Citat - Quotes 2

?The modern missionary movement as a whole is usually dated from the closing years of the eighteenth century. In 1787, the first mention is made of Missions established by the Methodist Society.? In 1792, the Baptist Missionary Society came into being, mainly through the influence of Carey. Three years later the London Missionary Society was founded?The closing year of the century saw the inauguration of the Church Missionary Society, and also of the Religious Tract Society?That all these agencies were the result of the (Evangelical) Revival cannot be questioned; the leaders In almost every case had come under its influence directly or indirectly; many of them were a part of its fruit. Under the strong constraining love of Christ they felt impelled to think of others, less favored than them selves. Their Master words rang in their ears: ?Go ye into all the World?; they realized that they were ?put in trust with the Gospel,? and in the spirit of loyal and willing obedience they began to see how best they might discharge their trusteeship. Such was the origin of the first effort of Protestantism, on any large organized scale, to evangelize the world.?  ? Rev. Bishop E. R. Hasse, The Moravians

?Revival always raises up agencies for the propagation of the Gospel?those gifted as exponents of vital truth, those who get visions of far-off heathen, and souls dying at our doors, either want to go themselves, or consecrate their faculties to make money to send others.?  - W. G. Bennett

Martin Lloyd-Jones ?The main reason we should be praying about revival is that we are anxious to see God?s name vindicated and His glory manifested. We should be anxious to see something happening that will arrest the nations, all the peoples, and cause them to stop and think again,?  - Martin Lloyd-Jones

?History testifies to the power of prayer as the prelude to spiritual awakening and missions advance.? ? John Piper

?To understand aright the fruitfulness of this period (1866) it should be borne in mind that Mr. Taylor, among many others, was reaping the aftermath of the great revival of 1859.  That wonderful spiritual awakening had not only swept thousands into the Church of Christ; it had prepared the way for a new order of things, an up-springing of individual faith and effort, characterized by love for souls and new resourcefulness in seeking their salvation.?  - Mrs. Howard Taylor, Hudson Taylor and the China Inland Mission ? The Growth of a work of God 

?Missionary fervor has always followed in the wake of revivals.?  ? W. J. Dawson

?All the first missionaries were converted and received their missionary baptism in revivals?There would have been no missionaries to send if God had not poured out His Spirit, and raised them up and prepared them to endure hardness as good soldiers of Jesus Christ. In these revivals the holy fire was kindled which waked up and warmed the churches to an onward aggressive movement such as had never been known in this country before.?  - Henry C. Fish, Handbook of Revivals

"I am convinced that nothing less than a mighty Holy Ghost revival will awaken us to a sense of our great privilege and responsibility with regard to the missionary challenge and world evangelization." - Clifford Filer   


William Carey "If you want the Kingdom speeded, go out and speed it yourselves. Only obedience rationalizes prayer. Only Missions can redeem your intercessions from insincerity." - William Carey 

The invasion of the Church by the world is a menace to the extension of Christ's Kingdom. In all ages conformity to the world by Christians has resulted in lack of spiritual life and a consequent lack of spiritual vision and enterprise. A secularized or self-centered Church can never evangelize the world.?  - John R. Mott

?There is need of a great revival of spiritual life, of truly fervent devotion to our Lord Jesus, of entire consecration to His service. It is only in a church in which this spirit of revival has at least begun, that there is any hope of radical change in the relation of the majority of our Christian people to mission work.? ? Andrew Murray  

? Whenever, in any century, whether in a single heart or in a company of believers, there has been a fresh effusion of the Spirit, there has followed inevitably a fresh endeavor in the work of evangelizing the world.?  - A. J. Gordon  

?Raymund Lull sought in vain for the sympathy of popes and prelates in his heroic missionary project, and finally had to go forth as a solitary and unsupported herald of the cross among the Muslims. Today this man's grace and apostleship are so fully recognized that historians of missions ask not whether he heard the voice of the Holy Spirit, but whether he was not almost the only one who heard it, in that dreary and unspiritual age.? ? A. J. Gordon  

"Repentance unto life is a saving grace, whereby a sinner, out of a true sense of his sin, and apprehension of the mercy of God in Christ, doth, with grief and hatred of his sin, turn from it unto God, with full purpose of, and endeavor after new obedience.?  -The Westminster Shorter Catechism

"Oh, for closest communion with God, till soul and body, head, face, and heart -shine with Divine brilliancy!  But oh! for a holy ignorance of our shining!" - Robert Murray M'Cheyme

?Compassion costs. It is easy enough to argue, criticize and condemn, but redemption is costly, and comfort draws from the deep. Brains can argue, but It takes heart to comfort.? ?Samuel Chadwick 

?How careful we should be lest we misrepresent a real work of grace because of some things which occasionally may accompany it!  When Whitefield was once preaching in Boston, the place was so packed that the gallery was thought to be giving way, and there was a panic in which several persons were trampled to death. But it would be unfair and unreasonable to blame the revival for this? We do not despise the great river because of the sticks and straws that may occasionally float on its surface.?  ? William Alexander McKay (1890)  

?Some people do not like to hear much of repentance; but I think it is so necessary that if I should die in the pulpit, I would desire to die preaching repentance, and if out of the pulpit I would desire to die practicing it.?  -Matthew Henry

?Depend upon it, if you are bent on prayer, the devil will not leave you alone. He will molest you, tantalize you, block you, and will surely find some hindrances, big or little or both. And we sometimes fail because we are ignorant of his devices?I do not think he minds our praying about things if we leave it at that. What he minds, and opposes steadily, is the prayer that prays on until it is prayed through, assured of the answer.? - Mary Warburton Booth 

?How we have prayed for a Revival - we did not care whether it was old-fashioned or not - what we asked for was that it should be such that would cleanse and revive His children and set them on fire to win others.?  - Mary Warburton Booth

James Hudson Taylor ?I myself, for instance, am not especially gifted, and am shy by nature, but my gracious and merciful God and Father inclined Himself to me, and when I was weak in faith He strengthened me while I was still young. He taught me in my helplessness to rest on Him, and to pray even about little things in which another might have felt able to help himself.? - James Hudson Taylor

"Do not have your concert first, and then tune your instrument afterwards. Begin the day with the Word of God and prayer, and get first of all into harmony with Him.?  ?James Hudson Taylor

? Then I set my face toward the Lord God to make request by prayer and supplications, with fasting, sackcloth, and ashes. And I prayed to the LORD my God, and made confession, and said, "O Lord, great and awesome God, who keeps His covenant and mercy with those who love Him, and with those who keep His commandments, we have sinned and committed iniquity, we have done wickedly and rebelled, even by departing from Your precepts and Your judgments.? ?Daniel  9:3-5 

?Our sufficiency is of God. Difficulties melt in His presence. In Him are those mighty, overcoming energies, which accomplish the possible and the impossible with equal readiness?The real resources are with Him for the evangelizing and the redeeming of the world. But He has not been able to do ?many mighty works? in the non-Christian lands, because of our unbelief as a Church.  We have not possessed our possessions. God has been waiting to be honored by the faith of a generation that would call upon Him for really large outpourings of His power.?  ?J. Lovell Murray (SVM) 

?God has honored this generation as He has never honored a generation before. He has thrown dazzling opportunities before it. He has flung wide open for it the doors of access to all parts of His world and has laid at its feet every possible advantage and facility.?  -J. Lovell Murray (SVM)  

?Ah, prayer turns trembling saints into great victors! There is no such thing as surrender, or even discouragement, to a man who dwells in the secret place of the Most High and abides under the shadow of the Almighty.?  ?Henry W. Frost 

?I have seen many men work without praying, though I have never seen any good come out of it; but I have never seen a man pray without working.?  - James Hudson Taylor

?The men that will change the colleges and seminaries here represented are the men that will spend the most time alone with God?It takes time for the fires to burn. It takes time for God to draw near and for us to know that He is there. It takes time to assimilate His truth. You ask me, How much time? I do not know. I know it means time enough to forget time.? - John R. Mott   

?You have nothing to do but to save souls. Therefore spend and be spent in this work. And go not only to those that need you, but to those that need you most?It is not your business to preach so many times, and to take care of this or that society; but to save as many souls as you can; to bring as many sinners as you possibly can to repentance.? ? John Wesley  

"And we ourselves are 'saved to save'-we are made to give-to let everything go if only we may have more to give. The pebble takes in all the rays of light that fall on it, but the diamond flashes them out again; every little facet is a means, not simply of drinking more in, but of giving more out." -Lillias Trotter     

"Yes, there lies before us a beautiful possible life-one that shall have a passion for giving: that shall be pored forth to God-spent out for man: that shall be consecrated for the hardest work and the darkest sinners." -Lillias Trotter   

?Let Christians remember, that in a season of revival as well as in a season of coldness, the evidence of piety is to be sought in the fruits of the Spirit.  And let sinners remember that no degree of attendance on means, no degree of fervor, can be substituted for repentance of sin and faith in the Savior..." -William B. Sprague  

? I am born for God only. Christ is nearer to me than father, or mother, or sister - a near relation, a more affectionate Friend; and I rejoice to follow Him, and to love Him. Blessed Jesus!  Thou art all I want -a forerunner to me in all I ever shall go through as a Christian, a minister, or a missionary."  -Henry Martyn

Keith Green ?If your heart takes more pleasure in reading novels, or watching TV, or going to the movies, or talking to friends, rather than just sitting alone with God and embracing Him, sharing His cares and His burdens, weeping and rejoicing with Him, then how are you going to handle forever and ever in His presence...?  You'd be bored to tears in heaven, if you're not ecstatic about God now!? -Keith Green

?Oh! men and brethren, what would this heart feel if I could but believe that there were some among you who would go home and pray for a revival ? men whose faith is large enough, and their love fiery enough to lead them from this moment to exercise unceasing intercessions that God would appear among us and do wondrous things here, as in the times of former generations.? -C. H. Spurgeon

?Revivals begin with God's own people; the Holy Spirit touches their heart anew, and gives them new fervor and compassion, and zeal, new light and life, and when He has thus come to you, He next goes forth to the valley of dry bones?Oh, what responsibility this lays on the Church of God! If you grieve Him away from yourselves, or hinder His visit, then the poor perishing world suffers sorely!? ?Andrew A. Bonar

?In the Irish Revival of 1859, people became so weak that they could not get back to their homes. Men and women would fall by the wayside and would be found hours later pleading with God to save their souls. They felt that they were slipping into hell and that nothing else in life mattered but to get right with God... To them eternity meant everything. Nothing else was of any consequence. They felt that if God did not have mercy on them and save them, they were doomed for all time to come."  - Oswald J. Smith

C. T. Studd ?We Christians too often substitute prayer for playing the game. Prayer is good; but when used as a substitute for obedience, it is nothing but a blatant hypocrisy, a despicable Pharisaism...To your knees, man! and to your Bible! Decide at once! Don't hedge! Time flies!  Cease your insults to God, quit consulting flesh and blood. Stop your lame, lying, and cowardly excuses. Enlist! " - C. T. Studd 

"The love-slave has no pleasure like that of serving his master. this is his joy, and his very "crown of rejoicing." The love-slave is altogether at his master's service. He is all eyes for his master. He watches. He is all ears for his master. He listens. His mind is willing. His hands are ready. His feet are swift to sit at the master's feet and look into his loved face, to listen to his voice and catch his words; to run on his errands, to do his bidding, to share his privations and sorrows, to watch at his door, to guard his honor, to praise his name, to defend his person, to seek and promote his interests, and, if needs be, to die for his dear sake; this is the joy of the slave of love, and this he counts his perfect freedom." -Samuel L. Brengle

"My Lord was pleased to die for my sins; why should I not be glad to give up my poor life out of love for Him." -Girolamo Savanarola

"I feel very happy since the Lord called me to step out in faith, and I obeyed. The Lord is our inexhaustible treasure." -Pandita Ramabai

?Perhaps if there were more of that intense distress for souls that leads to tears, we should more frequently see the results we desire. Sometimes it may be that while we are complaining of the hardness of the hearts of those we are seeking to benefit, the hardness of our own hearts and our feeble apprehension of the solemn reality of ­eternal things may be the true cause of our want of success.? -James Hudson Taylor 

?This season of waiting is always an essential qualification for successful service. God would have His children realize the utter inadequacy of all human means to accomplish His gigantic purposes, that thus the praise and glory might be afterwards ascribed exclusively to Him. The disciples were given ten days to review the field of battle, to recognize the difficulties that bristled round on every side, to measure the adversaries' strength, and to understand their own helplessness and weakness; thus were they driven to their knees in earnest, anxious prayer. Then came the answer. The promise was fulfilled, and the power stored up in the almighty Savior was brought down to His disciples in the person of the Holy Spirit.? -Hugh D. Brown

?The chief danger of the Church today is that it is trying to get on the same side as the world, instead of turning the world upside down. Our Master expects us to accomplish results, even if they bring opposition and conflict. Anything is better than compromise, apathy, and paralysis.  God give to us an intense cry for the old-time power of the Gospel and the Holy Ghost!?  -A. B. Simpson

?It is not the bee's touching on the flowers that gathers the honey, but her abiding for a time upon them, and drawing out the sweet. It is not he that reads most, but he that meditates most on divine truth, that will prove the choicest, strongest Christian.? -Joseph Hall  

?The branch of the vine does not worry, and toil, and rush here to seek for sunshine, and there to find rain. No; it rests in union and communion with the vine; and at the right time, and in the right way, is the right fruit found on it. Let us so abide in the Lord Jesus.? -James Hudson Taylor

R. A. Torrey ?The reason why many fail in battle is because they wait until the hour of battle. The reason why others succeed is because they have gained their victory on their knees long before the battle came...Anticipate your battles; fight them on your knees before temptation comes, and you will always have victory.?  - R. A. Torrey

?The way to stimulate and provoke others unto good works is to strive to outrun them in the race.  The way to rebuke the cold and indifferent is to be always full of zeal and ?abounding in the work of the Lord? yourself.  Men will be much more ready to answer a call to come up to your level, than a command to advance beyond you.? - Record of Christian Work, May 1909

?A sermon in shoes is often more eloquent than a sermon on paper.? - Theodore L. Cuyler    

?Closet communion needs time for the revelation of God?s presence.  It is vain to say, ?I have too much work to do to find time.?  You must find time or forfeit blessing.  God knows how to save for you the time you sacredly keep for communion with Him.? ? A. T. Pierson  

?Today comes but once, and comes never to return.  We hope it will come again tomorrow; but it does not. It is gone forever, with its inexhaustible possibilities, privileges and responsibilities.? ? Record of Christian Work, October 1908  

?Elijah on Carmel did not only pray; he kept his eyes open to see the rising cloud.? ? Theodore L. Cuyler  

?With some men it would seem, if they could control God's operations and manipulate His actions they might tolerate a revival; but to allow God a free hand, fills them with righteous indignation and horror. If only God would consent to become an 'ecclesiastic' and respect their dignity and decorum and beautiful order of service and ways of running the Church, they might condescend to have a revival.? ? William P. Nicholson

?To arouse one man or woman to the tremendous power of prayer for others, is worth more than the combined activity of a score of average Christians.? - A. J. Gordon 

"I would rather train twenty men to pray, than a thousand to preach; - A minister's highest mission ought to be to teach his people to pray." -H. MacGregor 

"Are you living for the things you are praying for?" - Austin Phelps

?Oh, to realize that souls, precious, never dying souls, are perishing all around us, going out into the blackness of darkness and despair, eternally lost, and yet to feel no anguish, shed no tears, know no travail! How little we know of the compassion of Jesus!" - Oswald J. Smith

A. W. Tozer ?Wise leaders should have known that the human heart cannot exist in a vacuum. If Christians are forbidden to enjoy the wine of the Spirit they will turn to the wine of the flesh....Christ died for our hearts and the Holy Spirit wants to come and satisfy them." - A. W. Tozer 

"We need a baptism of clear seeing. We desperately need seers who can see through the mist--Christian leaders with prophetic vision. Unless they come soon it will be too late for this generation. And if they do come we will no doubt crucify a few of them in the name of our worldly orthodoxy." -A. W. Tozer

Citat - Quotes


Arthur T. Pierson ?If missions languish, it is because the whole life of godliness is feeble. The command to go everywhere and preach to everybody is un-obeyed, until the will is lost by self-surrender in the will of God. There is little right giving because there is little right living, and because of the lack of sympathetic contact with God in holiness of heart, there is a lack of effectual contact with him at the Throne of Grace. Living, praying, giving and going will always be found together, and a low standard in one means a general debility in the whole spiritual being.? ? Arthur T. Pierson
?The Protestant Churches owe an immeasurable debt to the Evangelical Revival? it added an intense sense of civic responsibility, and this naturally found its expression both in such movements of reform as the campaign for the abolition of slavery and in zeal for missionary endeavour? At a time when all these movements were showing signs of dying down, the Second Evangelical Awakening crossed the Atlantic from America to Britain in 1858. This was undenominational in character, and produced that new phenomenon of the nineteenth century, the interdenominational or undenominational missionary society.? ? Stephen Neill, A History of Christian Missions

?In regard to our foreign mission, we are at present in need of almost everything. We are greatly in need of money, and we are sorely in need of missionaries; but what we want most is Life and an increase of spiritual power? Money will flow in streams to God?s treasury, and men will offer themselves in companies, and our missionary enterprise will expand into missions worthy of the name, when the enthusiasm of Christ, the fire of the Holy Ghost, possesses the Church - never tilt then.? ? Rev. Archd Scott, The Church of Scotland Home & Foreign Missionary Record

?Missionary work in foreign fields would soon cease to bring forth fruit if it would not have been for special revival seasons.? ? Henry B. Roller, The Twentieth Century Revival (1911)

?The only hope of missions lay in a revival of religion, wide-spread and deep-reaching.? - Arthur T. Pierson, The Crisis of Missions (1886)

?The first work of the Spirit of God at this epoch was to convince men anew of sin and of righteousness and of judgment to come; to set before them the heinousness of unbelief in Christ, the possibility of victory over evil through Him, and the certainty of retribution for all that set Him at naught. When the people of Christian lands felt the pressure of these truths on their own conscience, they were not slow to think of the danger of loss and misery that hung over races which had never heard the glad tidings of the Christian salvation.? ? J. P. Lilley, The Victory of the Gospel

?It is the century of missions largely, yes mainly, because it has been also, beyond any other, a century of revivals, of quickening and purified spiritual life? In large measure modern missions are the direct product of revivals. ? ? Delavan L. Leonard, A Hundred Years of Missions (published ?1895)

?A passion for missions is the result of a special conviction, a new inward work of the Holy Ghost.? ? James Elder Cumming

?Yes, my friends, it is amidst the effusions of the Spirit of God that men are trained to engage actively and efficiently in the great enterprise of Christian benevolence: here they are to have their hearts and their hands opened in behalf of those who are sitting in the region and shadow of death: here they are to catch that spirit of zeal, and self-denial, and holy resolution, which will lead them to attempt great things, and by God's blessing to accomplish great things, towards the moral renovation of the world?.I hardly need to say that all our great benevolent institutions ? our Missionary, and Bible, and Tract, and Education and all kindred societies, have flourished most when the influence of God?s grace have been most abundantly experienced.? ? ? William B. Sprague , Lectures on Revivals of Religion (1832)

?In every revival there is a reemphasis of the Church's missionary character. Men return to Calvary, and the world is seen afresh through the eyes of Christ. The infinite compassion of Christ fills the heart, and the passion evoked by Calvary demands the whole wide world as the fruit of His sacrifice.? ?John Shearer, Old Time Revivals

?The Revival of 1859 helped to lay the foundations of the modem international and interdenominational missionary structure?Every revival of religion in the homelands is felt within a decade in the foreign mission-fields, and the records of missionary enterprises and the pages of missionary biography following I860 are full of clearest evidence of the stimulating effect of the Revival throughout the world.? ?J. Edwin Orr

?A mighty spiritual revival in the Church is the fundamental need of the hour; it is the only thing that will avail? When it comes the problems of missionary recruits and missionary support will be solved.? - Robert Hall Glover, The Progress of World Wide Missions

?The fact is indisputable that revivals of true Christianity issue in missionary effort. In the absence of revival and of a healthy Church life missionary interest and effort alike languish.? ? S. M. Houghton, Sketches from Church History

? Whenever, in any century, whether in a single heart or in a company of believers, there has been a fresh effusion of the Spirit, there has followed inevitably a fresh endeavor in the work of evangelizing the world.? - A. J. Gordon, The Holy Spirit in Missions

?Following the 1858 Prayer Revival, a world-wide interdenominational student missionary movement began to flourish. In 1886, the Student Volunteer Movement was founded. This movement heightened missions awareness and over the next several decades helped recruit some 20,000 students who went forth to serve on the mission field.? - Timothy K. Beougher, Evangelical Dictionary of World Missions

?It is utterly impossible to divorce the story of student awakenings from the course of missions in countries overseas. From the beginning, one of the most immediate and dramatic effects of college revivals has been the recruitment of personnel for the work of Christ abroad.? -J. Edwin Orr, Campus Aflame

?A mighty spiritual revival in the Church is the fundamental need of the hour; it is the only thing that will avail? When revival comes the problems of missionary recruits and missionary support will be solved.? - Robert Hall Glover, The Progress of World Wide Missions

?Water cannot rise any higher than its source, nor can the mission overseas be any stronger than the supporting church at home. A sick church can never save a dying world?Throughout history, revival at home and missions abroad have always gone together.? ? J. Herbert Kane, A Concise History of the Christian World Mission

Andrew Murray ?There is need of a great revival of spiritual life, of truly fervent devotion to our Lord Jesus, of entire consecration to His service. It is only in a church in which this spirit of revival has at least begun, that there is any hope of radical change in the relation of the majority of our Christian people to mission work.? - Andrew Murray (1900)

?Awakenings resulted from revivals as the Church moved powerfully into the world in evangelism, social transformation, and mission?The two cannot be separated.? - Paul E. Pierson, Evangelical Dictionary of World missions

?The Evangelical Awakening both founded and established the far-sighted world Protestant foreign missionary movement, this is a fact no student of the period can doubt.? ? J. Wesley Bready, England: Before and after Wesley

?The evangelical revival in the English-speaking world two hundred years ago had vast influence in increasing the confidence that all nations of the earth would yet be turned to the gospel of Christ.? ? Ian Murray, The Puritan Hope

?Not till the eighteenth century began to usher in the great Evangelical Revival did the churches of Reformed Christendom put forth their strength in missionary effort.? - J. P. Lilley, The Victory of the Gospel

?The astonishing missionary advance at the close of the eighteenth century and the onset of the nineteenth was a direct consequence of the Evangelical Awakening.? - Skevington Wood, The Inextinguishable Blaze

?The first work of the Spirit of God was to convince men anew of sin and of righteousness and of judgment to come? When the people of Christian lands felt the pressure of these truths on their own conscience, they were not slow to think of the danger of loss and misery that hung over races which had never heard the glad tidings of the Christian salvation.? ? J. P. Lilley, The Victory of the Gospel

?In times when church work and missionary endeavors have dwindled for lack of support, it has been from revivals that a new supply of manpower has arisen? ? Iain H. Murray, Pentecost ?Today?

?The Church today needs a revival?There is plenty of missionary sentiment; but little of that practical self-denial and burning zeal which impelled the Moravians to go forth without script or purse, to carry the banner of the Cross to the dark places of the earth.? ? Edwin Hodder, The Conquest of the Cross, A Record of Missionary Work throughout the World

?The first work of the Spirit of God was to convince men anew of sin and of righteousness and of judgment to come? When the people of Christian lands felt the pressure of these truths on their own conscience, they were not slow to think of the danger of loss and misery that hung over races which had never heard the glad tidings of the Christian salvation.? ? J. P. Lilley, The Victory of the Gospel

?In times when church work and missionary endeavors have dwindled for lack of support, it has been from revivals that a new supply of manpower has arisen? ? Iain H. Murray, Pentecost ?Today?

?The Church today needs a revival?There is plenty of missionary sentiment; but little of that practical self-denial and burning zeal which impelled the Moravians to go forth without script or purse, to carry the banner of the Cross to the dark places of the earth.? ? Edwin Hodder, The Conquest of the Cross, A Record of Missionary Work throughout the World

?Following the 1858 Prayer Revival, a world-wide interdenominational student missionary movement began to flourish. In 1886, the Student Volunteer Movement was founded. This movement heightened missions awareness and over the next several decades helped recruit some 20,000 students who went forth to serve on the mission field.? - Timothy K. Beougher, Evangelical Dictionary of World Missions

James Edwin Orr ?It is utterly impossible to divorce the story of student awakenings from the course of missions in countries overseas. From the beginning, one of the most immediate and dramatic effects of college revivals has been the recruitment of personnel for the work of Christ abroad.? -J. Edwin Orr, Campus Aflame

?The Revival of 1859 helped to lay the foundations of the modern international and interdenominational missionary structure?Every revival of religion in the homelands is felt within a decade in the foreign mission-fields, and the records of missionary enterprises and the pages of missionary biography following I860 are full of clearest evidence of the stimulating effect of the Revival throughout the world.? - J. Edwin Orr

?If I should die, I shall be able to say to the rising generation, God will surely visit you. A work is begun that will not end till the world be subdued to the Savior. ? - Andrew Fuller

?The outpourings of the Spirit will bring about the work of conversion in a wonderful manner. They will result in the calling of new laborers who will be zealous to carry the gospel to the nations of the world.? - Charles L. Chaney, The Birth of Missions in America


?When the churches stirred to life near the end of the Eighteenth Century, they gave themselves to missionary organization and action as never before. The dynamic of the renewed efforts was that ?powerful impulse? let loose in America in the Great Awakening. Pious missionaries crossed the mountains, sought out the Indian tribes and invaded the southern frontier. They gathered churches in the cities, preached to the slaves, and ultimately spread out to the islands and continents of the world. The categories that marked the boundaries of their theology came from the Puritans. The under-girding spirit that moved them to action and flavored their theology was that of the Evangelical Revival.? - Charles L. Chaney, The Birth of Missions in America

?Almost all the (missionary pioneers) had come more or less directly under the influence of what we call the Evangelical Revival, that is, that movement of the Spirit of God which? gave a new vitality in the second half of the eighteenth century to personal faith.? ? Ernest A. Payne, The Growth of the World Church

C. H. Spurgeon ?It is a want of a revived godliness in our church at home which prevents our hoping for any great success abroad. Ah brethren we must till our own vineyards better, or else God will not make us successful in driving the plow across the broad acres of the continents?.Just as the anointing oil was first poured on Aaron?s head, and then went to the skirts of the garment, so must the Holy Spirit be poured on us, and then shall it go to the utmost borders of the habitable earth.? - C. H. Spurgeon

?Revivals and missions have always been closely related. Eighteenth-century awakenings laid the foundation for the modern missions movement. In the next century they brought renewed zeal among the faithful, inspired believers to enter the ministry or become missionaries, and influenced non-Christians to convert.? - A. Scott Moreau, Gary R. Corwin, Gary B. McGee, Introducing World Missions

?The eighteenth-century evangelical revivals that began in England with Whitefield and Wesley played an important role in awakening Christian leaders and laypeople to the responsibility for evangelism worldwide.? - Ruth A. Tucker

?The times have changed; but the need for the Holy Spirit has not passed away. It is the special need of this age. It would not be difficult to find analogies between the beginning of the last century and the close of the present century. History repeats itself. And just as during the last century salvation was of the Lord, so now salvation must be of the Lord. It is the incoming of God?s life that raises the level, that freshens and invigorates the springs of progress, that improves society, that elevates and strengthens the moral tone, that gives success to the Gospel, that fits and qualifies the Church for the triumphant accomplishment of her mission in the world. And the lesson of the last century?and the lesson of Pentecost and the lesson of all similar seasons of blessing?is that the incoming of God?s life is conditioned by prayer. The preliminary is prayer. The law is prayer; and it is not arbitrary, but in the very nature of things necessary?When, therefore, God?s people ?give? themselves to prayer, compelled by the heart?s longings after God and after the salvation of men, genuine revival is near?

Shall we not, then, supply the condition? Observe the law? Prepare the way? Cast out the stones?? Make it possible for God to bless us and to ?REVIVE His work in the midst of the years?? He is summoning us to the duty, and will therefore help us if we strive to do His will. He is eager to fill us with the Holy Ghost, and is just waiting for us. Oh how much longer will He have to wait? How we are wronging our own souls, and hindering God, and standing in the way of the salvation of men! Let us prostrate ourselves before Him, and acknowledge our offences, and seek the forgiveness that is never denied to the penitent, and ask for the gift unspeakable; and we shall rise up ?endued with power? and instinct with the life of God.? - William Crosbie, The Evangelization of the World


?The links between the missionary movement and the Evangelical Revival are remarkably close. Revival largely supplied the men, the motive, and the message? Each of the missionary societies was indebted to it.? - Arthur Skevington Wood


?The modern missionary movement as a whole is usually dated from the closing years of the eighteenth century. In 1787, the first mention is made of Missions established by the Methodist Society.? In 1792, the Baptist Missionary Society came into being, mainly through the influence of Carey. Three years later the London Missionary Society was founded?The closing year of the century saw the inauguration of the Church Missionary Society, and also of the Religious Tract Society?That all these agencies were the result of the (Evangelical) Revival cannot be questioned; the leaders In almost every case had come under its influence directly or indirectly; many of them were a part of its fruit. Under the strong constraining love of Christ they felt impelled to think of others, less favored than them selves. Their Master words rang in their ears: ?Go ye into all the World?; they realized that they were ?put in trust with the Gospel,? and in the spirit of loyal and willing obedience they began to see how best they might discharge their trusteeship. Such was the origin of the first effort of Protestantism, on any large organized scale, to evangelize the world.? ? Rev. Bishop E. R. Hasse, The Moravians

Syndare I Guds Vredes Händer - J.Edwards DEL 1

Predikan av Jonathan Edwards







"Den tid då deras fot skall vackla." 5 Mos 32:35

I denna vers är Guds hämnd hotande över de otroende israeliterna, de som var Guds osynliga folk och levde under nåden men som trots alla Guds underbara gärningar mot dem förblev rådlösa utan att förstå (v 28). Trots all himmelsk bearbetning födde de fram bitter och giftig frukt, vilket verserna 33-34 visar.


