Predikan MP3 "omvändelse"

Jag vill "starkt" rekomendera min broders fökunnelse om omvändelse, detta är ett budskap vi inte hör i våra församlingar i denna tid vi lever i, så broder Daniels budskap är som en vattenkälla till liv i en torr öken för de som har öron att höra med.


( alt. Högerklicka och välj "spara mål som", "save target as" för att ladda ner predikan på din dator )

För fler predikan av Broder Daniel Noren klicka på länken nedan



Page 2                   

                  Page 3                   

                  Page 4                   

                  Page 5                   

                  Page 6                   

                  Page 7                   

                  Page 8                   

                  Page 9                   

                  Page 10                   

                  Page 11                   

                  Page 12                   

                  Page 13                   

                  Page 14                   

                  Page 15                   

                  Page 16                   

                  Page 17                   

                  Page 18                   

                  Page 19                   

                  Page 20                   

                  Page 21                   

                  Page 22                   

                  Page 23

Page 2

Page 2



(Thomas Watson, "Body of Practical Divinity")

"The hopes of the godly result in happiness, but
 the expectations of the wicked are all in vain."
    Proverbs 10:28

See the great difference between the death of
the godly?and the wicked. The godly are great
gainers at death?but the wicked are great
losers at death. They lose four things:

(1.) They lose the world?and that is a great
loss to the wicked. They laid up their treasure
upon earth, and to be turned out of it all at
once, is a great loss.

(2.) They lose their souls. Matthew 16:26-27.
The soul is more precious than the whole world!
But the sinner's soul is lost; not that the souls
of the wicked are annihilated at death?but

(3.) They lose heaven. Heaven is the region
of happiness and bliss.

(4.) They lose all hope. Though they lived wickedly,
they hoped God would be merciful; and they hoped
they would go to heaven. Their hope was not an
anchor?but a spider's web! At death they lose their
hopes, and see they did but flatter themselves into
"Such is the destiny of all who forget God; so
perishes the hope of the godless. What he trusts in
is fragile; what he relies on is a spider's web."
Job 8:13-14. It is dreadful to have life and hope
cut off together!

"When a wicked man dies, his hope perishes."
    Proverbs 11:7

"The desire of the righteous ends only in good,
 but the hope of the wicked only in wrath."
     Proverbs 11:23

Choice selections from Thomas Brooks,

Choice selections from Thomas Brooks,
The Mute Christian Under the Smarting Rod

When He shows no anger!

"The Lord disciplines the one He loves, and
 punishes every son whom He receives."
Heb. 12:6

There cannot be a greater evidence of God's
hatred and wrath?than His refusing to correct
men for their sinful courses and vanities!

Where God refuses to correct?there God resolves
to destroy! There is no man so near God's axe?so
near the flames?so near hell?as he whom God
will not so much as spend a rod upon!

"Those whom I love I rebuke and discipline."
 Revelation 3:19

God is most angry?when He shows no anger!

Who can seriously meditate upon this, and not
be silent under God's most smarting rod?

All the hell that you shall
ever have!

Consider Christian, that all your . . .
  trials and troubles,
  calamities and miseries,
  crosses and losses,
which you meet with in this world?is
the hell that you shall
ever have!

Here and now you have your hell.
Hereafter you shall have your heaven!

This is the worst of your condition;
the best is yet to come!

Lazarus had his hell first, his heaven last; but
Dives had his heaven first, and his hell at last.

You have all your pangs, and pains, and throes
here?that you shall ever have! Your ease, and
rest, and pleasure?is yet to come!

Here you have all your bitters;
your sweets are yet to come!

Here you have your sorrows;
your joys are yet to come!

Here you have all your winter nights;
your summer days are yet to come!

Here you have your evil things;
your good things are yet to come!

Death will put an end to all your sins?
and to all your sufferings!

Death will be an inlet to those joys, delights,
and comforts?which shall never have an end!

Who can seriously meditate upon this, and not
be silent under God's most smarting rod?

Then the scum appears!

Few Christians see themselves and understand
themselves rightfully. By trials, God reveals
much of a man's sinful self to his pious self.

When the fire is put under the pot?then the
scum appears
; so when God tries a poor soul,
Oh! how does . . .
  the scum of pride,
  the scum of murmuring,
  the scum of distrust,
  the scum of impatience,
  the scum of worldliness,
  the scum of carnality,
  the scum of foolishness,
  the scum of willfulness?
reveal itself in the heart of the poor creature?

Trials are God's looking-glass, in which
His people see their own faults. Oh! . . .
  that looseness,
  that vileness,
  that wretchedness,
  that sink of filthiness,
  that gulf of wickedness,
which trials show to be in their hearts!

"I have tested you in the furnace of affliction."
     Isaiah 48:10

When Munster lay sick

"Those whom I love I rebuke and discipline."
 Revelation 3:19

"The Lord disciplines the one He loves, and
punishes every son whom He receives." Heb. 12:6

All the afflictions which come upon the saints,
are the fruits of divine love.

When Munster lay sick, and his friends asked
him how he did, and how he felt; he pointed to
his sores and ulcers, whereof he was full, and said,
"These are God's gems and jewels with which He
decks his best friends, and to me they are more
precious than all the gold and silver in the world!"

"It was good for me to be afflicted!" Psalm 119:71

God afflicts you, O Christian, in love! Therefore Luther
cries out, 'Strike, Lord, strike, Lord! and spare not!'

Father knows best!

"Our fathers disciplined us for a little while as they
 thought best; but God disciplines us for our good,
 that we may share in His holiness."
Hebrews 12:10.

What God, our Father wills, is best.

When He wills sickness, sickness is better than health.
When He wills weakness, weakness is better than strength.
When He wills poverty, poverty is better than wealth.
When He wills reproach, reproach is better than honor.
When He wills death, death is better than life.

As God is wisdom itself, and so knows that which is
best; so He is goodness itself, and therefore cannot
do anything but that which is best?therefore remain
silent before the Lord.

Everything on this side hell is mercy

Oh! labor every day to be more humble and more
low and little in your own eyes. 'Who am I,' says
the humble soul?'but that God should cross me in
this mercy, and take away that mercy, and pass a
sentence of death upon every mercy? I am not
worthy of the least mercy, I deserve not a
crumb of mercy
, I have forfeited every mercy.'

Only by pride comes contention. It is only pride that
puts men upon contending with God and men.

A humble soul will lie quiet at the foot of God, it
will be contented with bare necessities. A dinner
of green herbs relishes well with the humble man's
palate; whereas a stalled ox is but a coarse dish to
a proud man's stomach.

A humble heart thinks none less than himself, nor
none worse than himself.

A humble heart looks upon small mercies as great
mercies; and great afflictions as small afflictions;
and small afflictions as no afflictions; and therefore
sits mute and quiet under all. Do but keep humble,
and you will keep silent before the Lord.

Pride kicks, and flings, and frets; but a humble man
has still his hand upon his mouth. Everything on
this side hell is mercy
?much mercy, rich mercy
to a humble soul; and therefore he remains mute
under the smarting rod.


One unmortified lust!

It is not your strongest resolutions or purposes, without
the grace of the Spirit, which can overmaster a lust. A
soul-sore will continue to run?though we resolve and
say it shall not. It was the blood of the sacrifice, and
the oil, which cleansed the leper in the law. And by
them is meant the blood of Christ and the grace of
His Spirit. Lev. 14:14-16. It was a touch of Christ's
garment which cured the woman of her bloody issue.

Your strongest resolutions or purposes may hide a sin,
but cannot quench it. They may cover a sin, but cannot
cut off a sin.
A black patch may cover a sore?but it
does not cure it! Neither is it the papists' purgatories,
watchings, whippings, nor the kissing of the statue
of St. Francis, or licking of lepers' sores?which will
cleanse the fretting leprosy of sin!

In the strength of Christ, and in the power of the Spirit
?set soundly upon the mortifying of every lust! Oh, hug
none, indulge none?but resolvedly set upon the ruin of
every lust!

One leak in a ship will sink it!

One stab strikes Goliad just as dead?as twenty-three did Caesar!

One Delilah may do Samson as much mischief as all the Philistines!

One broken wheel spoils the whole clock!

One vein bleeding will let out all the vitals!

One fly will spoil a whole box of ointment!

One bitter herb will spoil all the pottage!

By eating one apple, Adam lost paradise!

One lick of honey endangered Jonathan's life!

One Achan was a trouble to all Israel!

One Jonah raises a storm and becomes load too
heavy for the whole ship! Just so?one unmortified
will raise very strong storms and tempests in the
soul! And therefore, as you would have a blessed calm
and quietness in your own spirits under your sharpest
trials, set thoroughly upon the work of mortification.

Gideon had seventy sons, and but one bastard child,
yet that bastard child destroyed all his seventy sons!

Ah, Christian! do you not know what a world of mischief
one unmortified lust may do? And therefore let nothing
satisfy you but the blood of all your lusts!

You have been long a-gathering rust

Oh! but my afflictions are greater than other
men's afflictions are! Oh! there is no affliction
like my affliction!
How can I not murmur?

It may be your sins are greater than other men's
sins. If you have sinned against . . .
  more light,
  more love,
  more mercies,
  more promises,
than others?no wonder if your afflictions are
greater than others! If this be your case, you
have more cause to be mute than to murmur!

It may be that the Lord sees that it is very needful
that your afflictions should be greater than others.

It may be your heart is harder than other men's
hearts, and prouder and stouter than other men's
hearts, it may be your heart is more impure than
others, and more carnal than others, or else more
selfish and more worldly than others, or else more
deceitful and more hypocritical than others, or
else more cold and careless than others, or more
formal and lukewarm than others.

Now, if this is your case, certainly God sees
it very necessary, for . . .
  the breaking of your hard heart, and
  the humbling of your proud heart, and
  the cleansing of your foul heart, and
  the spiritualizing of your carnal heart, etc.,
that your afflictions should be greater than
others; and therefore do not murmur!

Where the disease is strong, the remedy must
be strong?else the cure will never be wrought!
God is a wise physician, and He would never
give strong medicine?if a weaker one could
effect the cure!

The more rusty the NAIL is, the oftener we put it
into the fire to purify it; and the more crooked it
is, the more blows and the harder blows we give
to straighten it.

You have been long a-gathering rust; and
therefore, if God deal thus with you, you have
no cause to complain.

"For the Lord disciplines the one He loves, and
 punishes every son whom He receives."
Heb. 12:6

If you attempt to enthrone the creature!

O Christian! God has removed one of your sweetest mercies,
comforts, or enjoyments! It may be you have over-loved them,
and over-prized them, and over-much delighted yourself in
them. It may be they have often had your heart?when they
should have had but your hand. It may be that care, that
concern, that confidence, that joy?which should have been
expended upon more noble objects?has been expended
upon them!

Your heart is Christ's bed of spices?and it may be
you have bedded your mercies with you?when Christ
has been made to lie outside! You have had room for
them?when you have had none for Him! They have
had the best?when the worst have been counted good
enough for Christ!

It is said of Reuben, that he went up to his father's bed,
Gen. 49:4. Ah! how often has one creature comfort, and
sometimes another?been put in between Christ and
your souls! How often have your dear enjoyments gone
up to Christ's bed! Your near and dear mercies have
come into Christ's bed of love?your hearts!

Now, if you take a husband, a child, a friend?into that
room in your soul
which only belongs to God?He will
either embitter it, remove it, or be the death of it.

If once the love of a wife runs out more to a servant, than
to her husband?the husband will remove that servant;
though otherwise he was a servant worth gold.

Now, if God has stripped you of that very mercy with which
you have often committed spiritual adultery and idolatry?
have you any cause to murmur?

There are those who love their mercies into their graves?
who hug their mercies to death?who kiss them until they
kill them! Many a man has slain his mercies?by setting too
great a value upon them! Many a man has sunk his ship of
by overloading it. Over-loved mercies are seldom
long-lived. The way to lose your mercies is to indulge them!
The way to destroy them is to fix your minds and hearts
upon them. You may write bitterness and death upon that
mercy first?which has first taken away your heart from God.

Christian! Your heart is Christ's royal throne, and in this
throne Christ will be chief! He will endure no competitor!
If you attempt to enthrone the creature?be it ever
so near and dear unto you?Christ will dethrone it! He
will destroy it! He will quickly lay them in a bed of dust
?who shall aspire to His royal throne!

