ANDLIG MOGNAD
T. Austin-Sparks

Kapitel 7
Den Helige Andes roll och arbete

Tvärs igenom hela detta brev till galaterna löper ett spår som uppenbarar den främsta faktorn till den andliga mognaden, nämligen den Helige Andes plats och verk. Vi gör väl i att följa detta spår ett stycke. Det finns mer än tiotalet referenser till den Helige Ande i detta brev. Vi kommer inte att lyfta fram alla. I stället ska vi avgränsa några distinkta huvuddrag länkade till denna sak.
Det står klart utifrån detta brev och påvisas i andra delar av Skriften att den Helige Ande inte kan skiljas från framverkandet av Guds syften i den enskilde kristnes liv eller i församlingen i dess helhet. En enkel presentation av denna sanning sådan den växer fram i detta brev blir oss till stor hjälp.

Mottagandet av Anden
Låt oss se på Gal 3:1-2: ?Ni dåraktiga galater! Vem har förhäxat er, ni som har fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst? Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro?
Orden i vers två rör vid ämnet i dess begynnelsepunkt, i dess enklaste och mest elementära form. De talar om mottagandet av den Helige Ande. Vi måste stoppa upp ett ögonblick för att påminna om sambandet mellan denna skarpa utfrågning och brevets övergripande syfte. Det verkar som om aposteln arbetar med dem ungefär så här: ?Ni galater lämnade gensvar till evangeliet och därigenom tog ni ett oerhört steg från ett rike till ett annat. Ni steg ut ur detta hedniska välde med dess religiösa former och yttre uttryck. Ni övergav allt detta och lät er genom lika enkel som bestämd tro placeras i Jesus Kristus. När detta ägde rum satte Gud märke på er tro, han beseglade ert mottagande. Det märke han använde för att visa att ni blivit nya skapelser i Kristus var Andens sigill. Och ni mottog Anden från Gud för att hela innehållet i Guds syften skulle nå fullbordan nu när ni placerats i en levande relation till honom och hans Son, Jesus Kristus.

Detta mottagande av den Helige Ande är grundläggande och allomfattande. Det är ett insegel, en pant, ett garantibevis, en försmak. Med den Helige Ande har ni en försäkran om fullheten, ni har helheten verkande, det finns inget att oroa sig för. Genom mottagandet av Anden säkras ert arv, ni bär ett märke som garanterar utgången. Det är en oerhörd sak att få ta emot den Helige Ande därför att det betyder att Gud har begynt sitt verk och har lagt grunden i er, vilket också betyder att han kommer att föra allt till fullbordan. Den Helige Ande betyder och är allt i fråga om Guds eviga syften.?
?Hur tog ni emot Anden?? Ni vet att ni inte kunde ta emot Guds Ande genom någon av alla era religiösa övningar inom ramen för hednatron. Inget sådant kunde bära er igenom till den erfarenheten. Det skedde istället när ni lyssnade till evangeliets budskap om Guds Son, när ni upphörde med detta religiösa systems alla aktiviteter genom en definitiv troshandling och därmed fann ro genom att förtrösta på Jesus Kristus. Det var då ni mottog den Helige Ande; inte genom att hålla er till religiösa förordningar. Det var inte genom riter och lagbundet agerande som ni öppnade för ett mottagande av Anden - varken av hedniskt, judiskt eller något annat slag ? men genom ett respektfull lyssnande i tro till trons budskap. Det var en oerhörd upplevelse, detta att ta emot Anden ? allt var inneslutet i detta ena.?

?Här kommer då dessa representanter för de judaiserande grupperingarna och talar om för er att ni måste hålla hela den Mosaiska lagen; att ni måste återvända, inte till hednatron med dess riter och lagbundenhet men till den judiska lagen. Att ta fasta på deras ord är att stänga för Andens verk, att ge upp Andens gåva, att backa tillbaka som om Anden aldrig blivit given.?
Detta är bakgrunden till Paulus skarpa fråga. Du anar hur vittomfattande denna fråga är, hur mycket som står på spel. Här står detta enkla faktum: Mottagandet av den Helige Ande innefattar allt som Gud har fastställt som syfte, inklusive styrkan att genomföra detta syfte: allt ljus, all ledning, all insikt och förståelse och allt annat som verkar mognad. Ta emot Anden, och allt finns där i honom. Det måste verkas fram, men det ligger redan till hands. Den som tar emot Anden kan inte göra det utifrån förtjänst. Detta är grundläggande.
Vi får del av den Helige Ande på exakt samma sätt som vi får ta emot rättfärdiggörelse, på samma sätt som vi får förlåtelse nämligen genom tro, genom att lyssna till trons budskap. Hur går det till att ta emot förlåtelse? Vi vet att man inte kan kämpa sig till den eller förtjäna den genom prestation. Hur nådde vi fram till rättfärdiggörelsens välsignade ställning? Alls icke genom något vi kunde åstadkomma, men genom förtröstan på Guds nåd. Inte förrän vi placerade oss i denna enkla, positiva och definitiva trons position under Guds nåd i Jesus Kristus kunde vi ta emot förlåtelse och rättfärdiggörelse. Precis på samma sätt tar man emot den Helige Ande. Det gör begynnelsen av detta mycket enkel; alldeles för enkelt för många människor, alldeles för enkelt för denna aktiva, praktiska inställning hos oss.

Vi finner oss så ofta med den attityd vilken är redo att försöka betala för att få ta emot den Helige Ande. Låt oss då lämna gensvar till apostelns utmaning. Anden, denne person, är själv fundament och den som bär allt för Guds syftens genomförande; man kan inte tänka sig något bättre eller större. Med den Helige Ande har man allt, och det genom enkel och definitiv tro på Guds nåd.
Vi måste komma ihåg att på samma sätt som det eviga livet är beskrivet som en Guds gåva till tron så är också Anden en gåva till samma tro. Var det inte så att när du satte tilltro till Guds ord om förlåtelse gav Herren dig ett inre vittnesbörd om förlåtelsens faktum, och om den nya skapelsens under? Prövades du inte huruvida det var verklig tro eller just bara känslor? Blev du inte tvungen att stå fast utan att överhuvudtaget uppleva något inre bifall? ?Gud har för Kristi skull förlåtit dig din synd, rättfärdiggjort dig och lagt ner Kristi rättfärdighet i ditt inre; han har välkomnat och gett dig sitt bifall.? Mitt under all slags anstormning och utmaning var du tvungen att hålla denna postering. Du fann att allt reste sig till förnekelse men tron satt i verksamhet blev den fasta grund och försäkran ur vilka livet självt sprang upp och som idag låter dig förstå att du tillhör Herren. På alldeles samma sätt tas den Helige Ande emot, inte under känslosvallande omständigheter men i tro.

Detta är elementärt, men det är så detta brev begynner för att beskriva Andens uppgift och du ser genast hur mycket som är sammanlänkat med detta. Vi har lagt ner så mycket tid i dessa samlingar på att poängtera och understryka den oerhörda betydelse som vilar över detta. Så vittomfattande denna sak är! Himmel och helvete levererar förfärlig batalj mot varandra för dessa människor och deras roll i Guds sak. Se hur aposteln våndas inför allt som står på spel.
Om du verkligen har lärt känna den grund utifrån vilken Gud ger av sin Ande kan du inte återvända till lagen, till regler och förordningar som låter köttet yvas, till handlande som är ämnat att vinna meriter. Du kan inte återvända till en position där religiositetens yttre uttryck i rit och form utgör grund för ditt tillträde till Gud. Det har sin begynnelse i tro, det uppehålles och har sitt fortbestånd genom tro.
Vi måste ta fasta på begynnelsernas faktum ? tro, och låta allt i dess fortsättning bero härpå. Det är kanske nödvändigt också för veteranerna i Kristus att återvända till begynnelserna. Jag är inte alls säker på att det följande stycket inte kommer att röra vid oss på ett betydande sätt

Att färdas vidare i Anden
?Är ni så dåraktiga? Ni som började i Anden, skall ni nu sluta i köttet?? Gal 3:3
Ni begynte i Anden, ska ni nu försöka avsluta på egen hand? Aposteln säger med största skärpa att livet måste fortsätta i och uppehållas av den Helige Ande genom tro, på samma sätt som begynnelsen skedde genom tro i den Helige Ande. Faktum är att vi inte byter ställning från att vara trängda och behövande till att vara dugliga och oberoende när vi blir Guds barn. Vi har inte större kompetens och kunnighet för fortsättningen av loppet jämfört med vad vi hade när vi påbörjade det. Möjligheten att nå en avslutning utifrån oss själva är lika liten som den var att skapa en ny begynnelse. Att byta grund och utgångspunkt för verket är rent ut sagt fatalt och förödande. Det var detta som höll på att hända bland galaterna. Ordet blir detsamma till oss; på samma sätt som vi begynte med Anden genom tro, så kommer vi också att nå slutpunkten genom Andens försorg i tro, men endast på detta sätt. Den Helige Ande måste få lov att verka fram allt; vi kan inte bistå med det enklaste fragment. Vår ståndpunkt och ställning måste vara förblivande, förbidande tro på att denne Ande verkar allt som ska verkas ända till fullhet. Ingen del av allt som Fadern presenterar som sitt syfte för oss ligger vid sidan av Andens uppgift att verka och arbeta fram, inget av allt detta kan nås och förverkligas utan Guds Andes närvaro och livskraft.

Vad har du fått presenterat för dig? En standard, en kvalité vilken inte kan nås? Detta liv i Gud är något långt bortom, ett ideal som vi inte kan nå upp till, detta liv i Gud är ouppnåeligt. Det är i sanning underbart, men det är inte ämnat för sådana som vi. Är det så du resonerar? Då gör du dig skyldig till otro och sätter stopp för Guds Andes verk. Om Gud har satt upp ett mål för oss, ett övermåttan högt mål, ett underbart mål, då är Andens gåva given för att vi ska kunna nå detta mål och för att inte behöva misslyckas i något stycke i fråga om detta gudomliga mål och syfte. Vår hållning får inte bestämmas av ett. ?Det är för stort för mig, för högt, för långt borta?; vår ståndpunkt måste vara denna: ?Jag bär Guds Ande, han kan verka fram detta. Jag förlitar mig på denne Ande.? Vi begynner i Anden, vi låter allt fortgå och fullbordas i honom. Vi kan inte övergå till att förlita oss på köttet. Vi kunde inte begynna livet, vi kan inte uppehålla det. Allt beror av denne Helige Ande.

Anden; hans styrka till att tjäna
?När nu Gud skänker er Anden och utför sina kraftgärningar bland er, gör han det som en följd av era laggärningar eller därför att ni lyssnar i tro.? Gal 3:5, Giertz.
Med denna sekvens finner vi oss förda bortom begynnelsen av den kristna tron och bortom frågan om hur det kristna livet ska uppehållas, till tjänandet och till det verkliga tjänandets resurskälla. Vilken är grunden för sådant? Jag hittar inget stycke som ger oss mera hjälp än det följande: ?Gud skänker er Anden och utför sina kraftgärningar bland er.? Det är Gud som skänker Anden och utför sitt verk bland oss. Det är Guds Andes kraft som är verksam bland oss och i oss. Det är Guds handlande genom Anden som vittnar om hans närvaro och tjänande. Han förser med och skänker oss Anden; och på vilket sätt? Hur kan vi skaffa kraft till tjänande? Hur tar man emot? Aldrig genom något som en människa kan uträtta. Många är de människor som kämpar för att få ork och kraft till att tjäna i Guds rike, kämpar med stor energi och stort tålamod, med sitt sinnes fulla kraft för att Gud ska få utrymme. De gör ibland mycket stor affär av det, vilket i sig är vådligt. Här förklarar aposteln att kraft till tjänst får man på precis samma sätt som i de två föregående sammanhangen ? det vill säga Anden som insegel på vår rättfärdiggörelse och samme Ande som den som uppehåller oss i dagligt kristet liv. Herren förser oss inte med Anden som gensvar på något som vi företar oss. Herren ger av Anden som gensvar på vår tro, samma sorts tro som för oss till frälsning, samma tro som vi ska bära för att nå Guds slutmål.

Guds Andes verk bland oss är en gåva, och Anden ges som gensvar på vår tro. Får du tag på detta? Det besparar oss mycket besvär och oro. Det befriar oss från mycken förvillelse. En sak står helt klar: det uppskruvade, stressade själslivet, själv-fixeringen och prestationsångesten i relation till Andens manifestationer öppnar utrymme för andra kraftkällor, vilka gärna uttrycker sig genom vårt självliv. Man hamnar härigenom på de själiska, psykiska, spiritistiska krafternas områden, vilka kräver att mycken själskraft sätts in för att nå resultat. Allt detta är mycket farligt, och våra hjärtan är i stor vånda inför hur själafienden styr i vår värld genom dessa medel. Om man söker en förklaring till diktatorsmakt, kan man inte finna den på det naturligas plan. Dessa män är inte kapabla att göra det de nu gör utifrån naturliga förutsättningar. Som ynglingar har de oftast varit obetydliga figurer ? till exempel som kanslist, korpral eller sekreterare, men något börjar verka samman med dem och släpper loss en väldig kraft till att påverka och styra den stora massan och för att förslava hela nationer. Historen berättar om dessa mäns oerhörda själskraft vilken projiceras med våldsam intensitet och vilken blir till plattform för det ondas fulla styrka.

Detta beskriver en bit av verkligheten i stora svep, men man finner samma funktioner verksamma bland kristna. Någon börjar koncentrera sin själs styrka på andliga ting vilket resulterar i tecken och under lika dem som följer den Helige Ande. Sådant hör till det psykiska planet, själafienden verkar detta där köttsligheten söker det andliga. Sökandet och frågandet efter kraft till tjänande är i själva verket mycket enklare än så: ?När nu Gud skänker er Anden och utför sina kraftgärningar bland er, gör han det som en följd av era laggärningar eller därför att ni lyssnar i tro?? Står ditt tjänande på självlivets bas eller hämtar du styrka hos Herren genom tro? Ett tjänande inför Gud och inför människor måste vara grundat på tro. Detta för tron till en ställning framför och över allt annat. Och det visar att allt måste vila i den Helige Andes händer; inget får hanteras av mänsklig hand på människors villkor. Allt som hör Gud till måste ledas av hans hand, aldrig av vår. Låt oss troget hålla fast vid denna lilla sats ?När nu Gud skänker er Anden?. Det är Herren som verkar allt, och han gör det som gensvar på vår tro. Han gör det som gensvar på den tro som renats från själisk styrka.

Anden och arvet
?Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev till en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä. Vi friköptes, för att den välsignelse Abraham fått skulle i Jesus Kristus komma till hedningarna och för att vi genom tron skulle få den utlovade Anden.? Gal 3:13-14.
Detta är ett underbart uttalande. Abrahams välsignelse ligger tillreds för oss i Kristus. Det är en oerhörd sak, detta att vi som hedningar skulle få del av denna välsignelse i Kristus. Detta löfte innehåller två moment. Det ena; de som tror är Abrahams säd. Kristus är Abrahams säd. ?Det heter inte: ?och åt dina avkomlingar? ? din säd ? som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomling som är Kristus.? Sålunda, tron gör oss till ett med Kristus som avkomma till Abraham, till att få del av förbundslöftena. Det andra momentet i uppfyllelsen är ?för att vi genom tron skulle få den utlovade Anden?. Här ser vi att givandet av den Helige Ande till fullo är säkrat för oss genom tron ända sedan Abraham. Detta mottagande av Anden omfattar alla löften i Kristus; därför att ?alla Guds löften har i honom fått sitt ja. Därför får de också genom honom sitt amen, för att Gud ska bli ärad genom oss.? Omfattningen av detta löfte till Abraham poängteras i Rom 4:13: ?Det var inte genom lagen som Abraham och hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro.?

Hur skall detta löfte om att få ärva världen uppfyllas? Genom vilka medel? Genom den Helige Ande. I Kristus, genom Anden förs vi in i det som först utlovades till Abraham, detta att få världen till arvedel. Detta mål formuleras och kommer i sikte genom den Helige Ande och vi rör oss i detta steg för steg. Progressiviteten i detta brev är rent ut sagt märklig. Här står vi till sist med full utblick över Guds syfte: Arvingar till världen.
Förbundet slöts med Abraham och fullbordades i Kristus. Detta förbunds garant är den Helige Ande och vi står som mottagare av Anden. Vad är det då vi tar emot? Löftet om arvedelen är vårt, ett arv som ligger till reds i de tidsåldrar som kommer. På ett annat ställe talar aposteln om Anden som en handpenning, en underpant på arvet. Abraham. . . fick löftet att ärva världen ? vilket oerhört löfte detta är, och vi är delaktiga i det.

Hur kommer detta att utgestaltas, hur ärver vi världen? Gud har kallat oss till detta. Hur får vi del av det? Genom laggärningar, genom egna ansträngningar, genom yttre agerande efter religiöst sätt? Nej, vi måste återvända till trons enkla grund. Den Helige Ande har kommit för att föra oss in i arvlandet. Den värld som skall komma ska ställas under människors välde enligt Guds tanke och Anden har som huvuduppgift att göra oss redo för denna roll.
Detta är en överväldigande tanke, alltför omfattande för oss, att vi ska ärva världen, att vi ska styra världen, att vi ska ingå i en regerande enhet med Kristus i den värld som ska komma. Kan det verkligen vara så? Herrens svar är att han har givit Anden och denne Ande är en handpenning på allt detta. Fäst din tro vid honom, han kommer att genomföra sin sak.
Herravälde innehåller inte alls något av den kärvhet och krampaktighet som man ofta lägger in i begreppet. Det är istället en fråga om tro på den Helige Andes roll. Anden är summan av alla löften och alla välsignelser utlovade till Abraham och hans efterkommande.

Andens vittnesbörd
?Eftersom ni är söner, har Gud sänt i våra hjärtan sin Sons Ande som ropar : ?Abba! Fader!? Gal 4:6.
Här ser vi något av progressiviteten igen. Vi har sett slutmålet, arvet. Vilka är de som ärver? Arvingar. Vilka är dessa arvingar? Söner, förstfödda söner. Hur förs vi till söners rätt, till arvingens position? Han har sänt sin Helige Ande till våra hjärtan, Sonens Ande, Sonen som är arvinge till allt. När Anden lägger detta rop i våra hjärtan ? Fader ? konstituerar detta uttryck, av Anden nedlagt och fött i våra inre, delaktigheten i arvet. Det betecknar inte bara detta att vi har blivit en del av familjen, det är knutet till arvet. Det relaterar till den Ande som ger oss söners rätt, fullheten som följer föreningen med Kristus.

Att vandra i Anden
?Vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär.? Gal 5:16.
Du ser hur allt detta är kopplat till den andliga mognaden. Här är hela hemligheten till helgelsen. Man säger: ?Möt dina anfäktelser som en man och visa mod i kampen. Låt dig inte övermannas; se till att mästra dem.? Detta är ett verkligt dåligt råd. Den som följer det ställs snart inför tragedi efter tragedi. Allt är verkligen mycket enklare: ?Vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär.? Vi kanske behöver något ännu mera kraftfullt. Här följer något som kanske passar: ?Köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två ligger ju i strid med varandra för att hindra er att göra det ni vill.? Gal 5:17. Allt beror således på vem som är den starkaste, Guds Ande eller köttet. Köttet söker alltså det som är emot Anden. Innehåller detta goda framtidsutsikter för köttsligheten? Ingalunda, Anden är helt och hållet emot allt som hör till köttet och arbetar i direkt motsättning till köttsligheten.
Hur verkar detta till seger för oss? Anden söker det som är emot köttet. Vi vandrar i Ande. Vad betyder detta? Att vandra i Ande innebär att välja att stå med Anden, att samarbeta med Anden, att låta Anden vara verksam i det du företar dig. På detta sätt stänger man ute köttsligheten. Den Helige Ande kommer att stå som segrare mot köttet och dess begärelser när du ställer dig på hans sida, inte när du själv strider mot dessa lustar men när du begynner samarbeta men honom. När vi väljer köttslighetens väg förlorar vi striden. Till vår hjälp har vi en kraft, en energi, och om vi medvetet ställer oss samman med denna kraft, denna person når vi befrielse. Allt vore hopplöst om så inte vore, men detta är helgelsens hemlighet och vägen till andlig mognad. Att låta den Helige Ande få utrymme gör hela skillnaden: ?Köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet.? Istället för att binda samman de båda satserna med ett ?och? borde man använda ett ?men?. Det gör ytterligare skillnad. Det förstärker det hopp som hela sammanhanget är ämnat att förmedla.

Andens frukt
?Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. Gal 5:22-23.
Vi måste lägga märke till dessa ords egendomliga form ?Andens frukt är? ? detta står i singular; en enda frukt ? och sedan följer en beskrivning av denna frukt i plural. Den mera korrekta grammattiska formen borde vara: ?Andens frukter är kärlek? och denna kärlek omfattar allt det övriga, allt det övriga är olika uttryck för denna kärlek. Du kan pröva detta. Om du verkligen äger Guds kärlek verksam i ditt hjärta, vad har du då? Du finner glädje där ? jublande kärlek; frid ? balanserad och tillitsfull kärlek; tålamod ? kärlek som uthärdar; godhet ? luttrad kärlek; mildhet ? kärlek med böjt huvud; vänlighet ? kärlek som tar sig an; självbehärskning ? kärlek som satt gräns; tro ? kärlek med förtroende.
Alla dessa ting bor i kärleken. Andens frukt är kärlek. Om du vill veta något om kärleken, finner du allt detta i dess famn. Detta är den Helige Andes sätt att uttrycka sig. Har dessa ting något med det andliga mognandet att göra? Naturligtvis! Andlig mognad är Guds Andes frukt växande i våra liv. Kärlekens frukt kommer till uttryck i glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning.

Om bönekampen

A. W. Tozer

En tanke som vinner allmänt gehör är den att kämpandet i bön alltid är av godo. Men så är det inte. Religiositet uttryckt i de mest rigorösa termer är ofta inte annat än försök att driva igenom vår egen vilja.

Bedjandets andliga innehåll och kvalité bestäms inte av dess intensitet men av dess ursprung. När vi gör en utvärdering av vårt bedjande måste vi fråga oss vem som ber ? vårt hjärta med dess iver att driva sina önskningar eller den Helige Ande. Om bedjandet har sitt ursprung hos den Helige Ande kan brottningskampen utvecklas till något vackert, något som är mättat med ljuvlighet. Men om vi är offer för våra egna överhettade önskningar och begär blir vårt bedjande lika köttsligt som varje annan handling.

Två exempel ges i Gamla Testamentet; Jakob och baalsprofeterna. Jakobs brottningskamp var ett kämpande av bästa sort och det hade inte sin begynnelse hos honom. ?Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom, till dess morgonrodnaden gick upp.? Tydligt är att denne ?man? var den som inledde striden, inte Jakob. När Jakob hade tagit emot en del stryk vände kampen och han blev den offensive och ropade ?Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig?. Brottningskampen hade gudomligt ursprung och resultatet är känt för varje bibelläsare.

Det andra exemplet har inte en sådan lyckad utgång. Baals profeter på Karmel kämpade också och med mycket större intensitet än Jakob, men de förde sin kamp i köttet. Deras grimaser, tjut och åmanden hade sin rot i okunnighet och vidskepelse och hade inte kraft att föra dem ur fläcken. Alltsammans var ett enda stort misslyckande ? deras frenesi, deras energikrävande skrikande, deras föresatser. De stod helt fel trots sitt hänförda bönearbete. Och den sortens bön dog inte med den generationen.

Bara Guds Ande kan be rätt. Bara Guds Ande kan inspirera till ett bedjande som skaffar bönesvar. ?Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för oss med outsägliga suckar.? Rom 8:26.

Ur ?This World; playground or battleground?

A.W. Tozer

BEDRÖVELSER

UNDER PRÖVNINGAR

Av: John Wesley

 "Om ni också nu en liten tid, där så måste ske, lider bedrövelse under allehanda prövningar." 1 Petr 1:6 (1917 års övers. Se även not.)

I.   Om de människor till vilka aposteln säger: "lider bedrövelse".

II.  Om de bedrövelser de lider av.

III. Om orsakerna till dessa bedrövelser.

IV. Om följderna av dessa bedrövelser.

I.

Jag ska alltså först visa vad för slags människor det är till vilka aposteln säger: Ni "lider bedrövelse". Och det står då helt klart att de var troende vid den tid då aposteln riktar dessa ord till dem. Ty i vers 5 säger han uttryckligen: "Ni blir genom tron bevarade till den frälsning". Och i vers 7 förklarar han att det är mycket mera värt att deras tro håller provet, än värdet av guldet som är förgängligt. Och ytterligare talar han i vers 9 om att de är på väg att vinna målet för deras tro, nämligen sina själars frälsning. Samtidigt som de led bedrövelse var de alltså i besittning av en levande tro. Deras bedrövelse tillintetgjorde inte deras tro, de härdade ut genom att de liksom såg den Osynlige (Hebr 11:27).

Inte heller tillintetgjorde deras bedrövelse deras frid, den frid som övergår allt förstånd och som är oskiljaktig från sann och levande tro. Denna slutsats kan vi lätt dra genom vers 2 där aposteln ber, inte att nåd och frid må ges dem, utan endast att den må förökas hos dem, att alltså den välsignelse som de redan åtnjöt måtte än mer överflödande komma dem till del.

De människor som aposteln här talar till var även fyllda av ett levande hopp. Ty i vers 3 säger han: "I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp." Trots sin bedrövelse äger de ännu ett hopp fyllt av odödlighet.

