The New Testament Pattern - Zac Poonen

Right from the beginning of our work in India, we decided that we would follow the pattern found in the New Testament in every aspect of our ministry - and not what we saw in the churches around us.

In the first century, the Lord used apostles, prophets, evangelists, shepherds and teachers to build His church (Eph.4:11). We prayed that we would have all these five ministries to build the church in India in our day as well.

Apostles: Apostles were those who planted churches and appointed their elders (Acts 14:23). They were spiritual fathers to the elders and guided the churches that they planted. They did not make their churches into a denomination, but allowed each church to be self-governing. We did not see any apostolic ministry in the churches around us. What we saw among them mostly were two man-made systems of church government:

(i) The pyramid system. This was a centrally-controlled system headed by a Pope or a Superintendent or a President, who had bishops under him, who in turn had pastors under them who ran the churches. All these posts were filled by election! This hierarchical pattern imitated the business world exactly.

(ii) The independent system. In this system, each church was totally independent and answerable to nobody. An elected board would invite a man with a Bible-college degree to be its salaried pastor. After a few years this pastor would discover a larger church where he could get a better salary - and he would move there. Then the board would advertise and find another pastor for their church!!

In both these systems, there were no spiritual fathers - only elected and paid leaders. We rejected both these man-made systems and chose to follow the apostolic pattern described in the New Testament.

Prophets: Prophets (1 Cor.12:28) were those whose ministry revealed the secret sins and failures in a church and who could prescribe the remedy as well (1 Cor.14:25). Their ministry was to challenge, encourage and build-up the church (1 Cor.14:3). But such prophetic ministry was rarely seen in our day. What we did see were false prophets who deceived the believers by pretending to predict their future (like fortune-tellers do). The Lord protected us from such deceivers and gave us genuine prophetic ministry in our midst.

Evangelists: Evangelists were those who brought people to Christ and added them to the local church. But in our day, we saw the emphasis on "evangelistic crusades", where those who came to Christ were not being gathered together and built up into a local New-Testament church. Most of the conversions recorded in the book of Acts, came through personal evangelism. And God gave us some outstanding personal evangelists, who not only brought people to Christ but added them to the local churches as well. We also urged our brothers and sisters to pray that the Holy Spirit would lead them to those around them who were seeking for a God-fearing life. The Lord answered those prayers and added many disciples to our churches. We were about four families when we first met in my house in August 1975. But God added many thousands to us thereafter, from all parts of the world - and most of this was through personal evangelism.

Shepherds: The shepherd (translated as "pastor" in Eph.4:11) is a gift given to the church - and not the title of the leader of a church (as in churches these days). The leaders of the New Testament church were called elders - not pastors - and there was always more than one elder in every church. So we decided that every church that the Lord planted through us, would have at least two elders. At times, we had to wait for some time before we could find men who qualified to be elders. But gradually, the Lord gave us godly elders to lead each church. But we needed many shepherds (pastors) in every church (besides the elders) to help in shepherding the flock. Jesus' example showed us that one man could effectively shepherd only 12 people. So a church with 120 people would need at least 10 shepherds (pastors). God gave us many brothers with a shepherd-heart to care for the lambs and sheep, but we have not attained the proportion of 1 shepherd for 12 people.

Teachers: The teacher in the New Testament had the task of teaching believers "to do everything that Jesus had commanded" (Matt.28:20). They did not expound the Scriptures academically. Their teaching was always practical and designed to lead people to obedience to our Lord's commands - commands such as "Don't get angry, Don't lust after women, Love all your enemies, Don't seek man's honour, Don't love money", etc., (Matt.5:22,28,44; 6:1-18,24). We never heard any teaching on these truths in most of the churches around us. But God gave us teachers who taught the believers how to obey such commands of the Lord.

Financial support for workers: In the New Testament, the Lord's workers were supported financially in two ways: Some were supported by the gifts of believers, while others like Paul supported themselves. But in India, almost every Christian worker was either a salaried worker of a church or supported by gifts from believers. So we saw a great need for some workers in India to support themselves and thereby demonstrate the second method of support found in the New Testament - and thus restore the balance. So I decided to support myself and to serve the churches in India freely. I also decided that I would not receive any royalties for my books and audio-tapes that our church published. I encouraged my fellow-elders also to follow my example. The amazing miracle we have seen is that we now have more than 70 elders in the churches in India, who have been serving the Lord freely for many, many years. And some of them are serving in India's poorest villages.

Reports: The New Testament contains many letters written by the apostles. But they never gave any reports about their work in those letters. Nor did they ask for any money to support themselves or their ministry. But almost every Christian organization (that we knew) sent out reports of their work regularly - and brazenly asked people for money. We decided to follow the example of the apostles - and never to send out any reports or photographs of our work, or to hint about our financial needs to anyone but our heavenly Father. We have followed this policy from the time we started the work in 1975 - and God has abundantly supplied all our needs. Paul shared the reports of his labors only with his fellow-workers - and we have done likewise.

Fellowship: Fellowship and unity among His disciples was the primary burden of Jesus' prayer in John 17. And this was the goal of the apostles too. Most of the churches around us however emphasized activity - meetings and more meetings - and not fellowship and unity. We valued meetings. But we felt that fellowship was more important. So we organized picnics and other functions, at which we got to know each other better. We played games at these picnics with our young people and children and thus deepened our fellowship with each other. Thus we built a depth of fellowship among us that was precious and unparalleled.

There were many other areas like this, where we did things differently from the churches around us. It was a battle to pioneer these new ways of doing things and to return to the practices of the New Testament. Satan opposed us vehemently and many Christians criticized us. But God was with us - and that was all that mattered.

The Godly Person Weeps! (by Thomas Watson)

The Godly Person Weeps!



Christ calls His spouse His "dove" (Song 2:14).
The dove is a weeping creature. Grace dissolves
and liquefies the soul, causing a spiritual thaw.
The sorrow of the heart runs out at the eye.

A godly heart grieves that it is not more holy.
It troubles him that he falls short of the rule
and standard which God has set. "I should",
he says, "love the Lord with all my heart.
But how defective my love is! How far short
I come of what I should be, no, of what I
might have been!"

A godly man sometimes weeps out of the
sense of God's love. Gold is the finest and
most solid of all the metals, yet it is soonest
melted in the fire. Gracious hearts, which
are golden hearts, are the soonest melted
into tears by the fire of God's love.

I once knew a holy man, who was walking
in his garden and shedding plenty of tears
when a friend came on him accidentally
and asked him why he wept. He broke
forth into this passionate expression:
"Oh, the love of Christ, the love of Christ!"
Thus we have seen the cloud melted into
water by the sunbeams.

A godly person weeps
because the sins he
commits are in some sense worse than the
sins of other men. The sin of a justified
person is very odious, because it is a sin
of unkindness.

Peter's denying of Christ was a sin against love.
Christ had enrolled him among the apostles.
He had taken him up into the Mount and
shown him the glory of heaven in a vision.
Yet after all this mercy, it was base
ingratitude that he should deny Christ.
This made him go out and "weep bitterly."
He baptized himself, as it were, in his own tears.

The sins of the godly go nearest to God's heart.

The sins of the wicked anger the Lord.
The godly man's sins grieve Him.

The sins of the wicked pierce Christ's side.
The sins of the godly wound his heart.

The unkindness of a spouse goes
nearest to the heart of her husband.

How far from being godly are those who
scarcely ever shed a tear for sin! If they
lose a near relation, they weep, but
though they are in danger of losing God
and their souls, they do not weep. How
few know what it is to be in an agony
for sin or what a broken heart means!
Their eyes are not like the "fishpools in
Heshbon", full of water (Song 7:4), but
rather like the mountains of Gilboa, which
had no dew upon them (2 Sam. 1:21).

Others, if they sometimes shed a tear,
are still never the better. They go on in
wickedness, and do not drown their sins
in their tears. Let us strive for this divine
characteristic: to be weepers.

This is "a repentance not to be repented of"
(2 Cor. 7:10). It is reported of Mr. Bradford, the
martyr, the he was of a melting spirit; he
seldom sat down to his meal but some tears
trickled down his cheeks.

There are two lavers to wash away sin:
blood and tears. The blood of Christ washes
away the guilt of sin; tears wash away the filth.

Repenting tears are precious.
God puts them in His bottle (Psalm. 56:8).

Repenting tears are beautifying.
A tear in the eye adorns more than a ring of
the finger. Oil makes the face shine. (Ps. 104:15).

Repenting tears make the heart shine.

Repenting tears are comforting.
A sinner's mirth turns to melancholy.
A saint's mourning turns to music.

Repentance may be compared to myrrh,
which though it is bitter to the taste,
is comforting to the spirits.

Repentance may be bitter to the fleshy part,
but, it is most refreshing to the spiritual.
Wax that melts is fit for the seal. A melting
soul is fit to take the stamp of all heavenly
blessing. Let us give Christ the water of our
tears and He will give us the wine of His Blood!

Gå ut från världen! ~ Carl Olof Rosenius

Språkligt bearbetat utifrån originalet av Ragnar Blomfelt

Om Kristus av stor barmhärtighet har utvalt dig ur världen, Joh 15:19, och kallat dig till att vara hans lärjunge och vän och leva med honom detta saliga och heliga och innerliga liv, innesluten i honom, så följ honom då med allvar, uppriktighet och trohet.

Varken han själv, din själs brudgum, eller ditt eget väl tillåter dig något dubbelt väsende, ett falskt och skrymtaktigt och kluvet väsende, som delar sig mellan Gud och världen, mellan Kristus och Beliar.

Elias sade: "Hur länge skall ni halta på båda sidor? Om det är Herren som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom." 1 Kung 18:21.

Jesus sade: "Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre." Matt 6:24. Och till en man sade Jesus: "Följ mig, och låt de döda begrava sina döda." Matt 8:22.

Gör nu därför ditt val! Du kan omöjligen dela dig. Avskild är avskild. Kristus är Kristus, och världen är världen. Guds vänskap är en sak, och världens vänskap är en annan sak. De kan aldrig förenas, så gör därför ditt val.

Om det är för svårt att följa Jesus och förlora världens gunst och vänskap, så möda dig då inte med att följa Jesus utan var tillsammans med världen, ty det är mycket lättare och behagligare (för köttet). Och du förlorar lika lite på det som om du skulle dela dig mellan dem, ja, du förlorar mindre, ty om du försöker dela dig mellan dem förlorar du bägge, ty då får du varken helt njuta av världen eller av Guds vänskap i tiden och inte heller av himmelsk glädje i evigheten. Så möda dig då inte alls med Kristi vägar utan ge dig odelat åt världen, om det nu är dig för svårt att mista hennes gunst och nöjen. Se bara till att inte att halta på båda sidor, utan avsvär dig på en gång Kristus. Låt andra följa honom, sådana som vill bli "dårar" och som vill offra allting för den osedda kronan, sådana som vill bli "världens avskum, som alla människors slödder" och som vill tillhöra "nasareernas sekt" (1 Kor 4:13, Apg 24:5).

Gör nu ditt bestämda val, men försök inte att dela dig. Avskild är avskild, Kristus är Kristus och världen är världen. De två har aldrig varit ense, Kristus och Beliar kan aldrig förlikas. Om detta talar Herrens Ande genom aposteln Paulus: "Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har väl rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? Hur kan Kristus och Beliar komma överens? Eller vad kan den som tror dela med den som inte tror? Vad kan ett Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? Vi är den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: Jag skall bo hos dem och vandra med dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Därför säger Herren: Gå ut från dem och skilj er från dem och rör inte vid något orent. Då skall jag ta emot er, och jag skall vara er Fader, och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige." 2 Kor 6:14-17.

Här befaller Herrens Ande ett "utgående", ett "frånskiljande". Detta är således inte något orätt eller något sekteristisk eller fördömligt, och inte heller något fritt och likgiltigt, utan nödvändigt för var och en som vill vara en kristen.

När nu detta är tydligt och klart så återstår de viktiga och känsliga frågorna: Från vilka, och hur, bör en kristen avskilja sig?

I det sist anförda bibelstället kallar aposteln dem vi ska gå ut och avskiljas från för "dem som inte tror". Dessa är inte bara den kristna trons förnekare, eller de uppenbara lastens slavar, utan det avser dem som inte är omvända och pånyttfödda, således alla de som tillhör den stora allmänna hopen och inte tillhör "nasareernas sekt" vilka håller sig tätt intill Kristus, älskar honom, talar om honom och som vill följa och lyda honom, utan de vilka tvärtom står emot och föraktar denna sekt, ja, föraktar Kristus själv och tycker att hans bud är för svåra, hans ok obehagligt, hans börda tung, hans umgänge och hans lärjungar otrevliga.

Om någon nu frågar hur vi ska skilja oss från dem som inte tror, så är svaret: Vi förutsätter då att du är pånyttfödd och därmed redan skild från dem till hjärta och sinne så att du tänker annorlunda än de i andliga ting, och att du har annan lust i hjärtat än de så att du älskar det som de föraktar, och föraktar och hatar det som de älskar. Ja, om vi förutsätter att du till den invärtes människan redan är skild från dem som inte tror, så återstår nu, att du också skiljer dig från dem i allt det som av detta inre beror och som på det inre inverkar, ty det inre åtskiljandet är grunden och det nödvändiga villkoret för allt kristligt avskiljande till det yttre.

Alltså ska du skilja dig från deras syndiga väsende i ord och gärningar och från allt som utgör anledning eller frestelse till synd, om det nu är nöjen, samvaron, eller vad det vara må.

Du måste alltså skilja dig från dem som inte tror i vad gäller talet, uppförandet och från självvalda samvaron och nöjen. När du t.ex. ser och hör andra obetänksamt nedlåta sig till att titta på och höra och tala om sådant som bara är fåfängt, bör du som är en Kristi lärjunge och den helige Andes tempel göra något drastiskt: Låt ditt hjärta bli en tillsluten örtagård som endast är öppen för din själs käraste, och sedan bör du som Job sluta ett förbund med dina ögon (Job 31:1) att de inte ska se efter fåfängligheter, och att du med din tunga inte ska ta del av fåfängligt och onyttigt prat, utan hellre tala om Herrens domar och välgärningar då lämpliga tillfällen infinner sig, eller också att du i tysthet talar med din Gud.

Vi talar här om att gå ut från världen och inte om de synder som även hos anständiga världsmänniskor anses för synd, som t.ex. olydnad, vrede, hat, okyskhet, oärlighet, m.m, utan angående sådant som även dessa anser vara oskyldigt och försvarbart. Låt det vara din regel att aldrig döma om en handling är ond eller god utifrån mängdens sed och omdöme, utan efter Guds ord och efter Kristi och de stora gudsmännens exempel.

Om det t.ex. är en samvaro eller ett nöje som i sig självt tycks vara oskadligt och oskyldigt, men är stridande mot Andens sinne, så att du inser att din Herre Kristus inte skulle deltaga med dig i detta, att du inte kan inbjuda honom därtill, inte kan göra det i hans namn, eller om du känner att din invärtes människa mer förlorar än vinner därpå, så fly det. Ty då gäller apostelns ord, "Ha inget att göra med mörkrets ofruktbara gärningar utan avslöja dem i stället." Ef 5:11. Eller vill du verkligen - du som är benådad med den höga saliga kallelsen att vara Jesu lärjunge och efterföljare - gå till det ställe, det sällskap, det nöje, dit din Mästare inte vill gå? Skulle du som är den helige Andes tempel använda detta tempel till sådant som är honom misshagligt? Glöm aldrig 1 Kor 3:16-17, "Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel, skall Gud fördärva honom." Aposteln säger också, "Bedröva inte Guds helige Ande" (Ef 4:30).

Då här nämns samvaron, så förstår alla att det inte är meningen att du ska gå bort från dem till vilka din jordiska kallelse binder dig. Det gäller endast att fly deras synder. Och när det kommer an på dig själv att välja umgänge, då måste du "gå ut från dem" som är din Herre emot.

Men, kanske någon tänker, blir inte detta att hata människor? Ska man inte älska alla människor? Jo, men älska på det sätt som din Herre älskade. Han älskade visserligen på det sättet att han gav sitt liv för alla, men med sin Faders och sitt rikes fiender blev han aldrig förtrolig. Gör så du också: älska, uppoffra dig, gör gott mot alla, men tro inte att det är din plikt att vara förtrolig med din Herres fiender; och då talar vi om en förtrolighet som har som villkor att du ska kalla det goda ont och det onda gott.

Tänk om lärjungarna ibland hade gått ut till Jesu fiender, dvs till de skriftlärda och fariseerna och till förtrolig vänskap med dem ? hade detta varit troget? Judas gjorde det och det slutade med förräderi, han gav sin Herre i deras händer.

Men du menar kanske att goda och hyggliga människor inte bör anses som Kristi fiender? Gör då detta prov: Om ditt sällskap inte tål att du talar gott om din Herre, så vet du var du befinner dig ? nämligen hos hans fiender! I det sällskapet måste du antingen med hela ditt väsende bekänna ditt lärjungasinne, och då sårar du sällskapet. Eller också kommer du att med undvikande tvetydigheter och genom att förställa dig förneka och såra din Herre och ditt samvete. Detta må den besinna som frivilligt går in till Kristi fienders koleld (Luk 22:55).

Men du kanske säger: Hur kan jag annars uträtta något gott i världen om jag inte umgås med världen? Betrakta då följande samtal så ska du förstå hur det förhåller sig: Du går en afton till ett sällskap av idel fåfängliga och världsliga människor och dagen efter möter dig en vän som frågar: Vad har den som tror gemensamt med den som inte tror? Varför var du tvungen att vara i ett sådant sällskap? Du svarar: Jag anser inte att det är rätt att en kristen skiljer sig från världen, för hur skulle jag då kunna gagna den? Vännen frågar då: Nå, vad gjorde du då, vad talade du till deras uppbyggelse? Uppmanade du dem till omvändelse? Uttalade du Herrens dom över deras väsende? Du svarar: Att börja predika och tala om andliga ting på ett sådant ställe anser jag inte är rätt, ty det står ju, "ge inte det heliga åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen". Vännen: Bra! Men varmed gagnade du dem då? Du kanske visserligen inte deltog i deras vildaste lekar och grövsta synder men ändå med tyst eller leende bifall tittade på? På det sättet har du i sanning knappast gagnat dem, utan tvärtom endast styrkt dem i deras väsende, ty för att gagna dem hade du måst visa, om inte med ord så ändå med någonting, att du ansåg deras väsende för syndigt och deras tillstånd olyckligt. Men hade du gjort det skulle du genast ha blivit avskydd och visad till dörren. Och inte lär du väl gå till ett ställe där du i förväg vet att man inte bör tala Guds ord?

Alltså, man bör inte dra sig undan människor till kloster eller till ett ensamt liv som eremit, utan förbli i sin kallelse och där verka för det goda på alla som man har att göra med. Och om du blir bjuden till ett sällskap av fåfängliga och världsliga människobarn, gå gärna dit, dvs om du kan tjäna dem till gagn, till deras synders bestraffande, och om det kan leda till att deras dyra och odödliga men sovande själar väcks. Men kan du inte det, utan du tvärtom med tystnadens och den belåtna minens bifall styrker dem, så håll dig undan. Allt detta lär oss Andens ord och Andens sinne, och även Kristi och apostlarnas exempel.

Men ack! Denna lära om att "gå ut" från världen är en bitter lära för kött och blod. Den fordrar lidande och det är därför som det är så svårt att få människor att vilja förstå den. Ett hinder är å ena sidan världens vänskap och aktning, å andra sidan världens bitterhet och förakt. Genom att föraktet så beständigt plågar den trogna själen så blir vänskapen ofta så rart och kärt för köttet, och just denna lust efter människors behag och gunst blir det starkaste hindret, i synnerhet för vissa som av naturen är mer känsliga för medmänniskors omdömen.

Detta gäller i synnerhet när släkt och nära anhöriga, kanske den tillgivne fadern, den ömma modern eller den gamle vännen, av välmening beklagar sig över att det omvända barnet är förlorat, bara därför att det fått en ny och ovanlig omsorg om själen och vill följa Guds bud och nu inte längre tänker och lever som de. Och när nu barnablodet börjar sjuda låter det så: "De vill ju allvarligt mitt bästa, de ömma, de tillgivna," - o, då är det en svår prövningsstund! Men då gäller Jesu ord, "Den som älskar sin far eller mor mer än mig är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig. Den som inte tar sitt kors och följer mig är mig inte värdig ? Ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike." Matt 10: 37-38, Luk 9:62.

Men vill du inte utstå detta utan börjar ge efter för människors behag och gunst, då dröjer det inte länge förrän du vilar vid den trolöse Beliars knä. Och då ska nådekraften liksom i en sömn berövas dig och sedan är du insnärjd i världens garn.

Och den som inte i tid vill tro detta, måste kanske försent erfara att den som vill vara världens vän blir Guds fiende (Jak 4:4) och att den som tar del i hennes synder också ska drabbas av hennes plågor (Upp 18:4).

