bibel att ni kan skriva fördömd på den med era fingrar"

"Hycklare söker sitt eget. Gud är på hycklarens läppar, men världen i hans hjärta, vilken han hoppas få behålla på grund av sitt goda rykte. Jag påminner mig ha läst om en person, som lämnade landets prins en stor summa pengar för att han skulle få rättighet att en eller två gånger om dagen få tillåtelse att besöka honom och endast säga:"Gud bevare er Ers höghet!" Prinsen, förvåna över att han ville ge ut en så stor summa pengar för en så ringa ynnest, frågade honom: " vad för nytta tror ni detta ska medföra?" "oh, min herre", sade han "detta skall bidraga till att jag blir känd i hela landet som en gunstling vid ert hov, och detta skall gagna mig mer än den summa pengar jag betalt till er."

På samma sätt finns det många, som har ett namn om sig att vara goda kristna, som kan göra stora uppoffringar

Så här säger A.W. Tozer om korset...

Så här säger A.W. Tozer om korset...

"Korset är det mest revolutionerade som någonsin funnits bland människor. Korset under romartiden visste inte av någon kompromiss, det gav aldrig några förmåner. Det vann alltid i argumentation genom att döda opponenten och tysta honom för alltid. Det skonade inte Kristus, utan dräpte honom precis som de övriga. Han levde när de hängde honom på korset och var fullständigt död, när de tog ned honom från det. Så var korset när det först framträdde i den kristna historien.

Med fullständig kunskap om allt det här sa Jesus: ?Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig?. Så korset gjorde inte bara slut på Jesu liv, det gör också slut på vårt första liv. Alla hans verkliga efterföljares gamla liv... det och inget mindre är sann kristendom. Vi måste göra något med korset, och det är bara en av två saker som vi kan göra - fly det eller dö på det!"

Ett liv att leva - Watchman Nee


Om vi vid slutet av vårt liv kan säga med Paulus: "Jag har fullbordat mitt lopp", då är vi i sanning lyckliga. Det finns inget  mera tragiskt än när en människa kommer till slutet av sitt liv och förstår, att hon varit på fel väg. Vi har bara ett liv att leva härnere, och vi är fria att göra som vi vill med det, men om vi söker vårt eget nöje, kommer aldrig vårt liv att förhärliga Gud.

Jag hörde en kristen säga:"jag önskar ingenting för mig själv, jag önskar allt för Gud." Önskar du någonting vid sidan om Gud eller är all din önskan koncentrerad i hans vilja? Kan du i sanning säga, att Guds vilja är "GOD OCH VÄLBEHAGLIG OCH FULLKOMLIG"(rom12:2) ? Ty det är vår vilja som ifrågasättes här. Denna starka, själviska vilja som är min måste korsfästas och jag själv ge mig helt åt Herren. Vi kan inte vänta att Herren skall leva sitt liv i oss, om vi inte ger honom vårt liv.
Utan reservationer, utan polimik måste vi ge oss själva åt Honom så att Han får göra som han behagar ned oss

Watchman Nee


"En man är vad han är på sina knän framför Gud ovh ingenting mer"

"Du är så helig som du verkligen vill vara"
A.W Tozer

"En erfarenhet av Gud som inte kostar dig något, åstakommer inget och är inte värd någonting heller" 
              Leonard Ravenhill

"Storslagna örnar flyger ensamma;
Storslagna lejon jagar ensamma;
Storslagna själar vandrar ensamma-ensamma med GUD"
            Leonard Ravenhill

Jag betvival att ens två procent av bekännande kristna är verkligen födda på nytt(i amerika)
                                                         Leonard Ravenhill

"Hur kan vi besegra satan i bön ? när vi inte ens kan stänga av tv apparaten?
                Leonard Ravenhill

Vad du än älskar mer än Jesus är en avgud , jag bryr mig into om vad det än är.
               Leonard Ravenhill

Den Helige Anden är ingen springpojke
               Leonard Ravenhill

En bedjande man slutar att synda, en syndande man slutar att be.
               Leonard Ravenhill

Om en Kristen inte lider bedrövelser och vedermöda i denna världen så är något väldigt fel
              Leonard Ravenhill

Att frukta för Guds vrede - Martin Luther

Martin Luther

Den som läser böcker, predikningar och andakter av Martin Luther skall snabbt bli varse hur ofta han talar om Guds vrede. Vi ska här se på ett sådant exempel. Det är ett utdrag från hans Huspostilla, 2 söndagen efter Trefaldighet. Luther utgår från en liknelsetext av Jesus som handlar om hur folk enträget ska uppmanas att komma till den himmelska måltiden.

"Gå ut på vägar och stigar och uppmana enträget människor att komma in, så att mitt hus blir fullt." Luk 14:23

"Härmed åsyftas vi hedningar som inte bodde i någon stad, dvs inte hade någon ordentlig gudstjänst såsom judarna utan tillbad avgudar, så att vi inte förstod sanningen vare sig om Gud eller om oss själva. Därför liknas hedningarnas länder vid en fri och öppen plats på landsvägen eller fältet där djävulen går fram och har fritt spelrum, så att han där kan göra vad han vill. Gå dit bort, säger husbonden, och uppmana dem enträget att komma in.

Världen har den onda arten att hon överallt avspärrar sig mot evangelium och inte kan tåla den läran. Husbonden däremot vill ha sitt hus fullt av gäster. Ty han har tillrett måltiden så att han måste ha människor som äter, dricker och är glada, skulle han ock vara tvungen att uppväcka dem av stenar. Detta är också anledningen till att Gud låter världen äga bestånd så länge, fast han kunde ha anledning nog i vart ögonblick att för våra synders skull kasta den i fördärvet. Men han gör inte det, ty han behöver ännu fler gäster att delta i sin måltid.

Att hans tjänare nu förkunnar det heliga evanglium för oss, det är ett bevis på att vi som är döpta och tror också är bjudna till denna måltid. Men på vad sätt uppmanar han oss enträget? Vår Herre Gud vill ju inte ha någon nödtvungen tjänst. Han uppmanar oss enträget på det sättet att han låter predika för oss att "den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd." Här visar han oss båda delarna: helvete och himmel, död och liv, vrede och nåd.

Ty först och främst uppenbaras för oss vår synd och vårt förtappade tillstånd, för att vi skall förskräckas för detta när vi får höra att vi, så snart vi blivit födda till världen, strax är i djävulens rike och under Guds vrede. Det är att bli uppmanad enträget, när man fruktar för Guds vrede och begär hjälp av honom.

När nu detta har skett genom predikan och våra hjärtan alltså är förkrossade och förskräckta, så predikas det vidare: Kära själ, du skall inte förtvivla för det att du är en syndare och har dragit över dig en så hemsk dom. Så här skall du göra: Gå åstad, du är ju döpt, och hör evangelium. Då får du veta att Jesus Kristus dött för dig och genom sin död på korset försonat din synd. Tror du detta, då kan du vara trygg för Guds vrede och den eviga döden samt får vara en gäst vid denna härliga måltid och får där äta och dricka så att du blir mätt. Detta är att uppmana enträget, att förskräcka med synden.

Evangelium uppenbarar, vilka som är de verkliga synderna och låter oss känna Guds vrede (Rom 1:18). Det lär oss nämligen att vi alla lever i synder och är att räkna bland de ogudaktiga. Detta befaller oss vår Herre Gud att förkunna genom sitt evangelium då han säger till apostlarna: "Gå och förkunna evangelium".

Men man kan inte förkunna bot och omvändelse utan att säga att Gud är vred på alla människor därför att de är fulla av otro, gudsförakt och andra synder. Denna Guds vrede bör förskräcka dem och göra deras samveten bävande och ängsliga så att de uppmanar enträget sig själva och säger: "Ack, Herre Gud, vad skall jag ta mig till för att bli frälst ur detta elände?" Då skall man säga: "Sätt dig här och ät, ty här står många bord lediga och här är rikt förråd på mat. Du är döpt, tro därför på Jesus Kristus. Tro att han har ställt allt till rätta och försonat för dina synder. Det finns intet annat medel genom vilket du kan få hjälp, än detta att du tror och blir döpt. Då skall Guds vrede upphöra. Då skall istället idel nåd och barmhärtighet, syndernas förlåtelse och evigt liv skina över dig från himlen."

Att uppmana enträget, det betyder att predika omvändelse och syndernas förlåtelse och att förkunna Guds vrede över synderna och nåd över dem som tror. Så skall Guds vrede över syndaren och nödvändigheten av omvändelse tvinga därtill att man kommer och ropar om nåd. Detta är rätta vägen till denna måltid.

På detta sätt blir av judar och hedningar en kristlig kyrka, och så kallas alla tillsammans för fattiga, eländiga, halta och krymplingar. Ty sedan de blivit på detta sätt förskräckta tar de emot evangelium och kryper till korset. Men de som inte vill göra detta, de må sedan vara hur kloka och visa som helst, så har de här sin dom, att de inte skall få smaka denna måltid, dvs att Guds vrede skall förbli kvar över dem och de blir fördömda för sin otros skull.

Men vi som vill komma, vi som har hjärtan som är förskräckta för våra synders skull och som därför inte försummar den Guds nåd som för Kristi skull förkunnas för oss och erbjuds åt oss i evangelium, vi får nåd i stället för vrede, evig rättfärdighet i stället för synd och evigt liv i stället för evig död ?"

Ett annat evangelium

Ett annat evangelium

Av A. W. Pink






SATAN KOMMER ALDRIG MED NÅGOT EGET - han tar bara efter. Gud har en enfödd Son - Herren Jesus Kristus, det har Satan också - "Laglöshetens människa" (2 Tess.2:3). Vi har den Heliga Treenigheten, Ondskan har sin Treenighet (Upp.20:10). Vi kan både läsa om "Guds barn" och "ondskans barn" (Matt.13:38). Vi kan läsa att Gud verkar i de förstnämndas både vilja och gärning, på det att Hans goda vilja må ske, vi kan också läsa att Satan är den andemakt "som nu är verksam i de ohörsamma" (Ef.2:2). Eftersom det finns en "gudaktighetens hemlighet" (1 Tim.3:16) så finns det också en "laglöshetens hemlighet" (2 Tess.2:7). Gud tecknar sina barn med ett insegel på pannan (Upp.7:3), Satan gör likadant med sina barn(Upp.13:6). Vi läser att "Anden utrannsakar ju allt, ja ock Guds djuphet."(1 Kor.2:10), Satan har också sina djupheter (Upp.2:24). Kristus utför mirakler, det gör Satan också (2 Tess.2:9). Eftersom Kristus sitter på en tron så gör Satan också det (Upp.2:13). Kristus har sin kyrka, Satan sin synagoga (Upp.2:9). Eftersom Kristus är världens Ljus, så "förskapar sig Satan till en ljusets ängel" (2 Kor.11:14). Eftersom Kristus har utvalt apostlar, så har Satan också sina apostlar(2 Kor. 11:13). Det här för oss fram till "Evangelium enligt Satan".

Satan är ärkeförfalskaren. Han kämpar nu med att så ut ogräs ibland den goda säden som Gud sått. Han försöker förhindra den goda säden från att växa genom en annan slags växt, en som till synes ser lika dan ut som den goda växten - tistlar. Med andra ord, genom att härma efter försöker Satan att förstöra det verk som Kristus har utfört. Däför har Satan också ett evangelium som är en förfalskning av Kristi evangelium. Det är på Satans evangelium som aposteln syftar, när han säger till galaterna: "Det förundrar mig, att I så hastigt avfallen från honom, som har kallat eder till att vara i Kristi nåd, och vänden eder till ett nytt evangelium. Likväl är detta icke något annat evangelium; det är allenast så, att några finnes, som vålla förvirring bland eder och vilja förvända Kristi evangelium." (Gal.1:6, 7). Det här falska evangeliet spreds alltså redan under apostlarnas dagar, och en mycket allvarlig dom talades ut över dem som predikade det. Aposteln fortsätter "Men om någon, vore det ock vi själva, eller en ängel från himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat för eder, så vare han förbannad." Med Guds hjälp ska vi nu försöka beskriva Satans evangelium.

Satans "evangelium"

Satans evangelium är inte ett system av revolutionerande principer, det är inte heller ett anarkistiskt program. Det uppmuntrar inte till strid och krig, utan poängterar fred och enhet. Det söker inte att få modern emot sin dotter eller fadern emot sin son, utan det fostrar den ande genom vilken den mänskliga rasen kan bli en enda stor familj. Det försöker inte att slå ned på den naturliga människan utan uppmuntrar och stärker den. Det förespråkar utbildning och kultivering och vädjar till "det bästa som vi har inom oss". Det verkar för att göra den här världen så angenäm så att ingen kommer att sakna Kristi närvaro eller känna behov av Gud. Det vill göra människan så intagen av den här världen så att hon inte är redo till någon självuppoffring, välvilja eller barmhärtighet. Det lär att vi ska leva för vår nästas bästa på alla sätt. Det tilltalar det köttsliga sinnet och attraherar mängder av människor, för det ignorerar det faktum att människan av naturen är en fallen varelse och skiljd ifrån livet med Gud, att hon är död i sina överträdelser och sin synd, och att hennes enda hopp ligger i att hon blir född på nytt.

Frälsning genom gärningar

Till skillnad mot Kristi evangelium så lär Satans evangelium att man blir frälst genom gärningar. Det innebär att en människa döms rättfärdig inför Gud p g a hennes gärningar. "Var god och gör gott" är parollen. Man har totalt förbisett att det inte bor något gott i människan. Här menar man att det är en god karaktär som frälsar, men Guds Ord säger motsatsen - karaktären är en frukt av frälsningen. Man har bytt bort Kristus mot goda gärningar; social korrekthet istället för omvändelse och politik och filosofi istället för lära och gudsfruktan. Det talas mer om att förbättra den gamla människan än det talas om den nya skapelsen in Kristus Jesus. Man ser också efter en världsfred som är skiljd ifrån Kristi återkomst

Falska arbetare

Satans apostlar hittar vi inte utanför kyrkan utan de är oftast pastorer inom våra kyrkor. Tusentals av de män som vi finner i talarstolarna sysslar inte längre med att presentera den kristna trons fundamentala sanningar, utan de har avvikit ifrån sanningen och tagit in fabler istället. Istället för att verkligen framlägga hur fruktansvärd synden är, och tala om vilka konsekvenser den har för evigheten, så talar man så lite som möjligt om den och säger endast att synd är lika med avsaknad av gott. Istället för att varna sina åhörare och uppmana till att fly från den kommande vredesdomen, så gör de Gud till en lögnare genom att påstå att Han är för god och barmhärtig för att kunna sända någon av sina skapelser till ett evigt helvete. Istället för att säga att "utan att blod utgjutes så finns det ingen förlåtelse", så säger man att Kristus bara var ett stort exempel för oss, och att vi ska gå i Hans fotspår. Om dessa kan man bara säga att "De förstå nämligen icke rättfärdigheten från Gud, utan söka att komma åstad en sin egen rättfärdighet och hava icke givit sig under rättfärdigheten från Gud" (Rom. 10:3). Deras budskap kanske låter helt riktigt och sant och anses värt att prisas, ändå läser vi om dem: "Ty de männen äro falska apostlar, oredliga arbetare, som förskapa sig till Kristi apostlar. Och detta är icke att undra på. Satan själv förskapar sig ju till en ljusets ängel. Det är då icke något märkligt, om jämväl hans tjänare så förskapa sig, att de likna rättfärdighetens tjänare. Men deras ände skall svara emot deras gärningar." (2 Kor. 11:13-15).

Människor är svältfödda på Guds Ord

Många församlingar står utan ledare som är trogna Guds Ord, och som undervisar HELA Guds rådslut, som visar på Hans väg till frälsning. Till det kan vi lägga det faktum att det är ett fåtal personer i församlingarna som verkligen är villiga att lära sig Sanningen själva. Det är knappast några familjer som läser Bibeln tillsammans i hemmen, även ibland dem som kallar sig kristna. Bibelordet blir inte förklarat ifrån talarstolarna och läses inte i hemmen. Vi lever i ett stressat samhälle som ställer höga krav på alla och få tar sig tid att förbereda sig att möta Gud. Majoriteten av "kristna" är för bekväma för att studera Bibeln själva, och är utelämnade åt sina pastorer. Många av dessa pastorer missbrukar sitt förtroende genom att studera och förklara ekonomiska och sociala problem, istället för Guds uppenbarade Ord.

Dödens vägar

I Ords. 14:12 står det: "Mången håller sin väg för den rätta, men på sistone leder den dock till döden". Den här "vägen" som leder till "döden" är Djävulens bedrägeri - Satans evangelium - en väg till frälsning genom mänskliga bedrifter. Det är en väg som verkar vara "den rätta", d v s, den framvisas på ett sätt som är attraktivt för den naturliga människan, den anbefaller sig till sina lyssnares intelligens. Skaror av människor blir förförda p g a att man använder religiösa termer och även tar Bibeln som stöd för sina teorier (när den passar in).

En falsk kristendom

Hur mycket framgång lögnen får beror på hur likt Sanningen det är. Villfarelse handlar inte så mycket om att man förnekar sanningen, som det handlar om att sanningen blir förvrängd. Det är därför som halvsanningar är värre än totala lögner. När Satan som är lögnens fader går upp i talarstolen, så gör han inte det med avsikten att fullständigt förneka kristendomens fundamentala sanningar. Nej, han tar sanningen och förvrider den, ger en falsk uttydning av den och en felaktig tillämpning. Vi kan ta som exempel detta: Satan är inte så dum att han öppet förnekar Guds existens. Han tar Guds existens för självklar och ger sedan en falsk beskrivning av Guds karaktär. Han undervisar om att Gud är alla människors andliga Fader, under det att Skriften säger att vi är "Guds barn genom tron, i Kristus Jesus" (Gal.3:26), vidare "Men åt alla dem som tog emot Honom gav Han makt att bliva Guds barn. (Joh.1:12). Sedan påstår han att Gud är alldeles för barmhärtig för att kunna sända någon människa till helvetet, under det att Gud säger "Och om någon icke fanns skriven i livets bok, så blev han kastad i den brinnande sjön." (Upp.20:15). Satan är inte heller så dum att han ignorerar historiens centralgestalt - Jesus Kristus. Tvärtom så deklarerar Satans evangelium att Jesus Kristus var den bästa människa som någonsin levt. Han drar uppmärksamheten till Jesu fina karaktär, Hans barmhärtighetshandlingar och Hans finstämda undervisning. Jesu liv blir upphöjt, men Hans ställföreträdande död ignoreras. Det viktiga försoningsverket på korset nämns aldrig, och Hans uppståndelse från det döda anses vara påhittat av godtrogna människor som levde under vidskepelse. Satans evangelium är ett blodlöst evangelium som presenterar en korslös Kristus som ska tas emot, inte som Gud manifesterad i köttet, utan enbart som en idealmänniska.

De andligt blinda

I 2 Kor. 4:3, 4 kan vi läsa: "och om vårt evangelium nu verkligen är bortskymt av ett täckelse, så finnes det täckelset hos dem som gå förlorade. Ty de otrognas sinnen har denna tidsålders gud så förblindat, att de icke se det sken, som utgår från evangelium om Kristi, Guds egen avbilds härlighet." Han förblindar de otroendes sinnen genom att dölja ljuset ifrån evangelium. Det gör han genom att ersätta det sanna evangeliet med sitt eget evangelium: "?han som kallas Djävul och Satan och som förvillar hela världen?" (Upp. 12:9). Det åberopar helt enkelt "det bästa inom människan" och uppmanar henne till att leva ett ädlare liv. Här är en plattform på vilken alla, oavsett åsikt, kan komma samman och proklamera ett gemensamt budskap.

Djävulens bedrägeri

Vi citerar återigen Ords. 14:12; "Mången håller sin väg för den rätta men på sistone leder den dock till döden."

Det ligger mycket sanning i påståendet att vägen till helvetet är klädd med goda föresatser. Det kommer finnas många i Eldsjön vars liv innehållit goda föresatser, ärliga beslut och upphöjda ideal - dessa utförde rättfärdiga handlingar och var oklanderliga på alla områden. Dessa människor var stolta över sin redbarhet men försökte rättfärdiga sig själva inför Gud genom sin egen rättfärdighet. Dessa människor var moraliska, barmhärtiga och storsinta, men de såg aldrig sig själva som skyldiga, förlorade och syndare som förtjänar helvete. De såg aldrig sitt behov av en Frälsare. Detta är den väg "som hålls för den rätta". Så är den väg som anbefaller sig åt det köttsliga sinnet och som så många blir bedragna av idag. Djävulens bedrägeri innebär att vi kan bli frälsta genom våra egna gärningar och rättfärdiggjorda i oss själva inför Gud, under det att Guds Ord säger oss :"Ty av nåden ären I frälsta genom tro - och det icke av eder själva, Guds gåva är det - icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig." (Ef.2:8)

Att greppa med förståndet - eller - att ha en frälsande tro

För några år sedan kom artikelns författare i kontakt med en man som var lekmannapredikant och en entusiastisk "kristen tjänare". I över sju år hade han predikat offentligt och deltagit i olika religiösa aktiviteter, men utifrån hans sätt att prata, så betvivlade artikelförfattaren att mannen var "född på nytt". Vid närmare utfrågning så visade han sig ha en mycket dålig kännedom om Skriften och hade bara en vag uppfattning om Kristi verk för syndare. Under en tid så försökte vi presentera evangelium och uppmuntra till eget studie av Skriften, men vi talade hela tiden i tredje person, med hopp om att Gud skulle uppenbara Frälsaren för honom, om han fortfarande var ofrälst. Så en dag, till allas vår glädje, så berättar han, som sagt sig ha predikat "evangelium" i sju år, att Kristus blivit uppenbarad för honom kvällen före. Han sa till oss att han tidigare hade lärt känna det kristna idealet, men inte Korsets Kristus. Artikelförfattaren tror att det finns många som denne man. Kanske har några växt upp i söndagsskolan, blivit lärda om dopet, livet, och fått undervisning om Kristus, som tror på historien om Hans Person, som krampaktigt håller fast vid ett kristet utövande, och som tror att det är det enda som är nödvändigt för deras frälsning. När människor som dessa växer upp och konfronteras med människor ute i världen som ifrågasätter deras tro så håller de ofta fast vid sin "barnatro", och bekänner att "de tror på Jesus Kristus". Men när deras tro blir utforskad så visar det sig allt för ofta att de tror många saker "om Kristus", men de har inte en verklig tro "på Honom". De tror med förnuftet att en sådan Person verkligen har funnits (och p g a det så tror de att de är frälsta), men de har inte lagt ned sina vapen mot Honom eller slutat strida mot Honom och givit sig till Honom, de har aldrig heller av hjärtat trott "på Honom". Enbart en tro på ortodoxa läror om Kristi Person utan att hjärtat blivit vunnet av Honom eller att livet blivit överlåtet till Honom, är bara en annan fas på den väg som verkar vara den rätta, vars slut är döden. Med andra ord så är detta en annan aspekt av Satans evangelium.

Den breda vägen - eller - den smala?

Nu är frågan - var står du? Står du på den breda vägen, vilken verkar rätt, men leder till död, eller står du på den smala vägen, vilken leder till liv? Har du verkligen vänt den breda vägen ryggen, den som leder till död? Har Kristi kärlek skapat ett nytt hjärta i dig, ett som hatar och fasar för allt som inte behagar Kristus? Vill du att Kristus regerar över dig (Luk.19:14). Förströstar du enbart på Hans rättfärdighet och blod som grund för att du är accepterad av Gud?

Religion - eller - tro?

De människor som har sin förtröstan på de yttre formerna för gudsfruktan, såsom dopet eller konfirmationen, de som är religiösa för att få respekt, de som går i kyrkan för att "man ska göra det" och de som tillhör något samfund för att de tror att de på så sätt blir kristna, är alla på den väg som leder till döden - andligt och för evigheten. Hur ärliga motiv vi än har, hur nitiska vi än är eller hur uthålliga vi än är, så kommer Gud aldrig acceptera oss som sina barn förrän vi accepterar Hans Son.

En ytlig tro - eller - en tro som leder till omvändelse?

Ännu en förförisk form av Satans evangelium är när predikanter först presentera Kristi försoning och sedan säger till sina lyssnare att allt Gud kräver ifrån dem är att de ska tro på Hans Son. Genom detta har många tusen själar blivit lurade att de är frälsta. Men Kristus säger "..om I icke gören bättring, skolen I alla sammalunda förgås." (Luk.13:3). Att göra bättring är att hata synden och vända sig bort ifrån den. Det blir resultatet när Anden gör hjärtat förkrossat inför Gud. Ingen, förutom ett förkrossat hjärta kan ha en frälsande tro på Herren Jesus Kristus.

Återigen, det finns tusentals människor som lurats att tro att de har "tagit emot" Kristus som deras "personlige Frälsare", utan att först ha "tagit emot" Honom som HERRE. Guds Son kom inte hit ner för att frälsa Sitt folk i deras synder, utan "ifrån deras synder"(Matt.1:21). Att bli frälst ifrån synden, är detsamma som att bli frälst ifrån att vara likgiltig över Guds auktoritet, det är att överge egenviljan och självtillfredsställelsens väg, det är att överge vår egen väg (Jes.55:7). Det är att ge upp inför Guds auktoritet, att gå in under Hans styre, att gå in under Guds herravälde. Den som aldrig tagit på sig Kristi ok och som inte verkligen gör allt för att tillfredsställa Honom i alla detaljer av sitt liv, och som ändå tror sig vila på Kristi fullbordade verk - är bedragen av Djävulen.


I Matt.7 har vi två skriftställen som talar om rätt och fel väg och vad resultatet blir av dessa båda vägar d v s, Kristi evangelium eller Satans efterapning. Om vi läser v. 13 och 14 så står det: "Gån in genom den trånga porten. Ty vid och bred är den väg, som leder till fördärvet, och många äro de som gå fram på den; och den port är trång, och den väg är smal, som leder till livet, och få äro de som finna den." I versarna 22 och 23 läser vi sedan "Många skola på den dagen säga till mig: Herre, Herre, hava vi icke profeterat (predikat) i ditt namn och genom ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag betyga för dem; Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsmän." Ja, det är faktiskt möjligt att verka i Kristi namn, t o m att predika i Hans namn, att vara kända inför världen och inför församlingen, utan att Gud känner oss! Hur viktigt är det inte därför, att verkligen rannsaka oss för att finna var vi står. Att vi rannsakar oss inför Guds Ord och ser om vi verkligen är i tron eller om vi blivit förförda av vår sluge fiende. Vi bör se efter om vi byggt vårt hus på sand, eller om det är fast förankrat på Klippan Kristus Jesus. Må den Helige Ande genomskåda våra hjärtan, bryta ned vår egenvilja och vår fiendskap mot Gud. Må Han få verka i oss en djup omvändelse och rikta vår blick på Guds Lamm som tar bort världens synd.

Har vi rätt att döma eller ej?

Har vi rätt att döma eller ej ?

Ett av de bibelställen som är mest missbrukat och missförstått är Matt 7: 1-2; "Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda; ty med den dom, varmed I dömen, skolen I bliva dömda, och med det mått, som I mäten med, skall ock mätas åt eder". Många människor försöker att använda detta ställe som bevis för, att man inte ska döma alls. Men det är inte innebörden av Matt 7: 1-2. Fundera över följande stycke ifrån Johannes evangelium: "Dömen icke efter skenet, utan dömen en rätt dom." (Joh. 7:24). Lägg märke till hur Gud förbjuder oss att döma efter det yttre, men befaller oss att döma "en rätt dom". Hur är det möjligt att vi syndare, även om vi är frälsta syndare av nåd, skulle kunna döma rätta domar? Den enda möjligheten för oss att göra detta, är att döma i enlighet med Guds sanning, lära och vittnesbörd, vilket Han uppenbarat i sitt Ord. Detta gäller all lära, allt handlande, och alla predikanter. "Men om någon, vore det ock vi själva, eller en ängel från himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat för eder, så vare han förbannad." (Gal 1:8). Gång på gång förbjuder oss Gud att döma efter det yttre.

 Han säger att vi ska döma efter läran. Vilket evangelium en människa säger sig tro på, avgör om hon tror på den sanne Kristus eller på en falsk. Läs och fundera över följande stycken: "Ve eder, I skriftlärde och fariseer, I skrymtare, som ären lika vitmenade gravar, vilka väl utanpå synas prydliga, men inuti äro fulla av de dödas ben och allt slags orenlighet!" (Matt 23:27). "Så vittnen I då om eder själva, att I ären barn av dem som dräpte profeterna" (Matt23:31). Titta på dessa som var till synes helt rena och rättfärdiga. Dessa hade dödat profeterna, och t o m Kristus p g a sin lära. "Jesus svarade dem och sade: Min lära är icke min, utan hans som har sänt mig.

 Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå, om denna lära är från Gud, eller om jag talar av mig själv." (Joh 7:16-17). "Mina älskade, tron icke var och en ande, utan pröven andarna, huruvida de äro av Gud; ty många falska profeter hava gått ut i världen." (1 Joh 4:1). "Var och en som går framåt, att han icke förbliver i Kristi lära, han har icke Gud; den som förbliver i den läran, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till eder och icke har den läran med sig, så tagen icke emot honom i edra hus och hälsen honom icke. Ty den som hälsar honom, han gör sig delaktig i hans onda gärningar." (2 Joh 9-11).

Alla har vi många gånger hört hur man citerar Matt 7: 1-2, men det är inte så ofta man hör versarna ovan förklaras. I ljuset av hela Guds vittnesbörd som vi citerat ovan ser vi, att i Matt 7 så förbjuder oss Gud att döma efter världens sätt att se, men Han säger att vi ska döma efter Hans mått. Fundera över följande stycke ifrån Matteus 7: "Tagen eder tillvara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar. Av deras frukt skolen I känna dem. Icke hämtar man väl vindruvor från törnen eller fikon ifrån tistlar?" (Matt 7:15-16). Kristus befaller oss att "ta oss till vara för falska profeter". Hur skulle vi kunna det, om vi inte kan bedöma att de är falska? Vi ska "känna dem av deras frukt". Eftersom Gud förbjudit oss att döma efter det yttre beteendet hos någon, så kan ju inte frukten vara det yttre beteendet, varken hos de som predikar, eller hos någon annan. Frågan är inte om vi ska döma eller ej, utan den handlar om efter vilka mått vi dömer. Om vi är ärliga nu så ser vi, att genom att påstå att vi själva, eller någon annan är frälsta, så dömer vi. Vi dömer allting, vare sig vi vill eller ej, det går ej att komma ifrån. Just nu, så dömer du, om det du läser är sant eller inte. "Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren. Om edra synder än äro blodröda, så kunna de bliva snövita, och om de äro röda såsom scharlakan, så kunna de bliva såsom vit ull." (Jes 1:18). " i den (judarnas synagoga) gick Paulus in, såsom hans sed var.

Och under tre sabbater talade han där med dem, i det han utgick ifrån skrifterna."(Apg 17:2). Det är omöjligt att resonera och tala utan att döma. Problemet ligger inte i själva dömandet. Vår rättsuppfattning är vår största fiende, innan omvändelsen. Av naturen är människan sådan, att hon dömer i relation till vad som helst, bara inte i relation till Guds vittnesbörd, Guds lära. "Men jag fruktar, att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva, så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus. Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl." (2 Kor 11:3-4). "Ty de männen äro falska apostlar, oredliga arbetare, som förskapa sig till Kristi apostlar. Och detta är icke att undra på. Satan själv förskapar sig ju till en ljusets ängel." (2 Kor 11:13). Gud har varnat oss klart och tydligt, både i det Gamla och Nya Testamentet, för falska profeter, som bekänner sig vara sända av Gud, fast de inte är det. Han har också varnat oss för att det ska komma många anti-krister, många falska Kristus och falska evangelium.

Han har varnat oss för dem som predikar en annan Jesus, ett annat evangelium, genom en annan ande. Alla dessa får sin kraft ifrån Satan. Därför är det vår främsta plikt och vårt största ansvar, att avslöja det falska, och hålla fram det som är sant. Vi måste alla hålla med om att Gud faktiskt befaller oss att tro Hans Sanning och stå emot Satans lögner. Han befaller oss att stå på Hans sida och stödja Hans predikanter. Han förbjuder oss däremot, att ha någon som helst religiös gemenskap, med dem som håller sig till ett annat evangelium. Vårt ansvar och plikt när det gäller detta, tvingar oss att döma och bedöma allting, utifrån Guds standard, d v s enbart enligt Guds lära. Vi vet alla, alltför väl, att de som predikar, stödjer och älskar, en annan Jesus, en falsk Kristus, och har en annan ande inneboende i sig, är obekymrade om sin ställning inför Gud. De är moraliska och tar sin tro på allvar. De är hängivna, men trots detta är de fullständigt bedragna. Varje troende har någon eller många i sin närhet som är bedragna på dessa områden, men av kärlek till dem så tvingas vi att varna dem och säga Sanningen.

De måste ta avstånd ifrån Satans lögner. "Dömen icke", menas att det är att visa kärlek, medkänsla och ödmjukhet, att inte döma alls. Men de måste lära sig att döma enligt Guds standard, och att rensa sina sinnen ifrån alla andra standarder. "Kan väl en etiopier förvandla sin hud eller en panter sina fläckar? Då skulle också I kunna göra något gott, I som ären så övade i ondska." (Jer 13:23). Ordet "övade" här, skulle hellre ha översatts "intalade". I Jeremias bok kan man läsa hur falska profeter talade falska läror till folket. Läror som stod emot Guds Sanning. Ingen som tror och stödjer falska läror kan "göra något gott" i Guds ögon. Ingen kan förstå att den lära och det evangelium man tror, är falskt förrän man har hört och förstått Guds evangelium i hela sin omfattning. Guds evangelium är enkelt och exakt, även om det är en produkt av obegränsad visdom.

Endast Guds evangelium, får nådens verkningar i oss, genom den helige Ande, att komma på rätt plats, och tar på så vis bort all lagiskhet ifrån den troende. Guds evangelium framkallar alltid en gudomlig ånger och bättring, något som man aldrig ångrar. Guds evangelium är Hans definitiva, och absoluta löfte om en fullständig frälsning (det inkluderar allt den helige Ande verkar i oss), till alla dem, som söker en frälsning som är grundad, i Kristi tillräknade rättfärdighet enbart. Kristi rättfärdighet, som Skriften uppenbarar den, är ensamt upphov till att syndare får tillträde till en fullständig frälsning.

Den utesluter allt annat som vill ha del i människans frälsning. Detta nådefulla tillträde till självaste Himmelen, och detta absoluta uteslutande av allting annat, blir ännu mäktigare av den välsignade sanningen, att innan vi tar vårt första steg för att tjäna Herren, har vi redan fått tillträde till Himmelen. Detta och endast detta, tar bort all lagiskhet, och sätter syndaren fri. Detta kräver av oss att vi vänder om ifrån allt som vi tidigare hållit högt. Många av dagens bekännande kristna, håller fram sin tro, sin omvändelse och sitt heliga liv, som det som frälser dem eller håller dem frälsta.

Att tro detta är en direkt motsats till Guds evangelium. En Guda-given tro, sätter sin tro till att Kristi rättfärdighet, och den enbart, ger dem tillträde till en fullständig frälsning. En omvändelse som Gud givit är, att man skäms över att man någonsin hållit sig till en sådan hemsk lära, som tror att något mer än enbart Kristi rättfärdighet är orsaken till att vi fått tillträde till en fullständig frälsning och bevaras i den.

Att vi bevaras "i tron", är p g a att Gud är trofast, och rättvis, och vi vet att Han kommer att förhärliga oss tillsammans med Kristus, på grund av Kristi rättfärdighet enbart. Vi vet att synden ensamt för med sig en evig död, enligt Guds helighet och Sanning. Men vad vi inte vet genom naturen är, att rättfärdigheten ensamt för med sig allt vad frälsningen är, enligt densamma Guds helighet och Sanning. Gud lät sin Son bli människa för att stadfästa rättfärdigheten, såsom en ersättare och representant för förlorade syndare, dessa som var ogudaktiga, fiender till Gud och skiljda ifrån Honom.

 Denna specifika rättfärdighet tillfredsställer fullständigt både lagen och rättvisan, och ger de ogudaktiga tillträde till allt vad frälsningen innehåller. Det evangelium i vilket denna specifika rättfärdighet är uppenbarad, ska predikas för alla, och den vilar över alla som tror. Återigen, syndens frukt är död. Rättfärdighetens frukt är evigt liv.

Det finns bara två sorts människor i denna värld: förlorade syndare och frälsta syndare. Ingen syndare, vare sig han är förlorad eller frälst, kan hålla Guds lag perfekt. Ingen syndare, förlorad eller frälst, kan säga att han lever ett liv utan synd. Ingen syndare, förlorad eller frälst, kan säga att han älskar sin nästa som sig själv, för han älskar sig själv mycket, mycket mer. P g a våran själviskhet och egenkärlek, kan lagen aldrig säga om oss att vi är rättfärdiga.

Därför kan vårt tillträde till Himmelen, aldrig bero på någonting som kommer ifrån oss själva. Guds lag varken kan, eller vill säga om oss, att vi är rättfärdiga, utan vårt tillträde till Himmelen är enbart grundat på Kristi rättfärdighet. Det är på detta sätt som Guds kärlek och barmhärtighet förser med det, som Hans helighet och sanning kräver. "Se, jag säger eder, jag Paulus, att om I låten omskära eder, så bliver Kristus eder till intet gagn. Och för var och en som låter omskära sig betygar jag nu åter, att han är pliktig att fullgöra hela lagen." (Gal 5:2-3). Om vi sammanfattar vad aposteln säger i hela detta brev så blir det så här:

Rättfärdighetens frukt är frälsning. Antingen får vi tillträde till frälsningen genom Kristi rättfärdighet ensamt, eller också måste vi producera en rättfärdighet själva. Det finns inget mitt emellan. Om vi stävar efter att bli frälsta, eller att uppehålla vår frälsning, genom något annat än Kristi rättfärdighet, så måste vi bli lagens görare. Då måste vi leva våra liv, ifrån vaggan till graven utan synd, såsom Kristus gjorde. Nu har vi fått veta vad Guds standard är, efter vilken vi är befallna att döma oss själva, våra predikanter och alla andra. Gud förbjuder oss att tala frid till oss själva eller till någon annan, om den inte är grundad enbart i Kristi rättfärdighet. Den rättfärdighet som ger oss tillträde till hela Guds frälsning, vilket även inkluderar den helige Andes verk i oss.

B.R. Bullington

PRAYER By Leonard Ravenhill

                The Gospel Of Prayer


There's nothing more transfiguring than prayer. People often ask, "Why do you insist on prayer so much?" The answer is very simple - because Jesus did. You could change the title of the Gospel according to St. Luke to the Gospel of Prayer. It's the prayer life of Jesus. The other evangelists say that Jesus was in the Jordan and the Spirit descended on Him as a dove - Luke says it was while He was praying that the Spirit descended on Him. The other evangelists say that Jesus chose 12 disciples - Luke says it was after He spent a night in prayer that He chose 12 disciples. The other evangelists say that Jesus died on a cross - Luke says that even when He was dying Jesus was praying for those who persecuted Him. The other evangelists say Jesus went on a mount and He was transfigured - Luke says it was while He was praying that He was transfigured. There's nothing more transfiguring than prayer. The Scriptures say that the disciples went to bed, but Jesus went to pray - as was His custom. It was His custom to pray. Now Jesus was the Son of God - He was definitely anointed for His ministry. If Jesus needed all that time in prayer, don't you and I need time in prayer? If Jesus needed it in every crisis, don't you and I need it in every crisis? The story goes that a group of tourists visiting a picturesque village saw an old man sitting by a fence. In a rather patronizing way, one of the visitors asked, "Were any great men born in this village?"

 Without looking up the old man replied, "No, only babies." The greatest men were once babies. The greatest saints were once toddlers in the things of the Spirit. C. H. Spurgeon was converted at the age of 16 and began preaching in London at the age of 19. When he was 27, they built him a tabernacle seating 6,000 which he packed twice on Sundays - that's 12,000 - and once on Thursday nights. How? He waited on God. He got alone with God. He studied...and he prayed. Desperate Prayer God makes all His best people in loneliness. Do you know what the secret of praying is? Praying in secret. "But you, when you pray, go into your inner room, and when you have shut your door..." (Matt. 6:6). You can't show off when the door's shut and nobody's there. You can't display your gifts. You can impress others, but you can't impress God. I Samuel 1:1-15 gives an account of the yearly trip Elkanah and his wife, Hannah, made to Shiloh to worship and sacrifice to the Lord.

During this time, Hannah had been distressed that she was not able to bear a son for her husband. This passage of Scripture gives quite a descriptive account of her time in prayer concerning the barrenness of her womb. It says that Hannah wept. More than this, she wept until she was sore. She poured out her soul before the Lord. Her heart was grieving; she was bitter of soul, provoked, and of a sorrowful spirit. Now that's a pretty good list of afflictions - sorrow, hardship, and everything else that came upon this woman. But the key to the whole situation is that she was a praying woman. In verse 20 it says that she reaped her reward. "And it came about in due time, after Hannah had conceived, that she gave birth to a son; and she named him Samuel, saying, 'Because I have asked him of the Lord.'" Now I say very often - and people don't like it - that God doesn't answer prayer. He answers desperate prayer! Your prayer life denotes how much you depend on your own ability, and how much you really believe in your heart when you sing, "Nothing in my hands I bring, simply to Thy cross I cling...." The more self- confidence you have, the less you pray.

The less self-confidence you have, the more you have to pray. What does the Scripture say? It says that God takes the lowly, the things that are not. Paul says in I Corinthians 1:28 that God takes the things that are not to bring to nothing the things that are, so that no flesh should glory in His presence. We need a bunch of "are nots" today. The Language of the Poor Prayer is the language of the poor. Over and over again David, the King of Israel, says, "Incline Thine ear, O Lord, and answer me; for I am afflicted and needy" (Psalm 86:1). And do you remember that one of the greatest psalms he wrote says, "This poor man cried and the Lord heard him..." (Psalm 34:6). The apostle Paul overwhelms me with his spirituality, his pedigree, his colossal intellect. Yet he says that he's very conscious that when he's weak, he is strong. He was always trying to prove to himself and to others that he was a nobody.

True prayer is a two-way communication. I speak to God and God speaks to me. I don't know how the Spirit makes communication - or why God needs me to pray - but that's how God works. "Get Up And Pray!" One day I was at a conference with Dr. V. Raymond Edman of Wheaton College, one of the greatest Christian educators in this country. He told us of an experience he had while he was in Ecuador as a missionary. He hadn't been there long before he was sick and dying. He was so near death that they had already dug his grave. He had great beads of sweat on his brow and there was a death rattle in his throat. But suddenly he sat straight up in bed and said to his wife, "Bring me my clothes!" Nobody knew what had happened. Many years later he was retelling the story in Boston. Afterward, a little old lady with a small, dog-eared, beaten-up book, approached him and asked, "What day did you say you were dying? What time was it in Ecuador? What time would it be in Boston?" When he answered her, her wrinkled face lit up. Pointing to her book, she said. "There it is, you see? At 2 a.m. God said to get up and pray - the devil's trying to kill Raymond Edman in Ecuador." And she'd gotten up and prayed. Duncan Campbell told the story of hearing a farmer in his field who was praying. He was praying about Greece. Afterward, he asked him why he was praying. The man said, "I don't know. I had a burden in the spirit and God said, 'You pray; there's someone in Greece that is in a bad situation.' I prayed until I got a release." Two or three years later the farmer was in a meeting listening to a missionary. The man described a time when he was working in Greece. He had been in serious trouble. The time? Two or three years ago. The men compared notes and discovered that it was the very same day that God had burdened a farmer, on a little island off the coast of Scotland, to pray for a man in Greece whose name he didn't even know. It may seem the Lord gives you strange things. I don't care. If the Lord tells you something, carry on with what the Lord tells you. Who Shall Ascend to the Hill of the Lord?" There's another experience Duncan Campbell told about when he was working in Scotland. "I couldn't preach," he said. "I couldn't get through to God. The heavens were solid. It was as though there was a 10 ft. ceiling of steel." So he quit trying to preach. He asked a young man named John Cameron to pray. The boy stood up and said, "What's the use of praying if we're not right with God?" He quoted the 24th Psalm, "Who may ascend into the hill of the Lord?" You can't approach God unless your hands are clean, which means your relationships with others are clean and your heart is clean. "Who may ascend into the hill of the Lord? He who has clean hands and a pure heart..."

(Psalm 24.3-4). After the boy recited Psalm 24 he began to pray. He prayed 10, 15, 20 minutes. Then he suddenly said, "Excuse me, Lord, while I resist the devil." He turned around and began to tell the devil where to go and how to get there. He fought for all he was worth. You talk about having on the armor of God and resisting the devil! When he finished resisting the devil, he finished his prayer. He prayed for 45 minutes! When he finished praying it was just as though God had pulled a little switch in heaven. The Spirit of God came down on that church, that community, on the dance hall at the other end of town, and the tavern on this end of town. Revival was born in that prayer! At the end of Malachi it says, "And the Lord, whom you seek, will suddenly (that's the word I like, suddenly) come to his temple" (Malachi 3:1). Remember what it says about the shepherds? They were watching their flocks by night when suddenly there was the sound of the heavenly host. Do you remember a bunch of men that had been waiting in the upper room? Suddenly the Holy Spirit came on them in that room.

 There's a date in history that I love very much. It was Wednesday, August 13, 1737. A little group of people in Moravia were waiting in a prayer meeting. At 11:00 suddenly the Holy Spirit came. Do you know what happened? The prayer meeting that began at 11:00 lasted 100 years! That's right. That prayer room was not empty for a century! It's the longest prayer among men and women that I know of. Even children six and seven years old travailed in prayer for countries the names of which they couldn't even spell. Why We Don't Have Revival In an old town in Ireland they'll show you with reverence a place where four young men met night after night after night praying for revival. In Wales, there's a place in the hills where three or four young men only 18 or 19 years old met and prayed night after night. They wouldn't let God go; they would not take no for an answer. As far as humanly possible they prayed a revival into birth. If you're thinking of revival at your church without any inconvenience, forget it. Revival costs a lot. I can give you one simple reason why we don't have revival in America. Because we're content to live without it.

We're not seeking God - we're seeking miracles, we're seeking big crusades, we're seeking blessings.

In Numbers 11, Moses said to God, "You're asking me to carry a burden I can't handle. Do something or kill me!" Do you love America enough to say, "God, send revival or kill me"? Do you think it's time we changed Patrick Henry's prayer from, "Give me liberty or give me death," to "Give me revival or let me die"? In the 30th chapter of Genesis, Rachael goes to Jacob and throws herself down in despair. She says, "Give me children or else I die." Are you willing to throw yourself down before God to seek the spiritual birth of spiritual children in our country? People say, "I'm filled with the Holy Spirit." If the coming of the Spirit didn't revolutionize your prayer life, you'd better check on it. I'm not so sure you got what God wanted you to get. We've said that prayer changes things. No! Prayer doesn't change things. Prayer changes people and they change things. We all want Gabriel to do the job. God says do it yourself - with My sufficiency and My strength.

 We need to get like this woman, Hannah. What did she do? She wept, she was grieved, she said she had a complaint, she fasted - and she prayed. Jesus, the anointed of God, made prayer His custom. Paul, with his background and intellect, depended on prayer because he said he was weak. David, the king, called himself a poor man and cried to the Lord. Hannah prayed for a son and gave birth to a prophet. The prayers of a handful of young men sparked revival. There's nothing more transfiguring than prayer.

 COPYRIGHT/REPRODUCTION LIMITATIONS: This data file is the sole property of Leonard Ravenhill. It may not be altered or edited in any way. It may be reproduced only in its entirety for circulation as "freeware," without charge. All reproductions of this data file must contain the copyright notice (i.e., "Copyright (C)1994 by Leonard Ravenhill, Lindale, Texas"). This data file may not be used without the permission of Leonard Ravenhill for resale or the enhancement of any other product sold. This includes all of its content with the exception of a few brief quotations. Please give the following source credit: Copyright (C)1994 by Leonard Ravenhill, Lindale, Texas - http://www.ravenhill.org/

Behöver kyrkan (församlingen) få höra evangelium?


Den synliga kristna församlingen är inte längre en helgedom för Guds folk. Istället har den blivit ett enormt missionsfält som behöver evangeliseras. Kyrkorna är nu fulla med bekännande kristna som säger att de har tro, men som aldrig har blivit födda av Gud.

Detta borde inte vara en överraskning för oss, p.g.a. liknelsen som Jesus gav, som beskriver den sista tiden i Matteus 13:25-43. Han talade om en man som sådde god säd (rikets barn) i sin åker, men medan folket sov kom fienden och sådde ogräs (den ondes barn). Jesus sa att den som sår den goda säden är Människosonen och fienden är djävulen. Idag har vi många ogräs i våra kyrkor, därför att församlingsledarna inte skyddar åkrarna. Många har låtit sina församlingar växa på människors sätt istället för på Guds sätt. Denna strategi i eget intresse har medfört en del tragiska följder - av vilket det mest allvarliga är det falska hopp som den ger till det oomvända ogräset. En del av ogräset är offer för obibliska metoder för förkunnelse, andra är offer för falska evangelier. Dessa offer kan inte förklara för dig de grundläggande delarna av evangeliet eller det som Gud kräver för att man ska komma in i himlen. En del känner till att deras oändliga syndaskuld måste bli förlåten, men mycket få känner till att de också behöver Jesu rättfärdighet och att de behöver bli födda på nytt av Anden.

Nödvändigheten av den nya födelsen

Jesus förklarade för Nikodemus: ?Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike? (Joh. 3:3). Bara den treenige Guden kan frambringa liv. Jesus sa: ?Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger Sonen liv åt vilka han vill? (Joh. 5:21). ?Det är Anden som ger liv? (Joh. 6:63). Gud kallar de andligen döda till liv genom sitt ord. ?I kraft av sin vilja födde han oss på nytt genom sanningen ord? (Jak. 1:18). Guds barn är ?födda på nytt, inte av en förgänglig säd, utan genom en oförgänglig, genom Guds levande ord som består? (1 Petr, 1:23).

Frälsande tro kommer av att man hör Kristi ord. Av det lär vi oss de grundläggande lärorna om frälsning: Guds attribut, nådens evangelium och Jesu Kristi återlösande verk. När människor hör Guds ord, så att de får möjlighet av Guds Ande att tro på Guds Son, blir de Guds barn, allt till Guds ära.

Precis som människan inte kan ta initiativet till sin fysiska födelse, är hon oförmögen att åstadkomma sin andliga födelse. Innan någon av oss var född, kunde vi inte ha vädjat till våra föräldrar att bli med barn. Vi fanns inte till! Samma sak är sant i den andliga världen (Joh. 1:12-13). Guds barn är inte födda av blod (andligt liv ärvs inte genetiskt sett), eller av köttets vilja (fysiskt liv kan inte frambringa andligt liv, köttet kan bara frambringa kött), inte heller av någons mans vilja (andligt liv kan inte initieras av människors önskan). Hur hjälper vi då de oomvända ogräsen att inse att de har blivit förledda eller bedragna? Som troende ska vi uppmuntra alla att pröva sin tro för deras eget bästa såväl som för Kristi ära. Paulus skrev: ?Pröva er själva om ni lever i tron, pröva er själva! Eller vet ni inte med er att Jesus Kristus är i er? (2 Kor. 13:5). Petrus uppmanade oss: ?Var desto ivrigare, mina bröder, att göra er kallelse och utkorelse fast? (2 Petr. 1:10).

Jag älskar att få höra vittnesbörd om hur vår suveräne Herre kallar förlorade syndare till sig själv. När jag möter kristna ber jag därför dem ofta att förklara det som skedde i samband med deras omvändelse.

En röd flagga kommer upp om de säger att de blev kristna vid det ögonblick de blev: döpta, gick fram till altaret vid en kallelse, upprepade en bön, skrev på ett överlåtelsekort, gick med i en lokal församling eller var födda av kristna föräldrar. När jag talar sanning i kärlek, förklarar jag för dem att ingen kan bli kristen utan omvändelse och tro på Herren Jesus Kristus (Apg. 20:21).

Många tror på ett falskt evangelium

Hur är det med dem som säger att de har tro på Jesus men inte visar något tecken på ett förändrat liv? De kanske alla tror på den historiske Jesus som levde för 2000 år sedan, men få tror på det som han lärde, vad han lovade, vad han befallde, vad han åstadkom och vad han gör nu. De kan vara offer för ett falskt evangelium, en urvattnad version som erbjuds av en allmän kärleksgud. Detta evangelium erbjuder en ?brandförsäkring? utan någon maning till omvändelse (jfr. Luk. 24:47).

Det är ett evangelium med billig nåd som underlåter att undervisa människor att säga ?nej? till ogudaktighet och världsliga begär (Titus 2:12). Det andra falska evangeliet som bedrar människor är gärningsevangeliet som omintetgör nåden.

Detta evangelium, som först introducerades av judaisterna, upphäver Guds nåd genom att lägga till krav för frälsningen som t. ex. omskärelse, dop, sakramenten, goda gärningar, att man håller lagen, botgöring eller avlatsbrev (Gal. 1:6-9).

Om vi inte på ett kärleksfullt sätt konfronterar dem som blivit offer för obiblisk förkunnelse och falska evangelier, kan de en dag få höra de mest skrämmande ord som någon någonsin kan få höra när Jesus säger: ?Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig.? Dessa fasansväckande ord kommer många bekännande kristna att få höra på den yttersta dagen (Matt. 7:22-23).

Två sätt att testa tron på

De som vill testa sin tro nu, innan det är för sent, kan göra det på två sätt - objektivt och subjektivt. Det objektiva testet är detta: Har du trott på de objektiva sanningarna i Guds ord? Paulus skrev: ?...sedan ni hört det sanna budskapet, evangeliet om er frälsning, ja, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill (Ef. 1:13). Guds ord är vår högsta auktoritet för att känna till objektiv sanning. Vi måste tro på det oföränderliga evangeliet som det är uppenbarat i bibeln. Det är samma evangelium idag som det alltid har varit.

Det subjektiva testet ställer frågan: Finns det tecken på frälsande tro? Sann tro medför goda gärningar, men en tro utan gärningar är död (Ef. 2:10; Jak. 2:17). Det andra testet är subjektivt, eftersom det finns olika mognads- och tillväxtnivåer när de troende vandrar med Kristus. Nya bebisar i Kristus kanske inte uppvisar så mycket tecken som de som har vandrat med honom under många år. När vi först blir födda in i Guds familj ser vi inte alls ut som hans Son. Men när vi växer i nåden och kunskapen om Gud, genom kraften i den helige Ande, omformas vi till Kristi avbild. Vi ser detta i den fysiska världen också. När ett barn föds kanske det inte alls ser ut som sina föräldrar. Men när det växer, börjar det anta de konkreta utmärkande drag som dess föräldrar har.

Aposteln Johannes ger oss en bild av hur Guds barn ser ut i sitt första brev. De som är födda av Gud är adopterade in i hans eviga familj för att vandra i ljuset (1:6-7), hålla fast vid hans bud (2:3-5), inte älska världen (2:15), längta efter Kristi återkomst, så att de kan bli lika honom (3:2-3), leva för att behaga honom och undvika synd (3:7-8), älska hans andra barn (3:14) och använda apostolisk lära för andlig klarsyn (4:6). Var och en av oss måste avgöra om detta är en bild av hur vi ser ut.

Två slag av tro

Testen på ens tro är livsviktiga, därför att bibeln talar om två slag av tro - en ?övernaturlig frälsande tro som Gud har gett? och en ?död? tro som den oomvända, köttsliga människan har. Paulus skrev om människor som förgäves kom till tro, eftersom de inte höll fast vid den apostoliska undervisningen (1 Kor. 15:2). Jesus talade om andra som trodde av felaktiga orsaker (Joh. 2:23).

Död tro är begränsad till vad den köttsliga människan kan förstå utan gudomlig hjälp, eftersom hon har blivit förblindad av Satan och inte kan se ljuset från evangeliet (2 Kor. 4:4). Det är därför som Paulus skrev: ?Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft? (1 Kor. 2:5).

En tro som Gud har gett är initierad av Guds vilja och är en gåva som skänkts från ovan av Fadern (Fil. 1:29; Jak. 1:17). Den fullkomnas genom Guds Son när den som tar emot den anpassar sig efter Guds ord. Jesus är upphovsmannen och fullkomnaren av denna tro, som är en övertygelse om det man hoppas och en visshet om det man inte ser (Hebr. 11:1; 12:2).

De som har fått en tro av Gud går in genom den trånga porten, och tar inte med sig något utom sina synder till korset (Matt. 7:13). De som har en död tro går in genom den port som är vid, och tar med sig en rättfärdighet som är som en smutsig klädsel.

De som har fått en tro av Gud bevisar detta genom att bära mycket frukt till Guds ära (Joh. 15:8). De med död tro visar detta genom att bära dålig frukt sig själv till egen ära (Matt. 7:15-17).

De som har fått en tro av Gud kommer inte att för jämnan följa efter en falsk lärare (Joh. 10:5,8). De med död tro kommer inte för jämnan att följa en sann lärare (Joh. 10:19-20).

De som har fått en tro av Gud förlitar sig på Guds makt att bevara dem (1 Petr. 1:5). De med död tro förlitar sig på att deras egen kraft ska bevara dem från att falla.

Död tro berör endast intellektet. En tro som Gud har gett innefattar hela människan. Sinnet förstår, deras hjärtan längtar och viljan handlar efter Guds ord.

Det finns flera inträngande frågor som vi kan ställa till dem som vill testa sin tro. Har du avsagt dig varje felaktig vana som är i motsats till nådens evangelium? Lever du i tacksamhet och lovprisning för att du är utvald och adopterad in i Guds eviga familj? Bevisar du att du är en lärjunge till Kristus genom att förbli i hans ord? Fostrar du dig till att bli gudfruktig? Vet dina vänner, grannar och medarbetare om att Jesus Kristus är din Herre och Frälsare? Har du en längtan att dela med dig av Jesus Kristus till andra eller skäms du för hans evangelium?

Guds barn kommer att veta att de tillhör honom därför att ?Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn? (Rom. 8:16). Anden gör detta genom bibeln som Han har inspirerat. Alla Guds barn följer honom och hans ord!

Mike Gendron

Calvanism VS Arminianism

I was preparing to go to Nyack College. Before I left there was one burning question I had in mind, and I went to Dr. Tozer and said, "Could you give me some advice concerning the problem of Calvinism versus Arminianism?"

And I'll never forget the advice he gave me. At the time I thought it was rather inconclusive and not too helpful. But I listened carefully. He said, "My son, when you get to college you're going to find that all of the boys will be gathered in a room discussing and arguing over Arminianism and Calvinism night after night after night. I'll tell you what to do, Cliff. Go to your room and meet God. At the end of four years you'll be way down the line and they'll still be where they started, because greater minds than yours have wrestled with this problem and have not come up with satisfactory conclusions. Instead, learn to know God." (emphasis mine)

Cliff Westergren



Av Thorbjörn Johansen, SAM ©2002

ANTALET SEKTER OCH VILLOLÄROR har ökat avsevärt de sista åren och är en indikation på att vi närmar oss den yttersta tiden. Många villolärare uppträder och förvillar många, Matt. 24: 3-5. Det är många kristna i både Sverige och hela världen som har ryckts med i den så kallade Trosrörelsen. I Sverige företräds denna rörelse främst av Livets Ord, med Ulf Ekman som ledare. De som tagit examen på hans bibelskola i Uppsala, har nu "planterat" församlingar överallt, i Sverige, de övriga nordiska länderna och i före detta östblocket. Jag vill med det jag skriver här inte komma åt eller nedvärdera människorna inom trosrörelsen, inte ens Ulf Ekman. Jesus älskar dem lika mycket som han älskar oss andra, och det är till sist Gud som dömer. Min avsikt är istället att försöka avslöja det stora bedrägeri som håller på att ruinera den svenska kristenheten, andligt och ekonomiskt, med en avskyvärd och bibelstridig villolära som grund.

LIVETS ORD GRUNDADES den 24 maj 1983 av Ulf Ekman. Den ursprungliga församlingen i Uppsala har i dag ca 2000 medlemmar. Med alla anslutna församlingar runt om i landet, är det totala antalet medlemmar i Sverige nästan 20 000 personer. Församlingen är en stiftelse, med på livstid självutnämnda styrelsemedlemmar Många sådana rörelser är stiftelser, bara för att samhället inte ska ha så bra insyn i t.ex deras ekonomiska förvaltning.

I styrelsen sitter Ulf Ekman, hans hustru Birgitta, assisterande pastorn Roberth Ekh med hustrun Åsa, Ekmans svärfar Sten Nilsson, samt svägerskan Maj-Kristin Svedlund.

Ulf Ekman kan dock vara ensam firmatecknare i affärer.

Roberth Ekh blev i år församlingsföreståndare, eftersom Ekman nu ska ägna sig åt "internationellt" arbete, vilket inte innebär att han släpper kontrollen över hemmaplan. I Ekmans predikan jan 2002 på Livets Ord fördömde han Skolverket och deras kritik av yttrandefriheten på skolan genom att påstå att "alla skolministrar håller på med djävulens verk." Detta påpekades i tv-programmet "Debatt" ett par veckor senare. När den biten av hans predikan spelades upp för honom, fick man ett intryck av att Ekman skämdes litet. Men han är väldigt duktig på att prata bort sin toppstyrning som ledare av Livets Ord inför journalister. De har ju dessutom inte någon större insyn i Ekmans mycket totalitära styre över sina medlemmar, och mycket av det som egentligen pågår i hans "ministry" får omvärlden aldrig veta.

Ekman har från början prästutbildning. Men det enda uppdrag som han har haft inom Svenska kyrkan är en mycket kort tid som studentpräst i Uppsala. De flesta studenter som minns honom från denna tid, minns honom som "inspirerande,viljestark, lojal, en som ställde upp, såg till allas bästa och ville att studenterna skulle ha ett bra andligt liv.

Dessa säger i nästa andetag: "Men sedan har något hänt ?".

Enligt Sten Nilsson, svärfadern, var det EFS-arna som opponerade sig mot Ekmans stora inflytande. Det blev en viss "rörelse bland studenterna". Sten Nilsson försöker på så sätt förklara orsaken till att Svenska Kyrkan tidigt ställde sig negativ och avvaktande till den nya rörelsen. Men orsaken till den den försiktiga hållningen bland kyrkorna var en annan: rörelsens teologi. Det är helt klart att Ekman påverkats av svärfadern Sten Nilsson, som under Ekmans studietid lånade honom böcker och band av Kenneth E. Hagin & Kenneth Copeland. Trosrörelsens verklige grundare var dock ingen annan än
Essek William Kenyon som verkade under första delen av 1900-talet (födelseår okänt, d.1948) och hade sina rötter i rörelsen New Thought. Denna rörelse trodde på helande genom suggestion, positivt tänkande och människans inneboende gudomliga energi som ger "makt, hälsa och framgång."

Medan Ekman gick på teologiska fakulteten i Uppsala skrev han en uppsats med namnet "Jesus helar i dag" vilken baserades på E W Kenyons bok "Jesus the Healer." Enligt Ekman, var det under denna tid han fick kunskap om att Jesus har burit våra sjukdomar, och att man som kristen inte behöver lida några svårigheter alls här i jordelivet, ekonomiska eller materiella. Han fick senare också kunskap om att en ny ande föds och att den gamla anden utslocknar när man blir född på nytt. På detta sätt har en kristen redan här på jorden i sin ande nått det himmelska tillståndet, säger Ekman.

Det dröjde emellertid inte länge, förrän Ekman flyttade till USA för att bedriva vidare teologistudier hos Kenneth E. Hagin på Rhema Bibelskola i Tulsa (1981-82), där han ansågs som mycket lovande. I en intervju i Kyrkans Tidning säger Ekman om sig själv: "Jag är auktoritativ, men jag har någon att göra räkenskap inför. Jag sticker inte under stol med att det ytterst är jag som håller i det här bygget." Han upplever sig ha fått ett mandat från Gud att predika evangelium för "Sverige, Skandinavien och hela västvärlden". Denna indelning ingår i den uppenbarelse Ekman fick vid sin evangelistskolning hos Hagin. Den andra hälften av världen är enligt samma uppenbarelse tilldelad David Yonggi Cho från Korea. Denne blev känd för snabbt växande "trosförsamlingar" och hade 200 000 medlemmar i sin församling "Full Gospel Central Church" i Seoul, Sydkorea redan1983.