Och de fröjdades alltjämt i hoppet om Guds härlighet. De var fulla av glädje i den helige Ande, vers 8: "... fastän ni ännu inte ser honom, tror ni på honom och jublar över honom i obeskrivlig himmelsk glädje." Deras bedrövelse var alltså förenlig inte bara med ett levande hopp utan också med en outsäglig glädje. Samtidigt som de var bedrövade fröjdade de sig med en glädje fylld av härlighet.

Mitt i deras bedrövelse var de likaså ännu i besittning av Guds kärlek vilken hade blivit utgjuten i deras hjärtan: "Honom älskar ni utan att ha sett honom" (v. 8), säger aposteln ? Ytterligare en sak. Fastän de var bedrövade var de dock heliga. De hade alltjämt samma makt över synden. De var ännu med Guds makt bevarade från synden. De hade kommit till lydnad och följde inte de begärelser som de förut levt i. Såsom han som hade kallat dem är helig, var också de heliga i all sin vandel. Förvissade om att de hade blivit lösköpta med Kristi dyra blod så som med blodet av ett felfritt lamm utan fläck, hade de genom den tro och det hopp som de hade till Gud renat sina själar genom Anden. Deras bedrövelse förlikte sig följaktligen i stort sett mycket väl med hopp, med kärlek till Gud och människor, med Guds frid, med glädje i den helige Ande, med invärtes och utvärtes helighet. Den skadade således inte alls, än mindre förstörde den någon del i Guds verk i deras hjärtan. Den hindrade inte alls den helgelse i Anden som är roten till all sann lydnad. Inte heller förminskade denna bedrövelse den lycka som är en nödvändig följd av att nåd och frid härskar i hjärtat.

II.

Av detta kan vi lätt förstå vad för slags bedrövelse de led, vilket är den andra fråga jag ska försöka besvara ? De människor som det här talas om var bekymrade, den bedrövelse de led av var vaken mer eller mindre än sorg och bekymmer, något som varje människa är förtrogen med ? Det synes tydligt att det inte är en ringa och oansenlig grad av bekymmer som här åsyftas, utan ett sådant som ger ett starkt intryck på och sjunker djupt ner i själen. Inte heller ser det ut att vara en snart övergående sorg, en sådan som försvinner på en timme. Snarare är den sådan, att sedan den gripit ett fast tag om hjärtat inte lätt kan skakas av utan fortsätter för en tid som en bestående egenskap snarare än som en känsla, och detta även hos dem som har en levande tro på Kristus och en oförfalskad kärlek till Gud i sitt hjärta. Även hos dem kan denna bedrövelse eller sorg emellanåt vara så djup att den överskuggar hela själen och ger sin färg åt alla själens känslor och krafter så att den syns i hela personligheten. Den kan likaså utöva inverkan på kroppen, särskilt hos dem som av naturen är svaga till sin kroppskonstitution eller försvagade av någon tillfällig sjukdom, i synnerhet av nervös art. I många fall finner vi, att den förgängliga kroppen tynger ner själen, i sistnämnda fall åter är det själen som tynger ner kroppen och försvagar den mer och mer. Ja, jag vill inte förneka, att djup och varaktig sorg i hjärtat ibland kan försvaga även en stark kroppskonstitution och lägga grunden till sådana kroppsliga störningar som inte lätt kan botas. Och ändå kan allt detta ändå stå samman med ett mått av den tro som alltjämt verkar i kärlek.

Detta kan sägas vara en luttringseld, och fastän det inte är samma eld som aposteln talar om i det fjärde kapitlet, kan dock många av de uttryck som där används om yttre lidanden också tillämpas på inre svårigheter ?

III.

Men för att komma till den tredje punkten: Vilka är orsakerna till en sådan sorg eller bedrövelse hos en sant troende? Aposteln säger oss tydligt: "ni lider bedrövelse under allehanda prövningar", inte blott många till antalet, utan av många olika slag. De kan skilja sig från varandra på tusen olika sätt på grund av förändring i och uppkomst av oräkneliga omständigheter. Och själva denna olikhet och omväxling gör det svårare att vara på vakt mot dem. Bland dessa får vi räkna alla kroppsliga störningar, framför allt akuta sjukdomar och våldsam smärta av varje slag, antingen den drabbar hela kroppen eller den minsta kroppsdel ? Alla långvariga sjukdomar är ägnade att framkalla samma verkningar även om de inte är så plågsamma. När Gud låter tvinsot drabba oss eller en feber som isar och bränner oss, kan den komma inte bara våra ögon att förtvina utan också vår själ att försmäkta. Detta är särskilt förhållandet med allt det som kallas nervösa rubbningar.

Och vidare, när fattigdomen kommer farande över dig och armodet som en väpnad man, är väl detta en obetydlig frestelse? Är det underligt om detta förorsakar sorg och bedrövelse? Även om det skulle te sig som en obetydlig sak för dem som står på avstånd och ser på eller som går förbi på den andra sidan, ter det sig helt annorlunda för dem som upplever det. Har vi föda och kläder (1 Tim 6:8) ? det sistnämnda ordet omfattar i grundtexten i själva verket inte bara kläder utan också bostad - så må vi låta oss nöja med det, om Guds kärlek är i våra hjärtan. Men vad ska de göra som inte äger någonting av dessa livsnödvändigheter, och som så att säga famnar klippan, ty de äger ingen annan tillflykt? Vad ska de göra som bara har marken att sova på och endast himlen som tak över sig, de som saknar för sig och sina små en torr och varm och ren bostad, ja, till och med kläder för att skydda sig och sina älskade från att bli sjuka av köld, dag som natt? ... Gud uttalade som en förbannelse över mannen att han skulle äta sitt bröd i sitt anletes svett. Men hur många finns inte i detta kristna land som arbetar och trälar och svettas och ändå inte får det bröd som de behöver, utan kämpar med trötthet och hunger på samma gång! Är det inte förfärligt att efter en dags hårt arbete komma tillbaka till ett fattigt, kallt, smutsigt och otrevligt kyffe och där inte ens finna den föda som behövs för att återställa de förbrukade krafterna? Ni som har goda dagar på jorden och som inte lider brist på någonting annat än ögon att se, öron att höra och hjärtan att förstå hur gott Gud har handlar mot er, är det inte förfärligt för en far att söka efter bröd dag för dag och inte finna något, och kanske som tröst finna fem eller sex barn som gråter efter det som han inte kan ge dem. Om han inte hölls tillbaka av en osynlig hand, skulle han inte då tala fritt ut om Gud och dö? Att sakna bröd, att sakna bröd! Vem kan säga vad detta innebär om han inte har upplevt det själv? Jag är förvånad om det inte förorsakar mera än bedrövelse även hos dem som tror.

Kanske vi därefter bör ställa förlusten av dem som var oss nära och kära, förlusten av en öm far eller mor som ännu inte kommit så långt ner i ålderns utförsbacke, eller av ett älskat barn som just trätt in i livet och gripit tag om vårt hjärta, eller av en vän som var själ av vår egen själ ? näst efter Guds nåd den yttersta och bästa gåvan från himlen. Och tusen omständigheter kan öka vår smärta. Kanske barnet, vännen, dog i våra armar, kanske rycktes han bort då vi inte såg det, i sin blomning, bruten som en blomma. I alla dessa fall inte bara kan vi, nej vi bör bli upprörda. Det är Guds mening att vi ska bli det. Han vill inte att vi ska vara stockar och stenar. Han vill att våra känslor ska vara under kontroll, men inte utplånade. Därför, 'den tår som sorgen göt ej klandras må'. Det finns en sorg som inte är synd.

Ännu djupare är den sorg som vi kan känna för dem som är döda, fastän de lever, döda på grund av fientlighet, otacksamhet, avfall, men som en gång var förenade med oss genom de starkaste band. Vem kan uttrycka vad en själarnas vän kan känna för en vän, en broder, som blivit död för Gud, för en make, en hustru, en släkting, ett barn, som rusar in i synden som en stridshäst till drabbningen, och som trots alla skäl och övertalanden skyndar att arbeta på sin egen fördömelse. Och denna själens ångest kan stegras till en outhärdlig höjd genom tanken, att han som nu jagar mot fördärvet en gång började sitt lopp väl. Vad han var i flydda tider tjänar nu inte någon annan uppgift än att göra våra tankar på vad han nu är än mera nedslående och pinande.

Under alla dessa omständigheter kan vi vara förvissade om att vår store motståndare inte skall missa att använda de gynnsamma tillfällena. Han som alltid går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må sluka kommer i all synnerhet då att bruka all sin kraft och skicklighet för att om möjligt vinna någon seger över den själ som redan är nedpressad. Han kommer inte att spara sina brinnande pilar, just dem som har största utsikten att träffa och fastna djupast i hjärtat därför att de så väl passar till de frestelser som angriper det. Han ska inge tankar av otro eller hädelse eller grämelse. Han ska göra troligt att Gud inte bryr sig om jorden, att han inte styr den, eller åtminstone att han inte styr den rätt, inte med rättvisa och barmhärtighet. Han ska försöka att egga hjärtat till trots mot Gud, till att förnya vår naturliga fiendskap mot honom. Och om vi försöker att kämpa emot honom med våra egna vapen, om vi börjar att resonera med honom, då kommer utan tvivel vår bedrövelse att tillväxa, ja, kanske kommer fullkomligt mörker att inhölja oss.

Det har ofta lagts fram att det finns ännu en orsak om inte till mörker så åtminstone till bedrövelse, nämligen att Gud har dragit sig undan från själen, emedan det är hans nådiga vilja. Visst gör han det om vi förtörnar hans helige Ande genom antingen utvärtes eller invärtes synd, genom att antingen göra det som är ont eller låta bli att göra det som är gott, genom att ge rum för stolthet eller vrede, för andlig lättja, för dåraktiga begär eller ohämmade lidelser. Men att han någonsin drar sig tillbaka därför att han vill det, bara för att han behagar göra så, det förnekar jag bestämt. Det finns ingen text i hela Bibeln som ger något stöd åt ett sådant antagande.

IV.

Varför tillåter då Gud att bedrövelse drabbar så många av hans barn? Aposteln ger oss ett klart och direkt svar på denna viktiga fråga: "Äktheten i er tro är långt värdefullare än guld som är förgängligt, fastän det håller provet i eld, och den tron skall visa sig bli till lov, pris och ära, när Jesus Kristus uppenbarar sig." 1 Petr 1:7. Och 1 Petr 4:12-13 kan även hänvisas till, fastän det ursprungligen syftar på något annat: "Mina älskade, var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom till er prövning, som om det hände er något oväntat. Nej, gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då skall ni också jubla och vara glada, när han uppenbarar sig i sin härlighet."

Av detta lär vi, att Guds första och stora avsikt med att tillåta de prövningar som bringar bedrövelse över hans barn, är att pröva deras tro, som ska prövas genom dessa liksom guldet genom elden. Nu vet vi att guld som prövas i eld därigenom renas så att slagget avskiljs därifrån. Och så är det också med tron i prövningens eld: ju mer den prövas, desto mer renas den. Ja, den inte bara renas, utan den stärks, stadfästes och rikt växer genom så många fler bevis på Guds visdom och makt, kärlek och trofasthet. Detta ? att föröka vår tro ? är alltså en nåderik avsikt med att tillåta dessa mångfaldiga prövningar.

De tjänar även till att pröva, rena, stadfästa och föröka det levande hopp, vartill vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader efter sin stora barmhärtighet har fött oss på nytt. I själva verket måste vårt hopp tillväxa i samma förhållande som vår tro. På denna grund vilar det: eftersom vi tror på hans namn och lever genom tron på Guds Son har vi en fast förväntan om den härlighet som ska uppenbaras. Och följaktligen kommer allt som stärker vår tro också att föröka vårt hopp. Samtidigt tillväxer vår fröjd i Herren, ty denna kan inte annat än följa ett hopp som är fyllt av odödlighet. Det är ur denna synpunkt som aposteln uppmanar de troende: "Gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden." Och just för dessa lidandens skull: "Saliga är ni .. ty härlighetens Ande, Guds Ande, vilar över er" (1 Petr 4:13-14), och därigenom blir ni i stånd att fröjda er med outsäglig och härlig glädje.

De fröjdar sig desto mera, som de prövningar, vilka förökar deras tro och hopp, även förökar deras kärlek, både deras tacksamhet mot Gud för all hans nåd och deras goda vilja mot alla människor. Desto djupare medvetna de blir om den kärleksfulla godheten hos Gud, deras Frälsare, desto mer upptänds i överensstämmelse därmed deras hjärtan av kärlek till Honom som först älskade oss. Ju klarare och starkare vittnesbörd de har om den härlighet som ska uppenbaras, desto mer älskar de honom som har förvärvat den åt dem och som har givit Anden till en underpant därpå i deras hjärtan. Och detta, att deras kärlek ska förökas, är ett annat syfte med de prövningar som Gud tillåtit komma över dem.

Ännu en följd är att de fortskrider i helighet, såväl i sitt hjärta som i sin vandel. Den senare är en naturlig följd av den förra, ty ett gott träd frambringar god frukt. Och all invärtes helighet är den omedelbara frukten av den tro som är verksam i kärlek. Så renar den salige Anden hjärtat från högmod, själviskhet, lidelse, från kärlek till världen, från dåraktiga och skadliga begär, från låga och fåfängliga böjelser. Dessutom har hemsökelser, som helgats av Gud, genom Guds nåd en omedelbar och direkt verkan att fostra till helighet. Genom Hans Andes verk gör de själen alltmer ödmjuk och ringa inför Gud. De ingjuter lugn och mjukhet i vår oroliga ande, tämjer vårt väsens obändighet, hindrar vår motspänstighet och vårt egensinne, korsfäster oss för världen och får oss att förvänta all vår styrka från och söka all vår lycka i Gud.

Och allt detta sammanfattas i det stora slutmålet, att vår tro, vårt hopp, vår kärlek och vår helighet må befinnas lända ? om det inte redan har gjort det ? till pris från Gud själv och ära från människor och änglar, och till härlighet som den store Domaren ska förläna alla dem som har uthärdat till slutet. Och detta ska på den fruktansvärda dagen tilldelas var och en efter hans gärningar, efter de gärningar som Gud har utfört i hans hjärta, och efter de yttre gärningar som han har utfört för Gud. Och likaså efter vad han har lidit, så att alla dessa prövningar blir en outsäglig vinning. På många sätt bereder således dessa bedrövelser, som varar ett ögonblick och väger lätt, på ett oändligt rikt sätt en härlighet som varar tungt och varar i evighet ( 2 Kor 4:17).

Lägg härtill den hjälp som andra kan få av att se vårt sätt att lida bedrövelse. Av erfarenhet vet vi, att ett föredöme ofta gör ett djupare intryck på oss än en föreskrift. Och vilka föredömen har ett starkare inflytande inte bara på dem som är delaktiga av en lika dyrbar tro, utan även på dem som inte har lärt känna Gud, än exemplet av en själ som är klar och lugn mitt under stormen, bedrövad men alltid glad, ödmjukt villig att underkasta sig Guds vilja hur smärtsamt det än må kännas, en själ som under sjukdom och plåga säger: "Skulle jag inte dricka den kalk som Fadern har gett mig?", och som vid förlust och saknad säger: "Herren gav och Herren tog. Lovat vare Herrens namn." (Joh 18:11, Job 1:21.)

Jag ska till sist ge några slutsatser.

?

Det kan vara nödvändigt att vi lider bedrövelse en liten tid, för att vi ska uppnå det som här ovan beskrivits, åtminstone i den mån som den är en naturlig följd av de allehanda prövningar som är nödvändiga för att pröva och föröka vår tro, stadfästa och utvidga vårt hopp, rena vårt hjärta från alla oheliga böjelser och fullkomna oss i kärlek. Och för att ge glans åt vår krona och öka tyngden av den härlighet som ska vara i evighet.

Från apostelns sätt att framställa det kan vi för det tredje säga att inte ens bedrövelse alltid är nödvändig. "Om ni också nu en liten tid, där så måste ske" ? alltså är det inte nödvändigt för alla människor och inte heller under alla tider för någon människa. Gud har både makt och vishet, och han kan, när han så vill, verka samma nådens verk i en själ med andra medel. Och ibland gör han så. Han leder dem som han behagar att handla så med att gå från kraft till kraft, ända till dess att de fullbordar sin helgelse i gudsfruktan (2 Kor 7:1) utan att de lider nästan någon bedrövelse alls, ty han har absolut makt över människans hjärta och låter alla dess källor välla efter sitt behag. Men dessa fall är sällsynta. Gud ser, att det i allmänhet är gott att i lidandets smältugn pröva de människor som behagar honom. Allehanda prövningar och bedrövelse är alltså i högre eller lägre grad en vanlig lott för hans käraste barn.

Vi behöver därför inte vara lika angelägna om att undvika bedrövelse som att bli förvandlade till bättre kristna genom bedrövelse ... Närhelst bedrövelse kommer, låt oss då rikta vårt öga mot de nåderika syften för vilka den är sänd, och med all iver vinnlägga oss om att inte göra om intet Guds rådslag beträffande oss. Må vi allvarligt arbeta tillsammans med honom genom den nåd som han oavlåtligt ger oss, på att rena oss från allt som befläckar kött och ande och dagligen tillväxa i vår Herres, Jesu Kristi, nåd, till dess vi mottages i hans eviga rike.

Mottaglighet

Trots att det är helt uppenbart att tvång finns med i bilden, får vi veta att detta skratt är "okontrollerbart" och "spontant."

"Det finns ingen naturlig förklaring till hur denne avväpnande sydafrikan kan få så många människor att skratta så mycket. Det är sällan han berättar någon rolig historia, i själva verket är han ganska allvarlig under de flesta av sina möten."

Det är sant att Howard-Browne sällan ler. Det är sant att han oftast är allvarlig. Det är sant att han sällan berättar en rolig historia i traditionell bemärkelse. Men han använder sig av lustigheter i sina predikningar för att frambringa skratt. Detta sker på bekostnad av dem som inte kommer in i "flödet" av det han gör. En god skådespelare har ingen svårighet att se allvarlig ut samtidigt som något komiskt händer.

Och trots alla hänförda rapporter om åhörarskaror som faller omkull och skrattar okontrollerbart, kan man se många ansikten utan gjädje eller enbart småleenden. Scenariot som vi beskrivit visar knappast att de flesta skratten är okontrollerbara. Howard-Browne måste ju driva på den ene efter den andre för att förmå dem att "låta glädjen bubbla upp från magen." En ledtråd till varför så många faller under förtrollningen kan man finna i detta uttalande från ett av Charismas reportage om Howard-Browne:

"Men hans dragningskraft är uppenbar. Den finns i hans fullständiga avsaknad av glättad evangelisation. Hans enkla stil och äkta längtan att sätta igång en andlig väckelse i Amerika har givit honom uppmärksamhet från karismatiker som längtar efter tecken och under."

Det är uppenbart att många av dem som deltar i dessa möten är förberedda för skratt. De känner redan till ryktet om skratt i Anden-predikanten och det är detta de söker när de kommer. De "längtar efter att se under och tecken." De har kommit långväga ifrån och de kommer inte att bli besvikna. Allt skratt är inte utstuderat eller beräknande. Något av det är mycket äkta. Människor skrattar faktiskt åt andra som skrattar. Skratt smittar. Om någon i vår närhet börjar skratta okontrollerat är det naturligt för oss att stämma in i skrattet.

När vi betraktar Howard-Brownes metoder för att framkalla skratt, är det uppenbart att skrattet inte kommer genom smitta utan genom tvång, ett konstlat skratt. Om inte ens Howard-Browne kan inse det, han som har skrattet i sin tjänst, hur ska då andra kunna veta vad som kommer från Gud och vad som är köttsligt? Om Howard-Browne eller andra skratt i Anden-förespråkare accepterar skratt i Anden även när det helt tydligt har köttsligt ursprung, borde vi inte åtminstone vara misstänksamma inför dessa förespråkares motiv?

Om motiven inte kan ifrågasättas, så måste man ändå ifrågasätta deras urskillningsförmåga. I båda fallen måste man sätta frågetecken för deras trovärdighet som predikanter och fråga om de verkligen förmedlar sanna andliga gåvor. Vare sig de arbetar utifrån felaktiga motiv eller de inte kan urskilja köttets gärningar, är de inte kvalificerade att leda Guds folk. Deras anhängare kanske lämnar mötena mera tillfreds med sig själva, de har kanske till och med erfarit förändring i sin attityd till Gud eller till sin livskamrat eller till sina ovänner. Men, återigen, Guds nåd trots villfarelse betyder inte att Han godkänner villfarelsen.

Showtime

Mycket av det som händer i skratt i Anden-villfarelsen har stora likheter med show-biz. Det är som en cirkus-föreställning där de ledande personligheterna tävlar om stjärnrollerna. Till och med språket som används för att skildra Howard-Brownes väg till berömmelse avslöjar en showbusinessmentalitet:

"Howard-Brownes rykte växte under de fyra följande åren och han grundade The Rodney Howard-Browne Evangelistic Association i Louisville, Kentucky. Våren 1993 kom hans stora genombrott när pingstpastorn Karl Strader inbjöd honom att predika i Carpenter's Home Church i Lakeland, Florida."

Hans "stora genombrott?" Detta antyder att hans tjänst tjänade honom själv (i motsats till att tjäna Gud och andra människor. övers. anm.) Guds tjänare får inga "stora genombrott." De får stora bekymmer. Större delen av dem som vill ha tecken och under är inte villiga att lyssna till det kärva Gudsordet. De vill ha en må bra-religion. Och det får de med skratt i Anden-läran som följande uttalande i Charisma visar:

"Det som var annorlunda var skrattet. Det spelade ingen roll vad Howard-Browne gjorde eller sade, hundratals av dem som besökte de dagliga samlingarna hamnade på kyrkans golv under hjälplöst skratt. När gudstjänsterna sändes i radio, anlände fler nyfikna sökare för att få vara med om det roliga."

"Nyfikna sökare?" "Roligt?" Sedan när ger vår helige Gud förställningar för att roa nyfikna sökare? Sedan när har den heliga Tron förvandlats till nöjestillfällen? Jesus var en smärtornas och sorgens man. Han sörjde över världens synder. Han skulle sörja över dagens nyfikna sökare, Han skulle sörja över det spektakel som pågår i hans kyrka och orsakar omvärldens hån. Det finns människor i Kristi kropp som sörjer över dessa ting.

Medan så många som hör talas om skratt i Anden-upplevelsen samlas för att tillfredsställa sitt kött, finns det några få som uppriktigt sörjer över att dessa människor är fångna i denna "modefluga." De har fallit offer för ett bedrägeri som inbillar dem att eftersom de fallit till golvet och skrattat har de fått en dos av helighet.

Dessa möten ger sällan någon sann undervisning från Guds ord. Och om det förekommer någon undervisning avbryts den av skratt. Det förtar effekten av Guds Ord. En skribent i Charisma säger: "Det råder inget tvivel om att när ett stort antal åhörare vrider sig av skratt, så har det som sägs från talarstolen ingen betydelse." Vilken anklagelse från en som applåderar denna värdelösa underhållning! "Betydelselös" är ett passande ord för att visa vilket litet utrymme Guds Ord får i skratt i Anden-sammanhang. Men när bestämde Gud någonsin att hans Ord skulle bli betydelselöst?

Jesus anklagade sin tids religiösa ledare för att göra Guds Ord om intet genom sina traditioner och annat sådant. "Så sätter ni Guds Ord ur kraft genom de regler som ni har ärvt och för vidare. Och mycket annat sådant gör ni." (Mark. 7:13)

När Guds Ord avbryts, även när det lärs ut av falska lärare, är det inte ett tecken på att den helige Ande verkar. I bästa fall är det ett tecken på vanvördnad hos dem som avbryter. I värsta fall är det ett tecken på demoniskt inflytande. En sann Herrens tjänare accepterar inte ett sådant beteende som ett tecken från Gud utan tillrättavisar dem som beter sig så. En sann Herren Jesu lärjunge skulle förbliva i Ordet: "Till de judar som trodde på honom sade Jesus, om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen och sanningen skall göra er fria." (Joh 8:31-32)

Sanningen -- Guds Ord -- är det som gör oss fria, inte några upplevelser (särskilt inte utom-bibliska sådana som skratt i Anden). I själva verket visar detta fenomens förespråkare en ganska liten uppskattning av skriften.

En låg uppfattning av Skriften

Hugh E. Williams, kyrkoherde i en episcopal kyrka i Florida, tog emot "smörjelsen" från Howard-Browne under ett möte i Carpenter's Church.

...Efter två möten var han inte imponerad, under det tredje kallade Howard-Browne fram honom och tre andra och sa helt enkelt: "Bli fyllda!" Bom! Anden däckade mig, säger Williams och jag började skratta. Jag skrattade så häftigt i tjugo minuter att jag hade ont i halsen dagen därpå. Jag har varit karismatiker i 14 år, men jag hade torkat ut och var trött. Denna händelse förnyade mig som människa och förvandlade mitt äktenskap. Så varför använde Gud skratt för att ge andlig förnyelse? Williams säger att idag behöver många människor mer än ord -- de behöver se Gud visa sin makt. Ord har blivit meningslösa i vårt samhälle, säger han. Tecken och under måste till för att fånga vår uppmärksamhet.

