The New Testament Christian

(J. C. Ryle, "Looking Unto Jesus!")

"Looking unto Jesus." Hebrews 12:2

 The Christianity which the world requires, is a Christianity for everyday life. A mere Sunday religion is not enough. A thing put on and off with our Sunday clothes is powerless. A weekly round of forms and ceremonies within consecrated buildings, is not enough. Wise men remember that there is a world of duty and trial, outside the walls of the church, in which they have to play their part. They want something that they can carry with them into that world. A monastic religion will never do. A faith which cannot flourish except in an ecclesiastical hot-house, a faith which cannot face the cold air of worldly business, and bear fruit except behind the fence of retirement and private asceticism?such a faith is a plant which our Heavenly Father has not planted?and it brings no fruit to perfection.

A religion of spasmodic excitement will not do. It may suit weak and sentimental minds for a little season; but it rarely lasts. It lacks bone and muscle, and too often ends in deadness.

The Christianity which the world requires, and the Word of God reveals?is of a very different stamp. It is a useful everyday religion. It is a healthy, strong, manly plant, which can live in every position, and flourish in every atmosphere, except that of sin. It is a religion which a man can carry with him wherever he goes, and never need leave behind him. It will wear, and stand, and prosper in any climate?in winter and in summer, in heat and in cold. Such a religion meets the needs of mankind.

But where is such true Christianity to be found? What are its special ingredients? What is the nature of it? What are its peculiar characteristics? The answer to these questions is to be found in the three words of the text which form the title of this paper. The secret of a vigorous, powerful, everyday Christianity?is to be ever "Looking unto Jesus!"

In the phrase "looking unto Jesus," it is useful and interesting to remember that the Greek word which we render "looking," means "looking off," looking away from other objects to one, only one, and looking on that one with a steady, fixed, intent gaze. And the object we are to look at, you will observe, is a PERSON?not a doctrine, not an abstract theological dogma?but a living Person; and that Person is Jesus the Son of God!

The New Testament Christian was a man who trusted, and loved, a living Divine Person. Of head knowledge, and accurate theological definitions, perhaps he had but little store. Very likely he would have failed a basic exam at one of our theological schools. But one thing he did know?he knew, believed, loved, and would have died for, a living Savior, a real personal Friend in heaven?even Jesus, the crucified and risen Son of God.

A letter by Ulrich Stadler

May God's grace, mercy and peace in Christ Jesus our Lord be with you, our beloved brethren in the Lord

The brothers have requested that I compose a letter concerning the foundation of divine doctrine. So I have agreed to write something about it.

First of all, the Gospel of Christ reveals the wrath of God on all ungodly conduct and behavior of man and on all idolatry, be they Jews, Gentiles or anti-Christians. It destroys all superstition, makes man conscious of himself, that he recognizes his actions and conduct, his imaginations and self conceit in which he presumes to serve God. Therefore all their customs and manners of worshiping before their conversion are only a shadow, for true life is in Christ.

It was much easier to persuade the Gentiles, because they were visibly idolatrous and ungodly. It was much easier to convert them to the living God as Paul has written. However, in our present time, where abomination reigns, it seems much more difficult, because they all suppose that they are Christians, but they are in deception and delusion, however well meaning.

First of all, child baptism, with its abomination and sin, must be rooted out of the hearts of men, through the power of God's Spirit. The whole Roman church is under the influence of the devil. The papacy, the real Antichrist, the true adversary and child of abomination, should be fearful of devising such lies in the name of Christ.

Here we need men who are wise in the Lord, who can set men straight in these matters, for the old traditions are not easy to forsake. Yes, our life depends on that.

Now the Spirit of God commands all who would be saved to leave Roman Babel and all her daughters and sisters (that live as harlots in idolatry and ungodliness) and commit themselves to Christ, leave all falsehood and follow the truth.

Therefore we must be very careful that men are properly informed in what is right. That is the work of the Gospel. The judgement of God comes upon all flesh, but not all can tolerate it. To the righteous, it is good, to the wicked, it is for destruction. However, their abominable nature grumbles, for it too wants to enter the Kingdom of God and heaven.

But the Spirit of God doesn't leave His children without chastisement, which the world and the devil will not accept. That is the beginning of suffering and sorrow for the saints. Therefore the witnesses of God must so strongly depend on God. For that reason we must pray for faithful workers in the Lord's harvest.

Secondly, through the Gospel all men are called to repentance from their dead works and abominable idolatry, for the Word of the Lord says, 'Repent, for the Kingdom of God is near.' God does not desire your destruction or death, but will accept you through the grace of Christ. Therefore, convert to Christ with all your heart, for God's Word proclaims undescribable love, goodness and mercy, which He pours out over all flesh and helps all believers in Christ. The mysteries of God's Will is revealed to them in Christ, that they may be enlightened and come to the knowledge of God in Christ.

Christ and His Word must be properly proclaimed so that we may understand only Him and through Him, the Father, for that is eternal life. The doctrine of Adam and Christ, which all descendants of Adam, all young Christians, must properly understand, is the sum of the whole Gospel of Christ. Knowing the reason and foundation of His incarnation, life, doctrine, death, resurrection, ascension, His kingdom and future judgement, is important for proper behavior in the Church of God. That way faith in Christ is proclaimed to all men, plus the voluntary sacrifice in the Lord to obey the Word of Truth and to surrender to God in Christ.

The gospel also proclaims that God wants no filthiness in His Kingdom, but that we should live soberly, righteously and godly, to follow Christ in His suffering through the narrow gate into the Kingdom of God. For when we surrender to God, deny the world, the cross and misery follow. We must walk on the narrow and straight way of the Lord only, where there is water on one side and fire on the other. Whosoever will not take the risk, in his faith and confidence in God, to reach this destination, will not inherit the Kingdom of God. Jesus told us, 'Whosoever would be my disciple must take up his cross and follow me.'

Here the carnal nature begins to question, who can live and suffer like that? For one feels that it is impossible. The world says that no man can live that way. Some will mock, slander and still don't believe. Such we leave alone and pronounce eternal judgement.

But some are moved and God reveals Himself to them, for they foresee death and life, hell and heaven. They would rather live, but find that they are imprisoned in death and sin and therefore are helpless.

But God enlightens them and says, 'Oh man, what is impossible for you is possible with me. I will help you that you may believe, that you may voluntarily surrender and trust me. I want persons who come of their own free will. But you have a choice, if you remain in sin, death awaits you, surrender to me in faith and trust and it will become much easier. What seems impossible before will be easy and small.'

If man believes divine preaching and sincerely surrenders and obeys the truth, forsakes the world, turns to Christ, voluntarily sacrifices himself in Gelassenheit[3], bears His will patiently, according to the strength and power that is faithfully given him, God will work mightily in such a person to help him forsake his own will. Only then can God work in man and prepare him to be a temple of the Holy Spirit.

Then the covenant in Christ is made and accepted through the sign of baptism by which he confesses his faith and is incorporated in the Church of the saints. Through this he is bound and obligated to live a godly life in the Lord, and to accept punishment when he errs.

He surrenders to God in Christ and afterwards, in obedience and service to all the children of God, according to the will of the Father in Christ. He is then sealed by the Father with His Holy Spirit in Christ and is assured in his heart of the truth, life and God's Kingdom.

Then God's Kingdom, righteousness, peace and joy in the Holy Spirit begins in us. Who serves the Lord that way is pleasing to God. They devote themselves, through God's grace which disciplines them, to please the Father who has redeemed them from destruction and has planted them in His Kingdom. God's love is in their hearts and they rely on Him in complete confidence in Christ. They yield when He cleanses and refines them in affliction and await help and redemption in patient hope and silence. They will be given the crown of life after they have been tried and found faithful unto death. They have washed their garments in the Blood of the Lamb, followed Him, having buried their sins in baptism and arose to a new life. They have never surrendered any part of themselves for wicked purposes, but surrendered unto holiness with fear and trembling, to live, serve and die only for God. Blessed are those who have part in the first resurrec­tion, on such the second death has no power. Amen.

In conclusion, there is praise, honor, eternal peace and glory for those who seek after life in Christ with patience and good works. Wrath and eternal sorrow await for all who do evil, yes, for all unbelievers, unrepentant who remain in falsehood and will not yield to the truth in Christ. It is certain, in Christ, that all who will not forsake the Roman harlot and follow the Lamb of God, who drink of the cup of horror, filth, abomination, including all unrighteousness, they will inherit pain and torture for all eternity, before God and His angels.

May God enlighten all distressed, hungry souls and keep and strengthen all committed poor orphans in Christ. Amen.

Praise, honor and glory in His Church in Christ eternally.

By Ulrich Stadler

Den Karasmatiska "Tredje Vågen", Vart är den på väg? Del 1

Vad ligger bakom den ?Tredje vågen?
och vart är den på väg?
Del 1 När han tillfrågades av sina lärjungar om hur han förbereder sig för att be för övernaturliga helanden, svarade John Wimber: ?Jag dricker en Cola light?. (1) Enligt lärjungen var det inget nonchalant svar - bara en normal reaktion från en som lever i det övernaturligas sfär. (2)

Wimber är ledaren och fadersgestalten för den nyaste förgreningen av den karismatiska rörelsen, som är känd som ?den helige Andes tredje våg?, också kallad the Signs and Wonders movement (rörelsen med tecken och under). Denna senaste karismatiska strömning verkar ha svept över jorden under det senaste årtiondet. Är detta äkta vara eller bara ett konstlat surrogat, lika tomt på verkligt innehåll som en sockerfri läskedryck?

Uttrycket Tredje vågen myntades av C. Peter Wagner, professor vid Fuller Theological Seminary School of World Mission, författare till flera böcker om församlingstillväxt - och ledande förespråkare för Tredje vågens metod. (3) Enligt Wagner ?var den första vågen pingströrelsen, den andra den karismatiska rörelsen och nu förs den tredje vågen tillsammans med dem?. (4)

Fastän han erkänner den Tredje vågens andliga arv, avvisar Wagner inte desto mindre beteckningarna karismatisk och pentekostal (pingstinriktad).

?Den Tredje vågen är ett nytt verk av den helige Ande bland evangelikala, som av en eller annan orsak har valt att inte identifiera sig med varken pingstvännerna eller karismatikerna. Dess ursprung ligger lite längre tillbaka i tiden, men jag uppfattar den huvudsakligen som en rörelse, som börjar på 1980-talet och samlar kraft under de sista åren av det tjugonde århundradet... Jag uppfattar Tredje vågen som skild från, men på samma gång mycket lik den första och andra vågen. De måste likna varandra eftersom det är samma Guds Ande som utför verket... Den stora förändringen framstår i uppfattningen om innebörden av dopet i den helige Ande och den roll som tungotalet spelar i verifieringen av detta. Jag själv t. ex., skulle inte vilja att människor kallar mig karismatiker. Jag uppfattar inte mig själv som karismatiker. Jag är bara en evangelikal församlingsmedlem, som är öppen för att den helige Ande verkar genom mig och min församling på alla sätt som han önskar.?

Wagner tillstår senare att han avvisar beteckningen karismatisk inte precis p.g.a. någon doktrinell betydelse, utan först och främst p.g.a. den stämpel som är förknippad med den benämningen:

?Vi tillåter inte att 120 Fellowship (Wagners söndagsskoleklass) kallas ?karismatisk?, inte heller accepterar jag den beteckningen personligen. Jag har ingenting utom beundran och lovord för den karismatiska rörelsen och för karismatiker. Jag föredrar bara att inte vara det... På denna punkt är orsaken till vår semantiska preferens till stora delar social. Vare sig man tycker om det eller inte, har många ledande evangelikaler utvecklat en starkt negativ inställning till den karismatiska rörelsen under de senaste tjugo åren. Mycket av detta har orsakats av överdrifter, med vilka de flesta karismatiker inte vill identifiera sig. Men inställningen har tyvärr spridit sig till att omfatta hela rörelsen. Många av dessa evangelikaler är emellertid inte negativa till att den helige Ande är i verksamhet. Detta är en orsak till att jag tror, att han nu kommer i en tredje våg, som skiljer sig från de två tidigare vågorna med pingstvänner och karismatiker som kraftigt går vidare.?(6)

Är det då inte helt riktigt att uppfatta Tredje vågen som en del av den mer omfattande karismatiska rörelsen? Fastän det är sant att många som identifierar sig med den Tredje vågen undviker den vanliga karismatiska jargongen, när man skriver eller talar om dopet i den helige Ande, betraktar få om ens några lärare inom Tredje vågen detta som något mer är en skillnad i terminologin. (7) Wagners differentiering mellan den karismatiska rörelsen och den Tredje vågen verkar därför vara föga mer än en semantisk skenmanöver. (8)

Förvisso är det mesta av Tredje vågens läror och förkunnelse ett eko av vanlig karismatisk doktrin. (9) Det centrala är en fixering vid sensationella upplevelser och att man är upptagen med de apostoliska nådegåvorna: tungotal, helanden, profetisk uppenbarelse, kunskapens ord och syner. Liksom pingstvänner och karismatiker jagar Tredjevågen-anhängarna agressivt efter mystiska fenomen, mirakulösa krafter och övernaturliga under - medan man tenderar att underbetona de vanliga sätten för andlig tillväxt: bön, bibelstudium, undervisning i Guds ord, att hålla ut i lydnad och gemenskapen med andra troende.

Dessutom har inte Tredje vågen, som Wagner vill påstå, lyckats att undvika ?utsvävningarna? inom de pentekostala och karismatiska rörelserna. Tvärtom har Tredje vågen-riktningar välkomnat vissa av de värsta villfarelserna och mest problematiska extremisterna från dessa tidigare rörelser. Kansas City-profeterna är ett typiskt fall. Wimbers böcker är fyllda med liknande exempel från länder i tredje världen. (10) Chuck Smith, pastor i Calvary Chapel, Costa Mesa (som Wimber tidigare samarbetade med), förklarade för en person som höll på med en bakgrundsundersökning, att han är övertygad om att ?John Wimber har införlivat alla vilseledande läror som uppstått hos pingstvännerna i sin undervisning.? Förvisso är den bedömningen inte långt från sanningen.

Några män som är anställda i vår kyrka besökte nyligen Wimbers Vineyard i Anaheim. Den kvällen de var där, fick de se ett verkligt tumultartat möte. Wimber försökte få alla att tala i tungor på samma gång. Kvinnor skakade våldsamt på golvet; en man låg på rygg i ett katatoniskt tillstånd; och överallt dansade hundratals människor, sprang omkring och skrek och stod på stolarna.

Trots alla tydliga bevis på motsatsen, har Tredje vågens apologeter haft en häpnadsväckande framgång med att skapa intresse för sin rörelse som ett icke-karismatiskt fenomen. Intet ont anande kyrkor och samfund har öppnat sina dörrar - och sina talarstolar - för lärare inom Tredje vågen, av vilka många ståtar med imponerande akademiska betyg. Den Tredje vågen kommer nu som en ödeläggande tsunami (väldig flodvåg) som lämnar kaos och förvirring i sina spår.

Försöket att saluföra den tredje vågen som icke-karismatisk passar in i ett mönster av listig marknadsföring och sematiska rökridåer som genomsyrar Tredje vågens undervisning. I själva verket visar sig praktiskt taget varje särdrag inom Tredje vågen vara ett falskt löfte. Vi ska se på fyra av dem.

Tecken och under?

Anhängare av Tredje vågen tror att fantastiska tecken och under visar att deras rörelse är äkta. Övernaturliga fenomen är själva hjärtat i Tredje vågen-credot. Människor inom Tredje vågen är övertygade om att underverk, syner, tungotal, profetior och helanden är väsentliga tillägg till evangeliet. De uppfattar kristendom utan detta som kraftlös, besmittad av det västerländska, materialistiska tänkesättet. (12)

Tecken och under är nyckeln till Tredje vågens evangelisation. Vissa personer inom Tredje vågen säger t.o.m. att icke-troende måste få uppleva det övernaturliga för att kunna föras till fullkomlig tro. Att bara förkunna evangeliets budskap, tror man, kommer aldrig att nå världen för Kristus. De flesta människor kommer inte att tro utan att se underverk, säger man, och de som gör det kommer att bli otillräckligt omvända och därför hämmade i utvecklingen av sin andliga tillväxt. (13)

Wimber citerar Elias kraftmätning med Baalsprofeterna på berget Karmel som ett klassiskt exempel på ett ?kraftmöte?, där Guds kraft besegrar ondskans kraft. (14) Liknande tecken och under, säger förespråkarna för Tredje vågen, är de viktigaste medlen vi borde använda för att sprida evangeliet.

De som utför underverk i vår tid har ännu inte kallat ner eld från himlen, men Tredje vågen-fantaster berättar om en del otroliga tecken och under som sker inom rörelsen. Wimber, t. ex. återgav en händelse där en kvinnas tå, som hade blivit avskuren, antas ha växt ihop. (15) Han skildrade en annan kvinna i Australien, vars gomspalt drog ihop sig övernaturligt tre dagar efter att Gud gav honom ett ?kunskapens ord? om att hon skulle bli helad. (16) Wagner återgav en berättelse av den argentinske helbrägdagöraren Carlos Annacondia, som sa till Wagner att

?Två speciella manifestationer av den helige Ande verkar göra intryck på icke-troende mer än något annat i hans kampanjer: att falla i den helige Andes kraft och att få sina tänder fyllda. Ganska regelbundet blir kariesangripna tänder fyllda och nya tänder växer upp där det inte fanns någon tidigare. Intressant nog, enligt Annacondia, är det oftast icke-troendes tänder som blir fyllda; mycket få hos troende.? (17)

Som vi har sett är både Wagner och Wimber övertygade om att många döda människor blir uppväckta.

Uppriktigt sagt finner jag dessa redogörelser befängda. Det är svårt att motstå slutsatsen att de antingen är rena lögner eller skrönor, som har utvecklats när de berättas. I varje fall förblir människorna anonyma som antas ha fått se detta inträffa. I de två fall som rapporteras av Wimber, påstår han att läkare var vittnen till händelserna. Han framställer dock ingen dokumentation.

Om de som utför underverk inom Tredje vågen uppriktigt tror att deras väldiga gärningar skall vara tecken för icke-troende, varför framställer man då inte bevis för att dessa händelser verkligen ägde rum? Fenomen som återställande av ett finger och en arm, helandet av skador vid födseln, övernaturlig tandläkarekonst och uppväckandet av döda borde vara lätta att dokumentera, speciellt om läkare finns närvarande. En oberoende bekräftelse av sådana under skulle skapa internationellt förstasidestoff. Detta skulle förvisso bidra till att åstadkomma det slag av världsvid respons, som personer inom Tredje vågen säger att de hoppas få se en dag.

Men ett mönster börjar att framträda av litteraturen inom Tredje vågen: de verkligt spektakulära underverken verkar alltid innefatta människor utan namn. Verkliga människors underverk har en benägenhet att vara vardagliga och svåra att bevisa - tillfrisknanden som innefattar smärtor i ryggen, ?inre helande?, lindring av migrän, emotionell befrielse, att det ringer i öronen, o.s.v. De enda utförliga berättelserna som innefattar kända människor beskriver i själva verket tillfällen när helandet inte sker.

Ett av de främsta exemplen är Wagners redogörelse för hans vän Tom Brewster, en förlamad som trodde på helande. Brewster var så förhoppningsfull om att Gud skulle hela honom, han t.o.m. gav ut en ?förväntningsförklaring? till sina vänner - ett uttryck för hans tro att han en dag skulle gå. Den tron vacklade aldrig, säger Wagner, fastän det var nästan trettio år sedan en dykolycka gjorde honom rullstolsbunden. Men underverket inräffade aldrig. Brewster dog efter en misslyckad operation av urinblåsan. (19)

Det är svårt att läsa den berättelsen, utan att lägga märke till hur tydligt den bildar en motsats till de många förmenta underverken, som Wagner, Wimber och andra författare inom Tredje vågen återger. De mest dramatiska underverken tas upp med knapphändiga detaljer och är nästan alltid anonyma. Sällan gäller de ens människor som är personligen kända för dem som redogör för underverken. Redogörelser med ögonvittnen som bekräftar det hela återges ibland, men är aldrig dokumenterade. De flesta UFO-iakttagelser finns att få med mer övertygande bevis.

En grupp på fem kristna läkare besökte en konferens som nyligen hölls av John Wimber i Sydney, Australien. Dessa män hoppades kunna fastställa sanningen i Wimbers påståenden, att övernaturliga helanden ägde rum i hans möten. En av dem, Dr. Philip Selden rapporterade:

?Det faktum att John Wimber visste att vi var närvarande och iakttog, kan ha bidragit till att ?tona ner? anspråken, som vi förstår gjordes vid tidigare konferenser... Mr. Wimber själv omnämnde skadade ryggar och tillkännagav att människor kunde förvänta sig smärtlindring, men ingen förändring som kunde dokumenteras av en läkare. Han medgav att han aldrig hade sett en fördärvad ryggkota återställd till normal form...

Som jag misstänkte var de flesta av tillstånden som man bad för i de psykosomatiska, triviala eller medicinskt svåra-att-dokumentera kategorierna:

problem med vänster stortå
nervösa besvär
andlig torka
olika benlängder (min favorit - jag kan inte mäta ben på ett exakt sätt)
sjuka ryggar och nacke, o.s.v. (20)

Läkaren drog slutsatsen: ?I det här stadiet känner vi inte till några organiska helanden som kan bevisas.? (21)

Vilken förklaring ges för människor som inte blir helade? Wimber verkar först klar på denna punkt:

?Det finns många orsaker till att människor inte blir helade när de får förbön. De flesta av orsakerna innebär någon form av synd och otro:

Vissa människor har inte tro på Gud för helande (Jak. 5:15).
Personliga, obekända synder skapar en barriär för Guds nåd (Jak. 5:16).
Ihållande och omfattande oenighet, synd och otro i grupper av troende och familjer hindrar helande i enskilda lemmar av kroppen (1 Kor. 11:30).
P.g.a. ofullständiga och felaktiga diagnoser av vad som orsakar deras problem, vet inte människor hur de ska be på rätt sätt.
Vissa människor förutsätter att Gud alltid helar direkt och när han inte helar omedelbart slutar de att be.? (22)

Konstigt nog förklarar Wimber senare: ?Jag lägger aldrig skulden på den sjuka personen, för att han har bristande tro om helandet inte sker.? (23)

Kanske har Wimber inte ännu tänkt igenom sin egen teologi om helande. Uppenbarligen förkastar han den bibliska principen, att kroppsliga sjukdomar kan vara en del av Guds suveräna plan. Men han har svårt att förklara varför så många inte blir helade. ?Jag har ständigt växande grupper av missnöjda människor som har kommit för att bli helade, och inte har blivit det?, har Wimber medgett. (24)

Del 2

Sanningen är att Tredje vågen, med all dess betoning på tecken och under, inte har åstadkommit något som kan bevisas och som i nytestamentligt avseende kan karaktäriseras som ett äkta tecken eller under.

Jesu underverk måste, när allt kommer omkring, vara normen efter vilken vi gör en sådan utvärdering. Ingen före eller efter honom har utfört så många tecken och under som han gjorde under sin jordiska verksamhet (Joh. 20:30; 21:25). Hans underverk var påfallande annorlunda än de som åstadkommits av den nutida rörelsen med tecken och under. Inte något gällde psykosomatiska svagheter; alla var uppenbara och möjliga att verifiera. De var, kort sagt, sanna tecken och under.

