Efterlyses ? en profet till att predika för predikanter

Av Leonard Ravenhill

 

Att försöka ta mått på solen med måttband kan knappast vara svårare än att försöka mäta Johannes Döparen med våra moderna modeller för andlighet. Den ängsliga skaran vid Jordan frågade sig vad det skulle bli av detta nyfödda barn och fick till svar att ?Han ska bli stor inför Herrens ansikte?.

Vi går under med vårt bruk av ordet stor därför att vi förväxlar innehav av en framskjuten ställning med skicklighet och duglighet. I Döparens dagar saknades det inte präster eller predikanter; Gud saknade män. Det fanns gott om män, som nu, men de var alla för små. Gud ville ha tag på en verklig man för en ordentlig uppgift.

 

Johannes hade kanske inte några kvalifikationer för att kunna bli präst, men han hade allt som behövdes för att bli profet. Innan hans ankomst hade fyrahundra år av mörker passerat utan en enda stråle profetiskt ljus, fyrahundra år av tystnad utan ett enda ?Så säger Herren?, fyrahundra år av kontinuerlig andlig nedgång. Trots floder av offerblod för dess försoning och med ett övergött prästerskap till att vara dess medlare hade Guds eget folk havererat i ceremonier, i offerkult, i partiprofilens omskärelse.

Men det som en hel armé av präster inte kunde åstadkomma under fyrahundra år gjorde en man sänd av Gud på sex månader ? Johannes, formad av Gud, antänd av Gud, fylld av Gud.

 

Jag delar E. M. Bounds sätt att se: Det tar tjugo år att forma en predikant. Johannes skolning ägde rum i Tystnadens universitet. Herren för sina stora män dit. Kristus utmanade Paulus på vägen till Damaskus, denne stolte, laglydige farisé med det kolossala intellektet, men det tog tre år i Arabiens öken för att tömma honom och radera bort lärdomen innan han kunde säga ?Gud uppenbarade sig i mig?. Gud kan strax fylla sådant som tagit långa år att tömma.

Jesus sa ett ?Gå?, men han sa också ett ?Dröj kvar tills?. Låt en man stänga in sig under en vecka med endast bröd och vatten, utan andra böcker än bibeln, utan andra besökare än den Helige Ande och jag garanterar er att den mannen kommer antingen att fly ut eller bedja sig igenom. Om han tar sig igenom kommer han att, som Paulus, vara känd i helvetet.

 

Johannes Döparen dröjde kvar ute i ödemarken i tystnadens skola till den dag då det var dags att träda fram. Vem kunde vara bättre skolad för uppgiften att skaka om ett avdomnat folk i dess sensuella slummer än denna väderbitna ökenmänniska formad av elden, sänd av Gud med en uppsyn som domedagens morgon? Guds ljus fanns i hans ögon, Guds auktoritet hade skaffat plats i hans mun och i hans själ hade Guds passion allt utrymme. Vem, frågar jag, kunde vara större än Johannes? Det är sant att han inte gjorde några mirakel som att väcka upp döda; han gjorde något mycket större ? han väckte en nation.

 

Denne profet i lädergördel med starkt tidsbegränsad uppgift flammade och lyste så att alla som hörde hans skarpa tunga och förnam hans brinnande hjärtas budskap gick hem till sömnlösa nätter tills ömmande samveten lett själen till förkrosselse och omvändelse. Johannes höll sig inte till läran ? ingen offertjänst, inga ceremonier, ingen omskärelse; han höll sig inte till gängse kultur ? inget vindrickande, inga fester; han brydde sig inte om att smälta in i miljön ? inga bönesnoddar eller snygga kläder.

 

Så var det, men Johannes var stor, han hade resning. De största örnarna flyger ensamma, de stora lejonen jagar på egen hand, den människa som är ämnad för Herrens sak vandrar ensam ? ensam vid Guds sida. Sådan ensamhet är svår att uthärda och omöjlig att glädjas över om inte Herren själv är dess följeslagare. Johannes var stor i tre ting. Stor i sin trohet gentemot Fadern ? många års fostran, några månaders predikan. Stor i sin lydnad mot Anden ? han valde sina steg och sina viloplatser efter instruktion. Stor i sina uttalanden om Sonen ? Han deklarerade Jesus, som han aldrig mött, varande Guds Lamm som tar bort världens synd.

 

Johannes var en ?röst?. De flesta predikanter är bara ekon. Om du lyssnar noga kommer du att kunna tala om vilken bok som de senast läste och hur lite av Boken de citerar. För att nå folket krävs en röst ? en profet sänd från himlen för att predika för predikanter. För att leda män till förkrosselse fordras en förkrossad man. Vi har all materiell utrustning men saknar den andliga. Vi kan åstadkomma uppståndelse, men vet inget om Herrens liv. Vi agerar och tror att våra utspel är Guds smörjelse. Vi skälver och rycker, men är det ett andligt uppvaknande? Vi menar att vår undervisning är Guds senast mode, men den saknar ändå hans märken.

 

Varje epok har begynt i eld, varje liv, predikanters såväl som prostituerads, ändar i eld ? domeseld för somliga, helveteseld för andra. Wesley sjöng, ?Fräls arma själar ur elden, släck dessa bränder i Jesu blod?. Bröder, vi har bara en enda uppgift ? att rädda människor, och ändå förgås de. Tänk på alla dessa. Miljoner, hundratals miljoner, redan några miljarder av evighetens själar behöver Kristus. Utan evigt liv förgås de. Vilken skam och nesa. Vilken fasa. Vilken tragedi. Ingen enda av dessa skulle gå förlorad. Predikant, lyssna, folk i miljontals går förlorade därför att vi har förlorat Andens eld.

