"Vi skall ju alla stå inför Guds domstol." 

Rom 14:10

År 1758 höll John Wesley denna predikan på uppdrag av domare Sir Edward Clive. Det är en domstolspredikan vilket förklarar inledningsord och avslutningsord.

 

Hur många omständigheter är det inte som samverkar till att ge detta högtidliga tillfälle en skräckfylld prägel. Här har samlats människor av olika ålder, kön, rang och samhällsvillkor som med eller mot sin vilja kallats hit inte endast från grannskapet utan också från avlägsna trakter, brottslingar som inom kort ska föras bort utan möjlighet att fly, rättstjänare som på sina olika poster väntar på att utföra givna order, och slutligen representanten för vår nådige konung, som vi så högt vördar och ärar. Anledningen till denna sammankomst ökar även i hög grad det högtidliga: att höra och avgöra rättssaker av olika slag, av vilka somliga är av den allra största vikt, varpå ingenting mindre än liv och död hänger, död som tar bort täckelset från evighetens ansikte. Det var utan tvivel för att inskärpa allvaret i dessa handlingar ? och detta inte endast hos den stora hopen ? som våra förfäder i sin visdom inte drog sig för att fastställa vissa detaljerade föreskrifter för dessa domstolsförhandlingar. Ty genom att vädja till ögat och örat kan ett djupare intryck träffa hjärtat. Sedda i detta ljus är trumpeter, stavar och ämbetsdräkter inte längre oväsentliga leksaker utan avsedda att i sitt slag och i sin mån tjäna de mest betydelsefulla samhällssyften.

Men hur skräckfylld denna högtidliga sammankomst än är så återstår en annan långt mera skräckfylld. Ty inom en liten tid ska vi alla stå inför Guds domstol. "Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall varje knä böja sig, och varje tunga skall prisa Gud." (Rom 14:11) Och på den dagen skall var och en inför Gud göra räkenskap för sig själv.

Om alla människor hade ett djupt medvetande om detta, hur effektivt skulle inte detta skydda samhällets intressen. Ty vilket kraftigare motiv kan tänkas för att frambringa äkta moraliskt handlande och för att oavlåtligt främja sträng dygd och konsekvent utövad rättvisa, barmhärtighet och sanning? Vad skulle kunna stärka våra händer i allt som är gott och avhålla oss från allt ont i lika hög grad som en stark övertygelse om sanningen i orden: "Se, domaren står utanför dörren" (Jak 5:9).

Det må därför inte anses olämpligt eller oförenligt med avsikten med denna sammankomst att betrakta följande:

I. De viktigaste händelser som ska föregå vår inställelse inför Kristi domstol.

II. Själva Domen.

III. Några av de omständigheter som ska följa på den.

IV. Tillämpning.

I.

Låt oss alltså först betrakta de viktigaste händelser som ska föregå vår inställelse inför Kristi domstol. Först, Gud ska låta tecken synas nere på jorden, han ska framför allt stå upp för att skaka jorden fruktansvärt. "Jorden raglar som en drucken. Den svajar fram och tillbaka som en vakthydda i trädets topp" (Jes 24:20). Det ska bli jordbävningar, inte bara på några ställen, utan på den ena platsen efter den andra. Inte bara i en eller några få delar av världen, men i varje del av den bebodda världen, ja, så våldsamma och stora att deras like inte förekommit alltsedan människor blivit till på jorden. I en av dessa ska alla öar fly och inga berg mer finnas till. Samtidigt ska alla jordklotets vattenmassor känna våldsamheten av dessa skakningar; vid havets och vågornas dån ska en sådan omstörtning ske som aldrig förut inträffat sedan den dag då alla det stora djupets källor bröt fram för att förstöra jorden, vilken då trädde fram ur vatten och i vatten. Luften blir alltigenom storm och oväder, full av dunkla dunster och rökstoder, genljudande av åskor från pol till pol och söndertrasad av tiotusen blixtar. 

