Det är sannolikt så, mer än sannolikt så att det inte funnits en tid i Nordamerikas historia under vilken den religiösa ivern och aktiviteten varit mera omfattande än i denna. Och det är samtidigt tydligt att verklig andlighet aldrig varit svårare att finna. Så ser det också ut i många andra regioner av vår värld.

Man kan se och förstå att religiös aktivitet och gudsfruktan inte alltid går hand i hand. Den som betraktar det religiösa utbudet i dessa tider upptäcker detta förhållande utan större ansträngning.

Det råder ingen brist på försök att nå de icke troende, men man leds oundvikligt till slutsatsen att det stora flertalet som går ut för att vinna själar inte har lärt sig mycket mer än påträngande säljmetoder. De erbjuder en kristen tro tömd på renhet och duglighet; heligheten och härligheten har försvunnit från våra kyrkor.

 

Om du uppfattar detta som en missvisande beskrivning, gör då följande lilla test: Böj dina knän, läs Bergspredikan med den attityd som hör därtill. Låt den få gripa ditt hjärta. Försök att få tag på dess innebörd, dess känsla. Försök att se hurudan den människa är som förmår att omsätta dessa satser till vardagsliv. Jämför sedan denna din bild med utkomsten av det moderna religiösa malandet. Du ser omedelbart hur vitt gapet är både i fråga om uppträdande och med avseende på ande. Om Bergspredikan är en rimlig framställning av den kristne som människotyp, vilken är då vår slutsats rörande dem som ?accepterat? Kristus men som inte visar upp något av de andliga eller moraliska särmärken som Herren ställde fram i sin predikan på berget?

 

Erfarenheten har gjort oss redo för det genmäle som kommer från de mera mjukt och vekt sinnade av våra vänner. ?Har vi då lov att döma? Vi måste lämna dessa åt Herren och sopa rent vid vår egen dörr. Vi borde vara glada för varje uns av godhet och låta bli att förstöra det med felfinneri.?

Detta låter bra och rätt, men det är ett uttryck för en religiös låt-gå-mentalitet som står vid sidan av och ser på medan hela Kristi församling förfaller moraliskt och andligt utan att så mycket som lyfta ett finger eller ett ord till varning.

Så gjorde inte profeterna. Så gjorde naturligtvis inte Herren, eller apostlarna, eller reformatorerna. Så kommer inte heller någon av dessa att göra, dessa som sett himlen öppen eller tagit emot något av Guds seende. Elia kunde ha varit tyst och räddat sig undan allt bekymmer. Johannes Döparen kunde låtit bli att säga ett ord och räddat sitt huvud. Var och en av martyrerna kunde ha gett sig till denna låt-gå-anda och avlidit hemma i god ålder. Men de hade alla handlat i olydnad mot Gud och inbjudit sträng dom över sina liv på Kristi dag.

 

Bristen på andlig fromhet i församlingen av idag är ett illavarslande tecken. Den moderna kyrkan visar inget annat än förakt för dessa renhetens och dygdens ord: anspråkslöshet, ödmjukhet, stillhet, lydnad, självuppgivelse och tålamod. För att kunna fånga intresse måste kristna värden presenteras i populärkulturens anda. Därför ångar kristen verksamhet av stortalighet och förhävelse, vinningslystnad, självhävdelse, självsäkerhet och en brinnande kärlek till allt som kan förnöja.

 

Det anstår oss att ta allt detta på allvar. Tiden rinner ut för oss alla. Det som ska göras måste göras snarast. Vi har ingen rätt att sitta still och låta tingen ha sin gång. Den bonde som inte håller efter mark och maskiner, gård och kreatur, förlorar snart allt. Den herde som inte passar på sina får finner vargen vaktande och vrakande bland dem. En vilsefaren omsorg, en som låter vargen ta rov har ingen rätt att låta sig kallas omsorg. Den heter likgiltighet, den ska göras känd som sådan och hanteras efter sitt sätt.

 

Det är tid för de bibel-troende kristna att börja odla ett nyktert förhållningssätt och leva bland människor som Guds söner och likt dem som väntar ett arv i den kommande tidsåldern. Detta kommer att kräva mer än ett försök till ansträngning; hela världen och en större del av församlingen kommer att ställa sig på tvären mot det. Men om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?