Så kan han helt och fullt frälsa dem som nalkas Gud genom honom, eftersom han alltid lever och kan träda in som deras förebedjare.

Hebr 7:25

 

Denna utsaga är oerhört rik och innerligt värmande. Herren Jesu Kristi duglighet till att frälsa i varje omständighet, vid alla tillfällen, är själva ankaret i gudsfolkets tro. En frälsare som inte misslyckas, som inte kan konfronteras med en situation vilken skulle vara för svår för honom, är en fundamental nödvändighet för alla som söker att leva för Guds härlighet vid tidens slut och som därför kontinuerligt möts av ett ursinnigt, oupphörligt motstånd från dessa mörkrets makter. Här står en mättad inlaga rörande hans makt att frälsa till det yttersta, ur vilken vi får hämta all tröst och all styrka för vår tro.

 

Vi ska nu se på detta från två håll. Först, uttalandet som sådant för att söka samla dess rika innehåll; sedan ska vi se på det sammanhang i vilket vi finner uttalandet för att notera den väldiga styrka som det är ämnat att lägga till tron, då detta ord utgör en kulmination i denna del av Hebréerbrevets argumentering rörande Herren Jesu person och verk.

 

Uttalandets väldighet

Denna text tillhör ofta favoriterna för dem som predikar för att evangelisera. Den innehåller verkligen evangelium, goda nyheter, för syndaren. Ingen, hur djupt sjunken i synd han än är, befinner sig bortom Herrens frälsande förmåga. Han är fullt skicklig att frälsa till det yttersta. Låt detta budskap gå ut till de yttersta regionerna av mänskligt elände och låt det ljuda i öronen på de mest förhärdade och sjunkna bland människosläktets söner. Han kan klara dem alla.

 

Men detta är skrivet för Herrens folk. Det är en härlighetens deklaration gällande hans makt att frälsa skriven för dem som nalkas Gud, och den är baserad inte bara på Herrens död på Golgata men också på hans eviga liv och tjänst som överstepräst för sitt folk. Han kan frälsa till det yttersta, frälsa fullständigt, just därför att han alltid lever. Detta är evangelium för de heliga. Vilken salighet att kunna tillkännage detta. Ju djupare nöden är, och man ska veta att somliga av de heliga bär på oerhörd nöd, ju rikare tröst kan man hämta ur detta avsnitt. Vilken hugnad för själ och hjärta när man står inför hopplöst akuta svårigheter att påminnas om att på allmaktens högra sida sitter en som alltid lever, och därför kan denne utöva frälsarmakt i full skala och rädda ända till det yttersta. Han inte bara kan, han är fullt redo och villig att gripa in i de värsta svårigheter för ?att ge nåd till hjälp i rätt tid?. Att förtro sig till honom är att finna frälsning. De som förtröstar på honom helt och fullt, finner honom helt och fullt trovärdig.

 

Till det yttersta. Detta är en översättning av ett ord fullt av rikedom. Som så många andra ord vilka Gud låter använda i den Heliga Skrift har detta ord ett omfattande innehåll. Någon har sagt att de ord som den Helige Ande använder är alla stora, eftersom Gud står bakom dem. De innehåller ofta långt mer än vi förstår.

Detta ord kombinerar två skilda tankar, den ena rör kvalité, den andra talar om omfattning. Det talar om hans förmåga att frälsa fullständigt i det närvarande och om hans evigt pågående frälsande; frälsningens outtömliga resurser i nuet och den aldrig sinande källan till frälsning i varje kommande situation ända till slutet av vår jordiska historia.

Man kan uttrycka det på följande sätt: Oavsett nödens och behovets omfattning och komplexitet, oavsett dess område ? ande, själ eller kropp, med honom som sitter på Guds högra sida vilar kapacitet att hantera svårigheten. Ytterligare, det kan inte uppstå någon situation i det kommande i vilken denna kapacitet till någon del förminskas, eller i vilken hans frälsarmakt förlorar något av sin förblivande verklighet.