Men omvälvningen ska inte begränsas till luftregionerna. Himlens makter ska bäva. Tecken ska ske i solen och i månen och i stjärnorna, såväl i fixstjärnorna som i dem som vandrar runt. Solen ska vändas i mörker och månen i blod förrän Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. Stjärnorna ska mista sitt sken, ja, de ska kastas ut ur sina banor och falla från himlen. Och då ska maktbudet ljuda genom universum från alla himlens härskaror. Det ska följas av överängelns röst som förkunnar Guds Sons, Människosonens, annalkande, och av larmsignalen från Guds basun, som kallar alla dem som sover i jordens stoft. Till följd av detta ska alla gravar öppnas och människors kroppar uppstå. Även havet ska ge igen de döda som är däri, och var och en ska uppstå med sin egen kropp: sin egen substans, om än så förändrad i fråga om sina egenskaper att vi nu inte kan förutse det. Ty detta förgängliga måste då ikläda sig oförgänglighet och detta dödliga ikläda sig odödlighet (1 Kor 15:53). Ja, döden och dödsriket, den osynliga världen, ska då ge igen de döda som är i dem. Och så ska alla som någonsin levt och dött uppstå oförvanskliga och odödliga.

Vid samma tid ska Människosonen sända ut sina änglar över hela jorden, och de ska församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena ände till den andra. Och Herren själv ska komma med skyarna, i sin egen härlighet och sin Faders härlighet med tiotusen av sina heliga och med myriader av änglar och han ska sitta på sin härlighets tron. Och inför honom ska samlas alla folk, och han ska skilja dem från varandra, och han ska ställa fåren, de goda, på sin högra sida och getterna, de onda, på den vänstra. Om denna allomfattande församling är det som den älskade lärjungen talar på detta sätt: "Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen. Och böcker öppnades, och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda blev dömda efter sina gärningar, efter vad som stod skrivet i böckerna." (Upp 20:12)

II.

För det andra ska vi betrakta själva domen, så långt som det har behagat Gud att uppenbara något om detta.

Den person genom vilken Gud ska döma världen är hans enfödde Son, vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, evighetens dagar (Mika 5:2), och som är över allting, Gud, högtlovad i evighet (Rom 9:5). Till honom som utstrålar Guds härlighet och uppenbarar Guds väsen (Hebr 1:3), har Fadern överlåtit all dom, eftersom han är Människoson (Joh 5:22, 27), och eftersom han "fastän han var till i Gudsgestalt inte räknade sin tillvaro som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden ? döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting" (Fil 2:6-7), just i hans mänskliga natur, och bestämt honom till att så som människa rannsaka människors barn och vara domare över levande och döda, både över dem som ännu är i livet vid hans tillkommelse och över dem som dessförinnan samlats till sina fäder.

Denna tid, som av profeten sägs vara stor och mycket fruktansvärd, kallas i Skriften vanligen Herrens dag. Tidrymden från människans skapelse på jorden till alltings slut är människors barns dag; den tid som nu passerar förbi oss är i egentlig mening vår dag; när den är avslutad ska Herrens dag börja ?

Vem kan räkna dem som ska dömas? Lika lite som regndropparna eller sandkornen i havet kan de räknas. "Därefter såg jag, och se", säger Johannes "en stor skara som ingen kunde räkna .. klädda i vita kläder och med palmblad i händerna" (Upp 7:9). Hur ofantlig måste inte hela skaran av alla folkslag och stammar och folk och tungomål då vara av alla dem som har utgått från Adams länd från världens begynnelse till dess ´tiden är ute´! (Upp 10:6) Varje man, varje kvinna, varje barn från gången tid som någonsin andats livsluft ska då höra Guds Sons röst och väckas till liv och stå fram inför honom. Den naturliga betydelsen av uttrycket "de döda, båda stora och små" är denna: alla universellt, alla utan undantag, alla av varje ålder, kön och rang, alla som någonsin levt och dött eller undergått en sådan förvandling som är jämförbar med döden. Ty långt före den dagen försvinner den mänskliga storhetens skenbild och sjunker till intet. I själva dödens ögonblick bleknar den bort. Vem är rik eller stor i graven?