Vad kan vi mer lära oss om underverk av vår Herres verksamhet? Huvudsakligen att underverk inte åstadkommer sann tro i ett otroshjärta. ?Alltså kommer tron av predikan (att höra) och predikan i kraft av Kristi ord ? (Rom. 10:17, betoning tillagd).

Trots alla Jesu underverk - uppväckande av döda, helande av sjuka, att ge syn åt de blinda och hans auktoritet över onda andar - förkastade Israel honom och korsfäste honom. Och vid tiden för hans död, verkar det som han hade bara omkring 120 hängivna efterföljare (Apg. 1:15).

Evangelierna innehåller flera exempel på människor som såg Jesu tecken och under och ändå förblev i otro. Han tillrättavisade skarpt städerna där han utförde de flesta av sina underverk, Korasin, Betsaida och Kapernaum, eftersom de inte omvände sig (Matt. 11:20-24). Johannes 2:23 förklarar för oss att ?många kom till tro på hans namn när de såg de tecken han gjorde?, men ändå ansåg inte Jesus att de var sant troende (2:24). Johannes 6:22 återger att mycket folk följde honom ?därför att de såg de tecken som han gjorde med de sjuka?. Johannes 6:66 talar om för oss att många i samma folkmassa ?drog sig tillbaka, så att de inte längre följde honom?, efter att de hade hört undervisning av honom som de inte kunde acceptera. I Johannes 11 uppväckte Jesus Lasarus från de döda, ett fantastiskt underverk som inte ens hans fiender kunde förneka (11.47). Men långt ifrån att de trodde på Jesus, började de planera hans död (11:53). Johannes 12:37 sammanfattar det hela: ?Fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom?.

Det var inte heller på något annat sätt i fornkyrkan. I det tredje kapitlet av Apostlagärningarna helade Petrus och Johannes en man som hade varit lam från födseln. Återigen förnekade inte de judiska religiösa ledarna att ett underverk hade skett (Apg 4:16). Men deras gensvar var långt ifrån frälsande tro: de förbjöd dem att tala i Jesu namn (4:18).

Gå igenom redogörelserna för under och tecken i Gamla testamentet. De medförde inte frälsande tro heller. Faraos hjärta blev förhärdat trots de mäktiga tecknen och undren som Gud gjorde genom Mose. Och hela släktet av israeliter, som också såg dessa underverk och många andra, dog i öknen p.g.a. sin otro.

Trots alla de underverk som utfördes av profeterna, brydde både Israel och Juda inte sig om att omvända sig och blev till sist bortförda i fångenskap. Just den berättelse som Wimber återger som bibliskt försvar för ?kraftmöten?, Elias kraftmätning med Baals profeter, är ett exempel. Väckelsen som den åstadkom var kortlivad. Inom loppet av några dagar gömde han sig i fruktan för sitt liv (2 Kon. 19:4-8), och tillbedjan till Baal fortsatte tills Gud slutligen dömde Israel.

Det grundläggande antagandet som driver hela Tredje vågen är falskt. Övernaturliga verk, tecken och under är oförmögna att åstadkomma varken tro eller äkta väckelse. Dessutom missar kraftmötes-verksamheten hela poängen med vårt vittnesbörd. Vi har inte fått befogenhet att konfrontera satanisk kraft med övernaturlig kraft. Vi har fått befogenhet att konfrontera sataniska lögner med gudomlig sanning.

Därmed säger vi inte att tecken och under var oviktiga. Som vi har sett, hade de ett särskilt syfte: de visade att de som utförde dem i sanning var Guds sändebud (Hebr. 2:4). Och de drog ofta till sig människors uppmärksamhet, så att evangeliets budskap kunde förkunnas (Jmfr. Apg. 8:6; 14:8-18). De åstadkom emellertid inte frälsande tro.


Detta leder till ett andra falskt löfte som getts av Tredje vågen: den ?kraftförkunnelse? som de basunerar ut är knappast förkunnelse över huvud taget. Tredje vågens metod trubbar allvarligt av kraften i evangeliet. Många inom Tredje vågen är t.o.m. skyldiga till att ha utlämnat eller förvrängt det frälsande budskapet.

Jag inser att detta är en allvarlig anklagelse, men den har fötts fram genom överväldigande bevis. Tredje vågen-böcker och vittnesbörd är fyllda med berättelser om människor som antas ha blivit kristna p.g.a. något underverk som de sett - utan att man nämner om att evangeliet har blivit förkunnat för dem (25). Kanske blev evangeliet förkunnat - men uppgifter inom Tredje vågen vittnar sällan om det. Återkommande redogörelser som dessa otydliggör betydelsen av evangeliets budskap, och gör t.o.m. så att det verkar överflödigt. Hela rörelsen är ansatt av denna benägenhet.

Wimbers Power Evangelism , rörelsens viktigaste handbok om evangelisation, utelämnar varje hänvisning till Kristi kors eller doktrinen om försoning. Då Wimber blivit utsatt för kritik för denna brist, har han publicerat en ny bok som ägnar tretton (av mer än två hundra) sidor åt korset, Kristi död, rättfärdiggörelse, pånyttfödelse och ämnen som har med dessa att göra. (26) Ändå kan soteriologi (doktrinen om frälsning) och ett riktigt frälsningsbudskap knappast anses vara viktiga huvudteman inom rörelsen, trots all dess kraftiga betoning på hur man ska förkunna på ett rätt sätt. I allt ståhejet om tecken och under, har innehållet i evangeliets budskap knappast varit det som Tredje vågen varit angelägen om.

Mark Thompson återgav sina intryck från evangelisationsmötet på konferensen i Sydney:

?Teamet bekräftade sitt intresse för förkunnelse. John Wimber vinnlade sig speciellt om att förneka, att han ville avleda människor från denna uppgift. När allt kommer omkring, hade de inte planerat ett ?Helande- och evangelisationsmöte? i Sydney Showground på tisdagkvällen?
Ändå var det två saker som underminerade det intresse som de uttalat. För det första omnämndes Jesu kors kortfattat en gång under alla de allmänna mötena och seminarierna, som jag var på under konferensen...
För det andra, och vad som var mer allvarligt, fanns det inget evangelium i det så kallade evangelisationsmötet. Jesu kors var inte i centrum; försoningen förklarades inte och mänsklighetens behov och ombesörjandet av återlösningen blev inte ens ytligt behandlat. När han trodde att han följde Jesu och hans apostlars exempel, kallade Wimber fram dem som behövde bli helade - dåliga ryggar omnämndes, korta ben, nacksmärtor och en hel mängd sjukdomar. Man bad människor att ställa sig upp och team-medlemmar skickades ut för att be för dem, medan John Wimber på scenen begärde att Anden skulle komma. Efter ett par minuters tystnad hördes flera skrik och människor som grät. Lite senare förklarade Mr. Wimber att människor hade blivit helade och att Gud hade framställt det som ett bevis, ett tecken för dem som inte trodde. Kortfattat, de ombads att grunda sitt beslut på vad de hade sett, eller snarare på Mr. Wimbers tolkning av vad de hade sett. Kristi offer för världens synder utelämnades helt .

Jag satt där och undrade vilken tro människorna hade omvänts till den kvällen. Den liknade inte nytestamentlig kristendom utom till namnet. (27)

Själva den evangelistiska strategin inom Tredje vågen underminerar evangeliets budskap. Betoningen är på tecken och under, inte på förkunnelsen av Guds ord. Det är därför som Wagner kan förundra sig över den argentinske evangelisten Omar Cabreras fantastiska resultat: ?Människor blir ofta frälsta och helade på Cebreras möten innan han börjar predika?. (28) Hur kan någon bli frälst innan han hör evangeliet? Wagner försöker inte förklara vad han talar om.

En del inom Tredje vågen ger intryck av att underverk är mer effektiva än evangeliets budskap, i att framkalla ett gensvar till tro i ett människohjärta. Wagner t. ex. har skrivit:

?Kristendomen... började med 120 i övre salen omkring år 33 e.Kr. Inom tre årtionden hade den blivit den förhärskande religionen i det romerska riket. Vad åstadkom detta? ... Svaret är bedrägligt enkelt. Även om kristendomen framställdes för icke troende i både ord och gärning, var det gärningen som långt mer överträffade ordet i evangelistisk effektivitet.? (29)

Wagner citerar senare anglikanen Michael Harper: ?Underverk får människor att tro ?. (30)

Här finns alltså förklaringen till uppfattningen om ?kraftförkunnelse?: underverk framkallar frälsande tro. Inte bara det, underverk är mer effektiva än predikan i det avseendet. Wimber tror att de som bara predikar evangeliets budskap kommer till korta i sann förkunnelse. Han kallar deras tillvägagångssätt för ?programmerad förkunnelse?. (31) Det som istället behövs, säger han, är ?kraftförkunnelse?:

?Med kraftförkunnelse menar jag en framställning av evangeliet som är rationell, men som också går utöver det rationella. Uttrycket för evangeliet kommer med en demonstration av Guds kraft genom tecken och under. Kraftförkunnelse är en spontan, av Anden inspirerad, iståndsatt framställning av evangeliet. Kraftförkunnelse är förkunnelse som inleds och understöds av övernaturlig bevisning av Guds närvaro.
Genom dessa övernaturliga möten upplever människor Guds närvaro och kraft. Vanligtvis sker detta i form av kunskapens ord... helande, profetia och befrielse från onda andar. I kraftförkunnelsen övervinns motståndet mot evangeliet genom demonstrationen av Guds kraft i övernaturliga händelser, och mottagligheten för Kristi påståenden är vanligtvis hög.? (32)

Två villfarelser döljer sig i denna filosofi. Båda gör den ytterst ineffektiv i att vinna människor för sann tro på Kristus. För det första, när nutida underverk blir grunden för en evangelisk kallelse, blir evangeliets sanna budskap - Kristi försoning för våra synder och hans medföljande rätt att kräva herravälde över våra liv (Rom. 14:9) - en fråga av underordnad betydelse. Den historiske och bibliske Jesus förs åt sidan till förmån för en mystisk, förandligad Jesus. Trons fokus blir tecken och under, inte Frälsaren själv.

De som sätter sin tillit till nutida underverk blir inte frälsta genom den tron, oavsett hur uppriktigt de åkallar Kristi namn. Föremålet för sann frälsande tro är Herren Jesus Kristus, inte någons underverk. Galaterbrevet 2:16 bekräftar detta: ?Människan förklaras inte rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Kristus Jesus , så har också vi satt vår tro till Kristus Jesus , för att vi skall stå som rättfärdiga genom tro på Kristus och inte genom laggärningar. Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig? (betoning tillagd). Ingen evangelist kan på ett välgrundat sätt kalla någon till tro på Kristus, förrän han har klargjort de grundläggande bibliska och historiska sakerna i evangeliet, de som Paulus sa var ?det allra viktigaste?: ?att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna? (1 Kor. 15:3-4). Paulus hade som mål att ?predika Kristus som korsfäst? (1 Kor. 1:23). Detta måste vara det fokus som är i centrum för varje proklamation av evangeliet. Ett budskap som inte tar med det, kan inte göra anspråk på att vara evangeliskt.

För det andra är ?kraftförkunnelse? rent ut sagt obiblisk. Som vi lagt märke till ?kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord? (Rom. 10:17). Evangeliet, inte tecken och under, är ?Guds kraft till frälsning? (Rom. 1:16). Jesus sa att de som förkastar Skriften inte kommer att tro, även om de får se en uppståndelse: ?Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda? (Luk. 16:31).

Trots alla tecken och under som han utförde, höll inte Jesus på med ?kraftförkunnelse.? Han tillrättavisade gång på gång skarpt dem som krävde tecken (Matt. 12:38-39; 16:1-4; Mark. 8:11-12; Luk. 11:16. 29; 23:8-9; Joh. 4:48). Betoningen i Jesu verksamhet var inte underverk utan predikan. Han predikade ofta utan att göra tecken och under (jmfr. Matt. 13:1-52; 18:1-35; Joh. 7:14-44).

Markus 1:29-34 berättar att Jesus utförde många övernaturliga helanden i Galileen. Vers 37 omtalar att Petrus och de andra fann honom och entusiastiskt sa: ?Alla söker efter dig?. De ville att Jesus skulle utföra mer tecken och under. Men Jesus svarade: ?Vi går åt ett annat håll, till byarna här omkring, så att jag kan predika där också. Det är därför jag har gått ut ? (v. 38, betoning tillagd). För Jesus var predikandet av ordet viktigare än att utföra tecken och under. Den tredje vågen förespråkar ett annat tillvägagångssätt, när man ställer upp en fasad av övernaturlig upplevelse utan en grundläggande uppfordran till omvändelse. Det är inte biblisk förkunnelse.
(OBS! Artikeln fortsätter med del 2).

John F. MacArthur, Jr.

1.Don Williams, Signs , Wonders , and the Kingdom of God (Ann Arbor: Vine, 1989), 19.
2. Ibid.
3. Wagner skriver: ?Beteckningen ?Tredje vågen? dök upp medan jag blev intervjuad om detta ämne av tidningen Pastoral Renewal . Så långt jag kan säga, har den inget samband med titeln på Alvin Tofflers bästsäljare, The Third Wave . Det är bara ett uttryck som jag fann passande vid den tidpunkten, och som andra nu har lagt sig till med, för att beskriva denna den helige Andes nya kraftutveckling.? (C. Peter Wagner, The Third Wave of the Holy Spirit (Ann Arbor: Vine, 1988), 15.)
4.Ibid., 13
5.Ibid., 18-19
6. Ibid., 54
7. Se t. ex. John Wimber, Power Evangelism . (San Francisco: Harper & Row, 1986), 136-51.
8. Även Wimber verkar samtycka: ?Jag tror att Dr. Wagners ?tredje våg? inte så mycket är ytterligare en våg, som den närmast följande utvecklingen inom den karismatiska förnyelsen. Kanske både de pentekostala och karismatiska rörelserna är en del av en väldig rörelse av den helige Ande i detta land. Med detta perspektiv uppväger likheterna mellan rörelserna deras skillnader.? (Ibid., 122.)
9. Det är svårt att karaktärisera Tredje vågens doktrin på ett sätt som rättvist mot alla som identifierar sig med rörelsen. Jag vill inte göra gällande i detta kapitel, att alla inom Tredje vågen är skyldiga till alla de villfarelser som jag har belyst. Ett av Tredje vågens kännetecken är att man tonar ner doktrinära skillnader. Därför uttrycks ofta inte uppfattningar som skiljer sig åt inom rörelsen. Peter Wagner, t. ex., har försäkrat mig privat att han inte nödvändigtvis delar vissa av de uppfattningar, som förs fram av andra ledare inom Tredje vågen.
10. Power Evangelism ´s appendix B, ?Signs and Wonders in the Twentieth Century? (Tecken och under i det tjugonde århundradet) (Ibid., 175-185), ger utförliga bevis för detta.
11. Citerat av Robert Dean: ?Don?t Be Caught in the Undertow of the Third Wave? (Låt dig inte dras med i Tredje vågens baksug). Biblical Perspectives (maj-juni, 1980), 1.
12. Wimber, Power Evangelism , 39-41.
13. Ibid., 46.
14. Ibid., 17.
15. Citerat i Wagner, The Third Wave , 15.
16. CT Institute symposium, ?The Holy Spirit: God at Work? (Den helige Ande: Gud i rörelse),Christiany Today (tillägg 19 mars, 1990), 29-30.
17. Wagner, The Third Wave , 96. Varför kariesangripna tänder blir fyllda istället för att bli återställda, är en fråga som Wagner inte tar itu med.
18. Andrew Shead: ?Spiritual Warfare: The Critical Moment? (Andlig krigföring: Den avgörande betydelsen),The Briefing (24 april, 1990), 7, sammanfattar det som Wagner sa på Sydney Spiritual Warfare Conference: ?Vi är vid en avgörande punkt i historien. I nästföljande årtionde kommer världen att vända sig till Jesus som aldrig tidigare i någon tidsepok. Neutralitet mot evangeliet kommer att vara något passerat. Hur kommer detta att ske? Genom en återupplivad kyrka, som genom sin enhet, tro och gudsfruktan kommer att återvinna de förlorade apostoliska maktbefogenheterna och med dem kommer att bota AIDS, frigöra de underprivilegierade och inprägla vikten av evangeliet hos hundratals miljoner människor.?
19. Wagner, The Third Wave , 123-25. Jmfr. också Wimbers beskrivning av hans avlidne vän David Watson i John Wimber, Power Healing (San Francisco: Harper & Row, 1987), 147-49. Wimber tillägnade Watson Power Healing .
20. Philip Selden, ?Spiritual Warfare: Medical Reflections,? The Briefing (24 april, 1990), 19.
21. Ibid., 20.
22. Wimber, Power Healing , 152.
23. Ibid. 174.
24. CT Institute symposium, 33.
25. Se, t. ex., Wimber, Power Evangelism , 18-19. Se också Wimbers ofattbara ?evangelistiska? möte med en man och hans fru på ett flygplan (ibid., 32-34). Wimber säger att han såg ordet äktenskapsbrott skrivet över mannens panna, så han konfronterade oförskräckt honom om denna synd. Mannen antas ha ångrat sig och även ha lett sin fru till Kristus, fastän Wimber inte säger att han ens delade med sig av evangeliet till paret.
26. John Wimber, Power Points (San Francisco: Harper, 1991), 103-16.
27. Mark Thompson, ?Spiritual Warfare: What Happens When I Contradict Myself,? The Briefing (24 april, 1990), 12 (betoning tillagd).
28. Wagner, The Third Wave , 99.
29. Ibid., 79.
30. Ibid., 92 (kursivstil i original).
31. Wimber, Power Evangelism , 45.
32. Ibid., 35.

Del 3

Vad ligger bakom den ?Tredje vågen?
och vart är den på väg?
Del 2
En biblisk inriktning?

Trots att deras rörelse bygger starkt på upplevelse, verkar ledare inom tredje vågen angelägna om att försäkra huvudströmmen av evangelikaler, att deras inriktning i grunden är biblisk. Som vi lagt märke till verkar Wimbers senaste bok, Power Points , vara ett försök att besvara de många anmärkningarna om att Tredje vågen saknar bibliska förtöjningar. Här tar Wimber till sist med en del som avhandlar vissa grundläggande doktrinära frågor, som har att göra med bibeln. Han bekräftar att han tar ställning för Guds ord som verbalinspirerat, ofelbart, och den högsta auktoriteten för andlig sanning som har att göra med kristen doktrin och livsstil. (33)

I praktiken avslöjar emellertid Wimber och andra ledare inom Tredje vågen, att deras inriktning är mer pragmatisk än biblisk. Fastän de är snabba att försäkra bekymrade kritiker att deras rörelse är helt biblisk, avslöjar fakta att detta bara är ännu ett löfte som Tredje vågen misslyckas med att hålla.

Om ledare inom Tredje vågen ibland verkar sända förvirrande signaler, så kan det mycket väl vara så att de är högst förvirrade om vad de verkligen tror. Undervisningen inom Tredje vågen förnekar uttryckligen bibelns tillräcklighet. Att påstå att Gud ger församlingen ny uppenbarelse i vår tid, är i själva verket att förneka att bibeln är fullkomlig och tillräcklig. Ledare inom Tredje vågen verkar emellertid inte förstå den saken.

Jack Deere, t. ex., är John Wimbers medhjälpare i The Vineyard Christian Fellowship i Anaheim. Deeres bakgrund som f.d. professor i Gamla testamentet på ett ledande evangeliskt seminarium, vittnar om att han är en av de mest teologiskt kvalificerade ledarna inom Tredje vågen-rörelsen. Deere försäkrade mig nyligen i ett privat sammanträffande, att han tror på och alltid har bejakat bibeln tillräcklighet. Vid the 1990 Spiritual Warfare Conference (1990 års konferens om andlig krigföring ) i Sydney delade han emellertid ut sitt tryckta manuskript, som innehöll en del med rubriken ?A Demonic Doctrine Illustrated? (En demonisk doktrin förtydligad), som löd:

?För att fullborda Guds högsta avsikter för våra liv, måste vi kunna höra hans röst både i det skrivna ordet och i det nya ord som uttalas från himlen... Satan förstår den strategiska betydelsen av att kristna hör Guds röst, så han har satt igång med olika attacker mot oss på detta område... Ytterst sett är denna doktrin (bibelns tillräcklighet) demonisk, även om kristna teologer har använts för att fullkomna den.? (34)

Vi behöver inte ?det nya ordet som uttalas från himlen?, p.g.a. att vi i bibeln har Guds ord som förblir i evighet (Jes. 40:8), den ?tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga? (Jud. 3). I det finner vi ?allt som hör till liv och gudsfruktan? (2 Petr. 1:3). Det är fullkomligt och absolut, och innehåller alla rikedomar vi behöver för att leva det kristna livet (Ps. 19:7-11). (35) Alla ordningar som förnekar en så grundläggande sanning, kan inte rättmätigt göra anspråk på att vara bibliska.

Den längtan efter ny uppenbarelse som kännetecknar Tredje vågen, inför i själva verket en lågt stående uppfattning om bibelns tillräcklighet i rörelsen. Genom att framställa utombibliska upplevelser som väsentliga för att ta emot Guds fulla välsignelse, har förespråkarna för Tredje vågen uppfunnit en ordning som aldrig kan bli sant biblisk, utan som alltid kommer att vara i hög grad subjektiv och pragmatisk.

Wimber erkänner sin starkt pragmatiska dragning. Han säger att han påverkades medan han var på Fuller Seminary: ?Dr. Donald McGavran, känd över hela världen för att ha gett sitt enorma bidrag till ämnet om församlingstillväxt, gav mig inspiration till vild pragmatism. Jag visste efter att jag utsatt mig för honom, att jag aldrig mer skulle vara tillfredsställd med församlingslivet som jag hade lärt känna det.? (36)

Förvisso har den skenande pragmatismen inom rörelsen för församlingstillväxt angett tonen för Tredje vågen. Rörelsen för församlingstillväxt studerar alla växande församlingar, doktrinärt sunda eller andra, och tenderar att innesluta vilka kännetecken som helst som bidrar till att de växer till, ofta utan avseende på om metoden som förespråkas är biblisk. Detta är utilitarism , filosofin att åtgärder är riktiga eftersom de är användbara. En författare beskriver Peter Wagners utilitariska synsätt:

?Wagner gör inte negativa utvärderingar om någon. Han har gjort karriär genom att finna ut vad som är bra i växande kyrkor och bejakat det - utan att ställa många kritiska frågor. Detta får honom att framställa som förebilder på församlingsliv inte bara Wimbers Vineyard, utan Schullers kristallkyrka, hela sydstatsbaptisternas kyrkosamfund och nästan varje annan kyrka som växer?. (37)

Wagner är uppriktig angående sin pragmatiska inställning:

?Jag är stolt över att vara bland dem som förespråkar kraftförkunnelse som ett viktigt medel för att slutföra missionsbefallningen i vår tid. En av orsakerna till att jag är så entusiastisk är att den fungerar. Över hela linjen är den mest effektiva förkunnelsen i världen idag åtföljd av manifestationer av övernaturlig kraft?. (38)

Walter Chantry framhåller: ?Det verkar som om allt för mycket uppmärksamhet på statistik om församlingstillväxt har fört kraftevangelister bort från just den teologi som människomassorna behöver?. (39)

Å ena sidan gör anhängare av Tredje vågen anspråk på att vara bibliska, men å andra sidan medger de att de är pragmatiska. Kan båda sakerna vara sanna? Absolut inte. Pragmatikern bryr sig först och främst omvad som verkar fungera . Den bibliske tänkaren bryr sig bara omvad bibeln säger . De inställningarna är vanligtvis i grunden motstridiga. Och när det som fungerar strider mot den bibliska förebilden, får i Tredje vågen nästan alltid det pragmatiska argumentet företräde. Alltså bestämmer upplevelsen både det praktiska och det teologiska programmet inom rörelsen.