Men vill du bli avskild från världens hop så behövs bara att du i hjärta och liv är helt trogen din Herre och söker efterlikna honom, ty då ska världen själv skilja dig från sitt sällskap. Så om du känner din egen oförmåga att "gå ut" från hennes samvaro, var då blott trofast och noggrann i din gudsfruktan så behövs inget mer, du ska nog bli avskild. Men däri ligger också det svåra, att låta sin samvetsömhet och noggrannhet i att följa Guds bud vara synlig och uppenbar. Då är det lättare för många att hellre ge efter och leva som världen för att behaga henne.

Det är ett tänkvärt faktum att de trogna i ord och gärning skulle vara mer heliga om de inte fruktade att därmed stöta människor. Och de som inte tror skulle leva mer ogudaktigt om de inte hade viss aktning och respekt för människor. De trogna hindras i det goda av människofruktan och de som inte tror hindras i det onda av människofruktan. Så olika i anden är de, hur skulle de då annat kunna än leva åtskilda i denna tidsålder, och sedan åtskiljas i evigheten.

Christian perfection ~ John Wesley

Christian Perfection

?Not as though I had already attained, either were already perfect: but I follow after, if that I may apprehend that for which also I am apprehended of Christ Jesus?
(Philippians 3:12)

The teaching of Christian Perfection causes more offence among believers than any other doctrine. Why? Because many cannot tolerate the word ?perfect.? Those who teach it are considered to be the worst of heretics. Some warn us that it is best not to use such terminology, but does not Scripture make use of it? We cannot make room for the devil by modifying the words. In our text Paul indicates that he was not as perfect as he should be. Some who deny the idea of perfection use this as an excuse for their own ungodliness, forgetting that Paul adds, ?Let us therefore, as many as be perfect, be thus minded? (Philippians 3:15.) 
In this sermon we will endeavour to find out in what sense a believer is not perfect, and in what sense he is perfect.

In what sense is a believer not perfect?
(1) Scripture and personal experience reveal that we are not perfect in knowledge. We may understand many wonderful truths, yet there are many areas where we verge on total ignorance. There are apparent mysteries both in the spiritual and natural world we will never fathom out. Do we fully comprehend the doctrine of the Trinity, or how Christ could empty Himself and take upon Himself human flesh? Are we able to interpret all the signs and the seasons? Do we know the exact moment of Christ?s return? We fail to understand the way God works, especially in our own generation. Without revelation we would find no answers for the many questions we have. In reality we are not perfect in knowledge.
(2) Christians are not perfect to the extent that they cannot make mistakes. Errors are the result of our limited capabilities. True, we do not err regarding the plain teaching of salvation and sanctification, but we all go astray on everyday matters. How often we have been mistaken about facts and have presented them in a false light? How many times have we misunderstood the intentions of others? Do not even the wisest of Christians disagree regarding the interpretation of some Bible text?
(3) Christians are not perfect with regards to personal infirmities or failures. We often lapse in the areas of morality, worldliness, evil speaking, and even taking God?s name in vain. By infirmities we also refer to physical problems such as slowness of understanding, muddled thoughts, and loss of memory. Do we not all have flaws in manners, speech, and personality?
(4) Every day we have to contend with many temptations. The devil constantly tries to fill our minds with his lies. The fact that we are tempted proves that we have not reached absolute perfection, for do we not give in to it? Except for our Lord Jesus Christ, because we are in the flesh, we are prone to lapses and find it easier to sin than obey God. Nevertheless, those who seek holiness are always moving to higher ground.

In what sense is a believer perfect?
We have to agree that there are several stages of growth in the spiritual life, just as there is in the natural. The apostle John writes to ?little children,? ?young men,? and ?fathers? in the faith (1 John 2), indicating that this is true, however at no stage is ungodliness acceptable. If we are truly under grace then ?sin shall not have dominion over? us (Romans 6:14.) Genuine Christians are free from outward sinful deeds ? ?He that committeth sin is of the devil; for the devil sinneth from the beginning. For this purpose the Son of God was manifested, that he might destroy the works of the devil. Whosoever is born of God doth not commit sin; for his seed remaineth in him: and he cannot sin, because he is born of God? (1 John 3:8-9.)
Some suggest that these verses teach that believers do not sin to the same extent as the unsaved, but what support is there anywhere in Scripture for such a view? Is this not the same as saying that Christians must sin? We agree that even the holiest of men, Abraham, Moses and David for instance, committed some terrible sins, but this does not mean that there is no victory over it. Also we ought not to measure the Christian life against the failures of men. John makes it abundantly clear that all who commit sin are of the devil (1 John 3:8), and that the child of God does not sin (1 John 3:9.) Does this not speak of the need of Christian Perfection? 
To answer the question, ?In what sense is a believer perfect?? we submit the following:
(1) Believers have freedom from evil and sinful thoughts. Genuine Christians do not meditate on ways to carry out wickedness, to steal, murder, or lust. Evil intentions come from within an evil heart, but if it has been cleansed through Christ?s blood the evil heart no longer exists. Whenever the devil seeks to implant evil thoughts in our minds we can use the spiritual weapons at our disposal to defeat them ? ?Put on the whole armour of God, that ye may be able to stand against the wiles of the devil. For we wrestle not against flesh and blood, but against principalities, against powers, against the rulers of the darkness of this world, against spiritual wickedness in high places? (Ephesians 6:11-12) ? ?Casting down imaginations, and every high thing that exalteth itself against the knowledge of God, and bringing into captivity every thought to the obedience of Christ? (2 Corinthians 10:5.)
(2) Believers have freedom from evil attitudes. The Lord Jesus Christ has called His followers to love their enemies, abusers, and persecutors. This means that they do not retaliate or seek revenge for the wrongs done against them; instead they have a forgiving spirit. Only a purified heart can contain such love as this. 
(3) Believers have freedom from an evil nature. The apostle Paul states, ?I am crucified with Christ: nevertheless I live; yet not I, but Christ liveth in me: and the life which I now live in the flesh I live by the faith of the Son of God, who loved me, and gave Himself for me? (Galatians 2:20.) Do not these words reveal that Christians have been delivered from both inward and outward sin? All true believers have had their hearts cleansed by faith, and seek to be pure and holy. They have a new inward nature that affects the outside. Instead of anger, bitterness and unforgiveness there is the spirit of meekness, gentleness, and self-control. If, as some say, we are only freed from sin at death, then does not this make death the saviour? Yes, we do allow sin into our lives, but through the Holy Spirit our consciences tell us that we must ?confess our sins? so that the faithful and just Lord would ?forgive us our sins, and to cleanse us from all unrighteousness? (1 John 1:9.)

To suggest that Christ does not give us power over sin is to establish justification by works. But, sin no longer has dominion over the child of God (Romans 6:14.) We do not have to commit sin, have evil thoughts and wicked attitudes. God has created a new and clean heart within us (Ezekiel 36:25-36.
These are wonderful promises! But listen, ?Having therefore these promises, dearly beloved, let us cleanse ourselves from all filthiness of the flesh and spirit, perfecting holiness in the fear of God? (2 Corinthians 7:1.) Instead of looking back to the way we were, let us look forward to what we ought to be, to the provisions won for us through the blood of Christ ? ?Forgetting those things which are behind, and reaching forth unto those things which are before? (Philippians 3:13.)

Charles Wesley

The early Church / den första församlingen

John MacArthur Explains Authority of Scripture

Sakramentalismen i sökarljuset

En del kyrkosamfund lägger särskilt stor vikt vid bestämda kyrkliga handlingar som kallas ?sakrament?; och menar att Guds nåd huvudsakligen eller uteslutande ges genom dem. Därför kallar man också dessa handlingar för ?nådemedel? eller till och med ?frälsningsmedel?. En sådan uppfattning kallar vi ?sakramentalism?. Den mest sakramentalistiska av alla kyrkor är utan tvivel den romersk-katolska, som har sju sakrament. Protestantiska kyrkosamfund har bara två, nämligen dop och nattvard.

Själva ordet ?sakrament? kommer ursprungligen från latinet och har samma betydelse som det grekiska ?mysterion?. Det sistnämnda ordet finns i vårt Nya testamente och översätts med ?hemlighet? på vårt språk. Skriften säger emellertid aldrig att dop och nattvard är mysterion (sakramentum på latin). Det grekiska ordet används i helt andra sammanhang, som till exempel om de troendes förvandling vid Jesu återkomst eller om judars och hedningars förening till en enda kropp, som är Guds församling på jorden.

Den ursprungliga betydelsen av ordet l ?sakrament? tycks ha gått helt förlorad. I dagens religiösa språkbruk betyder detta ord ?nådemedel? eller ?heliga kyrkliga handlingar?. Att Gud ger nåd och välsignelser genom dop och nattvard är naturligtvis riktigt. Men begränsar vi nåden till dessa handlingar (och andra ritualer) blir vi sakramentalister. Tror vi att dessa handlingar i sig självt verkar frälsande utan sann omvändelse och , personlig tillit till Jesus, då har vi en sakramentalistisk tro.

Var finner vi sakramentalismens vagga?

Historien förtäljer att den namnkristna statskyrka som växte fram i Romarriket på 300-talet hade tydlig släktskap med den hedniska romerska religionen. Den romerska hedendomen var i sin tur till stor del av babyloniskt ursprung. Babylons hedniska kultur födde tidigt fram en rad s.k. ?mysteriereligioner?. Mystiska ritualer och hemliga invigningar kännetecknade dessa gåtfulla religioner. Den romerska kyrkans namnkristendom utvecklade sig också till en utpräglad ?sakramentsreligion?. Eftersom ?sakramentum? är detsamma som ?mysterium? kan vi mycket väl betrakta den som en mysteriereligion, starkt påverkad av magiska föreställningar. Kyrkans sakrament följer människorna från vaggan till graven och förmedlar den frälsande nåden till dem. I sin berömda bok ?De två Babylon? har Alexander Hislop ingående analyserat denna släktskap mellan babylonisk mysteriereligion och romersk katolicism.

Katolicismen - en sakramental mysteriereligion i kristen förpackning.

Påvekyrkans enorma tillit till sina sakrament kommer särskilt starkt fram i det kända uttrycket ?Ex opere operato?, vilket betyder att resultatet av den heliga handlingen bara är beroende av handlingen själv. Den verkar med andra ord automatiskt. Detta är en uppfattning som påminner mer om magi än om kristen tro. Den kände norske lutherske teologen Olav Valen-Senstad skrev på sin tid följande:

?Den katolska kyrkans apologeter gör förtvivlade men fåfänga försök att bortförklara att det katolska religionssystemet är renodlad magi - överförd till ?kristendomen?. Varje saklig religionshistorisk undersökning av magins väsen visar oemotsägligt att katolicismen på alla väsentliga punkter är ett system av religiös magi.?

Valen-Senstads radikala ståndpunkt är ingalunda överdriven. Katolicismens grundläggande princip är nämligen att människans personliga frälsning verkas genom att Gud via sakramentshandlingar (ceremoniella handlingar) ingjuter nådekrafter i människans natur. Därmed blir människan i stånd till att förtjäna syndaförlåtelse och frälsning. Valen-Senstad underströk också att både Gamla testamentes profeter, Jesus och apostlarna samt reformatorerna måste kämpa emot denna gärnings-övertro och ceremoni-övertro, kort sagt emot den religiösa magin.

Den romersk-katolska kyrkan har som sagt sju sakrament: dopet, nattvarden, boten, konfirmationen, ordinationen (av präster), äktenskapet och sista smörjelsen. Den katolska katekesen säger i Paragraf 1129:

?Kyrkan understryker att för de troende är det Nya förbundets sakrament nödvändiga för frälsningen. Den sakramentala nåden är den Helige Andes nåd given av Kristus och särskild för varje sakrament.?

I katolska länder kan man ofta läsa i dödsannonser att den eller den personen har avlidit, ?utrustad med Kyrkans sakrament?. Det betyder vanligtvis att han fick nattvarden och den sista smörjelsen innan han dog. Det skall liksom vara säker reskost för det sista vägstycket. Enligt katolsk tro förmedlas frälsningen genom sakrament, som ju också kallas ?frälsningsmedel?.

Men Påvekyrkan har inte bara sakrament utan också något som kallas ?sakramentalier.? Dessa består av handlingar och föremål som blivit välsignade av Kyrkan och som anses innehålla och förmedla särskild välsignelse. Dit hör vigvattnet, korstecknet, radbandet (böneräknaren), kors, rökelse, medaljer, helgonbilder, reliker, vaxljus och många andra ting. Den som varit i ett katolskt land vet att användandet av dessa ting är starkt förbundet med övertro.

Den katolska religiösa magi som Olav Valen-Senstad så träffande beskriver och som vi nyss har citerat, kommer särskilt starkt fram i läran om mässoffret eller altarets sakrament som det också kallas.

Den katolska mässan - en blasfemisk handling

Nattvarden eller mässan bär i den katolska kyrkan namnet ?eukaristi?. Det är ett grekiskt ord som betyder ?tacksägelse?. En katolsk mässa är emellertid något mycket mer än en tacksägelsegudstjänst. Det är en offergudstjänst. Katekesen säger att Kristi offer föres vidare och upprätthålles genom altarets sakrament. Offret på altaret sägs nämligen vara detsamma som på korset. Genom prästens händer blir Kristus ständigt på nytt offrad på kyrkans altare. Därför är mässoffret ett försoningsoffer.

För att ge någon logisk grund till denna märkliga lärosättning har katolska teologer för ganska längesedan utarbetat en teori som kallas ?transubstantiationsläran?. Enligt denna teori förvandlas bröd och vin till Jesu lekamen och blod då instiftelseorden läses i kyrkan. Men eftersom nattvardselementen behåller både form och smak av bröd och vin, säger man att detta är för att pröva tron. Denna mystiska förvandlingsteori är helt nödvändig för att mässan skall kunna betraktas som ett försoningsoffer. Ingen kan väl tänka sig att bröd och vin på ett altare kan sona vår synd. Men om brödet och vinet blir förvandlat till Jesu lekamen och blod menar Kyrkan att det är samma offer på altaret som på korset. Men i ljuset av Guds Ord blir mässan en total förnekelse av Jesu ord på korset: ?Det är fullbordat?.

I den kända Augsburgska trosbekännelsen, skriven av teologer frän Wittenberg år 1530, tog protestanterna starkt avstånd från denna katolska villolära. De förkastade den katolska förklaringen att Jesus bara sonade arvsynden på korset och att mässoffret blev instiftat för att sona övriga synder. De förkunnade med kraft att både för arvsynden och alla syndiga handlingar fanns det bara ett enda gällande offer - Jesu försoningsdöd på korset. Hebreerbrevet säger att Jesus inte gick in i helgedomen för att offra sig själv flera gånger men att Han har blivit uppenbarad en gång för att borttaga synden genom sitt offer . Han behöver inte som Gamla förbundets präster dagligen bära fram offer för synd. Det gjorde Han en gång för alla då Han offrade sig själv. Ja, Han har burit fram ett enda offer för synden. Med
ett offer har Han för alltid fullkomnat dem som blir helgade. I ljuset av dessa tydliga bibelord blir den katolska mässan en ohygglig blasfemi.

Dagligen firar man omkring 400.000 mässor i katolska kyrkor över hela världen. Vad kan alla dessa mässor tillföra människorna som inte redan erbjuds dem genom Jesu f fullkomliga offer på korset? Absolut ingenting. Även tänkande katoliker måste väl erkänna att varje mässa uppenbarligen har minimalt värde också i deras egen kyrka. Det behövs ju flera hundra tusen varje dag! Och detta bara fortsätter dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år. Men millioner av mässor är inte nog! Det behövs ständigt flera! Kyrkan påstår att de gäller för både levande och döda. Själamässoma för de avlidna är inte gratis, så detta ger alltjämt kyrkan en icke obetydlig inkomst. Många människor i katolska länder betalar än idag pengar till prästerna för att de skall läsa mässor för avlidna familjemedlemmar. Denna övertro på värdet av en blasfemisk ritual är verkligen den mest extrema form av sakramentalism som tänkas kan. Luther skrev att den katolska mässan bör betraktas som den mest avskyvärda av Påvekyrkans styggelser.

Förbannelser över icke-sakramentalister

Den katolska kyrkan uttalar stränga förbannelser över alla som inte godtar Kyrkans extrema sakramentalism. Kyrkans s.k. kanoniska lag säger:

?Om någon förnekar att Eukaristians allra heligaste sakrament verkligt, sant och substantiellt innehåller vår Herres Jesu Kristi lekamen tillsammans med hans själ och gudom, alltså en hel Kristus, men säger att han bara är där som ett tecken, bild eller andlig kraft, då skall han vara förbannad. Om någon säger att Kristus given i Eukaristian äts bara andligt och icke sakramentalt och verkligt, han vare förbannad.?

Den katolska kyrkans trosbekännelse är till stor del framställd i form av förbannelser, som uttalas över dem som inte tror exakt detsamma som Kyrkan lär. Detta torde beaktas mer av den moderna ekumenikens anhängare och förkämpar.

Det kan se ut som om modem katolsk teologi har vissa betänkligheter med att beskriva mässan som ett upprepande av Jesu offer på korset. Enligt vissa moderna och progressistiska teologer kan Jesu död på korset inte upprepas fler gånger. Detta visar bara att det finns olika riktningar inom den katolska kyrkan. Men vad som gäller är den officiella dogmatiken. Och ibland är det fråga om rena sofismer (spetsfundigheter). Istället för att säga att Golgata offer sker på nytt igen, säger man att det blir närvarande i mässan. Det hela kan se ut som ett försök att göra den gamla mässoffersläran mindre grotesk och lättare att acceptera för moderna och kritiska människor. Men trots att man använder nya ord och uttryck förblir mässan en offergudstjänst. Det kan heller aldrig bli fråga om att stämpla någonting i den gamla dogmatiken som villfarelse. Då skulle hela det katolska systemet med sin ofelbarhetsdogm falla i grus och spillror. Romersk katolicism är och förblir en sakramentsreligion.

Protestantisk sakramentalism

Men finns det inte också en protestantisk sakramentalism? Jo, tyvärr måste vi nog konstatera att det också finns protestanter som är sakramentalister. Men de borde egentligen inte vara det. Protestantismens verkliga natur innebär nämligen en brytning med den katolska frälsningsmagin. Håkon E. Andersen, bibelskollärare i det norsKa lutherska Indremisjonssellskap skrev för omkring 40 år sedan följande:

?I den katolska kyrkan hade dopet tillsammans med nattvarden fått något av en magisk verkan. Kyrkan hade blivit Guds förmyndare över frälsningen och delade ut och garanterade frälsning till den enskilde genom sakramenten. Frågan om personlig tro fick en underordnad betydelse. Luther bröt med detta synsätt.?

Sann protestantism innebär alltså en förkunnelse av frälsning genom personlig tro på Kristus och Hans Ord - och inte genom ceremonier. Men både Håkon Andersens uttalande och det faktum att protestantismen till sin natur egentligen inte kan vara sakramentalistisk, ger oss en del problem. Ingen kan nämligen förneka att sakramentalismen lever och frodas också i protestantiska kyrkor. Hur skall vi då förklara detta fenomen?

Först några ord om Martin Luther, Det är hans inflytande som har varit dominerande i vår del av världen. Själv gör jag inte anspråk på att vara Lutherkännare, även om jag har den långa raden av ?Luthers samlade skrifter? i min bokhylla. Luthers utveckling från sökande men oupplyst katolsk munk till bibelkunnig reformator är både gripande och fantastisk. Men också den store reformatom genomgick under sitt liv en utvecklingsprocess, vilket innebar att han liksom alla andra människor ibland ändrade åsikt på vissa punkter. Det kan därför ibland vara svårt att avgöra vad som i alla detaljer är genuint ?lutherskt?. De som mer ingående har studerat Luthers liv och tänkande har ibland talat om hans ?katolska? uppfattning av sakramenten, men också om hans ?evangeliska? syn på kyrkans heliga handlingar. Skall vi betrakta detta som direkta motsägelser eller enbart bristande tydlighet? Det förblir troligen en delvis öppen och obesvarad fråga.

Det avgörande är naturligtvis inte att i får en rätt uppfattning av Luthers tänkande men att vi får en rätt syn på de s.k. ?sakramenten? i ljuset av Guds eget Ord. Den protestantiska sakramentalismen bygger på uttryck hos Luther som är mindre tydliga när det gäller avståndstagandet från katolsk frälsningsmagi. Luther anslöt sig till en teori om nattvarden som ursprungligen kom från de bömiska bröderna och som benämnes ?consubstantiation?. Det är ett besvärligt uttryck som betyder en slags samexistens mellan brödet och Jesu lekamen, mellan vinet och Jesu blod. Denna teori är inte så lättfattlig för folk flest.

Den grundläggande tanken hos Luther var emellertid att Guds Ord är högsta auktoritet. Det står över både påvar, kyrkomöten och teologiska spekulationer. Protestantiska sakramentalister tolkar bestämda bibelord på ett sådant sätt att de s.k. ?sakramenten? verkligen blir nådemedel och frälsningsmedel. Dessa bibeltexter, inklusive de sakramentalistiska tolkningsförsöken, skall vi behandla i en kommande artikel. Här vill vi nu bara till slut understryka det farliga i all sakramentalism. Syndernas förlåtelse och evigt liv har vi i Jesus Kristus själv och inte genom speciella heliga handlingar eller mystiska ceremonier.

