Rodney Howard-Browne & "TorontoVälsignelsen"

Howard-Brownes undervisning

När jag läste Howard-Brownes bok "Vidrörd av Gud" måste jag instämma i mycket av hans undervisning. Han koncentrerar sig både i sin bok och i sina predikningar, på Guds smörjelse, vad den är, och vilket ansvar den för med sig och vilka fallgropar som finns. Han uppmanar till ett heligt liv och till att söka Gud med hela sitt hjärta.

Howard-Browne konstaterar att Guds smörjelse inte är en formel utan en gemenskap med Jesus. Howard-Browne säger att den tidiga kyrkan hade själva innehållet medan vi i vår tid bara har formeln kvar. Han säger också att Guds kraft borde vara påtaglig och en verklighet i våra liv.

Jag måste hålla med om att detta är ett problem i våra kyrkor idag. Oftast söker man efter undren och miraklen enbart för dess egen skull eller så försöker man sig på 12-stegsprogram och personlighetstester för att få reda på sina andliga gåvor. Resultatet blir total förvirring.
Howard-Browne ställer sig också tveksam till en del överdrifter i andlig krigföring -- när man skriker och rasar mot djävulen i stället för att be. Han kallar det ett "andligt Nintendo spel" och anklagar många för att leva i en fantasivärld angående andlig krigsföring.

Howard-Browne riktar många anklagelser mot självutnämnda profeter och apostlar. Han kallar dem "karismatiska gurus" som alltid uttalar tvetydiga profetior eller apostlar vars största ambition är att få bestämma över andra om så bara några få. Svaret på dessa missförhållanden är -- säger Howard-Browne -- att vara ledd av Guds Ande, att vara lik Jesus som sade att han endast kunde göra vad Fadern sade åt honom att göra.

Medan Rodney Howard-Browne delger oss värdefulla sanningar, avslöjar han också hur en del s.k gudsmän arbetar. Deras utsida stämmer inte alltid överens med insidan. Han berättar hur en del predikanter faktiskt köper stora korståg i tredje världen och betalar en dollar per man eftersom stora åhörarskaror gör sig bra på TV (och i färgglada broschyrer). På så sätt motiverar dessa predikanter människor i rika länder att skänka mer pengar till sina organisationer. (Jag vill påpeka att inte alla evangelister med inriktning på u-länderna gör sig skyldiga till sådant)

Howard-Browne fördömer också dem som via postorder skickar krims-krams till folk och utlovar Guds smörjelse om dessa småsaker används som kontaktpunkter. Detta till trots skäms inte Howard-Browne för att berätta att Oral Roberts lade händerna på honom. Seden med kontaktpunkt och "seedfaith" - metoderna hör till Oral Roberts traditioner. Men Howard-Brownes undervisning om hur pastorer bör handskas med pengar är bra.

"Om Gud inte kan anförtro oss Mammons orättfärdiga pengar, hur ska han då kunna anförtro oss den sanna rikedomen från himlen? Det är inte så underligt att vår tids kristna så sällan får uppleva Guds kraft såsom den beskivs i Apostlagärningarna."

Här har vi äntligen den springande punkten som gör att vi skriver detta. Församlingen förväntar sig att Gud ska arbeta övertid för att välsigna oss med sina gåvor och under. Ändå är det så att kyrkan i stort har ett ledarskap som präglas av misskötsamhet och låt gå mentalitet. Väldigt få är villiga att bli granskade i ljuset av Guds normer. Det är just i ansvarsfrågan som jag inte kan dela Howard-Brownes resonemang --särskilt när det gäller att avslöja dem som kommer med falska läror. Han anser att det är fel att kritisera den som säger sig vara en Guds man. Han har skarpa ord för dem som vill ställa sådana män till svars:

"Det är förvånande att det alltid är de som inget vill göra för Gud som vet hur saker och ting ska göras. Det finns organisationer som börjar med att avslöja sekterna men sedan vänder sig mot Kristi kropp likt kannibaler. De baserar hela sitt arbete på Guds tjänares misslyckanden".

Det där gör ont. Men jag tänker inte be om ursäkt. Satan verkar i kyrkan likaväl som utanför den. De farligaste lärarna är de som vunnit människors förtroende genom att predika bibliska sanningar men som sedan lägger till obibliska och utom-bibliska felaktiga läror. Lite surdeg syrar hela degen.