Sådana siffror har inte Ulf Ekman nått, men västvärlden är väl också mera svårarbetad när det gäller andliga ting. Enligt samma uppenbarelse ska Afrikas räddare komma från Sydafrika. Ekmans eget mål är, som han säger, västerlandets kristnande. I en sådan situation blir det lätt att man tror att hela sanningen finns hos den egna rörelsen och att alla andra har tagit fel. Ekmans rörelse är inte precis bibeltrogen. Man kan nog inte predika vad som helst och sedan kalla det Guds Ord.


Vi ska med Bibelns hjälp här nedan vederlägga Livets Ords lära till 100 procent.

Det internationella namnet på framgångsteologin eller trosförkunnelsen (trosrörelsen) är Rhema. Namnet"Livets Ord", sägs vara taget ur Bibeln, men kan kanske vara en variant av det grekiska ordet rhema (som i Hagins "Rhema-institut"), som betyder "det levande ordet."

Ekman har numera brutit med Hagin, men inte med hans teologi. I rörelser med starka personligheter blir det förr eller senare en brytning dem emellan, för det är svårt för två starka män att samtidigt stå på samma scen. Ett exempel på att det skett en total brytning mellan de två är att Livets Ord nu har en egen rörelse i USA (Word Of Life) lett av en före detta elev från bibelskolan i Uppsala. "Kontoret" i USA sköts av Ekmans adoptivson, Aron Ekman. En annan konsekvens av brytningen var att Ekman plötsligt fann sig stå ensam med den stora uppgiften att förkunna världens frälsning. Det ordnade sig dock vid mötet med David Yonggi Cho, som gärna ville påbörja den återstående delen av världens frälsning, tills den ovan nämnde sydafrikanen dyker upp (han som ska rädda Afrika).

Ordet framgångsteologi kommer från det amerikanska framgångstänkandet inom affärs-världen och uppkom under tiden för "Holiday Magic" (en företagsorganisation som under 1960/70-talen erbjöd "genvägar" till rikedom). Trosrörelsen har också stor fallenhet för det positiva tänkande som präglar New Age. Positivt tänkande vann terräng i Sverige genom böcker som N. V. Peales "The power of positive thinking" och togs upp inom kyrkorna av t ex Svenska Journalenskribenten Harry Lindquist och Stanley Sjöberg. Hörnstenarna i framgångstänkandet blev att om Gud är med en människa i livet, syns det i hennes sociala omständigheter och ekonomi. Frälsning, hälsa, ekonomisk framgång, lycka och vänner var givna. Man var garanterad framgång på alla livets områden.

En medlem i Livets Ord fick inte vara olycklig, fattig, sjuk eller utan pengar vid denna tid. Detta var en allmän uppfattning om Livets Ord på 80-talet. Och ännu är det så att en sökande till bibelskolan ska ha med sig rekommendationer från två kristna ledare, fylla i ett formulär med ytterst personliga och integritetskränkande frågor, som gäller t ex personlig ekonomi, bibelsyn, personliga böjelser och svagheter, sjukdomar, sexuell läggning, relationer och relationsproblem. Skolan garderar sig på detta sätt mot att få in personer som på något sätt är "svaga" och som inte har utsikter att nå de teologiska och sociala krav Livets Ord ställer på sina elevers framtid inom rörelsen. Det svaga Guds käril får väl söka sig någon annanstans. Det gäller att till varje pris hålla sekten "ren," eftersom Ekmans doktriner och "smörjelse" annars kan besmittas.

Ekmans mycket kritiserade "framgångsteologi" har dock på senare tid fått stryka på foten för en mer stömlinjeformad trosförkunnelse. Nya ingredienser är missionen och Israelfrågan. Det som sker inom Livets Ord liknar det som sker inom geografiska stater - när den inre kritiken blir stor och man tycker man bör göra en kursändring, framhåller Ekman, precis som ett statsöverhuvud, yttre omständigheter och problem som något undersåtarna kan ta hand om, och kan på så sätt kanalisera all inre kritik mot yttre gemensamma uppgifter. Ekman, som den skicklig ledare han är, har också insett att kritiken har varit överväldigande mot Livets Ords betoning på framgångsteologi. En förkunnelse som inneburit att diskriminering av svaga, handikappade, sjuka, eller ekonomiskt lidande måste avledas på något sätt. Nu framhåller han istället den Helige Andes utgjutelse, andedop, tungotal, helbrägdagörelse, profetia och mission (främst mission i forna östländer), dvs missionsbefallningen och den Helige Ande. Ekman ser sin rörelse som en inofficiell paraplyorganisation för hela den karismatiska rörelsen i landet. I kombination med detta och den starka bindningen till Ekmans egen person, blir resultatet, att när kristna kritiserar Livets Ord, tolkar man inom rörelsen detta som kritik av Den Helige Ande, med andra ord Gud själv. Därför ser helst Livets Ord att ingen kritiserar dem inom kristna kretsar!

Eftersom Gud är god måste alla problem i människans tillvaro komma från Djävulen. Så resonerar man inom Livets Ord. Demonernas och djävulens verk är viktiga ting att lära känna för den sorts andliga människa man predikar. Ekman erkänner själv att han av misstag bjudit in talare, som överdriver predikan om demonutdrivning. För många blir också väntan på "ännu osynliga mirakel" så ångestladdad att hela deras trosvärld rasar samman. Skulden för uteblivet mirakel är helt och hållet den enskildes. Tron inom Livets Ord är, att man till varje pris måste hålla fast vid att helande och materiell välgång redan är given av Gud, i den stund man bett om detta! Man tar således för givet att Gud i allt har samma vilja som den kristne. Låter inte detta som historien med Alladin och hans lampa? Många har lämnat rörelsen besvikna, när deras och Guds vilja inte för tillfället varit den samma. Att tro att man kan sträcka sig in i den osynliga världen, och med trons hand hämta i stort sett vad man vill in till den synliga världen är ju inte tro, utan i själva verket MAGI! Tro är att be och sedan lämna saken i Guds fadershand, och veta att han gör det som är bäst för mig. Men när man ber på Livets Ord, är det inte frågan om något annat än att man försöker tvinga Gud! Gud ser och hör mig när jag ber, men jag kan inte tvinga honom att allt ska bli som jag vill. Jag kan be: "Ske Din vilja, inte min ?" Men i Livets Ords förkunnelse blir det ju tvärtom så, att Gud är "användbar" för människan.

Enligt Ekman är "människan en ande som har en kropp och en själ. När människan blir frälst dör den gamla anden och en ny ande föds. Människans ande blir det verkliga jaget, medan själen och kroppen är underordnade. Själen är det jag som har sinnet, viljan, känslan och förnuftet, och kroppen är en plats där själen bor. Människan blir då huvudsakligen en ande. Det är bara med människans ande som Gud kan kommunicera. Gud kan inte tala till människan genom hennes sinnen och känslor. Frälsningen betyder inget för kroppen och själen. Bara anden blir frälst, det andra får man klara själv.

Den frälsta anden kan inte erövras av Satan. Därför blir det denna oövervinnerliga andes uppgift att invadera kropp och själ. Inget är omöjligt för denna ande. Målet blir att både själen och kroppen ska underordna sig den nya ande som man har fått. Sinnena ska man inte lyssna till längre, de ska styras av den inre anden. En lära där man delar upp människan på detta vis kallas dualism, en uppdelning av människan i två världar. Själavård blir onaturligt och onödigt. Vård av anden och att lyssna till det innersta blir det nya sättet att leva som kristen. Detta betyder också att muntliga såväl som nedskrivna egna uppenbarelser alltid kommer från Gud.

Man får problem inom Livets Ord med denna dualism när man börjar tala om hur Gud blev människa i Jesus Kristus (inkarnationen). Dessa svårigheter delar Livets Ord med andra rörelser som ser det andliga och det fysiska som två oförenliga principer. Jesus kan inte vara Gud, utan blir en människa, som Guds Ande tog sin boning i en tid och verkade genom honom. Jesus blir en slags prototyp för den oövervinnerliga anden i en människa. Den pånyttfödda människan kan bli precis som Jesus, en övermänniska, tankegångar som inte är ovanliga i New Age. Den klassiska försoningsläran; att Jesus med sin död på korset försonade hela världen är inte god nog för Livets Ord. Därför placerar man Jesu död i den andliga världen och när Jesus (med Satan som herre) lidit nog i helvetet, far han först till himlen och lämnar där beviset Lammets blod, sedan far han ner till graven och uppstår, och visar sig sedan för lärjungarna och återvänder sedan till himlen. Ganska krångligt. Men så blir det när man förvanskar Guds Ord. Rörelsen balanserar här på gränsen till gnosticism.

Bibeln är norm för oss, säger Ekman, men är den det? I Livets Ords teologi står ju en pånyttfödd ande i direkt kontakt med Gud och behöver inget skrivet ord för sin ledning. Men detta betyder också att när en sådan ande, till exempel Ekman, talar så blir hans ord gudomliga. "Andesmorda ledare eller profeter" får därför en enorm betydelse i Livets Ord. Är man en evangelist i trosrörelsen är strävan efter denna oumbärliga gåva, den inre Bibeln eller uppenbarelsen mycket viktig för att han eller hon ska få den rätta "auktoriteten".

Man kan gott säga att Livets Ord utövar tankekontroll. Ledarens ord blir till Guds eget ord och ingen får tolka Bibeln annorlunda. Detta är en allvarlig synd som kräver bekännelse och syndaförlåtelse och den medlem som står emot anses vara besatt av demoner. Detta ger medlemmarna skuldkänslor som gör att de kontrollerar sig själva. Det behövs inga fångvaktare, inget fängelse. Rörelsens medlemmar kontrollerar sig själva. Om någon kritiserar Ledaren förekommer även hot om ett gudomligt straff och till och med förtäckta dödshot. Ekman ser sig själv som en auktoritet som alla måste lyda, och den bibeltolkning han lärt sig av Hagin, jämte Ekmans egna visioner, kan inte ifrågasättas. Det tillägg som Livets Ord gör genom att sätta egna uppenbarelser över Bibeln, liknar ett annat tillägg, nämligen det som finns beskrivet på första sidan av Mormons bok: "Mormons bok är helig skrift, jämförbar med Bibeln," och "I likhet med Bibeln innehåller den det eviga evangeliets fullhet, den skrevs genom uppenbarelsens och profetians ande." Enligt mormonerna.

I Magazinet (35/97) säger Ekman: "Väckelse och karismatisk kristendom har ofta lidit av den frihet väckelsen åstadkommit (med det menar han främst Livets Ords väckelse).

"I mer etablerade kyrkor finns utformade ordningar där lärofrågor, sociala frågor och enhetsfrågor avgörs. Där har ofta traditioner och människomeningar dödat Andens liv och frihet och skapat ett kompromissat evangelium utan kraft." Detta uttalande väcker åtminstone fem frågor att besvara:

- Är det inte viktigt att definiera den tro vi fått genom att läsa Bibeln? Jo. Kan den andliga uppenbarelse Ekman anser sig ha inte definieras? Måste de bibliskt grundade församlingarna i Sverige nödvändigtvis ha dödat Andens liv och frihet med en noga definierad lära och ordning? Uppstår väckelse bara i oordnade former? Nej, långt därifrån. Bibeln är en lykta, och ett ljus på min stig, säger Psaltaren. Gud är ordningens och fridens Gud, inte oordningens.

"I väckelse- och karismatiska rörelser, har däremot lärofrågor och frågor om den andliga vägen" fortsätter sedan Ulf Ekman, "ofta avgjorts enbart av den enskilde troende eller av en väldigt liten grupp människor som på ett exklusivt och elitistiskt sätt enbart talat för sin egen rörelse, grupp eller speciella lära. - Detta beror ju också på att i väckelsesammanhang har ofta en exklusiv ande velat ta över". Sedan talar han vidare om enhet och sträcker ut en hand till förbrödring. Vågar kyrkoledarna i Sverige ta emot den utsträckta handen? Eller är denna utsträckta hand bara ett led i Ulf Ekmans egen vision om att vara ledare för kristenheten i västvärlden?

Det värsta brottet för en medlem i Livets Ord är att vara kritisk. Kritik och tvivel är som sagt inte bra och hör inte hemma i en andemänniska. Helande och framgång är det centrala budskapet och detta hamras in.En kristen kan ju, enligt Ekman, med hjälp av sin "trosarm" sträcka sig in i den osynliga världen och plocka åt sig vilka andliga välsignelser han själv vill. I hälsan visas då måttet av tro hos den kristne, och inte ett förlitande till Guds under eller nåd. För många medlemmar i Livets Ord blir tron ett väntande på ett uteblivet under. Detta under kommer till slut, bara tron bli stark nog, anser man. För att undvika att få alltför svåra frågor om utebliven helbrägdagörelse, är ett högt uppskruvat tempo med mycket musik i gudstjänsterna betydelsefullt. Då behöver man aldrig redovisa undren.

När skratt och omkullfallande i anden (man "puffar" faktiskt omkull folk, varvid någon står bakom personerna och fångar upp dem) och "häftig sång och musik" förekommer i oavbruten konstant takt,
då hinner man inte ens till sig själv ställa den gnagande frågan: "Varför blev jag inte frisk?" Man får inte heller erkänna för sig själv att man är sjuk, för det är ett misslyckande.

Istället ska man upprepa "Jag är frisk, jag är botad!" tills symtomen viker. Det är helt ovidkommande om sjukdomen är vanlig huvudvärk eller något allvarligare. Man får absolut inte acceptera sin sjukdom, för det är det samma som att ta emot den av djävulen. Onekligen leder detta hos många till allvarliga problem med tron. Man börjar fråga sig hur Gud egentligen är. Är Gud kärlek? Älskar han mig? Vad har jag gjort för fel?

Helande är något som Gud ger sina barn av kärlek. Men Livets Ord liknar en snabbköpsbutik där man går och tar ner helande från hyllan! Kristen tro ska inte skapa och förstärka problem. Den Jesus vi lär känna i evangelierna sprider glädje och positiva tankar utan tvång. En kristen tro ska vara en välsignad och befriande tro. Herren är vår hjälp på alla livets områden. Andligt och själsligt, såväl som kroppsligt. Halleluja! Prisat vare Herrens namn!


Livets Ord har alltid satt upp en fin evangelisk fasad, till synes ogenomtränglig. Förutom Svenska Kyrkan har dessutom många troende i de frikyrkliga samfunden ställt sig skeptiska till Livets Ord, särskilt i början av deras verksamhet.

En vän till mig uttryckte det ungefär så här: "Jag vet, att det är något fel med den rörelsen, men jag kan inte sätta fingret på vad det är."

Livets Ord har lovsång och bön, helande och bibelstudier, och Bibelns under och tecken predikas. Detta har inte betonats tillräckligt i kyrkorna under årens lopp, fast det finns en stor längtan efter det i kristenheten, och jag tror, även hos "medelsvensson".

Det som gör en fullständig analys av Livets Ord svårgripbar för en vanlig kristen, är deras syn på hur Gud försonat världen genom Jesus Kristus; Jesus som gudom, synen på den andliga människan och omvärlden, etc. Därför är rörelsens villfarelse svår att kritisera. Livets Ord kan alltid svara med att de står för en "klassisk kristen tro." Det säger de, men gör farliga avsteg från ovedersägliga och viktiga bibliska sanningar. Medlemmarna i rörelsen har svårt att få sin tro att passa ihop med verkligheten. "De umgås inte på riktigt", säger insiders, utan håller alltid en viss distans till varandra, för att inte avslöja sina eventuella svagheter". (Det skulle ju vara förskräckligt om sådant kom till ledarnas kännedom). Därför umgås man nästan enbart vid samlingarna, eftersom de bara rör den gemensamma tron. Där gör också miljön och stämningen att man lättare glömmer ångest och plågor ? åtminstone en stund. Men ändå ser man sig som oövervinnerlig. Den som är född på nytt "går omkring som Gud själv" säger Ekman i sin bok Övervinnande tro. Man ska helst inte heller umgås med "folk som inte är frälsta". På så vis är Livets Ord ett slags ideologiskt kollektiv. Ekman har faktiskt inte skaffat sig sin stora församling på ett helt ärligt sätt. Det finns exempel på församlingar utanför Livets Ord vari vissa medlemmar känt Trosrörelsen tilldragande och helt enkelt fått med sig så många att man kunnat börja ifrågasätta om pastorn i deras församling är tillräckligt troende. Man förklarar att pastorn inte är andedöpt och att man för att få känna verklig frid och välsignelse måste överge församlingen och gå med i Livets Ord, eller så måste hela församlingen göra det och få en ny pastor. Eller så kan pastorn, för att få behålla sin position, också han gå över till Livets Ord.Tyvärr finns det finns exempel på pastorer som har gjort detta, på eget bevåg, och sedan inte tagits emot i Livets Ords gemenskap. Och plötsligt har medlemsmatrikeln på Livets Ord stigit med åtskilliga medlemmar! Någon har gjort ett kap, men plötsligt står den förstnämnde pastorn där, utan egen församling. Och utan arbete.

Så länge Ekman förblir ledaren som inte får ifrågasättas och han själv eller rörelsen inte får kritiseras, samt att medlemmar som vill lämna den utsätts för trakasserier och hot om himmelska repressalier, förblir Livets Ord vad man kallar en manipulativ sekt. Detta trots att man försöker närma sig både Svenska Kyrkan och frikyrkorna i Sverige.

De till Livets Ord knutna församlingarna har ofta orden "Liv" eller "Kristna Center" i sina namn, som Livets Källa, Livets Vatten, Vallentuna Kristna Center, Bollnäs Bibel Center, Församlingen Sion ? Flens Kristna Center, Församlingen Ordet i Munkedal, Guds Ord i Värnamo, Guds Kraft i Sävsjö, Ordet i Ödeshög, Församlingen Guds Eld, Församlingen Lejonet av Juda i Vasa, Finland, etc.

"Bibelskolan Arken" i Kungsängen utanför Stockholm med ledarna Linda och Gunnar Bergling, har även de nära samarbete med Livets Ord. I början av "Bibelskolan Arkens" tillvaro förekom vissa ekonomiska övergrepp på medlemmar. Förutom finansiell skuld bär många ännu i dag på ångest och trauman från den tiden.

Stor hjälp hade Livets Ord på 80/90-talet av sångerskan Carola, som har haft stora framgångar inom både andlig sång och på popscenen, såväl som i Eurovision Song Contest, som nog de flesta vet. Hon var länge Livets Ords största reklampelare, men har nu övergivit rörelsen, och har blivit medlem i "trosföretaget" Stockholm Karisma Center lett av Thomas Ardenfors, son till Göteborgspastorn Jack-Tommy Ardenfors (Pingströrelsen). Karisma Center samarbetar med Dream Center i Los Angeles, vilkas böcker om drömtydning Karisma Center säljer.

Dream Center har mottot: "När den blekgula hästen, den röda hästen och den svarta hästen drar med gemensam styrka och kraft, framträder den vita hästen." Dream Center ger gärna personliga lektioner i "drömkontroll, drömtydning, vibrationsmedicin, magnetisk terapi, infraröd energi, aromterapi och dröm i vaket tillstånd ?Allt via internet.

Med hjälp av annonsering (ofta helsidesannonser) i dagstidningar och samfundstidningar sprider Ekman sitt budskap via försäljning av böcker och kassetter. Han predikar även på den nya kanalen God Channel, i "gott sällskap" med Billy Graham, Benny Hinn, Joyce Meyer,etc. Programmen sänds via com hems kabelnät via informationskanalen 9, och kan ses varje kväll i veckan mellan klockan 19 och 22 och på helgen dygnet runt. 4000 hushåll har efter starten strax före jul redan kabelkanalen, enligt God Channels skandinaviske representant.

Berömda evangelister, främst amerikanska, kommer och håller kampanjer med tusentals deltagare. Pingstvänner och andra kristna reser fortfarande långa vägar, för att delta i dessa "härliga möten."

På Livets Ord blir folk "frälsta och helade" på löpande band, åtminstone var det så i början. Det tycks inte finnas något motstånd ens i andevärlden. Hur kan detta vara möjligt, om det är "något fel" med "Trosrörelsen"? Vi ska nu studera Bibeln och så småningom komma fram till det.

"Gån in genom den trånga porten. Ty vid och bred är den väg, som leder till fördärvet, och många äro de som gå fram på den; och den port är trång, och den väg är smal, som leder till livet, och få äro de som finna den. Tagen eder tillvara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar. Av deras frukt skolen I känna dem. Icke hämtar man väl vindruvor från törnen eller fikon från tistlar? Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär ond frukt. Ett gott träd kan icke bära ond frukt, ej heller kan ett dåligt träd bära god frukt. Vart träd, som icke bär god frukt, bliver avhugget och kastat i elden. Alltså skolen I känna dem av deras frukt. Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: ?Herre, Herre?, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skola på ?den dagen? säga till mig: ?Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?? Men då skall jag betyga för dem: ?Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsmän.? Matt. 7: 13-23.

Man kan säga, att Livets Ord är som ett stort, fint äpple, som när man skär i det visar sig vara ruttet och maskätet ända in i kärnan. Ekman visar upp en till synes hel och fin evangelisk rörelse med vattentäta skott, men talar inte om, att innanför detta vackra skal finns ett hemligt budskap, som bara "de andligt mogna" så småningom får ta del av, i särskilda "bibelstudier".

Den djävulska teologi som där studeras, står inte att finna i Bibeln.

Den lära man får studera på Livets Ord, har alltså E W Kenyon som ursprung och har förts vidare av Kenneth Hagin på hans Rhema Bible Institute i Tulsa, som är den bibelskola i USA, som Ulf Ekman utexaminerades från på 80-talet.

Där fick han lära sig att "Satan var Jesu Herre mellan korsfästelsen och uppståndelsen. Genom att bli plågad av den Onde för våra synder så skulle han ha betalat priset för oss, inte på korset, utan i helvetet." Han fick också lära sig "att Jesus for till himlen som en vanlig människa, och att de kristna därvid själva blev gudar."

I "What Happened From The Cross To The Throne," den lärobok som är standard på Rhema Bible Institute, skriver Kenyon på sidan 20: "Jesus var avlad utan synd. Hans kropp var inte dödlig.

Den blev inte dödlig förrän Fadern lade vår syndanatur på honom när han hängde på korset.

I det ögonblick han blev till synd, blev hans kropp dödlig och först då kunde han dö.

När detta hände, andlig död, tog Satans egen natur besittning av hans ande."

Detta är den allra värsta attacken som Kenyon gör på Jesus som Guds Son.

Gud och djävulen kan ju inte förenas!

De flesta kristna som fastnat i Ekmans teologi har aldrig tänkt igenom detta, och förstått djupet av denna avgrundslära. Vad Kenyon säger och Ekman undervisats om, är att Jesu Ande blev ett med djävulen. Detta skulle ju då medföra att Gud själv blev ett med Djävulen, eftersom Bibelns budskap är att Fadern och Sonen är ett. Detta är helt emot vad Jesus själv säger och vad profeterna säger i det Gamla Testamentet. Låt oss nu fastlägga vad Gud har sagt i Bibeln: Gud är evig, han har alltid existerat, han har ingen begynnelse och inget slut. Gud är helig och Gud är ljus, det finns inget mörker i honom.

Djävulen är en skapad varelse, han har en begynnelse, och efter sitt syndafall har han blivit fylld med totalt mörker och ondska.

Guds heliga natur och ande kan inte blandas ihop med ondska, ljus och mörker kan inte existera tillsammans och bibehålla sin existens.

Gud och Jesus är ett, dessa kan inte skiljas åt.

Läs Joh. 1: 1-14; 1 Kor. 15: 23-28; 1 Joh. 1: 5-7; Upp. 1: 10-18.

Om nu Jesus dog en andlig död och fick Djävulens natur, då var inte Jesus Guds Son! För Gud kan inte dö. Kenyon visar här sin rätta natur, han är inte fylld med Guds Helige Ande, utan ANTIKRISTS ANDE!

Mina älskade, tron icke var och en ande, utan pröven andarna, huruvida de äro av Gud; ty många falska profeter hava gått ut i världen. Därpå skolen i känna igen Guds Ande: var och en ande, som bekänner, att Jesus är Kristus, kommen i köttet, han är av Gud; men var och en ande, som icke så bekänner Jesus, han är icke av Gud. Den anden är Antikrists ande, om vilken I haven hört, att den skulle komma, och som redan nu är i världen. 1 Joh. 4:1-3.

Om man är stark nog andligt sett, kan man skärskåda Hagins bok "Syner och visioner" (Livets Ords Förlag, 1986). I denna bok har Hagin upptecknat sju långa uppenbarelser, där Jesus är personligt närvarande till den grad att Hagin kan se hans sårmärkta händer, med trekantiga hål (!) och ta på hans sår. Enligt författaren undervisar Jesus honom på samma gång med egna ord. I denna bok säger Jesus mängder av underliga saker, som knappast ökar bokens trovärdighet. Om man satte tilltro till denna bok, skulle vi här ha ett förut okänt, på 1900-talet producerat HELT NYTT EVANGELIUM! Som om Jesu ord i Bibeln inte skulle vara nog. Dessa ord, nedskrivna och lagda i munnen på vår Frälsare, är helt klart ett nutida tillägg till Bibeln.Vi vet vad Bibeln säger om detta. När villolärare talar, kan du pröva det mot Den Heliga Skrift:

"Men onda människor och bedragare skola gå allt längre i ondska; de skola förvilla andra och själva bliva förvillade. Men förbliv du vid det som du har lärt och som du har fått visshet om. Du vet ju, av vilka du har lärt det, och du känner från barndomen de heliga skrifter, som kunna giva dig vishet, så att du bliver frälst genom den tro du har i Kristus Jesus. 2 Tim. 3: 13-15.

Läs också Gal. 1: 6-9; Upp. 22: 18-21.

Hagins åsikter och personliga erfarenheter bestämmer hans tolkning av olika bibelställen. Han tar mycket sällan hänsyn till det sammanhang i vilket det enskilda bibelordet är insatt. Vissa bibelcitat finns ständigt med när han talar, t.ex. Mark. 11: 22-23 ?"Om ni säger till detta berg" (favoritcitatet) Fil. 4: 13 "Allt förmår jag i honom som giver mig kraft", 1 Petr 2: 24- "...genom hans sår har ni blivit botade ?", Matt. 9: 29 "? ni tror, och det skall ske", Mark. 9: 23 "Allt är möjligt för den som tror.."

Och i den rutin han förskriver i sina böcker för att någon ska kunna bli helad, gäller det sannerligen att "trycka på de rätta knapparna" för att Gud ska kunna utföra under. Det gäller att utsäga de rätta, jag måste kalla det "besvärjelserna" en sorts magi där inte bara "helbrägdagöraren" deltar, utan också den "helade," och; nåde den som ändå inte blir helad! För att platsa i Trosrörelsen måste medlemmen ändå säga att hon blivit helad, annars är det något fel på hennes tro. Den personen blir snart utfryst och ansedd som besatt av onda andar! Var finns kärleken i detta system?

Ekman var ju från början statskyrkopräst och med politiska åsikter åt vänsterhållet påstås det, men måste i så fall snabbt bytt ut dem mot helt andra värderingar när hans karriär som trossamfundsledare inletts, se hans egen bok "Gud, staten och individen," där han predikar mot kommunismen med hjälp av sin i USA förvärvade framgångsteologi. Ett tag efter grundandet av rörelsen i Uppsala märkte han hur lätt det var att skaffa sig personlig vinning, om man har "något nytt" att predika.

Många människor tog hans framgångslära för gott, och sålde allt som gick att omsätta i pengar och skänkte dem till Livets Ord, som lovade dem hälsa och framgång. Många sålde sina hus, och bodde i husvagnar i Uppsala, tills de förstod att de hade blivit lurade. Vid Livets Ords möten på 80-talet, var 100 kronor den lägsta summa man fick ge i kollekt. När kollekten kommit in, slängde man ner den på golvet, varvid Ulf Ekman stod och hoppade på sedlarna för att "stampa synden ur pengarna."

Många är de som i god tro blivit skinnade in på bara kroppen av opportunister, ulvar i fårakläder som inte drar sig för något, många säger sig också tjäna Gud. Jag känner en man som lade i stort sett hela sin lön till rörelsen, och levde på knäckebröd och vatten tills han inte kunde stå ut längre. Det finns många som fått svåra själsliga störningar och fått vårdas på mentalsjukhus sedan de varit med i just Livets Ord. Detta bekommer inte Ekman, han fortsätter att kräva allt av andra och litet av sig själv.

En vän till mig gick på Livets Ords bibelskola 1985. Då kostade det 500 kr/mån bara för att sitta på en stol i klassrummet på bibelskolan. Utöver det fick han själv betala studiematerial i form av böcker, kassetter och annat, som utgjorde de drygaste utgifterna. Efter den tankekontroll han blev utsatt för på Livets Ord kan han numera knappast ens besöka en pingstkyrka, utan går bara på gudstjänster som han känner att han verkligen kan ta del i.

När sådan psykisk och ekonomisk utslagning av människor som varit med i Livets Ord påtalades för Ekman i TV (Norra Magasinet), flinade han bara och sa: "- Ja, vi har väl lämnat några utefter vägen, men det är inget att göra något åt!"

Ekman anses allmänt vara envåldshärskare på Livets Ords skolor i Uppsala, som uppbär statsbidrag. Men statsbidragen är nu (2002) i farozonen, eftersom Skolverket inte godtar skolans undervisning om att "kristna är överlägsna andra människor med annan livsåskådning".

Man har nu även skolor för mindre barn och grundskola. En avhoppad lärare (Per Kornhall) berättade i TV om barnens morgonbön: "Nu ska vi bara priiisa Gud!" ropar Ekman. Läraren, som studerade situationen från sidan av rummet, kunde se hur de barn som stod längst fram ropade ut sina böner, men ju längre bakåt i raderna han tittade, ju mindre ljud kom det ur barnen, och de som stod längst bak, stirrade bara apatiskt framför sig med öppen mun.

När Ekman fyllde 50 år förra hösten, och landade på skolområdet i egen helikopter, kommenderades barnen ut på skolgården för att hylla honom med sånger som inövats på skoltid, utan att föräldrarna blivit tillfrågade. "-Barnen får i skolan mer eller mindre lära sig att avguda denne ledare. Det tycker jag är läskigt, säger Per Kornhall."(Dagen, 31 aug 2001).

Ekman hyllades högtidligt av sjungande barn som DEN STORE LEDAREN. Man tänker ofrivilligt på Stalin och Röda torget.


  1. Till att bygga upp Ekmans egen drömvärld, med eget samfund, jättelika byggen som samlingssalen för 5 500 personer (vid E4)
  2. Eget universitet, bibelskola, gymnasium och friskola.
  3. Tidningar (Magazinet (nedlagd) Världen I Dag + Trons Värld, som sägs vara fristående. Detta har kostat stora summor, trots statsbidrag.
  4. Han har helikopter och eget flygplan, i vilket han rör sig obehindrat fram och tillbaka i Europa och Ryssland.
  5. Han har startat kostsamma projekt för att repatriera judar till Israel. (m/s Restoration) och bedriver verksamhet i Moskva, samt i Rumänien, Bulgarien och Albanien.
  6. Han har även skaffat sig en privat, praktfull lantegendom utanför Uppsala.
  7. Han har egen TV-studio. Han medverkar också i satellit-kanalen God Channel tillsammans med trosrörelsens internationella "höjdare", som Benny Hinn, etc.
  8. Livets Ord hyr stora hallar för sina "festivaler" och helande-gudstjänster med utländska talare och sångare.

Hans stiftelse omsätter ca 100 miljoner årligen, enligt egen uppgift. Gåvor och kollekter utgör över 40 miljoner per år. Detta på något över 2 000 medlemmar. Det är inte hela sanningen, för "sympatisörer" (och egna företagare) runt om i landet ger också sina bidrag. Sympatisörerna utgör då resten av de ca 20 000 medlemmarna.

Verksamheten tycks dock inte gå med vinst, eftersom den är skattebefriad till andra delar utom till förlagsverksamheten ( som på något vis är mycket omfattande). Får han aldrig nog?

Tänk om Ekman kunde vara ärlig nog att bekänna var han fått dessa pengar ifrån? Han har byggt upp sitt imperium på folks godtrogenhet och välvilja, och det har kostat dem miljarder.

Ekman borde själv träda fram och be alla dessa besvikna människor om ursäkt, och ersätta dem som blivit svårt ekonomiskt lidande.

Om han på något sätt skulle ha ångrat sina avsteg från Bibeln, borde han gå ut offentligt och avsäga sig de villoläror han lärde sig på Rhema i Tulsa, Kenneth Hagin´s s. k. bibelinstitut i USA.

Ekman har aldrig har tagit avstånd ifrån det misstag "Pappa" Hagin har lärt honom, nämligen att:


Jag tittade i Mormons bok en gång. Jag blev nästan mörkrädd och tänkte, att ska man gå efter den boken, så kan ingen människa bli frälst! Och, liksom Mormons bok är ett tillägg till Bibeln, på samma sätt har Trosrörelsen lagt till egna uppenbarelser och dessutom ignorerat Bibelns varningar för detta. Se t ex: Upp. 22: 18-19.

BIBELNS UPPENBARELSE ÄR FULLSTÄNDIG OCH SLUTGILTIG Bibeln är den fullständiga och slutgiltiga och uppenbarelsen av Gud och hans frälsningsverk genom Jesus Kristus, tills vi ser honom ansikte mot ansikte. Se följande bibelord:

All skrift, som är ingiven av Gud, är ock nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet, så att en gudsmänniska kan bliva fullt färdig, väl skickad till allt gott verk." 2 Tim. 3: 16-17.

"Mina älskade, då jag nu med all iver har tagit mig för att skriva till eder om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödigt att i min skrivelse förmana eder att kämpa för den tro, som en gång för alla har blivit förmedlad de heliga." Jud. 3.

"Ty Kristus har icke gått in i ett allra heligaste, som är gjort med händer och som allenast är en efterbildning av det sannskyldiga, utan han har gått in i själva himmelen för att nu träda fram in för Guds ansikte, oss till godo. Ej heller han gått ditin för att många gånger offra sig själv, såsom översteprästen år efter år går in i det allra heligaste med blod, som icke är hans eget. Han hade annars måst lida många gånger allt ifrån världens begynnelse. I stället har han uppenbarats en enda gång, nu vid tidernas ände, för att genom offret av sig själv utplåna synden. Och såsom det är människorna förelagt att en gång dö och sedan dömas, så skall Kristus, sedan han en gång har blivit offrad för att bära mångas synder, för andra gången, utan synd, låta sig ses av dem som bida efter honom, till frälsning." Hebr. 9: 24-28.

"om I nämligen förbliven i tron, väl grundade och fasta, utan att låta rubba eder från det hopp, som tillbjudes oss i evangelium, det evangelium, som I haven hört och som har blivit predikat bland allt skapat under himmelen, det vars tjänare jag, Paulus, har blivit." Kol. 1: 23.

All undervisning måste vara i enlighet med Bibeln:

"Ty det var icke några slugt uttänkta fabler vi följde, när vi kungjorde för eder vår Herres, Jesu Kristi, makt och hans tillkommelse, utan vi hade själva skådat hans härlighet. Ty han fick ifrån Gud, Fadern, ära och pris, när från det högsta Majestätet en röst kom till honom och sade: ?Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.? Den rösten hörde vi själva komma från himmelen, när vi voro med honom på det heliga berget. Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet; och I gören väl, om I akten därpå såsom på ett ljus, som lyser i en dyster vildmark, till dess att dagen gryr och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan. Men det mån I framför allt veta, att ingen profetia i något skriftens ord kan av någon människas egen kraft utläggas. Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja, utan därigenom att människor, drivna av den helige Ande, talade, vad som gavs dem ifrån Gud." 2 Petr. 1: 16-21.

"och varden rotade i honom och låten eder uppbyggas i honom och befästas i tron, i enlighet med den undervisning I haven fått, och överflöden i tacksägelse. Sen till, att ingen får bortföra eder såsom ett segerbyte genom sin tomma och bedrägliga ?vishetslära?, i det han åberopar fäderneärvda människomeningar och håller sig till denna världens ?makter? och icke till Kristus." Kol. 2: 6-8.

(Läs också Livets Ord bakom fasaden del 2)

Utöver Bibeln och de källor som är angivna i texten har jag i av Livets Ord bakom fasaden, del 1 & 2 använt källorna: Karl-Erik Nylund: Att leka med elden 1998, Hambre etc EFS teamarbete: Framgångsteologi 1983, J. Dahlberg: Uppsats i Religionshistoria 1997, Björn Swartling: Sola Scriptura 2001 Samt i Guds rike är inte av denna världen dessutom: T. Arnroth: Judiska öden och hjältar, etc.

Även En annan Jesus av John S. Torell har citerats. Den behandlar samma ämne som denna artikel. "En annan Jesus" kan beställas i sin helhet via denna hemsida. Som audiokassett heter den S-20.

kunskapens gåva Peter hade, att de hjälpte honom bygga upp en rörelse i mångmiljonklassen. Senare nådde han så småningom hela USA med hjälp av program på inte mindre än 51 TV-kanaler och 40 radiostationer. I helandegudstjänsterna talade han "kunskapens ord" och kunde "i anden" veta precis vad de sjuka led av. Han visste till och med deras namn och adress, eftersom han påstod sig ha direkt kontakt med Gud.

På en av helandegudstjänsterna beskriver Peter Popoff ett sjukdomsfall och säger: (vid detta tillfälle är det ett äldre par med en svärson som har haft två infarkter) "Gud bränner bort blodklumparna från hans ådror i denna stund. Sedan identifierar han paret, som står vid ena långsidan i möteshallen, och säger: "Jag kommer bort till dig! Vill du att Gud ska öppna dina öron också?" Mannen nickar ivrigt. "Ta ut dina hörselsnäckor!" ropar Popoff och säger sedan utrycksfullt: "I Herren Je?(här verkar han ha uppenbara problem med att uttala namnet Jesus) och trycker på hans huvud, varvid mannen ramlar ner på golvet och ser lycksalig ut. "Tacka Gud för det!" skriker Popoff. "När Herren talar till mig så vet jag det bara. Jag satsar mitt liv och min heder på att jag hör Herrens röst." Detta är hans egna ord. Hur kunde han veta något om personerna i möteshallen?

Vad publiken inte visste var att Popoffs egen fru Elisabeth stod dold med en mikrofon bakom scenen. Genom en radiosändare och en trådlös mottagare kunde frun förse honom med information om hans intet ont anande publik. Popoff själv var försedd med en liten hörsnäcka i ena örat. Men kunskapen grundade sig också på de "bönekort" (lappar med böneämnen) som deltagarna fyllt i väntan på att få komma in i hallen. Likaså fick han kännedom om folks problem från svaren på de "tiggarbrev" som han sände samtidigt som kristen litteratur från rörelsens högkvarter.

De stackars människor som han lägger händerna på och "knuffar" omkull i programmet jag beskriver tror verkligen att han har kontakt med Gud och kan hjälpa dem. De faller omkull för att andra gör det.

1986 avslöjades äntligen pastor Popoffs skumraskaffärer, och hans rörelse gick under jorden i några år. Vad gör han i dag tro? Just det, ni anade rätt. I dag är Peter Popoff i full fart igen, i Herrens namn. Förutom att framträda i TV så poppar Popoff upp på nätet och via brevkampanjer.

Varför skriver jag om falska profeter? Därför att Bibeln säger att de kommer att öka drastiskt i antal strax innnan Jesus återkommer. Detta är bara ett tidstecken bland många, men borde få Kristi församling att vakna upp och ta sin missionsbefallning på allvar. Natten kommer då ingen mer kan verka. Samtidigt tänds också varningslampan för dig som hittills vänt Jesus och hans frälsningsbudskap ryggen. Bibelns ord är sanning vare sig du vill det eller ej. Det går inte heller att vara neutral någonstans mitt emellan Djävulen och Gud. Det finns ingen sådan plats. Sök därför Gud i bön just nu. Lämna ditt liv i hans händer. "Varen därför ock I redo; ty i en stund, då I icke vänten det, skall Människosonen komma." Matt. 24: 44.

I samma kapitel som Vår Herre uppmanar oss att identifiera falska profeter (Matteus 7), säger han också att vi inte ska döma andra människor. Men Kristi tillkommelse och Antikrists framträdande står båda för dörren. Förvirringen bland allmänheten när det gäller religion är stor, och även i kyrkorna är avfallet stort i dessa dagar och väldigt få är villiga att träda fram och vederlägga falska profeter. Världen och den liberala mediakulturen har trängt sig på och vill styra och bedöma kyrkan. Aldrig tidigare har något sådant hänt i världshistorien. Den kristna församlingen har blivit till åtlöje och våra kyrkoledare har inte tillräckligt med kurage att stå upp emot "stora TV-personligheter". "Vanligt folk" går bara efter vad de ser, hör och upplever. Och "för deras skull (de falska profeterna) skall sanningens väg bliva smädad." 2 Petr. 2:2b. Vi läser ännu ett bibelord om detta:

"Ty tiden är inne, att domen skall begynna, och det sker på Guds hus; men om begynnelsen sker med oss, vad bliver då änden för dem som icke hörsamma Guds evangelium?" 1 Petr. 4: 17.

Mitt råd är: Följ inte efter människor, följ Jesus och bara honom. Respektera goda ledare och styrk dem med dina böner och din kärlek. Bedöm allting utifrån Bibeln. Gud välsigne dig.

Den förödmjukade församlingen D.Wilkerson DEL 1 ( om Trosrörelsen )

Den förödmjukade församlingen

(The Reproach of the Solemn Assembly)



Av David Wilkerson




Sefanja 3:18- Dem som med bedrövelse måste sakna högtiderna, dem skall jag då församla, dem som levde skilda från dig, du som själv bar förödmjukelsens börda. (1917) Detta är en dubbel profetia av Sefanja. De har att göra med Israels barn- men också med det andliga Sion (vilken är Jesu Kristi församling i de sista dagarna). Först av allt, talar han till judarna ? att Gud skulle föra samman de förskingrade - men han skulle bara föra tillbaka dem som hade ett brustet hjärta för Israels usla tillstånd - han skulle komma ihåg alla som bar förödmjukelsen - allt det fruktansvärda som försiggick i Guds hus. Till dem som bar den bördan, sade han; "jag skall församla er". Han gav dem stora löften


Denna profetia riktar sig också till Jesu Kristi församling i den sista tiden. I det gamla testamentet, blev Israels barn kallade till en högtid i sju dagar. På den åttonde dagen ? som kallades en högtidssamling. Det var då de möttes tillsammans ? satte allt annat åt sidan och fokuserade på att tillbe och prisa sin himmelske Fader. Skriften säger: "På den åttonde dagen skall du ha en högtidssamling". Denna högtidssamling representerar i gamla testamentet Guds avskilda församlings behov av att möta Herren.


Detta är Jesu Kristi församling i den sista tiden. Enligt Sefanja, kommer Guds hus i den sista tiden att bli förödmjukat. Det hebreiska ordet här betyder "skam och vanära". Det kommer att vara skam och vanära i Guds hus. Vi talar inte om den avfallna, liberala moderna kyrkan - Herren säger att på domens dag, kommer Han att ta itu med den kyrkan. Vi kan be för dem, men vi skall inte spilla våra tårar på det som inte är den riktiga församlingen.

Gud söker efter ett folk som vill sörja och gråta över den förödmjukelse som utvecklas över Jesu Kristi församling i dessa dagar. Jag talar om den församling som föddes vid pingsthögtiden. Jag talar om den församling som föddes av Paulus och apostlarnas undervisning. Församlingen som föddes i sanningen om Jesu Kristi herravälde. Den pånyttfödda församlingen är under attack. Församlingen är förödmjukad.


Det har profeterats att i denna tid av förödmjukelse, skam och vanära, kommer Gud att resa upp en helig kvarleva som kommer att sörja och gråta över denna förorening - Gud kommer att ha en kvarleva som inte kommer att sitta overksam medan allt detta invaderar församlingen. Gud säger: "Jag kommer att ha ett folk som inte kommer att vara nöjda med att leva ett gott liv och ignorerar att kvacksalvare och pengagalna falska profeter kommer in i Guds hus och förstör allting."

Gud kommer att samla ett folk som sörjer över detta - Om du verkligen älskar Herren och älskar Hans församling, kan du inte se på det som händer idag (och jag kommer att nämna dessa förödmjukelser vid namn). Om du efter att ha hört vad jag har att säga om dessa förödmjukelser, kan gå hem från kyrkan och säga: "jag håller fast vid det som står i Matteus 18, helvetets portar skall inte stå emot församlingen, jag skall inte oroa mig, Gud har allt under kontroll.


Det räcker inte. Gud använder människor. Gud använder människor för att utföra sitt verk. Han sänder inte änglar. Änglarna gråter över det, men Gud använder inte änglar för att utföra sitt syfte. Han använder män och kvinnor med brustna hjärtan och bördor -. Domen står för dörren, Jesus kommer. Herrens dag är nära.


Vakna upp äldste. Vakna upp pastorer. Vakna upp herdar.

Se på kyrkan. Få nöden. Bär den. Varför skulle vi ta på oss bördan av den högtidliga församlingens förödmjukelse? Joel sade "därför att ett dåligt frö har blivit planterat.

Ett evangelium predikas som får allt inom synhåll att vissna. Allt som är grönt och gudomligt och rent vissnar. Fröet är ruttet- människor svälter efter att få höra Guds rena ord- men det finns inga ängar. Flocken är övergiven och hungrig. Floderna torkar ut. En främmande eld förtär pastorerna. Hesekiel säger att herdarna trampar ned de goda ängarna och äter det bästa själv. Vad är de skamliga saker som händer i Jesu Kristi kyrka i dag?


Först är det det dåliga frö som predikas av giriga herdar. Det är känt som FRAMGÅNGSTEOLOGIN.


Detta är en av de största förödmjukelser Jesu Kristi kyrka utövat sedan Kristus. Detta förvrängda evangelium förgiftar mängder ? till och med i Kina, Afrika och över hela världen. Det är ett amerikanskt evangelium uppfunnet och spritt genom rika amerikanska evangelister och pastorer. Rika!


Det gör mig bestört att så många människor kan höra banden och se videor som kommer ut från dessa framgångskonferenser utan att gråta över dem. Detta gift har spridits över hela världen. Kuba är på väg att öppnas och de är ivriga att komma in på en gång med sitt framgångsevangelium och säga åt dem, "ni har varit fattiga tillräckligt länge, Gud vill att alla kubaner skall bli rika."


Denna veckan fick jag ett videoband som spelades in på Kenneth Copelands möten. Jag lyssnade på talaren och blev förstummad. Vänner, läs nya testamentet, du kommer att finna att aposteln Paulus pekade ut dem som de trodde var falska apostlar. Han varnade och han uttalade deras namn. Jag säger er att om ni kan lyssna till det som jag vill säga er, utan att sörja, då är ni blinda. Ni är andligt blinda. Ni har hårda hjärtan. Ett hjärta med ett hårt pansar runt så att det rena evangeliet inte kan genomtränga det. Ni har blivit så genomsyrade av detta obalanserade evangelium att ni inte är vid era sinnens fulla bruk. Ni kan inte predika sanningen. Ni kan inte visa dem något annat i skriften eftersom de har ett pansar över sina hjärtan. Hårda hjärtan.


En del av er kommer inte att ta emot detta. Om du har matat din själ med Copelands eller Hagins kassetter, kommer du inte att tycka om det du hör. Vänner, jag är en herde, jag har blivit kallad av Gud. Jag har gett den här församlingen ett löfte. Så länge vi står i denna talarstol, om vi såg vargar i fårakläder som kommit för att stjäla flocken, så skulle vi ställa oss upp och skrika. Det är upp till dig att göra något åt det. Jag satt denna veckan och lyssnade till en talare på en konferens och jag blev chockad och sårad. En herrens nöd kom över mig. Det är därför jag predikar det här budskapet. Sörj över det.


Jag citerar ord för ord vad som sades. Talarna kunde knappast tala färdigt på grund av alla människor som kom fram och stoppade pengar i deras fickor. Anledningen till att de gör det är en ny lära som har kommit ut och som säger, "om du vill bli välsignad, så måste du hitta den mest välsignade evangelist eller pastor du kan hitta därför att han som har mycket får mycket, han som har lite, till och med det han har skall tas ifrån honom. Om du hittar den mest välsignade framgångspredikant och ger honom pengar, så skall du bli välsignad. Ju mer välsignad han är, om du ger till dem som är mest välsignade -" det är som ett pyramidspel. Om dessa män vore i den profana världen, skulle de hamna i fängelse. Pyramidspel. Den som är högst upp och som verkar vara mest helgad och som talat högst. Hundratals människor kom upp tills hans fickor var fyllda. Syndare säger, "är detta ett fritt evangelium? Sedlar?"


Lyssna till vad som sades. Talaren gick upp och sade, om en fattig änka som har socialbidrag ger dig 5 dollar, så måste du ta det, Elia tog änkans sista mat. Ni är de smorda, ni förtjänar det, ta det." Samma talare sade, "jag bor i ett 1000 kvadratmeter stort hus. Jag skall bygga ett större nu. Ett som kung Salomo skulle vara stolt över. Jag betalade just 15000 dollar för en hund. Ser ni den praktfulla ringen på mitt finger, jag var nyss på Jamaica och betalade 32000 dollar för den. Jag vill att ni skall veta att när människor där jag bor kör förbi min herrgård och ser min Rolls-Royce på garageinfarten, så vet dom att det finns en Gud i himmelen".

Säg mig, är det evangelium? Säg mig att du inte gråter över detta.


En av talarna stod upp och sade, "Vi har gjort ett förbund med broder Copeland om att under det närmaste året skall ingen av oss lida en enda dag. Vi skall inte känna ett ögonblick av modfälldhet. Vi skall inte bli sjuka eller behöva något. Vi skall njuta av alla välsignelser. Vi förkastar allt lidande, all smärta, alla ekonomiska problem". det låter bra om du står på toppen.

Det här det som bedrövar mig mest. Detta predikades. "Den helige Ande kan inte utgjutas över dig förrän du står i pengaflödet. Innan du är framgångsrik kan den helige Ande inte göra något."

Tänk på det! Hur påverkar detta dig? Vad gör det i din ande när du ser fattiga människor som lever ur hand i mun och plötsligt säger han, "sträva efter pengarna" och människor springer som galna och när de springer säger de vi "vi gör anspråk på rikedomar."


Sedan jag ser människor åla som ormar ur sina stolar och ner på golvet. Jag ser evangelisten stå upp och väsa som en orm och människor faller överallt. Vänner, vad är det som försiggår?

En Förödmjukelse av högtidsförsamligen! Profeten kallade dem "giriga hundar, ogudaktiga väktare". Vänner, om ni hade Guds hjärta och Herrens nöd skulle ni ropa ut med Jesaja, de är blinda väktare, okunniga, stumma hundar, sovande, älskande sömn, giriga hundar som aldrig kan få tillräckligt.

"Jag har 1000 kvadratmeter men jag skall sälja det och jag skall bygga ett hus som kung Salomo kunde bo i-" Att aldrig få nog. Han sade, "herdar som inte kan förstå, alla ser efter sitt, allt för att få sina egna behov tillfredsställda. Jeremia sparade inte på orden. Han sade, "Mitt folk är som förlorade får. Deras herdar har fått dem att gå vilse." du säger, "Pastorn, du har ingen rätt att tala så skarpt över dt här ämnet." Om du tycker jag är skarp, läs då Hesekiel 34:1-10.

Den förödmjukade församlingen D.Wilkerson DEL 2 ( om Trosrörelsen )


Du tar 50 kronor från änkan och köper en hund för 150 000 kronor. Du tar pensionen från änkan och den fattige och du säger åt dem att de inte har tillräckligt med tro ? därför är de inte framgångsrika. Du tar ullen från fåren. Du letar inte efter själar, du söker efter pengar. "Herdarna göder sig själva och inte flocken, därför ni herdar, hör herrens ord. Detta säger Herren er Gud, se jag är emot herdarna och jag skall utkräva flocken ur deras hand och de skall sluta att föda flocken. Inte heller skall de göda sig själva mera, för jag skall befria flocken från deras mun och de skall inte längre vara deras kött".

Jag skall befria flocken från dessa mäns tänder. Gud hjälpe oss.


För det andra, förvrängandet av den välsignade helige Anden. Detta är den värsta förödmjukelsen. Det skulle få oss att falla på våra ansikten. Det sätt på vilket den helige Ande blir förvrängd inför hela världen.


Det är tråkigt att konstatera, att det finns så lite urskiljning kvar i församlingen och bland många pastorer och församlingsledare. De vet inte ens när den helige Ande blir förvrängd eller hädad. Det finns tusentals kristna som går på väckelsekampanjer och ser saker som de tror kommer från den helige Ande, men de vet inte vad de tar emot. De klappar händerna och prisar Gud när en man står på plattformen och hädar och förvränger den helige Ande, och de vet inte om det.

Hela karismatiska samfund, inklusive den amerikanska pingströrelsen, slits itu, genom falska väckelser. Alla möjliga saker händer ? något nytt nästan varje vecka. Ledarna vet inte om de skall ta till sig eller förbanna det. De vet inte vad de skall göra. Vi får brev från hundratals pastorer från hela världen. De frågar. "vad är rätt och vad är fel?", Var finns ledarna? Var finns någon som kan vägleda oss?.


Vänner, det vi ser hända idag i det som kallas väckelser och det som händer i den helige Andes namn kan vi inte finna grund för i skriften. Vad som helst som vi inte kan finna i skriften måste förkastas. Fullständigt förkastas!

Jag gråter när jag ser dessa videor som människor sänder mig från hela landet. Hela församlingar bortom all kontroll, som faller på golvet, skrattar hysteriskt, raglar runt som druckna, vrider sig som ormar, ylar som vilddjur. Vi har evangelister som ställer sig upp och blåser på människor för att få dem att falla, som om den helige Ande vore förkroppsligad i honom. kastar sin märkesjacka på människor och säger att det är "herrens hand".

Ett nytt evangelium har just kommit till Sydamerika. Vänner, det är grovt och rått, men jag säger er. När du lämnar Ordets parameter, när du säger: "detta är något nytt, Gud gör något nytt? Jag förstår det inte, det finns inte i skriften, men jag vill inte stå emot den helige Ande".


Vänner, om det inte står i bibeln, så måste vi stå emot det. Det senaste är att du inte kan komma in i Guds rike om du inte kommer som ett litet barn. Folk kommer iklädda blöjor så att de kan göra sina behov under mötena. Det är det senaste. Vänner, var skall det sluta?


En pastor sade: "Det har gått så långt, att en dag kan en evangelist ställa sig upp och säga, jag har fått en uppenbarelse från Herren, att det är dags att börja tillbe Maria". Det kommer att gå dithän.


En annan evangelist kallar sig för den helige Andes bartender. Han säger, "Kom till baren och drick av den helige Ande". De kallar det att dricka av det nya vinet. Jag hör profetens ord ringande i mina öron, "Herrens dag är här, ondskan råder, Gråt mellan förgården och altaret. Ta på er säckkläder. Fasta och sörj för det avfallna folket".

Jesus skall komma. Massorna är ännu onådda. När jag ser kristna gå till det som de kallar för den helige Andes bar, raglande som druckna, kommer Joels ord till mig klart, "vakna ni som är druckna och gråt , alla ni som dricker nytt vin därför att skördefältet förgås."


Själar i tusentals dör, så vad skrattar du åt? Det som den helige Ande gör måste fungera överallt på jorden. Du måste kunna ta det till de mest eländiga och ondskefulla platser. Du måste kunna ta det till fattiga länder. Du måste ta det till mänsklighetens drägg, och det måste fungera där. Det kan inte fungera bara i det rika Amerika. Det måste fungera överallt på jorden.

Jag utmanar dessa människor att ta sitt skrattande evangelium till Balkan nu. Gå till flyktinglägren där kvinnorna gråter därför att deras män har blivit skjutna. Deras döttrar har blivit våldtagna. Deras barn är hungriga. De har förlorat sina hem, så be dem gå till baren ? Den helige Ande vill att de skall skratta. Denna så kallade väckelse kommer till Madison Square Garden den här sommaren. Du som kan skriften, du som bär bördan för högtidsförsamlingen, hur kan du tänka dig att ta till dig en sådan lära.


Låt mig säga vem som skrattar. Världen. De ogudaktiga, hedningarna. Det har blivit ett spektakel. I en tid så nära Kristi återkomst när Jesu Kristi församling borde vara instängd i sin bönekammare. När den borde gråta för de förlorade. När den skulle ha en längtan att försaka allt och följa Jesus. När aldrig dollarsedeln borde nämnas. Den amerikanske guden. Det amerikanska avgudadyrkandet. Världen tittar på detta vansinne och vet du vad de tänker ? att den helige Ande är en cirkusdirektör. Det är en karismatisk cirkus.

Jag bryr mig inte om vad folk tycker längre. Jag bryr mig inte om folk inte vill ha vårt nyhetsbrev längre. Jag bryr mig om deras själar och det faktum att så många är förblindade. Jag har en skyldighet inför Gud att stå inför den församling som Han har kallat mig att betjäna och varna er och säga att dessa förebråelser till högtidsförsamlingen och att bibeln säger att ni skall sörja över det. De äldste skall sörja. Församlingen, pastorn, tjänarna, evangelisterna. Vi borde be ned dessa fästen.


Till slut, en förebråelse över att förringa församlingens demoralisering. Ve dem som kallar det onda gott och det goda ont ? som kallar mörker för ljus och ljus för mörker. Som gör det bittra sött och det söta bittert. (Jer 23:15).Jag har sett hemska saker i profeterna. De begår äktenskapsbrott, de vandrar i lögn, de styrker de ondskefullas händer och ingen återvänder från in ondska.

Jag fick ett brev denna veckan från en rasande kristen kvinna. Hon sade, "Min man, som kallar sig kristen, är en stor spelare, han spelar för millioner". Hon sade "jag har varit så orolig för de faror och för det sällskap som han har". Jag tänkte, "Jag ber honom gå till pastorn".

Hon sade, "broder Wilkerson, du tror inte vad som hände, jag är så arg, sårad och förvirrad. Jag sände vår mångmillionspelande make till vår pastor".

Han sade, "jag har sökt i skriften från 1 Mosebok till Uppenbarelseboken och jag kan inte finna någonting i skriften som talar emot spelande. Jag ser ingen synd i det, så ha det så kul." han var förstummad, "hur kan en gudsman säga någonting sådant till min make?"


Detta är exakt vad Jeremia menade, "pastorerna styrker ogärningsmännens händer och ingen vänder åter från sin ondska". Han förklarar varför de har förringat församlingens demoralisering och varför de kallar ont gott och gott ont och bittert sött och sött bittert.

Han sade, "profeterna har begått äktenskapsbrott och vandrar i lögn". Den som har synd i sitt liv kommer inte att stå upp och tala om synd i lägret. Han är överbevisad om sitt eget äktenskapsbrott, hans egen synd och sitt eget onda sinne.

Jag drar inte varje tjänare i landet över en kam. Majoriteten av tjänare brinner för Gud. Det finns unga tjänare som är renade i denna onda tid. Jag har mött många av dem och jag tackar Gud för dem. Till och med i den här staden har jag mött några av de mest rättfärdiga predikanter som jag träffat i hela mitt liv.


Mängder av tjänare med mig känner denna sorg och de letar och väntar efter röster som kan avslöja det som är ont. "Om de hade stått i mina gårdar och fått mitt folk att höra mitt ord- om de hade talat det som finns i mitt hjärta. Om de hade talat från Guds sinne, så skulle de ha vänt folket bort från sin onda väg och deras onda gärningar".

Du kan se om en man känner Herren, Gud säger om de andra, "jag har inte sänt dem, jag har inte talat till dem, de talar ut ur sin egen fantasi. Ut ifrån det onda i deras hjärtan.

"De talar syner från sina egna hjärtan, jag sände dem inte. Jag har inte talat till dem. De säger till dem som föraktar mig, ?herren sade, du skall ha frid? och de säger till alla som vandrar efter sina egna hjärtan och sina egna fantasier ?inget ont skall komma över dig?".Förebråelsen till högtidsförsamlingen skulle vara den största sorgen för alla som älskar Kristus och Hans församling. Detta skulle vara den största sorgen i deras hjärtan ? förebråelsen över hans namn och hans församling. Gråt över församlingens tillstånd.När du tar ställning och när du tar Herrens börda på dig, genom bön och fasta. Varje Guds barn behöver be att alla som är fångade i detta skall bli befriade. Rör det inte, gå inte nära det, om du går dit av nyfikenhet kommer det att snärja dig för det tilltalar allt som är av köttet.

Tills du vet hur du skall handskas med ditt kött i den helige Andes kraft, så håll dig borta från det. Jeremia sade, "Herren din Gud i din mitt är mäktig. Han skall frälsa, Han skall fröjdas över dig med jubel. Han skall vila i sin kärlek. Han gläder sig över dig med sång".


Varför? Därför att Han har funnit ett folk som sörjer över det som bedrövar Hans hjärta. Som bär de bördor han bär, förebråelsen av högtidsförsamlingen.

Detta kommer att bli en "kärleksfälla". Du kommer att höra. "Vi älskar alla. Det spelar ingen roll vad du predikar. Det spelar ingen roll om du talar framgång. Det spelar ingen roll vad ditt evangelium är ? eller något annat. Låt oss ge varandra en stor kram."Hur kan två vandra tillsammans utan att vara överens. Hur kan du vandra med den du inte är överens med, som har obibliska vanor, det går inte. Det är en kärleksfälla. De säger, "döm inte någon".

Det är inte vad bibeln säger. Den säger att vi skall döma rättfärdiga domar. Förebrå och tillrättavisa med tålamod. Jag står inte på en tvålkopp, jag står på, en klippa. Gud försöker att rädda dig, församling.

Vad är Guds rikedomar i Jesus Kristus? Guds frid, Guds visdom, Kristi närhet, allt som är i Kristus är vårt-.

Vänner, se upp! Se upp!

Har jag skrämt er? Är ni redo att ta på er Herrens börda. Ni kan inte göra det i ert eget kött. Stäng in dig med Gud.

Tiden har kommit att kalla en högtidsförsamling. Om du har någon av dessa kassetter eller böcker, kasta ut dem ur ditt hus. Ge inte bort dem, bränn dem. Om någon inbjuder dig att följa med på dessa möten, så säg, "jag är ledsen, jag vill inte bli svältfödd på ordet och jag vill inte att mitt hjärta skall torka och vissna. Jag vill ha det rena ordet från Herren som får mig att växa. Jag vill inte ha något budskap som tilltalar mitt kött eller som skapar habegär i mitt hjärta".

Gud förser med det som vi behöver och han gör under, men han gör det på sitt sätt. Inte genom att förskingra och missbruka skriften.

Abraham letade inte efter det jordiska, han sökte efter en stad som var byggd och skapad av Gud.

Korsets härlighet - T.Austin Sparks

T. Austin-Sparks


Vilka märkliga saker Herren Jesus åstadkom på korset. Vi har inte på något sätt greppat innehållet i golgataverket. Det är välsignat att se hur han tog våra synder för att bära dem upp på korset ? men låt oss ta oss ett steg vidare och se hur han förde bort hela grunden för fiendens aktivitet hos människor. Det var detta han tog till korset för att omintetgöra dess verkan, och Ordets djupaste innehåll talar om att vi korsfästes och begravdes med Kristus.
Herren tog inte bara itu med synden, han tog itu med människan och ställde henne åt sidan med hjälp av korset för att kunna komma åt hela fiendens aktivitetssfär. Han gjorde slut på fiendens makt och förstörde hans bedrägliga verk. Detta är korsets innebörd.
Det är så stort att se att Herren Jesus inte bara delade ut ett förkrossande slag mot människan när han gjorde slut på köttet och köttsligheten men genom att eliminera köttet grep han in på det mest fullständiga sätt mot fiendens verk i människor. Detta tal om korset är Guds kraft till frälsning.