Wimber säger: ?Jag har talat med många evangelikala teologer som har gått igenom betydande förändringar i sin teologi p.g.a. en upplevelse. Vi påverkas alla av våra upplevelser och behöver ödmjukhet att erkänna det... Vissa sanningar i bibeln kan inte förstås förrän vi har fått vissa upplevelser.? (40) Men sant bibeltrogna ändrar inte sin teologi, om man inte ställs inför en mer exakt förståelse av bibeln.

Wimber försöker sammanfoga den sanningen med sin metod: ?Gud använder våra upplevelser för att mer fullkomligt visa oss vad han undervisar i bibeln, och han omkullkastar eller ändrar delar av vår teologi och världsbild.? (41) Problemet som Wimber undgår att inse, är att upplevelsen kan vara falsk, medan Guds ord inte kan vara det. Målet med ett biblisk synsätt är att underställa våra upplevelser bibelns ljus, så att Guds ord formar vår förståelse. Om vi bedömer bibeln genom upplevelse, kommer vi förvisso att komma in i villfarelse.

Trots deras uttryckliga önskan att vara bibliska, har Tredje vågen-anhängarnas upplevelse-centrerade bibeltolkning - kombinerad med en utilitarisk förkärlek för vad som helst som verkar fungera - fört dem långt bort från biblisk teologi. T. ex. omfattar John Wimber romersk-katolsk undervisning om kraften i reliker. I ett helandeseminarium som sponsrades av Vineyard 1981 sa Wimber: ?Det har varit en ganska vanlig företeelse i den katolska kyrkan under en tidsperiod på omkring tolvhundra år, att människor blir helade som en följd av att man berör helgonens reliker. Vi protestanter har problem med detta, men vi som helar borde inte ha det, eftersom det inte finns något teologiskt som inte är i linje med det. För allt som vi gör är att vi ger dem en kontaktpunkt för deras tro.? (42) Wimber har också tänkt ut en del underliga uppfattningar om demonologi:

?Det finns många onda andar som inte har en kropp. Att ha en kropp (för en ond ande) är som att ha en bil. De vill ha en bil så att de kan förflytta sig. Om de inte har en kropp, är de en andra klassens demon. De är inte första klassens. Jag skämtar inte med er. Det är så det fungerar. Och därför är att ha en kropp (för dem) en stor sak. Det är därför som de inte vill lämna den ifrån sig.? (43)

Detta är fantasirikt, inte bibliskt. Men det fungerar i Tredje vågen, därför att en undervisning inte behöver hämtas från bibeln för att den ska kallas biblisk . Den måste bara undvika uppenbar motsättning mot välkända bibelställen.

Ibland följs inte ens denna princip. Wimbers undervisning om Jesu Kristi person är obetänksam som bäst, hädisk som sämst, men i varje fall uppenbart i strid mot bibeln. På sitt bandinspelade helandeseminarium säger Wimber: ?Har du inte fått lära dig att Jesus känner till allt? Det är många gånger i evangelierna när Jesus inte vet, och när han måste ställa frågor.? (44) Det uttalandet förnekar Kristi allvetande. Lika skrämmande är detta: ?Jesus betjänade ofta i förhållande till andras tro. Jesus fick ofta vind i seglen genom andras tro. Jag tror att det fanns tillfällen, när Jesus hade liten eller ingen tro till att hela en människa. Jag tror att det fanns tillfällen när han flödade i tro mer än vid andra tillfällen?. (45)

Bilden av Jesus som kämpar med en brist på tro, står i fullständig motsättning till hur evangelierna framställer vår Herre. Utifrån sin egen fantasi och upplevelse, har Wimber fixat till en uppfattning om en Jesus som har mer gemensamt med John Wimber, än med Jesus i Nya testamentet.

Wimber hävdar att olika yttre fenomen äger rum, när den helige Ande kommer över en person. Dessa inkluderar skakande och darrande, att man faller ner (?faller i Anden?), ett euforiskt tillstånd som liknar fylleri, att man hoppar upp och ner, en sammandragning av händerna som gör att de liknar klor, förvridningar i ansiktet, kroppslig stelhet, att man darrar, att man fladdrar med ögonlocken, tung andning, förnimmelser av värme, svettningar och en känsla av tyngd på bröstkorgen. (46) Naturligtvis associerar bibeln ingenstans dessa förnimmelser med att den helige Ande verkar i en människas liv. De låter mer som ockulta fenomen eller upplevelser som man själv framkallat än Andens frukt (jmfr. Gal. 5:22-23).

Trots att ledare inom Tredje vågen vill övertyga kristna utanför deras rörelse, att de grundligt har tagit ställning för bibeln som den absoluta normen för tron och hur man tillämpar den, bygger de vanligtvis sin undervisning på upplevelser, och bryr sig senare om att finna bibliskt stöd för att underbygga saken. Ken Sarles, docent i teologi vid The Masters Seminary, framhåller helt riktigt att: ?Wimbers två mest betydande böcker, Power Evangelism och Power Healing , är fyllda med berättelser, anekdoter och belysande exempel. Ibland blir själva berättelserna grunden för det som lärs ut. Det finns flera hänvisningar till bibeln, men undantagslöst förklaras de genom ett belysande exempel.? (47) Det mesta som skrivs inom Tredje vågen blir obestridligen lidande av denna tendens. Böcker som rörelsen bjuder ut förlitar sig starkt på personliga skildringar. Ibland vävs bibelhänvisningar in, men de är sällan eller aldrig hörnstenen i någon undervisning inom Tredje vågen. Bibelställen behandlas sällan i deras riktiga sammanhang. Istället förs isolerade bibelberättelser och versar in där det är möjligt som bevisande texter och för belysande syften.

Power Encounters , utgiven av Kevin Springer, påvisar denna tendens rakt igenom. Den är en samling vittnesbörd av människor som drivits in i rörelsen genom dramatiska, mystiska upplevelser. Ingen av de människor som presenteras i boken kom in i Tredje vågen, p.g.a. att studier i bibeln övertygade honom eller henne att rörelsen var ett Guds verk. Alla sveptes in genom en upplevelse, eller genom en rad upplevelser.

Mike Flynn, t. ex., en episkopal kyrkoherde, beskriver sin upplevelse under en gudstjänst medan han var på prästseminariet:

?Jag hade bestämt mig för att lägga av. Jag är inte säker på vad eller hur mycket jag gett upp - säkerligen prästseminariet, kanske mitt äktenskap, antagligen religionen - därför att jag aldrig fick en chans att få reda på det, för när jag gick fram till altarringen hände något oväntat och alarmerande när prästen lade brödet i min hand. Plötsligt började något som elektricitet att verka inom mig.
Jag hade inte mycket tid att fundera på det, eftersom förnimmelsen ökade dramatiskt när den andra prästen närmade sig med kalken. När han räckte kalken till personen intill mig, var den nästan outhärdlig och extremt alarmerande. Den enda orsaken till att jag inte rusade iväg var blyghet. När han rörde med kalken vid mina läppar, nådde alltihop sin höjdpunkt: Jag kände det som om en sorts Vesuvius spydde rakt ut ur hjässan på mitt huvud. Jag var säker på att jag strålade ut ett lysande vitt ljus och att alla stod och gapade åt mig. Och i mitt inre var ett våldsamt utbrott av den elektriska förnimmelsen.? (48)

Flynn säger att han inte förstod den upplevelsen och fastän han sökte om och om igen efter den, gav han till sist upp, ?placerade upplevelsen i ett hörn?, och blev cynisk, fientligt stämd till det kyrkliga etablissemanget och moraliskt dekadent. (49)

Frustrerad sökte Flynn förnyelse. ?Jag kommer ihåg att jag sa ungefär så här: ?OK, om det krävs att jag blir en emotionell idiot för att jag ska få denna gemenskap med Gud, då får det bli så??. Plötsligt kom han ihåg upplevelsen som han fick vid altarringen: ?Och när jag erinrade mig den upplevelsen, hände samma sak igen! Jag visste, och jag visste att jag visste, att mitt liv hade förvandlats. Det var den 22 augusti, 1972.? (50)

Men den upplevelsen förbleknade också efter omkring sex månader. Till sist begav sig Flynn iväg till en kvinna som bad för honom.

?När hon stod bakom stolen som jag satt på, förvarnade hon mig att hon skakade när hon bad och att jag inte skulle bry mig om det. Så lade hon händerna på mitt huvud och var tyst ett tag. Sedan bad hon att Gud skulle ge mig hennes smörjelse för minnenas helande (inre helande som det kallas idag). Jag var helt säker på att jag inte ville ha ett helande för det , men var alltför hövlig för att säga det till henne. Jag körde hem och tänkte att sammankomsten hade varit värdelös.
Men några veckor senare kom en kvinna in på mitt kontor, satte sig ner och förklarade sina allvarliga äktenskapsproblem, som härrörde från makens missbruk. Hon var i behov av helande för känslomässiga skador. Efter ett kort meningsutbyte med Gud i mitt sinne, samtyckte jag till att be för henne. Men jag insåg med en chock att jag inte hade den minsta aning om hur jag skulle göra det. Jag hade hållit på med att visualisera Kristi närvaro, att se Jesus på tronen vart jag än gick. Så jag såg på Jesus. Han steg ner från sin tron, knäböjde bredvid kvinnan, lade sin arm runt hennes axlar, och med sin vänstra hand utsträckt rätt in i hennes hjärta drog han ut något som liknade svart gelé. Detta stoppade han in i sitt eget hjärta där det krympte ihop tills det försvann. Sedan sträckte han ut handen in i sitt eget hjärta igen och tog ut en liten klump med vit gelé, som han omsorgsfullt lade in i kvinnans hjärta där mörkret hade varit. Till sist vände han sig till mig och sa: ?Gör så.? Jag kände mig ganska dum, men jag beskrev högt i bön det som jag hade sett Jesus göra, och kvinnan blev utan tvekan härligt och omedelbart helad.? (51)

Inre helande, visualisering, förnimmelser av värme och elektricitet - detta är vokabulären inom New Age och ockulta utövanden och har i sig ingenting att göra med biblisk kristendom. I själva verket hänvisar Flynn i hela sitt vittnesbörd bara en gång till bibeln. Flera gånger citerar han Johannes 15:5: ?Utan mig kan ni ingenting göra.?

Nära slutet av sitt vittnesbörd uttalar sig Flynn träffande: ?Jag vet inte hur kunskapens ord fungerar för dig, men för mig är det nästan alltid bara som ett klick genom mitt inre öga. Jag tycker om att säga att Anden talar med en ?visk?, som är en halv viskning. På ett känslomässigt plan känns det som jag ljuger, när jag uttalar ett kunskapens ord.? (52) Uppenbarligen är inte Flynn själv helt övertygad om att dessa budskap är från Gud. Min bedömning är att om han känner att han ljuger, gör han antagligen det. Hans inställning verkar emellertid skrämmande fräck. Han återger en lektion som han en gång undervisade på Fuller Seminary: ?Vid slutet av undervisningen, nedkallade jag Anden. När min kompis Lloyd Harris och jag steg in i bilen efter den händelsen, skämtade jag: ?Jag tror att jag måste ha ljugit omkring tjugofem gånger ikväll?. Lloyd skrattade och visste vad jag menade, för jag hade uttalat kunskapens ord omkring tjugofem gånger.? (53)

Del 4

Kan någon på allvar hävda att en sådan vanvördig inställning på något sätt inriktar sig på biblisk sanning? Wimbers skildring av hans egen andliga pilgrimsfärd visar en klar bild av att stödja sig på upplevelse på bekostnad av sanningen. Varje kris i hans liv, varje betydande förändring i hans tänkande, orsakades inte av Guds ord, utan genom en mystisk upplevelse. Hans öppenhet för karismatiska gåvor ägde rum efter att hans fru hade fått ?en personlighetskrasch?. Han skriver: ?En kväll blev hon genom en dröm fylld med den helige Ande... Hon vaknade upp och talade i tungor!? (54) En rad liknande upplevelser - inberäknat helanden, syner, drömmar, budskap från Gud och övernaturliga händelser - har lagt grunden för allt som John Wimber undervisar idag.

Wagner kom fram till sina uppfattningar på ett liknande sätt. Han skriver: ?Vad var det som föranledde förändringen? Hur vände jag 180 grader? Processen tog omkring femton år. Först det första, fick jag en oförglömlig upplevelse (55) under senare delen av sextiotalet.? När Wagner framställer sin översikt av dessa avgörande femton år, har varje vändpunkt som han nämner om samband med en person eller en upplevelse som påverkade honom. Inte en enda av de orsaker som han uppger för sin ?förändring av världsbilden? växte fram ur hans personliga studium av bibeln.

Wagner berättar om sin vän Edward Murphy, vice ordförande i Overseas Crusades, som en gång trodde ?att i det ögonblick den helige Ande kom in i en nykristens liv, drevs de onda andarna ut, om det fanns några där.? (56) Murphy har inte längre den uppfattningen, omtalar Wagner. ?Hans erfarenhet som missionär... tvingade honom att ändra sig.? (57)

Att forma sin teologi på detta sätt är oerhört farligt. Den definitiva auktoriteten för andliga ting blir ens subjektiva upplevelse, inte Guds objektiva ord. Bibeln störtas ner från dess rätta plats som det enda rättesnöret för tro och tillämpning av det kristna livet, och degraderas till en andrahandsurkund för att bekräfta ens upplevelse. Och när man inte kan hitta en upplevelse i bibeln, eller när den bestrider någon biblisk sanning, struntar man bara i bibeln eller omtolkar den. Att upphöja upplevelsen över bibeln, är att låta sig själv driva omkring på ett hav av mystisk subjektivitet.

En rapport om Wimbers Vineyard-rörelse från Christian Research Institute kom fram till att: ?Medan det finns mycket undervisning i Vineyard om vissa praktiska saker... verkar det finnas föga betoning på att undervisa i bibeln per se.? (58) Rapporten fortsatte:

?Medan bibelundervisning inte betonas tillräckligt, verkar upplevelsefunktionen i det kristna livet vara något överbetonad. Människor i Vineyard verkar ofta vara villiga att själva bevisa äktheten i sina andliga upplevelser. De verkar vara alltför villiga att förutsätta, att vad som än händer mitt ibland dem är från Gud. Därmed inte sagt att ledarna inte försöker visa att deras upplevelser är i enlighet med bibeln, utan att upplevelsen alltför ofta är deras utgångspunkt.? (59)

Uppenbarligen är Tredje vågen resultatet av en vild pragmatism som är förbunden med en osläcklig törst efter dramatiska och spektakulära upplevelser. Trots alla påståenden om motsatsen, är deras väsentliga inriktning inte biblisk.

Ett evangeliskt arv?

När man lyssnar på det som ledarna inom Tredje vågen påstår, kan man dra slutstasen att deras rörelse huvudsakligen består av konservativa evangelikaler, som förblir starkt övertygade om traditionell biblisk teologi. Fakta bekräftar helt enkelt inte detta.

Mycket i Tredje vågen är svårt att klassificera doktrinärt. Förklaringar och trosbekännelser är helt enkelt inte ett kännetecken på Tredje vågen. Wimbers Vineyard är typiskt:

?En annan oroande aspekt av Vineyards verksamhet är deras avsaknad av någon skriven trosbekännelse. P.g.a. att medlemmarna i Vineyard kommer från olika samfundsbakgrunder, har ledarskapet undvikit att fastställa bestämda doktrinära normer. Denna icke-betoning på doktrin stämmer också överens med John Wimbers och Bob Fultons (pastor i Vineyard i Yorba Linda, Kalifornien) ledarskap, vilkas bakgrund teologiskt omfattar anknytning med kväkarna, som typiskt nog betonar den inre upplevelsen av Gud och minimerar behovet av doktrinära uttryckssätt för ens uppfattning om Gud.? (60)

Trots det vill personer inom Tredje vågen placera sin rörelse i huvudströmningen av historisk evangelisk kristendom. Typiska utsagor från personer inom Tredje vågen betonar konservativa, t.o.m. fundamentalistiska rötter. Wagner, t. ex., säger: ?Min bakgrund är den inom Scofield-bibelns dispensationella evangeliska.? (61) Han är övertygad om att Tredje vågen är ?ett nytt verk av den helige Ande bland evangelikala.? (62)

Återigen, fakta bestrider sådana bedömningar. Rörelsen Tredje vågen är i stora drag ekumenisk, t.o.m. synkretistisk. Sanningen är att den evangeliska fasaden på Tredje vågen är en noggrant tillsnitsad image, ännu en central del i den skickligt utförda marknadsföringskampanjen som försöker sälja rörelsen till icke-karismatiska evangelikaler. I Power Points tillstår Wimber den extrema försiktighet som brukades för att hålla bokens doktrinära innehåll inom den historiska evangeliska kristendomens ramar: ?Detta projekt tog ett år längre än vi förväntade. Till en del berodde detta på vår omsorg om att grunda våra uttalanden om andlig tillväxt i historisk, ortodox (renlärig) teologi.? (63)

Men är ?historisk, ortodox (renlärig) teologi? verkligen i centrum av Tredje vågens undervisning? Nej.

Wimber trivs lika bra med romersk katolska lärosatser som med evangelisk kristendom. Som vi har konstaterat försvarar Wimber de katolska påståendena om helande genom reliker. Han förspråkar en återförening mellan protestanter och katoliker. En f.d. medlem säger: ?Under en konferens för Vineyardpastorer gick (han) så långt som till ?att be om ursäkt? till den katolska kyrkan å alla protestanters vägnar.? (64) I sitt seminarium om församlingsplantering konstaterade Wimber: ?Påven... är förresten mycket mottaglig för den karismatiska rörelsen, och är själv en pånyttfödd evangelisk kristen. Om man har läst något av det han skrivit om frälsning, vet man att han predikar evangeliet lika tydligt som någon predikar det i världen idag.? (65)

Ett tillägg i Wimbers Power Evangelism försöker fastställa att under och tecken har framträtt genom hela kyrkans historia. Wimber anger en vidsynt uppräkning av individer och rörelser - både ortodoxa (renläriga) och irrläror - som bevis. Innefattat i dessa är Hilarius (en munk på trehundratalet), Augustinus, påven Gregorius I (Den store), Fransiscus av Assisi (grundaren av Franciscanerorden), waldensarna (som motsatte sig påven och förföljdes av dominikanerna), Vincent Ferrer (som själv var dominikan), Martin Luther, Ignatius av Loyola, John Wesley och jansenisterna (en katolsk sekt). (66) I ett häfte som utgivits av Vineyard lägger Wimber till the Shakers (skakarna) (en kult som krävde celibat), Edward Irving (en misskrediterad ledare för Irvingitsekten i England på artonhundratalet) och de förmenta underverken och helandena som utfördes genom en uppenbarelse av jungfru Maria i Lourdes, Frankrike! (67)

Wagner ger Robert Schullers uppfattning om ?possibility thinking? (möjlighetstänkande) äran av att ha fört honom in i en helt ny dimension av kristen upplevelse. ?Schuller har hjälpt många människor med att börja tro Gud om stora saker,? skriver han. (68) Han känner sig lika väl till mods med att stödja den koreanske pastorn Dr. Paul Yonggi Chos uppfattningar om ?den fjärde dimensionen?, som har sina rötter i buddistiska och ockulta läror.

Wimbers önskan att omfatta och förena motstridande uppfattningar uppenbaras i hans egna ord:

?Jag deltog nyligen i en konferens där sex olika kristna ledare var inriktade på innebörden av andlighet. Jag blev överraskad av att konstatera hur skilda deras uppfattningar var, fastän dessa skillnader borde ha varit något förutsägbara, eftersom ledarna kom från olika samfundsbakgrunder. Jag fann att jag själv kände att ingen av dem antagligen hade ?fel?, utan att var och en, på hans eller hennes sätt, hade rätt.? (70)

Detta framställer kortfattat Tredje vågens inställning till sanningen: alla har rätt - katolicism är riktig, högkyrklig anglikansk lära är riktig, lågkyrklig anglikansk lära är riktig, the Shakers (skakarna) har rätt, kväkarna har rätt och evangelikal tro är riktig också. (71).

Tredje vågens undervisning överger emellertid ganska snabbt konservativ evangelisk tro, eftersom anhängare till Tredje vågen har dragit slutsatsen att Guds kraft saknas i evangelisk teologi. I sitt förord till Don Williams Signs ,Wonders , and the Kingdom of God sammanfattar John White den typiska synen inom Tredje vågen:

?1900-talets fundamentalistiska teologi, som i början på ett värdefullt sätt bekräftade tron på nytt gentemot liberal teologi, färgades gradvis inte bara av en reaktion mot de liberala utan mot pingströrelsen. När den gjorde så, blev den inte bara mer raktionär, utan den kastade ut barnet med Guds kraft, medan den hela tiden förnekade att den gjorde det. Och reaktionen vid den tidpunkten var i mindre grad en begrundan av biblisk sanning, än omedvetna farhågor som förblindade oss för vissa saker som bibeln uttryckte.? (72)

Vad kan frigöra någon från dessa förblindande, omedvetna farhågor? Inte sanning utan upplevelse: ?Det är detta som hände med Don Williams. Genom presentationen av sin bok beskriver han de upplevelser som slet honom ut ur den reaktionära teologins tvångströja, en teologi som hade bundit och tagit musten ur honom, som gjorde honom fri genom suverän makt.? (73)

Man undrar emellertid om Williams någonsin hade anförtrott sig åt ?fundamentalistisk teologi? alls. Tydligen omfattade hans ?reaktionära teologi? inte ens en förvissing om att det övernaturliga är verkligt. Williams skildrar sitt tänkande innan han gick med i Tredje vågen: ?Var det möjligt att djävulen var en verklig fiende när allt kommer omkring? Kunde det finnas en kraft från Gud för att befria och förvandla livet helt och hållet?? (74)

Detta är inte funderingar hos någon som har anförtrott sig åt ?fundamentalistisk teologi?. Tydligen tillät inte Williams teologi honom att vara säker på att omvändelse till Kristus förvandlar livet helt och hållet. Kanske var inte hans problem strikt, reaktionär teologi när allt kommer omkring, utan läpparnas bekännelse till en troslära som han inte trodde på fullt ut.

Exakt detta är den vanliga gemensamma nämnaren i praktiskt taget alla vittnesbörd som framställs inom Tredje vågen. Nästan alla inom tredje vågen talar om teologi som till sin natur är åtskild från upplevelse, akademisk, undervisning med tvångströja, tom trosbekännelse, död ortodoxi (renlärighet). Wimber själv märker samma bakgrunder hos dem som framhålls i Springers bok, Power Encounters : ?Nästan alla av dem skulle beskriva sig själva som evangelikaler... (men) de insåg en väldig klyfta mellan det som de hade fått lära sig om Gud och deras upplevelse... (Sedan) fick de alla ett möte med Gud, dramatiskt i de flesta fall, som överrumplade dem.? (75)

Vittnesbörden i boken återger berättelser om män och kvinnor, vilkas teologi var tom, inskränkt, reaktionär och i vissa fall ett fullständigt hyckleri. Dessa människor höll intellektuellt fast vid sanning som inte banade sig väg ut i deras upplevelse. Nu söker de efter upplevelser och vill bygga ett nytt system av sanning i enlighet med dem.