Kommer tron av tecken och under? Inte enligt Guds Ord. "Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Guds Ord." (Rom 10:17) Människors ord kan vara meningslösa men aldrig Guds Ord. Talade Williams om människors ord eller Guds Ord? Om han menade människors ord måste vi hålla med. Men varför upphöja upplevelsen över människo-ord? Varför inte upphöja Skriften istället? Det verkar uppenbart att han talar om Skriften som "bara ord."

Skriften talar om att de som söker tecken från Gud inte låter sig nöja med hans Ord. Folkskaror flockades kring Jesus och sökte mirakler och trots att han visade Guds makt, korsfäste de honom när hans Ord blev för svåra för dem. Jesus svarade: "Detta onda och trolösa släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet." (Matt 12:39)

De goda nyheterna om uppståndelsen borde vara tillräckliga för att väcka glädje i deras hjärtan som verkligen överlämnat sig åt Gud. Men precis som det inte räckte för att tillfredsställa judarna på Jesu tid, är det inte heller nog för många kristna idag. För att glädjas (läs, ha roligt) måste de ta till utom-bibliska metoder.

Hjärntvätt

De som vet något om hjärntvätt och förmågan att förrsätta människor i ett förändrat medvetandetillstånd, ser att dessa tekniker ofta används i hyperkarismatiska gudstjänster.

Dick Sutphen är en professionell hypnotisör som håller seminarier och föreläser om övertalnings- och hjärntvättstekniker. Hans avsikt är inte att lära ut hur man förstör människors förstånd, utan att undervisa om hur regeringar, arméer, sekter och religiösa grupper an- vänder vissa metoder för att skaffa sig kontroll över människor och få anhängare för att nå sina mål.

Han påpekar att många som använder dessa tekniker inte nödvändigtvis är medvetna om det. De kan mycket väl ha lärt sig dem genom att iaktta andra. Den som använder dessa tekniker kanske gör det med vällovliga motiv. Trots detta kvarstår faktum, människor utsätts för kontroll ofta i tron att den helige Ande utför sitt verk i dem.

Sutphen tror inte på Kristus. Han är anti-Kristus och New Age-förespråkare. Men ingen kan vända sig mot hans logik och kunskap. Det beror på att han inte talar om tron eller skratt i Anden, hans ämne är något han känner väl till, nämligen hjärntvätt.

Här är några av Sutphens observationer som kan vara av intresse: "Till att börja med vill jag slå fast det mest grundläggande faktumet av alla, angående hjärntvätt: I mänsklighetens hela historia finns det ingen som blivit hjärntvättad och insett eller trott att han blivit det. De som blivit hjärntvättade försvarar vanligtvis ivrigt sina manipulatörer och hävdar att de helt enkelt har "skådat ljuset" eller blivit mirakulöst förvandlade."

Sutphen ger exempel på hur manipulatörerna går till väga. Steg ett är att ge sådan information som lyssnaren håller med om. Detta får dem att hysa förtroende för talaren. När väl förtroendet är upprättat är de öppna för suggestion:

"Tänk dig att du ser en politiker hålla tal. Först kanske han skapar en s.k "Ja-stämning," dvs uttalanden som lyssnarna håller med om, de kanske t.om (utan att vara medvetna om det) nickar instämmande. Sedan kommer truismerna (plattityderna). De är vanligtvis fakta som kan diskuteras men om politikern redan fått publiken på sin sida så är chanserna stora att de inte stannar upp för att tänka själva, utan fortsätter att instämma i politikerns uttalanden. Slutligen kommer suggestionen. Det är vad politikern vill få dig att göra och eftersom du redan har hållit med honom hela tiden, accepterar du lätt även sista steget."

Falska lärare gör på samma vis, de predikar från Guds Ord och delar med sig av uppenbara sanningar. Det är fas ett, "Ja - stämningen." Sen följer några djupa insikter -- idéer som kan diskuteras utan att vara direkt felaktiga. Dessa är "truismerna." Slutligen suggestionen. Det är vanligtvis mot slutet av kvällen -- kanske efter två, tre timmar eller mer -- som den falska undervisningen eller framkallandet av aktivitet sätts i verket. Exakt på detta vis har jag sett det gå till i skratt i Anden-rörelsen för att inte tala om i den karismatiska rörelsen. Sutphen påpekar att olika grupper använder olika variationer av dessa tekniker, anpassade till olika situationer. Gemensamt för religiösa och politiska grupper är att arbeta med människors känslor tills de hamnar på en abnorm nivå av vrede, fruktan, upprymdhet eller nervositet. Ju inten- sivare och ju längre tillståndet blir, desto lättare blir det att totalt ta över hjärnan (kontrollen).

De flesta människor som besöker hyperkarismatiska möten som resulterar i fullständig förvirring och onor- malt beteende, är normala vanliga människor. De kan vara yrkesarbetande med ansvarsfyllda arbeten och ha en äkta kärlek till Gud. Många är normalt sett "värdiga" eller "behärskade." Men de kommer med en förväntan att ta emot någonting när predikanten rör vid dem -- något som de inte tror att de kan ta emot på egen hand. De tror att Gud har givit predikanten en särskild smörjelse, antagligen för att de är vana vid prästeskap -- lekmän-mentaliteten, som är norm i de flesta kyrkor. Eftersom de är så normala -- och till och med är behärskade -- tror de inte att de kan bli hjärntvättade eller manipulerade. Men det sätt varpå spänning och intensitet byggs upp, får dem att slappna av. De blir mottagliga för suggestion -- t. om suggestionen att de blivit helade. Att inte bli helad medför ofta skuldkänslor, något som lätt utnyttjas av predikanten.

Angående påstått andligt helande, konstaterar Sutphen:"För en del, blir helandet bestående. För många varar det fyra dagar upp till en vecka, som faktiskt är så länge som en hypnos varar hos en sömngångare."...Jag säger inte att det inte sker verkliga helanden. Det gör det. Kanske var individen redo att släppa taget om det negativa som orsakade problemet, kanske var det Guds verk. Ändå hävdar jag att det kan förklaras med hjälp av vad vi vet om hjärnan/sinnets funktion...

Jag måste tyvärr säga att Sutphens iakttagelser och slutsatser är korrekta. Även inom New Age förekommer helande genom handpåläggning. Och scenariot är bara alltför vanligt bland dem som påstår sig ha en helandetjänst i kyrkan -- kortlivade helanden -- folk som struntar i rätt medicinsk behandling eftersom de tror att de blivit helade när de inte blivit det -- människor dör av sjukdomar, vilkas symptom försvunnit. De vilkas helande inte håller får höra att helandet inte varade därför att de inte "höll fast" vid det. De hade inte tillräcklig tro.

Betyder nu detta att jag inte tror att Gud helar? Inte alls! Jag har bevittnat hans helande kraft och jag har också bevittnat och upplevt hans livsförvandlande makt. Skillnaden mellan Guds verk och köttets gärningar är att hans verk alltid är grundat i Ordet. Och Gud leker inte med oss. Jakob 5:14-15 beskriver det bibliska sättet att hela, något som alltför ofta negligeras i våra dagar.

Är någon av er sjuk? Då skall han kalla till sig för- samlingens äldste, och de skall bedja över honom och smörja honom med olja i Herrens namn. Bönen som de beder i tro, skall rädda den sjuke, Herren skall resa upp honom från sjukbädden, och om han har begått synder så skall han få förlåtelse för dem.

Problemet finns inte i Guds kraft eller den troendes tro, felet är att man kommer till fel människor i sitt sökande efter helande eller andra välsignelser från Gud. De flesta pastorer och äldste är inte kvalificerade att tjäna i de roller (uppgifter) de tillskansat sig. Resultatet blir att de misslyckas och då ofta uppmuntrar dem som behöver bli betjänade, att besöka någon populär predikants möten.

Men de alltför populära predikanterna som deltar i den kristna media-cirkusen är ännu mindre kvalificerade. Deras falska profetior, omoraliska liv och kärlek till pengar gör att de lätt misslyckas. Eller så kanske de kan åstadkomma falska helanden som bara varar så länge människor kommer tillbaka för mer betjäning. Ändå händer det att Gud i sin nåd och suveränitet helar någon trots okunskap och naivitet.


Mot en ny tidsålder -- New Age?

Det vi nu ser i den nya evangelikalismen och den karismatiska rörelsen är en subjektiv syn på Guds Ord. Om något verkar fungera blir det accepterat även om det inte kan styrkas av Skriften. Eftersom det inte kan styrkas antas det vara ett nytt Guds verk. De som förkastar det på grund av att det är obibliskt eller utom-bibliskt, blir betraktade som trolösa fastän de i själva verket är trolösa mot den nya subjektiva religionsuppfattningen, inte mot Gud.

Denna subjektivism är nödvändig om Satan ska kunna förena mänskligheten i en enda världsreligion. När mass- orna öppnar sig för trossatser och beteenden som ej kan styrkas av Skriften, blir de mottagliga för den värsta sortens bedrägeri, ofta presenterad i Jesu namn.

Först steget till denna sammansmältning är inte olik hjärntvättstekniken. "Ja - stämningen" vill få oss att instämma i att alla samfund har ett gemensamt trossystem. Detta synsätt ligger bakom den ekumeniska rörelsen som stöds av Vatikanen och de flesta inom ny-evangelikalismen och den karismatiska rörelsen.

"Truismerna" blir att vi också har religiösa band till irrläriga kristna sekter och monoteistiska religioner som Islam och Judendomen. "Suggestionen" kommer att vara att vi har ett gemensamt andligt band till hela mänskligheten. Detta kommer att följas av under och tecken som påstås komma från Gud.

Den som tror att han är utom fara och inte riskerar att bli lurad, han är hopplöst naiv och ett utmärkt blivande offer.Jag tror inte att det är enbart en tillfällighet att skratt i Anden-rörelsen har funnit ett hem bland dem som intresserar sig för mysticism och dessutom är intress- erade av New Age.

En av Agnes Sanfords (Agnes Sanford undervisade om inre helande) lärjungar heter Leanne Payne. Även hon har ägnat sig åt skratt i Anden. Hennes erfarenhet finns återgiven i Karen Mains "Lonely No More." Mains berättar om sonen Joels konflikter med sin far David, och om hur de båda deltog i en konferens arrangerad av The School for Pastoral Care vid Wheaton Graduate Center.

"De gick båda två fram för förbön, David blev först betjänad. Till slut fick Joel förbön. När han var på väg tillbaka till sin plats kallade Leanne Payne på honom. Hon hade inte tjänat som förebedjare på golvet utan stannat på podiet. David såg hur Leanne, vår fasta klippa under många år och en som älskade Joel, böjde sig ner från där hon stod, och tog tag i Joels handleder..."

"Efter en stund hörde David att hon skrattade, Joel stod nu med bröstkorgen i höjd med podiet, hans axlar skakade, inte av snyftningar, utan av helig munterhet. Oh, snälla, snälla sa Leanne, bli inte oroliga. Detta är bara skrattet i Andens gåva och jag har tagit emot den från den här unge mannen. Det var omöjligt för de två att sluta skratta. Leanne som var en kvinna med stor andlig kraft och värdighet, var faktiskt tvungen att hjälpas tillbaka till sin plats. Joels huvud och överkropp dunsade ner till golvet under skratt. Han dunkade i golvet med knytnäven. Munterheten slog gnistor, flammade upp och växte ut över hela mötessalen, eftersom skratt smittar. Man började sjunga. Mötesdeltagarna (många vigda präster och pastorer från olika samfund) rörde sig ut i gångarna. Det var tid för skratt, tid för dans. Glädjen bröt igenom havet av smärta och besvikelse och bestänkte det med sin smörjelse. Glädje bekransade konferensdeltagarnas själar."

Leanne Payne blandar samman -- New Age mystik, Jungiansk psykologi och kristen filosofi. Hennes organisation leds i huvudsak av kvinnor som delar denna metodik. Enligt Payne beror all synd på bristande bejakande av sig själv och på att man inte bejakar Guds bejakande av oss. Är det bara en slump att hennes adept Karen Mains skrev om denna skratt i Anden-upplevelse år 1993, ungefär samtidigt som Rodney Howard-Brownes berömmelse och Toronto-välsignelsen började?

Barbara Marx Hubbard grundade The Foundation for Conscious Evolution och är en av förkämparna för en social och andlig förändring till New Age. Samtidigt som skratt i Anden började höras i kyrkorna, skrev hon följande i förvissning om att hon var en kanal för Guds tankar. Så här säger "gud":

"Ni behöver inte vänta på någon mästare utifrån. Ni har alla samma mästare inom er. Den mästaren är jag, ert Högre Själv, Kristus i var och en av er, som just nu hör samma röst, ser samma framtidsvision trots alla olikheter i språk och kultur. Denna röst har inte mänskligt ursprung. Den kommer från Guds Tanke. Den säger samma ord på alla språk: "Älska Gud över allting, din nästa som dig själv och dig själv som medskapare. Och allt ska ges till dig...

En obetvinglig glädje ska genomfara Jordens tänkande skikt. De medskapande systemen, som ligger psykologiskt slumrande i mänskligheten, ska aktiveras. Inifrån kommer alla känsliga personer att känna kraftens glädje, den ska översvämma deras system med kärlek och dragningskraft. Det kommer at vara lika oemotståndligt som sex. Det är "supra-sex" , den medfödda förmågan att förenas för att skapa nästa steg i utvecklingen...

När denna glädje blixtrar genom nervsystemet hos de mest känsliga människorna på jorden, kommer ett psyko-magnetiskt fält av empati att skapas som kommer att sammanlänkas och synkroniseras med nästa våg av människor, överallt på jorden."

År 1984 hänvisar Hubbard till denna glädje i sin bok "Happy Birthday Planet Earth" och kallar den ett "planertärt leende." Denna obetvingliga glädje ska gå över alla gränser till enhet.

"Falska tecken och under ska också bryta ner dessa hinder för enhet. Och vad säger Markus 13:22? "Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med tecken och under för att försöka vilseföra jämväl de utvalda."

Vi kan förvänta oss att skratt i Anden-folket försvarar det de gör och säger att det är från Gud, medan det andra (New Age) är förfalskningar. Men kom ihåg att "skratt i Anden" som vi nu ser det bara har ett par år på nacken och alla försök att koppla samman skratt i Anden-rörelsen med Skriften eller tidig väckelsehistoria är döm- da att misslyckas. Likheten till New Age är lättare att se.

Förändrat tänkesätt

Det som händer i kristna sammanhang liknar det som händer i världen. New Age vill skapa enhet i mångfalden utan att vara dömande -- utan att bry sig vad andra tror eller praktiserar. Låt oss koncentrera oss på det vi har gemensamt. Men för oss handlar det inte om en mänsklig filosofi mot en annan. För oss gäller all mänsklig filosofi mot Guds Ord. Här gäller inte världens regler.

Världens sätt att bedöma sanningen ligger bakom kritiken av dem som vill avslöja felaktigheter och irrlära i Kristi kropp. Man säger:

"Vi ska inte kritisera det vi inte förstår."

"Det spelar ingen roll om en företeelse ej får stöd i Skriften."

"Gud kanske gör något helt nytt som vi inte förstår."

"Vi har bara inte samma insikt som den populäre predikanten har."

Det här kan skrämma dem som inte känner till Skriften så väl. Men den som verkligen känner Skriften har ett ansvar att avslöja dem som kommer med irrlära.

Benjamin Bloom anses vara en av de mest framstående experterna på utbildningsområdet när det handlar om att förändra människors sätt att tänka. Hans syfte är att byta ut den bibliska modellen, nämligen att resonera och tänka objektivt och i dess ställe komma med en ny modell med rötter i ett subjektivt och intuitivt tankesätt. Detta har sin grund i ockultism. Blooms modell visar att objektivt tänkande anses vara lägre stående än subjektivt och intuitivt tänkande.

Berit Kjos som är expert på utbildningssystemet och New Age filosofin påpekar att en av metoderna för att införa nya globala värderingar är att ta bort fakta -- dvs att ta bort logiskt tänkande -- så att människor inte kan argumentera tillbaka utifrån något de förstår. De kommer inte att ha tillgång till en objektiv referensram utifrån vilken de kan dra sina slutsatser. Därför står det utbildningssystemet fritt att införa alla möjliga modeller för den nya globala andligheten som hämtas från kulturer över hela världen. Dessa kulturer är i huvudsak panteistiska och polyteistiska. Vi bevittnar den animistiska religionens tillväxt eftersom den bibliska etiken och värdesystem inte bara har ratats, det är även förbjudet att diskutera dem.

Påminner inte detta om vad som pågår i våra kyrkor idag? Om man vill hålla lärare ansvariga inför Guds Ord möts man av hånfullhet även från dem som hävdar sin tro på att Ordet ska vara grunden när vi bedömer olika företeelser. Vi inser snart att deras uppmaning till biblisk integritet blott och bart är en ploj för att anväpna sina kritiker och bedra sina åhörare. Visst värderas Guds Ord men det hamnar på den undre halvan av "tankeskalan." Den intuitiva kraften i "den helige Ande" anses vara viktigare.

Modern utbildning lägger mindre vikt vid objektiva slutsatser, allting blir relativt. Man vädjar till känslan i stället för till klar och koncis undervisning grundad på fakta.

Samma trend finns inom kyrkan. Man struntar i objektiva bedömningar av påstådda under och tecken, allting blir relativt. Man vädjar till känslan som får större betydelse än klar och koncis undervisning och vägledning från Guds Ord.

Merparten av kristna saknar en solid biblisk grund för att bedöma olika saker. Därför är de rädda för att reagera. Den som vågar reagera riskerar att ådraga sig de religiösa ledarnas fördömande för att man har "kommit vid Guds smorde" eller för att ha hädat den helige Ande och därmed dragit ner Guds vrede över sig.

En följd av detta blir att du inte kan bedöma någon annans trossystem. Varken katolisism, Mormonism eller Judedom. Fruktan och hot är i högsta grad en del av den subjektiva religionen. Mest av allt förlöjligar man tanken att subjektiv religion leder sina anhängare sakta men säkert mot New Age. Hur vågar någon påstå att våra dagars kristna ledare riskerar att falla i den fällan och ta andra med sig? Ändå är de flesta moderna kyrkoledare mycket positiva till ekumenik. De har redan tagit avstånd från dem som varnar för påvekyrkan.

De har valt att bortse från allvarliga felaktigheter i bibelsynen för att skapa en falsk enhet mot en del onda ting som abort, kriminalitet, pornografi och liknande. Det är på grund av att de inte anser att villfarelse är så allvarligt som de kan ha överseende med liknande felaktigheter i de protestantiska kyrkorna.

En paradigm (mönster) är en världsåskådning eller en grund för bedömning. John Wimber har slagit fast att det gamla kristna paradigmet är passé och måste lämna plats åt det nya. Det nya paradigmet inriktar sig på påstådda tecken och under s.k "power evangelism" som tar med företeelser som subjektiva upplevelser, tekniker för inre helande, psykologiska teorier och andra obibliska inslag.
Dessa har sin grund i hedniska myter, inte i Guds Ord. Vad kan detta innebära utom att Skriften måste förstås utifrån ett nytt paradigm som även omfattar ett subjektivt synsätt? Psykologins framryckning parat med anspråken på övernaturlig kraft tvingar oss att rådfråga det gamla paradigmet -- Guds Ord -- som den enda objektiva grunden för bedömning. Annars kommer vi att få plumsa omkring i ett träsk av subjektiva religiösa teorier.

Avslutning

Vårt enda försvar mot vår tids andliga bedrägerier är att vara fast grundade i Guds Ord och vägra acceptera att något kan komma från Gud utan vara styrkt av hans Ord. Vi borde beakta Joh 4:23, "Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man ska tillbe honom."

Många vill tillbe Gud i Anden, och det är bra, men de struntar i det andra momentet: Att vi ska tilbe honom i sanning. Hans ord är sanning. (Joh 17:17) Hans ord säger att allt i kyrkan måste ske ordnat och anständigt. (1 Kor 14:40) Kvinnor (för att inte tala om män) som sprattlar omkring på golvet medan de skriker eller låter som olika djur är inte anständigt. Skratt i Anden för med sig oordning. Det spelar ingen roll att vi anses vara oandliga av dem som jagar efter s.k övernaturliga fenomen. Vi måste hålla fast vid Guds Ords integritet även om de kör ut oss från synagogorna i tron att de därmed gör Gud en tjänst.

Den dagen kommer, ja den är redan här då vi kommer att upptäcka vad det kostar att verkligen följa Jesus.

Al Dager

Predikan av Jonathan Edwards

"Den tid då deras fot skall vackla." 5 Mos 32:35

I denna vers är Guds hämnd hotande över de otroende israeliterna, de som var Guds osynliga folk och levde under nåden men som trots alla Guds underbara gärningar mot dem förblev rådlösa utan att förstå (v 28). Trots all himmelsk bearbetning födde de fram bitter och giftig frukt, vilket verserna 33-34 visar.

Den formulering jag valt för min text - "den tid då deras fot skall vackla", som relaterar till det straff och den undergång som dessa ogudaktiga israeler var utlämnade till - tycks innebära följande: De var alltid utlämnade till undergång, likt den som står eller vandrar på hala ställen alltid är utlämnad till att falla. Detta är underförstått genom det sätt som fördärvet kommer över dem, beskrivet som att deras fot vacklar. På samma sätt uttrycks det i Ps 73:18, "På hal mark ställer du dem, du störtar ner dem i fördärvet." Det betyder att de alltid var utlämnade till plötslig och oväntad undergång, likt den som vandrar på hala ställen och i varje ögonblick kan falla och inte kan förutse nästa ögonblick om han ska stå eller falla. Och när han sedan faller sker det i ett ögonblick utan varning. Om detta handlar Ps 73:18-19, "På hal mark ställer du dem, du störtar ner dem i fördärvet. Hur plötsligt går de inte under!"

En annan sak som är underförstått är att de är benägna att falla av sig själva utan att bli nedkastade av någon annans hand, likt den som står på hal mark inte behöver något för att falla förutom hans egen tyngd.

Orsaken till varför de inte redan fallit eller faller nu är endast den att Guds bestämda tid ännu inte har kommit. För det står att när "den tid" kommer, dvs när den utsatta tiden är inne, då ska deras fot vackla. Då ska de utlämnas till att falla, vilket de av deras egen tyngd är benägna till. Gud ska inte mer hålla dem uppe på dessa hala ställen utan ska låta dem gå, och då, i det ögonblicket, ska de falla i fördärvet, likt den som står på lutande hal mark på kanten av en avgrund - han kan inte stå rak och så fort han vacklar faller han genast och är förlorad.

Jag vill nu hävda följande: Det finns ingenting som någonsin kan hindra ogudaktiga människor från helvetet förutom Guds välvilja. Med Guds välvilja menar jag hans suveräna och enväldiga välvilja som inte kan hindras av något krav eller något hinder eller från någon skyddande hand över de gudlösa under något ögonblick, nej, ingenting förutom Guds vilja till syvende och sist.

Sanningen av denna iakttagelse må framgå genom att beakta följande: Det finns ingen brist på kraft och makt i Gud att under vilket ögonblick som helst kasta ogudaktiga människor i helvetet. Människohänder har ingen styrka när Gud står upp. Den starkaste har ingen kraft att då stå emot, inte heller kan någon befria från Hans hand.

Gud inte bara förmår att kasta de ogudaktiga till helvetet, han kan också mycket lätt göra det. Ibland kan en jordisk härskare få brottas med många problem för att underkuva en upprorsmakare som har funnit möjligheter att befästa sig och gjort sig mäktig genom ett stort antal män. Men så är inte situationen med Gud. Det finns ingen fästning som kan försvara sig mot Guds kraft och makt. Om än människor i mängd går samman, ja, om en stor hop av Guds fiender förenar sig och sluter sig samman så kommer de lätt att smulas sönder. De är lika en stor och lätt hög av agnar i virvelstormen, eller som en mängd torra flisor framför förtärande flammor.

För oss är det lätt att trampa på och krossa en mask som vi ser kräla på marken. Det är lätt för oss att klippa eller bränna av en tråd som något hänger på, likaså lätt är det för Gud, när han så behagar, att kasta sina fiender ner till helvetet. Vilka är vi, att vi tror oss kunna stå inför honom för vilken jorden skakar när han tillrättavisar och för vilken bergsklipporna slungas ner?

De förtjänar att kastas i helvetet. Gudomlig rättvisa står inte i vägen för det och har inget att invända mot att Gud använder sin makt att när som helst fördärva dem. Tvärtom, rättvisan kräver med hög röst ett ändlöst straff för deras synder. Gudomlig rättvisa säger till varje träd som bringar fram Sodomsfrukt: "Hugg ner det! Varför skall det få suga ut jorden?" Luk 13:7. Den gudomliga rättvisans svärd svingas i varje ögonblick över deras huvuden, och det är inget annat än hans suveräna nåd och vilja som håller den tillbaka. De är redan under en dom fördömda till helvetet. Och de förtjänar inte bara att kastas dit, utan domslutet utifrån Guds lag - denna eviga och oföränderliga rättfärdighetslag som Gud har förordnat mellan sig och människosläktet - träder upp mot dem, så att de redan är tvingade till helvetet. "Den som inte tror är redan dömd", Joh 3:18.

Varje oomvänd människa hör med rätta till helvetet, det är hennes plats och därifrån är hon, "ni är nerifrån", Joh 8:23. Och hon är bunden att gå dit. Det är platsen som rättvisan och Guds ord och domslutet av Hans oföränderliga lag har bestämt åt henne. De är nu föremål för samma Guds vrede och förbittring som framställs för oss i helveteskvalen. Och orsaken till varför de inte i varje ögonblick går till helvetet är inte därför att Gud, i vars makt de är, inte är oerhört vred på dem, så som han är med många eländiga varelser som nu plågas i helvetet och som där känner och bär hans våldsamma vrede.