Vilken är den mest nödvändiga och verksamma sanning som gudsfolket behöver höra och få grepp om när tiderna är svåra? Ordet om korset, en formande upplevelse av ordet om korset. Den sanning som måste föras fram och erfaras är denna, det naturliga livets ryggrad måste knäckas genom Herren Jesu kors. Var och en av oss måste nå en plats där vi vet att vår styrka har fått en slutgiltig knäck och att vi inte längre kan, eller ens vågar, följa det naturliga livets väg i våra tankegångar, våra böjelser och våra val. Allt måste ha sin källa i Gud, givet och styrt av den Helige Ande och vi måste höra upp med att lita enbart på vårt förstånd.
Den naturliga styrkan måste brytas och vi måste bli som Jakob, gå stödda med käpp resten av vår vandring. Vår lott är att bära ett vittnesbörd om Golgata, där det som hör till den naturliga människan får sin ände. ?Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag. . .? Jag har konfronterats och blivit slagen, inget som hör mig till har spelutrymme. Inte längre Jag.

Vi har kanhända lärt oss att se på korset ? att vara förenad med Herren Jesus i hans död ? i skarpt ljus med alla måsten, måste ge upp, måste släppa, måste dö bort från och all smärta som hör till detta. Men, mina kära, det är tillrättalagt för att föra oss ut ur mörkrets välde in i hans älskade Sons rike ? för att frita oss från fiendens makt och bedrägeri.
Om inte vårt självliv har konfronterats med korsets kraft och låtit sig underordnas Gud förblir vi utsatta för och påverkade av varjehanda bedräglighet. Du finner att varhelst Andens verk imiteras av bedrägeriets makter visar det sig i själisk och sinnlig upprymdhet, i känslosvall, i brist på självbehärskning och ibland i oanständigheter. Somligt av det är andligt, men det hör inte den Helige Ande till.
Man har i det själiska sträckt sig efter och ivrat för någon slags övernaturlig upplevelse. Ett sådant sökande öppnar sinnena för andra makters inflytande och av dessa kan få vad man vill. Man kan få ledning, man kan få uppleva mirakler ? vad man vill. Bedrägeriet finner sin grund i vår egen natur och det är denna natur som måste få sin ände genom korset.

Om Herren ska frälsa de sina från förvillelse och bedrägeri i dessa dagar måste han få föra dem tillbaka till denna grundläggande sanning vilken talar om identifikation med Kristus i död, begravande och uppståndelse och vad detta innebär i fråga om att lämna en sorts människa och tillblivandet av en annan sorts människa.

I denna sak, som i varje annan, är Kristi kors Guds kraft och Guds visdom.

Originalets titel:
The geatness of the Cross of Christ

Det svaga, den öppna dörren och staden - T.Austin Sparks

T. Austin-Sparks


Himlen söker ett kärl i denna värld genom vilket allmakten kan komma till uttryck. Du och jag kan, utifrån ett fullständigt avskiljande från den maktsfär som hör det jordiska till med dess förfärliga inflytande, i innerlig gemenskap och harmoni med Herren, vi kan utifrån detta fortfara att vara redskap åt Gud i fullföljandet av hans syften trots allt motstånd.

Människor stänger ofta dörrar, men Gud kan säga: ?Jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga.? Människor sätter upp sina förbud för det ena och det andra. De förbjuder kanske Ordets predikan; de förbjuder oss kanske att trycka våra texter; de förbjuder oss kanske att samlas men ändå kan vi verka. Gud har sina egna, oftast fördolda sätt att utföra sitt arbete ? genom bedjandet och sann andlig gemenskap med honom.

Vilken oerhörd betydelse det har att, när allt hindras och snörs av i det naturliga, befinna sig i det utrymme där arbetet fortsätter obehindrat. Jag kan tänka mig att länder stängs, att regeringar ställer upp sina hinder och förbud, att missionärer och predikanter tvingas tystna. Jag kan föreställa mig hur fienden frenetiskt mobiliserar människor och deras institutioner i ett sista försök att störa och strypa allt andligt verk och så försöka hindra Gud att nå sina syften. Men jag äger en absolut visshet om att Guds tanke inte går i stöpet genom något av detta. Jag tror inte heller att Gud kommer att driva igenom sina syften från sin allmakts position utan att sätta dessa syften i relation till sitt folk.

Jag är övertygad om att dessa syften kommer att slutföras genom dem som står i andlig samverkan med Herren. Vi kanske aldrig kommer att besöka de platser som Herren lagt på våra hjärtan, men arbetet kommer att bli utfört. Gud har sina egna sätt. Men om vi reser, vad kan vi hoppas på i fråga om verklig, evig effektivitet och duglighet om vi inte står i full enighet med Himlen och om vi inte fullt ut har brutit med allt jordiskt ? också det som bär kristen etikett? Vilken oerhörd styrka finns det inte i det som hör Himlen och det sant andliga till!

All detta hör den himmelska staden till, allt detta hör Sion till. Denna stad, denna gemenskap bär på kallelse att i andligt avseende stå som styre i denna tid på samma sätt som den ska stå styrande i de tidsåldrar som kommer. Du och jag hör den staden till. Vi kanske räknas bland det som är ringa och svagt, vi betraktas kanhända som dåraktiga, några av oss föraktas och sopas undan tillsammans med det som inget är. Men Gud har knutit upp oerhörda rikedomar till dessa små, förutsatt att de låter sig förbli i sådan ställning i den Helige Ande; förutsatt att de fortfar att vara förenade med Himlen, sammanknutna med den regerande Herren Kristus.

Stora ting kan åstadkommas i det fördolda. Himlens välde skaffas bäring och får utrymme genom dessa små och deras bedjande. Tider kommer då inget annat kan göras än att uppehålla en levande kontakt med Herren. Orden har fått sin ände. Alla yttre uttryck hindras och avbryts. Att leva i umgängelse med Gud är en oerhörd sak. För min egen del hungrar jag långt mer efter detta än att stå i en tjänst inför människor.

Alla former av verksamhet och allt tjänande inför människor är av sekundär betydelse jämfört med ett liv i undangömd gemenskap med Gud och all verksamhet och allt tjänande inför människor saknar värde om det inte har sin upprinnelse i den sortens gemenskap.
Ur detta fördolda liv med Gud springer allt gott verk och många märkliga ting, långt mera och långt fler än vi ser och förstår. Man kan kanske inte se något eller höra något av det, men dess verkan är noterad i Himlen.
Må Herren se till att vi blir hemmastadda i staden med de fasta grundvalarna.

Ett avsnitt ur ?The City wich hath foundations?



"Vi skall ju alla stå inför Guds domstol." 

Rom 14:10

År 1758 höll John Wesley denna predikan på uppdrag av domare Sir Edward Clive. Det är en domstolspredikan vilket förklarar inledningsord och avslutningsord.



Hur många omständigheter är det inte som samverkar till att ge detta högtidliga tillfälle en skräckfylld prägel. Här har samlats människor av olika ålder, kön, rang och samhällsvillkor som med eller mot sin vilja kallats hit inte endast från grannskapet utan också från avlägsna trakter, brottslingar som inom kort ska föras bort utan möjlighet att fly, rättstjänare som på sina olika poster väntar på att utföra givna order, och slutligen representanten för vår nådige konung, som vi så högt vördar och ärar. Anledningen till denna sammankomst ökar även i hög grad det högtidliga: att höra och avgöra rättssaker av olika slag, av vilka somliga är av den allra största vikt, varpå ingenting mindre än liv och död hänger, död som tar bort täckelset från evighetens ansikte. Det var utan tvivel för att inskärpa allvaret i dessa handlingar ? och detta inte endast hos den stora hopen ? som våra förfäder i sin visdom inte drog sig för att fastställa vissa detaljerade föreskrifter för dessa domstolsförhandlingar. Ty genom att vädja till ögat och örat kan ett djupare intryck träffa hjärtat. Sedda i detta ljus är trumpeter, stavar och ämbetsdräkter inte längre oväsentliga leksaker utan avsedda att i sitt slag och i sin mån tjäna de mest betydelsefulla samhällssyften.

Men hur skräckfylld denna högtidliga sammankomst än är så återstår en annan långt mera skräckfylld. Ty inom en liten tid ska vi alla stå inför Guds domstol. "Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall varje knä böja sig, och varje tunga skall prisa Gud." (Rom 14:11) Och på den dagen skall var och en inför Gud göra räkenskap för sig själv.

Om alla människor hade ett djupt medvetande om detta, hur effektivt skulle inte detta skydda samhällets intressen. Ty vilket kraftigare motiv kan tänkas för att frambringa äkta moraliskt handlande och för att oavlåtligt främja sträng dygd och konsekvent utövad rättvisa, barmhärtighet och sanning? Vad skulle kunna stärka våra händer i allt som är gott och avhålla oss från allt ont i lika hög grad som en stark övertygelse om sanningen i orden: "Se, domaren står utanför dörren" (Jak 5:9).

Det må därför inte anses olämpligt eller oförenligt med avsikten med denna sammankomst att betrakta följande:

I. De viktigaste händelser som ska föregå vår inställelse inför Kristi domstol.

II. Själva Domen.

III. Några av de omständigheter som ska följa på den.

IV. Tillämpning.


Låt oss alltså först betrakta de viktigaste händelser som ska föregå vår inställelse inför Kristi domstol. Först, Gud ska låta tecken synas nere på jorden, han ska framför allt stå upp för att skaka jorden fruktansvärt. "Jorden raglar som en drucken. Den svajar fram och tillbaka som en vakthydda i trädets topp" (Jes 24:20). Det ska bli jordbävningar, inte bara på några ställen, utan på den ena platsen efter den andra. Inte bara i en eller några få delar av världen, men i varje del av den bebodda världen, ja, så våldsamma och stora att deras like inte förekommit alltsedan människor blivit till på jorden. I en av dessa ska alla öar fly och inga berg mer finnas till. Samtidigt ska alla jordklotets vattenmassor känna våldsamheten av dessa skakningar; vid havets och vågornas dån ska en sådan omstörtning ske som aldrig förut inträffat sedan den dag då alla det stora djupets källor bröt fram för att förstöra jorden, vilken då trädde fram ur vatten och i vatten. Luften blir alltigenom storm och oväder, full av dunkla dunster och rökstoder, genljudande av åskor från pol till pol och söndertrasad av tiotusen blixtar. 

Men omvälvningen ska inte begränsas till luftregionerna. Himlens makter ska bäva. Tecken ska ske i solen och i månen och i stjärnorna, såväl i fixstjärnorna som i dem som vandrar runt. Solen ska vändas i mörker och månen i blod förrän Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. Stjärnorna ska mista sitt sken, ja, de ska kastas ut ur sina banor och falla från himlen. Och då ska maktbudet ljuda genom universum från alla himlens härskaror. Det ska följas av överängelns röst som förkunnar Guds Sons, Människosonens, annalkande, och av larmsignalen från Guds basun, som kallar alla dem som sover i jordens stoft. Till följd av detta ska alla gravar öppnas och människors kroppar uppstå. Även havet ska ge igen de döda som är däri, och var och en ska uppstå med sin egen kropp: sin egen substans, om än så förändrad i fråga om sina egenskaper att vi nu inte kan förutse det. Ty detta förgängliga måste då ikläda sig oförgänglighet och detta dödliga ikläda sig odödlighet (1 Kor 15:53). Ja, döden och dödsriket, den osynliga världen, ska då ge igen de döda som är i dem. Och så ska alla som någonsin levt och dött uppstå oförvanskliga och odödliga.

Vid samma tid ska Människosonen sända ut sina änglar över hela jorden, och de ska församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena ände till den andra. Och Herren själv ska komma med skyarna, i sin egen härlighet och sin Faders härlighet med tiotusen av sina heliga och med myriader av änglar och han ska sitta på sin härlighets tron. Och inför honom ska samlas alla folk, och han ska skilja dem från varandra, och han ska ställa fåren, de goda, på sin högra sida och getterna, de onda, på den vänstra. Om denna allomfattande församling är det som den älskade lärjungen talar på detta sätt: "Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen. Och böcker öppnades, och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda blev dömda efter sina gärningar, efter vad som stod skrivet i böckerna." (Upp 20:12)


För det andra ska vi betrakta själva domen, så långt som det har behagat Gud att uppenbara något om detta.

Den person genom vilken Gud ska döma världen är hans enfödde Son, vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, evighetens dagar (Mika 5:2), och som är över allting, Gud, högtlovad i evighet (Rom 9:5). Till honom som utstrålar Guds härlighet och uppenbarar Guds väsen (Hebr 1:3), har Fadern överlåtit all dom, eftersom han är Människoson (Joh 5:22, 27), och eftersom han "fastän han var till i Gudsgestalt inte räknade sin tillvaro som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden ? döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting" (Fil 2:6-7), just i hans mänskliga natur, och bestämt honom till att så som människa rannsaka människors barn och vara domare över levande och döda, både över dem som ännu är i livet vid hans tillkommelse och över dem som dessförinnan samlats till sina fäder.

Denna tid, som av profeten sägs vara stor och mycket fruktansvärd, kallas i Skriften vanligen Herrens dag. Tidrymden från människans skapelse på jorden till alltings slut är människors barns dag; den tid som nu passerar förbi oss är i egentlig mening vår dag; när den är avslutad ska Herrens dag börja ?

Vem kan räkna dem som ska dömas? Lika lite som regndropparna eller sandkornen i havet kan de räknas. "Därefter såg jag, och se", säger Johannes "en stor skara som ingen kunde räkna .. klädda i vita kläder och med palmblad i händerna" (Upp 7:9). Hur ofantlig måste inte hela skaran av alla folkslag och stammar och folk och tungomål då vara av alla dem som har utgått från Adams länd från världens begynnelse till dess ´tiden är ute´! (Upp 10:6) Varje man, varje kvinna, varje barn från gången tid som någonsin andats livsluft ska då höra Guds Sons röst och väckas till liv och stå fram inför honom. Den naturliga betydelsen av uttrycket "de döda, båda stora och små" är denna: alla universellt, alla utan undantag, alla av varje ålder, kön och rang, alla som någonsin levt och dött eller undergått en sådan förvandling som är jämförbar med döden. Ty långt före den dagen försvinner den mänskliga storhetens skenbild och sjunker till intet. I själva dödens ögonblick bleknar den bort. Vem är rik eller stor i graven?

Och varje människa ska där göra räkenskap för sina egna gärningar, ja, en fullständig och sann redovisning för allt vad hon någonsin gjort då hon var i sin kropp, vare sig gott eller ont ? Och inte endast varje människobarns gärningar ska då läggas i öppen dag utan också alla deras ord, ty "för varje onyttigt ord som människorna talar, skall de stå till svars på domens dag" (Matt 12:38). Alltså ska du dömas rättfärdig efter dina ord lika väl som efter dina gärningar och efter dina ord ska du dömas skyldig. Ska Gud då inte också bringa i ljuset varje omständighet som var förbunden med varje ord och handling och som visserligen inte förändrade deras natur men minskade eller ökade godheten eller ondskan i dem? Och hur lätt är inte detta för honom som är förtrogen med alla våra vägar, vare sig vi går eller ligger! Vi vet, att mörkret inte är mörkt för honom men att natten lyser så som dagen.

Ja, han ska bringa i ljuset inte endast mörkrets dolda gärningar utan också hjärtats tankar och uppsåt. Och vad underligt är det i detta? Ty Herren rannsakar alla hjärtan och förstår alla uppsåt och tankar. Allt ligger blottat och uppenbart för hans ögon, och inför honom ska vi avlägga räkenskap. "Dödsriket och helvetet ligger uppenbara för Herren, hur mycket mer då människornas hjärtan!" (Ords 15:11)

Och på den dagen ska varje inre rörelse i varje mänsklig själ avslöjas: varje begär, passion, böjelse, sinnesrörelse med de olika kombinationerna av dessa, och varje karaktärsdrag och naturanlag som tillsammans bildar varje individs hela sammansatta karaktär. Därigenom ska det klart och ofelbart visa sig, vem som var rättfärdig och vem som var orättfärdig och i vilken måtto varje handling eller person eller karaktär var god eller ond.

"Då ska konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade. Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig." (Matt 25:34-35) På samma sätt ska allt det goda de gjort på jorden uppräknas inför människor och änglar, allt vad de gjort i ord eller handling i Herren Jesu namn och för hans skull. Alla deras goda önskningar, uppsåt, tankar, alla deras heliga åtgöranden ska då också kommas ihåg. Och det ska visa sig att även om de var okända för eller glömda av människor, så antecknade Gud dem i sin bok. Även alla deras lidanden för Jesu namns skull och för det goda samvetets vittnesbörds skull ska då av den rättfärdige Domaren framläggas till deras berömmelse och till deras ära inför helgon och änglar och till ett ökat mått av den härlighet som väger översvinnligen tungt och varar i evighet.

Men ska också deras onda gärningar ? eftersom det inte finns en människa på jorden om vi följer hela hennes liv, som har levt utan att synda, ska också dessa bli ihågkomna på den dagen och bli omnämnda i denna stora församling? ? Svaret må bli: Det är uppenbart och absolut nödvändigt för att Guds ära må till fullo träda fram, för att hans vishet, rättvisa, makt och barmhärtighet må klart och fullkomligt uppenbaras, att alla omständigheter i deras liv läggs i öppen dag tillsammans med deras hjärtans alla olika sinnesarter; alla begär, tankar och uppsåt. Hur skulle det i annat fall bli uppenbart från vilket djup av synd och elände Guds nåd har frälst dem? Och om alla människors barns hela levnadslopp inte blev tydligt avslöjat då skulle den gudomliga försynens hela förunderliga sammanvävnad inte bli fullkomligt klarlagd, inte heller skulle vi vara i stånd att i tusen olika sammanhang rättfärdiga Guds sätt att handla med en människa. Såvida inte dessa Herrens ord blev uppfyllda till sitt yttersta innehåll utan någon inskränkning eller begränsning "Ingenting är dolt som inte skall uppenbaras, och ingenting är gömt som inte skall komma i dagen" (Matt 10:26), så skulle det stora flertalet av Guds försyns anordningar under solen alltjämt stå oförklarade. Och först då Gud har fört i ljuset alla de i mörkret dolda tingen, vilka än förövarna därav var, ska det bli tydligt att alla Hans vägar var visa och goda, att han såg genom det tjocka molnet och styrde allt med sin egen viljas visa råd, att ingenting lämnades åt slumpen eller människors godtycke, men att Gud ledde allt med stark och dock mjuk hand och band samman allt i en kedja av rättvisa, barmhärtighet och sanning.

Och när den rättfärdige upptäcker den gudomliga fullkomligheten ska han glädja sig med outsäglig glädje och långt ifrån känna någon pinande sorg eller skam för någon av dessa forna överträdelser vilka för länge sedan utplånats som en dimma och tvagits bort av Lammets blod. Det ska vara mer än tillräckligt för dem att alla överträdelser som de har begått aldrig någonsin ska nämnas till deras fördärv, att deras synder och överträdelser och ofullkomligheter aldrig mer ska ihågkommas till deras dom. Detta är den enkla innebörden av löftet, och detta ska alla Guds barn finna sant, till deras eviga tröst.

Sedan de rättfärdiga fått sin dom ska Konungen vända sig till dem på hans vänstra sida, och de ska också dömas, var och en efter sina gärningar. Men inte endast för sina yttre gärningar ska de avlägga räkenskap utan också för alla onda ord som de har talat, ja, för alla onda begärelser, lidelser, sinnesrörelser, vilka nu har eller en gång har haft ett rum i deras själ, och för alla onda tankar eller avsikter som de någonsin närt i sitt hjärta.

Det glädjeväckande frikännande utslaget ska därefter delges dem som står på den högra sidan och det fasaväckande fällande utslaget till dem på den vänstra sidan. Och båda dessa utslag är fasta och orubbliga som Guds tron.


Vi ska nu för det tredje betrakta några av de händelser som följer efter världsdomen. Och den första är utförandet av det domslut som fälldes över de onda och de goda: "Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv." (Mat 25:46)

Man må lägga märke till att det är alldeles samma ord som brukas både i det förra och i det senare fallet. Därav följer, att antingen varar straffet för alltid eller ska lönen också en gång ta slut. Nej, aldrig det senare, ty då skulle Gud själv ta slut eller hans barmhärtighet och sanning upphöra.

Då ska de rättfärdiga lysa så som solen i sin Faders rike och de ska dricka av Guds ljuvlighets ström på hans högra hand för evigt. Men här kommer varje beskrivning till korta, intet mänskligt språk räcker till. Endast den som varit uppryckt ända till tredje himlen kan ha en riktig föreställning om detta (2 Kor 12:2). Men inte ens en sådan kan finna uttryck för vad han har sett. Det är inte möjligt för en människa att uppenbara dessa ting.

De onda ska samtidigt förvisas till helvetet, även alla de som överger Gud. "Dessa skall bli straffade med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och hans härlighet och makt" (2 Tess 1:9). De ska få sin del i den sjö som brinner av eld och svavel och som ursprungligen är tillredd åt djävulen och hans änglar (Matt 25:41). Där ska de bita sönder tungan i ångest och pina, rikta blicken mot höjden och förbanna Gud. Där sönderslits de utan uppehåll av helveteshundarna: högmod, illvilja, hämnd, hat, fasa, förtvivlan. Där har de inge ro varken dag eller natt, men "röken från deras plåga stiger upp i evigheters evigheter" (Upp 14:11). Ty deras mask dör inte, och deras eld utsläcks inte (Mark 9:48).

Då ska himlarna rullas ihop som en pergamentsrulle och förgås med dånande hast. De ska fly för hans ansikte som sitter på tronen och ingen plats ska bli funnen för dem. Det sätt på vilket detta ska ske uppenbarades av aposteln Petrus: "Guds dag .. den dag som får himlar att upplösas i eld.." (2 Petr 3:12). Hela den underbara världsbyggnaden ska störta samman genom detta rasande element, sammanhanget mellan alla dessa delar förstöras och varje atom slitas loss från alla andra. Därvid ska jorden och de verk som är därpå brännas upp. Naturens oerhört mäktiga skapelser, de eviga höjderna, bergen som trotsat tidens rasande angrepp och stått orubbliga under så många årtusenden ska sjunka i brinnande ruiner. Hur mycket mindre motståndskraftiga mot de segrande lågorna ska inte konstens skapelser vara, även om de är av de mest varaktiga material och resultat av den mänskliga hantverksskicklighetens yttersta ansträngningar: gravmonument, pelare, triumfbågar, borgar, pyramider. Allt, allt ska dö, förgås, förintas, så som sker med drömmar då man vaknar.

Det är ytterligare en händelse i samband med domen som kräver vår allvarliga begrundan, aposteln säger: "Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte." (2 Petr 3:13) Löftet står i Jesajas profetia: "Se, jag skapar nya himlar och en ny jord, och man skall inte mer komma ihåg det förgångna eller tänka på det." (Jes 65:17) Så stor ska det nyas härlighet vara. Dessa såg Johannes i gudssynerna. "Och jag såg", säger han, "en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden hade försvunnit." (Upp 21:1) Och endast rättfärdighet bodde där, därför tillfogar han: "Och jag hörde en stark röst från tronen säga: ´Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem´". (Upp 21:3) Med nödvändighet ska fördenskull alla vara lyckliga: "Och Gud ska torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga .. Och ingen förbannelse skall finnas mer .. Och hans tjänare .. ska se hans ansikte." (Upp 22:3-4) De ska alltså vara i hans allra närmaste närhet och därför bli honom mycket lika. Detta är på bibelns språk det starkaste uttryck för att ange fullkomlig lycksalighet. "Och hans namn skall stå skrivet på deras pannor" (Upp 22:4). De ska öppet erkännas som Guds egen tillhörighet, och hans härliga väsen ska klart förnimbart stråla fram i dem. "Någon natt skall inte finnas mer, och de behöver inte någon lampas sken eller solens ljus. Ty Herren Gud skall lysa över dem, och de skall regera som kungar i evigheternas evigheter." (Upp 22:5)


Det återstår endast att tillämpa föregående betraktelser på alla som är här inför Gud .. Först, hur ljuvliga är inte fotstegen av de män som är sända genom Guds visa och nådiga försyn att utöva rättvisa på jorden, att skydda den förorättade och straffa ogärningsmannen! Är de inte Guds tjänare, oss till fromma, de viktiga upprätthållarna av samhällets lugn, oskuldens och dygdens beskyddare, den stora garantin för alla våra timliga välsignelser? Och representerar inte var och en av dem inte endast en jordisk furste utan också jordens högsta domare? Honom vars namn är skrivet på hans mantel, över hans länd: "Konungarnas Konung och herrarnas Herre" (Upp 19:16)? O, att alla dessa söner på den Allsmäktiges högra sida måtte vara heliga så som Han är helig, visa av den visdom som har sin plats vid Hans tron, Honom lika som är Faderns eviga Vishet, fria liksom Han från hänsyn till person, vedergällande varje människa efter hennes gärningar, oböjliga som Han, omutligt rättvisa men medlidsamma, ömsinta och barmhärtiga. Så blir de i sanning fruktansvärda för dem som gör ont, "ty överheten bär inte svärdet förgäves" (Rom 13:4). Så ska vårt lands lagar ha sin fulla kraft och tillbörliga aktning och vår konungs tron ska befästas i rättfärdighet ? 

Låt mig tillägga några få ord till alla er som idag är här inför Herren. Borde ni inte hela dagen hålla i minnet att en mera fruktansvärd dag ska komma? Här är många församlade. Men vad är detta mot det som varje öga ska se en gång: den oändligt stora församlingen av alla människors barn som någonsin levt på jordens yta! Några få ska idag stå inför domarsätet för att dömas för det som de anklagas för. Och de förvaras nu i fängelse, kanske i bojor, till dess de förs fram för att rannsakas och dömas. Men alla ska vi, jag som talar och ni som lyssnar, en gång stå inför Guds domstol. Och vi förvaras nu på denna jord, som inte är vårt hem, i detta fängelse av kött och blod, många av oss kanske också i mörkrets bojor, till dess ordern når oss att föras bort. Här rannsakas en man för en eller två handlingar som han förmodas ha begått. Där ska vi göra räkenskap för alla våra handlingar, från vaggan till graven, för alla våra ord, för alla våra begär och själsrörelser, för alla våra hjärtans uppsåt och tankar, för allt det bruk vi har gjort av våra olika förmågor, både själens, kroppens och dem som livet skänkt oss intill den stund då Gud sade: "Lämna redovisning för din förvaltning. Du kan inte längre få vara förvaltare" (Luk 16:2). I härvarande domstol är det möjligt att en och annan som är skyldig kan undkomma av brist på bevis. Men i Guds domstol råder ingen brist på bevis. Alla människor med vilka du hade de allra hemligaste förbindelser och som var invigda i alla dina planer och handlingar, står nu redo inför dina blickar. Där är också alla mörkrets andar, som ingav dig onda råd och hjälpte dig att utföra dem. Där är också alla Guds änglar, dessa Herrens ögon som överfar hela jorden och som vakade över din själ och arbetade för ditt bästa, så långt du själv tillät det. Där är också ditt eget samvete, ett tusen vittnen i ett enda, nu inte längre i stånd till att vare sig förblindas eller nedtystas utan tvingat att erkänna och tala den nakna sanningen om alla dina tankar och ord och handlingar. Och om samvetet är som ett tusen vittnen, så är Gud som ett tusen samveten! O, vem kan bestå inför den store Gudens och vår Frälsares Jesu Kristi ansikte!

Se! Se! Han kommer! Han gör molnen till sin vagn. Han far fram på vindens vingar. En förtärande eld går framför honom och efter honom kommer en förbrännande låga. Han sitter på sin tron, insvept i ljus som i en mantel, i majestät och härlighet är han klädd. Se, hans ögon är så som eldslågor och hans röst som dånet av väldiga vatten. (Ps 104:1-3, Joel 2:3, Upp 1:14-15.)

Hur ska ni undkomma? Ska ni säga till bergen att falla över er och till höjderna att dölja er (Luk 23:30)? Ack, bergen, höjderna, jorden, himlarna är själva redan redo att fly bort! Kan ni köpa er fria från domen? Med vad? Med allt vad du äger i ditt hus, men tusen guld och silvermynt? Förblindade dåre! Du kom naken ur din moders liv och än mer naken går du in i evigheten. Hör Herren, Domaren! "Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse." Vilket glädjefyllt ljud. Hur olik den röst som ekar genom himlarymderna: "Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar." (Matt 25:34, 41) Och vem skulle kunna ändra eller uppskjuta utförandet av något domslut? Fåfänga förhoppningar! Se, helvetet öppnar sig där nere för att ta emot dem som är mogna för förtappelsen. Och de eviga portarna höjer sina huvuden för att arvingarna till härlighet må dra därin!

Hur heligt och gudfruktigt bör vi då inte leva (2 Petr 3:11)? Vi vet att det inte kan dröja länge förrän Herren stiger ner med en ärkeängels röst och Guds basun (1 Tess 4:16), då var och en av oss ska ställas inför honom och göra räkenskap för sina egna gärningar. "Därför, mina älskade, eftersom ni väntar på detta, gör allt ni kan för att leva i frid, rena och oförvitliga inför honom." (2 Petr 3:14) Och varför skulle ni inte göra detta? Varför skulle en av er befinna sig på hans vänstra sida då han kommer? Han vill inte att någon ska gå förlorad, han vill tvärtom att alla ska komma till bättring och genom bättring till tro på den blödande Herren, genom tro till obefläckad kärlek, till att en fullkomlig gudsbild förnyas i hjärtat så att helig vandel blir en frukt av det. Kan du tvivla på detta, när du tänker på att allas Domare på samma gång är allas Frälsare? Har han inte köpt dig med sitt eget blod för att du inte skulle gå förlorad utan ha evigt liv? O, pröva Hans barmhärtighet hellre än Hans rättvisa! Pröva Hans kärlek hellre än Hans allmakts dunder! Han är inte långt ifrån någon enda av oss, han som kom inte för att döma men för att frälsa världen. Han står mitt ibland oss. Syndare, klappar Han inte nu, just nu på ditt hjärtas dörr? O, att du måtte inse i denna din dag vad din frid tillhör. O, att ni måtte ge er själva nu till Honom som utgav sig själv för er, ger er själva i ödmjuk tro, i helig, verksam och uthållig kärlek. Då ska ni fröjda er med outsäglig glädje på Hans dag då Han kommer på himlens skyar.


Hur du får ut mest av din Bibel läsning Av Thomas Watson

Hur du får ut mest av din Bibel läsning.


Av Thomas Watson övs C.Jelbring

1.    Avlägsna alla hinder (a) avlägsna all kärlek till all synd (b) avlägsna alla distraherande värdsliga bekymmer, speciellt begär och lusta (Matt 13:22) (c) skämta inte med skriften eller om den.

2.    Förbered ditt hjärta. (1 sam 7:3) Gör så genom att: (a) samla dina tankar (b) rena dig från orena begär och lustar (c) inte komma till Guds ord tanklöst och vårdslöst

3.    Läs Guds ord med vördnad, besinna att varje rad du läser är Gud som talar direkt till dig.

4.    Läs Guds ord i böckernas ordning, från pärm till pärm.

5.    Skaffa en rätt och sann förståelse av skriften (Ps 119:73) detta göres lättast med att jämnföra relevanta bibelställen med varandra.

6.    Läs Guds ord med all allvarsamhet (5 Mos 32:47) Det kristna livet skall tas på största allvar eftersom det kräver ?kamp? (Luk 13:24) Så att vi inte blir efter på vägen (Heb 4:1)

7.    Bevara vad du läser i ditt minne (Ps 119:52) Tänk över vad du läser , så att du inte blir bestulen på ordet (Matt 13:4,19) Om vad du läst inte förblir i ditt minne är det osannolikt att det är dig till nytta.

8.    Meditera/begrunda på vad det är du läser. (Ps 119:15) Det hebreiska ordet för begrunda betyder att vara intensiv i sinnet, Meditation utan läsning är fel och på förhand dömt att misslyckas; läsning utan meditation är naket och fruktlöst. Det betyder att röra upp dina känslor, att sätta ditt hjärta i brand (Ps 39:3)

9.    Läs Guds ord med ett ödmjukt hjärta. Bekänn att du är ovärdig att han skulle uppenbara sig för dig.(Jak 4:6)

10.    Tro på att allt i bibeln är Guds heliga ord (2 Tim 3:16)

11.    Värdesätt Guds ord högt(Ps 119:72) det är din livlina, du är född utav det(Jak 1:18) och du behöver växa utav det (1 Pet 2:2)

12.    Ha Guds ord rikligt ?kärt? (Ps 119:159)

13.    Läs Guds ord med ett ärligt hjärta,(Luk 8:15) (a) villig att ta emot Guds hela och perfekta vilja. (b) så att genom att läsa det kan du bli förändrad och helgad genom det (Joh17:17)

14.    Tillämpa allt vad du läser till ditt liv, ta varje ord du läser som att det var talat till dig personligen

15.    Lägg noga märke till Guds befallningar likavär som Guds löften. Tänk över att du behöver lika mycket vägledning, som tröst utav Guds ord

16.    Jämnför dig själv med Guds ord. Hur mäter du dig jämnfört med det? Är ditt hjärta en ritning utav det, eller inte?

17.    Lägg extra noga uppmärksamhet på bibelställen som talar om din speciella situation, tex (a) Tuktan/tillrättavisning/prövningar (Heb 12:7 , Jes 27:9 , Joh 16:20, 2 Kor 4:17) (b) Synd (Gal 5:24 , Jak 1:15 , 1 Pe 2:11 , Ord 7:10&22-23, Ord 22:14)  (c) Otro (Jes 26:3 , 2 Sam 22:31 , Joh 3:15 , 1 Joh 5:10 , Joh 3:36)

18.    Lägg extra noga märke till människors liv och hur deras liv är exempel till vår lärdom. (a) Bestraffning [Nebuchadnezzar, Herodes, 4 Mos 25:3-4&9, 1 Kun 14:9-10, Apo 5:5,10, 1 Kor 10:11, Jud 7] (b) Nåd och Befrielse (Daniel, Jeremiah, de tre i den brinnande ugnen)

19.    Sluta aldrig att läsa din bibel förrens du känt ditt hjärta blivigt styrkt och livnärt [Ps 119:93] Låt inte bara Guds ord informera dig, låt det sätta dig i brand [Jer 23:29, Luk 24:32]

20.    Lev vad du lär, praktisera i ditt liv vad Guds ord lär [Ps 119:66, Ps 119:105, 5 Mos 17:19].

När bergen skakade

om väckelsen på Hebriderna 1949 - 1953
Duncan Campbell

Jesaja 64:1-3 O, att du lät himlen rämna och kom hit ner, så att bergen skakade inför dig, som när eld antänder ris och elden får vattnet att sjuda, så att ditt namn blir känt för dina ovänner och hednafolken darrar för dig. När du gjorde fruktansvärda gärningar, som vi inte kunde vänta oss, då steg du ner och bergen skälvde inför dig. Varje gång jag läser den tredje versen söker sig min tanke tillbaka till det som verkligen hände i Barvas församling på ön Lewis. Låt mig redan från början göra klart att det inte var jag som förde väckelsen till Hebriderna. Jag hade förmånen att få vara där och i viss utsträckning leda rörelsen under tre år. Men Gud verkade i församlingen i Barvas innan jag satte min fot på ön. Väckelse är fortfarande något som det argumenteras emot och man skall inte tro på alla berättelser som man hör om Uppvaknandet på Lewis. Under åren har det sagts saker som inte stämmer med fakta, men verkliga fakta är kraftfulla nog. Definition av väckelse Låt mig först berätta vad jag menar med väckelse. Evangelisationskampanjer eller särskilda möten är inte väckelse. I framgångsrika evangelisationskampanjer kan hundratals och till och med tusentals människor avgöra sig för Kristus, medan samhället förblir oberört och församlingarna till stor del fortsätter på samma sätt som de gjorde innan kampanjen. Vid en väckelse rör Gud vid bygden. Plötsligt blir samhället Gudsmedvetet. Guds Ande griper män och kvinnor på ett sådant sätt att de till och med måste sluta arbeta medan de överlåter sig åt att vänta inför Gud. Under Uppvaknandet på Lewis skrev pastorn i Barvas församling: "Herrens Ande vilade på ett underbart sätt över de olika orterna i området. Hans närvaro fanns i hem, över ängar och hedar, till och med på öppna gator." Denna Guds närvaro är det yttersta kännetecknet på en väckelse som är sänd av Gud. Av de hundratals människor som blev frälsta under den här tiden blev hela sjuttiofem procent frälsta innan de kom i närheten av ett möte eller hörde mig eller någon annan pastor i församlingen predika. Guds kraft, Guds Ande, verkade och gudsfruktan grep människors själar ? detta är gudasänd väckelse, till skillnad från särskilda evangelisationsansträngningar. Grundad på förbön och vision Hur började då denna nåderika rörelse? 1949 sände den lokala distriktsstyrelsen ut en proklamation som en viss söndag skulle läsas upp i alla församlingar på Lewis som tillhörde den Fria Skotska Kyrkan (presbyteriansk). Denna proklamation uppmanade folket att betänka "den levande religionens ömkliga tillstånd ... över allt i landet ? det gudomliga missnöjet ... med den tilltagande nonchalansen gentemot de offentliga gudstjänsterna ... och det tilltagande inflytandet av njutningens ande som har fått ett allt starkare grepp om den yngre generationen." De uppmanade församlingarna att "... ta dessa angelägenheter till sitt hjärta och allvarligt fråga sig vad följden blir om det inte sker någon omvändelse. Vi uppmanar var och en att pröva sitt eget liv inför Gud i ljuset av det ansvar som vilar på oss alla och att vi genom gudomlig nåd måtte bli besökta med en ångerns ande och åter vända oss till den Herre som vi så djupt har bedrövat." Jag kan inte säga vilken effekt uppläsningen av denna proklamation hade på öns pastorer eller befolkning i allmänhet. Men jag vet att ett antal män och kvinnor i Barvas församling tog den till sitt hjärta, särskilt två gamla kvinnor. Jag skäms när jag tänker på det. Två systrar, den ena åttiotvå och den andra åttiofyra, den senare var blind. Dessa två kvinnor utvecklade en mäktig hjärtats nöd för att Gud skulle göra något i församlingen, och de ägnade sig helt åt att vänta på Gud i sin lilla stuga. En natt gav Gud en av systrarna en uppenbarelse. Nu måste vi förstå att under en väckelse sker det anmärkningsvärda saker. Det är övernaturligt; man rör sig inte längre på ett mänskligt plan; man rör sig på ett gudomligt plan. I uppenbarelsen såg hon kyrkorna fyllda med unga människor och hon sade till sin syster: "Jag tror att det kommer väckelse till församlingen". Vid den tiden kom det inte en enda ung människa till de offentliga gudstjänsterna, ett faktum som är obestridligt. Hon sände bud efter pastorn, hon berättade om sin upplevelse för honom och han tog hennes budskap som ett ord från Gud till sitt hjärta. Han vände sig till henne och frågade: "Vad tror du att vi bör göra?" "Vad?" svarade hon "Överlåt dig till bön, överlåt dig till att vänta inför Gud. Samla dina äldste och diakoner och tillbringa minst två nätter i veckan i väntan inför Gud i bön. Om du gör så i din del av församlingen, kommer jag och min syster att göra så i vår del av församlingen från klockan tio på kvällen till klockan två eller tre på morgonen." Pastorn kallade samman sina ledare och under flera månader väntade de inför Gud bland halmstrån i en lada. Under denna tid lyfte de fram ett löfte: Ty jag skall utgjuta vatten över det som törstar och strömmar över det torra. Jag skall utgjuta min Ande över dina barn, min välsignelse över dina avkomlingar (Jesaja 44:3) Detta pågick under åtminstone tre månader. Ingenting hände. Men en kväll reste sig en ung diakon och började läsa från Psalm 24: Vem får gå upp på Herrens berg? Vem får träda in i hans helgedom? Den som har oskyldiga händer och rent hjärta, den som inte vänder sin själ till lögn och inte svär falskt. Han skall få välsignelse från Herren och rättfärdighet av sin frälsnings Gud. (Ps 24:3-5) Han stängde sin Bibel och vände sig till pastorn och de andra äldste med ord som låter grova på engelska, men inte på vårt gaeliska språk: "Jag tycker att det verkar vara skojeri rätt igenom. Att vänta så som vi väntar, att be som vi ber, när vi själva inte har det rätt ställt med Gud". Sedan lyfte han sina händer mot himlen och bad, "O Gud, är mina händer rena? &Äuml;r mitt hjärta rent?" Sedan lade han sig på knä och föll i hänryckning. Bed mig nu inte att förklara de yttre manifestationerna i denna rörelse, för det kan jag inte. Men ett vet jag, att någonting hände i ladan, i denne unge diakon, vid det ögonblicket. Det förlöstes en kraft som skakade himlarna och en medvetenhet om Guds närvaro grep dem som hade samlats. Genombrott i Barvas Nu var jag inte på ön vid detta tillfälle. Jag var i ett annat område när jag fick en förfrågan om att komma till Lewis i tio dagar. Jag hade andra möten inplanerade så jag skrev tillbaka att jag skulle skriva upp Barvas i min almanacka för nästa år. Men på grund av omständigheter som jag inte här går in på, blev mina andra möten inställda och jag fann det möjligt att åka till öarna som jag blivit ombedd. När jag anlände med båt möttes jag av församlingens pastor och en av hans äldste. När jag gick i land kom äldstebrodern fram till mig och sade: "Mr Campbell, får jag fråga en sak? Vandrar ni med Gud?" Jag var glad att kunna svara, "Jag kan i alla fall säga att jag fruktar Gud." De hade ordnat det så att jag skulle få tala till församlingen vid ett kort möte som skulle börja klockan nio samma kväll. Det var ett märkligt möte. Gud verkade mäktigt och där var ett medvetande om Guds närvaro på ett underbart sätt. Mötet varade till klockan fyra på morgonen och jag hade aldrig tidigare under min tjänst sett något liknande. Vid midnattstid kom en grupp med unga människor från ett dansställe och fyllde upp kyrkan. Det fanns människor som inte kunde gå och lägga sig därför att de var så gripna av Gud. Fastän där fanns ett medvetande om Guds närvaro och en ande som överbevisade om synd vid detta inledande möte, kom det verkliga genombrottet några dagar senare vid söndagskvällsmötet i församlingskyrkan. Kyrkan var full och Guds Ande verkade så starkt att jag inte kunde predika. Jag stod bara stilla och stirrade på Guds förunderliga handlande. Män och kvinnor ropade i hela kyrkan till Gud om barmhärtighet. Det gavs inte ut någon inbjudan alls. När mötet pågått i tre timmar uttalade jag välsignelsen och bad folk att gå ut, men nämnde också att om någon ville fortsätta mötet kunde de komma tillbaka senare. En diakon kom till mig och sade: "Mr Campbell, Gud kretsar över oss." Omkring denna tidpunkt kom mötesledaren och bad mig komma till bakdörren. Där utanför hade en skara om minst 600 människor samlats på gården. Någon gav ut Psalm 102 varefter skaran strömmade tillbaka in i kyrkan som inte längre kunde rymma alla. En ung lärare kom fram och ropade ut: "O Gud finns det något kvar åt mig?" Hon är missionär i Nigeria idag. I mötet var det med en busslast människor från en plats 90 km bort. Guds kraft kom in i bussen så starkt att några inte kunde ta sig in i kyrkan när de anlände. Människor svimmade överallt i kyrkan, och jag kan inte minnas en enda person, som blev vidrörd av Gud den kvällen, som inte blev född på nytt. När jag gick ut ur kyrkan klockan fyra på morgonen var det ett stort antal människor som bad längs med vägen. Förutom läraren, är många av de som föddes på nytt den kvällen idag i missionstjänst i främmande länder. I kyrka, i hage och på hed Från Barvas spreds Guds handlande till de intilliggande trakterna. Jag fick ett bud om att en närliggande kyrka var fullpackad klockan ett på natten och att de ville att jag skulle komma. När jag kom dit var kyrkan full och det var skaror av människor utanför. När jag kom ut ur kyrkan två timmar senare såg jag 300 människor, som inte kunnat komma in i kyrkan, bedjande på ett intilliggande fält. En gammal kvinna klagade över oljudet från mötena eftersom hon inte kunde somna. En diakon tog tag i henne och sade, "Kvinna, du har sovit länge nog!". Det var ett område på öarna som man ville att jag skulle komma till, men jag kände ingen ledning att anta deras inbjudan. Den blinda systern uppmuntrade mig att åka och sade till mig, "Om du levde så nära Gud som du borde, skulle han uppenbara sina hemligheter för dig." Jag gick med på att ägna en förmiddag åt bön tillsammans med henne i stugan. Medan vi bad sade systern: "Herre, du kommer ihåg vad du sade till mig i dag, att du skulle frälsa sju män i den här församlingen. Jag gav just detta vidare till Mr. Campbell och nu ber jag dig att ge honom vishet eftersom han är i så stort behov av det." Hon berättade för mig att om jag åkte till byn skulle Gud se till att där fanns folk. Jag gick med på att åka dit, och när jag kom dit klockan sju, var där omkring 400 människor i kyrkan. Människorna kunde inte förklara vad som hade fått dem att komma dit, det hade styrts av Guds Ande. Jag talade några minuter över texten Apg 17:30: Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. En av pastorerna avbröt mig och sade, "Kom och titta här." I ena änden av byggnaden låg byns mest ökända typer på sina ansikten och ropade till Gud. Under en resa till en närliggande ö fann jag människorna väldigt kalla och stela. När jag bad några män komma över för att be, bad jag särskilt att en ung man som hette Donald skulle följa med. Donald var en sjuttonårig pojke som nyligen hade blivit frälst och två veckor senare blivit döpt i den Helige Ande när han satt i en bergssluttning. Donald satt vänd framåt medan tårar rann från hans ansikte ner på golvet. Jag förstod att Donald var i kontakt med Gud på ett sätt som jag själv inte var. Jag avbröt därför min predikan och bad honom att be. Donald ställde sig upp och bad: "Jag tycker mig skåda in genom en öppen dörr och jag ser Lammet på tronen och nycklarna till döden och helvetet vid hans sida." Så tystnade han och började snyfta. När han hade samlat sig lyfte han sina ögon mot himlen, sträckte upp sina händer och sade, "Gud, det finns kraft där uppe. Släpp den lös!" I det ögonblicket föll Guds kraft över de församlade. I ena delen av rummet sträckte människor upp sina händer, böjde sina huvuden bakåt och förblev i den ställningen i två timmar. Det är svårt att vara det i tio minuter, ännu värre i två timmar. I andra delen av rummet sjönk människor ihop och ropade om barmhärtighet. I en by åtta kilometer bort svepte Guds kraft genom samhället och det fanns knappt något hus i byn där inte någon blev frälst den kvällen. I en del av området förekom ett hårt motstånd mot rörelsen eftersom jag predikade dopet i den Helige Ande som en särskild och uttrycklig händelse som kom efter frälsningen. De som satte sig emot mig var så framgångsrika i sitt motstånd att det kom mycket få människor till mötena. En kväll kom mötesledaren till mig och sade, "Det finns bara en sak att göra för att rätta till den rådande situationen. Vi måste ge oss hän till att vänta inför Gud i bön. Jag har fått reda på att det finns en lantbrukare här som sagt att vi kan träffas i hans hem. Han är inte kristen och hans fru är inte frälst, men de är människor som fruktar Gud". Vi var ungefär trettio pastorer och äldste från området som samlades i lantbrukarens hem. Jag kände det mycket, mycket trögt. Jag bad. Alla pastorerna bad. Det kändes som om själva helvetets makter var lössläppta. Vid midnattstid vände jag mig till en av de äldste och berättade för honom att jag trodde det var dags att fatta tag i Gud. Denne man ställde sig upp och bad i omkring en halvtimme. (Ni måste förstå att vi talar om väckelse, och i väckelser upphör tiden att existera, ingen tittade på klockan.) Mannen gjorde ett uppehåll, lyfte sin hand mot himlen och sade, "Gud, vet du om att din ära står på spel? Du gav löftet att du skulle utgjuta vatten över det som törstar och strömmar över det torra, men du gör inte det." Jag undrar hur många av oss som skulle närma oss Gud med sådana ord på våra läppar? Sedan sade han: "Här finns fem pastorer, inklusive Mr. Campbell, och jag vet inte var i din närvaro någon av dem står. Men om det är något jag vet om mitt eget hjärta, så tror jag att jag kan säga att jag törstar efter en uppenbarelse av din kraft." Han gjorde ett nytt uppehåll och utropade sedan med hög röst: "Gud, din ära står på spel, och nu utmanar jag dig att utgjuta vatten över det som törstar och strömmar över det torra". I det ögonblicket skakade stenhuset bokstavligen som ett löv. Jag tänkte omedelbart på Apostlagärningarna, där det står att när de bad skakades platsen där de var samlade. Så snart som denne gode man slutat be, uttalade jag välsignelsen, strax efter klockan två på morgonen, och gick ut och fann hela byn i lågor för Gud. Jag gick in i ett hus där jag fann nio kvinnor som låg på knä och ropade till Gud. En kvinna som blev frälst den natten har skrivit några av de finaste gaeliska psalmerna vi har i vår gaeliska psalmbok. Följande söndag var vägen svart av människor som vandrade de tre kilometrarna till kyrkan. Krogen i just detta samhälle stängdes den natten och har inte öppnats igen sedan dess. Detta är Gud i arbete. En väckelse, sänd av Gud är alltid en helighetsväckelse. Slutord Det krävs det som är övernaturligt för att spränga gränserna för det naturliga. Du kan göra ett samhälle missionsmedvetet. Du kan göra ett samhälle kampanjmedvetet. Men bara Gud kan göra ett samhälle gudsmedvetet. Tänk bara på vad som skulle hända om Gud kom i kraft till vilket samhälle som helst. Jag tror att den dagen kommer. Må Gud förbereda oss alla för den. Amen. Duncan Campbell (1898-1972) växte upp i Skotska högländerna. Han kom till Herren som tonåring och tjänade församlingar i den Förenade Fria Kyrkan - the United Free Church (presbyteriansk) och som kringresande evangelist. Förutom att han var engagerad i Uppvaknandet på Lewis var han en mycket efterfrågad talare på de brittiska öarna.

Wurmbrant quotes


"This book is written not so much with ink, as with the blood of bleeding hearts." Tortured For Christ Tortured For Christ

"The language of love and the language of seduction are the same. The one who wishes a girl for a wife and the one who wishes her for only a night both say the words, ?I love you.? Jesus has told us to discern between the language of seduction and the language of love, and to know the wolves clad in sheepskin from the real sheep." Tortured For Christ

"When Chris­tians in free countries win a soul for Christ, the new believer may become a member of a quietly living church. But when those in captive nations win someone, we know that he may have to go to prison and that his children may become or­phans. The joy of having brought someone to Christ is always mixed with this feeling that there is a price that must be paid." Tortured For Christ

"As there are many who believe they are Christians and in reality are not, we found that among the Russians there are many who believe they are atheists, but in reality they are not." Tortured For Christ

"We should never stop at having won a soul for Christ. By this, we have done only half the work. Every soul won for Christ must be made to be a soul-winner." Tortured For Christ

"Men asked, 'How is it that a God of love permits the triumph of evil?'... The Christian faith has an answer to such questions. For instance, Jesus told us about Lazarus, a poor beggar, oppressed as we were oppressed?dying, hungry, his wounds being licked by dogs?but in the end, angels took him to Abraham?s bosom." Tortured For Christ

"When a man has no faith in the reward of good or the punishment of evil, there is no reason to be human. There is no restraint from the depths of evil that is in man." Tortured For Christ

"I am very sorry if a crocodile eats a man, but I can?t re­proach the crocodile. He is not a moral being. So no reproaches can be made to the Communists. Communism has destroyed any moral sense in them. They boasted that they had no pity in their hearts. I learned from them. As they allowed no place for Jesus in their hearts, I decided I would leave not the smallest place for Satan in mine." Tortured For Christ

"If the heart is cleansed by the love of Jesus Christ, and if the heart loves Him, one can resist all tortures." Tortured For Christ

"God will judge us not according to how much we endured, but how much we could love." Tortured For Christ

"The tortures and brutality continued without interruption. When I lost consciousness or be­came too dazed to give the torturers any further hopes of confession, I would be returned to my cell. There I would lie, untended and half dead, to regain a little strength so they could work on me again. Many died at this stage, but somehow my strength always managed to return. In the ensuing years, in several different prisons, they broke four vertebrae in my back, and many other bones. They carved me in a dozen places. They burned and cut eighteen holes in my body. When my family and I were ransomed out of Romania and brought to Norway, doctors in Oslo, seeing all this and the scars in my lungs from tuberculosis, declared that my being alive today is a pure miracle! Accord­ing to their medical books, I should have been dead for years. I know myself that it is a miracle. God is a God of miracles. I believe God performed this wonder so that you could hear my voice crying out on behalf of the Underground Church in persecuted countries. He allowed one to come out alive and cry aloud the message of your suffering, faithful brethren." Tortured For Christ

"It was strictly forbidden to preach to other prisoners, as it is in captive nations today. It was understood that whoever was caught doing this received a severe beating. A number of us decided to pay the price for the privilege of preaching, so we accepted their terms. It was a deal: we preached and they beat us. We were happy preaching; they were happy beating us?so everyone was happy." Tortured For Christ

"The following scene happened more times than I can remember. A brother was preaching to the other prisoners when the guards suddenly burst in, surprising him halfway through a phrase. They hauled him down the corridor to their beating room. After what seemed an endless beating, they brought him back and threw him?bloody and bruised?on the prison floor. Slowly, he picked up his battered body, painfully straightened his clothing and said, 'Now, brethren, where did I leave off when I was interrupted?' He continued his gospel message! I have seen beautiful things!" Tortured For Christ

"One great lesson arose from all the beatings, tortures, and butchery of the Communists: that the spirit is master of the body. We felt the torture, but it often seemed as something distant and far removed from the spirit which was lost in the glory of Christ and His presence with us. When we were given one slice of bread a week and dirty soup every day, we decided we would faithfully ?tithe? even then. Every tenth week we took the slice of bread and gave it to weaker brethren as our ?tithe? to the Master." Tortured For Christ
"If a poor man is a great lover of music, he gives his last dollar to listen to a concert. He is then without money, but he does not feel frustrated. He has heard beautiful things. I don?t feel frustrated to have lost many years in prison. I have seen beautiful things. I myself have been among the weak and insignificant ones in prison, but have had the privilege to be in the same jail with great saints, heroes of faith who equaled the Christians of the first centuries. They went gladly to die for Christ. The spiritual beauty of such saints and heroes of faith can never be described. The things that I say here are not exceptional. The supernatural things have become natural to Christians in the Under­ground Church who have returned to their first love." Tortured For Christ

"I have seen Christians in Communist prisons with fifty pounds of chains on their feet, tortured with red-hot iron pokers, in whose throats spoonfuls of salt had been forced, being kept afterward without water, starving, whipped, suffering from cold?and praying with fervor for the Com­­munists. This is humanly in­explicable! It is the love of Christ, which was poured out in our hearts." Tortured For Christ

"In the first days after my conversion, I felt that I would not be able to live any longer. Walking on the street, I felt a physical pain for every man and woman who passed by. It was like a knife in my heart, so burning was the question of whether or not he or she was saved. If a member of the congregation sinned, I would weep for hours." Tortured For Christ

"In solitary confinement, we could not pray as before. We were unimaginably hungry; we had been drugged until we acted like idiots. We were as weak as skeletons. The Lord?s Prayer was much too long for us?we could not concentrate enough to say it. My only prayer repeated again and again was, 'Jesus, I love You.' And then, one glorious day I got the answer from Jesus: 'You love me? Now I will show you how I love you.' At once, I felt a flame in my heart, which burned like the coronal streamers of the sun. The disciples on the way to Emmaus said that their hearts burned when Jesus spoke with them. So it was with me. I knew the love of the One who gave His life on the cross for us all." Tortured For Christ

"Around me were ?Jobs??some much more afflicted than Job had been. But I knew the end of Job?s story, how he re­ceived twice as much as he had before. I had around me men like Lazarus the beggar, hungry and covered with boils. But I knew that angels would take these men to the bosom of Abraham. I saw them as they will be in the future. I saw in the shabby, dirty, weak martyr near me the splendidly crowned saint of tomorrow." Tortured For Christ

"It was in prison that we found the hope of salvation for the Communists. It was there that we developed a sense of responsibility toward them. It was in being tortured by them that we learned to love them. A great part of my family was murdered. It was in my own house that their murderer was converted. It was also the most suitable place. So in Communist prisons the idea of a Chris­tian mission to the Communists was born." Tortured For Christ

"God sees things differently than we see them, just as we see differently than an ant. From the human point of view, to be tied to a cross and smeared with excrement is a horrible thing. Nonetheless, the Bible calls the sufferings of martyrs light afflictions. To be in prison for fourteen years is a long period to us. The Bible calls it 'but for a moment,' and tells us that these things are working for us a far more exceeding and eternal weight of glory (2Co 4:17). This gives us the right to suppose that the fierce crimes of the Communists, which are inexcusable to us, are lighter in the eyes of God than they are in our eyes. Their tyranny, which has lasted almost an entire century, may be before God, for whom a thousand years are like one day, only a moment of erring astray. They still have the possibility of being saved." Tortured For Christ

"Until the Communist era, I never understood why so many persons of the New Testament are called by nicknames: Simeon who was called Niger, John called Mark, and so on. We continue to use secret names in our work in captive nations. I never understood before why Jesus, wishing to have the last supper arranged, did not give an address but said, 'Go into the city, and a man will meet you carrying a pitcher of water' (Mar 14:13). Now I understand. We also give such secret signs of recognition in the work of the Underground Church." Tortured For Christ

"A man really believes not what he recites in his creed, but only the things he is ready to die for. The Christians of the Underground Church have proved that they are ready to die for their faith. Our international network of missions continues today with a secret work in captive nations that can mean for them imprisonment, torture, and death if caught in such a country. I believe in the things I write." Tortured For Christ

"There are no human words to express in an adequate manner the mysteries of God and the heights of spiritual life. Likewise, there are no human words that can describe the depths of devilish cruelty." Tortured For Christ

"A flower, if you bruise it under your feet, rewards you by giving you its perfume. Likewise Christians, tortured by the Com­mu­nists, rewarded their torturers by love. We brought many of our jailors to Christ. And we are dominated by one desire: to give Communists who have made us suffer the best we have, the salvation that comes from our Lord Jesus Christ." Tortured For Christ

"Christians in the West have no love for those in captive nations. Proof of it is that they do nothing for their salvation... But it is not enough that they do not love those in captive nations and do nothing to win them for Christ. By their complacency, by their neglect, and sometimes by acting as actual accomplices, some Western church leaders strengthen the infidels in their infidelity... By not loving the Communists and those from other captive nations, and by doing nothing to win them for Christ (under the pretext that they are not allowed to do so, as if the first Christians asked permission from Nero to spread the gospel), Western church leaders do not love their own flocks either, if they do not allow them to participate in this spiritual battle around the world." Tortured For Christ

"The human heart by nature seeks after God. There is a spiritual vacuum in every man until it is filled by Christ." Tortured For Christ

"Those Christian leaders in the West who show friendship to the Communists and other tyrannical regimes justify it by the teaching of Jesus that we must love even our enemies. But never did Jesus teach that we must love only our enemies, forgetting our brethren. They show their "love" by wining and dining those whose hands are full of the blood of Christians, not by giving them the good news of Christ. But those oppressed by tyrants are forgotten. They are not loved." Tortured For Christ

"What encourages us to preach the gospel in captive nations is that there those who become Christians are full of love and zeal. I have never met a single lukewarm Russian Christian. Former young Communists and Muslims become exceptional disciples of Christ." Tortured For Christ

"God is the Truth. The Bible is the truth about the Truth. Theology is the truth about the truth about the Truth." Tortured For Christ

"In our darkest hours of torture, the Son of Man came to us, making the prison walls shine like diamonds and filling the cells with light. Somewhere, far away, were the torturers below us in the sphere of the body. But the spirit rejoiced in the Lord. We would not have given up this joy for that of kingly palaces." Tortured For Christ

"Writers around the world protested when two Communist writers, Siniavski and Daniel, were sentenced to prison by their own comrades. But not even churches protest when Christians are put in prison for their faith." Tortured For Christ

"The names of the martyrs are not on their prayer lists. While they were being tortured and sentenced, the Russian Baptist and Orthodox official leaders who had denounced and betrayed them were received with great honor at New Delhi, at Geneva, and at other conferences. There they assured everyone that in Russia there is full religious liberty. A leader of the World Council of Churches kissed the Bolshevik archbishop Nikodim when he gave this assurance. Then they banqueted together in the imposing name of the World Council of Churches, while the saints in prison ate cabbage with unwashed intestines, just as I had eaten in the name of Jesus Christ." Tortured For Christ

"Sin must be called by its name." Tortured For Christ

"In prison they have daily asked this almighty Father for bread and have received instead cabbage with unmentionable filth. Nevertheless, they believe God to be the loving Father. They are like Job who said that he would believe in God even if He would slay him. They are like Jesus who called God "Father," even when He was seemingly forsaken on the cross." Tortured For Christ

"We Christians are often half-heartedly on the side of the whole truth. They are wholeheartedly on the side of the lie." Tortured For Christ

"I tremble because of the sufferings of those persecuted in different lands. I tremble thinking about the eternal destiny of their torturers. I tremble for Western Christians who don't help their persecuted brethren." Tortured For Christ

"Since being in the West, I have visited many theological seminaries. There I heard lectures about the history of bells and the history of liturgical songs, about canonical laws long since disused or about a church discipline that no longer exists. I have heard that some students of theology learn that the biblical story of creation is not true, nor that of Adam, nor the flood, nor the miracles of Moses. Some are taught that the prophecies were written after their fulfillment; that the virgin birth is a myth; likewise the resurrection of Jesus, that His bones have remained somewhere in a grave; that the Epistles are not genuine; and that Revelation is the book of a madman. Otherwise, the Bible is a holy book! This leaves a holy book in which there are allegedly more lies than in Chinese Communist newspapers." Tortured For Christ

"The highest goal of man is to become Christ-like." Tortured For Christ

"We of the Underground Church have no cathedrals. But is any cathedral more beautiful than the sky of heaven to which we looked when we gathered secretly in forests? The chirping of birds took the place of the organ. The fragrance of flowers was our incense. And the shabby suit of a martyr recently freed from prison was much more impressive than priestly robes. We had the moon and stars as candles. The angels were our acolytes who lit them." Tortured For Christ

"I have found truly joyful Christians only in the Bible, in the Underground Church, and in prison." Tortured For Christ

"Pastors in the West usually assume that those whom they have in church are really convinced about the main truths of Christianity, which they are not. You rarely hear a sermon proving the truth of our faith. But behind the Iron Curtain, men who have never learned to do it gave their converts a very serious foundation." Tortured For Christ

"When an engineer has built a bridge, the fact that a cat can pass over the bridge is no proof that the bridge is good. A train must pass over it to prove its strength." Tortured For Christ

"In the homes of many Western Christians, hours are sometimes spent listening to worldly music. In our homes loud music can also be heard, but it is only to cover the talk about the gospel and the underground work so that neighbors may not overhear it and inform the secret police. How underground Christians rejoice on those rare occasions when they meet a serious Christian from the West!" Tortured For Christ

"Jesus said, "Teach all nations." He never said that we need governmental permission to evangelize. Faithfulness to God and the Great Commission compels us to reach beyond borders to people in restricted nations." Tortured For Christ

"Persecution has always produced a better Christian-a witnessing Christian, a soul-winning Christian. Communist persecution has backfired and produced serious, dedicated Christians such as are rarely seen in free lands. These people cannot understand how anyone can be a Christian and not want to win every soul they meet." Tortured For Christ

The Truth About Speaking In Tongues - Zac Poonen


"Every perfect gift is from above, coming down from the Father of lights, with whom there is no variation (change)" (James. 1:17).