Den formulering jag valt för min text - "den tid då deras fot skall vackla", som relaterar till det straff och den undergång som dessa ogudaktiga israeler var utlämnade till - tycks innebära följande: De var alltid utlämnade till undergång, likt den som står eller vandrar på hala ställen alltid är utlämnad till att falla. Detta är underförstått genom det sätt som fördärvet kommer över dem, beskrivet som att deras fot vacklar. På samma sätt uttrycks det i Ps 73:18, "På hal mark ställer du dem, du störtar ner dem i fördärvet." Det betyder att de alltid var utlämnade till plötslig och oväntad undergång, likt den som vandrar på hala ställen och i varje ögonblick kan falla och inte kan förutse nästa ögonblick om han ska stå eller falla. Och när han sedan faller sker det i ett ögonblick utan varning. Om detta handlar Ps 73:18-19, "På hal mark ställer du dem, du störtar ner dem i fördärvet. Hur plötsligt går de inte under!"


En annan sak som är underförstått är att de är benägna att falla av sig själva utan att bli nedkastade av någon annans hand, likt den som står på hal mark inte behöver något för att falla förutom hans egen tyngd.


Orsaken till varför de inte redan fallit eller faller nu är endast den att Guds bestämda tid ännu inte har kommit. För det står att när "den tid" kommer, dvs när den utsatta tiden är inne, då ska deras fot vackla. Då ska de utlämnas till att falla, vilket de av deras egen tyngd är benägna till. Gud ska inte mer hålla dem uppe på dessa hala ställen utan ska låta dem gå, och då, i det ögonblicket, ska de falla i fördärvet, likt den som står på lutande hal mark på kanten av en avgrund - han kan inte stå rak och så fort han vacklar faller han genast och är förlorad.


Jag vill nu hävda följande: Det finns ingenting som någonsin kan hindra ogudaktiga människor från helvetet förutom Guds välvilja. Med Guds välvilja menar jag hans suveräna och enväldiga välvilja som inte kan hindras av något krav eller något hinder eller från någon skyddande hand över de gudlösa under något ögonblick, nej, ingenting förutom Guds vilja till syvende och sist.

Sanningen av denna iakttagelse må framgå genom att beakta följande: Det finns ingen brist på kraft och makt i Gud att under vilket ögonblick som helst kasta ogudaktiga människor i helvetet. Människohänder har ingen styrka när Gud står upp. Den starkaste har ingen kraft att då stå emot, inte heller kan någon befria från Hans hand.


Gud inte bara förmår att kasta de ogudaktiga till helvetet, han kan också mycket lätt göra det. Ibland kan en jordisk härskare få brottas med många problem för att underkuva en upprorsmakare som har funnit möjligheter att befästa sig och gjort sig mäktig genom ett stort antal män. Men så är inte situationen med Gud. Det finns ingen fästning som kan försvara sig mot Guds kraft och makt. Om än människor i mängd går samman, ja, om en stor hop av Guds fiender förenar sig och sluter sig samman så kommer de lätt att smulas sönder. De är lika en stor och lätt hög av agnar i virvelstormen, eller som en mängd torra flisor framför förtärande flammor.


För oss är det lätt att trampa på och krossa en mask som vi ser kräla på marken. Det är lätt för oss att klippa eller bränna av en tråd som något hänger på, likaså lätt är det för Gud, när han så behagar, att kasta sina fiender ner till helvetet. Vilka är vi, att vi tror oss kunna stå inför honom för vilken jorden skakar när han tillrättavisar och för vilken bergsklipporna slungas ner?


De förtjänar att kastas i helvetet. Gudomlig rättvisa står inte i vägen för det och har inget att invända mot att Gud använder sin makt att när som helst fördärva dem. Tvärtom, rättvisan kräver med hög röst ett ändlöst straff för deras synder. Gudomlig rättvisa säger till varje träd som bringar fram Sodomsfrukt: "Hugg ner det! Varför skall det få suga ut jorden?" Luk 13:7. Den gudomliga rättvisans svärd svingas i varje ögonblick över deras huvuden, och det är inget annat än hans suveräna nåd och vilja som håller den tillbaka. De är redan under en dom fördömda till helvetet. Och de förtjänar inte bara att kastas dit, utan domslutet utifrån Guds lag - denna eviga och oföränderliga rättfärdighetslag som Gud har förordnat mellan sig och människosläktet - träder upp mot dem, så att de redan är tvingade till helvetet. "Den som inte tror är redan dömd", Joh 3:18.


Varje oomvänd människa hör med rätta till helvetet, det är hennes plats och därifrån är hon, "ni är nerifrån", Joh 8:23. Och hon är bunden att gå dit. Det är platsen som rättvisan och Guds ord och domslutet av Hans oföränderliga lag har bestämt åt henne. De är nu föremål för samma Guds vrede och förbittring som framställs för oss i helveteskvalen. Och orsaken till varför de inte i varje ögonblick går till helvetet är inte därför att Gud, i vars makt de är, inte är oerhört vred på dem, så som han är med många eländiga varelser som nu plågas i helvetet och som där känner och bär hans våldsamma vrede.


Ja, Gud är mycket mer vred på många som nu är på jorden - utan tvivel på många som nu är i denna församling och som kanske nu lever i all välmåga - än han är på många av dem som nu är i helvetets lågor. Det är alltså inte därför att Gud är obekymrad över deras ondska och inte harmas dem, som han inte lossar sin hand och hugger av dem. Gud är inte som de, om än de inbillar sig att han är det. Guds vrede brinner över dem, deras fördärv sover inte, avgrunden är förberedd, elden är tillredd, ugnen är nu upphettad och redo att ta emot dem, flammorna glöder och rasar. Det skimrande svärdet är vässat och hålls över dem, och avgrunden har öppnat sitt gap under dem.

Djävulen står redo att falla över dem och fånga dem som sina egna vid den stund Gud tillåter honom. De hör till honom, han har deras själar i sin ägo och i sitt våld. Skriften beskriver dem som hans ägodelar, Luk 11:21-22. Demonerna vaktar dem, de är alltid nära dem alldeles intill, de väntar på dem likt hungriga lejon som ser sitt byte och förväntar sig att få det, men för stunden hålls de tillbaka. Om Gud drar tillbaka sin hand genom vilken de hålls tillbaka, så skulle de omedelbart kasta sig över deras usla själar. Den gamla ormen vill sluka dem, helvetet öppnar sitt breda gap för att ta emot dem, och om Gud skulle tillåta det, skulle de strax bli uppslukade och förlorade.

I de gudlösas själar regerar dessa djävulska ingredienser som genast skulle fatta eld och flamma upp i helveteselden om det inte var för att Gud höll det tillbaka. I själva väsendet av den köttsliga människan finns en grund för helvetets alla plågor. I härskande kraft finns dessa depraverade ingredienser i dem och som besitter dem helt ? det är frön av helveteselden. Dessa ingredienser är aktiva och kraftfulla och ytterst våldsamma till sin natur, och om det inte vore för Guds tillbakahållande hand över dem, skulle de snart bryta fram och flamma upp på samma sätt som det gör med det fördärv och den fientlighet som råder i hjärtat på de förtappade själarna, och det skulle frambringa samma pina som det gör i dem.


De ogudaktigas själar jämförs i Skriften med "ett upprört hav", Jes 57:20. I detta nu håller Gud tillbaka deras ondska genom sin väldiga kraft, så som han gör med de rasande vågorna i det upprörda havet. Han säger: "Hit, men inte längre", men om Gud skulle dra tillbaka denna tillbakahållande kraft skulle ondskan strax välla fram. Synd är själens förfall och olycka. Synd är destruktivitet till sitt väsen. Och om Gud skulle låta det fritt få löpa utan att hålla det tillbaka skulle det inte finnas något som behövdes för att göra själen fullkomligt olycklig och eländig. Hjärtats fördärv i människan är omåttligt och gränslöst i sitt raseri, och så länge som de gudlösa lever här, är det som eld under kontroll av Guds betvingande makt. Om den släpptes lös skulle den sätta naturens ordning i brand. Och eftersom hjärtat nu är en syndens dypöl, så skulle synden, om den inte hölls tillbaka, omedelbart förvandla själen till en glödhet ugn eller till en smältugn av eld och svavel.

Det innebär ingen trygghet för de ogudaktiga att det inte finns några synliga tecken på att döden är nära. Det finns ingen trygghet i detta för en vanlig människa att hon nu är frisk och inte kan se vilken olycka som skulle kunna ta henne bort från världen och att där inte finns någon som helst synlig fara för henne inom synhåll. De många och ständiga erfarenheterna i världen under alla tider visar att detta inte alls bevisar att människan inte står vid evighetens rand och att hennes nästa steg inte skulle kunna bli in i en annan värld. De okända och oväntade sätt som människor plötsligt går ut ur denna världen på är otaliga och obegripliga.


De oomvända vandrar över helvetesgropen på murket tunt trä och där finns mängder av ställen som är så sköra att det inte bär deras vikt, och dessa ställen går inte att upptäcka. Dödens pilar flyger osynliga mitt på dagen. Det skarpaste öga kan inte upptäcka dem. Gud har många och outrannsakliga sätt att ta de ogudaktiga ut ur världen och sända dem till helvetet. Det finns ingen anledning för Gud att behöva göra något särskilt mirakel eller göra något vid sidan av sin försyns vanliga gång för att vid något tillfälle fördärva någon gudlös. Alla de sätt som får syndare att lämna denna världen är så i Guds händer och så universellt och absolut föremål för hans makt och beslut att det inte beror desto mindre på Guds vilja när syndare går till helvetet ? och detta oberoende av alla de sätt det kan ske på. Den naturliga människans förstånd och omsorg vad gäller att skydda sitt liv, eller vad gäller att skydda andra, gör dem inte säkra för ett enda ögonblick.


Om detta vittnar också den gudomliga försynen och den universella erfarenheten. Det finns klara belägg för att människans visdom inte kan ge något som helst skydd för döden. Om det vore så skulle vi se någon skillnad mellan de visa och kloka i denna värld, och andra, vad gäller riskerna för tidig och oväntad död. Men hur förhåller det sig? "Hur dör den vise? Som dåren!" Pred 2:16. Alla ogudaktiga människors möda och påhitt med vilka de söker undkomma helvetet - medan de fortsätter förkasta Kristus och så förblir ogudaktiga - skyddar dem inte för ett ögonblick från helvetet.

Nästan alla människor som får höra om helvetet inbillar sig att de ska undkomma det. De förtröstar på sig själva för sin egen säkerhet och tror på sig själva i vad de har gjort, i vad de gör och i vad de ämnar att göra. Var och en gör upp saker och ting i sitt eget sinne om hur de ska undkomma fördömelsen och inbillar sig att de ska lyckas väl och att deras avsikter inte ska komma till korta. De får visserligen höra att det endast är få frälsta och att de flesta människor som har dött hittills har gått till helvetet, men alla inbillar sig ändå att de kan ordna det bättre för sin egen säkerhet än vad andra har gjort. De tänker då inte komma till denna pinans plats. De tänker inom sig att de noga ska se till och ordna det hela så till sin egen fördel att de inte ska misslyckas. Men de dåraktiga människobarnen bedrar sig själva i sitt elände med sina planer. Och i förtröstan på sin egen styrka och visdom förtröstar de på inget annat än en skugga.


Större delen av de som hittills har levt under samma nådatid, och nu är döda, har utan tvivel gått till helvetet, och det trots att de var lika kloka som de som nu lever, och det trots att de försökte ordna för sin egen säkerhet. Om vi kunde tala med dem och fråga dem, en efter en, om de trodde medan de levde när de hörde om helvetet, att de själva kunde bli föremål för dess kval, då skulle vi alldeles säkert få höra från dem alla: "Nej, jag tänkte aldrig att jag skulle komma hit, jag tänkte helt annorlunda, jag tänkte finna ut sätt för mitt eget väl och ansåg mina planer vara goda. Jag planerade omsorgsfullt. Men det kom över mig helt oväntat, jag tänkte inte på det just då och på det sättet. Det kom som en tjuv. Döden överlistade mig, Guds vrede kom snabbt över mig. O, min fördömda dårskap! Jag inbillade mig själv saker och roade mig med tomma drömmar om vad jag skulle göra härnäst, och när jag sa ´frid och trygghet´ kom plötsligt fördärvet över mig."


Gud har inte ålagt sig någon skyldighet genom något löfte att hålla en vanlig människa från helvetet ens för ett ögonblick. Gud har sannerligen inte gett några löften vare sig om evigt liv eller om befrielse och bevarande från den eviga döden, förutom vad som innefattas i nådens förbund, de löften som har givits i Kristus och i vilken alla löften är Ja och Amen. Men de som inte tillhör förbundets barn har inget intresse av dessa löften som finns i nådens förbund, de tror inte på något av dessa löften och har inget intresse för Medlaren av förbundet. Så vad vissa än må ha inbillat sig och gjort gällande angående löften till vanliga människors ärliga sökanden så är det uppenbart och tydligt att vilken strävan än människan gör inom religionen, vilka böner hon än ber ? till dess hon tror på Kristus har Gud ingen som helst skyldighet att ens för ett ögonblick bevara henne från evigt fördärv.

Alltså är det så att de vanliga människorna är i Guds händer, över helvetesgropen. De har förtjänat den brinnande gropen och är redan dömda till den. Och Gud är fruktansvärt förbittrad, hans vrede är lika stor mot dem som mot de som redan pinas genom verkställandet av hans rasande vrede i helvetet, och de har inte gjort någonting för att blidka eller ens mildra denna vrede. Och Gud är inte heller bunden vid något löfte att bevara dem ens för ett ögonblick. Djävulen väntar på dem, helvetet gapar efter dem, flammorna samlar sig och försöker nå dem och skulle gärna vilja komma åt dem och sluka dem. Och elden som är instängd i deras hjärtan kämpar för att bryta sig ut. Och de har inget intresse för någon Medlare och det finns inget hjälpmedel inom räckhåll som kan ge dem någon trygghet. Det finns ingen tillflykt för dem, inget att hålla fast vid. Allt det som i varje stund bevarar dem är den suveräna viljan, det oförtjänta icke förpliktigade tålamodet hos en förtörnad Gud.

Syftet med att predika över detta ohyggliga ämne må vara för att väcka oomvända i denna församling. Så som du har hört predikas så är tillståndet för var och en som är utanför Kristus. Denna kvalfyllda värld, denna sjö som brinner av svavel sträcker ut sig under dig. Där finns en fruktansvärd grop med Guds vredes glödande flammor, där finns helvetesgapet vidöppet, och där finner du inget du kan stå på, inget att hålla fast vid, där finns inget mellan dig och helvetet annat än luft, det är bara Guds välvilja och kraft som håller dig uppe. Du är förmodligen inte medveten om detta; du ser att helvetet inte kommit åt dig, men du ser inte Guds hand i detta utan stirrar på annat som till exempel din kropps välmående, din omsorg om ditt eget liv och alla de hjälpmedel du använder för din välmåga. Men allt detta är sannerligen ingenting. Om Gud skulle dra undan sin hand skulle allt detta lika lite kunna bevara dig stående som den lätta luften kan stanna upp en från skyn fallande människa. Din ogudaktighet förvandlar dig så att luften blir tung som bly och böjer dig neråt med stor tyngd och pressar dig mot helvetet. Och om Gud låter dig nerpressas skulle du omedelbart sjunka och störta ner i den bottenlösa avgrunden. Och din starka och välmående kropp, din omsorg, din klokhet, dina bästa planer och all din egenrättfärdighet skulle ha lika liten påverkan till att bevara och skydda dig från helvetet som ett spindelväv skulle kunna stoppa upp en fallande klippa.

Om det inte var för Guds suveräna välvilja skulle jorden inte bära dig ens en liten stund, för du är en börda för den. Skapelsen suckar över dig, kreaturen har utan förskyllan drabbats av ditt förfalls bojor. Solen skiner ovilligt över dig för att ge dig ljus så du kan tjäna synden och Satan. Jorden ger ovilligt sin frukt så du kan tillfredsställa dina lustar, inte heller vill den vara en scen för din ondskas alla handlingar. Luften vill ogärna tjäna dig med andning för att uppehålla livsandarna i dina organ medan du lever för att tjäna Guds fiender. Guds alla skapelser är goda och skapades för människan med avsikt att tjäna Gud och de vill ogärna gagna några andra syften och suckar därför när de missbrukas i sitt syfte så stridande mot deras natur. Världen skulle kräkas upp dig om det inte vore för hans suveräna hand som har lagt den under hopp.


Guds vredes svarta moln hänger nu strax ovanför era huvuden, fulla av fasaväckande stormar och väldiga åskor. Och vore det inte för Guds tillbakahållande hand skulle det genast bryta fram över dig. Guds suveräna välvilja hejdar för tillfället hans våldsamma storm, annars skulle den rasande bryta fram och ditt fördärv skulle komma som en virvelstorm och du skulle vara som agnarna som virvlar omkring i sommarhettan.

Guds vrede är likt en väldig vattenmassa som är uppdämd för tillfället. Vattnet bara stiger och reser sig högre och högre till dess ett utlopp öppnas, och ju längre tid flödet stoppas upp ju hastigare och mäktigare blir dess lopp när det väl släpps lös. Det är sant att domen mot dina onda gärningar ännu inte har verkställts; floden fylld av Guds hämnd har hållits tillbaka, men din skuld har under denna tid hela tiden förökats och varje dag hopar du på dig mera vrede, vattenmassan reser sig oavbrutet och växer allt högre och väldigare och det är ingenting annat än Guds välvilja som håller vattnet tillbaka ? denna vattenmassa som ogärna vill bli kvarhållen utan bara pressar på och vill strömma fram. Det räcker att Gud bara drar bort sin hand från dammluckan och den skulle genast brytas och den hetsiga flodmassan av Guds häftiga vrede skulle rusa fram med otroligt raseri och skulle komma över dig med allmaktens kraft, och om din styrka var tiotusen gånger mer än vad den är, ja, tiotusen gånger starkare än den starkaste och kraftigaste djävul i helvetet så skulle du inte kunna motstå eller uthärda det minsta lilla.


Syndare I Guds Vredes Händer - J.Edwards DEL 2


Guds vredes båge är spänt och pilen är redo på strängen, och rättvisan riktar pilen mot ditt hjärta och spänner bågen, och det är inget annat än Guds välvilja - och det från en vredgad Gud som inte är bunden vid något löfte eller krav ? som hindrar pilen att i nästa ögonblick bli indränkt av ditt blod.

Det är alltså så att alla ni som aldrig fått era hjärtan förvandlade genom Guds Andes mäktiga kraft över era själar, ni som aldrig blivit födda på nytt och blivit nya skapelser och blivit uppväckta efter att ha varit döda i synd och fått del av ett nytt och aldrig tidigare erfaret ljus och liv ? ni är i händerna på en vredgad Gud. Om du än har reformerat ditt liv på många sätt och haft religiösa upplevelser och håller vid liv en religiös skepnad i din familj och i ditt hem och i Guds hus, så är det inget förutom hans välvilja som bevarar dig från att i denna stund uppslukas till evigt fördärv.

Hur skeptisk du nu än må vara om sanningen i det du nu hör, så kommer du då och då att bli helt övertygad om detta. De som har varit i samma situation som du har fått erfara detta, ty undergången kom plötsligt över de flesta av dem. De väntade inte något av detta och de sa ´frid och trygghet´. Men nu ser de att de ting som de förtröstade på för sin frid och trygghet var inget annat än luft och tomma skuggor. Den Gud som håller dig över helvetesgropen ? ungefär som man håller en spindel eller en vämjelig insekt över elden ? avskyr dig och är fruktansvärt förbittrad. Hans vrede mot dig brinner likt eld, han ser på dig som om du inte är värd något annat än att kastas i elden. Hans ögon är alltför rena för att stå ut med dig inför sin blick, du är tiotusen gånger mer vidrig i hans ögon än den mest avskyvärda giftorm är i vår. Du har kränkt och förtörnat honom oändligt mycket mer än någon trotsig upprorsmakare någonsin gjort mot en härskare, och ändå är det inget annat än Hans hand som bevarar dig under varje stund från att falla i elden - ingen annan orsak finns till varför du inte kom till helvetet nu i natt utan i stället fick utstå ännu en dag i denna värld efter att du igår slöt dina ögon för sömn. Och ingen annan orsak finns heller till varför du inte har släppts ner i helvetet sedan du i morse vaknade, annat än Guds bevarande hand. Det finns ingen annan orsak till varför du inte har kommit till helvetet alltsedan du satte dig här i Guds hus och förbittrat hans rena ögon genom ditt syndfulla och gudlösa sätt vid deltagandet i hans högtidliga gudstjänst. Det finns inga andra skäl att ge till varför du inte i just denna stund slungas till helvetet.


O, du syndare! Besinna den fruktansvärda fara du befinner dig i: Guds hand håller dig över en stor ugn fylld av vrede, en vid och bottenlös grop full av vredens eld, en vrede som är lika uppretad och förtörnad mot dig som mot de fördömda i helvetet. Du hänger på en smal tråd med den gudomliga vredens flammor blixtrande mot den och som varje stund är redo att svedda den och bränna sönder den. Och du är helt likgiltig för någon Medlare och har inget att hålla fast vid för din egen räddning, ingenting som kan hålla dig undan vredens flammor, ingenting själv att komma med, inget som du någonsin har gjort och inget som du kan göra för att beveka Gud att under någon enda stund skona dig.


Och tänk särskilt noga på vems vrede det här är fråga om: Det är den oändlige Gudens vrede. Om det bara var en människas vrede, om än från den mest mäktige härskare, så skulle det i jämförelse vara knappt något att ta notis om. Kungars vrede är starkt fruktad, särskilt från enväldiga kungar som har makt och är i besittning av områden att disponera så som de vill med allt liv som finns där. "Som ett ungt lejons rytande är den skräck en kung inger, den som väcker hans vrede förverkar sitt liv." Ords 20:2. Den medborgare som retar upp en suverän härskare och gör honom vred förpliktas att lida den mest extrema form av kval som mänsklig förslagenhet kan komma på att tillfoga. Men de mäktigaste jordiska härskare i deras höga majestät och makt som uppträder i stort skräckvälde är dock som klena och ömkliga maskar som krälar i stoftet, i jämförelse med den store och allsmäktige Skaparen och himmelens och jordens Konung. Det är bara lite de kan göra när de är som mest rasande och när de har gett utlopp för all sin vrede. Inför Gud är alla jordens kungar som gräshoppor. De är ett intet, ja, mindre än så - både deras kärlek och deras hat kan med rätta föraktas. Vreden från den store kungarnas Kung är så mycket mer fruktansvärd än deras, som Hans majestät är större än deras.

"Till er, mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men sedan inte kan göra något mer. Jag vill visa er vem ni skall frukta. Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna. Ja, jag säger er: Honom skall ni frukta." Luk 12:4-5. Det är hans våldsamma vrede du står naken inför.

Vi läser ofta om Guds raseri, som till exempel i Jes 59:18, "Efter deras gärningar skall han vedergälla dem. Vrede över hans motståndare." Och i Jes 66:15, "Ty se, Herren skall komma med eld, och hans vagnar skall vara som en stormvind. Han skall låta sin vrede drabba med hetta och sitt straff med eldslågor." Och så låter det på många andra ställen.

I Upp 19:15 läser vi om "Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress." Dessa ord är utomordentligt rysliga. Om de bara hade sagt "Guds vrede" så skulle orden ha uttryckt något som är oändligt fruktansvärt, men det står om "Guds stränga vrede". Guds stränghet! Jahves stränghet! O, hur fruktansvärt detta måste vara! Vem kan säga eller föreställa sig vad en sådan formulering rymmer? Men det stod också "Guds, den Allsmäktiges, stränga vrede." Som om det ska bli en mycket stor manifestation av hans allmakts styrka när det gäller vad hans stränga vrede ska åstadkomma, ja, som en rasande och utövande allmakt, så som det också är vanligt att ursinniga människor använder sin styrka.


O, vad ska inte då bli följden! Vad ska det bli av dessa usla maskar som så ska få lida! Vem kan hålla ut? Vilka hjärtan kan uthärda? Till vilket fruktansvärt och ofattbart och outsägligt djup av olycka och kval måste inte dessa eländiga varelser sjunka som kommer att bli föremål för detta! Besinna detta, du som lyssnar och ännu lever i ett obotfärdigt och oomvänt tillstånd. Att Gud ska tända sin vredes hetta betyder att han vill komma med vrede utan barmhärtighet. När Gud bevittnar din obeskrivliga nöd och ser din plåga som är så oerhörd i jämförelse med din styrka, och ser hur din eländiga själ blir krossad och nedbruten som i ett ofantligt mörker, så kommer han inte att visa någon barmhärtighet med dig, han kommer inte att dra tillbaka sin vredes fullgörande och inte ens lätta på trycket. Det blir ingen återhållsamhet eller nåd, Gud kommer inte att hejda sin hårda storm, han ska inte visa någon hänsyn till ditt väl och inte bry sig det minsta ifall du skulle få lida för mycket i något avseende, förutom att du inte ska få lida mer än vad strikt rättvisa kräver. Fastän det blir för svårt för dig ska inget hållas tillbaka. "Därför skall jag också handla i vrede. Jag skall inte skona dem och inte ha något förbarmande. Även om de ropar högt i öronen på mig, skall jag ändå inte lyssna på dem." Hes 8:18.

Idag står Gud redo att förbarma sig över dig, detta är nådens dag, du må med viss förtröstan ropa nu om att få nåd. Men en dag när nådens dag är förbi kommer ditt mest sorgsna och smärtsamma rop och skrik att vara förgäves. Vad gäller ditt väl kommer du då att gå helt förlorad och bli bortkastad från Gud. Gud vill inte ha någon annan nytta av dig än att du får lida nöd, och så ska det fortsätta att bli utan något slut, ty du ska bli ett vredens kärl avsett till fördärv, ja, endast till att fyllas med vrede ska detta kärl användas. Gud ska vara fjärran från att förbarma sig över dig när du ropar till honom, han ska då bara "le" och "håna", Ords 1:25-26.


Och hur ohyggliga är inte följande ord från Jes 63:3, vilka är ord från den store Guden: "Jag trampade dem i min vrede, trampade sönder dem i min förbittring. Då stänkte deras blod på mina kläder, så att jag fick hela min dräkt nerfläckad." Det är förmodligen omöjligt att tänka ut ord som i sig har större uppenbarelse av dessa tre verkligheter - förakt, hat och vredgad våldsamhet. Om du då ropar till Gud om förbarmande så ska han, istället för att förbarma sig över ditt dystra öde eller visa dig den minsta lilla hänsyn, endast trampa dig under sin fot. Och fastän han vet att du inte kan uthärda vikten av allmakten trampande på dig tar han ingen hänsyn till det utan ska utan nåd krossa dig under sina fötter, ja, stampa ut ditt blod och låta det flöda ut, och det ska stänka på Hans kläder och så nerfläcka hela Hans dräkt. Han ska inte bara hata dig utan även betrakta dig med yttersta förakt. Ingen plats ska förtjänas dig förutom under hans fötter till att trampas ner, så som sker med gatornas smuts. Det kval du blir utsatt för är vad Gud slutligen ska utverka för att visa vad denne Jahves vrede är. Detta har legat Gud om hjärtat, att visa för änglar och människosläktet - både hur underskön hans kärlek är, men också hur fruktansvärd hans vrede är.

Ibland får jordiska härskare i sinnet att visa hur farlig deras vrede är genom utomordentligt hårda straff som de verkställer på dem som förargar och uppretar dem. Nubukadnessar, denne mäktige och högmodige kung i det kaldeiska imperiet, ville visa sin vrede när han blev ursinnig på Sadrak, Mesak och Abed-Nego. Han gav order om att den brinnande ugnen skulle upphettas sju gånger mer än vanligt. Utan tvekan blev ugnen upphettad så mycket som mänsklig skicklighet förmådde.

Och den store Guden är också villig att visa sin vrede, och så förhärliga sitt väldiga majestät och sin mäktiga kraft genom ytterst svåra lidanden över sina fiender. "Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras .. ?" Rom 9:22. Detta är hans plan och vad han har beslutat, också att visa hur fruktansvärd hans obundna vrede är, Jahves våldsamma raseri. Detta ska han förverkliga. Där ska bli något fulländat och något som åstadkommer rysliga scener för den som är vittne.

När den store och vredgade Guden har rest sig och verkställt sin fruktansvärda hämnd över de eländiga syndarna, och uslingarna verkligen får lida den ändlösa tyngden och kraften av hans förbittring, då ska Gud församla hela universum till att beskåda hans väldiga majestät och kraft som då ska bli uppenbar. "Folken skall förbrännas till kalk, likt avhugget törne skall de brännas upp i eld. Ni som är långt borta, hör vad jag har gjort. Ni som är nära, lär känna min makt. Syndarna i Sion blir förskräckta, bävan griper de gudlösa." Jes 33:12-14.


Så kommer det att bli för er som är oomvända om ni fortsätter att vara det. Den oändliga makten, och majestätet, och den fruktansvärda allmakten hos Gud ska förhärligas i er, i den obeskrivliga styrkan av ert lidandes kval. Ni ska plågas under närvaro av de heliga änglarna och i närvaron av Lammet (Upp 14:10). Och när ni befinner er i detta lidandets tillstånd ska de ärorika och strålande invånarna i himlen komma fram och se på denna fruktansvärda syn så att de får en inblick i den Allsmäktiges rasande vrede. Och när de har sett det ska de nedfalla och tillbedja denna väldiga makt och detta majestät. "Och nymånadsdag efter nymånadsdag och sabbatsdag efter sabbatsdag skall alla människor komma och tillbe inför mig, säger Herren. Och de skall gå ut och se liken av de människor som har avfallit från mig. Deras mask skall inte dö och deras eld inte utsläckas. De skall vara en vämjelse för alla människor." Jes 66:23-24.