"This is what the Sovereign Lord says: I am about to desecrate
my sanctuary?the stronghold in which you take pride, the delight
of your eyes, the object of your affection
. The sons and
daughters you left behind will fall by the sword!"
Ezekiel 24:21

You are the one who has done this!

"I was silent; I would not open my mouth, for You
 are the one who has done this!
Psalm 39:9

In the words you may observe three things:

1. The person speaking, and that is, David. David
a king, David a saint, David 'a man after God's own
heart,' David a Christian. And here we are to look
upon David, not as a king, but as a Christian, as a
man whose heart was right with God.

2. The action and carriage of David under the hand
of God, in these words?'I was silent; I would not
open my mouth.'

3. The reason of this humble and sweet carriage
of his, in these words?'for You are the one who
has done this!'

The proposition is this: That it is the great duty and
concern of gracious souls to be mute and silent under
the greatest afflictions, the saddest providences, and
sharpest trials that they meet with in this world.

David's silence is an acknowledgment of God as the
author of all the afflictions that come upon us. There
is no sickness so little, but God has a finger in it;
though it be but the aching of the little finger.

David looks through all secondary causes to the first
cause, and is silent. He sees a hand of God in all, and
so sits mute and quiet. The sight of God in an affliction
is of an irresistible efficacy to silence the heart, and to
stop the mouth of a godly man.

Men who don't see God in an affliction, are easily
cast into a feverish fit, they will quickly be in a flame;
and when their passions are up, and their hearts on
fire, they will begin to be saucy, and make no bones of
telling God to His teeth, that they do well to be angry. 
Those who will not acknowledge God to be the author of
all their afflictions, will be ready enough to fall in with
that mad principle of the Manichees, who maintained
the devil to be the author of all calamities; as if there
could be any evil or affliction in the city, and the Lord
have no hand in it, Amos 3:6.

If God's hand be not seen in the affliction, the heart
will do nothing but fret and rage under affliction.

Those who can see the ordering hand of God in all their
afflictions, will, with David, lay their hands upon their
mouths, when the rod of God is upon their backs!

They see that it was a Father who put those bitter cups
in their hands; and love that laid those heavy crosses
upon their shoulders; and grace that put those yokes
around their necks?and this caused much quietness
and calmness in their spirits.

When God's people are under the rod, He makes by His
Spirit and word, such sweet music in their souls, as allays
all tumultuous motions, passions, and perturbations.

"I was silent; I would not open my mouth, for You
 are the one who has done this!
Psalm 39:9

Underbar Christen musik, helt gratis

här är en länk till helt gratis musik. Underbar musik och sång och texterna består mest av skriften! vilket e underbart bara det. Dessa sånger har välsignat mig otroligt. Och att brodern ger dem utan att ta betalt visar mig att han vandrar med Herren.

the life of Lewi Pethrus

Some important dates in the life of Lewi Pethrus.

1884 March 11. Lewi Pethrus was born in Västra Tunhem in the county of Älvsborg.
  1895. Pethrus is employed for the first time as a shepherd boy during the summer.
  1897. Employed at Vargöns AB, first as post messenger. Later in the chemical factory and finally in the paper factory.
  1899 February 12. Pethrus is baptized in the Baptist Church, Vänersborg. In May he moves to Vänersborg and starts to work as an apprentice in a shoe factory.
  1900 August. He travels to Fredrikshald, Norway, where he continues to work as a shoemaker. He participates diligently in the activities of the Baptist Church.
  1901. Pethrus moves to Oslo and starts to work at a shoe factory there. He is very active in the Baptist Church.
  1902. Pethrus becomes co-pastor with Adolf Mildes in the Baptist Church at Arendal, Norway. He preaches for the first time for five minutes during the service on Whit Sunday. After a series of meetings in Lillestrand he is baptized in the Holy Spirit while standing on the deck of the boat to Bergen watching the sun rise out of the sea. He does not understand the experience and is warned later by his pastor not to recount what had happened.
  1902-03. Pethrus holds meetings along the coast between Langesund and Lillesand.
1903. During the summer Pethrus becomes a preacher in the little Baptist Church in Bengtsfors, Dalsland.
  1904. Pethrus commences his studies at Betel Seminary in Stockholm to become a Baptist pastor. During the first Christmas holidays he is a preacher in Stora Kil, Värmland.
  1905. Pethrus works during the summer for the Baptist Young People's Union at their headquarters in Karlstad.

Back once more at Bethel Seminary he reads The Biblical Doctrine of Christ by Viktor Rydberg and loses his faith in the divinity of Christ. He is encompassed by doubt and darkness. Shortly before Christmas he has a deep spiritual experience while alone, a personal meeting with Christ which gives him back his faith and peace of mind for all time removes his doubt.

During the Christmas holidays he is sent to preach in the Baptist Churches in Kristianstad and Hässleholm. Revival breaks out.

1906 Spring. Pethrus does his National Service at Axvalla Hed, Västergötland. Autumn. He becomes pastor of Lidköping's Baptist Church.
1907 January. Pethrus travels to Oslo after reading about T.B Barrat's revival there. He answers Barrat's questions: Are you prepared to be anything for Christ? Are you prepared to do anything for Christ? Are you prepared to go anywhere for Christ. The doctrine of The Baptism in the Holy Spirit and Speaking in Tongues becomes clear. " From that moment I was part of the Pentecostal Revival".
1910 Autumn. Pethrus is appointed pastor of the newly started 7th Baptist Church, Stockholm which held their meetings in Philadelphia Hall, 11 Uppsala Street.
  1911 January 8. Pethrus preaches his introductory sermon in Philadelphia Church, Stockholm. Philadelphia Church starts its Rescue Mission.
1913 April. Lydia Danielsson and Lewi Pethrus are married in the Baptist Chapel at Kragero, Norway.At the end of the same month Philadelphia Church is excluded from the Baptist Denomination because of a more liberal interpretation of Holy Communion than the Baptists.
  1913-14. The turn of the year. Pethrus writes the two first verses and chorus of 'Firm Are the Promises Standing'. The remaining verses were written two years later. He publishes the first issue of the hymnal 'Songs of Victory'.
  1915. Philadelphia Church starts its own bible school.
1916. The first issue of the weekly magazine 'The Gospel Herald' is published. Philadelphia sends out its first missionaries, Lina and Samuel Nyström, who travel to Brazil. The Pentecostal movement's first bible study week is held at Korsberga, Västergötland, and becomes the forerunner to the later great Nyhem's conferences.
  1921. Philadelphia Church moves into its new premises at 45 Sveavägen.
  1928. The membership of Philadelphia Church exceeds 3000. Police raid Philadelphia's shelter 'The Ark' in Stockholm's Old Town. Several newspapers attack the church. The affair turns out to be a rebuff for the police.
1930. Lewi Pethrus inaugurates Philadelphia's new church on Rörstrandsgatan, Sweden's largest church building as far as seating accommodation was concerned.
  1934. The membership of Philadelphia Church exceeds 5000.
1942. A folk high school is started.
  1943. Philadelphia Church buys Kaggeholms mansion which becomes the new premises for the folk high school.
  1944. Pethrus takes the initiative for a conference of unity about the question of baptism.
1945. After ten years of work to get a daily paper started Pethrus' efforts are crowned with success and Dagen is published.
  1949. Pethrus is awarded an honorary doctorate at Wheaton College, Illinois, USA.
1952. The General Savings and Credit Fund is opened.
1955. Lewi Pethrus inaugurates IBRA Radio from the station in Tangiers and is host for the Pentecostal world Conference in Stockholm.
1958 7th September. Pethrus resigns from the pastorate of Philadelphia Church.
1959. The Lewi Pethrus Trust for Philanthropic Endeavour is started.
1964. Lewi Pethrus takes the initiative for the formation of The Christian Democratic Coalition.
  1966 30th December. Lydia Pethrus dies.
  1973. Lewi Pethrus is made Knight Commander of the Vasa Order.
1974. Lewi Pethrus preaching at his last "Nyhemsvecka" (a yearly week for the Pentecostal Movement, near Jonkoping).
1974. Lewi Pethrus dies.

Vägen till frälsning

Vägen till frälsning


Inget avsnitt i hela bibeln angriper mer vår tids uppfattning om frälsningen att "det är lätt att bli frälst, det är bara att tro" än Matteus 7:13-14. Det är sammanfattningen av bergspredikan och är faktiskt Frälsarens egen framställning av vägen till frälsning. Så annorlunda den är jämfört med nutidens trendförkunnelse! Det finns inget uppmuntrande i dessa ord för dem som tror att de kan bli frälsta genom ett tillfälligt accepterande av fakta om Jesus Kristus: "Gån in genom den trånga porten. Ty vid och bred är den väg, som leder till fördärvet, och många äro de som gå fram på den; och den port är trång,och den väg är smal, som leder till livet, och få äro de som finna den." Här för vår Herre bergspredikan till dess förkunnelses höjdpunkt.

Detta avsnitt krossar påståendet från dem som hävdar att bergspredikan inte är evangelium, utan lag. Dessa avslutande versar är de facto rent evangelium med en inbjudan som aldrig tidigare har givits. Den här avslutande undervisningen ser också igenom uppfattningen att bergspredikan bara är en predikan om moral, som vi kan beundra på avstånd. Jesus är helt klart inte intresserad av beundran för hans undervisning om moral. Och hans utmaning här undanröjer varje möjlighet för att bergspredikan är en sanning för någon profetisk framtid. Jesus predikar för människor här och nu, och hans budskap är angeläget.

Varje människa måste oundvikligen göra ett val. Bibeln framställer detta val på flera sätt. Men detta val är inte bara ett beslut för stunden. Det är ett utlåtande en gång för alla med fortlöpande följder och eviga konsekvenser - det slutgiltiga beslutet. Jesus själv står som stötestenen för varje människas öde och begär ett noga övervägt val till liv eller död, himmel eller helvete. Här, i avslutningen av allt han sagt i bergspredikan, kräver Herren att varje människa väljer mellan att följa världen på den lättframkomliga vägen eller att följa honom på den svåra vägen. Man kan inte hitta ett tydligare uttalande om evangelium enligt Jesus någonstans i bibeln.

Här finns två portar, den vida och den trånga; två vägar, den breda och den smala; två destinationer, liv och undergång; och två folkskaror, de få och de många. Herren identifierar också två slags träd och deras frukt, god och dålig; två slags män som bygger, en förståndig och en oförståndig; och två slags grunder, hälleberget och sanden (Matt 7:13-27). Valen är uppenbart tydliga. Han begär ett beslut. Vi står alla vid skiljevägen, och varje individ måste välja vilken väg han eller hon ska gå.

Två portar

"Gå in genom den trånga porten", säger Kristus och använder ett uppmanande verb som förmedlar en känsla av angelägenhet, en begäran om handling nu. Det är inte nog att stå och uppskatta porten - man måste gå in.

Det är också viktigt att gå in genom den rätta porten. Den finns bara en port, som öppnar för den smala vägen. Jesus sa: "Jag är dörren (porten); den som går in genom mig, han skall bliva frälst" (Joh 10:9) och "Den som icke går in....genom dörren (porten)...., han är en tjuv och en rövare" (Joh 10:1). "Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig", sa han i Joh 14:6. "Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta" (Apg 4:12). "En enda är medlare mellan Gud och människor: en människa, Kristus Jesus" (1 Tim 2:5). Kristus är porten. Han är vägen. Det finns ingen annan ingång till himmelen.

Varje annat val är fel. Det finns inget mitt emellan, inget tredje alternativ, ingen annan port. Valmöjligheterna är enkla och uppriktiga. Inget utrymme finns för det slag av bred ekumenisk tolerans, som vår humanistiska kultur föreställer sig. Som John Stott säger: "Jesus skär rakt igenom vår lättsinniga synkretism." Det finns inte många goda religioner, det finns bara en. Därför är valmöjligheterna bara två - den sanna och den falska, den rätta och den felaktiga, Guds väg och mänsklighetens väg.