God never makes a mistake, He never changes and He gives only perfect gifts. Therefore when He gave the gift of "speaking in unknown languages" ("tongues") to the church on the day of Pentecost, He knew exactly what He was doing. The gift of "tongues" was a perfect gift. God has not changed His mind about the gift, for He never changes.

God knew the controversies that would surround this gift in the 20th century. Yet He felt the church needed this gift to fulfill its ministry.

Even major truths such as the Trinity, the Deity of Christ, the Humanity of Christ and the Person of the Holy Spirit have been opposed and have faced controversy in the history of Christendom. So it should not surprise us if the gift of "tongues" has been controversial too.

It is always best to stick exactly to what Scripture says on all doctrinal matters. Let us look then, with an unprejudiced mind, at every single verse in the Bible on the subject of "speaking in tongues":

Truth No. 1
Mark 16:17: [Jesus said,] "These signs will accompany those who have believed: in My name they will cast out demons, they will speak with new tongues... they will lay hands on the sick, and they will recover."

Jesus said that some of the signs accompanying the company of "those who have believed" would be speaking in tongues, casting out demons and healing the sick. He did not say that ALL these signs would accompany EVERY believer. But He said that these signs would be found among the company of "those who have believed".

So every believer need not have all these gifts. Neither need every church have all these gifts. But they will be found in the whole church worldwide. The Holy Spirit sovereignly decides whom to give the gifts to.

Truth No. 2
Acts 2:4,7,11: "They were all filled with the Holy Spirit and began to speak with other tongues, as the Spirit was giving them utterance....... And the Jews from every nation marvelled saying....`We hear them in our own tongues speaking of the mighty deeds of God.'"

The first time that believers were filled with the Holy Spirit, they ALL spoke in tongues. The "tongues" were languages that others understood immediately. So there was no need for the gift of interpretation.

Notice also in verse 4 that it was the persons themselves who began to speak in tongues and not the Holy Spirit. The Spirit did not move their tongues. The Spirit only gave them utterance. They spoke themselves.

In no gift, does the Holy Spirit take away freedom of choice from us. In fact, the fruit of the Spirit is "self-control" (Gal.5:23). Only demon-possessed people lose control of themselves. One who is filled with the Spirit will have more control over himself than anyone else. "The spirit of the prophets is subject to the control of the prophets"
(1 Cor.14:32).

Truth No. 3
Acts 10:46: "They were hearing them speaking with tongues and exalting God."

Here, in the house of Cornelius, all who were in his house were baptized in the Holy Spirit, at the same moment as they were converted to Christ. They spoke in "tongues" exalting God (praising Him) - not speaking to people, as was the case on the day of Pentecost.

Truth No. 4
Acts 19:6: "When Paul had laid his hands upon them, the Holy Spirit came on them, and they began speaking with tongues and prophesying"

The Holy Spirit came upon the believers in Ephesus, when Paul laid hands on them. The "tongues" here seems to have been prophesying.

Note the following facts from the above instances in "Acts":

(a) In Acts 2 they received the Spirit, after water baptism. In Acts 10, they received the Spirit BEFORE water baptism.
(b) In Acts 2 and 10, they received the Spirit without anyone laying hands on them. In Acts 19, they received the Spirit after Paul laid hands on them.
(This proves that there is no standard pattern for receiving the Spirit. It could be either before or after water-baptism, and also with or without the laying on of hands).
(c) In Acts 8:14-18, when the disciples in Samaria received the Holy Spirit, there is no mention that they spoke in tongues. But Simon the magician did see some evidence (we are not told what it was) which made him want the same ability that Peter had.

Truth No. 5
1 Cor. 12:7,8,10: "But to each one is given the manifestation of the Spirit for the common good. For to one is given the word of wisdom through the Spirit... to another various kinds of tongues, and to another the interpretation of tongues."

The gift of tongues is for "the common good" - the good of the church. This was written 25 years after the day of Pentecost. And the gift of tongues was still being given then by the Spirit "for the common good".

Truth No. 6
1 Cor.12:11: "But one and the same Spirit works all these things, distributing to each one individually just as He wills".

This is perhaps the clearest Scripture that teaches that the Holy Spirit sovereignly decides to whom to give each gift (including the gift of tongues). We cannot dictate to Him whom He should give any gift to.

Truth No. 7
1 Cor. 12:28: "God has appointed in the church, first apostles, second prophets, third teachers, then... various kinds of tongues."

It is God Who appointed the gift of tongues in the church - for some purpose. So we should never oppose this gift, lest we be found opposing God. Remember that He has more wisdom than we have.

Truth No. 8
1 Cor. 12:30: "All do not have gifts of healings, do they? All do not speak with tongues, do they? All do not interpret, do they?"

All believers do not speak in tongues, just like all believers do not have the gifts of healing. So obviously, God does not feel that "tongues" is an essential gift for all believers - either for being holy or for being effective in His service. If it were, He would have given this gift to everyone.

Truth No. 9
1 Cor. 13:1: "If I speak with the tongues of men and of angels, but do not have love, I have become a noisy gong or a clanging cymbal."

Speaking in tongues without love is useless. All pride in those who speak in tongues, and all "looking down" on others who don't speak in tongues is because of a lack of love. Such unloving believers who speak in tongues are as repulsive to God as a noisy gong is to us.

Truth No. 10
1 Cor. 13:8: "Love never fails; but if there are gifts of prophecy, they will be done away; if there are tongues, they will cease; if there is knowledge, it will be done away. For we know in part, and we prophesy in part; but when the perfect comes, the partial will be done away."

When perfection comes at Christ's return, there will be no more need for speaking in tongues.
In heaven, there will be no need for "tongues" - just like there will be no more need for Bible-knowledge or prophecy.

So "tongues" is a temporary gift needed only under the imperfect conditions prevalent on earth.
This explains why Jesus never needed the gift of tongues. It was because His mind was perfectly pure and because He lived in perfect communion with His Father at all times,

Truth No. 11
1 Cor. 14:2: "One who speaks in a tongue does not speak to men, but to God; for no one understands, but in his spirit he speaks mysteries."

The gift of tongues mentioned here is obviously different from the one manifested on the day of Pentecost - for this gift is not to "speak to men but to God" and no-one can understand what the speaker is saying.

Truth No. 12
1 Cor. 14:4: "One who speaks in a tongue edifies himself
The gift of tongues enables a believer to build himself up spiritually.

Truth No. 13
1 Cor. 14:5: "I wish that you all spoke in tongues, but even more that you would prophesy; and greater is one who prophesies than one who speaks in tongues, unless he interprets, so that the church may receive edifying. But now, brethren, if I come to you speaking in tongues, what shall I profit you, unless I speak to you either by way of revelation or of knowledge or of prophecy or of teaching?"

Paul wished that ALL spoke in tongues. This is yet another verse that clearly indicates that all believers do NOT speak in tongues.

Paul's wish here is similar to his wish that ALL should be single like he himself was (as he states earlier in the same letter - 1 Cor.7:7). Paul saw some benefits in being single. He also saw some benefits in speaking in tongues. But Paul recognised that just as God was sovereign in giving the "gift of being single" only to some believers, He was equally sovereign in giving the "gift of tongues" also only to some believers.

Therefore it is as foolish to expect all believers to speak in tongues as it is to expect all believers to be single!!

In the church-meeting, it is far better to prophesy (that is, to speak God's Word "to encourage, edify and console" others - 1 Cor. 14:3). If however a 'tongue' is interpreted, then it is equal to prophecy.

Truth No. 14
1 Cor. 14:9,13: "Unless you utter by the tongue speech that is clear (understandable), how will it be known what is spoken?...Therefore let one who speaks in a tongue pray that he may interpret."
"Tongues" must be interpreted when used in a church meeting.

Truth No. 15
1 Cor. 14:14: "If I pray in a tongue, my spirit prays, but my mind is unfruitful. What is the outcome then? I shall pray with the spirit and I shall pray with the mind. I shall sing with the spirit and I shall sing with the mind."

When praying in tongues, a person cannot understand what he is praying. But Paul still felt that he should pray and sing "with the spirit" (in tongues), as much as he did with his mind (in a known language).

Truth No. 16
1 Cor. 14:18: "I thank God, I speak in tongues more than you all." Paul was thankful to God for this gift. So it must have helped him.

Truth No. 17
1 Cor. 14:19: "However, in the church I desire to speak five words with my mind, that I may instruct others also, rather than ten thousand words in a tongue."
In the church, speaking in a known language is always the best.

Truth No. 18
1 Cor. 14:22: "Tongues are for a sign, not to those who believe, but to unbelievers"
Tongues are for a sign to unbelievers - as on the day of Pentecost.

Truth No. 19
1 Cor. 14:23: "If therefore the whole church should assemble together and all speak in tongues, and ungifted men or unbelievers enter, will they not say that you are mad?"

It is madness for all to speak in tongues in a church-meeting - for no one will understand what anyone is saying. (This must obviously be referring to people speaking in tongues individually and not when all are praying together - for in the latter case, we do not listen to the prayers of even those who pray in a known tongue.)

Truth No. 20
1 Cor. 14:26, 27: "What is the outcome then, brethren? When you assemble, each one has a psalm, has a teaching, has a revelation, has a tongue, has an interpretation. Let all things be done for edification. If anyone speaks in a tongue, it should be by two or at the most three, and each in turn, and let one interpret;"

Not more than two or three should speak in tongues in a meeting of the church, but each "tongue" must be interpreted. "Interpretation" is not the same as "translation". Translation is "word for word". Interpretation is "expressing the thought in one's own words".

Truth No. 21
1 Cor. 14:39: "Therefore, my brethren, desire earnestly to prophesy, and do not forbid to speak in tongues."

This then is the conclusion. Don't forbid the exercise of the gift of tongues. But if you are desiring a gift, seek for the gift of prophecy more than for the gift of tongues.

The True And The Counterfeit

There is a certain amount of mystery about the gift of tongues, as all those who have received the gift will acknowledge - if they are honest. We do not know everything about it. We know only in part (1 Cor.13:12).

As one who has spoken in tongues for the past 26 years, let me add a few words concerning what I presently understand about the gift, from my own experience.

When a person speaks in tongues, his spirit (heart) speaks forth syllables (directly from his heart to his mouth, bypassing his mind) and thus he pours out whatever is in his heart to God - whether that be an overflow of joy or a burden caused by sorrow or discouragement. Thus the pressure on his heart is relieved. That is how he is 'edified'

As we saw earlier in Acts 2:4, when anyone speaks in tongues, it is the person himself who speaks, and not the Holy Spirit. The believer forms the syllables himself, just as he does when speaking in a known language. The only difference is that now, he does NOT use a known language to pray, but concentrating on the Lord, speaks forth syllables with his mouth, straight from his heart, bypassing his mind - knowing that God understands the longings and pressures in his heart, even if he cannot understand himself what he is saying.

Unburdening himself like that in moments of pressure helps a believer, especially if his mind is too tired to pray in a known language. We may not be able to explain how this works, but it does.

Let us now look at the gift of interpretation: As we have already seen, interpretation of a tongue is equivalent to prophesying. So this gift will usually be given by the Spirit to one who has the gift of prophecy as well.

In a church-meeting, if someone speaks in a tongue, one of those having the gift of prophecy (usually one of the elders), if he is walking in the light of God, will find a thought being impressed on his mind, if the "tongue" is genuinely from God. He speaks forth that thought in his own words - for it is not a translation, but an interpretation.

If another elder (who also has the gift of interpretation) had interpreted the "tongue", the interpretation would have been the same (although couched in that elder's own words). This would be the case if both elders were in perfect touch with the Lord.

Since no revelation from God can contradict what is written in the Bible, the interpretation will be in accordance with Scripture - just like all true prophecy will also be in line with the Scriptures.

Some who are sceptical of spiritual gifts have asked this question: If a "tongue" that was interpreted in a meeting, is copied on to a tape and someone else (with the gift of interpretation) in another p lace is asked to interpret it, will the interpretation be the same as the first one? The answer is: It should be, if both interpreters had a perfect understanding of the mind of the Lord. If the interpretation is different in content, (and not just in words), that would only indicate that one or both interpreters are not in such perfect touch with the Lord as to understand His mind perfectly. That is not abnormal, because no believer in the world is in such perfect touch with the Lord as to know His mind perfectly.

The following example will prove this fact beyond any doubt: Suppose you have to speak in a meeting and you have a particular message on your heart which you feel is the burden of the Lord for that meeting. Then, if you are unable to be at that meeting and someone else speaks in your stead, strictly speaking, he should give the same message as you had on your heart (even if it be in his own words). If that brother doesn't give the same message as you had on your heart, it would indicate that one of you did not have a perfect understanding of the Lord's mind for that meeting. So we see that believers could fail such a test even when giving a message in a known language.

That's why the Bible tells us to judge even a prophet's message (1 Cor.14:29). Similarly, we should judge, all messages in "tongues" and their "interpretations". What should we judge in such cases? Just this: Whether our spirit witnesses that the utterance (prophecy, tongues or interpretation) was Scriptural (and from the Lord) or not.

We are warned (in 1 John 4:1) not to believe every spirit but to "test the spirits whether they are of God". So every time, we hear "tongues" or interpretation in public, we must test it in our spirits. Many of the "supernatural utterances" we hear may not be from God. We must always reject a prophecy (or any part of it), a "tongue", or an interpretation, if we feel uneasy about it in our spirits, for any reason.

It is the unquestioning acceptance of everything supernatural and abnormal that has brought tremendous confusion into Christendom in this century - and tremendous dishonor to the Lord's Name as well.

Notice these facts in all instances of speaking in tongues in "Acts" :

(a) In every case, the speaking in tongues was spontaneous;
(b) In every case, all spoke in tongues - there were no exceptions;
(c) In every case, there was no coaching or urging or instruction given on how to speak in tongues;

Today however, in most places, none of the above characteristics are found. Only where the gift of tongues is spontaneously received without any coaching, can we conclude that it could be genuine.

Of all the "speaking in tongues" that I have heard, my spirit has borne witness to only a small percentage of it as genuine. Most of the rest I have felt was an attempt to imitate the gift - either to be accepted by others in a group or to impress them. A small percentage could even be of demonic origin. My observations are based on the fruit and the results that I have seen in the lives of many people in many lands. Speaking and singing in tongues often appears to be a form of "exhibitionism" in many churches - and exhibitionism is characteristic of little children.

It is also a well-established fact that, at this present time, the maximum exploitation of believers for financial gain is practised by those preachers and pastors who claim to "speak in tongues". Most of the cults in the 20th century have also developed from tongue-speaking groups.

My advice to all believers therefore is: "Avoid churches that major on the gifts of tongues and healing - because many of them go to dangerous extremes and usually don't have spiritually-minded leaders. Seek instead for fellowship with a church that emphasises holiness and disciple-making primarily, that accepts the genuine gift of tongues and that does not covet your money or seek to control your life."

Let me also emphasise that we need to use our mind (renewed by the Holy Spirit) if we are to understand God's will and His Word aright (Rom.12:2). Many believers tend to despise their minds. Our mind is to be like a wife. She should not be the head of the home. But she should not be killed either!! Jesus is our husband and head. Our mind should be submissive to Him through our heart.

In a nutshell then, here is a bit of sane advice on "tongues":

"If God gives you the gift of tongues, receive it and exercise it. Speak forth the syllables from your heart to God when you are alone with Him - anywhere - and especially when your heart is under pressure (through discouragement) or overflowing with joy. If you don't have the gift, don't worry about it. But be open to the Lord to receive it, at all times. Don't be against it and don't get into a frenzy to receive it. God will give it to you, if He wants you to have it, without any frenzy on your part. At the same time, don't believe that everything you see and hear in Christendom is inspired by the Holy Spirit. Test everything. Use your God-given faculties of discernment. If you don't have the gift of tongues, don't consider yourself inferior to those who have it. And if you do have the gift, don't imagine that it makes you spiritual or superior to those who don't have it. (Paul and the Corinthian Christians both spoke in tongues. But Paul was a spiritual giant, while the Corinthians were carnal!!)."

What Is Absolutely Essential

What is absolutely essential for all of us is to be endued with the Holy Spirit's power. It is power, and not speaking in tongues that is the evidence of the baptism in the Holy Spirit (Acts 1:8).

The Holy Spirit is to be received by faith (Jn.7:37-39), just as we received the forgiveness of our sins - on the basis of Christ's merit alone, and not on our own merit. We do not receive the Gift of the Spirit by fasting or praying or by any other work. He is a Gift (Acts 2:38).

We ask and receive - immediately by faith - and go forth believing in God's promise that He gives the Holy Spirit more readily to those who ask Him, than any earthly father would give food to a hungry son (Lk.11:13). If we are unsure about having received the Spirit, we can ask God to give us an assurance. He will not deny us such an assurance.

But we need to be filled with the Spirit continually (because we are leaky vessels - Eph.5:18), just like we need to be forgiven continually (because we sin - often without knowing it - Matt.6:12).

The devotion of our heart to Christ is far more important than our speaking in tongues. "Do you love Me more than everything else?", was our Lord's question to Peter, before commissioning him for His service. Arguments about "speaking in tongues" are therefore a diversion arranged by Satan to sidetrack believers from total devotion to Christ.

The greatest Christians in the world have been those who loved the Lord Jesus supremely - whether they spoke in tongues or not. Some like Peter, James, John and Paul spoke in tongues. Others like John Wesley, Charles Finney, D.L.Moody, A.B.Simpson, William Booth, C.T.Studd and Watchman Nee never spoke in tongues (as far as we know). But they all received the baptism in the Holy Spirit, they all loved the Lord with all their hearts and they ALL walked the way of the cross. These truths were central in their lives. Other things were secondary.

Let us follow their example and we won't go wrong..

He who has ears to hear, let him hear.

Ett apostoliskt manifest-Art Katz



I denna sena tid är det nödvändigt att församlingen begynner att grundligt fundera över de ting som utgör Himlens rättesnöre, enligt vilket den måste låta sig korrigeras och förändras. Jag är övertygad om att det finns ett apostoliskt särmärke med vilket en sann församling kan urskiljas och efter vilket den formas till att vara ett med sin ursprungsbild, ett formande som tar särskild fart i denna avslutningarnas fas. Ingen människa kan skapa en definitiv och allt omfattande sammanfattning av ordet ?apostolisk?, av dess inre väsen, och ge en uttömmande bild av en församling vilken verkar i detta väsen. Men låt denna text ange riktning, låt den vara ord på vägen, ord som berör vår tanke och som förändrar vårt förhållningssätt och vårt beteende.

Det vi lägger fram kommer att ställa församlingen inför en absolut norm, ett oavvisligt krav. Om vi omfattar och tar det till oss på rätt sätt kommer det att föra oss in i ett motsatsförhållande till många ting. Det kommer att kräva heloffer, därför att det äger ett slutgiltighetens syfte i Gud. Vi kommer inte att nå den verklighet som formar en församling till att vara församling, utan att vi medvetet väljer dessa ting. Om det är så att delar av det som kommer fram verkar främmande och dunkelt, må då dess ande komma oss till del, må själva kärninnehållet nå våra hjärtan och finna väg in i vår tankevärld.

Under lång tid har jag oroats i min själ i fråga om de karismatiska gåvornas bruk i våra församlingar. Vi har satt vårt hopp till att dessa gåvor skulle kunna förnya våra samfund och bygga upp de heliga, som om dessa gåvor vore hjälpmedel för att stärka våra religiösa egenintressen. Dessa gåvor har på många sätt brukats felaktigt, de har utsatts för grovt missbruk och därför har vi tappat bort och förlorat ur sikte det grundläggande syfte vilket Gud angivit när han sände sin Ande. Jag började fundera över det sammanhang i vilket Herren ville att gåvorna skulle brukas och ur dessa tankar sprang en utsaga fram som beskriver den apostoliska församlingens natur.

Dessa gåvor och detta Andens verk måste ses i relation till en tro som är verksam i ett apokalyptiskt, i ett eskatologiskt perspektiv. Med detta menar jag en radikal förväntan om en ände, ett avslutande, ett sammanfattande av denna tidsålder, Konungens återkomst och etablerandet av Riket här på jorden utifrån ett bokstavligt Jerusalem. Den sammanslutning av troende som har tagit tag i den sortens tro, den enda verkliga tron, kommer att märkas ut av mörkrets makter som en grupp vilken måste fruktas, motarbetas och bekämpas. Dessa makter kommer att se dem som ett hot mot det religiösa systemet i dess helhet och kommer att ge luft åt all sin ilska och illvilja gentemot dem.

Andens verk, det goda som han är beredd att förmedla, hans vägledning och fostran kommer att vara en verksam, kritisk faktor vilken kommer att väcka dessa makters motstånd. De kommer att tvingas att lägga märke till varje grupp av människor som medvetet och viljeinriktat förstår och tar till sig Guds syften och den plan enligt vilken denna tidsålder kommer att avslutas. Detta är en församling som har tagit sig bortom räckan söndagsmöten och den typ av kristendom vilken är sysselsatt med förmåner och välsignelser. Detta är en församling som medvetet söker att vara en grupp i vilken Guds eviga och slutgiltiga syften får utrymme och når en fullbordan. Detta märker omedelbart ut dem som ett sammanhang som måste motarbetas. Ett sådant motstånd föder behov av Guds visdom och ledning, vilket förmedlas genom Andens närvaro i gåvornas form.

Dessa sammanhang kommer att finna sig själva gå motströms, med världen som motståndare. De kommer att skapa ömmande samveten. De kommer att vara pilgrimer, vandrare på jord vilka är förvånansvärt friade från inställsamhet, från den förförelse och de lockelser som verkar med kraft i världen. De befinner sig i världen men de är inte bundna till den. De ser världen sådan den är, ett system som med all makt verkar mot livet och som reducerar människor till konsumenter och handelsvaror.

Den apostoliska samfälligheten låter sig inte komma i beröring med världen annat än då den måste och då med all reservation. Den ser världen tydligt definierad med dess system och falska värdegrund och den vägrar konstant att erkänna något som tillhör den sfären, den ger sig inte till något som hör dit. Därför är ett sådant sammanhang, i den mån den är fri från världens inflytande och dess värdegrund, en budbärare och i sig självt ett uttalande om det rike som ska komma. Det bär på en försmak av och förebådar den frihet som kommer att kunna upplevas i världen när Konungen regerar, då när allt falskt kommer att vara utraderat.

Den grad av frihet som församlingen upplever bestämmer också den förmåga till befrielse som hon kan erbjuda dem som är snärjda och förslavade av systemet. Hon är kapabel att befria och frigöra dessa världens bedragna offer inte bara genom evangeliets proklamation, vilket i sig är av största vikt, men genom den frihet hon själv kan visa upp, genom det hon är i sig själv. Man fylls av häpnad inför sådana människor och än mer över den gemenskap och samverkan sådana människor uppvisar. Den som förs i kontakt med dem som vilar i denna märkvärdiga frihet från världens inflytande med dess värderingar och all tillgjordhet, denne har funnit en öppen dörr till en verkligt befriande upplevelse, därför att dessa utgör bevis för att det existerar ett alternativ.

Ett tillgodogörande av denna verklighet är inte möjligt utanför en samverkande gemenskap. Denna världens makter, dess mörker, dess gäcksamhet och illfundighet, gör det nödvändigt att hela Kristi kropp håller sig alert. Dessa makters verksamhet måste mötas med den styrka som följer dem som med samstämt sinne ber och söker råd inför Gud. Ett sådant levande samspel, ett sådant integrerat liv, kommer att i grund motarbetas av mörkrets makter. Dessa makter kan bara besegras med en annorlunda vishet, ett folk som har friats från dess inflytande och som förstår hur skändliga och ondskefulla makterna är.

Den sortens vandrande kan inte nås av enskilda individer, oberoende av en gemenskap av likasinnade heliga vilka har slutit sig samman i syfte att nå fram i ett sådant företag. Det är fullt klart att det krävs mer än söndagsmöten och någon veckosamling. Vi behöver en tät gemenskap, ett ?i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra? ? Apg 2:46. Vi kommer att behöva vännernas råd och finnas i ett sammanhang där all slags synd kan identifieras och kännas igen redan i dess begynnelsestadium. Detta kan endast bli en verklighet där det finns ett samspel och en samhörighet uttryckt i praktisk gemenskap utifrån medvetna val och målsättningar.

Detta kommer inte att vinna människors uppskattning men vi kommer inte att räknas som maktfaktor inför mörkrets välde om vi om vi inte nekar oss anseende i människors ögon. Dessa makter vet när sådana val görs: ?Jesus känner vi, och Paulus också men vilka är ni?, Apg 19:15. Om vi vägrar att gå i denna riktning enligt denna kallelse dömer vi oss till att spela kristet liv, harmlöst, utan udd och betydelse i det kosmiska drama i vilket församlingen är placerad. Detta drama innebär en medvetenhet om att vi rör oss mot en klimax vilken just står för dörren; ett avslut är nära förestående, en fullbordan kommer.

Den som nått fram till denna insikt, vet och agerar; han har hört upp med att planera för pensionering. Man ser inte längre på existensen här som vore den ?den bästa av alla världar? och där det som händelsevis är galet kommer att kunna rättas till med tiden som hjälp. Man kommer också att kunna förstå därför att mörkrets makter, vilka vet att deras tid är kort, blir allt våldsammare och ondskefullare i sin opposition mot dem som skaffat sig denna medvetenhet. Om vi inte har någon blick för änden kommer våra dagar att vara utan värde, prosaisk monotoni utan betydelse.

Här har vi det som bestämmer en apostolisk samfällighet, en apostolisk gemenskap. Den är en sändande gemenskap, därför att den äger den enda verklighet som Gud anförtror någon med i syfte att förmedlas vidare. En sådan gemenskap har något att kommunicera och förmedla utifrån sitt eget gemensamma liv. Det är bara i ett sådant sammanhang som handpåläggning blir något mer än ceremoni och ?biblisk? rutin. Med utsändandet tar de utsända med sig verklighetens och auktoritetens dimension.

Andens gåvor är därför funktionell utrustning mitt i ett svallande hav av aktiv fientlighet; församlingens uppgift är brådskande och inbjuder världens motstånd. Den autenticitet och verklighetsförankring som dessa makter är tvungna att erkänna har att göra med vårt sanna avskiljande ? den är den enda auktoritet som de behöver böja sig för. När det enda vi har att komma med är en serie tanklösa knäfall vid en botbänk och lite krokodiltårar gäspar dessa makter oss i ansiktet. De är fullt på det klara med när någon i sanning har överlåtit sig och ett liv slutgiltigt och fullständigt har lagts ner inför Gud. Ett sådant folk lever medvetet och offervilligt som utvalt frälsningsverktyg i Guds hand för Israels folks sak.

Allt detta är grundläggande i den apostoliska synen på församlingen. En församling som passar in i den beskrivning jag nu gjort, klarar att känna igen och omfatta sin kallelse och uppgift i relation till Israels upprättelse mitt i dess ändtidsvånda. Detta seende utesluter varje tanke på att församlingen skulle kunna fly undan den tid då den behövs allra mest, då när dess närvaro är ämnad att innebära frälsning för judarna i ?Jakobs nöd?, Jer 30:7. Detta synsätt kan inte förvisas som ett betydelselöst bihang till församlingens lära. Det finns med som centralt tema i Guds primära ändamål med församlingen.

När vi nu kommer till insikt om dessa perspektiv, förstår vi behovet av en uppoffrandets livshållning. Israels återupprättelse är Konungens sak. Israels återupprättelse är herradömets sak. Gud upprättar inte Israel för att de förtjänar ett hemland efter alla dessa år i diasporan, i förskingringen, men därför att deras återupprättelse hör till Konungens ankomst, så att ?lag må utgå från Sion och Herrens ord från Jerusalem ? Jes 2:3; en återlöst och återupprättad nation. Detta är anledningen till att mörkrets makter uppträder med ohejdad aggression och galenskap mot allt som har att göra med det judiska folkets räddning, frälsning och återlösning i dessa sista dagar.

Det judiska folkets upprättelse är ett och det samma som Guds Rikes sak och dessa mörkrets makter är falska, inkräktande herrar över denna värld. De vill inte avstå och ge upp det de vunnit genom sitt intrång, det de utan avbrott njutit av under långa tidsåldrar. Konungens återkomst, som den som sitter på Davids tron på Sions berg i det återlösta och återupprättade Israel, gör en ände på dessa makters välde.

Vi måste lära känna detta slutdrama annars kommer vi inte att kunna förstå det raseri som vältrar sig in över judarna i ändens tid. Dessa mörkrets makter kommer i sin förvrängda vishet att inse att det enda sättet att avvända hotet mot deras vanstyre är att radera ut judarna, dessa vilkas återvändande till hemlandet gör slut på deras välde.

?Jakobs nöd?, Jer 30:7, det tidsavsnitt som utgör slutet på denna tidsålder och som öppnar för Israels Konung och hans styre över nationerna kommer att innebära en sållning och ett näpsande. Församlingen måste skaffa sig insikt om och låta sig beredas i enlighet med de optimala krav som denna uppgift ställer och med hela sin vilja omfatta detta skeende som det centrala i hennes existens. Vi måste medvetet, med all vår vilja gripa oss an denna uppgift. Man når inte fram till detta genom att flyta med strömmen.

Vi måste arbeta oss fram till insikt om vad dessa sista dagar innebär för Israels folk och den roll och funktion församlingen innehar i relation till dem. Det är så att människors evighetsdestination till stor del bestäms av vad vi gör med ?dessa mina minsta bröder?, Matt 25:40. Judarna kommer att vara ?de minsta? i de dagarna. De mest framstående och framgångsrika judar vilka just nu lyfts och bärs av denna värld kommer att finna sig vara utslängda i bara skjortan bland folken i de kargaste och bedrövligaste omständigheter.

Vi måste få tag i profetisk förståelse och sedan fälla ett avgörande huruvida vi ska vara verksam faktor till befrielse i den tiden. Detta val, denna ståndpunkt, omfattandet av detta mandat bär med sig omvandlande potential in i församlingen. Varje del av tron förs till en helt ny klarhet, en ny nivå av medvetenhet, till en förnyad verklighet när detta nyckelsammanhang passats in i församlingens medvetande som en del i dess primära varande.

Allt som har att göra med antisemitism, varje skugga av antijudiskhet som vi trodde att vi hade gjort oss av med kommer att spolas upp till ytan. En grundlig genomsköljning kommer att äga rum med djup och intensitet i Guds helgande arbete. Gud säger till Israel: ?Jag skall föra er in i folkens öken, och där skall jag gå till rätta med er, ansikte mot ansikte. Jag skall låta er gå fram under staven och föra er in i förbundets band.? Hes 20:35, 37.

Något händer med en kvarleva, en återstod av judar i de sista dagarnas sållning som verkar som faktor i deras återvändande till Sion som Herrens förlossade; evig glädje skall kröna deras huvuden, deras sorg och suckan har flytt bort. Det blir inget sådant återvändande om det inte finns en församling som redan nu väntar detta och förebereder sig för att kunna verka som Guds frälsningsverktyg för detta folk i de dagar som strax är här. När detta ska äga rum kommer det att ske plötsligt.

Det är nödvändigt att detta perspektiv befinner sig centralt i vårt varande och verkande. För detta behöver vi Herrens strategiska direktiv, vilka förmedlas av Anden via betrodda lemmar i kroppen, vilkas profetior inte hör hemma bland allsköns själiska övningar för att dra uppmärksamhet till dem själva. Istället låter dessa sig göras till pålitliga uttryck för Herrens visdom och vilja i avgörande moment i beslutsfattandet.

Kan du se vad det är vi hittills har visat upp och haft till salu? Vi är inte ens på det klara med om en profetia kommer från Anden eller om den har hemort i en människas fantasi. Denna diffusa hållning kan inte accepteras i den tid som nu kommer, då Guds allvar når högsta nivå i hans församling. För vår kallelses skull, i kriser och vid vägskäl, måste vi höra från Gud genom profetiskt tal, genom tungotal och uttydning och genom visdomens ord. Vi behöver dessa Guds Andes gåvor i verksamhet, satta i sitt sammanhang så som Gud ämnat och tänkt. Den församling som placeras i detta hörande är den församling vilken medvetet låtit sig föras till denna allvarets plats i honom; vilkens lemmar har prövats och lärt känna varandra tillräckligt för att kunna avgöra om det ord som kommer har sitt ursprung i Gud eller om det kommer ur en människas tankevärld.

Det är inte en tillfällighet att bönen och tillbedjandet i en sådan gemenskap speglar sanningshalten i denna verklighet, därför att andakt, gudfruktighet och bedjande inte är lyxartiklar ? de tillhör alla den andliga vapenarsenalen. Dessa verktyg bär aldrig på en större verklighet än vi själva äger. De har inte större betydelse än den sanning vi står i inför Gud. Det är inte teknik eller metod som fordras, men ett uttryck för tillbedjan vilken härleds ur erfarenheten av Guds återlösande handlande i våra liv.

Vi skäms inte över att bli tillrättavisade, och när vi tar emot sådan från en broder eller en syster gläds vi över den befrielse och den frihet som följer helgelsens verkningar vika legat färdiga i väntan på sitt tillfälle. Gud verkar inte i våra liv på våra villkor. Han spelar inte med i våra spel. Han väntar in det som är sant, verkligt och uppriktigt, han väntar på att man gör upp med synd och korruption, väntar på att man känns vid sina behov. Endast i sådana omständigheter kan vi erfara Herrens nåd.

Vårt bedjande står i direkt förhållande till det mått av verklighet vilket vi har nått, och den sorten har styrka nog att röra vid Himlen. Den har flyttats ut från den ytliga, blandade skara av kristna vilkas främsta fokus ligger på dem själva och vilkas andliga egocentricitet aldrig har brutits sönder. Vi kan föra in egoismen i församlingen och låta den vara lika djup som någonsin i världen. Allt vi gjort är att byta objekt. I världen handlade det om köttslig förnöjelse och materiella ting. I kyrkan är det fortfarande själv-centrering och jag-fixering: ?Vad tyckte du om mötet?? ?Hurdan var talaren?? Denna själviskhet är en inrotad kraft som endast kan krossas när vi själva har flyttats undan som mål för vårt intresse och omsorg och ersatts med Gud, Gud i den apostoliska meningen.

Denna gemenskap är inte tanklös eller naiv, den vet att församlingen måste gå genom lidanden innan den når fram till härligheten. Svårigheter och prövningar är nödvändiga för denna typ av gemenskap. Så förhåller det sig, men inte därför att vi skulle vilja såra varandra eller vara varandras hot eller irritationsmoment. Det är så, därför att gemenskapens medlemmar alla befinner sig i olika skeden av sin mognad och alla har olika bakgrund. Det som särskiljer en sådan församling som jag talar om är dess vilja att bära en sådan vånda.

Denna gemenskap bär en medvetenhet om evigheten. Dess hållning och beteende har sitt fäste i det eviga, i insikten om domar som står för evigt och om den lön som väntar. Denna samfällighet är på det klara med att Herren kommer, han som belönar och som ger åt var och en efter deras gärningar. Den vet att den har sitt liv och sitt hopp i denna förväntan inför evigheten. Det som oroar dem är att de ofta försöker komma undan med något mindre, något annat än det som ger rum för Guds härlighet och är benägna att välja en livsstil i bekvämlighet vilken varken utmanar eller blir andra till tjänst.

Dessa församlingars förbön bär autenticitet därför att den är ett uttryck för troheten och sannfärdigheten i det gemensamma livet. Denna verklighetsförankring, detta liv i gemenskap påverkar inte bara dess tillbedjan, det verkar också fram en förmåga att se klart, en förmåga att bedöma och döma. Deras bedömningsförmåga är betydligt mera distinkt, de kan sära på och skilja bort sådant som en ytlig kristen låter sig luras av. Denna gemenskap förstår att identifiera mörkrets makter och dess verk och lär sig att föra strid mot dem. Denna brottningskamp är en konfrontation av den oundvikliga sorten och en lika oundviklig och slutgiltig överlåtelse till Gud är det enda sättet att segra i denna kamp. Denna kamp hör inte den enskilde kristne till i dess främsta uttryck. Den engagerar församlingen, den församling som kan se dessa makters sammangaddning och som kan ta upp den andliga striden med hjälp av ett bedjande förankrat i gemenskapens inre verklighet.

En sådan gemenskap låter sig formas genom ömsesidig disciplin, den förs till balans, den är offervillig. Den låter sig böjas för Andens ledning vilken kommer till uttryck i dess mitt, bekräftad inför alla i ett aktivt igenkännande. Denna ledning, detta ledande, står oberoende av yttre stöd men visar sin äkthet i verklig mognad. Verklig auktoritet vilar på ett igenkännande, en ömsesidighet, och relaterandet till sådan ledning är ett kritiskt moment i fråga om gemenskapens karaktär och andliga verklighet. Om vi fortsätter att vara, självständiga, självsvåldiga individualister som dyker upp på söndagar, men som väljer våra egna vägar utan att verkligen rådgöra med andra, utan att ens vilja vara öppna, om vi fortsätter så kommer ingen att ta oss på allvar. All andlig härsmakt, god såväl som ond, förstår om vi har gett oss till Herren.

Om vår överlåtelse endast är ytlig och tillfällig, om vi har ställt oss utanför dess verkan, om det finns områden vilka vi inte vill placera under Guds hand, då uteblir den apostoliska karaktären, den församlingens styrka som fordrar respekt och erkännande bland fiendens härsmakt. Vi måste låta riskera en överlåtelse till varandra, till varandras liv, sådana vi nu är i all svaghet och till den auktoritet som Herren vill låta uttrycka mitt i denna svaghet. Ett ledarskap kommer alltid att uppvisa svaghet, men gemenskapen förser med aspekter av verkligheten vilka kompenserar denna svaghet hos får såväl som hos herdar. Vi kommer inte att kunna finna några ursäkter för att undandra oss överlåtelsen till gemenskapen och till den auktoritet som Gud har lagt ner i den genom de människor han samlat i den.

Det verkliga provet, viket visar om vi har omfattat den verklighet till vilken Gud har kallat oss består i den attityd som våra barn intar till den. Känner barnen att det vi representerar är värt deras uppmärksamhet och deras deltagande? Eller håller de fast i våra kjolar och bälten bara för att vi kräver det? Har vi nått en ställning där den verklighet vi hävdar verkligen gör intryck som något som är värt deras deltagande, istället för att vara en vuxenkultur som vi åtnjuter på deras bekostnad?

I avsaknad av denna verklighet har det blivit alltför enkelt att skapa barn- och ungdomsprogram med dess mångfaldiga uttryck i hopp om att hålla kvar dem in någon slags relation därför att den verklighet som innefattas i Guds syften och som skulle ha fört dem till verklig gemenskap undanhålles dem. Vi har inte varit villiga till den helöverlåtelse som en sådan gemenskap fordrar. Våra barn visar oss genom sitt missnöje och sin irritation att vi inte har nått fram till Guds mått och att vi inte har någon ambition att göra så. De erkänner, respekterar och reflekterar den verklighet och den närhet familjen har bestämt och gett sig till.

Om vi fattar beslut i den riktning och av den sort som angivits kommer vi att få uppleva avklädanden av det ena eller andra slaget. Vi förs in i en himmelsk verklighet som känner till ett belönande vilket gör våra förluster lätta att bära ? ?vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga, bereder åt oss, i översvinnligen rikt mått, en härlighet som väger översvinnligen tungt och varar i evighet?, 2 Kor 4:17. Gud kommer att låta oss bli prövade i vårt yrke, vad gäller vårt rykte och på många andra områden.

Församlingen befinner sig i ett upprättelsens skede, in i sådant som hörde till dess första tid. Vårt studerande av Bibeln håller på att förändras från att ha varit ett förnöjande och mentalt stimulerande intresse av uppenbarelsen. Bibelläsandet och studerandet finner ett allt rikare mått av omedelbarhet, brev och texter skrivna direkt för oss, därför att vi finner oss leva i den knivskarpa ytterligheten i den yttersta tiden på samma sätt som den första församlingen kände den.

Bibelstudier som en harmlös sysselsättning en kväll mitt i veckan ? om vi nu ens uppehåller en sådan rutin ? är ett mått på hur långt bort från det apostoliska sammanhanget vi förts, hän mot något av betydligt vekare karaktär. När vi återvänder till den verklighet som den första församlingen kände, då kommer gudsordet att äga övertygande styrka, förmåga att tränga igenom och ha en omedelbarhet vilket det för närvarnade inte har i våra liv. Vi kommer att föras från de traditionella bibelstudierna till att bli instruerade för ett vandrande på Herrens vägar och i ett handlande styrt av hans syften. Allt detta grundas i och utformas enligt våra val.

Den gemenskap som jag beskriver är en samfällighet som strävar efter det evigas lön och krona, som inte anser martyrskapet värt att frukta, som tvärtom ser det som ett privilegium. Om inte denna tidsålder får sitt slut i ett martyrium, tillhör vi de mest bedragna av alla. Att vänta detta springer inte upp ur ett romantiskt drömmande men utgör en realistisk beredskap inför de konsekvenser vilka följer den överlåtelse som hör ändtiden till. Den livsstil en sådan gemenskap väljer, följer ur ett realistiskt bearbetande av dessa tankar.

En gemenskap av denna sort måste i verklig mening ha skiljt sig från världens sätt och uppehålla detta avskiljande i dagligt liv. Den måste vara en medveten kontinuitet av gångna tiders apostoliskhet. Den måste bära med sig en medvetenhet om den sky av vittnen, dessa som uthärdade under allt motstånd, till och med till döds, dessa som inte fann någon lön under sin livstid, dessa som inte når fram till fullheten oss förutan. Detta är apostoliskt tänkesätt, apostolisk förståelse, apostolisk tro och apostolisk förväntan.

En Frälsare till det yttersta-T. Austin-Sparks




Så kan han helt och fullt frälsa dem som nalkas Gud genom honom, eftersom han alltid lever och kan träda in som deras förebedjare.

Hebr 7:25


Denna utsaga är oerhört rik och innerligt värmande. Herren Jesu Kristi duglighet till att frälsa i varje omständighet, vid alla tillfällen, är själva ankaret i gudsfolkets tro. En frälsare som inte misslyckas, som inte kan konfronteras med en situation vilken skulle vara för svår för honom, är en fundamental nödvändighet för alla som söker att leva för Guds härlighet vid tidens slut och som därför kontinuerligt möts av ett ursinnigt, oupphörligt motstånd från dessa mörkrets makter. Här står en mättad inlaga rörande hans makt att frälsa till det yttersta, ur vilken vi får hämta all tröst och all styrka för vår tro.


Vi ska nu se på detta från två håll. Först, uttalandet som sådant för att söka samla dess rika innehåll; sedan ska vi se på det sammanhang i vilket vi finner uttalandet för att notera den väldiga styrka som det är ämnat att lägga till tron, då detta ord utgör en kulmination i denna del av Hebréerbrevets argumentering rörande Herren Jesu person och verk.


Uttalandets väldighet

Denna text tillhör ofta favoriterna för dem som predikar för att evangelisera. Den innehåller verkligen evangelium, goda nyheter, för syndaren. Ingen, hur djupt sjunken i synd han än är, befinner sig bortom Herrens frälsande förmåga. Han är fullt skicklig att frälsa till det yttersta. Låt detta budskap gå ut till de yttersta regionerna av mänskligt elände och låt det ljuda i öronen på de mest förhärdade och sjunkna bland människosläktets söner. Han kan klara dem alla.


Men detta är skrivet för Herrens folk. Det är en härlighetens deklaration gällande hans makt att frälsa skriven för dem som nalkas Gud, och den är baserad inte bara på Herrens död på Golgata men också på hans eviga liv och tjänst som överstepräst för sitt folk. Han kan frälsa till det yttersta, frälsa fullständigt, just därför att han alltid lever. Detta är evangelium för de heliga. Vilken salighet att kunna tillkännage detta. Ju djupare nöden är, och man ska veta att somliga av de heliga bär på oerhörd nöd, ju rikare tröst kan man hämta ur detta avsnitt. Vilken hugnad för själ och hjärta när man står inför hopplöst akuta svårigheter att påminnas om att på allmaktens högra sida sitter en som alltid lever, och därför kan denne utöva frälsarmakt i full skala och rädda ända till det yttersta. Han inte bara kan, han är fullt redo och villig att gripa in i de värsta svårigheter för ?att ge nåd till hjälp i rätt tid?. Att förtro sig till honom är att finna frälsning. De som förtröstar på honom helt och fullt, finner honom helt och fullt trovärdig.


Till det yttersta. Detta är en översättning av ett ord fullt av rikedom. Som så många andra ord vilka Gud låter använda i den Heliga Skrift har detta ord ett omfattande innehåll. Någon har sagt att de ord som den Helige Ande använder är alla stora, eftersom Gud står bakom dem. De innehåller ofta långt mer än vi förstår.

Detta ord kombinerar två skilda tankar, den ena rör kvalité, den andra talar om omfattning. Det talar om hans förmåga att frälsa fullständigt i det närvarande och om hans evigt pågående frälsande; frälsningens outtömliga resurser i nuet och den aldrig sinande källan till frälsning i varje kommande situation ända till slutet av vår jordiska historia.

Man kan uttrycka det på följande sätt: Oavsett nödens och behovets omfattning och komplexitet, oavsett dess område ? ande, själ eller kropp, med honom som sitter på Guds högra sida vilar kapacitet att hantera svårigheten. Ytterligare, det kan inte uppstå någon situation i det kommande i vilken denna kapacitet till någon del förminskas, eller i vilken hans frälsarmakt förlorar något av sin förblivande verklighet.


Vi lever i tider då utsikterna för denna världs bestånd är allt annat än ljusa och då fruktan intar också de troendes hjärtan. Ingen vet något i förväg om dagens eller morgondagens händelser. Överallt fylls hjärtan av rädsla. Många bland Herrens folk fruktar att hamna i händelseförlopp i vilka de inte orkar härda ut. I krigshärjade områden genomgår man lidanden som prövar tålamod till bristningsgränsen. Icke så få, också i rofyllda länder som vårt eget, genomgår svårigheter och fysiskt lidande som tycks sakna rimligt mått.

Hur ska alla dessa kunna härda ut och stå fasta till slutet, med bibehållen tro och glädje, mitt i sin bedrövelse? Detta kan endast ske genom att erfara hans frälsande makt på trons grund, genom tro på hans evigt bestående, aldrig sinande, förmåga att göra frälsningen till påtaglig verklighet. Mitt i de gruvligaste omständigheter hävdar tron att ?Han lever för alltid? och att ?Han frälser helt och fullt?.


Detta är sant på varje mänskligt område, oavsett om det gäller synden, själviskheten, världen, eller döden och honom som brukar den som ett kraftfullt vapen. Den makt som bär upp denna fullständiga frälsning vilar hos vår översteprästerliga förebedjare som sitter på vår Faders tron. Oroliga hjärta, ta till dig denna tröst. Han lever evinnerligen, han lever för evigt. Han befinner sig där i maktens boning med korsverkets triumf som garanti. Inget av detta har gått förlorat genom alla år som gått. Allt han vann i denna oerhörda seger i sin svaghets stund, i detta skenbara nederlag står fast med honom. Allt detta är tillgängligt för tron.

Inte ens döden har något välde över honom. Inte heller vi kan föras in under dess styre så länge vi har honom för ögonen. Han lever och har slagit fast att ?Jag lever, därför skall ni också leva?. Såsom den levande är han i överflödande mått kompetent att frälsa.


Utsagan satt i sitt sammanhang

Den tröst, den hugnad och den samling denna utsaga förmedlar understryks kraftfullt genom det sammanhang i vilket vi finner den. Vi går miste om stora delar av de värden som gudsordet bär genom att oftast bara läsa små stycken eller enstaka kapitel. Det lönar sig alltid att ta tid att försöka fånga omfattningen av en bok och dess mål, att lägga märke till dess indelning och följa dess argumentering, att upptäcka dess klimax och centrala hälsning.

Dessa ?därför? som finns utströdda i texten är särskilt till hjälp i detta sammanhang. De för oss alltid tillbaka till föregående passager och märker ut grunden för det som har blivit sagt. Denna sats som fastställer Herrens duglighet att föra fram frälsning till yttersta mått begynner med ett ?därför?, eller som här ett ?så?. Detta ?så? är främst länkat till vers 24 i samma sjunde kapitel: ?Han förblir till evig tid, och han har ett prästämbete som är oföränderligt.?

Detta är i sin tur kulminationen och höjdpunkten i hela det resonemang som beskriver Herrens prästroll i jämförelse med prästtjänsten efter Arons sätt under gammaltestamentlig tid.


Det är oss till hjälp om vi skaffar oss en överblick av Hebréerbrevets innehåll och dess övergripande syfte. Det skrevs till hebreiska troende, män som hade fostrats i den gamla mosaiska ordningen med dess yttre, synliga gudstjänst, dess offer och dess prästtjänst, med dess lagar och förordningar. Allt detta höll på att försvinna och de hade ännu inte kommit till rätta med den inre, den förnämligast andliga karaktären av allt det som de nu hade förts till då de lämnat judisk sed för den kristna tron.

Sålunda försökte den Helige Ande visa och demonstrera Kristi oerhörda överlägsenhet i varje stycke, till person och verk, i kontrast till den gamla ordningen och dess ledarskap. Brevets nyckelord heter ?bättre?; ett bättre hopp, ett bättre förbund, bättre löften, bättre offer, ett bättre land. . .


Hebréerbrevet begynner med att slå fast att Herren Jesus är Guds slutliga tilltal till människan, 1:1-2, och som sådant helt och hållet överlägset änglar och budbärare genom vilka det gamla förbundet förmedlades.

Sedan ställs Kristus i kontrast till Mose, Israels folks ledare under uttåget ur Egypten och den genom vilken lagen gavs. Kristus tecknas här som långt mera framstående än Mose alldenstund Sonen är förmer i Guds hus än varje tjänare i detta hus, oavsett dessas duglighet ? 3:1-6.

Josua blir nationens ledare efter Mose död. Han för folket in i det utlovade landet, men trots att han förmådde att skaffa dem brohuvuden och fästen i detta löftesland, hade han inte förmåga att föra dem till ro i landet. Herren visar sig i detta vara överlägsen Josua då han för sitt folk till den sabbatsvila som ännu väntar ? 4:8-10.

Sedan följer en lång sektion i vilken prästtjänsten behandlas, med början i kapitel 4:14 och avslutning i kapitel 10. Kristus, som överstepräst efter Melkisedeks sätt kontrasteras mot Arons prästtjänst. Företrädet och överlägsenheten i Herrens tjänst ligger däri att han lever och tjänar i kraft av ett oförgängligt liv, medan dessa andra prästers tjänande alltid var kort och alltid avbröts och upphörde genom deras död. Han, Herren, lever för alltid och står i en oföränderlig, förblivande tjänst.


Fastställandet av hans prästroll är uppdelat i två huvuddelar, Hebr 5:5-6.

1. Du är min Son. Jag har i dag fött dig.

2. Du är präst till evig tid på Melkisedeks vis.

Sedan bekräftas denna deklaration genom Guds ed:

?Herren har svurit och skall inte ångra sig: Du är en präst till evig tid.? Hebr 7:21.

Prästrollen är formad som ett ämbete, men den vilar på moralisk duglighet, på dessa ting som hör till söners mognad. De präster som hörde till Arons ordning kunde visa mildhet när de mötte sina medbröders okunnighet och brister därför att de kände sina egna tillkortakommanden och var tvungna bära fram offer också för detta. De kunde visa sympati och omsorg utifrån den erfarenhet de hade samlat.


Denne vår härlige överstepräst var utan synd och behövde därför inte offra för egen räkning. Men hans förmåga att känna med sitt folk är på intet sätt mindre än Arons och hans efterföljare. Fastän han var Son fördes han genom lidandets skola och lärde genom detta lydnad. Han nådde fulländning som människa längs lydnadens väg och skaffade därigenom skicklighet för prästrollen. Det var naturligtvis inte så att det fanns något stänk av olydnad hos honom. Men det är en sak att äga förutsättningar för sådan lydnad och en helt annan att nå fram till en lydnad formad i dagligt uttryck. Hans glädje över att göra Guds vilja, vilken han visade genom att komma till denna värld, måste visa sin inre hållbarhet och styrka genom vandring på livets törnebeströdda väg i beroendeställning och i aktiv lydnad. Som någon har sagt: ?Lydnadens förutsättningar omvandlade till daglig disciplin fortgår genom praktisk inlärning av denna dygd.?

Efter att ha nått fullkomning längs denna svåra och smärtsamma väg blev han inte bara ?upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom? men han är också skicklig att fullt ut understödja och stärka dessa lydnadens barn i alla dessa svårigheter och konflikter som de måste uthärda när de vandrar längs sin led mot fullkomning.


Hans erfarenhets fullhet, insamlad i lidandets skola, och fullständigheten i hans moraliska kvalitéer vilka gör honom till sitts folks överstepräst speglas i det faktum att Gud, när han slår fast att ?Du är min son. . . Du är präst till evig tid,? bekräftar inrättandet av denna prästfunktion med en ed.

Detta är särskilt anmärkningsvärt. Det utgör ett helt nytt anslag i prästtjänstens ordning och stadgande. Det gamla förbundets prästroll hade gudomligt ursprung, men Gud talade aldrig på detta sätt när han slog fast dess ramar.

Vad innehåller detta överväldigande uttalande? Det syfte för vilket Gud tar till denna överraskande metod är klart påvisat i kapitel 6 i relation till Abraham. ?Människor avlägger ju ed vid det som är större än de själva, och eden gör slut på alla invändningar och är en borgen för sanningen. Gud band sig med en ed, därför att han ville göra det ofrånkomligt klart för dem som fick löftet, att hans vilja var orygglig. Vi fick två oryggliga utfästelser, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga. Så gav han oss som söker skydd en kraftig maning att hålla fast vid hoppet som han ger oss.? Hebr 6:16-18.


Gud band sig med denna ed för att på allra kraftfullaste sätt stärka och stödja detta löftets arvingar. Häri vilar slutgiltigheten och oföränderligheten. Gud har svurit vid sig själv, han ändrar aldrig detta beslut. ?Du är präst till evig tid.?

Här står ett faktum vilket befinner sig fjärran från all fiendens makt att rubba det, ett faktum som varken himmel eller helvete kan förändra. Ett faktum efter dennes ordning, som saknar ättelängd, vars liv varken har begynnelse eller slutpunkt, vår välsignade Herre Jesus Kristus, den som är vår företrädare innanför förlåten, den som förblir präst till evig tid.


Efter att ha nått denna klimax i kapitel 7:24-25 och efter att ha slagit fast att eftersom Kristus lever och förblir till evig tid, innehar en oföränderlig prästuppgift och har makt att frälsa till fullo summerar vår skribent med följande: ?Detta är huvudpunkten i det jag talar om: Vi har en överstepräst som sitter på högra sidan av Majestätets tron i himmelen och som gör prästerlig tjänst i helgedomen, i det sanna uppenbarelsetältet, det som är rest av Gud och inte av någon människa.? Hebr 8:1-2.


Två ting att lägga märke till. 1, Han sitter ner. 2, Han tjänar i helgedomen. Präster efter Arons ordning kunde aldrig sitta ner i helgedomen, deras arbete hade inget slut, samma offer skulle offras gång efter gång, år efter år. Men vår överstepräst offrade ett offer för synden en gång för alla. Efter att ha skaffat försoning för synden, for han upp genom himlarna för att sedan sitta på Faderns tron. Han är Konung så väl som präst. Han befinner sig i den suveräna och allomfattande maktens säte. På högra sidan av Majestätets tron i himlarna sitter han med all makt och auktoritet i sina händer. Återlösningens verk har fullbordats.


Den gudomliga rättfärdighetens krav har fått sitt i fullt mått. Hans seger över varje rebellstyrka är fullständig och slutgiltig. I honom har allt som tillhör Guds syften och agenda säkrats. Men allt detta måste få en utgestaltning som erfarenhet bland ?hans namns folk?, vilka har förts samman från alla nationer och folkslag och vilka ska, efter Guds nåderika syften, dela hans tron i det kommande riket. Han är deras företrädare, deras förelöpare, men dessa har inte nått fram på samma sätt som han har nått fram.


Här har vi alltså ett paradoxalt ord, fastän han har satt sig tillrätta är han icke desto mindre tjänare i helgedomen. Han är fullt sysselsatt som överstepräst för sitt folk, för evigt tjänande för deras räkning inför Gud för att de ska kunna ta del av det himmelska livet och kunna övervinna allt så som han övervann.


Det är hans oupphörliga och outtröttliga tjänande ?i det sanna uppenbarelsetältet, det som är rest av Gud och inte av någon människa?, som utgör grunden för hans folks fasta tillförsikt och triumferande mod. ?Han lever alltid och kan träda in som deras förebedjare.? Hans tjänande är huvudsakligen tvåfaldigt. Han bär oss inför Gud genom sin egen persons värde och genom innehållet i försoningsoffret i dess fulla omfattning och kraft. Han förmedlar sin fullhet till oss så att vi därigenom kan med frimodighet gå fram till nådens tron, för att ta emot barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.


Sålunda, vi kan i varje led få erfara hans makt och duglighet till att frälsa till det yttersta. Det finns ingen anledning till fruktan i någon situation, ingen anledning till uppgivenhet inför något sammanhang där nöden känns överväldigande. Han låter sig presenteras för tron som en frälsare som förmår verka till yttersta gräns, på basis av Guds omutliga ed. Han är förlossare, frälsare, överstepräst och suverän Herre. Sådan är vår överstepräst. Låt oss för alla tider glädjas över det han är som person, som suverän Herre och över det han åstadkommer genom sitt outtröttliga tjänande för vår räkning i Guds närhet.

Gud har svurit vid sig själv, han ändrar aldrig detta beslut. ?Du är präst till evig tid.? Han är fullt ut skickad att frälsa till det yttersta.

Herre, för oss åter till dig!-A. W. Tozer






Det är sannolikt så, mer än sannolikt så att det inte funnits en tid i Nordamerikas historia under vilken den religiösa ivern och aktiviteten varit mera omfattande än i denna. Och det är samtidigt tydligt att verklig andlighet aldrig varit svårare att finna. Så ser det också ut i många andra regioner av vår värld.

Man kan se och förstå att religiös aktivitet och gudsfruktan inte alltid går hand i hand. Den som betraktar det religiösa utbudet i dessa tider upptäcker detta förhållande utan större ansträngning.

Det råder ingen brist på försök att nå de icke troende, men man leds oundvikligt till slutsatsen att det stora flertalet som går ut för att vinna själar inte har lärt sig mycket mer än påträngande säljmetoder. De erbjuder en kristen tro tömd på renhet och duglighet; heligheten och härligheten har försvunnit från våra kyrkor.


Om du uppfattar detta som en missvisande beskrivning, gör då följande lilla test: Böj dina knän, läs Bergspredikan med den attityd som hör därtill. Låt den få gripa ditt hjärta. Försök att få tag på dess innebörd, dess känsla. Försök att se hurudan den människa är som förmår att omsätta dessa satser till vardagsliv. Jämför sedan denna din bild med utkomsten av det moderna religiösa malandet. Du ser omedelbart hur vitt gapet är både i fråga om uppträdande och med avseende på ande. Om Bergspredikan är en rimlig framställning av den kristne som människotyp, vilken är då vår slutsats rörande dem som ?accepterat? Kristus men som inte visar upp något av de andliga eller moraliska särmärken som Herren ställde fram i sin predikan på berget?


Erfarenheten har gjort oss redo för det genmäle som kommer från de mera mjukt och vekt sinnade av våra vänner. ?Har vi då lov att döma? Vi måste lämna dessa åt Herren och sopa rent vid vår egen dörr. Vi borde vara glada för varje uns av godhet och låta bli att förstöra det med felfinneri.?

Detta låter bra och rätt, men det är ett uttryck för en religiös låt-gå-mentalitet som står vid sidan av och ser på medan hela Kristi församling förfaller moraliskt och andligt utan att så mycket som lyfta ett finger eller ett ord till varning.

Så gjorde inte profeterna. Så gjorde naturligtvis inte Herren, eller apostlarna, eller reformatorerna. Så kommer inte heller någon av dessa att göra, dessa som sett himlen öppen eller tagit emot något av Guds seende. Elia kunde ha varit tyst och räddat sig undan allt bekymmer. Johannes Döparen kunde låtit bli att säga ett ord och räddat sitt huvud. Var och en av martyrerna kunde ha gett sig till denna låt-gå-anda och avlidit hemma i god ålder. Men de hade alla handlat i olydnad mot Gud och inbjudit sträng dom över sina liv på Kristi dag.


Bristen på andlig fromhet i församlingen av idag är ett illavarslande tecken. Den moderna kyrkan visar inget annat än förakt för dessa renhetens och dygdens ord: anspråkslöshet, ödmjukhet, stillhet, lydnad, självuppgivelse och tålamod. För att kunna fånga intresse måste kristna värden presenteras i populärkulturens anda. Därför ångar kristen verksamhet av stortalighet och förhävelse, vinningslystnad, självhävdelse, självsäkerhet och en brinnande kärlek till allt som kan förnöja.


Det anstår oss att ta allt detta på allvar. Tiden rinner ut för oss alla. Det som ska göras måste göras snarast. Vi har ingen rätt att sitta still och låta tingen ha sin gång. Den bonde som inte håller efter mark och maskiner, gård och kreatur, förlorar snart allt. Den herde som inte passar på sina får finner vargen vaktande och vrakande bland dem. En vilsefaren omsorg, en som låter vargen ta rov har ingen rätt att låta sig kallas omsorg. Den heter likgiltighet, den ska göras känd som sådan och hanteras efter sitt sätt.


Det är tid för de bibel-troende kristna att börja odla ett nyktert förhållningssätt och leva bland människor som Guds söner och likt dem som väntar ett arv i den kommande tidsåldern. Detta kommer att kräva mer än ett försök till ansträngning; hela världen och en större del av församlingen kommer att ställa sig på tvären mot det. Men om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?

Kan detta vara vårt verkliga behov?-A. W. Tozer




När vi betraktar församlingen sådan den är idag blir oftast vi frestade att fokusera på en eller annan svag punkt och säga: ?Detta är felet med församlingen. Om vi kunde ändra på detta skulle vi återigen få uppleva den härlighet som den första församlingen ägde och vi skulle få vara med om pingsttider igen.?

Denna tendens till överdriven förenkling är i sig en sådan svaghet och man måste alltid vakta sig själv mot den, särskilt när man ger sig till att utvärdera något så komplext som den kristna tron sådan den uppträder i denna moderna tid. Det är bara ynglingen i sin brådmognad som tycker sig kunna reducera våra svårigheters ursprung till en enda sjuka och kvickt läka den med en enda universalkur.

Äldre och visare män är mera försiktiga efter att ha lärt sig att patentmediciner sällan har någon verkan eftersom diagnosen är felaktigt ställd. Inget är enkelt, inget går att förenkla. Få andliga sjukdomar uppträder ensamma. De förvärras alla av andra sjukdomars inverkan och de sprider sig genom hela kroppen i en sådan samverkan att det krävs en Salomo med all visdom för att få fram ett enda botemedel.


Denna anledning gör mig särskilt tveksam till att peka ut någon speciell ofullkomlighet i dagens kyrka som om varje problem skulle ha sin rot just här. Den bibelförankrade tron befinner sig nu på snabb reträtt vilket är uppenbart, men anledningen till tillbakagången verkar inte kunna urskiljas tydligt. Jag kan bara säga att jag har observerat en betydande brist bland de evangeliskt kristna som kanske visar sig vara den verkliga anledningen till de flesta av våra andliga svårigheter. Om detta nu är riktigt, borde alla resurser sättas in här för att fylla detta behov.


Den brist, den stora brist som jag syftar till är avsaknaden av andlig urskillning vilken är särskilt tydlig bland våra ledare. Hur det kan finnas så mycket bibelkunskap och så lite insikt, så lite moralisk skärpa, är en av de största gåtorna i kyrkans värld idag. Jag tror att det är alldeles riktigt att påstå att det aldrig har funnits så många engagerade i bibelstudier i kyrkans hela historia som nu.