Ja, Gud är mycket mer vred på många som nu är på jorden - utan tvivel på många som nu är i denna församling och som kanske nu lever i all välmåga - än han är på många av dem som nu är i helvetets lågor. Det är alltså inte därför att Gud är obekymrad över deras ondska och inte harmas dem, som han inte lossar sin hand och hugger av dem. Gud är inte som de, om än de inbillar sig att han är det. Guds vrede brinner över dem, deras fördärv sover inte, avgrunden är förberedd, elden är tillredd, ugnen är nu upphettad och redo att ta emot dem, flammorna glöder och rasar. Det skimrande svärdet är vässat och hålls över dem, och avgrunden har öppnat sitt gap under dem.

Djävulen står redo att falla över dem och fånga dem som sina egna vid den stund Gud tillåter honom. De hör till honom, han har deras själar i sin ägo och i sitt våld. Skriften beskriver dem som hans ägodelar, Luk 11:21-22. Demonerna vaktar dem, de är alltid nära dem alldeles intill, de väntar på dem likt hungriga lejon som ser sitt byte och förväntar sig att få det, men för stunden hålls de tillbaka. Om Gud drar tillbaka sin hand genom vilken de hålls tillbaka, så skulle de omedelbart kasta sig över deras usla själar. Den gamla ormen vill sluka dem, helvetet öppnar sitt breda gap för att ta emot dem, och om Gud skulle tillåta det, skulle de strax bli uppslukade och förlorade.

I de gudlösas själar regerar dessa djävulska ingredienser som genast skulle fatta eld och flamma upp i helveteselden om det inte var för att Gud höll det tillbaka. I själva väsendet av den köttsliga människan finns en grund för helvetets alla plågor. I härskande kraft finns dessa depraverade ingredienser i dem och som besitter dem helt ? det är frön av helveteselden. Dessa ingredienser är aktiva och kraftfulla och ytterst våldsamma till sin natur, och om det inte vore för Guds tillbakahållande hand över dem, skulle de snart bryta fram och flamma upp på samma sätt som det gör med det fördärv och den fientlighet som råder i hjärtat på de förtappade själarna, och det skulle frambringa samma pina som det gör i dem.

De ogudaktigas själar jämförs i Skriften med "ett upprört hav", Jes 57:20. I detta nu håller Gud tillbaka deras ondska genom sin väldiga kraft, så som han gör med de rasande vågorna i det upprörda havet. Han säger: "Hit, men inte längre", men om Gud skulle dra tillbaka denna tillbakahållande kraft skulle ondskan strax välla fram. Synd är själens förfall och olycka. Synd är destruktivitet till sitt väsen. Och om Gud skulle låta det fritt få löpa utan att hålla det tillbaka skulle det inte finnas något som behövdes för att göra själen fullkomligt olycklig och eländig. Hjärtats fördärv i människan är omåttligt och gränslöst i sitt raseri, och så länge som de gudlösa lever här, är det som eld under kontroll av Guds betvingande makt. Om den släpptes lös skulle den sätta naturens ordning i brand. Och eftersom hjärtat nu är en syndens dypöl, så skulle synden, om den inte hölls tillbaka, omedelbart förvandla själen till en glödhet ugn eller till en smältugn av eld och svavel.

Det innebär ingen trygghet för de ogudaktiga att det inte finns några synliga tecken på att döden är nära. Det finns ingen trygghet i detta för en vanlig människa att hon nu är frisk och inte kan se vilken olycka som skulle kunna ta henne bort från världen och att där inte finns någon som helst synlig fara för henne inom synhåll. De många och ständiga erfarenheterna i världen under alla tider visar att detta inte alls bevisar att människan inte står vid evighetens rand och att hennes nästa steg inte skulle kunna bli in i en annan värld. De okända och oväntade sätt som människor plötsligt går ut ur denna världen på är otaliga och obegripliga.

De oomvända vandrar över helvetesgropen på murket tunt trä och där finns mängder av ställen som är så sköra att det inte bär deras vikt, och dessa ställen går inte att upptäcka. Dödens pilar flyger osynliga mitt på dagen. Det skarpaste öga kan inte upptäcka dem. Gud har många och outrannsakliga sätt att ta de ogudaktiga ut ur världen och sända dem till helvetet. Det finns ingen anledning för Gud att behöva göra något särskilt mirakel eller göra något vid sidan av sin försyns vanliga gång för att vid något tillfälle fördärva någon gudlös. Alla de sätt som får syndare att lämna denna världen är så i Guds händer och så universellt och absolut föremål för hans makt och beslut att det inte beror desto mindre på Guds vilja när syndare går till helvetet ? och detta oberoende av alla de sätt det kan ske på. Den naturliga människans förstånd och omsorg vad gäller att skydda sitt liv, eller vad gäller att skydda andra, gör dem inte säkra för ett enda ögonblick.

Om detta vittnar också den gudomliga försynen och den universella erfarenheten. Det finns klara belägg för att människans visdom inte kan ge något som helst skydd för döden. Om det vore så skulle vi se någon skillnad mellan de visa och kloka i denna värld, och andra, vad gäller riskerna för tidig och oväntad död. Men hur förhåller det sig? "Hur dör den vise? Som dåren!" Pred 2:16. Alla ogudaktiga människors möda och påhitt med vilka de söker undkomma helvetet - medan de fortsätter förkasta Kristus och så förblir ogudaktiga - skyddar dem inte för ett ögonblick från helvetet.

Nästan alla människor som får höra om helvetet inbillar sig att de ska undkomma det. De förtröstar på sig själva för sin egen säkerhet och tror på sig själva i vad de har gjort, i vad de gör och i vad de ämnar att göra. Var och en gör upp saker och ting i sitt eget sinne om hur de ska undkomma fördömelsen och inbillar sig att de ska lyckas väl och att deras avsikter inte ska komma till korta. De får visserligen höra att det endast är få frälsta och att de flesta människor som har dött hittills har gått till helvetet, men alla inbillar sig ändå att de kan ordna det bättre för sin egen säkerhet än vad andra har gjort. De tänker då inte komma till denna pinans plats. De tänker inom sig att de noga ska se till och ordna det hela så till sin egen fördel att de inte ska misslyckas. Men de dåraktiga människobarnen bedrar sig själva i sitt elände med sina planer. Och i förtröstan på sin egen styrka och visdom förtröstar de på inget annat än en skugga.

Större delen av de som hittills har levt under samma nådatid, och nu är döda, har utan tvivel gått till helvetet, och det trots att de var lika kloka som de som nu lever, och det trots att de försökte ordna för sin egen säkerhet. Om vi kunde tala med dem och fråga dem, en efter en, om de trodde medan de levde när de hörde om helvetet, att de själva kunde bli föremål för dess kval, då skulle vi alldeles säkert få höra från dem alla: "Nej, jag tänkte aldrig att jag skulle komma hit, jag tänkte helt annorlunda, jag tänkte finna ut sätt för mitt eget väl och ansåg mina planer vara goda. Jag planerade omsorgsfullt. Men det kom över mig helt oväntat, jag tänkte inte på det just då och på det sättet. Det kom som en tjuv. Döden överlistade mig, Guds vrede kom snabbt över mig. O, min fördömda dårskap! Jag inbillade mig själv saker och roade mig med tomma drömmar om vad jag skulle göra härnäst, och när jag sa ´frid och trygghet´ kom plötsligt fördärvet över mig."

Gud har inte ålagt sig någon skyldighet genom något löfte att hålla en vanlig människa från helvetet ens för ett ögonblick. Gud har sannerligen inte gett några löften vare sig om evigt liv eller om befrielse och bevarande från den eviga döden, förutom vad som innefattas i nådens förbund, de löften som har givits i Kristus och i vilken alla löften är Ja och Amen. Men de som inte tillhör förbundets barn har inget intresse av dessa löften som finns i nådens förbund, de tror inte på något av dessa löften och har inget intresse för Medlaren av förbundet. Så vad vissa än må ha inbillat sig och gjort gällande angående löften till vanliga människors ärliga sökanden så är det uppenbart och tydligt att vilken strävan än människan gör inom religionen, vilka böner hon än ber ? till dess hon tror på Kristus har Gud ingen som helst skyldighet att ens för ett ögonblick bevara henne från evigt fördärv.

Alltså är det så att de vanliga människorna är i Guds händer, över helvetesgropen. De har förtjänat den brinnande gropen och är redan dömda till den. Och Gud är fruktansvärt förbittrad, hans vrede är lika stor mot dem som mot de som redan pinas genom verkställandet av hans rasande vrede i helvetet, och de har inte gjort någonting för att blidka eller ens mildra denna vrede. Och Gud är inte heller bunden vid något löfte att bevara dem ens för ett ögonblick. Djävulen väntar på dem, helvetet gapar efter dem, flammorna samlar sig och försöker nå dem och skulle gärna vilja komma åt dem och sluka dem. Och elden som är instängd i deras hjärtan kämpar för att bryta sig ut. Och de har inget intresse för någon Medlare och det finns inget hjälpmedel inom räckhåll som kan ge dem någon trygghet. Det finns ingen tillflykt för dem, inget att hålla fast vid. Allt det som i varje stund bevarar dem är den suveräna viljan, det oförtjänta icke förpliktigade tålamodet hos en förtörnad Gud.

Syftet med att predika över detta ohyggliga ämne må vara för att väcka oomvända i denna församling. Så som du har hört predikas så är tillståndet för var och en som är utanför Kristus. Denna kvalfyllda värld, denna sjö som brinner av svavel sträcker ut sig under dig. Där finns en fruktansvärd grop med Guds vredes glödande flammor, där finns helvetesgapet vidöppet, och där finner du inget du kan stå på, inget att hålla fast vid, där finns inget mellan dig och helvetet annat än luft, det är bara Guds välvilja och kraft som håller dig uppe. Du är förmodligen inte medveten om detta; du ser att helvetet inte kommit åt dig, men du ser inte Guds hand i detta utan stirrar på annat som till exempel din kropps välmående, din omsorg om ditt eget liv och alla de hjälpmedel du använder för din välmåga. Men allt detta är sannerligen ingenting. Om Gud skulle dra undan sin hand skulle allt detta lika lite kunna bevara dig stående som den lätta luften kan stanna upp en från skyn fallande människa. Din ogudaktighet förvandlar dig så att luften blir tung som bly och böjer dig neråt med stor tyngd och pressar dig mot helvetet. Och om Gud låter dig nerpressas skulle du omedelbart sjunka och störta ner i den bottenlösa avgrunden. Och din starka och välmående kropp, din omsorg, din klokhet, dina bästa planer och all din egenrättfärdighet skulle ha lika liten påverkan till att bevara och skydda dig från helvetet som ett spindelväv skulle kunna stoppa upp en fallande klippa.

Om det inte var för Guds suveräna välvilja skulle jorden inte bära dig ens en liten stund, för du är en börda för den. Skapelsen suckar över dig, kreaturen har utan förskyllan drabbats av ditt förfalls bojor. Solen skiner ovilligt över dig för att ge dig ljus så du kan tjäna synden och Satan. Jorden ger ovilligt sin frukt så du kan tillfredsställa dina lustar, inte heller vill den vara en scen för din ondskas alla handlingar. Luften vill ogärna tjäna dig med andning för att uppehålla livsandarna i dina organ medan du lever för att tjäna Guds fiender. Guds alla skapelser är goda och skapades för människan med avsikt att tjäna Gud och de vill ogärna gagna några andra syften och suckar därför när de missbrukas i sitt syfte så stridande mot deras natur. Världen skulle kräkas upp dig om det inte vore för hans suveräna hand som har lagt den under hopp.

Guds vredes svarta moln hänger nu strax ovanför era huvuden, fulla av fasaväckande stormar och väldiga åskor. Och vore det inte för Guds tillbakahållande hand skulle det genast bryta fram över dig. Guds suveräna välvilja hejdar för tillfället hans våldsamma storm, annars skulle den rasande bryta fram och ditt fördärv skulle komma som en virvelstorm och du skulle vara som agnarna som virvlar omkring i sommarhettan.

Guds vrede är likt en väldig vattenmassa som är uppdämd för tillfället. Vattnet bara stiger och reser sig högre och högre till dess ett utlopp öppnas, och ju längre tid flödet stoppas upp ju hastigare och mäktigare blir dess lopp när det väl släpps lös. Det är sant att domen mot dina onda gärningar ännu inte har verkställts; floden fylld av Guds hämnd har hållits tillbaka, men din skuld har under denna tid hela tiden förökats och varje dag hopar du på dig mera vrede, vattenmassan reser sig oavbrutet och växer allt högre och väldigare och det är ingenting annat än Guds välvilja som håller vattnet tillbaka ? denna vattenmassa som ogärna vill bli kvarhållen utan bara pressar på och vill strömma fram. Det räcker att Gud bara drar bort sin hand från dammluckan och den skulle genast brytas och den hetsiga flodmassan av Guds häftiga vrede skulle rusa fram med otroligt raseri och skulle komma över dig med allmaktens kraft, och om din styrka var tiotusen gånger mer än vad den är, ja, tiotusen gånger starkare än den starkaste och kraftigaste djävul i helvetet så skulle du inte kunna motstå eller uthärda det minsta lilla.

Guds vredes båge är spänt och pilen är redo på strängen, och rättvisan riktar pilen mot ditt hjärta och spänner bågen, och det är inget annat än Guds välvilja - och det från en vredgad Gud som inte är bunden vid något löfte eller krav ? som hindrar pilen att i nästa ögonblick bli indränkt av ditt blod.

Det är alltså så att alla ni som aldrig fått era hjärtan förvandlade genom Guds Andes mäktiga kraft över era själar, ni som aldrig blivit födda på nytt och blivit nya skapelser och blivit uppväckta efter att ha varit döda i synd och fått del av ett nytt och aldrig tidigare erfaret ljus och liv ? ni är i händerna på en vredgad Gud. Om du än har reformerat ditt liv på många sätt och haft religiösa upplevelser och håller vid liv en religiös skepnad i din familj och i ditt hem och i Guds hus, så är det inget förutom hans välvilja som bevarar dig från att i denna stund uppslukas till evigt fördärv.

Hur skeptisk du nu än må vara om sanningen i det du nu hör, så kommer du då och då att bli helt övertygad om detta. De som har varit i samma situation som du har fått erfara detta, ty undergången kom plötsligt över de flesta av dem. De väntade inte något av detta och de sa ´frid och trygghet´. Men nu ser de att de ting som de förtröstade på för sin frid och trygghet var inget annat än luft och tomma skuggor. Den Gud som håller dig över helvetesgropen ? ungefär som man håller en spindel eller en vämjelig insekt över elden ? avskyr dig och är fruktansvärt förbittrad. Hans vrede mot dig brinner likt eld, han ser på dig som om du inte är värd något annat än att kastas i elden. Hans ögon är alltför rena för att stå ut med dig inför sin blick, du är tiotusen gånger mer vidrig i hans ögon än den mest avskyvärda giftorm är i vår. Du har kränkt och förtörnat honom oändligt mycket mer än någon trotsig upprorsmakare någonsin gjort mot en härskare, och ändå är det inget annat än Hans hand som bevarar dig under varje stund från att falla i elden - ingen annan orsak finns till varför du inte kom till helvetet nu i natt utan i stället fick utstå ännu en dag i denna värld efter att du igår slöt dina ögon för sömn. Och ingen annan orsak finns heller till varför du inte har släppts ner i helvetet sedan du i morse vaknade, annat än Guds bevarande hand. Det finns ingen annan orsak till varför du inte har kommit till helvetet alltsedan du satte dig här i Guds hus och förbittrat hans rena ögon genom ditt syndfulla och gudlösa sätt vid deltagandet i hans högtidliga gudstjänst. Det finns inga andra skäl att ge till varför du inte i just denna stund slungas till helvetet.

O, du syndare! Besinna den fruktansvärda fara du befinner dig i: Guds hand håller dig över en stor ugn fylld av vrede, en vid och bottenlös grop full av vredens eld, en vrede som är lika uppretad och förtörnad mot dig som mot de fördömda i helvetet. Du hänger på en smal tråd med den gudomliga vredens flammor blixtrande mot den och som varje stund är redo att svedda den och bränna sönder den. Och du är helt likgiltig för någon Medlare och har inget att hålla fast vid för din egen räddning, ingenting som kan hålla dig undan vredens flammor, ingenting själv att komma med, inget som du någonsin har gjort och inget som du kan göra för att beveka Gud att under någon enda stund skona dig.

Och tänk särskilt noga på vems vrede det här är fråga om: Det är den oändlige Gudens vrede. Om det bara var en människas vrede, om än från den mest mäktige härskare, så skulle det i jämförelse vara knappt något att ta notis om. Kungars vrede är starkt fruktad, särskilt från enväldiga kungar som har makt och är i besittning av områden att disponera så som de vill med allt liv som finns där. "Som ett ungt lejons rytande är den skräck en kung inger, den som väcker hans vrede förverkar sitt liv." Ords 20:2. Den medborgare som retar upp en suverän härskare och gör honom vred förpliktas att lida den mest extrema form av kval som mänsklig förslagenhet kan komma på att tillfoga. Men de mäktigaste jordiska härskare i deras höga majestät och makt som uppträder i stort skräckvälde är dock som klena och ömkliga maskar som krälar i stoftet, i jämförelse med den store och allsmäktige Skaparen och himmelens och jordens Konung. Det är bara lite de kan göra när de är som mest rasande och när de har gett utlopp för all sin vrede. Inför Gud är alla jordens kungar som gräshoppor. De är ett intet, ja, mindre än så - både deras kärlek och deras hat kan med rätta föraktas. Vreden från den store kungarnas Kung är så mycket mer fruktansvärd än deras, som Hans majestät är större än deras.

"Till er, mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men sedan inte kan göra något mer. Jag vill visa er vem ni skall frukta. Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna. Ja, jag säger er: Honom skall ni frukta." Luk 12:4-5. Det är hans våldsamma vrede du står naken inför.

Vi läser ofta om Guds raseri, som till exempel i Jes 59:18, "Efter deras gärningar skall han vedergälla dem. Vrede över hans motståndare." Och i Jes 66:15, "Ty se, Herren skall komma med eld, och hans vagnar skall vara som en stormvind. Han skall låta sin vrede drabba med hetta och sitt straff med eldslågor." Och så låter det på många andra ställen.

I Upp 19:15 läser vi om "Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress." Dessa ord är utomordentligt rysliga. Om de bara hade sagt "Guds vrede" så skulle orden ha uttryckt något som är oändligt fruktansvärt, men det står om "Guds stränga vrede". Guds stränghet! Jahves stränghet! O, hur fruktansvärt detta måste vara! Vem kan säga eller föreställa sig vad en sådan formulering rymmer? Men det stod också "Guds, den Allsmäktiges, stränga vrede." Som om det ska bli en mycket stor manifestation av hans allmakts styrka när det gäller vad hans stränga vrede ska åstadkomma, ja, som en rasande och utövande allmakt, så som det också är vanligt att ursinniga människor använder sin styrka.

O, vad ska inte då bli följden! Vad ska det bli av dessa usla maskar som så ska få lida! Vem kan hålla ut? Vilka hjärtan kan uthärda? Till vilket fruktansvärt och ofattbart och outsägligt djup av olycka och kval måste inte dessa eländiga varelser sjunka som kommer att bli föremål för detta! Besinna detta, du som lyssnar och ännu lever i ett obotfärdigt och oomvänt tillstånd. Att Gud ska tända sin vredes hetta betyder att han vill komma med vrede utan barmhärtighet. När Gud bevittnar din obeskrivliga nöd och ser din plåga som är så oerhörd i jämförelse med din styrka, och ser hur din eländiga själ blir krossad och nedbruten som i ett ofantligt mörker, så kommer han inte att visa någon barmhärtighet med dig, han kommer inte att dra tillbaka sin vredes fullgörande och inte ens lätta på trycket. Det blir ingen återhållsamhet eller nåd, Gud kommer inte att hejda sin hårda storm, han ska inte visa någon hänsyn till ditt väl och inte bry sig det minsta ifall du skulle få lida för mycket i något avseende, förutom att du inte ska få lida mer än vad strikt rättvisa kräver. Fastän det blir för svårt för dig ska inget hållas tillbaka. "Därför skall jag också handla i vrede. Jag skall inte skona dem och inte ha något förbarmande. Även om de ropar högt i öronen på mig, skall jag ändå inte lyssna på dem." Hes 8:18.

Idag står Gud redo att förbarma sig över dig, detta är nådens dag, du må med viss förtröstan ropa nu om att få nåd. Men en dag när nådens dag är förbi kommer ditt mest sorgsna och smärtsamma rop och skrik att vara förgäves. Vad gäller ditt väl kommer du då att gå helt förlorad och bli bortkastad från Gud. Gud vill inte ha någon annan nytta av dig än att du får lida nöd, och så ska det fortsätta att bli utan något slut, ty du ska bli ett vredens kärl avsett till fördärv, ja, endast till att fyllas med vrede ska detta kärl användas. Gud ska vara fjärran från att förbarma sig över dig när du ropar till honom, han ska då bara "le" och "håna", Ords 1:25-26.

Och hur ohyggliga är inte följande ord från Jes 63:3, vilka är ord från den store Guden: "Jag trampade dem i min vrede, trampade sönder dem i min förbittring. Då stänkte deras blod på mina kläder, så att jag fick hela min dräkt nerfläckad." Det är förmodligen omöjligt att tänka ut ord som i sig har större uppenbarelse av dessa tre verkligheter - förakt, hat och vredgad våldsamhet. Om du då ropar till Gud om förbarmande så ska han, istället för att förbarma sig över ditt dystra öde eller visa dig den minsta lilla hänsyn, endast trampa dig under sin fot. Och fastän han vet att du inte kan uthärda vikten av allmakten trampande på dig tar han ingen hänsyn till det utan ska utan nåd krossa dig under sina fötter, ja, stampa ut ditt blod och låta det flöda ut, och det ska stänka på Hans kläder och så nerfläcka hela Hans dräkt. Han ska inte bara hata dig utan även betrakta dig med yttersta förakt. Ingen plats ska förtjänas dig förutom under hans fötter till att trampas ner, så som sker med gatornas smuts. Det kval du blir utsatt för är vad Gud slutligen ska utverka för att visa vad denne Jahves vrede är. Detta har legat Gud om hjärtat, att visa för änglar och människosläktet - både hur underskön hans kärlek är, men också hur fruktansvärd hans vrede är.

Ibland får jordiska härskare i sinnet att visa hur farlig deras vrede är genom utomordentligt hårda straff som de verkställer på dem som förargar och uppretar dem. Nubukadnessar, denne mäktige och högmodige kung i det kaldeiska imperiet, ville visa sin vrede när han blev ursinnig på Sadrak, Mesak och Abed-Nego. Han gav order om att den brinnande ugnen skulle upphettas sju gånger mer än vanligt. Utan tvekan blev ugnen upphettad så mycket som mänsklig skicklighet förmådde.

Och den store Guden är också villig att visa sin vrede, och så förhärliga sitt väldiga majestät och sin mäktiga kraft genom ytterst svåra lidanden över sina fiender. "Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras .. ?" Rom 9:22. Detta är hans plan och vad han har beslutat, också att visa hur fruktansvärd hans obundna vrede är, Jahves våldsamma raseri. Detta ska han förverkliga. Där ska bli något fulländat och något som åstadkommer rysliga scener för den som är vittne.

När den store och vredgade Guden har rest sig och verkställt sin fruktansvärda hämnd över de eländiga syndarna, och uslingarna verkligen får lida den ändlösa tyngden och kraften av hans förbittring, då ska Gud församla hela universum till att beskåda hans väldiga majestät och kraft som då ska bli uppenbar. "Folken skall förbrännas till kalk, likt avhugget törne skall de brännas upp i eld. Ni som är långt borta, hör vad jag har gjort. Ni som är nära, lär känna min makt. Syndarna i Sion blir förskräckta, bävan griper de gudlösa." Jes 33:12-14.

Så kommer det att bli för er som är oomvända om ni fortsätter att vara det. Den oändliga makten, och majestätet, och den fruktansvärda allmakten hos Gud ska förhärligas i er, i den obeskrivliga styrkan av ert lidandes kval. Ni ska plågas under närvaro av de heliga änglarna och i närvaron av Lammet (Upp 14:10). Och när ni befinner er i detta lidandets tillstånd ska de ärorika och strålande invånarna i himlen komma fram och se på denna fruktansvärda syn så att de får en inblick i den Allsmäktiges rasande vrede. Och när de har sett det ska de nedfalla och tillbedja denna väldiga makt och detta majestät. "Och nymånadsdag efter nymånadsdag och sabbatsdag efter sabbatsdag skall alla människor komma och tillbe inför mig, säger Herren. Och de skall gå ut och se liken av de människor som har avfallit från mig. Deras mask skall inte dö och deras eld inte utsläckas. De skall vara en vämjelse för alla människor." Jes 66:23-24.