Något ännu värre är att de, när de inte har kunnat finna verkligheten i den sanning de omfattade endast med sina tankar, nu vägrar att tro att någon över huvud taget kan få äkta upplevelser som förändrar livet, som gensvar på samma sanningar som de tyckte var ?tomma? och ?inskränkta?. De uppfattar dem som insisterar på sund lära, som att de helt och hållet förkastar möjligheten avnågon som helst egentlig upplevelse eller möte med Gud. När man inte har kunnat få tag på Guds kraft som gensvar på objektiv biblisk sanning, har de dragit slutsatsen att Guds verkliga kraft manifesteras någon annanstans - genom övernaturliga, sensationella och mystiska upplevelser. Och medan de på detta sätt påstår sig ha tagit ställning för evangelisk teologi, föraktar de den som kraftlös och i sig bristfällig.

Även omvändelse skild från det övernaturliga är otillfredsställande, säger man. Människor som gensvarar på evangeliet utan att få se tecken och under ?möter inte Guds kraft; därför går de inte vidare till en mogen tro. Eftersom det finns något bristfälligt i deras omvändelseupplevelse, blir tillväxten hämmad för många efteråt.? (76)

Bortsett från den rena arrogansen i den synen, är den fara som den innebär stor. Praktiskt taget allt som Nya testamentet påstår om tecken och under i den yttersta tiden, är en varning för falska lärare som kommer att använda underverk för att vilseleda. Jesus sa: ?Ty falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda. Jag har nu sagt er detta i förväg? (Matt. 24:24-25; jmfr. 7:22-23; 2 Tess. 2:3, 8-9).

Låt dig inte svepas med av Tredje vågen. Kom ihåg att den enda verkliga bedömningsgrunden på om en person eller en rörelse är från Gud, inte är tecken och under, utan en undervisning som överensstämmer med Guds ord. Och det starkaste uttrycket för Guds kraft i världen idag är inte något spektakulärt och ovanligt tecken eller under, utan en stilla gudsfruktan i ett Ande-kontrollerat liv.

John F. MacArthur, Jr.

(Del 1 och 2 utgör kapitel 6 i boken Charismatic Chaos).

John F. MacArthur är pastor-lärare i Grace Community Church i Sun Valley, Kalifornien, och hörs dagligen i radioprogrammet ?Grace to You.? Han tjänstgör som rektor vid The Master?s College and Seminary.

33. Wimber, Power Points , 31-51
34. Citerat i Thompson, ?Spiritual Warfare,? 11. Deere har på andra ställen upprepat anklagelsen att de som förkastar ?ny uppenbarelse från himlen? är sataniskt bedragna (Jack Deere, ?Gods Power for Today?s Church? (band 1), Nashville: Belmont Church, inget datum).
35. För en mer fullständig behandling av bibelns tillräcklighet, se John F. MacArthur, Jr., Our Sufficiency in Christ (Dallas: Word, 1991).
36. John Wimber, ?Zip to 3.000 in 5 years,?Christian Life (oktober, 1982), 20.
37. Tim Stafford, ?Testing the Wine from John Wimber?s Vineyard,? Christianity Today (8 augusti, 1986), 18.
38. Wagner, The Third Wave , 87.
39. Walter Chantry, ?Powerfully Misleading,? Eternity (juli-augusti, 1987), 29.
40. Wimber, Power Evangelism , 88.
41. Ibid., 89 (betoning i original).
42. John Wimber, ?Healing Seminar? (3 band) utgåva 1981 (outgivna), band 1.
43. Ibid., band 2.
44. Ibid., 24
45. Ibid.
46. Wimber, Power Healing , 215-23.
47. Ken L. Sarles, ?An Appraisal of the Signs and Wonders Movement,? Bibliotheca Sacra (januari-mars 1988), 70 (fotnot 52).
48. Mike Flynn, ?Come, Holy Spirit,? Kevin Springer, utg., Power Encounters (San Francisco: Harper & Row, 1988), 139-40.
49. Ibid., 140.
50. Ibid., 141.
51. Ibid., 142-43.
52. Ibid., 147-48 (kursivering i original).
53. Ibid., 147.
54. Wimber, Power Healing , 31.
55. Wagner, The Third Wave , 22 (betoning tillagd).
56. Ibid., 73.
57. Ibid.
58. Elliot Miller och Robert M. Bowman, Jr., ?The Vineyard,? CRI-tidning (februari 1985), 1.
59. Ibid., 2.
60. Ibid., Mer än sex år efter att CRI-tidningen gjorde denna anmärkning, har Vineyard fortfarande inte någon trosbekännelse.
61. Citerat i Wimber, Power Evangelism , 39.
62. Wagner,The Third Wave , 18 (betoning tillagd).
63. Wimber, Power Points , xiii.
64. John Goodwin, ?Testing the Fruit of the Vineyard,? Media Spotlight Special Report : Latter-Day Prophets (Redmond, Wash.: Media Spotlight, 1990), 24. Goodwin var Vineyard-pastor i åtta år och reste i stor omfattning med John Wimber.
65. John Wimber, ?Church Planting Seminar? (5 band) utgåva 1981 (outgivna), band 2.
66. Wimber, Power Evangelism , 157-74.
67. John Wimber, A Brief Sketch of Signs and Wonders Through the Church Age (Placentia, Calif.: The Vineyard, 1984), 41-46.
68. Wagner,The Third Wave , 38.
69. Ibid., 40. De ockulta rötterna i Chos metod finns dokumenterade i ?Occult healing Builds the World?s Largest Church,? och ?East Wind Blows West,? Sword and Trowel (7 november, 1987), 13-20.
70. Wagner,The Third Wave , 127.
71. Wagner säger faktiskt att en av de fem faktorer som kännetecknar Tredje vågen är ?att man undviker splittringar till nästan varje pris.? (C. Peter Wagner, ?Third Wave,? Dictionary of Pentecostal and Charismatic Movements (Grand Rapids: Zondervan, 1988), 844.)
72. John White, förord i Williams, Signs , Wonders , viii.
73. Ibid., ix.
74. Ibid., 10.
75. John Wimber, förord i Springer, utg.,Power Encounters , xxxii.
76. Wimber,Power Evangelism , 46.

Strömningar i den karismatiska rörelsens kölvatten

Många trender och många vindkast

Naturligtvis förekom sådana trender också före den karismatiska rörelsens framträdande. Som exempel kan vi bara nämna den amerikanska ?helbrägdagörelsen? med en rad ?mirakelmän? i centrum som kom åtskilliga år tidigare.

På senare år har vi fått ?lovsångsväckelsen?, då boken ?Guds makt genom lovsång? blev en bestseller, vilket också förde till en speciell ?lovsångsteologi?, som alltjämt är på tapeten. Så kom ?lärjungaväckelsen?, då man gjorde en viss skillnad på vanliga kristna och lärjungar. För att förtjäna sistnämnda titel behövde man träning och utbildning. Den lever också vidare. Så kom en tid då andeutdrivning och kamp mot demoner blev väldigt aktuellt. Detta har tonats ned trots att den ockulta faran bara ökar överallt i västvärlden. Trenderna följer alltså inte alltid det som är aktuellt i tiden. De består mer av godtyckliga religiösa moderiktningar än av en anpassning till den rådande situationen. Ja, så har vi fått trosrörelsen med sin speciella framgångs- och härlighetsteologi. Men vi måste vara på det klara med att trosrörelsen fanns i Amerika under benämningen ?Word of Faith Movement? redan före den karismatiska förnyelsen. För oss i Norden kan det se ut som trosrörelsen är en sorts fortsättning på den karismtiska rörelsen, men det beror på att den kom till våra breddgrader på ett relativt sent stadium. Så måste vi nämna ?profetväckelsen? och införandet av s.k. ?kunskapsord? i avsikt att uppenbara fördolda ting om människor eller förhållanden. Men ?profetrörelsen? har också fört till en form av s.k. ?herradömesteologi?, enligt vilken den kristna församlingen i ändens tid kommer att uppleva den mest otroliga framgång. Det ska vi återkomma till i en särskild artikel.

Redan ganska tidigt upplevde man lite här och där att människor ?föll under Andens kraft?, som det hette. Detta har på senare år blivit starkt aktualiserat genom ?Torontoväckelsen?, som också kännetecknats av starka fysiska manifestationer. Folk faller, kommer i skakning, skrattar hysteriskt eller gråter. ?Pensacolaväckelsen? gick i stort sett i samma stil. Allt detta föranledde relativt nyligen en norsk evangelist att varna Guds folk för att bli ?vindflöjlar? som han kallade det. Han menade att det är farligt att ständigt följa med i alla dessa vindkast som senaste lärdomsväder. ?Vem kopierar vi just nu?? frågar han lite ironiskt. Ja, även bibeln varnar för att ryckas med av varje vindkast i läran. Religiösa moderiktningar duger inte som vägvisare.

På grund av den stora mångfalden av trender och strömningar, som förresten ofta griper in i varandra, kan vi inte i detalj analysera dem allesammans. Just nu ska vi begränsa oss till det man ofta har kallat ?fallande-väckelsen?. I den engelsktalande världen har uttrycket ?Slain in the Spirit? blivit vanligt. I Norge talar man om att bli ?slått ned av Ånden? och hos oss talar man om att ?falla under kraften?.

Vad säger bibeln om att ?falla under kraften??

Alla viktiga frågor måste få sitt svar i Guds eget Ord. Och där finner vi knappast något som liknar manifestationerna i Toronto eller Pensacola, men istället ganska många exempel på hur människor vid olika tillfällen föll ned inför Herren för att visa honom vördnad, ägna honom sin hyllning och tillbe honom. I Nya testamentet används då ordet ?proskunein?, som enligt Studiebibeln bara avser tillbedjan. Någon faller på sitt ansikte för att tillbe Herren. Så gjorde den spetälske, som föll ned inför Jesus och sa: ?Om du vill kan du göra mig ren ! ? (Matt. 8:2-3). Detsamma gjorde synagogföreståndaren, som vädjade om hjälp för sin dotter (Matt. 9:18-19). Också lärjungarna föll ned inför Jesus sedan han hade räddat dem ur stormen och även den blindfödde, som fått sin syn igen, föll ned inför Mästaren i tillbedjan (Matt. 14:33, Joh. 9:38). Vid alla dessa tillfällen är det människor som fullt frivilligt faller ner inför Herren. Ingen faller ofrivilligt eller okontrollerat och ingen faller baklänges.

Däremot berättar bibeln om att onda andar kan kasta omkull människor. Då används ett helt annat ord, nämligen ?ripto?, som beskriver hur någon kastas till marken (Luk. 4:34-35). En gång sägs det om en demonbesatt person att han kastade sig ned inför Jesus. Se Lukas 8. Men då är det inte alls det ord som hör samman med tillbedjan som används. Istället används ett ord som kan betyda att ?han föll framstupa?. Exakt samma ord använder Jesus själv då han talar om störtfloden och vindarna som kastade sig mot huset så att det föll omkull. Andarna som bodde i den besatte var både maktlösa och skräckslagna inför Jesus. Det var demonernas panikkänsla som fick deras offer att reagera som han gjorde.

Några gånger verkar det som om Herrens fiender skulle ha fallit baklänges till marken. Då hela hopen med Judas i spetsen kom för att fängsla Jesus och hörde honom säga vem han var, ryggade de tillbaka och föll till marken (Joh. 18:6). Då väktarna vid graven såg ängeln vältra bort stenen skakade de av skräck och blev som döda (Matt. 28:4). Wuests översättning säger att de ?kastades in i en okontrollerbar bävan ?. Vid mötet på Damaskusvägen föll förföljaren Saulus till marken. Förmodligen färdades han på ett riddjur och tumlade antagligen till marken, kanske från en åsnerygg.

Vi finner inga exempel på att Guds kraft slår gudfruktiga människor till marken. Även då en Guds man ibland överväldigas av Herrens närvaro och känner sig så liten och kraftlös att han faller ned som död, får han genast höra ord av uppmuntran och kraft. Så skedde med Johannes på Patmos (Upp. 1:17). Daniel föll flera gånger ned med ansiktet mot jorden, gripen av bävan och kraftlöshet. (Se Daniel 8 och 9). Men då rörde en hand vis honom och reste honom upp. Profeten Hesekiel upplevde detsamma. Flera gånger berättar han: ?Jag föll ned på mitt ansikte. Men en andekraft kom in i mig och reste mig upp på mina fötter ? (Hes. 3:13-14). När jag läser dessa ord säger det ?Halleluja? i mitt hjärta. Gud kastar inte sina vänner till marken. Andekraften från honom reser dem istället upp! Det är den kraften Guds församling behöver uppleva mer av idag - den kraft som reser upp dem som är nedslagna och nedtryckta av själafienden.

På intet sätt vill jag göra min egen begränsade erfarenhet till ett sanningskriterium. Men vid praktiserandet av förbön för sjuka och sökande människor är jag inte van vid att se dem falla till golvet. Däremot har jag en del gånger varit med då människor som varit intagna av andemakter, inte kunnat uthärda en atmosfär av bön och Ordets förkunnelse och de har då fallit omkull. Detta tycker jag stämmer med de bibliska exemplen.

Några skakande vittnesbörd

En ung kristen från Oslo Kristne Center berättar att han tidigare var påverkad av New Age och deltog i en meditationskurs. Vad han där såg berättar han på följande sätt: ?Sedan folk legat på golvet en stund började de plötsligt att storgråta. De var hysteriska och uppförde sig som små barn. Några brast ut i vilda skrattsalvor. Själv upplevde jag helt fysiskt hur händerna knöt sig och ansiktet liksom snördes samman. Några av eleverna såg underliga väsen ?.

Den danske specialläkaren Michael Harry berättar om en färgad luthersk präst från Sydafrika, som samarbetade med Finska Kyrkan och som i egenskap av tolk åtföljde en grupp finnar vid Pingstkyrkan i Brownsville, Pensacola. Vi saxar lite från Harrys berättelse: ?Den finsk-afrikanske pastorn och hans sällskap hade fått plats i främsta raden. De blev föremål för förbön och det förväntades att de skulle falla som bevis på att den helige Andes kraft var verksam. Pastor Kilpatrick började andas på den stadigt stående prästen för att få honom att falla, men utan framgång. Trots detta fortsatte Kilpatrick att andas på honom och dessutom kom två män och ställde sig på var sin sida av prästen, som frågade: Varför kommer ni?? De svarade: ?Vi vill bara skona dig när du faller?. Men prästen behövde inte dessa ?catchers? (gripare) och pastor Kilpatrick gick vidare, till synes något förnärmad över att han inte fick finnen att falla i likhet med de flesta andra gästerna. Vad pastor Kilpatrick inte visste var att den färgade prästen var uppväxt i Sydafrika och att han där genom kontakt med hinduer kände till liknande företeelser. En hindu samlade mycket folk i New Age-sammanhang. Han bad medan han satte sitt finger på stående folks panna och de föll baklänges under stort jubel. En journalist från London skriver att han fick förbön av Pensacolapastorn, varefter han föll på gummimattan och grät medan han rullade runt. Efteråt blev han tillfrågad: ?Är du kristen?? ?Nej?, svarade han. ?Varför faller du?? ?Jag samlar på andliga upplevelser?. ?Har detta skett med dig tidigare?? ?Ja, hos hinduer och hypnotisörer?.

Inom hinduismen talar man om s.k. ?kundalini-verkningar?, som bl.a. förekommer inom Yoga och som starkt påminner om yttringarna inom ?fallandeväckelsen?, men det kan vi inte gå in på just nu. Som slutvinjett tar vi med några ord av Normand Andersen, en ledande man i en församling i Köpenhamn. För en del år sedan upplevde broder Normand att folk föll i golvet i praktiskt taget alla möten han deltog i. Han trodde att dessa manifestationer verkligen var från Gud, men började bli orolig då han upptäckte att han faktiskt kunde styra dessa fenomen helt själv. ?Då bestämde jag mig för att tala med Gud om saken?, säger han och fortsätter: ?Jag bad: Gud du vet vad som sker. Om detta inte är från dig ger jag upp det. Du får ta hand om det hela och styra det. Jag vill inte styra någonting eller någon människa. Från och med den dagen har ingen fallit i golvet. Sedan den tiden har Gud fört mig mera in i själva kärnan. Vi måste tillbaka till Kristi kors och Kristi evangelium, ty därpå vilar tron och därifrån utgår den kraft som är styrd av Gud?.

Dessa ord av vår danske broder påminner oss om hur viktigt det är att följa de gamla stigarna som alltid för oss till Kristi kors. Då evangelisten Filippus kom till Samarien fick han uppleva att många människor blev omvända, helbrägdagjorda och befriade från onda andar. Han fick döpa många till Kristus och den helige Ande blev mäktigt utgjuten över de nykristna. men vad predikade Filippus? Han predikade Kristus för folket står det i Apg. 8:5. När vi lyfter fram Jesus sker också allt det andra och då sker det som han vill. Då är kraften styrd av Gud som vår danske broder sa. Här går vägen! Låt oss vandra på den.

Artikeln är publicerad med tillstånd från tidningen Maranata!

Stig Andreasson


?Skriften allena skapar ensamma människor som kramar sin bibel men är avskurna från gemenskap med andra kristna.?

Det makabra påståendet - vi kanske numera skall kalla de evangelikala kristna för bibelkramare - är hämtat från Joel Halldorfs artikel i Nya Dagen den 11 april.  Citatet kommer från en artikel vars innehåll många i stort sett kan instämma i, nämligen behovet  av fördjupningsstudier i kyrkohistoria vid flera av våra teologiska utbildningscentra. 

Halldorf framför ett flertal argument som visar på vikten av att ägna tid åt att studera kyrkohistorien. Han talar om att vi behöver historien för att kunna

förstå och orientera oss i den värld som omger oss. Dessutom får vi klarhet om ? att det egna sättet att tänka och göra saker på inte är det enda och självklara.?  Slutligen säger han att ?vi kan, som det brukar heta, lära av historien.? Så långt var ju allting ganska bra.

Men vad som skiner igenom ? och som han delar med en växande teologgrupp - är en sorts ?antireformatorisk attityd? som tydligen sprider sig även hos vissa pingstteologer. För på annat sätt kan jag inte tolka Joel Halldorfs märkliga kommentar. Man kan ju fråga sig vad Joel Halldorf skulle varit idag om han inte hade fötts i kretsar där den teologiska skolningen bygger på sola scriptura principen.  Man kanske också borde tillägga att det var på grund av den rika kunskap i kyrkohistorien (inklusive kyrkofäderna) som reformationens ledare nådde fram till den reformatoriska bibelsynen. Man lyckades ju genomskåda den skolastiska och mystika teologin och även om man hos den senare accepterade vissa tankar, så fick de endast plats i en reformatorisk teologi som byggde på de tre solas.

Men att döma av artikelns innehåll delar Halldorf ungefär samma idéer som en ny våg av evangelikala mystiker, som har visat sig överförtjusta i kyrkofädernas ibland esoteriska förkunnelse. Det är alltså inte bara ett svenskt fenomen.  Hos dessa moderna mystiker märker man ett tilltagande intresse för den typ av erfarenhet som engagerar alla sinnena. Man har ett stort intresse för ritualism med inslag av rökelse, frälsarkrans, sakrament, ikoner, djupmeditation etc. Ordet får alltså endast en begränsad plats i denna teologi som bl.a. försvaras av den postmodernistiska ?emerging church.?  Kända teologer i denna rörelse är bl.a. Brian McLaren och Richard Foster. Den ortodoxa kyrkans sakramentala ritualism har ju också visat sig attrahera vissa evangelikala teologer och ledare.

Med andra ord, Joel Halldorfs syn på sola scriptura överraskar mig inte. Vad som däremot oroar mig är att en teolog som ser Jesus i Harry Potter ingår i Pingströrelsens teologiska nätverk och har en så bristfällig kunskap om våra pastorers kunskap i kyrkohistoria. Själv har jag träffat på pastorer inom Pingst som har åtskilliga hyllmeter av böcker, som många handlar om den kristna kyrkans historia. Slutet av Joel Halldorfs artikel andas högmod och brist på respekt för den gren av kristenheten som växt fram i reformationens kölvatten. På mig verkar det som doktoranden i kyrkohistoria bör följa sitt eget råd om fördjupade studier i kyrkohistoria.


Nils Olov Nilsson

Åke Green fortsätter att hängas ut.

Åke Green fortsätter att hängas ut.

Åke Green har blivit en ständig följetong i svensk press och TV. Det verkar som om man aldrig tröttnat på att hugga på honom. Vid första bästa tillfälle hängs han ut inför svenska folket. Och mer än gärna påpekar man vilken förvriden bibeltolkning han står för. Trots detta står han för sina åsikter.

Det verkar också som om flera pastorer har bestämt sig för att förena sig i klagokören. Han representerar en kärlekslös och obarmhärtig teologi, menar man. Och en sådan skall man avlägsna sig ifrån.

I det senaste TV-programmet där Green medverkade gjorde man ingen hemlighet av att hans bibelsyn inte bara var farlig, den borde förpassas till historiens skräphög.

På bara några år har intoleransen hos toleransens mästare ökat avsevärt. De som innan klagade på biblicismens närsynthet och inskränkthet har nu förvandlats till första rangens kverulanter som tror att de har fått ett himmelskt uppdrag att bevara den ?sunda och rättrogna? teologin.

Men var Greens uttalande så märkligt? Jag bestämde mig för att se närmare på ett par kända förkunnare. Den förste jag studerade var Harald Gustafsson, som under sin levnad gjorde sig älskad och berömd för sin förkunnelse inom Pingströrelsen.

I ett litet häfte som har titeln Samhällsproblem och andlig väckelse, och som utkom 1959, behandlar han flertalet av samhällets stora problem.  Ett av dem var den översexualisering och perversitet som härjar i vårt land. I häftet beskriver han den sexuella snedvridenhet som ett ?stinkande träsk?. Samtidigt efterlyser han ?profetgestalter som i Herrens namn har mod att kalla synden för dess rätta namn.? Men han stannar inte här. Han förtydligar sig och säger: ?Jag fruktar att vi nutida predikanter är alltför tama, lama och avsvarvade. Vi stöter ingen, och vi oroar sällan någon.?

Men nu kan ju någon ivrig försvarare av det homosexuella levernet säga att det har hänt mycket på de senast 50 åren. Jo, kanske det.  Delar av kyrkan har tagit udden av det kristna budskapet och ingått en sorts allians med toleransens profeter. Därför kan det vara intressant att lyssna till den förre påven Johannes Paulus II, som i boken Memory and Identity framförde tankar som måste ha chockat många av den kristna kyrkans predikande terapeuter.

I ett av kapitlen tar han upp frågan om ondskans ideologier och beskriver där både nazismen och kommunismen, två rörelser som trodde sig fått mandat att bestämma över människors liv o död.

Påven ställde sedan frågan var dessa ondskans ideologier befinner sig idag. En smärtsam fråga för honom. Överraskande nämner han de moderna västerländska demokratierna som tagit sig rätten att avgöra de ofödda barnens öde.  Han vänder sig alltså i kraftfulla ordalag mot abortförsvararna.

Men Johannes Paulus II stannar inte där utan nämner även de homosexuella och deras krav på adoptionsrätt och konstaterar att regeringar i Europa står under starkt tryck att ge med sig i dessa frågor. 