Om kunskaperna i Bibelns lära vore ett mått på och garanti för gudfruktighet skulle vår tid tveklöst nämnas som fromhetens år. Istället kommer den säkert att kallas församlingens babyloniska fångenskap, eller världslighetens tidsålder, då när skaror av troende tillät sig att intensivt uppvaktas av avfallets söner. Den stora hopen av evangeliskt troende har under de senaste decennierna valt att gå över till världen i en förnedrande och fullständig kapitulation.


Att detta skamliga svek har ägt rum i fullt dagsljus bifallet av våra bibellärare och evangelister är en av de förfärligaste tilldragelserna i den andliga historien. Ändå kan jag inte tänka mig att detta kapitulerande manades och förhandlades fram av ondskefulla män som medvetet tog till uppgift att slå sönder våra fäders tro. Många snälla och godhjärtade vänner har samarbetat med dessa femtekolonnare som förrådde oss. Varför? Svaret kan bara bli ett; på grund av bristen på andlig insikt.

Något som har stora likheter med dimma har lägrat sig över församlingen ? den slöja som beslöjar alla folk, det täckelse som täcker alla folkslag, Jes 25:7. En sådan slöja sänkte sig över Israel: ?Deras sinnen blev förstockade. Än idag finns samma slöja kvar när gamla förbundets skrifter föreläses, och den tas inte bort, först i Kristus försvinner den?. 2 Kor 3:14. Detta var Israels bittra stund. Gud förde fram församlingen och det gamla folket ställdes för en tid åt sidan. Han kunde inte anförtro sitt verk åt blinda män.


Vi behöver mer än något annat ett klarseendets dop om vi ska undslippa samma öde som det gamla Israel. Om detta inte är vårt allra största behov, så är framträdandet av kristna ledare med profetisk insikt i vart fall en nödvändighet. Vi är i desperat behov av seendets män som kan penetrera dimman. Om de inte kommer snart är vår generation, och nästa, förlorad. Och om de träder fram kommer vi med all säkerhet att korsfästa en del av dem i vår världsligt ortodoxa tros namn. Men korset är alltid uppståndelsens härold.


Mera evangelisation löser inte våra problem. Evangeliserandet för bara vidare den andliga status som församlingen bär. Evangelisationen skaffar kyrkan ett accepterande bland stora grupper av människor, men säger inget om andlig kvalité. Det tragiska är att den evangelisation vi bedriver har fångat upp och vidarebefordrar den urvattnade kristendom som församlingen står för som om den vore apostlarnas tro och man är ivrigt sysselsatt med att omvända folk utan att ställa några frågor alls. Och vi rör oss hela tiden allt längre bort från Nya testamentets mönster.


Vi måste skaffa oss en ny reformation. Det måste komma till en brytning med denna oansvariga, förnöjelsetokiga, hedniska låtsastro som nu saluförs som Kristi tro och som sprids över hela världen av oandliga människor med hjälp av obibliska metoder.

När romarkyrkan avföll, skaffade Herren sig en reformation. När Reformationen tappade sin kraft trädde män som Wesley, Whitefield och Edwards fram. När elden falnade efter dessa män fann Herren nya kärl.

Nu har dessa gamla kärl spruckit. Vad kommer näst?

Syndare i Guds vredes händer DEL 1


Predikan av Jonathan Edwards







"Den tid då deras fot skall vackla." 5 Mos 32:35

I denna vers är Guds hämnd hotande över de otroende israeliterna, de som var Guds osynliga folk och levde under nåden men som trots alla Guds underbara gärningar mot dem förblev rådlösa utan att förstå (v 28). Trots all himmelsk bearbetning födde de fram bitter och giftig frukt, vilket verserna 33-34 visar.


Den formulering jag valt för min text - "den tid då deras fot skall vackla", som relaterar till det straff och den undergång som dessa ogudaktiga israeler var utlämnade till - tycks innebära följande: De var alltid utlämnade till undergång, likt den som står eller vandrar på hala ställen alltid är utlämnad till att falla. Detta är underförstått genom det sätt som fördärvet kommer över dem, beskrivet som att deras fot vacklar. På samma sätt uttrycks det i Ps 73:18, "På hal mark ställer du dem, du störtar ner dem i fördärvet." Det betyder att de alltid var utlämnade till plötslig och oväntad undergång, likt den som vandrar på hala ställen och i varje ögonblick kan falla och inte kan förutse nästa ögonblick om han ska stå eller falla. Och när han sedan faller sker det i ett ögonblick utan varning. Om detta handlar Ps 73:18-19, "På hal mark ställer du dem, du störtar ner dem i fördärvet. Hur plötsligt går de inte under!"


En annan sak som är underförstått är att de är benägna att falla av sig själva utan att bli nedkastade av någon annans hand, likt den som står på hal mark inte behöver något för att falla förutom hans egen tyngd.


Orsaken till varför de inte redan fallit eller faller nu är endast den att Guds bestämda tid ännu inte har kommit. För det står att när "den tid" kommer, dvs när den utsatta tiden är inne, då ska deras fot vackla. Då ska de utlämnas till att falla, vilket de av deras egen tyngd är benägna till. Gud ska inte mer hålla dem uppe på dessa hala ställen utan ska låta dem gå, och då, i det ögonblicket, ska de falla i fördärvet, likt den som står på lutande hal mark på kanten av en avgrund - han kan inte stå rak och så fort han vacklar faller han genast och är förlorad.


Jag vill nu hävda följande: Det finns ingenting som någonsin kan hindra ogudaktiga människor från helvetet förutom Guds välvilja. Med Guds välvilja menar jag hans suveräna och enväldiga välvilja som inte kan hindras av något krav eller något hinder eller från någon skyddande hand över de gudlösa under något ögonblick, nej, ingenting förutom Guds vilja till syvende och sist.

Sanningen av denna iakttagelse må framgå genom att beakta följande: Det finns ingen brist på kraft och makt i Gud att under vilket ögonblick som helst kasta ogudaktiga människor i helvetet. Människohänder har ingen styrka när Gud står upp. Den starkaste har ingen kraft att då stå emot, inte heller kan någon befria från Hans hand.


Gud inte bara förmår att kasta de ogudaktiga till helvetet, han kan också mycket lätt göra det. Ibland kan en jordisk härskare få brottas med många problem för att underkuva en upprorsmakare som har funnit möjligheter att befästa sig och gjort sig mäktig genom ett stort antal män. Men så är inte situationen med Gud. Det finns ingen fästning som kan försvara sig mot Guds kraft och makt. Om än människor i mängd går samman, ja, om en stor hop av Guds fiender förenar sig och sluter sig samman så kommer de lätt att smulas sönder. De är lika en stor och lätt hög av agnar i virvelstormen, eller som en mängd torra flisor framför förtärande flammor.


För oss är det lätt att trampa på och krossa en mask som vi ser kräla på marken. Det är lätt för oss att klippa eller bränna av en tråd som något hänger på, likaså lätt är det för Gud, när han så behagar, att kasta sina fiender ner till helvetet. Vilka är vi, att vi tror oss kunna stå inför honom för vilken jorden skakar när han tillrättavisar och för vilken bergsklipporna slungas ner?


De förtjänar att kastas i helvetet. Gudomlig rättvisa står inte i vägen för det och har inget att invända mot att Gud använder sin makt att när som helst fördärva dem. Tvärtom, rättvisan kräver med hög röst ett ändlöst straff för deras synder. Gudomlig rättvisa säger till varje träd som bringar fram Sodomsfrukt: "Hugg ner det! Varför skall det få suga ut jorden?" Luk 13:7. Den gudomliga rättvisans svärd svingas i varje ögonblick över deras huvuden, och det är inget annat än hans suveräna nåd och vilja som håller den tillbaka. De är redan under en dom fördömda till helvetet. Och de förtjänar inte bara att kastas dit, utan domslutet utifrån Guds lag - denna eviga och oföränderliga rättfärdighetslag som Gud har förordnat mellan sig och människosläktet - träder upp mot dem, så att de redan är tvingade till helvetet. "Den som inte tror är redan dömd", Joh 3:18.


Varje oomvänd människa hör med rätta till helvetet, det är hennes plats och därifrån är hon, "ni är nerifrån", Joh 8:23. Och hon är bunden att gå dit. Det är platsen som rättvisan och Guds ord och domslutet av Hans oföränderliga lag har bestämt åt henne. De är nu föremål för samma Guds vrede och förbittring som framställs för oss i helveteskvalen. Och orsaken till varför de inte i varje ögonblick går till helvetet är inte därför att Gud, i vars makt de är, inte är oerhört vred på dem, så som han är med många eländiga varelser som nu plågas i helvetet och som där känner och bär hans våldsamma vrede.


Ja, Gud är mycket mer vred på många som nu är på jorden - utan tvivel på många som nu är i denna församling och som kanske nu lever i all välmåga - än han är på många av dem som nu är i helvetets lågor. Det är alltså inte därför att Gud är obekymrad över deras ondska och inte harmas dem, som han inte lossar sin hand och hugger av dem. Gud är inte som de, om än de inbillar sig att han är det. Guds vrede brinner över dem, deras fördärv sover inte, avgrunden är förberedd, elden är tillredd, ugnen är nu upphettad och redo att ta emot dem, flammorna glöder och rasar. Det skimrande svärdet är vässat och hålls över dem, och avgrunden har öppnat sitt gap under dem.

Djävulen står redo att falla över dem och fånga dem som sina egna vid den stund Gud tillåter honom. De hör till honom, han har deras själar i sin ägo och i sitt våld. Skriften beskriver dem som hans ägodelar, Luk 11:21-22. Demonerna vaktar dem, de är alltid nära dem alldeles intill, de väntar på dem likt hungriga lejon som ser sitt byte och förväntar sig att få det, men för stunden hålls de tillbaka. Om Gud drar tillbaka sin hand genom vilken de hålls tillbaka, så skulle de omedelbart kasta sig över deras usla själar. Den gamla ormen vill sluka dem, helvetet öppnar sitt breda gap för att ta emot dem, och om Gud skulle tillåta det, skulle de strax bli uppslukade och förlorade.

I de gudlösas själar regerar dessa djävulska ingredienser som genast skulle fatta eld och flamma upp i helveteselden om det inte var för att Gud höll det tillbaka. I själva väsendet av den köttsliga människan finns en grund för helvetets alla plågor. I härskande kraft finns dessa depraverade ingredienser i dem och som besitter dem helt ? det är frön av helveteselden. Dessa ingredienser är aktiva och kraftfulla och ytterst våldsamma till sin natur, och om det inte vore för Guds tillbakahållande hand över dem, skulle de snart bryta fram och flamma upp på samma sätt som det gör med det fördärv och den fientlighet som råder i hjärtat på de förtappade själarna, och det skulle frambringa samma pina som det gör i dem.


De ogudaktigas själar jämförs i Skriften med "ett upprört hav", Jes 57:20. I detta nu håller Gud tillbaka deras ondska genom sin väldiga kraft, så som han gör med de rasande vågorna i det upprörda havet. Han säger: "Hit, men inte längre", men om Gud skulle dra tillbaka denna tillbakahållande kraft skulle ondskan strax välla fram. Synd är själens förfall och olycka. Synd är destruktivitet till sitt väsen. Och om Gud skulle låta det fritt få löpa utan att hålla det tillbaka skulle det inte finnas något som behövdes för att göra själen fullkomligt olycklig och eländig. Hjärtats fördärv i människan är omåttligt och gränslöst i sitt raseri, och så länge som de gudlösa lever här, är det som eld under kontroll av Guds betvingande makt. Om den släpptes lös skulle den sätta naturens ordning i brand. Och eftersom hjärtat nu är en syndens dypöl, så skulle synden, om den inte hölls tillbaka, omedelbart förvandla själen till en glödhet ugn eller till en smältugn av eld och svavel.

Det innebär ingen trygghet för de ogudaktiga att det inte finns några synliga tecken på att döden är nära. Det finns ingen trygghet i detta för en vanlig människa att hon nu är frisk och inte kan se vilken olycka som skulle kunna ta henne bort från världen och att där inte finns någon som helst synlig fara för henne inom synhåll. De många och ständiga erfarenheterna i världen under alla tider visar att detta inte alls bevisar att människan inte står vid evighetens rand och att hennes nästa steg inte skulle kunna bli in i en annan värld. De okända och oväntade sätt som människor plötsligt går ut ur denna världen på är otaliga och obegripliga.


De oomvända vandrar över helvetesgropen på murket tunt trä och där finns mängder av ställen som är så sköra att det inte bär deras vikt, och dessa ställen går inte att upptäcka. Dödens pilar flyger osynliga mitt på dagen. Det skarpaste öga kan inte upptäcka dem. Gud har många och outrannsakliga sätt att ta de ogudaktiga ut ur världen och sända dem till helvetet. Det finns ingen anledning för Gud att behöva göra något särskilt mirakel eller göra något vid sidan av sin försyns vanliga gång för att vid något tillfälle fördärva någon gudlös. Alla de sätt som får syndare att lämna denna världen är så i Guds händer och så universellt och absolut föremål för hans makt och beslut att det inte beror desto mindre på Guds vilja när syndare går till helvetet ? och detta oberoende av alla de sätt det kan ske på. Den naturliga människans förstånd och omsorg vad gäller att skydda sitt liv, eller vad gäller att skydda andra, gör dem inte säkra för ett enda ögonblick.


Om detta vittnar också den gudomliga försynen och den universella erfarenheten. Det finns klara belägg för att människans visdom inte kan ge något som helst skydd för döden. Om det vore så skulle vi se någon skillnad mellan de visa och kloka i denna värld, och andra, vad gäller riskerna för tidig och oväntad död. Men hur förhåller det sig? "Hur dör den vise? Som dåren!" Pred 2:16. Alla ogudaktiga människors möda och påhitt med vilka de söker undkomma helvetet - medan de fortsätter förkasta Kristus och så förblir ogudaktiga - skyddar dem inte för ett ögonblick från helvetet.

Nästan alla människor som får höra om helvetet inbillar sig att de ska undkomma det. De förtröstar på sig själva för sin egen säkerhet och tror på sig själva i vad de har gjort, i vad de gör och i vad de ämnar att göra. Var och en gör upp saker och ting i sitt eget sinne om hur de ska undkomma fördömelsen och inbillar sig att de ska lyckas väl och att deras avsikter inte ska komma till korta. De får visserligen höra att det endast är få frälsta och att de flesta människor som har dött hittills har gått till helvetet, men alla inbillar sig ändå att de kan ordna det bättre för sin egen säkerhet än vad andra har gjort. De tänker då inte komma till denna pinans plats. De tänker inom sig att de noga ska se till och ordna det hela så till sin egen fördel att de inte ska misslyckas. Men de dåraktiga människobarnen bedrar sig själva i sitt elände med sina planer. Och i förtröstan på sin egen styrka och visdom förtröstar de på inget annat än en skugga.


Större delen av de som hittills har levt under samma nådatid, och nu är döda, har utan tvivel gått till helvetet, och det trots att de var lika kloka som de som nu lever, och det trots att de försökte ordna för sin egen säkerhet. Om vi kunde tala med dem och fråga dem, en efter en, om de trodde medan de levde när de hörde om helvetet, att de själva kunde bli föremål för dess kval, då skulle vi alldeles säkert få höra från dem alla: "Nej, jag tänkte aldrig att jag skulle komma hit, jag tänkte helt annorlunda, jag tänkte finna ut sätt för mitt eget väl och ansåg mina planer vara goda. Jag planerade omsorgsfullt. Men det kom över mig helt oväntat, jag tänkte inte på det just då och på det sättet. Det kom som en tjuv. Döden överlistade mig, Guds vrede kom snabbt över mig. O, min fördömda dårskap! Jag inbillade mig själv saker och roade mig med tomma drömmar om vad jag skulle göra härnäst, och när jag sa ´frid och trygghet´ kom plötsligt fördärvet över mig."


Gud har inte ålagt sig någon skyldighet genom något löfte att hålla en vanlig människa från helvetet ens för ett ögonblick. Gud har sannerligen inte gett några löften vare sig om evigt liv eller om befrielse och bevarande från den eviga döden, förutom vad som innefattas i nådens förbund, de löften som har givits i Kristus och i vilken alla löften är Ja och Amen. Men de som inte tillhör förbundets barn har inget intresse av dessa löften som finns i nådens förbund, de tror inte på något av dessa löften och har inget intresse för Medlaren av förbundet. Så vad vissa än må ha inbillat sig och gjort gällande angående löften till vanliga människors ärliga sökanden så är det uppenbart och tydligt att vilken strävan än människan gör inom religionen, vilka böner hon än ber ? till dess hon tror på Kristus har Gud ingen som helst skyldighet att ens för ett ögonblick bevara henne från evigt fördärv.

Alltså är det så att de vanliga människorna är i Guds händer, över helvetesgropen. De har förtjänat den brinnande gropen och är redan dömda till den. Och Gud är fruktansvärt förbittrad, hans vrede är lika stor mot dem som mot de som redan pinas genom verkställandet av hans rasande vrede i helvetet, och de har inte gjort någonting för att blidka eller ens mildra denna vrede. Och Gud är inte heller bunden vid något löfte att bevara dem ens för ett ögonblick. Djävulen väntar på dem, helvetet gapar efter dem, flammorna samlar sig och försöker nå dem och skulle gärna vilja komma åt dem och sluka dem. Och elden som är instängd i deras hjärtan kämpar för att bryta sig ut. Och de har inget intresse för någon Medlare och det finns inget hjälpmedel inom räckhåll som kan ge dem någon trygghet. Det finns ingen tillflykt för dem, inget att hålla fast vid. Allt det som i varje stund bevarar dem är den suveräna viljan, det oförtjänta icke förpliktigade tålamodet hos en förtörnad Gud.

Syftet med att predika över detta ohyggliga ämne må vara för att väcka oomvända i denna församling. Så som du har hört predikas så är tillståndet för var och en som är utanför Kristus. Denna kvalfyllda värld, denna sjö som brinner av svavel sträcker ut sig under dig. Där finns en fruktansvärd grop med Guds vredes glödande flammor, där finns helvetesgapet vidöppet, och där finner du inget du kan stå på, inget att hålla fast vid, där finns inget mellan dig och helvetet annat än luft, det är bara Guds välvilja och kraft som håller dig uppe. Du är förmodligen inte medveten om detta; du ser att helvetet inte kommit åt dig, men du ser inte Guds hand i detta utan stirrar på annat som till exempel din kropps välmående, din omsorg om ditt eget liv och alla de hjälpmedel du använder för din välmåga. Men allt detta är sannerligen ingenting. Om Gud skulle dra undan sin hand skulle allt detta lika lite kunna bevara dig stående som den lätta luften kan stanna upp en från skyn fallande människa. Din ogudaktighet förvandlar dig så att luften blir tung som bly och böjer dig neråt med stor tyngd och pressar dig mot helvetet. Och om Gud låter dig nerpressas skulle du omedelbart sjunka och störta ner i den bottenlösa avgrunden. Och din starka och välmående kropp, din omsorg, din klokhet, dina bästa planer och all din egenrättfärdighet skulle ha lika liten påverkan till att bevara och skydda dig från helvetet som ett spindelväv skulle kunna stoppa upp en fallande klippa.

Om det inte var för Guds suveräna välvilja skulle jorden inte bära dig ens en liten stund, för du är en börda för den. Skapelsen suckar över dig, kreaturen har utan förskyllan drabbats av ditt förfalls bojor. Solen skiner ovilligt över dig för att ge dig ljus så du kan tjäna synden och Satan. Jorden ger ovilligt sin frukt så du kan tillfredsställa dina lustar, inte heller vill den vara en scen för din ondskas alla handlingar. Luften vill ogärna tjäna dig med andning för att uppehålla livsandarna i dina organ medan du lever för att tjäna Guds fiender. Guds alla skapelser är goda och skapades för människan med avsikt att tjäna Gud och de vill ogärna gagna några andra syften och suckar därför när de missbrukas i sitt syfte så stridande mot deras natur. Världen skulle kräkas upp dig om det inte vore för hans suveräna hand som har lagt den under hopp.


Guds vredes svarta moln hänger nu strax ovanför era huvuden, fulla av fasaväckande stormar och väldiga åskor. Och vore det inte för Guds tillbakahållande hand skulle det genast bryta fram över dig. Guds suveräna välvilja hejdar för tillfället hans våldsamma storm, annars skulle den rasande bryta fram och ditt fördärv skulle komma som en virvelstorm och du skulle vara som agnarna som virvlar omkring i sommarhettan.

Guds vrede är likt en väldig vattenmassa som är uppdämd för tillfället. Vattnet bara stiger och reser sig högre och högre till dess ett utlopp öppnas, och ju längre tid flödet stoppas upp ju hastigare och mäktigare blir dess lopp när det väl släpps lös. Det är sant att domen mot dina onda gärningar ännu inte har verkställts; floden fylld av Guds hämnd har hållits tillbaka, men din skuld har under denna tid hela tiden förökats och varje dag hopar du på dig mera vrede, vattenmassan reser sig oavbrutet och växer allt högre och väldigare och det är ingenting annat än Guds välvilja som håller vattnet tillbaka ? denna vattenmassa som ogärna vill bli kvarhållen utan bara pressar på och vill strömma fram. Det räcker att Gud bara drar bort sin hand från dammluckan och den skulle genast brytas och den hetsiga flodmassan av Guds häftiga vrede skulle rusa fram med otroligt raseri och skulle komma över dig med allmaktens kraft, och om din styrka var tiotusen gånger mer än vad den är, ja, tiotusen gånger starkare än den starkaste och kraftigaste djävul i helvetet så skulle du inte kunna motstå eller uthärda det minsta lilla.


Syndare i Guds vredes händer DEL 2



Guds vredes båge är spänt och pilen är redo på strängen, och rättvisan riktar pilen mot ditt hjärta och spänner bågen, och det är inget annat än Guds välvilja - och det från en vredgad Gud som inte är bunden vid något löfte eller krav ? som hindrar pilen att i nästa ögonblick bli indränkt av ditt blod.

Det är alltså så att alla ni som aldrig fått era hjärtan förvandlade genom Guds Andes mäktiga kraft över era själar, ni som aldrig blivit födda på nytt och blivit nya skapelser och blivit uppväckta efter att ha varit döda i synd och fått del av ett nytt och aldrig tidigare erfaret ljus och liv ? ni är i händerna på en vredgad Gud. Om du än har reformerat ditt liv på många sätt och haft religiösa upplevelser och håller vid liv en religiös skepnad i din familj och i ditt hem och i Guds hus, så är det inget förutom hans välvilja som bevarar dig från att i denna stund uppslukas till evigt fördärv.

Hur skeptisk du nu än må vara om sanningen i det du nu hör, så kommer du då och då att bli helt övertygad om detta. De som har varit i samma situation som du har fått erfara detta, ty undergången kom plötsligt över de flesta av dem. De väntade inte något av detta och de sa ´frid och trygghet´. Men nu ser de att de ting som de förtröstade på för sin frid och trygghet var inget annat än luft och tomma skuggor. Den Gud som håller dig över helvetesgropen ? ungefär som man håller en spindel eller en vämjelig insekt över elden ? avskyr dig och är fruktansvärt förbittrad. Hans vrede mot dig brinner likt eld, han ser på dig som om du inte är värd något annat än att kastas i elden. Hans ögon är alltför rena för att stå ut med dig inför sin blick, du är tiotusen gånger mer vidrig i hans ögon än den mest avskyvärda giftorm är i vår. Du har kränkt och förtörnat honom oändligt mycket mer än någon trotsig upprorsmakare någonsin gjort mot en härskare, och ändå är det inget annat än Hans hand som bevarar dig under varje stund från att falla i elden - ingen annan orsak finns till varför du inte kom till helvetet nu i natt utan i stället fick utstå ännu en dag i denna värld efter att du igår slöt dina ögon för sömn. Och ingen annan orsak finns heller till varför du inte har släppts ner i helvetet sedan du i morse vaknade, annat än Guds bevarande hand. Det finns ingen annan orsak till varför du inte har kommit till helvetet alltsedan du satte dig här i Guds hus och förbittrat hans rena ögon genom ditt syndfulla och gudlösa sätt vid deltagandet i hans högtidliga gudstjänst. Det finns inga andra skäl att ge till varför du inte i just denna stund slungas till helvetet.


O, du syndare! Besinna den fruktansvärda fara du befinner dig i: Guds hand håller dig över en stor ugn fylld av vrede, en vid och bottenlös grop full av vredens eld, en vrede som är lika uppretad och förtörnad mot dig som mot de fördömda i helvetet. Du hänger på en smal tråd med den gudomliga vredens flammor blixtrande mot den och som varje stund är redo att svedda den och bränna sönder den. Och du är helt likgiltig för någon Medlare och har inget att hålla fast vid för din egen räddning, ingenting som kan hålla dig undan vredens flammor, ingenting själv att komma med, inget som du någonsin har gjort och inget som du kan göra för att beveka Gud att under någon enda stund skona dig.


Och tänk särskilt noga på vems vrede det här är fråga om: Det är den oändlige Gudens vrede. Om det bara var en människas vrede, om än från den mest mäktige härskare, så skulle det i jämförelse vara knappt något att ta notis om. Kungars vrede är starkt fruktad, särskilt från enväldiga kungar som har makt och är i besittning av områden att disponera så som de vill med allt liv som finns där. "Som ett ungt lejons rytande är den skräck en kung inger, den som väcker hans vrede förverkar sitt liv." Ords 20:2. Den medborgare som retar upp en suverän härskare och gör honom vred förpliktas att lida den mest extrema form av kval som mänsklig förslagenhet kan komma på att tillfoga. Men de mäktigaste jordiska härskare i deras höga majestät och makt som uppträder i stort skräckvälde är dock som klena och ömkliga maskar som krälar i stoftet, i jämförelse med den store och allsmäktige Skaparen och himmelens och jordens Konung. Det är bara lite de kan göra när de är som mest rasande och när de har gett utlopp för all sin vrede. Inför Gud är alla jordens kungar som gräshoppor. De är ett intet, ja, mindre än så - både deras kärlek och deras hat kan med rätta föraktas. Vreden från den store kungarnas Kung är så mycket mer fruktansvärd än deras, som Hans majestät är större än deras.

"Till er, mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men sedan inte kan göra något mer. Jag vill visa er vem ni skall frukta. Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna. Ja, jag säger er: Honom skall ni frukta." Luk 12:4-5. Det är hans våldsamma vrede du står naken inför. 

Vi läser ofta om Guds raseri, som till exempel i Jes 59:18, "Efter deras gärningar skall han vedergälla dem. Vrede över hans motståndare." Och i Jes 66:15, "Ty se, Herren skall komma med eld, och hans vagnar skall vara som en stormvind. Han skall låta sin vrede drabba med hetta och sitt straff med eldslågor." Och så låter det på många andra ställen.

I Upp 19:15 läser vi om "Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress." Dessa ord är utomordentligt rysliga. Om de bara hade sagt "Guds vrede" så skulle orden ha uttryckt något som är oändligt fruktansvärt, men det står om "Guds stränga vrede". Guds stränghet! Jahves stränghet! O, hur fruktansvärt detta måste vara! Vem kan säga eller föreställa sig vad en sådan formulering rymmer? Men det stod också "Guds, den Allsmäktiges, stränga vrede." Som om det ska bli en mycket stor manifestation av hans allmakts styrka när det gäller vad hans stränga vrede ska åstadkomma, ja, som en rasande och utövande allmakt, så som det också är vanligt att ursinniga människor använder sin styrka.


O, vad ska inte då bli följden! Vad ska det bli av dessa usla maskar som så ska få lida! Vem kan hålla ut? Vilka hjärtan kan uthärda? Till vilket fruktansvärt och ofattbart och outsägligt djup av olycka och kval måste inte dessa eländiga varelser sjunka som kommer att bli föremål för detta! Besinna detta, du som lyssnar och ännu lever i ett obotfärdigt och oomvänt tillstånd. Att Gud ska tända sin vredes hetta betyder att han vill komma med vrede utan barmhärtighet. När Gud bevittnar din obeskrivliga nöd och ser din plåga som är så oerhörd i jämförelse med din styrka, och ser hur din eländiga själ blir krossad och nedbruten som i ett ofantligt mörker, så kommer han inte att visa någon barmhärtighet med dig, han kommer inte att dra tillbaka sin vredes fullgörande och inte ens lätta på trycket. Det blir ingen återhållsamhet eller nåd, Gud kommer inte att hejda sin hårda storm, han ska inte visa någon hänsyn till ditt väl och inte bry sig det minsta ifall du skulle få lida för mycket i något avseende, förutom att du inte ska få lida mer än vad strikt rättvisa kräver. Fastän det blir för svårt för dig ska inget hållas tillbaka. "Därför skall jag också handla i vrede. Jag skall inte skona dem och inte ha något förbarmande. Även om de ropar högt i öronen på mig, skall jag ändå inte lyssna på dem." Hes 8:18.

Idag står Gud redo att förbarma sig över dig, detta är nådens dag, du må med viss förtröstan ropa nu om att få nåd. Men en dag när nådens dag är förbi kommer ditt mest sorgsna och smärtsamma rop och skrik att vara förgäves. Vad gäller ditt väl kommer du då att gå helt förlorad och bli bortkastad från Gud. Gud vill inte ha någon annan nytta av dig än att du får lida nöd, och så ska det fortsätta att bli utan något slut, ty du ska bli ett vredens kärl avsett till fördärv, ja, endast till att fyllas med vrede ska detta kärl användas. Gud ska vara fjärran från att förbarma sig över dig när du ropar till honom, han ska då bara "le" och "håna", Ords 1:25-26.


Och hur ohyggliga är inte följande ord från Jes 63:3, vilka är ord från den store Guden: "Jag trampade dem i min vrede, trampade sönder dem i min förbittring. Då stänkte deras blod på mina kläder, så att jag fick hela min dräkt nerfläckad." Det är förmodligen omöjligt att tänka ut ord som i sig har större uppenbarelse av dessa tre verkligheter - förakt, hat och vredgad våldsamhet. Om du då ropar till Gud om förbarmande så ska han, istället för att förbarma sig över ditt dystra öde eller visa dig den minsta lilla hänsyn, endast trampa dig under sin fot. Och fastän han vet att du inte kan uthärda vikten av allmakten trampande på dig tar han ingen hänsyn till det utan ska utan nåd krossa dig under sina fötter, ja, stampa ut ditt blod och låta det flöda ut, och det ska stänka på Hans kläder och så nerfläcka hela Hans dräkt. Han ska inte bara hata dig utan även betrakta dig med yttersta förakt. Ingen plats ska förtjänas dig förutom under hans fötter till att trampas ner, så som sker med gatornas smuts. Det kval du blir utsatt för är vad Gud slutligen ska utverka för att visa vad denne Jahves vrede är. Detta har legat Gud om hjärtat, att visa för änglar och människosläktet - både hur underskön hans kärlek är, men också hur fruktansvärd hans vrede är.

Ibland får jordiska härskare i sinnet att visa hur farlig deras vrede är genom utomordentligt hårda straff som de verkställer på dem som förargar och uppretar dem. Nubukadnessar, denne mäktige och högmodige kung i det kaldeiska imperiet, ville visa sin vrede när han blev ursinnig på Sadrak, Mesak och Abed-Nego. Han gav order om att den brinnande ugnen skulle upphettas sju gånger mer än vanligt. Utan tvekan blev ugnen upphettad så mycket som mänsklig skicklighet förmådde. 

Och den store Guden är också villig att visa sin vrede, och så förhärliga sitt väldiga majestät och sin mäktiga kraft genom ytterst svåra lidanden över sina fiender. "Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras .. ?" Rom 9:22. Detta är hans plan och vad han har beslutat, också att visa hur fruktansvärd hans obundna vrede är, Jahves våldsamma raseri. Detta ska han förverkliga. Där ska bli något fulländat och något som åstadkommer rysliga scener för den som är vittne.

När den store och vredgade Guden har rest sig och verkställt sin fruktansvärda hämnd över de eländiga syndarna, och uslingarna verkligen får lida den ändlösa tyngden och kraften av hans förbittring, då ska Gud församla hela universum till att beskåda hans väldiga majestät och kraft som då ska bli uppenbar. "Folken skall förbrännas till kalk, likt avhugget törne skall de brännas upp i eld. Ni som är långt borta, hör vad jag har gjort. Ni som är nära, lär känna min makt. Syndarna i Sion blir förskräckta, bävan griper de gudlösa." Jes 33:12-14. 


Så kommer det att bli för er som är oomvända om ni fortsätter att vara det. Den oändliga makten, och majestätet, och den fruktansvärda allmakten hos Gud ska förhärligas i er, i den obeskrivliga styrkan av ert lidandes kval. Ni ska plågas under närvaro av de heliga änglarna och i närvaron av Lammet (Upp 14:10). Och när ni befinner er i detta lidandets tillstånd ska de ärorika och strålande invånarna i himlen komma fram och se på denna fruktansvärda syn så att de får en inblick i den Allsmäktiges rasande vrede. Och när de har sett det ska de nedfalla och tillbedja denna väldiga makt och detta majestät. "Och nymånadsdag efter nymånadsdag och sabbatsdag efter sabbatsdag skall alla människor komma och tillbe inför mig, säger Herren. Och de skall gå ut och se liken av de människor som har avfallit från mig. Deras mask skall inte dö och deras eld inte utsläckas. De skall vara en vämjelse för alla människor." Jes 66:23-24.

Det är evig vrede. Det skulle vara rysligt att bara en liten stund lida denna harm och vrede från Gud den Allsmäktige, men ni måste lida den i all evighet. Det ska inte bli något slut på detta intensiva och ohyggliga kval. När ni ser framåt ska ni se ett enda långt ´för evigt´, en gränslös varaktighet framför er. Detta ska helt uppsluka era tankar och göra era själar bestörta. Och ni ska fullständigt misströsta om att någonsin få räddas, få något slut, få någon lindring eller ens få någon vila. Ni vet då hur det blir, att ni tvingas lida genom tidsåldrar, miljoner av tidsåldrar, i brottning och strid med den allsmäktiges obarmhärtiga hämnd. Och när ni gjort så, när så många tidsåldrar har kommit och gått med er i detta tillstånd, då vet ni att allt detta varit blott ett ögonblick av vad som återstår. Ert straff ska sannerligen bli oändligt. O, vem kan uttrycka vad själens tillstånd under sådana förhållanden är! Allt som vi möjligtvis kan säga om detta ger bara en dunkel och otydlig föreställning av det, ty "vem känner din vredes makt?" Ps 90:11.


Hur hemskt är inte tillståndet för de som varje dag och varje timme står i fara för att drabbas av denna väldiga vrede och oändliga olycka? Men så ser det dystra och mörka tillståndet ut för alla själar i denna församling som inte har blivit födda på nytt, hur moraliska och strikta och sansade och religiösa de annars än är. O, att du skulle besinna detta, vare sig du är ung eller gammal! Det finns skäl att tro att det finns många i denna församling, som nu hör denna predikan, som faktiskt kommer att bli föremål för detta eviga kval. Vi vet inte vilka de är och på vilka platser de sitter och vilka tankar de nu bär på. Det kan vara så att de nu är obesvärade och lyssnar på allt detta utan oro och bröstar sig att de inte tillhör dessa och försäkrar sig själva att de ska undkomma.

Om vi visste att det fanns en person, endast en i hela församlingen som skulle drabbas av detta kval, vilken fruktansvärd tanke det vore! Och om vi visste vem det var, vad hemsk det vore att se en sådan människa! Hur skulle inte då resten av församlingen låta uppstämma ett bittert klagorop över den människan. Men nu blir det förmodligen inte bara en utan många som kommer att i helvetet minnas denna predikan. Och det vore ett mirakel om det fanns några här närvarande som inte om en kort tid kommer till helvetet, kanske till och med innan året är till ända. Och det skulle inte förvåna om några som sitter här i denna möteslokal, i hälsa, stillhet och trygghet, kommer dit före gryningen i morgon.

De av er slutligen som får leva under normala betingelser och som undkommer helvetet längst tid ska ändå mycket snart vara där! Ert fördärv sover inte, det ska komma hastigt, och med all sannolikhet mycket plötsligt över många av er. Ni har skäl att undra varför ni inte redan befinner er i helvetet. Så är utan tvivel fallet med några som ni en gång sett och känt, människor som inte förtjänade helvetet mer än er, och vilka man nu kunde tycka borde vara i livet liksom ni. Vad gäller dem har allt hopp farit, de ropar i intensivaste kval och fullständig misströstan. Men här finns ni, i de levandes land och i Guds hus, och ni har möjlighet att erhålla frälsning. Vad skulle inte dessa eländiga, förtappade, förtvivlade själar ge för en enda dags möjlighet, en sådan som ni i dag åtnjuter! Och nu har ni en ypperlig möjlighet, en dag då Kristus har slagit upp nådens dörr vidöppen och med hög röst kallar och ropar till eländiga syndare, en dag då många flockas till honom och pressar sig in i Guds rike. Många är de som varje dag kommer från öst, väst, norr och söder, många som nyligen var i samma eländiga tillstånd som ni, är nu i ett lyckligt tillstånd med hjärtan fyllda av kärlek till honom som älskade dem och som tvättade bort deras synder i sitt eget blod, och de jublar i hoppet från härlighetens Gud. Hur rysligt är det inte en sådan dag att bli lämnad efter! Att se så många andra festa medan du själv pinas och förgås! Att se så många glädjas och lovsjunga i hjärtats glädje medan du har skäl att begråta hjärtats sorg och vråla ut själens alla kval! Hur ska du kunna vila ens för ett ögonblick i ett sådant tillstånd? Är inte era själar lika dyrbara som deras själar som bor i Suffield (en grannstad) där de flockas dag efter dag till Kristus?

Är det inte många här som levt länge på jorden och ändå inte till denna dag blivit födda på nytt? Och har de därmed inte blivit främlingar för Israels folk (2 Petr 2:9-10) och inte gjort något under sitt liv annat än samlat på sig vrede inför vredens dag? O, ni respekterade, särskilt ert tillstånd är synnerligen farligt. Er skuld och ert hjärtats hårdhet är mycket stort. Ser ni inte hur vanligt det är att människor i er ålder går bort i nuvarande Guds nåds ordning så förunderlig och underbar? Ni måste besinna er och helt vakna upp ur sömnen. Ni kan inte uthärda den oändlige Gudens rasande vrede.

Och ni, unga män och kvinnor, vill ni försumma denna dyrbara tid som ni nu åtnjuter när så många andra i er ålder förnekar och avstår från all ungdomlig fåfänglighet och flockas till Kristus? Ni särskilt har nu en ypperlig möjlighet. Men om ni försummar den ska det snart bli med er som med dem som levt alla de kära ungdomsdagarna i synd och nu har trätt in i en sådan förskräcklig blindhet och hårdhet.


Och ni, barn, som är oomvända, vet ni inte att ni är på väg mot helvetet, till att lida den fruktansvärda vreden från den Gud som nu är förbittrad på er varje dag och natt? Tänker ni vara nöjda med att vara djävulens barn när så många andra barn i landet blir omvända och blir heliga och lyckliga barn till kungarnas Kung?

Må alla som ännu inte är i Kristus, alla som hänger över helvetesgropen, vare sig de är äldre, medelålders, ungdom, små barn - må de nu lyssna till Guds ord och Guds försyn som högt ljuder och kallar. Detta välbehagliga Herrens år, en dag med så stor ynnest för några, ska utan tvekan bli en väldig hämndens dag över andra. Människors hjärtan förhärdas och deras skuld förökas snabbt en dag som denna om de försummar sina själar. Och aldrig har faran varit så stor att dessa människor utlämnas till hjärtats hårdhet och sinnets blindhet. Gud tycks nu skyndsamt samla sina utvalda från alla delar av landet. Och kanske är det så att den största delen av vuxna som någonsin ska räddas ska insamlas nu under en kortare tid, och det ska då bli som det var under Andens stora utgjutelse över judarna på apostlarnas tid. Utkorelsen ska bli fulltalig och de övriga ska förblindas. Om så skulle vara fallet med dig kommer du att för evigt förbanna denna dag och förbanna den dag du föddes, när du nu får se en tid då Guds Ande utgjuts, ja, du ska önska att du hade dött och gått till helvetet hellre än att få bevittna allt detta. Som det var på Johannes Döparens tid, så är det utan tvekan även nu ? yxan är på ett särskilt sätt satt till roten på trädet, så att varje träd som inte bär god frukt ska huggas ner och kastas i elden. Må därför var och en som inte tillhör Kristus, nu vakna upp och fly från den kommande vreden. Guds allsmäktige vrede är nu sannerligen hängande över en stor del av denna församling. Må var och en fly ut från Sodom: "Fly för livet! Se dig inte tillbaka ? Fly till bergen så att du inte går under."


Om bönekampen


A. W. Tozer


En tanke som vinner allmänt gehör är den att kämpandet i bön alltid är av godo. Men så är det inte. Religiositet uttryckt i de mest rigorösa termer är ofta inte annat än försök att driva igenom vår egen vilja.


Bedjandets andliga innehåll och kvalité bestäms inte av dess intensitet men av dess ursprung. När vi gör en utvärdering av vårt bedjande måste vi fråga oss vem som ber ? vårt hjärta med dess iver att driva sina önskningar eller den Helige Ande. Om bedjandet har sitt ursprung hos den Helige Ande kan brottningskampen utvecklas till något vackert, något som är mättat med ljuvlighet. Men om vi är offer för våra egna överhettade önskningar och begär blir vårt bedjande lika köttsligt som varje annan handling.


Två exempel ges i Gamla Testamentet; Jakob och baalsprofeterna. Jakobs brottningskamp var ett kämpande av bästa sort och det hade inte sin begynnelse hos honom. ?Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom, till dess morgonrodnaden gick upp.? Tydligt är att denne ?man? var den som inledde striden, inte Jakob. När Jakob hade tagit emot en del stryk vände kampen och han blev den offensive och ropade ?Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig?. Brottningskampen hade gudomligt ursprung och resultatet är känt för varje bibelläsare.


Det andra exemplet har inte en sådan lyckad utgång. Baals profeter på Karmel kämpade också och med mycket större intensitet än Jakob, men de förde sin kamp i köttet. Deras grimaser, tjut och åmanden hade sin rot i okunnighet och vidskepelse och hade inte kraft att föra dem ur fläcken. Alltsammans var ett enda stort misslyckande ? deras frenesi, deras energikrävande skrikande, deras föresatser. De stod helt fel trots sitt hänförda bönearbete. Och den sortens bön dog inte med den generationen.


Bara Guds Ande kan be rätt. Bara Guds Ande kan inspirera till ett bedjande som skaffar bönesvar. ?Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för oss med outsägliga suckar.? Rom 8:26.


Ur ?This World; playground or battleground?

A.W. Tozer


 A.W Tozer




Helt oannonserat och för det mesta oupptäckt har det i modern tid kommit ett nytt kors in i allmänna evangeliska kretsar. Det är som det gamla korset, men annorlunda: likheterna finns på ytan, skillnaderna är grundläggande.Från detta nya kors har det kommit fram en ny filosofi om det kristna livet, och från denna nya filosofi har en ny evangelisk metod kommit fram, en ny mötestyp och en ny typ av predikan. Denna nya förkunnelse använder samma språk som den gamla, men dess innehåll är inte detsamma och dess betoning inte som tidigare.

Det gamla korset hade inget med världen att göra. För Adams högmodiga kött betydde det slutet. Det medförde Sinais lags straffdom. Det nya korset strider inte mot det mänskliga släktet, istället är det vänligt sinnad kamrat och är, om man uppfattar det rätt, källan till oceaner av moraliskt ren och oskyldig njutning. Det låter Adam leva utan att ingripa. Hans livsmotivation är oförändrad. Han lever fortfarande för sin egen tillfredsställelse, han bara gläder sig nu i att sjunga lovsång och se på religiösa filmer, istället för att sjunga lättsinniga sånger och dricka sprit. Betoningen är fortfarande på underhållning, fastän det roliga nu är på ett högre moraliskt plan om än inte intellektuellt.

Det nya korset uppmuntrar till en helt och hållet annorlunda framtoning inom förkunnelsen. Evangelisten kräver inte att man försakar det gamla livet innan ett nytt liv kan tas emot. Han predikar inte motsatser utan likheter. Han söker fånga upp det allmänna intresset genom att visa att kristendomen inte ställer några obehagliga krav. Istället erbjuder den samma sak som världen gör, men endast på ett högre plan. Vad än den synd-galna världen råkar skrika ut för tillfället, visas på ett skickligt sätt vara just samma sak som evangeliet erbjuder. Det är bara det att den religiösa produkten är bättre.

Det nya korset dödar inte syndaren, det leder honom i en ny riktning. Det för honom in i ett renare och trevligare sätt att leva och räddar hans självrespekt. Till den som håller på sina egna rättigheter säger det: "Kom och ta ut dina rättigheter i Kristus". Till egoisten säger det: "Kom och var stolt i Kristus". Till den som söker spänning säger det: "Kom och njut av den spännande kristna gemenskapen". Det kristna budskapet har fått det passande stuket i enlighet med den rådande trenden för att det ska godkännas av allmänheten.

Filosofin bakom detta kan vara uppriktig, men dess uppriktighet hindrar den inte från att vara falsk. Den är falsk, därför att den är blind. Den missar totalt hela korsets innebörd. Det gamla korset är en symbol för död. Det står för det plötsliga, våldsamma slutet för en människa. Den man som under romartiden tog på sig sitt kors och började gå vägen fram, hade redan sagt adjö till sina vänner. Han skulle inte komma tillbaka. Han var på väg mot döden. Korset kompromissade inte, ändrade ingenting, skonade ingenting. Det dödade hela människan, fullständigt och för gott. Det försökte inte förhålla sig väl med sitt offer. Det slog grymt och hårt och när det hade fullbordat sitt verk, fanns människan inte mer. Adams släkte har en dödsdom hängande över sig. Det finns ingen som kan omvandla det och ingen utväg finns. Gud kan inte godkänna syndens verkningar, hur oskyldiga de än tycks vara, eller vackra i människors ögon. Gud räddar individen genom att likvidera honom och sedan uppväcka honom igen till ett nytt liv.

Den förkunnelse som på ett välvilligt sätt jämställer Guds metoder och människors metoder är falsk enligt bibeln och grym mot åhörarnas själar. Tron på Kristus går inte i samma riktning som världen, den korsar den. När vi kommer till Kristus för vi inte med oss vårt gamla liv upp till ett högre plan. Vi lämnar det vid korset. Vetekornet måste falla i jorden och dö.    

Vi som predikar evangelium får inte se oss själva som PR-agenter, som ska upprätta goodwill mellan Kristus och världen. Vi får inte tänka att vi har fått ett uppdrag att göra Kristus acceptabel för storföretagen, pressen, sportvärlden eller den moderna utbildningen. Vi är inte diplomater, utan profeter och vårt budskap är inte en kompromiss utan ett ultimatum.    

Gud erbjuder liv, men inte ett förbättrat gammalt liv. Det liv som han erbjuder är liv ut ur döden. Det finns alltid på bortre sidan av korset. Den som vill ha det, måste gå under staven. Han måste förneka sig själv och instämma i Guds rättvisa dom mot honom.

Vad innebär detta för individen, den fördömda människan som vill finna liv i Kristus Jesus? Hur kan denna teologi överföras till livet? Han måste helt enkelt omvända sig och tro. Han måste överge sina synder och sedan fortsätta att försaka sig själv. Låt honom inte skyla över någonting, inte försvara någonting, inte ursäkta någonting. Låt honom inte försöka att ställa in sig hos Gud, utan låt honom böja sitt huvud inför slaget i Guds stränga missbehag och erkänna sig skyldig till döden. Efter att han gjort detta, låt honom se upp med enkel förtröstan på den uppståndne Frälsaren. Från honom kommer liv och pånyttfödelse och rening och kraft. Korset som avslutade Jesu jordiska liv dödar nu syndaren, och kraften som uppväckte Jesus från de döda uppväcker nu honom till ett nytt liv tillsammans med Kristus.

Låt mig säga till var och en som invänder mot detta, eller räknar detta bara som en smal och privat syn på sanningen, att Gud har satt sin godkännandesstämpel på detta budskap från Paulus tid till denna dag. Vare sig det förklaras med exakt dessa ord eller inte, har detta varit innebörden i all förkunnelse, som har bringat liv och kraft till världen genom århundradena. Mystikerna, reformatorerna och väckelsepredikanterna har lagt betoningen här och tecken och under och mäktiga kraftgärningar i den helige Ande har vittnat om Guds godkännande.

Vågar vi, som har fått ett sådant arv av kraft, manipulera med sanningen? Vågar vi med våra pennstumpar utplåna ritningens linjer eller ändra mönstret, som visats oss på berget? Gud förbjude. Låt oss predika det gamla korset. Då kommer vi att erfara den gamla kraften.


A W Tozer


Lärjungaskapets kostnad

Här ska vi nu beröra Jesu kallelse till lärjungaskap mera ingående. Låt mig tydligt säga att Jesu kallelse till att försaka sig själv och att följa honom, var en kallelse till frälsning och inte ett erbjudande om ?ett liv på högre nivå? eller ett andra steg i tron, som följde efter frälsningen. Dagens undervisning som skiljer mellan lärjungaskap och frälsning har sitt ursprung i tankar som är främmande för bibeln.

Varje kristen är en lärjunge. Faktum är att Herrens storslagna missionsbefallning var att gå ut i hela världen och ?göra alla folk till lärjungar....lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder? (Matt 28:19-20). Detta innebär att församlingens uppgift och förkunnelsens mål är att göra lärjungar. Lärjungar är människor som tror, de vilkas tro motiverar dem att lyda allt allt det som Jesus befallde. Ordet lärjunge används konsekvent som en synonym för troende genom hela Apostlagärningarna (6:1-2, 7; 11:26, 14:20, 22; 15:10). Varje skillnad mellan de två orden är helt konstlad. Ändå har uppriktiga och välmenande människor fört fram en teologi som innebär att det-är-lätt-att-bli-frälst-det-är-bara-att-tro (easybelievism) och som avfärdar Jesu hårda krav.

När Jesus kallade lärjungar, undervisade han dem noggrant om vad det kostade att följa honom. Halvhjärtade människor som inte var villiga att överlåta sig, lät sig inte påverkas. Alltså avvisade han var och en som var ovillig att betala priset - som den rike unge mannen. Han uppmanade alla som funderade på att bli lärjungar att noga beräkna kostnaden. ?Ty om någon bland eder vill bygga ett torn, sätter han sig icke då först ned och beräknar kostnaden och ser till, om han äger, vad som behöves för att bygga det färdigt? Eljest, om han lade grunden, men icke förmådde fullborda verket, skulle ju alla som fingo se det begynna att begabba honom och säga: ?Den mannen begynte bygga, men förmådde icke fullborda sitt verk??(Luk 14:28-30).

Om dessa versar har John Stott skarpsinnigt skrivit:

?Det kristna landskapet är täckt med ruinerna av de övergivna, halvbyggda torn - ruinerna av dem som började bygga och inte kunde fullborda. För tusentals människor struntar fortfarande i Kristi varning och börjar följa honom, utan att först stanna upp och tänka på kostnaden för att göra det. Resultatet är den stora skandalen inom kristenheten idag, s.k. ?namnkristendom?. I länder till vilka den kristna kulturen har spridit sig, har massor av människor täckt över sig själva med ett ganska bra, men tunt lager av kristendomsfernissa. De har tillåtit sig själva att bli lite involverade, tillräckligt för att vara respektabla, men inte tillräckligt för att bli illa till mods. Deras religion är en stor, mjuk kudde. Den skyddar dem från de hårda besvärligheterna i livet, medan de ändrar på dess betydelse och form för att passa deras bekvämlighet. Inte undra på att cynikerna talar om hycklare i kyrkan och avvisar religion som verklighetsflykt?.

En kristen är inte någon som bara köper en ?brandförsäkring?, som ?tar emot Kristus? bara för undkomma helvetet. Som vi har sett upprepade gånger, uttrycker sig sanna troendes tro i underkastelse och lydnad. Kristna föjer Kristus. De är obestridligt överlåtna till Kristus som Herre och Frälsare. De har en längtan att vara Gud till behag. De är ödmjuka, saktmodiga lärjungar (mathétés i den grekiska texten). När de faller, söker de förlåtelse och går vidare. Det är deras anda och deras inriktning.

Kallelsen till kristet lärjungaskap kräver uttryckligen just det slaget av total hängivenhet. Det är full överlåtelse, utan något som man undantar medvetet eller med flit. Ingen kan komma till Kristus på några andra villkor. De som tror att man bara kan bejaka en förteckning över fakta om evangeliet och fortsätta att leva som man själv vill, bör pröva sig själva för att se om de verkligen är i tron (2 Kor 13:5).

I Matt 10:32-39 utmanade Jesus sina lärjungar och sa:

?Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen....
?Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig; och den som icke tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig. Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det?.

Vår Herre har inte givit något mer definitivt uttalande om lärjungaskap än detta. Här uttrycker han på tydligast möjliga sätt vad kostnaden för lärjungaskap innebär. Orden är riktade till de tolv särskilt (Matt 10:5), men de är principer i lärjungaskap, som är tillämpliga på oss alla. Vers 24 lyder: ?Lärjungen är icke förmer än sin mästare?. ?En lärjunge? betyder här varje lärjunge, och orden som följer tills slutet av kapitlet, tillämpas på lärjungaskap i allmänhet.

De som uppfattar lärjungar som en särskild klass mer hängivna troende, kommer att påpeka att de tolv - eller åtminstone elva av dem - redan var på Kristus troende och behövde alltså inte vägledning om vad det innebär att komma till Kristus med frälsande tro. Det är sant att de flesta av lärjungarna otvivelaktigt redan var pånyttfödda, men detta vederlägger inte betydelsen av dessa ord för dem. Faktum är att dessa män redan kallades lärjungar också (10:1). Detta var inte en inbjudan till en högre form av relation, utan en påminnelse om det som redan hade grundlagts när de trodde. Vår Herre fortsatte med att undervisa dem om innebörden i tron och frälsningen, och påminde dem ständigt om den överlåtelse som de hade gjort, när de valde att följa honom.

Dessa ord kan tillämpas på dig och mig också. Lukas 14:25-35 innehåller liknande ord - i ännu starkare uttryck - som Jesus uttalade inte bara till de tolv, utan till människoskarorna som kom för att höra honom.

Matteus 10:2 hänvisar till de tolv som ?apostlar?. Det betyder ?utsända?. När deras grundläggande förberedelser hade fullbordats, sände Jesus ut dem för att predika. I detta uppdrag som han gav dem när de skildes åt, använder han emellertid ordet lärjunge , inte apostel . Hans ord kan tillämpas på varje lärjunge, och vara verksamma som en vägvisare för varje potentiell efterföjare till Jesus.

Att bekänna Kristus inför andra

Versarna 32-33 påminner om den fruktansvärda domsscenen i Matteus 7:21:23: ?Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall och jag förneka inför min Fader, som är i himmelen?. Innebär detta att bekännelse inför andra är ett villkor för att bli en sann kristen? Nej, men det innebär att ett kännetecken på varje äkta kristen, är att han eller hon kommer att bekänna tron på Kristus utan förbehåll. Paulus skrev: ?Ty jag blyges icke för evangelium; ty det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror? (Rom 1:16).

Det verkliga lärjungaskapets väsen är en överlåtelse till att bli lik Jesus Kristus. Det innebär både att handla som han gjorde och att vara villig att utstå samma behandling. Det innebär att möta en värld som är fientlig mot honom och att göra det oförskräckt. Det innebär att bekänna inför andra att Jesus är Herre och lita fullt på att han också kommer att tala å dina vägnar inför Fadern.

?Att bekänna? betyder att bejaka, erkänna, att hålla med om. Det är ett uttalande om igenkännande, tro, förtroende och tillit. Man kan bekänna Kristus med munnen, som Romarbrevet 10:9 säger, och också bekänna honom genom att uppföra sig rättfärdigt, som Titus 1:16 innebär. Vi ska bekänna Kristus ?inför människor?. Detta betonar den offentliga innebörden av bekännelsen, och dess betydelse kan inte undgås. I Romarbrevet 10:10 läser vi: ?Ty genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens bekännelse bliver man frälst?. Om hjärtat verkligen tror, kommer munnen att vara angelägen att bekänna. Bekännelsen är inte bara ett mänskligt verk, den är ingiven och får sin kraft av Gud, den följer efter det att man tror men inte skild från den handlingen. Återigen, bekännelsen är ett kännetecken på sann tro, den är inte ett ytterligare villkor för frälsning.

Första Johannes brev 4:15 lyder: ?Den som bekänner, att Jesus är Guds Son, i honom förbliver Gud, och han själv förbliver i Gud?. Vilket är kännetecknet på sanna kristna? De bekänner Jesus som Guds Son.

Detta innebär inte att en lärjunge alltid kommer att stå upp för Herren. Petrus förnekade Herren tre gånger i den natt han blev förrådd. Sedan har vi Timoteus, kanske den bästa av Paulus lärjungar, pastor i församlingen i Efesus. Denne hängivne unge man, med sådana gåvor för att vara herde, var en förebild för lärjungaskap. Men han kan ha upplevt tillfälligt andligt missmod i sin tjänst, eller också var han kanske känslig för fruktan. Paulus var tvungen att skriva till honom: ? Blygs därför icke för vittnesbördet om vår Herre? (2 Tim 1:8).

En tidpunkt av misslyckande upphäver inte en lärjunges trovärdighet. Vi har alla misslyckats med att bekänna Kristus inför andra oftare än vad vi vill erkänna. Men om vi är sanna lärjungar, kommer vi inte att avsiktligt och beräknande att hålla vår tro gömd från alla hela tiden. Även Josef från Arimatea, som aposteln Paulus kallade en ?hemlig lärjunge?, hade frimodigheten att gå till landshövdingen Pilatus efter korsfästelsen och be om Jesu kropp (Joh 19:38).

Kristus säger att han kommer att kännas vid oss inför Fadern, som är i himmelen (Matt 10:32). Vad menar han? Kristus kommer på domens dag att säga: ?Denne tillhör mig?. Han kommer att bekräfta sin trofasthet mot dem som har bekräftat sin trofasthet mot honom. Den andra sidan av saken finns också uttalad: ?Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen? (v 33). Detta uttrycks inte i första hand om de som öppet avvisar - människor som skulle uppenbart förneka Kristus, inte vilja ha något med honom att göra, som föraktar honom, talar mot honom eller hädar hans namn. Sanningen är helt klart tillämpbar på sådana människor, men vår Herre talar specifikt om falska lärjungar, människor som påstår sig vara kristna, men som inte är det.

När de sätts på prov förnekar falska lärjungar konsekvent Herren, antingen genom sin tystnad, genom sina gärningar eller genom sina ord. Faktum är att föreställningen här omfattar alla dessa saker. Den visar på någon vars hela liv är ett förnekande av Kristus. Han kan påstå att han tror, men allt i hans levnadssätt utsöndrar förnekelse (jmfr Titus 1:16). Kyrkorna är fyllda med sådana människor, som ger sig ut för att vara lärjungar, men förnekar Herren på vissa störande sätt. Kristus kommer att förneka dem inför Fadern (v 33).

Matteus 25:31-46 redogör för det som kommer att hända i domen. Detta avsnitt beskriver uttryckligen skiljandet av fåren från getterna vid slutet av vedermödan, vid domen av nationerna (v 32). Men denna princip är tillämplig på enskilda människor i varje skede av Guds dom. Här ställer Herren fåren (de som har bekänt honom) på hans högra sida, och getterna (de som har förnekat honom) på hans vänstra (v 33), och för in fåren i riket. Dessa är de rättfärdiga människor som har bekänt honom. Hur vet vi det? Han säger: ?Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig, och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig härbärge, naken, och I kädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag var i fängelse, och I kommen till mig? (versarna 35-36). Vi ser ännu en gång, att deras livsmönster uppenbarar verkligheten i deras påstående att de känner Kristus. De som underlåter att leva på ett sätt som stämmer överens med tron på Kristus, blir sända till evig dom (v 46).

Att ordna prioriteringarna

Ett andra kännemärke på en sann lärjunge är att han älskar Kristus mer än sin egen familj (Matt 10:34-37). Särskilt vers 37 är mycket stark: ?Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig?.

Om du tycker att detta är kraftiga ord, se på parallellstället i Lukas 14:26: ?Om någon kommer till mig och han därvid ej hatar sin fader och moder och sin hustru och sina barn och sina bröder och sina systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge?.

Måste vi för att vara lärjungar bokstavligen hata våra familjer? Det är uppenbart att detta inte kräver hat i någon form, som skulle bryta mot Guds tydlig bud, som t.ex. ?Hedra din fader och din moder? (2 Mos 20:12) och ?I män, älsken edra hustrur? (Ef 5:25). Nyckeln till detta bibelstället är uttrycket ?därtill ock sitt eget liv? (Luk 14:26). Herren säger att vi måste vara obetingat trogna mot honom, t.o.m. mer än mot våra familjer - och särskilt mer än mot oss själva. Bibeln lär att vi ska försaka oss själva (Matt 16:24), se oss själva som döda (Rom 6:11), avlägga den gamla människan (Ef 4:22) - att behandla den själviska sidan av våra varelser med största ringaktning (jmfr 1 Kor 9:27). Det är samma inställning som vi ska ha mot våra jordiska tillgångar och även mot våra familjer.

Varför är detta uttryckssättet så skarpt? Varför använder Kristus så stötande formuleringar? Därför att han är lika angelägen om att driva bort dem som inte har anslutit sig, som han är att dra sanna lärjungar till sig själv. Han vill inte att halvhjärtade människor ska bli lurade till att tro att de är i riket. Om han inte har fått inta första platsen, har han inte fått inta sin rätta plats.

Att ta upp korset

De som inte är villiga att mista sina liv för Kristus, är inte honom inte värdig (Matt 10.38). De kan inte vara hans lärjungar (Luk 14:27). Dessa uttalanden kan inte passas ihop med de lättvindiga ansatser till omvändelse som är populära i vår generation. Jesus ber inte människor om att bli en pluseffekt i deras omständigheter i livet. Han vill ha lärjungar som är villiga att försaka allt . Han frågar efter fullständig självförnekelse - t.o.m. villighet att dö för hans skull om det är nödvändigt.

När Matteus 10:38 säger: ?Den som inte tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig?, innebär det inte att bära ?korset? i en svår situation, en kronisk sjukdom, eller en gnatande make/maka. Jag har hört fromma predikningar, som förandligar korset till att innebära allting från en vresig svärmor till ett droppande tak på en Cheva från 57! Men det är inte vad ordet kors innebar för Jesu åhörare under det första århundradet. Det ledde inte deras tankar till långvariga svårigheter eller mödosamma bördor. Det väckte inte ens tankar på Golgata - Herren hade ännu inte vandrat mot korset, och de förstod inte att han skulle göra det.

När Jesus sa ?ta sitt kors på sig? till dem, tänkte de på ett grymt redskap för tortyr och död. De tänkte på att dö på det mest kvalfyllda sätt som människan kände till. De tänkte på dömda förbrytare som hängde på kors vid vägkanten. Utan tvekan hade de sett män bli avrättade på detta sätt.

Jesu åhörare förstod att han kallade dem till att dö för honom. De visste att han bad dem om det yttersta offret, att överlämna sig sig till honom som Herre på alla sätt.

Jesus tillägger en sista paradoxal tanke angående innebörden av lärjungaskap: ?Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det? (Matt 10:39). ?Den som finner sitt liv? tycks syfta på en person som har skyddat sin fysiska säkerhet genom att förneka Kristus under påtyckningar eller någon som håller fast vid sitt liv, hellre än att ta sitt kors på sig. Eftersom han är mest angelägen om att skydda sitt fysiska liv, förlorar den personen sin eviga själ. Omvänt, den som är villig att mista sitt liv för Kristi skull, kommer att få ta emot evigt liv.