Det är evig vrede. Det skulle vara rysligt att bara en liten stund lida denna harm och vrede från Gud den Allsmäktige, men ni måste lida den i all evighet. Det ska inte bli något slut på detta intensiva och ohyggliga kval. När ni ser framåt ska ni se ett enda långt ´för evigt´, en gränslös varaktighet framför er. Detta ska helt uppsluka era tankar och göra era själar bestörta. Och ni ska fullständigt misströsta om att någonsin få räddas, få något slut, få någon lindring eller ens få någon vila. Ni vet då hur det blir, att ni tvingas lida genom tidsåldrar, miljoner av tidsåldrar, i brottning och strid med den allsmäktiges obarmhärtiga hämnd. Och när ni gjort så, när så många tidsåldrar har kommit och gått med er i detta tillstånd, då vet ni att allt detta varit blott ett ögonblick av vad som återstår. Ert straff ska sannerligen bli oändligt. O, vem kan uttrycka vad själens tillstånd under sådana förhållanden är! Allt som vi möjligtvis kan säga om detta ger bara en dunkel och otydlig föreställning av det, ty "vem känner din vredes makt?" Ps 90:11.

Hur hemskt är inte tillståndet för de som varje dag och varje timme står i fara för att drabbas av denna väldiga vrede och oändliga olycka? Men så ser det dystra och mörka tillståndet ut för alla själar i denna församling som inte har blivit födda på nytt, hur moraliska och strikta och sansade och religiösa de annars än är. O, att du skulle besinna detta, vare sig du är ung eller gammal! Det finns skäl att tro att det finns många i denna församling, som nu hör denna predikan, som faktiskt kommer att bli föremål för detta eviga kval. Vi vet inte vilka de är och på vilka platser de sitter och vilka tankar de nu bär på. Det kan vara så att de nu är obesvärade och lyssnar på allt detta utan oro och bröstar sig att de inte tillhör dessa och försäkrar sig själva att de ska undkomma.

Om vi visste att det fanns en person, endast en i hela församlingen som skulle drabbas av detta kval, vilken fruktansvärd tanke det vore! Och om vi visste vem det var, vad hemsk det vore att se en sådan människa! Hur skulle inte då resten av församlingen låta uppstämma ett bittert klagorop över den människan. Men nu blir det förmodligen inte bara en utan många som kommer att i helvetet minnas denna predikan. Och det vore ett mirakel om det fanns några här närvarande som inte om en kort tid kommer till helvetet, kanske till och med innan året är till ända. Och det skulle inte förvåna om några som sitter här i denna möteslokal, i hälsa, stillhet och trygghet, kommer dit före gryningen i morgon.

De av er slutligen som får leva under normala betingelser och som undkommer helvetet längst tid ska ändå mycket snart vara där! Ert fördärv sover inte, det ska komma hastigt, och med all sannolikhet mycket plötsligt över många av er. Ni har skäl att undra varför ni inte redan befinner er i helvetet. Så är utan tvivel fallet med några som ni en gång sett och känt, människor som inte förtjänade helvetet mer än er, och vilka man nu kunde tycka borde vara i livet liksom ni. Vad gäller dem har allt hopp farit, de ropar i intensivaste kval och fullständig misströstan. Men här finns ni, i de levandes land och i Guds hus, och ni har möjlighet att erhålla frälsning. Vad skulle inte dessa eländiga, förtappade, förtvivlade själar ge för en enda dags möjlighet, en sådan som ni i dag åtnjuter! Och nu har ni en ypperlig möjlighet, en dag då Kristus har slagit upp nådens dörr vidöppen och med hög röst kallar och ropar till eländiga syndare, en dag då många flockas till honom och pressar sig in i Guds rike. Många är de som varje dag kommer från öst, väst, norr och söder, många som nyligen var i samma eländiga tillstånd som ni, är nu i ett lyckligt tillstånd med hjärtan fyllda av kärlek till honom som älskade dem och som tvättade bort deras synder i sitt eget blod, och de jublar i hoppet från härlighetens Gud. Hur rysligt är det inte en sådan dag att bli lämnad efter! Att se så många andra festa medan du själv pinas och förgås! Att se så många glädjas och lovsjunga i hjärtats glädje medan du har skäl att begråta hjärtats sorg och vråla ut själens alla kval! Hur ska du kunna vila ens för ett ögonblick i ett sådant tillstånd? Är inte era själar lika dyrbara som deras själar som bor i Suffield (en grannstad) där de flockas dag efter dag till Kristus?

Är det inte många här som levt länge på jorden och ändå inte till denna dag blivit födda på nytt? Och har de därmed inte blivit främlingar för Israels folk (2 Petr 2:9-10) och inte gjort något under sitt liv annat än samlat på sig vrede inför vredens dag? O, ni respekterade, särskilt ert tillstånd är synnerligen farligt. Er skuld och ert hjärtats hårdhet är mycket stort. Ser ni inte hur vanligt det är att människor i er ålder går bort i nuvarande Guds nåds ordning så förunderlig och underbar? Ni måste besinna er och helt vakna upp ur sömnen. Ni kan inte uthärda den oändlige Gudens rasande vrede.

Och ni, unga män och kvinnor, vill ni försumma denna dyrbara tid som ni nu åtnjuter när så många andra i er ålder förnekar och avstår från all ungdomlig fåfänglighet och flockas till Kristus? Ni särskilt har nu en ypperlig möjlighet. Men om ni försummar den ska det snart bli med er som med dem som levt alla de kära ungdomsdagarna i synd och nu har trätt in i en sådan förskräcklig blindhet och hårdhet.

Och ni, barn, som är oomvända, vet ni inte att ni är på väg mot helvetet, till att lida den fruktansvärda vreden från den Gud som nu är förbittrad på er varje dag och natt? Tänker ni vara nöjda med att vara djävulens barn när så många andra barn i landet blir omvända och blir heliga och lyckliga barn till kungarnas Kung?

Må alla som ännu inte är i Kristus, alla som hänger över helvetesgropen, vare sig de är äldre, medelålders, ungdom, små barn - må de nu lyssna till Guds ord och Guds försyn som högt ljuder och kallar. Detta välbehagliga Herrens år, en dag med så stor ynnest för några, ska utan tvekan bli en väldig hämndens dag över andra. Människors hjärtan förhärdas och deras skuld förökas snabbt en dag som denna om de försummar sina själar. Och aldrig har faran varit så stor att dessa människor utlämnas till hjärtats hårdhet och sinnets blindhet. Gud tycks nu skyndsamt samla sina utvalda från alla delar av landet. Och kanske är det så att den största delen av vuxna som någonsin ska räddas ska insamlas nu under en kortare tid, och det ska då bli som det var under Andens stora utgjutelse över judarna på apostlarnas tid. Utkorelsen ska bli fulltalig och de övriga ska förblindas. Om så skulle vara fallet med dig kommer du att för evigt förbanna denna dag och förbanna den dag du föddes, när du nu får se en tid då Guds Ande utgjuts, ja, du ska önska att du hade dött och gått till helvetet hellre än att få bevittna allt detta. Som det var på Johannes Döparens tid, så är det utan tvekan även nu ? yxan är på ett särskilt sätt satt till roten på trädet, så att varje träd som inte bär god frukt ska huggas ner och kastas i elden. Må därför var och en som inte tillhör Kristus, nu vakna upp och fly från den kommande vreden. Guds allsmäktige vrede är nu sannerligen hängande över en stor del av denna församling. Må var och en fly ut från Sodom: "Fly för livet! Se dig inte tillbaka ? Fly till bergen så att du inte går under."

Kapitel 2
Att lära in sanningen
Läsestycken:
Joh 8:31-36, Joh 8:44, Joh 8:55, Joh 14:6, Joh 14:17, Joh 15:26, Rom 1:18, Rom 1:25,
Ef 4:21, Ef 4:24, Upp 3:7, Upp 3:14.

Under vår första samling talade vi tillsammans om Kristi skola, och vi nämnde att varje sannskyldigt Guds barn förs in i denna Kristi fostran under den Helige Andes hand ? han som är smörjelsens Ande. Vi sa att den första delen i denna fostran består i att den Helige Ande presenterar Kristus för våra hjärtan som Guds mål för allt som den Helige Ande kommer att föra oss igenom. Sålunda förs Kristus fram och får vittnesbörd av Gud som den som är ämnet för hans glädje och välbehag. Sedan låter den Helige Ande det bli känt att Guds syfte med denna inre uppenbarelse av Herren Jesus Kristus är att vi ska formas i överensstämmelse med Guds Sons avbild.
Därefter sa vi något om ett par grundläggande lektioner i denna skola, saker som vår fostran vilar på. Den Helige Ande gör först stora ansträngningar för att se till att alla som ställts under denna disciplin ? detta är innebörden av ordet lärjunge ? för att dessa ska förstå genom erfarenhet, på ett inre sätt i sina hjärtan, den fullständiga väsensolikhet som existerar mellan dem och Kristus. Han arbetar också på att föra oss till en position där vi inser hur omöjlig situationen är, undantaget Guds ingripande, i fråga om att i egen kraft bli lika Kristus. Den enda tänkbara möjligheten är att detta kommer till oss utifrån genom Guds eget handlande.

Nå, allt detta hör nu till begynnelserna i Kristi skola, än om det tycks mig som om dessa stycken av fostrandet fortsätter till våra dagars slut. Det ser i alla fall ut att vara utspritt över stora delar av våra liv. Men man förs tveklöst fram till en punkt vilken representerar en definitiv kris i denna sak, vid vilken en grund läggs och då dessa tre ting erkänns och accepteras och vi kommer inte särskilt långt utan denna särskilda erfarenhet.
Den person som verkligen kommer i rörelse är den person som har genomgått ett slutgiltigt, med förtvivlan mättat, tillkortakommande ifråga om sig själv och som nu ser klart genom den Helige Andes upplysning att det ?inte längre är jag, men Kristus? ? ?inte vad jag är, Herre, men vad du är, det, och endast det kan vara min själs sanna vila?: Din kärlek, inte min; Din frid, inte min; Din vila, inte min; Ditt allt, inget av mitt; Du själv! Detta är i allt väsentligt grunden för andlig växt och mognad, andlig insikt, andlig fostran.

?Jag är sanningen?
Vi ska nu se lite närmare på Herren Jesus som den som är Guds mål och mall för den Helige Andes verk i oss, detta väsen och denna hållning vilka han representerar, han som är så helt annorlunda. Vi har läst en rad stycken som alla, vilket du ser, säger något om sanningen. Med all visshet spelade dessa stycken i evangelierna en särskild roll i lärjungarnas fostran. Först står en deklaration, ett uttalande gjort inför judarna ? oerhörda ord uttalade i lärjungarnas närvaro.
Där fanns judar som hade bekänt sin tro. Herren Jesus lade fram frågan om lärjungaskap inför dem. Till dessa judar som trodde honom sa Jesus: ?Om ni förblir i mitt ord, så är ni verkligen mina lärjungar, och ni kommer då att förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.? De svarade omedelbart med ett motpåstående: ?Vi är Abrahams barn och har aldrig varit slavar under någon.?
Han fortsatte med frågan om sanningen, sanning satt i relation till honom själv. ?Om nu Sonen gör er fria, så blir ni verkligen fria.? ?Ni kommer då att förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.? Frågan om vilkens avkomlingar de var uppstod och sammanlänkat med det följde dessa ord: ?Om nu Sonen gör er fria, så blir ni verkligen fria.? Följer du mig här? Att känna sanningen är att känna Sonen. Den frihet som sanningen åstadkommer följer av att man känner honom.
Han tilltalade sedan de judar som kanske tillhörde den mera hårdföra sorten med följande ord, vilka som inga andra bär på en oerhörd styrka: ?Ni har djävulen till er fader. Och vad er fader har begär till, det vill ni göra. Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, eftersom sanning inte finns i honom. När han talar lögn, talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader.? Förfärande kraftfullt sagt, och allt detta sagt i förhållande till frågan om sanningen, och sanning som varande oavvisligt bunden till honom själv.

När vi sedan kommer till kapitel 14 finner vi honom ensam med sina lärjungar och Filippus som säger: ?Herre, låt oss få se Fadern, så räcker det för oss.? Jesu svar lyder: ?Så länge har jag varit hos er, och du har inte lärt känna mig, Filippus. Den som har sett mig har sett Fadern.? Ytterligare en fråga i skolan: ?Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?? ?Jag är vägen och sanningen?? Jag är sanningen.? Sanning är inte ett fristående föremål, sanningen är en person. Allt detta finns att lära i denna Kristi skola, när det gäller Kristus som sanningen.
Jag vet inte vad du känner inför dessa saker, men vårt mål är att se till att vi alla ska kunna bära på ett starkt medvetande om dessa ting. Hur uppfattar du nödvändigheten av att äga ett sant fundament? När allt kommer omkring är ju sanningen den förnämsta faktorn i en fast och stabil grund, för att fundamentet ska vara välgjort, för att det ska vara välgrundat och säkert.
Denna grund bär ett solitt och tungt ansvar ? detta ansvar omfattar inget mindre än vår eviga destination och välgång, och än mer: den berör Guds egen ställning. Därför måste den vara fullkomligt sann, ja, själv vara sanningen och det höves oss sannerligen att se till att vi vet var vi befinner oss i denna sak. Med andra ord, vi måste ha gjort upp med all osanning och brist på verklighetsförankring, vi måste ha gjort slut på allt som inte hör till det genuina och sanningsenliga i vår hållning. Det är just detta som vi kommer att driva och analysera nu. Konsekvenserna är så påtagliga och så stora att vi inte har råd att bära med oss något tvivelaktigt i vår hållning.

Så här står saken. Du och jag kommer att stå inför Guds ansikte en dag. Vi kommer bokstavligen att ställas ansikte mot ansikte med Gud i evigheten och då kommer frågan att resas: Har Herren vid något enda tillfälle svikit oss? Kommer vi att kunna hitta ens en liten historia, vilken vi skulle kunna använda för att säga ?Herre, du svek?. ?Du stod inte sann mot ditt ord.?
En sådan situation är otänkbar i vilken någon enda varelse skulle finna möjlighet att föra sak mot Herren och kunna ifrågasätta hans sanning, hans trofasthet, hans verklighet. Den Helige Ande har sänts till oss som Sanningens Ande med mål att leda oss in i hela sanningen för att det inte ska finnas någon tillstymmelse till skugga mellan oss och Gud i fråga om hans absoluta trofasthet, i fråga om hans sannfärdighet i relation till sig själv och till allt sitt ord.
Den Helige Ande är här för denna sak. Om detta är sant kommer den Helige Ande att ta itu med alla lärjungar i Kristi skola för att skära bort allt som inte är genuint och se till att varje sådan lärjunge står på en grund som kan bestå inför Gud på rättens och reningens dag, den dag då han slutgiltigt kommer att bevisas vara sann, den dag då Gud får rätt.

Behovet av en sann grund
För att nå fram till dessa ting måste du och jag mycket noggrant tas itu med under den Helige Andes skolning för att kunna nå fram till en hållning utifrån vilken vi fullt ut kan böjas och formas så som Gud vill. Denna hållning innebär ett fullständigt gensvar till den Helige Ande där allt motstånd mot och avvisande av honom har upphört, där vi är helt och hållet öppna och redo för de vidaste konsekvenser då den Helige Ande sätter sitt finger på någon punkt i våra liv där förändring är nödvändig. Han har kommit för att utföra detta.
Alternativet till att vi tillåter att ett sådant Andens arbete blir utfört i våra liv är att vi finner oss stå i en falsk position och det är oerhört kostsamt att befinna sig i en sådan ställning även om det bara är på en eller två enkla punkter. Den värld vi lever i är falsk, den bärs upp av lögner. Hela dess konstitution är en lögn, och den är skriven i människans natur. De flesta förstår inte det, men tror sig vara sanna. De arbetar med att bygga denna värld på falsk grund. Guds rike är fullständigt annorlunda. Det är grundat på Jesus Kristus, Sanningen.

Betoningen ligger för ögonblicket på behovet av en sann grund för oss att stå på. Vi längtar och söker intensivt efter män och kvinnor i vilka Kristi sanning har formats och vilka kommer att fortsätta samman med Gud utan att bry sig om vad det kommer att kosta. ?Vem får bo på ditt heliga berg?? ?Den som talar sanning av hjärtat.? ?Den som inte bryter sin ed, om än det blir till egen skada.? Ps 15. Detta tecknar en person som intar en position i sannfärdighet, även om det kostar honom mycket.
Vi är influerade av alla sorters falska föreställningar och hänsynstagande, påverkade av vad andra kommer att tänka och säga - särskilt sådana som tillhör våra egna religiösa kretsar, vår tradition. Det är inget annat än snedvriden påverkan och falska hänsynstaganden. De binder och håller många män och kvinnor borta från att vandra vidare med Gud på ljusets väg. Det hela handlar sist och slutligen om en ställning grundad på falska premisser.

Kommer du att hålla med mig när jag säger att det inte bor någon sanning i oss? Detta är en av de saker som vi kommer att upptäcka under den Helige Andes hand ? det finns ingen sanning i vårt sinne utifrån det naturliga. Vi må bära på de starkaste övertygelser och vara redo att lägga ner våra liv för dessa övertygelser, sätta allt på spel ifråga om vad vi med hela vår varelse tror vara sant och ändå just på denna ena punkt vara helt och hållet vilsegången.
Så förhöll det sig med Saulus från Tarsus ? ?Själv menade jag att det var min plikt att på allt sätt bekämpa Jesu, nasaréns, namn.? Apg 26:9. Så ock, ?Den tid kommer då var och en som dödar er skall tro sig tjäna Gud.? Joh 16:2, Så brinnande för en övertygelse ? Detta är Guds vilja, Guds vilja, ingen tvekan om vad som är Guds vilja. Somliga är redo att ge sina egna liv för vad de håller som sanning, somliga är redo att röja andras liv ur vägen för saken och övertygelsen.
Man kan gå långt, mycket långt för en saks skull och trots allt ha fel, grundligt fel, ha fel i lika stort mått som man kan mäta sin ärlighet och uppriktighet. En felaktig övertygelse, och det finns inte en enda som inte kan hamna i en sådan situation. Fröet till detta vilar i den mänskliga naturen, i var och en av oss, i våra sinnen beträffande övertygelsen, i våra hjärtan med dess öppning för begärelsen. Vi må tro att vår längtan, våra ambitioner och vår åtrå är av renaste slag och ändå finner man att allt är falskt. Likadant förhåller det sig med vår vilja och beslutsamhet. Det finns inget sant hos oss utifrån det naturliga.

Att leva genom sanningen
Jag tänker ge mig in på insidan av denna sak. Vem är kristen? En kristen är en person som bar på ett obalanserat temperament, men som nu är välbalanserad. Tidigare var han inte särskilt vänlig och varm, men nu har hans sinnelag ändrats. Han var inte särskilt engagerad, men nu arbetar han ivrigt. Kort sagt har hans disposition förändrats i förhållande till hur den såg ut tidigare. Är detta en sann definition av en kristen?
Ge mig ett medicinkabinett. Plocka fram en ångestfylld och irritabel person. Vi ger honom en dos av något lugnande medel och får en lugn och balanserad individ efter en stund. Är han plötsligen en kristen? Vi kan stoppa i honom något annat och skruva upp honom till att vara hyperkänslig. Var han kristen i ena läget och avfälling i det andra? Med hjälp av droger kan man ändra en individs temperament på en kort stund. Från att vara en slö, likgiltig, liknöjd person kan man förändras till att vara livfylld, energisk och aktiv, från att vara olycklig, missnöjd, butter, melankolisk, vresig och irriterad förvandlas man till att vara vänskaplig och trevlig, fri från all den nervösa spänning som verkade fram denna negativa attityd, och fri från den matsmältning i olag vilken skapade tölpen som ingen kunde bo samman med. Det tog ingen tid att skaffa fram en kristen med hjälp av medicinering. Du förstår poängen.

Var finner man sanningen? Om sanningen om min frälsning vilar inom ramen för mina känslor, eller med förankring i mitt matsmältningssystem eller i nervbanornas vindlingar kommer jag att vara oduglig som kristen därför att dessa system ger olika utslag från dag till dag med vädrets ändringar och all annan påverkan. Detta håller inte. Sanningen, var finns sanningen? ?Inte vad jag är, men det du är.? Där finner man sanningen. ?Ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.? Friade från vad? Träldomens bojor. Vad för slags träldom? Satan slår dig i sin fördömelses kedjor därför att du inte känner dig på topp idag. Du mår inte alldeles bra, känner dig ur slag, känner dig deprimerad, irriterad, döden pressar på och själafienden kommer in och talar om för dig att du inte kan vara kristen sådan du är. ?Just en fin kristen.? Och du lyssnar och tar in det. Är detta en sanning? Lögn är vad det är.
Det enda svaret som för till befrielse och frihet är: ?Inte vad jag är, men vad du är; Kristus är alltid den samme.? Han är inte som jag är, föränderlig från timme till timme och från dag till dag liksom allt mänskligt liv. Han är annorlunda. Förlåt mig för att jag lägger så stor vikt vid detta, men jag tror att det här är det enda sättet på vilket man blir verkligt frälst. Jesus säger ju som du vet: ?Jag är sanningen.? Vad är sanning? Det är allt sådant som håller när fienden kommer med sina argument, han är en lögnare, ja, lögnens fader. Det är allt sådant som befriar oss från detta falska jag som vi alla bär på, som vi alla är. Vi är alla fulla av motsägelser. Vi kan aldrig vara säkra på att vi kommer att ha samma gemensamma hållning och inställning särskilt länge, eller att vår övertygelse inte kommer att göra en u-sväng. Det står inte om oss, det är Kristus det handlar om. Du inser vilken vrång och falsk ställning vi hamnar i om vi blev kvar på det naturligas plan. Vilket spel fienden kunde bedriva med oss.

Jag använder dessa illustrationer för att försöka komma till kärnan i dessa ting. Vad är sanningen? Vad är sant? Den finns inte i oss. Vi är inte sanna i någon del av vår varelse. Endast Kristus är sann och du och jag måste lära oss hur man lever utifrån honom. Inte förrän vi har lärt oss det kan den Helige Ande gå till nästa steg. Kanske du säger: ?Har inte en sann kristen ett mindre obalanserat temperament? Finns det ingen skillnad? Har en kristen rätt att vara irriterad med allt som följer därav?? Det är inte det jag pratar om. Mitt resonemang ger dig inte sådan frihet.
Vad jag säger är att i denna skola har inte den Helige Ande någon stadig grund för sitt arbete med att forma oss till likhet med Kristus tills vi har lärt oss att hålla fast vid Kristus i tro. Om vi fortsätter våra liv på den falska grund som vi själva utgör, lämnar den Helige Ande oss ensamma. När vi på allvar börjar leva i tro på Kristus kan den Helige Ande gå in och göra Kristus till en verklig faktor i våra liv, gå in och lära oss vad segern och herraväldet innebär, gå in och genom befrielsen lära oss hur man undviker att falla offer för känslolivets förändringar och hur man kan leva på en fullständigt annorlunda nivå. Jag menar att mycket förändras och frigörs när man låter Kristus vara bas och fundament.

Låt oss ta irritation som exempel. En del av er har inga bekymmer med sådant, men andra vet mycket väl vad den kampen innebär. Låt oss ta ett sådant fall. Vi känner oss på det sättet idag, allt verkar enerverande, man är spänd, kärv och kort. Vad ska man göra med det? Ska vi låta detta bestämma om vi är kristna eller ej. Om vi ger oss ut på den grunden är fienden alltid kvick att göra mesta möjliga av det och föra oss in i ett förfärligt slavande för att snart nog ta död på allt andligt liv. Men om vi intar en annan hållning: ?Ja, så mår jag just nu. Detta är min svaghet just nu, men du Herre är olik mig och annorlunda. Jag tar till mig av din vila, tar tag i dig och gör dig till mitt liv.? ? du ser genast vad vi har gjort. Vi har ryckt undan fiendens fotfäste, och du kommer att finna att det finns frid längs detta spår, och vila, och fastän du kanske fortfarande inte mår så bra i det yttre har vilan infunnit sig i ditt inre. Fienden är utestängd från ditt inre, han har inget utrymme där. Guds frid står som vakttorn över hjärta och sinne genom Kristus Jesus, borgen står säkrad och trygg.

Fienden försöker alltid komma åt anden, den inre människan, via kroppen eller sinnet för att belägra och belägga den med fångenskapens fjättrar. Men vi kan förbli fria i vårt inre även om vi mår aldrig så illa i det yttre. Detta är den frihet som sanningen ger. Detta är sanningen! Inte ett ting, inte en fråga om bekännelseteknik, men en person. Det handlar om vad Kristus är, och han är fullständigt annorlunda i jämförelse med vad vi är. Den Helige Ande lär oss detta som Sanningens Ande, detta att förblivandet i Kristus betyder allt. Alternativen är att ge oss in i oss själva eller söka hos andra människor, söka ute i världen, på sinnets plan. Bliv kvar hos, förbliv i Kristus där vilan, friden och befrielsen är ett faktum.
Men kom ihåg detta att om vi menar allvar inför Anden, kommer han inte att tillåta att vi blir bedragna. Jag menar att den Helige Ande kommer att röja och blotta vårt verkliga jag. Han kommer att klä av oss och grundligt visa oss att det inte finns något verkligt sunt i oss, inget som man kan lita på, bara för att på samma distinkta sätt göra klart att det endast i Kristus, Guds Son, finns trygghet och liv.

Det känns som om jag inte riktigt lyckas meddela er vad som egentligen finns i mitt hjärta. Så många människor tror att det andliga livet, livet som Guds barn, handlar om ting och saker. Det finns en sak som kallas ?korsets budskap?. En annan sak kallas ?helgelse?. Det finns en tingest som kallas ?befrielse?. Man hittar en företeelse som kallas ?att dö med Kristus? ? alltid någon-?ting?. Man försöker få tag på det, lägga beslag på det, men det finns ingen frihet alls på den vägen. Det fungerar inte. Dessa ?Det? fungerar inte. Allt handlar om personen, Herren Jesus, och den Helige Ande kommer aldrig att frälsa oss genom en sak, ett ?det?. Han kommer alltid att föra oss till Personen, och göra Kristus till bas för våra liv, för vår befrielse, för vårt allt. Ordet är ?Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning?. 1 Kor 1:30.