Det är tveksamt om uttrycket ?frälsningsmedel? över huvud taget bör ha någon plats i evangelisk förkunnelse. I så fall måste det vara med avseende på Jesu blod (Jesu försoningsverk), ty Skriften säger ju att ?Jesu blod renar från all synd?. Det är också riktigt att Ordet har frälsande kraft. ?Han födde oss till liv genom sanningens Ord?, säger Skriften. Även dopet, som är en överlåtelse till Jesus och en bekännelse av vår tro på Honom, har frälsande betydelse. Ty ?genom munnens bekännelse blir man frälst? står det också skrivet. Men det mest bibliska är utan tvekan förkunnelsen om en frälsare, som genom sin död och uppståndelse berett frälsning för oss och som kommer oss till mötes i sitt Ord. Apostolisk förkunnelse handlar alltså i första hand om en Frälsare och inte om en rad s.k. ?frälsningsmedel?. Dop och nattvard är heliga instiftelser som är oss givna till hjälp och uppbyggelse. Men alt sätta etiketten ?sakrament? (mysterier, hemligheter) på dem riskerar att leda till en eller annan form av frälsningsmagi som inte har något stöd Gudsord.

Stig Andreasson

Ulf Ekman, Katolska Kyrkan och Välståndsteologin

Av Torbjörn Johansen EAEC 2007

När Paulus talar om den makt som håller Antikrist tillbaka, handlar det om den makt, som håller den religiösa förförelsen i församlingen tillbaka och värjer och försvarar den kristna tron. (2 Tess. 2: 6-7) Den makten, som är Jesu Kristi andefyllda kyrka, kommer att förföljas mycket svårt i den yttersta tiden, så som det ju redan sker på många håll i världen. Katolska kyrkan har nu förkunnat att lutheranernas kyrkor inte är kristna kyrkor. Även EU har sagt att man vill bestämma vilka som är kristna kyrkor och vilka som är sekter. I det rådande läget är det fritt fram för både äkta och falska församlingar, och detta har lett till ett stort avfall från den rätta tron runt hela världen, även i Sverige.

Villolärornas "kristna" gren består bland annat av sekten Livets ord, med Ulf Ekman i spetsen. Denne framlade med hjälp av amerikanska "evangelister" under 1980-talet "Jesus Dog Andligen-läran" där Kristus sägs ha varit Satans slav i helvetet fram till sin uppståndelse och att han sedan uppstod som en vanlig människa - inte Gud - ett förbannat evangelium enligt Paulus (Gal. 1:6-9).

De senaste åren har Ekman uppträtt som den store ledaren i sin församling, han kräver att tituleras pastor och ser sig som apostel i en "apostolisk kyrka," Livets Ord, där han uppträder som "huvudman" i rörelsen, men kallar detta "apostolisk ledning." Och med detta i ryggen har han börjat närma sig andra betydelsefulla kyrkor, pingst och även den katolska kyrkan. När han började frakta judar till Israel utan att förkunna evangelium för dem fick han snart ett bättre anseende, särskilt bland pingstvänner, som ju alltid varit sionister. Detta fastän de stora samfunden tog avstånd från honom från början, undantaget evangeliska frikyrkan, som genast slöt honom i sin famn.

Nedan en intervju med Ulf Ekman i norsk press för några år sedan (P är pressen, E är Ekman):


"P: Ett av de stora problem som många tycks ha med dig är den s. k. JDS-läran, som påstår att Jesus inte dog för våra synder på korset?

E: I min bok «Doktriner», har jag gett ett klart och tydligt svar på denna fråga. När vi anklagas för att förfäkta denna lära blir jag lite överraskad. Var gång jag hänvisar till det jag skrivit i den frågan får jag aldrig något svar. Jag får alltid en känsla av att folk tror att jag tror något annat, oavsett vad jag säger.

P: Men det verkar vara viktigt att du säger något tydligt (Ekman är ALDRIG tydlig) i den saken en gång till?

E: Naturligtvis tror jag att Jesus dog för våra synder på korset. Det var på korset Jesu blod rann, och det var där han ropade ut att det är fullbordat. De orden att frälsningsverket är fullbordat uttalades inte i helvetet utan på korset! Det var för vår frälsnings skull som Jesus dog på korset. Försoningen utfördes inte på någon annan plats, utan på korset. Jag blir lite överraskad när man säger att vi i Livets Ord har närmat oss den rena kristna läran. Sanningen är väl hellre den, att vi har stått där hela tiden! (En klar och tydlig lögn från Ulf Ekman. Detta är den sida han visar upp när han vill få välståndsförkunnandet i Livets Ord att framstå som det han kallar "klassisk kristendom," medan de i bibelkurser lär ut välståndsteologin.)

P: Kan orsaken till osäkerheten när det gäller er, vara att ni ännu säljer litteratur som hävdar att det inte var på korset som Jesus sonade våra synder?

E: Det finns väldigt litet litteratur om den läran. Och så långt jag känner till finns inga nu levande predikanter som förfäktar denna lära. Däremot finns det förkunnare som vi har lejt att tala om dessa ting."

Alla som har studerat Livets Ord och alla dess avknoppningar förstår att Ekman kör med undanflykter och lögner ("Det finns väldigt litet litteratur om den läran," säger Ulf Ekman, fast han deltog i de samlingar där detta förkunnades. Livets ord har sålt böcker av Copeland, Hagin och Hinn fram till nutid, och djävulsbibeln av E.W. Kenyon finns tillgänglig på Livets ords universitetsbibliotek).


Det är nu juli 2007, och det är det dags för årets Europakonferens med församlingen Livets ord som arrangör.

"Jag tror att människor kommer att blir förtjusta i våra talare" säger Livets ords pastor Ulf Ekman. Första frågan som ställs till Ekman gäller att reflektera över förändringen från den första konferensen i början på 80-talet och fram till nu. Världen Idag skriver:

E: -Man hinner inte tänka så mycket det händer hela tiden nya grejer. Men om jag ändå tänker lite på det så fanns det ingen trosfrisk förkunnelse 1984 och det var ett otroligt behov. Idag är det en helt annan situation. V: Ulf Ekman menar att det då inte var helt enkelt för en besökare att delta i Europakonferensen.

E: ? Det var strid om det och de som kom fick betala ett högt pris. Nu är det en helt annan breddning och mer avslappnat. V: Breddningen beror både på Livets ord och på andra, tror Ekman och kommer in på ett ämne som diskuterats flitigt det senaste året.

E: - Det är den ständiga diskussionen om huruvida vi har förändrats. Det finns inget svar på det. Därför att det är både och. Vi kan betjäna mycket fler människor idag än då. Och det är klart att det är bredare idag och vi når in i grupper som vi på den tiden tyckte var märkliga och konstiga men vi når in med det som vår förkunnelse alltid har varit.

Årets talarlista har väckt nyfikenhet bland många. Bland annat kommer den katolske karismatiske förkunnaren Charles Whitehead från England, ledare för International Catholic Charismatic Renewal Services.

E: -Whitehead är i första hand en "karismatisk" förkunnare, han står för den största delen av den karismatiska väckelsen, nämligen den katolska delen, och därför har vi honom här. Vi har honom i första hand inte för att han är katolik även om vi inte skäms för det heller.

V: Ekman själv kommer att inledningstala på söndagskvällen och sedan två ytterligare kvällsmöten under veckan. "Trons, kraftens och sanningens ande" blir rubriken på hans predikningar och så snart intervjun är över ska han rusa hem och förbereda sig berättar han. Men trots all planering inför den kommande veckans konferens så är talarlistan inför nästa år redan fylld till hälften.

E: - Jag funderar på att ta hit en italiensk munk som är en katolsk karismatiker men det kanske får bli om några år."

Om Ulf Ekman vore en sann kristen med en sann biblisk teologi, så hade han aldrig bjudit in katoliker till sina samlingar. Katolska kyrkan är byggd på inkvisition, och enligt Bibeln falska läror, såsom:

Mariadyrkan, helgondyrkan, bön för de döda, med präster som förlåter synder fast det enligt Bibeln bara är Människosonen som kan förlåta synder på jorden. Han är vår Medlare inför Gud (inte påven, som anser sig vara Guds ställföreträdare på jorden; inte heller katolska kyrkans präster). Katolska kyrkan har också nyligen förkunnat för oss, att de Protestantiska Kyrkorna inte är "riktiga" kristna kyrkor. Den exakta ordalydelsen från kardinal Casper och Vatikanen är den här:

"An attentive reading of the text shows that the document does not say that Protestant churches are not churches, but that they are not churches in the proper sense, that is, they are not churches in the sense in which the Catholic Church defines Church." (Vatikankongregationen, 10/7 2007).

Den katolska traditionen anses överträffa Bibeln, och bara katolska präster anses kunna tolka Bibeln, inte lekmän. Man kan dessutom köpa syndernas förlåtelse i så kallade avlatsbrev, även för döda familjemedlemmar. Du behöver inte åka till Rom för att se hur man dyrkar bilder och helgonstatyer; åk till närmaste kloster och se!
I katolska kyrkan är det inte din tro som är frälsningsavgörande utan där måste du ständigt plocka poäng i goda gärningar. Klarar du inte att vara alltigenom god hela livet måste du köpa avlat för att inte hamna i skärselden. Och nyfödda barn som inte är friska måste nöddöpas av en katolsk präst, ty om inte detta barn blir döpt, hamnar det i ett tillstånd där det inte kan frälsas förrän den yttersta dagen, i limbo.

De katolska prästernas pedofili och övergrepp på ungdomar, främst i USA, men även i Europa och Sverige är ännu ett exempel på att det är något fel med deras doktriner, ex. celibatet. Senast idag framkom ytterligare exempel:

"Katolska kyrkan ber nu om ursäkt i form av annonser för barnövergrepp i Sverige. Övergreppen ska ha pågått under flera år på 1950-talet i närheten av Göteborg, skriver Aftonbladet. Offret, som krävt total anonymitet för sig själv och gärningsmannen, anmälde brotten till katolska stiftet i Stockholm i slutet av 2005 och krävde att kyrkan offentligt bad om ursäkt. Anledningen till att det dröjde var att händelsen tystades ner." (Aftonbladet, 2007-07-20)

Det är naturligtvis inte bara Katolska kyrkan som står för pedofili och övergrepp. Det är nu helt enkelt vanligt i Sverige. Mord på barn och gamla människor inträffar ständigt och hör till dagsnyheterna, seriemord, rånmord, våldtäkter, misshandel, sprit- eller narkotika-relaterade brott och annat, har ökat i kvadrat på några år.

Istället för att konferera tillsammans med katoliker, borde landets frikyrkoledare och frikyrkomedlemmar (även Svenska kyrkan) falla ner på knä inför Gud och be att han räddar vårt land.

Sedan ändringen i lagen om samfund infördes år 2000, har den katolska kyrkan, även med hjälp av statliga bidrag, gått till massiv attack mot det "protestantiska" Sverige och vunnit insteg bland godtrogna frikyrkoledare som Sten-Gunnar Hedin och sektledare som Ulf Ekman. Det är som ordspråket säger: "Ger man Djävulen lillfingret så tar han hela handen."

Katolikerna är också, med skrivningar, sedan länge lierad med Satans Synagoga, dvs. den internationella ortodoxa judendomen, fariséerna som plågade, och ville döda Jesus för ca 2 000 år sedan. Och de har lika starkt hat emot Jesus idag! Läs så kan du se det själv.

I katolska bibelkommissionens skrift: ''Det judiska folket och dess heliga skrifter i den kristna Bibeln'' skriver katolska kyrkan bl. a. att "I början var den apostoliska förkunnelsen endast riktad till judar och proselyter ? hedningar förknippade med den judiska samfälligheten ? kristendomen föddes på så vis ut ur famnen på det första århundradets judendom."

Detta är en klar, obiblisk lögn. Kristendomen kommer inte från fariseernas lära! Se Matt. k. 23; Joh. 8: 37- 59; Apg. 7: 51- 58; 1 Tess. 2: 15, etc.

Enligt kardinal Ratzinger i katolska bibelkommissionen (nu påve) kommer vi att få se ännu en Messias utöver Jesus, nämligen judarnas messias (som är Antikrist) :

''När messias kommer, skall han bära de drag som den Jesus gjorde, som redan har framträtt i mänsklig gestalt.''

Som vi ser, ger Rom ut många falska doktriner och dokument. Somliga vet detta, även vissa präster i Svenska Kyrkan, medan många frikyrkliga företrädare har slukat katolikernas bedrägerier med hull och hår. Så även sekteristen Ulf Ekman:

"Jag blir mer och mer övertygad om att med hänsyn till allvaret i den tid vi lever i, är det en absolut nödvändighet med djupare och sannare enhet. Denna vilja till enhet gäller gentemot lutheraner och pingstvänner, men också gentemot katoliker." (Ulf Ekman, Världen Idag, 2007-05-16)


Nu råder det full anarki inom kristenheten. Svenska kyrkan är för homosexualitet, kristdemokrater talar för aborter, pingströrelsen gör numera gemensam sak med katolicismen, trosrörelsen låter katolska präster predika på sina möten, och inom evangeliska samfund dricker man vin i missbrukares åsyn. Alliansmissionen och pingströrelsen hade 2003 en nunna som talare på sin konferens "Berörd av Gud". Avfall från Gud och avgudadyrkan, t.ex. att sätta mammans abortvilja före barnets rätt till liv, eller att upphöja popstjärnor till gudar etc, har blivit vanligt. Den situation som nu råder, liknar Israels situation på domartiden, när det sägs:

"På den tiden fanns det ingen konung i Israel; var och en gjorde, vad honom behagade. ( Dom. 21: 25)


Gud är inte en lampa vi kan gnida på för att pressa fram ett positivt bönesvar, ett slags äppelplockning från himlen. Nej, på din bön svarar Gud ja, nej, eller senare.

Det är en falsk tro på Gud och en besvärjelse att tro att vi kan låta Gud göra som vi vill. Det är den sortens löjeväckande men sorgliga tro som trospredikanter har gjort populär, som snärjer sina församlingar genom att övertyga de troende att de kan få vad som helst av Gud om de bara ber på ett speciellt sätt, som om Herren ger ett ja till alla böner bara vi använder de rätta metoderna. Falska predikanter med falska efterföljare.

Gud är god och givmild när det är bra för oss att få allt vi ber om och vi behagar honom, även om vår tro är som senapskornet. Låt liknelsen om detta senapskorn lära oss att trons mål inte är stor tro i sig, men är en högkvalitativ tro. När Jesus prisade dem som hade stor tro, var det hjärtats innerliga tro som gjorde den stor. Utan lydnad och ödmjukhet är tron kraftlös.

Folk återvänder ofta till sina trosförkunnare och välståndsteologin, för att lära sig att be rätt den här gången. Men det enda de får höra är välståndsevangeliet, där Gud bara är ett sätt att ta sig fram i livet. Första steget ut ur detta, är att erkänna ditt misstag att tro att det går att visualisera och genast få allt, vad som än dyker upp i din hjärna, och strunta sedan i dessa predikanters budskap. Du skall vara Guds tjänare och inte hans herre, Jesus och himlen är din stora belöning och Gud lyssnar på alla dina böner. Han ser med kärlek på alla dina problem. Om du ber om något som är gott i Guds ögon, blir du aldrig besviken.

Bed om goda ting, alltifrån visdom till frid. Det är ting som Gud gärna ger oss, om vi ber, fast han inte prioriterar de materiella ting som vi tror är så viktigt att ha. Se på Salomo, då han bad Herren om visdom och fick sin önskning uppfylld, därför att han inte bad i egen sak:

"Och Gud sade till honom: 'Eftersom du har bett om sådant och icke bett om ett långt liv, ej heller bett om rikedom eller bett om dina fienders liv, utan har bett om att få förstånd till att akta på vad rätt är, se, därför vill jag göra såsom du önskar; se, jag giver dig ett så vist och förståndigt hjärta, att din like icke har funnits före dig, och att din like ej heller skall uppstå efter dig." (1 Kon. 3:11-12)

Samtidigt måste man komma ihåg att Salomo bIev mycket rik med åren, skaffade sig många hustrur från omgivande avgudadyrkande folk och avföll ifrån Herren; makt och rikedom gör en människa korrupt. Detta är ett skäl till att du inte skall följa efter välståndspredikanterna. Du har hört hur de lever. Där finns det pengar! Lämna dina destruktiva begär. Om du följer dem, är det sannolikt att du hamnar i välståndsförkunnarnas möteshallar, där tro, bön och jordiska ting sammanställs till ett korrupt evangelium. Den breda vägen leder inte hem.

Bibeln säger att många kommer att avfalla från ett förnöjsamt kristenliv och det är de och och de ofrälsta som är getterna i den yttersta tiden, medan de förnöjda är Guds fårahjord. Getterna kommer att fortsätta gå vilse tills de är tillbaka i spriten på krogarna och umgås med vargar i fårskinn, rävar och hycklare som tänker på allt annat än människors eviga väl. Och när det blir krav på att bära Vilddjurets märke, kan du kanske inte stå emot. Om du dricker, vem köper då spriten åt dig?

Förutsätt inte att din välståndsteologi kommer från Himlen. Fariséerna gjorde det! Om du nu har stor framgång i ditt jordiska liv, är det säkrast du använder det för Guds rike. Du tackar Gud för världsliga, materiella ting som kanske inte kommer från honom. De får i Guds flock som är utsedda av Gud att vara fattiga, är enligt Jakobs brev en ELIT i Guds ögon. (Jak. 1:9) Det finns också getter som är fattiga med tanken att de skall bli får innan det är för sent. Och varför skall vi klaga inför Gud om bristande materiella tillgångar, när vi borde gråta inför Herren över våra andliga misstag, och ta tag i UPPDRAGET igen (Matt. 28: 18-20). Det är rätt klart att välståndsteologin lägger tyngdpunkten på detta jordiska, eller hur?

"Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar. Av deras frukt skolen I känna dem. Icke hämtar man väl vindruvor från törnen, eller fikon från tistlar? Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär ond frukt. Ett gott träd kan icke bära ond frukt, ej heller kan ett dåligt träd bära god frukt. Vart träd som icke bär god frukt bliver avhugget och kastat i elden. Alltså skolen I känna dem av deras frukt. ? Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: «Herre, Herre», utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skola på 'den dagen' säga till mig: 'Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?' Men då skall jag betyga för dem: 'Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsmän.'" (Matt. 7: 15-23)

Gå tillbaka till Svenska Nyheter

Alla bibelhänvisningar är från 1917 års översättning av Den Heliga Skrift.
Copyright © 2007 - European American Evangelistic Crusades (EAEC), Inc.
P.O. Box 41001, Sacramento, California 95841 USA

Denna datafil/publikation tillhör i sin helhet European American Evangelistic Crusades (EAEC), Inc. Denna datafil/publikation får ej publiceras utan tillstånd från EAEC i någon form, ej heller användas för försäljning av produkter av något slag; detta omfattar hela denna, med undantag för mindre korta citat.

Reproducering är tillåten men endast i sin helhet för cirkulation som så kallat "allmängods". Tillåtet är eget bruk och att vidarebefordra den i sin helhet till släkt och vänner. Det är även tillåtet att i sin helhet lägga ut denna datafil/publikation på en webbplats, websida eller ftp-sida, om innehållet inte ändras eller redigeras om. All återgivning av denna datafil/publikation MÅSTE innehålla följande upphovsmannarättsliga uppgifter:

Copyright © 2007 - European American Evangelistic Crusades, Inc.
P.O. Box 41001, Sacramento, California 95841 USA

Åke Greens Predikan i Borgholms pingstkyrka juli 20

Söndagpredikan i Borgholms pingstkyrka juli 20
Åke Green, pingstpastor

Läsa Söndagpredikan på Engelska

Jag är väl medveten om att ämnet är laddat och kontroversiellt och till och med att det har blivit det inom kristna kretsar. Jag har inte sökt stöd i Guds ord för mina tankar, utan Guds ord har gett mig de tankar som jag skall redovisa då här i dag. Jag kommer då att ta upp det här ämnet då naturligtvis, om det här med homosexuella och om kristna homosexuella. Är det ett tidstecken? Och kan man bli befriad från detta då? Det kommer jag att vidröra här i dag, och jag är väl medveten om att jag kommer att överskrida tiden som jag annars försöker att hålla. Gud har från begynnelsen skapat människor till då man och kvinna, och vi börjar i första moseboken och bara påminner om det, för det är viktigt att vi har Guds ord att stå på. Och i första moseboken, det första kapitlet och den 27:nde versen, sägs det ju att 'Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: "Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er."?

Här säger ju Guds ord, klart och tydligt, att vi skapades till att bli far och mor, till man och kvinna, och att de skulle bli föräldrar. Det säger Herren här klart och tydligt. Och skriften anser ju att varje form av sexuell förbindelse utanför äktenskapets ram är 'lösaktighet'. Det betecknar skriftordet som 'otukt'. Och det finns klart också uttalat i instiftelseorden till äktenskapet och då ser vi det andra kapitlet här och den 24:e versen där det står: 'Därför skall en man överge sin fader och moder och hålla sig till sin hustru, och de skall vara ett kött.'