Alla religioner i denna världen är grundade på mänsklig gärning. Endast biblisk kristendom erkänner gudomligt fullbordande - Kristi verk för mänsklighetens skull - som den enda grunden för frälsning. Kristi död på korset betalade priset för vår synd (1 Kor 15:3), och hans uppståndelse uppenbarade att han hade besegrat döden (v 20). Gud tillräknar troende Kristi rättfärdighet genom sin nåd (v 21-24). Endast på denna grund kan de stå framför honom.

Så det enda valet är mellan de mångfaldiga religionerna, som har sin grund i mänsklig gärning och den enda religionen med gudomligt fullbordande. Bibeln säger: "Den som håller sig till gärningar, honom bliver lönen tillräknad icke på grund av nåd, utan på grund av förtjänst. Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet" (Rom 4:4-5).

Den breda porten är inte märkt med "denna vägen till helvetet", den står "himmelen" på den, precis som på den trånga porten. Det är bara det att den inte leder dit. Satan är en mästare på religiös villfarelse. Han förskapar sig till en ljusets ängel (2 Kor 11:14). Han beskriver denna port, så att den ser ut som vägen till himmelen, och "många är de som går in genom den" (Matt 7:13, eng.bibeln, betoning tillagd). Men vår Herre beskriver den rätta porten som trång. Faktum är att många kommentatorer säger att det bästa nutida uttrycket för den trånga porten är ett vändkors. Endast en person kan passera igenom åt gången. Ingen kommer in i Kristi rike som del av en grupp. Många judar på Jesu tid grundade sitt hopp om himmelen på deras nationella härkomst. Och många av dagens människor som går i kyrkan grundar sitt hopp på samfundstillhörighet eller medlemsskap i församlingen. Jesus bortvisar här alla dessa uppfattningar. Porten släpper in endast en i taget, eftersom frälsningen är djupt personlig. Det räcker inte att vara född i en kristen familj eller att åka snålskjuts på en troende make/maka. Att tro är en individuell handling.

Att komma in genom den trånga porten är inte lätt. Lukas 13 skildrar att när Jesus undervisade i byarna, frågade någon honom: "Herre, är det allenast få, som bliva frälsta?" (v 23). Hans svar tillintetgör uppfattningen i vår tid att "det är lätt att bli frälst, det är bara att tro": "Kämpen för att komma in genom den trånga dörren; ty många, säger jag eder, skola försöka att komma in och skola dock icke förmå det" (betoning tillagd). Det grekiska ordet för "kämpa" är agonizomai , som antyder en strid med våldsam ansträngning, intensitet och målmedvetenhet. Det är samma ord som används i 1 Kor 9:25 om en idrottsman som kämpar för att vinna en seger. Det används också i 1 Tim 6:12 om den kristne som "kämpar trons goda kamp". Det är en strid, en drabbning, en extrem ansträngning. Det finns nästan en våldsamhet med i bilden. Och det är på sin plats, eftersom att vinna inträde i riket är som att gå ut i strid. I Matt 11:12 sa Jesus: "....himmelriket tränger fram med storm, och människor storma fram och rycka det till sig." Lukas 16:16 säger: "....evangelium om Guds rike förkunnas, och var man vill storma ditin" (jmfr Apg 14:22). Petrus skrev: "Och om den rättfärdige med knapp nöd bliver frälst, huru skall det då gå med den ogudaktige och syndaren?" (1 Petr 4:18).

Hur passar detta in på den moderna uppfattningen om att det är lätt att bli frälst? Vad
innebär detta för den populära undervisningen om att det bara är att tro vissa saker, gå gången fram, lyfta din hand eller att be en förhandstillverkad bön för att bli kristen? Kan det vara så, att många av våra "omvända" är på fel väg, eftersom de tog den lätta vägen genom fel port?

Frälsning är inte lätt. "Den port är trång....och få äro de som finna den" (Matt 7:14). Innebörden är att om inte en människa söker ihärdigt efter porten, kommer han eller hon troligtvis inte att veta att den finns där. I Jer 29:13 säger Gud: "I skolen söka mig, och I skolen ock finna mig, om I frågen efter mig av allt edert hjärta."

Budskapet från Jesus kan inte anpassas till någon form av billig nåd eller uppfattning om att "det är lätt att bli frälst, det är bara att tro". Riket är inte till för människor som vill ha Jesus utan någon förändring av sina liv. Det finns bara för dem som söker det av hela sitt hjärta.

Många som närmar sig porten vänder faktiskt tillbaka när de upptäcker hur trång den är. Har du någonsin försökt att komma igenom ett vändkors med en massa resväskor i händerna? Det är den bild Jesu ord frammanar. Den trånga porten är inte bred nog för lyxlirare som vill komma igenom med alla sina värdesaker. Den rike unge mannen sökte tills han fann porten. Men när han insåg att det innebar att han måste lämna sitt bagage kvar för att komma in genom porten, gick han sin väg. Vilka vi än är, vad än vi än sätter högt värde på, kan vi förvänta oss när vi närmar oss den trånga porten, att vi måste släppa allt. Extra bagage - som självrättfärdighet, själviskhet, synd och materialism - kommer inte att komma igenom oskadat. De goda nyheterna är att fastän porten är trång, är den vid nog att lämna plats för den störste av syndare (jmfr 1 Tim 1:15).

För dem som insisterar på att ta med bagage, kan den breda porten vara mer tilltalande. Den är märkt med "himmelen" - den kan t.o.m. vara märkt med "Jesus" - men den leder inte till himmelen och den har ingenting med Jesus att göra. Den är porten för massornas religion, en vidöppen port genom vilken var och en kan passera utan att kasta självrättfärdighet, högmod, materiella ägodelar eller ens synd över bord. Men det finns ingen frälsning för dem som väljer denna port.

Att ta emot Kristus innebär inte att vi bara kan lägga till Jesus till avskrädet i våra liv. Frälsning är en total förvandling: "Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget; se, något nytt har kommit!" (2 Kor 5:17). Vad kan vara tydligare än det? Det gamla försvinner. Synd och själviskhet och världsliga nöjen ersätts av nya saker. Detta är hela poängen med frälsning: den medför ett förvandlat liv.

Två vägar

De två vägarna är nära anslutna till de två portarna. En är bred och öppen, och den andra är svår och smal (Matt 7:14). Psalm 1 talar också om dessa två vägar: "Ty HERREN känner de rättfärdigas väg, men de ogudaktigas väg förgås." Valet är det samma som det alltid har varit: antingen den breda vägen med mycket människor, som är de ogudaktigas väg, eller den smala vägen, som är för dem som lyder Herren.

Den breda vägen är helt klart enklare. Där finns inget bråddjup. Där finns frihet för dem som vill pröva det moraliska smörgåsbord, som erbjuds av de många människorna på denna väg. Du kan bara vandra omkring. Där finns knappast några begränsningar, inget tvång, inga gränslinjer. Där finns överseende med varje upptänklig synd - bara du säger att du älskar Jesus. Eller så länge du är religiös. Eller vad än annat du vill vara.

Denna väg kräver ingen karaktär. Du kan vara som en fisk som flyter medströms, och driva fram av det som gäller för dagen. Detta är, som Ef 2:2 utrycker det "efter denna världs och tidsålders sätt." Det är "den väg som mången håller för den rätta, men som på sistone dock leder till döden" (Ords 16:25).

Guds väg är en begränsad väg, en smal väg som leder till livet. Här finns ingen plats för avvikelser. Och ännu en gång, det finns inget rum för massorna som själva vill styra sina liv.

Men Jesus söker inte massorna. Han söker och frälser endast dem som vet att de är förlorade. Som vi kan lägga märke till, trugade inte vår Herre människor att avgöra sig snabbt för att följa honom utan att beräkna kostnaden. Han verkade faktiskt ofta uppmuntra potentiella efterföljare att gå sin väg.

I Joh 6:64 t.ex. hade Jesus invändningar mot tron hos dem som kallade sig själva lärjungar: "Men bland eder finnas några som icke tro." Vers 66 säger: "För detta tals skull drogo sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de icke längre vandrade med honom." Jesus vände sig till de tolv, och sa: "Icke viljen väl också I gå bort?" (v67). Han ville inte ha tillfälliga efterföljare, utan människor som var villiga att ge sina liv för honom.

Lukas 14 beskriver hur Jesus behandlade de inställsamma folkskarorna som följde honom överallt: "Och mycket folk gick med honom; och han vände sig om och sade till dem: 'Om någon kommer till mig och han därvid ej hatar sin fader och sin moder och sin hustru och sina barn och sina bröder och systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge. Den som icke bär sitt kors och efterföljer mig, han kan icke vara min lärjunge....Likaså kan ingen av eder vara min lärjunge, om han icke försakar allt vad han äger'" (v 25-27,33). Herren gör den smala vägen så svår han någonsin kan, genom att kräva att de som verkligen vill efterfölja honom, går ut från folkmassan och tar upp korset - ett redskap för tortyr och död.

Försök att predika det på nästa "väckelse"möte och se hur många som kommer ut i gången! Men kanske människorna som skulle komma förstår överlåtelsen som krävs.

De som går på den smala vägen ska också förvänta sig förföljelse. "Den tid kommer, då vemhelst som dräper eder skall mena sig därmed förrätta offertjänst åt Gud" (Joh 16:2). Det är svårt att vandra denna smala väg med bara fötter. Det är ingen tebjudning. Vägen är svår. Men Jesus presenterade aldrig kristendomen som en mjukt alternativ för kraftlösa själar med svaga knän. När en människa blir kristen, förklarar den direkt krig mot helvetet. Och helvetet slår tillbaka. Att efterfölja Kristus kan kosta dig själva livet - helt klart kostar det ditt liv i andligt hänseende. De fega och kompromissande behöver inte anmäla sig.

Låter detta som en fruktansvärd väg att vandra? Det är det inte. Kristus själv leder oss på vägen och förser med den styrka vi behöver för att fullfölja loppet. (jmfr Fil 4:12-13). Hans ok är milt och hans börda är lätt (Matt 11:30).

Två mål

Valet mellan de två portarna och de två vägarna är ett val för evigheten. Den breda vägen som börjar så lätt blir besynnerligt svår på slutet. Den slutar i helvetet. Det som ser så inbjudande ut från denna sidan leder endast till undergång.

Den trånga porten och den begränsade vägen kanske inte ser säskilt tilltalande ut, men de ger färdriktningen mot evigt liv. Denna väg som börjar med svårigheter öppnar upp sig mot himmelens eviga välsignelse.

Två folkskaror

Slutligen finns det två grupper av människor som färdas på olika vägar. Matt 7:13 talar om de folkskaror som passerar in genom den breda porten: "Många är de som går in genom den" (eng.bibeln). Vad beträffar den trånga porten, så är det "få som finna den" (v 14). Det är ett tragiskt faktum att massor av religiösa människor är på väg till helvetet, inte himmelen. Även i gamla testamentet var troende människor endast en kvarleva, aldrig i majoritet. I Matt 22:14 sa Jesus: "Många äro kallade, men få utvalda." I Luk 12:32 såg Jesus på sina lärjungar och sa: "Frukta icke, du lilla hjord." Ordet som är översatt med "lilla" i den versen är micron , från vilket vi får prefixet micro , vilket betyder något mycket litet. Det är samma ord som används i Matt 13:32 om senapskornet, ett av de minsta fröna. Den troende kvarlevan har alltid varit en liten skara, själar som verkar i Guds kraft i vetskap om sin egen mänskliga oförmåga, men som är villiga att betala priset. Den övriga mänskligheten tar den breda vägen. Men majoriteten har sällan rätt.

Den breda vägen är det naturliga valet, sett ur mänsklig synpunkt. Människor föredrar synd framför rättfärdighet. Jesus sa: "Människorna älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar voro onda" (Joh 3:19). Det är lätt att falla in i folkmassans riktning. Du kan aldrig lägga till Jesus till de synder och ägodelar som du uppskattar för att känna dig religiös. Du kan gå i kyrkan och vara så aktiv eller passiv som du önskar. Du behöver aldrig förneka dig själv och ta upp korset. Det enda problemet är att den naturliga vägen slutar i förödelse. Den stora tragedin är att massor av människor vandrar på fel väg - och de flesta tror att de är på väg till himmelen. I stället kommer de att gå under och bli dömda, eftersom de är offer för satanisk förförelse.