I KRISTI SKOLA

T. Austin-Sparks

Kapitel 1
Grunden för andlig fostran

Läsning: Hes 40:2-4, 43:10-11, Matt 3:17, 11:25-30, Joh 1:51, Luk9:23, Ef 4:20-21.

Det ord som vi ska använda som grund bland de vi just har läst är Matt 11:29 ? ?Ta på er mitt ok och lär av mig?.
Lär av mig. Aposteln Paulus använder en sats som är annorlunda formulerad för att förmedla till oss vad Herren Jesus verkligen sade. ?Ni däremot har verkligen lärt känna Kristus sådan han är.? Ef 4:20. Engelskan har ?Ni har lärt er Kristus? vilket betyder ?Ni har lärt in Kristus?.

Genom att utelämna ett enda litet ord markerar han den stora skillnaden och lyfter fram den verkliga meningen. Lär av mig. Lär mig - lär in mig. Medan Herren Jesus var här kunde han endast formulera detta på objektivt sätt eftersom det tidsavsnitt då allt skulle kunna erfaras som inre verklighet ännu inte var inne, därför var han tvungen att säga: ?Lär av mig?. När tiden för det subjektiva erfarandet var inne, ledde den helige Ande aposteln att utelämna ordet ?av? och skriva ?lära Kristus? ? lära in Kristus.

Jag är ganska övertygad om att ni omedelbart förstår att detta är just det som fattas i den största delen av dagens populärkristendom ? man sysselsätter sig med ett utvärtes imiterande av Jesus vilket man inte egentligen når någon vart med, i stället för att skaffa en inre insikt om Jesus genom vilken allt vore vunnet.
Vi ska låta oss sysselsättas ett tag med Kristi skola, med det formande som han lät de tolv gå igenom, de som han hade valt för att ?de skulle vara hos honom, och han skulle sända ut dem att predika? ? Mark 3:14. De kallades först lärjungar, vilket innebar att de gick i lära och lät sig disciplineras. Innan någon alls kan vara apostel, vilket betyder att vara utskickad, måste man sitta under disciplin, sitta ner för att lära och låta detta ske i sin inre varelse. Det är till detta formande som var och en som är född ovanifrån förs, och det är av största vikt att vi lär känna formandets själva natur, vad vi är på väg att lära oss och § de principer som hör till denna andliga fostran.

Först en klar presentation av målet för vår fostran
Det första som den Helige Ande, vår lärare och tolk, gör för oss när vi kommer in i denna skola ? om det nu är så att vi verkligen förs in under hans hand ? är att på ett begripligt och sammanfattande sätt visa oss vad vi har att lära, att presentera målet för vår fostran för oss. Vi läste passagerna i Hesekiels bok, vilka jag finner vara bärande i denna sak. I en tid då det sanna uttrycket för Guds tanke mitt bland hans folk hade gått förlorat och folket inte hade någon omedelbar närhet till gudomlig ståndpunkt och utblick långt där borta i ett främmande land, lade Gud sin hand på profeten och förde honom i Anden, i en vision till Jerusalem. Han placerade honom på ett högt berg och gav honom en presentation av ett nytt tempel ut ur vilket en livets flod skulle flyta ända till jordens ändar. Sedan fyllde han på med att ge en minutiöst detaljerad beskrivning och instruerade därefter profeten att visa detta hus för Israels hus. Detta för att frambringa ett tillfrisknande i det andliga livet i enlighet med denna övergripande och detaljerade uppenbarelse av Guds tanke, med begynnelse i att se till att de skämdes.

Man tvistar om huruvida Hesekiels tempel verkligen kommer att byggas här på jord. Vi ger oss inte in i den diskussionen, men man kan vara alldeles säker på att allt det som Hesekiel såg finner sin andliga motsvarighet och uppfyllelse i församlingen som är hans kropp; allt återfinns andligen i Kristus. Och Guds sätt att handskas med sitt folk för att säkra ett fullständigt uttryck för sin tanke börjar med att föra fram och presentera det perfekta Objektet. Det gjorde han vid Jordan, när han klöv himlen och sade: ?Detta är min Son, den älskade. På honom vilar mitt välbehag.?
Han förde fram denne och bekräftade att detta var den fulla, detaljerade och fullständiga sammanfattningen av hans tanke för sitt folk. Aposteln Paulus ger i ord som är välkända för oss distinkt röst åt detta faktum ? ?Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild?. Rom 8:29.
?Detta är min Son, den älskade. På honom vilar mitt välbehag.? ? ?Att formas efter hans Sons bild?. Detta är presentationen av, bekräftelsen på och deklarationen av det gudomliga syftet som var fastställt för honom. Jag upprepar att den Helige Andes första mål är att se till att vi blir bekanta med ändamålet med vår andliga fostran vilket är att han kommer att uppenbara Kristus i oss för att sedan forma oss efter Kristus. För att lära Kristus måste vi först se Kristus.

Det förnämsta särmärket för ett liv styrt av Anden
Det utmärkande för det liv som leds och styrs av den Helige Ande är att det hela tiden och allt mer låter sig upptas av Kristus, att Kristus blir allt större och större allt eftersom tiden löper. Den Helige Andes verk i oss resulterar i att vi förs till stranden av den väldiga ocean som når långt, så långt bortom vår räckvidd och inför vilken vi brister ut i ett: ?Oh dessa djup, vilken fullhet i Kristus.? Om vi levde så länge som människor existerat, skulle vi ändå bara röra vid ytterkanten av denna fullhet som är Kristus.
Detta blir genast till en utmaning för oss. Här är det inte fråga om ord. Detta är inte retorik, här finns sanningen. Låt oss ställa frågan till våra hjärtan meddetsamma. Är detta sant om oss? Är detta det slags liv som vi är bekanta med? Eller kommer vi till korta i denna sak? Saken ställer sig så här, då vi har fått en glimt av allt det som Kristus innefattar förstår vi då att vi är slagna, att vi saknar all förmåga, att vi aldrig kan omfatta allt som finns här? Det ligger bortom oss, mycket långt bortom oss och ändå dras vi vidare, förda allt längre bortom. Är detta din erfarenhet? Här har vi tecknet på att ett liv är styrt av den Helige Ande. Kristus blir allt större ju längre vi färdas. Om detta är sant, är det livets väg. Om det bleve så att du och jag kom till en punkt där vi tror att vi vet, att vi har allt, att vi har nått fram, skulle allt bli statiskt och stillastående. Vi skulle då förstå att den Helige Ande hade slutat att verka och att livet har blivit sin egen motsägelse.

Låt oss ta det exempel på en bland människor som jag tror är given till oss just för detta speciella syfte att visa Guds vägar, aposteln Paulus. De ord som han använder för att uttrycka och definiera vad som hände honom i begynnelsen är dessa: ?Men så behagade det Gud? att uppenbara sin Son i mig.? Gal 1:16. Denne man var intensivt sysselsatt med att predika och undervisa. Han förmedlade mycket. Han levde länge och rikt, inte bara genom det han åstadkom men genom den koncentrerade mättnad som har besegrat varje försök som gjorts för att förstå och hantera den.
Vid slutet av detta långa och rika liv, som börjat enligt hans egna ord med att ?så behagade det Gud? att uppenbara sin Son i mig?, ropar han från djupet av sitt hjärta ?jag vill lära känna honom?, Fil 3:10. Med detta visar han med skärpa att trots den väldiga begynnelseuppenbarelsen och de därpå följande, inklusive att bli tagen upp till den tredje himlen och där ha blivit visad sådant som inte går att tala om, så finner han att vid slutpunkten vet han ändå inget i jämförelse med allt det som finns att veta. Att jag fick möjlighet att lära känna honom!

Detta är den koncentrerade mättnaden, det innersta väsendet i ett liv lett och styrt av den Helige Ande, och det är detta som kan befria oss från död, från stagnation, från att hamna i ett stillastående. Det är den Helige Andes arbete i Kristi skola att visa fram Kristus och att se till att han fortfar att vara i fokus i allt sitt majestät. Det är här Gud begynner, begynner med att lyfta fram Kristus, presenterar och visar fram honom, lämnar sin bekräftelse, och säger att detta är vad jag vill forma er till, detta är förebilden.
Ja, och sedan, efter att ha gjort denna presentation, börjar de första grundläggande lektionerna. Den Helige Ande nöjer sig alls icke med att ge oss en storartad förevisning. Han ger sig i kast med det verkliga arbetet i relation till denna presentation och vi förs under hans hand in i två eller tre grundläggande saker i den andliga fostran.

Utmaningen i och meningen med en öppen himmel
Min målsättning i samverkan med Herren är att se till att allt först och främst blir praktiskt. Därför skjuter vi fram utmaningen med en gång och jag frågar dig: Visar den Helige Ande Guds fullhet i sin Son för ditt inre i ständigt växande grad? Är detta ditt andliga livs erfarenhet? Om det inte är så, måste du arbeta med det alldeles särskilt inför Herren. Något har blivit fel. Detta är innebörden av begreppet smörjelse, och om inte detta är kärnpunkten i ditt andliga liv har något gått snett med avseende på smörjelsen. Herren Jesus sa till Natanael: ?Härefter, (många begår ett misstag genom att tro att ordet syftar på livet efter detta), ska ni få se himmelen stå öppen och Guds änglar som stiger upp och ned över Människosonen.? Härefter var naturligtvis det omedelbara härefter, den Helige Andes dagar som var i antågande. Med en öppen himmel ser du, och du ser Guds syfte med Sonen.

För Herren Jesus innebar denna öppna himmel smörjelse. Den Helige Ande kom och sänkte sig ner över honom. Detta var smörjelse och det förhåller sig på samma sätt för oss. Den öppna himlen är Andens smörjelse, ända från den första pingstdagen och framåt, över Kristus i oss. Denna öppna himmel innebär en ständigt växande uppenbarelse av Kristus.
Jag måste få stryka under detta. Jag stannar upp för att hävda detta: Vi får inte stapla upp och lägga till en mängd andra saker allt för snart, men måste vara förvissade om att vi förhåller oss rätt i detta. Den öppna himlen för omedelbart fram Guds uppenbarelse av Kristus till din dörr och gör den tillgänglig för dig så att du inte i första hand behöver vara beroende av bibliotek och böcker, föreläsningar och predikningar eller annat sådant. Det finns där redo för dig. Oavsett om Herren låter använda sig av dessa andra verktyg till din hjälp och ditt berikande så har du din egen öppna himmel, din egen banade väg, det ligger inget lock på. Herren Jesus blir mer och mer underbar för ditt hjärta därför att ?Gud som sade: ?Ljus skall lysa fram ur mörkret?, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken.? 2 Kor 4:6.

Kristus är annorlunda
Då nu detta är sant ? och om det inte är det, behöver du kanske vara stilla tills du har bearbetat detta samman med Herren ? då nu detta är sant, begynner den Helige Ande verka här, som jag sa, för att låta två eller tre ting bli verkliga för oss. Den första av dessa är detta att Kristus är helt och hållet annorlunda. Så totalt annorlunda han är i jämförelse med oss. Se på lärjungarna som kom under hans fostran ? det var inte den Helige Andes skola sådan vi upplever den, men resultatet av deras umgänge med Herren Jesus under dessa tre och ett halvt år var likadant. Det första de fick lära sig rörde skillnaden mellan dem och honom. De var tvungna att lära sig det. Jag tror inte att det gick upp för dem meddetsamma. Det var medan de levde samman och vandrade samman som de fann att de ideligen hamnade på kollisionskurs med hans tankar, hans sinne och hans sätt. De försökte få honom att ta en viss riktning, göra si eller så, besöka någon plats, de försökte påverka honom med sina bedömningar, sina känslor och sina idéer. Men han lät sig inte påverkas.

På bröllopsfesten i Kana talade hans egen mor med honom och ville att han skulle hjälpa dem med vin. Hans svar var: ?Kvinna, vad har vi med det att göra? Min stund har ännu inte kommit.? Vad har jag med det att göra? Översättningen är för svag. Det borde heta: ?Kvinna, våra tankar tillhör helt olika områden. Vi har inget gemensamt i detta?. På detta sätt försökte de åter och åter igen att tränga sig på och få honom att böja sig för deras mentalitet. Men, nej, han avvisade dem och visade hur annorlunda hans tankar, hans vägar, hans sätt, hans bedömningar var ? helt igenom annorlunda. Jag tror att de till slut gav upp i misströstan. Han skulle kanske ha gett upp om han inte vetat att det var just detta som han måste göra med dem. Försök få tag om detta, så har du fått något som verkligen är till hjälp.
?Herre, varför är det alltid så att jag kommer till korta, alltid gör bort mig? På något sätt lyckas jag alltid säga fel eller göra fel. Jag hamnar alltid på fel sida. Det verkar som om jag aldrig ligger i fas med vad du gör och är. Jag har tappat tron på att någonsin kunna vara rätt.?
Och Herren säger: ?Jag håller på att fostra dig, det är det hela. Det är överlagt och avsiktligt. Detta är just precis det som jag vill att du ska se. Om du inte lär dig denna läxa, kan vi inte komma någonstans alls. Men när du grundligt har lärt in denna lektion, kan vi börja på det konstruktiva arbetet. Men för närvarande är det nödvändigt att du når den punkt där du inser att jag är fullt ut annorlunda i förhållande till vad du är. Skillnaden är sådan att vi rör oss i två helt skilda världar.?

Detta den vanliga människans sinne, är i bästa fall ett annat sinne. Denna den vanliga människans vilja är i bästa fall en annan vilja. Du vet aldrig vad som finns bakom dina motiv förrän den Helige Ande snittar långt ner i djupet av din varelse för att visa dig. Du formulerar kanske dina känslor och behov i de mest fromma termer. Som Petrus reagerar du kanske på ett gudomligt tilltal ?Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig? och säger ?Herre, inte bara mina fötter, utan också mina händer och mitt huvud!? Men det är bara självlivet som dyker upp igen för att få en välsignelse. ?Jag vill ha välsignelsen,? säger man, och missar det som Mästaren försöker lära oss. ?Jag försöker lära dig något om självuttömmandet? säger han, ?och du tar tag i allt jag säger för att fylla upp ditt liv, bara för att få, och jag försöker säga ?Ge, släpp taget??. Själviskheten visar sig i de mest andliga utstyrslar. Självlivet dyker upp för att skaffa sig välsignelser. Vi vet inte vad som är verksamt i bakgrunden.

Vi måste föras in i en intensiv Andens fostran, avsedd att resultera i att vi upptäcker att också våra bästa intentioner är fläckade, att våra renaste motiv är orena inför hans ögon. Sådant som vi menade skulle gagna Gud har sin verkliga källa i självlivet. Vi kan inte producera något utifrån denna natur som Gud kan finna behag i. Det enda som kan bäras fram inför Gud finns i Kristus, inte i oss. Det kommer aldrig att finnas i oss, i detta liv, som vore det från oss. Detta kommer alltid att vara skillnaden mellan Kristus och oss. Fast han bor i oss, är det över honom och endast över honom som det gudomliga välbehaget och tillfredställelsen vilar. Denna ena lektion som du och jag måste lära oss under den Helige Andes ledning, uppenbarelse och disciplin är att han är något annat än det vi är, och detta annorlundaskap är allomfattande till sin karaktär. Denna läxa är den verkligt svåra att lära.

Det är tveklöst en lektion som världen vägrar att lyssna till. Den tar inte emot något av detta. Denna lektion löper tvärs emot hela det humanistiska systemet ? den storartade företeelse som människan anses vara. Nej, när du har nått fram till det bästa som du kan nå, finns det fortfarande ett gigantiskt gap mellan det du är och begynnelsen av Kristus, ett gap som inte kan överbryggas. Om du når fram till det bästa som du kan vara i dig själv, har du inte nått början av Kristus. Detta är det yttersta, men vi kanske inte behöver stryka under det ytterligare. De flesta har ändå lärt något av detta.
Men, låt oss nu när vi nu har tagit del av sådana erfarenheter tröstas något genom att ta fasta på beskrivningen av vad som verkligen händer med oss. Vad gör Herren, vad gör den Helige Ande med oss? För att lägga grund låter han oss förstå att vi är sådana vi är och att Kristus är något helt annat. Detta är den viktigaste läxan att lära, därför att det kan inte läggas ner något av konstruktiv karaktär i våra liv förrän den lektionen är inlärd. Det första är den fullständiga olikheten mellan Kristus och det som vi är.

Det omöjliga i att försöka nå Guds standard i egen kraft
Den Helige Ande för oss sedan ansikte mot ansikte med insikten om att det är fullständigt omöjligt att åstadkomma detta utifrån oss själva. Du förstår, Gud har definierat sin standard, Gud har ställt fram sin mall, Gud har gett oss sitt mönster att formas efter och det vi då upptäcker är att det är helt och hållet omöjligt att vara sådana. Ja, detta kan man inte nå fram till med egna resurser. Har du inte lärt dig denna hopplöshetens läxa än? Blir det nödvändigt för den Helige Ande att föra dig till ett förtvivlans läge igen? Varför inte låta den läxan rota sig ordentligt en gång för alla för att sedan gå vidare? Varför dyker denna hopplöshet upp gång efter annan? Bara därför att du fortfarande håller på att jaga efter något någonstans, något lite godhet eller duglighet att presentera inför Gud för att behaga honom, tillfredställa honom och för att försöka svara upp mot hans krav. Du kommer aldrig att hitta något sådant. Finn dig i att vår rättfärdighet är såsom en fläckad klädnad. Jes 64:6. Vår rättfärdighet, alla våra försök att vara rättskaffens ? Herren kallar det en fläckad klädnad. Låt oss slå fast detta för gott.
Om du ser en bit framåt kommer du att upptäcka vad det hela leder till. Det resulterar i den mest härlighetsmättade position. Det kommer att leda till denna sällsamma erfarenhet som Herren Jesus talade om på följande sätt i de dagar då man ännu väntade på den inre verkligheten: ?Lär av mig, så ska ni finna ro.? Detta är slutpunkten. Men vi kommer inte att finna den vilan förrän vi först har lärt oss något om den absoluta skillnaden mellan Kristus och oss. Och sedan det fullständigt omöjliga i att någonsin bli lik honom genom något som vi kan finna inom oss själva, något som vi kan producera eller göra. Det finns inte inom oss på det sättet. Det är lika gott att ge upp en sista gång om oss själva. Dessa två ting är grundläggande.

Ett slutord och en förmaning
Den Helige Ande fortsätter sedan med att visa oss hur allt detta kommer att utföras. Vi ska inte ta upp den tråden just nu, vi dröjer vid det faktum att den Helige Ande inte kan föra oss vidare förrän dessa två ting är ordnade. Gud vakar svartsjukt över Sonen. Hans son har gått genom eld för denna sak i det att han tog en människas gestalt och levde ett liv i beroendets ställning. Han tömde sig frivilligt på allt vad det kunde innebära att han när som helst kunde agera utifrån sin gudomliga ställning för sin egen befrielse och frälsning, sitt eget välbefinnande och bevarande. Han lade ner dessa rättigheter och deklarerade: ?Jag lägger mina rättigheter åt sidan för en tid, mina förmåner och min styrka som Gud, och jag tar människors position i fullständigt beroende av Gud som min Fader. Jag kommer att möta och bära allt som människor måste möta på deras sätt och nivå?.
FOTNOT: Detta betyder inte att han lät tömma sig på detta faktum att han verkligen fortfarande var Gud, men att han avsade sig dess rättigheter till en tid.

Han mötte det på varje område i dess koncentrerade form och kraft och gick rakt igenom utan den minsta fläck som människa för människor, för att sedan återvända till tronen på basis av en fullständig triumf över varje makt som människor någonsin måste konfronteras med för att tillfredställa Gud. Tror du att Gud någonsin skulle förbigå eller åsidosätta Sonen och allt det som han åstadkom å människors vägnar och säga: ?Gör bara så gott du kan, så är jag nöjd.?? Vilken förblindelse dagens kristendom innebär i förhållande till Kristus, i förhållande till Gud! Nej, det finns bara en enda i detta universum om vilken Gud av hela sitt hjärta säger: ?I vilken jag har funnit behag?, och det är Herren Jesus Kristus. Om du och jag någonsin ska omfattas av detta välbehag måste det vara ?i Kristus?, aldrig i oss själva.

När detta är inlärt, eller när denna del av fostran tas på allvar då kan den Helige Ande påbörja sitt arbete med att lägga ner och forma Kristi avbild. Vi har sett lektion ett och två sådana de tedde sig för lärjungarna. Allteftersom månaderna och åren rann förbi förstod de hur annorlunda han var och fördes sedan till förtvivlan i fråga om denna sak, just som han önskade. Han förutsåg det. Han kunde inte hindra det, han kunde inte frita dem. Han var tvungen att låta dem gå den vägen.
Alldeles vid slutet när de gjorde sina mest högljudda trohetsförklaringar, när de deklarerade sin lojalitet och uthållighet och hur de skulle bete sig när prövningarna kom sa han till dem alla: ?Nu tror ni. Se, den tid kommer, ja, den har redan kommit, då ni skall skingras var och en åt sitt håll och lämna mig ensam?. Joh 16:31-32. Till en av dem sa han: ?Tuppen skall inte gala, förrän du tre gånger har förnekat mig.? Joh 13:38. Vad tror du att dessa män kände när han korsfästes och de alla sprang därifrån och lämnade honom ensam och då en av dem förnekade honom? Tror du inte att hopplöshetens mörker lägrade sig i deras inre, inte bara över förlusten av förväntningar och framtidsutsikter men en förtvivlan inför vad de själva var. Han var tvungen att tillåta detta. Han kunde inte företa något för att förhindra det. Det var nödvändigt. Du och jag måste ta samma väg om vi befinner oss i samma skola. Det är oundgängligt. Inget konstruktivt arbete kan göras förrän detta har fått utrymme i oss.

Allt detta låter förfärligt, men det borde ingjuta mod. När allt kommer omkring är det på sitt sätt konstruktivt. Vad är det Herren gör med mig? Han håller på att bereda väg för sin Son. Han rensar mark för att kunna föra fram Kristi fullhet. Detta är vad han sysslar med. Han gjorde det med dem, och pingstdagen och tiden därefter var hans svar på det som ägde rum under den dag då han utlämnades till att dö, och hans svar på allt det som hände med dem.
Du förstår, det var då han begynte sitt konstruktiva arbete. Efter korset och efter pingstdagen inleddes den tid då förändringen började äga rum i deras inre, och från den tidpunkten ser vi hur Kristus utgestaltas i allt högre grad i dessa män. De hade kanske lång väg att gå, men man kan inte undgå att se att grunden hade lagts, arbetet hade påbörjats. Det finns en påtaglig skillnad där. Den innebär inte nödvändigtvis att dessa män har förändrats så mycket, men att Kristus nu bor i dem och gör sitt långt utöver vad de var i sig själva. Det innebär inte att de har blivit mycket dugligare, men att Kristus boende i deras inre blir så mycket verkligare med sin kraft.

2 Corinthians 13:5 ¶ Pröva er själva om ni lever i tron, pröva er själva! Eller vet ni inte med er att Jesus Kristus är i er? Gör ni inte det, består ni inte provet.

Ordet Pröva er i grekiskan betyder att bevisa att något går att genomföra, och även att se om tron håller måttet. Så det går att testa att se om man är frälst eller om man inte lever i Jesus. Vi mins proven man fick i skolan, när läraren delade ut svaren så kunde man ana hur det hade gått för en själv, var man förbered så kunde man känna med viss säkerhet att man skulle klara det, om det hade gått dåligt så visste man med säkerhet det oxå. Nu kan vi på samma sätt testa vår tro om den håller måttet med Guds Ord.

Det finns ?religösa saker? aktiviteter som en människa kan göra utan att vara frälst eller känna Gud i sanning, här följer en lista på exempel på sådana hämtade ur skriften.

Lista nummer 1. (saker som verken bevisar eller motbevisar att man är ett Guds barn, det är möjligt göra dessa utan att vara född på nytt)

1. Synlig Moral (Matt 19:16-21, Matt 23:27)
2. Intellektuell Kunskap Om Bibeln (Rom 1:21, Rom 2:17)
3. Involverad i Religös Aktivitet (Matt 25:1-10)
4. Aktivt Kristen Tjänst (Matt 7:21-24)
5. Uppleva Syndanöd (Apo 24:25)
6. Försäkran (Matt 23)
7. Ett beslut att följa Herren en gång (Luk 8:13-14)

Lista nummer 2. (du är född på nytt)

1. Kärlek till Gud (Psalm 42:1, Psalm 73:25, Luk 10:27, Rom 8:7)
2. Omvändelse från synd (Psalm 32:5, Ord 28:13, Rom 7:14, 2 Kor 7:10, 1 Joh 1:8-10)
3. Äkta Ödmjukhet (Psalm 51:17, Matt 5:1-12, Jak 4:6, 9)
4. Iver för Guds ära (Psalm 105:3, Psalm 115:1, Jes 43:7, Jes 48:10, Jer 9:23-24, 1 Kor 10:31)
5. Fortgående Bön (Luk 18:1, Efe6:18, Fil 4:6, 1 Tim 2:1-4, Jak 5:16-18)
6. Osjälvisk Kärlek (1 Joh 2:9, 1 Joh 3:14, 1 Joh 4:7)
7. Avskilda från världen (1 Kor 2:12, Jak 4:4, 1 Joh 2:15-17, 1 Joh 5:5)
8. Fortsatt Andlig Mognad (Luk 8:15, Joh 15:1-6, Efe 4:12-16)
9. Lydnad (Matt 7:21, Joh 15:14, Rom 16:26, 1 Pe 1:2, 22, 1 Joh 2:3-5)
10. Hunger efter Guds Ord (1 Pe 2:1-3)
11. Förvandling av Livet (2 Kor 5:17)

Medan Josua var vid Jeriko, hände sig en gång när han lyfte blicken, att han såg en man stå där framför honom med ett draget svärd i sin hand. Då gick Josua fram till honom och frågade honom: ?Tillhör du oss eller våra fiender?? Han svarade: ?Nej, jag är befälhavare över Herrens här och har nu kommit hit.? Då föll Josua ner till jorden på sitt ansikte, tillbad och sade till honom: ?Vad har min herre för budskap till sin tjänare?? Befälhavaren över Herrens här sade då till Josua: ?Tag skorna av dina fötter, ty platsen där du står är helig.? Och Josua gjorde så. Jos 5:13-15.

Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga. Ef 1:18

Jag vill, till att börja med, göra klart att jag inte har för avsikt att arbeta med sambanden mellan Josua bok och Efesierbrevet. Vi är i dessa studier upptagna med en enda tanke omkring vilken allt låter sig samlas och vari allt centreras, nämligen att Guds mål är att uttrycka den himmelska fullheten på denna jord i och genom ett folk. Hela den kedja av handlingar genom tiderna från det att han fastställde himlarnas position över jorden har varit, och är, ur människors synvinkel likt en andlig pilgrimsfärd, en rörelse i andligt avseende i riktning mot Himlen. Med det menar vi inte nödvändigtvis en plats, men ett strävande hän mot en tingens ordning vilken överensstämmer med Guds sinne ? den ordning som Herren Jesus syftade till när han talade om Guds vilja och sa ?såsom i Himlen?, (Matt 6:10); att låta allt ordnas så som i Himlen.
Hän mot detta leder en himmelsk väg, en Himlens bana, en färd efter himmelskt sätt och vi försöker främst att fånga denna vägs natur och väsen. Vi har också sett att eftersom så många inte känner till annat än början av vägen där man ställs inför omvändelsens nödvändighet, låter Herren föra fram instrument i vilka han verkar på djupet med relation till Himlen och låter dessa bana väg för de övriga.

Vi följer detta ytterligare. Med de två stycken vi just läst, når vi fram till en punkt av särskilt intresse i fråga om mognad in mot himmelsk fullhet. Den andra halvan av Josua bok är naturligtvis upptagen med hur folket fick del av arvet, hur arvslotterna delades upp och togs i besittning. Det är märkligt att i Efesierbrevet finna ? och det griper tag i vartannat ? att tanken tänks i motsatt riktning. Det talas om Guds arv i sitt folk, ?hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga?, Ef 1:18. Jag vill gärna säga ett ord om det innan vi går vidare, därför att dessa båda saker hör samman. Det är inte något annat, något som inte hör dit. Det är samma sak sett från det andra hållet.

Herren får utrymme i sin arvedel när, och endast när hans folk på allvar blir ett himmelskt folk. För att Herren ska kunna ta del av sitt arv måste de vara där Efesierbrevet säger att de ska vara. När de i verklig mening intar sin position och hävdar sin besittningsrätt och i sanning blir till ett himmelskt folk, då får Herren tillgång till sitt arv. Att se ?hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga? betyder från denna andra synpunkt att vi når en ställning där han kan se det i oss. Han kan inte se sin arvslott förrän han ser folket i den ställning i vilken han vill att de ska befinna sig, förrän han ser dem som det folk som motsvarar hans tanke i fråga om ett Himlens folk. Detta sagt för att reda ut eventuella tankemässiga svårigheter när vi talar om folket som tar del av sitt arv och detta ord om Herren som skaffar sig sitt.

Det vi vill föra fram och slå fast är att det finns något mer än sanningen om ett arv i Kristus, för oss och för Herren. Det finns något utöver sanningen, som Ordet för fram, att när vi är ett med Kristus genom död, begravning och uppståndelse får vi där på andra sidan ta del i den gudomliga fullheten. Själva kärnpunkten, det vi stryker under är detta att på ett konkret sätt bli ett himmelskt folk, i verklig mening skaffa delaktighet ? inte som en lärosats, inte teoretiskt, inte ens bibliskt men i faktisk mening.
Jag är säker på att allt detta upptar era sinnen, ni funderar över det, ni håller med om att det är en underbar presentation. Jag är också säker på att ni tar det till er i era hjärtan, men det besvärliga är att dessa tankar är så välkända ? många har lyssnat till dem men har inte kunnat tillgodogöra sig dem. De har inte i verklig mening förts till den punkt där de har blivit detta ? och vad är nyttan och meningen med alla lärosatser, all undervisning, tolkning, alla funderingar och allt det övriga om vi inte är det vi ska vara? Vi måste därför se på sättet på vilket man tar sig dit så att allt blir en verklig verklighet.

Den Helige Andes herradöme
Det allra första efter det förberedande arbetet, vilket vi talade om på tidigare sidor: Jordan, att lämna något efter sig i flodbädden, den gamla människan korsfäst och kvarlämnad där; efter att ha lämnat honom där och låtit honom övertäckas och att vända honom ryggen och gå därifrån. Efter det och efter Gilgal ? det är den negativa sidan, avläggandet ? kommer den positiva sidan, iklädandet, det verkliga, det faktiska intagandet, ingången; tillblivelsen av det som hela tiden varit i sikte. Detta har hela tiden varit hållpunkten och målet, i varje fall ända sedan uttåget ur Egypten. Det finns omtalat i Mose sång. Det fanns med som en framtidsbild i den profetiska sång som sjöngs på befrielsens strand vid Röda havet. Det har varit med som en aning, någonting i fjärran, något där ute, mer eller mindre tydligt allteftersom tiden har rullat vidare; ibland kraftfullt och klart, positivt och gripbart; ibland bleknande och tynande, långt borta, något abstrakt.

Nu har denna framtidsförhoppning förvandlats till ett mycket positivt och mycket närvarande projekt med alla förberedelser färdigställda. Vi tar oss an det stycke vi läste i Josua 5:13-15. Josua befann sig mittemot Jeriko och ?lyfte blicken, och såg en man stå där framför honom med ett draget svärd i sin hand?. Kämpen i Josua klev fram med en utmaning, ?Tillhör du oss eller våra fiender?? ? förmodligen med den avsikt att om han fick ett jakande svar knutet till den senare delen av förhörsfrågan blev det värst för den andre ? i detta ögonblick såg Josua inget annat än en vanlig människa med vapen. Men svaret avslöjade att han var mer och något annat än en människa, och Josua var tvungen att kapitulera och släppa sin utmanande attityd. Han föll på knä, tillbad, bekände sig som tjänare till Denne och bad om instruktioner.
Vem är Denne? Som jag nämnde i ett föregående kapitel, är det min övertygelse att Denne, i denna del av Bibeln, representerar den Helige Ande i Nya testamentet. Det, menar jag, kan härledas ur en rejäl bevisföring, men utan att gå in på detta utifrån Skriften låt oss se hur det visar sig ? om det nu är så ? i denna situation.

Ett antal förändringar ägde rum vid denna punkt. Fram till denna punkt hade folket letts på sin väg och styrts av moln- och eldstoden. Alla kan ta till sig att detta är den Helige Ande. Detta är något objektivt, detta är tydligt för sinnet, detta är karaktäristiskt för öken och vildmark. När man förs över till det himmelska är allt knutet till Anden. Han kunde ses vid detta ena tillfälle men sågs aldrig senare. Han försvinner för sinnenas förnimmelser, men han är där i allt som äger rum, väldigt mycket närvarande, denne osedde furste över Herrens här. Detta är en förändring.
Vi hittar flera andra förändringar. Inget manna längre ? nu mogen brödsäd från landets fält; livets bröd, himmelsk föda, något som hör hemma i en helt ny omgivning: Kristus som uppstånden, inte Kristus i förnedring, det brutna brödet. Detta är Kristus som uppstånden, det himmelska folkets föda. Det ena tillhörde ökenlivet, detta tillhör landet. Så skulle vi kunna fortsätta med skillnaderna. Ni förstår, här i denna omgivning är allt i grund himmelskt på ett nytt sätt; med andra ord det är till sin kärna andligt, inte känslobundet eller tillfälligt men främst och förnämst andligt.

Nu säger Paulus att ?Anden är en handpenning på vårt arv?, Ef 1:14, vilket betyder att Andens ankomst och närvaro vid denna punkt är garantin för att Guds syften kommer att förverkligas. Han är, trots att han inte kan iakttas, den som fullständigt fredar och tryggar allt det övriga. Vi sa i föregående kapitel att Andens närvaro som den som avskiljer för gudomliga syften också garanterar dessa syftens förverkligande, inte bara bereder möjligheter men utgör själv grunden för förverkligandet. Hur blir det till verklighet, till något mer än en lärosats, en sanning, en föreskrift ? hur omvandlas det till en närvarande verklighet?

Gud har gett oss Anden som en handpenning, en garanti, en säkerhet. Den positiva sidan begynner med detta första ? den Helige Ande presenterad som Herre. Om du läser Bibeln på engelska finner du att man där använder andra titlar än våra ?hövitsman? och ?befälhavare?. Man har valt att bruka orden ?prins? och ?furste?, vilka säkerligen kommer närmare originaltexten. En furste anför Herrens här. Han presenteras som herre. Den verkligt positiva sidan har sin begynnelse där ? med Andens fullständiga herravälde bland Guds folk. Han har presenterats, känts igen och erkänts och något görs i förhållande till det. Det rör sig inte om sanning på det objektiva planet, något måste äga rum i relation till hans närvaro. Josua böjde sig, kapitulerade, gav sig, överlät sig och gjorde det i absolut mening.
Det är korset som leder till detta. Korset leder alltid fram till den Helige Ande som herre. Korset kräver det. Om han inte finnes vara i sin position som herre och om det inte existerar ett kapitulationens tillfälle måste du ta dig tillbaka till korset. Gå tillbaka och se på de där stenarna i Jordans vatten som är ämnade att representera dig. Något har blivit fel, du är inte sann i förhållande till korsets faktum om han inte är herre.
Men här i den andliga tolkningen tas det för givet att korset är en väl etablerad verklighet. Emedan det förekommer svagheter, brister och fel i människors liv ? de blir också tydliga hos Josua - trots att det förekommer svagheter, brister och fel i våra liv har korset, så långt det nu gäller vår vilja och vårt sinne, fått krossa oss och banat väg för den Helige Ande. Detta är korsets innebörd: Andens herraväldes väg har öppnats och genom Andens herravälde har vägen till himmelsk fullhet öppnats.

Skillnaden är oerhörd mellan det som människor producerar i fråga om erövringar, får vi säga väckelse framtvingad med människors metoder och det som den Helige Ande åstadkommer! Vilken skillnad! Josua bok är den stora skillnadens bok. Dess avgörande styrka är att den leder människor ut ur det mänskliga. Man kan inte göra kalkyler och beräkningar för sådant, man har ingen styrande position i det. Alltsammans ligger bortom människans förmåga att omfatta och hantera. Herren har brådstörtat fört sitt folk in i ett område där allt är fullständigt annorlunda i jämförelse med människors sätt att handla.
När den Helige Ande är herre behöver man inte organisera något för att få det att rulla. Man behöver inte planera och sätta samman en formel för att något ska hända, för att ge rum för Guds verk eller för att producera en väckelse. Det hela just bara äger rum. Det är Himlens sätt, Himlens närvaro. Och det kräver att du befinner dig i den positionen ? det kräver detta absoluta Andens styre. Det finns alltid det där jordiska anslaget i allt som kommer från människohand ? sätt och metod eller folk, eller alla dessa ting omkring för att garantera framgång och allt rullar på med ett hiskeligt oväsen och mycket skavande och gnetande. Och det kräver väldiga mängder mänskligt understöd, och när som helst kan det kollapsa eller rinna ut i sanden om man inte pumpar upp det ännu mer. Det ramlar samman om man inte är där och stöttar.
Så här är det aldrig med Andens verk. Men detta jordiska anslag ? detta är huvudpunkten. Detta anslag betyder alltid död, alltid ett hämmande och hejdande. Den Helige Andes fullständiga herradöme fordrar att man gör en ände på det jordiska ? och det är detta som åsyftas när Josua kommenderas att ta av sig sina skor. ?Vad har min herre för budskap till sin tjänare?? Gå och inta landet, gå för att ta i besittning, led folket? Inte alls. Ta av skorna. Se till att skorna kommer av, Josua, sedan följer resten. Förstör kopplingen till det jordiska och se sedan vad som följer därav. Du behöver bara gå runt Jeriko. Det är inte så män brukar bete sig. Tänk dig in i vilken oerhörd kampanj som skulle ha organiserats om hela företaget att inta Jeriko hade överlåtits åt män. Nej, ta av skorna och se sedan vad som händer.

Om du ifrågasätter den tolkningen behöver du bara kasta en blick på vad som hände när han tog på sig skorna eller när Israel tog på sig skorna lite senare. Vad hände vid Ai? Vad hände med Gibeoniterna? De hade klivit i skorna igen, de rörde återigen vid det jordiska: resultatet ? ett avstannande, kompromiss, begränsning. Se till att skorna kommer av och låt dem stå. Himlens princip vilar i den Helige Andes sätt att föra en sak, den vilar i andlig fullhet. ?Tag skorna av dina fötter, ty platsen där du står är helig.? Du har ingen del i detta, det jordiska har ingen plats i detta, människor har ingen roll i detta. Detta är helgat och avskiljt för Himlen. Vid denna punkt tar Himlen över. Oinskränkthet när det gäller valet av ett instrument betyder aldrig att den suveräniteten ger utrymme för mänsklig styrka. Den överser aldrig med felaktigheter i kärlet. Detta visar sig också hos Josua och Israel; som vi sa tidigare, Josua representerar med sina upplevelser alla de heliga, alla Guds tjänare.

Den Helige Ande överlåten till Guds syften
Lägg nu märke till det svar som han fick på sin fråga - ?Tillhör du oss eller våra fiender??. Vilketdera? För oss? För dem? För det här? För det där? ?Nej, jag är inte här för det här eller det där, jag är inte för er eller för dem. Jag är här för Herrens syften. Detta är det verkliga innehållet i svaret. ?Jag är inte här för folket, vilka de nu än är, jag är här för Herrens räkning, för hans syften. Jag är inte här för det här arbetet eller den där tjänsten som du har tagit på dig för Herren. Jag är här för Herrens syften. Jag är överlåten till Guds syfte ? evighetens syfte.? ?Ingetdera, Jag är?? Om vi kunde få tag på omfattningen i detta i förhållande till allt vårt. Vi vill att den Helige Ande ska understödja vårt arbete, våra rörelser, vår tjänst. Vi undrar om den Helige Ande är för oss. Han kommer aldrig att säga att han är det. Naturligtvis är Herren för sitt folk. ?Om Gud är för oss?? Men han säger ett klart: ?Jag är inte för er, men för mina egna syften i er och genom er; inte för er skull som Israel eller Josua, den suveränt utvalde och smorde. Jag är inte här för er, jag är given till, överlåten till Guds egna syften.?

Det jag vill lyfta fram är att vi måste klargöra för oss vilken grund och vilket mål som är uppställt för den Helige Andes åtaganden och arbete. Vi måste lära känna och förstå vad den Helige Ande har överlåtit sig till att utföra. Det försiggår så mycket planerande och arrangerande för Herrens räkning och det har uppstått så många situationer där Herren inte kunnat nå in för att fullfölja vad han hade ämnat. Det finns så mycket i världen idag som planeras, arrangeras och programmeras för Herren. Herren verkar inte kunna ge sig själv till det. Här har vi en huvudpunkt. Vi måste skaffa oss insikt om den Helige Andes mål.

Andens mål är inte att göra något eller etablera något på jorden, inte bygga något och länka något till det jordiska, något som behåller skorna på. Att etablera något här tillhör inte alls hans prioriteringar. Den Helige Ande är fullt ut given till något som är fullt ut himmelskt och ändamålet med hans verk är att länka bort allt på ett inre, andligt sätt från världens inflytande. Det måste kanske visas lite tydligare lite längre fram, men lägg noga märke till att det är av största vikt att se och förstå vad Gud låter sig knytas och ger sig till. Han överlämnar sig inte till något som är kopplat till det jordiska. Han förmäler sig bara med sådant som hör Himlen till.

Den Helige Ande med draget svärd
När nu detta är fastslaget, så följer nästa sak ? återigen något extraordinärt. Denne, som furste i spetsen för Herrens armé, står med draget svärd i sin hand. Det här är batalj, eller hur? Detta är krig, eller hur? Den Helige Ande tar befäl och den totala kapitulationen inför honom är ett faktum. Slaget är i full gång. Gör inga missbedömningar på denna punkt. Vad det nu är som kommer i dina tankar när det gäller dopet i den Helige Ande med allt som det innebär ? vad det i övrigt betyder och innehåller - så är det främst fråga om omedelbar och oupphörlig konflikt. Det innehåller andra ting, men det innebär detta: ett stridande ifrån vilket det inte ges någon permission, en armé från vilken man inte kan begära avsked. Här heter det inte pension, man förblir på post till slutet.
Var det inte så med Herren Jesus? Det hade sin början där vid Jordan, med den öppna himlen, med Anden, öknen och fienden. Omedelbart ? ?Sedan fördes Jesus av Anden upp i öknen för att frestas av djävulen, Matt 4:1. Markus skriver att Anden drev honom.
Knappt hade himlen öppnats för Andens ankomst på pingstdagen förrän slaget var i full gång. Församlingen kastades in i striden, och har aldrig dragits bort från den efter det. Om den har dragit sig ur, har det varit till dess egen förlust. På något sätt utmynnar Andens herravälde alltid i detta. Svärdet ligger i hans hand, och förs inte tillbaka i sin skida förrän uppgiften är slutförd.

Men det där är bilder i språklig dräkt. Anden är inte särdeles intresserad av köttets och arméernas krig. Det verkliga kriget, den verkliga konflikten förs efter hans eget sätt. Den kommer att vara andlig, efter Andens sätt ? därför att andliga krafter har välde och dessa kan endast bekämpas och avväpnas med andlig metod. Detta är en anledning till att det verkligen och i sann mening är fråga om strid. Denna poäng behöver inte utvecklas tydligare. Vi känner alla till det.
Vi vet om att inte ett steg, inte ett enda litet stycke i det andliga växandet saknar motståndare, inte en enda rörelse eller enklaste gest i riktning mot andlig mognad kan göras utan konflikt. Detta är verkligen sant. Det är andligt krig, och dess natur ligger helt och hållet bortom vår förmåga att fatta. Vi tänker oss att det ska förlöpa på ett sätt, men det utvecklas på ett annat. Det dyker aldrig upp där vi väntar det och i de former vi tror oss kunna känna igen. Faktum är att vi sällan känner igen fienden i hans attacker. De döljs bakom omständigheternas spel, i olyckor och bland allt som misslyckas ? men genom att se på effekterna detta har på det andliga livet så vet man att det finns en intelligent styrning mitt i det som först ser ut som livets rutin. Det är andligt krig. Den Helige Ande är den som orsakar detta.

Ta dig tid till att försöka tränga in i detta, det förklarar så mycket. Fienden arbetar hela tiden efter ?den blinda fläckens princip?. Jag tror att han förmodligen har den största framgången bland Guds folk på grund av dessa blinda fläckar. Fördomar kallas försiktighet, misstänksamhet blir vaksamhet ? bra namn på onda ting. Fienden är den främste i den konsten. Dina förutfattade meningar är kanske din blinda fläck som placerats av fienden. Han har hittat en möjlighet att plantera den och den befinner sig mitt i vägen som hinder för den himmelska, andliga fullheten i ditt liv. Gudsfolket världen över sitter i sådana snaror. Andligt växande och mognad efter Himlens sätt störs och hindras genom gudsfolkets misstänksamhet och fördomar. En ovän har gjort detta?.
Varför är det så att vi i Efesierbrevet med all den himmelska fullheten presenterad och ställd i blickfånget och med den andliga konflikt som följer också finner aposteln bedjande om att ?deras hjärtans ögon må upplysas? för att de ska kunna se. Varför är det nödvändigt? Svaret är att det pågår ett arbete för att förblinda, för att skapa blinda fläckar. Allt kan gå förlorat genom lite fördomsfullhet, ett tillknäppt sinne, ett litet misstänkliggörande eller en aning ogrundad fruktan. Så byts förtroendet för den Helige Ande bort och så försvinner den smörjelse som undervisar om allt, 1 Joh 2:27, och som visar vad som är rätt och fel. Du tycker att du måste gardera dig utifall att och för säkerhets skull och den du reser mur mot är kanske rent av den Helige Ande. Detta är vad så många gör. Detta är konfliktens kärnområde. Så är det i den andliga dimensionen. Det är subtilt och gäcksamt.

Men det finns en annan aspekt i denna andliga konflikt. Varför låter den Helige Ande detta ske? Varför manar Anden fram denna konflikt? Vi ser det ganska naturligt som om dessa svårigheter kommer från fienden, men varför begynner Anden sådant, varför orsakar han alltsamman varje gång? Vi har sett hur det skedde med Herren Jesus. Ett överlagt handlande; det är ett definitivt och precist uttalande vi möter: ?Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att frestas av djävulen.? ? den Helige Ande tar tag och sätter igång förloppet. Han gjorde på samma sätt med församlingen ? överlagt, väl vetande vad han gjorde. Effekten blir sådan som om Anden sagt att ?Nu ska jag genast föra dem till stridszonen?. Varför är det så?

Först är det så därför att detta är en sak på andligt plan rörande ett andligt arv, därför att andliga makter övar välde och måste drivas bort, men också därför att vi växer andligen enbart genom konflikt. Herren vänder sig till oss och har största intresse i detta. Det kanske känns besvärande med en predikant på podiet som säger: ?Ni går igenom svårigheter därför att Herren har vänt sig till er; fienden tillåts att på alla sätt angripa er därför att Herren har största intresse i ert välbefinnande?. Det är säkerligen svårt för somliga av oss att acceptera ett sådant uttalande.

Nästa gång fienden kommer för att fortsätta sitt förfärliga verk är vi kanske de sista som skulle få för oss att utbrista i ett ?Gud älskar oss verkligen idag?. Vi gör ju inte så. Men är det inte så, är det inte sant, är det inte i enlighet med erfarenhet, historia och princip att vi aldrig gör framsteg andligen, aldrig utvecklas alls, aldrig växer, aldrig färdas framåt utom med hjälp av konflikt? Detta är sant. Det enda sättet vi växer på är genom att ställas inför något som ska övervinnas, genom att vårt inre andliga liv utmanas och tvingas att hantera besvärligheter. Detta är en regel i det naturliga och också där nåden verkar. Det gives ingen utveckling utan kamp. Jag önskar verkligen att vi kunde se det så vid varje sådant tillfälle. Vi förstår att detta är sant ? men fräls oss från att bli indragen i denna sanning. Det duger inte att resonera så. Herren är angelägen att hans folk ska få ta del av arvet på det mest praktiska och påtagliga sätt; inte som en teori, inte som en läropunkt, inte som en fråga om bibelläsande men som en verklig erövring. När du på allvar har kommit under den Helige Andes ledning och formande, då har du börjat vandra på verkligheternas väg. Herren sätter stort värde på att vara verklighetsförankrad och praktisk.

Jeriko är representativt; det stora exemplet på hur det alltid är enligt princip och mönster. Först måste man finna den himmelska positionen, som vi har sagt, inte en jordbunden ställning, inte människors sätt att hantera och göra saker. Detta är uttrycket för den regel som vi såg först hos Abraham, en person agerar och ställer till en förfärlig röra därför att han låter allt knytas till det jordiska. Sedan Mose som tog saker i egna händer, dödade en egyptier och hamnar i stort bryderi. Här får disciplinerandet utrymme, Josua bär med sig all andlig historia och vid Jeriko hittar man inga köttsliga vapen ? inget mänskligt resonerande här, inget av det mänskliga kvar. Om inte detta hör Himlen till, är det alls inget. Något sådant händer inte på jorden. Vi kan trava runt, inte bara i sju dagar men under ett helt långt liv utan att något sådant äger rum om vi inte befinner oss i en himmelsk position, om inte Himlen är på väg in. Jeriko innebär att människan är ställd åt sidan, helt och hållet utestängd. Det är himmelskt.

Detta är början. Och genast efter det finner vi detta ? om fienden inte lyckas med öppet motstånd kommer han att ta till lömska och utstuderade sätt. Han kan inte lyckas med det direkta motståndet om du och jag befinner oss i himmelsk ställning och håller den ? håller den, det är vad Jeriko betyder. Man inte bara skaffade sig den platsen den första dagen, men de höll den och behöll den och stadfäste den och den sista dagen bekräftade man den sju gånger och höll sin himmelska position. De gav inte upp. Vi kommer sällan igenom den första eller andra dagen. Det måste till ett trons fasthållande, och fienden ställs utan möjlighet när vi tar ett sådant trons spjärntag. När han inte längre kan arbeta öppet måste han om möjligt angripa trons position och använder då allehanda smygvägar och all dolskhet.

