T.A Sparks

 

 

Läsning: 1 Kon 17.

Det som först hamnar i vårt synfält är Herrens tjänare. Ännu en gång finner vi att Gud reagerar på tillståndet hos sitt eget folk och reagerar med gudomligt missnöje. Som alltid skaffar han sig ett verktyg för att återföra ordningen.
Elia ställs fram för oss som ett sådant instrument och vi får genom honom se de vägar och de regler som Herren använder för att forma en tjänare som kan verka funktionellt i enlighet med Guds syften.

Guds suveräna val
Det första som ger bärighet för ett sådant verktyg är Guds suveränitet. Det finns aldrig en uttömmande, naturlig förklaring till Guds val och förordnande av sina tjänare. Det kanske finns sådant hos det utvalda verktyget som kan brukas när det helgats och lagts under Guds Andes välde, men när allt har sagts och värderats måste vi erkänna att hans val alltid är ett suveränt, ett självständigt och oberoende val. Det är aldrig beroende av något i det naturliga vilket skulle kunna påverka honom att välja det ena verktyget i stället för det andra. Han agerar suveränt, helt och hållet självständigt i sådant utväljande och förordnande vilket ska gagna hans syften.
Men, oavsett om detta är sant, oavsett om Gud väljer att lägga ner andliga resurser i ett sådant instrument måste det förbli kontrollerat och disciplinerat av Guds hand. Om inte, kommer denne tjänare, detta Guds instrument att följa sin egen själs vägar, följa sina egna bedömningar influerad av sina känslor. Intention och motiv kommer kanske att fortsätta vara gott och vara gudfruktigt men det kommer inte att ge utrymme för nödvändigheten att kontinuerligt vara under Guds hand, under Guds ledning och disciplin.

Detta kommer till ett så klart uttryck hos Elia i begynnelsen av hans uppgift. Det råder inget tvivel om Guds suveränitet i fråga om utväljandet och det råder ingen tvekan om att Gud beklädde honom med kraft och duglighet. Trots detta ser vi honom under Guds hand i varje skede och alla dessa steg och avsnitt verkar disciplinerande för mannen Elia. Gud arbetar hela tiden med sin tjänare och för honom i varje moment, hela vägen, under sin hand så att han inte vid något tillfälle blir något i sig själv men blir till en som har allt i Herren och endast i Herren.
Vi gör ett stort misstag om vi tror att det är nog att ha fått tag på något om Guds tanke och Guds syfte, att ha skaffat sig kunskap om vad Gud vill åstadkomma. Detta är inte alls tillräckligt. En sådan kunskap om Guds syften räcker inte. Det som måste till är ett inre arbete med oss i förhållande till Guds tanke och detta verk är ofta av en sådan karaktär att vi inte alls förstår det.

Om det vore så att Gud arbetade med oss som syndare, om han verkade i våra liv därför att det finns personlig synd och personliga brister kunde vi nog förstå det; men när han verkar i oss med utgångspunkt i sina gudomliga syften, som hans tjänare, går detta långt bortom vårt förstånd. Vi förs ut i områden i vilka vi inte alls begriper vad Herren gör med oss eller varför han gör det. Det går över vår horisont, det gäckar oss och vi är tvungna ? om vi är inställda på att vandra vidare med Herren ? tvungna att acceptera att Gud vet vad han håller på med. Vi måste försöka följa honom enligt det ljus som vi för tillfället har och acceptera att detta arbetande med oss, som går så långt bortom vår begreppshorisont är relaterade till de syften vartill vi är kallade.
Förklaringen till det vi går igenom väntar någonstans framöver och vi kommer att finna den när vi når dit. Gud ger sällan någon förklaring när han för oss ett steg vidare. Gud kommer aldrig till sin tjänare med orden: ?Nu ska jag ta dig genom en särskild sorts erfarenhet som kommer att se ut på detta sätt, och anledningen är denna. . . ? Utan förvarning finner vi oss i ett besvärligt läge som förvirrar oss, ställer oss bortom möjlighet till förklaring, och Gud tar oss igenom utan att lämna någon redogörelse förrän vi är fria, förrän syftet med erfarenheten är uppnått, då finner vi kanhända en förklaring.
Saken är denna; ett instrument som Gud i sin suveränitet valt ut i relation till sina syften, ett instrument som känner till huvuddragen i dessa syften måste i varje led och steg, i varje del och stycke hållas under Guds hand för att läras och ledas i relation till dessa syften, för att helt och hållet vara under Guds styre.