Jag är övertygad om att vår tids populära evangeliska förkunnelse de facto lurar människor in i detta bedrägeri. Det utlovar en underbar, behaglig plan för var och ens liv. Den utlämnar korsets anstöt (jmfr 1 Kor 1:23, Gal 5:11). Fastän den presenterar Kristus som vägen, sanningen och livet, säger den ingenting om den trånga porten eller den smala vägen. Dess ämne är Guds kärlek, men man nämner inte om Guds vrede. Den ser människor som utestängda och berövade (eng. deprived), inte fördärvade (eng. depraved). Den är full med kärlek och förståelse, men ingenting nämns om en helig Gud som hatar synd. Det finns ingen uppmaning till sinnesändring, ingen varning för domen, inget rop på förkrosselse, ingen förväntan på ett botfärdigt hjärta och ingen anledning till djup sorg över synden. Det är ett budskap om lättvindig frälsning, en kallelse till ett snabbt beslut, ofta åtföljt av falska löften om hälsa, lycka och materiell välsignelse. Detta är inte evangelium enligt Jesus.

"Den port är trång, och den väg är smal, som leder till livet, och få äro de som finna den." På vilket sätt kunde Jesus ha uttryckt det tydligare? Detta är den väg hans evangelium pekar på. Det är inte en lätt eller populär väg, men den är den enda som leder till evig härlighet.


John F. MacArthur, Jr.

Guds Lag - Pink

Guds Lag


A.W Pink

Efter vad som påpekats i föregående del av denna artikel, finns föga behov av att ägna mycket utrymme åt att visa på det misstag de gör, som slår fast att den moraliska lagen endast blev given till och för nationen Israel. Ett tydligt bibelcitat är fullt tillräckligt för att avslöja en sådan villfarelse. I Romarbrevet 3:19 läser vi ?Nu veta vi, att allt vad lagen säger, det talar den till dem som hava lagen, för att var mun skall bliva tillstoppad och hela världen stå med skuld inför Gud?. Lägg märke till ?lagen talar ? , inte ?talade?: den talar fortfarande med gudomlig auktoritet, befaller och hotar. Den talar till ?dem som hava lagen?, och vilka dessa är, förklaras tydligt vara ?hela världen?. Ingenting kan vara mer enkelt eller mer avgörande, och inga av våra argument kan på något sätt förstärka dess kraft. Inte heller kan andras förnekande trubba av dess skarpa egg.

Vi fortsätter därför med att pröva enligt bibeln den tredje stora villfarelsen, vilken ?dispensationalisterna? har fört fram i denna fråga, nämligen att kristna inte är ?under lagen? på något sätt, så att den inte är en levnadsregel för dem, som bestämmer hur man ska leva. Beträffande detta råder nu den största förvirring i många läger, och eftersom det är en viktig delÅ av det verk som anförtrotts Guds tjänare, att fästa avseende vid bibelordet ?skaffen bort stötestenarna från mitt folks väg? (Jes 57:14), ska vi försöka att ta itu med denna punkt med stor omsorg och ganska utförligt. Utan tvekan kommer en del av våra läsare att beklaga detta och skulle föredra att vi skrev om andra saker. Vi ber alla dessa att vara vänliga att betänka behoven hos andra, som absolut behöver bli befriade från denna villfarelses fördärvliga följder.

?Så haven ock I, mina bröder, genom Kristi kropp blivit dödade från lagen...Men nu äro vi lösta från lagen? (Rom 7:4.6); ?Ty jag för min del har genom lagen dött bort från lagen? (Gal 2:19). Dessa versar framhålls ivrigt av dem som förklarar, att lagen inte har någon påverkan på den kristne, för att vara till stöd för denna tanke. Ändå måste det påpekas, att just dessa versar uttryckligen motsäger deras andra påstående, Çatt lagen aldrig blev given till någon utom nationen Israel. Hur kunde de kristna i Rom vara ?lösta från lagen? om de aldrig var under den ? och hur kunde de hedniska galaterna ha ?dött bort från lagen?, om de aldrig hade varit medvetna om den? Alltså verkar just de versar, som dessa som svävar i villfarelse är så måna om att citera, direkt mot deras egna uppfattningar. De är sannerligen ?lika den lames ben, som hänga kraftlösa ned? (Ordspr 26:7).

?Ty synden skall icke råda över eder, eftersom I icke stån under lagen, utan under nåden? (Rom 6:14). Ändå försäkras vi uttryckligen vara ?icke utan Guds lag, men i Kristi lag (1 Kor 9:21). Uppenbarligen behöver dessa två versar utläggas och tolkas på ett riktigt sätt, om inte Nya Testamentet ska motsäga sig självt. Och här kan vi urskilja det verkliga behovet av en smord lärare, eftersom den som arbetar hårt för sitt uppehälle hela dagen och bara ägnar ett par minuter på kvällen eller på söndagen åt att flyktigt läsa bibeln, knappast kan förväntas få den förmåga som behövs för att skåda in i mysterierna och lösa svårigheterna i Guds Ord. Nej, ett livslångt ihärdigt, tålmodigt studium i bön behövs, om man ska bli ?skicklig att vara tjänare åt ett nytt förbund? (2 Kor 3:6), och ett sådant studium är inte möjligt om man är i talarstolen eller på plattformen nästan varje dag i veckan.

För att förstå ovanstående versar behöver en fyra-faldig åtskillnad göras med avseende på den kristnes relation till lagen. För det första, som han var i förbundet representerad genom Adam, när han var under lagen som ett gärningarnas förbund, när livet utlovades till honom om hans rättsliga huvud lydde det. För det andra, som en fallen avkomling till Adam, en personlig överträdare av lagen, när han som icke omvänd var under dess förbannelse. För det tredje, som han var i förbundet representerad genom Kristus, som var ställd under lagen, fullbordade alla dess krav genom fullkomlig lydnad, och utstod dess straff i hans folks ställe. För det fjärde, som omvänd, när den helige Ande förenat honom med Kristus, så att Gud nu förklarar honom fri från lagens förbannelse och tillräknar honom hans Borgensmans fullkomliga lydnad och när han, genom att Anden verkat i honom en längtan och beslutsamhet att älska och tjäna Gud, gläder sig i lagen och brukar den som sin levnadsregel eller sätt att få ledning.

Den kristne är frigjord från lagen som den utverkande grunden för hans rättfärdighet och som grunden för hans fällande dom inför Gud, eftersom Kristus i hans ställe har framställt den fullkomliga lydnad som lagen krävde, och också utstått dess straff. Därför är han befriad från lagen som ett gärningarnas förbund, för att uppnå liv och härlighet genom detta, men inte från den lydnad som dess villkor medför. Den kristne har blivit friköpt från lagens förbannelse (Gal 3:13), men inte från dess krav. Den kristne har blivit befriad från lagens fördömande makt, men inte från dess bud - i annat fall skulle han ha frihet att leva i synd, vilket är det enda övriga möjliga alternativet. Den kristne har blivit befriad från lagens skräckvälde, men inte från lydnaden till den. Den kristne dog i förhållande till lagens straff, när hans Borgensman utstod det i hans ställe, men han är under Kristi lag som en levnadsregel eller rådgivare för att få ledning.

Man tycker att denna fråga skulle bil klarlagd en gång för alla genom en stilla genomläsning av 2 Mosebok 20. Tillåts en kristen, i någon grad mer än en icke kristen, att ha fler Gudar än en? Kan en kristen göra åt sig själv en avbild och falla ner och tillbe den? Kommer Herren att anse honom vara utan skuld om han missbrukar hans namn? Har han frihet att vara en skam för sina föräldrar, döda sin nästa, begå äktenskapsbrott, stjäla eller ha begärelse till något som tillhör en annan? Helt säkert godkänns just de saker som lagen kräver av varje uppriktig människas samvete. Vilket hjärtats tillstånd de måste vara i som hatar lagen! Vi vädjar ðallvarligt till varje kristen förälder som läser dessa sidor, att ihärdigt undervisa de tio budorden till hans eller hennes barn. Om du inte gör det, är du en fiende till Gud, en fiende till din avkomma, en fiende till staten. Vilken rätt har du att fördöma laglösheten, som är så utbredd över hela landet, om du underlåter att framhålla lagen i ditt hem?

Många hävdar, att eftersom Guds lag kräver fullkomlig lydnad i hjärtat och livet, och eftersom människan är fördärvad och inte kan lyda den, eller få liv genom den, att Kristus därför har infört en ny ordning med lättare villkor, en ordning som föreskriver villkor som är i den fallna människans makt att hålla, och genom vilka hon kan försäkra sig om evigt liv. Men lägg noga märke till vad en sådan teori innebär. Den ställer Sonen mot Fadern : den ställer Kristus i motsatsställning till den moraliske Härskaren av himmel och jord, Den framställer Återlösaren som att han sviker Faderns ära och intressen - vördnaden för hans lag och makt, och menar att Han ýutgjöt sitt dyrbara blod i syfte att förmå Härskaren över denna världen att släppa regeringstömmarna och bevilja en ogudaktig tillåtelse till orättfärdighet. Att mena detta skulle göra den helige Frälsaren till en syndens vän och Guds fiende. Från en sådan fruktansvärd hädelse må gudomlig nåd bevara både författare och läsare.

Så långt var Kristus från att åsidosätta lagen, eller ens försvaga dess höga krav, att han i sin första predikan (som framställs i Nya Testamentet) sa: ?I skolen icke mena, att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har icke kommit för att upphäva, utan för att fullborda. Ty sannerligen säger jag eder: Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås, förrän det allt har fullbordats? (Matt 5:17,18). I samma predikan fördömde han fariséerna för deras synd att försvaga lagen. De undervisade att, fastän lagen förbjöd vissa yttre och stora synder, så var det inte så med det första fördärvets uppväckande i hjärtat.ð De påstod att en människa inte får mörda, men att det inte var något ont i att bli arg utan orsak, i att tala förebrående och att hysa en hemlig missunnsamheti hjärtat (Matt 5:21,22).

Fariséerna undervisade att en människa inte får begå äktenskapsbrott, men att hon skulle ursäktas för hemliga lystna tankar (Matt 5:27,29). De påstod att en människa inte får göra sig skyldig till mened, men att obetydliga eder i vanligt samtal var helt tillåtna (v. 33-37). De hävdade att en människa inte skulle hata sina vänner, men menade att det var helt riktigt för henne att hata en fiende (v.43,44). Dessa och sådana liknande eftergifter inbillade sig fariséerna att lagen gjorde, och att sådana saker därför inte var syndiga. Men Herren Jesus fördömde deras doktriner som falska och avskyvärda, och insisterade på att lagens höga och heliga krav inte försvagades i minsta grad och inte heller kommer att bli det, utan att lagen i stället krävde av oss att vi skulle bli ?fullkomliga? som vår himmelska Fader (v 48). Han förk¼unnade: ?Ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i himmelriket? (5:20). Inte undra på att ?dispensationalisterna? så bittert hatar bergspredikan!

Men den som småaktigt protesterar, kommer att svara: ?Är det hederligt och rättvist av Gud att begära mer av sina skapelser än de möjligtvis kan göra?? När vi svarar, låt oss vederbörligen betänkavad det är som Gud begär av oss. I Matteus 22:37-40 finner vi att Jesus förkunnar: ?Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd. Detta är det yppersta och förnämsta budet. Därnäst kommer ett som är detta likt: Du skall älska din nästa såsom dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna?. Vi vänder oss då till den som protesterar och frågar: ?Är det fel att Härskaren över himmel och jord begär att människor ska älska honom av hela sina hjärtan? Är det för mycket att begära av dem? Är det mer än vad han förtjänar av oss?? En sådan skam! En sådan skam! Är inte sanningen i stället, att den som protesterar hatar Gud så mycket, att han inte skulle kunna förmå sig att älska honom, och därför säger: ?Han får inte kräva det, och om han gör det är han orättvis och mycket hård mot oss?. Vad är detta, om inte att den som protesterar säger: ?Vi vilja icke, att denne skall bliva konung över oss? (Luk 19:14).