Bibeln undervisar inte om frälsning genom martyrskap. Herren rådde inte sina lärjungar att försöka bli dödade för honom. Återigen, han syftade på ett föredöme, en inriktning. Han sa helt enkelt att äkta kristna inte ryggar tillbaka, även om de möter döden. För att uttrycka det på ett annat sätt: När de ställs inför ett avgörande mellan att tjäna jaget och att tjäna Herren, är den sanne lärjungen den som väljer att tjäna Herren, även om han får betala ett högt personligt pris.

Återigen, denna undervisning är inte absolut i den betydelsen att den inte tillåter tillfälliga misslyckanden som Petrus. Men även Petrus visade till sist sig vara en sann lärjunge, eller hur? Tiden kom när han frivilligt gav sitt liv för Jesu skull.

Lukas 9:23 återger liknande ord från Jesus: ?Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig var dag; så följe han mig?. Lägg märke till tillägget av två ord: ?var dag?. Lärjungens liv framkallar förföljelse och måste därför vara ett liv med daglig självförnekelse. Paulus skrev till korintierna: ?Ty - så sant jag i Kristus Jesus, vår Herre, kan berömma mig av eder, mina bröder - jag lider döden dag efter dag? (1 Kor 15:31).

Tanken på daglig självförnekelse är inte ett hån mot nutidens hypotes att tron på Jesus är ett tillfälligt beslut. En sann lärjunge är någon som anmäler sig på livstid. Idén på dekalen ?pröva Jesus? är en mentalitet som är främmande för sant lärjungaskap - tron är inte ett experiment, utan en överlåtelse för hela livet. Den innebär att ta sitt kors på sig dagligen, att ge allt för Kristus varje dag. Den innebär inga förbehåll, ingen osäkerhet, ingen tvekan (Lukas 9:59-61). Den innebär att inget medvetet undanhålls, att ingenting avsiktligt skyddas mot hans herravälde, att ingenting motsträvigt hindrar hans kontroll. Den kräver ett smärtsamt skiljande från band med världen, när man stänger flyktdörrarna och gör sig av med varje slags säkerhet att falla tillbaka på om man skulle misslyckas. Äkta troende vet att de går framåt med Kristus till döden. Efter att ha satt sin hand till plogen, ser de inte tillbaka (Luk 9:62).

Så måste det vara för alla som vill följa Jesus Kristus. Det är detta som sant lärjungaskap innebär.

John F. MacArtur, Jr

Omvändelse måste åtfölja syndernas förlåtelse


Det framgår tydligt i den text, som vi nu ska begrunda, att omvändelse är förbunden med syndaförlåtelsen. ?Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse år Israel ? (Apg. 5:31). Här läser vi, att Jesus har blivit upphöjd för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse. Dessa båda välsignelser kommer från den heliga hand, som en gång varit fastnaglad på korsets trä, men som nu är upphöjd i härligheten. Omvändelse och syndaförlåtelse ar enligt Guds eviga råd oskiljaktigt förenade med varandra, och vad Gud har förenat må ingen människa försöka åtskilja.

Omvändelse måste åtfölja syndaförlåtelsen och du inser lätt, att det måste vara så, om du bara tänker lite på saken. Det kan inte vara så att förlåtelse för synden skulle kunna ges åt en syndare, som inte vill omvända sig och göra bättring, ty det skulle vara att befästa honom på hans onda vägar och att lära honom att ta det lätt på synden. Om Herren skulle säga: "Du älskar synden och lever i den, och du går från det som är ont till det som är ännu värre, men det gör detsamma, jag förlåter dig i alla fall", så vore ju detta att proklamera en fasansfull frihet för ogudaktigheten. Grundvalarna for samhällsordningen skulle bli rubbade och en moralisk upplösning skulle bli en konsekvens av detta. Det ar omöjligt att fatta, hur oändligt mycket ont, som skulle bli följden, om omvändelsen kunde skiljas från syndaförlåtelsen och att Gud kunde överse med synden, samtidigt som syndaren förblev lika hårt fast vid den som förut. Det ligger i själva sakens natur, om vi tror på Guds helighet , att det måste vara så, att vi inte kan få förlåtelse om vi lever kvar i vår synd och inte vill ångra den, utan då måste vi skörda följdema av vår hårdnackenhet. Enligt Guds oändliga godhet och barmhärtighet har vi det löftet, att om vi vill överge och bekänna våra synder, samt genom tron mottaga den nåd, som är beredd för oss i Kristus Jesus, så är Gud trofast och rattfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Men så länge Gud lever, kan det inte finnas något löfte för dem, som framhärdar i obotfärdighet och vägrar att erkänna sin syndaskuld. Säkerligen kan ingen rebell förvänta sig, att överheten skall förlåta hans förräderi så länge han förblir i öppet uppror mot den, och ingen kan heller vara nog dåraktig att inbilla sig, att hela världens Domare skall borttaga våra synder, om vi själva vägrar att lägga av dem.

Dessutom måste det vara så för den gudomliga nådens fullkomlighets skull. Den nåd som kunde förlåta synden och likväl tillåta syndaren att leva kvar i den, vore en billig och ytlig nåd. Det skulle vara en haltande och missbildad nåd, med ena foten lam och ena handen förtvinad. Vilken tror du är den största förmånen, reningen från syndens skuld eller befrielsen från syndens makt? Jag vill inte försöka spela ut dessa båda utomordentligt stora nådesbevis mot varandra, ty ingendera av dem skulle ha kommit oss till del förutan Jesu dyrbara blod. Men ändå tycker jag att bli befriad från syndens herravälde, bli gjord helig, bli lik Gud, måste räknas såsom det största av de två, om någon jämförelse nu måste göras. Att ta emot förlåtelse är en omätlig förmån, och David uttalar också detta i en av de första punktema i en av sina lovpsalmer med dessa ord: "Som förlåter dig alla dina synder ". Men om vi kunde få förlåtelse och ändå ha tillåtelse att älska synden, att frossa i orättfärdigheten, att vältra oss i lustarna, vad skulle vi väl ha för gagn av en sådan förlåtelse? Skulle den inte vändas till ett sött gift för oss, vilket slutligen skulle på det grundligaste fördärva oss? Att bli tvagen och ändå ligga kvar i dyn, att bli förklarad ren och ändå ha spetälskefläcken kvar på sin panna, skulle vara ett verkligt gäckeri av nåden. Vad hjälper det väl att en människa väcktes upp ur sin grav, om hon likväl förblev död, eller att en blind fördes ut i ljuset om han likväl förblev blind? Nej], Gud vare tack, att Han som förlåter alla vara synder också helar alla våra brister! Han, som tvättar oss rena från det förflutnas fläckar, drar oss också bort från de närvarande onda vägarna samt bevarar oss från framtida fall. Vi bör med glädje ta emot både omvändelse och förlåtelse, ty dessa två kan inte åtskiljas. Förbundsarvet är en enda oskiljbar helhet och kan inte sönderstyckas. Att dela itu nådens verk vore som att hugga det levande barnet i två stycken.

Jag vill fråga dig, som av uppriktigt hjärta söker Herren, om du skulle vara nöjd med endast den ena av dessa nådegåvor? Skulle det väl tillfredsställa dig, min läsare, om Gud kunde förlåta dig synden och tillåta dig att vara lika världslig och ogudaktig, som förut? Nej, den uppväckta själen är mera rädd för själva synden än för dess straffande följder. Ditt hjärtas innersta rop är inte först och främst: "Vem skall befria mig från syndastraffet?" utan: "Jag arma människa, vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? Vem skall sätta mig i stånd att leva höjd över frestelsen och bli helig såsom Gud är helig?" Men då föreningen av omvändelse och syndaförlåtelse överensstämmer med Guds nådiga vilja, och denna förening dessutom är nödvändig för att frälsningen skall vara fullkomlig och för helighetens skull, så kan du vara förvissad om att densamma står orubbligt fast.

Omvändelse och syndaförlåtelse är också förenade med varandra i alla troendes erfarenhet Det har ännu aldrig funnits någon, som uppriktigt och med troende botfärdighet ångrat sina synder, som inte fatt förlåtelse, och å andra sidan har aldrig någon människa tagit emot förlåtelse utan att samtidigt ha ångrat sina synder. Jag tvekar inte att säga, att det under himmelens valv aldrig funnits, finns eller skall finnas något fall, där synden blivit borttvättad, utan att hjärtat på samma gång blivit fört till ånger och tro på Herren Jesus Kristus. Hatet till synden och medvetandet om syndernas förlåtelse förenar sig med varandra i själen och förblir förenade så länge vi lever.

Dessa båda yttringar av den gudomliga nåden verkar och återverkar alltid på varandra . Den människa, som får förlåtelse, ångrar fördenskull sina synder, och den, som ångrar sina synder, har den största vissheten att de är honom förlåtna. Påminn dig allra först, att syndernas förlåtelse leder till ånger och omvändelse, såsom vi också sjunger med Hartts ord.

Lagens hot kan blott förskräcka,
Skilt från evangelii tröst!
Nåden ensam rätt kan väcka
Syndasorg i stenhårt bröst.

När vi är förvissade om att vi har syndernas förlåtelse, avskyr vi även synden, och jag tror att det är, då tron växer till full visshet, så att vi är höjda över alla tvivel om att Jesu blod tvättat oss vitare än snö, som var ånger och botfärdighet just uppnår sin högsta höjd. Ångern tillväxer allt efter som tron tillväxer. Missförstå dock inte denna sak: Ångern är inte endast några dagars eller veckors verk, en tids botgöring, vilken man försöker komma igenom så fort som möjligt, utan den utgör liksom själva tron ett fortgående nådeverk som spänner över hela livstiden. De späda Guds barnen ångrar sina synder, och detsamma gör även de unga männen och fäderna. Ångern är en oskiljaktig följeslagare till tron. Allt under det vi vandrar i tro och inte i åskådning glimmar ångerns tår i trons öga. Det finns ingen sann ånger, som inte kommer av tro på Jesus, och det finns å andra sidan ingen sann tro på Jesus, som inte är förenad med ånger. Ånger och tro är som siamesiska tvillingar, till själva livet förenade med varandra. I samma mån som vi tror på Kristi förlåtande kärlek ångrar vi synden, och i samma mån som vi ångrar synden och hatar det onda, gläds vi över fullheten av den förlåtelse, som Jesus har blivit upphöjd för att ge. Du skall aldrig kunna rätt värdera förlåtelsen utan att känna någon ånger, och du skall aldrig heller erfara den djupaste ångern, förrän du fått full visshet om dina synders förlåtelse. Det kan tyckas underligt, men det är likväl så. Ångerns bitterhet och förlåtelsens ljuvhet blandar sig med varandra i varje nådeliv och frambringar tillsammans en oförliknelig lycksalighet.

Dessa båda förbundsgåvor utgör en ömsesidig tillförsäkran om varandra. Om jag vet att jag verkligen ångrar mina synder, vet jag även att jag har fått förlåtelse för dem. Och hur skall jag kunna få veta att jag fått förlåtelse, såvida jag inte vet, att jag har vänt om från mitt förra syndaliv? Att vara en troende är att i och med detsamma vara en botfärdig. Ånger och tro utgör tillsammans den omvändelse som Jesus är upphöjd till att ge. De är såsom två ekrar i samma hjul, två handtag på samma plog. Ångern har mycket träffande blivit beskriven såsom ett hjärta, som blivit brutet av smärta över synden och som brutit med synden, och den kan lika väl kallas för ett bortvändande från synden som ett återvändande till Gud. Den innefattar en sinnesändring av det mest genomgående slag och åtföljs både av sorg över det förflutna och ett fast beslut om förändring för framtiden.

Den rätta ångern är
Det onda överge,
Och att med avsky se
På synden, som oss förr var kär.

Då nu detta är fallet, kan vi vara förvissade om våra synders förlåtelse, ty Herren har aldrig vägrat förlåtelse åt ett hjärta, som blivit förkrossat över synden och som brutit med synden. Och om vi å andra sidan åtnjutit förlåtelse genom Jesu blod samt är rättfärdiggjorda av tro och har frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus, så vet vi att vår ånger och tro är av det rätta slaget.

Du skall däremot inte anse din ånger såsom en orsak till syndernas förlåtelse utan endast något som åtföljer den. Vänta inte att bli i stånd att ångra din synd, förrän du fått syn på nåden i Jesus Kristus och hans villighet att utplåna din synd. Låt dessa båda välsignade ting behålla sin rätta plats, och betrakta dem i deras förbindelse med varandra. De utgör en Jakin och Boas i var frälsningssak. Jag menar att de är att likna vid Salomos två stora pelare, som stod i förhuset till Herrens hus och bildade en majestätisk ingång till den heliga platsen. Ingen människa kommer fram till Gud utan att passera mellan de båda pelarna, som heter ånger och syndernas förlåtelse. Nådeförbundets regnbåge framstrålar i hela sin skönhet på hjärtats grund, när ångerns tårar blivit belysta av den fulla förlåtelsens ljus. Ångern över synden och tron på den gudomliga förlåtelsen utgör varp och inslag i den sanna omvändelsens väv. På dessa tecken skall du igenkänna en sann israelit.

För att återkomma till det skriftställe, som vi betraktat, vill jag nu vidare göra dig uppmärksam på att både förlåtelse och omvändelse utflödar från samma källa och ges av samme Frälsare. Herren Jesus, som blivit upphöjd i härligheten, ger båda åt samma hjärta. Du skall aldrig någon annanstans finna varken det ena eller det andra. Jesus har båda dessa gåvor i beredskap, och han är beredd att ge dem genast och helt och hållet fritt åt alla som vill ta emot dem från hans händer. Må vi aldrig glömma, att Jesus ger allt som är nödvändigt för vår frälsning. Det är mycket viktigt för alla nådesökande att komna ihåg detta. Tron är lika mycket en gåva av Gud som den Frälsare, på vilken tron förlitar sig, och syndaångern är lika mycket ett nådeverk, som utförandet av den försoning, varigenom synden utplånas. Frälsningen är från det första till det sista helt av nåd allena. Missförstå mig likväl inte. Det är inte den Helige Ande som ångrar. Han har aldrig gjort något, som han skulle behöva ångra. Och om vi än skulle kunna tänka oss, att han kunde ångra, skulle detta likväl inte hjälpa vår sak. Vi måste själva ångra vår synd, om vi skall kunna bli fräIsta från dess makt. Det är inte Herren Jesus Kristus som ångrar. Vad skulle väl han ha att ångra? Nej, vi måste själva ångra var synd med fullt samtycke av varje vår själs förmögenhet. Vår vilja, våra böjelser och våra själsrörelser, allt måste på det innerligaste samverka i syndaångerns välsignade handling, och likväl ligger bakom all denna vår personliga handling ett hemlighetsfullt heligt inflytande, som smälter ned hjärtat och inger det botfärdighet samt åstadkommer en fullständig omskapelse. Guds helige Ande upplyser oss, så att vi kan inse vad synden verkligen är, och gör den därigenom avskyvärd i våra egna ögon. Guds Ande vänder även vår håg till helighet, så att vi av hjärtat värderar, älskar och åstundar densamma, och inger oss därigenom den inre drift, varigenom vi förs steg för steg framåt i helgelsen. Guds Ande verkar i oss både vilja och gärning efter Guds goda behag. Låt oss då redan i denna stund överlämna oss åt denne gode Ande, att han måtte leda oss till Jesus, som av fri nåd vill ge oss den dubbla välsignelsen av omvändelse och syndernas förlåtelse, enligt sin nåds rikedomar.

?Av nåden är ni frälsta ?

Charles Haddon Spurgeon




Varje generation har använt olika vägar och sätt för att försäkra sig om syndarens uppmärksamhet, så att de har fått se sanningen och sedan kunnat ledas vidare till en frälsande kunskap och ett verkligt förhållande till Herren Jesus Kristus.

Det är sant att vi är vanemänniskor. Människan älskar former, tycker inte om att saker förändras ?för snabbt? och hon klamrar sig fast vid traditioner. Olyckligtvis (för människan) är inte Gud en sådan person. Gud bryr sig inte om, att en sak inte prövats förr. Det enda som intresserar honom, är att sättet är det bästa och mest direkta för att utföra hans önskningar på.

Det här ledde naturligtvis till att Israels barn många gånger fick panik. ?Vad gör Gud nu?? Om det finns ett stort hav i vägen, inga problem, han delade bara på det. Om det inte fanns något vatten, pang! En dricksvattenfontän kom fram ur en klippa. Ont om mat? Tjoff! Så regnar det bröd på morgonen. Jesus tog hand om saker och ting på samma sätt. Var hans lärjungar långt från land, spelade det ingen roll, Jesus bara promenerade över vågorna. Problem med vädret? Håll tyst vind!? Och så fortsatte det...

Som du kan se i bibeln hade Gud mycket problem med människan och hennes traditioner. Se bara på judarna hur de älskade sitt tempel. sina offer, sin Sabbat - synd bara att de inte brydde sig så mycket om Gud. Och Jesus spred oro bland den envisa hopen. ?Såg du det där? Han helade på sabbaten!? (Luk 13:14). Vid varje tillfälle försökte Jesus, genom att använda visa argument och goda exempel, visa dem sanningen, men de fortsatte att hänga upp sig på hans metoder - att röra vid de spetälska, uppväcka de döda, hålla ihop med syndare, piska penningväxlare - det skrämde dem från vettet! Deras religion var i grunden fridfull, mycket tyst och högtidlig. Men Jesus... Jesus fick hela staden i uppror, åtminstone en gång i veckan! Du kan förstå varför han blev en plåga för dem. Han vände upp och ned på deras trevliga religion...med sanningen! (Joh 8:44-45).

Det är tydligt att Gud ger sin smörjelse åt män och kvinnor, som är helt överlåtna åt hans Ande. Han ger också smörjelse åt metoder och medel som vi använder - möten, traktater, böcker, musik, vittnesbörd, predikan m.m. - när de är helt underordnade honom. Men det är en stor fara när människan (eller även Gud) konstruerar ett medel som ska användas till Guds ära, och sedan allt eftersom tiden går, människan ger medlet den uppmärksamhet Guds härlighet skulle ha, och som medlet från början var ämnat att visa på!

Här nedan följer en rad sådana medel, metoder och begrepp, som jag tror har blivit en sådan stor del i presentationen av det moderna evangeliet, att det har blivit oskiljaktigt från det. Faktum är, att de så till den grad anses som nödvändiga, att om man tog bort något av det från ett evangeliskt möte, skulle många kristna knappast tro att någon kunde bli frälst där.


Begreppet och uttrycket ?personlig frälsare?.

Jag tycker att det är mycket störande, när något onödigt läggs till evangeliet. Användandet av uttrycket ?personlig frälsare? är inte så farligt i sig självt, men det visar på en tendens att uppfinna uttryck, och sedan tillåta dem att predikas som om de faktiskt stod i bibeln.

Men varför måste vi göra så? Varför måste vi lägga till onödiga, nästan meningslösa saker till evangeliet? Det är därför att vi tagit bort så mycket, att vi måste ersätta det med ?andliga tvetydigheter?.

Just det! Tvetydigheter. Skulle du någonsin presentera din syster så här: ?Det här Sheila, min personliga syster!? Eller skulle du peka på din navel och säga: ?Det här är min personliga magknapp?. Löjligt! Men hur som helst, så talar människor högtidligt om Jesus som deras personlige frälsare, precis som om de hade honom där i byxfickan, och som om han när han återvänder, inte har två, utan tre namn skrivna på sin mantel över låret: Konungarnas Konung! Herrarnas Herre! och PERSONLIG FRÄLSARE! (se Upp 19:16). Det här är bara ett exempel på hur ett icke-bibliskt uttryck kan bli upphöjt till vördnad av församlingen, som om man sa: ?Nåja, även om det inte står i bibeln - så borde det stå där!?


Föreställ dig om du kan, hur Jesus efter sin bergspredikan får folket att böja sina huvuden, och sakta och mjukt (medan Bartolomeus spelar ?O, store Gud? på dragspel) säger till folket: ?Medan ni håller era huvuden böjda och sluter era ögon, om ni verkligen vill bli mina lärjungar ikväll, om ni verkligen vill visa min Fader och mig att ni har för avsikt att efterfölja det jag har predikat, då vill jag att ni sakta lyfter upp era händer, så att jag kan se dem. Där ja, ... ja... ja... ja... jag ser den handen... och den där... och den där borta vid fikonträdet... ja! Nu, snälla ni, medan Bart spelar en annan kör, vill jag att ni ska börja komma hit framåt... ja, ni som lyfte era händer. Jag vill veta om ni verkligen menar allvar. Jag ska leda er i bön... ?

Jag inser att det finns de som ser en sådan illustration som vanhelgande. Och det är just meningen. De tror att om man skämtar om ?inbjudan?, så skämtar man om Gud. Men så är det inte. Det är svårt att få slut på traditioner, därför att det tar lång tid att forma dem. Jag fick nyligen ett ganska ?hett? brev från en pastor i en församling som stått bakom mig, när jag hade en konsert i hans stad. Han var upprörd, därför att jag hade låtit hundratals människor gå hem utan att ha givit en inbjudan. Han sa: ?Det verkar som om du inte har någon börda för människors frälsning?. (Inget kunde vara mer felaktigt). Men bara för att jag inte hade givit en ?officiell inbjudan?, kunde den här pastorn inte se något värde i mitt sätt att presentera evangeliet. Eller som Tony Salerna (ledare för ?Agape Force?) nyligen sa: ?Om du inte bjuder fram i eftermötet, anser de att du har begått den oförlåtliga synden!?

Den gradvisa förändringen av ?inbjudan?.

Tro det eller ej, men ?inbjudan? blev uppfunnen för 150 år sedan. Den förste att använda denna var Charles Finney och han gjorde det för att ta dem åt sidan, som ville tala mer om frälsning. Finney kallade den främsta bänken för ?orosbänken? (för dem som var ?oroliga? över sina själars tillstånd) eller ?de sörjandes bänk?. Finney ?ledde dem aldrig i bön?, men han och några andra tog god tid på sig för att ge specifik vägledning och be personligt med var och en, ända tills de slutligen skickades hem för att be och söka Gud till ?de kommit igenom och givit uttryck för ett hopp i Kristus?, som Finney skulle ha sagt. (KTS-kommentar: För andra historiska redogörelser av detta ämne, se artiklarna ?Faror med att ?avgöra sig?? av Peter Masters och ?Frälsningens ABC och ÅÄÖ? av Ronald Riffe).

Den tidiga Frälsningsarmén gick vidare med Finneys nyhet och utvecklade vad de kallade ?botbänken? eller ?nådastolen?. Efter en stund med väckande sång och predikan inbjöd de syndare, som ville bekänna sin synd för Gud, att komma fram och att ångra sig och få individuell personlig förbön.

Jag har mött några gamla kristna som brukade vara med på de här mötena, och de sa att ibland kunde människor stanna kvar hela natten, och vid några få tillfällen t. o. m. ett par dagar, och de grät och bekände med förkrossade hjärtan sina synder. Det fanns alltid någon som stannade hos dem, för att ge dem ytterligare vägledning och uppmuntra dem till att göra rent hus med synden i sina liv.

Den var så här ?inbjudan? fungerade i början. Men gradvis har den blivit en fast del av varje möte, och som andra traditioner började den att förlora sin ursprungliga kraft. Att ?komma fram? började bli mer viktigt än sorg, bekännelse, ånger och undervisning. Till sist blev alla som ?gick gången fram? förklarade som ?nyfrälsta?- Det spelade ingen roll hur de kände det, de fick veta att ?dina synder är förlåtna, broder! Fröjda dig i Herren! Hur många olyckliga, nedslagna och förvirrade människor har gått ut från ett sådant möte? (Jer 6:14)

Syndarens bön.

Försök också att föreställa dig Jesus när han står och leder några nya ?lärjungar? i ?syndarens bön?.

?Wow! Det är så många som har kommit fram för att bli frälsta ikväll (folkskaran applåderar). Det här mycket enkelt. Säg bara efter mig i den här bönen, och du blir en kristen. Det spelar ingen roll om du inte förstår det helt... det fungerar i alla fall. Är ni klara? Säg efter mig... käre Jesus... kom in i mitt hjärta... o.s.v?.

Som du ser låter det fullständigt löjligt, när vi försöker se Jesus använda våra moderna metoder. Jag tror att detta är en bra test för alla våra metoder: ?Skulle jag kunna se Jesus göra det här?? eller ?Skulle jag kunna se Jesus predika eller undervisa om det här?? Eftersom bibeln säger att vi ska ?själva leva såsom han levde? (1 Joh 2:6), borde vi alltid försöka jämföra våra handlingar och budskap med Mästarens.

Det är tydligt att det inte fanns någon ?fast? syndarens bön. Det finns många variationer, olika längd, formulering, avslutning o.s.v., men innehållet är vanligtvis det samma. Bönen innehåller oftast uttryck som ?käre Jesus?, ?kom in i mitt hjärta?, ?jag erkänner att jag har syndat?. De bättre innehåller åtminstone det påståendet - det finns andra som inte ens tycker om att använda ordet synd i deras ?syndabön?: ?Fyll mig med den helige Ande?, ?i Jesu namn, amen?. I högsta grad oskyldigt... inget fel med en sådan bön, eller hur?! Fel! Det är inte formuleringen som är viktig, utan hjärtats inställning hos den som ber den.

Jag tror att en sann ?syndabön? väller fram ur var och en som i sanning söker Gud, och är trött på att vara en syndens träl (Matt 5:6). Sättet att ?leda någon i bön? är fullkomligt löjligt. Du kan inte hitta något ens i närheten av det i bibeln eller bland det som skrivits om människor kyrkohistorien igenom.

Jag tror inte att Jesu vill att hans lärjungar ska ?säga efter mig?, jag tror han vill att de ska ?följa efter honom?.

För tidig födelse

På samma sätt som med inbjudan, började antagligen bruket att låta någon säga efter i bön i bästa avsikt. Utan tvekan finns det sådana som har ?kommit igenom? och fortsatt att vandra med Herren, och så kommit in på rättfärdighetens väg genom Guds oändliga nåd. Men på samma sätt som med ?inbjudan? är ?syndabönen? en av de metoder som gör det otäckt enkelt för en person att anse sig som kristen, utan att han egentligen har en aning om vad det egentligen innebär ?att beräkna kostnaden? (Luk 14:28).

Den största orsaken till att Gud kan bli bedrövad över vårt vanemässiga användande av sådana här saker, tror jag är att det kan ta bort den helige Andes överbevisning för tidigt, innan Anden får tid att mana fram den ånger som leder till frälsning. Med en känslomässig kick, som för det första inte håller i mer än några veckor, tror vi att vi för människor in i Guds rike, när vi i själva verket leder många till helvetet - genom att hindra det liv som Guds Ande försöker göra i en människas liv. Hör du? Förstår du att det här blir till en ?andlig abort?? Förstår du vad de eviga konsekvenserna blir av att tjuvstarta, att försöka föda fram ett barn som inte är moget?

Vi är så rädda att få se något glida oss ur händerna, att vi hellre skyndar på någon in i en ytlig avgörelse, för att få den personliga tillfredsställelsen att få se någon ?gå gången fram?, hellre än att ta tid med att helt och fullt förklara saker för honom, även om det skulle ta timmar och nätter av mödosam bön för hans själ. Vi har ?helt enkelt inte tid? att göra saker på Guds sätt längre.

Men Gud vill hellre se en verkligt omvänd, än en hel ocean full av ?avgörelser?. Ser du inte vilken röra vi har hamnat i? Vad har vi gjort med evangeliet? Och när de här omvända inte längre vill ha gemenskap med oss, när de vill gå tillbaka till sina gamla vänner och sin gamla livsstil, så har vi mage att kalla dem ?avfällingar?, när det var vi som stod i vägen för dem att komma till korset från början. Mitt hjärta blir krossat, när jag tänker på den fruktansvärda dagen, när Gud ska döma dem som har ?förlett en av dessa små? (Mark 9:42).


Snabba och enkla 1-2-3-steg-till-frälsning?-traktater

Jag kan givetvis inte klandra varken avsikten eller integriteten hos de människor och organisationer, som är ansvariga för de här små medlen. En av de mest kända traktaterna har tryckts på mer än 30 språk, och har givits ut i över 100 milj. exemplar. Med det i minnet är det ännu mer angeläget för mig att säga, att om inte dessa eller andra ?evangeliska? traktater innehåller samma budskap som vår Herre predikade (och befallde sina lärjungar att gå ut med till alla ?släkten och folk?), då är det värre än ?ofullkomliga metoder?, de är syndiga!

För det står i Ordspråksboken att ?som syra för tänderna och som rök för ögonen, så är den late (trolöse budbäraren, eng.övers,) för den som har sänt honom?. Paulus sa att om vi verkligen är kristna, då är vi ?Kristi sändebud? (2 Kor 5:20) - vi är Guds enda representanter i det här främmande landet som kallas ?världen?.

Håll den parollen i minnet och tänk på vad en president skulle tycka om en ambassadör som i ett främmande land, t.ex. Ryssland, har fått i uppdrag att överlämna ett angeläget budskap som innebär fred för hela världen. Men om ambassadören, om än i bästa avsikt, bara framför en liten del av budskapet på ett sådant sätt, att det ger ett annat intryck - faktiskt verkar vara det helt motsatta - än vad presidenten hade förväntat, vad tror du presidenten kommer att göra med ambassadören, när han upptäcker den skada han åstadkommit?

Traktater som de här nämner ofta om ?en slags? ånger som t.ex. att ?du måste vända om från din synd till Jesus. Men mycket sällan förklarar de vad ?vända om? egentligen innebär. Det är samma sak med andra väsentliga uttryck som t.ex. ?Herre? - de hänvisar ofta till Jesus som ?Herre?, men mycket sällan ger de en definition på ?herravälde? - och så fortsätter människor glatt framåt, i tron att de har rättighet att fortsätta med att älska sina egna liv, så länge som de kallar Jesus för ?Herre? (se Matt 7:21; Luk 6:46).

Jag bryr mig inte om hur många brev jag får, som talar om hur mycket gott som blivit utfört av den eller den verksamheten, eller hur många som blivit ?frälsta? genom en sådan traktat. Jesus sa: ?På deras frukt ska ni känna igen dem? (Matt 7:16) och på ett annat ställe sa han att ?er frukt ska bestå? (Joh 15:16). Jag tror att vi den dag då Gud ska hålla dom, kommer att få se hur många som verkligen blev omvända genom sådan här verksamhet, och hur många som blev borttagna från rättfärdighetens väg - genom att de leddes till att tro på de behagliga halvsanningarna som de här ytliga och falska skrifterna innehåller, tryckta runt hela världen av människor som haft de ?bästa avsikter och den högsta integritet? (Matt 23:15).


Det här är det slags predikning som missbrukar ordet i Upp 3:20: ?Se, jag står vid dörren och bultar... ? Hur många evangelister har inte använt det bibelordet för att måla en gripande bild av Jesus, där han står utanför en dörr och väntar, knackar, knackar, väntar på att syndaren ska öppna dörren och låta Jesus komma in? Ibland håller predikanterna på tills det börjar låta som ?stackars Jesus står där ute i kylan, huttrande och väntar på att någon ska släppa in honom. Ska du inte låta stackars Jesus komma in i ditt hjärta??

Vilket resonemang! För det första så är det som Herren säger i Uppenbarelseboken inte för ofrälsta. Det är till församlingen i Laodicea (se 3:14). Bilden är verkligen gripande. Jesus står utanför sin egen församling, och knackar på för att de ska öppna för honom, (låter det bekant?). Finns det fortfarande någon tvekan om vem han talar till, så se på vers 22: ?Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!?

För det andra är sanningen som gäller för syndaren den helt motsatta. Jesus är inte utanför deras värld och knackar på för att de ska låta honom komma in - de är utanför hans rike! Och de kan hålla på att knacka hela natten som de oförståndiga flickorna (Matt 25:11), men Jesus kommer aldrig att låta dem komma in, om de inte uppfyller kraven: ett ödmjukt och förkrossat hjärta och en fullständig avsky för synd. Då, och bara då, kommer Gud att befria dem från syndens slaveri - och genom sin nåd föra in dem i hans kärleksfulla rike. Varje person måste själv inse vilken dårskap hans liv är och desperat flämta fram: ?Jag är en dåre som lever mitt liv som jag själv vill! Herre, visa mig vägen till din dörr, och jag ska knacka och knacka och tigga om förlåtelse... Jag gör allt, allt, allt du säger!? Då, och bara då, frälsar Gud en syndare.

Dekaler, billiga klischéer, ?kristna slagord?

Det gör mig illa till mods att se bibelns underbara sanning bli uppklistrad överallt precis som ölreklam. Många anser det visligt att ?få ut ordet? på det här sättet, men jag tror att vi egentligen bara ympar in små delar av sanningen i världen - ger dem ?evangeliska injektioner? (och vi gör det svårt för dem att få tag på verkligheten!). Människor blir döva för sanningen när vi skvätter våra pråliga ordspråk i ögonen på dem så fort ett tillfälle ges. Tror du verkligen att det innebär att ?öppna upp? dem för evangeliet? Eller är det egentligen bara ett annat sätt för oss att få leenden, vinkningar (och erkännanden) från andra i ?födda-på-nytt-klubben? eller glada tutningar ute på shoppingcentrets parkeringsplats, när de ser din ?tuta-om-du-älskar-Jesus?-dekal?

Hur är det med de andra ?ordspråken?? Du vet, de halv-bibliska som t.ex. ?Var snäll och ha tålamod, Gud är inte färdig med mig än?, vilket faktiskt kan vara en ryslig ersättning för ?förlåt mig? (och dessutom får fel person skulden - ?anledningen till att jag är ett sådant kräk, är att Gud inte är färdig med mig än?).

Om du verkligen vill leka ?tänja bibeln?, så finns den där andra otroliga ursäkten som fullständigt gör slut på allt sökande efter helighet: ?Kristna är inte fullkomliga... bara förlåtna!? Så bekvämt! Du kan lika gärna säga: ?Kristna är inte moraliska... bara förlåtna!? eller vad sägs om ?Kristna är inte frälsta... bara förlåtna! (Det var kanske lite väl djupt). Vad vi egentligen säger med detta lilla sköna prosastycke är: ?Frun, ni kan inte anförtro er tonårsflicka åt min kristne son, det är bäst att du håller ett öga på honom... han är inte pålitlig... han är bara förlåten!? Kanske har jag gått lite för långt för att komma åt kärnpunkten, men jag tror att världen är fullkomligt sjuk av våra ordspråk och ?vittnesbördsmetoder?. Det är dags att vi börjar visa sanningen med våra liv, och sedan låter våra liv tala ut hela Guds sanning!


Det är till sist ett stort misstag som begåtts i evangeliets namn. Det kallas helt riktigt ?uppföljning?. Jag säger ?helt riktigt?, därför att det är en uppföljning av samma eländiga och ofullständiga evangelium, med en eländig och ofullständig och falsk ersättning för vad bibeln kallar ?lärjungaskap?.

Vår uppföljning består oftast av ett ?uppföljningspaket?, som nästan alltid innehåller en fullständig lista på församlingens alla gudstjänster och andra funktioner. ?Paketet? kan också innehålla många ?viktiga? artiklar som t.ex. ett helt bibelstudium om ?tionde?. Oftast bifogas också åtminstone ett kuvert för tiondegivande. (Det är förvånansvärt att det här är den ?princip? som de flesta nyfrälsta får lära sig).

Det har förvånat mig, vid studiet av Jesu liv, att han aldrig hade ett ?uppföljningsprogram?. Det var ofta hans vana att låta människor ?följa upp honom?. Han behövde aldrig gå från dörr till dörr, för att leta rätt på den person som han helade förra veckan, så att han kunde berätta en ny liknelse. Han verkade alltid ha den inställningen att ?om de vill ha liv, får de komma och följa mig?.

Kan du inte se vilka dårar vi är? Vi predikar mänskliga påfund. Vi får människor att komma fram till ?altaret? genom psykologisk påverkan, som inte har någonting med Gud att göra. Vi ?leder dem? i en bön, som de ännu inte är övertygade om att de behöver be. Och sedan, som pricken över i, ger vi dem ?rådgivning? och säger åt dem att det är synd att tvivla på att de är verkligt frälsta!


Nu kommer vi till slutet av det här ?bibelstudiet?. Ja, det är precis vad det blivit. Jag hoppas att du tar tid med att leta upp de givna bibelorden och se efter själv vad Gud har sagt i sitt Ord om alla de här sakerna. Jag inser att dessa två artiklarna kommer att trampa många på tårna, och några kommer att bli djupt förolämpade, men det har inte alls varit min mening. Min enda bön är, att det här ska leda till att många kommer att ta upp sitt kors och predika de goda nyheterna om frälsning med samma kraft och smörjelse som Jesus lovade och gav till den första församlingen, och att när vi predikanter står inför honom på den stora dagen, vi kan säga som Paulus: ?Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron... Så har jag överallt spritt evangeliet om Kristus? (2 Tim 4:7; Rom 15:19), så att vi får höra de underbara orden från vår Kung: ?Bra, du är en god och trogen tjänare!? (Matt 25:21).

Älskade familj, världen runt omkring oss är på väg till helvetet. Inte p.g.a. kommunism, inte p.g.a. TV, inte p.g.a. droger eller sex, alkohol eller djävulen själv, utan p.g.a. församlingen! Det är vi som är skyldiga! Det är bara vi som har uppdraget, kraften och Guds sanning alltid tillgänglig för att befria syndare efter syndare från evig död. Och även om några är villiga att gå... ut på gatorna, in i fängelserna, ut till främmande länder eller t.o.m. till närmaste grannen, tar de med sig en urvattnad, förvrängd version av Guds budskap som han aldrig har lovat att ge sin smörjelse. Det är därför de misslyckas. Och om vi inte erkänner att vi misslyckas, tror jag inte det finns något hopp, varken för oss eller världen omkring oss. Vi har att välja mellan att orsaka att en hel generation går en evig tragedi till mötes, eller att överlämna till vår Gud en hel familj full av ?goda och trogna tjänare?.

Be över allt det här, är ni snälla. Gud väntar på att få möta dig i din kammare (Matt 6:6).

Keith Green

DEL 1 Vad är det för fel med evangeliet?

Keith Green






Jag vet att den här artikelns rubrik kommer att förorsaka några att oroat rynka pannan. Vid första ögonkastet kanske några säger till sig själva: ?O, nej, den här gången har Keith gått för långt!? Men låt mig snabbt få skingra din oro. På frågan: ?Vad är det för fel med evangeliet??, kan jag enkelt svara ?absolut ingenting?. Det gäller givetvis bibelns evangelium - det apostlarna Petrus, Paulus, Johannes och de andra helgade sina liv (och död) åt (Fil 1:20-21).

Nej, det är verkligen inget fel på det här budskapet från himmelen. Men hur är det med det som predikas idag? Är det en sann ?evangeliepredikan?? Evangelisterna som predikar i kyrkor och på torg, i radio och TV - predikar de vad Jesus kallade evangeliet? Och hur är det med berget av modern ?evangelisk litteratur?? Du vet, traktater, brochyrer, skämtsamma böcker, tidningar m.m. Innehåller de verkligen samma budskap - hela budskapet - om frälsningen som Jesus erbjöd? Hur besvarar vi den bävande frågan som ställdes redan på pingstdagen, och som människor fortfarande idag ställer till kyrkan: ?Bröder, vad ska vi göra för att bli frälsta??


Jag tror av hela mitt hjärta, att Jesus skulle skämmas för de flesta ?evangeliska? budskap och predikningar som framförs idag. Huvudsakligen beroende på att de är i avsaknad av nästan alla viktiga delar som Jesus själv predikade. (Mark 8:38, Rom 1:16, 2 Tim 1:8). Hur vågar vi försöka ändra evangeliet? Vi tar bort det mest vitala och byter ut det mot våra egna konstgjorda delar (Gal 1:6-7).

Är inte Jesus den främste evangelisten? Skulle vi inte bedöma vår evangelisation utifrån hans exempel? Liknade hans budskap på något sätt det vi hör idag? Det är min mening, att här i del 1, kortfattat gå igenom de viktigaste delarna som ?kirurgiskt? skurits bort från dagens förkunnelse. Senare i del 2 ska vi gå igenom alla de ?nya tilläggen? som blivit en del av vårt moderna evangelium.


Jesu blod.

Det är ett faktum att ordet blod skrämmer människor. Det är också ett faktum att Jesu blod skrämmer djävulen, för det är det enda som kan rena en syndig människa. Kan du föreställa dig hur Paulus skulle ha predikat och skrivit, om han skulle ha varit så kräsmagad vid förkunnandet av den fantastiska kraften och skönheten i Jesu blod, som vår generations predikanter är? Vad vi nu har, är ett blodlöst evangelium!

Idag är människor rädda för att tänka, och predikanter är rädda för att få dem att tänka. Hela begreppet med Jesus som gamla testamentets påskalamm har gått förlorat - ?det tar för mycket tid och tankeverksamhet att förklara det?, kan du höra en del säga (Hebr 5:11-14). ?Vi måste förenkla evangeliet, så att vi kan nå massorna?. O, vilken teologi! Ta bort blodet ur evangeliets förkunnelse, och du tar bort den kraft som besegrar djävulen.

Jesu kors.

Paulus sa: ?Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus? (1 Kor 2:2). Nu för tiden är det Jesus Kristus och vad han kan göra för dig! Det finns inga större motsättningar än mellan bibelns Kristuscentrerade evangelium och vårt moderna, korslösa, jag-centrerade budskap.

Om någon idag skulle predika självförnekelse som ett villkor för lärjungaskap, skulle man genast få höra kommentarer som ?gammalmodigt, hårt, lagiskt?. Jag vågar säga att Herren skulle få det lika svårt att bli accepterad av våra predikanter idag, som han var av de religiösa ledarna på hans tid.

Hotet och faran för helvetet och syndarens skuld.

Vi hör ofta människor säga: ?Jag är trött på eldiga, svavelosande helvetespredikningar?! ?OK?, säger jag, ?när var den senaste gången du hörde någon?? Det är sant, mycket sant, mycket få predikar om helvetet längre, det är inte ?inne? nu för tiden. Vi får inte skrämma den stackars syndaren, nej, det går inte. De är bara olyckliga, vilseledda människor, eller hur? Fel! Bibeln visar klart att de är rebeller som har plundrat och vanärat den levande Guden och oinskränkt förorättat honom. De har ingen rätt att ha någon annan uppfattning om sig själva. Men smarta som vi är, har vi bestämt att vi måste hjälpa Gud. Han förstår inte vår generation så bra som vi gör. De sakerna som Jesus betonade i sin förkunnelse var OK för judar, men vår generation behöver en mjukare, mer kärleksfull ton. ?Berätta för dem om himmelen!? Vi talar om himmelen, om ?pånyttfödelsens belöningar?, men vi försummar helt att beröra den andra sidan av det ?tveeggade svärdet? (Hebr 4:12). Vad har vi för rätt att ta bort saker från evangeliet, som Jesus själv gav en stor plats i sin förkunnelse?

Guds lag predikad för att överbevisa om synd.

Ändlösa sidor skulle kunna skrivas om det här, men det finns bara utrymme för ett litet exempel. När den rike ynglingen kom till Jesus hade han en direkt fråga: ?Mästare, vad ska jag göra för gott för att få evigt liv?? Kan du föreställa dig vad våra predikanter skulle svara honom idag? ?Erkänn bara att du är en syndare, ta emot Jesus som din personlige Frälsare, gå i kyrkan, ge ditt tionde, försök att vara god och allt är klart!? Men vad var Jesu svar? ?Du kan budorden... men vill du gå in i livet, så håll budorden? (Matt 19:17, Mark 10:19). Budorden?? Men de försvann med Cecil B. DeMille! Är inte det här ?nådens tid???

Så här säger A.W. Tozer om korset...

?Korset är det mest revolutionerade som någonsin funnits bland människor. Korset under romartiden visste inte av någon kompromiss, det gav aldrig några förmåner. Det vann alltid i argumentation genom att döda opponenten och tysta honom för alltid. Det skonade inte Kristus, utan dräpte honom precis som de övriga. Han levde när de hängde honom på korset och var fullständigt död, när de tog ned honom från det. Så var korset när det först framträdde i den kristna historien.

Med fullständig kunskap om allt det här sa Jesus: ?Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig?. Så korset gjorde inte bara slut på Jesu liv, det gör också slut på vårt första liv. Alla hans verkliga efterföljares gamla liv... det och inget mindre är sann kristendom. Vi måste göra något med korset, och det är bara en av två saker som vi kan göra - fly det eller dö på det!?

Men sanningen är att Jesus inte predikade buden som en väg till frälsning för honom. I stället använde han buden, för att på ett uttryckligt sätt överbevisa honom om hans synd - girighet. Den här rike pojken älskade sina pengar, och Jesus visste precis hur han skulle få den ömma punkten avslöjad - predika lagen! Det är precis vad lagen är till för - ?Lagen kan bara ge insikt om synd? (Rom 3:20), skrev Paulus. Lagen måste förkunnas - inte som frälsningens väg, men som en strålkastare som lyser på syndarens hjärta och avslöjar hur rutten han är, i jämförelse med vad Gud begär att han skall vara (Gal 3:24).

Men än en gång är vi visare än Gud. Vår predikan är inte full av ?gör det och gör inte det?. Nej, vi vill inte skrämma bort den liberala generationen. Om vi säger att otukt är fel, eller droger, abort eller någon annan specifik synd, skulle människor känna sig fördömda, och hur skulle de kunna bli frälsta då? Men det är ju så det är, Jesus predikade om buden för den rike ynglingen så att han, efter att ha känt sig fördömd över sin girighet, skulle kunna vända om, lyda Jesus och finna verkliga skatter i himmelen. ?Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga, då får du en skatt i himmelen. Kom sedan och följ mig? (Mark 10:21). Om inte människor blir verkligt övertygade om synd, om de inte helt och fullt förstår att de utifrån lagens fostran är helt dömda, är det praktiskt taget omöjligt att visa dem att de behöver en frälsare. Vad skulle de behöva bli frälsta ifrån? Att ha roligt?

Det är anledningen till att vårt moderna evangelium måste stanna vid ?allt gott som Gud vill göra för dig, om du bara tar emot honom!? Vi kan inte överbevisa en syndare om att han behöver en frälsare genom att bara få honom att helt allmänt erkänna: ?Jo, på det hela taget, ja, jag är en syndare?. Han måste förstå hur Guds lag fullständigt dömer honom som en syndare, och sedan kan evangeliets skönhet, korsets härlighet och Jesu blods underbara kraft genomtränga hans oroliga och ängsliga sinne och hjärta. Endast genom att lagens förkunnelse kan en människa helt längta efter att bli frälst från sin synd. ?Men synden skulle jag icke hava lärt känna, om icke genom lagen? (Rom 7:7).

Gudsfruktan och Kristi domstol.

I stället för Jehovas bländande majestät. presenteras Herren idag som en slags ?godisgubbe - jultomte?. Församlingen är ?godisaffären?, där du kan hitta ?allt godis som ditt hjärta längtar efter?. Jesus själv framställs som en ?sliskig bakelse?, så god, så älskande, så förlåtande och så mjuk, att du nästan kan höra predikanten viska: ?Ah, han skulle inte kunna göra en fluga förnär?. Men hur blir det då med ?det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer? (Hebr 10:31), eller ?Herrens fruktan är vishetens begynnelse?? (Ordspr 9:10).

Den visa, nya utgåvan av talekonstens moderna predikanter har bekvämt suddat ut åberopandet av den Allsmäktiges suveränitet, medan man bara betonar hans godhet. Detta gör man och struntar då i Paulus balanserade, bibliska uppfattning: ?Du ser att Gud är både god och sträng? (Rom 11:22).

Ånger som nödvändighet för förlåtelse.

Det har alltid förundrat mig, hur församlingen kunnat hamna i ett sådant tillstånd som den är i nu, med den klara och direkta undervisningen Herren ger om vad som är nödvändigt för att komma rätt med Gud. Läs de fem första versarna i Lukas 13:e kapitel. Här berättas för Jesus om några galiléer som avrättats av romarna. Han säger sedan: ?Om ni inte omvänder er, ska ni alla mista livet som de?. Han tar sedan ett annat exempel och använder samma mening.

Jag kan inte bli omvänd utan ånger. Jesu och lärjungarnas undervisning är full av befallningar att ?ångra er och bli frälsta?. Ånger är inte bara att ?bli ledsen? - det är bara övertygelse. Ånger är inte bara ett hjärtats och sinnets förändring, det är en förändring i handling! Gud begär att om vi verkligen blivit övertygade om att synd är fel, vi då ska vända oss bort från den till Gud, och försäkra att vi aldrig mer tar del i syndiga handlingar. Gud välsignar sådana beslut och överlåtelser med överflödande nåd.

Men eftersom så lite övertygelse om synd åstadkoms genom dagens moderna evangeliska predikningar, kan vi inte längre begära ånger. Om vi gjorde det, skulle inte någon alls komma fram. För ånger är enkelt för honom som ser hur ful och hemsk synd är, men ånger är omöjlig där lagen inte övertygar syndaren om hans orena hjärta och så nödgar honom att vända sig bort från synden, till en älskande, väntande Gud. Du förstår, alla de här borttagna bitarna hör ihop. Genom Guds vishet är det omöjligt att ta bort någon del av det som är bestämt att höra till frälsningen.

Guds sorg och förkrosselse över synd.

Gudsbilden som idag blir presenterad av evangelister, är den av en optimist - en positivt tänkande ?kär gammal vän? som bor i himmelen, högt över en bekymrad jord, där allt är rosaskimrande ?inga moln skymmer solen där?. Hur skulle någonting kunna oroa den levande Guden? Han är inte bekymrad över all röra här nere. Han har allt under kontroll!

Men åter igen visar bibeln en annan bild av vår kung. Se bara hur Jesus gråter över Jerusalem (Luk 19:41), eller hur Gud genom profeterna Jesaja och Hesekiel bevekande talar till Israel. Denne Gud, bibelns Gud, arbetar alltid med människor genom sin Ande. Det står i Ordspråksboken att ?Herrens ögon är överallt, de ger akt på både onda och goda? (Ordspr 15:3). Det betyder att Gud sett varje våldtäkt som begåtts idag. Han såg varje mord, varje människa som svälter ihjäl, varje pornografiska film och bok, varje misshandlat och försummat barn. Hur kan någon tro att han ser det här och inte sörjer? Naturligtvis kan Gud bli bedrövad. Ber inte bibeln oss enträget att inte ?bedröva den helige Ande?? (Ef 4:30).

Du förstår att Gud är den mest sårade och vanärade personen i hela universum. Han skulle kunna göra slut på hela den här röran, all perversitet, brott och fördärv när han vill, men han gör det inte! Varför? Därför att han väntar på människor. ?Att vår Herre dröjer skall ni betrakta som en räddning? (2 Petr 3:15). Men församlingen, som inte har en bråkdel av Guds medlidande, har vänt sig om och skapat en gud efter eget tycke och smak. En bekymmerslös, munter Gud högt över det jordiska. Och sedan har församlingen på ett bekvämt sätt tagit bort från ?evangeliet? som de presenterar, allt som kan hänsyfta till sorgen och smärtan i Guds hjärta. Församlingen vill inte ha en Gud som är bedrövad över synd, för då kanske Gud skulle vara bedrövad över dem... (och det är han).

Nödvändigheten av helighet för att behaga Gud.

Hebréerbrevet säger att utan helgelse ?får ingen se Herren? (12:14). Det är sant att Jesus befaller oss att vara fullkomliga (Matt 5:48). Det är också sant att du antagligen aldrig har mött en fullkomlig människa, och förmodligen förväntar du dig inte att någonsin bli fullkomlig heller. Hur det än är, står de något obekväma orden kvar: ?Var fullkomliga, som er fader i himmelen är fullkomlig?!

Det här dilemmat, när vi å ena sidan är sådana dumskallar, och å andra sidan ser vad Jesus befaller, har fått oss att uppfinna några intressanta och mycket tokiga läror. Några kristna har sagt: ?Jo, när Gud ser på oss, ser han egentligen inte oss längre, han ser Jesus i stället. Och när det finns synd i våra hjärtan, om Gud skulle råka titta dit i fel ögonblick, ser han en leende Jesus i stället för att se vår synd. Så Gud ser mig som helig - fast jag inte är det!

Men... jag är... öh, ja, du vet vad jag menar!? (Jag tror faktiskt inte att Gud är så lättlurad, inte ens av kristna). En annan ?främmande-för-sanningen? lära är avfällingarnas välsignade skydd, kallat ?den köttslige kristne?. I det här exemplet på bakvänd logik, förleds vi att tro att ?troende? som inte riktigt ?vandrar med Herren? just nu, och som hänger sig åt det som är av världen och köttets lustar, ändå kan betraktas som kristna, men inte en första klassens kristna, nej en andra klassens... , en köttslig kristen. Här har vi ett fall av en ?troende? som inte tror. Å, han ?tror? fortfarande att Gud är Gud, och att det finns en himmel och ett helvete o.s.v., (men glöm inte bort att, att det här tror djävulen också! Jak 2:19). Han vet precis vad han ska säga för att övertyga mormor, pastorn och sina kristna vänner om att han fortfarande är med på vägen. På ett sätt tror han själv på det. Det verkar som han kunnat lura alla... alla, det vill säga utom Gud! Bibeln säger tydligt att ?Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen? (1 Joh 1:6).

Idag är möjligtvis den största förolämpningen mot evangeliet, det nästan totala försummandet att predika om helighet för kristna. Jesus vill inte att vi ska tro att vi är heliga, han vill skänka oss sin helighet genom den helige Ande. Men genom att människor inte har drivits till korset, övertygade genom hans lag till ånger och pånyttfödelse, måste vi tillbringa timmar på våra läroanstalter med att försöka hitta passande, komplicerade vägar att bortförklara bibelordets tydliga mening.

Mot allt det här kanske du invänder: ?Men hur är det med alla de människor, som blir frälsta genom de predikanternas ansträngningar? De predikar inte på ett sådant sätt som du säger att de skulle, och ändå får de människor att bli omvända!? Ja, det omedelbara svaret på det blir: ?Människorna blir inte frälsta på grund av deras budskap, de blir frälsta trots budskapet?. Men tyvärr har man, enligt en nyligen genomförd undersökning, uppskattat att upp till 97% av de människor som ?avgör sig för Jesus? genom de flesta stora korstågen, inte ens går regelbundet i kyrkan fem år senare. (Och som du vet garanterar inte ?regelbundna kyrkobesök? att man är en sant troende). Men vi ska lämna statistiken bakom oss, och se på vad för slags ?omvända? dagens evangelium vanligtvis producerar.


Det är jag-centrerat i stället för Jesus-centrerat.

Först och främst är det evangeliet som riktar sig mot det själviska. I stället för att ära Gud, ställer det syndaren i centrum för Guds kärlek och plan, men bibeln ställer Jesus i centrum för Guds plan, inte syndaren. Ett av det moderna evangeliets mest välkända uttryck är: ?Gud älskar dig och har en underbar plan för dig?. Men den nyktra bibliska sanningen som behöver visas för syndaren är: ?Du har gjort dig själv till Guds fiende, och i din nuvarande upproriska ställning finns inget hopp för dig?. Faktum är att den enda ?planen? Gud har för syndaren vid den här tidpunkten av hans liv, är att i helvetet för alltid skilja honom från sin närvaro. Hur impopulärt och kärlekslöst det än kan låta, så är det den enda sanningen och verkligheten för den som är en Guds fiende genom synden.

Hela resonemanget i vårt moderna evangelium fortsätter vidare med den här missuppfattningen: ?Synd har skilt dig från Gud och hans underbara plan med ditt liv. Jesus kom och dog på korset, för att du ska kunna uppleva hans underbara plan med ditt liv. Du måste ta emot Jesus nu, så att du inte missar hans underbara plan med ditt liv!? Du, du, du, du!!! Allt gäller DIG! Jag är inte ledsen att säga det här, men Jesus gjorde allt i lydnad för sin Faders härlighet (Fil 2:8-12). Naturligtvis får den som älskar, tjänar och ärar honom ändlösa fördelar, men det är av underordnad betydelse, inte det viktigaste (läs Hes 36:22-32). Om människor kommer till Jesus huvudsakligen för att en välsignelse, eller bara för att förlåtelse, kommer de till sist att bli besvikna. Men om de kommer för att ge honom sina liv, ge honom ära och tillbedja honom, då kommer de i sanning att få förlåtelse och glädje - mer än de någonsin kunde föreställa sig (1 Kor 2:9).

Det är ytligt, billigt och saluförs som ett ?förmånserbjudande?.

Vårt evangelium reducerar de goda nyheterna till en ?kom-och-ta-det-medan-du-kan? - försäljning. Vi anstränger oss till det yttersta för att ta bort alla ben - allt som någon möjligtvis kan stöta sig på, få dem att tveka eller omintetgöra deras beslut. Jesus gjorde inte så. Han sänkte inte kraven för någon. Man måste vara fullständigt ärlig, helt ödmjukad, ha beräknat kostnaden, vara villig att lämna allting, familj och egendom, ?tänka på allt som en ren förlust? så att man kan ?vinna Kristus? (Fil 3:7-8). När den rike ynglingen ?gick sin väg bedrövad för att han ägde mycket? (Matt 19:22), sprang inte Jesus efter honom och ropade: ?Du, vänta ett tag! Låt oss pratas vid, det är inte så illa som det låter. Jag kanske var lite väl hård!?

Kanske är vi så ivriga att se ?omvända? och publicera ?hur många som blev frälsta vid vår senaste konsert? i nyhetsbreven till våra understödjare, att vi gör vad som helst för att skynda på någon in i ett ?beslut?, innan han har haft en chans att fatta det. Problemet är att om du måste pressa honom till det, kommer han troligen att ändra sig senare i alla fall! (Glöm inte de 97%!). Som en vän till mig säger: ?Om någon kan prata dem in i det, kan någon prata dem ut ur det!? (1 Kor 1:17).

Frälsning framställs som ett byte eller handel, i stället för lydnad som följd genom tro.

Vi erbjuder förlåtelse för synd på samma sätt som det populära radioprogrammet Mounty Hall: ?Let´s make a deal?. Jag har t.o.m. hört: ?Du ger Jesus din synd, så ger han dig frälsning i stället!? Ingen i bibeln tänkte så lågt om Guds nåd, att man bara talade om det eviga livets gåva som om det var en handelsangelägenhet. Den är en gåva! Du kan inte förtjäna den eller köpa den, eller ge något i utbyte för den. Vad det måste såra den helige Ande att höra människor tala så om Jesus (Apg 8:18-23).

Det framkallar själviska, ?välsignade? och känsloorienterade ?omvända?.

De som fås till att tro att de blir kristna under sådan predikan frambringar sällan sann frukt. Denna människa kommer att fortsätta att vara lika självisk som tidigare, med bara den skillnaden att hennes själviskhet nu tar en religiös form. Vill hon ha något för sig själv, säger hon att hon har ?en börda för något?, eller så säger hon ?det är mitt hjärtas önskan? eller något annat uttryck som låter religiöst. Hon kommer att be själviskt, önska välsignelser för sig själv och även om hon ber för andra, är det vanligtvis av själviska orsaker. När allt kommer omkring fick hon veta när hon ?tog emot Herren?, hur mycket Jesus ville välsigna henne och hur mycket Gud hade i beredskap åt henne och hur bibeln var som en ?checkbok full av löften som bara väntade på att bli inlösta?. En sådan människa eftersträvar alltid att ?känna? riktigt om sig själv, sin egen kyrka, sin egen pastor o.s.v. Hela hennes värld är byggd på att känna sig välsignad. Hon har aldrig fått se att hon blivit skapad för att välsigna Gud... Gud blev inte skapad för att välsigna henne (Ps 149:4, Fil 2:13).

Som du ser, så är de ?omvända? som beskrivs ovan inte lika de vi finner i Apostlagärningarna, när Guds församling var ung och elden brann. Se på Apg 2:41-47 och 4:31-35, och du kommer att se den mjuka, kärleksfulla anden och den mäktiga Andens kraft som rådde bland bröderna på den tiden. Jag tror att en av orsakerna till att ?alla människor bävade? (Apg 2:43), var p.g.a. att ?de deltog troget i apostlarnas undervisning och bönerna? (v. 42). Jag tror att Petrus och de övriga till fullo ansträngde sig för att förkunna hela Guds evangelium när de predikade och undervisade, och det är anledningen till att Guds Ande kunde förläna sin smörjelse och välsigna de nyomvända så mäktigt - Gud ger alltid sin smörjelse till sanningen.

Fortsättning följer

Vad i all världen hände med omvändelsen?

David Wilkerson


Vad hände med omvändelsen? Man hör knappast ordet nämnas i de flesta kyrkor nu för tiden - t.o.m. i baptist-, pingst- eller evangeliska kretsar. Pastorer i vår tid manar sällan sina församlingar att sörja över synden - att sörja och vara förkrossad för att man sårar och kränker Kristus genom sin ondska.

I stället är budskapet vi hör från många talarstolar idag: ?Bara tro, ta emot Kristus, och du kommer att bli frälst.? Bibelstället som används för att försvara detta budskap är Apostlagärningarna 16:30-31.

I detta avsnitt hölls aposteln Paulus i fängelse, när plötsligt jorden skakade och alla celldörrarna öppnades. Fångvaktaren trodde direkt att alla fångarna hade flytt, vilket innebar att han hade avrättning att vänta. I förtvivlan drog han sin svärd och skulle döda sig själv, när Paulus och Silas stoppade honom och försäkrade att ingen hade lyckats fly.

När han såg detta, föll mannen ner inför apostlarna och ropade: ?Ni herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?? De svarade: ?Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj? (Apg. 16:30-31).

När vi läser detta avsnitt, är det viktigt att komma ihåg att fångvaktaren var på gränsen till att begå självmord med svärdet i sin hand. Han var redan vid omvändelsens avgörande ögonblick - på sina knän, förkrossad och darrande inför apostlarna. Hans hjärta var därför sant förberett för att ta emot Jesus i sann tro.

I Markus evangelium säger Kristus till sina apostlar: ?Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd? (Mark. 16:16). Det är uppenbart av det som Jesus säger här, att man finner frälsning genom att bara ta emot honom och bli döpt.

Men Jesus inleder sitt påstående med denna befallning: ?Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen? (vers 15). Han säger i själva verket, att innan människor kan tro på honom, måste evangeliet bli predikat för dem.

Och vilket är detta evangelium som Jesus syftar på? Det är det evangelium Jesus själv predikade - omvändelsens evangelium!

Betänk detta - vilket var det första budskapet Jesus framförde, efter att han trädde fram efter frestelsen i öknen? Bibeln säger: ?Från den tiden började Jesus predika och säga: ?Omvänd er, ty himmelriket är nu här?? (Matt. 4:17).

Jesus kallade människor att omvända sig före han ens kallade dem att tro! Markus skriver: ?... kom Jesus till Galileen och predikade Guds evangelium. Han sade: ?Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!?? (Mark. 1:14-15). Kristus predikade: Omvänd er först - och tro.?

På ett annat ställe säger Jesus om sitt uppdrag: ?... Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare till omvändelse (King James Version, även Reformationsbibeln - KTS-anm.). Och han sa till galiléerna: ?Nej, säger jag er, men om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt? (Luk. 13:3). Jesu evangelium handlade bara om omvändelse!

Johannes Döparen predikade också omvändelse, för att förbereda Israel på Kristi ankomst.

Johannes budskap till judarna var enkelt och rakt på sak: ?Vid den tiden trädde Johannes Döparen fram och predikade i Judeens öken och sade: ?Omvänd er, ty himmelriket är nära?? (Matt. 3:1-2).

Människor kom från alla håll för att höra Johannes predika. Och han sa till dem med all önskvärd tydlighet: ?Messias kommer snart att träda fram mitt ibland er - så det är bäst att ni förbereder er för att möta honom! Ni kanske tycker att det är spännande att han kommer. Men jag försäkrar er, att era hjärtan inte är förberedda - eftersom ni fortfarande håller fast vid era synder!?