När vi avslöjar obibliska läror är det viktigt att göra det utan att fördöma hjärtat hos dessa falska lärare. Det är de olika lärofrågorna vi måste ta upp, frimodigt och i all ödmjukhet. Därför behöves något, som få kristna i våra dagar längtar efter, nämligen urskillningens nådegåva. Urskillning innebär att utifrån Guds Ord känna igen felaktiga läror. Det är inte alltid det har att göra med demoner. Guds Ord är den enda måttstocken för att bedöma trossatser och olika religiösa beteenden.

Howard-Browne kristiserar gärna dem som försöker bedra och utnyttja Kristi kropp. Men han vill inte namnge någon. Han anklagar många för bristande integritet, men samtidigt delar han talarstol med just sådana män.

Hur kan en sann Herrens tjänare uppträda tillsammans med män som hävdar att vi är gudar och att det inte är Jesus död som frälsar oss utan hans lidande i Helvetet och som uttalar förbannelser över människor som inte ger pengar till deras rörelser och säger att Gud ska överge dem, och att de ska råka ut för skilsmässor och ekonomiska svårigheter och liknande. Ändå är det sådana budskap som kommer från dem Howard-Browne samarbetar med.

Hur kan en gudsman vilja ta emot handpåläggning av någon som gång efter annan hävdat att Gud befallt honom att göra något men att det sen inte blir gjort och ingen utlovad välsignelse kommer. Det enda som händer är att människor frånluras sina pengar. Det smärtar mig att någon som kan undervisa så fint på många områden kan gå emot sina egna ord. Howard-Browne insisterar på att gudsmän måste ha integritet. Han påstår: "Det enda jag gör på mina möten är att jag låter den helige Ande komma och verka fritt."

Jag anser att detta uttalande är falskt, när vi ser hur det verkligen går till på Howard-Brownes möten. Låt oss vänta med att bedöma om Gud vill fylla oss med glädje på skratt i Anden-lärans sätt eller inte. Låt oss först fråga: Hur manifesteras den här glädjen på mötena?

Ett Howard-Browne möte

Det följande är ett koncentrat av ett möte som hölls i Carpenter's Home Church och även sändes via TBN (Trinity Broadcasting Network). Händelserna återges ordagrant och är typiska för Howard-Brownes möten. Ibland kommenterar vi händelserna.

Rodney Howard-Browne börjar med att uppmana publiken att inte acceptera något bara för att det sägs ske i Herrens namn. Han gör sig lustig över dem som hamnat i stel formalism och ritualism och ger exempel på människor som handlar "i köttet."

"Det som sker enbart för symboliken, ritualen och traditionens skull blir till en religiös snara som kväver dig och berövar dig glädjen att tjäna Jesus."

Det finns inget att invända mot det. Howard-Browne sa faktiskt en hel del som kan styrkas av Guds Ord. Det är inte detsamma som att säga att han undervisade utifrån Bibeln. Jag har faktiskt sällan sett honom göre det.

Han uppmanar till försiktighet med handpåläggning -- smörjelsen måste finnas: "Det är viktigt att inte lägga tomma händer på någon för då får dom ändå ingenting."

Det låter ju bra. Men sedan fortsätter han med att säga att närhelst någon har lagt händerna på honom har han inte brytt sig om vem det var. Han bara förväntade sig att Gud skulle göra något och han har aldrig blivit besviken.

Hur ska han ha det egentligen? Kan en människas förväntan tvinga Guds hand att verka genom händerna hos en människa som inte är smord? Vilket kapitel och vilken vers stöder ett sådant synsätt? Och varför lyder han inte sitt eget råd? Detta är bara ett exempel på hur ologiskt man resonerar och agerar i den karismatiska väckelsen.

Att alla kan lägga händer på alla är precis vad som praktiseras inom Vineyard-församlingarna. Alla uppmuntras att lägga händerna på dem som sitter intill dem. Det var en av anledningarna till att jag lämnade Vineyardrörelsen efter ett och ett halv år. Jag förskräcktes över hur lättvindigt man praktiserade handpåläggning. Ingen vilt främmande människa skull få lägga sina händer på mig.

Howard-Browne talar sig varm för Vineyardrörelsen samtidigt som han förlöjligar just sådant som de sysslar med. Återigen, hur ska han ha det? Han hånar också dem som utannonserar profetskolor. Helt riktigt slår han fast att man inte kan gå i skola för att utbilda sig till profet.