Därefter säger han: "man måste ställa sig frågan om det ännu inte en gång handlar om en ny ondskans ideologi, måhända ännu mer försåtlig och ockult (min bet.), som försöker exploatera människan på bekostnad av familj och mänskliga rättigheter".

Cancersvulst, stinkande träsk eller en ondskans ideologi. Tre personer, tre profeter, tre utsagor. 

 -Nils Olov Nilsson

My Eyes Are Dry

Korsets budskap i den religiösa förvirringens tid

Jag tror jag har något viktigt att säga. Först och främst ska jag läsa Guds Ord. Vi läser ur första Korintierbrevet:
-Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft. Det är ju skrivet: ?Jag skall göra de visas vishet om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ned.? Ja, var äro de visa? Var äro de skriftlärda? Var äro denna tidsålders klyftiga män? Har icke Gud gjort denna världens visdom till dårskap? Jo, eftersom världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i hans visdom, behagade det Gud att genom den dårskap han lät predikas frälsa dem som tro. Ty judarna begära tecken, och grekerna åstunda visdom, vi åter predika en korsfäst Kristus, en som för judarna är en stötesten och för hedningarna en dårskap, men som för de kallade, vare sig judar eller greker, är en Kristus som är Guds kraft och Guds visdom. Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor. (1 Kor 1:18-25)
Vi tar också v 2 i andra kapitlet:
-Ty jag hade beslutit mig för, att medan jag var bland eder icke veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst.

Evangeliets budskap kan sammanfattas i uttrycket ?talet om korset?, eller ?budskapet om korset?, som några översättare skriver. Paulus sade sig inte vilja veta av något annat än detta budskap om Jesus Kristus som korsfäst. I kapitel 15 samma brev, säger han: jag påminner om det evangelium jag predikade. Han säger att han hade där ett huvudstycke, och det bestod i att Kristus dog för våra synder enligt skrifterna, och att han uppstod på den tredje dagen. Det var det väsentliga, huvudstycket i Paulus? budskap.
Detta budskap har alltid mött motstånd och gensägelse i denna världen. Judarna begärde tecken. De var ofta väldigt fokuserade på det spektakulära, och bad ofta Jesus om speciella tecken; trots att han gjorde så många under och tecken ville de ständigt ha fler; de var ständigt på jakt efter något spektakulärt. De var också väldigt upptagna av lagen och lydnaden; att man på den vägen skulle komma i harmoni med Gud.
Grekerna gick den mänskliga visdomens väg. Grekerna åstunda visdom, säger Paulus. Därför var det inte så lätt att få in korsets budskap där heller. När Paulus kom till Athen, visdomens högborg i den grekiska världen, då sa dessa filosofer och vishetslärare: vad är det för pratmakare som har kommit till vår stad? Tänk att en av historiens verkligt stora förkunnare ? det måste ha varit fantastiskt att sitta vid Paulus fötter och höra hans utläggning av skrifterna och hans förkunnelse. Men för dessa filosofer var han en pratmakare, för hans budskap var så annorlunda mot vad de var vana vid. Frälsning genom en korsfäst förkunnare! Det var dårskap i en värld där man höll på med mysteriereligioner, alla möjliga invigningar och gärningar, mänskliga ansträngningar. Talet om frälsning genom en korsfäst frälsare var dårskap. Så detta mötte motstånd.

Vi säger ibland att den första församlingen hade väldig framgång. Och det hade den ju. Men vi glömmer ofta att de hade också väldigt motstånd. Att det var svårt att komma in med evangelium på många platser och områden. Det har faktiskt varit så under hela historien. Korsets budskap har under historien varit ett ämne för diskussion och stridigheter.
Det skulle ta för lång tid att här och nu gå igenom hur man under historien har haft väldigt olika uppfattningar om försoningen, vad som egentligen skedde genom Jesu död på korset, och det är heller inte speciellt intressant för oss idag att se så mycket på detta. Men vi kan i förbigående nämna att också i vårt land var det under en tid något som man kallar ?försoningsstriden?. Det var två stora förgrundsfigurer på den tiden, Rosenius och Waldenström. Det finns mycket gott i både Rosenius och Waldenströms skrifter. Egentligen talade de nog förbi varandra. Det gällde många ting, bland annat den objektiva och subjektiva försoningen. Med den objektiva menar man att försoningen skedde när Jesus dog på korset. Då försonade Gud världen med sig själv. Den lutherska grenen lade tonvikten väldigt hårt just på detta. Waldenström var inte överens, han sa: nej, försoningen sker vid botbänken! När du kommer och lämnar ditt liv åt Gud får du förlåtelse för din synd och blir försonad med Gud. Båda hade rätt, egentligen. I bibeln beskrivs båda sidorna. Andra Kor 5:
-Det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv.
Där har vi den objektiva sidan. Gud har räckt ut handen, allt är färdigt från hans sida. Men så kommer det några verser längre fram: ?Låt försona er med Gud?. Man måste ta emot detta. Det har inte skett automatiskt för alla människor, du måste uppleva det personligt. Låt försona dig med Gud.
Nu ska jag tala litet om det väsentliga i korsets budskap, som det framställs i bibeln. Bara några grundläggande saker. Utan korset ingen frälsning. Petrus sa till judarna:
-Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.
Då menade han Jesus Kristus, inte bara idealmänniskan eller läraren Jesus, utan den korsfäste och uppståndne Jesus. Världslig visdom må förkasta detta budskap, men det är mänsklighetens enda räddning, det enda botemedlet mot vårt stora problem, som heter synden. Det som skedde på korset kallar Nya Testamentet för en återlösning eller ett friköpande. Där kan vi ta Rosenius till hjälp. Han var en lärd man, och han förklarade att de ord som används i NT var ord man använde då man talade om att köpa fri en slav på slavmarknaden. Med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar, folk och tungomål. Ni är köpta och betalning är given. Det betyder att Jesus kom ner till syndens stora slavmarknad och betalade priset för vår återlösning. Vi blev köpta tillbaka till den Gud vi kommit bort ifrån. Han betalade absolut priset. Men dessa ord betyder något mer. Det betyder inte bara att han betalade priset, men för oss bort från slavmarknaden så att vi aldrig mer ska komma tillbaka dit. Aldrig mer bli till salu!
Vem betalades priset till? Det finns några som menat att priset betalades till djävulen. Men inget i bibeln säger så. Detta var något som skedde inom gudomen. Så här står det: ?Gud försonade världen med sig själv?. Man ger djävulen för stor betydelse om man menar att det skulle betalas till honom.
Det fanns ett problem, som vi bara kan fatta litet av. Det var en konflikt mellan Guds rättfärdighet och Guds kärlek och villighet till att frälsa. Gud kunde inte frälsa utan vidare. Det måste ske en försoning, ett friköpande. Guds rättfärdighet krävde ett offer och hans godhet ville gärna förlåta syndaren. Gud löste konflikten genom att själv stiga ner till vår värld. Det står om Jesus att allt skapades av honom, genom honom och till honom. Han blev inte bara Guds representant bland människorna, han blev också hela människosläktets representant inför Gud. Och han tog på sig hela den dom som låg på oss. Därför säger Romarbrevet att så skulle Gud visa att han var rättfärdig och samtidigt rättfärdiggöra den som tror på Jesus. Så kunde Gud göra något som verkar omöjligt. Han är fortfarande rättfärdig, och förlåter dem som inte är rättfärdiga, de som inte har någon grundlag för någon rättfärdighet. Men därför att Jesus har betalat priset, så kan Gud förklara dem rättfärdiga som tror på Jesus och ändå fortsätta att vara rättfärdig. Detta är fantastiskt! Detta är återlösningen, det är friköpandet.
Men korsets budskap är också att synden har blivit sonad. Dvs, straffet, domen, skuldbrevet är utplånat. Det ligger i detta fantastiska ord som är så djupa att det inte är lätt sätta några andra ord: Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud. (2 Kor 5:21)
Han blev alltså ett syndoffer, han blev behandlad som synden själv. Han blev inte syndare ? absolut inte, synd fanns inte i honom. Men han blev ett syndoffer, ett skuldoffer. Och så kunde han nagla vårt skuldbrev vid korset. Där sitter det alltid; och har inte längre någon kraft och verkan. Så sker detta fantastiska att våra synder tillräknas Jesus, trots att han var den syndfrie. Och hans rättfärdighet tillräknas oss. Vilket byte! Dina synder tillräknas honom, hans fullkomliga rättfärdighet tillräknas dig. Den rättfärdighet vi får är en tillräknad rättfärdighet. Den som inte låter det bero på gärningar, men tror på honom som rättfärdiggör den ogudaktige, hans tro tillräknas honom till rättfärdighet.
I honom har vi förlossningen, syndernas förlåtelse efter hans nåds rikedom. Jesus, Guds sons blod, renar från all synd. Detta är med några få ord korsets budskap, som det är framställt i Nya Testamentet.
Då kommer den stora frågan: är den religiösa förvirringen större i vår tid än under tidigare skeden?
Vi har talat litet om hur det var på Paulus tid, och stridigheterna som varit förr. Det var en viss förvirring då också. Det är också idag så mycket tal om läror och teologi. Det viktigaste är att ha Försonaren i vårt hjärta. Men det är speciellt stor förvirring i vår tid.

I över femtio år har jag och Åse arbetat i Frankrike, och vi börjar nu allt mer förstå att medan vi mest varit upptagna med den andliga situationen i Frankrike, har det skett ett jordskred i hela Skandinavien. Vi känner inte igen mycket av den kristenhet och väckelserörelse som vi upplevde i unga år. Ju fler jag talar med, dess mer får jag bevis för att många har svårt hitta ett andligt hem där de trivs och får ut något av möten och förkunnelse. Det kommer fram allt mer att tvivlet på Guds Ord har trängt djupt in också i frikyrkligheten. Man har blivit allt mera gränslös, har inga klara linjer, drar inte upp någon klar skillnad mellan rättfärdighet och orättfärdighet. Man har upplevt en slags katolicismens renässans i Norden. Märkligt att det skulle bli så.
Vi har bara en kristen dagstidning, Dagen. Under senare år har jag konstaterat att där kan man läsa artiklar som måste betraktas som katolsk propaganda. Dem har man inte satt in för att varna för villfarelsen, för man har inga kommentarer, inget som säger att detta är vi inte överens om. Nej, det är bara rakt på sak . Skribenter får skriva något som är katolsk propaganda. Det har blivit så att man menar att en kristen tidning ska vara öppen för olika åsikter, och målet är inte att visa vägen, utan att skapa debatt och vara öppen. Men det konstiga är att om man någon gång försöker att säga något som går emot dessa trender, så får man inte alltid in vad man skriver i tidningen Dagen. Toleransen är enkelriktad.

De flesta människor här i Sverige vet inte så mycket om katolicismen. Det behövs mycket upplysning. De flesta vet inte att när man firar mässa i katolska kyrkan innebär det att Jesus kommer ner till kyrkans altare och offrar sig själv ständigt på nytt till sin himmelske Fader. Och mässan har inflytande på både levande och döda. Den ger särskild nåd för dem som är med på mässan, och man kan också läsa mässor för de avlidna.
Det är gåtfullt att man i det gamla protestantiska Norden inte ser denna villfarelse.

Vi har fått en förvirring i vårt land. För något år sedan skrev en statskyrkopräst till mig så här: ?Både min hustru och jag är storligen förvånade över att alla kyrkor och samfund i Sverige nu tycks luta starkt mot den katolska kyrkan.? Han var chockerad. Han är en bibeltroende man, som bygger på evangelii grundsanningar.
-Vi måste se på det som förenar, och inte det som skiljer, säger man. Det låter fint. Då ska vi alltså se bort ifrån att den katolska kyrkan säger att hon är den enda sanna kyrkan, och andra inte är sanna kyrkor. Ska vi se bort ifrån att utan katolska kyrkans sakrament, kan vi inte bli frälsta? Vad är det som förenar då? Det finns en Gud och Jesus är Guds son och att bibeln är Guds Ord. Ja, men katolska kyrkan säger att också traditionen är Guds Ord. Det går helt enkelt inte se bort ifrån en massa saker och säga att vi samlas omkring det som förenar. Det är alltför viktiga saker som skiljer. Såvitt jag förstår finns ingen möjlighet. Ska vi vara evangeliska kristna som håller fram grundsanningarna i Guds Ord, kan vi inte vara överens med katolska kyrkans krav på totalitär makt över allt som har med kristendom att göra.
En annan sak som skapat mycket förvirring i vårt land är det som skedde för 25 år sedan då trosrörelsen föddes här i Sverige. De började förkunna en försoningslära som var fullständigt på kollisionskurs mot allt som predikats; vare sig man var rosenianare eller waldenströmare så fick man höra något alldeles nytt då trosrörelsen började predika i vårt land. Många tror att de övergett den läran nu, men det har aldrig kommit något tydligt avståndstagande från ledande håll. Man gav ut böcker av amerikanska trosförkunnare. Kennet Hagin, t ex. När man nu gav ut böcker med hans förkunnelse, måste man väl vara enig med vad han förkunnar. De lär att Jesus dog inte bara fysiskt på korset, han dog även andligen. Han blev av djävulen förd till helvetet där han var i tre dagar. Då blev han född på nytt, uppstod och vann sin seger. Det betyder således att segern vanns i helvetet och inte på korset. Det betyder också att Jesus behövde födas på nytt. Såvitt jag förstår, är det bara syndare som behöver födas på nytt. Jesus var inte syndare. Därför är det otänkbart att han skulle behöva födas på nytt, för i så fall vore han inte annorlunda än alla andra. Och att han blev överlåten åt satan när han dog, är på total kollisionskurs mot Guds Ord. ?Fader, i dina händer överlämnar jag min ande?, var Jesu sista ord. Det var till sin himmelske Far han sa det. Och till rövaren sa han inte: nu ska du vara med mig tre dagar i helvetet, sen får du komma med till paradiset. Nej, idag ska du vara med mig i paradiset, sa Jesus. Inte efter femhundra år i skärselden heller, utan idag. Om någon hade behövt komma till skärselden, var det rövaren på korset. Han hade inte chans att ordna upp något i sitt brokiga liv, han blev frälst i elfte timmen. Bara för det att han insåg och bekände sin synd. Han trodde på Jesu gudom, ty han sa: tänk på mig då du kommer i ditt rike. Han trodde att Jesus var Messias. Det är Guds ofattbara nåd mot den mest ovärdige syndare. Det är evangeliets budskap. Där har vi inget om att Jesus blev övervunnen av djävulen och fick satans natur. Tänk att någon kan säga så. Han som bad för sina bödlar, hur skulle han kunna ha satans natur? Det är blasfemi att påstå något sådant. Katolikernas lära om att Jesus offrar sig varje dag i mässan är också blasfemi, det är hädelse.
Kennet Hagin sa att korset var nederlagets plats. Jag håller med om det. Men jag håller före att det inte var Jesus som led nederlag där, utan det var djävulen som besegrades där. Så står det i min bibel. Det är bra att kunna läsa. Därför kan jag läsa själv. Jag behöver inte gå via Kennet Hagin eller någon av hans eftersägare. I bibeln står att Jesus avväpnade andevärldens furstar och väldigheter, och han triumferade över dem på korset.
Måtte kristenheten vakna över vad som håller på att ske. Det måste väl finnas människor som reagerar? Man kanske reagerar i tysthet. Gud vare lov, det skedde aldrig någon förändring med Jesu natur. Han är densamme igår, idag så ock i evighetet. Han kommer aldrig att förändras, han får aldrig någon annan natur. Han är den han alltid varit. Denne Kristus vill vi förkunna.
Det konstigaste av allt konstigt är att katolicismen med sitt inflytande och trosrörelsen med sin förkunnelse håller på att flyta samman. Det är det mest gåtfulla av allt. Bibeln talar om villfarelsens ande, och kärlek till sanningen. Har man andra motiv än att föra ut sanningen, och är man gripen på ett eller annat område av villfarelsens ande, så kan man naturligtvis gå i vilken riktning som helst till slut. Men Gud vare lov, vi har Guds ord, och får hålla oss till detta.

Det är viktigt att vi som evangeliska, bibeltroende kristna håller oss till det som är klart och tydligt i Guds ord. Inte spekulera. Ibland händer det även i bibeltroende kretsar att man går utöver vad skrivet är. Man spekulerar. När man talar om korset och försoningen, ställer jag mig frågan: står det om detta i Guds Ord? I en tidning läste jag att på korset blev Jesus övergiven av sin Fader, för han sa ju: min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig. Då utöste Gud Fader sitt raseri över sonen. Då tänkte jag: står det verkligen så? Är det detta som ligger i Jesu ord? Jag upptäckte då att det står att vi ska vandra i kärlek såsom Kristus älskade oss och utgav sig som en gåva och ett offer, Gud till en välbehaglig lukt. Jesu offer på korset var för Gud Fadern en välbehaglig lukt, står det. Hur skulle det då kunna vara så att han utöste sitt raseri över honom?
Då gör man en dualism här; så Gud Fader är en vredgad Gud här, och så kommer sonen. Man får nästan tro att sonen kom för att frälsa Gud Fadern från hans vrede, istället för att frälsa människorna. Han tog på sig straffet och domen och allt detta som skulle bli följden av synden, men jag tror inte det var en sådan brytning, för den rätta översättningen av 2 Kor 5 är att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han kan inte bli fullständigt skild från sig själv, men Jesus var vår representant inför Gud och som människa skulle han bära mänsklighetens synd, och då upplevde han denna ångest och vånda och gudsövergivenhet i sin själ.
Jag kan inte pejla djupet i detta, jag vågar inte tränga in i vad som kunde ligga i detta fullt ut. Jesus måste vara ensam. Han var mänsklighetens representant inför Gud. Därför sände Gud inte tio tusen änglar för att befria honom från korset. Han kunde ha gjort det, men då hade inte försoningen blivit fullbordad. Då hade inte det skett som blev grunden för vår frälsning. Därför ser jag inte Gud som den vredgade Guden som utöser något raseri över sin son, men jag ser honom som den rättfärdige guden som ger det han själv har för att människorna ska räddas. Det var inte någon konflikt på något sätt. Det var harmoni.
Gud blev inte kärleksfull på grund av att Jesus dog, han var kärleksfull tidigare. Han älskade världen så att han gav. Kärleken var grunden till vad som skedde.

Undervisning av Stig Andreasson

Rekomenderade predikningar

True & False Prophets Part 1 by Art Katz

True & False Prophets Part 2 by Art Katz

Money,Music, Psychology by Zac Poonen (Video)

Eight ways to deceive ourself by Zac Poonen (Video)

False Prophets and the broadway by Zac Poonen (Video)

How to escape Deception by Zac Poonen (Video)

Another Jesus by Carter Conlon

A Gospel of Slaughter by Carter Conlon

Unholy ministers

(Thomas Brooks, "The Unsearchable Riches of Christ")

"Watch your life and doctrine closely." 1 Timothy 4:16

Heavenly doctrines should always be adorned with a
heavenly life.

Ministers must preach Christ as well in their life・as in
their doctrine. They must not be hot in the pulpit, and
cold and careless in their lives. The lives of ministers
oftentimes convince more strongly than their words;
their tongues may persuade・but their lives command.

What is it, which renders the things of God so contemptuous
and odious in the eyes of many people・but the ignorance,
looseness, profaneness, and worldliness of those who are the
dispensers of them. Unholy ministers pull down instead
of building up. Oh the souls who their lives destroy! These,
by their loose lives, lead their flocks to hell・where they
themselves must lie lowermost!

Wicked ministers do more hurt by their lives・than
they do good by their doctrine. Every minister's
life should be a commentary upon Christ's life!

"Be an example to all believers in what you
 teach, in the way you live, in your love, your
 faith, and your purity." 1 Timothy 4:12

Århundradets predikan?

Tryck på Länken nedan för att ladda ner denna predikan, som förmodligen är en av de mest inflytelserika predikan under detta århundradet

Här följer ett kort utdrag från den.:

Why should a person come to the cross?

Why should a person embrace death with Christ?

Why should a person be willing to go, in identification, down to the cross and into the tomb and up again?

I?ll tell you why ? because it?s the only way that God can get glory out of human being!

If you say it?s because he?ll get joy or peace or blessing or success or fame then it?s nothing but a Levite serving for ten shekels and a shirt. There is only one reason for you to go to the Cross, dear young person ? and that?s because until you come to the place of union with Christ in death, you are defrauding the Son of God of the glory that He could get out of your life.

For no flesh shall glory in His sight. And until you?ve understood the sanctifying work of God by the Holy Ghost taking you into union with Christ in death and burial and resurrection, you have to serve in what you have and all you have which is under the sentence of death: human personality, and human nature, and human strength, and human energy.

And God will get no glory out of that! So the reason for you to go to the cross isn?t that you?re going to get victory ? you will get victory.

It isn?t that you?re going to have joy ? you will have joy.

But the reason for you to embrace the cross and press through until you know that you can testify with Paul, "I am crucified with Christ.." (Galatians 2:20)

 It isn?t what you?re going to get out of it, but what He?ll get out of it, for the glory of God.

By the same token, why aren?t you pressed through to know the fullness of the Holy Spirit? Why aren?t you pressed through to know the fullness of Christ? I?ll tell you why ? Because the only possible way that Jesus Christ will get glory out of a life that He?s redeemed with His precious blood, is when He can fill that life with His presence and live through it his own life.

Vissheten om domen


När reformatorerna återupptäckte den storslagna sanningen om rättfärdiggörelse genom tro och började verbalisera den i sina skrifter, blev gensvaret från Rom att man hävdade, att denna doktrin förde med sig, att ett heligt liv blev onödigt. Om Kristi fullkomliga rättfärdighet tillräknas syndare enbart på trons grund, kan de som har blivit rättfärdiggjorda helt enkelt leva på vilket sätt man vill och ändå få garanti för att komma till himmelen. Eftersom man blivit fullkomligt rättfärdig i Guds ögon, har man inget behov av rättfärdighet i praktiken.

Reformatorerna besvarade den anklagelsen med att visa på att helgelse är oundvikligt i varje sann troendes erfarenhet. Jean Calvin skrev:

"Genom tro tar vi emot Kristi rättfärdighet, vilken allena försonar oss med Gud. Denna tro kan man emellertid inte ta emot, utan att samtidigt ta emot helgelse, eftersom Kristus "för oss har blivit till visdom, till rättfärdighet och helgelse och till förlossning" (1 Kor 1:30). Kristus rättfärdiggör därför ingen människa utan att också helga honom ". (Betoning tillagd)

Nutida protestantism tenderar att glömma dessa teologiska rötter. Faktum är, att de som fördömer frälsning med Jesus som Herre som villolära, har lurats in i samma villfarelse som Rom försökte tillämpa på de tidiga reformatorerna. Många av dem lär uttryckligen att rättfärdiggörelse genom tro medför att helighet blir oväsentligt. De ser helgelse i praktiken som önskvärt, t.o.m. väsentligt, men inte dess mindre utan relation till frågan om rättfärdiggörelse och inte nödvändig för evig frälsning. De tenderar att se den juridiska sidan av rättfärdiggörelsen som det totala i Guds frälsande verk. Helgelse i praktiken kan ske eller kanske inte sker, säger man. Detta beror då på personens villighet att lyda. Medan man erkänner att varje troende blir rättfärdiggjord, vill man lämna rum för troende som inte blir helgade.

