Del 2 Luthers genomgång av Romarbrevet
Del 2 Luthers genomgång av Romarbrevet
En evangeliets förkunnare bör först och främst ställa lagen och synderna i ljuset och på det sättet bestraffa och göra till synd allt i livet som inte sker i kraft av Anden och tron på Kristus. Så ska människorna bringas att känna sig själva och sitt elände så att de blir ödmjuka och söker hjälp. Och så förkunnar även Paulus. I första kapitlet börjar han med att bestraffa de grova synderna och otron som ligger i öppen dag, så som hedningarnas synder gjorde och så som i våra dagar deras synder gör, som lever utan nåd. Aposteln säger: "Guds vrede uppenbaras från himlen" över alla människor för deras gudlösa väsens och deras orättfärdighets skull. Ty om de än vet och dagligen ser att det finns en Gud, så är dock människans natur, utan nådens bistånd, till sitt väsen så ond, att den varken tackar eller prisar honom, utan förblindar sig själv och går ståndigt allt längre i ondska till dess att den utan att blygas först utövar avguderi och sedan de skändligaste synder och därtill lämnar sådant ostraffat hos andra. I andra kapitlet utsträcker han sina straffande ord också till dem som i det yttre synes rättfärdiga men som syndar i det fördolda. Sådana var judarna och i våra dagar alla skrymtare som lever rättfärdigt, men utan kärlek till det goda och som i hjärtat är fiender till Guds lag, men som ändå gärna dömer andra människor. Sådana är alla skenheliga, som anser sig själva rena men ändå är fulla av girighet, hat, högfärd och all orenlighet (Matt 23:25). Det är just sådana som föraktar Guds godhet och som genom sin hårdhet hopar över sig vreden. Som en rätt uttolkare av lagen fritar Paulus sålunda ingen från synd utan förkunnar Guds vrede för alla sådana som med endast naturliga krafter eller med sin fria vilja tror sig kunna leva rätt. Han låter dem inte vara det ringaste bättre än de uppenbara syndarna. Ja, han säger att de är halsstarriga och obotfärdiga. I tredje kapitlet buntar han ihop dem och säger att ingen har något förmer än någon annan, alla är syndare inför Gud. Skillnaden är endast den, att judarna har haft Guds lag, om än många inte har trott på den, vilket dock inte gjort Guds trofasthet och sannfärdighet om intet. Här anför han orden i Ps 51:6 att Gud får rätt i sina ord. Sedan upprepar han åter och bevisar även med Skriftens ord att alla är syndare och att ingen blir rättfärdig genom lagens gärningar, utan att lagen är given endast för att vi ska se vår synd. Därefter börjar aposteln att undervisa om den rätta vägen till rättfärdighet och salighet och säger: "Alla har syndat och saknar härligheten från Gud", och måste bli förklarade rättfärdiga utan att ha förtjänat det genom tron på Kristus, som har förvärvat oss detta genom sitt blod och blivit för oss en "nådastol", givet av Gud, vilket förlåter oss all vår förut begångna synd för att han må visa att endast hans rättfärdighet, som han ger i tron, kan hjälpa oss. Och denna rättfärdighet, som förut blivit intygad genom lagen och profeterna, är nu uppenbarad genom evangelium. Alltså görs lagen gällande genom tron om än lagens gärningar tillsammans med dess berömmelse därigenom slås ner. När nu synden blivit dragen fram i ljuset och trons väg till rättfärdighet blivit framställd i de tre första kapitlen, börjar aposteln i det fjärde kapitlet bemöta några invändningar. Först tar han upp den invändning som vanligtvis hörs från alla dem som hör om tron och hur den gör rättfärdig utan gärningar: Ska man alltså inte alls göra några goda gärningar? Paulus tar då fram Abrahams exempel och svarar: Vad åstadkom då Abraham med sina gärningar, var allt till ingen nytta? Var hans gärningar värdelösa? Aposteln drar slutsatsen att Abraham, utan alla gärningar, blev rättfärdig genom tron allena. Ja, Skriften prisar honom rent av rättfärdig, även före omskärelsens gärning, endast för hans tros skull (1 Mos 15:6). Och om omskärelsens gärning, som dock Gud hade anbefallt honom och som därför var en god lydnadsgärning inte bidrog till hans rättfärdighet, så kan helt säkert inte heller någon annan god gärning bidra något till rättfärdigheten. Nej, liksom Abrahams omskärelse var ett yttre tecken, genom vilket han betygade sin rättfärdighet i tron, så är alla goda gärningar endast yttre tecken som följer av tron, och intygar, så som goda frukter, att människan i sitt hjärta redan är rättfärdig inför Gud. Genom Abraham har Paulus gett ett kraftfullt exempel ur Skriften som bekräftar hans i tredje kapitel framställda lära om tron. Och han anför nu ytterligare ett vittne, nämligen David i Psalm 32, vilken också säger att människan blir rättfärdig utan gärningar, fastän hon dock inte fortsätter att vara utan gärningar sedan hon blivit rättfärdig. Sedan tillämpar Paulus vidare detta exempel på alla andra lagens gärningar och drar slutsatsen att