Här talas bara om man och hustru. Det står inte på något sätt, eller man kan aldrig få det, eller tyda det till, att man kan då ha vilken partner som helst. Utan här talar Herren klart och tydligt. Den drift som då Gud har lagt ned i människan för att uppliva den djupaste formen utav gemenskap och för att bevara äktenskapet i en sann trohet, det har djävulen använt som sitt starkaste vapen mot Gud, och mot äktenskapet. Han använder det alltså mot Gud, det Gud har skapat för att människan skall uppleva gemenskap och trohet och uppleva lycka och allt detta som det medför, det använder han rakt emot Gud och i Guds ansikte för att då förvrida och förvända. I djurriket så finns det ju hane och hona, och i växtriket så finns det också han- och honväxter. Varken i djur eller i växtriket förekommer det några abnormiteter, utan varje art håller sig till sin egen art. Så är det. Tills människan, på senare år, har klampat in på det här området genom provrörsbefruktningar och genom kloning och genom att man då byter partner och har partnerskapslagar som har blivit stiftade. Till dess alltså så har det varit så som Gud har sagt att vi skall leva. Genom att legalisera partnerskap mellan män och män och kvinna och kvinna, så kommer det att skapa katastrofer helt enkelt, utan dess like. Vi ser följderna redan av det här, vi ser det genom AIDS som sprider sig. Nu är inte alla AIDS-smittade homosexuella, men det har uppstått på grund utav detta en gång i tiden. Och sedan kan naturligtvis oskyldiga människor bli smittade av denna hemska sjukdom utan att för den skull ha någonting att göra med det som ligger bakom detta, vad det gäller homosexualitet. Men ändå så kommer det att skapa en stor katastrof, och redan så upplever ju myndigheter och sociala myndigheter det här, man bemästrar det inte, man upplever svårigheten i det. Men inte bara det, utan teve berättade för en liten tid sedan antalet smittade män och kvinnor utav olika könssjukdomar stiger, och det sprider sig allt mer på grund utav alltså att man inte lever så som Gud hade tänkt att man skulle leva tillsammans med varandra.

Och det beror då på att människan har ju klart spårat ur när det gäller detta med de bibliska, och när det också gäller de rent mänskliga, relationerna så har man alltså spårat ur på något sätt. Och då är det ingen privat sak eller rättighet att leva på annat sexuellt sätt än vad bibeln föreskriver.

Hebréerbrevet säger i det 13:nde kapitlet: 'Äktenskapet skall alltid hållas i ära och den äkta sängen bevaras obefläckad. Ty otuktiga och äktenskapsbrytare skall Gud döma.' Oavsett hur samhället ser på det här så kommer Gud att döma både samhället och de som begår otukten. Kom ihåg det, både samhället eller staden, eller platsen, det kommer alltså Gud att döma, över de som kommer att begå denna otukt. Om vi då går till första mosebokens 19:nde kapitel vilket jag förstår att alla era tankar också kretsar ikring i dag, med tanke på ämnet, så möter vi det här då i den femte versen, där bland annat läser vi så här, ja, fjärde versen kan vi säga: 'Men innan de hade lagt sig omringades huset av männen i staden, Sodoms män, både unga och gamla, allt folket så många det var. Dessa kallade på Lot och sa till honom?var är de män som har kommit till dina, för de ut till oss så att vi får känna dem?'.

Här läser vi för första gången om homosexuella män. Alla Sodoms män talade öppet och visade öppet sin avvikande sexuella läggning, både gamla och unga, läste vi här. Både gamla och unga, alla. Och så säger den, 'så att vi får känna dem' och det betyder alltså sexuell förbindelse. Samma uttryck som bibeln använder då en man går in till en kvinna. Så är det precis samma uttryck här, som det sägs om dessa män som hade lust till varandra. Och profeten Jesaja säger så här: "Liksom Sodoms folk bedriver de sina synder uppenbart och döljer dem inte".

Det gjorde man inte i Sodom, utan uppenbart visade man sig framför huset, så ropade man på Lot, den rättfärdige, och skonade inte honom på något sätt, utan säger 'för ut dem här så vi får känna dem, vi har lust till dem helt enkelt'. Mitt på gatan står man där alltså, man döljer inte sin synd. Helt öppet, ogenerat, talar man om sina sexuella behov och det säger något om tillståndet i Sodom.

Gud säger till Abraham, i det 18: nde kapitlets tjugonde vers: 'Ropet från Sodom och Gomorra är stort och deras synd är mycket svår', säger alltså Herren. 'Mycket svår'. Ropet från Sodom och Gomorra det är stort och synden är svår. Så ser Gud på denna avvikande sexuella relation, 'det är mycket svårt', säger Gud. Det är mycket svårt det här, när människor alltså ger sig hän på det sättet. Öppet och ogenerat så upplever vi att män kysser varandra och kvinnor kysser varandra, inför tevekameror, det kan man göra. De gör det också när det gäller inför filmkameror, men inte bara det man gör det öppet på våra gator och på offentliga platser, så gör man så i dag i vårt land. Vad säger Gud, han säger att 'det är mycket svårt'. 'Det är mycket svårt', när det gäller vårt land också precis som det var för Sodom och de här städerna.

Paulus säger i Filipperbrevet 3 och 19 att 'de skryter med sina sexuella bedrifter'. 'De skryter med sina sexuella bedrifter', och är det inte det som vi upplever precis i dag att människor gör?

Människor vill i dag protestera mot Guds skapelseordning. Och att Gud skapat män och kvinnor som skall föra människosläktet vidare, det ogillas. Av Sveriges rikes lag så ogillas det, likaväl som utav homorörelserna, man ogillar skapelseordningen. De protesterar emot Gud och mot skapelseordningen och så tillåter man då att man får ha partnerskap, män med män och kvinnor med kvinnor. Hur kan det bli på det här sättet? Jo, det är som Paulus säger i romarbrevet, som jag återkommer till om en stund, i det första kapitlet där så säger han i vers 22: 'de blev dårar'.

Tänk att de som styr vårt land är dårar, som sitter i riksdagshuset. Tänk att de är det hela bunten av regeringen som har gått med på det här vansinniga och släppa fram denna flod av synd i vårt land, det är dårskap, säger Guds ord. Jag tror alltså att Herren säger om denna synd i Sverige att det är 'mycket mycket svårt'. Och varför har nu detta levnadssätt tillkommit? Ja då går vi till romarbrevets första kapitel naturligtvis och tar med de verserna där Paulus behandlar det här ämnet ingående. Det fanns anledning till det därför att romarriket genomsyrades utav de här tankarna på homosexualitet. Det var någonting som frodades så oerhört och han måste alltså ta itu med det så att inte det här också blev ett mönster även i Guds församling. Romarbrevet 1 och 21: 'De har haft kunskap om Gud, men inte ärat honom som Gud eller tackat honom. Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. De ville gälla för visa, men blev till dårar. De bytte ut den oförgänglige Gudens härlighet mot bilder av förgängliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. Därför lät Gud dem följa sina begär och utlämnade dem åt orenhet, så att de förnedrade sina kroppar med med varandra. De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade istället för skaparen, som är välsignad i evighet, amen. Därför utelämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse. Eftersom de föraktade kunskapen om Gud lät han dem hemfalla åt föraktliga tänkesätt så att de gjorde det som inte får göras.?

Man bytte det högsta, man bytte Herren mot det lägsta som finns. Det byter man alltså, säger Paulus här, det är bara en dåre som handlar så, säger han, eftersom han gör på det här sättet. Man förkastar Gud som är välsignelsen, Gud som är den suveräne, Gud som är Mästaren i allting, man förkastar honom. Och Guds ord är ju lag och det är ju vårt rättesnöre, men det är till ingen nytta att i princip godta Guds lag och säga 'ja det här är Guds ord och det är Guds lag' om man i praktiken bryter det. Vad spelar det för roll om jag erkänner Guds ord men jag bryter det i praktiken genom att jag handlar tvärsemot och lever tvärsemot vad ordet säger? För Guds ord kräver ju lydnad av oss, vi måste ju lyda Guds ord, om vi skall kunna ha Guds välsignelse och ha Guds välbehag över våra liv, om vi skall kalla oss för Guds barn. Här i den 28.nde versen: 'eftersom de föraktade kunskapen om Gud, lät han dem hemfalla åt föraktliga tänkesätt, så att de gjorde det de inte får göra'. Människan är ju rustad med en fri vilja och kan antingen motstå eller underkasta sig den gamla naturens böjelser. Vi har ju makt till att göra det.

Och människans moraliska natur visar sig i att en regel för gott och ont finns skrivet i våra hjärtan. Samvetets röst som vi har inom oss, på så sätt är människans tankar vår egen domare, som försvarar eller anklagar oss. Om vi med munnen säger att 'det här är inget är fel, jag gör det här', så säger hjärtat något annat. Det kvittar om du försvarar en synd som du lever i eller, eller försvarar någon annans synd, då ditt hjärta säger något annat. För hjärtat är domaren över dina tankar. Man kan med munnen pladdra allt möjligt, men hjärtat det dömer oss, det säger bibelordet här. Och i det andra kapitlet i den fjortonde versen tar Paulus upp det här: 'Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig.'

Det finns alltså ett samvete. När vi vänder Gud ryggen och vägrar att ta emot kunskapen ifrån Gud så tar han bort sin ande från samvetet och samvetet blir mer okänsligt och det blir töjbart. Då finns det inte längre några hämningar för en människa. Gud styr inte längre dessa människor därför att de går allt längre i ogudaktighet. Vers 24, så står det att: 'Därför lät Gud dem följa sina begär och utlämnade dem åt orenhet, så att de förnedrade sina kroppar med varandra.' Homosexualiteten börjar alltså med hjärtats begär. Det är så det blir. Sinnets synder, fantasierna där inne som man sysslar med, eller sexdrömmar som man kan bära på, och här har ju porrindustrin, här har teve och filmbranschen, och tidningsbranschen, här har man väckt dessa enorma begär och krafter till liv. Det har man gjort, genom det här som öppet visas inför hela svenska folket så kan man visa vad som helst i vår teve. Man kan göra det precis ogenerat utan tanke på att det finns människor som inte tål att se det här, därför att de igenom detta kan begå våldshandlingar, kan ge sig på andra människor och så vidare. Man vet att det här är farligt men man hindrar det ändå inte. Öppet visar man det, demonstrationstågen som går igenom Stockholms gator då de homosexuella där har sina slagord, det slår man upp och det visar man. Jag bad Ölandsbladet skriva en artikel om det här, och jag ställde mig till förfogande, inte en enda hörde av sig. Jag tog kontakt med Barometern och jag sade det att jag står till förfogande, jag skall predika över det här ämnet, ni är välkomna, inte ett svar, ingenting. Jag ringde till teve och sa 'vill ni vara med på söndagsförmiddag, då skall jag predika över det brännheta ämnet?'. 'Ja, vi har nog tid, vi har tid på oss sa han', jag ringde i måndags men de har inte hört av sig. Alltså, man låter det här gå helt enkelt, man vill inte ta i tu med det. Men Ingegerd säger här att man planerar här i Borgholm någonting med sådana här gaydagar nu, två dagar framöver. Det planerar man, och det kommer alltså att få utrymme, men inte när vi går emot det på något sätt. Alltså är det på det här sättet; man tål inte en motdemonstration emot det här, utan man vill vara med i det stora löpet på något sätt.

Romarbrevet 1 och 26: 'Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra,' Hjärtats begär övergick alltså i skamliga lustar. 'Upptända', det betyder alltså att tända på. Att tända på. Alltså, det är det som människor gör, man tänder på en drift där inne. När man har sina sexuella fantasier, eller drömmar, eller när man ser sådana här saker i tidningar och på filmer och allt detta, då betyder det att man tänder på någonting inom sig själv, helt enkelt. En eld, en sådan brand tänder människan i sig själv helt enkelt då, genom sitt gudsförakt. Och när de skamliga lustarna tar form i personligheten, så blir det en okontrollerad makt likt en brand, som man inte kan släcka. Och Gud släcker inte den branden, säger Paulus. Gud släcker inte den elden som man tänder på i sitt eget liv, utan Gud låter den brinna. Och då (så säger han) så här i vers 27 b, där han säger 'därmed drog de själva på sig det rätta straffet, för sin villfarelse'. Alltså när människor inte vill, utan okontrollerat, ohämmat, hänger sig åt detta, då låter Gud det brinna. Men det kommer då en domsdag, och en domsakt över de som låter den här elden brinna på det här sättet. Paulus betonar här att både kvinnor och män stod på samma nivå och de praktiserade homosexualitet den ene var inte bättre än den andre. Så var det i romarriket.

I tredje moseboken, i det artonde kapitlet har jag med några verser därifrån för att understryka Guds syn på det här... vers 22: 'Du skall inte ligga hos en man som man ligger hos en kvinna, det är en styggelse. Du skall inte beblanda dig med något djur, så att du genom detta blir du oren. Och ingen kvinna skall ha att skaffa med något djur så att hon beblandar sig med det. Det är en vederstygglighet', säger Guds ord här.

Och vi skulle kunna läsa ända fram till den trettionde versen, vi börjar i vers 27: 'Ty alla dessa styggelser har landets inbyggare som har varit där före er, bedrivit så att landet har blivit orenat. Gör inte sådant för att landet inte må spy ut er. Om ni så orenar er liksom det spytt ut det folk som har bott där före er. Ty var och en som gör någon av alla dessa styggelser skall utrotas ur sitt folk, ja var och en som gör sådant. Iakttag därför vad jag har befallt er att iakttaga, alltså att ni inte gör efter någon av de avskyvärda stadgar som de har följt före er, så att ni orenar er genom dem. Jag är Herren er Gud'.

Bibeln tar upp här och undervisar om dessa abnormiteter. Och sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen. Herren vet att sexuellt förvridna människor kommer till och med att våldta djuren. Inte heller djuren går fria för människans sexuella behov och brand som är tänt i en människa utan till och med det kan man ägna sig åt. Och det har jag hört människor berätta för mig själv, då jag satt och lyssnade till då jag var jourhavande medmänniska genom Röda korset under många år. Så var det inte en tillfällighet att människor berättade om sina djuriska förbindelser man har haft och som gett en tillfredsställelse. Så det är klart att Gud han skriver inte en sagobok för att människor skall tänka på det här, utan han skriver med tanke på att så här kommer människor att handla, då man överger Gud. På grund av dessa synder kommer landet att utspy sina invånare. Det politiska svaret i vårt land på detta är ju vad Paulus säger. De vet vad Gud har bestämt, att alla som lever så förtjänar döden, ändå är det just så de lever, ja än värre. De tycker att det är bra, när andra gör det. Så upplever vi det politiska svaret i vårt land, de ger sitt bifall, och de tycker att det är bra, de kan hålla på med det här, det gör ingenting. Men vårt land står inför en katastrof av stora mått, vårt land står inför det, det kan ni vara förvissade om. Gud sa 'landet skall utspy sina inbyggare'. De fick inte vara kvar om de fortsatte som de människorna levde som var före Israels barn. När Israels barn skulle inta landet, om de började med sådana förbindelser, som var emot Guds ord, då säger han; 'då skall landet en gång till utspy sina inbyggare'. Jag tror det kan ske i Sverige. Jag tror att det kan ske i vårt land, därför att man har antagit sådana lagar. Man har inga som helst betänkligheter för vad Gud har sagt. Vårt land står inför en katastrof. Vad är det som säger att vi inte kan få en jordbävning som gör att hundratusentals människor kan dö i ett ögonblick? Vad är det som säger att vi inte kan få Mosulregn som fördränker tusentals människor i vårt land? Vad är det som säger att inte andra katastrofer kan nå fram till Skandinavien? Vi är så trygga och vi sitter där så ombonat och (tänker att) 'det kan inte hända oss, men nere i Europa där händer det, och i andra världsdelar och Kina där händer det'. Gud kan vända på det, så att inbyggarna i vårt land kan få uppleva precis det här, de kan utspys ur landet på grund utav då alltså att man har lämnat Gud.

Det är oerhört. Tänk att 300 personer, eller knappt tre hundra av våra folkvalda, har fört vårt land in i ett katastrofområde, när man har antagit de här lagarna och mjukat upp det här och låter människor få leva som de vill. Där de i dag inte kan överblicka konsekvenserna av vad man har fattat för beslut, det kan man inte överblicka. Det är bara historien som kommer att berätta om detta. Vi har fått lära oss ord som incest, pedofiler och övergrepp på barn. Ord som gör insyn, som tillhör abnormiteterna. Då vill jag gå till första korintierbrevets 6: e kapitel och ta med någonting därifrån som Paulus också tar upp när det gällde då korintierförsamlingen och deras sätt att leva. Han säger där i vers nio: 'Har ni glömt att ingen orättfärdig skall få ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män, inga som är tjuvaktiga eller själviska, inga drinkare, ovettiga och utsugare ? ingen sådan får ärva Guds rike.' Nu skall jag läsa grundtexten, den säger så här: 'Eller inte vet ni att orättfärdiga, rike Guds inte skall ärva. Inte bedra er, varken otuktiga människor eller avgudadyrkare, eller äktenskapsbrytare eller vällustmäniskor eller gosseskändare, Guds rike inte skall ärva.'

'Gosseskändare'. Redan då bibelns skrev visste Herren vad som skulle ske. Vi har upplevt det här och upplever det. Och vi förfasar oss över det. Och Paulus talar i första korintierbrevet 1 och 10 om 'perversa människor'. Och 'pervers' är översatt ifrån grundtexten som säger: 'En som ligger med pojkar'. En som ligger med pojkar. Det är perversa människor som då bibeln talar om. Nu vill jag understryka att alla homosexuella inte är pedofiler, och alla homosexuella är inte perversa, men man öppnar ändå porten till förbjudna områden och låter synden få fäste i tankelivet. Och den som är pedofil i dag började inte som sådan, utan började helt enkelt med att byta sitt umgänge. Det var så det började.

Och att vara att vara trogen i ett homosexförhållande är inte på något sätt ett bättre förhållande än där man byter partner varenda dag. Det är inget bättre förhållande. Utan det är lika föraktligt i Guds ögon, från Guds sida är det att förkasta, och från Guds sida så är det lika mycket synd om man byter partner eller om man lever i ett homosexförhållande. Det spelar alltså ingen roll inför Guds ord.

Är då homosexualitet en medfödd drift i människans personlighet? Vad säger Jesus i Matteus det 15: nde kapitlet och den 18: nde versen. En vers som vi läser ibland, naturligtvis, och citerar: 'Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal. Det är detta som gör människan oren.' Jesus pekar med all tydlighet på hjärtat, sinnelaget, och tankelivets osynliga värld. Där riktar Jesus sina tankar och udden vid det här tillfället. Jesus menar att otuktssynderna de börjar i tankelivet. När jag har suttit och lyssnat till människor under nattetid, då jag var jourhavande medmänniska, de jag har mött, och det är många, har alla utan undantag börjat syssla med homosexualitet i sina tankar. Ofta hände det i tonåren. Men det hände också att man levde i ett olyckligt äktenskap, kvinnor fick inte uppleva att mannen gav det kvinnor behövde få, därför sökte man sig till andra kvinnor, och män likaså. Alltså var det så här att man började med dessa otuktssynder i tankelivet. Och därifrån så spred det sig vidare. Men alla säger utan undantag att första gången de prövade detta så fanns det en spärr! Det sa allihop. Det har allihop sagt, det fanns en spärr. Men när man bara hade gjort det den första gången, då var det brutet alltså.

Då ser vi att människan ändå, trots sina otuktssynder och allt detta, så är det som att Gud ändå ger dem ett skydd, en chans en gång till; 'tänk er för nu.' Och så tänkte man sig för kanske, men man gick över spärren. Och sedan som de har sagt det så gick det lättare för varje gång. Då förstår vi alltså vad då Jesus säger med just då tankelivets synder. Både män och kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga, säger Paulus i romarbrevets första kapitel. Det måste vara ett val man gör helt enkelt. De bytte ut, då byter man ju bort något helt enkelt. När man byter ut någonting, det är ju ett fritt val. Det var ingen som hade tvingat dem till det, absolut inte. Utan byte innebär att man frivilligt lämnar något ifrån sig och frivilligt tar emot någonting annat. Frivilligt lämnar jag renheten och tar emot orenheten. 'Medvetet bytte de', säger Paulus.

Homosexualitet är någonting sjukt. Det är alltså en frisk och ren tanke som har blivit utbytt mot en besmittad tanke. Det är ett friskt hjärta som blivit utbytt mot ett sjukt hjärta. Det är så man har gjort. Det är en frisk kropp som har blivit ödelagd på grund utav ett 'byte', säger Paulus. Och då säger Paulus i första korintierbrevet 6 och 18: 'Håll er borta från otukten'.

