Predikan av Jonathan Edwards

 

 

 

 

 

"Den tid då deras fot skall vackla." 5 Mos 32:35

I denna vers är Guds hämnd hotande över de otroende israeliterna, de som var Guds osynliga folk och levde under nåden men som trots alla Guds underbara gärningar mot dem förblev rådlösa utan att förstå (v 28). Trots all himmelsk bearbetning födde de fram bitter och giftig frukt, vilket verserna 33-34 visar.

 

Den formulering jag valt för min text - "den tid då deras fot skall vackla", som relaterar till det straff och den undergång som dessa ogudaktiga israeler var utlämnade till - tycks innebära följande: De var alltid utlämnade till undergång, likt den som står eller vandrar på hala ställen alltid är utlämnad till att falla. Detta är underförstått genom det sätt som fördärvet kommer över dem, beskrivet som att deras fot vacklar. På samma sätt uttrycks det i Ps 73:18, "På hal mark ställer du dem, du störtar ner dem i fördärvet." Det betyder att de alltid var utlämnade till plötslig och oväntad undergång, likt den som vandrar på hala ställen och i varje ögonblick kan falla och inte kan förutse nästa ögonblick om han ska stå eller falla. Och när han sedan faller sker det i ett ögonblick utan varning. Om detta handlar Ps 73:18-19, "På hal mark ställer du dem, du störtar ner dem i fördärvet. Hur plötsligt går de inte under!"

 

En annan sak som är underförstått är att de är benägna att falla av sig själva utan att bli nedkastade av någon annans hand, likt den som står på hal mark inte behöver något för att falla förutom hans egen tyngd.

 

Orsaken till varför de inte redan fallit eller faller nu är endast den att Guds bestämda tid ännu inte har kommit. För det står att när "den tid" kommer, dvs när den utsatta tiden är inne, då ska deras fot vackla. Då ska de utlämnas till att falla, vilket de av deras egen tyngd är benägna till. Gud ska inte mer hålla dem uppe på dessa hala ställen utan ska låta dem gå, och då, i det ögonblicket, ska de falla i fördärvet, likt den som står på lutande hal mark på kanten av en avgrund - han kan inte stå rak och så fort han vacklar faller han genast och är förlorad.

 

Jag vill nu hävda följande: Det finns ingenting som någonsin kan hindra ogudaktiga människor från helvetet förutom Guds välvilja. Med Guds välvilja menar jag hans suveräna och enväldiga välvilja som inte kan hindras av något krav eller något hinder eller från någon skyddande hand över de gudlösa under något ögonblick, nej, ingenting förutom Guds vilja till syvende och sist.

Sanningen av denna iakttagelse må framgå genom att beakta följande: Det finns ingen brist på kraft och makt i Gud att under vilket ögonblick som helst kasta ogudaktiga människor i helvetet. Människohänder har ingen styrka när Gud står upp. Den starkaste har ingen kraft att då stå emot, inte heller kan någon befria från Hans hand.

 

Gud inte bara förmår att kasta de ogudaktiga till helvetet, han kan också mycket lätt göra det. Ibland kan en jordisk härskare få brottas med många problem för att underkuva en upprorsmakare som har funnit möjligheter att befästa sig och gjort sig mäktig genom ett stort antal män. Men så är inte situationen med Gud. Det finns ingen fästning som kan försvara sig mot Guds kraft och makt. Om än människor i mängd går samman, ja, om en stor hop av Guds fiender förenar sig och sluter sig samman så kommer de lätt att smulas sönder. De är lika en stor och lätt hög av agnar i virvelstormen, eller som en mängd torra flisor framför förtärande flammor.

 

För oss är det lätt att trampa på och krossa en mask som vi ser kräla på marken. Det är lätt för oss att klippa eller bränna av en tråd som något hänger på, likaså lätt är det för Gud, när han så behagar, att kasta sina fiender ner till helvetet. Vilka är vi, att vi tror oss kunna stå inför honom för vilken jorden skakar när han tillrättavisar och för vilken bergsklipporna slungas ner?

 

De förtjänar att kastas i helvetet. Gudomlig rättvisa står inte i vägen för det och har inget att invända mot att Gud använder sin makt att när som helst fördärva dem. Tvärtom, rättvisan kräver med hög röst ett ändlöst straff för deras synder. Gudomlig rättvisa säger till varje träd som bringar fram Sodomsfrukt: "Hugg ner det! Varför skall det få suga ut jorden?" Luk 13:7. Den gudomliga rättvisans svärd svingas i varje ögonblick över deras huvuden, och det är inget annat än hans suveräna nåd och vilja som håller den tillbaka. De är redan under en dom fördömda till helvetet. Och de förtjänar inte bara att kastas dit, utan domslutet utifrån Guds lag - denna eviga och oföränderliga rättfärdighetslag som Gud har förordnat mellan sig och människosläktet - träder upp mot dem, så att de redan är tvingade till helvetet. "Den som inte tror är redan dömd", Joh 3:18.