Oavsett allt som har påpekats ovan, finns det många som högljutt vidhåller att Kristi död fullständigt upphäver Guds lag, och att den nu helt har upphört att vara en levnadsregel för den troende, medan ett stort och uttryckligt syfte med Kristi ankomst till världen var att återföra sitt folk till lydnad, att föra deras hjärtan och liv tillbaka till Gud: ?Han ville beskära oss att få tjäna honom utan fruktan, frälsta ur våra ovänners hand, ja, att göra tjänst inför honom i helighet och rättfärdighet i alla våra dagar? (Luk 1:74,75). Herren Jesus kom inte för att upphäva våra skyldigheter mot Gud, utan i stället för att befordra dem. Kristus dog för att återupprätta sitt folk till att rätta sig efter lagen: Titus 2:11,12. Men att befria någon människa från lagen, skulle vara att göra henne suverän, oberoende! Hur kan det finnas ett ?rike? (Kol 1:13) utan någon lag för att styra dess undersåtar?

Nej, tvärtemot att Kristi död skulle ha upphävt Guds lag, är det som psalmisten förkunnade: ?Dina vittnesbörd äro rättfärdiga evinnerligen ...Längesedan vet jag genom dina vittnesbörd, att du har stadgat dem för evig tid ...Summan av ditt ord är sanning, och alla din rättfärdighets rätter vara evinnerligen ? (Ps 119:144, 152, 160). Och åter ?Hans händers verk är trofasthet och rätt, oryggliga äro alla hans ordningar. De stå fasta för alltid och för evigt ? (Ps 111:7,8). Å, hur människor älskar sitt eget fördärv och hatar Gud och hans heliga lag, fastän de naturligtvis försöker att gömma detsamma under en religiös maskering som Kain och Judas gjorde. Inte dess mindre ?tronar Herren såsom konung evinnerligen ? (Ps 29:10), ja, och han kommer likväl att ta ut sin kronas rättigheter , upprätthålla sitt majestäts ära, förhärliga sitt stora namn och vidmakthålla sin förorättade lag, fastän det kommer att betyda den eviga fördömelsen av miljoner av hans skapelser: ?Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över sig , fören dem hit och huggen ned dem här inför mig? (Luk 19:27).

Från det sistnämnda bibelordet kan den sanna kristne inse vilken motvilja människor har mot rätta tankar om Gud och gudomliga ting, och p.g.a.det (och Joh 7:47, 1 Kor 2:14 os.v.) bli övertygade om den absoluta nödvändigheten av att en övernaturlig och oövervinnelig kraft är verksam i dem, om deras förutfattade meningar ska undanröjas och deras hjärtan förmås att verkligen älska sanningen. En helig Gud framstår inte som oändligt härlig för ett oheligt hjärta, och de icke pånyttfödda som inte ser orsaken till att älska Gud av hela sina hjärtan, ser inte det förnuftiga i och anledningen till lagen, inte heller ser de hur ?helig, rättfärdig och god? lagen är. Eftersom köttets sinne är fiendskap mot Gud , är det samtidigt fiendskap mot hans lag, vilken är ett återgivande av den gudomliga naturen (Rom 8:7). Alltså vill syndare varken tro att Gud eller hans lag är det som de verkligen är, och deras fördärvade böjelser gör dem blinda för det som bibeln så tydligt säger, och leder dem till att tänka ut en falsk bild av Gud och fullständigt felaktiga föreställningar om hans lag, för att de ska få en Gud och en lag som passar deras egna sinnelag.

Från Lukas 19:27 inser vi också vad som är kännetecknet på äkta pånyttfödelse och omvändelse: den är ett underverk av gudomlig nåd, som förvandlar en laglös rebell till en kärleksfull person som underordnar sig lagen. Med en ?laglös rebell? menar vi någon som är inställd på att behaga sig själv, få sin egen väg, följa sina egna planer och tillfredsställa sina egna begär. Med en ?kärleksfull person som underordnar sig lagen? menar vi någon som förmås att inse Guds anspråk på honom, och som erkänner dessa anspråk, någon som överlämnar sig till Gud för att ära, behaga och tjäna honom: inte av tvång, utan med glädje, inte av rädsla för helvetet, utan av tacksamhet och kärlek. Men en sådan förvandling av karaktär och levnadssätt åstadkoms endast genom den helige Andes övernaturliga kraft. Den gudomliga nådens stora seger är att vinna hjärtat för Gud, så att den som mottager denna ynnest uppriktigt förklarar: ?Ty efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag? (Rom 7:22).

Av det som vi just har gått igenom, kan vi tydligt inse hur värdelös vår fördävade tids religion är. De stackars vilseledda människorna i de flesta ?församlingarna? älskar innerligt de pastorer och ledare som utropar ?fred, fred? till dem, men hatar bittert alla som avslöjar deras ?fristad av lögner?. De Lstora massornas religion består i föga mer än en bestämd övertygelse om att deras synder är förlåtna och att deras själar för evigt är räddade. De anser det vara ett allvarligt misstag att tvivla på sin frälsning, och hela deras upplevelse utgörs av ?tro? och ?glädje?: tro på att deras synder är utplånade, glädje i deras säkra förväntningar på evig lycksalighet. Men man vill inte foga sig efter och underkasta sig Guds heliga lag , det finns inget sörjande inför honom p.g.a. kärlek till sig själva och att man söker sitt eget, ingen ödmjukhet och hjärtats förkrosselse. Låt oss be dem att ?rannsaka sig själva?, pröva sin grund, ta på sig Kristi ok och de kommer direkt att börja skrika vilt om ?lagiskhet, farlig undervisning?! Å, vilket hårt uppvaknande som väntar alla sådana de första fem minuterna efter döden!

A.W. Pink

When there is brokenness, when there is pride.

Gerhard Du Toit

When God has given me a broken heart I'm overwhelmed with a sense of my own spiritual need.

When I live a broken Christian life, there is a spirit of compassion about my life because I can forgive much because I know how much I have been forgiven. I always esteem others better than myself.

When I serve God with a broken heart I have a dependant spirit and I recognize my need for others.

When I serve God with a broken life, I've learned the secret of denying myself.

When my heart is broken before God, I have a motivation to serve others. I'm motivated to be faithful before God, and to make others a success.

When my heart is broken before God, I have a deep desire to promote other believers. I have a sense of my own unworthiness. And I'm so thrilled that God would use me in any kind of a ministry or any kind of a fellowship. I'm always eager for others to get the credit. And when my heart is broken, I rejoice, when others are lifted up. And I never defend myself.

When my heart is broken before God, I have a heart attitude that says "I do not deserve to be part of this fellowship. I know that I've got nothing to offer God, except the life of Christ that is flowing through my broken life."

And when I'm broken before God, I'm so humiliated by how much more I have to learn, I'm not concerned about the self-life, and I'm willing to take risks to become vulnerable, and to be close to others, and to open my life to love other people.

And when I serve God with a broken heart, I always take personal responsibility. And I can see where I have done wrong, in any kind of a situation.

And when I'm broken before God I always receive criticism, with an humble and with an open spirit. I'm not concerned, I'm concerned about being real. And what they care about and what matters to those who are broken, is not what others think, but it's what God knows about them. And I'm willing to die to my own reputation.

And when I live a broken Christian life, I'm willing to be open and transparent with others, as God will direct me. And whence I'm broken before God, I don't care, who knows or who finds out about me. I am willing to be exposed because, I have nothing to lose in my relationship with God.

So when I serve God with a broken heart, I'm always quick to admit my failures, and I want to seek forgiveness, whenever it is necessary.

When I live a broken Christian life, and I'm under the conviction of God's Spirit, I'm able to acknowledge the specifics about my sin. I'm grieved over the cause of my sin, and I'm grieved over the root of my sin.

And when I'm broken before God, I truly and genuinely repent over my sin, and the evidence in the fact is that I want to forsake that sin.

When I live a broken Christian life, I want to take the initiative to be reconciled when there has been a misunderstanding, or a conflict in any kind of a relationship. I want to race to the cross, I want to see if I can get there first no matter how wrong the other person my have been.

And when I'm broken before God, I compare myself with the holiness of God. I sense the desperate need of the mercy and the grace of God. I always want to walk in the light.

And when I serve God with a broken spirit, I realize that I have a need of a consistent, cleansing of heart and repentance.

And when I'm broken before God, I continually sense my need for a fresh encounter with God the Holy Spirit.

But when there is pride in my life as a Christian, I always focus on the failures of other Christians and other fellowships.

When there is pride in my life, I've got a very self-righteous spirit. I've got a critical spirit. I have a fault finding spirit. And I look at everyone else's faults through the microscope, but I always look at my own faults through the telescope. And I always look down upon the lives of other people.

When there is pride in my life I have an independent and a self-sufficient spirit. I'm protective of my time, I try to protect my reputation and my rights as a Christian, and I focus on the deficiencies of other Christians.

When there is pride in my life I want to be served by other Christians. I've got a desire that... to be successful, I want to advance the self-life.

And when there is the sin of pride in my life, I've got this drive, I want to be appreciated, I want to be recognized, I'm offended and I'm wounded when other Christians are promoted, and I have been overlooked, because of what I have done.

When there is pride in my life, I've got this inner attitude, and this is what I said, that this fellowship is very privileged to have me and my gifts and all I think as what I can do for God.

And when there is pride in my life I'm confident, about how much I've learned of the scriptures, and how far I have gone in my relationship with God.

And when there is pride in my life, I always keep people at a distance.

When there is pride in my life, I wanna blame other people.

When there is pride in my life, I'm unapproachable.

When there is pride in my life, I'm defensive when I'm criticized by other Christians.

And when there is the sin of pride in my life, I'm so concerned to be respectable, I'm concerned about what other people think of me, and I try to protect my image and my reputation.

And when there is pride in my life I find it very difficult to share my spiritual needs.

When there is the sin of pride, I wanna be sure that no one else find out that I have sinned. And I try to cover up sin. And I have this instinct to try and not to reveal it.

And when there is pride in my life I always want to make sure that no one else finds out when I have sinned. and I try to cover it up. And I find it very very difficult to say "you know I'm wrong, will you please forgive me".

When there is pride in my life, I'm concerned about the consequences of my sin, I'm remorseful over my sin, simply because I've been caught, that I have sinned before God and sinned before man.

And when there is pride in my life, I always wait for others to come and ask for forgiveness, when there is a misunderstanding or a conflict, in my relationship with God.

When there is pride in my life I try to compare myself with other Christians, and other believers and other fellowships. And I always think that I'm better than them.

When there is pride in my life I'm blind. I become blind to my own heart condition.

When there is pride in my life I don't think that there is anything in my life that I need to repent of. I don't think that I need revival. Oh but I'm so sure that everyone else needs revival in my relationship with God.

- The preceding was transcribed from a message given by Gerhard Du Toit titled "Principles for the Anointed Prayer Life".

Principles for the Anointed Prayer Life by Gerhard Du Toit


Av David Wilkerson
16 juli, 2001

Kvällen före Jesu död satt Han tillsammans med sina lärjungar för att dela påskmåltiden. Gruppen hade en intim nattvardsstund tillsammans. Då, vid slutet av måltiden sade Kristus högtidligt: "Men se, den som förråder mig, han har sin hand med mig på bordet." (Luk. 22:21) Vilken fruktansvärd sanning att inse vid ett så intimt tillfälle. Satan hade helt fräckt intagit Judas, en av Jesu egna lärjungar.

Något annat otroligt hade redan inträffat vid bordet. Jesus hade tagit en bit bröd en bild på sin brutna kropp doppat den i vin och gett till Judas. Lärjungen som var full av onda planer räckte då ut en demonbesatt hand för att ta emot det. Det var som om Satan själv tog Jesu kropp i sina händer för att krossa den.

Du kanske undrar liksom jag: Hur kunde Djävulen besätta Judas? Ingen människa kan falla så djupt över en natt. Ingen kan plötsligt bli så intagen av synd att han avsiktligt förråder Guds Son med vetskapen att det leder till Hans död. Sorgligt nog var sanningen att Judas var ett lätt byte för Satan. Evangelierna visar att Judas sedan länge var girig. I hemlighet nallade han från gruppens kassa för egen del. Och eftersom han gav rum åt denna girighetens ande, kunde Satan tids nog bedra honom.

Samma sak har hänt kristna gång på gång genom århundradena. Satan har sänkt massor av troende som aldrig tillät sig bli befriade från en vanesynd. Jag har sett många gudfruktiga tjänare falla åt höger och vänster, män som en gång varit mäktigt använda av Gud. När åren gick blev dessa predikanter insnärjda i en lust de inte ville släppa taget om. De föll tungt, och förlorade allt.