Otukten vanärar kroppen, den skall inte diskuteras inte bekämpas, den skall man fly ifrån. Likt då Josef, han flydde. Vad sa Herren till Lot? Jo, han säger: 'Fly för ditt livs skull'. 'Fly', säger Herren alltså. Är homosexualitet något man väljer? Svar: Ja. Man väljer det, man är inte född till det. Man väljer det här helt enkelt, man byter ut det. Det är absolut på det sättet. För annars skulle det ha varit ett svek mot människor. Utan det är så att man har frivilligt gått in i detta. Kan man då leva i homosexualitet och vara en kristen? Ja, ifrån Efesierbrevet 5:e kapitel tar vi med några verser, och så kan vi understryka några sanningar där... och då står det i vers tre så här: "Otukt och annan orenhet eller själviskhet får det inte ens vara tal om bland er, det anstår inte de heliga."

Och sen går vi till vers fem: 'Ni vet ju mycket väl att ingen kan få del i Kristi och Guds rike om han är otuktig eller oren eller självisk, alltså avgudadyrkare. Låt ingen lura er med tomma ord, det är sådant som drar Guds vrede över olydnadens människor. Ha därför ingenting med dem att göra.' 'Låt ingen bedra er', tror du att du kan vara en kristen och vara en homosexuell, då bedrar du dig själv. Du bedrar dig, du lurar dig. Sen om andra säger att det inte är så farligt, utan att Gud är kärleksfull och allt det här.

Han är kärleksfull men han är helig och han har sagt att han hatar det här. Och då kan man alltså inte vara en kristen. Den som lever så är inte ett Guds barn och kan inte vara det, och det måste vi säga så (att) folk hör det; 'lura er inte, kära människor! Det är bedrägeri på högsta nivå, om ni tror att ni kan lura er, för djävulen säger, 'du kan vara en kristen och du kan vara god som en kristen och du kan leva så här ändå, du kan vara trogen i partnerskap', det säger själafienden, men Guds ord säger någonting annat; villfarelse som innebär straff, läste vi från romarbrevet?





A. Bakgrund
1. Tre uppfattningar om omvändelse
2. Betydelsen av omvändelse

B. Användningen av omvändelse i Gamla testamentet

C. Användningen av omvändelse i Nya testamentet
1. I evangelierna
a I Johannes döparens undervisning
b I Jesu undervisning
c I Jesu möten med människor
d Ingen skillnad mellan en sant troende och en lärjunge
e Ett svar på argumenten av Johannes
2. I Apostlagärningarna
3. I breven
4. Sann tro kommer att medföra uthållighet och en förändrad livsstil

D. Sammanfattning av hur man behandlat omvändelse i kyrkohistorien

E. En maning till att återvända till den historiska, klassiska uppfattningen om omvändelse



Varför förkunnas omvändelse knappast längre i predikstolarna? Tendensen i dagens sökarvänliga rörelse i kyrkan är att ta bort korset och allt som är stötande i evangeliets budskap. Varför ersätts bibelns budskap med underhållning och urvattnad förkunnelse? Har pastorerna blivit mer intresserade av att få de största möjliga kyrkorna, istället för att förkunna sanningen och bry sig om var människor ska hamna i evigheten? A.W. Tozer sa:

?Jag är helt säker på att läran om frälsning utan omvändelse har sänkt församlingens moraliska standard och skapat massvis av bedragna religiösa bekännare, som felaktigt tror att de är frälsta, när de faktiskt är förgiftade av bitter galla och bundna med orättfärdighetens band.? (1)

Det är inte bara så att de flesta kyrkor har slutat med att förkunna omvändelse, utan många teologer har också börjat att bestrida den klassiska läran, att omvändelse från synd är en nödvändighet för att bli frälst, genom att antingen förneka dess nödvändighet eller att omdefiniera innebörden av den. Paulus uppmaning till de troende i Rom att ?anpassa er inte efter den här världen? (Rom. 12:2), är lika tillämplig på dagens kristenhet. (2) Kristna bör återvända till den bibliska läran, att omvändelse från synd är en nödvändighet för att bli frälst!



Tre uppfattningar om omvändelse

När Jesus vandrade på jorden uppmanade han människor: ?Omvänd er och tro evangelium!? (Mark. 1:15). Förkunnade Jesus ett falskt evangelium? Naturligtvis inte! På nittonhundratalet började en grupp teologer att bestrida den klassiska, historiska kristna läran, att omvändelse från synd är en nödvändighet för att bli frälst. Lewis Sperry Chafer, som började att göra denna uppfattning allmänt känd, sa: ?Nya testamentet tvingar inte omvändelse på den ofrälste som ett villkor för att han ska bli frälst.? (3) Denna nya doktrin som kallas ?easy believism? (?det är lätt att bli frälst, det är bara att tro?) av dess motståndare, påstår att det enda villkoret för att bli frälst är att tro. I slutet av 1980-talet gav John F. MacArthur ut boken The Gospel According to Jesus, i vilken han försvarade den klassiska kristna uppfattningen om omvändelse. Detta startade en stor debatt, ?The Lordship debate? (debatten om Jesu herravälde), där MacArthurs motståndare började att kalla hans och den klassiska kristna läran om omvändelse ?Lordship salvation? (frälsning genom Jesu herravälde). I denna debatt finns det tre uppfattningar om omvändelse, Lordship (Jesu herravälde), No-lordship (nej till Jesu herravälde) och radical No-lordship (radikalt nej till Jesu herravälde).

Jesu herravälde eller den klassiska, historiska kristna uppfattningen om omvändelse sammanfattas på ett bra sätt av MacArthur: ?Omvändelse är att vända sig bort från synden. Det är inte en gärning utan en nåd som Gud ger. Omvändelse är en förändring i hjärtat, men sann omvändelse kommer också att leda till ett förändrat liv?. (4) Det är denna uppfattning som kommer att försvaras i denna avhandling.

Uppfattningen nej till Jesu herravälde förespråkar att omvändelse inte är en del i människans frälsning, utan bara är ett förändrat sätt att tänka om Kristus. De som hävdar denna uppfattning påstår att tro är en synonym till omvändelse, och att omvändelse inte är avsedd att vara en del av evangeliets budskap. En av dess mest berömda anhängare, Charles C. Ryrie, har sagt angående Jesu uppdrag till lärjungarna att predika omvändelse och syndernas förlåtelse (Luk. 24:47): ?När Lukas framställer den stora missionsbefallningen använder han omvändelse som liktydigt med att tro på Kristus.? (5) Uppfattningen nej till Jesu herravälde är den vanligaste bland dem som bestrider den klassiska kristna uppfattningen om omvändelse.

Uppfattningen radikalt nej till Jesu herravälde går ett steg längre, genom att påstå att omvändelse absolut inte har något att göra med frälsning. Denna uppfattning anförs av Zane Hodge som har sagt:

?Även om sann omvändelse kan föregå frälsning... behöver det inte vara så. Och därför att den inte är nödvändig för frälsningen som sådan, är den inte på något sätt ett villkor för att denna ska äga rum.? (6)

Förespråkarna för denna uppfattning säger att omvändelse inte har något att göra med tro.

Omvändelsens innebörd

Om omvändelse bara vore en synonym till tro, då skulle inte alla de bibelställen som talar om både omvändelse och tro tillsammans vara begripliga. Jesus skulle t.ex. i Markus 1:15 ha sagt: ?Tro och tro evangelium!?, i stället för: ?Omvänd er och tro?. Historisk kristendom har alltid gjort en skillnad mellan omvändelse och tro. Det finns två aspekter av bibelns undervisning om omvändelse som hör ihop som siamesiska tvillingar. De är olika men oskiljaktiga. Wayne Grudem har sagt:

?Bibeln framställer omvändelse och tro tillsammans som olika aspekter av att man kommer till Kristus för att bli frälst. Det är inte så att en människa först vänder sig bort från synden och sedan tror på Kristus, eller först tror på Kristus och sedan vänder sig bort från synden, utan snarare att båda handlingarna inträffar samtidigt. När vi vänder oss till Kristus för att vi ska bli frälsta från våra synder, vänder vi oss på samma gång bort från de synder som vi ber att Kristus ska frälsa oss från.? (7)

De som bestrider att omvändelse från synd är en nödvändighet för att bli frälst, brukar vanligtvis anklaga dem som undervisar om detta, att de predikar frälsning genom gärningar, när bibeln i själva verket lär att omvändelse är en gåva från Gud. De hävdar oftast att om omvändelse inte är samma sak som tro, då föregår omvändelsen tron och frälsningen skulle vara baserad på gärningar. Omvändelsen skulle då ske i den gamla syndanaturen och den fallna människan har ingen förmåga att omvända sig. Detta är felaktigt, därför att bibeln lär att både omvändelse (Apg. 5:31; 11:18; 2 Tim. 2:25) och tro (Apg. 13:48; 14:27; Ef. 2:8-9; Fil. 1:29; Hebr. 12:2; 2 Petr. 1:1) är Guds gåvor av nåd och utan att Gud gör det möjligt kan ingen komma till honom (Joh. 6:44; Rom. 3:11; 1 Kor. 2:14; Ef. 2:1-5).

Å andra sidan uppmanar bibeln icke-kristna att omvända sig från sina synder (Apg. 8:22; 14:15; 17:30; 26:20) och tro på evangeliet (Mark. 1:15; Apg. 16:31). Augustus H. Strong har på ett bra sätt beskrivit frälsningen i följande uttalande:

?Frälsningen är den frivilliga handling som äger rum i syndarens sinne, i vilken han, å ena sidan, vänder sig bort från synden, och å andra sidan till Kristus. Den förra eller negativa delen i frälsningen, att man vänder sig från synden, kallar vi omvändelse. Den senare eller den positiva delen i frälsningen, att man vänder sig till Kristus, kallar vi tro.? (8)

Omvändelse innebär inte att en människa ska förändra sitt liv, innan hon kan komma till Gud, men följden av omvändelsen kommer att innebära ett förändrat liv. Omvändelse är något som äger rum vid ett tillfälle, när en människa, genom att Gud i sin nåd gör det möjligt, släpper taget om de synder som hon håller fast vid och på samma gång griper tag i Kristus som sitt enda hopp för att bli frälst. Men det slutar inte med det. Sann omvändelse är inte något som bara sker vid ett tillfälle, utan den fortsätter genom hela livet hos den som är en sant troende (jfr. Kol. 1:23; Hebr. 3:6,14; 1 Joh. 1:9). Wayne Grudem har på ett bra sätt beskrivit omvändelse som ?en uppriktig sorg över synden, att man ger upp den, och en ärlig utfästelse att överge den och vandra i lydnad för Kristus.? (9) Utan den klassiska förkunnelsen om omvändelse blir evangeliet förvrängt!

Användningen av omvändelse i Gamla testamentet

Undervisningen i Gamla testamentet bekräftar tydligt att omvändelse är mer, än att man bara inser sin synd. Den innebär också att man vänder sig från synden. I Gamla testamentet används huvudsakligen två ord för omvändelse, naham och shuwb. Naham innebär att ?sörja, omvända sig, ångra sig, låta trösta sig och trösta? (10) och följs ofta av en förändrad inriktning och livsstil. Shuwb innebär att vända om eller vända åter, och används i Gamla testamentet för att vända sig från synden och att vända sig till Gud. Gamla testamentet är fullt av ställen som lär att omvändelse från synd är en nödvändighet för att bli frälst. Jesaja 55:1-8 undervisar tydligt om detta. I vers sju står det: ?Den ogudaktige må överge sin väg, den orättfärdige sina tankar och vända om till HERREN, så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han skall ge mycken förlåtelse.? Gamla testamentet undervisar både att Gud omvänder människor från synden till sig själv (Ps. 80:7; Jer. 31:18; Klag. 5:21), och att människor omvänder sig själva från synden till Gud (Ordspr. 28:13; Jes. 59:20; Hes. 14:6; 33:9,11; Joel 2:12-14). Ett bra exempel på omvändelse i Gamla testamentet är Jonas förkunnelse för folket i Nineve (Jona 3:1-10). Som en följd av Jonas förkunnelse uppmanade kungen i Nineve var och en i folket, att ?vända om (shuwb) från sin onda väg och från den orätt han gör (Jona 3:8). När Gamla testamentet talar om omvändelse, talar det inte bara om ett förändrat sätt att tänka på Gud, utan att man vänder sig från synden till honom.

Användningen av omvändelse i Nya testamentet

I Nya testamentet används tre ord för att undervisa om omvändelse, metanoia (verb. metanoeo), metamelomai , och epistrophe (verb. epistrepho ). Metanoia kommer av meta och nous och betyder bokstavligen sinnesändring, men mer än det uttrycker det en förändring av mål och mening. Enligt W.E. Vine uttrycker det, utom i några få verser, alltid omvändelse från synd. (11) Den grekiske forskaren Spiros Zodhiates har sagt att metanoia ?i ett religiöst avseende innebär gudfruktig sorg över otro och synd och att man vänder sig från detta till Gud och Kristi evangelium? (12) Kenneth S. Wuest har sagt angående metanoia : ?Detta innebär inte bara att man förändrar sin inställning till och uppfattning om synd, utan också att man överger den.? (13) Metanoia är mer än ett förändrat sätt att tänka, det innefattar intellektet (2 Tim. 2:25), känslan (2 Kor. 7:9-10) och viljan (Apg. 8:22). (14) Metamelomai innebär att sörja, att känna ånger och att man ändrar sitt sätt att tänka. Det förekommer bara i fem verser i Nya testamentet och betonar känslomässig ånger. Ordet används för att beskriva Judas ånger (Matt. 27:3) och innebär inte nödvändigtvis sann omvändelse. Det tredje ordet epistrophe innebär att vända om och att återvända och används i Nya testamentet med avseende på oomvända människor, för att de både skulle vända sig bort från synden och vända sig till Gud (Apg. 3:19, 26; 14:15; 16:20; 1 Tess. 1:9).

Som vi kan förstå av betydelsen av orden för omvändelse i både Gamla och Nya testamentet och hur de används, är det omöjligt att komma fram till slutsatsen nej till Jesu herravälde (att omvändelse inte är en nödvändighet för att bli frälst), utan att förvränga bibeln. Både i Gamla och Nya testamentets språkbruk är det tydligt, att det är omöjligt att tala om att vända sig till Gud, utan att man vänder sig från synden.

I evangelierna

Undervisningen om omvändelse är central i evangelierna. Johannes döparen, Jesus och lärjungarna uppmanade alla att omvända sig. Omvändelse är kärnpunkten i evangeliets budskap. När lärjungarna fick sitt uppdrag av Jesus, uppmanade han dem att predika omvändelse (Luk. 24:46-47, jfr. Mark. 6:12; Luk. 10:13-16).

Johannes döparens undervisning

Johannes döparen var en föregångare som kom för att bereda vägen för Messias (Mark. 1:2-3). Hans förkunnelse och dop till omvändelse avsåg att förbereda folket för Kristi ankomst. Han sa: ?Omvänd er, ty himmelriket är nära? (Matt. 3:2)! Hans maning till omvändelse innebar inte bara att människorna skulle ändra uppfattning om vem Kristus är, utan innebar en förändring av hur de levde, att de skulle vända sig bort från sina synder. Han sa: ?Bär då sådan frukt som tillhör omvändelsen? (Matt. 3:8; Luk. 3:8). Johannes döparen utropade att yxan redan var satt till roten på träden, och att varje träd som inte bär god frukt skulle bli nerhugget och kastat i elden (Matt. 3:10; Luk. 3:9). När folket hörde detta, frågade de Johannes vad de skulle göra. Johannes gav dem i de följande verserna exempel på vad de skulle omvända sig från (Luk. 3:10-14).

I Jesu undervisning

Omvändelse var ett centralt tema i Jesu undervisning. Han konfronterade människor med att säga: ?Omvänd er och tro evangelium!? (Mark. 1:15). Det står klart från Jesu undervisning, att när han uppmanade människor att omvända sig, så menade han mer än att de bara skulle förändra sitt sätt att tänka om honom. I Lukas 10:13 sa han: ?Ve dig Korasin! Ve dig Betsaida! Ty om de kraftgärningar som har utförts i er hade utförts i Tyrus och Sidon, skulle de för länge sedan ha ångrat sig (omvänt sig, David Hedegårds översättning)) och suttit i säck och aska.? Detta visar tydligt att omvändelse är mer än ett förändrat sätt att tänka. Det en förvandling i hjärtat som medför ett förändrat liv. Jesus gav ett annat exempel i Lukas 11:32, när han talade om hur folket i Nineve omvände sig, inte bara ändrade sitt sätt att tänka, utan vände sig bort från sina synder (jfr. Jona 3:1-10). Han sa att de vid domen ska träda upp mot detta släkte därför att de omvände sig, i motsats till många av dem som lyssnade på Jesus. I Matt. 18:3 sa Jesus, när lärjungarna hade tvistat om vem som var den störste: ?Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket.? Ordet för omvänder är strepho som betyder just att vända om. Jesus sa här att om inte människor vänder om (förändras) och blir som små barn, så kan de inte komma in i himmelriket. Detta innebär att man vänder om från att vara högmodig till att bli ödmjuk (Matt. 18:4; jfr. Ordspr. 3:33-34; Jak. 4:6).

Jesus kom inte för att kalla rättfärdiga till omvändelse utan syndare (Luk. 5:32). När han sa detta använde han ordet rättfärdiga ironiskt om de självrättfärdiga fariséerna, som inte ville omvända sig. Det är uppenbart av redogörelserna i evangeliet, att Jesus inte bara kallade syndare till att tänka på ett annat sätt om honom, utan också att vända om från deras inriktning på livet till honom. Efter att Jesus hade uttalat sina verop över Korasin, Betsaida och Kapernaum för att de inte omvände sig (Matt. 11:20-24), gav han en inbjudan till människorna: ?Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt och min börda är lätt? (Matt. 11:28-30). Här uppmanar Jesus judarna, som var under lagen och försvarade lagiskhet, att vända om 180 grader från sin börda av lagiskhet och synd och att komma till honom, men han stannade inte där. Han bad dem också att byta ut sin börda mot hans ok, som gav uttryck åt hans herravälde och lärjungaskap. (15)

I Lukas 13:1 fick Jesus höra om några galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer. Jesus svarade:

?Menar ni att alla dess galileer var större syndare än alla andra galileer, eftersom de fick utstå detta? Nej, säger jag er, men om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under som de. Eller de arton som dödades när tornet i Siloam föll ner över dem, menar ni att de var större syndare än alla andra invånare i Jerusalem? Nej, säger jag er, men om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt? (Luk. 13:2-5).

Här uppmanar Jesus tydligt sina åhörare att omvända sig från sina synder. Dessutom fortsatte Jesus att förklara sina ord med en liknelse om fikonträdet som inte bar någon frukt. När dess ägare såg detta, lät han det stå kvar ännu ett år, med påbudet att det skulle huggas ner om det inte bar någon frukt (Luk. 13:6-9). Utan att helt förvränga bibeln, är det omöjligt att tänka sig något annat, än att Jesu åhörare skulle omvända sig från sina synder och bära den frukt som hör till omvändelsen.

Även om ordet omvändelse inte används i bergspredikan, är den ett av de ställen där Jesus tydligast undervisar om omvändelse. i Matt 7:13-14 sa han: ?Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.? Detta är en uppmaning att gå in genom den trånga porten och att vandra på den smala vägen. Alla människor är på ?motorvägen till helvetet?, och uppmanas att vända om och gå in på den smala vägen. I Luk. 13:24 sa Jesus: ?Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Ty många, säger jag er, skall försöka komma in men inte kunna det.? Ordet för kämpa är agonizomai , som används i Joh. 18:36 för att kämpa och i 1 Kor. 9:24-25 innebär det att tävla för att försöka vinna en löpartävling. Detta innebär tydligt omvändelse. Jesus fortsatte i sin predikan att tala om den sant kristne som kommer att kännas igen på sin frukt, och att varje träd som inte bär god frukt blir nerhugget och kastat i elden (Matt. 7:15-20). Sann omvändelse kommer att kännetecknas av ett förändrat liv. Ingen blir frälst genom gärningar, men sann tro kommer att medföra gärningar, därför att tron utan gärningar är död (Ef. 2:8-10; Jak. 2:26). Det är uppenbart av det som följer i detta avsnitt, att många själva tror att de är frälsta, när de är på väg till helvetet. Jesus sa:

?Inte skall var och en som säger ?Herre, Herre? till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!? (Matt. 7:21-23).



Jesus undervisade också principen om omvändelse i liknelser. I liknelsen om såningsmannen talade han om människors gensvar på Guds ord. Jesus själv uttydde liknelsen (Matt. 13:18-23; Mark. 4:13-20; Luk. 8:11-15). Han sa att säden representerade Guds ord (Luk. 8:11). Det finns fyra jordmåner som representerar gensvaret i åhörarnas hjärtan. Omedelbart efter att den första typen av åhörare hade lyssnat på budskapet, kom djävulen och tog bort ordet ur deras hjärtan, så att de inte kunde tro och bli frälsta (Luk. 8:12). Den andra typen av åhörare hade en ytlig tro och föll av när frestelser kom (Luk. 8:13). Den tredje typen av åhörare var inte villiga att betala priset för lärjungaskap och bar aldrig någon mogen frukt, och visade därmed att de inte var sant troende (Luk. 8:14). Bara den sista jordmånen visade sig vara en sant omvänd och var den enda som bar frukt (Luk. 8:15; jfr. Matt. 7:16-23).