 

Varje oomvänd människa hör med rätta till helvetet, det är hennes plats och därifrån är hon, "ni är nerifrån", Joh 8:23. Och hon är bunden att gå dit. Det är platsen som rättvisan och Guds ord och domslutet av Hans oföränderliga lag har bestämt åt henne. De är nu föremål för samma Guds vrede och förbittring som framställs för oss i helveteskvalen. Och orsaken till varför de inte i varje ögonblick går till helvetet är inte därför att Gud, i vars makt de är, inte är oerhört vred på dem, så som han är med många eländiga varelser som nu plågas i helvetet och som där känner och bär hans våldsamma vrede.

 

Ja, Gud är mycket mer vred på många som nu är på jorden - utan tvivel på många som nu är i denna församling och som kanske nu lever i all välmåga - än han är på många av dem som nu är i helvetets lågor. Det är alltså inte därför att Gud är obekymrad över deras ondska och inte harmas dem, som han inte lossar sin hand och hugger av dem. Gud är inte som de, om än de inbillar sig att han är det. Guds vrede brinner över dem, deras fördärv sover inte, avgrunden är förberedd, elden är tillredd, ugnen är nu upphettad och redo att ta emot dem, flammorna glöder och rasar. Det skimrande svärdet är vässat och hålls över dem, och avgrunden har öppnat sitt gap under dem.

Djävulen står redo att falla över dem och fånga dem som sina egna vid den stund Gud tillåter honom. De hör till honom, han har deras själar i sin ägo och i sitt våld. Skriften beskriver dem som hans ägodelar, Luk 11:21-22. Demonerna vaktar dem, de är alltid nära dem alldeles intill, de väntar på dem likt hungriga lejon som ser sitt byte och förväntar sig att få det, men för stunden hålls de tillbaka. Om Gud drar tillbaka sin hand genom vilken de hålls tillbaka, så skulle de omedelbart kasta sig över deras usla själar. Den gamla ormen vill sluka dem, helvetet öppnar sitt breda gap för att ta emot dem, och om Gud skulle tillåta det, skulle de strax bli uppslukade och förlorade.

I de gudlösas själar regerar dessa djävulska ingredienser som genast skulle fatta eld och flamma upp i helveteselden om det inte var för att Gud höll det tillbaka. I själva väsendet av den köttsliga människan finns en grund för helvetets alla plågor. I härskande kraft finns dessa depraverade ingredienser i dem och som besitter dem helt ? det är frön av helveteselden. Dessa ingredienser är aktiva och kraftfulla och ytterst våldsamma till sin natur, och om det inte vore för Guds tillbakahållande hand över dem, skulle de snart bryta fram och flamma upp på samma sätt som det gör med det fördärv och den fientlighet som råder i hjärtat på de förtappade själarna, och det skulle frambringa samma pina som det gör i dem.

 

De ogudaktigas själar jämförs i Skriften med "ett upprört hav", Jes 57:20. I detta nu håller Gud tillbaka deras ondska genom sin väldiga kraft, så som han gör med de rasande vågorna i det upprörda havet. Han säger: "Hit, men inte längre", men om Gud skulle dra tillbaka denna tillbakahållande kraft skulle ondskan strax välla fram. Synd är själens förfall och olycka. Synd är destruktivitet till sitt väsen. Och om Gud skulle låta det fritt få löpa utan att hålla det tillbaka skulle det inte finnas något som behövdes för att göra själen fullkomligt olycklig och eländig. Hjärtats fördärv i människan är omåttligt och gränslöst i sitt raseri, och så länge som de gudlösa lever här, är det som eld under kontroll av Guds betvingande makt. Om den släpptes lös skulle den sätta naturens ordning i brand. Och eftersom hjärtat nu är en syndens dypöl, så skulle synden, om den inte hölls tillbaka, omedelbart förvandla själen till en glödhet ugn eller till en smältugn av eld och svavel.

Det innebär ingen trygghet för de ogudaktiga att det inte finns några synliga tecken på att döden är nära. Det finns ingen trygghet i detta för en vanlig människa att hon nu är frisk och inte kan se vilken olycka som skulle kunna ta henne bort från världen och att där inte finns någon som helst synlig fara för henne inom synhåll. De många och ständiga erfarenheterna i världen under alla tider visar att detta inte alls bevisar att människan inte står vid evighetens rand och att hennes nästa steg inte skulle kunna bli in i en annan värld. De okända och oväntade sätt som människor plötsligt går ut ur denna världen på är otaliga och obegripliga.