judarna inte kan vara Abrahams arvingar endast på grund av laggärningar. Utan de måste ärva Abrahams tro om de vill vara sanna arvingar, eftersom Abraham före lagen, både före Moses och omskärelsens lag, blivit rättfärdig genom tron och kallad ´allas vår fader som tro´. Till detta kommer att lagen snarare verkar vrede än nåd eftersom ingen fullgör den av kärlek och fri böjelse, så att snarare onåd än nåd kommer genom lagens gärningar. Därför kan tron allena förvärva den åt Abraham utlovade nåden. Sådana exempel är också upptecknade för vår skull, för att också vi ska tro. I femte kapitlet kommer aposteln till trons frukter och gärningar. Sådant som frid, glädje, kärlek till Gud och alla människor samt även trygghet, frimodighet, glatt sinne, mod och hopp i bekymmer och lidande. Ty allt sådant blir följden där tron är rätt, på grund av den oerhörda gåva som Gud har skänkt oss i Kristus, i det han låtit honom dö för oss, innan vi ens kunde bedja till honom om det, ja, medan vi ännu var fiender. Det står alltså fast, att tron förklarar rättfärdig utan alla gärningar, och dock följer inte på det, att man inte ska göra någon god gärning. Nej, de goda gärningarna kan inte utebli. Men om detta vet nu syndarna intet, utan de hittar på åt sig egna gärningar i vilka varken finns frid, glädje, trygghet, kärlek, hopp, frimodighet eller något annat som utmärker tron och en rätt kristlig gärning. Därefter gör Paulus en liten tripp lite vid sidan om så att säga, och berättar varifrån både synd och rättfärdighet, död och liv har sitt ursprung, och ställer då träffande Kristus och Adam mot varandra. Han vill på detta sätt säga: Av den orsaken måste Kristus komma, en andre Adam, vilken gav sin rättfärdighet i arv åt oss genom en ny andlig födelse i tron, liksom den förste Adam gav oss synden i arv genom den köttsliga födelsen. Och därmed blir det fastställt och bekräftat att ingen genom gärningar kan hjälpa sig själv ut ur synden till rättfärdigheten, lika lite som hon kan hindra sin egen födelse. Detta bevisas även därav att den gudomliga lagen, som dock rimligen borde hjälpa, om alls någonting skulle kunna hjälpa till rättfärdighet, så långt ifrån har bringat hjälp, då den kom, att den fastmer förökat synden. Ty den onda naturen blir bara så mycket mer fientlig mot lagen och så mycket angelägnare att tillfredsställa sin egen begärelse ju mer lagen förbjuder det. Lagen gör följaktligen Kristus än mer nödvändig och kräver än mer nåd, som kunde komma den mänskliga naturen till hjälp. I sjätte kapitlet tar aposteln upp trons särskilda och underfulla verk. Och andens strid mot köttet för att helt döda den ännu kvarlevande synden och de begärelser som finns kvar efter mottagandet av rättfärdigheten. Han lär oss att vi inte genom tron har blivit så frigjorda från synden att vi skulle kunna vara overksamma, lata och säkra, som om det inte mer fanns någon synd hos oss. Synd finns där, men den tillräknas inte till fördömelse, på grund av tron, vilken strider mot den. Därför har vi tillräckligt att göra med oss själva hela livet igenom, om vi ska kuva vår kropp, döda dess lustar och tämja dess lemmar, så att de blir anden underdåniga och inte följer begärelserna. På detta sätt må vi förenas med Kristus i en lika död och uppståndelse och uppnå fullbordan av vårt dop (vilket också är ett tecken till syndens dödande och nådens nya liv), till dess att vi i fullkomlig renhet från alla synder även kroppsligen uppstå med Kristus samt leva med honom i evighet. Och det kan vi göra, säger han, eftersom vi är under nåden och inte under lagen. Så här utlägger han det: Att vara utan lag betyder inte alls detsamma som att inte ha någon lag och göra vad man behagar. Utan att vara under lagen det är att utan nåden umgås med lagens gärningar. Då härskar sannerligen synden genom lagen, eftersom ingen av naturen älskar lagen, och detta är en svår synd. Men nåden gör att vi älskar lagen. Så är då ingen synd mer, och lagen står oss inte mera emot, utan är ense med oss. Och detta är den rätta friheten från synden och lagen, om vilken han skriver i slutet av kapitlet, att det är en frihet till att av fri böjelse göra endast det goda och utan lagens tvång leva rätt. Därför är friheten en andlig frihet som inte upphäver lagen utan skänker det som lagen kräver, nämligen fri böjelse och kärlek. Därmed blir lagen tillfredsställd och har inte mer att utkräva och fordra. Det är, som om du stod i skuld till en fordringsägare och inte kunde betala. Då kunde du bli kvitt skulden på två sätt: antingen genom att han inget tog av dig utan rev sönder skuldbrevet, eller också genom att en godhjärtad man betalade för dig och gav dig möjlighet att döda skuldbrevet. På detta senare sätt har Kristus gjort oss fria från lagen. Därför är det inte fråga om en lössläppt, köttslig frihet, som inte skulle vara skyldig till något, utan en