Det är evig vrede. Det skulle vara rysligt att bara en liten stund lida denna harm och vrede från Gud den Allsmäktige, men ni måste lida den i all evighet. Det ska inte bli något slut på detta intensiva och ohyggliga kval. När ni ser framåt ska ni se ett enda långt ´för evigt´, en gränslös varaktighet framför er. Detta ska helt uppsluka era tankar och göra era själar bestörta. Och ni ska fullständigt misströsta om att någonsin få räddas, få något slut, få någon lindring eller ens få någon vila. Ni vet då hur det blir, att ni tvingas lida genom tidsåldrar, miljoner av tidsåldrar, i brottning och strid med den allsmäktiges obarmhärtiga hämnd. Och när ni gjort så, när så många tidsåldrar har kommit och gått med er i detta tillstånd, då vet ni att allt detta varit blott ett ögonblick av vad som återstår. Ert straff ska sannerligen bli oändligt. O, vem kan uttrycka vad själens tillstånd under sådana förhållanden är! Allt som vi möjligtvis kan säga om detta ger bara en dunkel och otydlig föreställning av det, ty "vem känner din vredes makt?" Ps 90:11.


Hur hemskt är inte tillståndet för de som varje dag och varje timme står i fara för att drabbas av denna väldiga vrede och oändliga olycka? Men så ser det dystra och mörka tillståndet ut för alla själar i denna församling som inte har blivit födda på nytt, hur moraliska och strikta och sansade och religiösa de annars än är. O, att du skulle besinna detta, vare sig du är ung eller gammal! Det finns skäl att tro att det finns många i denna församling, som nu hör denna predikan, som faktiskt kommer att bli föremål för detta eviga kval. Vi vet inte vilka de är och på vilka platser de sitter och vilka tankar de nu bär på. Det kan vara så att de nu är obesvärade och lyssnar på allt detta utan oro och bröstar sig att de inte tillhör dessa och försäkrar sig själva att de ska undkomma.

Om vi visste att det fanns en person, endast en i hela församlingen som skulle drabbas av detta kval, vilken fruktansvärd tanke det vore! Och om vi visste vem det var, vad hemsk det vore att se en sådan människa! Hur skulle inte då resten av församlingen låta uppstämma ett bittert klagorop över den människan. Men nu blir det förmodligen inte bara en utan många som kommer att i helvetet minnas denna predikan. Och det vore ett mirakel om det fanns några här närvarande som inte om en kort tid kommer till helvetet, kanske till och med innan året är till ända. Och det skulle inte förvåna om några som sitter här i denna möteslokal, i hälsa, stillhet och trygghet, kommer dit före gryningen i morgon.

De av er slutligen som får leva under normala betingelser och som undkommer helvetet längst tid ska ändå mycket snart vara där! Ert fördärv sover inte, det ska komma hastigt, och med all sannolikhet mycket plötsligt över många av er. Ni har skäl att undra varför ni inte redan befinner er i helvetet. Så är utan tvivel fallet med några som ni en gång sett och känt, människor som inte förtjänade helvetet mer än er, och vilka man nu kunde tycka borde vara i livet liksom ni. Vad gäller dem har allt hopp farit, de ropar i intensivaste kval och fullständig misströstan. Men här finns ni, i de levandes land och i Guds hus, och ni har möjlighet att erhålla frälsning. Vad skulle inte dessa eländiga, förtappade, förtvivlade själar ge för en enda dags möjlighet, en sådan som ni i dag åtnjuter! Och nu har ni en ypperlig möjlighet, en dag då Kristus har slagit upp nådens dörr vidöppen och med hög röst kallar och ropar till eländiga syndare, en dag då många flockas till honom och pressar sig in i Guds rike. Många är de som varje dag kommer från öst, väst, norr och söder, många som nyligen var i samma eländiga tillstånd som ni, är nu i ett lyckligt tillstånd med hjärtan fyllda av kärlek till honom som älskade dem och som tvättade bort deras synder i sitt eget blod, och de jublar i hoppet från härlighetens Gud. Hur rysligt är det inte en sådan dag att bli lämnad efter! Att se så många andra festa medan du själv pinas och förgås! Att se så många glädjas och lovsjunga i hjärtats glädje medan du har skäl att begråta hjärtats sorg och vråla ut själens alla kval! Hur ska du kunna vila ens för ett ögonblick i ett sådant tillstånd? Är inte era själar lika dyrbara som deras själar som bor i Suffield (en grannstad) där de flockas dag efter dag till Kristus?

Är det inte många här som levt länge på jorden och ändå inte till denna dag blivit födda på nytt? Och har de därmed inte blivit främlingar för Israels folk (2 Petr 2:9-10) och inte gjort något under sitt liv annat än samlat på sig vrede inför vredens dag? O, ni respekterade, särskilt ert tillstånd är synnerligen farligt. Er skuld och ert hjärtats hårdhet är mycket stort. Ser ni inte hur vanligt det är att människor i er ålder går bort i nuvarande Guds nåds ordning så förunderlig och underbar? Ni måste besinna er och helt vakna upp ur sömnen. Ni kan inte uthärda den oändlige Gudens rasande vrede.

Och ni, unga män och kvinnor, vill ni försumma denna dyrbara tid som ni nu åtnjuter när så många andra i er ålder förnekar och avstår från all ungdomlig fåfänglighet och flockas till Kristus? Ni särskilt har nu en ypperlig möjlighet. Men om ni försummar den ska det snart bli med er som med dem som levt alla de kära ungdomsdagarna i synd och nu har trätt in i en sådan förskräcklig blindhet och hårdhet.


Och ni, barn, som är oomvända, vet ni inte att ni är på väg mot helvetet, till att lida den fruktansvärda vreden från den Gud som nu är förbittrad på er varje dag och natt? Tänker ni vara nöjda med att vara djävulens barn när så många andra barn i landet blir omvända och blir heliga och lyckliga barn till kungarnas Kung?

Må alla som ännu inte är i Kristus, alla som hänger över helvetesgropen, vare sig de är äldre, medelålders, ungdom, små barn - må de nu lyssna till Guds ord och Guds försyn som högt ljuder och kallar. Detta välbehagliga Herrens år, en dag med så stor ynnest för några, ska utan tvekan bli en väldig hämndens dag över andra. Människors hjärtan förhärdas och deras skuld förökas snabbt en dag som denna om de försummar sina själar. Och aldrig har faran varit så stor att dessa människor utlämnas till hjärtats hårdhet och sinnets blindhet. Gud tycks nu skyndsamt samla sina utvalda från alla delar av landet. Och kanske är det så att den största delen av vuxna som någonsin ska räddas ska insamlas nu under en kortare tid, och det ska då bli som det var under Andens stora utgjutelse över judarna på apostlarnas tid. Utkorelsen ska bli fulltalig och de övriga ska förblindas. Om så skulle vara fallet med dig kommer du att för evigt förbanna denna dag och förbanna den dag du föddes, när du nu får se en tid då Guds Ande utgjuts, ja, du ska önska att du hade dött och gått till helvetet hellre än att få bevittna allt detta. Som det var på Johannes Döparens tid, så är det utan tvekan även nu ? yxan är på ett särskilt sätt satt till roten på trädet, så att varje träd som inte bär god frukt ska huggas ner och kastas i elden. Må därför var och en som inte tillhör Kristus, nu vakna upp och fly från den kommande vreden. Guds allsmäktige vrede är nu sannerligen hängande över en stor del av denna församling. Må var och en fly ut från Sodom: "Fly för livet! Se dig inte tillbaka ? Fly till bergen så att du inte går under."


Del 1 Luthers föredrag till romarbrevet

Del 1

 Luthers förklaring av vissa ord i Romarbrevet Detta brev är Skriften framför alla andra i Nya testamentet. Det innehåller evangelium i all dess klarhet och renhet, och för en kristen är brevet väl värt att lära sig utantill och att dagligen ta det till sig så som ett dagligt själsligt bröd. Ty brevet kan aldrig läsas eller betraktas för mycket. Ju mer man ägnar sig åt det, desto dyrbarare blir det och desto härligare smakar det. Därför vill jag, med Guds nåd, genom detta företal öppna vägen till detta brev så att det lättare ska förstås av alla. Det har hittills blivit fördunklat genom olika utläggningar och mycken prat, fast det i sig självt har ett flödande ljus, som är tillräckligt att ge ljus åt hela Skriften. För det första måste vi veta vad Paulus menar med orden lag, synd, tro, rättfärdighet, kött, ande och liknande ord. Annars har vi ingen nytta av brevet. Lag. Detta lilla ord får vi inte förstå som om det gällde en mänsklig förordning, så att det skulle betyda en föreskrift om gärningar som ska göras eller inte göras. Mänskliga lagar uppfyller man ju om man bara handlar efter lagens föreskrift även om hjärtat inte är med. Men Gud dömer efter hjärtegrunden. Därför måste hans lag också omfattas av hjärtat. Gud nöjer sig inte med bara gärningar, utan de gärningar som inte görs av hjärtat bestraffar han som skrymteri och lögn. Därför kallas i Ps 116:11 alla människor för "lögnare", eftersom ingen av hjärtat håller eller kan hålla Guds lag. Hos sig själv finner människan olust till det goda och lust till det onda. Och där man inte gärna och med glädje gör det goda, där råder inte Guds lag i hjärtegrunden, och där råder då sannerligen synd och man förtjänar Guds vrede. Så är fallet även om man utåt visar upp ett sken av goda gärningar och ett ärbart liv. Därför drar Paulus i kapitel två slutsatsen att alla judar är syndare och säger att endast "lagens görare" är rättfärdiga inför Gud. Därmed menar han att ingen genom yttre gärningar blir lagens görare, utan säger istället till dem i v.22: "Du som säger att man inte skall begå äktenskapsbrott, du begår äktenskapsbrott." Och i v. 1 säger Paulus: "När du dömer en annan fördömer du dig själv. Du som dömer handlar ju på samma sätt." Det är som om han ville säga: Du lever till det yttre ett vackert liv, i lydnad för lagen, och dömer dem som inte lever så, och du förstår att undervisa andra, "varför ser du flisan i din broders öga", men du "märker inte bjälken i ditt eget öga." (Matt 7:3). Ty även om du till det yttre med dina gärningar iakttar lagen av fruktan för straffet eller av kärlek till lönen, så gör du det inte av lust och kärlek till lagen, utan av olust och tvång, och skulle hellre vilja göra annorlunda om inte lagen fanns. Av detta kan man dra slutsatsen att du i ditt hjärtas innersta är fientlig mot lagen. Vad hjälper det då att du lär andra att inte stjäla om du i hjärtat är en tjuv och gärna skulle vara det i handling om du bara vågade? Dessutom dröjer det vanligtvis inte länge förrän sådana skrymtare även begår den yttre handlingen. Alltså lär du andra, men inte dig själv, och inte vet du heller själv vad du lär, och du har ännu inte förstått lagen. Dessutom får lagen synden att bli mycket större, som Paulus säger i 5:20, därför att människan bara blir alltmer fientlig mot lagen ju mer den kräver sådant som hon inte förmår uppfylla. I 7:14 säger därför Paulus att "lagen är andlig". Det betyder att om lagen gällde yttre ting, då bestod uppfyllelsen i gärningar. Men då den nu är andlig kan ingen uppfylla den med mindre än att allt han gör kommer från hjärtat. Men ett sådant hjärta kan endast Guds Ande ge. Anden formar människan till likhet med Guds lag, så att hon i hjärtat får lust till lagen och inte längre gör allt av fruktan eller tvång utan av fritt hjärta. Alltså är lagen andlig eftersom den vill bli älskad och uppfylld med ett sådant andligt hjärta och kräver en sådan Ande. Om inte Anden finns i hjärtat förblir synd, olust och fiendskap mot lagen, som dock är god, rättfärdig och helig. Så vänj dig nu vid att tänka att det är helt olika saker att göra lagens gärningar och att uppfylla lagen. Lagens gärningar är allt det som människan, av egen fri vilja och av egna krafter, gör eller kan göra enligt lagen. Men eftersom olust och tvång finns i hjärtat med sådana gärningar så är dessa bortkastade och utan nytta. Det menar Paulus då han säger, "ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar" (3:20). Här ser du nu att besserwissrarna och hårklyvarna är bedragare när de lär att man ska bereda sig för nådens mottagande genom goda gärningar. Hur kan den som inte kan göra någon god gärning utan olust och motvilja, med gärningar bereda sig för det goda? Att uppfylla lagen är att med lust och kärlek göra dess gärningar och att fritt och utan lagtvång leva rätt och heligt som om inga straff eller lagar funnes. Sådan lust och sådan kärlek utgjuter den helige Ande i hjärtat, så som Paulus säger i 5:5. Men Anden ges endast i, med och genom tron på Jesus Kristus, som Paulus säger i inledningen till brevet. Tron kommer endast genom Guds ord eller evangelium, som förkunnar Kristus och att han är Guds Son och människa, död och uppstånden för vår skull. Så säger aposteln i 3:25, 4:25, 10:9. Av detta följer att endast tron förklarar rättfärdig och uppfyller lagen, ty tron medför Anden på grund av Kristi förtjänst. Anden åter skänker hjärtat vilja och lust, vilket lagen kräver, och på detta sätt växer de goda gärningarna fram ur tron själv. Detta menar aposteln i 3:31 sedan han förkastat lagens gärningar så att det ser ut som om han ville upphäva lagen genom tron, men, "Nej, inte alls" säger han, "Vi upprätthåller lagen." Synd är i Skriften inte bara den yttre gärningen med våra lemmar, utan allt som rör sig i hjärtat och driver till den yttre gärningen, nämligen vårt hjärtas innersta och alla våra förmågor. Det lilla ordet "göra" (synd) betyder alltså att människan helt och hållet faller i och ger sig hän åt synden. Ty ingen yttre syndig gärning sker utan att människan helt och hållet med kropp och själ ger sig däri. Och framför allt ser Skriften ner i hjärtat och på roten och huvudkällan till all synd, nämligen otron i hjärtats innersta. Det är nämligen så, att liksom tron ensam förklarar rättfärdig och skänker ande och vilja till goda yttre gärningar, så är det endast otron som syndar och låter köttet komma till välde och väcker begär till onda yttre gärningar. Så skedde med Adam och Eva i lustgården (1 Mos 3:6). Därför kallar Kristus otron allena för synd, då han i Joh 16:9 säger att Anden ska låta världen veta sanningen "om synd, ty de tror inte på mig". Därför måste det också i hjärtat finnas tro eller otro innan goda eller onda gärningar växer fram likt goda eller onda frukter. Otron är roten och saven och den egentliga kraften i all synd, och därför heter den också i Skriften ormens huvud eller den gamla drakens huvud, vilket kvinnans säd, Kristus, måste söndertrampa så som det lovades åt Adam i 1 Mos 3:15. Nåd och gåva har olika innebörd, så till vida som nåden betyder Guds godhet och ynnest, som han i sig själv hyser till oss och på grund av det blir villig att skänka oss Kristus och Anden som hans gåvor. Det framgår av 5:15, där aposteln talar om Guds nåd och gåva i Kristus. Om nu visserligen gåvorna och Anden varje dag tillväxer i oss men ännu inte i sin fullhet kommit oss till del så att det alltjämt finns kvar synd hos oss och onda begär vilka strider mot Anden (i enlighet med apostelns ord i 7:14-24, Gal 5:17 och enligt 1 Mos 3:15 om fiendskapen mellan kvinnans säd och ormens säd), så åstadkommer ändå nåden så mycket att vi räknas som helt och fullkomligt rättfärdiga inför Gud. Ty hans nåd kan inte, så som gåvorna, delas och styckas, utan nåden upptager oss till hela vår varelse i Guds välbehag. Det sker för Kristi, vår förespråkares och medlares, skull och därför att gåvorna börjat beskäras oss. På det sättet förstår vi kapitel 7, där Paulus ännu kallar sig en syndare fastän han i 8:1 säger att ingen fördömelse finns för dem som är i Kristus Jesus. Detta kan han säga därför att han ännu inte äger gåvorna och Anden i fullt mått. Vårt kött, som ännu inte blivit dödat, gör oss till syndare. Men då vi tror på Kristus och har Anden, vår förstlingsfrukt, så är Gud så god och nådig mot oss att han inte vill se till eller döma sådan synd utan handlar med oss efter vår tro på Kristus, till dess att synden blir dödad. Tro betyder inte en sådan där självgjord åsikt eller dröm som en del håller för tro. Och när de ser att livet inte blir bättre av det och att inga goda gärningar följer den, fastän de både kan höra och tala mycket om tron, så förleds de till den villfarelsen att tron inte är tillräcklig utan att man dessutom måste göra goda gärningar om man vill bli rättfärdig och salig. Detta kommer sig av att när de hör evangelium så tar de emot det och gör sig av egna krafter en tanke i hjärtat: Jag tror. Och detta håller de sedan för en sann tro. Men då den inte är annat än en mänsklig dikt och tanke, som hjärtats innersta aldrig tillägnat sig, så är den inte heller någon frukt, och ingen bättring följer på den. Men tron är ett Guds verk i oss, vilket förvandlar oss och föder oss på nytt av Gud (Joh 1:13) och dödar den gamle Adam. tron gör oss till helt andra människor i hjärta, vilja, sinne och alla krafter, och den för den helige Ande med sig. Tron är ett levande, ivrigt, verksamt, mäktigt ting, så att det är omöjligt att den inte oavbrutet skulle verka det som är gott. Tron frågar inte heller om man ska göra goda gärningar, utan innan man frågar har tron gjort dem, och utför dem ständigt. Men den som inte gör sådana gärningar har ingen tro. En sådan famlar och ser sig omkring efter tro och goda gärningar och vet varken vad tro eller goda gärningar är, men pratar och ordar en massa om tron och de goda gärningarna. Tron är en levande och djärv förtröstan på Guds nåd, så viss att man tusen gånger kunde dö för den. Och en sådan förtröstan på och visshet om Guds nåd gör människan glad, frimodig och oförskräckt inför Gud och allt skapat. Detta är den helige Andes verk i tron. Så blir människan villig att gärna och utan något tvång göra alla gott, tjäna alla, lida, och mycket annat, till Guds behag och ära som visat henne sådan nåd. Det är alltså omöjligt att skilja tro och gärningar åt, ja, lika omöjligt som att skilja värme och ljus från elden. Akta dig därför för dina egna falska tankar och för allt tomt prat av sådan människor som tror sig kapabla att döma om tron och goda gärningar, fastän de är stora narrar. Bed till Gud att han ger dig tron. Annars blir du utan tro till evig tid, och det även om du tänker och strävar så mycket du kan. Rättfärdighet är en tro som kallas Guds rättfärdighet eller en rättfärdighet som gäller inför Gud, eftersom Gud ger den och räknar den som rättfärdighet för Kristi, vår medlares skull, tillsammans med vilken den driver varje människan att ge vad hon är skyldig Gud. Ty genom tron blir människan fri från synd och lär sig att älska Guds bud. Därmed ger hon Gud den ära som tillkommer honom och ersätter vad hon är Gud skyldig. Och människorna tjänar hon villigt på det sätt hon förmår och ersätter därmed också vad hon är skyldig varje människa. En sådan rättfärdighet kan vår mänskliga natur, vår fria vilja och våra egna krafter inte åstadkomma. Ty liksom ingen kan ge tron till sig själv så kan hon inte heller avlägsna otron, så hur skulle hon då kunna avlägsna en enda synd om det så vore den allra minsta? Vad som därför sker i otro, eller sker utan tro, det är idel falskhet, skrymteri och synd (Rom 14:23), och det även om det ser aldrig så lysande ut. Kött och ande får du inte förstå på det sättet som om kött endast vore detsamma som okyskhet, och ande sådant som rör sig i hjärtats innersta. Nej, kött kallar Paulus, liksom Kristus (Joh 3:6), allt som är fött av kött ? hela människan med kropp och själ, med förnuft och alla sinnen, därför att allt detta i henne följer köttets böjelser. Du bör alltså veta att kalla den för köttslig, som utan att äga nåden mycket fantiserar och predikar och pratar om höga andliga ting. Gal 5:20 är ett exempel på det. Där talar aposteln om köttets gärningar bland vilka även nämns illvilja och villoläror. Och i Rom 8:3 säger han att lagen var svag genom den syndiga naturen, vilket inte är sagt endast om okyskheten utan om alla synder, men framförallt om otron, en synd vilken endast vidlåder anden. Å andra sidan kan du mycket väl kalla den för andlig som sysslar med de mest utvärtes gärningar, som t.ex. Kristus då han tvådde lärjungarnas fötter, eller Petrus då han for ut med båten och fiskade. Alltså, kött är en människa som i sitt sinne och i sina gärningar lever för vad som tjänar köttets nytta och det jordiska livet. Ande däremot är den som i sitt sinne och i sina gärningar lever för vad som tjänar anden och det tillkommande livet. Utan att på detta sätt förstå dessa ord kommer du aldrig att förstå Romarbrevet eller någon annan bok i den heliga Skrift. Tag dig därför i akt för alla lärare, vilka de än må vara, som använder sig av dessa ord annorlunda. Nu går vi vidare till själva brevet.

