När vi betraktar församlingen sådan den är idag blir oftast vi frestade att fokusera på en eller annan svag punkt och säga: ?Detta är felet med församlingen. Om vi kunde ändra på detta skulle vi återigen få uppleva den härlighet som den första församlingen ägde och vi skulle få vara med om pingsttider igen.?

Denna tendens till överdriven förenkling är i sig en sådan svaghet och man måste alltid vakta sig själv mot den, särskilt när man ger sig till att utvärdera något så komplext som den kristna tron sådan den uppträder i denna moderna tid. Det är bara ynglingen i sin brådmognad som tycker sig kunna reducera våra svårigheters ursprung till en enda sjuka och kvickt läka den med en enda universalkur.

Äldre och visare män är mera försiktiga efter att ha lärt sig att patentmediciner sällan har någon verkan eftersom diagnosen är felaktigt ställd. Inget är enkelt, inget går att förenkla. Få andliga sjukdomar uppträder ensamma. De förvärras alla av andra sjukdomars inverkan och de sprider sig genom hela kroppen i en sådan samverkan att det krävs en Salomo med all visdom för att få fram ett enda botemedel.

 

Denna anledning gör mig särskilt tveksam till att peka ut någon speciell ofullkomlighet i dagens kyrka som om varje problem skulle ha sin rot just här. Den bibelförankrade tron befinner sig nu på snabb reträtt vilket är uppenbart, men anledningen till tillbakagången verkar inte kunna urskiljas tydligt. Jag kan bara säga att jag har observerat en betydande brist bland de evangeliskt kristna som kanske visar sig vara den verkliga anledningen till de flesta av våra andliga svårigheter. Om detta nu är riktigt, borde alla resurser sättas in här för att fylla detta behov.

 

Den brist, den stora brist som jag syftar till är avsaknaden av andlig urskillning vilken är särskilt tydlig bland våra ledare. Hur det kan finnas så mycket bibelkunskap och så lite insikt, så lite moralisk skärpa, är en av de största gåtorna i kyrkans värld idag. Jag tror att det är alldeles riktigt att påstå att det aldrig har funnits så många engagerade i bibelstudier i kyrkans hela historia som nu.

Om kunskaperna i Bibelns lära vore ett mått på och garanti för gudfruktighet skulle vår tid tveklöst nämnas som fromhetens år. Istället kommer den säkert att kallas församlingens babyloniska fångenskap, eller världslighetens tidsålder, då när skaror av troende tillät sig att intensivt uppvaktas av avfallets söner. Den stora hopen av evangeliskt troende har under de senaste decennierna valt att gå över till världen i en förnedrande och fullständig kapitulation.

 

Att detta skamliga svek har ägt rum i fullt dagsljus bifallet av våra bibellärare och evangelister är en av de förfärligaste tilldragelserna i den andliga historien. Ändå kan jag inte tänka mig att detta kapitulerande manades och förhandlades fram av ondskefulla män som medvetet tog till uppgift att slå sönder våra fäders tro. Många snälla och godhjärtade vänner har samarbetat med dessa femtekolonnare som förrådde oss. Varför? Svaret kan bara bli ett; på grund av bristen på andlig insikt.

Något som har stora likheter med dimma har lägrat sig över församlingen ? den slöja som beslöjar alla folk, det täckelse som täcker alla folkslag, Jes 25:7. En sådan slöja sänkte sig över Israel: ?Deras sinnen blev förstockade. Än idag finns samma slöja kvar när gamla förbundets skrifter föreläses, och den tas inte bort, först i Kristus försvinner den?. 2 Kor 3:14. Detta var Israels bittra stund. Gud förde fram församlingen och det gamla folket ställdes för en tid åt sidan. Han kunde inte anförtro sitt verk åt blinda män.

 

Vi behöver mer än något annat ett klarseendets dop om vi ska undslippa samma öde som det gamla Israel. Om detta inte är vårt allra största behov, så är framträdandet av kristna ledare med profetisk insikt i vart fall en nödvändighet. Vi är i desperat behov av seendets män som kan penetrera dimman. Om de inte kommer snart är vår generation, och nästa, förlorad. Och om de träder fram kommer vi med all säkerhet att korsfästa en del av dem i vår världsligt ortodoxa tros namn. Men korset är alltid uppståndelsens härold.

 

Mera evangelisation löser inte våra problem. Evangeliserandet för bara vidare den andliga status som församlingen bär. Evangelisationen skaffar kyrkan ett accepterande bland stora grupper av människor, men säger inget om andlig kvalité. Det tragiska är att den evangelisation vi bedriver har fångat upp och vidarebefordrar den urvattnade kristendom som församlingen står för som om den vore apostlarnas tro och man är ivrigt sysselsatt med att omvända folk utan att ställa några frågor alls. Och vi rör oss hela tiden allt längre bort från Nya testamentets mönster.

 

Vi måste skaffa oss en ny reformation. Det måste komma till en brytning med denna oansvariga, förnöjelsetokiga, hedniska låtsastro som nu saluförs som Kristi tro och som sprids över hela världen av oandliga människor med hjälp av obibliska metoder.

När romarkyrkan avföll, skaffade Herren sig en reformation. När Reformationen tappade sin kraft trädde män som Wesley, Whitefield och Edwards fram. När elden falnade efter dessa män fann Herren nya kärl.

Nu har dessa gamla kärl spruckit. Vad kommer näst?