Och varje människa ska där göra räkenskap för sina egna gärningar, ja, en fullständig och sann redovisning för allt vad hon någonsin gjort då hon var i sin kropp, vare sig gott eller ont ? Och inte endast varje människobarns gärningar ska då läggas i öppen dag utan också alla deras ord, ty "för varje onyttigt ord som människorna talar, skall de stå till svars på domens dag" (Matt 12:38). Alltså ska du dömas rättfärdig efter dina ord lika väl som efter dina gärningar och efter dina ord ska du dömas skyldig. Ska Gud då inte också bringa i ljuset varje omständighet som var förbunden med varje ord och handling och som visserligen inte förändrade deras natur men minskade eller ökade godheten eller ondskan i dem? Och hur lätt är inte detta för honom som är förtrogen med alla våra vägar, vare sig vi går eller ligger! Vi vet, att mörkret inte är mörkt för honom men att natten lyser så som dagen.

Ja, han ska bringa i ljuset inte endast mörkrets dolda gärningar utan också hjärtats tankar och uppsåt. Och vad underligt är det i detta? Ty Herren rannsakar alla hjärtan och förstår alla uppsåt och tankar. Allt ligger blottat och uppenbart för hans ögon, och inför honom ska vi avlägga räkenskap. "Dödsriket och helvetet ligger uppenbara för Herren, hur mycket mer då människornas hjärtan!" (Ords 15:11)

Och på den dagen ska varje inre rörelse i varje mänsklig själ avslöjas: varje begär, passion, böjelse, sinnesrörelse med de olika kombinationerna av dessa, och varje karaktärsdrag och naturanlag som tillsammans bildar varje individs hela sammansatta karaktär. Därigenom ska det klart och ofelbart visa sig, vem som var rättfärdig och vem som var orättfärdig och i vilken måtto varje handling eller person eller karaktär var god eller ond.

"Då ska konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade. Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig." (Matt 25:34-35) På samma sätt ska allt det goda de gjort på jorden uppräknas inför människor och änglar, allt vad de gjort i ord eller handling i Herren Jesu namn och för hans skull. Alla deras goda önskningar, uppsåt, tankar, alla deras heliga åtgöranden ska då också kommas ihåg. Och det ska visa sig att även om de var okända för eller glömda av människor, så antecknade Gud dem i sin bok. Även alla deras lidanden för Jesu namns skull och för det goda samvetets vittnesbörds skull ska då av den rättfärdige Domaren framläggas till deras berömmelse och till deras ära inför helgon och änglar och till ett ökat mått av den härlighet som väger översvinnligen tungt och varar i evighet.

Men ska också deras onda gärningar ? eftersom det inte finns en människa på jorden om vi följer hela hennes liv, som har levt utan att synda, ska också dessa bli ihågkomna på den dagen och bli omnämnda i denna stora församling? ? Svaret må bli: Det är uppenbart och absolut nödvändigt för att Guds ära må till fullo träda fram, för att hans vishet, rättvisa, makt och barmhärtighet må klart och fullkomligt uppenbaras, att alla omständigheter i deras liv läggs i öppen dag tillsammans med deras hjärtans alla olika sinnesarter; alla begär, tankar och uppsåt. Hur skulle det i annat fall bli uppenbart från vilket djup av synd och elände Guds nåd har frälst dem? Och om alla människors barns hela levnadslopp inte blev tydligt avslöjat då skulle den gudomliga försynens hela förunderliga sammanvävnad inte bli fullkomligt klarlagd, inte heller skulle vi vara i stånd att i tusen olika sammanhang rättfärdiga Guds sätt att handla med en människa. Såvida inte dessa Herrens ord blev uppfyllda till sitt yttersta innehåll utan någon inskränkning eller begränsning "Ingenting är dolt som inte skall uppenbaras, och ingenting är gömt som inte skall komma i dagen" (Matt 10:26), så skulle det stora flertalet av Guds försyns anordningar under solen alltjämt stå oförklarade. Och först då Gud har fört i ljuset alla de i mörkret dolda tingen, vilka än förövarna därav var, ska det bli tydligt att alla Hans vägar var visa och goda, att han såg genom det tjocka molnet och styrde allt med sin egen viljas visa råd, att ingenting lämnades åt slumpen eller människors godtycke, men att Gud ledde allt med stark och dock mjuk hand och band samman allt i en kedja av rättvisa, barmhärtighet och sanning.