Del 2 Luthers genomgång av Romarbrevet

Del 2 Luthers genomgång av Romarbrevet

En evangeliets förkunnare bör först och främst ställa lagen och synderna i ljuset och på det sättet bestraffa och göra till synd allt i livet som inte sker i kraft av Anden och tron på Kristus. Så ska människorna bringas att känna sig själva och sitt elände så att de blir ödmjuka och söker hjälp. Och så förkunnar även Paulus. I första kapitlet börjar han med att bestraffa de grova synderna och otron som ligger i öppen dag, så som hedningarnas synder gjorde och så som i våra dagar deras synder gör, som lever utan nåd. Aposteln säger: "Guds vrede uppenbaras från himlen" över alla människor för deras gudlösa väsens och deras orättfärdighets skull. Ty om de än vet och dagligen ser att det finns en Gud, så är dock människans natur, utan nådens bistånd, till sitt väsen så ond, att den varken tackar eller prisar honom, utan förblindar sig själv och går ståndigt allt längre i ondska till dess att den utan att blygas först utövar avguderi och sedan de skändligaste synder och därtill lämnar sådant ostraffat hos andra. I andra kapitlet utsträcker han sina straffande ord också till dem som i det yttre synes rättfärdiga men som syndar i det fördolda. Sådana var judarna och i våra dagar alla skrymtare som lever rättfärdigt, men utan kärlek till det goda och som i hjärtat är fiender till Guds lag, men som ändå gärna dömer andra människor. Sådana är alla skenheliga, som anser sig själva rena men ändå är fulla av girighet, hat, högfärd och all orenlighet (Matt 23:25). Det är just sådana som föraktar Guds godhet och som genom sin hårdhet hopar över sig vreden. Som en rätt uttolkare av lagen fritar Paulus sålunda ingen från synd utan förkunnar Guds vrede för alla sådana som med endast naturliga krafter eller med sin fria vilja tror sig kunna leva rätt. Han låter dem inte vara det ringaste bättre än de uppenbara syndarna. Ja, han säger att de är halsstarriga och obotfärdiga. I tredje kapitlet buntar han ihop dem och säger att ingen har något förmer än någon annan, alla är syndare inför Gud. Skillnaden är endast den, att judarna har haft Guds lag, om än många inte har trott på den, vilket dock inte gjort Guds trofasthet och sannfärdighet om intet. Här anför han orden i Ps 51:6 att Gud får rätt i sina ord. Sedan upprepar han åter och bevisar även med Skriftens ord att alla är syndare och att ingen blir rättfärdig genom lagens gärningar, utan att lagen är given endast för att vi ska se vår synd. Därefter börjar aposteln att undervisa om den rätta vägen till rättfärdighet och salighet och säger: "Alla har syndat och saknar härligheten från Gud", och måste bli förklarade rättfärdiga utan att ha förtjänat det genom tron på Kristus, som har förvärvat oss detta genom sitt blod och blivit för oss en "nådastol", givet av Gud, vilket förlåter oss all vår förut begångna synd för att han må visa att endast hans rättfärdighet, som han ger i tron, kan hjälpa oss. Och denna rättfärdighet, som förut blivit intygad genom lagen och profeterna, är nu uppenbarad genom evangelium. Alltså görs lagen gällande genom tron om än lagens gärningar tillsammans med dess berömmelse därigenom slås ner. När nu synden blivit dragen fram i ljuset och trons väg till rättfärdighet blivit framställd i de tre första kapitlen, börjar aposteln i det fjärde kapitlet bemöta några invändningar. Först tar han upp den invändning som vanligtvis hörs från alla dem som hör om tron och hur den gör rättfärdig utan gärningar: Ska man alltså inte alls göra några goda gärningar? Paulus tar då fram Abrahams exempel och svarar: Vad åstadkom då Abraham med sina gärningar, var allt till ingen nytta? Var hans gärningar värdelösa? Aposteln drar slutsatsen att Abraham, utan alla gärningar, blev rättfärdig genom tron allena. Ja, Skriften prisar honom rent av rättfärdig, även före omskärelsens gärning, endast för hans tros skull (1 Mos 15:6). Och om omskärelsens gärning, som dock Gud hade anbefallt honom och som därför var en god lydnadsgärning inte bidrog till hans rättfärdighet, så kan helt säkert inte heller någon annan god gärning bidra något till rättfärdigheten. Nej, liksom Abrahams omskärelse var ett yttre tecken, genom vilket han betygade sin rättfärdighet i tron, så är alla goda gärningar endast yttre tecken som följer av tron, och intygar, så som goda frukter, att människan i sitt hjärta redan är rättfärdig inför Gud. Genom Abraham har Paulus gett ett kraftfullt exempel ur Skriften som bekräftar hans i tredje kapitel framställda lära om tron. Och han anför nu ytterligare ett vittne, nämligen David i Psalm 32, vilken också säger att människan blir rättfärdig utan gärningar, fastän hon dock inte fortsätter att vara utan gärningar sedan hon blivit rättfärdig. Sedan tillämpar Paulus vidare detta exempel på alla andra lagens gärningar och drar slutsatsen att judarna inte kan vara Abrahams arvingar endast på grund av laggärningar. Utan de måste ärva Abrahams tro om de vill vara sanna arvingar, eftersom Abraham före lagen, både före Moses och omskärelsens lag, blivit rättfärdig genom tron och kallad ´allas vår fader som tro´. Till detta kommer att lagen snarare verkar vrede än nåd eftersom ingen fullgör den av kärlek och fri böjelse, så att snarare onåd än nåd kommer genom lagens gärningar. Därför kan tron allena förvärva den åt Abraham utlovade nåden. Sådana exempel är också upptecknade för vår skull, för att också vi ska tro. I femte kapitlet kommer aposteln till trons frukter och gärningar. Sådant som frid, glädje, kärlek till Gud och alla människor samt även trygghet, frimodighet, glatt sinne, mod och hopp i bekymmer och lidande. Ty allt sådant blir följden där tron är rätt, på grund av den oerhörda gåva som Gud har skänkt oss i Kristus, i det han låtit honom dö för oss, innan vi ens kunde bedja till honom om det, ja, medan vi ännu var fiender. Det står alltså fast, att tron förklarar rättfärdig utan alla gärningar, och dock följer inte på det, att man inte ska göra någon god gärning. Nej, de goda gärningarna kan inte utebli. Men om detta vet nu syndarna intet, utan de hittar på åt sig egna gärningar i vilka varken finns frid, glädje, trygghet, kärlek, hopp, frimodighet eller något annat som utmärker tron och en rätt kristlig gärning. Därefter gör Paulus en liten tripp lite vid sidan om så att säga, och berättar varifrån både synd och rättfärdighet, död och liv har sitt ursprung, och ställer då träffande Kristus och Adam mot varandra. Han vill på detta sätt säga: Av den orsaken måste Kristus komma, en andre Adam, vilken gav sin rättfärdighet i arv åt oss genom en ny andlig födelse i tron, liksom den förste Adam gav oss synden i arv genom den köttsliga födelsen. Och därmed blir det fastställt och bekräftat att ingen genom gärningar kan hjälpa sig själv ut ur synden till rättfärdigheten, lika lite som hon kan hindra sin egen födelse. Detta bevisas även därav att den gudomliga lagen, som dock rimligen borde hjälpa, om alls någonting skulle kunna hjälpa till rättfärdighet, så långt ifrån har bringat hjälp, då den kom, att den fastmer förökat synden. Ty den onda naturen blir bara så mycket mer fientlig mot lagen och så mycket angelägnare att tillfredsställa sin egen begärelse ju mer lagen förbjuder det. Lagen gör följaktligen Kristus än mer nödvändig och kräver än mer nåd, som kunde komma den mänskliga naturen till hjälp. I sjätte kapitlet tar aposteln upp trons särskilda och underfulla verk. Och andens strid mot köttet för att helt döda den ännu kvarlevande synden och de begärelser som finns kvar efter mottagandet av rättfärdigheten. Han lär oss att vi inte genom tron har blivit så frigjorda från synden att vi skulle kunna vara overksamma, lata och säkra, som om det inte mer fanns någon synd hos oss. Synd finns där, men den tillräknas inte till fördömelse, på grund av tron, vilken strider mot den. Därför har vi tillräckligt att göra med oss själva hela livet igenom, om vi ska kuva vår kropp, döda dess lustar och tämja dess lemmar, så att de blir anden underdåniga och inte följer begärelserna. På detta sätt må vi förenas med Kristus i en lika död och uppståndelse och uppnå fullbordan av vårt dop (vilket också är ett tecken till syndens dödande och nådens nya liv), till dess att vi i fullkomlig renhet från alla synder även kroppsligen uppstå med Kristus samt leva med honom i evighet. Och det kan vi göra, säger han, eftersom vi är under nåden och inte under lagen. Så här utlägger han det: Att vara utan lag betyder inte alls detsamma som att inte ha någon lag och göra vad man behagar. Utan att vara under lagen det är att utan nåden umgås med lagens gärningar. Då härskar sannerligen synden genom lagen, eftersom ingen av naturen älskar lagen, och detta är en svår synd. Men nåden gör att vi älskar lagen. Så är då ingen synd mer, och lagen står oss inte mera emot, utan är ense med oss. Och detta är den rätta friheten från synden och lagen, om vilken han skriver i slutet av kapitlet, att det är en frihet till att av fri böjelse göra endast det goda och utan lagens tvång leva rätt. Därför är friheten en andlig frihet som inte upphäver lagen utan skänker det som lagen kräver, nämligen fri böjelse och kärlek. Därmed blir lagen tillfredsställd och har inte mer att utkräva och fordra. Det är, som om du stod i skuld till en fordringsägare och inte kunde betala. Då kunde du bli kvitt skulden på två sätt: antingen genom att han inget tog av dig utan rev sönder skuldbrevet, eller också genom att en godhjärtad man betalade för dig och gav dig möjlighet att döda skuldbrevet. På detta senare sätt har Kristus gjort oss fria från lagen. Därför är det inte fråga om en lössläppt, köttslig frihet, som inte skulle vara skyldig till något, utan en frihet, som gör mycket, ja, allt, och så blir fri från skuld och från lagens krav. I sjunde kapitlet använder aposteln en bild för att bekräfta vad han sagt. Han hämtar den från äktenskapet. När en man dör så är hans hustru fri. Den ene är inte längre bunden av den andre. Det är inte så, att kvinnan inte får eller kan ta en annan man, tvärtom har hon först nu frihet att ta en annan, något hon förut inte kunde innan hon var löst från den förste mannen. På liknande sätt är vårt samvete bundet vid lagen under den syndiga gamla människan. Om denna dödas genom Anden, så är samvetet fritt, och de båda är inte längre bundna vid varandra. Det ska inte förstås som om samvetet inte hade något att göra, utan först nu ska samvetet på allvar hänge sig åt Kristus (den andre mannen) och bära livets frukt. Sedan beskriver Paulus utförligare syndens och lagens natur, hur genom lagen synden får riktigt liv och styrka. Ty den gamla människan blir endast så mycket fientligare mot lagen, som hon inte kan betala vad lagen kräver. Ty synd är hennes natur och hon kan inte av sig själv något annat. Därför är lagen hennes död och vållar alla hennes lidanden. Det ska inte förstå som om att lagen skulle vara ond, men den onda naturen kan inte uthärda det goda eller att lagen utkräver det goda av henne. Lika lite kan en sjuk fördra att man kräver av honom att han ska springa eller hoppa och annars vara frisk. Därför drar Paulus här den slutsatsen att där man rätt lär känna lagen och förstår den allra bäst, där åstadkommer den inget mer än att den erinrar oss om vår synd och dödar oss genom densamma och gör oss förtjänta av den eviga vreden, vilket man grundligt får lära sig och blir övertygad om i samvetet när det på allvar träffas av lagen. Man måste med andra ord ha något annat, något mer än lagen, för att människan ska bli älskad och salig inför Gud. Men de som inte rätt känner lagen är blinda och går i sin oblyghet ända dit att de tror sig med gärningar kunna uppfylla lagens krav. Ty de vet inte hur mycket lagen begär, nämligen ett hjärta med villigt och glatt sinne. Därför ser de inte Moses verkliga ansikte, täckelset ligger över det och döljer det. Sedan visar Paulus hur ande och kött strider mot varandra i människan. Han framställer sig själv som exempel för att vi må lära oss att rätt förstå hur det går till att döda synden i vårt inre. Och han kallar både köttet och anden en lag, ty liksom det utmärker den gudomliga lagen att driva på och utkräva, så driver även köttet på och pockar och rasar mot anden och vill ha sin vilja fram. Å andra sidan driver anden på och ställer krav mot köttet och söker göra sin vilja gällande. Denna tvekamp pågår inom oss så länge vi lever. Hos den ene mer, hos den andre mindre, allt eftersom anden eller köttet får övertaget. Och likväl är hela människan själv på en gång både ande och kött, och hon strider mot sig själv till dess att hon blir helt andlig. I åttonde kapitlet tröstar aposteln dem som kämpar och säger, att köttet inte kan fördöma dem. Och han visar vidare vilka anden och köttet är till sin natur, samt hur anden kommer från Kristus som ger oss sin helige Ande. Och Anden gör oss andliga och kuvar köttet och ger oss visshet, att vi - hur häftigt än synden rasar i oss ? dock är Guds barn så länge vi endast lyder Anden och står synden emot för att döda den. Och eftersom inget är så nyttigt till att kväva köttet som kors och lidande, så tröstar han oss med att vi i lidandet erhåller hjälp av Anden, kärleken och allt skapat, i det att nämligen dels Anden inom oss suckar, dels skapelsen med oss väntar ivrigt efter befrielse från köttet och synden. Vi kan då se, att dessa tre kapitel (6-8), uppfordrar till ett enda trons verk, nämligen det som består i att döda den gamle Adam och underkuva köttet. I nionde, tionde och elfte kapitlet undervisar aposteln om Guds eviga rådslut, varav det ytterst beror, vem som ska tro eller icke tro, bli löst från synden eller inte bli det. Detta för att vår salighetssak fullständigt skulle tas ur våra händer och läggas endast i Guds hand. Och detta är också i högsta grad alldeles nödvändigt. Ty vi är så svaga och vankelmodiga, att om det berodde på oss, skulle i sanning inte en enda människa bli salig. Djävulen skulle då besegra alla. Men då det är tillförlitligt att Guds rådslut inte kan göras om intet och att ingen kan förhindra det, så har vi ännu hopp mot synden. Och här måste en gräns sättas för gudlösa och förmätna andar, som genast vill pröva sitt förstånd på dessa frågor och börjar med det högsta, nämligen att i förväg utrannsaka den gudomliga utkorelsens bottenlösa djup och till ingen nytta grubbla över om de är utkorade. Sådana måste störta sig själva i fördärvet så att de antigen förtvivlar eller också låter allt gå vind för våg. Men följ nu detta brev i dess ordning. Låt dig angelägen vara att först tänka på Kristus och evangelium, så att du må lära känna din synd och hans nåd, och sedan strida mot synden, så som de åtta första kapitlen lär dig. Därefter, när du kommit till åttonde kapitlet, där det talas om kors och lidande, ska du lära dig förstå, vilken tröst som ligger i läran om utkorelsen, om vilket kapitlen 9-11 handlar. Ty endast i lidande, kors och dödsnöd kan man syssla med utkorelsen, utan att det blir till skada och ger upphov till fördold vrede mot Gud. Därför måste Adam först vara helt död innan man kan fördra denna lära och dricka av det starka vinet. Vakta dig därför väl, så att du inte dricker vin medan du ännu är i behov av modersmjölken. Varje lära har sitt mått, sin tid och ålder. I tolfte kapitlet undervisar aposteln om den rätta gudstjänsten. Och han gör alla kristna till präster: de ska offra, inte pengar eller boskap, så som lagen bjöd, utan sina egna kroppar, med dödande av begärelserna. Därefter beskriver han de kristnas yttre vandel i Andens rike, hur de ska undervisa, predika, styra, tjäna giva, lida, älska, leva och handla mot vän och fiende och alla människor. Sådana gärningar gör en kristen. Ty, som förut sagts, tron är inte overksam. I trettonde kapitlet föreskriver han att man ska ära och lyda den världsliga överheten som är av Gud förordnad. Om den än inte kan göra människorna fromma inför Gud, så åstadkommer den likväl så mycket att de fromma i yttre avseende har fred och beskydd, och att onda människor inte alldeles fritt kan göra orätt, och göra det ostört och utan fruktan. Därför bör också de fromma hålla överheten i ära om de än för sin del inte har behov av den. Till sist sammanfattar han allt i kärleken och framställer Kristus så som exempel i allt: Så som han har gjort mot oss, så ska även vi göra och efterfölja honom. I fjortonde kapitlet lär han oss att gå varligt fram med de samveten som är svaga i tron, och skona dem, så att vi inte använder den kristna friheten till de svagas skada utan till deras uppbyggelse. Ty om man inte gör så blir följden missämja och förakt för evangeliet, vilket senare dock är oss alla av största vikt. Därför är det bättre att ge efter något för de svaga i tron, till dess att de blir starkare, än att evangeliets lära alldeles skulle gå under. Och att göra så är en synnerligen kärlekens gärning, som väl även nu är av största vikt då man utan allt nödtvång hänsynslöst oroar svaga samveten genom köttätande (på fastedagar) och andra friheter, innan de lärt sig känna sanningen. I femtonde kapitlet framställer han Kristus som ett föredöme och manar oss att ha fördrag även med andra svaga, nämligen sådana som på ett eller annat sätt är klena och fångna i uppenbara synder och dåliga seder. Dessa får man inte stöta bort utan måste fördra dem, till dess även de bättrar sig. Ty så har Kristus gjort med oss och gör så ännu varje dag. Han har fördrag med oss och våra mångfaldiga fel och vårt bristfälliga liv och all annan ofullkomlighet, och hjälper oss ständigt. Till sist ber aposteln för församlingen, prisar den och anbefaller den i Guds händer. Han talar om sitt ämbete och sin predikan och beder dem vänligt att delta i insamlingen till de fattiga i Jerusalem. Allt vad han talar om och sysslar med är idel kärlek. Det sista kapitlet är ett kapitel med hälsningar. Men däri inskjuter han en varning för människoläror som tränger sig in vid sidan av den evangeliska läran och vållar anstöt. Det är, som om han hade förutsett att det från Rom och genom romarna skulle komma de vilseledande och anstötliga kyrkomötesbesluten och påvebuden och hela vimlet av mänskliga lagar och bud. Allt detta som nu dränker hela världen och som undanträngt detta brev och hela den heliga Skrift tillika med Anden och tron, så att inget mer återstår än avguden buken. Men Paulus, Skriftens och Andens och trons tjänare, bannar här med hårda ord den avguden. Gud frälse oss från dem! Amen. Vi finner således i detta brev i rikaste mått vad en kristen behöver veta, nämligen vad lag, evangelium, synd, straff, nåd, tro, rättfärdighet, Kristus, Gud, goda gärningar, kärlek, hopp, kors är för något och hur vi ska bete oss mot oss själva samt mot alla andra människor om hon än är rättfärdig eller syndare, stark eller svag, vän eller fiende. Och all sin undervisning bestyrker aposteln med förträffliga bevis ur den heliga Skrift och bevisar det även genom exempel från sitt eget liv och från profeterna, så att inget mer kan önskas. Det verkar därför som om Paulus i Romarbrevet hade velat en gång i korthet skriva ner hela den kristna och evangeliska läran och öppna vägen till hela Gamla testamentet. Ty den som har detta brev väl inpräglat i sitt hjärta, han äger utan tvivel inom sig också Gamla testamentets ljus och kraft. Därför må varje kristen i detta brev söka en ständig och trägen övning. Därtill må Gud ge sin nåd! Amen. Slut på "Martin Luthers Företal till Romarbrevet."

Kapitel 3 Inlärning genom uppenbarelse - T.A Sparks

Kapitel 3
Inlärning genom uppenbarelse

Hes 40:2-4, Hes 43:10-11, Joh 1:1-4, Joh 1:14, Joh 1:51.

Guds gensvar till en nedåtgående trend
Vi har observerat och tagit fasta på att när Guds tanke representerad i templet och i Jerusalem övergavs och gick förlorad och när härligheten hade farit därifrån gavs Hesekiel att skriva ner en syn som visade ett nytt himmelskt hus, ett hus som i varje detalj definierades av Himlen och i allt höll Himlens mått. På samma sätt förhöll det sig när församlingen i den första tiden hade förlorat sin renhet, sannhet och kraftfullhet, sin himmelska karaktär och ordning.
När Nya Testamentets tidiga dagars första härlighet höll på att försvinna såg den Helige Ande till att Johannes kunde visa fram en ny, underbar, himmelsk, andlig presentation; Herren Jesus Kristus som person. Det är denna nya himmelska presentation av Kristus som vi har i hans evangelium, i hans brev och i Uppenbarelseboken. Och vi måste komma ihåg att det evangelium som Johannes skrev praktiskt taget är det sista som skrevs bland Nya testamentets skrifter.

Det är tänkbart att den verkliga innebörden av detta inte har drabbat oss med sin kraft och sitt eftertryck. Vi tar fram evangelierna så som vi har dem arrangerade i Nya testamentet och omedelbart förs vi tillbaka med deras hjälp till de dagar som var Herrens tid här på jord. När vi läser evangelierna är det detta tidsperspektiv som vanligen gäller. Allt övrigt material i Nya testamentet är något som i tid ligger längre fram när vi läser evangelierna, både själva skrivandet och historieförloppet ? allt ligger i framtiden. Detta är närmast oundvikligt, men vi behöver försöka göra oss fria från detta synsätt.

Av vilken anledning skrevs johannesevangeliet? Skrevs det enbart som en redogörelse för Herren Jesu liv här på jord för att finnas där jämsides med två eller tre andra liknande vittnesbörd, för att finnas bevarat som historieskrivning. Är det detta texten är till för? Detta är, i det stora hela, allt som de flesta av oss ser. Evangelierna läses som ett studium i Jesu liv så som det såg ut. Det är nog så bra, men jag vill kraftigt understryka att detta inte alls är den Helige Andes huvudsakliga anledning till att inspirera till skrivandet av evangelierna. Detta är i särskild grad sant när det gäller den text som Johannes åstadkom så långt efter allt annat, alldeles vid slutet.
När Johannes arbetade med sina sista rader hade de andra apostlarna sedan länge flyttat till härligheten. Han skrev sitt evangelium när den nytestamentliga församlingen, som vi nämnde, hade förlorat sin ursprungliga form, kraft och sitt andliga liv, sin himmelska karaktär och sin gudomliga ordning. Det skrevs mitt under de omständigheter som tecknas i budskapen till församlingarna i Mindre Asien i öppningsavsnittet i Uppenbarelseboken och som så tydligt kommer till uttryck i hans brev.

Vilket syfte fanns i blickfånget? Det finns här, så som Johannes skriver; tingen är inte längre sådana som de var, inte så som Gud hade tänkt sig. De representerar inte längre Guds tanke i och för hans folk. Ordningen, den himmelska ordningen hade brutit samman och höll på att falla sönder än mer. Den himmelska naturen hade gått förlorad och hade bytts ut mot något jordiskt, vilket nu begynte ta form i församlingen. Det sanna livet var på väg att försvinna och härligheten höll på att ge sig av.
Gud reagerar på denna situation med att på nytt presentera sin Son efter ett andligt och himmelskt sätt. Det är just detta som är Johannes särdrag, det himmelska och det andliga. Är inte detta sant? Så är det verkligen; här har vi ett förnyat framhävande av Sonen. Se på detta nya sätt att lyfta fram Sonen. Här är det inte bara fråga om Jesus från Nasaret. Här har vi Människosonen, Guds Son, Gud uppenbarad och manifesterad i en människa, kommen ur evigheten och bärande på sammanfattningen av all den gudomliga fullheten för att hans folk skulle kunna se.

Sålunda måste vi ta oss fram till Den Helige Andes utgångspunkt sådan den finns i Johannes evangelium och i hans andra skrifter, för att kunna fånga detta att Guds väg till ett återställande - då hans ursprungliga och fullständiga tanke har gått förlorad och när den himmelska uppenbarelsen har försvunnit, när den himmelska härligheten har dragits tillbaka ? är att återigen föra in Sonen i blickfånget. Det innebär inte att bli förd tillbaka till församlingen som metod eller till evangeliets och lärans innehåll men att få se Sonen. Guds sätt är att återigen föra Kristus i hans himmelska fullhet inom synhåll för hans folks hjärteögon.

Detta är det svar som vi finner hos Johannes på det tillstånd som möter oss i Nya testamentet, vilket så tydligt visar att församlingen höll på att förlora sin himmelska ställning, att varjehanda företeelser släpptes in, att alltsammans höll på att bli jordiskt. Vad kommer Gud att göra? På vad sätt kommer han att rädda sina syften vilka ser ut att vara så förfärande nära att gå förlorade? Han för in Sonen i synfältet igen. Kom ihåg att Guds svar på varje avvikande rörelse alltid finns i Sonen. Om avvikelsen kommer till uttryck i världen när den nu rör sig hän mot Antikrist (Guds svar på Antikrist kommer att vara Kristus i den gudomliga härlighetens fulla glans), eller denna rörelse finns i församlingen i form av nedgång och avfall ? Guds svar finns alltid och endast i hans Son.
Detta är innebörden av öppningsorden i Uppenbarelseboken. Församlingen har förlorat sin plats, härligheten har försvunnit men Gud bryter in med en presentation av sin Son. ?Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheternas evigheter och har nycklarna till döden och helvetet.?

Så presenteras Kristus. Sedan mäts och bedöms allt i ljuset av denna Himlens människa med hjälp av den måttstock som han håller i sin hand. Detta är egentligen tillräckligt, om vi kunde få syn på det och ta det till oss. Allt av Gud, som rör oss, förmedlas genom en hjärtats uppenbarelse av Herren Jesus. Guds väg till ett återställande av hans ursprungliga och fullständiga tanke är inte, som jag sagt, att vi försöker att hitta någon metod eller teknik fördold i Nya testamentet. Det duger inte med ett återskapande av nytestamentlig ordning. Det kommer inte genom bekännelse till Nya testamentets sanning och lära. Detta är endast företeelser som kan användas som ett yttre ramverk, men de kan aldrig i sig själva garantera liv, kraft eller härlighet.

Det finns mycket här i världen som bär Nya testamentets lära, dess metod och ordning, men som inte är något annat än ett kallt och dödande ramverk. Livet och härligheten finns inte med. Hänryckningen saknas. Nej, Guds härlighetsväg finns i Sonen. Guds livsväg återfinns i Sonen. Guds väg till kraftfullhet finns i Sonen. Guds väg för att lägga ner av den himmelska naturen finns i Sonen. Och detta är Johannes evangelium i några få ord, det som Gud säger där. Allt finns i Sonen. Det som måste ske, som verkligen måste ske är att vi ser Sonen. Och om du ser Sonen utifrån Guds öppnande av dina ögon kommer allt övrigt att följa på det. Detta är, återigen, Johannes evangelium.

?Hur öppnade han dina ögon?? Vem gjorde det? Hur gjorde han det? Mannens gensvar till och reaktion på utfrågningen var denna: Ni frågar mig om teknik och metod. Jag kan inte ge er något sådant, jag kan inte förklara. Men jag bär på verkligheten, själva erfarenheten, och det är det enda som betyder något. ?Ett vet jag, att jag som var blind nu ser.? Ljus kom genom liv. ?I honom var liv, och livet var människornas ljus.?
Vi vill inte endast kunna beskriva sanningen i dess tekniska mening, att definiera, utlägga och utveckla allt som hör till. Detta kommer inte i första rummet. Allt har sin början i liv som ger ljus och detta finns i uppenbarelsen av Sonen. Om jag måste summera och sammanfatta så ska det göras så här: Gud har för det första låtit allt som hör till hans väsen inneslutas i Sonen och det är därför inte möjligt att känna Gud eller äga något av Guds vid sidan av Herren Jesus, Guds Son. Gud har fastställt detta, det är slutgiltigt, här har Gud satt punkt.

Kristus känd endast genom uppenbarelse
Det andra är att det inte är möjligt att äga något av eller känna till något om den fullhet som Gud har inneslutit i sin Son vid sidan av den Helige Andes uppenbarelse av detta i en människas inre. Det måste ske som ett mirakel utfört av den Helige Ande i var och en, man eller kvinna, om de ska kunna lära förstå något av det som Gud har lagt i förvar i Kristus. Detta, återigen, summerar Johannes evangelium. En av dess centrala bilder är ju den blindfödde mannen. Han hade aldrig kunnat se. Här är det inte fråga om ett återställande av något som en gång var. Här är det fråga om ett nyskapande ? att ge syn. Det är något helt nytt.
Det kommer att vara som en helt ny värld för denne man. Hur han än har gissat, fantiserat, försökt föreställa sig eller fått beskrivet för sig kommer själva seendet att utgöra en helt ny begynnelse. Det kommer att vara ett absolut mirakel, vilket producerar en helt ny värld och alla hans gissningar om hurudan den världen kunde se ut och vad den innehöll skulle visa sig vara särdeles otillräckliga när han nu verkligen ser. Inget kan ses och iakttas utan detta inre mirakel.
1. Gud har låtit allt vad han är inneslutas i Sonen.
2. Ingen kan lära känna något av detta på något annat sätt än genom uppenbarelse.
?Ingen känner Sonen utom Fadern. Inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.? Matt 11:27. Denna uppenbarelse ges endast därför att Sonen valt att uppenbara.

Uppenbarelse sammanlänkad med vardagssituationer
Detta är den tredje punkten. Gud låter alltid uppenbarelsen av honom själv vara sammankopplad till sammanhang och situationer av praktisk karaktär. Jag vill att du griper tag i detta. Gud ser till att uppenbarelsen i och genom Sonen har en direkt länk till en verklig livssituation. Du och jag får aldrig uppenbarelser annat än sådana som är kopplade till vardagens nödvändigheter. De kommer inte som ett enkelt stycke information. Det är just bara upplysningar, inte uppenbarelse. Vi får inte tag på det genom studier.
När Herren gav mannat i öknen ? en bild av Kristus som brödet från Himlen ? satte han upp som strikt regel att inget utöver det absoluta dagsbehovet skulle samlas in. Om man överskred det omedelbara behovets gräns skulle man drabbas av sjukdom och död. Mannats princip, mannats lag är att Gud låter uppenbarelsen av sig själv i Kristus vara länkad till de praktiska nödvändigheternas situationer. Detta innebär att verklig uppenbarelse inte egentligen kan förmedlas som lärosatser, som teorier eller tolkningar, som ting och företeelser. Detta betyder att Gud kommer att placera dig och mig i situationer där endast en uppenbarelse av Kristus kan hjälpa och rädda oss.

Du lägger märke till att apostlarna tog emot sina uppenbarelser för församlingen i praktiska situationer. De träffades aldrig i runda-bords-konferenser för att lägga fast lärosatser och församlingsordning. De gav sig i kast med uppgiften och försattes snart nog i pressande, prekära situationer och mitt i dessa sammanhang som skapade press intill desperation var de tvungna att söka Gud för uppenbarelse.
Nya testamentet är en synnerligen praktisk skrift därför att den är född mitt i pressande situationer i vilka Herren gav ljus. Kristi uppenbarelse i svårigheterna håller Kristus levande, skulle man kunna säga. Det är det enda sättet på vilket Kristus verkligen är levande inför sina egna. Du förstår nog vad jag menar.

Detta är anledningen till att Herren ser till att vi befinner oss i akutsituationer som har omedelbar verklighetsförankring. Herren är emot att vi gör sanningen till teori eller använder den som en metod. Låt oss överge allt vad tekniker heter som varande något i sig själv och ta till oss detta att fastän Nya testamentet innehåller tekniker och sätt kan vi inte bara plocka ut dem och försöka tillämpa dem. Vi måste föras in i nytestamentliga situationer och omständigheter för att kunna ta emot en uppenbarelse av Kristus som svarar upp mot dessa situationer.
Sålunda är den Helige Andes sätt detta att föra oss in i levande, faktiska omständigheter och behov i vilka endast en färsk insikt om Herren Jesus kommer att fungera som instrument till vår befrielse, vår frälsning, vårt liv och sedan ge oss ? inte en uppenbarelse om sanningen som ett knippe fakta ? men en uppenbarelse av honom som person, ny insikt om personen så att vi börjar se Kristus på det sätt som verkligen betjänar våra behov. Vi hämtar inte kraft ur ett ?det? men hos Honom.

Han är Ordet. ?I begynnelsen var Ordet.? Innebörden i denna benämning är att Gud har gjort sig själv förståelig för oss i en person, inte genom en bok. Gud har inte främst skrivit bok, fastän vi har Bibeln. Gud har skrivit en Person. I en av sina små skrifter har A. B. Simpson tagit med följande illustration. Han säger att han vid ett tillfälle fick se Förenta Staternas konstitution vilken hade skrivits på pergament. Han kunde stå böjd över den och läsa varje detalj i den. Men när han drog sig bakåt ett stycke för att betrakta den kunde han endast se George Washingtons ansikte avteckna sig på pergamentstycket. När han böjde sig fram igen förstod han att texten hade formats så att ett växelspel mellan ljus och svärta formade Washingtons ansikte.
Det är så det är. Gud har skrivit ner uppenbarelsen av sig själv. Men den finns i hans Sons person, han som är huvudet för allt. Himlens konstitution utgestaltas inte på något annat sätt än i en person, Guds Son. Du kan inte bära med dig Himlens konstitution utom genom att ge rum för Kristus. Himlens konstitution är Personen formad i Guds Son.

Detta är endast ett vittnesbörd, en enkel bekännelse till dessa ting. Jag har en förhoppning om att du tar fatt i dessa fakta och går till Herren med dem. Be inte om ljus som om det vore något i sig, be om en växande insikt om Herren Jesus. Detta är vad som fordras. Detta är den enda levande vägen att lära känna honom. Och kom ihåg att Gud alltid låser upp denna insikt om sig själv i Kristus till en praktisk vardagssituation. Detta har egg åt två håll. Vi måste befinna oss i dessa faktiska omständigheter. Den Helige Ande kommer, om vi nu vilar i hans händer, att föra oss in i ett sådant sammanhang vilket kommer att göra det nödvändigt för oss att skaffa ny insikt om Herren. Detta är det ena. Det andra är att om vi befinner oss i omständigheter som är väldigt pressande och besvärliga, då befinner vi oss just i ett sådant läge där vi verkligen kan be om en uppenbarelse av Herren.

I Kristi skola - Kapitel 2 - T.A Sparks

Kapitel 2
Att lära in sanningen

Joh 8:31-36, Joh 8:44, Joh 8:55, Joh 14:6, Joh 14:17, Joh 15:26, Rom 1:18, Rom 1:25,
Ef 4:21, Ef 4:24, Upp 3:7, Upp 3:14.

Under vår första samling talade vi tillsammans om Kristi skola, och vi nämnde att varje sannskyldigt Guds barn förs in i denna Kristi fostran under den Helige Andes hand ? han som är smörjelsens Ande. Vi sa att den första delen i denna fostran består i att den Helige Ande presenterar Kristus för våra hjärtan som Guds mål för allt som den Helige Ande kommer att föra oss igenom. Sålunda förs Kristus fram och får vittnesbörd av Gud som den som är ämnet för hans glädje och välbehag. Sedan låter den Helige Ande det bli känt att Guds syfte med denna inre uppenbarelse av Herren Jesus Kristus är att vi ska formas i överensstämmelse med Guds Sons avbild.
Därefter sa vi något om ett par grundläggande lektioner i denna skola, saker som vår fostran vilar på. Den Helige Ande gör först stora ansträngningar för att se till att alla som ställts under denna disciplin ? detta är innebörden av ordet lärjunge ? för att dessa ska förstå genom erfarenhet, på ett inre sätt i sina hjärtan, den fullständiga väsensolikhet som existerar mellan dem och Kristus. Han arbetar också på att föra oss till en position där vi inser hur omöjlig situationen är, undantaget Guds ingripande, i fråga om att i egen kraft bli lika Kristus. Den enda tänkbara möjligheten är att detta kommer till oss utifrån genom Guds eget handlande.

Nå, allt detta hör nu till begynnelserna i Kristi skola, än om det tycks mig som om dessa stycken av fostrandet fortsätter till våra dagars slut. Det ser i alla fall ut att vara utspritt över stora delar av våra liv. Men man förs tveklöst fram till en punkt vilken representerar en definitiv kris i denna sak, vid vilken en grund läggs och då dessa tre ting erkänns och accepteras och vi kommer inte särskilt långt utan denna särskilda erfarenhet.
Den person som verkligen kommer i rörelse är den person som har genomgått ett slutgiltigt, med förtvivlan mättat, tillkortakommande ifråga om sig själv och som nu ser klart genom den Helige Andes upplysning att det ?inte längre är jag, men Kristus? ? ?inte vad jag är, Herre, men vad du är, det, och endast det kan vara min själs sanna vila?: Din kärlek, inte min; Din frid, inte min; Din vila, inte min; Ditt allt, inget av mitt; Du själv! Detta är i allt väsentligt grunden för andlig växt och mognad, andlig insikt, andlig fostran.

?Jag är sanningen?
Vi ska nu se lite närmare på Herren Jesus som den som är Guds mål och mall för den Helige Andes verk i oss, detta väsen och denna hållning vilka han representerar, han som är så helt annorlunda. Vi har läst en rad stycken som alla, vilket du ser, säger något om sanningen. Med all visshet spelade dessa stycken i evangelierna en särskild roll i lärjungarnas fostran. Först står en deklaration, ett uttalande gjort inför judarna ? oerhörda ord uttalade i lärjungarnas närvaro.
Där fanns judar som hade bekänt sin tro. Herren Jesus lade fram frågan om lärjungaskap inför dem. Till dessa judar som trodde honom sa Jesus: ?Om ni förblir i mitt ord, så är ni verkligen mina lärjungar, och ni kommer då att förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.? De svarade omedelbart med ett motpåstående: ?Vi är Abrahams barn och har aldrig varit slavar under någon.?
Han fortsatte med frågan om sanningen, sanning satt i relation till honom själv. ?Om nu Sonen gör er fria, så blir ni verkligen fria.? ?Ni kommer då att förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.? Frågan om vilkens avkomlingar de var uppstod och sammanlänkat med det följde dessa ord: ?Om nu Sonen gör er fria, så blir ni verkligen fria.? Följer du mig här? Att känna sanningen är att känna Sonen. Den frihet som sanningen åstadkommer följer av att man känner honom.
Han tilltalade sedan de judar som kanske tillhörde den mera hårdföra sorten med följande ord, vilka som inga andra bär på en oerhörd styrka: ?Ni har djävulen till er fader. Och vad er fader har begär till, det vill ni göra. Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, eftersom sanning inte finns i honom. När han talar lögn, talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader.? Förfärande kraftfullt sagt, och allt detta sagt i förhållande till frågan om sanningen, och sanning som varande oavvisligt bunden till honom själv.