frihet, som gör mycket, ja, allt, och så blir fri från skuld och från lagens krav. I sjunde kapitlet använder aposteln en bild för att bekräfta vad han sagt. Han hämtar den från äktenskapet. När en man dör så är hans hustru fri. Den ene är inte längre bunden av den andre. Det är inte så, att kvinnan inte får eller kan ta en annan man, tvärtom har hon först nu frihet att ta en annan, något hon förut inte kunde innan hon var löst från den förste mannen. På liknande sätt är vårt samvete bundet vid lagen under den syndiga gamla människan. Om denna dödas genom Anden, så är samvetet fritt, och de båda är inte längre bundna vid varandra. Det ska inte förstås som om samvetet inte hade något att göra, utan först nu ska samvetet på allvar hänge sig åt Kristus (den andre mannen) och bära livets frukt. Sedan beskriver Paulus utförligare syndens och lagens natur, hur genom lagen synden får riktigt liv och styrka. Ty den gamla människan blir endast så mycket fientligare mot lagen, som hon inte kan betala vad lagen kräver. Ty synd är hennes natur och hon kan inte av sig själv något annat. Därför är lagen hennes död och vållar alla hennes lidanden. Det ska inte förstå som om att lagen skulle vara ond, men den onda naturen kan inte uthärda det goda eller att lagen utkräver det goda av henne. Lika lite kan en sjuk fördra att man kräver av honom att han ska springa eller hoppa och annars vara frisk. Därför drar Paulus här den slutsatsen att där man rätt lär känna lagen och förstår den allra bäst, där åstadkommer den inget mer än att den erinrar oss om vår synd och dödar oss genom densamma och gör oss förtjänta av den eviga vreden, vilket man grundligt får lära sig och blir övertygad om i samvetet när det på allvar träffas av lagen. Man måste med andra ord ha något annat, något mer än lagen, för att människan ska bli älskad och salig inför Gud. Men de som inte rätt känner lagen är blinda och går i sin oblyghet ända dit att de tror sig med gärningar kunna uppfylla lagens krav. Ty de vet inte hur mycket lagen begär, nämligen ett hjärta med villigt och glatt sinne. Därför ser de inte Moses verkliga ansikte, täckelset ligger över det och döljer det. Sedan visar Paulus hur ande och kött strider mot varandra i människan. Han framställer sig själv som exempel för att vi må lära oss att rätt förstå hur det går till att döda synden i vårt inre. Och han kallar både köttet och anden en lag, ty liksom det utmärker den gudomliga lagen att driva på och utkräva, så driver även köttet på och pockar och rasar mot anden och vill ha sin vilja fram. Å andra sidan driver anden på och ställer krav mot köttet och söker göra sin vilja gällande. Denna tvekamp pågår inom oss så länge vi lever. Hos den ene mer, hos den andre mindre, allt eftersom anden eller köttet får övertaget. Och likväl är hela människan själv på en gång både ande och kött, och hon strider mot sig själv till dess att hon blir helt andlig. I åttonde kapitlet tröstar aposteln dem som kämpar och säger, att köttet inte kan fördöma dem. Och han visar vidare vilka anden och köttet är till sin natur, samt hur anden kommer från Kristus som ger oss sin helige Ande. Och Anden gör oss andliga och kuvar köttet och ger oss visshet, att vi - hur häftigt än synden rasar i oss ? dock är Guds barn så länge vi endast lyder Anden och står synden emot för att döda den. Och eftersom inget är så nyttigt till att kväva köttet som kors och lidande, så tröstar han oss med att vi i lidandet erhåller hjälp av Anden, kärleken och allt skapat, i det att nämligen dels Anden inom oss suckar, dels skapelsen med oss väntar ivrigt efter befrielse från köttet och synden. Vi kan då se, att dessa tre kapitel (6-8), uppfordrar till ett enda trons verk, nämligen det som består i att döda den gamle Adam och underkuva köttet. I nionde, tionde och elfte kapitlet undervisar aposteln om Guds eviga rådslut, varav det ytterst beror, vem som ska tro eller icke tro, bli löst från synden eller inte bli det. Detta för att vår salighetssak fullständigt skulle tas ur våra händer och läggas endast i Guds hand. Och detta är också i högsta grad alldeles nödvändigt. Ty vi är så svaga och vankelmodiga, att om det berodde på oss, skulle i sanning inte en enda människa bli salig. Djävulen skulle då besegra alla. Men då det är tillförlitligt att Guds rådslut inte kan göras om intet och att ingen kan förhindra det, så har vi ännu hopp mot synden. Och här måste en gräns sättas för gudlösa och förmätna andar, som genast vill pröva sitt förstånd på dessa frågor och börjar med det högsta, nämligen att i förväg utrannsaka den gudomliga utkorelsens bottenlösa djup och till ingen nytta grubbla över om de är utkorade. Sådana måste störta sig själva i fördärvet så att de antigen förtvivlar eller också låter allt gå vind för våg. Men följ nu detta brev i dess ordning. Låt dig angelägen vara att först tänka