Men den uppfattningen undergräver fullständigt reformationens teologi. Fastän rättfärdiggörelse och helgelse är skilda teologiska koncept, är båda väsentliga element i frälsningen. Gud kommer inte att förklara en person rättfärdig, utan att också göra honom eller henne rättfärdig. Frälsning inkluderar allt Guds verk för vår räkning, från hans förutvetande av oss före världens grundläggning till vårt slutliga förhärligande i den tillkommande evigheten (Rom 8:29-30). Man kan inte välja och vraka och acceptera evigt liv, medan man tar avstånd från helighet och lydnad. När Gud rättfärdiggör människor, helgar han dem också ( se t.ex. 1 Kor 1:2 och 6:11, där alla troende sägs vara helgade).

Dr. Martyn Lloyd-Jones skrev:

"Inser vi att om vi verkligen förstår doktrinen om rättfärdiggörelse genom tro, då har vi redan förstått det innersta väsendet och kraften i nya testamentets undervisning om helighet och helgelse? Har vi insett att det faktum att vi blir rättfärdiggjorda genom tro garanterar vår helgelse och att vi därför aldrig får tänka på helgelse som en åtskild och efterpåföljande erfarenhet? " (Betoning tillagd).

Bibeln utmanar dem som definierar frälsningen som en rent juridisk handling, utan några praktiska konsekvenser. Hebr. 12:14 talar om "ty utan helgelse får ingen se Herren".

Den versen gör inte helighet till en nödvändighet för rättfärdiggörelse, men den gör anspråk på den som en säker följd. Med andra ord, helgelse är ett kännemärke på alla som är återlösta, inte ett villkor för att ta emot frälsning. De vars tro är äkta, kommer med säkerhet att bli heliga och de som saknar sann tro, kan aldrig bli heliga. De har inget hopp om att få se Gud, förutom att stå inför honom vid domen.

Många som tror att de är frälsta, men lever oheliga liv, kommer att bli chockade när de får se vid den slutliga domen, att himlen inte är deras slutmål. Det är svårt att föreställa sig en mer fruktansvärd scen, än den som beskrivs av Jesus i Matt 7:21-23:

"Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: ´Herre, Herre´, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skola på ´den dagen' säga till mig: 'Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar'? Men då skall jag betyga för dem: 'Jag har aldrig känt eder; gån bort från mig, I ogärningsmän'".

De som ser på frälsningen som huvudsakligen en rättsligt förfarande, ett tillräknande skilt från rättfärdighet i praktiken, kommer att få svårt med denna Jesu varning. Den framställer frälsningen i i mycket praktiska termer. Den upprepar framställningen i bergspredikan: "Ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i himmelriket" (Matt. 5:20).

Här i Matteus 7, ger Herren oss en glimt av den kommande domen och tragedin för dem som kommer att stå framför tronen med höga förväntningar, men endast med en verbal bekännelse eller en huvudsakligen intellektuell kunskap. De kommer att bedyra, att de gjorde saker för Herren, men deras ord och hjärtan är tomma.Tragiskt nog, kommer Kristus att avvisa dem från himmelen.

Lägg märke till nyckelversen i vers 21, som beskriver den typ av människa som kommer att få vara i himmelen. Det är "den som gör min himmelske Faders vilja". Det är inte den som säger, att han känner Jesus eller som tror vissa fakta om honom. Det är den som gör Faderns vilja. Den som inte lever enligt Guds lagar ("ogärningsmän") kommer att avvisas (v.23). Vad vi kan lära oss här är att om en människa lever ett liv i olydnad, så spelar det ingen roll vad han säger eller vilka goda saker den människan har gjort. Han eller hon är en icke troende och riskerar att bli evigt fördömd.



Detta är en mycket stark varning, men den är en absolut nödvändig del av evangeliet enligt Jesus. Dessa kortfattade versar och de som följer direkt efter fördömer två felaktiga gensvar till Kristus: det första, som uppger sig tro, men underlåter att göra det som tron bjuder (Matt 7:22-23) och det andra, att höra utan att lyda (vers. 24-27).

Att säga utan att göra: Synden i tomma ord

Lägg märke till att de "många", som kommer att bli avvisade i domen inte är hedningar. De är religiösa människor, som har valt de mänskliga gärningarnas väg. De är de samma "många", som vi mötte i Matteus 7:13 och som tog den vida och breda vägen. Deras försvar kommer att vara de religiösa handlingar som de utfört (v 22). Paulus sa att människor som dessa "hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta av dess kraft" (2 Tim 3:5). De liknar i mycket fariséerna, upptagna med religiös aktivitet, inte nödvändigtvis avfällingar, villolärare, anti-kristliga, ateister eller agnostiker - de är endast människor, som försöker förtjäna Guds ynnest genom yttre gärningar i stället för att leva ut den rättfärdighet som grundar sig på tro (jmfr Rom 10:5-10).

Gärningarna de gör är endast till det yttre. De är hycklare, som säger de rätta sakerna, men inte gör dem från hjärtat. Den faktiska orsaken till att de kommer att bli avvisade, trots alla de goda saker de kommer att hävda att de gjort, är att de inte gör Faderns vilja (Matt 7:21). De lever inte enligt Guds lagar (v. 23). De känner till de rätta orden och kan tyckas goda utvärtes, men deras karaktär är inte av samma art. De är som många i dagens församling som bejakar sund lära, men inte är frälsta.

Dessa människor säger t.o.m.: "Herre, Herre" (Matt 7:21-22). Detta uppenbarar ännu en gång deras grundläggande renlärighet. De känner till Jesu anspråk som Herre och ger t.o.m. muntligt bifall till det, men de underkastar sig inte honom som Herre. De är som de, om vilka Jesus talade i Lukas 6:46: "Men varför ropen I till mig: ´Herre, Herre´ och gören dock icke, vad jag säger?" De är ivriga, gudfruktiga och väl ansedda. Tre gånger upprepar de: "i ditt namn....genom ditt namn....genom ditt namn" (v.22). De har varit sysselsatta med att göra saker i Herrens namn - t.o.m. underbara saker, och hela tiden tänkt att de tjänar honom med hänförelse. Men deras ord är tomma.

Att säga "Herre, Herre" och sedan inte lyda, är den moraliska motsvarigheten till en Judaskyss. Den som har fått sann tro är lika angelägen om att göra Guds vilja, som att bejaka sann lära.

Jesus uttalade orden i Matteus 7:21-23 som en varning till människor, som tror att de är frälsta, men inte lever i lydnad för Gud. I motsats till dagens predikanter, som går hur långt som helst för att undvika att störa någons frälsningsvisshet, var vår Herre fast besluten att tillintetgöra det falska hoppet hos alla, som ogrundat trodde att de var återlösta. Han utmanade ofta sådana människor. Han uppmuntrade aldrig någon som var osäker på sin frälsning, att strunta i tvivlen. Hans budskap står i stark kontrast till dagens evangelium, som verkar tydligt utformat för att stödja falsk frälsningsvisshet. Mönstret i nutidens förkunnelse är att ge människor ett behagligt och lättköpt budskap, att leda dem in en enkel bekännelse, att få dem att be en bön, skriva på ett kort eller vadsomhelst och sedan försäkra dem om att de är frälsta och att de aldrig ska tvivla på detta. Att vittna på detta sätt är i själva verket att bekämpa den helige Ande, vilkens uppgift är att ge både visshet till dem som verkligen är frälsta (Rom 8:16) och överbevisning till dem som inte är det (Joh 16:8-9). Gud vet om skillnaden, vi gör det inte. Det är inte vår uppgift att förvissa människor om deras frälsning.

Tillfälliga tvivel på ens frälsning är inte nödvändigtvis felaktigt. Sådana tvivel måste bemötas och behandlas med uppriktighet och på ett biblisk sätt. Bibeln uppmuntrar till andlig självprövning. I 2 Kor 13:5 skrev Paulus: "Rannsaken eder själva, huruvida I ären i tron, ja, pröven eder själva. Eller kännen I icke med eder själva, att Jesus Kristus är i eder? Varom icke, så hållen I ej provet. Den förmaningen förbigås till största delen - och bortförklaras ofta - i nutidens församling.

Det har blivit mycket populärt att undervisa bekännande kristna, att de kan åtnjuta frälsningsvisshet oavsett hur de lever sina liv. När allt kommer omkring, hävdar vissa, vad har det praktiska livet att göra med frälsningsvisshet, om frälsningen är en gåva till människor som helt enkelt tror på fakta om evangeliet? Den undervisningen är ingenting annat än lagöverträdelse i praktiken. Den uppmuntrar människor att leva i hyckleri, olydnad och synd, genom att erbjuda dem falsk frälsningsvisshet. Den motarbetar självprövning. Och detta gör klart våld på bibeln. Vi har fått befallningen att pröva oss själva, åtminstone så ofta som vi firar Herrens måltid (1Kor 11:28).

Självprövning är speciellt viktig i en tid som vår. När det finns statistik som påstår att mer än en miljard människor i världen är kristna, måste vi ställa oss frågan vem som fastställde kriterierna. Siffror som dessa stämmer inte med det som Jesus sa om många på den breda vägen och få på den smala. Även de som tillhör den rätta kyrkan kan vara bedragna och fullständigt utan Guds rättfärdighet genom Kristus.

Det finns flera kategorier av bedragna människor i kyrkan. Helt klart finns där hycklare, de som bara försöker visa sig religiösa. Andra är namnkristna, ytliga människor som kallar sig kristna p.g.a. att de har gått i söndagsskola eller "avgjort sig" för Kristus, men som inte har något fortlöpande intresse av att leva ut det som tron innebär. Andra åter är starkt sysselsatta med församlingen eller religiösa aktiviteter. De känner till fakta om evangeliet, med lyder inte Guds ord. De kanske går i kyrkan p.g.a. att de söker sköna känslor, välsignelser, upplevelser, helanden, underverk eller extatiska gåvor. Kanske är de engagerade i samfundet, församlingen, organisationen, men har inga förpliktelser mot Guds ord. De kan älska teologi av rent akademiskt intresse. Vad som än är orsaken, kommer många (Matt 7:22) som har anslutit sig till Kristus och kristendomen att bli bortvisade vid domen.

Lägg noga märke till att predikande, profeterande, utdrivande av demoner och att utföra underverk - även under renlärighetens täckmantel - inte är bevis på sann frälsning. Gud kan verka, och gör också ofta det, genom ofrälsta människor. Han brukade den opånyttfödde Bileam (4 Mos 23:5) - han brukade t.o.m. Bileams åsna! Kaifas, den onde översteprästen, profeterade Kristi död för nationen Israel (Joh 11:51-52). Mäktiga verk kan också göras genom Satans kraft, eller vara förfalskade. Egyptens trollkarlar kunde göra utföra vissa av de underverk som Moses gjorde. Skevas söner i Apostlagärningarna 19 drev ut demoner. Matt 24:24 förutsäger att falska kristusgestalter och falska profeter kommer att utföra tecken och under. Satan kan göra förunderliga saker, och han kommer att göra nästan allt för att vilseleda en icke troende till att tro att han eller hon är frälst.

Mirakler och profetior och mäktiga underverk är inte samma sak som ett heligt liv, och utan sann helighet, kommer ingen att se Gud (Hebr 12:14). Gud vill att vi ska återspegla hans karaktär: "Utan bliven heliga i all eder vandel, såsom han som har kallat eder är helig. Det är ju skrivet: 'I skolen vara heliga, ty jag är helig'" (1 Petr 1:15-16). "Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig" (Matt 5:48). Eftersom Gud är helig, kommer de i vilka han bor att gå framåt mer och mer mot helighet. Eftersom Gud är fullkomlig, kommer de som är hans sanna barn att gå vidare i inriktning mot hans fullkomliga standard. Om du är ostadig, eller om du drar åt motsatt riktning, gör du rätt i att pröva dig själv.

Att vi eftersträvar en fullkomlig standard, innebär inte att vi aldrig kan svika. Det innebär att vi tar itu med sveket. De med sann tro kommer att svika - och i vissa fall, svika patetiskt och upprepade gånger - men en äkta troende - kommer, som ett livsmönster, att bekänna sin synd och komma till Fadern för förlåtelse (1 Joh 1:9). Fullkomlighet är det normala, inriktningen är kriteriet. Om ditt liv inte uppvisar tillväxt i nåd och rättfärdighet och helighet, gör du rätt i att pröva äktheten i din tro - även om du tror att du har utfört stora saker i Kristi namn.

Att höra utan att lyda: Synden i oförnuftiga hjärtan

Vår Herre vidareutvecklar nu faran med den kommande domen med en kort illustration. Detta är sammanfattningen av bergspredikan. Illustrationen sammanför allt det som han har sagt om tro, rättfärdighet och behovet av att leva enligt den gudomliga normen. Den är en slutlig vädjan till människor i fara för domen:

"Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han må liknas vid en förståndig man, som byggde sitt hus på hälleberget. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och kastade sig mot det huset; och likväl föll det icke omkull, eftersom det var grundat på hälleberget. Men var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem, han må liknas vid en oförståndig man, som byggde sitt hus på sanden. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och slogo mot det huset; och dess fall var stort. " (Matt 7:24-27).

Det som vid första påseende tycks vara en enkel berättelse, är i själva verket en kraftig anmärkning mot människor som har sina huvuden fulla av kunskap, men inte har tro i sina hjärtan. Den klargör en motsats mellan dem som lyder och de som inte gör det. Vissa människor hör och reagerar på budskapet, medan andra hör och inte gör det. Det som vår Herre uppenbarligen vill visa oss, är att skillnaden mellan de två är en sak som får eviga följder.

Detta är ett sista upprepande av bergspredikans centrala tema - att de som inte äger en äkta rättfärdighet, inte kommer att komma in i himmelriket (Matt 5:20). Orden riktas igen till dem som gör anspråk på att känna Gud, som tror att de har fått del av riket, men vilkas liv inte uppenbarar Konungens karaktär och egenskaper.

Två män återges i Matteus 7:24-27, som visar på olika slag av lyssnare. Båda byggde hus. Antagligen byggde de dem inom samma område, eftersom samma storm och flod slog emot dem. Husen såg antagligen ganska lika ut. Den enda skillnaden som Jesus nämner om, är de grunder på vilka de byggdes. En man byggde på klippan och den andra byggde på sanden.

Detta var ännu en kraftig tillrättavisning mot fariséernas religion. De brydde sig inte om inre andlighet, hjärtats renhet eller nödvändigheten av ett rätt levnadssätt. De var hycklare, som bara brydde sig om det yttre, inte om att lyda Gud. Hela deras religion var som ett hus byggt på sand. Den såg bra ut vid första anblicken, men till sist var den bara bortkastad strävan, dömd till säker undergång.

Fariséerna bad, fastade och gav sina allmosor, men endast för att skryta med sin fromhet och för att få ett bättre rykte. Mycket av Jesu budskap i begspredikan hade riktats till dem och de människor som fått i sig giftet i deras undervisning. Jesus inledde sitt budskap med med en kallelse till ödmjukhet, sinnesändring, saktmod, hunger efter rättfärdighet, förbarmande och renhet (Matt 5:1-8). Fariséerna kände endast förakt för dessa egenskaper. De hyllade högmod, andlig förmätenhet, självrättfärdighet och att visa upp religiösa handlingar. Jesus krävde rättfärdighet som översteg fariséernas rättfärdighet (v 20), och menade att någonting saknades i deras religion. Han avvisade deras seder med religiöst hårklyveri, vilket fick dem att lyda lagens bokstav men inte bry sig om dess verkliga syfte (v 21-48). Han fortsatte med en tillrättavisning av deras uppseendeväckande maner (6:1-18). Han klandrade dem för deras dömande inställning (7:1-5) och ifrågasatte deras undervisning (v 15-20).

Nu utmanar Jesus dem att handla i enlighet med hans ord (v 24). Om de gör det eller inte, kommer att vara det bästa testet på om de är förståndiga eller dåraktiga. Till sist kommer deras gensvar att avgöra om de kommer att få höra de fruktansvärda orden: "Gån bort från mig, I ogärningsmän" (Matt 7:23).

De som tolkar bibeln har föreslagit flera tolkningar angående vad det innebär att bygga på klippan. Vissa har påpekat att Gud i gamla testamentet kallas en klippa (Ps 18:2). Andra lägger märke till att Paulus hänvisade till Kristus som den enda grunden (1 Kor 3:11). Men låt avsnittet tala för sig själv: "Var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem , han må liknas vid en förståndig man, som byggde sitt hus på hälleberget (klippan) (v 24, betoning tillagd). Att lyda Kristi ord är detsamma som att bygga på den fasta klippan.

Kol 1:21-23 lyder: "Också åt eder, som förut voren bortkomna från honom och genom edert sinnelag hans fiender, i det I gjorden vad ont var, har han nu skaffat fö I nämligen förbliven i tron, väl grundade och fasta". Jakob 1:22, en välkänd vers, lyder: "Men varen ordets görare och icke allenast dess hörare, eljest bedragen I eder själva". 1 Joh 2:3 lyder: "Därav veta vi, att vi hava lärt känna honom, därav att vi hålla hans bud". Titus 1:15-16 lyder: "Hos dem äro både förstånd och samvete orenade. De säga sig känna Gud, men med sina gärningar förneka de det; ty de äro vederstyggliga och ohörsamma människor, odugliga till att gott verk".

Alla dessa avsnitt undervisar att äkta troende tar emot Kristus och går vidare i honom. De hör hans ord och gör som det säger. De känner hans bud och håller dem. De gör inte anspråk på att känna Gud och likväl förnekar honom med sina gärningar. Bekräftelsen på frälsning är ett liv i lydnad. Det är det enda möjliga beviset på att en person verkligen känner Jesus Kristus. Om man inte lyder Kristus som ett livsmönster, så är bekännelsen till honom en tom muntlig utövning.

Tänk ett ögonblick på detta: En man byggde sitt hus på ett snabbt och lätt sätt, medan den andre byggde det på det svåra sättet. Att bygga på sand kräver ingen förberedelse. Du behöver inte gräva. Du behöver inte förbereda dig. Du bara smäller upp det. Det är en genväg som ger snabba resultat, men inte förblivande.

Mycket av dagens evangelisation är byggt på sanden. Den tillåter ingen tid för överbevisning om synd, ingen möjlighet till djup sinnesändring, ingen möjlighet till förståelse för varför vi måste inse verkligheten i att vi är förlorade och inget tillfälle för den helige Ande att verka. Tåget rullar och om du vill hoppa på, är det bäst att du gör det. Arthur Pink skrev: Det finns de som säger att de är frälsta, innan de har någon förnimmelse av att de är förlorade". Massor av människor som nämner namnet Jesus har i ovishet byggt på den ytliga, "höra-men-inte-lyda-drivsanden" (jmfr Matt 7:26). Nutidens slag av kristendom har blivit ytlig och godtar människor som inte har grävt djupt och lagt den rätta grunden.

Jesus sa att en förståndig man inte bygger ett torn utan att beräkna kostnaden (Luk 14:28). Han är villig att gräva djupt, han har tänkt igenom ansvaret, han förstår vad han ger sig in på och han vill göra det på rätt sätt. Detta är den man som hör och lyder (Matt 7:24).

Domens dag kommer. Det är detta som vindarna, slagregnen och vattenströmmarna (Matt 7:25.27) talar om. Gud sänder domens storm. Vissa kommer stå fast och andra kommer att falla. De som står fast är sanna troende, de som faller är de som aldrig i själva verket trodde alls. Skillnaden kommer att visa sig i om lydnad blev resultatet av att man hörde, om ett rättfärdigt liv blev resultatet av att man bekände sig till tron.

Denna beskrivning är förunderligt samstämmig med varningen i Matteus 7:21-23. I båda fallen är testet på sann tro om den medför lydnad eller inte.

Alltså slutar Jesu bergspredikan med en förödande varning för dom: "och dess fall var stort". Det är en varning för dom, kännetecknande för Jesu förkunnelse, men återigen, helt annorlunda än nutidens trendförkunnelse. Evangeliet enligt Jesus kräver en radikal förändring - inte bara en ny uppfattning, utan ett gensvar som innebär full överlåtelse.

Vad blev följden av hans predikan? En stor väckelse? Tusentals omvändelser? Nej. Om någon gjorde sinnesändring, står det inte nämnt om. Matteus 7:28-29 förklarar för oss: "När Jesus hade slutat detta tal, häpnade folket över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet och icke som deras skriftlärde".

Allt de gjorde var att analysera Jesu framtoning! Detta var just det som han hade rådit dem att inte göra. De var "häpna". Det grekiska ordet innebär bokstavligen att de var "bestörta från sina sinnen". Detta var inte en negativ reaktion. Många tolkar faktiskt detta idag som ett gensvar till frälsning. När allt kommer omkring bekände dessa människor att de aldrig hade hört sådan vishet, aldrig upplevt något sådant djup, aldrig förstått sådan berikande sanning. Ingen hade någon givit sådana fruktansvärda varningar för helvetet. Och självklart hade ingen någonsin konfronterat de religiösa ledarna på detta sätt! Jesus talade med sådan frimodighet och djärvhet! Han citerade inte de andra rabbinerna, utan han hade egen auktoritet. Han rörde vid varje dimension av det mänskliga livet i en verbal framställning som fick människor att tappa andan. Aldrig hade sådan djup insikt uttryckts i ett enda kraftfullt budskap. Massorna tyckte att han var underbar.

Men det gav inte ett gensvar till frälsning. De hade redan börjat bygga på sanden. Det fanns ingen sinnesändring, inget som yttrade sig i lydnad - bara analys.

Och det är här det slutar.

Men det kan inte sluta här för en sann troende. Någon med äkta tro kan inte höra Herrens ord och gå bort utan att handla på dem. De trogna kommer att bli mer än chockade, mer än förundrade, mer än beundrande - de kommer att bli lydiga. De bygger ett hus på den fasta klippan.


John F. MacArthur, Jr

Having a good conscience

"Having a good conscience." 1Pe 3:16

J.C Philpot

We cannot often see our faith, but we can sometimes see our conscience. We cannot always rejoice in the Lord, but we can see whether we fear his great name. We cannot always triumph over our enemies, but we can sometimes observe whether there is a sentinel upon the look out. Thus, if you want to know whether you have faith, look at faith's companion, see what faith is attended by; and if you don't find a "a good conscience," write death upon your religion. Throw away your sword; it is useless; it is of human manufacture; it will break in pieces when you have to encounter your enemy, the king of terrors; God's lightning will shatter it then.

But if the Lord has given you "a good conscience," a tender conscience, a pure conscience, he will strengthen your arm to fight the good fight of faith. You will often think your sword is so short, and your arm so weak that you cannot fight the Lord's battles. But if he has given you "a good conscience," a conscience tender in his fear, he has put into your hands the sword of faith, and he will one day manifest it clearly, that he has himself equipped you with it, by giving you victory over all your foes. Oh, may the Lord raise up in our hearts some sweet testimony that we have "a good conscience," and then we shall have this blessed consolation, that concerning faith we shall not make shipwreck.

The Great God Entertainment

by A.W.Tozer


A German philosopher many years ago said something to the effect that the more a man has in his own heart, the less he will require from the outside; excessive need for support from without is proof of the bankruptcy of the inner man.

If this is true (and I believe it is) then the present inordinate attachment to every form of entertainment is evidence that the inner life of modern man is in serious decline. The average man has no central core of moral assurance, no spring within his own breast, no inner strength to place him above the need for repeated psychological shots to give him the courage to go on living. He has become a parasite on the world, drawing his life from his environment, unable to live a day apart from the stimulation which society affords him.

Schleiermacher held that the feeling of dependence lies at the root of all religious worship, and that however high the spiritual life might rise, it must always begin with a deep sense of a great need which only God could satisfy.