I Matt. 13:44-46 berättade Jesus liknelsen om skatten och pärlan. I berättelsen om den gömda skatten fann en man en skatt i en åker, gömde den igen, och sålde allt han ägde för att köpa åkern. I liknelsen om pärlan sökte en köpman efter vackra pärlor, och när han fann en som var mycket dyrbar, sålde han allt för att köpa den. Den klassiska tolkningen av detta avsnitt är som MacArthur har förklarat:

?Båda liknelserna klargör samma sak. En syndare som inser himmelrikets ovärderliga rikedom, kommer med glädje att avstå från allt annat som han håller fast vid, för att få den. Underförstått är den motsvarande sanningen också uppenbar. De som håller fast vid sina jordiska skatter går miste om himmelrikets långt större rikedomar.? (16)

Men de som bestrider den historiska, klassiska uppfattningen om omvändelsen förnekar denna betydelse, genom att säga att mannen som fann skatten och köpmannen som fann pärlan är Kristus. Detta är att läsa in för mycket i texten. Angående detta har MacArthur sagt:

?För det första sägs inte i liknelsen att åkern är världen...För det andra bestrider Scofield (en förespråkare för nej till frälsning genom Jesu herravälde) den klassiska tolkningen av dessa liknelser, därför att han försöker läsa in för mycket i dem...För det tredje och allra viktigaste framställde Jesus dessa liknelser för att uppenbara himmelrikets mysterier - inte för att förklara försoningen.? (17)

I Luk. 15 kom publikaner och syndare för att lyssna på Jesus, vilket ledde till klagomål från fariséerna och de skriftlärda. För att avslöja deras hyckleri och självrättfärdighet, berättade Jesus tre liknelser om Guds inställning till syndare som omvänder sig. Jesus avslutade den första liknelsen med det förlorade fåret med orden: ?Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig - inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver? (Luk. 15:7). Nästa liknelse om det borttappade myntet avslutas med att ?det blir glädje ibland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig? (Luk. 15:10). Slutligen belyser liknelsen om den förlorade sonen tydligt hur denne omvände sig från sina synder och återvände till fadern, som väntade på att han skulle komma tillbaka (jfr. med liknelsen i Matt. 21:28-31). Detta står i stark motsats till den äldre sonen (som illustrerar fariséerna och de skriftlärda), som visade sitt hårda och icke-pånyttfödda hjärta i sin inställning mot sin bror och far.

I Jesu möte med människor

Vid ett tillfälle kom en rik ung man och frågade Jesus vad han skulle göra för att ärva evigt liv (Mark. 10:17). De flesta predikanter i vår tid skulle bara ha bett honom att upprepa en kort bön. Vad gjorde Jesus? Han uppmanade honom att vända sig bort från sin gud, sina rikedomar, och sedan att komma och följa honom. Mannen gick bedrövad sin väg, p.g.a. att han hade många tillgångar (Mark. 10:21-22). Wayne Grudem sa: ?Jesus sätter genomgående fingret på det område av synd, som har störst inflytande i en människas liv?. (18) Efter att mannen hade visat hur han reagerade sa Jesus: ?Hur svårt är det inte för dem som är rika, att komma in i Guds rike!? (Mark. 10.23). Den rike unge mannen står i motsats till en annan rik man, Sackeus, som tydligt visade omvändelsens frukt genom att säga: ?Herre, hälften av vad jag äger ger jag åt de fattiga, och om jag har bedragit någon, ger jag honom fyrdubbelt tillbaka? (Luk. 19:8). Jesus svarade: ?I dag har frälsning kommit till denna familj, eftersom också han är en Abrahams son. Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat? (Luk. 19:9-10). I ett annat avsnitt sa Jesus: ?Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon? (Luk. 16:13). När Jesus kallade på en tredje rik man, som hette Matteus och Levi, sa han till honom ?följ mig!?, och han lämnade omedelbart tullhuset och sin möjlighet till inkomst och följde Jesus (Luk. 5:27-28). Så var också fallet när Jesus sa till Petrus, Andreas, Jakob och Johannes att följa honom. Omedelbart lämnade de allt och följde honom (Matt. 4:19-22; Luk. 5:11). När de som anklagade kvinnan som hade begått äktenskapsbrott hade gått därifrån, uppmanade Jesus henne att ?gå och synda inte mer? (Joh. 8:11). Innebär inte detta omvändelse?

Ingen skillnad mellan en sant troende och en lärjunge

Nutida förkunnelse (1900-talet) har börjat att skilja mellan en troende och en lärjunge. Detta är något helt främmande för Jesus. När han gav lärjungarna deras uppdrag, sa han inte till dem att gå ut i hela världen och göra människor till troende och sedan om de är överlåtna, att göra dem till lärjungar. Jesus sa till dem:

?Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut (Matt. 28:19-20).

När Jesus talade om lärjungaskap riktade han sig till de tolv som i Matteus 10, men ofta talade han till stora skaror av människor som inte var pånyttfödda. I Luk. 14:25-34 utmanade han folkskarorna med att säga att de inte kunde vara hans lärjungar, om de inte satte honom före sina familjer och sina egna liv. Jesus fortsatte med att säga till dem, att de skulle beräkna kostnaden, för att se om de var redo att bli hans lärjungar. Detta gjorde han genom två berättelser. Den ena handlade om en man som gjorde en beräkning, om han kunde ha råd med att bygga ett torn och den andra om en kung, som gjorde en beräkning om han kunde vinna ett krig. Efter att folket fått höra dessa två berättelser, sa Jesus: ?På samma sätt kan ingen av er vara min lärjunge, om han inte avstår från allt han äger? (Luk. 14:33). Om det finns två steg i det kristna livet, skulle inte Jesus ha sagt detta till den stora skaran av människor som inte var omvända. I Mark. 8:34-38 sa Jesus till folkskarorna:

?Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och för evangeliets skull, han skall rädda det. Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Och vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ? Den som skäms för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall också Människosonen skämmas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.?

Denna undervisning står i stark motsats till dagens förkunnelse, där detta att ta sitt kors på sig anses vara ett andra steg i den kristna vandringen. Jesus sa här till sina åhörare, att de var tvungna att förneka sig själva och ta sina kors på sig och följa honom för att de skulle kunna bli frälsta. Vid denna tid förstod inte människor att Jesus måste dö. Korset var ett avrättningsredskap, så man uppfattade detta som att dö till sig själva, vilket tydligt visar på omvändelse. I parallellstället i Luk. 9:23 talas om att ta sitt kors varje dag. Markus talade inte om ett andra steg i den kristnes liv, utan om frälsning.

Detta innebär inte att alla som kallas lärjungar i bibeln var sant pånyttfödda troende (Joh. 6:60-66). Det finns i bibeln också många exempel på bekännare som trodde på Jesus. men inte till frälsning (t. ex. Matt. 7:21-23; Luk. 8:13; Joh: 2:23-24; 8:31-32).

Ett svar på argumenten av Johannes

De som opponerar sig mot den klassiska uppfattningen om omvändelse, har som sitt främsta argument Johannes evangelium, där ordet omvändelse aldrig nämns. I Joh. 20:31 står det skrivet: ?...för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron skall ha liv i hans namn.? (19) Om Johannes hade menat att omvändelse inte var nödvändig för frälsning, skulle han stå i strid med de andra evangelierna. Även om ordet omvändelse aldrig används i Johannes, är tanken på omvändelse tydlig i brevet.

Omvändelse förutsätts i Joh. 3:19-21, där Jesus säger att människor kommer från mörkret till ljuset, och likaså efter att Jesus hade gjort den lame frisk: ?Se, du har blivit frisk. Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig? (Joh. 5:14). Dessutom uppmanar Jesus äktenskapsbryterskan att ?gå, och synda inte mer!? (Joh. 8:11). I Joh. 10:26-28 undervisade Jesus att den egenskap som hans får har, är att de lyssnar till hans röst och följer honom, vilket exemplifieras i Joh. 12:25-26, där han sa: ?Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och finna evigt liv. Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom.?

John F. MacArthur har sagt:

?Att säga att Johannes manade till en tro som exkluderade omvändelse, är att grovt misstolka apostelns uppfattning, om vad det innebär att vara en troende. Även om Johannes aldrig använder omvändelse som ett verb, är verben som han använder ännu starkare. Han undervisar att alla troende älskar ljuset (3:19), kommer till ljuset (3:20-21), lyder Sonen (3:36), tillämpar sanningen (3:21), tillber i Ande och sanning (4:23-24), ärar Gud (5:22-24), gör goda gärningar (5:29), äter Jesu kropp och dricker hans blod (6:48-66), älskar Gud (8:42; jfr. 1 Joh. 2:15), följer Jesus (10:26-28) och håller Jesu bud (14:15). Dessa tankar sammanfaller knappast med en frälsning enligt nej till Jesu herravälde! De förutsätter alla omvändelse, överlåtelse och en längtan att lyda.? (20)

Aposteln Johannes använde på ett annat ställe ett helt brev (1 Joh.) för att undervisa om frälsningsvisshet (5:13). I detta brev är beviset för att någon har blivit en sant troende en förändrad livsstil, vilket klart visar att omvändelse är en förutsättning för att bli frälst (1:6, 8; 2:3-6; 3:3; 3:14, 18-19, 24; 4:13; 5:18).

I Apostlagärningarna

Apostlagärningarna som förmedlar församlingens äldsta historia och dess utbredning, har som sitt centrala ämne apostlarnas förkunnelse om uppståndelsen och att människor skulle omvända sig från sina synder till den uppståndne Kristus. När Petrus predikade på pingstdagen förkunnade han Messias uppståndelse och tillrättavisade skarpt folket som hade korsfäst Jesus, så att de blev överbevisade och frågade: ?Vad skall vi göra?? (Apg. 2:36-37). Petrus svar blev: ?Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva (Apg. 2:38).

I Apostlagärningarna 3 gick Petrus och Johannes in i templet efter att den lame mannen blivit frisk. Petrus förkunnade för människorna om uppståndelsen och tillrättavisade dem skarpt för att de varit delaktiga i dödandet av Jesus (Apg. 3:13-15). Dessutom uppmanade han dem att vända om från sina synder till Messias (Apg. 3:19, 26). Några dagar senare hade mer än fem tusen män omvänt sig (Apg. 4:4). Vad innebar deras omvändelse? Geisler har sagt följande:

?Dessa hängivna traditionsbundna judars osannolika omvändelse på en enda natt från en religion som innebar att man höll lagen, firade sabbaten och frambar offer, till något som förkastade allt detta, när de blev efterföljare till Jesus Kristus, kan bäst förklaras genom att de fick möta den uppståndne Kristus.? (21)

För dessa judar innebar det en radikal omvändelse, som kunde medföra att de blev utsparkade från sina synagogor, att de riskerade att förlora sina arbeten, och omedelbart kunde bli utsatta för förföljelse, som skulle kunna kosta dem deras egna liv (jfr. Joh. 9: 22; 16: 2). Detta inträffade i den hårda förföljelsen som kom, så att alla utom apostlarna skingrades över Judeen och Samarien (Apg. 8:1). Följden av detta blev att evangeliet fördes längre bort och att Gud skänkte ?också åt hedningarna den omvändelse som ger liv? (Apg. 11:18).

Efter aposteln Paulus radikala omvändelse gick han från stad till stad och förkunnade, att människor skulle omvända sig och tro på den uppståndne Messias. I Lystra t. ex. predikade han ?att ni skall omvända er från dessa avgudar till den levande Guden (Apg. 14:15), och i Aten utmanade han avgudadyrkarna med att säga: ?Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig? (Apg. 17:30). Att påstå att Paulus bara bad avgudadyrkarna att omvända sig angående Kristus är inte bibliskt välgrundat. Paulus talade naturligtvis om att de var tvungna att omvända sig från sin syndiga avgudadyrkan. En hindu, t. ex., kan inte bli frälst om han bara lägger Jesus till sina övriga gudar. När Paulus utfrågades av Agrippa, sa han till Agrippa att Gud hade sänt honom till hedningarna för att han skulle ?öppna deras ögon, så att de vänder från mörker till ljus, från Satans makt till Gud. Så skall ni genom tron på mig (Jesus) få syndernas förlåtelse och arvslott bland dem som är helgade? (Apg. 26.20). Detta står i total motsats till förkunnelsen i vår tid.

I olikhet med uppfattningen nej till Jesu herravälde om omvändelse, undervisar Apostlagärningarna tydligt, att omvändelse från synd är en nödvändighet för att bli frälst, och uppmanar oomvända människor att vända sig bort från sina synder och på samma gång vända sig till Kristus, som deras enda hopp för att bli frälsta (Apg. 3:26: 8:22; 14:15; 15:3; 26:18, 20).

De som bestrider att Apostlagärningarna ställer omvändelse som ett villkor för frälsning, använder ofta Apg. 16:31 som ett argument för att tro är det enda som behövs för frälsning. I Apostlagärningarna 16:30 frågade fångvaktaren i Filippi, efter att han försökt att ta sitt eget liv: ?Ni herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?? De svarade: ?Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj? (Apg. 16:31). Även om ordet omvändelse inte nämns i texten, förstod mannen tydligt följderna av att bli kristen (Apg. 16:16-34), eftersom han hade gett upp, och bara var ett par minuter från att begå självmord. Vers 32 förklarar att Paulus och Silas fortsatte att dela med sig om frälsningen för honom, och med sina gärningar bevisade fångvaktaren att hans omvändelse var äkta (Apg. 16:33-34). (22) Tidigare i Apostlagärningarna när Petrus fick samma fråga, uppmanade han sina åhörare att omvända sig (Apg. 2:37-38).

I breven

Nödvändigheten av omvändelse från synden för att bli frälst, är inte bara något som undervisas i evangelierna och Apostlagärningarna, utan det bekräftas också i breven. I Rom. 2:4-5 sa Paulus att det är Guds godhet som för till omvändelse, och att det är genom sina obotfärdiga (ametanoeton ) hjärtan som människor samlar på sig vrede på domens dag. Romarbrevet undervisar också att helgelse inte kan åtskiljas från rättfärdiggörelse, utan kommer att vara ett naturligt utflöde efter att en människa har blivit född på nytt (Rom. 6:1-2, 6-8, 17-18; 8:8-9, 29-30, jfr. 1 Kor. 1:2; 6:11; Hebr. 10:14; 12:14).

När Paulus skrev andra Korintierbrevet, var han medveten om att det fanns oomvända människor i församlingen. Därför bad han korintierna att: ?Pröva er själva om ni lever i tron, pröva er själva! Eller vet ni inte med er att Jesus Kristus är i er? Gör ni inte det, består ni inte provet? (2 Kor. 13:5). Tidigare i 2 Kor. 12:20-21 hade han visat, att han var rädd för att vissa av dem inte hade omvänt sig från sina avskyvärda synder. En del av dessa hade Paulus nämnt om tidigare i 1 Kor. 6:9-10, och sagt att de som utövar dem inte kommer att ärva Guds rike. I 2 Kor. 7:9-10 sa Paulus:

?Men nu gläder jag mig, inte därför att ni blev sorgsna utan därför att er sorg ledde till att ni ångrade er. Det var ju efter Guds vilja som ni blev bedrövade, och därför har ni inte lidit någon skada genom oss. Ty en sorg efter Guds vilja för med sig en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning. Men världens sorg leder till död.?

Detta talar inte nödvändigtvis om en ånger som leder till frälsning, utan mer troligt om korintiernas omvändelse i fråga om deras inställning till Paulus. Likväl visar det att sorg efter Guds vilja medför omvändelse som leder till frälsning.

I sitt första brev till tessalonikerna talade Paulus om hur de omvände sig ?till Gud, bort från avgudarna, för att tjäna den levande och sanne Guden? (1 Tess. 1:9) och i 2 Tim. 2:25 talade han om omvändelse som en gåva (grek. doe ) från Gud. Paulus räknade också på många ställen upp sådant som medför, att de som utövar detta inte kommer att ärva Guds rike (Rom. 1:28-32; 1 Kor. 6:9-10; Gal. 5:19-21; Ef. 5:5; Fil. 3:17-19; jfr. Upp. 21:8), vilket uttrycker att omvändelse från synden är ett villkor för att bli frälst.

Många av böckerna i Nya testamentet (Hebreerbrevet, Jakob, 2 Petrus, 1 Johannes, Judas) är fyllda med varningsställen för att förmana ?troende? att pröva om de verkligen är frälsta, och om de inte är det, att vända om. Som vi ser ovan av exemplet i Johannes, är tecknet på att någon har blivit en sant troende en förändrad livsstil. Petrus uppmanade i 2 Petr. 1:10 sina läsare att göra sin kallelse och utkorelse fast. Han sa också att Herren ?inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig? (2. Petr. 3:9).

Aposteln Johannes beskrev i Uppenbarelseboken reaktionen hos dem som fick ta emot domens plågor, att de

?omvände sig ändå inte från sina händers verk så att de upphörde med att tillbe onda andar och avgudabilder av guld, silver och brons, sten och trä, som varken kan se eller höra eller gå. Och de ångrade inte sina mord och sin svartkonst, sin otukt och sina stölder? (Upp. 9:20-21).

De omvände sig inte heller för att ge Gud äran (Upp. 16:9) eller från sina gärningar (Upp. 16:11). Som vi har sett är det något främmande i breven, att tala om omvändelse till Kristus, men inte från synd. I det ögonblick som en syndare vänder sig till Kristus, vänder han sig också bort från den synd som han håller fast vid (detta innebär inte att en syndare ska städa upp sitt liv innan han kan komma till Kristus).

Sann tro kommer att medföra uthållighet och en förändrad livsstil

Det är uppenbart att bibeln inte talar om frälsning genom gärningar, som de romerska katolikerna förkunnar. Men tron utan gärningar är död. Jakob påvisar i sitt brev att ?liksom kroppen utan ande är död, så är tron utan gärningar död? (Jak. 2:26). Om tron inte resulterar i en förändrad livsstil är den en falsk tro. Kristus ?har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar? (Titus 2:14). Kristna är frälsta av nåd (Ef. 2:8-9) och skapade i Kristus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem? (Ef. 2:10). Det är tydligt från bibeln, att om någon har blivit född på nytt, så kommer han att bära frukt, och om han inte gör det, är det ett tecken på att han inte är en sant troende (Matt. 7:15-20; 13:23; 21:41; Luk. 3:9; 6:43-44; 8:14-15; 13:1-9; Joh. 15:1-16; Rom. 6:22; 7:4; Gal. 5:22-23). Detta innebär inte att en sann kristen inte kan snava och falla, men om han gör det, kommer han inte att ständigt förbli i detta tillstånd. Sanna kristna blir med Guds makt bevarade genom tro (1 Petr. 1:3-5; jfr. Joh. 10:27-29; 1 Kor. 1:8-9; Fil. 1:6; 1 Tess. 5:24; Judas 24) och kommer att visa uthållighet till slutet (Kol. 1:21-23; Hebr. 3:6, 14). Bibeln är också full av falska bekännare som inte hade en sann tro (t. ex. Matt. 7:21-23; Luk. 8:11-15; Joh. 6:60-66; Apg. 8:13; 1 Joh. 2:19; Judas 19). Detta innebär inte att bibeln undervisar om syndfri fullkomlighet 1 Joh. 1:8). När en sann kristen syndar, kommer den helige Ande inom honom att bli bedrövad (Ef. 4:30) och han kommer att bli tuktad av Gud (Hebr. 12:7-8).

De som bestrider att omvändelse är en nödvändighet för att bli frälst, delar vanligtvis upp kristna i köttsliga och andliga. Doktrinen om den köttslige kristne är en ny lära, som går ut på att en kristen kan bli frälst utan att bära någon frukt och ha en förändrad livsstil. Denna doktrin uppstod i början av 1900-talet (23) och framställdes av Lewis Sperry Chafer i He That is Spiritual . (24) Hela doktrinen är byggd på en missuppfattning av 1 Kor. 2:14-3:3. I 3:1-3 sa Paulus till korintierna:

?Bröder, själv kunde jag inte tala till er som till andliga människor utan som till köttsliga människor, spädbarn i Kristus. Mjölk gav jag er att dricka. Fast föda fick ni inte. Den tålde ni ännu inte, och det gör ni inte nu heller, eftersom ni fortfarande är köttsliga. Så länge det råder avund och strid bland er, är ni då inte köttsliga och lever som alla andra??

I 1 Korintierbrevet tillrättavisade Paulus korintierna för att de uppförde sig köttsligt (på ett icke-kristet sätt), men detta är inte ett tillstånd i vilket den kristne förblir ständigt, för om han gör det, är det ett tecken på att han inte är född på nytt. Att påstå något annat är främmande för bibeln. Alla troende är andliga (Rom. 8:9), annars är de inte födda på nytt, men de kan fortfarande uppföra sig på ett köttsligt sätt. Paulus gör i Romarbrevet 8 en klar åtskillnad mellan den andlige (pånyttfödde) och den köttslige (icke-pånyttfödde). (25) Han sa: ?De som följer sin syndiga natur kan inte behaga Gud. Ni däremot lever inte efter köttet utan efter Anden, eftersom Guds Ande bor i er. Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom? (Rom. 8:8-9). Att påstå att en människa kan vara född på nytt, och leva ett helt liv utan att bära någon frukt är fullständigt i motsats till bibeln, som lär att utan helgelse kommer ingen att se Herren (Hebr. 12:14). Om en sann kristen uppför sig på ett köttsligt sätt, kommer han under Guds tuktan (Hebr. 12:3-11).