på Kristus och evangelium, så att du må lära känna din synd och hans nåd, och sedan strida mot synden, så som de åtta första kapitlen lär dig. Därefter, när du kommit till åttonde kapitlet, där det talas om kors och lidande, ska du lära dig förstå, vilken tröst som ligger i läran om utkorelsen, om vilket kapitlen 9-11 handlar. Ty endast i lidande, kors och dödsnöd kan man syssla med utkorelsen, utan att det blir till skada och ger upphov till fördold vrede mot Gud. Därför måste Adam först vara helt död innan man kan fördra denna lära och dricka av det starka vinet. Vakta dig därför väl, så att du inte dricker vin medan du ännu är i behov av modersmjölken. Varje lära har sitt mått, sin tid och ålder. I tolfte kapitlet undervisar aposteln om den rätta gudstjänsten. Och han gör alla kristna till präster: de ska offra, inte pengar eller boskap, så som lagen bjöd, utan sina egna kroppar, med dödande av begärelserna. Därefter beskriver han de kristnas yttre vandel i Andens rike, hur de ska undervisa, predika, styra, tjäna giva, lida, älska, leva och handla mot vän och fiende och alla människor. Sådana gärningar gör en kristen. Ty, som förut sagts, tron är inte overksam. I trettonde kapitlet föreskriver han att man ska ära och lyda den världsliga överheten som är av Gud förordnad. Om den än inte kan göra människorna fromma inför Gud, så åstadkommer den likväl så mycket att de fromma i yttre avseende har fred och beskydd, och att onda människor inte alldeles fritt kan göra orätt, och göra det ostört och utan fruktan. Därför bör också de fromma hålla överheten i ära om de än för sin del inte har behov av den. Till sist sammanfattar han allt i kärleken och framställer Kristus så som exempel i allt: Så som han har gjort mot oss, så ska även vi göra och efterfölja honom. I fjortonde kapitlet lär han oss att gå varligt fram med de samveten som är svaga i tron, och skona dem, så att vi inte använder den kristna friheten till de svagas skada utan till deras uppbyggelse. Ty om man inte gör så blir följden missämja och förakt för evangeliet, vilket senare dock är oss alla av största vikt. Därför är det bättre att ge efter något för de svaga i tron, till dess att de blir starkare, än att evangeliets lära alldeles skulle gå under. Och att göra så är en synnerligen kärlekens gärning, som väl även nu är av största vikt då man utan allt nödtvång hänsynslöst oroar svaga samveten genom köttätande (på fastedagar) och andra friheter, innan de lärt sig känna sanningen. I femtonde kapitlet framställer han Kristus som ett föredöme och manar oss att ha fördrag även med andra svaga, nämligen sådana som på ett eller annat sätt är klena och fångna i uppenbara synder och dåliga seder. Dessa får man inte stöta bort utan måste fördra dem, till dess även de bättrar sig. Ty så har Kristus gjort med oss och gör så ännu varje dag. Han har fördrag med oss och våra mångfaldiga fel och vårt bristfälliga liv och all annan ofullkomlighet, och hjälper oss ständigt. Till sist ber aposteln för församlingen, prisar den och anbefaller den i Guds händer. Han talar om sitt ämbete och sin predikan och beder dem vänligt att delta i insamlingen till de fattiga i Jerusalem. Allt vad han talar om och sysslar med är idel kärlek. Det sista kapitlet är ett kapitel med hälsningar. Men däri inskjuter han en varning för människoläror som tränger sig in vid sidan av den evangeliska läran och vållar anstöt. Det är, som om han hade förutsett att det från Rom och genom romarna skulle komma de vilseledande och anstötliga kyrkomötesbesluten och påvebuden och hela vimlet av mänskliga lagar och bud. Allt detta som nu dränker hela världen och som undanträngt detta brev och hela den heliga Skrift tillika med Anden och tron, så att inget mer återstår än avguden buken. Men Paulus, Skriftens och Andens och trons tjänare, bannar här med hårda ord den avguden. Gud frälse oss från dem! Amen. Vi finner således i detta brev i rikaste mått vad en kristen behöver veta, nämligen vad lag, evangelium, synd, straff, nåd, tro, rättfärdighet, Kristus, Gud, goda gärningar, kärlek, hopp, kors är för något och hur vi ska bete oss mot oss själva samt mot alla andra människor om hon än är rättfärdig eller syndare, stark eller svag, vän eller fiende. Och all sin undervisning bestyrker aposteln med förträffliga bevis ur den heliga Skrift och bevisar det även genom exempel från sitt eget liv och från profeterna, så att inget mer kan önskas. Det verkar därför som om Paulus i Romarbrevet hade velat en gång i korthet skriva ner hela den kristna och evangeliska läran och öppna vägen till hela Gamla testamentet. Ty den som har detta brev väl inpräglat i sitt hjärta, han äger utan tvivel inom sig också Gamla testamentets ljus och kraft. Därför må varje kristen i detta brev söka en ständig och trägen övning. Därtill må Gud ge sin nåd! Amen. Slut på "Martin Luthers Företal till Romarbrevet."