Elia, stor som människa, i främsta ledet i Guds historia, fördes till den punkt, trots att han visste att Gud hade valt ut honom, trots att han kände Guds plan, fördes till den punkt där han inte kunde utifrån eget initiativ eller egen kraft gå vidare för att utföra sin uppgift. Han kunde inte ta mer än ett steg i taget, och dessa enskilda steg leddes vart och ett av Gud. Vi ser detta när vi begynner läsa detta kapitel. Han var tvungen att ta ett steg, och sedan ett till under Guds ledning och inget utöver det. Herren släpper inte iväg ens sin bäste tjänare efter dennes egna idéer. Han ger inte ens sina mest brukade instrument frihet att ta ut egen kurs, trots att de har god insikt i vad Gud har i sinnet.

Gudomlig auktoritet
Några av orsakerna till detta är uppenbara. Elias tjänande var ett uttryck för Guds auktoritet. Krafter var verksamma vilka var mer än mänskliga. Israels situation innefattade mer än andligt förfall. Det var inte endast så att folket hade förlorat en betydande del av sitt andliga liv och nu befann sig på lägre nivå än de skulle och därför behövde återföras till källorna. Baal hade ett starkt fäste i Israel och ondskans makter, mörkrets makter låg bakom detta förfall. Denna situation krävde mer än andlig uppmuntran, mer än andlig föda, mer än en sammankomst för ett fördjupande av det andliga livet.
Ett tjänande utifrån gudomlig auktoritet var vad som behövdes för att ta itu med den andliga situation som låg till grund för de omständigheter som folket befann sig i. Det var starkare krafter i rörelser än enbart mänskligt felande och mänskliga brister. Israels stat och regering hade blivit säte för satans makt. Elia hade att vandra i Guds Andes auktoritet och hans första offentliga uttalande visar att det var en sådan tjänst han hade: ?Så sant Herren, Israels Gud, lever, honom som jag tjänar: Under de här åren skall varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det.? 1 Kon 17:1.
Detta handlar om ställning, en tilldelad position och det mandat som följer denna ställning. Jakob säger att skyn höll sig stängd genom Elias bön. Detta är att gå bortom en jordisk, bortom en vanlig mänsklig situation. Och sedan; han öppnade himlen med sin bön. Detta är att äga mandat i det himmelska.

Förberedelse i det tysta
Denna uppgift förbereddes i det fördolda innan den fann sitt offentliga uttryck. Aposteln Jakob säger mycket bestämt att ? Elia var en människa med samma natur som vi. Han bad en bön att det inte skulle regna, och det regnade inte på jorden under tre år och sex månader; åter bad han, och då gav himmelen regn, och jorden bar sin frukt.?
Det finns undangömd historia här, en historia inför Gud. Elia klev plötsligt, utan förannonsering in i offentligheten. Han stod bara där på universums podium, om vi får säga så, och gav ut sin deklaration. Men detta är inte allt. Det finns en fördold förhistoria inför Gud här. All sådan tjänst med auktoritet har sin begynnelse i hemlighet, skyld för det offentligas öga med rötter i umgänge med Gud.
Den sortens uppgift, vilken föds i detta undangömda umgänge med Gud fordrar en särskild Guds ledning för att bevaras trygg, för att beskyddas från alla krafter som kan förstöra. Detta är anledningen till att Elia mitt i sin uppgift hade behov av att vara ledd steg för steg av Herren. Det fanns inte rum för några generaliseringar eller allmänt dragna slutsatser om tjänandets utseende. I varje steg, i varje led måste det till särskild insikt, Gud instruerande i varje moment. Gud bevarar mandatet allteftersom han ger det, genom liv i det undangömda. Ett sådant liv, ett sådant tjänande får inte visas fram, då förstörs det.

Ett avskiljande från självlivet
Herren säger till Elia ?Ge dig av härifrån. . . ? Härifrån? Varifrån? Bort från publiciteten, bort från denna exponering, från denna öppenhet med alla sina risker. ?Gå bort härifrån och begiv dig österut, och göm dig vid bäcken Kerit, som österifrån rinner ut i Jordan.? Göm dig. Geografin har inte mycket med detta att göra. Det betydelsefulla är ett andligt ?Göm dig?. Kerit betyder avskiljande, avskärande, och det har att göra med Jordan och dess andliga betydelse. Kerit är ett biflöde till Jordan. Vi vet att Jordan står för självlivets död. Guds tjänare måste ha gått igenom en Jordan-upplevelse, men de måste hålla sig nära Jordan och låta Jordans inflytande verka oavbrutet. Den mest hämmande, paralyserande inverkan på ett tjänande med auktoritet kommer från ?Själv?. Det är inflytandet från och styrkan i vårt själsliv.