Är det inte så i fråga om gibeoniterna? De arbetade i det fördolda för att producera en koppling till det jordiska. På samma sätt var det med Akan vid Ai, en babylonisk mantel och en guldplatta ? en omedelbar länk till det jordiska. Förbundet med gibeoniterna utgjorde en annan sådan länk. Vi får inte tänka oss att det alltid kommer att röra sig om ett öppet, väl synligt andligt krig front mot front. Vi måste ta med den aspekt i beräkningarna som innebär att fienden manövrerar för att etablera en koppling till det jordiska, där det introduceras en kontaktpunkt för det som ligger under förbannelse och med vilket Herren inte kan fortsätta.

Hur går detta till? Du vet, naturligtvis, att Gilgal var den plats från vilken de startade expeditionen, Gilgal, avvältrandets plats, orten där köttets sätts åt sidan. De återvände inte till Gilgal efter Jeriko. De fortsatte direkt till Ai. Det var tänkt att folket alltid skulle återvända till Gilgal efter varje framryckning och erövring ? tillbaka till Gilgal och sedan iväg igen. Denna gång valde de att inte återvända. De gick omedelbart vidare.
Låt oss hålla oss nära korset och inte vid något tillfälle tro att när Herren välsignat och låtit det gå väl för oss är det fritt fram för oss att färdas vidare. Vi kan aldrig för ett ögonblick lämna korset. Korset är aldrig något som finns där borta och bakom, något som kan lämnas där. Det är något som måste finnas med hela tiden. Det är vår säkerhet och vårt försvar.
Detta är den himmelska vägen, den himmelska vägens hela natur, vägen hän mot Guds mål. Må Herren bevara oss i det.

Segrande Bön

av Charles G Finney

Jak 5:16

Två slags medel är nödvändiga för att främja en väckelse. Det ena är att inverka på människan, det andra att inverka på Gud. Sanningen används för att inverka på människor, och bön för att beveka Gud. När jag talar om att beveka Gud, menar jag inte att Guds sinne förändras genom bönen, eller att hans läggning eller karaktär förändras. Men bön medför en sådan förändring i oss, att det blir lämpligt för Gud att göra vad som annars inte skulle varit lämpligt. När en syndare omvänder sig, gör hans sinnestillstånd det lämpligt för Gud att förlåta honom. Gud har alltid varit villig att förlåta honom under den förutsättningen, så när syndaren ändrar inställning och omvänder sig, krävs det ingen förändring av Guds inställning för att förlåta honom. Det är syndarens ånger som gör förlåtelsen lämplig, och den är Guds tillfälle att handla så som han gör. Så när kristna bär fram verksam bön, gör deras sinnestillstånd det lämpligt för Gud att svara dem. Han var aldrig ovillig att skänka välsignelsen ? under förutsättning att de kände på rätt sätt, och frambar rätt sorts bön.

Bön är en nödvändig länk, i lika hög grad som sanningen, i den orsakskedja som leder till väckelse. En del har nitiskt använt sanningen för att omvända människor, och lagt mycket liten tonvikt på bönen. De har predikat och talat, och delat ut skrifter med stor iver, och sedan undrat varför de haft så liten framgång. Och orsaken var, att de glömde använda det andra medlet, verksam bön. De förbisåg det faktum att sanning ensamt, utan Guds Ande, aldrig kommer att ge resultat, och att Anden ges som svar på bön.

Ibland händer det att de som är mest engagerade i att använda sanningen, är minst engagerade i bön. Detta är alltid olyckligt. För om de inte har bönens ande (eller om inte någon annan har det), kommer sanningen själv inte göra något annat än att förhärda människor. Förmodligen kommer domens dag att visa, att inget åstadkoms genom sanningen, hur nitiskt den än används, om inte bönens ande på något sätt står i relation till presentationen av sanningen.

Andra förirrar sig åt motsatt håll. Inte så att de lägger för stor tonvikt vid bönen, men de förbiser det faktum att bön kan frambäras i evighet utan att något sker. Syndare omvänds nämligen inte genom direktkontakt med den helige Ande, utan genom sanningen, använd som ett medel. Att förvänta sig syndares omvändelse enbart genom bön, utan användandet av sanningen, är att fresta Gud.

Med segrande bön som ämne, tänker jag:

1. Visa vad som är verksam eller segrande bön.
2. Redogöra för några av den segrande bönens viktigaste egenskaper.
3. Ge några skäl till varför Gud fordrar denna sorts bön.
4. Visa att sådan bön förmår mycket.

1. Vad segrande bön är

   1. Verksam, segrande bön består inte enbart av välvilliga önskningar. Välvilliga önskningar är utan tvekan behagliga för Gud. Sådana önskningar uppfyller himlen och förekommer hos alla heliga. Men de är inte bön. Människor kan ha önskningar, på samma sätt som änglar och de förhärligades andar. Men detta är inte den verksamma, segrande bön som det talas om i texten. Segrande bön är något mer än detta.

    

   2. Segrande, eller verksam bön, är den bön som får den välsignelse den söker. Det är den bön som verksamt berör Gud. Själva meningen med verksam bön är att den verkar på sitt föremål.

 

2. Nödvändiga egenskaper hos segrande bön

   1. Han måste be med en bestämd avsikt. Han skall inte förvänta sig att kunna frambära sådan bön om han ber på måfå, utan ett tydligt och bestämt syfte. Han måste ha ett klart mål i sinnet. Jag talar nu om enskild bön. Många går till sin bönevrå, därför att de måste läsa sina böner. Det kanske är den tid då de har för vana att gå undan och be ? på morgonen eller mitt på dagen eller vilken tid det kan vara. Men i stället för att ha något att säga, ett bestämt syfte i sinnet, faller de ner på sina knän och ber om vad helst som de får i sinnet ? för allt som rör sig i tankarna just då. Och när de slutat kan de knappt redogöra för ett ord av vad de bett om. Det är inte verksam bön. Vad skulle vi anse om någon som skulle försöka påverka en lagstiftande församling och som sa: "Nu är det vinter och den lagstiftande församlingen är samlad och det är tid att lämna in motioner" och begav sig dit och lämnade in motioner på måfå, utan ett bestämt syfte? Tror ni att sådana motioner kan påverka lagstiftarna?

      En person måste ha ett bestämt syfte. Han kan inte be verksamt för en mängd saker på samma gång. Sinnet är så beskaffat att det inte intensivt kan önska många saker samtidigt.

      Samtliga exempel på verksam bön, som finns nedtecknade i Bibeln, är av det här slaget. Överallt där vi ser att den eftersökta välsignelsen erhölls, kommer vi att se att den bön som frambars hade ett bestämt syfte.

       

   2. För att bön skall vara verksam, måste den stämma överens med Guds uppenbarade vilja. Att be för saker som strider mot Guds uppenbarade vilja, är att fresta Gud. På tre sätt uppenbaras Guds vilja för människor till vägledning i bönen.

       

      1. Genom tydliga löften eller förutsägelser i Bibeln, att han skall ge eller göra vissa saker; löften rörande speciella saker eller allmänna löften, som vi skall tillämpa på bestämda saker. Vi har till exempel löftet: "Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, så skall det vara ert." (Mark 11:24)

       

      2. Ibland uppenbarar Gud sin vilja genom sina skickelser. När han gör det tydligt att den ena eller andra händelsen skall äga rum, är det lika mycket uppenbarelse som om han skulle ha skrivit det i sitt ord. Det skulle vara omöjligt att uppenbara allt i Bibeln. Men Gud gör det ofta tydligt för dem som har andlig bedömningsförmåga att det är hans vilja att skänka just den välsignelsen.

       

      3. Genom sin Ande. När Guds folk är villrådiga om vad de skall be för i enlighet med hans vilja, så instruerar Anden dem ofta. När det inte finns någon särskild uppenbarelse, och skickelserna inte ger något ljus, och vi inte vet vad vi bör be om, sägs oss uttryckligen att Anden hjälper oss i vår svaghet och att "Anden själv ber för oss med suckar utan ord". (Rom 8:26) Mycket har blivit sagt om att be i tro för det som inte är uppenbarat. Man har invänt att denna lära innebär en ny uppenbarelse. Jag svarar att den, vare sig den är gammal eller ny, är just den uppenbarelse som Herren säger att han ger. Det är lika tydligt som om det just nu skulle uppenbaras genom en röst från himlen, att Guds Ande hjälper Guds folk att be i enlighet med Guds vilja, när de inte själva vet vad de bör be om. "? han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill" (Rom 8:27), och han leder kristna att be för just detta "med suckar utan ord". När varken Ordet eller skickelser gör det möjligt för dem att avgöra, låt dem bli uppfyllda av Anden, såsom Gud befaller dem att bli. Han säger: "Låt er uppfyllas av Anden". (Ef 5:18) Och han kommer att leda deras sinnen till sådant som Gud är villig att ge.

    

   3. För att be verksamt måste du be i underdånighet för Guds vilja. Förväxla inte underdånighet med likgiltighet. Två saker kan inte vara mer olika. Jag vet en person, som kom till en plats, där det var väckelse. Han var kall själv, och förstod inte vad som hände, och han hade inte någon bönens ande. När han hörde bröderna be som om de inte ville ha något avslag, blev han chockerad över deras djärvhet och framhöll hela tiden vikten av att be i underdånighet; när det var hur tydligt som helst att han förväxlade underdånighet med likgiltighet.

      Förväxla inte heller underdånighet i bönen med en allmän förtröstan att Gud skall göra det som är rätt. Det är rätt att ha denna förtröstan, att Gud i allt kommer att handla rätt. Men detta är något annat än underdånighet. Vad jag menar med underdånighet i bönen är accepterande av Guds uppenbarade vilja. Att underkasta sig Guds befallning är att lyda den. Att underordna sig något tänkbart eller möjligt, men fördolt påbud från Gud är inte underordnande. Det är omöjligt att underordna sig någon försynens skickelse, innan den kommit. Vi kan aldrig veta vad det kommer att innebära, förrän det äger rum.

      Ta ett exempel: När Davids barn var sjukt, var han bedrövad, han kämpade i bön och gav sig ingen ro. Han tog det så till sitt hjärta, att tjänarna var oroliga för att tala om det för honom när barnet hade dött. Men så snart han hörde att barnet hade dött, lade han av sin sorg och reste sig, och bad om mat och åt och drack som vanligt. Så länge barnet levde visste han inte vad som var Guds vilja, och därför fastade och bad han och sa: "Vem vet, kanske förbarmar sig Herren över mig och låter barnet leva." Han visste inte annat än att hans bön, hans kamp, var det som det hängde på, om barnet skulle leva eller inte. Han tänkte att om han ödmjukade sig och bönföll Gud, så skulle Gud kanske bespara honom detta slag. Men så snart Guds vilja uppenbarades, och barnet hade dött, böjde han sig som en helig människa. Han tycktes inte bara foga sig, utan faktiskt vara nöjd med det. "Jag kommer att gå till honom, men han kommer inte tillbaka till mig." (2 Sam 12:15-23) Detta var verklig underdånighet. Han tänkte på rätt sätt i detta. Så länge han inte hade någon uppenbarelse om Guds vilja, visste han inte annat än att barnets tillfrisknande berodde på hans bön. Men när han fick uppenbarelse om Guds vilja så underkastade han sig. Så länge Guds vilja inte är känd, är det att fresta Gud att underkasta sig utan bön. Kanske, och så långt du förstår, är det förhållandet att du frambär rätt sorts bön, det som det hela hänger på. När det gäller en obotfärdig vän, kan förutsättningen för att han skall bli räddad från helvetet, vara ivern och enträgenheten i din bön för honom.

       

   4. Verksam bön om något innebär en längtan efter detta något, som motsvarar dess betydelse. Om en människa verkligen längtar efter en välsignelse, kommer hans längtan att stå i proportion till välsignelsens storhet. Herren Jesu Kristi längtan efter den välsignelse han bad om var häpnadsväckande stark, och innebar till och med ångest. Om begäret efter något är starkt, och det är ett välvilligt begär, och det hela inte strider mot Guds vilja och ledning, så är det sannolikt att det beviljas. Det finns två skäl för detta antagande:

       

      1. Guds allmänna generositet. Om det är något önskvärt, och om det, så vitt vi kan förstå, skulle vara en godhet av Gud att bevilja det, så är hans allmänna generositet ett sannolikhetsbevis på att han skall ge det.

       

      2. Om du känner dig uppfylld av välvillig längtan efter något särskilt, så är sannolikheten stor att Guds Ande framkallar denna längtan, och väcker dig till att be för detta ändamål, så det kan ges som svar på bön. I ett sådant fall är ingen grad av längtan eller enträgenhet i bönen olämplig. En kristen kan, så att säga, få gripa tag om Guds hand. Se på Jakob, när han i desperat längtan ropade: "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig." (1 Mos 32:26) Blev Gud förargad över hans djärvhet och enträgenhet? Inte alls; utan han gav honom just det som han bad om.

         Så är det också med Mose. Gud sa till honom: "Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig skall jag göra till ett stort folk." (2 Mos 32:10) Vad gjorde Mose? Stod han bredvid och lät Gud göra som han sagt? Nej; hans tankar vänder tillbaka till egyptierna, och han tänker på hur de kommer att triumfera. "Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem ?" Det tycks som om han grep tag i Guds upplyfta hand, för att avvärja slaget. Tillrättavisade Gud honom och sa till honom att inte lägga sig i? Nej; det verkar som om han inte kunde stå emot en sådan enträgenhet, och så stod Mose i gapet och fick makt med Gud.

         Segrande bön frambärs ofta nu för tiden, när kristna formats till en sådan grad av enträgenhet och en sådan helig djärvhet, att de i efterhand, när de ser tillbaka på det, blir förskräckta och förvånade över sig själva, vid tanken på att de vågat vara så enträgna med Gud. Och ändå har dessa böner segrat och nedkallat välsignelsen. Och många av dessa människor, som jag är bekant med, hör till de heligaste människor jag vet.

    

   5. För att bön skall vara verksam, måste den frambäras med rätt motiv. Bön får inte vara självisk, utan dikterad av största möjliga hänsyn till Guds ära. Mycket bärs fram av ren själviskhet. Hustrur ber ibland för sina män, att de skall bli omvända, därför att, som de säger: "Det skulle vara mycket trevligare om min man gick till kyrkan med mig", osv. De tycks aldrig kunna tänka högre än till sig själva. De verkar inte tänka på att deras män vanärar Gud med sina synder, inte heller på hur Gud skulle bli ärad genom deras omvändelse. Så här är det mycket ofta med föräldrar. De kan inte stå ut med tanken på att deras barn skall gå förlorade. De ber mycket uppriktigt för dem. Men om du talar med dem om detta, så är det känsligt och de talar om för dig hur bra deras barn är ? hur de respekterar kristendomen och hur de verkligen "nästan är kristna nu", och så talar de som om de var rädda för att du skulle skada deras barn genom att säga dem sanningen. De tänker inte på hur sådana rara och förtjusande barn vanärar Gud genom sina synder, de tänker bara på hur fruktansvärt det vore för dem att hamna i helvetet. Om inte deras tankar når högre än så, kommer deras böner aldrig att vinna seger hos en helig Gud.

      Frestelsen till själviska motiv är så stark att det finns anledning att frukta att många föräldraböner aldrig når högre än föräldrakärlekens ömhet. Och det är orsaken till att så många böner inte besvaras och att så många fromma, bedjande föräldrar har ogudaktiga barn. Mycket av bönen för hednavärlden verkar inte vara grundad på något högre motiv än sympati. Missionsarbetare och andra uppehåller sig nästan uteslutande vid de sexhundra miljoner hedningar som är på väg mot helvetet, medan föga sägs om att de vanärar Gud. Detta är ett svårt missförhållande, och till dess att församlingen lärt sig att ha högre motiv för bön och missionsansträngningar än sympati för hedningarna, kommer hennes böner och försök inte att vara mycket värda.

       

   6. För att bön skall vara verksam, måste den vara förmedlad av Anden. Du kan inte vänta dig att frambära bön efter Guds vilja utan Anden. I de båda fall, när Guds vilja är uppenbarad i hans Ord eller tillkännagiven genom skickelser, beror det inte på att kristna är oförmögna att bära fram sådan bön. De kan det, liksom de kan vara heliga. Men saken är den, att de är så onda att de aldrig bär fram sådan bön, om de inte är under den helige Andes inflytande. Det måste finnas tro, sådan som skapas genom den helige Andes verksamma handlande.

    

   7. Det måste vara uthållig bön. Det är vanligt att kristna, som gått tillbaka och förlorat bönens ande, inte med en gång kommer in i vanan att be uthålligt. Deras sinnen är inte i rätt skick, och de kan inte fixera sina tankar så de kan hålla ut tills välsignelsen kommer. Om deras sinnen var i sådant skick att de kunde hålla ut tills svaret kom, skulle verksam bön kunna bäras fram direkt, lika väl som efter att ha bett för samma sak många gånger. Men de måste be om och om igen, eftersom deras tankar är så benägna att irra omkring och så lätt distraheras.

      De flesta kristna når fram till segrande bön genom en utdragen process. Deras sinnen blir successivt uppfyllda med iver för något, så att de till och med under arbetet suckar fram sin längtan till Gud. Alldeles som den mor, vars barn är sjukt, går omkring i hemmet och suckar som om hennes hjärta skulle brista. Och om hon är en bedjande mor, stiger hennes suckar upp till Gud hela dagen. Om hon går ut ur rummet, där barnet är, tänker hon fortfarande på det; och om hon sover är hennes tankar alltjämt där, och hon rycker till i drömmen och tror att det kanske håller på att dö. Hela hennes sinne är upptaget av detta sjuka barn. Detta är det sinnestillstånd i vilket kristna bär fram segrande bön.

      Av vilken anledning brottades Jakob hela natten med Gud i bön? Han visste att han hade tillfogat sin bror Esau en stor skada, när han kom över förstfödslorätten för länge sedan. Och nu hade han fått höra att hans förorättade bror kom emot honom med en väpnad styrka, alltför stark för att kämpa mot. Och det fanns verkligen anledning att tro att Esau kom i avsikt att hämnas. Det fanns alltså två anledningar till att Jakob skulle vara bekymrad. Den första var att han hade begått denna oförrätt och aldrig hade gottgjort den. Den andra var att Esau kom med en styrka som var tillräcklig för att krossa honom. Vad gör han nu? Han ordnar först allt så gott han kan för att blidka och möta sin bror: skickar sina gåvor först, sedan sin egendom, sedan sin familj, och låter dem som han älskar mest gå sist. Och vid det laget var hans sinne så upprört att han inte kunde behärska sig. Han går ensam över bäcken och utgjuter sin själ i ångestfylld bön hela natten.

      Och just som dagen gryr, sa förbundsängeln: "Släpp mig"; och Jakobs hela varelse var liksom uppriven vid tanken på att ge upp, och han ropade: "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig". Hans själ var bearbetad in i vånda, och han erhöll välsignelsen, men han bar ständigt märkena som avslöjade att hans kropp hade påverkats av själskampen. Detta är segrande bön.

      Lura nu inte dig själv att tro, att du kan frambära verksam bön utan att ha detta intensiva begär efter välsignelsen. Det tror jag inte på. Bön är inte verksam om den inte frambärs med begärets vånda. Aposteln Paulus talar om det som själens födslovånda. När Jesus Kristus bad i örtagården, var han i sådan ångest att "hans svett blev som blodsdroppar, som föll ner på jorden". (Luk 22:44) Jag har aldrig hört talas om någon människa som svettats blod, men jag har känt en person som bad tills blod kom ur näsan. Och jag vet dem som bett i timmar, tills de varit fullständigt utmattade genom sin själskamp. Sådana böner hade makt med Gud.

      Denna bönekamp var utbredd på rektor Edwards tid, i de väckelser som då ägde rum. Det var en av de stora stötestenarna på den tiden, för personer som var motståndare till väckelsen, att människor brukade be tills kroppen blev överväldigad av känslor. För att ni skall inse att detta inte är något nytt i församlingen, utan alltid varit vanligt där väckelser haft framgång, skall vi se vad rektor Edwards säger angående detta. Det är från hans "Thoughts on Revivals":

      "Vi kan inte bestämma att Gud aldrig skall ge en person så mycket uppenbarelse om sig själv, att det inte endast gör kroppen svag, utan tar hans liv. Det har antagits av mycket lärda och förståndiga teologer, att Moses liv togs på detta sätt, och detta har också antagits varit fallet med några andra heliga."

      "Om Gud ger en starkt förökad uppenbarelse om sig själv och om kärleken till honom, så är vinsten oändligt mycket större än olyckan, även om livet kort därefter skulle tas bort ?"

      "Det finns en speciell slags bekymmer, som många blivit överväldigade av, och som har varit särskilt stötande för en del; och det är den djupa oro och det bekymmer vissa haft för andras själar. Det bedrövar mig att man tvingar oss att göra något som verkar så överflödigt, som att försvara något sådant. Det förefaller så futtigt att i en så tydlig sak gå in i en formell och omständlig debatt, för att avgöra om det finns något i sakens storhet och vikt som motsvarar och står i proportion till väldigheten i det bekymmer somliga har visat. Människor tillåts att, utifrån inget mer än vanlig naturlighet och medmänsklighet, vara djupt oroade och uppslukade i sinnet av att se andra i stor fara för ingen värre olycka än att drunkna eller bli innebrända. Och när det är så, måste det rimligen erkännas vara lika förnuftigt att vara ännu mer oroad om man ser människor vara i fara för en tio gånger större olycka, och ännu mycket mer om olyckan skulle vara ännu oerhört mycket större. Och varför skulle det då anses oförnuftigt och betraktas med misstänksamhet, som om det måste ha en dålig orsak, när människor är ytterst oroade av att se andra i mycket stor risk att drabbas av den allsmäktige Gudens vrede i evighet? Och dessutom, måste man utan tvekan medge att de som har ett stort mått av Guds Ande, vilken är kärlekens ande, kan antas ha oerhört mycket mer av kärlek och medlidande med sina medmänniskor än de som bara är påverkade av vanlig medmänsklighet."

      "Varför skulle det anses underligt att de som är uppfyllda av Kristi Ande skulle i motsvarande grad ha kärlek till själarna, liksom Kristus? Han som hade en sådan stark kärlek till dem och en sådan omsorg om dem, att han var villig att tömma Guds vredes bägare till sista droppen. Och på samma gång som han frambar sitt blod för själarna, så frambar han också, såsom deras överstepräst, starkt rop och tårar under kraftig ångestkamp, där Kristi själ liksom led födslovåndor för de utvaldas själar, och därför skall han, i det att han frälser dem, se frukt och bli mättad. Liksom en sådan ande av kärlek och omsorg om själar, var Kristi Ande, så är den också församlingens ande. Därför framställs församlingen, i sitt begär och sökande efter att Kristus skall födas fram i världen och i människors själar, som en kvinna som ropar i barnsnöd och födslovånda. (Upp 12:1-2) Anden hos dem som varit bekymrade över andras själar, verkar, så vitt jag kan se, inte vara annorlunda än apostelns, som våndades för själar och var beredd att önska sig själv fördömd och skild från Kristus för andras skull. (Rom 9:3) På samma sätt med psalmisten (Ps 119:53): "Glödande vrede kommer över mig för de ogudaktigas skull, därför att de överger din undervisning." Och (v. 136): "Strömmar av tårar rinner från mina ögon, därför att man inte tar vara på din undervisning." Och profeten Jeremia: "O, mitt inre, mitt inre! Jag vrider mig av smärta i mitt hjärtas djup. Mitt hjärta klagar i mig, jag kan inte tiga, ty ljud av horn har min själ hört, och stridsrop." Likaså i kapitel 9:1 och 13:17 och Jesaja 22:4. Vi läser om Mordokai, att han, när han såg sitt folk i fara för jordisk ödeläggelse (Ester 4:1) rev "sönder sina kläder och klädde sig i säck och aska. Han gick ut mitt i staden och klagade högt och bittert. Varför skulle då människor anses vansinniga, när de inte kan låta bli att ropa vid tanken på deras nöd, som går mot evigt fördärv?"

      Jag har citerat detta för att visa att det här var vanligt under den tidens väckelser. Det har alltid varit så under stora väckelser, och det har varit mer eller mindre vanligt i proportion till verkets storhet, omfattning och djup. Det var så under de stora väckelserna i Skottland, och skaror brukade bli överväldigade, och en del dog nästan genom djupet av sin ångest. Så var det också vid Cambuslang 1741-42, bönen var utbredd i väckelsen under William McCulloch och Whitefield. När Whitefield kom till Cambuslang, predikade han omedelbart i en sluttning för en väldig folkmassa (en tisdag middag). Klockan sex predikade han igen, och en tredje gång klockan nio. Så tog MCCulloch vid och predikade till klockan ett på morgonen, och fortfarande ville folket inte gå därifrån. Så många var överbevisade om synd, ropande till Gud om nåd, att Whitefield beskrev scenen som "ett riktigt slagfält". Vid den följande söndagsgudstjänsten, predikade Whitefield för 20000 människor, och på nytt på måndagen, då han sa: "Man kunde se tusentals i tårar, en del vridande sina händer, andra svimfärdiga, och andra ropande och sörjande över en genomborrad frälsare. Det var som påsken på Josias tid." Under resan från London till Skottland, före denna kampanj, hade Whitefield "tillbringat mesta tiden ombord på fartyget i avskild bön". (se Gladstones: "George Whitefield, M.A., Field Preacher")