Sammanfattning av hur man behandlat omvändelse i kyrkohistorien

De som bestrider att omvändelse från synd är en nödvändighet för att bli frälst, anklagar ofta dem som predikar omvändelse för att vara lagiska, och betonar reformatorernas uttalande om sola fide (enbart tro). (26) Men det är inte det som reformatorerna menade. Luther, Kalvin, Zwingli och den följande generationen av reformatorer gick alla emot den romersk katolska undervisningen om frälsning genom gärningar. De hävdade att en människa blir rättfärdig enbart genom tro oavsett gärningar (Rom. 4:5), men att en sann tro kommer att resultera i ett förändrat liv, därför att tron utan gärningar är död. Detta är också det som de tidiga kyrkofäderna undervisade från generationen efter apostlarna till Augustinus. Efter Augustinus gick församlingen in i det romersk katolska mörkret genom medeltidens mörkaste århundraden, tills ljuset bröt fram vid reformationen, när bibelns doktrin om rättfärdiggörelse återupptäcktes. (27) Att påstå att förkunnelsen om omvändelse är lagiskhet, är att anklaga församlingen genom hela dess historia för att vara lagisk. Förkunnelsen om omvändelse och att en sant pånyttfödd troende kommer att göra goda gärningar, har alltid varit det som den sanna församlingen förkunnat. MacArthur har med rätta skrivit:

?Faktum kvarstår att före detta århundrade och uppkomsten av Chafer-Scofield-dispensationalismen, har inga framstående teologer eller pastorer någonsin anammat lärosatserna inom nej till Jesu herravälde.? (28) De som bestrider förkunnelsen om omvändelse finner knappast något stöd i kyrkohistorien och lanserar faktiskt en ny lära!

En maning till att återvända till den historiska, klassiska uppfattningen om omvändelse

Varför är skilsmässor, aborter och omoral nästan lika vanligt inom församlingen som utanför den? Varför återvänder åttio till nittio procent av dem som bekänner sig tro aldrig till församlingen igen? (29) Trenden inom den sökarvänliga rörelsen är att ta bort allting som är stötande från evangeliet, och därigenom ta bort själva dess själ. I vår tid framställer vi inte evangeliet på samma sätt som Jesus, apostlarna och de heliga genom hela församlingens historia har förkunnat det. Standardmodellen för hur man ska presentera evangeliet i dagens kyrkor, är att ta bort allting som är stötande och försöka att manipulera människor att avgöra sig för Kristus ?medan alla ögon är slutna.? Detta görs genom att vädja till människors känslor med dämpad musik i bakgrunden och ett sätt att uttrycka sig som är präglat av försäljarmentalitet, för att få de oomvända att upprepa en bön och som ett tecken på detta lyfta sina händer. Dessa människor får sedan en falsk förvissning om att de är frälsta. Detta är så obibliskt som det kan vara! Den s.k. frälsningsbönen finns inte nämnd i bibeln. Vissa citerar Rom. 10:8-10 för att försvara den, men munnens bekännelse är bara en reaktion på att den nyomvända personen har blivit rättfärdiggjord (jfr. Rom. 10:14). Denna bekännelse är inte ett verk av predikanten utan av den helige Ande (1 Kor. 12:3, jfr. 1 Joh. 4:2).

Apostlarna, Jesus och de heliga genom hela kyrkohistorien har alltid predikat om lag, synd och helvete, och uppmanat människor att vända sig från sina synder till Jesus, som deras enda hopp för att bli frälsta. De manipulerade inte människor, utan lämnade dem för att den helige Ande skulle verka i dem! Varför litar inte predikanter på att den Ende som är värd att lita på ska utföra verket? Varför måste de manipulera människor till falska bekännelser som inte kommer att bestå? Leonard Ravenhill sa: ?Vi predikar ett behagligt evangelium i vår tid, och gör det så smärtfritt som vi kan. Och allt vi gör är att vi ger människor en spruta så att de somnar, för att de ska komma till helvetet fortare. Vi behöver svavelpredikningar om omvändelse.? (30) Botemedlet för församlingen är inte en ny metod för att förbättra sig själv eller en lista på ?hur man gör det?, utan att vi vänder åter till den bibliska förkunnelsen om omvändelse. Kristna bör omvända sig från att förkunna ett falskt evangelium och vända åter till sina biblar!.


Det är märkligt att någon kan komma till slutsatsen, att bibeln inte undervisar att omvändelse från synd är en nödvändighet för att man ska bli frälst, när beviset för det är så uppenbart. Frågan är om de inte vill att bibeln ska ha denna undervisning? Både Gamla och Nya testamentet undervisar att omvändelse är en gudomlig nåd, genom vilken Gud vänder människor bort från synden till sig själv. (Ps. 80:7; Jer. 31:18; Apg. 5:31; 11:18; 2 Tim. 2:25) och på samma gång att människan vänder sig bort från synden till Gud (Jes. 55:7; Hes. 33:9-11; Luk. 13:1-9; Apg. 3:26; 8:22; 14:15; 26:18, 20; 1 Tess. 1:9). Det är omöjligt att tala om att man vänder sig till Gud, utan att man vänder sig bort från något annat.

Genom att ta bort omvändelsen från evangeliet har församlingen gjort sig skyldig till att förkunna ett falskt evangelium, som ger människor falsk frälsningsvisshet. J. I. Packer har med rätta sagt:

?Kallelsen till omvändelse var den viktigaste och grundläggande maningen i förkunnelsen hos Johannes döparen (Matt. 3:2), Jesus (Matt. 4:17), de tolv (Mark. 6:12), Petrus på pingstdagen (Apg. 2.38), Paulus till hedningarna (Apg. 17:30; 26:20), och den förhärligade Kristus till fem av de sju församlingarna i Asien (Upp. 2:5, 16, 22; 3:3, 19).? (31)

Den västerländska kyrkan bör omvända sig och återvända till den bibliska undervisningen om omvändelse, för annars kan dess ljusstake bli flyttad (Upp.2:5). Församling, var beredd ?ty tiden är inne för domen, och den börjar med Guds hus. Men om den börjar med oss, vad skall då slutet bli för dem som inte lyder Guds evangelium?? (1 Petr. 4:17).

Daniel Norén

Paul Washer

Cambridge Wide Margin KJV

Jag ska skriva här en kort recension här om en bibel som enligt min mening måste vara en av de mest välgjorda biblar som existerar. Dess tillverkare är anrika Cambridge från england. De har varit i branchen av att göra kvalitets biblar i ca 400 år. Bibeln i denna recention är en King James Version Wide Margin Goatskin (getskinn). Vad finns det nu att säga om den? Den är ganska stor om man mäter med svenska mått mätt 19,5 cm bred och 24,5 lång och 4 cm tjock. Lädret är av getskinn och överskrider långa vägar allt som jag sett på den svenska marknaden. Detta får min kalvskinns bibel av både 1917 års övs och folkbibelns läder att blekna i jämnförelse.

Lädret är härligt "slappt" och ger en skön känsla, och kvaliten är sådan att den kommer vara i 20 - 30 år.


slappheten och böjligheten är maximal och den anpassar sig så bra i handen att det känns som att den blir en del av din hand.


Här ser vi den brevid Folkbibeln


Storleksmässigt är den lite större på bredden än Folkbibelns storstils version


Bindningen är det bästa jag sett någonsin på någon bibel


Jag kan säga att letar du efter en bibel på engelska, denna typ av bibel finns i NIV, NASB, Och även NKJV och KJV i samma utförande så är detta den ultimata bibeln, den har en utförlig konkordans och ordbok och andra väldigt utförliga hjälp i bakre delen. 15 kartor och 56 sidor linjerat papper bak för anteckningar vilket är väldigt bra. Marginalerna är 3,5 cm runt om hela texten vilket ger ordentligt utrymme för anteckningar.

Kort sagt, detta är en bibel som varar hela livet, jag är väldigt nöjd med detta köp och rekomenderar Cambridges biblar till alla. Jag önskar våra svenska tillverkare skulle ta efter.


går att köpa direkt från Cambridge, eller från Adlibris och Bokus



Spiritual Famine

Korsets verk och formandet efter Kristus ~ Sparks

Läsning: Romarbrevet 6

De ord på vilka vi har grundat vår tankegång överensstämmer också med dessa: ?Med brinnande längtan väntar allt skapat efter den stund, då Guds barn skall uppenbaras.? ?Formas efter hans Sons förebild.? Vi skall vara honom lika. Vi har hunnit ta oss fram genom en hel del material rörande Guds tanke och syfte när vi nu har sett på fyra av Paulus brev. I alla dessa brev finns ett anslag vilket vi inte ännu kommit åt, fast vi har nämnt det, och det är Kristi kors. Att nu gå vidare utan att fästa avseende vid korset och dess betydelse i förhållande till Guds mål i formandet av Kristi avbild i oss är att begå det största misstag och lägga det mest betydelsefulla åt sidan. Vi ska därför visa dess plats i dessa fyra brev, från Romarbrevet till Galaterbrevet. Detta innebär inte att vi kommer att ta upp varje referens till korset i varje brev, istället ser vi på den särskilda plats som givits åt det i vart och ett av breven. Korset i relation till synden Det står klart att Romarbrevet beskriver korsets plats i dess förhållande till synden, och inte förrän denna sak är ordnad finns det utrymme för ett formande till Guds Sons avbild. De termer som används här gör det uppenbart och tydligt att detta är något som i alla stycken har förts till en slutpunkt. Vi står här inför något som är slutfört och som också innebär en begynnelsepunkt. Men vi måste skynda oss att säga att det inte är synderna som det här är fråga om. Det är synden som står i fokus. Från brevets början och fram till detta sjätte kapitel har frågan om synd och rättfärdighet synats och det är som om hela universum hade genomsökts för att finna en rättfärdighet kommen ur människan som människa. ?Ingen rättfärdig finns, inte en enda.? Varenda människa befinner sig genom sin natur sammanokad med orättfärdigheten.

Därför finns det ingen grund på vilken Gud kan verka efter sina syften, och en sådan bas är oundgänglig. Om hans mål är att hans Sons bild ska reproduceras i män och kvinnor, då måste fundamentet vara rättfärdighet. Hur ska då Gud skaffa sig denna nödvändiga grund utan vilken han inte kan nå sina syften? Gud sände sin Son i ?syndigt kötts gestalt? (1917), till det yttre lik en syndig människa, och lät sig så knytas till orättfärdiga människor för att bli till ett syndoffer för dem. Han tog den orättfärdiga människans själva natur och bar denna till korset. Hans korsfästelse blev denna naturs korsfästelse. I honom fanns ingen synd. Som företrädare, medlare och representant för det utdömda och fördömda människosläktet dog han enligt denna Guds doms utslag och i honom lät Herren hela mänskligheten dö. Det är så Gud ser det. Synden åtgärdas i Sonens död och orättfärdigheten ställs åt sidan. I uppståndelsen ?uppväcktes Kristus från de döda genom Faderns härlighet?, Rom 6:4. Det finns inget utrymme för Guds härlighet utom där rättfärdigheten får råda. I den uppståndne Kristus finner vi en som är rättfärdig, en vars rättfärdighet gäller för alla, på samma sätt som hans död gällde för allas orättfärdighet. I sin död låter han sig offras som ersättare och ställföreträdare för syndaren och i sin uppståndelse står han som representant för den troende, för de heliga. Nu följer utmaningen; vem är rättfärdig?

Romarbrevets argumentation rör den rättfärdighet som kommer av tro på Herren Jesus Kristus, som ni vet. Allt formar sig kring, å ena sidan, huruvida vi vill låta vår tro gripa tag i Jesus Kristus som vår ställföreträdare i döden, under domen, under Guds hand och därmed lägga vår hand på Lammets huvud i tro och säga: ?Detta är för mig, för min synd, detta är min dom och min död?. Å andra sidan; ser vi honom som uppstånden, som den som skaffat undan all synd, låter vi våra händer läggas på Lammets huvud medan vi säger: ?Denne Rättfärdige har godkänts för min räkning, han är min medlare, hans rättfärdighet är min. Detta är att öva tro på Jesus Kristus, och Gud tillräknar oss hans rättfärdighet på dessa villkor. Herren låter allt detta föras över till vårt konto, och på detta sätt löses frågan om synd, rättfärdighet och dom genom Jesu Kristi död. När vi genom tro låter oss identifieras med hans död placeras vi i den ställning där all synd har röjts undan. Likaledes, när vi låter oss identifieras med honom i hans uppståndelse låter han all rättfärdighet komma oss till del. Detta är evangeliets enkla grundsanning. Du är bekant med detta; det är med dessa ting som Gud begynner lägga grunden.

Det är med korset hjälp som allt som hör synden till, allt som ställer sig avogt till fullbordandet av Guds syften, skaffas undan och raderas bort ur Guds åsyn. Gud själv har avlägsnat och eliminerat det; han har fört in rättfärdighet och rätt genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda. På detta sätt har han skaffat sig den grund utifrån vilken han kan ta upp sitt arbete med att forma troende efter Sonens förebild. Det är således betydelsefullt för oss att göra detta faktum till vårt, att frågan om synden är ordnad, att hela syndabördan är bortskaffad av Herren Jesus Kristus och sedan genom tro ta till oss detta att Gud har låtit all rättfärdighet i Jesus Kristus komma oss till del genom uppståndelsen ? allt detta för den som tror. Vi räknas som rättfärdiga inför Gud genom tro på Jesus Kristus. Vi kommer ingenstans förrän detta är grundat. Om vi fortfarande bär på tvivel och frågor på denna punkt kan Herren inte arbeta med sitt formande. Vi finner snart, sedan vi har kommit till ro på denna punkt, att vi fortfarande bär på och störs av företeelser hörande till denna gamla skapelse men att Gud nu har begynt att, på basis av rättfärdigheten, verka i detta och forma oss efter Sonen så att rättfärdigheten övervinner orättfärdigheten och Herren Jesu natur övervinner den gamla naturen. Men själva begynnelsen till detta verkande vilar med vårt mottagande av hela Guds verk som redan fullbordat i Sonen, Jesus, Kristus. Det är som om Gud tar fram sak efter sak ur fullhetens och det slutfördas oändliga förråd, vilket är Sonen, och låter det komma oss till del allteftersom vi låter tron ta tag i honom. Vi behöver inte säga mera om Romarbrevet nu.

Det är kanske så att några av er inte kommit längre än till Romarbrevets kapitel 6. Kallelsen står klar, ställningen är omisskännlig. Aposteln säger att denna ställning blir vår genom tro och att dopet är det sätt på vilket vi ger vårt gensvar och vittnesbörd till denna verklighet. I dopet tog vi denna position och deklarerade att vi står med honom i hans död och är förenade med honom i hans uppståndelse. Här har vi begynnelsen. Vi har en rättfärdighet att begynna med och utgå ifrån. Om du någonsin backar tillbaka bortom detta ser du till att mognandet och växandet stannar av. Om du någonsin ställer frågor om och ifrågasätter din ställning inför Gud med avseende på Guds rättfärdighet och hans rättfärdiggörelse, ser du omedelbart till att Guds hand stannar i sin rörelse, i sitt formande av dig i enlighet med Sonens bild. Men, när du välkomnar denna ställning låter du Herren få fortsätta sitt arbete. Låt bli att argumentera och säga emot, låt bli att lägga fram alla dessa frågor, låt bli att blanda in psykologi i det vilken säger: ?Är inte detta att inbilla sig saker och föra individen in i något som egentligen inte är verkligt?? Om vi med vår tanke försöker ta tag i detta blir det till ett subjektivt fakta, något som bara existerar i vår sinnevärld.

Låt inte sådant slå rot i dig, det kommer att övermanna dig om du ger det chans. Om du öppet och oryggligt, i Kristi person, betraktar dig som förd till döden i förhållande till synden och om du med all trons fasthet fattar tag i Kristi rättfärdighet som din, då låter Gud dig förstå att han räknar detta dig tillgodo och kommer att fortsätta verka i dig intill fullhet. Ta tag i detta och se på dig på detta sätt så kommer Herren att stå för arbetet. Så arbetar Gud i oss utifrån ett, genom tron, grundlagt faktum. Det är möjligt att vi kommer att behöva möta allt slags motstånd i denna sak så som Luther, han som står som den store talesmannen för denna Romarbrevets sanning. Han jagades oavlåtligen av fienden, vilken försökte att återigen lägga honom under all slags anklagelse och fördömelse, men han gjorde sig fri genom en kraftfull och öppen bekännelse, rakt i fiendens ansikte, av att ingen synd kunde tillskrivas honom ? han var rättfärdiggjord. Genom detta vann han seger för sig själv och för oss. Detta ska vara vår utgångspunkt, inte att argumentera med fienden, men att säga honom sanningen ? och detta är sanningen: Gud ser oss utan synd i Kristus.

Vi måste ge Herren Jesus ära som den som är vår ställföreträdare. Korset och den naturliga människan Vi tar oss vidare från Romarbrevet till första Korintierbrevet. Här i kapitel två, vers två, finner vi vår referens till korset. ?Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst.? Detta är en klar föresats, något bestämt. När Paulus uttrycker sig så här har han fattat ett beslut att inta särskild ställning och vi kan vara förvissade om att han har gjort så på verkligt goda grunder. Anledningen framstår tydlig och klar när vi läser brevet. Här fanns en grupp av på Jesus Kristus troende, kristna som trots tro släppte in en rad företeelser vilka hörde till det naturliga livet, det gamla livet. Dessa ting hade varierande karaktär. Man försökte att leva sitt kristna liv i relation till Jesus Kristus utifrån naturliga förutsättningar, världens visdom ? detta är ämnet för kapitel 2 och 3, mänsklig styrka, yttre företräden, utifrån motvilja eller förkärlek. Aposteln menar inte att de inte skulle vara födda på nytt. Han kallar dem Herrens folk, men han säger att de är köttsliga kristna. De talar som människor i gemen. De tänker som man gör i världen. De gör sina val enligt köttet och ett världstillvänt sinne. I var sak anpassar man sig till den naturliga människans sätt. Detta ställer han i direkt motsats till hur den andliga människan tänker, hur hon talar och beter sig, till de val hon gör som andlig varelse.

Han placerar den naturliga människan och den andliga människan i ett motsatsförhållande. Den ena kallar han ?den själiska människan?, den andra kallas ?den andliga människan?. Det grekiska ord som här används blir särskilt intressant att se på när det styckas i sina beståndsdelar ? ?pneumatikos? man. ?Eikos? betyder likhet, form; en avbild är något format, något som har likhet med. ?Pneuma? är ande. Det uttryck som uppstår när man sätter samman de båda delarna är ?formad av Anden? eller ?avpassad för det andliga?. Den andra sortens människa formas av det som hör till den natur, den inflytelsesfär som avskärmar sig från Guds verk. Denna människa lever helt och hållet utifrån det själsliga. I brist på bättre kallar man den för den naturliga människan, trots att den egentligen låtit sig stängas ute från det som är fullt ut naturligt för en skapad varelse ? umgänget med Gud. Detta är den anledning som Paulus tog som utgångspunkt när han bestämde sig för att inte hantera något endast efter naturlig kunskap. Han ville inte röra sig på den nivå där allt endast förstås på naturens grund, enligt naturens sätt. Han såg att detta synsätt utestängde Herrens sak i deras liv och förstörde deras vittnesbörd. Han såg att Herren Jesu kors inte var verksamt bara i förhållande till synden, det tog också itu med människan. Frågan om den naturliga människan var ordnad på samma sätt som frågan om synden.

I Jesu Kristi död hade inte bara människan som syndare dött, men också som den naturliga, den gamla människan, som den sortens varelse och skapelse vilken tänker, känner, väljer och talar efter detta sätt. Det handlar helt och hållet om natur; på Jesu Kristi kors dog denna människa och i hans uppståndelse fördes en ny människa fram, den andliga människan vilken är andligt sinnad, vilken tänker och känner och har läggning likt Jesus, en som är så till sinnes som Jesus är, en som har känslighet likt Jesus, har dragning och böjelse likt Jesus, smak som Jesus. Allt detta står i sådan motsats till det vi finner i denna korintierförsamling. Jesu Kristi kors gör slut på den ena sortens människa, den gamla människan, och banar väg för en helt ny människa, den andliga människan. Om du har svårt för begreppet ?den andliga människan?, minns att detta begrepp betyder ?en som formas och avpassas för det andliga?. Vi får ännu lite bättre grepp om detta genom följande sekvens: ?Människan, sådan hon är av naturen, tar inte emot det som har att göra med Guds Ande. . . hon förstår det inte, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. Men den som har Anden, han kan bedöma allt.? 1 Kor 2:14-15, Giertz. Detta beskriver en människa så formad att hon genom förmåga och hållning given av Anden kan förstå de ting som hör Gud till, äga samhörighet med och kan leva i enlighet med dessa ting. Korset, Jesu Kristi kors, är skiljet mellan dessa två grupper av människor. Å ena sidan gör det en ände på den naturliga människan, å andra sidan för det fram den andliga människan. Detta är en absolut och oundviklig nödvändighet för Guds sak.