Elia var en viljestark personlighet, en kraftfull natur, en människa som kunde agera drastiskt och som gav av sig själv med brinnande hjärta, och Guds tjänares självliv är till särskilt besvär för Anden. Paulus gör det fullt klart att vid en viss punkt i hans tjänst och andliga liv, när Gud hade anförtrott honom uppenbarelser som han inte fick berätta om, var det stora och omedelbara hotet mot tjänsten han själv.
?För att jag inte skulle förhäva mig själv?. Således hade inte självlivet blivit utplånat. Paulus var inte friad från möjligheten att skada ett allt igenom andligt tjänande och Herren var tvungen att vidta särskilda åtgärder - inte mot synd, men mot självlivet. ?För att jag inte skulle förhäva mig?. Förhäva mig, vad är det? Det är jagets upphöjelse, självlivets upphöjelse. Vika faror det finns med detta ?jag? och hur verkligt det står som ett hot att ta främsta platsen, maktens position, inflytandets och auktoritetens plats. Det är i relation till detta som Herren måste säga ?göm dig?, ?ge dig av till avskiljandets och avskärandets plats?.

Allt detta är så annorlunda jämfört med vad man väntar sig. Här är alltså en man som har genomgått denna intensiva förberedelse i det tysta tillsammans med Gud under mycket bön. Han finner sig förd ut med mandat att göra ett tillkännagivande som representerar en krisens punkt i Guds handlande. Man kunde förvänta att han från den situationen skulle gå från kraft till kraft, från plats till plats och genast bli en erkänd Guds tjänare och ofta vara i det offentligas centrum. Men Herren vaktar noga på att någon av hans tjänare skulle ta sig an hans sak och hans sändande som vore det kärlets och tjänarens sak. Det skulle förstöra allt, istället krävs ett undangömmande, ett drastiskt förande åt sidan.
Om ett geografiskt relaterat undangömmande är Guds sätt att åstadkomma ett andligt skylande och skyddande, må det då vara så. Om Gud väljer att sända oss bort från det offentligas liv och tjänande till någon avlägsen, okänd plats för att föra oss undan det överhängande hotet att bli något, att bli föremål för allas intresse och deras önskan att forma något att beundra, eller att dra vidare i vår egen kraft då är det gott och väl. Om det nu handlar om att föras undan geografiskt sett eller inte, är Herrens ord till alla sina tjänare i alla omständigheter detta: ?Göm dig?.

Formbarhet
Sedan, länkat till detta, som en del av detta måste en Guds tjänare alltid återfinnas böjbar, formbar för att Herren ska kunna få ett omedelbart gensvar. En tjänare har inget program, därför finns det inget som hindrar eller störs. Han har inte någon fast inriktning, därför finns det inget som Herren behöver bryta sönder. Han är i rörelse samman med Gud, sitter still samman med Gud allt i enlighet med Guds instruktioner. Han måste vara känslig för Guds hand, kapabel att sättas i rörelse närsomhelst, under vilka omständigheter som helst utan att uppleva att allt rivs sönder och blir till en enda oreda.
?Gå bort härifrån. . . och göm dig vid bäcken Kerit. . . Men efter någon tid torkade bäcken ut. . .? Herren sa inget om att bäcken skulle torka ut, och detta faktum att Herren sa till Elia att gå till Kerit betydde inte att Herren skulle bevara bäcken för alltid. Det var en etapp och Herren sa egentligen: ?Detta är nästa steg. Jag lovar inte att du kommer att få stanna där för gott. Jag säger inte att detta är en plats där du kan slå dig till ro eller att du ska vara kvar här. Detta är nästa etapp. Gå dit och håll dig redo för det som jag kan komma att ge dig att göra.?

Detta är naturligtvis ett andligt tillstånd. Ingen ska ta detta bokstavligt. Om vi begynte hantera detta efter bokstaven skulle det vålla förvirring i mycket av det vi företar oss. Men vi måste vara redo att låta Herren göra det som han finner för gott, och inte ta det som en motsägelse när han leder oss i annan riktning efter att först ha fört oss utefter ett spår. Det handlar om att vara i Herrens hand, utan att sitta fast i sådant som vi bestämt oss för, också då vägen är dold för vårt förstånd, för vår vilja och våra känslor, dold för allt som hör vårt själsliv till, så att Herren har fri väg med oss.