En evangeliets förkunnare bör först och främst ställa lagen och synderna i ljuset och på det sättet bestraffa och göra till synd allt i livet som inte sker i kraft av Anden och tron på Kristus. Så ska människorna bringas att känna sig själva och sitt elände så att de blir ödmjuka och söker hjälp. Och så förkunnar även Paulus. I första kapitlet börjar han med att bestraffa de grova synderna och otron som ligger i öppen dag, så som hedningarnas synder gjorde och så som i våra dagar deras synder gör, som lever utan nåd. Aposteln säger: "Guds vrede uppenbaras från himlen" över alla människor för deras gudlösa väsens och deras orättfärdighets skull. Ty om de än vet och dagligen ser att det finns en Gud, så är dock människans natur, utan nådens bistånd, till sitt väsen så ond, att den varken tackar eller prisar honom, utan förblindar sig själv och går ståndigt allt längre i ondska till dess att den utan att blygas först utövar avguderi och sedan de skändligaste synder och därtill lämnar sådant ostraffat hos andra. I andra kapitlet utsträcker han sina straffande ord också till dem som i det yttre synes rättfärdiga men som syndar i det fördolda. Sådana var judarna och i våra dagar alla skrymtare som lever rättfärdigt, men utan kärlek till det goda och som i hjärtat är fiender till Guds lag, men som ändå gärna dömer andra människor. Sådana är alla skenheliga, som anser sig själva rena men ändå är fulla av girighet, hat, högfärd och all orenlighet (Matt 23:25). Det är just sådana som föraktar Guds godhet och som genom sin hårdhet hopar över sig vreden. Som en rätt uttolkare av lagen fritar Paulus sålunda ingen från synd utan förkunnar Guds vrede för alla sådana som med endast naturliga krafter eller med sin fria vilja tror sig kunna leva rätt. Han låter dem inte vara det ringaste bättre än de uppenbara syndarna. Ja, han säger att de är halsstarriga och obotfärdiga. I tredje kapitlet buntar han ihop dem och säger att ingen har något förmer än någon annan, alla är syndare inför Gud. Skillnaden är endast den, att judarna har haft Guds lag, om än många inte har trott på den, vilket dock inte gjort Guds trofasthet och sannfärdighet om intet. Här anför han orden i Ps 51:6 att Gud får rätt i sina ord. Sedan upprepar han åter och bevisar även med Skriftens ord att alla är syndare och att ingen blir rättfärdig genom lagens gärningar, utan att lagen är given endast för att vi ska se vår synd. Därefter börjar aposteln att undervisa om den rätta vägen till rättfärdighet och salighet och säger: "Alla har syndat och saknar härligheten från Gud", och måste bli förklarade rättfärdiga utan att ha förtjänat det genom tron på Kristus, som har förvärvat oss detta genom sitt blod och blivit för oss en "nådastol", givet av Gud, vilket förlåter oss all vår förut begångna synd för att han må visa att endast hans rättfärdighet, som han ger i tron, kan hjälpa oss. Och denna rättfärdighet, som förut blivit intygad genom lagen och profeterna, är nu uppenbarad genom evangelium. Alltså görs lagen gällande genom tron om än lagens gärningar tillsammans med dess berömmelse därigenom slås ner. När nu synden blivit dragen fram i ljuset och trons väg till rättfärdighet blivit framställd i de tre första kapitlen, börjar aposteln i det fjärde kapitlet bemöta några invändningar. Först tar han upp den invändning som vanligtvis hörs från alla dem som hör om tron och hur den gör rättfärdig utan gärningar: Ska man alltså inte alls göra några goda gärningar? Paulus tar då fram Abrahams exempel och svarar: Vad åstadkom då Abraham med sina gärningar, var allt till ingen nytta? Var hans gärningar värdelösa? Aposteln drar slutsatsen att Abraham, utan alla gärningar, blev rättfärdig genom tron allena. Ja, Skriften prisar honom rent av rättfärdig, även före omskärelsens gärning, endast för hans tros skull (1 Mos 15:6). Och om omskärelsens gärning, som dock Gud hade anbefallt honom och som därför var en god lydnadsgärning inte bidrog till hans rättfärdighet, så kan helt säkert inte heller någon annan god gärning bidra något till rättfärdigheten. Nej, liksom Abrahams omskärelse var ett yttre tecken, genom vilket han betygade sin rättfärdighet i tron, så är alla goda gärningar endast yttre tecken som följer av tron, och intygar, så som goda frukter, att människan i sitt hjärta redan är rättfärdig inför Gud. Genom Abraham har Paulus gett ett kraftfullt exempel ur Skriften som bekräftar hans i tredje kapitel framställda lära om tron. Och han anför nu ytterligare ett vittne, nämligen David i Psalm 32, vilken också säger att människan blir rättfärdig utan gärningar, fastän hon dock inte fortsätter att vara utan gärningar sedan hon blivit rättfärdig. Sedan tillämpar Paulus vidare detta exempel på alla andra lagens gärningar och drar slutsatsen att judarna inte kan vara Abrahams arvingar endast på grund