På det hela taget finns det inte mycket att anmärka på hans predikan trots att Skriften sällan citeras. Syftet med predikan var att skapa förtroende för honom till skillnad från andra icke namngivna predikanter.

Under predikans gång kunde man höra enstaka rop och skratt från publiken men det rådde ganska god ordning. Efter en stunds ganska god undervisning om smörjelsen och Andens gåvar kallar Howard-Browne fram en pastor som kvällen innan sagt sig vara redo att skriva in sig på psykiatrisk klinik. Howard-Browne lovar honom en dubbel dos av den helige Ande och lägger händerna på mannen som genast faller till golvet. Howard-Browne sätter ena foten på mannens mage och uttalar att mannen kommer att vara helt förändrad från och med detta ögonblick. Just här börjar förberedelsen för skrattutbrotten bland publiken (och Howard-Browne motsäger därmed sitt förnekande av att framkalla skratten).

Någon frågade "varför satte du din fot på honom?" "Därför att jag inte kände för att böja mig ner och lägga handen på honom." Publiken exploderar i skratt, och sedan bara fortsätter det. Howard-Browne böjer sig över mannen och säger, "sätt igång, bara låt det bubbla upp från din mage." Mannen skrattar lite till. "Mer!" Mannen anstränger sig ytterligare. "Mer!" Han tvingar fram ett ljud som låter som en hönas kacklande. "Mer!" Mannen sparkar i luften med ben och fötter och skrattar, "Ho! Ho! Ho"" Howard-Browne: "Detta kallas den helige Andes aerobics!" Publiken bara älskar detta. Mannens hustru får en liknande behandling. Efter att ha fallit till golvet, ber hon lågmält. Howard-Browne säger åt henne att inte bedja. Istället uppmanar han henne: "Glädje! Glädje! Glädje!"
En efter en kallas fram för att ta emot hans smörjelse. Om de inte skrattar blir de uppmanade att göra det. En man ligger där på golvet, även han ber sakta. Howard-Browne tilltalar honom på följande sätt: "Sluta nu be och låt glädjen bubbla upp från din mage. Glädje. Glädje. Glädje. Be inte! Skratta!"

Publiken skattar desto mera när han går från den ene till den andre och får dem att skratta. Howard-Browne sparkar till en man på foten. "Du måste låta den där glädjen bubbla upp från magen. Sluta be och låt glädjen bubbla fram. Jag sa, sluta be, låt glädjen bubbla fram ur magen!"

Han fortsätter till ännu en: "Du också. Låt glädjen bubbla upp ur magen! Detta är inget bönemöte! Glädje! Glädje! Glädje! "Publikens begeistring ökar. Det jag skildrat ovan motsäger påståendet att skrattet är spontant och okontrollerbart. Oftast tvingas det fram.

Howard-Browne går tillbaka till den förste som han sparkade till på foten och förebrår honom: "Varför lyssnade du inte till predikanten? Varför lyssnade du inte till predikanten? Jag sa, skratta!" Efter denna omilda behandling gör mannen ett ansträngt försök att brista ut i skratt. Så ser det "spontana" och "okontrollerbara" skrattet ut.

Sedan övergår Howard-Browne till att håna dem som inte vill delta i skratt-uppvisningen. Han tar på sig en allvarlig min och fortsätter. "En del människor säger: 'jag vill inte ha den där glädjen, broder Rodney, (hans ansikte mörknar alltmer). Jag är så glad och nöjd ändå. 'Min farfars far var sorgsen. Min farfar var sorgsen. Min far var sorgsen, och just innan han dog såg han på mig och sade, min son vill du föra familjetradtionen vidare? och jag svarade ja.' Rop och tjut hörs från publiken när de stämmer in i det hånfulla skrattet.

Howard-Browne fortsätter att förlöjliga dem som inte är öppna för den helige Ande (dvs falla till golvet och skratta) och slår sedan till en man, i huvudet, som sitter i främsta raden. Mannen faller omkull och sparkar och vif- tar med ben och armar. Skrattet böljar genom publiken.

Precis som Benny Hinn brukar göra, gör Howard-Browne en svepande rörelse med händerna, och männ- iskor rasar ihop. Han börjar citera Petrus i Apostlagär- ningarna 2: "Dessa är inte druckna som ni tror..." Han lägger händerna på den kvinna i första bänkraden, varpå hon börjar skrika och skaka i händerna som om hon var spastisk. Han påpekar att hon är pastorsfru. I själva ver- ket är större delen av de främre bänkraderna fyllda med pastorer och deras fruar.