 

De oomvända vandrar över helvetesgropen på murket tunt trä och där finns mängder av ställen som är så sköra att det inte bär deras vikt, och dessa ställen går inte att upptäcka. Dödens pilar flyger osynliga mitt på dagen. Det skarpaste öga kan inte upptäcka dem. Gud har många och outrannsakliga sätt att ta de ogudaktiga ut ur världen och sända dem till helvetet. Det finns ingen anledning för Gud att behöva göra något särskilt mirakel eller göra något vid sidan av sin försyns vanliga gång för att vid något tillfälle fördärva någon gudlös. Alla de sätt som får syndare att lämna denna världen är så i Guds händer och så universellt och absolut föremål för hans makt och beslut att det inte beror desto mindre på Guds vilja när syndare går till helvetet ? och detta oberoende av alla de sätt det kan ske på. Den naturliga människans förstånd och omsorg vad gäller att skydda sitt liv, eller vad gäller att skydda andra, gör dem inte säkra för ett enda ögonblick.

 

Om detta vittnar också den gudomliga försynen och den universella erfarenheten. Det finns klara belägg för att människans visdom inte kan ge något som helst skydd för döden. Om det vore så skulle vi se någon skillnad mellan de visa och kloka i denna värld, och andra, vad gäller riskerna för tidig och oväntad död. Men hur förhåller det sig? "Hur dör den vise? Som dåren!" Pred 2:16. Alla ogudaktiga människors möda och påhitt med vilka de söker undkomma helvetet - medan de fortsätter förkasta Kristus och så förblir ogudaktiga - skyddar dem inte för ett ögonblick från helvetet.

Nästan alla människor som får höra om helvetet inbillar sig att de ska undkomma det. De förtröstar på sig själva för sin egen säkerhet och tror på sig själva i vad de har gjort, i vad de gör och i vad de ämnar att göra. Var och en gör upp saker och ting i sitt eget sinne om hur de ska undkomma fördömelsen och inbillar sig att de ska lyckas väl och att deras avsikter inte ska komma till korta. De får visserligen höra att det endast är få frälsta och att de flesta människor som har dött hittills har gått till helvetet, men alla inbillar sig ändå att de kan ordna det bättre för sin egen säkerhet än vad andra har gjort. De tänker då inte komma till denna pinans plats. De tänker inom sig att de noga ska se till och ordna det hela så till sin egen fördel att de inte ska misslyckas. Men de dåraktiga människobarnen bedrar sig själva i sitt elände med sina planer. Och i förtröstan på sin egen styrka och visdom förtröstar de på inget annat än en skugga.

 

Större delen av de som hittills har levt under samma nådatid, och nu är döda, har utan tvivel gått till helvetet, och det trots att de var lika kloka som de som nu lever, och det trots att de försökte ordna för sin egen säkerhet. Om vi kunde tala med dem och fråga dem, en efter en, om de trodde medan de levde när de hörde om helvetet, att de själva kunde bli föremål för dess kval, då skulle vi alldeles säkert få höra från dem alla: "Nej, jag tänkte aldrig att jag skulle komma hit, jag tänkte helt annorlunda, jag tänkte finna ut sätt för mitt eget väl och ansåg mina planer vara goda. Jag planerade omsorgsfullt. Men det kom över mig helt oväntat, jag tänkte inte på det just då och på det sättet. Det kom som en tjuv. Döden överlistade mig, Guds vrede kom snabbt över mig. O, min fördömda dårskap! Jag inbillade mig själv saker och roade mig med tomma drömmar om vad jag skulle göra härnäst, och när jag sa ´frid och trygghet´ kom plötsligt fördärvet över mig."

 

Gud har inte ålagt sig någon skyldighet genom något löfte att hålla en vanlig människa från helvetet ens för ett ögonblick. Gud har sannerligen inte gett några löften vare sig om evigt liv eller om befrielse och bevarande från den eviga döden, förutom vad som innefattas i nådens förbund, de löften som har givits i Kristus och i vilken alla löften är Ja och Amen. Men de som inte tillhör förbundets barn har inget intresse av dessa löften som finns i nådens förbund, de tror inte på något av dessa löften och har inget intresse för Medlaren av förbundet. Så vad vissa än må ha inbillat sig och gjort gällande angående löften till vanliga människors ärliga sökanden så är det uppenbart och tydligt att vilken strävan än människan gör inom religionen, vilka böner hon än ber ? till dess hon tror på Kristus har Gud ingen som helst skyldighet att ens för ett ögonblick bevara henne från evigt fördärv.