av laggärningar. Utan de måste ärva Abrahams tro om de vill vara sanna arvingar, eftersom Abraham före lagen, både före Moses och omskärelsens lag, blivit rättfärdig genom tron och kallad ´allas vår fader som tro´. Till detta kommer att lagen snarare verkar vrede än nåd eftersom ingen fullgör den av kärlek och fri böjelse, så att snarare onåd än nåd kommer genom lagens gärningar. Därför kan tron allena förvärva den åt Abraham utlovade nåden. Sådana exempel är också upptecknade för vår skull, för att också vi ska tro. I femte kapitlet kommer aposteln till trons frukter och gärningar. Sådant som frid, glädje, kärlek till Gud och alla människor samt även trygghet, frimodighet, glatt sinne, mod och hopp i bekymmer och lidande. Ty allt sådant blir följden där tron är rätt, på grund av den oerhörda gåva som Gud har skänkt oss i Kristus, i det han låtit honom dö för oss, innan vi ens kunde bedja till honom om det, ja, medan vi ännu var fiender. Det står alltså fast, att tron förklarar rättfärdig utan alla gärningar, och dock följer inte på det, att man inte ska göra någon god gärning. Nej, de goda gärningarna kan inte utebli. Men om detta vet nu syndarna intet, utan de hittar på åt sig egna gärningar i vilka varken finns frid, glädje, trygghet, kärlek, hopp, frimodighet eller något annat som utmärker tron och en rätt kristlig gärning. Därefter gör Paulus en liten tripp lite vid sidan om så att säga, och berättar varifrån både synd och rättfärdighet, död och liv har sitt ursprung, och ställer då träffande Kristus och Adam mot varandra. Han vill på detta sätt säga: Av den orsaken måste Kristus komma, en andre Adam, vilken gav sin rättfärdighet i arv åt oss genom en ny andlig födelse i tron, liksom den förste Adam gav oss synden i arv genom den köttsliga födelsen. Och därmed blir det fastställt och bekräftat att ingen genom gärningar kan hjälpa sig själv ut ur synden till rättfärdigheten, lika lite som hon kan hindra sin egen födelse. Detta bevisas även därav att den gudomliga lagen, som dock rimligen borde hjälpa, om alls någonting skulle kunna hjälpa till rättfärdighet, så långt ifrån har bringat hjälp, då den kom, att den fastmer förökat synden. Ty den onda naturen blir bara så mycket mer fientlig mot lagen och så mycket angelägnare att tillfredsställa sin egen begärelse ju mer lagen förbjuder det. Lagen gör följaktligen Kristus än mer nödvändig och kräver än mer nåd, som kunde komma den mänskliga naturen till hjälp. I sjätte kapitlet tar aposteln upp trons särskilda och underfulla verk. Och andens strid mot köttet för att helt döda den ännu kvarlevande synden och de begärelser som finns kvar efter mottagandet av rättfärdigheten. Han lär oss att vi inte genom tron har blivit så frigjorda från synden att vi skulle kunna vara overksamma, lata och säkra, som om det inte mer fanns någon synd hos oss. Synd finns där, men den tillräknas inte till fördömelse, på grund av tron, vilken strider mot den. Därför har vi tillräckligt att göra med oss själva hela livet igenom, om vi ska kuva vår kropp, döda dess lustar och tämja dess lemmar, så att de blir anden underdåniga och inte följer begärelserna. På detta sätt må vi förenas med Kristus i en lika död och uppståndelse och uppnå fullbordan av vårt dop (vilket också är ett tecken till syndens dödande och nådens nya liv), till dess att vi i fullkomlig renhet från alla synder även kroppsligen uppstå med Kristus samt leva med honom i evighet. Och det kan vi göra, säger han, eftersom vi är under nåden och inte under lagen. Så här utlägger han det: Att vara utan lag betyder inte alls detsamma som att inte ha någon lag och göra vad man behagar. Utan att vara under lagen det är att utan nåden umgås med lagens gärningar. Då härskar sannerligen synden genom lagen, eftersom ingen av naturen älskar lagen, och detta är en svår synd. Men nåden gör att vi älskar lagen. Så är då ingen synd mer, och lagen står oss inte mera emot, utan är ense med oss. Och detta är den rätta friheten från synden och lagen, om vilken han skriver i slutet av kapitlet, att det är en frihet till att av fri böjelse göra endast det goda och utan lagens tvång leva rätt. Därför är friheten en andlig frihet som inte upphäver lagen utan skänker det som lagen kräver, nämligen fri böjelse och kärlek. Därmed blir lagen tillfredsställd och har inte mer att utkräva och fordra. Det är, som om du stod i skuld till en fordringsägare och inte kunde betala. Då kunde du bli kvitt skulden på två sätt: antingen genom att han inget tog av dig utan rev sönder skuldbrevet, eller också genom att en godhjärtad man betalade för dig och gav dig möjlighet att döda skuldbrevet. På detta senare sätt har Kristus gjort oss fria från lagen. Därför är det inte fråga om en lössläppt, köttslig frihet, som inte skulle vara skyldig till något, utan en frihet, som gör mycket, ja, allt, och så blir fri