När vi sedan kommer till kapitel 14 finner vi honom ensam med sina lärjungar och Filippus som säger: ?Herre, låt oss få se Fadern, så räcker det för oss.? Jesu svar lyder: ?Så länge har jag varit hos er, och du har inte lärt känna mig, Filippus. Den som har sett mig har sett Fadern.? Ytterligare en fråga i skolan: ?Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?? ?Jag är vägen och sanningen?? Jag är sanningen.? Sanning är inte ett fristående föremål, sanningen är en person. Allt detta finns att lära i denna Kristi skola, när det gäller Kristus som sanningen.
Jag vet inte vad du känner inför dessa saker, men vårt mål är att se till att vi alla ska kunna bära på ett starkt medvetande om dessa ting. Hur uppfattar du nödvändigheten av att äga ett sant fundament? När allt kommer omkring är ju sanningen den förnämsta faktorn i en fast och stabil grund, för att fundamentet ska vara välgjort, för att det ska vara välgrundat och säkert.
Denna grund bär ett solitt och tungt ansvar ? detta ansvar omfattar inget mindre än vår eviga destination och välgång, och än mer: den berör Guds egen ställning. Därför måste den vara fullkomligt sann, ja, själv vara sanningen och det höves oss sannerligen att se till att vi vet var vi befinner oss i denna sak. Med andra ord, vi måste ha gjort upp med all osanning och brist på verklighetsförankring, vi måste ha gjort slut på allt som inte hör till det genuina och sanningsenliga i vår hållning. Det är just detta som vi kommer att driva och analysera nu. Konsekvenserna är så påtagliga och så stora att vi inte har råd att bära med oss något tvivelaktigt i vår hållning.

Så här står saken. Du och jag kommer att stå inför Guds ansikte en dag. Vi kommer bokstavligen att ställas ansikte mot ansikte med Gud i evigheten och då kommer frågan att resas: Har Herren vid något enda tillfälle svikit oss? Kommer vi att kunna hitta ens en liten historia, vilken vi skulle kunna använda för att säga ?Herre, du svek?. ?Du stod inte sann mot ditt ord.?
En sådan situation är otänkbar i vilken någon enda varelse skulle finna möjlighet att föra sak mot Herren och kunna ifrågasätta hans sanning, hans trofasthet, hans verklighet. Den Helige Ande har sänts till oss som Sanningens Ande med mål att leda oss in i hela sanningen för att det inte ska finnas någon tillstymmelse till skugga mellan oss och Gud i fråga om hans absoluta trofasthet, i fråga om hans sannfärdighet i relation till sig själv och till allt sitt ord.
Den Helige Ande är här för denna sak. Om detta är sant kommer den Helige Ande att ta itu med alla lärjungar i Kristi skola för att skära bort allt som inte är genuint och se till att varje sådan lärjunge står på en grund som kan bestå inför Gud på rättens och reningens dag, den dag då han slutgiltigt kommer att bevisas vara sann, den dag då Gud får rätt.

Behovet av en sann grund
För att nå fram till dessa ting måste du och jag mycket noggrant tas itu med under den Helige Andes skolning för att kunna nå fram till en hållning utifrån vilken vi fullt ut kan böjas och formas så som Gud vill. Denna hållning innebär ett fullständigt gensvar till den Helige Ande där allt motstånd mot och avvisande av honom har upphört, där vi är helt och hållet öppna och redo för de vidaste konsekvenser då den Helige Ande sätter sitt finger på någon punkt i våra liv där förändring är nödvändig. Han har kommit för att utföra detta.
Alternativet till att vi tillåter att ett sådant Andens arbete blir utfört i våra liv är att vi finner oss stå i en falsk position och det är oerhört kostsamt att befinna sig i en sådan ställning även om det bara är på en eller två enkla punkter. Den värld vi lever i är falsk, den bärs upp av lögner. Hela dess konstitution är en lögn, och den är skriven i människans natur. De flesta förstår inte det, men tror sig vara sanna. De arbetar med att bygga denna värld på falsk grund. Guds rike är fullständigt annorlunda. Det är grundat på Jesus Kristus, Sanningen.

Betoningen ligger för ögonblicket på behovet av en sann grund för oss att stå på. Vi längtar och söker intensivt efter män och kvinnor i vilka Kristi sanning har formats och vilka kommer att fortsätta samman med Gud utan att bry sig om vad det kommer att kosta. ?Vem får bo på ditt heliga berg?? ?Den som talar sanning av hjärtat.? ?Den som inte bryter sin ed, om än det blir till egen skada.? Ps 15. Detta tecknar en person som intar en position i sannfärdighet, även om det kostar honom mycket.
Vi är influerade av alla sorters falska föreställningar och hänsynstagande, påverkade av vad andra kommer att tänka och säga - särskilt sådana som tillhör våra egna religiösa kretsar, vår tradition. Det är inget annat än snedvriden påverkan och falska hänsynstaganden. De binder och håller många män och kvinnor borta från att vandra vidare med Gud på ljusets väg. Det hela handlar sist och slutligen om en ställning grundad på falska premisser.

Kommer du att hålla med mig när jag säger att det inte bor någon sanning i oss? Detta är en av de saker som vi kommer att upptäcka under den Helige Andes hand ? det finns ingen sanning i vårt sinne utifrån det naturliga. Vi må bära på de starkaste övertygelser och vara redo att lägga ner våra liv för dessa övertygelser, sätta allt på spel ifråga om vad vi med hela vår varelse tror vara sant och ändå just på denna ena punkt vara helt och hållet vilsegången.
Så förhöll det sig med Saulus från Tarsus ? ?Själv menade jag att det var min plikt att på allt sätt bekämpa Jesu, nasaréns, namn.? Apg 26:9. Så ock, ?Den tid kommer då var och en som dödar er skall tro sig tjäna Gud.? Joh 16:2, Så brinnande för en övertygelse ? Detta är Guds vilja, Guds vilja, ingen tvekan om vad som är Guds vilja. Somliga är redo att ge sina egna liv för vad de håller som sanning, somliga är redo att röja andras liv ur vägen för saken och övertygelsen.
Man kan gå långt, mycket långt för en saks skull och trots allt ha fel, grundligt fel, ha fel i lika stort mått som man kan mäta sin ärlighet och uppriktighet. En felaktig övertygelse, och det finns inte en enda som inte kan hamna i en sådan situation. Fröet till detta vilar i den mänskliga naturen, i var och en av oss, i våra sinnen beträffande övertygelsen, i våra hjärtan med dess öppning för begärelsen. Vi må tro att vår längtan, våra ambitioner och vår åtrå är av renaste slag och ändå finner man att allt är falskt. Likadant förhåller det sig med vår vilja och beslutsamhet. Det finns inget sant hos oss utifrån det naturliga.

Att leva genom sanningen
Jag tänker ge mig in på insidan av denna sak. Vem är kristen? En kristen är en person som bar på ett obalanserat temperament, men som nu är välbalanserad. Tidigare var han inte särskilt vänlig och varm, men nu har hans sinnelag ändrats. Han var inte särskilt engagerad, men nu arbetar han ivrigt. Kort sagt har hans disposition förändrats i förhållande till hur den såg ut tidigare. Är detta en sann definition av en kristen?
Ge mig ett medicinkabinett. Plocka fram en ångestfylld och irritabel person. Vi ger honom en dos av något lugnande medel och får en lugn och balanserad individ efter en stund. Är han plötsligen en kristen? Vi kan stoppa i honom något annat och skruva upp honom till att vara hyperkänslig. Var han kristen i ena läget och avfälling i det andra? Med hjälp av droger kan man ändra en individs temperament på en kort stund. Från att vara en slö, likgiltig, liknöjd person kan man förändras till att vara livfylld, energisk och aktiv, från att vara olycklig, missnöjd, butter, melankolisk, vresig och irriterad förvandlas man till att vara vänskaplig och trevlig, fri från all den nervösa spänning som verkade fram denna negativa attityd, och fri från den matsmältning i olag vilken skapade tölpen som ingen kunde bo samman med. Det tog ingen tid att skaffa fram en kristen med hjälp av medicinering. Du förstår poängen.

Var finner man sanningen? Om sanningen om min frälsning vilar inom ramen för mina känslor, eller med förankring i mitt matsmältningssystem eller i nervbanornas vindlingar kommer jag att vara oduglig som kristen därför att dessa system ger olika utslag från dag till dag med vädrets ändringar och all annan påverkan. Detta håller inte. Sanningen, var finns sanningen? ?Inte vad jag är, men det du är.? Där finner man sanningen. ?Ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.? Friade från vad? Träldomens bojor. Vad för slags träldom? Satan slår dig i sin fördömelses kedjor därför att du inte känner dig på topp idag. Du mår inte alldeles bra, känner dig ur slag, känner dig deprimerad, irriterad, döden pressar på och själafienden kommer in och talar om för dig att du inte kan vara kristen sådan du är. ?Just en fin kristen.? Och du lyssnar och tar in det. Är detta en sanning? Lögn är vad det är.
Det enda svaret som för till befrielse och frihet är: ?Inte vad jag är, men vad du är; Kristus är alltid den samme.? Han är inte som jag är, föränderlig från timme till timme och från dag till dag liksom allt mänskligt liv. Han är annorlunda. Förlåt mig för att jag lägger så stor vikt vid detta, men jag tror att det här är det enda sättet på vilket man blir verkligt frälst. Jesus säger ju som du vet: ?Jag är sanningen.? Vad är sanning? Det är allt sådant som håller när fienden kommer med sina argument, han är en lögnare, ja, lögnens fader. Det är allt sådant som befriar oss från detta falska jag som vi alla bär på, som vi alla är. Vi är alla fulla av motsägelser. Vi kan aldrig vara säkra på att vi kommer att ha samma gemensamma hållning och inställning särskilt länge, eller att vår övertygelse inte kommer att göra en u-sväng. Det står inte om oss, det är Kristus det handlar om. Du inser vilken vrång och falsk ställning vi hamnar i om vi blev kvar på det naturligas plan. Vilket spel fienden kunde bedriva med oss.

Jag använder dessa illustrationer för att försöka komma till kärnan i dessa ting. Vad är sanningen? Vad är sant? Den finns inte i oss. Vi är inte sanna i någon del av vår varelse. Endast Kristus är sann och du och jag måste lära oss hur man lever utifrån honom. Inte förrän vi har lärt oss det kan den Helige Ande gå till nästa steg. Kanske du säger: ?Har inte en sann kristen ett mindre obalanserat temperament? Finns det ingen skillnad? Har en kristen rätt att vara irriterad med allt som följer därav?? Det är inte det jag pratar om. Mitt resonemang ger dig inte sådan frihet.
Vad jag säger är att i denna skola har inte den Helige Ande någon stadig grund för sitt arbete med att forma oss till likhet med Kristus tills vi har lärt oss att hålla fast vid Kristus i tro. Om vi fortsätter våra liv på den falska grund som vi själva utgör, lämnar den Helige Ande oss ensamma. När vi på allvar börjar leva i tro på Kristus kan den Helige Ande gå in och göra Kristus till en verklig faktor i våra liv, gå in och lära oss vad segern och herraväldet innebär, gå in och genom befrielsen lära oss hur man undviker att falla offer för känslolivets förändringar och hur man kan leva på en fullständigt annorlunda nivå. Jag menar att mycket förändras och frigörs när man låter Kristus vara bas och fundament.

Låt oss ta irritation som exempel. En del av er har inga bekymmer med sådant, men andra vet mycket väl vad den kampen innebär. Låt oss ta ett sådant fall. Vi känner oss på det sättet idag, allt verkar enerverande, man är spänd, kärv och kort. Vad ska man göra med det? Ska vi låta detta bestämma om vi är kristna eller ej. Om vi ger oss ut på den grunden är fienden alltid kvick att göra mesta möjliga av det och föra oss in i ett förfärligt slavande för att snart nog ta död på allt andligt liv. Men om vi intar en annan hållning: ?Ja, så mår jag just nu. Detta är min svaghet just nu, men du Herre är olik mig och annorlunda. Jag tar till mig av din vila, tar tag i dig och gör dig till mitt liv.? ? du ser genast vad vi har gjort. Vi har ryckt undan fiendens fotfäste, och du kommer att finna att det finns frid längs detta spår, och vila, och fastän du kanske fortfarande inte mår så bra i det yttre har vilan infunnit sig i ditt inre. Fienden är utestängd från ditt inre, han har inget utrymme där. Guds frid står som vakttorn över hjärta och sinne genom Kristus Jesus, borgen står säkrad och trygg.

Fienden försöker alltid komma åt anden, den inre människan, via kroppen eller sinnet för att belägra och belägga den med fångenskapens fjättrar. Men vi kan förbli fria i vårt inre även om vi mår aldrig så illa i det yttre. Detta är den frihet som sanningen ger. Detta är sanningen! Inte ett ting, inte en fråga om bekännelseteknik, men en person. Det handlar om vad Kristus är, och han är fullständigt annorlunda i jämförelse med vad vi är. Den Helige Ande lär oss detta som Sanningens Ande, detta att förblivandet i Kristus betyder allt. Alternativen är att ge oss in i oss själva eller söka hos andra människor, söka ute i världen, på sinnets plan. Bliv kvar hos, förbliv i Kristus där vilan, friden och befrielsen är ett faktum.
Men kom ihåg detta att om vi menar allvar inför Anden, kommer han inte att tillåta att vi blir bedragna. Jag menar att den Helige Ande kommer att röja och blotta vårt verkliga jag. Han kommer att klä av oss och grundligt visa oss att det inte finns något verkligt sunt i oss, inget som man kan lita på, bara för att på samma distinkta sätt göra klart att det endast i Kristus, Guds Son, finns trygghet och liv.

Det känns som om jag inte riktigt lyckas meddela er vad som egentligen finns i mitt hjärta. Så många människor tror att det andliga livet, livet som Guds barn, handlar om ting och saker. Det finns en sak som kallas ?korsets budskap?. En annan sak kallas ?helgelse?. Det finns en tingest som kallas ?befrielse?. Man hittar en företeelse som kallas ?att dö med Kristus? ? alltid någon-?ting?. Man försöker få tag på det, lägga beslag på det, men det finns ingen frihet alls på den vägen. Det fungerar inte. Dessa ?Det? fungerar inte. Allt handlar om personen, Herren Jesus, och den Helige Ande kommer aldrig att frälsa oss genom en sak, ett ?det?. Han kommer alltid att föra oss till Personen, och göra Kristus till bas för våra liv, för vår befrielse, för vårt allt. Ordet är ?Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning?. 1 Kor 1:30.

Det ständiga behovet av tro
Jag måste strax avsluta. Den Helige Andes arbete har som mål att göra oss lika Kristus, att forma oss efter Kristus, att forma Kristus i oss. Men Kristus kommer alltid att förbli annorlunda i jämförelse med oss, vilket innebär att det aldrig kommer att upphöra att finnas en maning till tro. Förväntar du att nå en punkt i pilgrimsvandringen här på denna jord då du kan göra dig av med tron. Det är en allt igenom falsk förhoppning. Tro är något som kommer att behövas intill de sista ögonblicken av ditt liv, om inte mera då än vid någon annan tidpunkt. Tro är en förblivande nödvändighet genom hela livet. Om detta är sant, omintetgör det varje slags hopp om att vi skulle finna något av detta inom oss själva. Detta var Adams begynnelsesynd, detta val att inte ha allting i Gud men att ha det i sig själv i oberoende och därmed omintetgöra trons princip. Så begick han synd genom otro och all synd som har vältrat in sedan dess kan spåras till detta ena ? otro.
Tro är den verkliga faktorn i återlösning, i frälsning, i helgelse, i förhärligandet ? allt kommer av tro. Den gör omintet fiendens verk. Och tron innebär helt enkelt att vi placeras i den ställning där vi inte finner något av allt detta i oss själva. Vi äger det bara i den Andre, och kan bara komma till kännedom om det och ta del av det genom tro på den Andre. Således kommer Gal 2:20 alltid in här med förnyad styrka ? ?Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig.? Mitt liv, det jag nu lever i min kropp, lever jag i tro på Guds son.
Må Herren tolka sitt ord för oss.

I KRISTI SKOLA - Grunden för andlig fostran Kapitel 1 - T. Austin-Sparks


T. Austin-Sparks


Kapitel 1
Grunden för andlig fostran

Läsning: Hes 40:2-4, 43:10-11, Matt 3:17, 11:25-30, Joh 1:51, Luk9:23, Ef 4:20-21.

Det ord som vi ska använda som grund bland de vi just har läst är Matt 11:29 ? ?Ta på er mitt ok och lär av mig?.
Lär av mig. Aposteln Paulus använder en sats som är annorlunda formulerad för att förmedla till oss vad Herren Jesus verkligen sade. ?Ni däremot har verkligen lärt känna Kristus sådan han är.? Ef 4:20. Engelskan har ?Ni har lärt er Kristus? vilket betyder ?Ni har lärt in Kristus?.

Genom att utelämna ett enda litet ord markerar han den stora skillnaden och lyfter fram den verkliga meningen. Lär av mig. Lär mig - lär in mig. Medan Herren Jesus var här kunde han endast formulera detta på objektivt sätt eftersom det tidsavsnitt då allt skulle kunna erfaras som inre verklighet ännu inte var inne, därför var han tvungen att säga: ?Lär av mig?. När tiden för det subjektiva erfarandet var inne, ledde den helige Ande aposteln att utelämna ordet ?av? och skriva ?lära Kristus? ? lära in Kristus.

Jag är ganska övertygad om att ni omedelbart förstår att detta är just det som fattas i den största delen av dagens populärkristendom ? man sysselsätter sig med ett utvärtes imiterande av Jesus vilket man inte egentligen når någon vart med, i stället för att skaffa en inre insikt om Jesus genom vilken allt vore vunnet.
Vi ska låta oss sysselsättas ett tag med Kristi skola, med det formande som han lät de tolv gå igenom, de som han hade valt för att ?de skulle vara hos honom, och han skulle sända ut dem att predika? ? Mark 3:14. De kallades först lärjungar, vilket innebar att de gick i lära och lät sig disciplineras. Innan någon alls kan vara apostel, vilket betyder att vara utskickad, måste man sitta under disciplin, sitta ner för att lära och låta detta ske i sin inre varelse. Det är till detta formande som var och en som är född ovanifrån förs, och det är av största vikt att vi lär känna formandets själva natur, vad vi är på väg att lära oss och § de principer som hör till denna andliga fostran.

Först en klar presentation av målet för vår fostran
Det första som den Helige Ande, vår lärare och tolk, gör för oss när vi kommer in i denna skola ? om det nu är så att vi verkligen förs in under hans hand ? är att på ett begripligt och sammanfattande sätt visa oss vad vi har att lära, att presentera målet för vår fostran för oss. Vi läste passagerna i Hesekiels bok, vilka jag finner vara bärande i denna sak. I en tid då det sanna uttrycket för Guds tanke mitt bland hans folk hade gått förlorat och folket inte hade någon omedelbar närhet till gudomlig ståndpunkt och utblick långt där borta i ett främmande land, lade Gud sin hand på profeten och förde honom i Anden, i en vision till Jerusalem. Han placerade honom på ett högt berg och gav honom en presentation av ett nytt tempel ut ur vilket en livets flod skulle flyta ända till jordens ändar. Sedan fyllde han på med att ge en minutiöst detaljerad beskrivning och instruerade därefter profeten att visa detta hus för Israels hus. Detta för att frambringa ett tillfrisknande i det andliga livet i enlighet med denna övergripande och detaljerade uppenbarelse av Guds tanke, med begynnelse i att se till att de skämdes.

Man tvistar om huruvida Hesekiels tempel verkligen kommer att byggas här på jord. Vi ger oss inte in i den diskussionen, men man kan vara alldeles säker på att allt det som Hesekiel såg finner sin andliga motsvarighet och uppfyllelse i församlingen som är hans kropp; allt återfinns andligen i Kristus. Och Guds sätt att handskas med sitt folk för att säkra ett fullständigt uttryck för sin tanke börjar med att föra fram och presentera det perfekta Objektet. Det gjorde han vid Jordan, när han klöv himlen och sade: ?Detta är min Son, den älskade. På honom vilar mitt välbehag.?
Han förde fram denne och bekräftade att detta var den fulla, detaljerade och fullständiga sammanfattningen av hans tanke för sitt folk. Aposteln Paulus ger i ord som är välkända för oss distinkt röst åt detta faktum ? ?Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild?. Rom 8:29.
?Detta är min Son, den älskade. På honom vilar mitt välbehag.? ? ?Att formas efter hans Sons bild?. Detta är presentationen av, bekräftelsen på och deklarationen av det gudomliga syftet som var fastställt för honom. Jag upprepar att den Helige Andes första mål är att se till att vi blir bekanta med ändamålet med vår andliga fostran vilket är att han kommer att uppenbara Kristus i oss för att sedan forma oss efter Kristus. För att lära Kristus måste vi först se Kristus.

Det förnämsta särmärket för ett liv styrt av Anden
Det utmärkande för det liv som leds och styrs av den Helige Ande är att det hela tiden och allt mer låter sig upptas av Kristus, att Kristus blir allt större och större allt eftersom tiden löper. Den Helige Andes verk i oss resulterar i att vi förs till stranden av den väldiga ocean som når långt, så långt bortom vår räckvidd och inför vilken vi brister ut i ett: ?Oh dessa djup, vilken fullhet i Kristus.? Om vi levde så länge som människor existerat, skulle vi ändå bara röra vid ytterkanten av denna fullhet som är Kristus.
Detta blir genast till en utmaning för oss. Här är det inte fråga om ord. Detta är inte retorik, här finns sanningen. Låt oss ställa frågan till våra hjärtan meddetsamma. Är detta sant om oss? Är detta det slags liv som vi är bekanta med? Eller kommer vi till korta i denna sak? Saken ställer sig så här, då vi har fått en glimt av allt det som Kristus innefattar förstår vi då att vi är slagna, att vi saknar all förmåga, att vi aldrig kan omfatta allt som finns här? Det ligger bortom oss, mycket långt bortom oss och ändå dras vi vidare, förda allt längre bortom. Är detta din erfarenhet? Här har vi tecknet på att ett liv är styrt av den Helige Ande. Kristus blir allt större ju längre vi färdas. Om detta är sant, är det livets väg. Om det bleve så att du och jag kom till en punkt där vi tror att vi vet, att vi har allt, att vi har nått fram, skulle allt bli statiskt och stillastående. Vi skulle då förstå att den Helige Ande hade slutat att verka och att livet har blivit sin egen motsägelse.

Låt oss ta det exempel på en bland människor som jag tror är given till oss just för detta speciella syfte att visa Guds vägar, aposteln Paulus. De ord som han använder för att uttrycka och definiera vad som hände honom i begynnelsen är dessa: ?Men så behagade det Gud? att uppenbara sin Son i mig.? Gal 1:16. Denne man var intensivt sysselsatt med att predika och undervisa. Han förmedlade mycket. Han levde länge och rikt, inte bara genom det han åstadkom men genom den koncentrerade mättnad som har besegrat varje försök som gjorts för att förstå och hantera den.
Vid slutet av detta långa och rika liv, som börjat enligt hans egna ord med att ?så behagade det Gud? att uppenbara sin Son i mig?, ropar han från djupet av sitt hjärta ?jag vill lära känna honom?, Fil 3:10. Med detta visar han med skärpa att trots den väldiga begynnelseuppenbarelsen och de därpå följande, inklusive att bli tagen upp till den tredje himlen och där ha blivit visad sådant som inte går att tala om, så finner han att vid slutpunkten vet han ändå inget i jämförelse med allt det som finns att veta. Att jag fick möjlighet att lära känna honom!

Detta är den koncentrerade mättnaden, det innersta väsendet i ett liv lett och styrt av den Helige Ande, och det är detta som kan befria oss från död, från stagnation, från att hamna i ett stillastående. Det är den Helige Andes arbete i Kristi skola att visa fram Kristus och att se till att han fortfar att vara i fokus i allt sitt majestät. Det är här Gud begynner, begynner med att lyfta fram Kristus, presenterar och visar fram honom, lämnar sin bekräftelse, och säger att detta är vad jag vill forma er till, detta är förebilden.
Ja, och sedan, efter att ha gjort denna presentation, börjar de första grundläggande lektionerna. Den Helige Ande nöjer sig alls icke med att ge oss en storartad förevisning. Han ger sig i kast med det verkliga arbetet i relation till denna presentation och vi förs under hans hand in i två eller tre grundläggande saker i den andliga fostran.

Utmaningen i och meningen med en öppen himmel
Min målsättning i samverkan med Herren är att se till att allt först och främst blir praktiskt. Därför skjuter vi fram utmaningen med en gång och jag frågar dig: Visar den Helige Ande Guds fullhet i sin Son för ditt inre i ständigt växande grad? Är detta ditt andliga livs erfarenhet? Om det inte är så, måste du arbeta med det alldeles särskilt inför Herren. Något har blivit fel. Detta är innebörden av begreppet smörjelse, och om inte detta är kärnpunkten i ditt andliga liv har något gått snett med avseende på smörjelsen. Herren Jesus sa till Natanael: ?Härefter, (många begår ett misstag genom att tro att ordet syftar på livet efter detta), ska ni få se himmelen stå öppen och Guds änglar som stiger upp och ned över Människosonen.? Härefter var naturligtvis det omedelbara härefter, den Helige Andes dagar som var i antågande. Med en öppen himmel ser du, och du ser Guds syfte med Sonen.

För Herren Jesus innebar denna öppna himmel smörjelse. Den Helige Ande kom och sänkte sig ner över honom. Detta var smörjelse och det förhåller sig på samma sätt för oss. Den öppna himlen är Andens smörjelse, ända från den första pingstdagen och framåt, över Kristus i oss. Denna öppna himmel innebär en ständigt växande uppenbarelse av Kristus.
Jag måste få stryka under detta. Jag stannar upp för att hävda detta: Vi får inte stapla upp och lägga till en mängd andra saker allt för snart, men måste vara förvissade om att vi förhåller oss rätt i detta. Den öppna himlen för omedelbart fram Guds uppenbarelse av Kristus till din dörr och gör den tillgänglig för dig så att du inte i första hand behöver vara beroende av bibliotek och böcker, föreläsningar och predikningar eller annat sådant. Det finns där redo för dig. Oavsett om Herren låter använda sig av dessa andra verktyg till din hjälp och ditt berikande så har du din egen öppna himmel, din egen banade väg, det ligger inget lock på. Herren Jesus blir mer och mer underbar för ditt hjärta därför att ?Gud som sade: ?Ljus skall lysa fram ur mörkret?, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken.? 2 Kor 4:6.

Kristus är annorlunda
Då nu detta är sant ? och om det inte är det, behöver du kanske vara stilla tills du har bearbetat detta samman med Herren ? då nu detta är sant, begynner den Helige Ande verka här, som jag sa, för att låta två eller tre ting bli verkliga för oss. Den första av dessa är detta att Kristus är helt och hållet annorlunda. Så totalt annorlunda han är i jämförelse med oss. Se på lärjungarna som kom under hans fostran ? det var inte den Helige Andes skola sådan vi upplever den, men resultatet av deras umgänge med Herren Jesus under dessa tre och ett halvt år var likadant. Det första de fick lära sig rörde skillnaden mellan dem och honom. De var tvungna att lära sig det. Jag tror inte att det gick upp för dem meddetsamma. Det var medan de levde samman och vandrade samman som de fann att de ideligen hamnade på kollisionskurs med hans tankar, hans sinne och hans sätt. De försökte få honom att ta en viss riktning, göra si eller så, besöka någon plats, de försökte påverka honom med sina bedömningar, sina känslor och sina idéer. Men han lät sig inte påverkas.

På bröllopsfesten i Kana talade hans egen mor med honom och ville att han skulle hjälpa dem med vin. Hans svar var: ?Kvinna, vad har vi med det att göra? Min stund har ännu inte kommit.? Vad har jag med det att göra? Översättningen är för svag. Det borde heta: ?Kvinna, våra tankar tillhör helt olika områden. Vi har inget gemensamt i detta?. På detta sätt försökte de åter och åter igen att tränga sig på och få honom att böja sig för deras mentalitet. Men, nej, han avvisade dem och visade hur annorlunda hans tankar, hans vägar, hans sätt, hans bedömningar var ? helt igenom annorlunda. Jag tror att de till slut gav upp i misströstan. Han skulle kanske ha gett upp om han inte vetat att det var just detta som han måste göra med dem. Försök få tag om detta, så har du fått något som verkligen är till hjälp.
?Herre, varför är det alltid så att jag kommer till korta, alltid gör bort mig? På något sätt lyckas jag alltid säga fel eller göra fel. Jag hamnar alltid på fel sida. Det verkar som om jag aldrig ligger i fas med vad du gör och är. Jag har tappat tron på att någonsin kunna vara rätt.?
Och Herren säger: ?Jag håller på att fostra dig, det är det hela. Det är överlagt och avsiktligt. Detta är just precis det som jag vill att du ska se. Om du inte lär dig denna läxa, kan vi inte komma någonstans alls. Men när du grundligt har lärt in denna lektion, kan vi börja på det konstruktiva arbetet. Men för närvarande är det nödvändigt att du når den punkt där du inser att jag är fullt ut annorlunda i förhållande till vad du är. Skillnaden är sådan att vi rör oss i två helt skilda världar.?

Detta den vanliga människans sinne, är i bästa fall ett annat sinne. Denna den vanliga människans vilja är i bästa fall en annan vilja. Du vet aldrig vad som finns bakom dina motiv förrän den Helige Ande snittar långt ner i djupet av din varelse för att visa dig. Du formulerar kanske dina känslor och behov i de mest fromma termer. Som Petrus reagerar du kanske på ett gudomligt tilltal ?Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig? och säger ?Herre, inte bara mina fötter, utan också mina händer och mitt huvud!? Men det är bara självlivet som dyker upp igen för att få en välsignelse. ?Jag vill ha välsignelsen,? säger man, och missar det som Mästaren försöker lära oss. ?Jag försöker lära dig något om självuttömmandet? säger han, ?och du tar tag i allt jag säger för att fylla upp ditt liv, bara för att få, och jag försöker säga ?Ge, släpp taget??. Själviskheten visar sig i de mest andliga utstyrslar. Självlivet dyker upp för att skaffa sig välsignelser. Vi vet inte vad som är verksamt i bakgrunden.

Vi måste föras in i en intensiv Andens fostran, avsedd att resultera i att vi upptäcker att också våra bästa intentioner är fläckade, att våra renaste motiv är orena inför hans ögon. Sådant som vi menade skulle gagna Gud har sin verkliga källa i självlivet. Vi kan inte producera något utifrån denna natur som Gud kan finna behag i. Det enda som kan bäras fram inför Gud finns i Kristus, inte i oss. Det kommer aldrig att finnas i oss, i detta liv, som vore det från oss. Detta kommer alltid att vara skillnaden mellan Kristus och oss. Fast han bor i oss, är det över honom och endast över honom som det gudomliga välbehaget och tillfredställelsen vilar. Denna ena lektion som du och jag måste lära oss under den Helige Andes ledning, uppenbarelse och disciplin är att han är något annat än det vi är, och detta annorlundaskap är allomfattande till sin karaktär. Denna läxa är den verkligt svåra att lära.