Judas var själv mäktigt använd av Gud. Han utförde mirakler tillsammans med de andra lärjungarna, han helade de sjuka och kastade ut demoner. Och precis som de vandrade han nära Jesus, det levande Ordet. Folket kände igen Judas som en överlåten Guds tjänare.

Ändå är Bibeln tydlig: Från första början var Judas en orättfärdig tjänare. Hans hemliga lust låg alltid och lurade alldeles under ytan. Och inget denne välsignade man såg eller hörde i Jesu liv kunde vidröra synden i hans hjärta. Judas hade fullständigt gett sig hän åt sin lust. Som resultat blev han helt besegrad av Djävulen.

Jag mötte en gång en predikant som haft denna erfarenhet. Han berättade: "Min far var predikant i femtio år, och han var alltid fattig. När han pensionerades levde han och mamma i fattigdom och kunde knappt klara sig. För några år sedan när jag besökte dem i deras husbil reste sig en röst inom mig. Jag sade till mig själv att jag inte skulle sluta mitt liv i fattigdom, som de. Jag skulle smussla i affärer om det blev nödvändigt, vad som krävdes för att vara trygg."

Denne man var en ledare i sitt samfund med ansvar för många pastorer. Men snart investerade han i skumma fastighetsaffärer. Han visste att det var fel, men han kunde inte bryta sig loss från den ande som drev på honom. Han var fortfarande bunden av en fruktan för att sluta sitt liv i fattigdom. Liksom Judas var denne man ett lätt byte för Satan som invaderade hans giriga hjärta.

För flera år sedan avslöjades en välkänd evangelist som levde i sexuell synd, vilket chockade världen. Massor av kristna undrade: "Hur kunde en så gudfruktig man falla i sådan synd?" Innan denne predikant avslöjades ringde jag honom angående vad som var på gång. Han bekände att han hållit på med pornografi sedan han var barn. "Jag har varit ansatt i åratal" berättade han. "Och jag har burit på denna börda genom hela min tjänst." Med andra ord, även när han predikade mäktigt gled han tillbaks i sin vana. Uppenbarligen kom inte denne mans bojor över en natt. Han hade märkts av djävulen tidigt, och han hade aldrig kunnat njuta av fullständig seger.

Jag tror att massor av kristna idag har det som denne man. De används av Gud, de tillber innerligt och de tjänar Gud uppriktigt. Men de har tillåtit en synd i sina liv, och med tiden har den förskansat sig djupt. Nu har de blivit ett lätt byte för Satan, och han har invaderat deras svaga område och överbemannat dem.

Vid påsken visste Satan att Jesu rike skulle komma. Så när han väl hade intagit Judas beslöt han att sikta in sig på näste lärjunge. Jag tror att hans närvaro kändes runt bordet, eftersom "det uppstod också en tvist bland dem om vem som kunde anses vara störst." (Luk. 22:24) Kan du föreställa dig denna diskussion? Lärjungarna hade just haft en intim gemenskapsstund med sin Herre, som berättade att Han snart skulle dö. Men de förstod uppenbarligen inte något av vad Jesus sade. De började i stället argumentera om vem som skulle bestämma när Han försvann.

Detta måste ha varit ett riktigt smörgåsbord för Satan. Han mätte förmodligen lärjungarna en efter en och undrade: "Vem kommer härnäst? Inte Nathanael, Jesus sade att han var utan svek. Men Johannes då? Nej, han står Mästaren för nära, han lutar sig alltid mot Hans bröst. Ah, där sitter ju Petrus. Jesus kallade honom en klippa. Faktum är att Jesus sade att han skulle bygga sin församling på Petrus' proklamation att Han var Messias. Ja, Petrus är det. Om jag bara kan komma åt honom, kan jag försvaga grunden för den kommande församlingen."

Satan bad om tillstånd
att testa Petrus' lojalitet

Du känner förmodligen till Jobs historia från Gamla Testamentet. I så fall kommer du ihåg att Satan inte kunde röra denne gudfruktige tjänare utan att först utverka tillstånd från himlen. Herren sade till Djävulen hur långt han fick gå med Job. Han kunde plåga hans kropp, han kunde ta honom genom gåtfulla prövningar, men han kunde inte döda honom.

Nu bedrev Satan lobbyverksamhet för att göra Petrus till måltavla. Han sade: "Jesus, du sade att du skulle bygga din församling på denne mans vittnesbörd. Nå, om du är så säker på att Petrus är en klippa, så låt mig sålla honom ett tag. Du skall se att han inte duger som sten i någon sorts grund. Djupt inombords är han inget annat än sand. Du vet, jag har redan kommit åt en av dina tolv grundledare. Jag lovar dig, att Petrus kommer att krokna precis som Judas gjorde."

Vi vet redan att Herren tillät att Petrus blev sållad. Men ändå, varför var detta nödvändigt? Jag tror att påskscenen ger oss insikt. Jesus lovade sina lärjungar: "Jag överlämnar riket åt er Ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner och döma Israels tolv stammar." (Luk. 22:29-30) Jesu efterföljare måste blivit extatiska av att höra detta. Deras framtid var säkrad. Herren själv sade att de var på väg mot himlen. Han skulle till och med reservera plats för dem vid sitt bord. Och de skulle alla bära kronor, regera och härska med Honom i evighet.

Vilket otroligt löfte om trygghet. Jesu ord var nog för att bära vem som helst genom ett helt liv, i total tro och tillförsikt. När Petrus lyssnade måste han känt sig djupt älskad och tänkt: "Jag har ett bepansrat löfte från Jesus. Han skall använda mig genom hela evigheten. Och det gör mig fullständigt fri för att tjäna Honom nu, utan oro."

Men Petrus glädje och stilla förundran avbröts abrupt. Plötsligt vände sig Jesus till honom med denna konstiga varning: "Simon, se, Satan har begärt att få sålla dig som vete." (22:31) Jag kan föreställa mig Petrus förvåning. Förmodligen utbrast han: "Varför skulle Satan vilja ha mig, Herre? Är mitt hjärta ont? Vad har jag gjort för att bli utvald? Jag var ju ändå den förste att erkänna din gudomlighet. När de andra tvivlade, gjorde inte jag det. Jag gick till och med på vattnet med dig. Så vad menar du, skall jag bli sållad? Menar du att Satan frågade om han fick göra detta mot mig, och Du sade ja? Var finns ditt beskydd över mig, Jesus? Vad är det som händer?"

Vid den här tiden var Israel en jordbrukskultur, så alla var införstådda med sållningsprocessen. Bönder skyfflade upp högar av säd på ett såll, vanligtvis en ram ca 1,20 x 1,20 stor, med en grov väv i botten. Arbetarna skakade sedan sållet kraftigt så att allt skräp och alla agnar föll genom väven ner på marken. Bara de rena sädeskornen blev kvar.

Sållning är tydligen en reningsprocess då man skiljer det dåliga och oanvändbara från det goda och fruktbärande. Du kanske frågar: "Varför skulle Satan vilja sålla Petrus, om det skulle komma god frukt av det?" Min gissning är att Satan inte trodde att Petrus' tro skulle bestå provet. Han planerade att sålla Petrus så våldsamt att hans tros säd bara skulle visa sig vara agnar.

Den alltför självsäkre Petrus
hade ingen aning om
vad han stod inför

Petrus svarade Jesus: "Herre, jag är redo för vad som helst. Jag är villig att följa dig i fängelse, att bli korsfäst med dig, att dö jämte dig. Du har redan berättat för mig vad som väntar i evigheten. Vad kan en liten sållning göra mig för ont?" (Se Luk. 22:33) Sanningen är dock att ingen någonsin är redo för sållningen. Det finns inget vi kan göra i vårt kött för att förbereda oss för den sorts fruktansvärda skakning Petrus stod inför.

Jag tror att Herren tillåter Satan att särskilt sålla alltför självsäkra kristna, fulla av självtillit. Sådana vältränade troende är övertygade om att de kan hantera allt Satan slänger emot dem. De skryter: "Om fienden någonsin försöker sänka mig, trampar jag på honom i Guds kraft. Jag jagar ut honom ur mitt liv med Ordet. Djävulen kan inte röra mig."

Jag hör denna sorts skryt från predikstolar över hela Amerika. Naturligtvis håller jag med om att vi har seger över Satan genom tron på Jesu verk på korset. Men förr eller senare står varje kristen inför plötsliga, överraskande sållningar och inser inte att Djävulen står bakom dem. Det sker rörelser i den andliga världen hela tiden som vi vet väldigt lite om. Vi ska inte vara okunniga om fiendens planer, men, som Paulus säger: "Nu ser vi en gåtfull spegelbild." (1 Kor. 13:12)

Kanske står du just nu inför en djup prövning, det skakar oförklarligt. Du vänds upp och ner, in och ut, och du tror att det beror på något ont i dig. Men hela tiden är det Satan som sållar dig som vete med Guds tillåtelse.

Missförstå inte detta: Djävulen kan inte komma åt Guds folk när han vill. Han kan inte bara sänka oss när han vill. Vi kan snarare leva i den vissheten att de enda människor Herren tillåter att bli sållade är de han valt för att återuppbygga Hans fallna församling. Våra sållningstider är avsedda för att föra fram vår tro intakt och ren. Sedan kan Jesus använda oss i arbetet att återuppbygga Hans församling i den sista tiden. Som det står skrivet: "Därefter skall jag vända tillbaka och åter bygga upp Davids fallna boning." (Apg. 15:16)

Jesus pekade inför lärjungarna på skillnaden mellan sållning och andlig krigföring. Han sade till dem: "Och den som inte har något svärd skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd." (Luk. 22:36) Essensen av vad Kristus sade var: "Jag skall lämna er, och ni kommer att stå inför ett intensivt andligt krig. Hela denna tid har jag varit med er och jag har beskyddat er. Men nu måste ni leva av tro. Ni måste ta upp ert andliga svärd och kämpa den goda trons kamp."

"Ändå finns det en mycket större prövning än andligt krig. Det är sållningsprocessen. Sållningen är strid man mot man med Satan själv, en strid få människor någonsin upplever. Petrus, du kommer att läggas i fiendens hand en tid, och svärdet kommer inte att göra någon nytta. Djävulen kommer att sända en attack avsedd att förstöra din tro. Han vill beröva dig på allt hopp jag gett dig."

När du blir sållad injicerar Satan in i ditt sinne allt tänkbart han har i sin demoniska arsenal. Och han får oss att tro att dessa fruktansvärda tankar kommer från våra egna hjärtan i stället för från helvetet. Det är en prövning så helvetisk och förfärlig, att Kristus inte skulle låta oss gå in i den utan att ge oss sin ed på att be oss igenom. Han försäkrade för Petrus: "Jag har bett för dig, att din tro inte skall bli om intet." (Luk. 22:32) Han sade: "Petrus, jag vet mycket väl att detta är en strid där din tro står på spel, och jag kommer att be för dig varje stund du är angripen. Jag säger detta i förväg; du kommer inte att förlora din tro."

Jesus profeterade om
en svår prövning för Petrus

Jesus varnade Petrus att prövningen skulle bli svår. "Tuppen skall inte gala i natt, förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig." (22:34) Ändå trodde Petrus att han var redo. Några timmar senare när folkmassan kom för att arrestera Jesus, stod lärjungen upp för att slåss för sin Mästare. Han drog djärvt sitt svärd och högg av en mans öra.

Men Petrus' sållning började egentligen inte förrän senare. Den började när Jesus stod inför sina anklagare i rättssalen. Petrus var utanför och värmde sig vid en eld, när en ung flicka kände igen honom: "En tjänsteflicka, som fick se honom sitta vid elden, betraktade honom noga och sade: Den där mannen var också med honom.'" (22:56) När flickan stirrade, började Petrus darra av skräck. Han svarade snabbt: "Nej, kvinna, jag känner honom inte." (22:57)

Nu hade Satan Petrus i sållet, och han började skaka honom våldsamt. Bibeln säger: "Strax därefter fick en man syn på honom och sade: Du är också en av dem.' Men Petrus svarade: Människa, det är jag inte.'" (22:58) Nu var Petrus skakad, och visste inte var hans ord kom ifrån. Till slut, en timme senare, kände en tredje person igen honom och sade: "Visst var den här mannen med honom Men Petrus sade: Människa, jag förstår inte vad du menar'" (22:59-60) Vid den tidpunkten, enligt ett annat evangelium, började Petrus svära.