från skuld och från lagens krav. I sjunde kapitlet använder aposteln en bild för att bekräfta vad han sagt. Han hämtar den från äktenskapet. När en man dör så är hans hustru fri. Den ene är inte längre bunden av den andre. Det är inte så, att kvinnan inte får eller kan ta en annan man, tvärtom har hon först nu frihet att ta en annan, något hon förut inte kunde innan hon var löst från den förste mannen. På liknande sätt är vårt samvete bundet vid lagen under den syndiga gamla människan. Om denna dödas genom Anden, så är samvetet fritt, och de båda är inte längre bundna vid varandra. Det ska inte förstås som om samvetet inte hade något att göra, utan först nu ska samvetet på allvar hänge sig åt Kristus (den andre mannen) och bära livets frukt. Sedan beskriver Paulus utförligare syndens och lagens natur, hur genom lagen synden får riktigt liv och styrka. Ty den gamla människan blir endast så mycket fientligare mot lagen, som hon inte kan betala vad lagen kräver. Ty synd är hennes natur och hon kan inte av sig själv något annat. Därför är lagen hennes död och vållar alla hennes lidanden. Det ska inte förstå som om att lagen skulle vara ond, men den onda naturen kan inte uthärda det goda eller att lagen utkräver det goda av henne. Lika lite kan en sjuk fördra att man kräver av honom att han ska springa eller hoppa och annars vara frisk. Därför drar Paulus här den slutsatsen att där man rätt lär känna lagen och förstår den allra bäst, där åstadkommer den inget mer än att den erinrar oss om vår synd och dödar oss genom densamma och gör oss förtjänta av den eviga vreden, vilket man grundligt får lära sig och blir övertygad om i samvetet när det på allvar träffas av lagen. Man måste med andra ord ha något annat, något mer än lagen, för att människan ska bli älskad och salig inför Gud. Men de som inte rätt känner lagen är blinda och går i sin oblyghet ända dit att de tror sig med gärningar kunna uppfylla lagens krav. Ty de vet inte hur mycket lagen begär, nämligen ett hjärta med villigt och glatt sinne. Därför ser de inte Moses verkliga ansikte, täckelset ligger över det och döljer det. Sedan visar Paulus hur ande och kött strider mot varandra i människan. Han framställer sig själv som exempel för att vi må lära oss att rätt förstå hur det går till att döda synden i vårt inre. Och han kallar både köttet och anden en lag, ty liksom det utmärker den gudomliga lagen att driva på och utkräva, så driver även köttet på och pockar och rasar mot anden och vill ha sin vilja fram. Å andra sidan driver anden på och ställer krav mot köttet och söker göra sin vilja gällande. Denna tvekamp pågår inom oss så länge vi lever. Hos den ene mer, hos den andre mindre, allt eftersom anden eller köttet får övertaget. Och likväl är hela människan själv på en gång både ande och kött, och hon strider mot sig själv till dess att hon blir helt andlig. I åttonde kapitlet tröstar aposteln dem som kämpar och säger, att köttet inte kan fördöma dem. Och han visar vidare vilka anden och köttet är till sin natur, samt hur anden kommer från Kristus som ger oss sin helige Ande. Och Anden gör oss andliga och kuvar köttet och ger oss visshet, att vi - hur häftigt än synden rasar i oss ? dock är Guds barn så länge vi endast lyder Anden och står synden emot för att döda den. Och eftersom inget är så nyttigt till att kväva köttet som kors och lidande, så tröstar han oss med att vi i lidandet erhåller hjälp av Anden, kärleken och allt skapat, i det att nämligen dels Anden inom oss suckar, dels skapelsen med oss väntar ivrigt efter befrielse från köttet och synden. Vi kan då se, att dessa tre kapitel (6-8), uppfordrar till ett enda trons verk, nämligen det som består i att döda den gamle Adam och underkuva köttet. I nionde, tionde och elfte kapitlet undervisar aposteln om Guds eviga rådslut, varav det ytterst beror, vem som ska tro eller icke tro, bli löst från synden eller inte bli det. Detta för att vår salighetssak fullständigt skulle tas ur våra händer och läggas endast i Guds hand. Och detta är också i högsta grad alldeles nödvändigt. Ty vi är så svaga och vankelmodiga, att om det berodde på oss, skulle i sanning inte en enda människa bli salig. Djävulen skulle då besegra alla. Men då det är tillförlitligt att Guds rådslut inte kan göras om intet och att ingen kan förhindra det, så har vi ännu hopp mot synden. Och här måste en gräns sättas för gudlösa och förmätna andar, som genast vill pröva sitt förstånd på dessa frågor och börjar med det högsta, nämligen att i förväg utrannsaka den gudomliga utkorelsens bottenlösa djup och till ingen nytta grubbla över om de är utkorade. Sådana måste störta sig själva i fördärvet så att de antigen förtvivlar eller också låter allt gå vind för våg. Men följ nu detta brev i dess ordning. Låt dig angelägen vara att först tänka på Kristus och evangelium, så att du må lära känna