?På utsidan verkar ni rena och heliga. Men på insidan är ni fulla av döda människors ben! Ni är ett släkte av huggormars avföda, utan någon som helst gudsfruktan. Ännu har ni ingen uppfattning om att ni ens är syndare. Jag varnar er - ni måste ta itu med er synd innan ni kan tro på Frälsaren och följa honom. Så omvänd er, vänd er bort från er synd - och lev på ett sätt som återspeglar sann förvandling!?

Vilket evangelium predikade Petrus till folkskarorna på pingstdagen? Bibeln säger oss att när folket hörde aposteln vittna ?... högg det till i hjärtat på dem, och de frågade ... ?bröder, vad skall vi göra?? Petrus svarade dem: ?Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva??(Apg. 2:37-38).

Petrus sa inte till dessa människor att ?bara tro och bli frälsta.? Han bad dem inte att bara avgöra sig, att lägga sin röst på Jesus. Nej - han sa till dem att omvända sig orubbligt, och sedan bli döpta i lydnad för Kristus!

Vilket evangelium predikade Paulus till de hedniska atenarna på Areopagen? Ha sa till dem synnerligen rakt på sak: ?... Gud... befaller människorna att de alla och överallt skall omvända sig? (Apg. 17:30).

Dessa grekiska intellektuella hade inget problem med att tro på Gud. Man kan faktiskt säga att själva deras nöje var ?att tro?. De trodde på många gudar - först den ena, sedan den andra. Närhelst någon visade sig och predikade en gud på ett övertygande sätt, trodde de på den. Så de trodde - men de gjorde det medan de levde i synd. Enkel tro var inte nog!

Paulus sa till dessa människor: ?Nej, nej - så är det inte med Kristus! Jesus kan inte bara läggas till er lista på gudar. Ni kan tro på dem allesammans, men ni kan inte bara göra det med Jesus. Han kom för att frälsa er från era synder. Och han befaller alla sina efterföljare att omvända sig och bli renade!?

Senare predikade Paulus samma evangelium om omvändelse till konung Agrippa: ?... blev jag inte olydig mot den himmelska synen, utan jag har predikat först i Damaskus och i Jerusalem och hela Judeen och sedan ute bland hedningarna, att de skall ångra sig och omvända sig till Gud och göra sådana gärningar som hör till omvändelsen? (Apg. 26:19-20).

Paulus säger: ?Överallt där jag har varit, har jag predikat omvändelse. Och sann omvändelse visar sig genom dess gärningar!

Dessa avsnitt gör det klart för oss, att den apostoliska församlingen oförskräckt predikade samma evangelium som Johannes och Jesus predikade: ?Omvänd er så att era synder blir förlåtna!?

Vad innebär det att omvända sig?

En del kristna tror att omvändelse innebär att bara ?ändra sig? och gå i motsatt riktning. Men bibeln förklarar för oss att omvändelse är mycket mer än detta.

En gång hörde jag en man säga: ?Jag är så glad att jag kan nytestamentlig grekiska. Den översätter ordet ?att vända om? med innebörden ? att göra sinnesändring.??

Nej - denna man kan inte sin grekiska! Den fullständiga, bokstavliga innebörden av ordet ?vända om? är ?att känna ånger och självförebråelse för sina synder mot Gud, att bli förkrossad, ledsen, att vilja ändra inriktning.? Skillnaden i betydelser här grundar sig på ordet ?vilja?. Sann omvändelse innebär en längtan till förändring!

Dessutom, att bara vara ledsen utgör inte omvändelse. Snarare leder sann sorg till omvändelse. Paulus förklarar att ?en sorg efter Guds vilja för med sig en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning. Men världens sorg leder till död? (2 Kor. 7:10).

Paulus talar här om en sorg som man inte ångrar - en som är äkta, som ?sticker till? i den ångerfulla människans liv. Detta slag av gudfruktig sorg medför självklart en omvändelse som innebär ett hat till synden, en rättfärdig fruktan för Gud och längtan att gottgöra all orättfärdighet.

Det borde alltså inte förvåna oss, att Paulus predikade omvändelse till troende människor. Han framförde ett kraftfullt budskap om omvändelse till de kristna i Korint. De troende i Korint hade blivit rikligen välsignade av Gud, när de suttit vid foten av ordets mäktiga lärare. Ändå förblev deras församling full av synd.

Först betygade Paulus för korintierna: ?Vad som kännetecknar en apostel har blivit utfört hos er med all uthållighet, genom tecken, under och kraftgärningar? (2 Kor. 12:12). Men sedan säger Paulus till dem mycket rakt på sak: ?Jag är rädd att jag vid min ankomst skall finna er annorlunda än jag skulle önska...? (vers 20).

Vad var det Paulus var rädd för? Det var helt enkelt detta: ?Ja, jag är rädd att min Gud skall förödmjuka mig inför er när jag kommer tillbaka, och att jag måste sörja över många som tidigare levde i synd och inte har ångrat den orenhet, otukt och lösaktighet som de har bedrivit? (vers 21).

Denna ömsinta herde älskade de kompromissande heliga i Korint. Men han visste att de nogsamt hade fått lära sig att en livsföring i grov synd var fel. Och han sa till dem: ?När jag kommer för att besöka er, kommer ni att få se mig hänga med huvudet i sorg. Tårarna kommer att rinna från mina ögon, och min röst kommer att sörja i klagande ton.?

?Om jag ser att ni fortsätter att ge efter för orenhet, otukt och lusta, kommer jag att bli fullständigt förkrossad - eftersom evangeliet inte har verkat i ert hjärta. Ni har inte omvänt er från er synd. Och jag kommer att mana er högljutt att omvända er!?

Dessa ord från Paulus får mig att skämmas!

När jag läser Paulus ord, får jag undersöka min egen tjänst, och jag måste ställa frågan: ?Har jag beskurit det evangelium som Jesus predikade - evangeliet om omvändelse? Har jag i själva verket klippt i bibeln och tagit bort den höga kostnaden för att följa Kristus? Har jag sänkt hans norm genom att säga till människor: ?Bara tro och bli frälst???

När jag ser på församlingen idag, undrar jag: Betonat vi evangelikaler en ?gudfruktig sorg? som bevis på sann omvändelse? Eller leder vi massor av förhärdade människor in i en falsk frid? Undervisar vi dem på ett felaktigt sätt att allt som Gud fordrar av dem är att säga: ?Jag tror på dig, Jesus??

Har vi skurit bort sann överbevisning om synd? Har vi skyndat på och erbjudit frälsning till dem som i själva verket inte har omvänt sig - som inte har sörjt över sina överträdelser, som inte har sett hur oerhört syndiga deras synder är, som har sökt sig till tron, så att de bara kan gömma sina lustar bakom den?

Vi hör ständigt fruktansvärda överdrifter om antalet människor, som kommit till Jesus genom olika ministries. Kristna rapporterar att massor av människor blev frälsta när de predikade i fängelser, skolor, hade möten hos stammar. De säger: ?Alla på platsen gav sina hjärtan till Jesus. När jag slutade predika, kom alla fram för att bli frälsta.?

Nej - det är en tragisk överdrift! Det som alltför ofta händer, är att alla bara upprepar en bön. De bara ber det, som man har sagt att de ska bedja - och få av dem fattar vad de säger. Sedan går de flesta tillbaka till sina hedniska levnadssätt!

Sådana människor erfar aldrig ett djupt verk av den helige Ande. Som en följd av detta omvänder de sig aldrig, sörjer aldrig över sina synder - och tror aldrig uppriktigt. Tragiskt nog, har vi lovat dem något som Jesus själv aldrig lovade - frälsning utan omvändelse!

Jag tror att församlingen t.o.m. har tagit bort känslan av överbevisning. Tänk på det - du ser knappast någonsin tårar på kinderna på dem som blir frälsta längre. Naturligtvis vet jag att tårar inte frälser någon. Men Gud har gjort oss alla mänskliga, med mycket äkta känslor. Och varje syndare på väg till helvetet som har blivit berörd av den helige Ande, känner givetvis en djup sorg över de sätt på vilka han har bedrövat Herren.

Aposteln Petrus kände detta slag av gudfruktig sorg, när han förnekade att han kände Jesus. Plötsligt översvämmades han av åminnelsen av det som Jesus hade sagt till honom: ?Då kom Petrus ihåg det som Jesus hade sagt till honom: ?Innan tuppen hinner gala två gånger, skall du tre gånger förneka mig?. Och han brast i gråt?. (Mark. 14:72).

När Petrus erinrade sig dessa ord, blev han överväldigad av känslor. Och plötsligt sprang han genom Jerusalem tårdränkt: ?Jag har bedragit Herren!?

Mina älskade, vi kan helt enkelt inte arbeta fram detta slag av omvändelse i vårt eget kött. Bara den helige Ande kan uppenbara för oss hur vi, liksom Petrus, också har sårat vår älskade Frälsare. Och den uppenbarelsen borde fylla oss med djup sorg!

Jag håller inte med om allt av de puritanska författarnas doktriner, men jag älskar deras betoning på helgelse. Dessa gudfruktiga förkunnare kallade sina predikningar ?djupplöjningar.? De trodde att de inte kunde predika evangelium om sann tro, förrän grogrunden i hjärtat på dem som lyssnade hade blivit djupt plöjd.

Puritanerna försäkrade sig följaktligen om att deras förkunnelse gick djupt, och bröt upp hela den obrukade grunden i deras åhörares hjärtan. Deras predikningar medförde äkta omvändelse i deras församlingar. Och detta, i sin tur, frambringade med åren, starka, mogna, trovärdiga kristna.

Idag handlar emellertid det mesta av förkunnelsen bara om att så ut, utan någon plöjning. Jag hör mycket få predikningar nuförtiden som gräver upp djupare än matjordsskiktet. Djupplöjning riktar inte bara in sig på det onda i synden, den gräver sig ner till själva orsaken till det onda. Mycket av den förkunnelse som vi hör idag fokuserar på botemedlet , medan den förbigår det onda. Den kommer med en medicin utan att ordna med en operation!

Beklagligt nog får vi människor att tro att de har blivit botade från synden, när de aldrig visste om att de var sjuka. Vi klär på dem rättfärdighetens dräkt, när de aldrig visste om att de var nakna. Vi manar dem att tro på Kristus, när de inte ens känner till sitt behov av att tro. Sådana människor tänker till sist: ?Det kan inte skada att lägga till Jesus till mitt liv.?

C.H. Spurgeon, den kraftfulle engelske predikanten, sa följande om behovet av omvändelse:

?Jag tror att den där bedrövade ångern fortfarande existerar, även om jag inte har hört mycket om den på den senaste tiden. Människor verkar skynda in i tron mycket snabbt nuförtiden... Jag hoppas att min gamle vän omvändelsen inte är död. Jag är vilt förälskad i omvändelsen. Den verkar vara tvillingsyster till tron.?

?Jag känner själv inte till mycket om tro som inte får tårarna att rinna. Jag vet att jag kom till Kristus genom ett tårdränkt kors... När jag kom till Golgata genom tro, var det med mycket gråtande och ödmjuk bön, när jag bekände mina överträdelser och bad om att finna frälsning i Jesus, och bara i Jesus.?

När Times Square Church grundades, predikade vi pastorer lagen under de första åren.

Varför predikade vi lagen så länge i vår kyrka? Vi gjorde det för att många i vår församling kallade sig själva kristna - men deras liv återspeglade inte det!

Under de första åren kom många fram till altaret vid slutet av varje gudstjänst. De upprepade en bön av pastorn och ?tog emot frälsning genom tro.? Men de flesta av dessa människor kände aldrig någon överbevisning om sin synd. De fick inte erfara gudfruktig sorg - och därför visade sig ingen sann omvändelse i deras liv.

Förment ångerfulla teaterskådespelare bekände Kristus på söndagen, men återvände till sina hädiska föreställningar under veckan. Homosexuella bad om frälsning, men hängav sig ändå åt sin syndiga livsföring. Andra bekände Jesus vid vårt altare, men fortsatte ändå med sina utomäktenskapliga affärer, otukt och drogmissbruk.

Det är därför som vi dundrade överbevisning från vår talarstol! Den helige Ande ledde vårt pastorsteam till att avslöja all synd, upproriskhet och olydnad mot hans ord. Vi predikade helvetet så hett, att människor reste sig upp och lämnade våra gudstjänster. Och vi predikade himlen så verkligt, att de som kompromissade darrade för den skräckinjagande realismen i Kristi helighet.

Vårt predikande av lagen var absolut nödvändigt vid den tiden. Den är Guds spegel som avslöjar varje gömd, hemlig sak. Och den gjorde att människorna i vår församling blev medvetna om hur oerhört syndig synden är.

Även om några människor sprang ut, sprang andra fram i sann ånger. En av dessa var en skådespelare med djup röst som heter David Davis. Han överlämnade sig helt till Jesus i sann omvändelse. Och idag leder han och hans fru en växande församling i Israel, där de har predikat Kristus i nästan tio år.

Även om omvändelsens sanna verk uppfyllde sitt syfte i vår församling, ledde den helige Ande oss sedan till att predika nådens härlighet. Vi undervisade om det Nya förbundet, om makt över synden genom den helige Ande, om att vandra i tro. Kortfattat, vi började att bygga upp de troende.

Genom hela den erfarenheten upptäckte vi också farorna med att predika enbart lagen och att först och främst fokusera på synden. Om människor får en ständig diet av detta budskap endast, börjar de förlora hoppet och vältrar sig i förtvivlan och tänker: ?Jag når aldrig upp till detta.? De vänder sig hela tiden inåt, snarare än att se på korset som sitt hopp.

Men när en församling är Herrens, kan den förlita sig på att Guds Ande ger lagens budskap närhelst det är nödvändigt. Om Jesus ser att hans folk förfaller till ?easy believism? (?Det är lätt att bli frälst, det är bara att tro? - KTS-anm.), kommer han återigen med lagens piska över dem, med all barmhärtighet och nåd.

Ni förstår, omvändelse är inte något som man erfar bara en gång. Den är inte någon orkan som slår till en gång och sedan är borta för alltid. Inte heller erfar vi omvändelse bara i ett krisläge och sedan bara talar om den under resten av våra liv. Nej - sorg över synden borde vara vår ständige lärare!

Spurgeon betygade: ?Jag erkänner villigt att jag har en mycket större sorg för synden idag, än vad jag hade när jag kom till Frälsaren för mer än trettio år sedan. Jag hatar synden mer intensivt nu, än vad jag gjorde när jag blev överbevisad. Det finns vissa saker som jag inte visste var synd då, som jag vet är synd nu. Jag har en mycket starkare medvetenhet om hur avskyvärt mitt eget hjärta är nu, än när jag första gången kom till Kristus...?

?Sorg över synden är ett oupphörligt regn, en ljuvlig, mild dusch, som för en verkligt frälst människa varar hela hennes liv... Hon är alltid bedrövad över att hon har syndat... Hon slutar aldrig att sörja förrän all synd är borta.?

Jesus sa något till församlingen i Efesus som får mig att bäva!

Ni kanske kommer ihåg de sju församlingarna som Johannes nämner om i Uppenbarelseboken 2. Bland dem är församlingen i Efesus - en församling som Jesus berömmer starkt.

Jag tycker om att tänka att vår församling i Times Square är som församlingen i Efesus. Den gruppen av troende var verksamma i en av världens mest befolkade städer och gav aldrig upp mitt i all avskyvärd ondska. Människorna levde uppoffrande, hatade synden och vägrade att acceptera falsk lära. De förblev starka i tron, älskade Gud av hela sitt hjärta oavsett vilka frestelser Satan utsatte dem för.

Men Kristus visste att något inte stämde hos dessa människor. Och han älskade denna församling så mycket - den var ett sådant klart skinande ljus för hedningarna - att han inte tänkte sitta passivt och låta den dö. Därför sa han till efesierna: ?Men det har jag emot dig, att du har övergivit din första kärlek? (Upp. 2:4).

Jesus sa: ?Er glöd håller på att dö! Kärleken till mig som en gång var drivfjädern bakom er trofasthet håller på att mattas av. Ni bar en gång min börda för de förlorade - men nu är ni nöjda med att bara sitta och lyssna på predikningar. Ni har blivit fullständigt upptagna med era egna angelägenheter och ni bryr er inte om mina. Ni har fallit långt bort varifrån ni en gång befann er!?

Jesus säger sedan till dem: ?Tänk därför på på varifrån du har fallit...? (vers 5). Han säger: ?Tänk efter! Ni brukade längta efter att komma till mitt hus, att vara tillsammans med mina heliga, att bära min börda. Men nu är en timma på söndag morgon mycket för er!?

Så kära kristne - brinner du fortfarande för Jesus? Är du lika passionerat förälskad i honom, som när du kom till tro? Eller har du förlorat intresset för hans angelägenheter och glömt bort all tjänst? Har du för mycket annat på gång i ditt liv? Om det är så, säger Herren till dig: ?Jag har något emot dig. Du har övergett din första kärlek!?

Lyssna på det som Jesus säger till oss på denna punkten: ?...omvänd dig och gör dina första gärningar...? (samma vers). Han säger: ?Sörj över din växande likgiltighet. Var förkrossad - ta det allvarligt. Låt sedan din sorg leda dig tillbaka till där du var, när du först älskade mig!?

Kristus ger oss sedan ett besked, som låter oss förstå att det är bäst att vi tar oss i akt. Han säger: ?...annars... ? (samma vers). Han redogör direkt för konsekvenserna: ?...jag skall komma över dig och flytta din ljusstake...? (samma vers).

Jesus säger här, att om vi inte omvänder oss, ska han ta bort hela den andliga auktoritet som vi har fått. Detta innefattar vår påverkan på vår stad, vårt samhälle, vår omgivning, de som finns inom vår intressesfär. Allt inflytande som vi har, kommer att tas ifrån oss, säger han: ?Om ni inte omvänder er!?

Just nu stänger kyrkor över hela världen sina dörrar. Deras ljus håller bokstavligen på att släckas - därför att det är den dom de ådrar sig, för att de vägrar att omvända sig! Gud sa att de skulle förlora sin urskillningsförmåga, sina andliga välsignelser, sina tillgångar, själva hans närvaro. Nu är de döda, livlösa, med enbart minnen av hans tidigare välsignelser.

Jag predikade i många sådana kyrkor för trettio år sedan. Då var de fyllda med hängivna troende. Idag sitter knappast ett dussin människor i deras bänkrader. Snart kommer de att reduceras till ingenting och deras dörrar kommer att stängas för gott. Gud har skrivit ?I-Kabod? över deras dörrar - vilket betyder ?Herrens Ande är borta!?

Men, mina älskade, Gud ger precis samma budskap till varje kristen individuellt. Han säger: ?Om du vägrar att omvända dig - om du lever kvar i din likgiltighet - kommer jag att flytta din ljusstake. Du kommer inte längre att ha något inflytande över din familj, dina medarbetare - någon alls!?

Detta är exakt det som hände med församlingen i Efesus. Gud väntade tålmodigt - i över 1.000 år, faktiskt - på att den församlingen skulle omvända sig. Men till sist var tiden inne, när deras avfällighet var mer än han kunde stå ut med.

Historikern Gibbon skriver: ?Den högsta ljusstaken i Efesus utsläcktes. De barbariska härskarna från Jonien och Lydien förtrampade kvarlevorna av kristendomen. Nu åkallar de muhammedanska moskéerna Muhammeds gud. Endast kyrkan i Filadelfia står upprest.?

Men när vi läser dessa ord, ska vi inte vara rädda. Jesus avslutar sin varning till oss på detta sätt: ?...Åt den som segrar skall jag ge att äta av livets träd, som står i Guds paradis.? (Upp. 2:7).

Kära troende, Jesus är det trädet! Han säger till oss: ?Om ni omvänder er, ska jag ge er förblivande liv från själva mitt väsen. Och så länge som ni fortsätter att älska mig, ska jag låta övernaturligt liv flöda i er. Detta liv kommer att uppenbaras i er insikt, er kärlek till människor, era goda gärningar för mitt rike!?

Detta är den egenskap som kännetecknar varje kristen som i sanning älskar Jesus. En sådan troende är full av liv - och alla runt omkring honom märker det!

Jesus lovar att din gudfruktiga sorg, ditt ångerfulla hjärta och din förnyade kärlek till honom, kommer att föra dig till liv. Så bed till honom just nu: ?Herre, ge mig ett sant ångerfullt hjärta. Låt mig åter få bli den jag var, när jag först älskade dig. Men för mig denna gången längre, djupare in i dig, än jag någonsin varit tidigare!?

När du omvänder dig, kommer Guds Ande att ge dig en ny uppenbarelse av Kristi härlighet. Och han kommer att låta alla runt omkring dig märka det!


David Wilkersson

Benny Hinn ... sjunker ännu djupare

Benny Hinn ... sjunker ännu djupare

?Jag lägger en förbannelse på varje man och varje kvinna som sträcker ut sin hand mot denna smörjelse! Jag förbannar den människa som vågar uttala ett ord mot detta ministry?
The Christian Channel Europe - Benny Hinn ?This is Your Day? 7.30 am - 8.00 am, 11 oktober, 1999.

Lik en galning som slungar ut brandfacklor, pilar och död, är den som bedrar sin nästa och sedan säger: ?Jag skämtade bara?. - Ordspråksboken 26:18-19.

När Benny Hinn fann att han satt fast i sin fadäs om att det finns nio personer i treenigheten, sa han att det bara var ett skämt. Han har kommit med många andra oansvariga påståenden, som t. ex. att människorna blev skapade för att simma som fiskar och flyga som fåglar och med en tanke kunde förflytta sig från en planet till en annan. När han ställdes till svars för sitt stöd för sådana löjliga påståenden, hänvisade han till sitt judiska ursprung (Hinn föddes som palestinsk arab, inte som jude) och sin kunskap i hebreiska, vilken han uppenbarligen inte har. Han sa att det ord som översattes med ?råda över? i skapelseberättelsen, innebär att Adam och Eva kunde göra allt det som djuren över vilka de skulle råda kunde göra. Så förmodligen kunde de lägga ägg som hönor och svärma som bina.

Benny Hinns undervisning är från starten av hans ministry uppenbart predikandet från en pajas. Hans senaste TV-intervjuer visar emellertid att mannen har gått utanför anständighetens gränser, att han verkligen har förflyttat sig till en lägre nivå.

?De som Gud har bestämt till fördärv, förbereder han för deras undergång, och tillintetgör först deras sinne? - John Dryden, (1687).

Paul Crouch (PC) intervjuar Benny Hinn (BH) på TBN tillsammans med Paul och Jan Crouch den 13 september 1999:

I den inledande replikskiftet av intervjun åberopas Kathryn Kuhlman, som BH hänvisar till som ett tidigare exempel på hans ?förbannande och välsignande? uttalanden, som han gjorde vid en helandekampanj som nyligen hölls i Denver i USA. Han åberopar också Fred Roberts, som han kallar ?en apostel?, som var en annan person som uppmuntrade honom att ?uttala dom? över sina motståndare.

BH: ?Han sa att du har rätt till det nu, eftersom de hädade den helige Ande, när de ifrågasätter att du befaller Gud att göra det som du vill ska ske.
PC: ?Eftersom de tillskrev djävulen ditt verk, precis det som de gjorde med Jesus?. Hinn samtycker.
BH: Du förstår att i det ögonblick de tillskriver Satan Guds verk, det som vi som troende går in i, har rätt att gå in i, är vi i en position där vi kan be Gud att stoppa dem?.
PC: ?Amen!?
BH: ?När William Branham var i verksamhet en gång - och detta hände mer än en gång, men jag har bara hört det två gånger - hände detta: när en man kom in och sa - han ljög i själva verket för William Branham - och sa - han försökte att driva med honom - och kom in och sa att han var sjuk, och ville att William Branham skulle be för honom, och William Branham sa ?du är inte sjuk, du är bara här för att driva med mig, men du kommer att gå ut med samma sjukdom som du sa att du hade´, och han gick ut sjuk!?

När intervjun fortsätter åberopar Benny Hinn en händelse som han påstår ägde rum under Tommy Reeds ministry på Filippinerna, när Gud förmodligen lade sjukdom på någon som som motsatte sig mötena. Om en sådan ägde rum eller inte, har vi inga möjligheter att kolla upp. Att döma av det sätt Benny Hinn återger det, är det mycket tveksamt. Det som är säkert, är att Benny Hinn använder orättmätig skrämseltaktik. Det som är ännu värre, är att han hänvisar till en biblisk händelse i Kristi liv på ett icke-bibliskt sätt. Läs det som Benny Hinn sa i ljuset av Ordspråksboken 26:18 och versen från poeten John Dryden som citeras ovan.

BH: ?När de sa detta - ?det är från djävulen?, sa han: ?Detta är en sak jag inte kommer att förlåta?. Han uttalade dom där, och domen han uttalade var evig fördömelse. Han sa att jag kommer att förlåta varje synd, men inte denna. Och där var han glasklar. Så Tommy Reed sa till Herren: ?O.K. Herre, här är det som jag vill ska ske?. Den sista kvällen på mötet förde de fram denna kvinna med ledgångsreumatism i rullstol längst fram. Mannen kom tillbaka och började med samma sak igen. ?Detta är av djävulen´ och skrek all denna smörja. Och Tommy sa: ?Herre, nu!? När han sa ?nu? helade Herren damen med... med... med ledgångsreumatismen och hemsökte mannen med hennes sjukdom, han flyttade över sjukdomen?.
PC: ?Jesus!?
BH: ?Han flyttade över sjukdomen och tog den från damen och angrep mannen med den. Och mannen började skrika och sprang ut. Med LEDGÅNGREUMATISM?.

Ta nu och stanna upp ett ögonblick. Fråga dig själv: ?Är detta en predikan från en man, vars sinne sviktar, som inte längre tänker rationellt? Eller är det, som det framställs, uttalanden från någon som är smord med den helige Ande?? Enligt Benny Hinn helar Gud en kvinna i en rullstol. När han gjorde detta (d.v.s. Gud Allsmäktig) ?flyttade han över sjukdomen? och bringade dom över en stackars filippinsk man, som SPRANG ut skrikande med samma LEDGÅNGSREUMATISM som hade hållt kvinnan sjuk i en rullstol? Det låter som ett dubbelt mirakel och att det senare upphäver verkligheten av det första. Det är verkligen godtroget så att det räcker.

Bortsett från det fullständigt idiotiska i Benny Hinns fantasier i denna uppenbart tillverkade historia, är det verkligt sorgliga att han hänvisar till bibeln för likartade händelser. Det finns något som hädelse mot den helige Ande, och för vilken synd vår Herre sa att det inte finns någon förlåtelse. När vi ser att så många som vill ha ?väckelse nu? hela tiden åberopar denna SYND, för att undkomma en befogad granskning och bedömning av dem som vill följa exemplet från Berea, tillkommer det oss att tydligt få veta vad denna hädelse mot den helige Ande är i det bibliska sammanhanget.

Matt. 12:31-32: ?Därför säger jag er: ?All synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas. Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse. Men den som talar mot den helige Ande skall inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande?.

Hädelse mot den helige Ande är uppenbart en mycket allvarlig sak. Enligt vers 22 var undervisningen grundad på ett ett äkta helande, som utförts av Kristus och var relaterat till andebesvärjelse. Inte all sjukdom har sin källa i andebesättelse, men denna var det.

?Sedan förde man till Jesus en besatt som var blind och stum, och han botade honom, så att den stumme talade och såg?.

Omedelbart efter detta förkunnar Matteus för oss (v. 23-24):

?Och allt folket blev utom sig av häpnad och sade: ?Kanske är han Davids son?? När fariseerna hörde det, sade de: ?Det är bara med hjälp av Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna??.

Markus återger något liknande, och ger oss en djupare insikt i det som denna synd hos fariseerna och de skriftlärda, och kanske också hos vissa av det ?vanliga? folket (se hänvisningen i Lukas) verkligen var:

Markus 3:22: ?Och de skriftlärda som hade kommit ner från Jerusalem sade: ?Han är besatt av Beelsebul. Med hjälp av de onda andarnas furste driver han ut de onda andarna?. (v.30) De hade ju sagt att han hade en oren ande?.

Hädelse mot den helige Ande är att tillskriva utdrivandet av onda andar från människor av Herren Jesus Kristus (själv) djävulens (Satans) verk, medan man vidhåller att Kristus själv är besatt av onda andar. Vi kan dra ut principer från dessa ställen i Nya testamentet och relatera dem till det äkta tjänsten, som det sanna evangeliets förkunnare har i vår tid, men tillämpningen som görs av Benny Hinn och andra som honom är inte välgrundade bibliskt sett.

Lukas sprider mera ljus om detta när han citerar Kristi ironiska fåga och oundvikliga slutsats till dem som felaktigt anklagade honom:

Lukas 11:19-20: ?Men om det är med hjälp av Beelsebul som jag driver ut de onda andarna, med vems hjälp driver då era söner ut dem? De kommer därför att vara era domare. Men om det är med Guds finger jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike kommit till er?.

Uttrycket ?Guds finger? framträder fyra gånger i bibeln och i bara tre sammanhang. Det första beskriver Guds sanna underverk i motsats till de egyptiska spåmännen - 2 Mos. 8:19, jmfr 2 Tim. 3:8. Det andra har samband med att de tio budorden gavs - 2 Mos. 31:18 och 5 Mos. 9:10, och det tredje till Kristi gärningar - Luk. 11:20. Hänvisningen i Lukas citering är till Apg. 19:13 och är högst upplysande. Judarna hade sina egna andebesvärjare och de var lika oförmögna att befria människor som deras nutida motsvarigheter i den falska under- och teckenrörelsen, som toppas av sådana som Benny Hinn. Var finns hans ÄKTA underverk? Så här långt har de kommit till korta i detta avseende.

Så hädelse mot den helige Ande har samband med vår Herre Jesus Kristus och inte med Benny Hinn eller någon självutnämnd ?smord person?, d.v.s. ?kristus?. Om du gör det som bibeln kräver av dig - ?prövar andarna? (1 Joh. 4), ?fäller rätta domar? (Joh. 7:24), ?prövar allt? (1 Tess. 5:21) och allmänt handlar som en bereansk kristen ska göra (Apg. 17:11), är det omöjligt att du hädar den helige Ande. Det är mycket mera troligt att män som Benny Hinn och Paul Crouch och andra själva är skyldiga till den hädelse som de tillskriver andra.

Tillbaka till TV-intervjun. Den blir värre och för fram i ljuset just det som vi har förutsagt och varnat för nu i flera år. Godtrogna kristna kommer att bli insnärjda i ett villfarelsens nät. Inte undra på att David Wilkerson så starkt har varnat Guds folk för att hålla sig borta från allt detta nonsens.(se Varning för falska profeter - David Wilkerson).

2 Tim. 3:13-17: ?Men onda människor och bedragare ska göra framsteg - till det sämre. De bedrar och blir själva bedragna. Men håll fast vid det som du har lärt dig och blivit överbevisad om. Du vet av vilka du har lärt det, och du känner från barndomen de heliga skrifterna som kan göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus. Hela skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning?.

BH: ?Under smörjelsen faller inte ett ord till marken?.
PC: ?Amen?.
BH: ?Jag är inte samma människa under smörjelsen som jag är nu - Mina barn är rädda för mig, när jag är under smörjelsen. Det som de inte vet är att jag är rädd för smörjelsen också. (skratt) Jag är inte rädd för mig själv, jag är rädd för det som smörjelsen kan göra med mig om jag behandlar den illa. Eller om jag missbrukar den.

Uppenbarligen talar inte Benny Hinn om ?smörjelsen? som summan av bibeln beskriver den och aposteln Johannes beskriver den i 1 Joh. 2:19-29. Vad är denna smörjelse som han och andra håller på att tala om? Ingenstans i Nya testamentet finns tanken på att NÅGON är speciellt smord förutom vår Herre Jesus Kristus, som är den SMORDE, d.v.s. KRISTUS (orden ?smörjelse, kristus, messias? härleder sig alla från samma rot). Det finns en mening i vilken allt Guds folk har en allmän smörjelse, och Johannes klargör att detta ger oss en relation med vår välsignade Herre, men den gör oss inte förnämare, bättre, större eller mer kraftfulla än någon annan. Detta är yttersta villfarelse och är en del av en ofrånkomlig värld av ?mytbildning? för att tysta kritik och kritiker. Men detta kommer inte att uppnås.

Sedan fortsätter TV-intervjun till en nivå vilken bara kan beskrivas som fasansfull och ockult. TBN visar en video som spelats in i Denver, när Benny Hinn uttalar välsignelser över dem som stöder honom och förbannelser över dem som opponerar sig.

BH: ?Jag har predikat i nästan 25 år och jag har aldrig sett smörjelsen så skrämmande som jag såg den i Denver i fredags kväll. Och så när ni hör mig på något sätt välsigna och förbanna och i stort sett allt jag säger - alla, var och en som attackerar denna smörjelse, jag uttalar en dom över dem?

Enligt redogörelsen från ett ögonvittne: ?Under den kampanj som hölls i Denver nyligen blev Hinn en helt annan människa under påverkan av ?smörjelsen? på ett sätt som aldrig skådats tidigare. Så mycket att hans röst förvandlades till ett ?morrande?. Han sa åt folket att lyfta sina händer och upphöja mästaren Jesus. Det var uppenbart att han inte talade om bibelns Jesus. Han förbannade också alla som skulle sätta sig emot hans ministry i ord eller gärning?. Här är några utdrag från videoinspelningen som återgav det som hände i Denver.

BH: ?Min hud håller på att explodera. Din kropp kommer att darra uppifrån och ner. Höj upp era röster. Lyft era händer och be honom om det - Guds folk, bli helade! Herrens folk, bli befriade! Res er upp från er sjukdom och hoppa i helandets flod och bli helade, i Jesu namn. Inta era platser, detta är bara början av mötet?. Hinn för sedan fram en man och påstår att två tredjedelar av hans hjärta är dött. ?Han har knappt kunnat gå?. Hinn morrar: ?Härligheten! Härligheten, om jag inte frigör den, kommer jag att explodera. Jag måste frigöra den på på någon. Demonen måste böja sig i mästaren Jesu namn... Ja Herre, jag ska göra det! Jag lägger en förbannelse på varje man och kvinna som räcker ut sin hand mot denna smörjelse. Jag förbannar den människa som vågar uttala ett ord mot detta ministry. Men varje man, varje kvinna som lyfter sina händer i välsignelse mot detta ministry, jag välsignar den människan. Jag välsignar det hemmet, jag välsignar den familjen. Varje man, varje kvinna, varje person som upplåter sin tunga i välsignelse över denna verksamhet, upplåter sin tunga i välsignelse över denna smörjelse, upplåter sin tunga i välsignelse över denna Herrens tjänare, jag välsignar dem.

Jag välsignar era händers arbete. Jag välsignar ert liv med mäktig kraft. Jag välsignar ert hem med gudomligt beskydd. Jag välsignar era barn med långt liv och jag välsignar er med en lång följd av dagar. Jag välsignar er med helande. Jag välsignar er med ekonomiskt överflöd. Jag välsignar er med själva närvaron av den Allsmäktige Guden. Jag, som en tjänare, välsignar er i dens namn som jag tjänar. Jag välsignar ert folk ikväll i Denver. Lyft upp era händer och ta emot välsignelsen.

Jag gör nästan aldrig det jag gör nu. Det är den helige Ande som är över mig, som befaller mig att göra detta. Jag välsignar er, jag välsignar era hem, ert liv, er framtid, era barn. Må varje attack från Satan tillintetgöras. Må varje plan från helvetet mot er tillintetgöras (förändring av rösten) och varje plan från Gud bli fastslagen i Jesu namn. Amen, amen?.

Benny Hinns senaste program som man har kunnat se på TV i Hawaii, visar nya programtekniker med intervjuer och inslag från kampanjer, där Hinn genomgående förändrar sin röst, och en farlig trend mot en katolskt typ av tillbedjan och ekumenisk enhet.

Ett antal tredje vågen-karismatiker, nyckelpersoner i dagens väckelse var gäster i Hinns program under de senaste veckorna - Kenneth Copeland, Rod Parsley, Joyce Meyers och Rodney Howard -Browne. Hinn övertar uppenbarligen den apostoliska förebilden av fader inom helandetjänsten och tar upp manteln där, inte Kathryn Kuhlmann, utan William Branham slutade.

Här följer bara ett utdrag från ett av TV-programmen, för att ni ska förstå vart det hela är på väg. Det låter som en repris på Jimmy Bakker. Detta är med Benny Hinn (BH) och Rod Parsley (RP) på ?This is your day?, den 24 augusti 1999:

RP: ?Helandetjänsten är i det närmaste död. När man kollar ut och ser vem som håller på att be för sjuka idag, finns det inte många!? (Detta är inte sant. Det finns fler helande-ministies idag än någonsin tidigare). ?Och Herren sa till mig att bygga ett helandecenter, ett helande- och bönecenter som människor kan komma till 24 timmar om dygnet, varje dag i veckan, och få förbön och bli helade. Och jag visste inte riktigt vad Herren skulle visa mig, men allt eftersom tiden gick började bilden klarna. Den 3 januari år 2000 lägger vi grunden till till det helandecentrat i Dallas, Texas. Det kommer att ha helande trädgårdar med helande statyer av bibliska män från Gamla testamentet som utfört helanden. Det kommer att ha en helandekälla, en evigt helande eld. Det kommer att ha ställen, dit människor kan komma och få förbön i en helandekatedral med kapell i den. Tänk er en plats som kommer att bli bemannad med partners, av Gud smorda partners. De kommer att vara där och frivilligt erbjuda sina tjänster dit människor kan komma 24 timmar om dygnet och få förbön. Så ingen behöver vänta på en kampanj. Ja, vi kommer att fortsätta med att ha kampanjer. Ja, jag kommer att fortsätta att resa, men så underbart det skulle vara när Guds folk kan komma till en plats som den. Det kommer att byggas med sten från Jerusalem. Det kommer att se ut som Jerusalem och Herren gav oss mark en och halv mile från Dallas Stadium rätt vid highway 114.

Syskon, vi måste bevara den smörjelsen, vare sig det är den smörjelsen... som är över Rod... och ni upprättar en position... varifrån er tjänst nu utbreder sig?.

Rod Parsley bad sedan och visade hur lite han förstår av den sanna bibliska smörjelsen.

?Guds helige Ande, jag tackar dig nu för att din tjänare har varit villig att föda fram detta barn, detta helandecenter där tusentals och åter tusentals ska bli helade, men mer än detta, där helandetjänsten kommer att bli upprätthållen. Upprätthållen så att vi inte förlorar våra rötter, så att kan lära känna Kathryn Kuhlmanns och Aimee Semple McPhearsons, A.A. Allens och Jack Coes, Oral Roberts och Lester Sumralls ministries, Gud, där dessa smörjelser kommer att föröka sig (jag ser detta nu Benny) och tillämpas på denna plats, multiplicerade med varandra - Smith Wigglesworths smörjelse multiplicerad med Oral Roberts smörjelse, multiplicerad med Kathryn Kuhlmanns smörjelse, multiplicerad med Benny Hinns smörjelse. Och när människor kommer dit, kommer deras tro att vara på en sådan nivå, att deras andliga härstamning som ni bevarar kommer att tillämpas på deras behov. A.A. Allen hade en mirakeldal. Detta kommer att bli ett mirakelberg.

BH: ?Whoa! Detta kommer att bli ett mirakelberg?.


Philip Powell

Varning för falska profeter

David Wilkerson




"Jag säger till dig nu, att om du kan lyssna till det som jag har att säga dig, utan att du blir bedrövad, då är du blind, du är andligt blind. Du har ett hårt hjärta. Ett hjärta med ett skydd på, så att det rena evangeliet inte kan tränga igenom det".

"Vågar dessa män ta skrattevangeliet till Balkan nu?"

"Uttala inte en dom över någon - det är inte vad bibeln säger"

"Kenneth Copeland, Hagin "

"Den Helige Andes bartender"
(Rodney Howard-Browne)

"Om du har några av dessa banden eller böckerna, se till att få dem ut ur huset. Ge inte bort dom, bränn upp dom".

(Utdrag från predikan i Times Square Church, bandupptagning)

Enligt Sefanja, ska Guds Hus i de yttersta dagarna vara i vanära. Vi talar inte om den avfallna, liberala nutida församlingen...Herren sa, att på domens dag ska han ta itu med den församlingen. Vi kan be för dom, men vi ska inte sörja över det som inte verkligen är församlingen. Gud söker efter ett folk som sörjer över den vanära, som Jesu Kristi församling är utsatt för i denna sena tid. Jag talar om den församling som föddes vid pingsten. Jag talar om den församling som föddes genom Aposteln Paulus och de andra apostlarnas undervisning. Församlingen som föddes i läran om att Jesus Kristus är Gud. Den pånyttfödda församlingen är attackerad. Den församlingen lider av vanära. Det har profeterats om att i denna vanärans och skammens tid, ska Gud resa upp en helig kvarleva, som skasörja och gråta över detta förorenande...

Gud kommer att ha en kvarleva som inte lutar sig tillbaka, när allt detta väller in i församlingen. Gud säger: "Jag kommer att ha ett folk som inte kommer att vara nöjda med sitt trevliga liv och bara strunta i vad som händer när bedragare och penning-galna falska profeter kommer in i Guds hus och förstör allt dom ser." Gud kommer att församla ett folk som sörjer över detta...Om du verkligen älskar Herren och du älskar hans församling, kan du inte uppriktigt se på vad som händer idag (och jag kommer att nämna dessa skamfläckar vid namn den här morgonen). Om du efter det du hört vad jag sagt om denna vanära, du går ut ur kyrkan och säger: "Jag bara tar till mig Matteus 16 'dödsrikets portar skall inte bli henne övermäktiga', jag bekymrar mig inte, Gud har allting under kontroll" - så är det inte nog. Gud använder människor. Han sänder inte änglar. Änglarna gråter över det, men Gud använder inte änglar för att utföra sina avsikter. Han brukar förkrossade män och kvinnor som gråter...Domen står för dörren, Jesus kommer, Herrens Dag är nära. Vakna upp äldste. Vakna upp pastorer. Vakna upp herdar. Se på församlingen. Ta emot bördan. Bär den. Varför ska vi ta på oss bördan? Joel sa "därför att rutten säd har planterats".

Ett evangelium predikas som förtorkar allt i sikte. Allt som är grönt och av Gud och rent förtorkas. Säden är rutten...Det finns en stor brist på att få höra det rena Herrens Ord...Det finns ingen grönska. Hjorden är bedrövad och hungrig. Floderna torkar ut. En främmande eld förtär pastorerna. Hesekiel säger att herdarna trampar ner den goda grödan och äter upp det bästa själva. Vilka är de skamliga saker som händer i Jesu Kristi församling idag?

Först av allt är det den ruttna säd som predikas av giriga herdar. Denna är känd som FRAMGÅNGSEVANGELIET. Detta är en av de största illgärningar som sänt vanära över Jesu Kristi församling någonsin sedan Kristus. Detta perversa evangelium förgiftar massor av människor - t.o.m. i Kina, Afrika och över hela världen. Det är ett amerikanskt evangelium, uppfunnet och spritt av rika amerikanska evangelister och pastorer. Rika! Det skrämmer mig, att så många kan se videobanden från dessa framgångskonferenser och inte gråta över dem. Detta gift har spridit sig över hela världen.

Under förra veckan fick jag ett videoband, som var nyligen inspelat från ett av Kenneth Copelands möten. Jag lyssnade till talarna och blev förstummad. Ni vet att i NT finner ni att aposteln Paulus nämnde namnen på dem som han trodde var falska profeter. Han varnade och han nämnde deras namn. Jag säger nu till er, att om ni kan lyssna till det som jag har att säga er och inte bli bedrövade, då är ni blinda. Ni är andligen blinda. Ni har ett hårt hjärta. Ett hjärta med ett skydd på, så att det rena evangeliet inte kan tränga igenom det. Sinnet har blivit så fyllt med detta obalanserade evangelium, att du inte kan nå många av dem. Du kan inte predika sanningen. Du kan inte visa dem någonting annat i bibeln, eftersom de har ett skydd över sina hjärtan - hårdhjärtade.

Vissa av er kommer inte att ta emot detta. Om du har matat din själ med Copelands eller Hagins band, kommer du inte att tycka om det som du hör. Jag är en herde, jag har blivit kallad av Gud. Jag har givit denna församling ett löfte. Så länge som vi står i denna talarstol, om vi får se vargar i fåraklädsel komma för att röva bort hjorden, kommer vi att ställa oss upp och ropa ut mot detta. Det är upp till er att handla efter detta.

Jag satt denna vecka och lyssnade till talarna på denna konferens och jag blev så chockad och sårad. Herrens börda kom över mig. En talare sa: "Jag vill att ni ska veta att när folket i den stad jag bor ser min Rolls Royce, då vet de att det finns en Gud i himmelen". Kan du säga till mig att detta är evangelium? Kan du säga till mig att du inte gråter över detta?

Det här är det som bedrövar mig mest. Det här predikades: "Den Helige Ande kan inte utgjutas över dig, förrän du har kommit in i penningflödet. Inte förrän du har framgång, kan den Helige Ande utföra sitt verk". Tänk över detta! Hur påverkar detta din ande när du ser fattiga människor som måste överleva från dag till dag?    

Sedan ser jag människor som faller som ormar till marken från sina platser. Jag ser evangelisten resa sig upp och väsa som en orm och människor som faller överallt. Vad är det som händer? Om ni hade Guds hjärta och Herrens börda, skulle ni ropa ut som Jesaja: "Väktarna här äro allasammans blinda, de hava intet förstånd; de äro allasammans stumma hundar, som icke kunna skälla; de ligga och drömma och vilja gärna slumra. Men de hundarna äro ock glupska och kunna ej bliva mätta".

Jag ska rädda min hjord från käftarna på dessa människor. För det andra, den oriktiga framställningen av den välsignade Helige Ande. Detta är den värsta vanäran. Det sättet på vilket den Helige Ande framställs för hela världen. Tråkigt nog finns så lite urskiljning kvar i församlingen hos pastorerna. De känner inte ens igen när den Helige Ande förtalas eller blir hädad. Det finns tusentals kristna som går på möten och de ser saker som de tror är från den Helige Ande och de vet inte ens vad de deltar i. De klappar händerna och prisar Gud medan en man står upp och hädar och förtalar den Helige Ande och de vet inte ens om det.

Hela karismatiska församlingar slits sönder, bokstavligen slits sönder av falska väckelser. Allting som händer - det är något nytt som förs fram nästan varje vecka. Ledarna vet inte om de ska ta emot det eller fördöma det. Dom vet inte vad dom ska göra.

Det vi ser idag i det som kallas väckelse och som tillskrivs den Helige Ande kan man inte finna i bibeln. Allt som inte kan finnas i bibeln måste avvisas direkt. Totalt förkastas! Jag gråter när jag ser dessa videoband som skickas till mig från hela landet. En massa kroppar som hoppar okontrollerat, skrattar hysteriskt, raglar runt som druckna, väser som ormar, ylar som vilda djur. Vi har evangelister som står och blåser på människor för att dom ska falla, som om den helige Andes andedräkt nu är inkarnerad i dem.

Nu har ett nytt evangelium just nått Sydamerika. Jag kan säga er, att detta är rått och ohyfsat, men jag måste säga det till er. När du fjärmar dig från bibelns riktlinjer, när du säger: "Ja, det är något nytt, Gud gör något nytt, jag förstår det inte, det finns inte i bibeln, men jag vill inte stå emot den helige Ande". Om det inte finns i bibeln, måste du resa dig upp mot det. Det senaste är nu att du inte kan komma in i Guds rike, utan att du kommer som en liten baby. Människorna kommer med blöjor under sina kläder, så att de kan kissa och bajsa på mötena. Var ska det sluta någonstans?

En pastor sa:"Det har gått så långt att en dag kommer en evangelist att säga:'Jag har fått uppenbarelse från Herren, tiden är inne för att vi ska börja tillbedja Maria. Det här kommer att inträffa. En annan evangelist kallar sig den helige Andes bartender (Rodney Howard-Browne). Han säger: "Masa er fram till baren och ta en drink av den helige Ande". Dom kallar det att dricka det nya vinet.

Jesus kommer snart. Massorna är onådda. När jag ser kristna masa sig fram till vad som kallas "den helige Andes bar", raglande som druckna, kommer Joels ord till mig klart och tydligt:"Vaknen upp, I druckne, och gråten, ja, jämren eder, alla I som dricken vin, ty skörden på marken är förstörd".

Själar dör i tusental, vad är det ni skrattar åt? Allting av den helige Ande måste vara verksamt överallt på jordens yta. Du måste kunna ta det till de mest avskyvärda onda ställen. Du måste kunna ta det till fattiga länder. Du måste kunna ta det till mänsklighetens drägg och det måste kunna vara verksamt där. Vågar dessa män ta detta evangelium,skrattevangeliet, till Balkan nu. Gå in i flyktinglägren där kvinnor gråter för att de sett sina män bli skjutna. Deras döttrar har blivit våldtagna. Barnen är hungriga. De har förlorat sina hem. Gå in där och bed dem att "masa sig fram till baren" - den helige Ande vill att du skrattar.

Låt mig säga dig vem det är som skrattar. Världen. De ogudaktiga, hedningarna. I en tid med Herrens ankomst så nära förestående, borde Jesu Kristi församling gå undan i stillhet och bedja och gråta över de förlorade. Försaka allt och följa Jesus. Vi skulle aldrig nämna dollarsedlarna. Den amerikanska guden. Det amerikanska avguderiet. Världen ser på den här dårskapen och vet du vad de tänker nu - att den helige Ande är cirkusdirektör. Det är en amerikansk cirkus.

Jag bryr mig inte om längre vad folk tycker. Jag är förpliktigad inför Gud som har kallat mig att varna er.

Du kan veta om en människa känner Gud. Gud säger om de andra: "Jag sände dem inte, jag talade inte till dem. De talar utifrån sina egna hjärtan, utifrån sina egna fantasier. Utifrån ondska i sina egna hjärtan".Varje Guds barn behöver be att alla som fastnat i denna snara blir befriad. Rör inte vid detta, gå inte nära det, om du går in av ren nyfikenhet, fångar det dig eftersom det tilltalar allt i köttet.

Det kommer att finnas en "kärleksfälla". Du kommer att få höra det här:"Vi älskar alla. Det spelar ingen roll vad du predikar. Det spelar ingen roll om du har tagit till dig framgångsevangeliet. Det spelar ingen roll vad ditt evangelium är. Gud är kärlek. Låt oss alla komma tillsammans och omfamna varandra". Hur kan två vandra tillsammans om de inte är överens. Hur kan du ha gemenskap med dem när du inte samtycker till deras obibliska tillämpningar. Det går inte. Det är en kärleksfälla. Dom säger:"Uttala inte en dom över någon". Det är inte vad bibeln säger. Den säger att vi ska döma rättfärdiga domar. Tillrättavisa, förmana med allt tålamod. Vilka är Guds rikedomar i Kristus Jesus? Guds frid, Guds visdom, Kristi närhet, allt det som är i Kristus är vårt...

Se upp! Se upp! Har jag skrämt er? Är ni villiga att ta på er Herrens börda. Ni kan inte göra det i ert eget kött. Gå undan i stillhet med Gud!

Om ni har dessa banden eller böckerna, se till att få dom ut ur huset. Ge inte bort dom. Bränn upp dom. Om någon bjuder in dig till dessa saker, säg då: "Jag är ledsen, jag vill inte bli utsvält på Ordet och jag vill inte att mitt inre ska torka ut. Jag vill ha Guds rena ord som får mig att växa. Jag vill inte ha något budskap som tilltalar mitt kött eller som fostrar girighet i min ande"

Gud ser till våra behov och Han gör underverk, men Han gör det endast på sitt sätt. Inte genom att missbruka bibeln. Abraham såg inte på det jordiska, han sökte efter en stad, vars byggmästare och skapare är Gud.


David Wilkerson

Falska Läror

Låt er inte ryckas med av alla möjliga främmande läror.
Det är gott att hjärtat är fast förankrat i Guds nåd. Hebr. 13:9


J.C Ryle

Bibelcitatet som inleder denna artikel är en apostolisk varning för falska läror. Det är en del av den förmaning som aposteln riktar till Hebréerna. Aldrig tidigare har det varit viktigare för kristna förkunnare att högt och troget föra varningen vidare: "Låt er inte ryckas med av alla möjliga främmande läror".

Djävulen, mänsklighetens urfiende, har inget bättre instrument att förgöra själarna med, än just spridandet av falska läror. "Han är en lögnare och lögnens fader" (Joh 8:44)...."Er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker vem han kan uppsluka" (1Petr 5:8).

Utanför församlingen förleder den Onde människor att begå alla möjliga grova synder. Hans syfte är att fördärva och förgöra. Innanför församlingen är Satan ständigt verksam genom att utbreda villoläror och främmande avvikelser från den kristna tron. Eftersom han inte kan hindra vattenflödet ur livets källa, försöker han att förgifta det. Då han inte förmår förgöra evangeliets helande kraft, söker han istället att uttunna och försvaga den. Det är inte förvånande att ett av hans namn är 'Apollyon' - 'Fördärvaren'.

Den kristna församlingens tröstare, den helige Ande, har alltid använt ett huvudredskap till att stå emot Satans påfund, och det är Guds eget ord. Ordet läst och förkunnat. Ordet förklarat och predikat. Ordet som är tillämpat och mottaget in i hjärtat. Den onde ska besegras med Ordet. Kom ihåg hur Jesus själv besvarade djävulen när han blev frestad: "Det är skrivet". Ordet är fortfarande svärdet som Jesu lärjungar måste bruka för att stå emot Satans angrepp. Det är Guds sanning i bibeln som är de kristnas fasta stöd och hjälp.

Men vi lever i en tid då folk inte gillar lärosatser och trosbekännelser. Människor tar avstånd från bibelundervisning som går till attack mot moderna tankegångar. Den som vågar säga att en lära kan vara sann och en annan falsk, får vänta sig att förlora folkets gunst och kallas "trångsynt", eller något ännu värre . Men låt oss nu gå vidare och se vad skriften själv säger.

Vi börjar med varningen: "Låt er inte ryckas med av alla möjliga främmande läror". Dessa ords betydelse är inte svår att förstå. Låt er inte kastas hit och dit vid varje ny villolära, som skepp utan kompass och roder, tycks aposteln vilja säga. Falska läror kommer att uppstå så länge världen består. Många till antalet, olika i detaljer, men på en punkt alltid desamma - underliga, nya, främmande och avvikande från Kristi evangelium . Detta är ett faktum idag, och det kommer alltid att finnas falska läror inom den etablerade kristenheten. Kom ihåg detta och låt er inte vilseföras, lyder apostelns förmaning.

Men apostelns varning i Hebréerbrevet är inte den enda varningen. Mitt under bergspredikan varnar Jesus själv allvarligt: "Tag er tillvara för de falska profeterna! De kommer till er i fårakläder, men invärtes är de rovlystna vargar" (Matt 7:15). I sin sista hälsning till de äldste i Efesus tar Paulus tid att varna dem för falska läror: "I er egen krets skall män framträda, som förkunnar falska läror för att locka lärjungarna att följa dem" (Apg 20:30).

Vad står det i andra Korintierbrevet? "Men jag är rädd för att, liksom ormen med sin list bedrog Eva, också edra tankar skall bli vilseledda och dragas bort från den uppriktiga hängivenheten till Kristus" (2 Kor 11:3). Vad står det i Galaterbrevet? "Jag förundrar mig över att ni så snart överger honom, som har kllat er genom Kristi nåd, och vänder er till ett annat evangelium"...."Ni dåraktiga galater! Har någon förhäxat er?"...."Ni började i Anden, vill ni 'fullkomna' Andens verk genom edra egna gärningar?"...."Hur kan ni nu vända tillbaka till dessa svaga och eländiga makter? Ni ger noga akt på dagar och månader, högtider och år. Jag är bekymrad för er"...."Kristus har befriat oss, för att vi skulle leva som fria människor. Stå därför fasta, och låt er inte på nytt tvingas in under slavtjänstens ok" (Gal 1:6; 3:1,3; 4:9-11; 5:1).

Vad står det i Efesierbrevet? "Då blir vi inte längre oerfarna barn, som drivs vind för våg och rycks med från kastvinden av varje ny lära...."(Ef 4:14). Vad står det i Kolosserbrevet? "Var på er vakt, så att ingen fångar er med tomma och bedrägliga spekulationer, som grundar sig på mänskliga traditioner och kommer från denna världens makter, men inte från Kristus" (Kol 2:8). Vad står det i Första brevet till Timoteus? "Anden säger tydligt och klart, att i de sista tiderna några skall avfalla från tron" (1 Tim 4:1).

Vad står det i Petrus andra brev? "....falska lärare skall komma in bland er. De skall på smygvägar föra in fördärvliga särmeningar...."(2 Petr 2:1). Vad står det i Johannes första brev? "Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva andarna, så att ni kan se, om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen" (1 Joh 4:1). Vad står det i Judas brev? "....att mana er till ihärdig kamp för den tro som en gång för alla har blivit överlämnad åt de heliga. Vissa människor har nämligen smugit sig in hos er" (Jud v 3-4). Dessa texter har blivit skrivna för vårt bästa. Låt oss verkligen lägga dem på minnet.

VAD SKALL MAN NU SÄGA OM DETTA? Jag kan endast meddela er vad som givits mig. Att i ljuset av dessa verser påstå, att de första församlingarna var perfekta föredömen i fråga om renlärighet är absurt. Det visar sig, att det även i de apostoliska dagarna förekom rikligt med villfarelse, både vad det gäller lära och praktik. Det är vansinnigt och inkonsekvent att påstå, som vissa gör, att förkunnare aldrig ska ge sig in i kontroversiella frågor och varna sitt folk för felaktig läror. Att svika här skulle innebära, att man försummade stora delar av Nya testamentet. Var så säker, en sovande herde och en stum vakthund är vargens, tjuvens och rövarens bästa hjälp. Det är inte för intet att Paulus säger: "När du undervisar bröderna om detta, handlar du som en god Kristi tjänare" (1 Tim 4:6).

DET BEHÖVS IDAG EN TYDLIG VARNING FÖR FALSKA LÄROR. De fariseiska och sadduceiska tänkesätten har aldrig varit mer inflytelserika än vad de är nu. Evangeliet är nästan krossat till döds mellan dem, som å ena sidan vill dra ifrån och dem som å andra sidan vill lägga till. Mellan dessa döljs sanningen under en massa tillägg. Allt finns - vidskepelse och otrohet, romersk katolska tankegångar och liberal teologi, ritualism och rationalism. Dessa "kvarnstenar" mal evangeliet sönder och samman.

Teologer framför oavbrutet underliga och främmande åsikter i viktiga bibliska sanningar. I dessa sista dagar kan de lära ut de mest hårresande saker beträffande försoningen, Kristi gudom, bibelns inspiration, undrens verklighetsförankring, evigheten och framtida straff, församlingen, den prästerliga tjänsten, sakramentet, hedrandet av jungfru Maria, böner för de döda, osv. Genom press och radio, med tunga och penna som instrument, dränks människorna så gott som i en syndaflod av virriga och felaktiga åsikter. Det är ren okunnighet att bestrida detta faktum. Aldrig har det varit så nödvändigt som nu att säga: "Låt er inte ryckas med av alla möjliga främmande läror".

En del av dessa villolärare är mycket nitiska. Deras iver får många att tro, att de har rätt. De ger sken av att besitta teologiska kunskaper och stor lärdom. Många låter sig bedragas och menar, att så intelligenta och intellektuella män också måste vara pålitliga vägvisare. Fritänkande är en klar tendens i vår tid. Det finns en allmän strävan att vara "överseende och liberal". Man tycks skämmas för att påstå att någon kan ha fel. Dessa moderna lärare lär ut en samling halvsanningar, och de använder sig ideligen av bibliska termer och fraser på ett obibliskt sätt. Allmänheten har ett sjukligt krav på en gudstjänst och gudsdyrkan som är sensuell, ceremoniell och innehåller synliga, spektakulära moment. Man har tröttnat på det osynliga verket, det som sker i det fördolda, på djupet i människan, i hjärtat. Det finns idag en naiv benägenhet att tro allt och alla som pratar intelligent, älskvärt och uppriktigt. Man glömmer att Satan själv ofta kommer som "en ljusets ängel" (2 Kor 11:14). "Enfalden" är också påtaglig bland de bekännande kristna. Varje kättare som förmedlar sin egen lära på ett något så när rimligt sätt, kan med all säkerhet räkna med att bli trodd, och de, som till äventyrs tvivlar på honom, blir kallade förföljare och trångsynta.

Allt detta utgör specifika symptom på vår tid. Jag hävdar att ingen, som iakttar och studerar det aktuella läget kan motsäga detta. Dessa symptom samverka r till att göra attackerna från falska läromeningar extra farliga och gör det också speciellt angeläget att tydligt höja varningens rop: "Lår er inte ryckas med av alla möjliga främmande läror".

"VILKET ÄR DET BÄSTA FÖRSVARET GENTEMOT FALSKA LÄROR?" Jag svarar med ett ord: Bibeln . Bibeln regelbundet läst under bön och regelbundet studerad. Vi måste åter "rannsaka skrifterna". Önskar vi ett vapen mot Satans listiga angrepp, finns det ingenting som kan jämföras med "Andens svärd - Guds ord". Men för att vi ska kunna använda bibeln med framgång, måste vi ha för vana att läsa Ordet flitigt - på ett aktivt och förståndigt sätt under bön. Jag är rädd för att det just på denna punkt som många felar. Få läser sina biblar så mycket som de borde i denna tid av jäkt och stress. Kanske läser man fler böcker än förr, men mindre ur den bok som undervisar människan om frälsning. En församlings styrka ligger i dess bibelläsande medlemmar.

Rannsaka skrifterna . Lägg märke till att Herren Jesus Kristus och hans apostlar ideligen hänvisar till Gamla testamentet, som ett dokument precis lika auktoritativt som det Nya. Lägg märke till hur de citerar Gamla testamentet som Guds röst, där varje ord är skrivet under inspiration. Lägg märke till att Nya testamentet refererar till alla stora underverk i Gamla testamentet som odiskutabla fakta. Lägg märke till att alla huvudmomenten i de fem Moseböckerna kontinuerligt tas upp som historiska fakta, vars verklighetsuppfattning ställs utom alla tvivel. Lägg märke till att försoningen, ställföreträdandet och offret är väsentliga läror, som uppenbaras i bibeln från början till slut. Lägg noga märke till den massiva bevisföringen, när det gäller det största av alla under - Kristi uppståndelse. Detta medför, att den som framhärdar i sin otro lika gärna kan säga, att han inte vill tro alls , trots att det må finnas hur många bevis som helst.

Lägg märke till dessa fakta, och du ska finna det svårt att vara "rationalist". Otrons problem är stora. Det krävs mer av lättrogenhet för att vara icketroende än att vara troende. Rationalistens (rationalist här lika med en teolog som tolkar bibeln i enlighet med modernt tänkande, övers. anm.) problem är större. Modern bibelkritik - allmän och liberal teologi - är resultatet av godtycklig behandling av bibeln. Deras fina, välljudande och högtravande fraser, som tillfredställer somligas sinnen, ser förnämliga ut på avstånd. Men så snart man skärskådar dem, upptäcker man snart att det inte finns någon fast mark under vare sig rationalistens eller ateistens fötter.

Rannsaka skrifterna . Lägg märke till hur "det sakramentala systemet" och "den rituella teologin" lyser med sin frånvaro i Nya testamentet. Beakta hur ytterst lite som nämns om dopets följder och hur sällan nattvarden tas upp i breven. Försök om möjligt finna ett enda ställe i Nya testamentet, där Herrens tjänare kallas "offrande präster" eller där nattvarden utgör ett offer, eller där privat bikt inför pastor praktiseras eller rekommenderas. Slå upp en enda vers, om du kan, där offerskrudar nämns som önskvärda eller där brinnande ljus och blomstersatser på altaret, eller processioner, rökelse, flaggor och baner, och bugningar mot öster eller bugningar inför brödet och vinet, eller böner riktade till jungfru Maria och änglarna påbjuds.