Och när den rättfärdige upptäcker den gudomliga fullkomligheten ska han glädja sig med outsäglig glädje och långt ifrån känna någon pinande sorg eller skam för någon av dessa forna överträdelser vilka för länge sedan utplånats som en dimma och tvagits bort av Lammets blod. Det ska vara mer än tillräckligt för dem att alla överträdelser som de har begått aldrig någonsin ska nämnas till deras fördärv, att deras synder och överträdelser och ofullkomligheter aldrig mer ska ihågkommas till deras dom. Detta är den enkla innebörden av löftet, och detta ska alla Guds barn finna sant, till deras eviga tröst.

Sedan de rättfärdiga fått sin dom ska Konungen vända sig till dem på hans vänstra sida, och de ska också dömas, var och en efter sina gärningar. Men inte endast för sina yttre gärningar ska de avlägga räkenskap utan också för alla onda ord som de har talat, ja, för alla onda begärelser, lidelser, sinnesrörelser, vilka nu har eller en gång har haft ett rum i deras själ, och för alla onda tankar eller avsikter som de någonsin närt i sitt hjärta.

Det glädjeväckande frikännande utslaget ska därefter delges dem som står på den högra sidan och det fasaväckande fällande utslaget till dem på den vänstra sidan. Och båda dessa utslag är fasta och orubbliga som Guds tron.

III.

Vi ska nu för det tredje betrakta några av de händelser som följer efter världsdomen. Och den första är utförandet av det domslut som fälldes över de onda och de goda: "Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv." (Mat 25:46)

Man må lägga märke till att det är alldeles samma ord som brukas både i det förra och i det senare fallet. Därav följer, att antingen varar straffet för alltid eller ska lönen också en gång ta slut. Nej, aldrig det senare, ty då skulle Gud själv ta slut eller hans barmhärtighet och sanning upphöra.

Då ska de rättfärdiga lysa så som solen i sin Faders rike och de ska dricka av Guds ljuvlighets ström på hans högra hand för evigt. Men här kommer varje beskrivning till korta, intet mänskligt språk räcker till. Endast den som varit uppryckt ända till tredje himlen kan ha en riktig föreställning om detta (2 Kor 12:2). Men inte ens en sådan kan finna uttryck för vad han har sett. Det är inte möjligt för en människa att uppenbara dessa ting.

De onda ska samtidigt förvisas till helvetet, även alla de som överger Gud. "Dessa skall bli straffade med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och hans härlighet och makt" (2 Tess 1:9). De ska få sin del i den sjö som brinner av eld och svavel och som ursprungligen är tillredd åt djävulen och hans änglar (Matt 25:41). Där ska de bita sönder tungan i ångest och pina, rikta blicken mot höjden och förbanna Gud. Där sönderslits de utan uppehåll av helveteshundarna: högmod, illvilja, hämnd, hat, fasa, förtvivlan. Där har de inge ro varken dag eller natt, men "röken från deras plåga stiger upp i evigheters evigheter" (Upp 14:11). Ty deras mask dör inte, och deras eld utsläcks inte (Mark 9:48).

Då ska himlarna rullas ihop som en pergamentsrulle och förgås med dånande hast. De ska fly för hans ansikte som sitter på tronen och ingen plats ska bli funnen för dem. Det sätt på vilket detta ska ske uppenbarades av aposteln Petrus: "Guds dag .. den dag som får himlar att upplösas i eld.." (2 Petr 3:12). Hela den underbara världsbyggnaden ska störta samman genom detta rasande element, sammanhanget mellan alla dessa delar förstöras och varje atom slitas loss från alla andra. Därvid ska jorden och de verk som är därpå brännas upp. Naturens oerhört mäktiga skapelser, de eviga höjderna, bergen som trotsat tidens rasande angrepp och stått orubbliga under så många årtusenden ska sjunka i brinnande ruiner. Hur mycket mindre motståndskraftiga mot de segrande lågorna ska inte konstens skapelser vara, även om de är av de mest varaktiga material och resultat av den mänskliga hantverksskicklighetens yttersta ansträngningar: gravmonument, pelare, triumfbågar, borgar, pyramider. Allt, allt ska dö, förgås, förintas, så som sker med drömmar då man vaknar.