din synd och hans nåd, och sedan strida mot synden, så som de åtta första kapitlen lär dig. Därefter, när du kommit till åttonde kapitlet, där det talas om kors och lidande, ska du lära dig förstå, vilken tröst som ligger i läran om utkorelsen, om vilket kapitlen 9-11 handlar. Ty endast i lidande, kors och dödsnöd kan man syssla med utkorelsen, utan att det blir till skada och ger upphov till fördold vrede mot Gud. Därför måste Adam först vara helt död innan man kan fördra denna lära och dricka av det starka vinet. Vakta dig därför väl, så att du inte dricker vin medan du ännu är i behov av modersmjölken. Varje lära har sitt mått, sin tid och ålder. I tolfte kapitlet undervisar aposteln om den rätta gudstjänsten. Och han gör alla kristna till präster: de ska offra, inte pengar eller boskap, så som lagen bjöd, utan sina egna kroppar, med dödande av begärelserna. Därefter beskriver han de kristnas yttre vandel i Andens rike, hur de ska undervisa, predika, styra, tjäna giva, lida, älska, leva och handla mot vän och fiende och alla människor. Sådana gärningar gör en kristen. Ty, som förut sagts, tron är inte overksam. I trettonde kapitlet föreskriver han att man ska ära och lyda den världsliga överheten som är av Gud förordnad. Om den än inte kan göra människorna fromma inför Gud, så åstadkommer den likväl så mycket att de fromma i yttre avseende har fred och beskydd, och att onda människor inte alldeles fritt kan göra orätt, och göra det ostört och utan fruktan. Därför bör också de fromma hålla överheten i ära om de än för sin del inte har behov av den. Till sist sammanfattar han allt i kärleken och framställer Kristus så som exempel i allt: Så som han har gjort mot oss, så ska även vi göra och efterfölja honom. I fjortonde kapitlet lär han oss att gå varligt fram med de samveten som är svaga i tron, och skona dem, så att vi inte använder den kristna friheten till de svagas skada utan till deras uppbyggelse. Ty om man inte gör så blir följden missämja och förakt för evangeliet, vilket senare dock är oss alla av största vikt. Därför är det bättre att ge efter något för de svaga i tron, till dess att de blir starkare, än att evangeliets lära alldeles skulle gå under. Och att göra så är en synnerligen kärlekens gärning, som väl även nu är av största vikt då man utan allt nödtvång hänsynslöst oroar svaga samveten genom köttätande (på fastedagar) och andra friheter, innan de lärt sig känna sanningen. I femtonde kapitlet framställer han Kristus som ett föredöme och manar oss att ha fördrag även med andra svaga, nämligen sådana som på ett eller annat sätt är klena och fångna i uppenbara synder och dåliga seder. Dessa får man inte stöta bort utan måste fördra dem, till dess även de bättrar sig. Ty så har Kristus gjort med oss och gör så ännu varje dag. Han har fördrag med oss och våra mångfaldiga fel och vårt bristfälliga liv och all annan ofullkomlighet, och hjälper oss ständigt. Till sist ber aposteln för församlingen, prisar den och anbefaller den i Guds händer. Han talar om sitt ämbete och sin predikan och beder dem vänligt att delta i insamlingen till de fattiga i Jerusalem. Allt vad han talar om och sysslar med är idel kärlek. Det sista kapitlet är ett kapitel med hälsningar. Men däri inskjuter han en varning för människoläror som tränger sig in vid sidan av den evangeliska läran och vållar anstöt. Det är, som om han hade förutsett att det från Rom och genom romarna skulle komma de vilseledande och anstötliga kyrkomötesbesluten och påvebuden och hela vimlet av mänskliga lagar och bud. Allt detta som nu dränker hela världen och som undanträngt detta brev och hela den heliga Skrift tillika med Anden och tron, så att inget mer återstår än avguden buken. Men Paulus, Skriftens och Andens och trons tjänare, bannar här med hårda ord den avguden. Gud frälse oss från dem! Amen. Vi finner således i detta brev i rikaste mått vad en kristen behöver veta, nämligen vad lag, evangelium, synd, straff, nåd, tro, rättfärdighet, Kristus, Gud, goda gärningar, kärlek, hopp, kors är för något och hur vi ska bete oss mot oss själva samt mot alla andra människor om hon än är rättfärdig eller syndare, stark eller svag, vän eller fiende. Och all sin undervisning bestyrker aposteln med förträffliga bevis ur den heliga Skrift och bevisar det även genom exempel från sitt eget liv och från profeterna, så att inget mer kan önskas. Det verkar därför som om Paulus i Romarbrevet hade velat en gång i korthet skriva ner hela den kristna och evangeliska läran och öppna vägen till hela Gamla testamentet. Ty den som har detta brev väl inpräglat i sitt hjärta, han äger utan tvivel inom sig också Gamla testamentets ljus och kraft. Därför må varje kristen i detta brev söka en ständig och trägen övning. Därtill må Gud ge sin nåd! Amen. Slut på "Martin Luthers Företal till Romarbrevet."
Kommentarer
Trackback