Det är tveklöst en lektion som världen vägrar att lyssna till. Den tar inte emot något av detta. Denna lektion löper tvärs emot hela det humanistiska systemet ? den storartade företeelse som människan anses vara. Nej, när du har nått fram till det bästa som du kan nå, finns det fortfarande ett gigantiskt gap mellan det du är och begynnelsen av Kristus, ett gap som inte kan överbryggas. Om du når fram till det bästa som du kan vara i dig själv, har du inte nått början av Kristus. Detta är det yttersta, men vi kanske inte behöver stryka under det ytterligare. De flesta har ändå lärt något av detta.
Men, låt oss nu när vi nu har tagit del av sådana erfarenheter tröstas något genom att ta fasta på beskrivningen av vad som verkligen händer med oss. Vad gör Herren, vad gör den Helige Ande med oss? För att lägga grund låter han oss förstå att vi är sådana vi är och att Kristus är något helt annat. Detta är den viktigaste läxan att lära, därför att det kan inte läggas ner något av konstruktiv karaktär i våra liv förrän den lektionen är inlärd. Det första är den fullständiga olikheten mellan Kristus och det som vi är.

Det omöjliga i att försöka nå Guds standard i egen kraft
Den Helige Ande för oss sedan ansikte mot ansikte med insikten om att det är fullständigt omöjligt att åstadkomma detta utifrån oss själva. Du förstår, Gud har definierat sin standard, Gud har ställt fram sin mall, Gud har gett oss sitt mönster att formas efter och det vi då upptäcker är att det är helt och hållet omöjligt att vara sådana. Ja, detta kan man inte nå fram till med egna resurser. Har du inte lärt dig denna hopplöshetens läxa än? Blir det nödvändigt för den Helige Ande att föra dig till ett förtvivlans läge igen? Varför inte låta den läxan rota sig ordentligt en gång för alla för att sedan gå vidare? Varför dyker denna hopplöshet upp gång efter annan? Bara därför att du fortfarande håller på att jaga efter något någonstans, något lite godhet eller duglighet att presentera inför Gud för att behaga honom, tillfredställa honom och för att försöka svara upp mot hans krav. Du kommer aldrig att hitta något sådant. Finn dig i att vår rättfärdighet är såsom en fläckad klädnad. Jes 64:6. Vår rättfärdighet, alla våra försök att vara rättskaffens ? Herren kallar det en fläckad klädnad. Låt oss slå fast detta för gott.
Om du ser en bit framåt kommer du att upptäcka vad det hela leder till. Det resulterar i den mest härlighetsmättade position. Det kommer att leda till denna sällsamma erfarenhet som Herren Jesus talade om på följande sätt i de dagar då man ännu väntade på den inre verkligheten: ?Lär av mig, så ska ni finna ro.? Detta är slutpunkten. Men vi kommer inte att finna den vilan förrän vi först har lärt oss något om den absoluta skillnaden mellan Kristus och oss. Och sedan det fullständigt omöjliga i att någonsin bli lik honom genom något som vi kan finna inom oss själva, något som vi kan producera eller göra. Det finns inte inom oss på det sättet. Det är lika gott att ge upp en sista gång om oss själva. Dessa två ting är grundläggande.

Ett slutord och en förmaning
Den Helige Ande fortsätter sedan med att visa oss hur allt detta kommer att utföras. Vi ska inte ta upp den tråden just nu, vi dröjer vid det faktum att den Helige Ande inte kan föra oss vidare förrän dessa två ting är ordnade. Gud vakar svartsjukt över Sonen. Hans son har gått genom eld för denna sak i det att han tog en människas gestalt och levde ett liv i beroendets ställning. Han tömde sig frivilligt på allt vad det kunde innebära att han när som helst kunde agera utifrån sin gudomliga ställning för sin egen befrielse och frälsning, sitt eget välbefinnande och bevarande. Han lade ner dessa rättigheter och deklarerade: ?Jag lägger mina rättigheter åt sidan för en tid, mina förmåner och min styrka som Gud, och jag tar människors position i fullständigt beroende av Gud som min Fader. Jag kommer att möta och bära allt som människor måste möta på deras sätt och nivå?.
FOTNOT: Detta betyder inte att han lät tömma sig på detta faktum att han verkligen fortfarande var Gud, men att han avsade sig dess rättigheter till en tid.

Han mötte det på varje område i dess koncentrerade form och kraft och gick rakt igenom utan den minsta fläck som människa för människor, för att sedan återvända till tronen på basis av en fullständig triumf över varje makt som människor någonsin måste konfronteras med för att tillfredställa Gud. Tror du att Gud någonsin skulle förbigå eller åsidosätta Sonen och allt det som han åstadkom å människors vägnar och säga: ?Gör bara så gott du kan, så är jag nöjd.?? Vilken förblindelse dagens kristendom innebär i förhållande till Kristus, i förhållande till Gud! Nej, det finns bara en enda i detta universum om vilken Gud av hela sitt hjärta säger: ?I vilken jag har funnit behag?, och det är Herren Jesus Kristus. Om du och jag någonsin ska omfattas av detta välbehag måste det vara ?i Kristus?, aldrig i oss själva.

När detta är inlärt, eller när denna del av fostran tas på allvar då kan den Helige Ande påbörja sitt arbete med att lägga ner och forma Kristi avbild. Vi har sett lektion ett och två sådana de tedde sig för lärjungarna. Allteftersom månaderna och åren rann förbi förstod de hur annorlunda han var och fördes sedan till förtvivlan i fråga om denna sak, just som han önskade. Han förutsåg det. Han kunde inte hindra det, han kunde inte frita dem. Han var tvungen att låta dem gå den vägen.
Alldeles vid slutet när de gjorde sina mest högljudda trohetsförklaringar, när de deklarerade sin lojalitet och uthållighet och hur de skulle bete sig när prövningarna kom sa han till dem alla: ?Nu tror ni. Se, den tid kommer, ja, den har redan kommit, då ni skall skingras var och en åt sitt håll och lämna mig ensam?. Joh 16:31-32. Till en av dem sa han: ?Tuppen skall inte gala, förrän du tre gånger har förnekat mig.? Joh 13:38. Vad tror du att dessa män kände när han korsfästes och de alla sprang därifrån och lämnade honom ensam och då en av dem förnekade honom? Tror du inte att hopplöshetens mörker lägrade sig i deras inre, inte bara över förlusten av förväntningar och framtidsutsikter men en förtvivlan inför vad de själva var. Han var tvungen att tillåta detta. Han kunde inte företa något för att förhindra det. Det var nödvändigt. Du och jag måste ta samma väg om vi befinner oss i samma skola. Det är oundgängligt. Inget konstruktivt arbete kan göras förrän detta har fått utrymme i oss.

Allt detta låter förfärligt, men det borde ingjuta mod. När allt kommer omkring är det på sitt sätt konstruktivt. Vad är det Herren gör med mig? Han håller på att bereda väg för sin Son. Han rensar mark för att kunna föra fram Kristi fullhet. Detta är vad han sysslar med. Han gjorde det med dem, och pingstdagen och tiden därefter var hans svar på det som ägde rum under den dag då han utlämnades till att dö, och hans svar på allt det som hände med dem.
Du förstår, det var då han begynte sitt konstruktiva arbete. Efter korset och efter pingstdagen inleddes den tid då förändringen började äga rum i deras inre, och från den tidpunkten ser vi hur Kristus utgestaltas i allt högre grad i dessa män. De hade kanske lång väg att gå, men man kan inte undgå att se att grunden hade lagts, arbetet hade påbörjats. Det finns en påtaglig skillnad där. Den innebär inte nödvändigtvis att dessa män har förändrats så mycket, men att Kristus nu bor i dem och gör sitt långt utöver vad de var i sig själva. Det innebär inte att de har blivit mycket dugligare, men att Kristus boende i deras inre blir så mycket verkligare med sin kraft.

Detta är allt för denna stund. Låt oss böja våra hjärtan, och överlämna oss till detta. Detta är Kristi skola. Jag är medveten om hur utmanande det kan vara, en utmaning till denna gamla människa som inte låter sig dödas så lätt, som inte ger sig så lätt. All vår skolning och utbildning har kanske varit något annat än detta. Vi har hamnat mitt i detta hemska humanistiska arvegods ? att göra så bra ifrån sig som möjligt, att vara så duktig som man bara kan.
Du måste ta det jag säger på det sätt jag säger det. Ingen ska tro att man kan vara likgiltig och vårdslös, att man kan låta bli att bry sig och inte göra det man kan på grund av det jag har sagt. Du vet vad jag talar om. Inte ens på toppen av ditt bästa kan du överbrygga gapet mellan det som är av människa och av Jesus Kristus. Det gapet består, och det enda sättet att passera är att dö och bli uppväckt från de döda. Men detta är något annat, vilket vi för stunden lämnar därhän.

Pröva er själva

2 Corinthians 13:5 ¶ Pröva er själva om ni lever i tron, pröva er själva! Eller vet ni inte med er att Jesus Kristus är i er? Gör ni inte det, består ni inte provet.


Ordet Pröva er i grekiskan betyder att bevisa att något går att genomföra, och även att se om tron håller måttet. Så det går att testa att se om man är frälst eller om man inte lever i Jesus. Vi mins proven man fick i skolan, när läraren delade ut svaren så kunde man ana hur det hade gått för en själv, var man förbered så kunde man känna med viss säkerhet att man skulle klara det, om det hade gått dåligt så visste man med säkerhet det oxå. Nu kan vi på samma sätt testa vår tro om den håller måttet med Guds Ord.


Det finns ?religösa saker? aktiviteter som en människa kan göra utan att vara frälst eller känna Gud i sanning, här följer en lista på exempel på sådana hämtade ur skriften.


Lista nummer 1. (saker som verken bevisar eller motbevisar att man är ett Guds barn, det är möjligt göra dessa utan att vara född på nytt)


  1. Synlig Moral (Matt 19:16-21, Matt 23:27)
  2. Intellektuell Kunskap Om Bibeln (Rom 1:21, Rom 2:17)
  3. Involverad i Religös Aktivitet (Matt 25:1-10)
  4. Aktivt Kristen Tjänst (Matt 7:21-24)
  5. Uppleva Syndanöd (Apo 24:25)
  6. Försäkran (Matt 23)
  7. Ett beslut att följa Herren en gång (Luk 8:13-14)



Lista nummer 2. (du är född på nytt)


  1. Kärlek till Gud (Psalm 42:1, Psalm 73:25, Luk 10:27, Rom 8:7)
  2. Omvändelse från synd (Psalm 32:5, Ord 28:13, Rom 7:14, 2 Kor 7:10, 1 Joh 1:8-10)
  3. Äkta Ödmjukhet (Psalm 51:17, Matt 5:1-12, Jak 4:6, 9)
  4. Iver för Guds ära (Psalm 105:3, Psalm 115:1, Jes 43:7, Jes 48:10, Jer 9:23-24, 1 Kor 10:31)
  5. Fortgående Bön (Luk 18:1, Efe6:18, Fil 4:6, 1 Tim 2:1-4, Jak 5:16-18)
  6. Osjälvisk Kärlek (1 Joh 2:9, 1 Joh 3:14, 1 Joh 4:7)
  7. Avskilda från världen (1 Kor 2:12, Jak 4:4, 1 Joh 2:15-17, 1 Joh 5:5)
  8. Fortsatt Andlig Mognad (Luk 8:15, Joh 15:1-6, Efe 4:12-16)
  9. Lydnad (Matt 7:21, Joh 15:14, Rom 16:26, 1 Pe 1:2, 22, 1 Joh 2:3-5)
  10. Hunger efter Guds Ord (1 Pe 2:1-3)
  11. Förvandling av Livet (2 Kor 5:17)

Att inta det himmelska landet - T. Austin-Sparks


T. Austin-Sparks





Att inta det himmelska landet

Medan Josua var vid Jeriko, hände sig en gång när han lyfte blicken, att han såg en man stå där framför honom med ett draget svärd i sin hand. Då gick Josua fram till honom och frågade honom: ?Tillhör du oss eller våra fiender?? Han svarade: ?Nej, jag är befälhavare över Herrens här och har nu kommit hit.? Då föll Josua ner till jorden på sitt ansikte, tillbad och sade till honom: ?Vad har min herre för budskap till sin tjänare?? Befälhavaren över Herrens här sade då till Josua: ?Tag skorna av dina fötter, ty platsen där du står är helig.? Och Josua gjorde så. Jos 5:13-15.

Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga. Ef 1:18

Jag vill, till att börja med, göra klart att jag inte har för avsikt att arbeta med sambanden mellan Josua bok och Efesierbrevet. Vi är i dessa studier upptagna med en enda tanke omkring vilken allt låter sig samlas och vari allt centreras, nämligen att Guds mål är att uttrycka den himmelska fullheten på denna jord i och genom ett folk. Hela den kedja av handlingar genom tiderna från det att han fastställde himlarnas position över jorden har varit, och är, ur människors synvinkel likt en andlig pilgrimsfärd, en rörelse i andligt avseende i riktning mot Himlen. Med det menar vi inte nödvändigtvis en plats, men ett strävande hän mot en tingens ordning vilken överensstämmer med Guds sinne ? den ordning som Herren Jesus syftade till när han talade om Guds vilja och sa ?såsom i Himlen?, (Matt 6:10); att låta allt ordnas så som i Himlen.
Hän mot detta leder en himmelsk väg, en Himlens bana, en färd efter himmelskt sätt och vi försöker främst att fånga denna vägs natur och väsen. Vi har också sett att eftersom så många inte känner till annat än början av vägen där man ställs inför omvändelsens nödvändighet, låter Herren föra fram instrument i vilka han verkar på djupet med relation till Himlen och låter dessa bana väg för de övriga.

Vi följer detta ytterligare. Med de två stycken vi just läst, når vi fram till en punkt av särskilt intresse i fråga om mognad in mot himmelsk fullhet. Den andra halvan av Josua bok är naturligtvis upptagen med hur folket fick del av arvet, hur arvslotterna delades upp och togs i besittning. Det är märkligt att i Efesierbrevet finna ? och det griper tag i vartannat ? att tanken tänks i motsatt riktning. Det talas om Guds arv i sitt folk, ?hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga?, Ef 1:18. Jag vill gärna säga ett ord om det innan vi går vidare, därför att dessa båda saker hör samman. Det är inte något annat, något som inte hör dit. Det är samma sak sett från det andra hållet.

Herren får utrymme i sin arvedel när, och endast när hans folk på allvar blir ett himmelskt folk. För att Herren ska kunna ta del av sitt arv måste de vara där Efesierbrevet säger att de ska vara. När de i verklig mening intar sin position och hävdar sin besittningsrätt och i sanning blir till ett himmelskt folk, då får Herren tillgång till sitt arv. Att se ?hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga? betyder från denna andra synpunkt att vi når en ställning där han kan se det i oss. Han kan inte se sin arvslott förrän han ser folket i den ställning i vilken han vill att de ska befinna sig, förrän han ser dem som det folk som motsvarar hans tanke i fråga om ett Himlens folk. Detta sagt för att reda ut eventuella tankemässiga svårigheter när vi talar om folket som tar del av sitt arv och detta ord om Herren som skaffar sig sitt.

Det vi vill föra fram och slå fast är att det finns något mer än sanningen om ett arv i Kristus, för oss och för Herren. Det finns något utöver sanningen, som Ordet för fram, att när vi är ett med Kristus genom död, begravning och uppståndelse får vi där på andra sidan ta del i den gudomliga fullheten. Själva kärnpunkten, det vi stryker under är detta att på ett konkret sätt bli ett himmelskt folk, i verklig mening skaffa delaktighet ? inte som en lärosats, inte teoretiskt, inte ens bibliskt men i faktisk mening.
Jag är säker på att allt detta upptar era sinnen, ni funderar över det, ni håller med om att det är en underbar presentation. Jag är också säker på att ni tar det till er i era hjärtan, men det besvärliga är att dessa tankar är så välkända ? många har lyssnat till dem men har inte kunnat tillgodogöra sig dem. De har inte i verklig mening förts till den punkt där de har blivit detta ? och vad är nyttan och meningen med alla lärosatser, all undervisning, tolkning, alla funderingar och allt det övriga om vi inte är det vi ska vara? Vi måste därför se på sättet på vilket man tar sig dit så att allt blir en verklig verklighet.

Den Helige Andes herradöme
Det allra första efter det förberedande arbetet, vilket vi talade om på tidigare sidor: Jordan, att lämna något efter sig i flodbädden, den gamla människan korsfäst och kvarlämnad där; efter att ha lämnat honom där och låtit honom övertäckas och att vända honom ryggen och gå därifrån. Efter det och efter Gilgal ? det är den negativa sidan, avläggandet ? kommer den positiva sidan, iklädandet, det verkliga, det faktiska intagandet, ingången; tillblivelsen av det som hela tiden varit i sikte. Detta har hela tiden varit hållpunkten och målet, i varje fall ända sedan uttåget ur Egypten. Det finns omtalat i Mose sång. Det fanns med som en framtidsbild i den profetiska sång som sjöngs på befrielsens strand vid Röda havet. Det har varit med som en aning, någonting i fjärran, något där ute, mer eller mindre tydligt allteftersom tiden har rullat vidare; ibland kraftfullt och klart, positivt och gripbart; ibland bleknande och tynande, långt borta, något abstrakt.

Nu har denna framtidsförhoppning förvandlats till ett mycket positivt och mycket närvarande projekt med alla förberedelser färdigställda. Vi tar oss an det stycke vi läste i Josua 5:13-15. Josua befann sig mittemot Jeriko och ?lyfte blicken, och såg en man stå där framför honom med ett draget svärd i sin hand?. Kämpen i Josua klev fram med en utmaning, ?Tillhör du oss eller våra fiender?? ? förmodligen med den avsikt att om han fick ett jakande svar knutet till den senare delen av förhörsfrågan blev det värst för den andre ? i detta ögonblick såg Josua inget annat än en vanlig människa med vapen. Men svaret avslöjade att han var mer och något annat än en människa, och Josua var tvungen att kapitulera och släppa sin utmanande attityd. Han föll på knä, tillbad, bekände sig som tjänare till Denne och bad om instruktioner.
Vem är Denne? Som jag nämnde i ett föregående kapitel, är det min övertygelse att Denne, i denna del av Bibeln, representerar den Helige Ande i Nya testamentet. Det, menar jag, kan härledas ur en rejäl bevisföring, men utan att gå in på detta utifrån Skriften låt oss se hur det visar sig ? om det nu är så ? i denna situation.

Ett antal förändringar ägde rum vid denna punkt. Fram till denna punkt hade folket letts på sin väg och styrts av moln- och eldstoden. Alla kan ta till sig att detta är den Helige Ande. Detta är något objektivt, detta är tydligt för sinnet, detta är karaktäristiskt för öken och vildmark. När man förs över till det himmelska är allt knutet till Anden. Han kunde ses vid detta ena tillfälle men sågs aldrig senare. Han försvinner för sinnenas förnimmelser, men han är där i allt som äger rum, väldigt mycket närvarande, denne osedde furste över Herrens här. Detta är en förändring.
Vi hittar flera andra förändringar. Inget manna längre ? nu mogen brödsäd från landets fält; livets bröd, himmelsk föda, något som hör hemma i en helt ny omgivning: Kristus som uppstånden, inte Kristus i förnedring, det brutna brödet. Detta är Kristus som uppstånden, det himmelska folkets föda. Det ena tillhörde ökenlivet, detta tillhör landet. Så skulle vi kunna fortsätta med skillnaderna. Ni förstår, här i denna omgivning är allt i grund himmelskt på ett nytt sätt; med andra ord det är till sin kärna andligt, inte känslobundet eller tillfälligt men främst och förnämst andligt.

Nu säger Paulus att ?Anden är en handpenning på vårt arv?, Ef 1:14, vilket betyder att Andens ankomst och närvaro vid denna punkt är garantin för att Guds syften kommer att förverkligas. Han är, trots att han inte kan iakttas, den som fullständigt fredar och tryggar allt det övriga. Vi sa i föregående kapitel att Andens närvaro som den som avskiljer för gudomliga syften också garanterar dessa syftens förverkligande, inte bara bereder möjligheter men utgör själv grunden för förverkligandet. Hur blir det till verklighet, till något mer än en lärosats, en sanning, en föreskrift ? hur omvandlas det till en närvarande verklighet?

Gud har gett oss Anden som en handpenning, en garanti, en säkerhet. Den positiva sidan begynner med detta första ? den Helige Ande presenterad som Herre. Om du läser Bibeln på engelska finner du att man där använder andra titlar än våra ?hövitsman? och ?befälhavare?. Man har valt att bruka orden ?prins? och ?furste?, vilka säkerligen kommer närmare originaltexten. En furste anför Herrens här. Han presenteras som herre. Den verkligt positiva sidan har sin begynnelse där ? med Andens fullständiga herravälde bland Guds folk. Han har presenterats, känts igen och erkänts och något görs i förhållande till det. Det rör sig inte om sanning på det objektiva planet, något måste äga rum i relation till hans närvaro. Josua böjde sig, kapitulerade, gav sig, överlät sig och gjorde det i absolut mening.
Det är korset som leder till detta. Korset leder alltid fram till den Helige Ande som herre. Korset kräver det. Om han inte finnes vara i sin position som herre och om det inte existerar ett kapitulationens tillfälle måste du ta dig tillbaka till korset. Gå tillbaka och se på de där stenarna i Jordans vatten som är ämnade att representera dig. Något har blivit fel, du är inte sann i förhållande till korsets faktum om han inte är herre.
Men här i den andliga tolkningen tas det för givet att korset är en väl etablerad verklighet. Emedan det förekommer svagheter, brister och fel i människors liv ? de blir också tydliga hos Josua - trots att det förekommer svagheter, brister och fel i våra liv har korset, så långt det nu gäller vår vilja och vårt sinne, fått krossa oss och banat väg för den Helige Ande. Detta är korsets innebörd: Andens herraväldes väg har öppnats och genom Andens herravälde har vägen till himmelsk fullhet öppnats.

Skillnaden är oerhörd mellan det som människor producerar i fråga om erövringar, får vi säga väckelse framtvingad med människors metoder och det som den Helige Ande åstadkommer! Vilken skillnad! Josua bok är den stora skillnadens bok. Dess avgörande styrka är att den leder människor ut ur det mänskliga. Man kan inte göra kalkyler och beräkningar för sådant, man har ingen styrande position i det. Alltsammans ligger bortom människans förmåga att omfatta och hantera. Herren har brådstörtat fört sitt folk in i ett område där allt är fullständigt annorlunda i jämförelse med människors sätt att handla.
När den Helige Ande är herre behöver man inte organisera något för att få det att rulla. Man behöver inte planera och sätta samman en formel för att något ska hända, för att ge rum för Guds verk eller för att producera en väckelse. Det hela just bara äger rum. Det är Himlens sätt, Himlens närvaro. Och det kräver att du befinner dig i den positionen ? det kräver detta absoluta Andens styre. Det finns alltid det där jordiska anslaget i allt som kommer från människohand ? sätt och metod eller folk, eller alla dessa ting omkring för att garantera framgång och allt rullar på med ett hiskeligt oväsen och mycket skavande och gnetande. Och det kräver väldiga mängder mänskligt understöd, och när som helst kan det kollapsa eller rinna ut i sanden om man inte pumpar upp det ännu mer. Det ramlar samman om man inte är där och stöttar.
Så här är det aldrig med Andens verk. Men detta jordiska anslag ? detta är huvudpunkten. Detta anslag betyder alltid död, alltid ett hämmande och hejdande. Den Helige Andes fullständiga herradöme fordrar att man gör en ände på det jordiska ? och det är detta som åsyftas när Josua kommenderas att ta av sig sina skor. ?Vad har min herre för budskap till sin tjänare?? Gå och inta landet, gå för att ta i besittning, led folket? Inte alls. Ta av skorna. Se till att skorna kommer av, Josua, sedan följer resten. Förstör kopplingen till det jordiska och se sedan vad som följer därav. Du behöver bara gå runt Jeriko. Det är inte så män brukar bete sig. Tänk dig in i vilken oerhörd kampanj som skulle ha organiserats om hela företaget att inta Jeriko hade överlåtits åt män. Nej, ta av skorna och se sedan vad som händer.

Om du ifrågasätter den tolkningen behöver du bara kasta en blick på vad som hände när han tog på sig skorna eller när Israel tog på sig skorna lite senare. Vad hände vid Ai? Vad hände med Gibeoniterna? De hade klivit i skorna igen, de rörde återigen vid det jordiska: resultatet ? ett avstannande, kompromiss, begränsning. Se till att skorna kommer av och låt dem stå. Himlens princip vilar i den Helige Andes sätt att föra en sak, den vilar i andlig fullhet. ?Tag skorna av dina fötter, ty platsen där du står är helig.? Du har ingen del i detta, det jordiska har ingen plats i detta, människor har ingen roll i detta. Detta är helgat och avskiljt för Himlen. Vid denna punkt tar Himlen över. Oinskränkthet när det gäller valet av ett instrument betyder aldrig att den suveräniteten ger utrymme för mänsklig styrka. Den överser aldrig med felaktigheter i kärlet. Detta visar sig också hos Josua och Israel; som vi sa tidigare, Josua representerar med sina upplevelser alla de heliga, alla Guds tjänare.

Den Helige Ande överlåten till Guds syften
Lägg nu märke till det svar som han fick på sin fråga - ?Tillhör du oss eller våra fiender??. Vilketdera? För oss? För dem? För det här? För det där? ?Nej, jag är inte här för det här eller det där, jag är inte för er eller för dem. Jag är här för Herrens syften. Detta är det verkliga innehållet i svaret. ?Jag är inte här för folket, vilka de nu än är, jag är här för Herrens räkning, för hans syften. Jag är inte här för det här arbetet eller den där tjänsten som du har tagit på dig för Herren. Jag är här för Herrens syften. Jag är överlåten till Guds syfte ? evighetens syfte.? ?Ingetdera, Jag är?? Om vi kunde få tag på omfattningen i detta i förhållande till allt vårt. Vi vill att den Helige Ande ska understödja vårt arbete, våra rörelser, vår tjänst. Vi undrar om den Helige Ande är för oss. Han kommer aldrig att säga att han är det. Naturligtvis är Herren för sitt folk. ?Om Gud är för oss?? Men han säger ett klart: ?Jag är inte för er, men för mina egna syften i er och genom er; inte för er skull som Israel eller Josua, den suveränt utvalde och smorde. Jag är inte här för er, jag är given till, överlåten till Guds egna syften.?

Det jag vill lyfta fram är att vi måste klargöra för oss vilken grund och vilket mål som är uppställt för den Helige Andes åtaganden och arbete. Vi måste lära känna och förstå vad den Helige Ande har överlåtit sig till att utföra. Det försiggår så mycket planerande och arrangerande för Herrens räkning och det har uppstått så många situationer där Herren inte kunnat nå in för att fullfölja vad han hade ämnat. Det finns så mycket i världen idag som planeras, arrangeras och programmeras för Herren. Herren verkar inte kunna ge sig själv till det. Här har vi en huvudpunkt. Vi måste skaffa oss insikt om den Helige Andes mål.

Andens mål är inte att göra något eller etablera något på jorden, inte bygga något och länka något till det jordiska, något som behåller skorna på. Att etablera något här tillhör inte alls hans prioriteringar. Den Helige Ande är fullt ut given till något som är fullt ut himmelskt och ändamålet med hans verk är att länka bort allt på ett inre, andligt sätt från världens inflytande. Det måste kanske visas lite tydligare lite längre fram, men lägg noga märke till att det är av största vikt att se och förstå vad Gud låter sig knytas och ger sig till. Han överlämnar sig inte till något som är kopplat till det jordiska. Han förmäler sig bara med sådant som hör Himlen till.

Den Helige Ande med draget svärd
När nu detta är fastslaget, så följer nästa sak ? återigen något extraordinärt. Denne, som furste i spetsen för Herrens armé, står med draget svärd i sin hand. Det här är batalj, eller hur? Detta är krig, eller hur? Den Helige Ande tar befäl och den totala kapitulationen inför honom är ett faktum. Slaget är i full gång. Gör inga missbedömningar på denna punkt. Vad det nu är som kommer i dina tankar när det gäller dopet i den Helige Ande med allt som det innebär ? vad det i övrigt betyder och innehåller - så är det främst fråga om omedelbar och oupphörlig konflikt. Det innehåller andra ting, men det innebär detta: ett stridande ifrån vilket det inte ges någon permission, en armé från vilken man inte kan begära avsked. Här heter det inte pension, man förblir på post till slutet.
Var det inte så med Herren Jesus? Det hade sin början där vid Jordan, med den öppna himlen, med Anden, öknen och fienden. Omedelbart ? ?Sedan fördes Jesus av Anden upp i öknen för att frestas av djävulen, Matt 4:1. Markus skriver att Anden drev honom.
Knappt hade himlen öppnats för Andens ankomst på pingstdagen förrän slaget var i full gång. Församlingen kastades in i striden, och har aldrig dragits bort från den efter det. Om den har dragit sig ur, har det varit till dess egen förlust. På något sätt utmynnar Andens herravälde alltid i detta. Svärdet ligger i hans hand, och förs inte tillbaka i sin skida förrän uppgiften är slutförd.

Men det där är bilder i språklig dräkt. Anden är inte särdeles intresserad av köttets och arméernas krig. Det verkliga kriget, den verkliga konflikten förs efter hans eget sätt. Den kommer att vara andlig, efter Andens sätt ? därför att andliga krafter har välde och dessa kan endast bekämpas och avväpnas med andlig metod. Detta är en anledning till att det verkligen och i sann mening är fråga om strid. Denna poäng behöver inte utvecklas tydligare. Vi känner alla till det.
Vi vet om att inte ett steg, inte ett enda litet stycke i det andliga växandet saknar motståndare, inte en enda rörelse eller enklaste gest i riktning mot andlig mognad kan göras utan konflikt. Detta är verkligen sant. Det är andligt krig, och dess natur ligger helt och hållet bortom vår förmåga att fatta. Vi tänker oss att det ska förlöpa på ett sätt, men det utvecklas på ett annat. Det dyker aldrig upp där vi väntar det och i de former vi tror oss kunna känna igen. Faktum är att vi sällan känner igen fienden i hans attacker. De döljs bakom omständigheternas spel, i olyckor och bland allt som misslyckas ? men genom att se på effekterna detta har på det andliga livet så vet man att det finns en intelligent styrning mitt i det som först ser ut som livets rutin. Det är andligt krig. Den Helige Ande är den som orsakar detta.

