Märkliga angrepp mot Åke Greens radikalism
Märkliga angrepp mot Åke Greens radikalism
Pingstpastor Åke Greens predikan i sin församling i Borgholm, har skakat om kyrko-Sverige.
Men att reaktionen från ledare i Pingst - fria församlingar i samverkan skulle bli så negativ och stödet från hans pastorskolleger så litet, det var nog en överraskning även för Green. Senaste tillskottet ar FFS-ledaren Lars-Ivar Nilssons reaktion på Greens attack på den växande sexualliberalismen i vart land. För predikan gällde inte bara homosexualiteten, den omspann hela sexualliberalismen.
Vad reagerade Nilsson mot i Greens predikan? Kritiken riktades först och främst mot tre områden: Greens radikalism (!), att han missförstod Bibelns helhetssyn eller människosyn och hans dåliga kunskap i sexualetik och sexualforskning. Låt oss nu ta dessa anklagelser en efter en,
Åke Greens radikalism:
Vi som varit med nästan ett halvsekel i pingströrelsen kommer ihåg de brinnande evangelisterna när de brännmärkte den växande sexualliberalismen i slutet av 1960-talet. Vi kommer ihåg demonstrationerna utanför porrbutikerna och debattartiklar både i kristen press och lokalpressen. Det pågick ett regelmässigt krig mellan pingströrelsen och sexualeliten. I början av 1990-talet hade jag själv en serie predikningar om den växande homosexualiteten i samhället och den utmaning den innebar för församlingarna.
När nu därför Åke Green väljer att konfronteras med homolobbyismen så gör han det på samma sätt som vi gjorde för 30 år sedan: han avslöjar synden vid dess rätta namn, han säger att de som lever ut sin homosexualitet inte kan vara kristna och kallar den förvridna sexualismen (incest, homosexuellt leverne, etcetera) för en cancersvulst. Vad är det for fel med det uttrycket? Ar det för magstarkt för våra ledare? Ar det inte så vi har betraktat det? För Åke Green har rätt i att sexualliberalismen sprider sig i medierna, teater, film etcetera på ett sätt som kan liknas vid en obotlig sjukdom.
Tendensen bland kristna ledare är klar (och det gäller även Pingst): vår apologetiska linje (om vi nu har någon) baseras mer och mer på en socio-kulturell (kontextuell) förståelse av bibelorden.
Man undviker konfrontationen och tror därmed att man ska lyckas skapa respekt för sin tro och vinna tveksamma människor att förstå det kristna budskapet.
Har begår man ett stort misstag. Man överbetonar kärleksbudskapet på bekostnad av den helige Gudens vrede över synden. En balans måste till för att ge rätt bild av Guds väsen. De sexualliberala måste därför förstå var Guds ords gränser går och u det tycker jag att Green lyckats med att förklara.
Åke Greens människosyn och Bibelns människosyn:
Det här är ett mycket intressant debattämne. För det bygger delvis på Lars-Ivar Nilssons stöd till medvandrarprästen Eric Johanson - som vi alla beundrar. Hans kamp för renhet är beundransvärd. Och han är lika mycket kristen som alkoholisten som valt att sluta, men som hela livet lever med sin kamp.
Det är inte där som Greens attack på homosexualiteten ligger, utan han riktar sig tydligt mot den utlevda homosexualiteten. Hans nöd för det som händer i Sverige liknar mer Jeremias nöd för judafolket Men hans vånda förtar inte hans kärlek till folket.
Green visar i sin predikan på ett mod och en kärlek till svenska folket som man sällan möter i dag. Att varna för olycka och samtidigt tala om hur man ska komma ur den sexuella gastkramning som stora delar av vårt folk befinner sig i måste anses som en kärlekshandling. Vidare måste hela predikan sättas in i ett större sammanhang. Green är till vardags ingen svavelosande predikant, men nöden för vårt folk är större än ängslan för hans framtida rykte. Han framstår därmed som en Jeremiaprofet som måste tala för att det brinner en eld i hans inre.
Åke Greens bristande kunskap i sexualforskning:
Det har är ju ett märkligt angrepp som slår tillbaka på Lars Ivar Nilsson själv. Han visar ju stor okunskap på det som händer inom gen- och sexualforskningen. Det finns nutida forskning som visar på hur homosexuella ar överrepresenterade bland pedofiler. Den ska inte ses om definitiv, men den visar på en tendens.
En nyligen genomförd tvillingforskning pekar klart på art det ar ytterst tvivelaktigt att den homosexuella läggningen är ärftlig. (Se t.ex. Blanchard R, Barbaree HE, Bogaert AF, Dickey R, Klassen P, Kuban ME, Zucker KJ. ?Fraternal birth order and sexual orientation in pedophiles? (2000) Archives of Sexual Behavior 29(5):463-78). Se även narth.com för forskarinformation. Där hittar vi följande påstående: ?There is no such thing as a ?gay gene? and there is no evidence to support the idea that homosexuality is genetic or unchangeable.?
Personligen menar jag att den attityd som Nilsson visar mot sin kollega Åke Green är oacceptabel och bör leda till en ursäkt.
Sedan undrar man om Nilsons utspel ska ses som en rädsla framsprungen ur Knutbydramat for att hindra ?fundamentalistiska och radikala? predikanter från att sprida ?osunda? idéer som kan leda till framtida problem i rörelsens ökade ekumeniska ansträngningar.
Och kanske har vi nu genom våra ledare fått ett ?tolkningsfilter? som i framtiden talar om vad som är sunt eller inte sunt.
