Del 1 Luthers föredrag till romarbrevet
Del 1
Luthers förklaring av vissa ord i Romarbrevet Detta brev är Skriften framför alla andra i Nya testamentet. Det innehåller evangelium i all dess klarhet och renhet, och för en kristen är brevet väl värt att lära sig utantill och att dagligen ta det till sig så som ett dagligt själsligt bröd. Ty brevet kan aldrig läsas eller betraktas för mycket. Ju mer man ägnar sig åt det, desto dyrbarare blir det och desto härligare smakar det. Därför vill jag, med Guds nåd, genom detta företal öppna vägen till detta brev så att det lättare ska förstås av alla. Det har hittills blivit fördunklat genom olika utläggningar och mycken prat, fast det i sig självt har ett flödande ljus, som är tillräckligt att ge ljus åt hela Skriften. För det första måste vi veta vad Paulus menar med orden lag, synd, tro, rättfärdighet, kött, ande och liknande ord. Annars har vi ingen nytta av brevet. Lag. Detta lilla ord får vi inte förstå som om det gällde en mänsklig förordning, så att det skulle betyda en föreskrift om gärningar som ska göras eller inte göras. Mänskliga lagar uppfyller man ju om man bara handlar efter lagens föreskrift även om hjärtat inte är med. Men Gud dömer efter hjärtegrunden. Därför måste hans lag också omfattas av hjärtat. Gud nöjer sig inte med bara gärningar, utan de gärningar som inte görs av hjärtat bestraffar han som skrymteri och lögn. Därför kallas i Ps 116:11 alla människor för "lögnare", eftersom ingen av hjärtat håller eller kan hålla Guds lag. Hos sig själv finner människan olust till det goda och lust till det onda. Och där man inte gärna och med glädje gör det goda, där råder inte Guds lag i hjärtegrunden, och där råder då sannerligen synd och man förtjänar Guds vrede. Så är fallet även om man utåt visar upp ett sken av goda gärningar och ett ärbart liv. Därför drar Paulus i kapitel två slutsatsen att alla judar är syndare och säger att endast "lagens görare" är rättfärdiga inför Gud. Därmed menar han att ingen genom yttre gärningar blir lagens görare, utan säger istället till dem i v.22: "Du som säger att man inte skall begå äktenskapsbrott, du begår äktenskapsbrott." Och i v. 1 säger Paulus: "När du dömer en annan fördömer du dig själv. Du som dömer handlar ju på samma sätt." Det är som om han ville säga: Du lever till det yttre ett vackert liv, i lydnad för lagen, och dömer dem som inte lever så, och du förstår att undervisa andra, "varför ser du flisan i din broders öga", men du "märker inte bjälken i ditt eget öga." (Matt 7:3). Ty även om du till det yttre med dina gärningar iakttar lagen av fruktan för straffet eller av kärlek till lönen, så gör du det inte av lust och kärlek till lagen, utan av olust och tvång, och skulle hellre vilja göra annorlunda om inte lagen fanns. Av detta kan man dra slutsatsen att du i ditt hjärtas innersta är fientlig mot lagen. Vad hjälper det då att du lär andra att inte stjäla om du i hjärtat är en tjuv och gärna skulle vara det i handling om du bara vågade? Dessutom dröjer det vanligtvis inte länge förrän sådana skrymtare även begår den yttre handlingen. Alltså lär du andra, men inte dig själv, och inte vet du heller själv vad du lär, och du har ännu inte förstått lagen. Dessutom får lagen synden att bli mycket större, som Paulus säger i 5:20, därför att människan bara blir alltmer fientlig mot lagen ju mer den kräver sådant som hon inte förmår uppfylla. I 7:14 säger därför Paulus att "lagen är andlig". Det betyder att om lagen gällde yttre ting, då bestod uppfyllelsen i gärningar. Men då den nu är andlig kan ingen uppfylla den med mindre än att allt han gör kommer från hjärtat. Men ett sådant hjärta kan endast Guds Ande ge. Anden formar människan till likhet med Guds lag, så att hon i hjärtat får lust till lagen och inte längre gör allt av fruktan eller tvång utan av fritt hjärta. Alltså är lagen andlig eftersom den vill bli älskad och uppfylld med ett sådant andligt hjärta och kräver en sådan Ande. Om inte Anden finns i hjärtat förblir synd, olust och fiendskap mot lagen, som dock är god, rättfärdig och helig. Så vänj dig nu vid att tänka att det är helt olika saker att göra lagens