Ta dig tid till att försöka tränga in i detta, det förklarar så mycket. Fienden arbetar hela tiden efter ?den blinda fläckens princip?. Jag tror att han förmodligen har den största framgången bland Guds folk på grund av dessa blinda fläckar. Fördomar kallas försiktighet, misstänksamhet blir vaksamhet ? bra namn på onda ting. Fienden är den främste i den konsten. Dina förutfattade meningar är kanske din blinda fläck som placerats av fienden. Han har hittat en möjlighet att plantera den och den befinner sig mitt i vägen som hinder för den himmelska, andliga fullheten i ditt liv. Gudsfolket världen över sitter i sådana snaror. Andligt växande och mognad efter Himlens sätt störs och hindras genom gudsfolkets misstänksamhet och fördomar. En ovän har gjort detta?.
Varför är det så att vi i Efesierbrevet med all den himmelska fullheten presenterad och ställd i blickfånget och med den andliga konflikt som följer också finner aposteln bedjande om att ?deras hjärtans ögon må upplysas? för att de ska kunna se. Varför är det nödvändigt? Svaret är att det pågår ett arbete för att förblinda, för att skapa blinda fläckar. Allt kan gå förlorat genom lite fördomsfullhet, ett tillknäppt sinne, ett litet misstänkliggörande eller en aning ogrundad fruktan. Så byts förtroendet för den Helige Ande bort och så försvinner den smörjelse som undervisar om allt, 1 Joh 2:27, och som visar vad som är rätt och fel. Du tycker att du måste gardera dig utifall att och för säkerhets skull och den du reser mur mot är kanske rent av den Helige Ande. Detta är vad så många gör. Detta är konfliktens kärnområde. Så är det i den andliga dimensionen. Det är subtilt och gäcksamt.

Men det finns en annan aspekt i denna andliga konflikt. Varför låter den Helige Ande detta ske? Varför manar Anden fram denna konflikt? Vi ser det ganska naturligt som om dessa svårigheter kommer från fienden, men varför begynner Anden sådant, varför orsakar han alltsamman varje gång? Vi har sett hur det skedde med Herren Jesus. Ett överlagt handlande; det är ett definitivt och precist uttalande vi möter: ?Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att frestas av djävulen.? ? den Helige Ande tar tag och sätter igång förloppet. Han gjorde på samma sätt med församlingen ? överlagt, väl vetande vad han gjorde. Effekten blir sådan som om Anden sagt att ?Nu ska jag genast föra dem till stridszonen?. Varför är det så?

Först är det så därför att detta är en sak på andligt plan rörande ett andligt arv, därför att andliga makter övar välde och måste drivas bort, men också därför att vi växer andligen enbart genom konflikt. Herren vänder sig till oss och har största intresse i detta. Det kanske känns besvärande med en predikant på podiet som säger: ?Ni går igenom svårigheter därför att Herren har vänt sig till er; fienden tillåts att på alla sätt angripa er därför att Herren har största intresse i ert välbefinnande?. Det är säkerligen svårt för somliga av oss att acceptera ett sådant uttalande.

Nästa gång fienden kommer för att fortsätta sitt förfärliga verk är vi kanske de sista som skulle få för oss att utbrista i ett ?Gud älskar oss verkligen idag?. Vi gör ju inte så. Men är det inte så, är det inte sant, är det inte i enlighet med erfarenhet, historia och princip att vi aldrig gör framsteg andligen, aldrig utvecklas alls, aldrig växer, aldrig färdas framåt utom med hjälp av konflikt? Detta är sant. Det enda sättet vi växer på är genom att ställas inför något som ska övervinnas, genom att vårt inre andliga liv utmanas och tvingas att hantera besvärligheter. Detta är en regel i det naturliga och också där nåden verkar. Det gives ingen utveckling utan kamp. Jag önskar verkligen att vi kunde se det så vid varje sådant tillfälle. Vi förstår att detta är sant ? men fräls oss från att bli indragen i denna sanning. Det duger inte att resonera så. Herren är angelägen att hans folk ska få ta del av arvet på det mest praktiska och påtagliga sätt; inte som en teori, inte som en läropunkt, inte som en fråga om bibelläsande men som en verklig erövring. När du på allvar har kommit under den Helige Andes ledning och formande, då har du börjat vandra på verkligheternas väg. Herren sätter stort värde på att vara verklighetsförankrad och praktisk.

Jeriko är representativt; det stora exemplet på hur det alltid är enligt princip och mönster. Först måste man finna den himmelska positionen, som vi har sagt, inte en jordbunden ställning, inte människors sätt att hantera och göra saker. Detta är uttrycket för den regel som vi såg först hos Abraham, en person agerar och ställer till en förfärlig röra därför att han låter allt knytas till det jordiska. Sedan Mose som tog saker i egna händer, dödade en egyptier och hamnar i stort bryderi. Här får disciplinerandet utrymme, Josua bär med sig all andlig historia och vid Jeriko hittar man inga köttsliga vapen ? inget mänskligt resonerande här, inget av det mänskliga kvar. Om inte detta hör Himlen till, är det alls inget. Något sådant händer inte på jorden. Vi kan trava runt, inte bara i sju dagar men under ett helt långt liv utan att något sådant äger rum om vi inte befinner oss i en himmelsk position, om inte Himlen är på väg in. Jeriko innebär att människan är ställd åt sidan, helt och hållet utestängd. Det är himmelskt.

Detta är början. Och genast efter det finner vi detta ? om fienden inte lyckas med öppet motstånd kommer han att ta till lömska och utstuderade sätt. Han kan inte lyckas med det direkta motståndet om du och jag befinner oss i himmelsk ställning och håller den ? håller den, det är vad Jeriko betyder. Man inte bara skaffade sig den platsen den första dagen, men de höll den och behöll den och stadfäste den och den sista dagen bekräftade man den sju gånger och höll sin himmelska position. De gav inte upp. Vi kommer sällan igenom den första eller andra dagen. Det måste till ett trons fasthållande, och fienden ställs utan möjlighet när vi tar ett sådant trons spjärntag. När han inte längre kan arbeta öppet måste han om möjligt angripa trons position och använder då allehanda smygvägar och all dolskhet.

Är det inte så i fråga om gibeoniterna? De arbetade i det fördolda för att producera en koppling till det jordiska. På samma sätt var det med Akan vid Ai, en babylonisk mantel och en guldplatta ? en omedelbar länk till det jordiska. Förbundet med gibeoniterna utgjorde en annan sådan länk. Vi får inte tänka oss att det alltid kommer att röra sig om ett öppet, väl synligt andligt krig front mot front. Vi måste ta med den aspekt i beräkningarna som innebär att fienden manövrerar för att etablera en koppling till det jordiska, där det introduceras en kontaktpunkt för det som ligger under förbannelse och med vilket Herren inte kan fortsätta.

Hur går detta till? Du vet, naturligtvis, att Gilgal var den plats från vilken de startade expeditionen, Gilgal, avvältrandets plats, orten där köttets sätts åt sidan. De återvände inte till Gilgal efter Jeriko. De fortsatte direkt till Ai. Det var tänkt att folket alltid skulle återvända till Gilgal efter varje framryckning och erövring ? tillbaka till Gilgal och sedan iväg igen. Denna gång valde de att inte återvända. De gick omedelbart vidare.
Låt oss hålla oss nära korset och inte vid något tillfälle tro att när Herren välsignat och låtit det gå väl för oss är det fritt fram för oss att färdas vidare. Vi kan aldrig för ett ögonblick lämna korset. Korset är aldrig något som finns där borta och bakom, något som kan lämnas där. Det är något som måste finnas med hela tiden. Det är vår säkerhet och vårt försvar.
Detta är den himmelska vägen, den himmelska vägens hela natur, vägen hän mot Guds mål. Må Herren bevara oss i det.

Segrande Bön av Charles G Finney Del 1

Segrande Bön

av Charles G Finney


Jak 5:16

Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön.

Två slags medel är nödvändiga för att främja en väckelse. Det ena är att inverka på människan, det andra att inverka på Gud. Sanningen används för att inverka på människor, och bön för att beveka Gud. När jag talar om att beveka Gud, menar jag inte att Guds sinne förändras genom bönen, eller att hans läggning eller karaktär förändras. Men bön medför en sådan förändring i oss, att det blir lämpligt för Gud att göra vad som annars inte skulle varit lämpligt. När en syndare omvänder sig, gör hans sinnestillstånd det lämpligt för Gud att förlåta honom. Gud har alltid varit villig att förlåta honom under den förutsättningen, så när syndaren ändrar inställning och omvänder sig, krävs det ingen förändring av Guds inställning för att förlåta honom. Det är syndarens ånger som gör förlåtelsen lämplig, och den är Guds tillfälle att handla så som han gör. Så när kristna bär fram verksam bön, gör deras sinnestillstånd det lämpligt för Gud att svara dem. Han var aldrig ovillig att skänka välsignelsen ? under förutsättning att de kände på rätt sätt, och frambar rätt sorts bön.

Bön är en nödvändig länk, i lika hög grad som sanningen, i den orsakskedja som leder till väckelse. En del har nitiskt använt sanningen för att omvända människor, och lagt mycket liten tonvikt på bönen. De har predikat och talat, och delat ut skrifter med stor iver, och sedan undrat varför de haft så liten framgång. Och orsaken var, att de glömde använda det andra medlet, verksam bön. De förbisåg det faktum att sanning ensamt, utan Guds Ande, aldrig kommer att ge resultat, och att Anden ges som svar på bön.

Ibland händer det att de som är mest engagerade i att använda sanningen, är minst engagerade i bön. Detta är alltid olyckligt. För om de inte har bönens ande (eller om inte någon annan har det), kommer sanningen själv inte göra något annat än att förhärda människor. Förmodligen kommer domens dag att visa, att inget åstadkoms genom sanningen, hur nitiskt den än används, om inte bönens ande på något sätt står i relation till presentationen av sanningen.

Andra förirrar sig åt motsatt håll. Inte så att de lägger för stor tonvikt vid bönen, men de förbiser det faktum att bön kan frambäras i evighet utan att något sker. Syndare omvänds nämligen inte genom direktkontakt med den helige Ande, utan genom sanningen, använd som ett medel. Att förvänta sig syndares omvändelse enbart genom bön, utan användandet av sanningen, är att fresta Gud.

Med segrande bön som ämne, tänker jag:

  1. Visa vad som är verksam eller segrande bön.
  2. Redogöra för några av den segrande bönens viktigaste egenskaper.
  3. Ge några skäl till varför Gud fordrar denna sorts bön.
  4. Visa att sådan bön förmår mycket.
  1. Vad segrande bön är

    1. Verksam, segrande bön består inte enbart av välvilliga önskningar. Välvilliga önskningar är utan tvekan behagliga för Gud. Sådana önskningar uppfyller himlen och förekommer hos alla heliga. Men de är inte bön. Människor kan ha önskningar, på samma sätt som änglar och de förhärligades andar. Men detta är inte den verksamma, segrande bön som det talas om i texten. Segrande bön är något mer än detta.

    3. Segrande, eller verksam bön, är den bön som får den välsignelse den söker. Det är den bön som verksamt berör Gud. Själva meningen med verksam bön är att den verkar på sitt föremål.

  3. Nödvändiga egenskaper hos segrande bön

    1. Han måste be med en bestämd avsikt. Han skall inte förvänta sig att kunna frambära sådan bön om han ber på måfå, utan ett tydligt och bestämt syfte. Han måste ha ett klart mål i sinnet. Jag talar nu om enskild bön. Många går till sin bönevrå, därför att de måste läsa sina böner. Det kanske är den tid då de har för vana att gå undan och be ? på morgonen eller mitt på dagen eller vilken tid det kan vara. Men i stället för att ha något att säga, ett bestämt syfte i sinnet, faller de ner på sina knän och ber om vad helst som de får i sinnet ? för allt som rör sig i tankarna just då. Och när de slutat kan de knappt redogöra för ett ord av vad de bett om. Det är inte verksam bön. Vad skulle vi anse om någon som skulle försöka påverka en lagstiftande församling och som sa: "Nu är det vinter och den lagstiftande församlingen är samlad och det är tid att lämna in motioner" och begav sig dit och lämnade in motioner på måfå, utan ett bestämt syfte? Tror ni att sådana motioner kan påverka lagstiftarna?

      En person måste ha ett bestämt syfte. Han kan inte be verksamt för en mängd saker på samma gång. Sinnet är så beskaffat att det inte intensivt kan önska många saker samtidigt.

      Samtliga exempel på verksam bön, som finns nedtecknade i Bibeln, är av det här slaget. Överallt där vi ser att den eftersökta välsignelsen erhölls, kommer vi att se att den bön som frambars hade ett bestämt syfte.


    2. För att bön skall vara verksam, måste den stämma överens med Guds uppenbarade vilja. Att be för saker som strider mot Guds uppenbarade vilja, är att fresta Gud. På tre sätt uppenbaras Guds vilja för människor till vägledning i bönen.


      1. Genom tydliga löften eller förutsägelser i Bibeln, att han skall ge eller göra vissa saker; löften rörande speciella saker eller allmänna löften, som vi skall tillämpa på bestämda saker. Vi har till exempel löftet: "Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, så skall det vara ert." (Mark 11:24)

      3. Ibland uppenbarar Gud sin vilja genom sina skickelser. När han gör det tydligt att den ena eller andra händelsen skall äga rum, är det lika mycket uppenbarelse som om han skulle ha skrivit det i sitt ord. Det skulle vara omöjligt att uppenbara allt i Bibeln. Men Gud gör det ofta tydligt för dem som har andlig bedömningsförmåga att det är hans vilja att skänka just den välsignelsen.

      5. Genom sin Ande. När Guds folk är villrådiga om vad de skall be för i enlighet med hans vilja, så instruerar Anden dem ofta. När det inte finns någon särskild uppenbarelse, och skickelserna inte ger något ljus, och vi inte vet vad vi bör be om, sägs oss uttryckligen att Anden hjälper oss i vår svaghet och att "Anden själv ber för oss med suckar utan ord". (Rom 8:26) Mycket har blivit sagt om att be i tro för det som inte är uppenbarat. Man har invänt att denna lära innebär en ny uppenbarelse. Jag svarar att den, vare sig den är gammal eller ny, är just den uppenbarelse som Herren säger att han ger. Det är lika tydligt som om det just nu skulle uppenbaras genom en röst från himlen, att Guds Ande hjälper Guds folk att be i enlighet med Guds vilja, när de inte själva vet vad de bör be om. "? han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill" (Rom 8:27), och han leder kristna att be för just detta "med suckar utan ord". När varken Ordet eller skickelser gör det möjligt för dem att avgöra, låt dem bli uppfyllda av Anden, såsom Gud befaller dem att bli. Han säger: "Låt er uppfyllas av Anden". (Ef 5:18) Och han kommer att leda deras sinnen till sådant som Gud är villig att ge.

    4. För att be verksamt måste du be i underdånighet för Guds vilja. Förväxla inte underdånighet med likgiltighet. Två saker kan inte vara mer olika. Jag vet en person, som kom till en plats, där det var väckelse. Han var kall själv, och förstod inte vad som hände, och han hade inte någon bönens ande. När han hörde bröderna be som om de inte ville ha något avslag, blev han chockerad över deras djärvhet och framhöll hela tiden vikten av att be i underdånighet; när det var hur tydligt som helst att han förväxlade underdånighet med likgiltighet.

      Förväxla inte heller underdånighet i bönen med en allmän förtröstan att Gud skall göra det som är rätt. Det är rätt att ha denna förtröstan, att Gud i allt kommer att handla rätt. Men detta är något annat än underdånighet. Vad jag menar med underdånighet i bönen är accepterande av Guds uppenbarade vilja. Att underkasta sig Guds befallning är att lyda den. Att underordna sig något tänkbart eller möjligt, men fördolt påbud från Gud är inte underordnande. Det är omöjligt att underordna sig någon försynens skickelse, innan den kommit. Vi kan aldrig veta vad det kommer att innebära, förrän det äger rum.

      Ta ett exempel: När Davids barn var sjukt, var han bedrövad, han kämpade i bön och gav sig ingen ro. Han tog det så till sitt hjärta, att tjänarna var oroliga för att tala om det för honom när barnet hade dött. Men så snart han hörde att barnet hade dött, lade han av sin sorg och reste sig, och bad om mat och åt och drack som vanligt. Så länge barnet levde visste han inte vad som var Guds vilja, och därför fastade och bad han och sa: "Vem vet, kanske förbarmar sig Herren över mig och låter barnet leva." Han visste inte annat än att hans bön, hans kamp, var det som det hängde på, om barnet skulle leva eller inte. Han tänkte att om han ödmjukade sig och bönföll Gud, så skulle Gud kanske bespara honom detta slag. Men så snart Guds vilja uppenbarades, och barnet hade dött, böjde han sig som en helig människa. Han tycktes inte bara foga sig, utan faktiskt vara nöjd med det. "Jag kommer att gå till honom, men han kommer inte tillbaka till mig." (2 Sam 12:15-23) Detta var verklig underdånighet. Han tänkte på rätt sätt i detta. Så länge han inte hade någon uppenbarelse om Guds vilja, visste han inte annat än att barnets tillfrisknande berodde på hans bön. Men när han fick uppenbarelse om Guds vilja så underkastade han sig. Så länge Guds vilja inte är känd, är det att fresta Gud att underkasta sig utan bön. Kanske, och så långt du förstår, är det förhållandet att du frambär rätt sorts bön, det som det hela hänger på. När det gäller en obotfärdig vän, kan förutsättningen för att han skall bli räddad från helvetet, vara ivern och enträgenheten i din bön för honom.


    5. Verksam bön om något innebär en längtan efter detta något, som motsvarar dess betydelse. Om en människa verkligen längtar efter en välsignelse, kommer hans längtan att stå i proportion till välsignelsens storhet. Herren Jesu Kristi längtan efter den välsignelse han bad om var häpnadsväckande stark, och innebar till och med ångest. Om begäret efter något är starkt, och det är ett välvilligt begär, och det hela inte strider mot Guds vilja och ledning, så är det sannolikt att det beviljas. Det finns två skäl för detta antagande:


      1. Guds allmänna generositet. Om det är något önskvärt, och om det, så vitt vi kan förstå, skulle vara en godhet av Gud att bevilja det, så är hans allmänna generositet ett sannolikhetsbevis på att han skall ge det.

      3. Om du känner dig uppfylld av välvillig längtan efter något särskilt, så är sannolikheten stor att Guds Ande framkallar denna längtan, och väcker dig till att be för detta ändamål, så det kan ges som svar på bön. I ett sådant fall är ingen grad av längtan eller enträgenhet i bönen olämplig. En kristen kan, så att säga, få gripa tag om Guds hand. Se på Jakob, när han i desperat längtan ropade: "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig." (1 Mos 32:26) Blev Gud förargad över hans djärvhet och enträgenhet? Inte alls; utan han gav honom just det som han bad om.

        Så är det också med Mose. Gud sa till honom: "Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig skall jag göra till ett stort folk." (2 Mos 32:10) Vad gjorde Mose? Stod han bredvid och lät Gud göra som han sagt? Nej; hans tankar vänder tillbaka till egyptierna, och han tänker på hur de kommer att triumfera. "Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem ?" Det tycks som om han grep tag i Guds upplyfta hand, för att avvärja slaget. Tillrättavisade Gud honom och sa till honom att inte lägga sig i? Nej; det verkar som om han inte kunde stå emot en sådan enträgenhet, och så stod Mose i gapet och fick makt med Gud.

        Segrande bön frambärs ofta nu för tiden, när kristna formats till en sådan grad av enträgenhet och en sådan helig djärvhet, att de i efterhand, när de ser tillbaka på det, blir förskräckta och förvånade över sig själva, vid tanken på att de vågat vara så enträgna med Gud. Och ändå har dessa böner segrat och nedkallat välsignelsen. Och många av dessa människor, som jag är bekant med, hör till de heligaste människor jag vet.


    7. För att bön skall vara verksam, måste den frambäras med rätt motiv. Bön får inte vara självisk, utan dikterad av största möjliga hänsyn till Guds ära. Mycket bärs fram av ren själviskhet. Hustrur ber ibland för sina män, att de skall bli omvända, därför att, som de säger: "Det skulle vara mycket trevligare om min man gick till kyrkan med mig", osv. De tycks aldrig kunna tänka högre än till sig själva. De verkar inte tänka på att deras män vanärar Gud med sina synder, inte heller på hur Gud skulle bli ärad genom deras omvändelse. Så här är det mycket ofta med föräldrar. De kan inte stå ut med tanken på att deras barn skall gå förlorade. De ber mycket uppriktigt för dem. Men om du talar med dem om detta, så är det känsligt och de talar om för dig hur bra deras barn är ? hur de respekterar kristendomen och hur de verkligen "nästan är kristna nu", och så talar de som om de var rädda för att du skulle skada deras barn genom att säga dem sanningen. De tänker inte på hur sådana rara och förtjusande barn vanärar Gud genom sina synder, de tänker bara på hur fruktansvärt det vore för dem att hamna i helvetet. Om inte deras tankar når högre än så, kommer deras böner aldrig att vinna seger hos en helig Gud.

      Frestelsen till själviska motiv är så stark att det finns anledning att frukta att många föräldraböner aldrig når högre än föräldrakärlekens ömhet. Och det är orsaken till att så många böner inte besvaras och att så många fromma, bedjande föräldrar har ogudaktiga barn. Mycket av bönen för hednavärlden verkar inte vara grundad på något högre motiv än sympati. Missionsarbetare och andra uppehåller sig nästan uteslutande vid de sexhundra miljoner hedningar som är på väg mot helvetet, medan föga sägs om att de vanärar Gud. Detta är ett svårt missförhållande, och till dess att församlingen lärt sig att ha högre motiv för bön och missionsansträngningar än sympati för hedningarna, kommer hennes böner och försök inte att vara mycket värda.


    8. För att bön skall vara verksam, måste den vara förmedlad av Anden. Du kan inte vänta dig att frambära bön efter Guds vilja utan Anden. I de båda fall, när Guds vilja är uppenbarad i hans Ord eller tillkännagiven genom skickelser, beror det inte på att kristna är oförmögna att bära fram sådan bön. De kan det, liksom de kan vara heliga. Men saken är den, att de är så onda att de aldrig bär fram sådan bön, om de inte är under den helige Andes inflytande. Det måste finnas tro, sådan som skapas genom den helige Andes verksamma handlande.

    10. Det måste vara uthållig bön. Det är vanligt att kristna, som gått tillbaka och förlorat bönens ande, inte med en gång kommer in i vanan att be uthålligt. Deras sinnen är inte i rätt skick, och de kan inte fixera sina tankar så de kan hålla ut tills välsignelsen kommer. Om deras sinnen var i sådant skick att de kunde hålla ut tills svaret kom, skulle verksam bön kunna bäras fram direkt, lika väl som efter att ha bett för samma sak många gånger. Men de måste be om och om igen, eftersom deras tankar är så benägna att irra omkring och så lätt distraheras.

      De flesta kristna når fram till segrande bön genom en utdragen process. Deras sinnen blir successivt uppfyllda med iver för något, så att de till och med under arbetet suckar fram sin längtan till Gud. Alldeles som den mor, vars barn är sjukt, går omkring i hemmet och suckar som om hennes hjärta skulle brista. Och om hon är en bedjande mor, stiger hennes suckar upp till Gud hela dagen. Om hon går ut ur rummet, där barnet är, tänker hon fortfarande på det; och om hon sover är hennes tankar alltjämt där, och hon rycker till i drömmen och tror att det kanske håller på att dö. Hela hennes sinne är upptaget av detta sjuka barn. Detta är det sinnestillstånd i vilket kristna bär fram segrande bön.

      Av vilken anledning brottades Jakob hela natten med Gud i bön? Han visste att han hade tillfogat sin bror Esau en stor skada, när han kom över förstfödslorätten för länge sedan. Och nu hade han fått höra att hans förorättade bror kom emot honom med en väpnad styrka, alltför stark för att kämpa mot. Och det fanns verkligen anledning att tro att Esau kom i avsikt att hämnas. Det fanns alltså två anledningar till att Jakob skulle vara bekymrad. Den första var att han hade begått denna oförrätt och aldrig hade gottgjort den. Den andra var att Esau kom med en styrka som var tillräcklig för att krossa honom. Vad gör han nu? Han ordnar först allt så gott han kan för att blidka och möta sin bror: skickar sina gåvor först, sedan sin egendom, sedan sin familj, och låter dem som han älskar mest gå sist. Och vid det laget var hans sinne så upprört att han inte kunde behärska sig. Han går ensam över bäcken och utgjuter sin själ i ångestfylld bön hela natten.

      Och just som dagen gryr, sa förbundsängeln: "Släpp mig"; och Jakobs hela varelse var liksom uppriven vid tanken på att ge upp, och han ropade: "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig". Hans själ var bearbetad in i vånda, och han erhöll välsignelsen, men han bar ständigt märkena som avslöjade att hans kropp hade påverkats av själskampen. Detta är segrande bön.

      Lura nu inte dig själv att tro, att du kan frambära verksam bön utan att ha detta intensiva begär efter välsignelsen. Det tror jag inte på. Bön är inte verksam om den inte frambärs med begärets vånda. Aposteln Paulus talar om det som själens födslovånda. När Jesus Kristus bad i örtagården, var han i sådan ångest att "hans svett blev som blodsdroppar, som föll ner på jorden". (Luk 22:44) Jag har aldrig hört talas om någon människa som svettats blod, men jag har känt en person som bad tills blod kom ur näsan. Och jag vet dem som bett i timmar, tills de varit fullständigt utmattade genom sin själskamp. Sådana böner hade makt med Gud.

      Denna bönekamp var utbredd på rektor Edwards tid, i de väckelser som då ägde rum. Det var en av de stora stötestenarna på den tiden, för personer som var motståndare till väckelsen, att människor brukade be tills kroppen blev överväldigad av känslor. För att ni skall inse att detta inte är något nytt i församlingen, utan alltid varit vanligt där väckelser haft framgång, skall vi se vad rektor Edwards säger angående detta. Det är från hans "Thoughts on Revivals":

      "Vi kan inte bestämma att Gud aldrig skall ge en person så mycket uppenbarelse om sig själv, att det inte endast gör kroppen svag, utan tar hans liv. Det har antagits av mycket lärda och förståndiga teologer, att Moses liv togs på detta sätt, och detta har också antagits varit fallet med några andra heliga."

      "Om Gud ger en starkt förökad uppenbarelse om sig själv och om kärleken till honom, så är vinsten oändligt mycket större än olyckan, även om livet kort därefter skulle tas bort ?"

      "Det finns en speciell slags bekymmer, som många blivit överväldigade av, och som har varit särskilt stötande för en del; och det är den djupa oro och det bekymmer vissa haft för andras själar. Det bedrövar mig att man tvingar oss att göra något som verkar så överflödigt, som att försvara något sådant. Det förefaller så futtigt att i en så tydlig sak gå in i en formell och omständlig debatt, för att avgöra om det finns något i sakens storhet och vikt som motsvarar och står i proportion till väldigheten i det bekymmer somliga har visat. Människor tillåts att, utifrån inget mer än vanlig naturlighet och medmänsklighet, vara djupt oroade och uppslukade i sinnet av att se andra i stor fara för ingen värre olycka än att drunkna eller bli innebrända. Och när det är så, måste det rimligen erkännas vara lika förnuftigt att vara ännu mer oroad om man ser människor vara i fara för en tio gånger större olycka, och ännu mycket mer om olyckan skulle vara ännu oerhört mycket större. Och varför skulle det då anses oförnuftigt och betraktas med misstänksamhet, som om det måste ha en dålig orsak, när människor är ytterst oroade av att se andra i mycket stor risk att drabbas av den allsmäktige Gudens vrede i evighet? Och dessutom, måste man utan tvekan medge att de som har ett stort mått av Guds Ande, vilken är kärlekens ande, kan antas ha oerhört mycket mer av kärlek och medlidande med sina medmänniskor än de som bara är påverkade av vanlig medmänsklighet."

      "Varför skulle det anses underligt att de som är uppfyllda av Kristi Ande skulle i motsvarande grad ha kärlek till själarna, liksom Kristus? Han som hade en sådan stark kärlek till dem och en sådan omsorg om dem, att han var villig att tömma Guds vredes bägare till sista droppen. Och på samma gång som han frambar sitt blod för själarna, så frambar han också, såsom deras överstepräst, starkt rop och tårar under kraftig ångestkamp, där Kristi själ liksom led födslovåndor för de utvaldas själar, och därför skall han, i det att han frälser dem, se frukt och bli mättad. Liksom en sådan ande av kärlek och omsorg om själar, var Kristi Ande, så är den också församlingens ande. Därför framställs församlingen, i sitt begär och sökande efter att Kristus skall födas fram i världen och i människors själar, som en kvinna som ropar i barnsnöd och födslovånda. (Upp 12:1-2) Anden hos dem som varit bekymrade över andras själar, verkar, så vitt jag kan se, inte vara annorlunda än apostelns, som våndades för själar och var beredd att önska sig själv fördömd och skild från Kristus för andras skull. (Rom 9:3) På samma sätt med psalmisten (Ps 119:53): "Glödande vrede kommer över mig för de ogudaktigas skull, därför att de överger din undervisning." Och (v. 136): "Strömmar av tårar rinner från mina ögon, därför att man inte tar vara på din undervisning." Och profeten Jeremia: "O, mitt inre, mitt inre! Jag vrider mig av smärta i mitt hjärtas djup. Mitt hjärta klagar i mig, jag kan inte tiga, ty ljud av horn har min själ hört, och stridsrop." Likaså i kapitel 9:1 och 13:17 och Jesaja 22:4. Vi läser om Mordokai, att han, när han såg sitt folk i fara för jordisk ödeläggelse (Ester 4:1) rev "sönder sina kläder och klädde sig i säck och aska. Han gick ut mitt i staden och klagade högt och bittert. Varför skulle då människor anses vansinniga, när de inte kan låta bli att ropa vid tanken på deras nöd, som går mot evigt fördärv?"