När han återupprepar "Dessa är inte druckna som ni tror," så börjar "en drucken" sin uppvisning. Där han sitter i sin bänk, kastar en man sitt huvud bakåt och skrattar hjärtligt samtidigt som han sparkar ena benet rakt ut. Plötsligt störtar han upp från sin stol och börjar tuffa runt runt som ett lokomotiv i en snäv cirkel. Så vänder han sig ansikte mot ansikte med Howard-Browne, sparkar rakt ut med ena benet och drattar på ändan. Ännu en man hoppar upp från sin plats och uppför sig precis likadant. Lite senare reser sig den förste mannen upp från golvet och stapplar omkring och ler fånigt på ett "låtsas-drucket" sätt, gör honnör för Howard-Browne och sätter sig på sin plats igen. Helt uppenbart är allt detta en mycket medveten uppvisning men Howard-Browne och publiken sväljer det med hull och hår. Så fortsätter det resten av kvällen.

Dryckenskap

Rodney Howard-Browne tycker om att kalla sig "den helige Andes bartender" som bjuder på den heta karis- matikens "nya vin." Från ett tidigare möte än det vi nyss beskrivit, lär han, att om det finns dryckenskap i den fysiska världen, så måste det också finnas dryckenskap i den andliga världen. För att bevisa detta ologiska an- tagande citerar han Apg. 2 för att påstå att lärjungarna vid pingsten uppförde sig som om de var druckna.

Plötsligt ställer sig en man på andra bänkraden upp. Han är iklädd långbyxor och en oknäppt sportjacka som visar att mannen också bär hängslen. Han sätter tummarna under hängslena, kastar huvudet bakåt och anlägger ett fåraktigt, självbelåtet leende. Han plirar med halvslutna ögon mot mötesdeltagarna medan han svajar fram och tillbaka. Sedan dimper han ner på sin plats och nickar som en drucken och ler mot Howard-Browne som njuter högeligen av det. Många högljudda skratt följer.

Den här mannen var samme "druckne man" som gav sin föreställning på det tidigare nämnda mötet. Jag vet inte om han tillhör Howard-Brownes "rekvisita" eller bara tycker om att följa honom från möte till möte. Hur som heltst, var även denna första "föreställning" medveten. Kan inte Howard-Browne urskilja att denne man endast söker uppmärksamhet -- att han inte är "drucken i Anden" på riktigt som Howard-Browne påstår. Och vad är "drucken i Anden" för något? Skriften talar inte alls något om detta. Skratt i Anden-anhängarna citerar Apg. när de påstår att det är helt rätt att spela drucken av den helige Ande. Men säger verkligen Apg. 2 att något sådant kommer från Gud?

Låt oss se vad Apg. 2 egentligen säger och analysera det i sitt sammanhang: "Och när pingstdagen kom var de alla församlade...Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål med de ord som Anden ingav dem. I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran och förvirringen blev stor här och var hörde man just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas?...I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro och de frågade varandra: Vad betyder detta? Men andra gjorde sig lustiga och sade: De har druckit sig fulla på halvjäst vin. Då steg Petrus fram och tog till orda och sade till dem: Judar, ja alla ni som bor i Jerusalem, detta skall ni veta, lyssna till mina ord. Det är inte som ni tror att de här männen är berusade, det är ju bara morgon. Nej, detta är vad som sagts genom profeten Joel."

Verserna 1-12 lär tydligt att lärjungarna kom från det övre rummet under den helige Andes smörjelse och bör- jade predika Evangeliet på de språk som de som var närvarande talade. Fastän åhörarna kunde urskilja sina egna språk kunde de höra de andra språken på samma gång. De som hånade, lyssnade inte till budskapet utan hörde bara en massa babbel. Därför anklagade de lärjungarna för att vara berusade.

Verserna 14-34 återger Petrus tal till folkmängden, där han uppmanar dem att tro på Herren Jesus Kristus och ångra sina synder. Verserna 35-47 berättar om denna vädjans resultat.

När lärjungarna anklagades för att vara druckna, stapplade de inte omkring på det sätt som är så karaktäristiskt för dem som är "berusade" av skratt i Anden. Nej, lärjungarna anklagades för dryckenskap eftersom när man hörde sitt eget språk talas, hörde man även andra språk. Inte heller var det alla som anklagade dem utan bara de hånfulla. Det var ett fenomen som de ej kunde förstå utan i deras öron lät det som babbel. Petrus tillrättavisade dem och många av dem ångrade sina synder och föddes på nytt genom Guds Ande. Vidare visar Apg. 3 och 4 att lärjungarnas aktiviteter efter pingst resulterade i förföljelse från det religiösa etablissemanget. Dagen religiösa etablissemang förföljer nu inte skratt i Anden-folket utan sluter dem i sin famn.