Försök föreställa dig scenen. Bara timmar tidigare hade denne trogne lärjunge varit Jesu djärvaste försvarare och svingat sitt svärd mot alla odds. Men nu var Petrus helt nerbruten, och förnekade att han ens kände Jesus. Satan måste triumferande ha sett på och tänkt: "Jag har Petrus. Han är slut, som Judas. Nu tar vi näste lärjunge."

Precis vid Petrus' tredje förnekelse säger skriften: "Då gol tuppen. Då vände sig Herren om och såg på Petrus." (22:60-61) Tänk dig hur Petrus måste ha känt det när hans Mästare såg på honom. Ändå kan jag försäkra dig att den blick Jesus gav honom inte var förebrående. Kristus sade inte: "Hur kunde du göra så här mot mig, Petrus? Du har smädat mig, förnekat mig, även om dessa människor vet att du är min. Hur kunde du falla så lågt efter allt jag gjort för dig?"

Jesus hade snarare förutsagt dessa händelser för Petrus' skull. Och nu såg Han på honom för att åter lugna honom, som för att säga: "Håll fast, min vän. Jag varnade dig för att Satan skulle sålla dig, minns du? Han vill sänka dig och förstöra min församling. Men jag påminner dig nu Petrus, att du kommer att bli återupprättad. Du är viktig för mig, så spring inte ifrån mig. Den här striden kommer att ta slut. Och det ligger fortfarande ett stort arbete framför dig."

Jesus hade faktiskt sagt till Petrus: "När du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder." (22:32) Den bokstavliga betydelsen på grekiska är: "När du återvänder, var en styrka för dina bröder och systrar." Jesus sade med andra ord: "Du kommer att förneka mig, Petrus. Men, jag säger dig, du kommer att bli upprättad. Och efteråt kommer du att ha något viktigt att ge till andra. Du kommer att vara en välsignelse genom det du lärt dig."

Detta är orsaken till att Gud tillåter sållningen. Aposteln Paulus skriver: "Välsignad är barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud. Ty såsom Kristuslidanden flödar över oss, så överflödar genom Kristus också den tröst vi får. Om vi lider nöd, sker det för att ni skall få tröst och frälsning. Om vi blir tröstade, skall också det uppmuntra er och ge er kraft att uthålligt bära samma lidanden som vi. Och det hopp vi har när det gäller er är fast, eftersom vi vet att liksom ni delar våra lidanden, så delar ni också den tröst vi får." (2 Kor. 1:3-7)

Det är helt klart att Gud tillåter att Hans tjänare går igenom djupa vatten, utstår kriser de inte kan omfatta, så att de skall bli ett vittnesbörd och tröst för andra. På detta sätt kan sållade kristna hjälpa till att återuppbygga de delar av Guds hus som fallit ner.

Tänk på det: Petrus' sållning hade ingenting att göra med köttsliga frestelser som lust, girighet eller begär. Nej, Satans attack var ämnad att underminera Guds löften till denne man. Han ville att Petrus skulle vara övertygad om att han var fullständigt ovärdig Jesu löfte om himlen. Och till en början lyckades Djävulen. Efter det att Jesus sett på Petrus, gick lärjungen ut och grät bittert. Tänk dig de lögner Satan ropade mot denne brutne man:

"Så du är Jesu klippa, va? Så du är den som skulle resa upp en raserad kyrka? Se på dig, Petrus. Du är en vekling, en lipsill, en hädare. Du förnekade den som kallat dig och älskat dig. Om du tror att du skall få sitta vid Jesu bord i paradiset, kan du glömma det. Du har syndat mot världens ljus. Du är inte värdig Hans löften. Du är rakt igenom ond, värdelös. Ditt liv är slut."

Men Petrus förstod inte att han utrustades med ett viktigt budskap till den nya kyrkan: "Jag har varit i djupare nöd och hopplöshet än ni någonsin kan ana. Och min Herre förde mig ut ur det för att trösta er."

En av bibelns
mest rörande scener
finns i Johannes 21

I Johannes 21 har Jesus redan uppstått från de döda och visat sig flera gånger för sina efterföljare. När Kristus gick genom väggen i den övre salen tittade han helt säkert på allihop, inklusive Petrus, med Faderns ömma kärlek.

Trots det led Petrus tydligen av sin upplevelse. En dag sade han till de andra: "Jag går och fiskar" (Joh. 21:3) Med andra ord, han återvände till sin karriär som fiskare. Petrus såg inte längre sig själv som lämplig för andligt ledarskap. Han tänkte förmodligen: "Gud kan inte använda någon som mig. Jag har syndat värre än någon i historien. Det finns inget kvar för mig."

Du kanske kan historien. Petrus övertalade några av de andra lärjungarna att följa med honom. De fiskade hela natten, men fick inte någonting. Då, fram på småtimmarna, stod där en figur på stranden och kallade på dem. Han sade till dem att kasta ut näten på andra sidan av båten. När de gjorde det, fick de en sådan mängd fisk, att näten höll på att brista.

Petrus förstod att figuren måste vara Jesus. Omedelbart hoppade han i vattnet och simmade mot stranden. Han fann Jesus som lagade frukost åt allihop. När alla kommit fram bjöd Jesus in dem: "Kom och ät." (21:12) Herren sträckte ut sin hand mot sina utvalda och längtade efter att föra tillbaks dem i full gemenskap med Honom. Och han tänkte speciellt på Petrus.

Under måltiden frågade Jesus lärjungen tre gånger: "Petrus, älskar du mig?" Varje gång svarade Petrus: "Herre, du vet att jag älskar dig." (Se 21:15-16) Du måste förstå, att Jesus inte frågade för att övertygas om sin lärjunges överlåtelse. Han frågade inte heller för de andra lärjungarnas skull. Alltihop var för Petrus' skull. Kristus sade till Petrus: "Jag vet att du är trygg i min kärlek till dig. Du är övertygad om att jag älskar dig fullständigt och förbehållslöst, trots dina misslyckanden. Men jag vill att du skall vara övertygad om något annat också, och det är att JAG VET ATT DU ÄLSKAR MIG."

"Du har återvänt helt och fullt till mig, Petrus, och jag vet att du inte kommer att förråda mig igen. Jag känner ditt hjärta, och jag är övertygad om att du älskar mig av hela din varelse. Så låt inte Satan beröva dig på det. Du är uppenbarligen trygg i min kärlek till dig. Var nu trygg i din kärlek till mig. Detta kommer att förbereda dig för den tjänst jag har för dig i framtiden. Och det är att föda mina får." (Se Joh. 21:17)

Älskade, vår sållning slutar när vi kan säga till Djävulen: "Min frälsare älskar mig villkorslöst, genom alla mina synder, för jag har återvänt till Hans kärlek. Dessutom har Han övertygat mig om att även om jag misslyckats, vet Han att jag fortfarande älskar Honom av hela mitt hjärta. Så du kan inte stjäla det från mig längre, djävul. Jag tillåter dig inte att lura i mig något annat. Jag älskar Jesus, och det vet Han."

Jag vet vad det innebär
att uppleva det Petrus upplevde

Precis som Petrus har jag känt Jesu speciella vidrörande i mitt liv. Jag har hållit fast vid ett dyrbart löfte Han gett mig, att mina sista dagar skall bli mina mest fruktbärande. Jag har också tagit emot Livets bröd av Honom i djup gemenskap. Och jag har trott på Hans löfte att en krona väntar mig i härligheten.

Men jag har också, likt Petrus, varit i plötsliga andliga strider som låg över min fattningsförmåga. Jag har uthärdat djävulska plågor och lögnaktiga anklagelser. Och i varje prövning har jag inte vetat om orsaken var mitt eget kött, Djävulen eller Guds luttring för att rena mig från någon okänd synd. Jag har identifierat mig med Job som frågade Gud: "Varför anklagar du mig?" (Job 10:2) Job sade: "Herre, jag vet inte vad som händer. Vad handlar denna djupa prövning om?"

Jag tror att våra sållningserfarenheter ligger instoppade mellan tider av kraftfull uppenbarelse och perioder av ännu större användbarhet för Guds rike. Lägg märke till vad Paulus lärde sig genom sina prövningar: "Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren, och oss som era tjänare för Jesu skull. Ty Gud som sade: "Ljus skall lysa fram ur mörkret", han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken." (2 Kor. 4:5-6)

Paulus säger att genom sina prövningar har han lärt sig att inte predika sig själv, utan endast Kristus. Vid det här laget i sitt liv har han slutat fokusera på sig själv. Nu var hans undervisning, vittnesbörd och liv helt överlåtet till att upphöja Jesus. Dessutom tog Paulus emot ett ökat mått av uppenbarelse. Han berättar för oss att Den Helige Ande hade lyst upp hans hjärta och fört in ännu mer ljus för att han skulle kunna uppenbara Kristus för andra. Vilken underbar plats att vara på: totalt förödmjukad, men ändå full av uppenbarelse, ljus och en vision av Guds härlighet.

Till sist förklarar Paulus vad som följde på alla hans uppenbarelser: "Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp. Ty vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv skall uppenbaras i vår dödliga kropp. Så verkar döden i oss, och livet i er." (4:8-12)

Lägg märke till alla tunga ord Paulus använder här: trängd, rådvill, förföljd, nerslagen, han bär Jesu död i sin kropp. Enkelt uttryckt beskriver Paulus sållningsprocessen. Först kunde han inte förstå varför allt det underbara verk Guds Ande gjorde följdes av en turbulent tid då allt skakade. Då uppenbarade Den Helige Ande orsaken för honom: det var inte för att avslöja synd i honom, eller för att disciplinera och korrigera honom. Paulus säger att det snarare var för andras skull: "Allt sker för er skull, för att nåden genom att komma allt fler till del skall få tacksägelsen att flöda över till Guds ära och bereder en härlighet som väger tungt." (4:15-17)

Paulus förstod klart varför en del troende lider under större prövningar, upplever större skakningar och står inför större prov: "Det är för Kristi kropps skull. Och i förlängningen är det för Guds ära. Du förstår, när andra ser efter hur du gensvarar i den hetaste av eldar inser de att Gud inte kommer att lämna dem i deras prövning heller."

Käre helige, den sållning du går igenom just nu är för din familj, dina vänner, dina medarbetare, de runt omkring dig som älskar Jesus. Så var inte rädd för din prövning. Jesus känner till utgången, och Han säger till dig som Han sade till Petrus: "Håll ut, min vän. Jag ber för dig. När dammet lägger sig kommer du att bli upprättad. Och jag skall använda dig för att återuppbygga min församling. Jag har ett evigt syfte bakom din sållning. Det sker för min härlighets skull."

In a most mysterious and inexplicable manner

(J. C. Philpot, "The Going Forth of the Lord" 1841)

"And we know that all things work together for good
 to those who love God, to those who are the called
 according to His purpose." Romans 8:28

I am often a marvel to myself, feeling at times . . .
  such barrenness,
  such leanness,
  such deadness,
  such carnality,
  such inability to any spiritual thought.

It is astonishing to me how our souls are kept alive.

Carried on, and yet so secretly?worked upon,
and yet so mysteriously?and yet led on, guided
and preserved through so many difficulties and
obstacles?the Christian is a miracle of mercy!

He is astonished how he is preserved amid all his . . .
  trials, and

Sometimes he seems driven and sometimes drawn,
sometimes led and sometimes carried?but in one
way or another the Spirit of God so works upon him
that, though he scarce knows how, he still presses on!

His very burdens make him groan for deliverance.

His very temptations cause him to cry for help.

The very difficulty and ruggedness of the road
make him want to be carried every step.

The very perplexity of the path compels him to cry out
for a guide?so that the Spirit working in the midst of, and
under, and through every difficulty and discouragement,
still bears him through, and carries him on?and thus brings
him through every trial and trouble and temptation and
?until He sets him in glory!

He will then understand, that he has . . .
  not had one trial too heavy,
  nor shed one tear too much,
  nor put up one groan too many,
but all these things have, in a most mysterious
and inexplicable manner
, worked together for
his spiritual good!