Det är ytterligare en händelse i samband med domen som kräver vår allvarliga begrundan, aposteln säger: "Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte." (2 Petr 3:13) Löftet står i Jesajas profetia: "Se, jag skapar nya himlar och en ny jord, och man skall inte mer komma ihåg det förgångna eller tänka på det." (Jes 65:17) Så stor ska det nyas härlighet vara. Dessa såg Johannes i gudssynerna. "Och jag såg", säger han, "en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden hade försvunnit." (Upp 21:1) Och endast rättfärdighet bodde där, därför tillfogar han: "Och jag hörde en stark röst från tronen säga: ´Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem´". (Upp 21:3) Med nödvändighet ska fördenskull alla vara lyckliga: "Och Gud ska torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga .. Och ingen förbannelse skall finnas mer .. Och hans tjänare .. ska se hans ansikte." (Upp 22:3-4) De ska alltså vara i hans allra närmaste närhet och därför bli honom mycket lika. Detta är på bibelns språk det starkaste uttryck för att ange fullkomlig lycksalighet. "Och hans namn skall stå skrivet på deras pannor" (Upp 22:4). De ska öppet erkännas som Guds egen tillhörighet, och hans härliga väsen ska klart förnimbart stråla fram i dem. "Någon natt skall inte finnas mer, och de behöver inte någon lampas sken eller solens ljus. Ty Herren Gud skall lysa över dem, och de skall regera som kungar i evigheternas evigheter." (Upp 22:5)

IV.

Det återstår endast att tillämpa föregående betraktelser på alla som är här inför Gud .. Först, hur ljuvliga är inte fotstegen av de män som är sända genom Guds visa och nådiga försyn att utöva rättvisa på jorden, att skydda den förorättade och straffa ogärningsmannen! Är de inte Guds tjänare, oss till fromma, de viktiga upprätthållarna av samhällets lugn, oskuldens och dygdens beskyddare, den stora garantin för alla våra timliga välsignelser? Och representerar inte var och en av dem inte endast en jordisk furste utan också jordens högsta domare? Honom vars namn är skrivet på hans mantel, över hans länd: "Konungarnas Konung och herrarnas Herre" (Upp 19:16)? O, att alla dessa söner på den Allsmäktiges högra sida måtte vara heliga så som Han är helig, visa av den visdom som har sin plats vid Hans tron, Honom lika som är Faderns eviga Vishet, fria liksom Han från hänsyn till person, vedergällande varje människa efter hennes gärningar, oböjliga som Han, omutligt rättvisa men medlidsamma, ömsinta och barmhärtiga. Så blir de i sanning fruktansvärda för dem som gör ont, "ty överheten bär inte svärdet förgäves" (Rom 13:4). Så ska vårt lands lagar ha sin fulla kraft och tillbörliga aktning och vår konungs tron ska befästas i rättfärdighet ? 

Låt mig tillägga några få ord till alla er som idag är här inför Herren. Borde ni inte hela dagen hålla i minnet att en mera fruktansvärd dag ska komma? Här är många församlade. Men vad är detta mot det som varje öga ska se en gång: den oändligt stora församlingen av alla människors barn som någonsin levt på jordens yta! Några få ska idag stå inför domarsätet för att dömas för det som de anklagas för. Och de förvaras nu i fängelse, kanske i bojor, till dess de förs fram för att rannsakas och dömas. Men alla ska vi, jag som talar och ni som lyssnar, en gång stå inför Guds domstol. Och vi förvaras nu på denna jord, som inte är vårt hem, i detta fängelse av kött och blod, många av oss kanske också i mörkrets bojor, till dess ordern når oss att föras bort. Här rannsakas en man för en eller två handlingar som han förmodas ha begått. Där ska vi göra räkenskap för alla våra handlingar, från vaggan till graven, för alla våra ord, för alla våra begär och själsrörelser, för alla våra hjärtans uppsåt och tankar, för allt det bruk vi har gjort av våra olika förmågor, både själens, kroppens och dem som livet skänkt oss intill den stund då Gud sade: "Lämna redovisning för din förvaltning. Du kan inte längre få vara förvaltare" (Luk 16:2). I härvarande domstol är det möjligt att en och annan som är skyldig kan undkomma av brist på bevis. Men i Guds domstol råder ingen brist på bevis. Alla människor med vilka du hade de allra hemligaste förbindelser och som var invigda i alla dina planer och handlingar, står nu redo inför dina blickar. Där är också alla mörkrets andar, som ingav dig onda råd och hjälpte dig att utföra dem. Där är också alla Guds änglar, dessa Herrens ögon som överfar hela jorden och som vakade över din själ och arbetade för ditt bästa, så långt du själv tillät det. Där är också ditt eget samvete, ett tusen vittnen i ett enda, nu inte längre i stånd till att vare sig förblindas eller nedtystas utan tvingat att erkänna och tala den nakna sanningen om alla dina tankar och ord och handlingar. Och om samvetet är som ett tusen vittnen, så är Gud som ett tusen samveten! O, vem kan bestå inför den store Gudens och vår Frälsares Jesu Kristi ansikte!