Man kan absolut inte tyda Apg. 2 på ett sådant sätt att lärjungarna uppförde sig som druckna -- och de uppträdde absolut inte som komiker som spelar druckna. Inte heller kan Apg. 2 eller Ef. 5:18 fås till att betyda att den helige Ande vill få oss att förlora kontrollen över oss själva.

Fel tillämpning av skriften

Det är inte bara Apg. 2 som tillämpas fel av skratt i Anden-folket. När man lyssnar till Howard-Browne och andra finns det knappast något skriftställe som man inte förvanskar till att passa deras upplevelser. Detta borde vara nog för att tjäna som uppmaning till försiktighet eller rent av tillbakavisande av dessa upplevelser.

När det gäller Apg. 2, citerar skratt i Anden-folket gärna Ef. 5:18 som bevis för att andeuppfyllelsen kan resultera i att man uppför sig som en drucken. Denna feltolkning blir uppenbar för den som tar sig tid att läsa Ef. 5:18 i sitt sammanhang:" Berusa er inte med vin, där börjar lastbarheten, utan låt er uppfyllas av Anden och tala till varandra med psalmer och hymner och andlig sång. Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta, och tacka alltid vår Gud och Fader för allt i vår Herre Jesus Kristi namn. Underordna er varandra i vördnad för Kristus." (Ef. 5:18-21)

Den rätta innebörden av att vara fylld av Anden visas tydligt i verserna 19-21. Dessa aktiviteter reflekterar inte något sanslöst tillstånd av redlös berusning, de vittnar snarare om en helig attityd av tillbedjan och uppbyggelse.

Det som händer under dessa skratt i Anden-möten är rena rama exhibitionismen som spelas upp inför en grupp andliga voyeurer. Enligt min åsikt kan det liknas vid andlig pornografi, den kittlar sinnena på ett ogudaktigt sätt. Människor som söker och ägnar sig åt detta kan inte få nog. Till slut växer deras hunger efter mer och mer bisarra saker.

Det var inte nog för dem att tro att de talade i tungor. Nu måste de skälla som hundar, ryta som lejon, kackla som hönor och ragla omkring likt drukna, alltsammans i Anden. Vad är det som härnäst ska ske "i Anden?" Jag ryser vid blotta tanken.

Denna exhibitionism kan också ses som en upplevelse-livsstil med gruppterapi där skrattet ersätter primalskriket som renings- och frigörelsefaktor. Fungerar det? Ytligt sett, ja. Människor mår bättre. De känner sig lyckligare. Den som skrattat riktigt gott känner sig bättre efteråt. Jag mådde bättre efter att ha sett en bra komedi. Som en man, på ett möte (en psykolog) sa, när han låg skrattande på golvet: "Ett skratt är en god läkedom." Detta var ett felcitat från Ordspråksboken 17:22 "Ett glatt hjärta är en god läkedom, men ett brutet mod tar märgen ur benen." Det finns en viss skillnad mellan ett gott hjärta och skratt. Skratt kan vara bra och dåligt beroende på omständigheterna. Ett glatt hjärta återspeglar Herrens glädje vid de tillfällen som är passande. Det finns rätta tillfällen för skratt likväl som det finns rätta tillfällen för gråt.

"Allting har sin tid och allt som sker under himmelen har sin stund...Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid."(Pred. 3:1-4) Det som utspelar sig under dessa möten är inget passande skratt. Det tvingas fram i den helige Andes namn. Skriften varnar för opassande skratt: "Bättre är grämelse än skratt, ty av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl. De visas hjärtan är i sorgehus och dårarnas hjärtan i hus där man gläds." (Pred. 7:4-5) "Ty som sprakandet av törne under grytan, så är dårarnas skratt. Också detta är fåfänglighet. (Pred. 7:7) Passande skratt och fröjd i Herren välkomnas av den troende. Men skratt som hånar dem med en avvikande åsikt, att tvinga någon till skratt och att göra anspråk på den helige Andes smörjelse över sådant skratt -- allt detta är synd. Det är ett bevis på att man befinner sig i dårarnas hus.