"And we know that all things work together for good
 to those who love God, to those who are the called
 according to His purpose." Romans 8:28

Perpetual fuel to the flames of hell!

Perpetual fuel to the flames of hell!

(Thomas Brooks, "London's Lamentations" 1670)

Our earthly fire destroys and consumes whatever is cast
into it. It turns all combustibles into ashes. But the fire of
hell is not of that nature. The fire of hell consumes nothing
which is cast into it. It rages?but it does not consume or
destroy either bodies or souls.

"Men will seek death, but will not find it; they will long
 to die, but death will elude them." Revelation 9:6

They shall desire to die, and death shall flee from them.
They shall cry to the mountains to fall upon them and
to crush them to nothing! They shall desire that . . .
  the fire which burns them?would consume them to nothing,
  the worm which feeds on them?would gnaw them to nothing,
  the devils which torment them?would tear them to nothing!
They shall cry to God, who first made them out of nothing,
to reduce them to that first nothing from whence they
came! But "their Maker has no compassion on them,
and their Creator shows them no favor." Isaiah 27:11

They shall always be burned?but never consumed.

Ah, how well would it be with the damned, if in the fire
of hell, they might be consumed to ashes! But this is their
misery?they shall be ever dying, and yet never die; their
bodies shall be always a-burning?but never a-consuming!
It is dreadful to be perpetual fuel to the flames of hell!
What misery can compare to this?for infernal fire to be still
a-preying upon damned sinners, and yet never making an
end of them! The fierce and furious flames of hell shall burn
?but never annihilate, the bodies of the damned. In hell
there is no cessation of fire burning, nor of matter burned.
Neither flames nor smoke shall consume or choke the
impenitent. Both the infernal fire, and the burning of the
bodies of reprobates in that fire?shall be preserved by
the miraculous power of God!

"Jesus, who rescues us from the coming wrath!"
    1 Thessalonians 1:10

"For God did not appoint us to suffer wrath but to
 receive salvation through our Lord Jesus Christ."
    1 Thessalonians 5:9

Ett kärl lämpat till återupprättelse

Ett kärl lämpat till återupprättelse
T. Austin-Sparks


Hur ser det kärl ut, hurudan är dess natur, hurudant är dess tillstånd, det kärl som kan användas av Herren till att återupprätta ett fullständigt vittnesbörd om honom? Ett sådant kärl, ett sådant verktyg, är och måste vara något på vars hjärta det tingens tillstånd som så klart står i motsats till Guds tanke pressar med stor tyngd.
Det är en sak att skapa ett allmänt intresse för någon sak och sedan öka volymen allteftersom med hjälp av reklamkampanjer och uppvisningar och ge det form bland folk med organisatoriska ansträngningar och många ord. Det är en sak att sluta upp bakom något som ser ut att vara väsentligt, att binda en särskild företeelse till sig och för denna saks skull låta allt annat fara.
Det är något helt annat att låta Herren i hemlighet lägga ner i våra hjärtan en näst intill outhärdlig börda, hans eget hjärtas börda. Det är något helt annat att bära en sådan börda i våra hjärtan med vånda och bedja i det undanskymda inför Gud. Det är helt annorlunda att ta del i Herrens sak på detta sätt.

Det är en sak att nalkas en företeelse i det yttre och låta sig knytas till den, ta den till sig och göra den till sitt arbete ? sitt livsintresse. Det finns mycket folk vilka man kan göra intresserade av en sak, till vilka man kan komma för att be om hjälp och engagera i arbete. Men det är något helt annat att äga en sådan andlig gemenskap med Gud vilken resulterar i att Gud lägger ner sin vånda i ens själ.
Hur ser det kärl ut vilket Herren måste skaffa sig för att kunna verka? Han behöver inte ?arbetare? som tar sig an en uppgift. Han vill ha sådana som kan bära på vånda för hans Andes verk. Han behöver inga anställda. Han vill ha söner. Han behöver inte experterna. Han söker efter brinnande hjärtan. Han söker efter sådan vilkas hjärtan kommit så nära och har berörts så intensivt att de böjts inför honom i vånda, sådana som trängt så djupt in att det blivit deras sak inför Gud, det har blivit ett med dem. Det handlar inte om ett enkelt inhämtande av någon lärosats, det innebär en hjärtebörda, en desperation inför Herren på grund av tillståndet bland Guds folk.

Har vi tagit oss an en uppgift för Herren? Har vi låtit oss associeras med Kristi sak? Eller, har vi begynt uppleva Guds egen börda och vånda i vårt inre på ett sådant sätt att det gör anspråk på vårt liv, på vår kraft, på själva den inre livspulsen? Har det blivit en sak för vilken vi låter vårt hjärteblod flyta, en sak som på allvar kostar och kostar på? Har det blivit så att trots att det har börjat kräva allt kan vi ändå inte lämna det. Det blir inte tal om att ge upp, hans börda och sak har blivit ett med oss. Om han ska kunna nå sina syften måste han få tag på något sådant till slut.
Låt oss göra rent hus med alla dessa andra tankar om att organisera något, få något att rulla igång, skapa en rörelse. Må vi upptäcka att Gud föder sitt genom vånda.

Han döper en själ in i våndan, han lägger sin egen djupa besvikelses mantel över en individ ? eller en liten vänkrets. Han bär och ger denna otillfredställelsens och sorgens mantel på grund av vad han ser hos sitt eget folk. Det är så Gud bringar något att födas fram. Människor gör det på andra sätt, men detta sätt har alltid varit Guds sätt. Det har kostat kärlet dess liv vid varje tillfälle, (inte nödvändigtvis så att kärlet har behövt genomgå en för tidig död, eller en martyrs död, men det har kostat instrumentet des liv).
Må Herren frälsa oss från att vara stora och betydande inför människor för att i stället kunna vara av värde inför honom. Må allt det vi kan vara inför människor växa fram ur vad vi är inför Gud. Må vi öva oss i detta, och vi borde be Herren om att vårt fördolda liv med honom gott och väl håller jämna steg med vad vi företar oss i det yttre. Om det väger över till förmån för vad vi gör inför människor infinner sig snart misslyckandet. Styrka och effektivitet är ett yttre mått på gudsumgängets djup och historia. Man måste kunna säga: ?Här finns det inget som saknar täckning, inget som bara bär det professionellas dress, ett vanemässigt beteende, något som hanteras som ett intresse. Här är det fråga om liv eller död. Detta springer fram ur deras hjärtans djup.?
Människor har känslighet nog att avgöra om det är så eller inte. De vet, kanske bättre än vi tror, om vi är äkta eller det vi menar oss ha är påklistrat, om vi talar på basis av inlärning eller om vi talar med hjärtat, om det vi har är ihopsamlat eller om det fötts i vånda.

Låt mig få inpränta detta; se till att du låter ditt hjärta vara väl övat i de ting du vill säga offentligt. Det kommer att kosta på, det kommer att vålla vånda, det kommer att orsaka sorg, det har sitt pris, men detta är den väg som leder till mognad och fruktbärande. Herren kan göra dig till en budbärare, en bärare av hans budskap, ett tecken, ett vittnesbörd inför folk om det du säger. Man kommer att kunna säga: ?Detta är inte något som han har läst och studerat, det är något som har verkats fram mitt i livet och det har kostat något.? Det kommer att kosta, men det är den väg som leder till ett fruktbart tjänande.
Det som är sant i fråga om det offentliga tjänandet är också sant i relation till alla de kärl som Herren kommer att använda till speciella ändamål. Ett sådant kärl måste låta sig formas till sitt syfte, det får inte vara något som man bara har tagit till sig.
Må Herren skydda oss från att just bara ta fatt sådant som ser intressant ut. Må det finnas utrymme för honom att verka fram ett kärl för sina syften.

Originalets titel:
A Vessel of Recovery

Be Filled With The Holy Spirit by Zac Poonen

Be Filled With The Holy Spirit
by Zac Poonen

I saw a cartoon once of the disciples waiting in the upper room to be filled with the Holy Spirit (Acts 1:12-14). (We know now that they waited for ten days, but at that time, none of them knew how long they would have to wait.) One of them walks out of the door on the ninth day, saying that he is tired of waiting and is going home. He tells the others that they can wait if they want. Imagine his disappointment, when he heard the next day that all the others in the upper room were baptized in the Holy Spirit and fire and endowed with power from on high. How close he had been to the answer. If only he had waited one more day.....

Jesus invited only those who THIRST to come to Him (John
7:37-39). Only those who seek God WITH ALL THEIR HEART find Him (Jeremiah 29:13). God rewards only those who DILIGENTLY seek Him (Heb.11:6 - KJV). Why is this so? Because it is only when we seek God WHOLEHEARTEDLY that we prove that our relationship with Him is the MOST IMPORTANT thing to us in the world.



Even Jesus Himself needed to be anointed with the Holy Spirit, before He went out into His ministry (Luke

The Lord told His disciples to WAIT until they "were clothed with power from on high" (Luke 24:49). While the world lay dying in need of hearing the gospel, those apostles needed to wait until they were baptized in the Holy Spirit before they could go out and serve the Lord (Acts 1:8).

What about us??

How foolish we are to think that we don't need this too!!

On the day of Pentecost, Peter told the people that God was offering TWO gifts to all who would repent, believe and be baptized - FORGIVENESS OF SINS and THE HOLY SPIRIT (Read Acts 2:38).

Forgiveness of sins qualifies us for heaven.

The baptism in the Spirit fits us for life on earth.

If you are only interested in going to heaven when you die, you don't need to be baptized in the Holy Spirit. You only need to have your sins forgiven. But if you want to spend your earthly days usefully, showing your gratitude to the Lord for dying for you, by serving Him, then you MUST be filled with the Holy Spirit.

There are FIVE main reasons why many believers are NOT baptized in the Holy Spirit:

(1) They have been INTELLECTUALLY CONVINCED by some theological argument that they were baptized in the Spirit when they were born again. And even though they are defeated, powerless, empty and fruitless, they continue to believe this theological deception.

(2) They feel that they are NOT WORTHY ENOUGH to receive the baptism in the Holy Spirit. The fact of the matter is that the more unworthy you feel and the greater the sinner you consider yourself to be, the more fit you are to receive the Holy Spirit - because God's gifts are given only to those who feel themselves most unworthy to receive them. If you have repented of your sins, it doesn't matter how unworthy or unfit or useless you are. Hallelujah!

(3) They DON'T BELIEVE that God is a good God - who gives His gifts freely to all who ask Him. They feel that they have to pay a price - do some good deeds, like fasting and praying, before they can receive. But God's gifts are all freely given - whether it be the forgiveness of sins or the baptism in the Spirit. None of God's gifts can be purchased. Many believers feel that to have faith itself is a difficult thing. But Jesus likened faith to drinking (See John
7:37,38, "...DRINK.... BELIEVE"). To receive the Holy Spirit is as easy as drinking. Even babies know how to drink - and those who are newly born again can be baptized with the Holy Spirit. That is how it was in the early days - as we read in the "Acts of the Apostles".

(4) They DON'T THIRST. They are not desperate enough. Jesus spoke a parable of a man who kept on knocking at his neighbour's door, UNTIL HE RECEIVED what he wanted. Then Jesus went on to say that our Heavenly Father would also give the Holy Spirit to those who asked, sought and knocked like that man (Read Luke 11:13 in the context of the previous verses, beginning at v.5).

(5) They WAIT FOR SOME EXPERIENCE (tongues or thrills etc., ) similar to the one they heard someone else testify to. They are not willing to leave it to God to decide what gift or manifestation is best for them to have. The Holy Spirit is received by simple faith. Ask and ye shall receive (Gal.3:2; Luke 11:9-13). Don't wait for feelings. But ask God to give you an assurance. Leave it to Him as to how He gives you that assurance. Didn't He give you an assurance that your sins are forgiven and that you are His child? In the same way, He can also assure you that He has filled you with the Holy Spirit. What you need is not an experience, but POWER (Acts 1:8).

SO: THIRST - BELIEVE - AND RECEIVE. Now is the accepted time. Today is the day of salvation.

"The Spirit of the Lord WILL come upon you and you shall be CHANGED INTO ANOTHER MAN" (1 Sam.10:6).



RSS 2.0