Lägg noga märke till dessa fakta och du ska finna det svårt att vara ritualist. I förvrängda citat av kyrkofäderna, i utdrag av mystiska munkars och andra påvetrognas författarskap kan du kanske finna ditt auktoritativa stöd, men inte i bibeln. Det finns ett oöverkomligt svalg mellan Guds rena ord, ärligt och rättvist tolkat, och extrem ritualism.

Om vi inte ska "vilseföras av allehanda främmande läror", måste vi ständigt minnas Herren Jesu Kristi ord "rannsaka skrifterna". Okunnighet i bibelns lära är roten till alla misstag. God bibekunskap är det bästa motgiftet gentemot moderna falska läror.



J C Ryle

Citat - Ravenhill

"Is what you're living for worth Christ dying for?"

(Är vad du lever för värt vad Kristus dog för?)

"You are as spiritual as you want to be"
(Du är lika andlig som du vill vara)

"There are a million roads into hell but there isn't one way out."
(det finns miljoner vägar in i helvetet men inte en enda ut)

"This period we are in now is a dressing room for eternity."
(den tidsperioden vi lever i nu är ett omklädesrum för evigheten)

"Tell me how much time you spend alone with God and I will tell you how spiritual you are.
Not how many meetings you go to.
Not how many gifts you have.
Not how many sermons you preach.
Not how many records you?ve made.
Tell me what time you spend alone with God...
and I?ll tell you how spiritual you are."

(Säg mig hur mycket tid du spenderar ensam med Gud och så ska jag säga dig hur andlig du är.
Inte hur många möten du går på.
inte hur många gåvor du har.
inte hur många predikan du predikar
inte hur många skivor du spelat in
Säg mig hur lång tid du är ensam med Gud

så ska jag säga dig hur andlig du är)

("När församlingarna hittar något i bibeln dom inte tycker om, callar dom det legalism/legiskhet")

"The only reason we don't have revival, is because we are willing to live without it."
(enda anledningen vi inte har väckelse är för vi är villiga att leva utan den)

"A popular evangelist reaches your emotions. A true prophet reaches your conscience."("en (populär evangelist når dina känslor, en äkta profet ditt samvete")



Det var JAG

Det var jag

L.E Maxwell

Jag ser hopen, som trängs kring Pilatus.
Jag ser de ondskefulla minerna,
jag hör smädelserna
och de skärande ropen: "korsfäst!"

Jag känner att jag är med i den skriande hopen,
och jag igenkänner min egen stämma
i mängden av hotfull, skränande röster

Det var jag, som göt det heliga blodet,
jag, som naglade Honom fast vid trädet,
jag,som korsfäste Guds egen son
jag, som drev gäck med den Helige.

Runt korset ser jag hur människor trängas,
hur de gör spe av den Lidandes plågor.
Och jag hör alltjämt min egen röst
begabba, bespotta och häda

(Horatius Bonar i fri övs)

Kanske syns dig en sådan bekännelse alltför skrämmande. Tvekar du att göra den till din? Men vågar du förneka att den är sann? du blir inte av med din skuld, förren du erkänner den. Korsets kraft tvingar mig att först erkänna min själviskhet och befriar mig sedan ifrån den. Och då slutar jag upp med att tala delvis om mig själv och delvis om Kristus. Då är det inte bara fråga om att knappa in på jaglivet utan att helt skära bort det. Förbindelsen med det gamla självlivet blir då helt avskuren. Mitt gamla jag utlämnas utan barmhärtighet åt fördömelsen. I Kristus har jag mitt jag helt enkelt i kraft av lagen blivit dömd till döden, fått ett avskyvärt slut och överlämnats åt evigt fördärv.

Denna fullt juridiska handling kräver mitt samtycke. Och låt mig godkänna domen och sätta mittnamn under domsakten. Det är ju inte meningen, att jag skall korsfästa mig själv. Den oerhörda och gudomliga uppgiften går jag inte iland med. Men jag är redan överlämnad åt döden. "Korsfäst med Kristus". Detta har redan skett, men jag måste likväl underteckna min egen dödsdom och godkänna vad Gud har gjort, Jag måste i kraft av hans död frivilligt välja att avsätta och förneka mitt eget jag. Korset är i sanning Guds bästa vapen. Men Kristi döds kraft kan skilja oss från det gamla självlivet, endast om vi genom tron är förenade med hans kors, så att hans död blir vår död.

Ett sådant förnekande av självlivet är inte bara ett avstående från den eller den njutningen, utan det är att sätta korsets yxa till roten av självlivets träd och hugga bort det. Gud säger: "försök inte att beskära det utan hugg bort det!" All egenrättfärdighet, all självuppskattning, allt självförsvar, allt självförhärligande, allt självmedlidande, och tusende andra liknande saker är löv på de otaliga grenarna på själviskhetens djupt rotade träd. Att beskära det innebär allenast att stärka dess rötter, så att farise'en inom oss utvecklas och växer till.

Då någon frågade George Muller om hemligheten till hans framgångsrika arbete , svarade han: "Det hände sig en dag att jag dog", och så fortsatte han, i det han böjde sig framåt., så att han nästan rörde vid golvet, "dog från George Muller, hans åsikter, sympatier, smak och vilja, dog från världen, dess ynnest och kritik, dog från mina bröders och vänners erkännanden och klander, och sedan dess har jag försökt behaga Gud allena."

från boken Korsfäst med Kristus (Born Crucified)

Slentrian, sönderfall eller ett uppvaknande

Slentrian, sönderfall eller ett uppvaknande

Tillståndet i församlingen.

A. W. Tozer




Den kristnes största fiende


Öster om Jordan i Moabs territorier begynte Mose denna lagutläggning. Han sade, Herren, vår Gud, talade till oss vid Horeb och sade: ?Länge nog har ni uppehållit er vid detta berg. Bryt nu upp och bege er till amoreernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på Hedmarken, i Bergsbygden och i Låglandet, i Negev och i Kustlandet vid havet till kananeernas land och till Libanon, ända till den stora floden, floden Eufrat. Se, jag har lagt landet framför er. Gå nu och inta det land som Herren med ed har lovat era fäder Abraham, Isak och Jakob att ge åt dem och deras efterkommande efter dem.? 5 Mos 1:5-8.


Den fiende som på Gamla testamentets tid utgjorde det största hotet mot Israel var det invandas diktatur. Israel vande sig vid att gå runt i cirklar och var saligt nöjda med att stanna i skydd av bergen. Vi kan säga det på ett annat sätt, det var rutinmässighetens psykologi. Gud bröt sig till sist in i deras slentrian och sa: ?Ni har varit här länge nog. Det är tid för er att ge er vidare.?

För att vi, idag, ska kunna ha nytta av Israels erfarenhet måste vi förstå att berget representerade en andlig erfarenhet, ett andligt förhållningssätt. Israels problem var att de hade gett upp hoppet att någonsin komma till det land som Gud hade lovat dem. De hade kommit till ro med att gå i cirklar och slå läger på trevliga, bekväma ställen. De hade förtrollats av rutinmässighetens psykologi. Den höll dem fångna där de var och hindrade dem att få tag på de rikedomar som Gud lovat dem.

Om deras fiende, edomeerna, hade dragit ut mot dem hade israeliterna kämpat till siste man och förmodligen kunnat vinna kampen och på så sätt gjort framsteg. Istället rullade de tummarna i väntan på att det invanda skulle fortsätta att vara vana.


Vilken är den värsta fiende församlingen kan ställas inför idag? På den här punkten finns en öppning för mycket som inte hör verkligheten till, för mycket som tillhör ett omedvetet hyckleri. Många är färdiga att säga, ?Dessa liberala är vår värsta fiende?. Men det är helt enkelt så att en vanlig evangelisk församling inte har särskilt många problem med den liberala teologin. Ingen ställer sig upp i våra församlingar och deklarerar att de fem moseböckerna är myter. Ingen säger att skapelseberättelsen bara är en religiös fantasi. Ingen förnekar att Kristus gick på vattnet eller att han stod upp ur graven. Ingen ställer sig upp i våra församlingar för att påstå att Jesus Kristus inte är Guds son eller att han inte kommer tillbaka. Inte någon förnekar bibeltexternas trovärdighet. Vi kan inte gömma oss bakom den liberala teologin och säga att den är vår största fiende. Vi är övertygade om att evangeliskt kristna håller fast vid den tro som en gång för alla meddelats, våra fäders tro. Liberalerna är inte vår värsta fiende.

Vi har inte heller något problem med vår regering. Folk i vårt land kan göra det som passar dem utan att de styrande lägger sig i. Vi kan hålla våra bönemöten nätterna igenom om vi vill och myndigheterna skulle inte få för sig att ställa frågor. Vi har inte någon hemlig polis i hasorna som vakar över varje steg. Vi lever i frihet, och vi borde tacka Gud varje dag för sådana privilegier.


De innötta rutinernas diktatur

Den lömska fiende som Jesu Kristi församling står inför idag är rutinmässighetens diktatur, när vanan förvandlas till herre i församlingslivet. Programverksamheten är ordnad och rådande omständigheter ses som det normala. Vemsomhelst kan förutse nästa söndags mötesordning och vad som kommer att ske. Detta verkar vara det mest dödliga hotet mot församlingen idag. När vi kommer till den punkt då allt kan förutspås och ingen förväntar sig något ovanligt från Gud då befinner vi oss mitt i det slentrianmässiga. Rutinen dikterar och vi kan inte bara förutsäga vad som kommer att ske nästa söndag men också vad som kommer att ske nästa månad och också, om inget ändras i grunden, vad som kommer att hända nästa år. Då har vi nått den punkt då det som har varit bestämmer det som är, och det som är dikterar det som kommer att vara. Detta är alldeles rätt och riktigt ? för en kyrkogård.

Alla förväntar sig att en kyrkogård är sig lik. De mest fogliga och förutsägbara är de som sover på våra kyrkogårdar. De stör ingen. De ligger där de ligger, och det är fullt naturligt för dem. Man kan förutsäga vad alla kommer att göra där, allt från de hädangångna till dem som bevistar begravningarna. Allt och alla är ett med rutinerna. Ingen förväntar sig något av dem som vilar där.

Men församlingen är ingen kyrkogård och vi borde kunna vänta oss mycket från den därför att det som har varit inte ska vara herre och diktera det som är, och det som är har ingen rätt att styra och bestämma vad som ska komma. Guds folk är ämnat att växa och mogna. Så länge mognadsprocessen verkar finns det en atmosfär av oförutsägbarhet. Det är klart att ingen kan spå med exakthet vad som ska ske, men i de flesta församlingar kan man det med stor säkerhet. Alla kan spelet och vet vad som förväntas och detta är vår dödligaste fiende. Vi skyller på djävulen, den yttersta tiden och allt annat vi kan komma på, men den största fienden finns inte på utsidan. Den finns inom oss ? en attityd som accepterat tingens ordning sådan den nu är. Vi tror att det som har varit måste diktera och vara bestämmande för det som ska vara och resultatet är att vi inte växer till i förväntan.


En progressiv utveckling

Så snart någon börjar tala om dessa ting, gensvarar gudsfolket med att försöka öka tempot och skaffa mer aktiviteter. Men det jag talar om finns i det inre. Det är själ och sinne som till sist bestämmer vårt beteende. Låt mig visa de steg som styr utvecklingen.

Vi börjar med det man kan kalla vana eller rutin. Det är repetition utan verklig inlevelse och känsla. Om någon, någon dag, skulle läsa Skriften och ta tag i det lästa i tro, och tro på det som sjungs i kristna hymner och psalmer, då skulle en andlig revolution spira upp inom kort. Men alltför många sitter fast i rutin, i ett repeterande utan att reflektera, utan mening, utan förundran och utan förväntan och glädjefyllda överraskningar. Gud kan inte komma till tals i våra möten därför att vi har ordnat allt åt honom. Vi säger: ?Herre, vi kommer att göra det så här. Följ nu våra programpunkter.? Vi repeterar utan inlevelse, vi repeterar utan mening, vi sjunger utan förundran, vi lyssnar utan att bli överraskade. Detta är min beskrivning av rutin.


Vi går till nästa steg, vilket jag kallar slentrian, en bundenhet till rutiner. När vi förlorat förmågan att se och förnimma denna bundenhet till det rutinmässiga har vi hamnat i slentrian och åldriga hjulspår. Ett litet exempel; en man är sjuk utan att veta om det. Doktorerna har i förtroende talat med hans hustru och sagt: ?Vi vill inte skrämma er make, men det är så att han kan falla ihop när som helst. Han är kritiskt sjuk, så ni måste vara beredd på att detta kan hända vilket ögonblick som helst?. Men mannen vet inget om att han är så illa däran. Han håller på med sina affärer som om inget vore galet. Han kanske spelar golf eller tennis, kanske ger han sig iväg på en jakttur. Han är sjuk, men vet inte alls hur sjuk han är. Allt han håller på med kan till och med påskynda förloppet. Att inte veta är fyllt av risktagande och varjehanda faror. För att tala andligt, slentrian innebär att vara hårt bunden till rutiner och den största faran ligger i vår oförmåga att känna av och känna igen denna bundenhet.


Det finns ett tredje ord, och jag är inte särskilt glad åt att använda det, men församlingens historia är fylld av det. Ordet är sönderfall. Församlingen är hårt ansatt av ohämmat sönderfall. Detta låter sig bäst förklaras med att det psykologiska klimat i vilket man inte förväntar sig något tar över och en andlig stelhet infinner sig. Man förlorar förmågan att föreställa sig något som är bättre, man lider brist på intresse att växa till och mogna.

Många svarar på detta med följande argument: Jag känner till en mängd evangeliska församlingar som vill växa och de gör sitt bästa för att samla åhörare. De vill verkligen växa och arbetar hårt för att samla folk till söndagsmötena.? Detta är nog sant, men de försöker få folk att komma för att dela deras rutiner. De vill att man ska hjälpa dem att hylla rutinerna och sedan dela slentrianen. Eftersom den Helige Ande inte ges en chans att verka i våra samlingar är det ingen som omvänder sig. Ingen söker Gud, ingen ger en dag åt att dröja inför Herren med en öppen Bibel och med vilja till bättring. Ingen vill göra detta ? vi vill bara samla mer folk. Men, mer folk till vad? Mer folk till att delta i repeterandet av våra döda samlingar utan känsla, utan mening, utan förundran, utan det oväntade? Mer folk för att förena sig med oss i det rutinmässigas bojor? I de allra flesta fall är den andliga stelheten alldeles för svag för att orka upptäcka hur svag den egentligen är.


Vad är en församling?

För skärpans och förståelsens skull, vad är en församling? När jag säger att en församling går på rutin, vilken omvandlas till slentrian för att till sist föra till sönderfall, vad är det jag egentligen talar om? En kyrka är en byggnad, men församlingen är människor förda samman. Det pågår en meningslös diskussion om kyrkan idag. Den är meningslös därför att de som för diskussionen glömmer att en kyrka inte äger någon självständig existens. En kyrka är inte en företeelse i sig själv. Den är sammansatt av individer. Man begår samma misstag ifråga om staten. Politiker talar ibland om staten som om den vore ett självständigt ting. Socialarbetare talar om samhället, men samhället är individer. På samma sätt är det med församlingen. En församling består av verkliga människor och när dessa kommer tillsammans har vi en församling

Sådana de människor är som kommer samman i församlingen, sådan är församlingen ? inte sämre, inte bättre, inte visare, inte heligare, inte mer brinnande, inte mera stämd till andakt. För att förbättra eller ändra församlingen måste du börja med individerna. När folk i församlingen endast pekar på andra när förändring kommer på tal och inte på sig själva är detta ett säkert tecken på att församlingen hamnat i slentrian. Det visar på tre synder: självrättfärdighet, klander och självbelåtenhet.


När Herren sade, ?En av er kommer att förråda mig? hade lärjungarna så mycket inneboende andlighet att ingen av dem sa, ?Herre, är det han?? Var och en av lärjungarna sade, ?Herre, kan det vara jag?? Om de inte hade lämnat detta gensvar hade vi inte haft någon Pingstdag. Men, därför att de var ödmjuka nog att peka finger i riktning mot sig själva föll den Helige Ande över dem.

Självrättfärdighet är något förskräckligt att se bland Guds folk. Om vi tror att vi är vad vi borde vara kommer vi att förbli vad vi är. Vi kommer inte att vara beredda på förändring och utveckling i våra liv. Detta kommer naturligt nog att leda oss till att bedöma och döma andra efter vad vi själva är. Detta är den bedömningsgrund som vi måste göra oss av med. Att döma andra efter vårt eget mått är att ödelägga församlingen.

Självrättfärdighet leder också till självbelåtenhet. Att vara egenkär och imbilsk är att synda grovt och denna synd täcker det mesta av vad jag har sagt om rutin och slentrian. En del bär på denna attityd, ?Herre, jag är nöjd med min andliga status. Jag hoppas att du återvänder snart. Jag ser fram emot att möta dig på skyarna för att sedan regera över mina fem städer.? Sådana personer kan inte styra sina egna hem och familjer men de förväntar sig att få ansvar för städer. De ber flyktigt och sällan, besöker knappast ett bönemöte. De läser i sina biblar och förväntar sig att få susa iväg i det blå för att vara samman med Herren bland dessa helgon som vunnit seger.


Självbedrägeri, helt enkelt

Jag undrar om vi inte lurar oss själva. Jag undrar om inte mycket av detta är rent självbedrägeri. Jag hör Jesu röst till oss, ?Ni har dröjt länge nog där ni nu är. Bryt lägret och ge er upp i bergsbygden.? Det skulle bli en ny andlig erfarenhet som ligger till reds för oss. Allt som Jesus Kristus gjorde för oss ligger till reds för oss. Segerrikt liv, heligt liv, fruktbärande liv, förunderlig hänförande kännedom om den treenige guden ? allt detta är vårt. En styrka vi inte visste något om, bönesvar vi inte kunde drömma om ? detta är vårt. ?Se, jag har givit er detta land. Gå för att inta det?. Herren gav det till er utifrån ett förbund. Gå och inta det ? det är ert. Det var givet till Abraham, Isak och Jakob och alla deras efterkommande. Jesus bad, ?Inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer till tro på mig.? Joh 17:20. Detta omfattar alla som hör till Jesu Kristi församling.


Om vi kallar honom Herre, hur vågar vi då hålla fast vid våra rutiner. Herren har kallat oss att dra vidare. Men när folk envisas med att behålla sina vanor och rutiner kan inte ens ängeln Gabriel hjälpa dem om de inte vill förändring. Jag anklagar inte någon, jag ger er en enkel anvisning. Om du inte sitter fast i vana och rutin, var inte arg på mig ? någon annan gör det, och behöver höra. Om du har kört fast måste du ta dig ur hjulspåren.

Skillnaden mellan ett träben och ett friskt märks när man nyper till; den som har träben märker inget. Skillnaden mellan en vanans och rutinernas kyrka och en församling som lever består i att om du ger den friska församlingen ett ord från Herren, då lämnar den gensvar. Om du nyper till den andra sorten fortsätter den att vara oberörd, död. Det träd som lever har en frisk grönska. Ta en kniv, kör den genom barken och trädet blöder. Det lever. Ett gammalt, dött träd står där som en utsiktspunkt för stormkråkor. Ta kniven och borra in den så djupt du kan och inget kommer att hända, därför att trädet är dött.

Så är det med mitt budskap. Om du inte blir varken arg, sorgsen eller glad när du lyssnar, vet jag att inget kan göras. Men det finns sådana som lever, och jag hoppas att dessa utgör en majoritet.

Efterlyses ? en profet till att predika för predikanter

Efterlyses ? en profet till att predika för predikanter

Av Leonard Ravenhill



Att försöka ta mått på solen med måttband kan knappast vara svårare än att försöka mäta Johannes Döparen med våra moderna modeller för andlighet. Den ängsliga skaran vid Jordan frågade sig vad det skulle bli av detta nyfödda barn och fick till svar att ?Han ska bli stor inför Herrens ansikte?.

Vi går under med vårt bruk av ordet stor därför att vi förväxlar innehav av en framskjuten ställning med skicklighet och duglighet. I Döparens dagar saknades det inte präster eller predikanter; Gud saknade män. Det fanns gott om män, som nu, men de var alla för små. Gud ville ha tag på en verklig man för en ordentlig uppgift.


Johannes hade kanske inte några kvalifikationer för att kunna bli präst, men han hade allt som behövdes för att bli profet. Innan hans ankomst hade fyrahundra år av mörker passerat utan en enda stråle profetiskt ljus, fyrahundra år av tystnad utan ett enda ?Så säger Herren?, fyrahundra år av kontinuerlig andlig nedgång. Trots floder av offerblod för dess försoning och med ett övergött prästerskap till att vara dess medlare hade Guds eget folk havererat i ceremonier, i offerkult, i partiprofilens omskärelse.

Men det som en hel armé av präster inte kunde åstadkomma under fyrahundra år gjorde en man sänd av Gud på sex månader ? Johannes, formad av Gud, antänd av Gud, fylld av Gud.


Jag delar E. M. Bounds sätt att se: Det tar tjugo år att forma en predikant. Johannes skolning ägde rum i Tystnadens universitet. Herren för sina stora män dit. Kristus utmanade Paulus på vägen till Damaskus, denne stolte, laglydige farisé med det kolossala intellektet, men det tog tre år i Arabiens öken för att tömma honom och radera bort lärdomen innan han kunde säga ?Gud uppenbarade sig i mig?. Gud kan strax fylla sådant som tagit långa år att tömma.

Jesus sa ett ?Gå?, men han sa också ett ?Dröj kvar tills?. Låt en man stänga in sig under en vecka med endast bröd och vatten, utan andra böcker än bibeln, utan andra besökare än den Helige Ande och jag garanterar er att den mannen kommer antingen att fly ut eller bedja sig igenom. Om han tar sig igenom kommer han att, som Paulus, vara känd i helvetet.


Johannes Döparen dröjde kvar ute i ödemarken i tystnadens skola till den dag då det var dags att träda fram. Vem kunde vara bättre skolad för uppgiften att skaka om ett avdomnat folk i dess sensuella slummer än denna väderbitna ökenmänniska formad av elden, sänd av Gud med en uppsyn som domedagens morgon? Guds ljus fanns i hans ögon, Guds auktoritet hade skaffat plats i hans mun och i hans själ hade Guds passion allt utrymme. Vem, frågar jag, kunde vara större än Johannes? Det är sant att han inte gjorde några mirakel som att väcka upp döda; han gjorde något mycket större ? han väckte en nation.


Denne profet i lädergördel med starkt tidsbegränsad uppgift flammade och lyste så att alla som hörde hans skarpa tunga och förnam hans brinnande hjärtas budskap gick hem till sömnlösa nätter tills ömmande samveten lett själen till förkrosselse och omvändelse. Johannes höll sig inte till läran ? ingen offertjänst, inga ceremonier, ingen omskärelse; han höll sig inte till gängse kultur ? inget vindrickande, inga fester; han brydde sig inte om att smälta in i miljön ? inga bönesnoddar eller snygga kläder.


Så var det, men Johannes var stor, han hade resning. De största örnarna flyger ensamma, de stora lejonen jagar på egen hand, den människa som är ämnad för Herrens sak vandrar ensam ? ensam vid Guds sida. Sådan ensamhet är svår att uthärda och omöjlig att glädjas över om inte Herren själv är dess följeslagare. Johannes var stor i tre ting. Stor i sin trohet gentemot Fadern ? många års fostran, några månaders predikan. Stor i sin lydnad mot Anden ? han valde sina steg och sina viloplatser efter instruktion. Stor i sina uttalanden om Sonen ? Han deklarerade Jesus, som han aldrig mött, varande Guds Lamm som tar bort världens synd.


Johannes var en ?röst?. De flesta predikanter är bara ekon. Om du lyssnar noga kommer du att kunna tala om vilken bok som de senast läste och hur lite av Boken de citerar. För att nå folket krävs en röst ? en profet sänd från himlen för att predika för predikanter. För att leda män till förkrosselse fordras en förkrossad man. Vi har all materiell utrustning men saknar den andliga. Vi kan åstadkomma uppståndelse, men vet inget om Herrens liv. Vi agerar och tror att våra utspel är Guds smörjelse. Vi skälver och rycker, men är det ett andligt uppvaknande? Vi menar att vår undervisning är Guds senast mode, men den saknar ändå hans märken.


Varje epok har begynt i eld, varje liv, predikanters såväl som prostituerads, ändar i eld ? domeseld för somliga, helveteseld för andra. Wesley sjöng, ?Fräls arma själar ur elden, släck dessa bränder i Jesu blod?. Bröder, vi har bara en enda uppgift ? att rädda människor, och ändå förgås de. Tänk på alla dessa. Miljoner, hundratals miljoner, redan några miljarder av evighetens själar behöver Kristus. Utan evigt liv förgås de. Vilken skam och nesa. Vilken fasa. Vilken tragedi. Ingen enda av dessa skulle gå förlorad. Predikant, lyssna, folk i miljontals går förlorade därför att vi har förlorat Andens eld.


Denna generation av predikanter är ansvariga för denna generation syndare. Det finns mängder just utanför våra kyrkdörrar ? icke vunna därför att ingen har räckt ut en hand, inga händer uträckta därför att ingen älskar. Tack Gud för allt som görs på missionsfält långt borta. Ändå är det egendomligt att vi tycks visa mera intresse för folken i fjärran än för våra grannar tvärs över gatan. Med all vår massevangelisation vinns bara en handfull. Låt en atombomb detonera och helvetet fylls på ett ögonblick.


Att säga att synden av idag inte har någon parallell i historien saknar grund. Jesus sa: ?Som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst?. Vi finner en grafisk beskrivning av Noas tid i 1 Mos 6:5, ?Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda?. Så var det: ondska utan undantag, varje tanke och reflexion; renodlad ondska, bara ondska; ondska utan avbrott, kontinuerlig ondska. Som det var, så är det. Synden är i våra dagar populariserad och glamourös. Den dumpas i öronen via radio, den slängs i ögonen med hjälp av tv och den slevas ut av dags- och veckopress. Kyrkobesökare, predikotrötta och undervisningsproppade, lämnar sina möten som de kom ? utan mål och passion. Må Gud ge denna undergångens generation tiotusen sådana som Johannes Döparen till att rycka bort de bandage som politiker och moralister lagt över våra nationella och internationella synder.


Så som Mose inte kunde missta sig vid åsynen av den brinnande busken så är det med en nation, den kan inte missta sig på en man som bär på Guds eld. Gud anlägger moteld för att stävja eld. Ju mera eld i talarstolarna desto mindre helveteseld. Döparen var en annorlunda man, en ny man med ett färskt budskap. Så som en man anklagad för mord hör domarens röst förklarande honom skyldig och därvid bleknar, så hörde skarorna Johannes rop och kallelse till omvändelse och detta rop rusade ner genom deras sinnens korridorer, väckte minnen till liv, stack samvetet och förde dem slagna med förfäran till omvändelse och dop. Det anslag som Petrus hade i sina ord efter Andens döpelse skakade alla samlade och de ropade samfällt: ?Män och bröder, vad ska vi göra?. Tänk er att man sa till alla dessa som kommit i syndanöd: ?Fyll i vårt lilla formulär för registrering. Besök kyrkan regelbundet. Betala tionde.? Nej, inte alls, tusen gånger nej.

Överväldigad av Andens inbrytning ropade Johannes ut sitt ?Omvänd er?. Och de gjorde så. Omvändelse är inte en tårskvätt och tillfällig ånger. Det handlar inte om känslosamhet, ångerfullhet eller beslut om att ändra livsstil. Omvändelse är att ändra uppfattning om och inställning till Gud, till synden och om helvetet.


Vinden och elden är naturens två våldsammaste krafter och dessa båda sammanlänkades på Pingstens dag. Som vinden och elden blev sällskapet från Övre salen oemotståndliga och oförutsägbara, de gick inte att kopplas i ledband. Deras eld tände missionärseld, gav anledning till martyrbål och underhöll väckelsens eld.


För ett par hundra år sedan sjöng Charles Wesley:

?O that in me the sacred fire

Might now begin to glow,

Burn up the dross of base desire,

And make the mountains flow.?


(O, att i mig den heliga eld måtte börja brinna

Bränna bort de låga begärens slagg,

och föra glädjebud bort över varje berg.)


Doktor Hatch ropade:

?Breathe in me, Breath of God,

Till I am wholly Thine,

Until this earthly part of me

Glows with Thy fire divine.?


(Du, Guds andedräkt, andas i mitt inre tills jag helt är din

Tills denna jordebundna hydda glöder av gudomlig eld.)


Andens eld raserar, renar, värmer, attraherar och ger kraft.


En del kristna kan inte säkert säga om de är frälsta. Men jag har aldrig träffat på en person som döpts med Ande utan att kunna tala om när det hände. Sådana andefyllda människor skakar om nationer för Gud, som Wesley som var född av Anden, fylld med Anden och levde och vandrade i Anden.

En bil kommer aldrig i rörelse utan tändsystem ? eld. En del människor sätter sig aldrig i rörelse, de har allt utom eld.

Kära bröder, det kommer att bli en speciell dom för predikanter ? de kommer att få en strängare dom, Jak 3:1: Kan det vara så att när de står inför Gud för att få sin dom, kommer man att säga till dem: ?Om du hade burit på Andens eld hade jag inte behövt känna på helvetets eld?. Som Wesley, så tror jag på de troendes behov av omvändelse. Faderns löften är till för dig.

Nu när du är på knä på missionsstationen eller vid din stol i ditt bekväma hem, eller i ditt kontor, söndermald, nära att ge upp låt detta bli din bön:


To make my weak heart strong and brave,

Send the fire.

To live a dying world to save, send the fire.

Oh, see me on Thy altar lay

My life, my all, this day;

To crown the offering now, I pray

Send the fire!

                                    F. de L. Booth-Tucker


(Till att göra mitt veka inre starkt och djärvt,

sänd din eld.

För att leva för en döende världs frälsning,

sänd din eld.

O, finn mitt offer, mig själv, på altaret vila

mitt liv, mitt allt, denna dag;

För att kröna detta offer, jag ber

sänd din eld.)


Allt vi har är en kall kyrka i en kall värld därför att predikanterna är kalla. Därför, ?Herre, sänd Eld!?.

De ting som gör skillnad

de ting som gör skillnad                              Sparks
T. Austin-Sparks


Brist på andlig uppfattningsförmåga och urskiljning orsakar mer förvirring, förlamning och ineffektivitet och flera misslyckanden i det kristna livet och uppdraget än vi anar.
Denna brist är i sig själv tecken på en rad saker, men i grunden visar den upp utebliven tillväxt och mognad i anden. Vi ser i detta en andlighet på nybörjarnivå, i dess begynnelsefas. Många av Herrens egna, sant pånyttfödda har mognat som män och kvinnor, rika på erfarenheter i fråga om kristen verksamhet och mjuka av tiden som runnit. De har mitt i nyckernas och trendernas flyktighet, mitt bland drömmar, romantik och idealitet känt på den kärva verklighetens kalla vindar och vunnit stadga. Deras förmåga till sympati har vuxit med insikten om människors svaghet och smärta. De är vänliga och godhjärtade och bär på den sortens insikt som skyddar dem från överlägsenhet och extremism. Ändå är de omogna, till och med mycket omogna i fråga om den inre människans duglighet vilken krävs för de ting som gör skillnad.

Det är näst intill omöjligt att lägga för stor tonvikt på det faktum att endast en enkel omvändelse på intet vis tillfredsställer Gud i förhållande till hans synsätt och eviga syfte. Var och en av nya testamentets böcker skrevs ?för att göra de heliga allt mera fullkomliga och därigenom kunna utföra sitt uppdrag?. Ef 4:12.
Till dessa särskilt viktiga särskiljanden hör nödvändigheten att lägga den naturliga människans liv med dess temperament, disposition och konstitution under nåden för att själslivet ska nås av renhet och mildhet. Denna omvandling är inte liktydig med att uppleva den inre människans skärpande och stärkande med syfte att tjäna på andligt sätt också med andliga gåvor. Det finns många välvilliga och godhjärtade kristna som saknar erfarenhet av denna sistnämnda verklighet.
Den ena kategorin har en passiv hållning trots allt gott verk men den andra kategorin har förmåga att se bortom och igenom. De förstår utifrån andlig bedömningsförmåga (inte med hjälp av skarpsinnigt naturligt bedömande) huruvida en sak hör till Gud eller ej och var gränserna går för Herrens samtycke, godkännande och bekräftelse.

Man finner många ?märkvärdiga arbeten och tjänster? i Hans Namn vilka saknar samband med Honom - och endast det som Fadern gör klarar att bära Hans märke. Att kunna se den skillnaden är att kunna bedöma på andligt vis. Det är inte allt verkande för Gud som bär gudstjänstens särmärke. Ett barns allvarligt menade önskan att hjälpa mamma resulterar ofta bara i mera arbete för modern. Sammalunda på gudstjänandets område - det finns en avgörande skillnad mellan att engagera sig i arbete i Hans Namn, vilket verkar vara gott, rätt och nödvändigt - och till och med skriftenligt - men vilket saknar möjlighet att uppnå Hans standard ens när det ser ut att vara framgångsrikt; skillnad mellan detta och verkligt tjänande.
Det verkliga tjänandet spirar ur en upplevelse och uppenbarelse av självlivet, vilken för till ett slut på alla försök att uträtta något för Gud. Sedan följer en uppenbarelse av Herren som gör andlig tjänst möjlig. Vi får vårt särmärke som Guds folk och tjänare genom de sammanhang och ting Herren har uppenbarat sig för oss - och vilka han kommer att uppenbara sig för oss - Apg 26:16. Detta anger gräns för all duglig tjänst.

Original: Things that differ.
Ur The Witness and Testimony, Juli 1927.



C. H. Spurgeon

"Ett plötsligt och fruktansvärt slut"

"Men Gud sade till honom: Din dåre, i natt skall din själ utkrävas av dig, och vem skall då få vad du har samlat ihop?" Luk 12:20

"På hal mark ställer du dem, du störtar ner dem i fördärvet." Ps 73:18

Jag har valt mitt ämne idag främst därför att jag önskar vinna själar åt Kristus och få en skörd för hans rike. Detta är den tyngd som idag trycker mig, mitt hjärta är uppfyllt av brinnande längtan att syndare måtte frälsas. O, Herre, uppenbara din makt idag!

Vid betraktelsen av mitt ämne skall jag först påpeka syndarens slut. För det andra dra lärdom av tanken därpå, och för det tredje allvarligt varna människorna för ett sådant slut om de inte omvänder sig.


Först skall jag samla all min förmåga och påpeka syndarens slut.

Syndarens, liksom andra människors slut, är döden. Hon kan måhända dö lugnt, ty ofta händer det att hon ej har någon dödsfruktan. Ett bränt samvete ger bedövande lugn lika visst som syndaförlåtelse skänker fullkomlig ro. Syndare talar om en annan värld som om de inte kände någon rädsla, de talar om att träda fram inför Gud som om de inte hade några synder. De säger om den och den: "Han somnade in som ett barn", och andra ropar ut: "Hon var så lycklig, hon måste ha varit ett helgon".

O, detta är endast det synliga slutet. Gud vet att syndarens dödslugn är endast en stillhet som förebådar en evig orkan. Solen går ner i skiftande färger, men det ger bud om en stormig natt. Vattnet skimrar som silver då själen går ner i dess sköte, men vem kan berätta om den outsägliga fasa som samlar sig i dess förskräckliga djup?

Å andra sidan händer det ofta att de ogudaktigas dödsbädd inte är så lugn. Skrymtaren kan inte alltid fortsätta sitt spel till slut. Masken faller snart av och samvetet säger sanningen. För en del människor börjar den eviga stormen redan under jordelivet att skaka själen innan hon lämnar kroppshyddan. Och då, vilken jämmer och ångest! Vilken förskräcklig aning för den orolige anden! Vilken fasa för domen! Vilken ängslig väntan av det kommande mörkret, av bortvisande och fördärv! Då uppstår ropet efter en lite längre nådatid och en strävan efter något för hoppet att fatta tag i.

Må era öron aldrig behöva höra själens hemska rop då den känner sig gripen av en osynlig hand och nerdragen till evig förtappelse. Jag skulle hellre vilja vara instängd i ett fängelse under åratal än stå vid en dödsbädd sådan som jag en gång har bevittnat. Minnet av det har inskrivits i mitt hjärta och spåren av det finns kvar än. En del människors ansikten återspegla själva avgrundens lågor medan de ännu lever. Allt detta är dock av ringa betydelse mot vad som följer efter döden. För den ogudaktige finns en förskräcklig betydelse i orden i Upp 6:8 "Och jag såg, och se: en gulblek häst. Och han som satt på den hette Döden, och helvetet följde efter honom."

Ett ve har gått till ända, se, härefter kommer ännu två andra verop. Om döden vore allt så skulle jag ej stå här idag, ty det betyder lite hur man dör om det inte fanns ett liv efter detta. Syndarens död är en död av alla de ting som han hade behag i. Det finns inga dryckeslag mer för dig, ingen fiol, inget dragspel, ingen annan musik, ingen glad dans, inga uppsluppna och vågade visor, inget glatt sällskap, inga högljudda och hånfulla utrop, allt detta har upphört för alltid.

Du rike man, din dyrbara dräkt skall slitas från dig, och de röda lågorna skall bli din mantel. Var är ditt fina linne? Varför är din nakenhet så blottad till skam och förakt? Var är nu dina läckra måltider, du som levde kräsligt varje dag? Dina brinnande läppar skall förgäves törsta efter en välsignad droppe vatten för att svalka din tunga. Var är nu dina rikedomar, du rike dåre? Dina lador har rivits ner, men du behöver ej bygga upp några större, ty din säd, ditt vin, din olja, allt har försvunnit likt en dröm, och du är sannerligen mer fattig och eländig än Lasarus, som hundarna slickade såren på (Luk 16:21).

Döden tar bort allt behagligt från den som dör utan Guds nåd. Den tar bort från hans ögon, öron, hand och hjärta allt som kunde skänka honom lindring. Den grymme moabiten Döden skall hugga ner varje skönt hoppets träd och fylla med sten varje tröstekälla. Inget skall lämnas kvar för anden utan endast den torra öknen, utan hopp och glädje där själen måste vandra med trötta fötter från evighet till evighet.

Men detta är ej allt. Vi fortsätter att betrakta dess slut. Så snart syndaren dör måste han uppenbaras inför Guds dom i sitt syndiga tillstånd. Den arme anden skall stå inför den allseende Gudens ögon. Alla gärningar är kända, det behövs ej att de stora böckerna öppnas ännu. På en vink av den Eviges hand skall själen bortvisas. Vart skall hon gå? Den kan ej stiga upp till himlen. Det finns endast en väg för henne och hon sjunker till sin bestämda plats.

Väntan på det kommande straffet plågar själen med ett självantänt helvete och samvetet blir en aldrig döende och ständigt gnagande mask. Samvetet, säger jag, ropar i människan: "Var är du nu? Du är förlorad och denna din förlorade ställning har du själv åsamkat dig. Du har ännu ej fått din dom," och vidare säger det, "men du är likväl förlorad, ty när de där böckerna öppnas, så vet du att deras innehåll fördömer dig." Och minnet kommer och instämmer i samvetets talan: "Det är sant", säger det. Då minns själen sina tusentals fel och brott. Även omdömet vaknar ur sin slummer och hävdar att samvetet dundrar icke utan skäl. Hoppet har försvunnit, men fruktan lever och är i full verksamhet och den stinger hjärtat gång på gång som ormar med hundratals huvuden. Hjärtat sjunker ner av outsägligt kval och klagar inom sig själv: "Den förskräckliga basunen skall snart ljuda och min kropp skall uppstå, jag skall lida till både kropp och själ för allt det onda som blivit gjort. Det finns inget hopp, nej, inget hopp för mig. Gud give att jag hade lyssnat då jag blev varnad! O, att jag hade vänt om då jag blev bestraffad och hade trott på Jesus Kristus då han framställdes i evangelium! Men nej, jag försummade min egen frälsning. Jag valde syndens flyende nöjen, och för detta lumpna pris har jag sålt min eviga salighet. Jag valde att hellre kväva mitt samvete än låta det leda mig till härlighet. Jag vände ryggen till det rätta och nu är jag här, väntande som en fånge i en cell tills det stora avgörandet kommer och jag skall stå inför domaren."

Vi går vidare och betraktar slutet. Alla dagars dag, den förskräckliga dagen har kommit ... Hör! Basunen ljuder högre än tusen åskor och förskräcker döden och helvetet. Dess förfärande ljud skakar både jord och himmel. Varje grav rämnar och öppnar sig. Från jordens sköte, allas moder, uppstår oräkneliga skaror av kroppar som vore de nyfödda. Från dödsriket kommer de förlorades andar och var och en går in i den kropp i vilken hon syndat. De rättfärdiga sitter samtidigt på sina härlighetstroner och deras förklarade kroppar är likbildade med Jesu Kristi kropp från himlen. Basunen ljuder högt och länge, havet ger igen sina döda, och alla kroppar har blivit återställda genom den allsmäktiges verk. Och nu reses upp med prakt av änglar den vita tronen. Varje öga skall se den. De stora böckerna öppnas och alla människorna hör då det bläddras i deras väldiga blad. Fingrarna på hans hand som en gång var korsfäst vänder blad efter blad, och människors namn utropas ? till härlighet, till förtappelse ? "Kom, ni min Faders välsignade", "Gå bort ifrån mig, ni förbannade" (Matt 25). Detta är det slutliga avgörandet till härlighet eller förtappelse.

Och var är du nu, syndare? Ty din tur har kommit. Dina synder är upplästa och offentliggjorda. Blygsel överväldigar dig. Ditt stolta ansikte höljes i skam. Du skulle vilja dölja dig, men du kan det inte. Och du bävar för hans ansikte som idag ser på dig med medlidsamma ögon, men då med vredgade blickar, från Jesu ansikte, lammets ansikte, det döende lammets, men då tronande som domare. O, hur du då kommer att blygas vid tanken på att ha förkastat honom som dog för syndare. Du har förkastat och hånat honom, skadat hans efterföljare och klandrat hans lära. Hur klagande skall du inte då anropa bergen att gömma dig för honom! "Berg, göm mig, och klippor, fall över mig. Dölj mig för hans ansikte som sitter på tronen!" (Jfr Upp 6:16). Men de skall inte göra det.

O, syndare, detta blir endast början av slutet. Ty nu har domen avkunnats, helvetet öppnar sitt vida gap och du störtas i fördärvet. Var är du då? Kropp och själ som nu evigt förenats har syndat tillsammans och måste nu lida gemensamt och detta i alla evighet. Jag kan inte beskriva det. Med färger går det inte att föreställa sig detta mörka elände. Jag kan inte framställa de kval som både kropp och själ skall uthärda. Varje nerv skall bli en väg för pinans brinnande fötter att vandra på. Varje själsförmögenhet skall bli en ugn sju gånger upphettad med rasande lågor av elände. O, min Gud, befria oss från att någonsin erfara detta i vår egen person!

Låt oss nu stanna och göra en återblick över ämnet. Vi behöver komma ihåg att vad gäller syndarens slut så är det fullkomligt säkert. Samma bibelord som säger att "den som tror .. skall bli frälst", förklarar lika tydligt och bestämt att "den som inte tror skall bli fördömd". Om Gud är sannfärdig så måste syndaren lida. Om syndaren inte skall lida då får inte heller de heliga någon härlighet. Vår tro är då tom, Kristus har då förgäves dött och vi kan då leva bekymmerslöst i våra synder.

Syndare och filosofin må göra sina slutsatser, tvivlet må med sitt hån göra sina påståenden, men det är likväl sant att, döende som du är, skall Guds vrede förbli över dig till slut. Om det fanns blott en tusendel av fruktan att du eller jag kunde gå förlorad så vore det förståndigt att fly till Kristus. Men när det nu inte finns ett "kanske" eller ett "måhända", utan en fullkomlig visshet, att du som förkastar Kristus måste gå evigt förlorad, så uppmanar jag er, om ni är förnuftiga människor, att se till att ni gör er redo, ty Gud skall helt visst slå till, fastän det ännu dröjer. Om ni än i nittio år undviker pilarna från hans båge, så skall han likväl i sinom tid träffa och genomborra er, och var skall ni då hamna?

Och på samma gång som detta är säkert bör vi även komma ihåg att syndarens slut ofta kan ske plötsligt. Den stund han inte menar det kommer Människosonen. Liksom födslosmärtan kommer över kvinnan, och virvelvinden över den resande, och lika hastigt som örnen träffar sitt rov, så kommer döden. De köper och säljer och gifter sig och blir bortgifta och lever i lusta och utsvävningar, och den ogudaktige säger: "Gå denna gång, när jag får en mer passande tid skall jag kalla på dig," men liksom frosten ofta kommer då knoppen om våren sväller och förstör den helt plötsligt, så faller ofta dödens frost och tar bort de ogudaktiga människornas hopp om salighet, och det vissnar plötsligt och för alltid.

Finns det någon människa som kan försäkra dig om att du skall kunna andas nästa timme? Var är du om blodet stelnar i dina ådror för ett ögonblick och om du upphör om en stund att andas? Spindelväven är en stark kabel jämfört med den tråd på vilken dödliga varelsers liv hänger. Vi har sagt det tusentals gånger tills det har blivit en vanlig sägen, och du ler då vi upprepar det, att livet är bräckligt, och likväl lever människorna som om deras ben vore av brons och deras kött av diamant och deras levnadsår lika som den eviga Gudens. Lika plötsligt som drömmen flyr för den sovande, som molnen flyr för vinden, och fradgan dör i bränningen och meteoren försvinner i skyn, lika hastigt skall syndarens glädje för alltid försvinna, och vem kan då mäta höjden av hans häpnad?

Kom ihåg, ni människobarn, hur förskräckligt de ogudaktigas slut skall bli. Ni tänker att det är lätt för mig att nu tala om död och förtappelse och det är ej svårt för er att höra. Men när ni och jag skall dö, o, då skall varje ord som vi har yttrat ha en viktigare betydelse än vad vi nu kan fatta. Föreställ er syndarens död. Gråtande vänner står omkring honom, han kastar sig av och an på sin tröttande bädd. Den starke mannen är utmattad. Kampen kommer. Vänner betraktar hans skumma ögon och torkar dödssvetten från hans panna. Till sist säger de: "Han är död, han är död." O, mina bröder, vilken överraskning skall inte då inträffa för den oheliga själen! Och om den kunde tala skulle den säga: "Allt är nu sant som jag brukade höra. Jag talade illa om predikanten då han försökte, som jag sade, att skrämma oss med sitt tal, men han talade ej hälften så allvarligt som han borde ha gjort. O, jag undrar varför han ej föll ner på sina knän och bad mig omvända mig, men jag skulle inte ens då ha gjort det. O, om jag hade vetat det, om jag hade vetat allt detta, o, jag hade trott på det, o, jag hade inte varit en sådan dåre som kunde tvivla på Guds ord. Men nu är jag förlorad, förlorad, evigt förlorad!"

Jag tycker mig höra själens klagan i sitt yttersta elände: "Ja, det har kommit, det som jag hörde skulle hända. Mitt eviga öde är avgjort, nu erbjuds ingen nåd, nu finns inget stänkelseblod, nu hörs ej evangeliets silvertrumpet, nu får jag ingen inbjudan till den älskade Frälsarens famn. Gud har rustat sig mot mig. Hans fruktan krossar mig, och som löven drivs av virvelvinden, så drivs jag utan att veta vart, men detta vet jag, att jag är förlorad, förlorad, förlorad utan allt hopp." Förskräckligt blir syndarens slut. Jag ryser när jag i all korthet talar om detta. O, du som är troende, se till att du noga tänker på detta.

Glöm inte att syndarens förskräckliga slut består till stor del i betraktelsen av att han förlorar himlen. Är detta ringa? Änglarnas harpor, de återlöstas sällskap, Guds ynnest, Kristi umgänge ? är detta ringa? ? att förlora de heligas bästa vila, arvet för vilka martyrer har vadat genom strömmar av blod, din arvedel för vars förvärvande Kristus ansåg det värt att dö. De förlorar allt detta och de förtjänar istället helvetets kval vilket är mer förskräckligt än någon tunga kan uttala. Tänk efter för ett ögonblick. Den som pålägger straffet är Gud. Vilket straff skall det då inte bli! Han räckte endast fram sitt finger och han högg itu Rahab och sårade draken i Röda Havet. Vad skall inte då bli när han låter slag på slag falla från sin tunga hand? O, du allsmäktige, du allvetande, hur förskräckliga är inte dina slag! Syndare, se och bäva, Gud själv träder fram i strid mot dig. Mänskliga pilar är ganska skarpa då de fastna i ditt samvete, men hur ska inte Guds pilar bli? Hur skall inte de medföra gift i varje del av din varelse. Till och med nu, då du känner dig lite sjuk fruktar du för att dö, och då du hör en hjärterannsakande predikan känner du dig vemodig. Men hur ska det inte bli, då Gud, klädd i åskans dån möter dig och hans eld förtär dig som halm? Skall Gud straffa dig? O, vilket straff det måste bli som han utdelar! Jag bävar för din skull. Fly, det ber jag dig, till Kristi kors, där skydd är berett för dig.

Och kom därtill ihåg att det skall vara en Gud utan barmhärtighet som då skall sönderslå dig. Han är idel barmhärtighet mot dig idag, o syndare. I evangeliets ljuva ord erbjuder han dig liv, och i sitt namn förkunnar han, så visst som han lever, att han inte vill din död utan att du omvänder dig och får liv, men om du inte vill leva, om du vill bli hans fiende, om du vill löpa mot spetsen av hans spjut, då skall han hämnas på dig när barmhärtigheten regerar i himlen och rättvisan utövar sin dystra dom i helvetet. O, att ni vore visa och ville tro på Jesus till era själars frälsning!

Jag önskar att ni skulle veta, ni som vill ert eget fördärv, att ni skall lida överallt. Nu, om ert huvud värker, hjärtat klappar eller någon kroppsdel känner plåga, så finns det andra delar av kroppen som känner behag, men då skall varje del av kroppen och själen lida på samma gång. Varje sträng i människans natur skall vibrera av förödelsens missljud. Och lidandet skall vara beständigt. Här har vi uppehåll i vårt lidande, febern tar slut, sjukdomsanfallen har sina perioder, men i helvetet skall tandagnisslan vara beständigt och masken gnaga utan avbrott, eländet skall fortsätta i all avighet.

Det värsta av allt är att det aldrig tar slut. Då tio tusen år har flytt skall du ej bli närmare dess slut än du var vid dess början. Då miljoner har lagts till miljoner år skall det likväl heta ´den kommande´ vreden, lika mycket som om det då ej hade funnits någon alls. O, det är förskräckliga ting att tala om, och ni som hör eller läser mina predikningar vet, att jag falskt klandras för att jag alltför ofta behandlar detta ruskiga ämne, men jag känner att det inte finns något hopp för er om jag inte dundrar mot er. Min erfarenhet är den att Guds stora hammare krossar många hjärtan och några av mina mest stränga predikningar har varit mer nyttiga än de, i vilka jag framhållit korset och milt vädjat till syndaren. Båda måste nyttjas, ibland drar kärleken och ibland driver domen.

O, mina åhörare, jag kan ej uthärda tanken på att ni skall gå förlorade! Då jag tänker på det tycker jag mig se en del av er gå ur tiden, och skall ni då förbanna mig? Skall ni förbanna mig när ni far ner i avgrunden? Skall ni förebrå mig att jag inte har varit ärlig mot er, och säga: "Du varnade mig inte, du försökte inte att vinna mig!" Nej, genom Herrens hjälp, av vilken nåd jag har blivit kallad att som ordets förkunnare verka bland er, måste jag och skall jag bli fri från ert blod. Ni skall ej bädda åt er i helvetet utan att få veta vilken orolig plats ni väljer åt er. Ni skall höra varningen. Den skall ljuda i era öron: "Vem av oss kan härda ut vid en förtärande eld? Vem av oss kan bo vid en evig glöd?" Jes 33:14. Jag kan försäkra er att det är av sann kärlek som jag yttrar varje ord, en kärlek som ömmar för mycket för er för att smickra er, en kärlek som måste säga er detta utan att på något sätt mildra det, på det att ni inte må förtappas genom min likgiltighet. Den som inte tror skall bli fördömd. Omvänd er, inte vill ni väl dö? Varför vill ni förkasta nådens anbud? Gud hjälpe er genom sin helige Ande att förstå vad ert slut skall bli och att omfatta Jesus just nu.


Detta leder oss till vår andra avdelning. Om vi har förstått vad syndarens slut blir, låt oss då dra nytta av det. - Hur då?

- Vi drar nytta av det först genom att inte mer avundas de ogudaktiga. Om vi som psalmisten inte kan förstå varför de ogudaktiga åtnjuta ett gott liv, så låt oss genast lämna sådana frågor då vi tänker på deras slut, Ps 73.

Om syndarens slut blir så förskräckligt, hur tacksamma bör vi då inte känna oss att vi har blivit ryckta från den förtärande elden? Bröder och systrar, vad finns det hos oss att Gud skulle bevisa oss barmhärtighet? Kan vi tillskriva detta - att vi har blivit tvagna i Jesu blod och förmåtts att välja rättfärdighetens väg - kan vi tillskriva detta något annat än Guds fria, rika och allsmäktiga nåd? Kom då, och låt oss medan vi gråter över andra, med tacksamhet uttrycka vår glädje inför Gud vid tanken på den eviga kärlek som har frälst våra själar från döden, våra ögon från tårar och våra fötter från fall.

Framför allt må vi värdera Kristi lidande. O, välsignade kors som har lyft oss upp ur helvetet! O, dyrbara sår, som har blivit portar för oss till himlen! Kan vi vägra att älska denne Människosonen ? denne Guds Son? Vill vi inte idag på nytt överlämna oss åt honom vid hans kors och be honom förläna oss mer nåd, att vi må leva mer till hans ära och uppoffra oss i hans tjänst? Då jag har blivit frälst från helvetet så måste jag älska dig, o, Jesus, och så länge mitt liv varar måste jag leva och vara beredd att dö för dig.

Och vidare, mina älskade, hur bör inte ett ämne som detta leda oss, som erkänner oss tro på Kristus, att göra vår kallelse och utkorelse fast. Om de oomvändas slut blir så förskräckligt, då bör vi ej vara belåtna med något mindre än en full visshet om vår räddning från detta fördärv. Har du något tvivel idag? Var ej tillfreds förrän du fått alla dessa tvivel hävda. Finns det någon ovisshet i din själ om du har verklig tro på den levande Frälsaren? Om det är så, ge dig ingen ro, om det ber jag dig, innan du under bön och ödmjuk tro har förnyat ditt löfte och på nytt kommit till Kristus. Rannsaka dig själv om du är i tron, pröva dig, bygg på klippan, gör dig viss om din sak rörande evigheten så att du inte till slut blir bedragen. Tänk om så skulle vara! Ack, ack, att ha varit så nära himlen och likväl kastas till helvetet.

Detta ämne bör lära kristna att vara angelägna om andra själars frälsning. Om himlen vore av ringa värde då behövde vi inte vara så nitiska om andras frälsning. Om syndens straff var en liten pina så behövde vi inte bemöda oss så allvarligt med att befria andra därifrån. Men, o, om ordet "evighet" är viktigt och om den kommande vreden är förskräcklig att uthärda, hur bör vi då inte i tid och otid sträva efter att rädda andra undan lågorna! Vad har du gjort vad gäller detta? Jag fruktar att en del av er har gjort mycket lite. Ära vare Gud, här finns många nitiska hjärtan bland er, ni sover inte alla, det finns en del bland er som söker att med båda händerna utföra er Mästares arbete. Men inte heller ni är så brinnande som ni borde vara. Predikanten ställer sig själv bland dessa, erkännande med sorg, att han inte predikar så som han önskade predika.

O, att jag hade mer av tårar och mer av himmelskt nit, då skulle jag känna mig nöjd, men ack, vi predikar med köld över brinnande ämnen, och med likgiltighet över ämnen som borde göra våra hjärtan glödande. Men jag säger, finns det inte män och kvinnor här, medlemmar av denna församling, som ej gör något för Kristus? Ingen själ har blivit frälst genom dig under årets lopp, Kristus har ej ärats och inga juveler blivit insatta i hans krona. För vad har ni levt som gör marken obrukbar? Varför står ni i församlingen som ofruktbara träd? Må Gud förödmjuka er som gör så lite för honom att ni må hädanefter med fast beslut och uppfyllda av Herrens fruktan övertyga människorna och få syndare till Kristi kors.


Vi kommer nu till den sista avdelningen och jag vill härmed allvarligt varna dem vars slut detta skall bli om de inte omvänder sig.

Och vilka är de? Märk, vi talar nu ej om folk på gatan, om drinkare, horor och sådana ? vi vet att deras fördömelse är viss och rättvis ? men, ack, jag behöver ej se så långt. Om jag skådar ut över dessa bänkar och ser deras ansikten på vilka mina ögon vilar varje söndag så finns det en del av er som ännu inte är omvända. Ni är inte omoraliska, men ni är oomvända. Ni är ej frånstötande, men ni är utan nåd, ni är ej långt ifrån riket, men ni är inte i riket. Det är ert slit som jag talar om nu, ert, ni som är söner och döttrar till troende föräldrar, ert slut, om nu inte Gud ger er sinnesändring. Jag vill att ni ser vart ni befinner er idag. Era fötter står på det hala.

Har ni någonsin stått på Alpernas isberg, så har ni sett från de höga och mäktiga kristallmassorna rämnor av okänt djup och av en djup blå färg. Skulle man bli dömd att stå på en av dessa höjder av is med det gapande djupet under sig skulle fasan av det vara förfärlig. Syndare, det är på en sådan hal plats du är, fastän din fara är större än min bild kan beskriva.

Din tillvaro är lugn, ditt nöje är behagligt, du finns ej på ångerns och självförebråelsens vägar ? syndarnas stig är jämn ? men hur slipprig är inte vägen just av denna orsak! O, tag varning, du skall falla förr eller senare, hur säkert du än må tro att du står. Syndare, du kan falla nu, just nu. Berget ger vika under dina fötter, den glatta isen smälter bort mer för varje stund. Blicka ner och se din svåra dom. I det gapande djupet skall du hamna medan vi skådar efter dig under hopplösa tårar. Våra böner kan inte följa dig. Du faller från din slippriga plats och du är borta för evigt. Döden gör platsen där du står slipprig, ty den håller på att upplösa ditt liv varje stund. Tiden gör den slipprig, ty den tär ständigt bort marken under dina fötter. Fåfängligheten, som du njuter av, gör platsen slipprig, ty den är som is som smälter i solen. Du har inget fotfäste, syndare, du har inget hopp, ingen visshet. Det är förgängliga föremål det som du litar på. Litar du på vad du tänker göra så är detta inget fotfäste. Du står på det hala.

Jag läste igår om en stengetsjägare som sprang från klippa till klippa efter det djur han hade sårat. Detta gjorde väldiga språng utför stora bråddjup, men jägaren försökte följa efter. I sin iver miste han fotfästet på en sluttande klippa. Stenen gav vika då han försökte ta fotfäste med sina broddade skor. Han försökte ta tag i varje föremål om aldrig så liten. Icke aktande de skarpa kanterna på klippan fattade han med sina böjda fingrar så som med örnklor i varje springa. Han skrapade stenarna som gav vika som löst murbruk och slet sönder skinnet och köttet på händerna. Han hade släppt sin stav och han hörde den glida ner i bråddjupet. Inom ett ögonblick skulle han följa efter, ty med alla sina försök kunde han inte undvika det. Hans kamrat såg på under tyst förskräckelse. Men himmelsk hjälp trädde emellan. Just som han var på väg att störta över kanten till djupet hejdades hans fot av en liten avsats. Han vågade knappt röra sig för att inte förlora fotfästet, men när han försökte vända sitt huvud för att se ner fann han, att det endast var ett par centimeter mellan honom och fördärvet.

Oomvända människa, detta är en spegel för dig, du glider ner för en slipprig plats. Allt ditt hopp försvinner under dig. Endast Herren vet hur nära du är din eviga undergång. Kanske är du denna dag endast några centimeter därifrån? Din kamrat, drinkaren, som dog för några dagar sedan, har nyss gått över kanten till fördärvet. Hörde du inte honom falla? Och själv håller du på att förgås. O, att jag förmådde hejda dig i din färd utför! Endast Herren kan göra detta, men han verkar genom medel. Vänd dig om och betrakta ditt flydda liv, och tänk på Guds vrede som måste komma som en följd av detta. Du glider ner på slippriga ställen till ett förskräckligt slut, men nådens ängel kallar dig och kärlekens hand kan rädda dig.

Hör hur Jesus ber dig: "Lägg din hand i min", säger han, "du är förtappad, men jag kan nu frälsa dig". Stackars varelse, vill du inte bli frälst? O, varför vill du inte det när kärleken så ömt varnar dig, varför vill du inte förtrösta på honom? Han är mäktig och villig att frälsa dig. Tro på Jesus. Och fastän du nu finns på slipprig mark skall han då sätta dina fötter på en fast klippa.

Jag vet inte hur det är, men ju allvarligare jag önskar tala och ju ivrigare jag åstundar att framställa de ogudaktiga människornas fara, desto mer vägrar min tunga att tjäna mig. Ämnets vikt är sådant att det ser ut som om Herren inte kunde anförtro åt någon människa att uttala det. Jag måste under stammande och ångest framhålla det för er. Jag är övertygad om att det finns hundratals bland er som är stadda på vägen till helvetet. Ni vet att ni är det. Om samvetets röst talar sanning i er, så vet ni att ni aldrig har sökt Kristus, aldrig trott på honom, utan ni är vad ni alltid har varit, nämligen oomvända. Är detta en obetydlig sak? O, jag frågar er, jag vädjar till ert omdöme, är det något som ni kan vara likgiltiga inför? Jag ber er, låt hjärtat tala. Är det inte tid att några av er börjar tänka på dessa ting?

För nio år sedan hyste vi något hopp om dig, men vi har blivit besvikna tills nu. Vid varje års slut har du lovat dig själv att du skulle bli bättre nästa år, men ingen förändring har ännu ägt rum. Vi fruktar att du snärjes i det stora nätet av ett ständigt uppskov tills du i all evighet skall ångra att du har uppskjutit gång på gång tills det blev försent.

Frälsningens väg är lätt att förstå, det är ingen djup hemlighet, det är endast "tro på Herren Jesus, så blir du frälst", Apg 16:31. Anförtro din själ åt Kristus och han skall frälsa dig. Jag vet att du inte vill göra detta om inte den helige Ande nödgar dig, men detta tar inte ifrån dig ansvaret. Du förtjänar att gå förlorad om du förkastar honom. Eftersom detta förbehålles dig så tydligt så kan ingen beklaga sig över dig, varken de tusentals i helvetet eller miljonerna i himlen.

Ty de förtjäna helvete

Som himlens fröjd försmå

Och mörkrets kedjor bära de

Som nåden emotstå.

Tillåt mig att uppmana alla troende att förenas i bön för de oomvända. Då jag inte kan tala nog bevekande som predikant så kan jag likväl nalkas Gud så som förebedjare. Må vi alla tillbringa en stund i eftermiddag med att bedja för de oomvända ibland oss. Flera har blivit omvända. Många förenas fortfarande med församlingen, men vi vill se fler, och vi skall få se fler, om vi beder om fler.

Kämpa denna eftermiddag i bön. Vi måste vänta pånyttfödelse och omvändelse från den helige Ande. Må vi därför be om hans inflytande och förtrösta på hans allmakt, och detta stora verk skall gå framåt. Om jag än kunde tala till er med en ängels stämma, så kunde jag ändå inte säga mer än detta: Syndare, fly till Kristus!

Jag är glad att jag är svag, ty då skall Mästarens kraft synas så mycket mer. O, Herre, omvänd du syndaren och låt honom känna faran han är på väg mot, och låt honom finna i Kristus försoning och frälsning, ditt namn till pris.




Isaiah 58:1 ¶ Ropa med full hals, håll ej tillbaka. Höj upp din röst som en basun och förkunna för mitt folk dess överträdelse, för Jakobs hus dess synder.

Välkommen till min nya blogg!

RSS 2.0