Pingstpastor Åke Greens predikan i sin församling i Borgholm, har skakat om kyrko-Sverige.
Men att reaktionen från ledare i Pingst - fria församlingar i samverkan skulle bli så negativ och stödet från hans pastorskolleger så litet, det var nog en överraskning även för Green. Senaste tillskottet ar FFS-ledaren Lars-Ivar Nilssons reaktion på Greens attack på den växande sexualliberalismen i vart land. För predikan gällde inte bara homosexualiteten, den omspann hela sexualliberalismen.
Vad reagerade Nilsson mot i Greens predikan? Kritiken riktades först och främst mot tre områden: Greens radikalism (!), att han missförstod Bibelns helhetssyn eller människosyn och hans dåliga kunskap i sexualetik och sexualforskning. Låt oss nu ta dessa anklagelser en efter en,
Åke Greens radikalism:
Vi som varit med nästan ett halvsekel i pingströrelsen kommer ihåg de brinnande evangelisterna när de brännmärkte den växande sexualliberalismen i slutet av 1960-talet. Vi kommer ihåg demonstrationerna utanför porrbutikerna och debattartiklar både i kristen press och lokalpressen. Det pågick ett regelmässigt krig mellan pingströrelsen och sexualeliten. I början av 1990-talet hade jag själv en serie predikningar om den växande homosexualiteten i samhället och den utmaning den innebar för församlingarna.
När nu därför Åke Green väljer att konfronteras med homolobbyismen så gör han det på samma sätt som vi gjorde för 30 år sedan: han avslöjar synden vid dess rätta namn, han säger att de som lever ut sin homosexualitet inte kan vara kristna och kallar den förvridna sexualismen (incest, homosexuellt leverne, etcetera) för en cancersvulst. Vad är det for fel med det uttrycket? Ar det för magstarkt för våra ledare? Ar det inte så vi har betraktat det? För Åke Green har rätt i att sexualliberalismen sprider sig i medierna, teater, film etcetera på ett sätt som kan liknas vid en obotlig sjukdom.
Tendensen bland kristna ledare är klar (och det gäller även Pingst): vår apologetiska linje (om vi nu har någon) baseras mer och mer på en socio-kulturell (kontextuell) förståelse av bibelorden.
Man undviker konfrontationen och tror därmed att man ska lyckas skapa respekt för sin tro och vinna tveksamma människor att förstå det kristna budskapet.
Har begår man ett stort misstag. Man överbetonar kärleksbudskapet på bekostnad av den helige Gudens vrede över synden. En balans måste till för att ge rätt bild av Guds väsen. De sexualliberala måste därför förstå var Guds ords gränser går och u det tycker jag att Green lyckats med att förklara.
Åke Greens människosyn och Bibelns människosyn:
Det här är ett mycket intressant debattämne. För det bygger delvis på Lars-Ivar Nilssons stöd till medvandrarprästen Eric Johanson - som vi alla beundrar. Hans kamp för renhet är beundransvärd. Och han är lika mycket kristen som alkoholisten som valt att sluta, men som hela livet lever med sin kamp.
Det är inte där som Greens attack på homosexualiteten ligger, utan han riktar sig tydligt mot den utlevda homosexualiteten. Hans nöd för det som händer i Sverige liknar mer Jeremias nöd för judafolket Men hans vånda förtar inte hans kärlek till folket.
Green visar i sin predikan på ett mod och en kärlek till svenska folket som man sällan möter i dag. Att varna för olycka och samtidigt tala om hur man ska komma ur den sexuella gastkramning som stora delar av vårt folk befinner sig i måste anses som en kärlekshandling. Vidare måste hela predikan sättas in i ett större sammanhang. Green är till vardags ingen svavelosande predikant, men nöden för vårt folk är större än ängslan för hans framtida rykte. Han framstår därmed som en Jeremiaprofet som måste tala för att det brinner en eld i hans inre.
Åke Greens bristande kunskap i sexualforskning:
Det har är ju ett märkligt angrepp som slår tillbaka på Lars Ivar Nilsson själv. Han visar ju stor okunskap på det som händer inom gen- och sexualforskningen. Det finns nutida forskning som visar på hur homosexuella ar överrepresenterade bland pedofiler. Den ska inte ses om definitiv, men den visar på en tendens.
En nyligen genomförd tvillingforskning pekar klart på art det ar ytterst tvivelaktigt att den homosexuella läggningen är ärftlig. (Se t.ex. Blanchard R, Barbaree HE, Bogaert AF, Dickey R, Klassen P, Kuban ME, Zucker KJ. ?Fraternal birth order and sexual orientation in pedophiles? (2000) Archives of Sexual Behavior 29(5):463-78). Se även narth.com för forskarinformation. Där hittar vi följande påstående: ?There is no such thing as a ?gay gene? and there is no evidence to support the idea that homosexuality is genetic or unchangeable.?
Personligen menar jag att den attityd som Nilsson visar mot sin kollega Åke Green är oacceptabel och bör leda till en ursäkt.
Sedan undrar man om Nilsons utspel ska ses som en rädsla framsprungen ur Knutbydramat for att hindra ?fundamentalistiska och radikala? predikanter från att sprida ?osunda? idéer som kan leda till framtida problem i rörelsens ökade ekumeniska ansträngningar.
Och kanske har vi nu genom våra ledare fått ett ?tolkningsfilter? som i framtiden talar om vad som är sunt eller inte sunt.
Nils-Olov Nilsson
Kommentarer
Trackback