gärningar och att uppfylla lagen. Lagens gärningar är allt det som människan, av egen fri vilja och av egna krafter, gör eller kan göra enligt lagen. Men eftersom olust och tvång finns i hjärtat med sådana gärningar så är dessa bortkastade och utan nytta. Det menar Paulus då han säger, "ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar" (3:20). Här ser du nu att besserwissrarna och hårklyvarna är bedragare när de lär att man ska bereda sig för nådens mottagande genom goda gärningar. Hur kan den som inte kan göra någon god gärning utan olust och motvilja, med gärningar bereda sig för det goda? Att uppfylla lagen är att med lust och kärlek göra dess gärningar och att fritt och utan lagtvång leva rätt och heligt som om inga straff eller lagar funnes. Sådan lust och sådan kärlek utgjuter den helige Ande i hjärtat, så som Paulus säger i 5:5. Men Anden ges endast i, med och genom tron på Jesus Kristus, som Paulus säger i inledningen till brevet. Tron kommer endast genom Guds ord eller evangelium, som förkunnar Kristus och att han är Guds Son och människa, död och uppstånden för vår skull. Så säger aposteln i 3:25, 4:25, 10:9. Av detta följer att endast tron förklarar rättfärdig och uppfyller lagen, ty tron medför Anden på grund av Kristi förtjänst. Anden åter skänker hjärtat vilja och lust, vilket lagen kräver, och på detta sätt växer de goda gärningarna fram ur tron själv. Detta menar aposteln i 3:31 sedan han förkastat lagens gärningar så att det ser ut som om han ville upphäva lagen genom tron, men, "Nej, inte alls" säger han, "Vi upprätthåller lagen." Synd är i Skriften inte bara den yttre gärningen med våra lemmar, utan allt som rör sig i hjärtat och driver till den yttre gärningen, nämligen vårt hjärtas innersta och alla våra förmågor. Det lilla ordet "göra" (synd) betyder alltså att människan helt och hållet faller i och ger sig hän åt synden. Ty ingen yttre syndig gärning sker utan att människan helt och hållet med kropp och själ ger sig däri. Och framför allt ser Skriften ner i hjärtat och på roten och huvudkällan till all synd, nämligen otron i hjärtats innersta. Det är nämligen så, att liksom tron ensam förklarar rättfärdig och skänker ande och vilja till goda yttre gärningar, så är det endast otron som syndar och låter köttet komma till välde och väcker begär till onda yttre gärningar. Så skedde med Adam och Eva i lustgården (1 Mos 3:6). Därför kallar Kristus otron allena för synd, då han i Joh 16:9 säger att Anden ska låta världen veta sanningen "om synd, ty de tror inte på mig". Därför måste det också i hjärtat finnas tro eller otro innan goda eller onda gärningar växer fram likt goda eller onda frukter. Otron är roten och saven och den egentliga kraften i all synd, och därför heter den också i Skriften ormens huvud eller den gamla drakens huvud, vilket kvinnans säd, Kristus, måste söndertrampa så som det lovades åt Adam i 1 Mos 3:15. Nåd och gåva har olika innebörd, så till vida som nåden betyder Guds godhet och ynnest, som han i sig själv hyser till oss och på grund av det blir villig att skänka oss Kristus och Anden som hans gåvor. Det framgår av 5:15, där aposteln talar om Guds nåd och gåva i Kristus. Om nu visserligen gåvorna och Anden varje dag tillväxer i oss men ännu inte i sin fullhet kommit oss till del så att det alltjämt finns kvar synd hos oss och onda begär vilka strider mot Anden (i enlighet med apostelns ord i 7:14-24, Gal 5:17 och enligt 1 Mos 3:15 om fiendskapen mellan kvinnans säd och ormens säd), så åstadkommer ändå nåden så mycket att vi räknas som helt och fullkomligt rättfärdiga inför Gud. Ty hans nåd kan inte, så som gåvorna, delas och styckas, utan nåden upptager oss till hela vår varelse i Guds välbehag. Det sker för Kristi, vår förespråkares och medlares, skull och därför att gåvorna börjat beskäras oss. På det sättet förstår vi kapitel 7, där Paulus ännu kallar sig en syndare fastän han i 8:1 säger att ingen fördömelse finns för dem som är i Kristus Jesus. Detta kan han säga därför att han ännu inte äger gåvorna och Anden i fullt mått. Vårt kött, som ännu inte blivit dödat, gör oss till syndare. Men då vi tror på Kristus och har