 

Denna generation av predikanter är ansvariga för denna generation syndare. Det finns mängder just utanför våra kyrkdörrar ? icke vunna därför att ingen har räckt ut en hand, inga händer uträckta därför att ingen älskar. Tack Gud för allt som görs på missionsfält långt borta. Ändå är det egendomligt att vi tycks visa mera intresse för folken i fjärran än för våra grannar tvärs över gatan. Med all vår massevangelisation vinns bara en handfull. Låt en atombomb detonera och helvetet fylls på ett ögonblick.

 

Att säga att synden av idag inte har någon parallell i historien saknar grund. Jesus sa: ?Som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst?. Vi finner en grafisk beskrivning av Noas tid i 1 Mos 6:5, ?Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda?. Så var det: ondska utan undantag, varje tanke och reflexion; renodlad ondska, bara ondska; ondska utan avbrott, kontinuerlig ondska. Som det var, så är det. Synden är i våra dagar populariserad och glamourös. Den dumpas i öronen via radio, den slängs i ögonen med hjälp av tv och den slevas ut av dags- och veckopress. Kyrkobesökare, predikotrötta och undervisningsproppade, lämnar sina möten som de kom ? utan mål och passion. Må Gud ge denna undergångens generation tiotusen sådana som Johannes Döparen till att rycka bort de bandage som politiker och moralister lagt över våra nationella och internationella synder.

 

Så som Mose inte kunde missta sig vid åsynen av den brinnande busken så är det med en nation, den kan inte missta sig på en man som bär på Guds eld. Gud anlägger moteld för att stävja eld. Ju mera eld i talarstolarna desto mindre helveteseld. Döparen var en annorlunda man, en ny man med ett färskt budskap. Så som en man anklagad för mord hör domarens röst förklarande honom skyldig och därvid bleknar, så hörde skarorna Johannes rop och kallelse till omvändelse och detta rop rusade ner genom deras sinnens korridorer, väckte minnen till liv, stack samvetet och förde dem slagna med förfäran till omvändelse och dop. Det anslag som Petrus hade i sina ord efter Andens döpelse skakade alla samlade och de ropade samfällt: ?Män och bröder, vad ska vi göra?. Tänk er att man sa till alla dessa som kommit i syndanöd: ?Fyll i vårt lilla formulär för registrering. Besök kyrkan regelbundet. Betala tionde.? Nej, inte alls, tusen gånger nej.

Överväldigad av Andens inbrytning ropade Johannes ut sitt ?Omvänd er?. Och de gjorde så. Omvändelse är inte en tårskvätt och tillfällig ånger. Det handlar inte om känslosamhet, ångerfullhet eller beslut om att ändra livsstil. Omvändelse är att ändra uppfattning om och inställning till Gud, till synden och om helvetet.

 

Vinden och elden är naturens två våldsammaste krafter och dessa båda sammanlänkades på Pingstens dag. Som vinden och elden blev sällskapet från Övre salen oemotståndliga och oförutsägbara, de gick inte att kopplas i ledband. Deras eld tände missionärseld, gav anledning till martyrbål och underhöll väckelsens eld.

 

För ett par hundra år sedan sjöng Charles Wesley:

?O that in me the sacred fire

Might now begin to glow,

Burn up the dross of base desire,

And make the mountains flow.?

 

(O, att i mig den heliga eld måtte börja brinna

Bränna bort de låga begärens slagg,

och föra glädjebud bort över varje berg.)

 

Doktor Hatch ropade:

?Breathe in me, Breath of God,

Till I am wholly Thine,

Until this earthly part of me

Glows with Thy fire divine.?

 

(Du, Guds andedräkt, andas i mitt inre tills jag helt är din

Tills denna jordebundna hydda glöder av gudomlig eld.)

 

Andens eld raserar, renar, värmer, attraherar och ger kraft.

 

En del kristna kan inte säkert säga om de är frälsta. Men jag har aldrig träffat på en person som döpts med Ande utan att kunna tala om när det hände. Sådana andefyllda människor skakar om nationer för Gud, som Wesley som var född av Anden, fylld med Anden och levde och vandrade i Anden.

En bil kommer aldrig i rörelse utan tändsystem ? eld. En del människor sätter sig aldrig i rörelse, de har allt utom eld.

Kära bröder, det kommer att bli en speciell dom för predikanter ? de kommer att få en strängare dom, Jak 3:1: Kan det vara så att när de står inför Gud för att få sin dom, kommer man att säga till dem: ?Om du hade burit på Andens eld hade jag inte behövt känna på helvetets eld?. Som Wesley, så tror jag på de troendes behov av omvändelse. Faderns löften är till för dig.

Nu när du är på knä på missionsstationen eller vid din stol i ditt bekväma hem, eller i ditt kontor, söndermald, nära att ge upp låt detta bli din bön:

 

To make my weak heart strong and brave,

Send the fire.

To live a dying world to save, send the fire.

Oh, see me on Thy altar lay

My life, my all, this day;

To crown the offering now, I pray

Send the fire!

                                    F. de L. Booth-Tucker

 

(Till att göra mitt veka inre starkt och djärvt,

sänd din eld.

För att leva för en döende världs frälsning,

sänd din eld.

O, finn mitt offer, mig själv, på altaret vila

mitt liv, mitt allt, denna dag;

För att kröna detta offer, jag ber

sänd din eld.)

 

Allt vi har är en kall kyrka i en kall värld därför att predikanterna är kalla. Därför, ?Herre, sänd Eld!?.