If this sense of need and a feeling of dependence are at the root of natural religion, it is not hard to see why the great god Entertainment is so ardently worshiped by so many. For there are millions who cannot live without amusement; life without some form of entertainment for them is simply intolerable; they look forward to the blessed relief afforded by professional entertainers and other forms of psychological narcotics as a dope addict looks to his daily shot of heroin. Without them they could not summon courage to face existence.

No one with common human feeling will object to the simple pleasures of life, nor to such harmless forms of entertainment as may help to relax the nerves and refresh the mind exhausted by toil. Such things, if used with discretion, may be a blessing along the way. That is one thing, however, the all-out devotion to entertainment as a major activity for which and by which men live is definitely something else again.

The abuse of a harmless thing is the essence of sin. The growth of the amusement phase of human life to such fantastic proportions is a portent, a threat to the souls of modern men. It has been built into a multimillion dollar racket with greater power over human minds and human character than any other educational influence on earth.

And the ominous thing is that its power is almost exclusively evil, rotting the inner life, crowding out the long eternal thoughts which would fill the souls of men, if they were but worthy to entertain them. The whole thing has grown into a veritable religion which holds its devotees with a strange fascination; and a religion, incidentally, against which it is now dangerous to speak. For centuries the Church stood solidly against every form of worldly entertainment, recognizing it for what it was?a device for wasting time, a refuge from the disturbing voice of conscience, a scheme to divert attention from moral accountability.

For this she got herself abused roundly by the sons of this world. But of late she has become tired of the abuse and has given over the struggle. She appears to have decided that if she cannot conquer the great god Entertainment she may as well join forces with him and make what use she can of his powers.So, today we have the astonishing spectacle of millions of dollars being poured into the unholy job of providing earthly entertainment for the so-called sons of heaven. Religious entertainment is in many places rapidly crowding out the serious things of God.
Many churches these days have become little more than poor theaters where fifth-rate "producers" peddle their shoddy wares with the full approval of evangelical leaders who can even quote a holy text in defense of their delinquency. And hardly a man dares raise his voice against it.

The great god Entertainment amuses his devotees mainly by telling them stories. The love of stories, which is a characteristic of childhood, has taken fast hold of the minds of the retarded saints of our day, so much so that not a few persons manage to make a comfortable living by spinning yarns and serving them up in various disguises to church people.

What is natural and beautiful in a child may be shocking when it persists into adulthood, and more so when it appears in the sanctuary and seeks to pass for true religion. Is it not a strange thing and a wonder that, with the shadow of atomic destruction hanging over the world and with the coming of Christ drawing near, the professed followers of the Lord should be giving themselves up to religious amusements? That in an hour when mature saints are so desperately needed vast numbers of believers should revert to spiritual childhood and clamor for religious toys?

"Remember, 0 Lord, what is come upon us: consider, and behold our reproach. The crown is fallen from our head: woe unto us, that we have sinned ! For this our heart is faint; for these things our eyes are dim." AMEN. AMEN.

Taken from Root of the Righteous, Harrisburg, PA: Christian Publications, 1955, p. 32-33.

Anden förhärligar Jesus!

Anden förhärligar Jesus!

?Anden och bruden säga: ?Kom?. Och den som hör det, han säge ?Kom?.? Bibelns sista bok vidarebefordrar detta hopp som i en enda person förenar himmel och jord, tid och evighet; Jesus, och som i ett enda stort crescendo utropar; Han kommer snart! Det är en sanning med mycket central plats i Guds ord, vars budskap Anden levandegör på ett så pass övertygande sätt att främlingsskapet i tiden blir ett signum för varje troende brudesjäl.

Bruden, som är församlingen, vittnar nämligen likt Abraham, Moses och Bibelns andra troshjältar, att hon här inte har någon varaktig stad. utan väntar på den tillkommande staden väntar på den tillkommande staden med de fasta grundvalarna - det nya Jerusalem.

Andens funktion i tiden är tydligt beskriven av Jesus själv. Anden ska låta världen få veta sanningen i fråga om världen få veta sanningen i fråga om synd, rättfärdighet och dom. Andens verk är åtskiljande och kompromissar aldrig med synden. Med Andens hjälp kan församlingen förstå hela sanningen, ty han talar inte av sig själv utan fokuserar förkunnelsen kring Jesus. En av Andens förnämsta uppgifter är att han förhärligar och målar Kristus i och genom församlingen. Andedopet är ett löfte till alla troende i alla tider om kraft, för att vara ett Jesu vittne. (Observera att alla sant troende har den helige Ande och därmed kraften, KTS-anm.)

Det är idag förvirrande vanligt att man främst i ekumeniskt karismatiska sammanslutningar ägnar sig åt tillbedjan av den helige Ande, ofta utan att närmare reflektera över vad Bibeln säger om bönen. Skriften ger inget utrymme för en sådan tillbedjan. Gud är en - inte tre gudar, samtidigt som det i denna enhet ryms tre personer; Gud Fader, Son och helig Ande. Var och en i denna gudomliga enhet är av evighet - utan begynnelse och utan ände, men fyller även var för sig en speciell funktion i hela frälsningshistorien.

Benny Hinn påstår att de som inte beder till Anden är lurade av djävulen. Han uppmanar ihärdigt sina åhörare att ägna Anden hela sin tillbedjan. Ofta kan man under stora s.k. mirakelmöten, där stämningen med teknikens hjälp är upptrissad till ett klimax, höra hur troende ?som inte vågar stå emot smörjelsen? sanslöst låter sig förledas till denna felfokuserade tillbedjan. I Joh. 14:13 säger Jesus; ? ...vadhelst I bed]en om i mitt namn, det skall jag göra, på det att Fadern må bliva förhärligad i Sonen. ? I vers 23 förtydligas budskapet ytterligare: ?Vad I bedjen Fadern om, det skall han giva eder i mitt namn .?

Då Andra Vatikankonciliet öppnades 1961 inledde dåvarande påven med en bön till Anden; ?Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid ...? Andetillbedjan har en stark plattform i den karismatiska rörelsen som med början 1967 drog fram främst i USA. Den andeutgjutelse som då förändrade många människors liv, (men inte i någon positiv inriktning enligt vår mening, KTS-anm.) utan att fråga efter samfundstillhörighet, togs om hand av vältränade ekumener som istället för att klargöra Andens egentliga uppgift, tog tillfället att förena främst pingstvänner med katoliker. Så uppstod en modem ekumenisk rörelse med andeutgjutelse som signum, en utgjutelse som beklagligt nog verkat mer berusande än klargörande. För katoliken exempelvis har jungfrudyrkan och helgontillbedjan fått en helt ny dimension med fördjupat intresse för katolsk liturgi och kyrkliga sakrament.

Svensk frikyrklighet har i sökandet efter en djupare mystik så gott som ohämmat öppnat för en modem katolicism, med hjälp av introducerandet av rosenkransar, retreater och klosterliv. I av flera samfund godkända kursmaterial förekommer bland annat bön för döda och även hyllningar till anden och jungfru Maria. Man tränas effektivt genom yogaliknande övningar att likt spiritistiska medier känna av olika andeströmningar och invänta rätta tillfällen för anden att manifestera sig.

Allt närmande till romersk katolicism leder bort från Bibelns Kristus. Det är två oförenliga motpoler där den ene svurit den andres död. Flera av portalfigurerna som haft en banbrytande funktion inom den karismatiska rörelsen har målmedvetet arbetat på att få alla tidigare kättare, numera kallade ?separerade bröder?, att närma sig Rom. Många av dem har skaffat påvlig acceptans genom personliga besök i Vatikanens högsäte.

En av dem som på ett speciellt sätt arbetat för det han själv benämnde ?den världsekumeniska rörelsen?, är David du Plessis, en amerikansk pingstvän allmänt kallad ?Mr Pingst?. Han introducerade den karismatiska rörelsen i den katolska kyrkan enligt konceptet att lägga åt sidan all läromässig grund för att istället öppna sig för anden. David du Plessis var starkt påverkad av sina möten med flera påvar, sin närvaro under Andra Vatikankonciliet och sin uppgift inom Kyrkornas Världsråd.

Andeutgjutelsen som representeras i dessa sammanhang har fått en motsatt verkan till hur vi lärt känna igen den från exempelvis pingstväckelsens genombrott i Norden. Istället för uppbrott och uttåg har den lett till att många inte längre kan skilja mellan Guds församling, skökokyrka och värld. David du Plessis banbrytande insatser ses av många karismatiska s.k. världsevangelister som en förebild. Exempelvis Benny Hinn talar ofta och gärna om honom och hans idéer som en modell han byggt vidare på.

I dagarna har Stockholms katolska stift firat 50-årsjubileum. Det katolska intåg Lewi Pethrus tidigt varnade för skulle rycka fram i Sverige, möter idag inga gränser, allra minst från hans egen hemförsamling. Under pompa och ståt och i närvaro av kungafamiljen och högkyrkliga prelater, tågade påvens personliga sändebud för första gången sedan 1248 in i Domkyrkan. Påvens ärende kan sammanfattas i en stor flört till svensk kristenhet, då han genom sin utsände kardinal förmedlade budskapet att arbetet för ekumeniken idag är det viktigaste. Med bland deltagarna fanns förstås även katolikernas ständige guldikon, pingstpastor Sten-Gunnar Hedin, som under hela mötet nickande gav budskapet och mässan sitt bifall.

Hedin har gått längre än någon tidigare föreståndare för Filadelfiaförsamlingen i Stockholm i kyrkoekumeniska strävanden. Han deklarerar tillsammans med den katolske biskopen Arborelius att ?Vi har en gemensam trosgrund och en innerlig önskan att missförstånd och fördomar mellan kristna i olika traditioner skall kunna övervinnas ? (SvD 2/3 2003). Katolska Kyrkan överger aldrig de bibelstridiga läror och traditioner som vilsefört miljontals människor världen över. Däremot har det genom Hedins agerande öppnats för pingstvänner att stämma in i någon av hans vapenbroder Arborelius många böner till Maria: ?...Beskydda oss alla, Vår Fru, vår Drottning och vår Moder. Vi år i fara, i nöd och i sjukdom. Vi sörjer över vår synd ... ?

Under Livets Ords Europakonferens i Uppsala angav Ulf Ekman en ny inriktning, där närmandet till romersk katolicism uttrycksfullt fanns med. Tidigare ställningstaganden som på olika sätt markerat distans till katolska och andra kyrkosystem, menade han höra till varje nystartad väckelserörelses barnsjukdomar. Nu, när stiftelsen efter några decenniers verksamhet nått ?andlig mognad? och månar att värna om ekumeniskt inflytande, söker man starkt tona ner sin tidigare kritiska inställning, för att istället anpassa och förbereda rörelsen på nya tider.

Den nya inriktningen markeras också i en ny teologisk tidskrift, utgiven av Livets Ords universitet, där rörelsens framtida framgångsteologer utbildas. Katolska kyrkofäder, fantastiska andedöpta nunnor, Peter Halldorfs medvetna ihopflätning av katolska helgon och karismatisk väckelse, för att ta några exempel, höjs till skyarna i stiftelsen Livets Ords nya markör.

Om ekumeniken skulle kräva förändringar av centrala katolska läror kan den kyrkan omöjligt vara med längre, men den ?faran? är högst obefintlig. Däremot öppnar denna gemensamt uttalade trosgrund för många evangeliskt kristna att anamma ett katolskt inspirerat kyrkomönster. Det behöver inte betyda att bokstavligt konvertera, utan det mest förrädiska är egentligen det sätt på vilket den katolska anden smyger sig in i varje liten spricka som på grund av bristande vaksamhet uppstått i muren.

Steget från andetillbedjan till att dyrka katolska helgon och jungfru Maria är inte långt. Den karismatiska rörelsens andeutgjutelse har tagit sig många obibliska yttringar, som leder skarorna in i skökokyrkan istället för ut ur den. Berusningen träder in och sedan är steget inte långt förrän samfundet blir ett tillhåll för religionernas orena andar, besmittade och druckna av hennes otukts vredesvin. ?Dragen ut ifrån henne ? är Bibelns budskap. ?Anden säger uttryckligen, att i kommande tider somliga skola avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror. ? (1 Tim 4:1)

I pingstväckelsens barndom satte budskapet om Jesu tillkommelse sin prägel på förkunnelse och församlingsliv. Det var den helige Andes mäktiga utgjutelse som hjälpte väckelsepionjärema att dra upp bibliska riktlinjer för sin tro och verksamhet. I linje med Guds Ord ansågs det vara en förmån att få lida smälek för Jesu namns skull. Pingstens andeutgjutelse var nödvändig för Guds folk och är det idag. Jesus uppmanade lärjungarna att stanna kvar i Jerusalem i väntan på löftets uppfyllelse. Den helige Ande var och är en kraft för varje troende att vara ett vittne för Jesus.

?Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen. Ty han skall icke tala av sig själv, utan vad han hör, allt det skall han tala; och han skall förkunna för eder vad komma skall. Han skall förhärliga mig, ty av mitt skall han taga och förkunna det för eder. ?


Berno Vidén

Katolsk propaganda i frikyrkopressen


Två händelser har dominerat all mediaverksamhet i hela Europa och även i andra världsdelar under april månad i år. Först Påve Johannes Paulus II död och sedan valet av hans efterträdare på påvestolen i Rom. Även protestantiska och evangeliska tidskrifter har gett stort utrymme åt dessa begivenheter. Lovord om den avdöde påven har inte saknats och mycket har skrivits om de förväntningar som ställs till hans efterträdare. Dagen, Sveriges enda kristna dagstidning, utgör inget undantag. Också den har ägnat åtskilliga spalter åt skriverier både om den gamle och den nye påven, vilket ju i och för sig kan synas naturligt.

Men trots allt är det anmärkningsvärt att dominikanern Anders Piltz får tillfälle att skriva en krönika just i Dagen, en krönika som innehåller en ganska extrem katolsk propaganda. En gammal missionär, som tillbringat många år i ett katolskt land, var ganska chockerad över detta. Själv har jag levt i katolsk miljö i dryga 50 år och kan utan att överdriva påstå att jag vet en hel del om hur det katolska religionssystemet fungerar.

Att fälla någon dom över den romerska kyrkans påvar som människor, har jag inget behov av. Men själva systemet och institutionen förtjänar en saklig granskning. Detsamma gäller påvarnas officiella uttalanden. Just detta tycker jag saknas i protestantiska och evangeliska mediaorgan idag.

Den stora frågan om påvens ofelbarhet

Piltz skriver i sin krönika:

?Den mycket missförstådda s.k. ofelbarheten innebär att Kristi löfte att Anden skall leda Kyrkan in i hela sanningen är ett verkligt löfte och mer än en from förhoppning. När ingen samstämmighet finns bland de kristna, då skall Petrus (påven) på Kristi uppdrag ge den rätta tolkningen av Herrens avsikter?.

Först bör vi kanske fråga: Är verkligen den påvliga ofelbarheten så missförstådd? Eller är det möjligen så att de katolska teologerna har svårt att tydligt förklara dess innebörd? Piltz sätter ju ett ?s.k.? framför ordet ?ofelbarhet?. Han talar alltså om en ?så kallad? ofelbarhet. Vad menas med det? Men sedan säger han helt klart att Kristi löfte om att leda sin församling fram till hela sanningen speciellt gäller påvekyrkan och att detta löfte inte bara är en from förhoppning. Tillämpad på påveväldet betyder det väl då att påven inte kan ta fel i frågor som rör tro och moral. Så säger ju också den katolska katekesen.

När man som jag har tillfälle att lyssna på debatter i radio och TV både i Frankrike och Belgien, som är katolska länder, då undrar man verkligen vart tron på påvens ofelbarhet har tagit vägen. Diskussionens vågor går höga både bland präster, teologer och vanligt folk. Massor av katoliker verkar livrädda för att den nye påven antingen skall vara alltför liberal eller alltför konservativ. I båda fallen målas följderna i svarta färger. Skaror kommer att överge kyrkan och dess inflytande kommer att försvagas.

Ibland får jag lust att blanda mig in i debatten och säga: Men vad i all världen är ni så oroliga för? Tror ni inte på påvens ofelbarhet? Hur kan ni vara så ängsliga för att påven skall välja fel väg? Det är ju han som skall ge den rätta tolkningen när Kyrkan i sin helhet är förvirrad och osäker, vilket den verkligen är just nu. Skaror av katoliker i Latinamerika är besvikna över påvevalet. Tror de då inte på den helige Andes ledning i detta viktiga val? Och räknar de inte med att påven skall ge rätt vägledning? Uppenbarligen inte. Piltz menar att påvens ofelbarhet är missförstådd. För mig verkar det som den är icke existerande för flertalet katoliker idag.

Den stora motsägelsen

Anders Piltz skriver vidare:

?Man tänker sig att Nya testamentet inte har någon avslutning utan fortsätter genom tiden. Kyrkan uppfattar sig som en familj, som håller ut i apostlarnas undervisning (kyrkans en gång för alla givna lära)?.

Detta är mycket finurligt formulerat. Det kristna budskapet och den kristna församlingen lever naturligtvis vidare genom tiderna, också efter den nytestamentliga tiden. Men det är inte detta som Piltz säger. Han påstår att det är ?Nya testamentet som inte har någon avslutning?. Det är ett sätt att uttrycka den gamla katolska villfarelsen att Nya testamentet, och även hela bibeln, inte innehåller allt vi ska tro. Uppenbarelsen fortsätter genom Kyrkans tradition, där vi finner en massa dogmer som är totalt okända i Nya testamentet. Men detta bekymrar varken Piltz eller andra katolska teologer. Nya sanningar uppenbaras för kyrkan också efter att de nytestamentliga skrifterna kommit till. Detta sker hela tiden exklusivt innanför påvekyrkan, vilket är en självklarhet för Piltz och hans meningsfränder

Men här kommer den stora motsägelsen. Piltz uttrycker nämligen vikten av att följa apostlarnas undervisning som sägs vara ?Kyrkans en gång för alla givna lära?. Men säg, hur kan den läran vara fastställd en gång för alla om den i verkligheten fortsätter att utvecklas efter Nya testamentets avslutning och om nya dogmer ständigt insätts i lärosystemet? Vilken kyrkohistoriker som helst kan lätt påvisa hur påvekyrkan under seklernas gång lagt till den ena dogmen efter den andra. Till slut har det urkristna budskapet förvandlats till oigenkännlighet. Historien om dogmernas utveckling är en lång historia som vi här inte kan ta med i sin helhet. Vi skall bara ta några av de senaste exemplen på nya dogmer.

År 1854 proklamerades dogmen om Jungfru Marias obefläckade avlelse. Den innebär att Jungfru Maria föddes utan arvsynd. Det behöver vl knappast understrykas att enligt allmän och gängse kristen tro är alla människor behäftade med synd. Bland alla som vandrat på vår syndfulla jord utgör Herren Jesus Kristus själv det enda undantaget från denna regel. År 1870 kom dogmen om påvens ofelbarhet. Vem var det som proklamerade denna nya katolska ?sanning?? Det var kyrkomötet förstås. Ja, men tänk om kyrkomötet tog fel? I så fall är påven inte ofelbar! Inte kan ett kyrkomöte ta fel, menar påvekyrkans försvarare. Jaså inte? Då är alltså även kyrkomötena ofelbara! Så nu kan påven säga: ?Jag är ofelbar, för ett ofelbart kyrkomöte har sagt att jag är det. Och kyrkomötet är ofelbart i detta fall för det organiserades av en ofelbar påve?. Om hela ofelbarhetsdogmen inte varit ren blasfemi, skulle vi kanske säga att den på ett vis är komisk.

Den senaste stora dogmen handlar om Marias himmelsfärd. Hon sägs vara i himlen både med sin kropp och sin själ. Den dogmen kom till så sent som 1950. Den alltmer utbredda Mariadyrkan i den katolska världen är givetvis en följd av denna och andra Mariadogmer. Den nu avdöde påvens sista ord var: ?Jag överlåter min sak till Jungfrun?.

Påveväldets verkliga rötter

Anders Piltz betraktar påvekyrkans historieuppfattning som självklar. Aposteln Paulus blev biskop i Rom och därmed den förste påven. Påvarna är Petri efterföljare, symbolen för kyrkans enhet. ?Det finns en oavbruten lista på namn på biskoparna i Rom efter Petrus, Linus, Clemens etc., etc. ända fram till Johannes Paulus II? skriver han.

Aposteln Petrus påstådda resa till Rom och hans gärning som biskop i denna stad är emellertid inget annat än en from legend. Och även om den vore sann, så säger varken Jesus eller någon annan ett enda ord om ?Petrus efterträdare?, som enligt katolsk tro har övertagit nyckelmakten efter den store aposteln. Denna makt, som bestod i att lösa och binda, gavs inte bara åt Petrus utan också åt de andra apostlarna. Det vet varje läsare av evangelierna.

Varje försök att hitta en biblisk grund för påvedömet är dömt att misslyckas. Däremot finns det många ting i Guds Ord som talar emot den katolska dogmatiken. Jesus själv sa:

?Ni skall inte kalla någon på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himmelen (Matt. 23:9).
Petrus själv skriver:

?Till de äldste riktar jag nu denna maning, jag som själv är en av de äldste, var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er. Uppträd inte som herrar över dem (1 Petr. 5:1-5).

Petrus betraktade alltså inte sig själv som en kyrkofurste på något sätt. Han framstår inte heller som chef över de övriga apostlarna. Paulus nämner tre pelare i församlingen i Jerusalem, nämligen Johannes, Jakob och Petrus. De är alla tre på samma nivå (Gal. 2:9). Vid viktiga beslut var apostlarna, de äldste och hela församlingen involverade (Apg. 15:22). Petrus lydde order från församlingen. Tillsammans med Johannes blev han sänd till Samarien för att hjälpa de nyomvända (Apg. 8:14). Då Petrus kom till Kornelii hus för att förkunna Guds Ord föll Kornelius ned för honom. Petrus sa då ögonblickligen: ?Res dig upp. Också jag är en människa?. Häromdagen såg jag hur kardinal Lustiger från Paris föll på knä för den nye påven och kysste den stora ringen på hans hand. Hade påven varit Petri efterträdare skulle han ha sagt: ?Res dig upp. Också jag är en människa?.

Men detta är inte allt. Aposteln Paulus skrev ett av sina sista brev, då han var anklagad och fånge i Rom. Där läser vi dessa ord:

?När jag första gången stod inför rätta. trädde ingen upp till min hjälp utan alla svek mig (2 Tim. 4:16).

Kan någon tro att om Petrus verkligen varit biskop i Rom, skulle han ha övergett sin vän och broder Paulus? I brevet till romarna hälsar Paulus till 27 olika personer och nämner dem vid namn, men Petrus nämndes inte. Hur kunde Paulus glömma bort att hälsa till församlingens viktigaste person, aposteln Petrus?

Nej, hela påveteorin vilar på lösan sand. Och även Anders Piltz vet nog att i de historiska annalerna står ett frågetecken efter nummer två i ?påvelistan?, nämligen Linus. Historiska dokument om honom saknas. Somliga annaler har ännu fler frågetecken i påvelistan. Dessutom vet ju alla, att biskoparna i Rom var tvungna att kämpa i århundraden, för att uppnå den makt de senare kom i besittning av i den romerska statskyrkan. Full makt fick de aldrig, ty den östra delen av världskyrkan böjde sig aldrig för prelaten i Rom. Därför har vi än idag den ortodoxa kyrkan, som inte erkänner påvemakten.