Anden, vår förstlingsfrukt, så är Gud så god och nådig mot oss att han inte vill se till eller döma sådan synd utan handlar med oss efter vår tro på Kristus, till dess att synden blir dödad. Tro betyder inte en sådan där självgjord åsikt eller dröm som en del håller för tro. Och när de ser att livet inte blir bättre av det och att inga goda gärningar följer den, fastän de både kan höra och tala mycket om tron, så förleds de till den villfarelsen att tron inte är tillräcklig utan att man dessutom måste göra goda gärningar om man vill bli rättfärdig och salig. Detta kommer sig av att när de hör evangelium så tar de emot det och gör sig av egna krafter en tanke i hjärtat: Jag tror. Och detta håller de sedan för en sann tro. Men då den inte är annat än en mänsklig dikt och tanke, som hjärtats innersta aldrig tillägnat sig, så är den inte heller någon frukt, och ingen bättring följer på den. Men tron är ett Guds verk i oss, vilket förvandlar oss och föder oss på nytt av Gud (Joh 1:13) och dödar den gamle Adam. tron gör oss till helt andra människor i hjärta, vilja, sinne och alla krafter, och den för den helige Ande med sig. Tron är ett levande, ivrigt, verksamt, mäktigt ting, så att det är omöjligt att den inte oavbrutet skulle verka det som är gott. Tron frågar inte heller om man ska göra goda gärningar, utan innan man frågar har tron gjort dem, och utför dem ständigt. Men den som inte gör sådana gärningar har ingen tro. En sådan famlar och ser sig omkring efter tro och goda gärningar och vet varken vad tro eller goda gärningar är, men pratar och ordar en massa om tron och de goda gärningarna. Tron är en levande och djärv förtröstan på Guds nåd, så viss att man tusen gånger kunde dö för den. Och en sådan förtröstan på och visshet om Guds nåd gör människan glad, frimodig och oförskräckt inför Gud och allt skapat. Detta är den helige Andes verk i tron. Så blir människan villig att gärna och utan något tvång göra alla gott, tjäna alla, lida, och mycket annat, till Guds behag och ära som visat henne sådan nåd. Det är alltså omöjligt att skilja tro och gärningar åt, ja, lika omöjligt som att skilja värme och ljus från elden. Akta dig därför för dina egna falska tankar och för allt tomt prat av sådan människor som tror sig kapabla att döma om tron och goda gärningar, fastän de är stora narrar. Bed till Gud att han ger dig tron. Annars blir du utan tro till evig tid, och det även om du tänker och strävar så mycket du kan. Rättfärdighet är en tro som kallas Guds rättfärdighet eller en rättfärdighet som gäller inför Gud, eftersom Gud ger den och räknar den som rättfärdighet för Kristi, vår medlares skull, tillsammans med vilken den driver varje människan att ge vad hon är skyldig Gud. Ty genom tron blir människan fri från synd och lär sig att älska Guds bud. Därmed ger hon Gud den ära som tillkommer honom och ersätter vad hon är Gud skyldig. Och människorna tjänar hon villigt på det sätt hon förmår och ersätter därmed också vad hon är skyldig varje människa. En sådan rättfärdighet kan vår mänskliga natur, vår fria vilja och våra egna krafter inte åstadkomma. Ty liksom ingen kan ge tron till sig själv så kan hon inte heller avlägsna otron, så hur skulle hon då kunna avlägsna en enda synd om det så vore den allra minsta? Vad som därför sker i otro, eller sker utan tro, det är idel falskhet, skrymteri och synd (Rom 14:23), och det även om det ser aldrig så lysande ut. Kött och ande får du inte förstå på det sättet som om kött endast vore detsamma som okyskhet, och ande sådant som rör sig i hjärtats innersta. Nej, kött kallar Paulus, liksom Kristus (Joh 3:6), allt som är fött av kött ? hela människan med kropp och själ, med förnuft och alla sinnen, därför att allt detta i henne följer köttets böjelser. Du bör alltså veta att kalla den för köttslig, som utan att äga nåden mycket fantiserar och predikar och pratar om höga andliga ting. Gal 5:20 är ett exempel på det. Där talar aposteln om köttets gärningar bland vilka även nämns illvilja och villoläror. Och i Rom 8:3 säger han att lagen var svag genom den syndiga naturen, vilket inte är sagt endast om okyskheten utan om alla synder, men