 

Vi lever i tider då utsikterna för denna världs bestånd är allt annat än ljusa och då fruktan intar också de troendes hjärtan. Ingen vet något i förväg om dagens eller morgondagens händelser. Överallt fylls hjärtan av rädsla. Många bland Herrens folk fruktar att hamna i händelseförlopp i vilka de inte orkar härda ut. I krigshärjade områden genomgår man lidanden som prövar tålamod till bristningsgränsen. Icke så få, också i rofyllda länder som vårt eget, genomgår svårigheter och fysiskt lidande som tycks sakna rimligt mått.

Hur ska alla dessa kunna härda ut och stå fasta till slutet, med bibehållen tro och glädje, mitt i sin bedrövelse? Detta kan endast ske genom att erfara hans frälsande makt på trons grund, genom tro på hans evigt bestående, aldrig sinande, förmåga att göra frälsningen till påtaglig verklighet. Mitt i de gruvligaste omständigheter hävdar tron att ?Han lever för alltid? och att ?Han frälser helt och fullt?.

 

Detta är sant på varje mänskligt område, oavsett om det gäller synden, själviskheten, världen, eller döden och honom som brukar den som ett kraftfullt vapen. Den makt som bär upp denna fullständiga frälsning vilar hos vår översteprästerliga förebedjare som sitter på vår Faders tron. Oroliga hjärta, ta till dig denna tröst. Han lever evinnerligen, han lever för evigt. Han befinner sig där i maktens boning med korsverkets triumf som garanti. Inget av detta har gått förlorat genom alla år som gått. Allt han vann i denna oerhörda seger i sin svaghets stund, i detta skenbara nederlag står fast med honom. Allt detta är tillgängligt för tron.

Inte ens döden har något välde över honom. Inte heller vi kan föras in under dess styre så länge vi har honom för ögonen. Han lever och har slagit fast att ?Jag lever, därför skall ni också leva?. Såsom den levande är han i överflödande mått kompetent att frälsa.

 

Utsagan satt i sitt sammanhang

Den tröst, den hugnad och den samling denna utsaga förmedlar understryks kraftfullt genom det sammanhang i vilket vi finner den. Vi går miste om stora delar av de värden som gudsordet bär genom att oftast bara läsa små stycken eller enstaka kapitel. Det lönar sig alltid att ta tid att försöka fånga omfattningen av en bok och dess mål, att lägga märke till dess indelning och följa dess argumentering, att upptäcka dess klimax och centrala hälsning.

Dessa ?därför? som finns utströdda i texten är särskilt till hjälp i detta sammanhang. De för oss alltid tillbaka till föregående passager och märker ut grunden för det som har blivit sagt. Denna sats som fastställer Herrens duglighet att föra fram frälsning till yttersta mått begynner med ett ?därför?, eller som här ett ?så?. Detta ?så? är främst länkat till vers 24 i samma sjunde kapitel: ?Han förblir till evig tid, och han har ett prästämbete som är oföränderligt.?

Detta är i sin tur kulminationen och höjdpunkten i hela det resonemang som beskriver Herrens prästroll i jämförelse med prästtjänsten efter Arons sätt under gammaltestamentlig tid.

 

Det är oss till hjälp om vi skaffar oss en överblick av Hebréerbrevets innehåll och dess övergripande syfte. Det skrevs till hebreiska troende, män som hade fostrats i den gamla mosaiska ordningen med dess yttre, synliga gudstjänst, dess offer och dess prästtjänst, med dess lagar och förordningar. Allt detta höll på att försvinna och de hade ännu inte kommit till rätta med den inre, den förnämligast andliga karaktären av allt det som de nu hade förts till då de lämnat judisk sed för den kristna tron.

Sålunda försökte den Helige Ande visa och demonstrera Kristi oerhörda överlägsenhet i varje stycke, till person och verk, i kontrast till den gamla ordningen och dess ledarskap. Brevets nyckelord heter ?bättre?; ett bättre hopp, ett bättre förbund, bättre löften, bättre offer, ett bättre land. . .

 

Hebréerbrevet begynner med att slå fast att Herren Jesus är Guds slutliga tilltal till människan, 1:1-2, och som sådant helt och hållet överlägset änglar och budbärare genom vilka det gamla förbundet förmedlades.

Sedan ställs Kristus i kontrast till Mose, Israels folks ledare under uttåget ur Egypten och den genom vilken lagen gavs. Kristus tecknas här som långt mera framstående än Mose alldenstund Sonen är förmer i Guds hus än varje tjänare i detta hus, oavsett dessas duglighet ? 3:1-6.