Påveväldets historia är på många vis skräckinjagande. Somliga historiker har uppfunnit ett nytt ord för att beskriva de mörkaste kapitlen i denna historia. Det är ordet ?pornokrati?. Det används om den period i påvarnas historia, då osedliga kvinnor från högadeln utövade ett så stort inflytande på påvarna, att full moralisk förruttnelse inträdde. Ibland regerade två påvar samtidigt. De påvar som bar namnet Borgias är också speciellt illa beryktade. De hade knappast någon andlig släktskap med aposten Paulus. Hur någon kan betrakta påveinstitutionen med dess blodiga och besudlade historia som Kristi representant på jorden är verkligen en gåta.

Protestanternas historielöshet blir deras undergång

Somliga protestanter sörjer över att ekumeniken har kört fast. Man hoppas dock att den nye påven ska bli tillräckligt öppen för en fruktbärande dialog. Detta visar bara att protestanterna har kommit bort från sina andliga rötter och blivit förförda av Roms propaganda. Påvekyrkan lyckas idag framställa sig själv som försvarare av mänskliga rättigheter och frihet. Att detta ser ut att lyckas är också något av en gåta.

Tvetydighet är alltid något som kännetecknat Roms kyrka. Det var Påve Pius XII som yttrade följande:

?Ingen av dem som står utanför kyrkans synliga kropp kan ha visshet om evig frälsning, ty de är alltjämt i avsaknad av den hjälp och himmelska ynnest som bara finns innanför den katolska kyrkan?. (Fritt översatt)

Ett påvligt uttalande i en så viktig fråga måste nödvändigtvis stå vid makt. Men hur får man detta att gå ihop med den nu avdöde påvens närmanden till alla olika religioner? Han yttrade sig mycket generöst om islam, hinduism och woodo-kulten och blev beundrad av många just för detta, samtidigt som konservativa katoliker blev chockerade över påvens synkretism (religionsblandning).

Faktum är att den katolska kyrkan under senare tid har förlorat sin ställning som dominerande statskyrka i en rad länder. Denna nya form av ekumenik, öppenhet och tolerans är bara en ny taktik och en ny strategi, anpassad till vår tid. Målet är hela tiden att stärka kyrkans position. Världen har blivit så förändrad på 150 år att denna nya strategi var helt nödvändig. Men inte är Påvekyrkan känd för sin vidsynthet och tolerans under historiens gång. År 1865 kom två officiella dokument från Vatikanen. Den ena hette ?Syllabus? och var en sammanfattning av ?vår tids villfarelse?, som det då hette. Detta dokument uttalande ?anathema? (förbannelser) över dem som hade motstridiga uppfattningar. Vi citerar bara två av dessa påvliga förbannelser:

?Förbannad den som säger att varje människa är fri att omfatta den religion som hon genom att följa förnuftets ljus menar vara rätt. Förbannad är den som säger att protestantismen bara är en annan form av den sanna kristna religionen, inom vilken man kan behaga Gud likaväl som i den katolska kyrkan?.

Sådant vill man inte höra idag. Dave Hunt förtäljer att många amerikanska förlag och redaktörer vägrar att utge eller trycka minsta kritik av den Katolska kyrkan. Det är på väg att bli likadant på våra breddgrader. Kyrkan har ändrat sig, ropar våra dagars ekumener. Men så länge påvekyrkan påstår sig ha ett ofelbart läroämbete har dock ingen verklig förändring skett. För den som ännu har någon klarsyn framstår påvekyrkan som en religiös kameleont och ett lögnens mästerverk. Alla evangeliska och bibeltroende kristna är kallade att avslöja villfarelserna i tiden och dit hör utan tvekan påvekyrkan i Rom.


Stig Andreasson

Let it slay you

"Though the cross of Christ has been beautified by the poet and the artist, the avid seeker after God is likely to find it the same savage implement of destruction it was in the days of old. The way of the cross is still the pain-wracked path to spiritual power and fruitfulness. So do not seek to hide from it. Do not accept an easy way. Do not allow yourself to be patted to sleep in a comfortable church, void of power and barren of fruit. Do not paint the cross nor deck it with flowers. Take it for what it is, as it is, and you will find it the rugged way to death and life. Let it slay you utterly."

-A.W. Tozer

Children of ......

"Because He Saw His Glory" - Sparks


"Because He Saw His Glory"
by T. Austin-Sparks

Chapter 3 - ?Woe!? ? ?Lo!? ? ?Go!?


Reading: Isaiah 6:1-5; John 12:41; Isaiah 6:6-14.

"These things said Isaiah, because he saw his glory; and he spake of him."

John was referring to the Lord Jesus - Jehovah of Hosts!

We have seen that what took place at the time of Isaiah's vision was related to the entirely new order of things into which WE have come. It was the end of an earth-centred system, the end of the earthly seat of Divine government and priesthood; and the introduction of the heavenly and the true, the abiding, the eternal. It was not only a vision of the pre-incarnate glory of the Lord Jesus, but it was a prophetic forecast of the new order, the new economy - what we call the new dispensation. He, our Lord, would be exalted far above all rule and authority: the seat and centre of government would be - as it now is - in Heaven with Him; the priesthood is continued by Him; the house is now a heavenly house. That came in, in its beginnings, with this vision.

We have spoken of the tremendous things that happened in that eighth century before Christ. Now WE are in the time of that vision's real fulfilment. That vision is, or should be, the vision of the Church, the people of God, now; and in the light of that vision the Church ought to be fulfilling its ministry, as did Isaiah. Because Isaiah, as we have pointed out and stressed, is not just a historic figure or a representative of a certain period in this world's history: he is a representation and embodiment of a permanent, Divine function, in relation to bringing the people of God to God's thought and fullness in Christ. And that function is as much here now as it was in the days of Isaiah: the function of the prophetic ministry remains. There may not be a people whom we today call 'prophets', in the Old Testament sense, but the function of the Holy Spirit is being carried on in this dispensation: the function that seeks all the time to keep in view God's full end and purpose before the people of God, and to bring them into that purpose.

If we are a part of the Lord's people, then these two things apply to us: first, the vision of the exalted Lord; and second, the ministry that issues therefrom. These two things belong to US. Whether we are in the good of them or not may be another matter. But that is why these messages are being given: it is the Lord's occasion for telling us about it - what we ought to see, and what we ought to do.

For brevity's sake, I am going to gather all this up into three little words:

Verse 5: "Then said I, Woe...!"
Verse 7: "He touched my mouth with it, and said, Lo..."
"And he said, Go..."

'Woe!', 'Lo!' and 'Go!' That sums it all up; everything is gathered into that.

Let me say at once that what we are speaking of relates to fellowship with God in His purpose. This is not a message to unsaved people: this is a message to the Church, a message to the people of God; and it has to do pre-eminently, fundamentally, with fellowship with God IN HIS PURPOSE.


"Then said I, Woe is me! for I am undone, because I am a man of unclean lips..."

Isaiah was not what we would now call an 'unsaved' man. He was a chosen servant of God, and, as we now know, a very, very valuable servant of God. And, seeing that this vision was given to him, and all this happened in his experience, as a servant of God, it quite strongly says that these are the things which go to constitute such a ministry - a ministry in fellowship with God concerning His purpose. Yes, and - one says it deliberately - a part of the very foundation of such a ministry, of the very preparation of such a vessel, is this word, 'Woe!' The sinner not knowing the Lord, coming under conviction of sin, might utter that word. It ought, indeed, to be the very first word of a sinner coming to the Lord. But here it is the word, the expression, of a prophet, the exclamation of a chosen servant of God.

Now, remember that the man himself was in this condition before he cried, 'Woe!', and had probably been in it for a long time. Things around him, too, as you will see, were in a pretty bad state, and had been like this for a long time, and he was involved in them. Yet it seems that he had not been stung into the realisation of his own state, and of the real state of things around him. No doubt he had deplored it, no doubt he had felt bad about many things; no doubt he had grieved over the evident declension; but it would seem that not until this moment did he become fully alive to his own condition and the condition around him. What was it that did it?

You know, it is quite possible for us to have much to say about the evils and the wrongs in the world around us, to be quite prepared to admit that we ourselves are anything but perfect, that there is indeed much that is not right about us, without that being an adequate basis for our serving God in this sense - that is, concerning His full purpose. The full purpose of God requires something deeper than that. And so it had to be brought home to the prophet. And what was it that did it?

Well, of course, he 'saw the Lord'. And he heard: "Holy, holy, holy, is the Lord of hosts". And when he really came into touch with the Lord, in this vital way, the first effect was a realisation of the awful state of his own heart, and of the nation around him. And we shall not be of much use to the Lord unless that double sense is with us in an overwhelming way. We must come into touch with the Lord.

Now, we have been talking about 'vision', but let us for the moment forget that word. It is a word that, for most people, conjures up all sorts of things, and might provoke such questions as: 'What do you mean by a vision of the Lord? I have never had such a vision. Am I to have a vision of the Lord? Are you expecting ME to have a vision of the Lord? Do you expect something like this to happen to ME?' Instead of speaking of 'vision', let us simply speak of 'coming, in a living way, into touch with the Lord.'

For after all, that is what it amounts to, and that can happen without any objective visions. A real touch with the Lord will inevitably result in this. It is the declaration of a fact, and it is also a test of our relationship to the Lord. Those who really are in touch with God, those who really have this living relatedness with Him, those who really walk near to Him, are the people who carry with them this - not temporary, desultory, occasional ejaculation, but - abiding consciousness of the WOE of their own state - put that in many ways - their utter worthlessness! "In me, that is, in my flesh, dwelleth no good thing" (Rom. 7:18). Any complacency, self-satisfaction, insensitiveness to sin; any absence of an agony and an anguish over evil, means distance from God. The further you get away from God, the less are you troubled by the sense of sin. The nearer you get to God, the more acute becomes this consciousness. And if He draws near, if the Lord comes into any place or any life, this is the thing that happens.

Now look! 'This One', said John, 'this One whom Isaiah saw, sitting on a throne, high and lifted up - this One was the Lord Jesus; and He came down from that throne. This One, this same One, is "Holy, holy, holy"; it is this very One.' Oh, is it not overwhelming that the One about whom the seraphim were crying 'Holy, holy, holy, is the Lord of Hosts' - that that One was Jesus! But if He left His throne in glory, if He has come out of Heaven to this world, He has not left behind His holiness. Look! He is here, and His very presence has the effect of creating a spontaneous outburst. His enemies - they cannot remain quiescent; the evil powers - they cannot remain silent; sinners - they come to His feet. His presence, without His saying anything, means that men begin to make confessions. Sincere, honest people begin to seek Him. Sinners, stricken with the consciousness of sin, say: 'Depart from me - I am a sinful man, O Lord!' The evil people cannot bear this presence, they cannot endure the presence of His holiness. The presence of God is like that!

Look again! Here is Saul of Tarsus, the Pharisee: 'as concerning the righteousness which is of the law, found blameless' (Phil. 3:6). That, he tells us, was the verdict of his contemporaries. Not much room for consciousness of sin there, is there? On his way to Damascus he meets Jesus Christ; he sees the Lord high and lifted up. What does he say? The erstwhile self-congratulating, righteous Pharisee writes to Timothy: "...sinners; of whom I am chief" (1 Tim. 1:15). He has seen the Lord, and that is the effect.

Job, all through those long chapters of the book which goes by his name, is trying to justify himself, and his friends are saying so: 'Job is all the time trying to justify himself - to put himself right with God and man.' It is a long and terrible story, until the Lord meets him. When his friends at last are silent, the Lord comes in and says: "Who is this that darkeneth counsel by words without knowledge? Gird up now thy loins like a man: ...declare thou unto me. Where wast thou when I laid the foundations of the earth?..." (38:2-4). And so on. He meets the Lord. What is the end? "I had heard of thee by the hearing of the ear; but now mine eye seeth thee, WHEREFORE I abhor myself, and repent in dust and ashes" (42:5,6). He has seen the Lord, he has met the Lord, he has been in the presence of the Lord.

We have quoted Peter. Peter was a very self-assured, self-confident sort of fellow. But one day, in the presence of the Lord Jesus, something of that majesty broke in upon him, and he cried "Depart from me; for I am a sinful man, O Lord" (Luke 5:8). It is just that; it is a real test. A life that is really in touch with God can have no pride, no conceit, no arrogance, no self-complacency; it cannot be hard and cruel toward people who are faulty and failing; it knows its own heart too well. That is essential in a ministry that is going to lead to spiritual fullness.

A simple little story is told of a girl who started a little class amongst slum children, poor little be-grimed girls, ragged and dirty, who never knew much about soap and water. She gathered them together, and wondered how she could give them some sense of another kind of life. And so she brought along a beautiful, white lily; a large, white, perfect lily. They gathered round; she didn't say anything; she held it up in front of them; then she passed it round. 'Would you like to feel it? Would you like to look into it?' A grimy little girl, in all her mess and tatters, reached out a grubby hand to touch the lily; and as it got nearer the flower, she suddenly saw herself. She saw the contrast between the hand and the lily, and drew back. She rushed out of the meeting, ran home, sought out all the soap that she could find, washed herself, put on some cleaner clothes, did her hair, and came back. And not a word spoken!

That is only a very simple illustration. But a little touch with the real thing, a real touch with the Lord, should shock us, should really show us ourselves. The background and basis of any real spiritual value to the Lord is a sense of His holiness and the contrast between Him and ourselves. It must begin there; there can be no rushing in.

For I must remind you that Uzziah forced his way into the Holy Place, and took up the censer to offer incense unlawfully. Something that had no right to do so pressed into the presence of God, and God smote it. And the leprosy which broke out upon his countenance was only a symbol of what was in his heart. When Isaiah cried: "I am a man of unclean lips", do not forget that he had seen Uzziah, and had heard the leper calling: "Unclean, unclean" For it was a part of the law that all lepers must do that, to let everyone know; he had to pronounce his own uncleanness. It was that to which Isaiah was referring: "I am a man of unclean lips" - 'I am really no better than Uzziah: I am a leper.'

That is the first phase: 'Woe! Woe! Woe is me!'


"And he touched my mouth... and said, Lo, this hath touched thy lips; and thine iniquity is taken away, and thy sin purged."

There is a very great deal implied in this whole symbolic setting. One of the seraphim, on hearing this cry of woe, this confession of need and undoneness, went to the altar - evidently the GREAT altar - and, with tongs, took up a live coal, brought it over and touched the prophet's lips. Remember that the lips are always the symbol of the heart, for it is out of the heart that we speak. He touched his lips with that LIVE coal. It was not from the sacrifice of last week - that would have been dead coal; it was not even the sacrifice of yesterday - that would have been dead coal, too. Right up to the moment, the coal was still burning: evidently the sacrifice had just been offered, the altar was drenched with blood.

You have here three things: an altar, a burning coal, and (by implication) shed blood - everything that goes to make up the Cross of the Lord Jesus. It is not a little impressive that, in that scene in Heaven in the fifth chapter of the book of the Revelation, where the Lamb is seen in the midst of the throne, the literal statement is: 'as though it had JUST been slain' (v. 6). Right up to the moment, right up to date, this thing is still alive, it is still virtuous, it is eternally efficacious. It was an up-to-the-moment thing that happened. In the symbolism of the burning fire you have the Holy Spirit, operating on the virtue of the Blood and of the Cross of the Lord Jesus, creating the basis of this service. This kind of service, in relation to God's full purpose, requires that all this shall be in the experience of a man or a woman, right up to date: a knowledge of the tremendous efficacy of the Blood of Jesus.

The real servant of God does not make light of the Blood. He makes a very great deal of the Blood, knowing that that Blood needs to be permanently efficacious for him. "The blood of Jesus" - you know the words of the text - "the blood of Jesus his Son KEEPS ON cleansing us from all sin" (1 John 1:7). The true servant of God, one who is related to His full purpose, rests upon the continuous, moment-by-moment, up-to-the-moment efficacy of the Blood of the Lamb, and upon the mighty power of the Holy Spirit, as fire. He rests, too, upon the separating work of the Cross. Remember that that word 'holy' (the seraphim cried: 'Holy, holy...') literally means 'separate'. He is separate. The statement about Jesus is: "separated from sinners" (Heb. 7:26). The Cross is the place of the separation, the dividing; that is its meaning. And the separation is not only a separation from the world - it is our separation from ourselves.

It is, then, the EXPERIENCE of those mighty energies of the Blood, the Cross and the Spirit, on the part of the Lord's people, of servants of God, that is foundational to true ministry. It is not the doctrine, the theory, the truth, objectively or mentally held. We may know all that the Bible has to say about the Blood, about altars, about the Cross, about the Holy Spirit, and yet the reality may not be a deeply applied thing in our being. And that is the tragedy of many a life, even of servants of God today. They may be able to give you all that the Bible has to say on these 'subjects', and yet it may mean nothing; it may be mere cleverness or interest. What God wants is men and women who have been TOUCHED in their inner being by the power of the Blood, by the power of the Spirit, by the separating work of the Cross.


"Then I said, Here am I; send me. And he said, Go..."

Go! You never get that opportunity given by God Himself unless these other things are true. You may take up Christian work, but a Divine, 'apostolic' commissioning does rest upon these other two things. (Do not misunderstand my use of that word 'apostolic'. I am only interpreting: it just means being 'sent'. We all ought to be 'sent ones'; the Church ought to be a sent body.) But thank God for His response to the prophet's "Woe is me!" The seraph said, "Lo"! That was grace! A man like that, who is not exaggerating his condition - it was true, far more true than perhaps he realised, although he cried "Woe!" - a man like that could be visited in this way, and commissioned. Oh, mighty grace! If you had asked Isaiah in the ensuing years how he came to be God's servant, he would say: 'Just by the grace of God - that is all! If you knew what I came to know about myself, you would realise that this would never be the place for me, but for the grace of God! Marvellous grace!'

For, although it sounds so elementary and simple, it is nevertheless profoundly true; that anything that we are allowed to do in relation to the Lord and His purpose must bring to us an overwhelming sense of the grace of God. When we are young men and women, we are all ambitious to get into God's work, to be preaching, speaking, and all that sort of thing. But as we go on, that kind of thing has a strange way of changing, and we come to the place where we say: 'God forbid that I should ever be on a platform, unless - unless - He puts me there. As long as I can keep off it I will; I will only be there because the Lord makes me get there. Because - who am I? Who am I, that I should talk to other people? What am I that I should seem to be standing before them?' That will grow as you walk with God. It is bound to be like that. It will be of the infinite grace of God that you will have any place at all in His purpose.

Here, He says: 'Go!' And the 'Go!', as you see, is following upon this sense of sin, and the overwhelming of Divine grace. And then - "I heard the voice of the Lord, saying, Whom shall I send, and who will go for us?" The Lord put it in the form of an interrogation. "Who will go FOR US?" Do you get that? 'WE are in need!' - the triune God! It is the plural, "for US". 'We have need of helpers; We are in need of someone to go.' "Who will go FOR US?" This tests the motive for all service. What is it for? a reputation? self-gratification? Or is it 'for Us'?

'For Us!' There is far more in that than it sounds. I always come back to this great man, Paul. I am perfectly sure that he would not have gone on very far in his work, if it had been for himself; to make a name for himself; to find gratification for himself; or for anything, other than that his heart had been absolutely captured by the Lord. It was for the Lord: "For to me to live is Christ" (Phil. 1:21). The Lord had 'got' him! It was a great love relationship. It is true, from one standpoint, that we are chosen. The Lord said: "Ye did not choose me, but I chose you" (John 15:16). We are chosen and apprehended. In one sense, we cannot help ourselves; we are the prisoners of Jesus Christ. That is one side of it. But there is another side that is equally true. It is that the Lord asks for our hearts: He appeals to us as to whether He can have us. He has chosen us, but can He HAVE us? Even though it is true that we are under the mighty constraint, will we voluntarily go with Him and for Him?

There was a day when David, tired, weary and thirsty, made an ejaculation, not perhaps intending that anyone should hear. Somehow David was a man who was always making ejaculations. If you look at the Psalms, you can see that he is always just breaking out about something: 'Oh that men would praise the Lord!' Oh! this... and Oh! that...! He seems to have been a man like that. That is how it was on that day. He just gave expression to a sigh, putting a thought into words: 'Oh for a drink of the water of the well at Bethlehem!' And some of his men who were standing near him heard. They took their swords, broke through the encompassing hosts of the Philistines, drew water from the well of Bethlehem, and brought it to David. What did David say? He poured it out before the Lord, and said: 'This is the very life of the men who drew it; I cannot drink that'. (1 Sam. 23:14-17).

You see the point. These men had such a loyalty, such a devotion to their lord, that he only had to ejaculate something, and they would risk their lives for him; they would take their lives in their hands for his satisfaction. Is not that what is here with Isaiah? 'For Us! For Us!' The Lord is saying: 'Oh, for somebody like this!' "Who will go for us? Then I said, Here am I; send me." And the Lord replied, in effect: 'You are the man I want! That is what I want - a man with this experience, a man with this basis. Go! Go!'

Now, if you are feeling that all that I have said is not really necessary for the Lord's service; if you think I have been 'piling it on' rather heavily - 'Surely we can be servants of the Lord without all that!' - if you think I am making a lot of it, making the Lord's service complicated, difficult, involved, laying down more than is really necessary: read what follows - read the commission, and I venture to say that, if you had to do the work that Isaiah had to do, you would never do it without Isaiah's foundation.

"Go, and tell this people, Hear ye indeed, but understand not; and see ye indeed, but perceive not. Make the heart of this people fat, and make their ears heavy, and shut their eyes; lest they see with their eyes, and hear with their ears, and understand with their heart, and turn again, and be healed."

That was carried right on to the days of the Lord Jesus. John said: 'This thing that Isaiah was told to do is here with us today.' "Though he had done so many signs before them, yet they believed not on him: that the word of Isaiah... might be fulfilled" (John 12:37,38). Right along there in the days of the Lord Jesus, the work that Isaiah did stands. Of course it carries a very solemn message, and perhaps it carries a very big problem for us. But it simply means this - that these people had persistently, and hitherto with impunity, resisted the Word of God by the prophets; and it is a terrible thing to do that. If you do that long enough, there comes a time when you will not be able to believe when you want to, you will not be able to understand when you want to. You have brought your own judgment upon you. That is a terrible thing! It is the explanation of Israel's doom.

But let us leave that aside. Here is a man who has to 'go', and the effect of his ministry is only to be the hardening of many people. That is not pleasant ministry! It is going to create a good many enemies. The Lord said to Ezekiel: 'Son of man, I send you not to a people of a strange language and tongue, that you cannot understand: if I sent you to them, they would believe, they would receive your word; but I send you to the house of Israel, and they will not listen! that is where your difficulty lies' (Ezek. 3:4-7). Very strange! The come-back is so often from Christian people themselves. The real fight arises in that realm, more than in any other. The hardest work of all is the work of having to deal with 'traditional Israel'. It is not easy.

But Isaiah was vindicated! "A remnant shall return" (7:3, marg.). That is the great word that springs out of his ministry. There were millions that went away into captivity under this judgment, but only forty-two thousand and a few more came back. "A remnant shall return", indeed - but he was vindicated in the remnant!

And God always has a remnant. We must leave the others. I do not expect, for one moment, that all Christians are going to accept God's full revelation as to His purpose. It would be folly to think that they will - they will not! You will find your main resistance from Christians, strangely enough. It is true! But, the vindication is in a remnant: a remnant shall return. Compared with the millions, the forty-two thousand may be very small; but the word of the prophet is: "Who hath despised the day of small things?" (Zechariah 4:10).

RSS 2.0