framförallt om otron, en synd vilken endast vidlåder anden. Å andra sidan kan du mycket väl kalla den för andlig som sysslar med de mest utvärtes gärningar, som t.ex. Kristus då han tvådde lärjungarnas fötter, eller Petrus då han for ut med båten och fiskade. Alltså, kött är en människa som i sitt sinne och i sina gärningar lever för vad som tjänar köttets nytta och det jordiska livet. Ande däremot är den som i sitt sinne och i sina gärningar lever för vad som tjänar anden och det tillkommande livet. Utan att på detta sätt förstå dessa ord kommer du aldrig att förstå Romarbrevet eller någon annan bok i den heliga Skrift. Tag dig därför i akt för alla lärare, vilka de än må vara, som använder sig av dessa ord annorlunda. Nu går vi vidare till själva brevet.
Luthers förklaring av vissa ord i Romarbrevet Detta brev är Skriften framför alla andra i Nya testamentet. Det innehåller evangelium i all dess klarhet och renhet, och för en kristen är brevet väl värt att lära sig utantill och att dagligen ta det till sig så som ett dagligt själsligt bröd. Ty brevet kan aldrig läsas eller betraktas för mycket. Ju mer man ägnar sig åt det, desto dyrbarare blir det och desto härligare smakar det. Därför vill jag, med Guds nåd, genom detta företal öppna vägen till detta brev så att det lättare ska förstås av alla. Det har hittills blivit fördunklat genom olika utläggningar och mycken prat, fast det i sig självt har ett flödande ljus, som är tillräckligt att ge ljus åt hela Skriften. För det första måste vi veta vad Paulus menar med orden lag, synd, tro, rättfärdighet, kött, ande och liknande ord. Annars har vi ingen nytta av brevet. Lag. Detta lilla ord får vi inte förstå som om det gällde en mänsklig förordning, så att det skulle betyda en föreskrift om gärningar som ska göras eller inte göras. Mänskliga lagar uppfyller man ju om man bara handlar efter lagens föreskrift även om hjärtat inte är med. Men Gud dömer efter hjärtegrunden. Därför måste hans lag också omfattas av hjärtat. Gud nöjer sig inte med bara gärningar, utan de gärningar som inte görs av hjärtat bestraffar han som skrymteri och lögn. Därför kallas i Ps 116:11 alla människor för "lögnare", eftersom ingen av hjärtat håller eller kan hålla Guds lag. Hos sig själv finner människan olust till det goda och lust till det onda. Och där man inte gärna och med glädje gör det goda, där råder inte Guds lag i hjärtegrunden, och där råder då sannerligen synd och man förtjänar Guds vrede. Så är fallet även om man utåt visar upp ett sken av goda gärningar och ett ärbart liv. Därför drar Paulus i kapitel två slutsatsen att alla judar är syndare och säger att endast "lagens görare" är rättfärdiga inför Gud. Därmed menar han att ingen genom yttre gärningar blir lagens görare, utan säger istället till dem i v.22: "Du som säger att man inte skall begå äktenskapsbrott, du begår äktenskapsbrott." Och i v. 1 säger Paulus: "När du dömer en annan fördömer du dig själv. Du som dömer handlar ju på samma sätt." Det är som om han ville säga: Du lever till det yttre ett vackert liv, i lydnad för lagen, och dömer dem som inte lever så, och du förstår att undervisa andra, "varför ser du flisan i din broders öga", men du "märker inte bjälken i ditt eget öga." (Matt 7:3). Ty även om du till det yttre med dina gärningar iakttar lagen av fruktan för straffet eller av kärlek till lönen, så gör du det inte av lust och kärlek till lagen, utan av olust och tvång, och skulle hellre vilja göra annorlunda om inte lagen fanns. Av detta kan man dra slutsatsen att du i ditt hjärtas innersta är fientlig mot lagen. Vad hjälper det då att du lär andra att inte stjäla om du i hjärtat är en tjuv och gärna skulle vara det i handling om du bara vågade? Dessutom dröjer det vanligtvis inte länge förrän sådana skrymtare även begår den yttre handlingen. Alltså lär du andra, men inte dig själv, och inte vet du heller själv vad du lär, och du har ännu inte förstått lagen. Dessutom får lagen synden att bli mycket större, som Paulus säger i 5:20, därför att människan bara blir alltmer fientlig mot lagen ju mer den kräver sådant som hon inte förmår uppfylla. I 7:14 säger därför Paulus