Josua blir nationens ledare efter Mose död. Han för folket in i det utlovade landet, men trots att han förmådde att skaffa dem brohuvuden och fästen i detta löftesland, hade han inte förmåga att föra dem till ro i landet. Herren visar sig i detta vara överlägsen Josua då han för sitt folk till den sabbatsvila som ännu väntar ? 4:8-10.

Sedan följer en lång sektion i vilken prästtjänsten behandlas, med början i kapitel 4:14 och avslutning i kapitel 10. Kristus, som överstepräst efter Melkisedeks sätt kontrasteras mot Arons prästtjänst. Företrädet och överlägsenheten i Herrens tjänst ligger däri att han lever och tjänar i kraft av ett oförgängligt liv, medan dessa andra prästers tjänande alltid var kort och alltid avbröts och upphörde genom deras död. Han, Herren, lever för alltid och står i en oföränderlig, förblivande tjänst.

 

Fastställandet av hans prästroll är uppdelat i två huvuddelar, Hebr 5:5-6.

1. Du är min Son. Jag har i dag fött dig.

2. Du är präst till evig tid på Melkisedeks vis.

Sedan bekräftas denna deklaration genom Guds ed:

?Herren har svurit och skall inte ångra sig: Du är en präst till evig tid.? Hebr 7:21.

Prästrollen är formad som ett ämbete, men den vilar på moralisk duglighet, på dessa ting som hör till söners mognad. De präster som hörde till Arons ordning kunde visa mildhet när de mötte sina medbröders okunnighet och brister därför att de kände sina egna tillkortakommanden och var tvungna bära fram offer också för detta. De kunde visa sympati och omsorg utifrån den erfarenhet de hade samlat.

 

Denne vår härlige överstepräst var utan synd och behövde därför inte offra för egen räkning. Men hans förmåga att känna med sitt folk är på intet sätt mindre än Arons och hans efterföljare. Fastän han var Son fördes han genom lidandets skola och lärde genom detta lydnad. Han nådde fulländning som människa längs lydnadens väg och skaffade därigenom skicklighet för prästrollen. Det var naturligtvis inte så att det fanns något stänk av olydnad hos honom. Men det är en sak att äga förutsättningar för sådan lydnad och en helt annan att nå fram till en lydnad formad i dagligt uttryck. Hans glädje över att göra Guds vilja, vilken han visade genom att komma till denna värld, måste visa sin inre hållbarhet och styrka genom vandring på livets törnebeströdda väg i beroendeställning och i aktiv lydnad. Som någon har sagt: ?Lydnadens förutsättningar omvandlade till daglig disciplin fortgår genom praktisk inlärning av denna dygd.?

Efter att ha nått fullkomning längs denna svåra och smärtsamma väg blev han inte bara ?upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom? men han är också skicklig att fullt ut understödja och stärka dessa lydnadens barn i alla dessa svårigheter och konflikter som de måste uthärda när de vandrar längs sin led mot fullkomning.

 

Hans erfarenhets fullhet, insamlad i lidandets skola, och fullständigheten i hans moraliska kvalitéer vilka gör honom till sitts folks överstepräst speglas i det faktum att Gud, när han slår fast att ?Du är min son. . . Du är präst till evig tid,? bekräftar inrättandet av denna prästfunktion med en ed.

Detta är särskilt anmärkningsvärt. Det utgör ett helt nytt anslag i prästtjänstens ordning och stadgande. Det gamla förbundets prästroll hade gudomligt ursprung, men Gud talade aldrig på detta sätt när han slog fast dess ramar.

Vad innehåller detta överväldigande uttalande? Det syfte för vilket Gud tar till denna överraskande metod är klart påvisat i kapitel 6 i relation till Abraham. ?Människor avlägger ju ed vid det som är större än de själva, och eden gör slut på alla invändningar och är en borgen för sanningen. Gud band sig med en ed, därför att han ville göra det ofrånkomligt klart för dem som fick löftet, att hans vilja var orygglig. Vi fick två oryggliga utfästelser, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga. Så gav han oss som söker skydd en kraftig maning att hålla fast vid hoppet som han ger oss.? Hebr 6:16-18.