Alltså är det så att de vanliga människorna är i Guds händer, över helvetesgropen. De har förtjänat den brinnande gropen och är redan dömda till den. Och Gud är fruktansvärt förbittrad, hans vrede är lika stor mot dem som mot de som redan pinas genom verkställandet av hans rasande vrede i helvetet, och de har inte gjort någonting för att blidka eller ens mildra denna vrede. Och Gud är inte heller bunden vid något löfte att bevara dem ens för ett ögonblick. Djävulen väntar på dem, helvetet gapar efter dem, flammorna samlar sig och försöker nå dem och skulle gärna vilja komma åt dem och sluka dem. Och elden som är instängd i deras hjärtan kämpar för att bryta sig ut. Och de har inget intresse för någon Medlare och det finns inget hjälpmedel inom räckhåll som kan ge dem någon trygghet. Det finns ingen tillflykt för dem, inget att hålla fast vid. Allt det som i varje stund bevarar dem är den suveräna viljan, det oförtjänta icke förpliktigade tålamodet hos en förtörnad Gud.

Syftet med att predika över detta ohyggliga ämne må vara för att väcka oomvända i denna församling. Så som du har hört predikas så är tillståndet för var och en som är utanför Kristus. Denna kvalfyllda värld, denna sjö som brinner av svavel sträcker ut sig under dig. Där finns en fruktansvärd grop med Guds vredes glödande flammor, där finns helvetesgapet vidöppet, och där finner du inget du kan stå på, inget att hålla fast vid, där finns inget mellan dig och helvetet annat än luft, det är bara Guds välvilja och kraft som håller dig uppe. Du är förmodligen inte medveten om detta; du ser att helvetet inte kommit åt dig, men du ser inte Guds hand i detta utan stirrar på annat som till exempel din kropps välmående, din omsorg om ditt eget liv och alla de hjälpmedel du använder för din välmåga. Men allt detta är sannerligen ingenting. Om Gud skulle dra undan sin hand skulle allt detta lika lite kunna bevara dig stående som den lätta luften kan stanna upp en från skyn fallande människa. Din ogudaktighet förvandlar dig så att luften blir tung som bly och böjer dig neråt med stor tyngd och pressar dig mot helvetet. Och om Gud låter dig nerpressas skulle du omedelbart sjunka och störta ner i den bottenlösa avgrunden. Och din starka och välmående kropp, din omsorg, din klokhet, dina bästa planer och all din egenrättfärdighet skulle ha lika liten påverkan till att bevara och skydda dig från helvetet som ett spindelväv skulle kunna stoppa upp en fallande klippa.

Om det inte var för Guds suveräna välvilja skulle jorden inte bära dig ens en liten stund, för du är en börda för den. Skapelsen suckar över dig, kreaturen har utan förskyllan drabbats av ditt förfalls bojor. Solen skiner ovilligt över dig för att ge dig ljus så du kan tjäna synden och Satan. Jorden ger ovilligt sin frukt så du kan tillfredsställa dina lustar, inte heller vill den vara en scen för din ondskas alla handlingar. Luften vill ogärna tjäna dig med andning för att uppehålla livsandarna i dina organ medan du lever för att tjäna Guds fiender. Guds alla skapelser är goda och skapades för människan med avsikt att tjäna Gud och de vill ogärna gagna några andra syften och suckar därför när de missbrukas i sitt syfte så stridande mot deras natur. Världen skulle kräkas upp dig om det inte vore för hans suveräna hand som har lagt den under hopp.

 

Guds vredes svarta moln hänger nu strax ovanför era huvuden, fulla av fasaväckande stormar och väldiga åskor. Och vore det inte för Guds tillbakahållande hand skulle det genast bryta fram över dig. Guds suveräna välvilja hejdar för tillfället hans våldsamma storm, annars skulle den rasande bryta fram och ditt fördärv skulle komma som en virvelstorm och du skulle vara som agnarna som virvlar omkring i sommarhettan.

Guds vrede är likt en väldig vattenmassa som är uppdämd för tillfället. Vattnet bara stiger och reser sig högre och högre till dess ett utlopp öppnas, och ju längre tid flödet stoppas upp ju hastigare och mäktigare blir dess lopp när det väl släpps lös. Det är sant att domen mot dina onda gärningar ännu inte har verkställts; floden fylld av Guds hämnd har hållits tillbaka, men din skuld har under denna tid hela tiden förökats och varje dag hopar du på dig mera vrede, vattenmassan reser sig oavbrutet och växer allt högre och väldigare och det är ingenting annat än Guds välvilja som håller vattnet tillbaka ? denna vattenmassa som ogärna vill bli kvarhållen utan bara pressar på och vill strömma fram. Det räcker att Gud bara drar bort sin hand från dammluckan och den skulle genast brytas och den hetsiga flodmassan av Guds häftiga vrede skulle rusa fram med otroligt raseri och skulle komma över dig med allmaktens kraft, och om din styrka var tiotusen gånger mer än vad den är, ja, tiotusen gånger starkare än den starkaste och kraftigaste djävul i helvetet så skulle du inte kunna motstå eller uthärda det minsta lilla.