      Jag har citerat detta för att visa att det här var vanligt under den tidens väckelser. Det har alltid varit så under stora väckelser, och det har varit mer eller mindre vanligt i proportion till verkets storhet, omfattning och djup. Det var så under de stora väckelserna i Skottland, och skaror brukade bli överväldigade, och en del dog nästan genom djupet av sin ångest. Så var det också vid Cambuslang 1741-42, bönen var utbredd i väckelsen under William McCulloch och Whitefield. När Whitefield kom till Cambuslang, predikade han omedelbart i en sluttning för en väldig folkmassa (en tisdag middag). Klockan sex predikade han igen, och en tredje gång klockan nio. Så tog MCCulloch vid och predikade till klockan ett på morgonen, och fortfarande ville folket inte gå därifrån. Så många var överbevisade om synd, ropande till Gud om nåd, att Whitefield beskrev scenen som "ett riktigt slagfält". Vid den följande söndagsgudstjänsten, predikade Whitefield för 20000 människor, och på nytt på måndagen, då han sa: "Man kunde se tusentals i tårar, en del vridande sina händer, andra svimfärdiga, och andra ropande och sörjande över en genomborrad frälsare. Det var som påsken på Josias tid." Under resan från London till Skottland, före denna kampanj, hade Whitefield "tillbringat mesta tiden ombord på fartyget i avskild bön". (se Gladstones: "George Whitefield, M.A., Field Preacher")

Segrande Bön av Charles G Finney Del 2


    2. Om du tänker be verksamt, måste du be mycket. Det sägs om aposteln Jakob, att när han dött, kunde man se att hans knän var valkiga som kamelknän, för att han bett så mycket. Åh, häri låg hemligheten till dessa enkla tjänares framgång! De hade valkiga knän!

    4. Om du vill att bönen ska vara verksam, måste du bära fram den i Jesu namn. Du kan inte komma till Gud i ditt eget namn. Du kan inte åberopa dina egna förtjänster. Men du kan komma i ett namn som alltid är välbehagligt. Alla känner till vad det innebär att använda någons namn. Om du skulle gå till banken med en check eller revers, undertecknad av John Jacob Astor, skulle du komma i hans namn, och du vet att du skulle få ut pengarna från banken som om det varit han själv. Nu erbjuder Jesus Kristus dig att använda hans namn. Och när du ber i Kristi namn, innebär det att du kan segra, lika väl som han kunde det, och att du kan ta emot lika mycket som Guds älskade Son skulle kunna om han skulle be för samma saker. Men du måste be i tro.

    6. Du kan inte segra i bön utan att avsäga dig alla dina synder. Du måste inte bara påminna dig dem och ångra dem, utan du måste verkligen avsäga dig dem och sluta med dem och av hjärtat avsäga dig dem alla för alltid.

    8. Du måste be i tro. Du måste förvänta dig att få det du ber om. Det är bortkastat att vänta på bönesvar om man ber utan att förvänta sig att få vad man ber om. Det är inte meningen att du ska göra dig sådana förhoppningar utan orsak. I de fall jag har tagit upp, finns det skäl för förväntan. Om saken uppenbaras i Guds Ord och du ber utan att förvänta dig att få ta emot välsignelserna, så gör du helt enkelt Gud till en lögnare. Om Guds vilja visas genom hans skickelser, så ska du lita på det, alltefter hur tydligt det är, så du förväntar dig välsignelsen om du ber om den. Och om du leds av Hans Ande till att be för speciella saker, har du lika stor anledning att förvänta dig att det ska ske, som om Gud hade uppenbarat det i sitt Ord.

      Men en del säger: "Kommer inte den här uppfattningen om Guds Andes ledning att föra in människor i fanatism?" Jag svarar att det vet jag inte, men många kanske kommer att bedra sig själva i fråga om detta. Mängder har lurat sig själva i fråga om allt annat inom religionen. Och om några skulle tro sig vara ledda av Guds Ande, när det inte är något annat än deras egen inbillning, skulle det vara skäl till att de som vet att de är ledda av Anden, inte skulle följa Anden? Många anser sig vara omvända utan att vara det. Är det skäl till att vi inte skulle hålla fast vid Herren Jesus Kristus?

      Antag att en del människor är bedragna när de tror att de älskar Gud. Skulle det vara skäl till att den fromme, som vet att han har Guds kärlek vitt utgjuten i sitt hjärta, inte skulle ge luft åt sina känslor i lovsång? En del kanske bedrar sig själva när de tror att de är ledda av Guds Ande. Men det finns ingen anledning till att bli bedragen. Om människor följer infall, så är det deras eget fel. Jag vill inte att ni ska följa infall. Jag vill att ni ska ha ett nyktert sinne, och följa Guds Andes nyktra, förnuftiga ledning. Det finns de som förstår vad jag menar, och som mycket väl känner till vad det är att ge sig hän till Guds Ande i bönen.

  1. Jag kan inte i detalj redogöra för allt som ingår i segrande bön. Men jag skall nämna några saker som är nödvändiga för den; några saker som en människa måste göra för att segra i bön.



  2. Varför Gud kräver sådan bön.

    Jag ska redogöra för några av orsakerna till att de här sakerna är nödvändiga för verksam bön. Varför kräver Gud sådan bön, så stark längtan, så förtvivlade förböner?


    1. Dessa starka begär visar på styrkan i Guds känslor. De liknar Guds verkliga känslor för obotfärdiga syndare. När jag sett, så som jag ibland har gjort, den häpnadsväckande styrkan i den kärlek till själar som kristna känt, så har jag blivit förunderligt gripen av Guds förunderliga kärlek och hans längtan efter deras frälsning. Vad jag läste om en speciell kvinna under en väckelse, gjorde ett överväldigande intryck på mig. Hon hade en sådan obeskrivlig medkänsla och kärlek till själar, att hon rentav kippade efter andan. Det måste vara styrkan i det begär Gud känner, när han i kristna frambringar en sådan häpnadsväckande vånda, en sådan själskamp, en sådan födslovånda ? Gud har valt det bästa ordet för att uttrycka det: det är födslovånda ? själens födslovånda.

      Jag har sett en man, lika kraftfull till både kropp och själ som vem som helst i samhället, falla ner vanmäktig, fullständigt överväldigad av sin obeskrivliga nöd för syndare. Jag vet att detta är en stötesten för många, och det kommer det alltid att vara så länge det finns kvar så många blinda och enfaldiga religiösa bekännare i församlingen. Men jag kan inte betvivla att de här sakerna är Guds Andes verk. O, att hela församlingen skulle bli så fylld av Anden till att kämpa i bön, så att ett folk skulle födas på en dag! Det står i Guds Ord att "Sion föder sina barn redan när födslovåndan börjar". (Jes 66:8). Vad betyder det? Jag ställde en gång den frågan till en bekännande kristen. Han tog avstånd från vår uppfattning om verksam bön, och jag frågade vad han ansåg att Sions födslovåndor betydde.

      "Åh, sa han, det betyder att så snart församlingen vandrar tillsammans i evangeliets gemenskap, så kommer det att sägas att Sion reser! Detta vandrande kallas att resa." Alltså inte samma uttryck. (Han förväxlade engelskans travail ? vara i barnsnöd ? med travel ? resa. Övers. anm.)


    2. Detta starka begär som jag beskrivit är den naturliga följden av stor medkänsla och klarsyn i fråga om syndares fara. Det är fullständigt förnuftigt att det skulle vara på det sättet. Om de närvarande kvinnorna skulle titta bort dit och se en familj på väg att bli innebränd och höra deras rop, och se deras ångest, skulle de bli upprörda och det är mycket troligt att en del av dem skulle svimma av vånda. Och ingen skulle förvånas över det, eller kalla dem löjliga eller vansinniga som blir så upprörda över en så fruktansvärd syn. Det skulle anses underligt om det inte förekom starka känslouttryck. Varför är det då så konstigt att kristna skulle känna det som jag beskrivit, när de klart inser syndarnas situation och den fruktansvärda fara de svävar i? Saken är den, att de personer som aldrig känt detta aldrig har haft någon större verklig medkänsla, och deras gudsfruktan måste vara av ett mycket ytligt slag. Jag vill inte vara hård i min dom eller tala ovänligt, men jag konstaterar detta som ett enkelt faktum. Människor får säga vad de vill, men jag vet att sådan gudsfruktan är ytlig. Detta är inte fördömande, utan den enkla sanningen.

      Ibland förvånas folk över att kristna har sådana känslor. Förvånas över vad? Jo, över den naturliga och förnuftiga och nödvändiga följden av djup vördnad för Gud och djup medkänsla med människor, med tanke på den väldiga fara de ser att syndarna är i?


    3. Den kristnes själ, när den är så här betryckt, måste få lättnad. Gud lägger den här bördan på den kristnes själ, för att föra honom närmare sig. Kristna är ofta så tvivlande att de inte utvecklar en rätt tro på Gud förrän han lägger denna börda så kraftigt på dem att de inte orkar leva under den, utan måste söka sig till honom för att få lättnad. Det är som med många överbevisade syndare. Gud är villig att ta emot dem omedelbart, om de kommer direkt till honom i tro på Jesus Kristus. Men syndaren vill inte komma. Han tvekar, och kämpar, och knäar under bördan av sina synder, och kastar sig inte på Gud förrän överbevisningens börda blir så stor att han inte orkar leva. Och när han blivit liksom desperat, och känner att han håller på att sjunka ner i helvetet, så gör han kraftigt språng och kastar sig på Guds nåd som sitt enda hopp. Det var hans skyldighet att komma tidigare. Gud har inget intresse av hans bekymmer, för deras egen skull.

      På samma sätt, när kristna blir tyngda av bördan för själar, ber de ofta om och om igen, och ändå försvinner inte bördan, inte heller minskar deras nöd, eftersom de aldrig kastat alltihop på Gud i tro.

      Men de kan inte bli av med bördan. Så länge som deras medkänsla är kvar, kommer bördan att vara kvar och växa; och - så vida de inte står emot och utsläcker den helige Ande - de får ingen lättnad förrän de till slut, när de är i yttersta nöd, gör en desperat ansträngning och kastar bördan på Herren Jesus Kristus, och sätter en barnslig förtröstan till honom. Då känner de lättnad, då känner de det som att själen de bett för kommer att bli frälst. Bördan är borta, och Gud verkar i sin godhet lugna deras sinne med en ljuvlig förvissning om att välsignelsen kommer att ges. När en kristen haft denna kamp, denna vånda i bönen, och fått lättnad på detta sätt, så flödar ofta de ljuvligaste och mest himmelska känslor ? själen vilar underbart och härligt i Gud, och "jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje" (1 Pet 1:8).

      Är det någon av er som inte tror att sådana saker förekommer i den troendes erfarenhet? Om jag hade tid, skulle jag visa er liknande händelser och beskrivningar, från rektor Edwards och andra aktade författare. Undrar ni varför det aldrig förekommer sådant just här? Jag kan försäkra er att det inte beror på att ni är så mycket mer förståndiga än de kristna på landsbygden, eller för att ni är mer intelligenta, eller har större insikt i religiösa frågor, eller en mer stabil och välordnad fromhet. Nej, säger jag, i stället för att vara stolta över att vara fria från sådana överdrifter, borde ni blygas över att de kristna i staden är så världsliga, och har så mycket stelhet och stolthet och mönster, att de inte kan sänka sig till en sådan andlighet. Jag önskar att det vore så. O, att det skulle vara en sådan ande i denna stad och i denna församling! Jag vet att det skulle bli uppståndelse om det förekom sådant här. Men jag skulle inte bekymra mig över det. Låt dem säga, om de vill, att folk i Chatham Chapel har blivit galna. Vi behöver inte vara rädda för det, om vi lever tillräckligt nära Gud för att äga hans Ande på det sätt jag beskrivit.


    4. De här följderna av bönens ande på kroppen, är inte själva en del av kristendomen. Det är bara så att kroppen ofta är så svag att själens känslor överväldigar den. Dessa fysiska effekter är inte alls nödvändiga för segrande bön, utan är bara ett naturligt eller fysiskt resultat av sinnets kraftigt upprörda känslor. Det är inte alls ovanligt att kroppen utmattas, och till och med överväldigas, av olika kraftiga sinnesrörelser på andra områden än det religiösa. Kongressens vaktmästare vid tiden för revolutionen, föll ner död vid mottagandet av en kraftigt uppmuntrande underrättelse. Jag kände en kvinna i Rochester som var i ivrig bönekamp för sin svärsons omvändelse. En förmiddag var han på ett möte för bekymrade, och hon var hemma och bad för honom. Efter mötet kom han hem omvänd, och hon blev så glad att hon föll ner och dog på fläcken. Det är inte konstigare att de här effekterna orsakas av religion än av starka känslor på något annat område. De är inte nödvändiga för bönen, men de är den naturliga följden av kraftig sinnesrörelse.

    6. Utan tvekan är en orsak till att Gud kräver utvecklandet av denna vånda i bönen, att det skapar ett sådant enhetsband mellan Kristus och församlingen. Det skapar en sådan förståelse mellan dem. Det är som om Kristus kom och hällde överskottet från sitt eget kärleksfulla hjärta in i sitt folk, och ledde dem till att ta del av och samarbeta med Honom som aldrig annars. De känner vad Kristus känner ? så fyllda av medlidande med syndare att de inte kan behärska sig. Så är det ofta med de pastorer som är kända för sin framgång i att predika för syndare. De har ofta ett sådant medlidande, en sådan överflödande längtan efter deras frälsning, att detta kommer fram i deras tal och predikan, som om Kristus talade genom dem. Orden kommer varma och levande över deras läppar, som från Kristi eget hjärta. Jag menar inte att Han dikterar deras ord, men Han framkallar de känslor som tar sig uttryck i orden. Då ser man att något sker med åhörarna, som om Kristus själv talade.

    8. Denna födslovånda för själar skapar också ett förunderligt enhetsband mellan varmhjärtade kristna och nyomvända. De omvända verkar mycket dyrbara för dem som haft denna bönens ande för dem. Känslan liknar den en mor har för sin förstfödde. Paulus uttrycker detta så härligt när han säger: "Mina barn!" Hans hjärta var varmt och mjukt för dem. "Mina barn, som jag nu än en gång ..." ? de hade avfallit, och han har en förälders hela vånda för ett vilsekommet barn ? "som jag nu än en gång med smärta föder, tills Kristus har tagit gestalt i er". (Gal 4:19)

      Jag har ofta lagt märke till hur de som haft bönens ande i väckelser, älskat de nyomvända. Jag vet att detta är rena grekiskan för dem som aldrig erfarit det. Men för dem som erfarit den våldsamma kampen, segrande bön, för en själs omvändelse, ska helt säkert den själen, efter omvändelsen, vara lika dyrbar för dem som barnet för sin mor. Han har våndats för den, tagit emot den som svar på bön, och kan ställa fram den inför Herren Jesus Kristus och säga: "Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig". (Jes 8:18. Se också Hebr 2:13)


    9. En annan orsak till att Gud kräver denna sorts bön är, att det är enda möjligheten för församlingen att bli rätt förberedd för att ta emot stora välsignelser utan att ta skada. När församlingen på detta sätt är omkullvräkt i stoftet inför Gud, och är i djup bönekamp, så gör välsignelsen dem gott. Men om de fått välsignelsen utan denna själens djupa nedböjande, skulle de ha blivit uppblåsta av stolthet. Men som det nu är, så förökas deras helighet, deras kärlek, deras ödmjukhet.

  4. Sådan bön förmår mycket

    Profeten Elia sörjde över förfallet inom Israels hus, och när han såg att inga andra medel kunde hjälpa för att förhindra en fortsatt utveckling mot avgudadyrkan, bad han att Guds domar skulle komma över det skyldiga folket. Han bad att det inte skulle regna, och Gud tillslöt himlarna under tre år och sex månader, tills folket drivits till det yttersta. Och vad gör han när han ser att det är dags att vekna? Se honom, när han går upp på berget och böjer sig ner i bön. Han ville vara ensam, och han sa till sin tjänare att gå sju gånger, medan han våndades i bön. Sista gången, sa tjänaren till honom att det syntes ett litet moln, som en mans hand, och omedelbart reste han sig från sina knän ? välsignelsen hade getts. Tiden hade kommit för undanröjandet av katastrofen. "Åh", säger du, "Elia var en profet". Kom inte med den invändningen. Det gjorde man på apostlarnas tid, och vad säger aposteln? Jo, han lyfte fram just denna händelse, och det faktum att Elia var en människa som vi, som ett exempel på segrande bön, och uppmanade dem att också be så. (1 Kon 17:1, 18:41-45; Jak 5:17)

    John Knox var berömd för sin mäktiga bön, så drottning Maria av England brukade säga att hon fruktade hans böner mer än alla Europas arméer. Och utvecklingen visade att hon hade anledning till det. Han brukade vara i en sådan vånda för sitt lands befrielse, att han inte kunde sova. Han hade ett ställe i trädgården dit han brukade gå för att be. En kväll bad han och några vänner tillsammans, och medan de bad, talade Knox och sa att befrielsen hade kommit. Han kunde inte säga vad som hade hänt, men han kände att något ägt rum, för Gud hade hört deras böner. Vad var det? Jo, nästa nyhet som nådde dem, var att Maria var död!

    Låt oss se på ett exempel som jag hörde berättas av en pastor. Han sa att i en viss stad hade det inte varit väckelse på många år. Församlingen var nästan utdöd, alla de unga var oomvända och förödelse härskade oinskränkt. Det bodde en gammal man i en avsides del av staden, smed till yrket. Han stammade så väldigt att det var plågsamt att höra honom tala. En fredag, medan han arbetade ensam i verkstaden, blev hans sinne kraftigt berört av församlingens tillstånd och de oomvändas situation. Hans vånda blev så stor att han blev tvungen att lägga undan sitt arbete, låsa verkstadsdörren och tillbringa eftermiddagen i bön.

    Han vann seger, och på söndagen bad han pastorn att utlysa ett möte. Efter viss tvekan gick pastorn med på det, men anmärkte i alla fall att han var rädd att inte många skulle komma. Han utlyste det samma kväll i ett stor privat byggnad. När kvällen kom, var det fler samlade än huset kunde rymma. Alla var tysta en stund, tills en syndare började gråta och sa, att om någon kunde be, kunde han då be för honom? En annan fortsatte, och ännu en, och ytterligare en, tills människor från vartenda kvarter i staden befanns vara kraftigt överbevisade om sin synd. Och det märkliga var, att de alla sa sig ha blivit väckta vid tidpunkten för den gamle mannens bön i verkstaden. En mäktig väckelse följde. Så vann denne gamle, stammande man seger, och som en furste hade han makt med Gud.

Evolution....... fake...

  1. Heidelberg Man - Built from a jaw bone that was conceded by many to be quite human.
  2. Nebraska Man - Scientifically built up from one tooth and later found to be the tooth of an extinct pig.
  3. Piltdown Man - The jawbone turned out to belong to a modern ape.
  4. Peking Man - 500,000 years old. All evidence has disappeared.
  5. Neanderthal Man - At the Int'l Congress of Zoology (1958) Dr. A. J. E. Cave Said his examination showed that the famous Neanderthal skeleton found in France over 50 years ago is that of an old man who suffered from arthritis.
  6. Cro-Magnon Man - One of the earliest and best established fossils is at least equal in physique and brain capacity to modern what's the difference?
  7. Modern Man - This genius thinks we came from a monkey.
  8. Professing themselves to be wise, they became fools - Romans 1:22

"Jag betvivlar att mer än två procent av de bekännande kristna i USA är sant födda på nytt" (Leonard Ravenhill)

"Jag betvivlar att mer än två procent av de bekännande kristna i USA är sant födda på nytt" (Leonard Ravenhill)
Och läget i sverige är nog inte annorlunda....

Behöver kyrkan (församlingen) få höra evangelium?


Den synliga kristna församlingen är inte längre en helgedom för Guds folk. Istället har den blivit ett enormt missionsfält som behöver evangeliseras. Kyrkorna är nu fulla med bekännande kristna som säger att de har tro, men som aldrig har blivit födda av Gud.

Detta borde inte vara en överraskning för oss, p.g.a. liknelsen som Jesus gav, som beskriver den sista tiden i Matteus 13:25-43. Han talade om en man som sådde god säd (rikets barn) i sin åker, men medan folket sov kom fienden och sådde ogräs (den ondes barn). Jesus sa att den som sår den goda säden är Människosonen och fienden är djävulen. Idag har vi många ogräs i våra kyrkor, därför att församlingsledarna inte skyddar åkrarna. Många har låtit sina församlingar växa på människors sätt istället för på Guds sätt. Denna strategi i eget intresse har medfört en del tragiska följder - av vilket det mest allvarliga är det falska hopp som den ger till det oomvända ogräset. En del av ogräset är offer för obibliska metoder för förkunnelse, andra är offer för falska evangelier. Dessa offer kan inte förklara för dig de grundläggande delarna av evangeliet eller det som Gud kräver för att man ska komma in i himlen. En del känner till att deras oändliga syndaskuld måste bli förlåten, men mycket få känner till att de också behöver Jesu rättfärdighet och att de behöver bli födda på nytt av Anden.

Nödvändigheten av den nya födelsen

Jesus förklarade för Nikodemus: ?Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike? (Joh. 3:3). Bara den treenige Guden kan frambringa liv. Jesus sa: ?Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger Sonen liv åt vilka han vill? (Joh. 5:21). ?Det är Anden som ger liv? (Joh. 6:63). Gud kallar de andligen döda till liv genom sitt ord. ?I kraft av sin vilja födde han oss på nytt genom sanningen ord? (Jak. 1:18). Guds barn är ?födda på nytt, inte av en förgänglig säd, utan genom en oförgänglig, genom Guds levande ord som består? (1 Petr, 1:23).

Frälsande tro kommer av att man hör Kristi ord. Av det lär vi oss de grundläggande lärorna om frälsning: Guds attribut, nådens evangelium och Jesu Kristi återlösande verk. När människor hör Guds ord, så att de får möjlighet av Guds Ande att tro på Guds Son, blir de Guds barn, allt till Guds ära.

Precis som människan inte kan ta initiativet till sin fysiska födelse, är hon oförmögen att åstadkomma sin andliga födelse. Innan någon av oss var född, kunde vi inte ha vädjat till våra föräldrar att bli med barn. Vi fanns inte till! Samma sak är sant i den andliga världen (Joh. 1:12-13). Guds barn är inte födda av blod (andligt liv ärvs inte genetiskt sett), eller av köttets vilja (fysiskt liv kan inte frambringa andligt liv, köttet kan bara frambringa kött), inte heller av någons mans vilja (andligt liv kan inte initieras av människors önskan). Hur hjälper vi då de oomvända ogräsen att inse att de har blivit förledda eller bedragna? Som troende ska vi uppmuntra alla att pröva sin tro för deras eget bästa såväl som för Kristi ära. Paulus skrev: ?Pröva er själva om ni lever i tron, pröva er själva! Eller vet ni inte med er att Jesus Kristus är i er? (2 Kor. 13:5). Petrus uppmanade oss: ?Var desto ivrigare, mina bröder, att göra er kallelse och utkorelse fast? (2 Petr. 1:10).

Jag älskar att få höra vittnesbörd om hur vår suveräne Herre kallar förlorade syndare till sig själv. När jag möter kristna ber jag därför dem ofta att förklara det som skedde i samband med deras omvändelse.

En röd flagga kommer upp om de säger att de blev kristna vid det ögonblick de blev: döpta, gick fram till altaret vid en kallelse, upprepade en bön, skrev på ett överlåtelsekort, gick med i en lokal församling eller var födda av kristna föräldrar. När jag talar sanning i kärlek, förklarar jag för dem att ingen kan bli kristen utan omvändelse och tro på Herren Jesus Kristus (Apg. 20:21).

Många tror på ett falskt evangelium

Hur är det med dem som säger att de har tro på Jesus men inte visar något tecken på ett förändrat liv? De kanske alla tror på den historiske Jesus som levde för 2000 år sedan, men få tror på det som han lärde, vad han lovade, vad han befallde, vad han åstadkom och vad han gör nu. De kan vara offer för ett falskt evangelium, en urvattnad version som erbjuds av en allmän kärleksgud. Detta evangelium erbjuder en ?brandförsäkring? utan någon maning till omvändelse (jfr. Luk. 24:47).

Det är ett evangelium med billig nåd som underlåter att undervisa människor att säga ?nej? till ogudaktighet och världsliga begär (Titus 2:12). Det andra falska evangeliet som bedrar människor är gärningsevangeliet som omintetgör nåden.

Detta evangelium, som först introducerades av judaisterna, upphäver Guds nåd genom att lägga till krav för frälsningen som t. ex. omskärelse, dop, sakramenten, goda gärningar, att man håller lagen, botgöring eller avlatsbrev (Gal. 1:6-9).

Om vi inte på ett kärleksfullt sätt konfronterar dem som blivit offer för obiblisk förkunnelse och falska evangelier, kan de en dag få höra de mest skrämmande ord som någon någonsin kan få höra när Jesus säger: ?Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig.? Dessa fasansväckande ord kommer många bekännande kristna att få höra på den yttersta dagen (Matt. 7:22-23).

Två sätt att testa tron på

De som vill testa sin tro nu, innan det är för sent, kan göra det på två sätt - objektivt och subjektivt. Det objektiva testet är detta: Har du trott på de objektiva sanningarna i Guds ord? Paulus skrev: ?...sedan ni hört det sanna budskapet, evangeliet om er frälsning, ja, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill (Ef. 1:13). Guds ord är vår högsta auktoritet för att känna till objektiv sanning. Vi måste tro på det oföränderliga evangeliet som det är uppenbarat i bibeln. Det är samma evangelium idag som det alltid har varit.

Det subjektiva testet ställer frågan: Finns det tecken på frälsande tro? Sann tro medför goda gärningar, men en tro utan gärningar är död (Ef. 2:10; Jak. 2:17). Det andra testet är subjektivt, eftersom det finns olika mognads- och tillväxtnivåer när de troende vandrar med Kristus. Nya bebisar i Kristus kanske inte uppvisar så mycket tecken som de som har vandrat med honom under många år. När vi först blir födda in i Guds familj ser vi inte alls ut som hans Son. Men när vi växer i nåden och kunskapen om Gud, genom kraften i den helige Ande, omformas vi till Kristi avbild. Vi ser detta i den fysiska världen också. När ett barn föds kanske det inte alls ser ut som sina föräldrar. Men när det växer, börjar det anta de konkreta utmärkande drag som dess föräldrar har.

Aposteln Johannes ger oss en bild av hur Guds barn ser ut i sitt första brev. De som är födda av Gud är adopterade in i hans eviga familj för att vandra i ljuset (1:6-7), hålla fast vid hans bud (2:3-5), inte älska världen (2:15), längta efter Kristi återkomst, så att de kan bli lika honom (3:2-3), leva för att behaga honom och undvika synd (3:7-8), älska hans andra barn (3:14) och använda apostolisk lära för andlig klarsyn (4:6). Var och en av oss måste avgöra om detta är en bild av hur vi ser ut.

Två slag av tro

Testen på ens tro är livsviktiga, därför att bibeln talar om två slag av tro - en ?övernaturlig frälsande tro som Gud har gett? och en ?död? tro som den oomvända, köttsliga människan har. Paulus skrev om människor som förgäves kom till tro, eftersom de inte höll fast vid den apostoliska undervisningen (1 Kor. 15:2). Jesus talade om andra som trodde av felaktiga orsaker (Joh. 2:23).

Död tro är begränsad till vad den köttsliga människan kan förstå utan gudomlig hjälp, eftersom hon har blivit förblindad av Satan och inte kan se ljuset från evangeliet (2 Kor. 4:4). Det är därför som Paulus skrev: ?Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft? (1 Kor. 2:5).

En tro som Gud har gett är initierad av Guds vilja och är en gåva som skänkts från ovan av Fadern (Fil. 1:29; Jak. 1:17). Den fullkomnas genom Guds Son när den som tar emot den anpassar sig efter Guds ord. Jesus är upphovsmannen och fullkomnaren av denna tro, som är en övertygelse om det man hoppas och en visshet om det man inte ser (Hebr. 11:1; 12:2).

De som har fått en tro av Gud går in genom den trånga porten, och tar inte med sig något utom sina synder till korset (Matt. 7:13). De som har en död tro går in genom den port som är vid, och tar med sig en rättfärdighet som är som en smutsig klädsel.

De som har fått en tro av Gud bevisar detta genom att bära mycket frukt till Guds ära (Joh. 15:8). De med död tro visar detta genom att bära dålig frukt sig själv till egen ära (Matt. 7:15-17).

De som har fått en tro av Gud kommer inte att för jämnan följa efter en falsk lärare (Joh. 10:5,8). De med död tro kommer inte för jämnan att följa en sann lärare (Joh. 10:19-20).

De som har fått en tro av Gud förlitar sig på Guds makt att bevara dem (1 Petr. 1:5). De med död tro förlitar sig på att deras egen kraft ska bevara dem från att falla.

Död tro berör endast intellektet. En tro som Gud har gett innefattar hela människan. Sinnet förstår, deras hjärtan längtar och viljan handlar efter Guds ord.

Det finns flera inträngande frågor som vi kan ställa till dem som vill testa sin tro. Har du avsagt dig varje felaktig vana som är i motsats till nådens evangelium? Lever du i tacksamhet och lovprisning för att du är utvald och adopterad in i Guds eviga familj? Bevisar du att du är en lärjunge till Kristus genom att förbli i hans ord? Fostrar du dig till att bli gudfruktig? Vet dina vänner, grannar och medarbetare om att Jesus Kristus är din Herre och Frälsare? Har du en längtan att dela med dig av Jesus Kristus till andra eller skäms du för hans evangelium?

Guds barn kommer att veta att de tillhör honom därför att ?Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn? (Rom. 8:16). Anden gör detta genom bibeln som Han har inspirerat. Alla Guds barn följer honom och hans ord!

Mike Gendron

RSS 2.0