Se! Se! Han kommer! Han gör molnen till sin vagn. Han far fram på vindens vingar. En förtärande eld går framför honom och efter honom kommer en förbrännande låga. Han sitter på sin tron, insvept i ljus som i en mantel, i majestät och härlighet är han klädd. Se, hans ögon är så som eldslågor och hans röst som dånet av väldiga vatten. (Ps 104:1-3, Joel 2:3, Upp 1:14-15.)

Hur ska ni undkomma? Ska ni säga till bergen att falla över er och till höjderna att dölja er (Luk 23:30)? Ack, bergen, höjderna, jorden, himlarna är själva redan redo att fly bort! Kan ni köpa er fria från domen? Med vad? Med allt vad du äger i ditt hus, men tusen guld och silvermynt? Förblindade dåre! Du kom naken ur din moders liv och än mer naken går du in i evigheten. Hör Herren, Domaren! "Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse." Vilket glädjefyllt ljud. Hur olik den röst som ekar genom himlarymderna: "Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar." (Matt 25:34, 41) Och vem skulle kunna ändra eller uppskjuta utförandet av något domslut? Fåfänga förhoppningar! Se, helvetet öppnar sig där nere för att ta emot dem som är mogna för förtappelsen. Och de eviga portarna höjer sina huvuden för att arvingarna till härlighet må dra därin!

Hur heligt och gudfruktigt bör vi då inte leva (2 Petr 3:11)? Vi vet att det inte kan dröja länge förrän Herren stiger ner med en ärkeängels röst och Guds basun (1 Tess 4:16), då var och en av oss ska ställas inför honom och göra räkenskap för sina egna gärningar. "Därför, mina älskade, eftersom ni väntar på detta, gör allt ni kan för att leva i frid, rena och oförvitliga inför honom." (2 Petr 3:14) Och varför skulle ni inte göra detta? Varför skulle en av er befinna sig på hans vänstra sida då han kommer? Han vill inte att någon ska gå förlorad, han vill tvärtom att alla ska komma till bättring och genom bättring till tro på den blödande Herren, genom tro till obefläckad kärlek, till att en fullkomlig gudsbild förnyas i hjärtat så att helig vandel blir en frukt av det. Kan du tvivla på detta, när du tänker på att allas Domare på samma gång är allas Frälsare? Har han inte köpt dig med sitt eget blod för att du inte skulle gå förlorad utan ha evigt liv? O, pröva Hans barmhärtighet hellre än Hans rättvisa! Pröva Hans kärlek hellre än Hans allmakts dunder! Han är inte långt ifrån någon enda av oss, han som kom inte för att döma men för att frälsa världen. Han står mitt ibland oss. Syndare, klappar Han inte nu, just nu på ditt hjärtas dörr? O, att du måtte inse i denna din dag vad din frid tillhör. O, att ni måtte ge er själva nu till Honom som utgav sig själv för er, ger er själva i ödmjuk tro, i helig, verksam och uthållig kärlek. Då ska ni fröjda er med outsäglig glädje på Hans dag då Han kommer på himlens skyar.

Amen