Herren kan inte nå fram i sitt syfte att forma oss till hans Sons avbilder på det naturligas grund, inom ramen för den naturliga människan. Om du och jag befinner oss på det köttsliga livets nivå, där man tänker, känner, talar, väljer och agerar utifrån det naturliga, efter den gamla naturen, kommer vi ingenstans med Guds sak. Allt som hör till den gamla människan måste föras till ett avslut. Vi måste låta oss formas efter Anden och det andliga, då ligger Guds mål fullt synligt ? förvandlade till hans Sons avbilder. Korset, skiljet mellan två skapelser Nu går vi vidare till det andra Korintierbrevet, till 5:14-18. Detta är en utveckling av det vi fann i första brevet. Där såg vi att korset för in den nya människan i den gamla människans ställe. Samma sak uttrycks här, men saken förs längre och vidgas. Hela skapelsen befinner sig nu i blickfånget.

Det som står klart belyst för oss här är att den enskilde troende genom korset förs fram som en ny skapelse, som en del av en andlig skapelse och att allt i denna skapelse på samma sätt är andligt; sålunda existerar nu en ny ras och varje individ med dess naturliga relationer har lyfts in i Anden. Skiljelinjen är dragen mellan det som hör till köttet och det som är av Anden, mellan sådant som följer den gamla skapelsen och det som springer fram ur den nya och korset står mitt däri för att särskilja. ?Alla dog?, säger aposteln, men han säger här att alla dog i Kristus i förhållande till allt det andra. Förut kände vi varandra efter köttet, våra relationer formades efter den gamla skapelsen, vi umgicks efter den gamla skapelsens sätt, vi bedömde varandra enligt den gamla skapelsens normer, varje form av samspel höll sig på denna nivå ? efter den gamla skapelsens natur. När vi nu förstår att alla har dött och uppstått i Kristus ser vi inte på varandra enligt den gamla människans sätt. Våra relationer har förts in i Anden, vilket betyder att vi har lyfts in i den nya skapelsens område med det nya livet som grund. Gudsfolkets gemenskap skulle inte hålla fem minuter om vi skulle låta sänka oss till den gamla naturens nivå. Allt skulle sönderdelas. Vad är det som håller Guds folk samman och som konstituerar dess välsignade samhörighet, vilket är ett av de kraftfullaste vittnesbörden om den seger som vanns på Jesu Kristi kors? Det är detta faktum att de alla delar en och samme Ande, den nya skapelsens liv, och allt detta kommer från Gud. Det gamla är förgånget. Vi måste handla utifrån denna grund. Vi måste anpassa oss till detta. Man ser att detta andra brev noggrant följer den position som intagits i det första. I det första brevet finner vi detta: ?Jag kunde inte tala till er som andliga människor, utan som till köttsliga, till spädbarn. . .? ?Ni är köttsliga, och beviset för det är att den ene säger att han håller sig till Paulus, den andre att han håller sig till Apollos, ytterligare några håller sig till Petrus. När alla dessa säger ?Jag?, bevisar de att de är köttsliga. Är inte detta själva särmärket på den gamla skapelsen?

Alla våra relationer och kopplingar i den gamla skapelsen verkar samla sig under individens särintresse, jag, mitt och mina, hur jag passar in, hur något påverkar mig, vad jag kan vinna eller kommer att förlora, mina personliga fördelar. Om en person under den gamla skapelsen inte kommer överens med oss, tvår vi våra händer och avfärdar honom som betydelselös. Det är så vi vanligtvis hanterar varandra. Om, å andra sidan, någon visar att han tycker om oss håller vi denne för oss själva. Vi trivs med att vara omtyckta och vi är inte intresserade av sådant som inte tilltalar jaget eller skänker det tillfredställelse. Denna hållning tränger igenom allt i den gamla skapelsen. Den är påträngande tydlig i affärsvärlden. Den visar sig i de tarvligaste former i det vi kallar nöjesvärlden. I allt finner vi detta element, detta starka ?Jag? styrande och ordnande. Aposteln slår fast att korset har gjort slut på allt sådant och våra relationer står på en helt ny grund. De förmåner och fördelar vi kunde skaffa oss står inte längre i fokus. Vi känner varandra efter Anden och tjänar varandra med Kristi närvaro. Ni är inte längre objekt som jag uppmärksammar för att bruka till mitt välbefinnande, jag riktar mig till er för att vara till hjälp, för att kunna tjäna. Ni kanske avvisar och till och med hatar mig, jag älskar er alltjämt. Ni motarbetar mig, jag ber för er.

 Det är så den nya skapelsen kommer till uttryck. Den är annorlunda. Vi känner inte längre någon efter köttet. Jag påstår inte att vi alltid lyckas leva upp till denna standard, men jag vet att Gud arbetar så här för att forma oss efter Kristi förebild. När vi upplever att andra människors attityd mot oss vållar förtret och väcker begär att ge igen, måste vi låta detta läggas under korset och hålla fast vid att korset förbjuder sådant. Närhelst den gamla skapelsen bryter in och provocerar, måste vi genast fly till korset och låta dessa ting åtgärdas där. Golgata betyder att en dog för alla, därför har alla dött och genom detta känner vi inte längre någon efter köttet. Korset och de två sätten att leva Vi avslutar med några ord utifrån Galaterbrevet. Det finns fyra utsagor om korset i detta brev vilka står centralt och som gör att brevet har så mycket att ge i detta ärende. Av dessa fyra betyder den följande särskilt mycket för oss: ?Jag har genom lagen dött bort från lagen för att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig.? Gal 2:19-20. Herren Jesu kors, på vilket jag har blivit korsfäst. Hur ser dess tillämpning ut med denna bakgrund? Det drar en avskiljandets linje mellan två sorters liv, mellan två skilda sätt att se och leva. Lägg märke till vad aposteln säger här: ?När jag stod under lagen sökte jag efter liv. Jag sträckte mig efter det som är verkligt liv. Jag önskade leva inför Gud. Jag ville veta vad ett liv inför Gud innebar och för att kunna lära känna detta liv i gemenskap med Gud försökte jag med att hålla lagen. Jag följde dess befallningar till punkt och pricka. Jag hängav mig åt dess anspråk och föreskrifter. När lagen om och omigen sade sitt ?du skall icke?, försökte jag ordna mitt liv så. När den sa sitt ?du skall?, gjorde jag allt för att följa detta. Men mitt i min iver att följa lagen upptäckte jag att mitt inre stod i motsats till alla dessa lagens krav. Det liv som fanns i mitt inre överensstämde inte med lagen. Istället verkade det alltid i motsatt riktning så att lagen blev till en börda som jag inte orkade bära, till något som tryckte ner mig. Istället för att frälsa mig, fick den mig att se hur illa det var ställt med mig. Istället för att föra mig till liv gjorde den döden till en allt hemskare verklighet på grund av det liv jag levde. Jag kunde inte uppbåda något av det liv som skulle föra mig till mitt mål, att kunna leva upp till Guds standard.

Lagen hade väckts och jag dog. Hur skulle jag kunna bli frälst ur detta? Det fanns inget annat sätt än att låta nytt liv, ett annorlunda liv, börja verka i mig. Om denna nya livspuls, Guds eget liv, flödade i mitt inre skulle dessa ?du skall? och ?du skall inte? upphöra att ställa sina krav. Jag skulle ha en helt annorlunda utgångspunkt. Jag skulle då finna att detta som har sitt ursprung i Gud själv, detta andra liv, fanns i mitt inre för att göra allt detta möjligt.? Det är här korset roll framträder tydligast. Aposteln säger: ?Jesu Kristi kors betydde slutet på mig och det gamla livet, slutet på detta gamla väldigt hängivna liv, detta gamla liv som inte alls dög, det liv som inte alls nådde upp till Guds standard. Jag korsfästes med Kristus i förhållande till det livet, och när det livet upphörde dog jag i förhållande till lagen. Lagen har inget inflytande över en död människa. Sålunda, jag undkom lagen genom att dö. Men jag lever, men ändå inte jag. . . Kristus lever i mig, ett nytt liv, ett gudomligt liv, Kristus lever i mig. Detta är vad korset har åstadkommit för min räkning. Jag levde ett liv som var helt och hållet odugligt till att föra mig till vila och tillfredställelse. Det var ett liv som inte kunde kallas liv. Det var som om döden redan var verksam i livet och jag hölls medveten om det genom Guds lags närvaro.

Jag har nu dött med Kristus i förhållande till det livet och jag har uppstått med Kristus. Han lever i mig nu och genom hans livs närvaro i mitt inre har jag börjat se vem Jesus Kristus är.? Aposteln lägger en kraftfull betoning på livet i dessa satser. ?Det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig.? Välsignad vare Gud, detta är vägen till befrielse, vägen till förlossning, vägen till seger. Vi ska nämna något om de andra tre skriftställena. Galaterbrevet 3:13-14 för återigen fram det vi just har samtalat om. ?Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev till en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä. Vi friköptes, för att den välsignelse Abraham fått skulle i Jesus Kristus komma till hedningarna och för att vi genom tron skulle få den utlovade Anden.? Genom Jesu Kristi kors har vi inte bara nytt liv, men ett nytt liv med all styrka och denna styrka är inget mindre än den Helige Andes personliga närvaro. Om den Helige Ande, Guds Helige Ande bor i oss på basis av vår samhörighet med Kristus i hans uppståndelse, på basis av innebörden i hans död, då blir varje Guds syfte och mål till idel möjligheter. Den Helige Ande boende i vårt inre blir den styrka utifrån vilken vi kommer att nå Guds fullhet. Detta låter sig följdriktigt utvecklas i nästa sats om korset och dess verkan i Gal 5:24: ?Den som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär.? Här står korset igen, och här klargörs det att de som har korsfästs med Kristus, dessa som har förts till enhet med honom i hans kors, hans begravning, och hans uppståndelse har tagit emot helt nya förutsättningar, en helt ny disposition; de har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. Deras nya förhållningssätt, deras nya utgångspunkt är emot allt sådant.

Deras nya liv och läggning söker det som är av Kristus. Ny disposition, ny syn, ny natur, ett nytt liv. Till sist; kapitel 6, vers 14: ?För min del vill jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen.? Det är av intresse att notera det särskilda sätt på vilket aposteln talar om världen i denna sats. Denna term är väldigt omfattande, och innefattar en mängd ting. Paulus går här direkt till själva andemeningen. Vi gör väl i att notera sammanhanget: ?De som låter omskära sig kan inte ens själv hålla lagen, men de vill att ni ska omskära er, för att de skall kunna skryta med att ni är omskurna.? 6:13. Vad menar aposteln med detta? Dessa vill kunna säga; se, så många proselyter vi skaffar. Se, så många efterföljare och lärjungar vi har. Se, hur framgångsrik vår rörelse är. Se vilken maktfaktor vi utgör i världen. Se på alla dessa tecken på välsignelse som vilar över oss. Aposteln gör klart att detta är världslighet i ande och princip; detta tillhör världens sätt. Han ställer fram sin bestämda hållning efter Anden. Söker jag ära av människor? Söker jag vara till behag för människor? Nej, jag är korsfäst för världen och den för mig. Dess hållning och tillvägagångssätt har inget med mig att skaffa. Det som äger värde kan inte mätas i sakens eller sammanhangets framgång eller om man har många anhängare. Det som har verkligt värde är Kristi mått och närvaro i dessa som går med mig. När detta återigen lyfts fram inför Galaterna i slutet av detta brev är det med en härlig segerns och triumfens ton.

Detta är hela brevets tema. Vi finner det också summerat i dessa ord: ?Mina barn, som jag nu än en gång med smärta föder, tills Kristus har tagit gestalt i er.? Kristus formad i er, Kristus gestaltad i er. I detta samlas allt av värde, säger han. Popularitet, volym, omfattning, att vara känd i de stora sammanhangen, att vara uppskattad i världen ? detta är av världen, världslighet. Jag har dött i förhållande till allt sådant. Jag är korsfäst med Kristus i förhållande till detta. Det som äger värde är Kristus, Kristi mått i er. Ni ser hur det världsliga kryper in, hur världstillvända vi kan bli ? och detta i en närmast omärklig process ? genom att lägga vikt vid det yttre, vid hur människor uppfattar oss, vad de har att säga om oss, den attityd de har, om vi är populära, om vår framgång. Detta är de värden som världen fäster avseende vid, men dessa ting saknar allt värde inför Herren. I den nya skapelsen, på uppståndelsens sida, är det endast en sak som kan mätas värdefullt; det som väger något här är Kristus, det mått av Kristus som skaffats utrymme. Inget annat har värde, något som helst värde, oavsett hur stort det är, oavsett dess popularitet, oavsett hur gott man talar om det. På uppståndelsesidan räknas inget sådant. Det som kan räknas in är hur mycket av Kristus man kan se. Du och jag måste söka oss fram till den punkt där vi är korsfästa med Kristus i förhållande till alla dessa ting och företeelser. Vi kommer inte att vara särskilt populära och vårt arbete förblir litet, inga applåder och världen visar sitt förakt, men om det någonstans i detta finnes ett mått av Kristus måste våra hjärtan värdera och värna detta med all kraft. Må Herren ge nåd till en sådan korsfästelse.

Det finns få ting som är så svåra att bära som att vara föraktad och förkastad; så var det med Herren, föraktad och förkastad av människor. Det som äger värde i Herrens ögon måste också vara vår standard. Sådant hör till uppståndelsens standard. Detta är korsets seger: ?För min del vill jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herre Jesu Kristi kors.? Du ser i detta att korset på varje punkt står relaterat till Guds mål och syfte, formandet efter Kristi förebild. Den helige Ande håller korset i verksamhet i oss och vi måste behålla vår tro i relation till korsets verkningsfullhet. På detta sätt står allt öppet för Gud att föra fram ett fullt mått av Kristi härlighet.

Frälst från vad?

Biblar design & bindningar

Jag älskar Guds Ord, bibeln och biblar... i stora små och olika format. Varje bibel har ett syfte att tjäna Om du är som jag som älskar en bibel med breda marginbaler för egna anteckningar hemma vid skrivbordet, en mindre som gärna får plats i jack fickan när man är ute och rör på sig, referens och studie biblar är bra, Biblar med grundtexter och ja alla möjliga versioner...detta ligger mig mycket varmt om hjärtat!

Ditt hjärta slog därför med ökad Puls då jag fann denna blog

Mark som sidans grundare heter har vigt denna blog åt biblar, dess design och bindningar. Det finns ju olika kvalite på biblar vilket jag fått erfara efter några mindre lyckade köp, för två år sen investerade jag i en svensk bibel som ska vara den "finaste" men efter knappt två år så börjar bindningen lossna och spricka. Vilket är sorgligt. Men det finns hopp! för de som vill ha en bibel som kommer att vara 20-30 år av daglig användning kan nu köpa sina biblar från

Många håller dem för att göra världens bästa biblar, jag väntar på deras katalog då jag har mina ögon på en KJV Longprimer i "highland" getskinn..... bara tanken gör mig upphetsad! här är en bild från en ESV i liknande version...


Här är en annan bild på själva bindningen


Här är en bild på bibeln som jag beställt, Det är en Cambridge KJV Concord Wide Margin Goatskin

(bilden är från en NASB Version men samma sesign och utförande)

Så om du letar efter en bibel som kommer att vara värd pengarna, en som kommer hålla 25-30 år, så är det R.L Allans biblar från länken ovan som gäller! jag önskar våra svenska tillverkare skulle ta efter!

Teologiskt Forum

Jag vill rekomendera denna sidan,

Så här skriver sidans Grundare om den

"Teologiskt Forum är ett öppet forum för teologiskt intresserade.
Vi vill vara en mötesplats som får vara med och främja det teologiska samtalet.

Sidan är utformad med utgångspunkt i klassisk kristen teologi.
Men vi är inte knutna till något speciellt samfund och
vem som helst är välkommen att registrera sig.

  Forumet är precis nyöppnat och vi har inte börjat göra reklam för sidan.

Vi hoppas naturligtvis att fler ska hitta hit.
Ni får mer än gärna bjuda in personer som ni tror kan få glädje av denna sida."

Guds frid.

// Christoffer Wadensten, administratör


I det läge församlingen befinner sig nu behövs män, rätt sorts män, modiga män. Man säger allmänt att vi måste få uppleva väckelse, att vi behöver ett nytt dop i den Helige Ande ? och Gud vet att vi behöver bådadera ? men Herren väcker inte till lek, hans Ande passar inte för de självupptagna.

Vi behöver män som vågar offra sig i slagen om människosjälar, sådana som redan dött i förhållande till denna världens lockelse och tjuskraft. Sådana män står lediga och fria utan dragning till att utnyttja eller kontrollera de svaga och hjälplösa. De låter sig inte pressas att agera utifrån rådande omständigheter. Det enda tvång som driver dem kommer ur deras inre där Himlen råder.

Denna obundenhet, denna frihet är nödvändig om vi ska kunna ställa profeter i våra talarstolar igen istället för de maskotar som nu tar upp utrymmet. Dessa frihetens män kommer att tjäna Gud och människor utifrån motiv av en art som inte kan förstås av religiositetens tillskyndare vilka nu driver av och an i helgedomen. De kommer inte att ordna beslut och prioriteringar utifrån osäkerhet och fruktan. De tar inte ut kurs och riktning för att inställsamt vara till lags. De låter inte pengamakten styra i valet av uppgift. De utför inte sina uppdrag utifrån rutin och vana. Inte heller låter de sig komma under publicitetens och det goda ryktets makt.

Församlingen är ivrigt sysselsatt med rader av företeelser därför att den inte vågar låta bli. Samfundens och församlingarnas verksamhetsutskott lägger fram och formar projekt utan något annat motiv än rädsla. Vadhelst känslan eller ett räddhågat funderande och sökande leder dem att tro ? eller att frukta ? att världen förväntar sig att man ska göra hamnar högst på dagordningen med uppumpat nit och glättad gudfruktighet. Det är trycket från den allmänna opinionen som ropar fram dessa initiativ och sådana profeter, inte Guds röst.

Den sanna församlingen har aldrig sonderat allmänhetens förväntningar innan den har påbörjat ett Herrens arbete. Dess ledare lyssnade till Gud och gick åstad oberoende av stöd, eller brist på stöd, från en folklig majoritet. De hade tagit fasta på Herrens vilja och följde den, och församlingen följde dem ? ibland till seger, men mycket ofta till förödmjukelse och offentlig förföljelse ? och deras lön, deras ordentligt tilltagna lön bestod i att stå rätt i en värld där allt är galet.

Ett annat väsentligt karaktärsdrag hos den rätta sortens män är deras kärlek. Den man som vunnit sin frihet och obundenhet i Kristus och lärt sig höra Guds röst för att i allt lyda den, har därmed börjat förstå och känna den börda som krossade Gamla testamentets profeter, som krossade Herren Jesu själ och som tvingade fram tåreströmmar i apostlarnas ögon.
Det fria, obundna sinnet har aldrig skapat religiösa tyranner, inte heller har det försökt göra sig till herre över Guds arvedel. Det är fruktan och brist på självkänsla som leder män att tvinga andra under sina fötter. De har haft något att bevaka, en ställning att försvara och har därför begärt underdånighet av anhängarna för att ordna sin personliga säkerhet. Handlar en fri man så? Aldrig! Han har inget att skydda, inga ambitioner att försvara och inga fiender att frukta. Av denna anledning bryr han sig inte alls om sin position bland andra män. Om de följer honom på hans väg är det bra. Om de inte går med förlorar han inget som han har kärt. Oavsett om han blir accepterad eller förkastad kommer han att fortsätta sin väg i kärlek och med allvar i sin överlåtelse till folk och uppgift. Och endast döden kan tysta hans varsamma förbön för dem alla.

Om församlingen ska kunna behålla livet måste den skaffa fram män igen ? rätta sortens män. Den måste förkasta dessa veklingar som inte vågar tala klartext. Den måste i ödmjukhet och mycken bön söka mana på en återkomst, ett återinträde av män som håller profeters och martyrers kvalité. Gud kommer att lyssna till sitt folks rop så som han hörde Israel i Egypten och han kommer att sända befrielse genom att sända befriare. Detta är hans sätt.

Och när befriarna kommer ? reformatorer, evangelister och profeter ? kommer dessa att vara gudsmän, män med stort mod. De kommer att ha Gud på sin sida därför at de är noggranna med att vara på Guds sida. De kommer att vara Kristi medarbetare, instrument i den Helige Andes händer. Sådana män kommer i sanning att vara döpta i Anden och genom deras arbete och vånda kommer han att döpa andra och sända den väckelse som under lång tid hindrats.

A.W Tozer

RSS 2.0