 

Gud band sig med denna ed för att på allra kraftfullaste sätt stärka och stödja detta löftets arvingar. Häri vilar slutgiltigheten och oföränderligheten. Gud har svurit vid sig själv, han ändrar aldrig detta beslut. ?Du är präst till evig tid.?

Här står ett faktum vilket befinner sig fjärran från all fiendens makt att rubba det, ett faktum som varken himmel eller helvete kan förändra. Ett faktum efter dennes ordning, som saknar ättelängd, vars liv varken har begynnelse eller slutpunkt, vår välsignade Herre Jesus Kristus, den som är vår företrädare innanför förlåten, den som förblir präst till evig tid.

 

Efter att ha nått denna klimax i kapitel 7:24-25 och efter att ha slagit fast att eftersom Kristus lever och förblir till evig tid, innehar en oföränderlig prästuppgift och har makt att frälsa till fullo summerar vår skribent med följande: ?Detta är huvudpunkten i det jag talar om: Vi har en överstepräst som sitter på högra sidan av Majestätets tron i himmelen och som gör prästerlig tjänst i helgedomen, i det sanna uppenbarelsetältet, det som är rest av Gud och inte av någon människa.? Hebr 8:1-2.

 

Två ting att lägga märke till. 1, Han sitter ner. 2, Han tjänar i helgedomen. Präster efter Arons ordning kunde aldrig sitta ner i helgedomen, deras arbete hade inget slut, samma offer skulle offras gång efter gång, år efter år. Men vår överstepräst offrade ett offer för synden en gång för alla. Efter att ha skaffat försoning för synden, for han upp genom himlarna för att sedan sitta på Faderns tron. Han är Konung så väl som präst. Han befinner sig i den suveräna och allomfattande maktens säte. På högra sidan av Majestätets tron i himlarna sitter han med all makt och auktoritet i sina händer. Återlösningens verk har fullbordats.

 

Den gudomliga rättfärdighetens krav har fått sitt i fullt mått. Hans seger över varje rebellstyrka är fullständig och slutgiltig. I honom har allt som tillhör Guds syften och agenda säkrats. Men allt detta måste få en utgestaltning som erfarenhet bland ?hans namns folk?, vilka har förts samman från alla nationer och folkslag och vilka ska, efter Guds nåderika syften, dela hans tron i det kommande riket. Han är deras företrädare, deras förelöpare, men dessa har inte nått fram på samma sätt som han har nått fram.

 

Här har vi alltså ett paradoxalt ord, fastän han har satt sig tillrätta är han icke desto mindre tjänare i helgedomen. Han är fullt sysselsatt som överstepräst för sitt folk, för evigt tjänande för deras räkning inför Gud för att de ska kunna ta del av det himmelska livet och kunna övervinna allt så som han övervann.

 

Det är hans oupphörliga och outtröttliga tjänande ?i det sanna uppenbarelsetältet, det som är rest av Gud och inte av någon människa?, som utgör grunden för hans folks fasta tillförsikt och triumferande mod. ?Han lever alltid och kan träda in som deras förebedjare.? Hans tjänande är huvudsakligen tvåfaldigt. Han bär oss inför Gud genom sin egen persons värde och genom innehållet i försoningsoffret i dess fulla omfattning och kraft. Han förmedlar sin fullhet till oss så att vi därigenom kan med frimodighet gå fram till nådens tron, för att ta emot barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.

 

Sålunda, vi kan i varje led få erfara hans makt och duglighet till att frälsa till det yttersta. Det finns ingen anledning till fruktan i någon situation, ingen anledning till uppgivenhet inför något sammanhang där nöden känns överväldigande. Han låter sig presenteras för tron som en frälsare som förmår verka till yttersta gräns, på basis av Guds omutliga ed. Han är förlossare, frälsare, överstepräst och suverän Herre. Sådan är vår överstepräst. Låt oss för alla tider glädjas över det han är som person, som suverän Herre och över det han åstadkommer genom sitt outtröttliga tjänande för vår räkning i Guds närhet.

Gud har svurit vid sig själv, han ändrar aldrig detta beslut. ?Du är präst till evig tid.? Han är fullt ut skickad att frälsa till det yttersta.