Bäcken torkade ut; är du beroende av bäcken? Om det är så, blir du ordentligt förvirrad då detta händer. Låter du allt bero av Herren? Då kan alla bäckar sina och vi klarar oss bra ändå. Att vara beroende av Herren är en styrande och förblivande regel för andlig styrka. Man skriver och talar om Elia som en kraftens profet. Om detta är riktigt i något avseende, så var det så därför att han var beroendets profet.
Denna relation till, detta beroende av Herren gjorde det möjligt för honom att fortsätta verka, och leda Elia in på nya områden av uppenbarelse och erfarenhet. Anpassningsbarhet är något väldigt användbart. Om vi inte låter oss formas hindrar vi Herren från att föra oss in i hans fulla uppenbarelse och syften.

Johannes Döparens lärjungar var formbara, därför lärde de känna Herren Jesus. Du kommer ihåg de Johannes lärjungar som följde Jesus och som sa ?Mästare, var bor du?? Han svarade, ?Kom och se?. Hade de varit färdiga och fastlåsta och sagt ?Vi är Johannes? lärjungar och vi måste hålla oss till honom, vi måste stanna hos honom och följa honom; låt Jesus skaffa sig egna lärjungar, vi fortsätter med Johannes?, då hade de gått miste om en hel del. Men de var öppna och formbara.
De Johannes lärjungar som Paulus kom i kontakt med i Efesus många år senare, till vilka han sa ?Tog ni emot den Helige Ande när ni kom till tro?? var formbara. När de hörde vad Paulus hade att säga, lät de döpa sig i Herren Jesu namn. De var redo att gå vidare från Johannes till Kristus och så fick de del i större fullhet.
Om vi inte är redo att böjas och formas går vi miste om mycket. Elia var formbar, därför ledde Herren honom vidare. Gud lät bäcken sina därför att han hade något mer till reds för sin tjänare att lära, något mer att uträtta genom sin tjänare. Därför sa han: ?Stig upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och stanna där. Se, jag har befallt en änka där att ge dig att äta.? Han gav sig iväg till Sarefat och blev genom sin lydnad till välsignelse.

Erfarenhet av uppståndelsen
Efter detta fördes han in i ett nytt moment av tro och lydnad genom en ny erfarenhet, mera handfallenhet, en ny prövning genom att kvinnans son dog. Denna kvinna var änka och mor till en pojke. Sonens död betydde att hon förlorade allt. Det hände medan Elia var där, medan denna kvinna tjänade honom, medan han var där i lydnad för Herren. Han hade agerat i lydnad inför Herren och nu, mitt i tron och trofastheten, lät Herren denna katastrof inträffa i det hem till viket han hade blivit sänd.
Utan tvekan växte sig frågorna stora i Elias hjärta. ?Gud skickade hit mig, det vet jag. Gud valde och kallade mig och mitt i mitt arbete med att utföra min uppgift för han mig in i denna situation! Jag tvivlar inte på att Herren har lett mig, och nu är jag här efter att följt anvisad väg och allt har blivit död och förvirring. Allt är en enda stor, hemsk motsägelse!?

Många är de frågor som dyker upp när man hamnar i en sådan situation. Man ifrågasätter den ledning man har upplevt, man ställer frågor om huruvida man var ledd alls, om man missförstått alltsammans. Man hamnar allt längre ut i sankmark. Vad betyder allt detta?
Gud hade en uppenbarelse till reds för Elia, något bortom allt han förut hade tagit emot. Herren höll på att ge honom något som han inte hade haft en aning om tidigare. Han skulle visa sin tjänare att Han var uppståndelsens Gud, och att det måste göras på ett grundligt sätt, skrivas djupt i hans tjänares varelse genom trångmål, genom rådlöshet, genom förvirring. Sålunda låter Herren änkans son dö och fyller hemmet med förfäran och alla ställer sig många och svåra frågor.

Profeten går till sin kammare och lägger fram saken inför Herren och griper tag i Gud, kopplar sig till sammanhanget och blir till ett med den. Pojkens uppståndelse blir profetens. Profeten låter sig identifieras med situationen i död och sedan i uppståndelse.
Uppståndelsens oerhörda verklighet och mening, en ny erfarenhet av detta, var en nödvändig lektion för Herrens tjänare om denna auktoritet skulle kunna upprätthållas och för att denna tjänst skulle kunna nå sin fullbordan i tillintetgörandet av döden, vilken åstadkom förödelse. Guds tjänare måste gå igenom allt detta i sitt eget hjärta.
Sarefats lärdom övade inflytande på profetens hela uppgift. Sarefat innebar prövning och luttring, det var verklig luttringseld. Elia kom ut ur den, och alla de andra som var med kom ut ur den till en helt ny position, till uppståndelsens position.
Må Herren skriva alla dessa ting i våra hjärtan och visa oss att de fortfar att vara andliga värden vilka är nödvändiga för att nå Guds mål och för att uppfylla hans syften.