att "lagen är andlig". Det betyder att om lagen gällde yttre ting, då bestod uppfyllelsen i gärningar. Men då den nu är andlig kan ingen uppfylla den med mindre än att allt han gör kommer från hjärtat. Men ett sådant hjärta kan endast Guds Ande ge. Anden formar människan till likhet med Guds lag, så att hon i hjärtat får lust till lagen och inte längre gör allt av fruktan eller tvång utan av fritt hjärta. Alltså är lagen andlig eftersom den vill bli älskad och uppfylld med ett sådant andligt hjärta och kräver en sådan Ande. Om inte Anden finns i hjärtat förblir synd, olust och fiendskap mot lagen, som dock är god, rättfärdig och helig. Så vänj dig nu vid att tänka att det är helt olika saker att göra lagens gärningar och att uppfylla lagen. Lagens gärningar är allt det som människan, av egen fri vilja och av egna krafter, gör eller kan göra enligt lagen. Men eftersom olust och tvång finns i hjärtat med sådana gärningar så är dessa bortkastade och utan nytta. Det menar Paulus då han säger, "ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar" (3:20). Här ser du nu att besserwissrarna och hårklyvarna är bedragare när de lär att man ska bereda sig för nådens mottagande genom goda gärningar. Hur kan den som inte kan göra någon god gärning utan olust och motvilja, med gärningar bereda sig för det goda? Att uppfylla lagen är att med lust och kärlek göra dess gärningar och att fritt och utan lagtvång leva rätt och heligt som om inga straff eller lagar funnes. Sådan lust och sådan kärlek utgjuter den helige Ande i hjärtat, så som Paulus säger i 5:5. Men Anden ges endast i, med och genom tron på Jesus Kristus, som Paulus säger i inledningen till brevet. Tron kommer endast genom Guds ord eller evangelium, som förkunnar Kristus och att han är Guds Son och människa, död och uppstånden för vår skull. Så säger aposteln i 3:25, 4:25, 10:9. Av detta följer att endast tron förklarar rättfärdig och uppfyller lagen, ty tron medför Anden på grund av Kristi förtjänst. Anden åter skänker hjärtat vilja och lust, vilket lagen kräver, och på detta sätt växer de goda gärningarna fram ur tron själv. Detta menar aposteln i 3:31 sedan han förkastat lagens gärningar så att det ser ut som om han ville upphäva lagen genom tron, men, "Nej, inte alls" säger han, "Vi upprätthåller lagen." Synd är i Skriften inte bara den yttre gärningen med våra lemmar, utan allt som rör sig i hjärtat och driver till den yttre gärningen, nämligen vårt hjärtas innersta och alla våra förmågor. Det lilla ordet "göra" (synd) betyder alltså att människan helt och hållet faller i och ger sig hän åt synden. Ty ingen yttre syndig gärning sker utan att människan helt och hållet med kropp och själ ger sig däri. Och framför allt ser Skriften ner i hjärtat och på roten och huvudkällan till all synd, nämligen otron i hjärtats innersta. Det är nämligen så, att liksom tron ensam förklarar rättfärdig och skänker ande och vilja till goda yttre gärningar, så är det endast otron som syndar och låter köttet komma till välde och väcker begär till onda yttre gärningar. Så skedde med Adam och Eva i lustgården (1 Mos 3:6). Därför kallar Kristus otron allena för synd, då han i Joh 16:9 säger att Anden ska låta världen veta sanningen "om synd, ty de tror inte på mig". Därför måste det också i hjärtat finnas tro eller otro innan goda eller onda gärningar växer fram likt goda eller onda frukter. Otron är roten och saven och den egentliga kraften i all synd, och därför heter den också i Skriften ormens huvud eller den gamla drakens huvud, vilket kvinnans säd, Kristus, måste söndertrampa så som det lovades åt Adam i 1 Mos 3:15. Nåd och gåva har olika innebörd, så till vida som nåden betyder Guds godhet och ynnest, som han i sig själv hyser till oss och på grund av det blir villig att skänka oss Kristus och Anden som hans gåvor. Det framgår av 5:15, där aposteln talar om Guds nåd och gåva i Kristus. Om nu visserligen gåvorna och Anden varje dag tillväxer i oss men ännu inte i sin fullhet kommit oss till del så att det alltjämt finns kvar synd hos oss och onda begär vilka strider mot Anden (i enlighet med apostelns ord i 7:14-24, Gal 5:17 och enligt 1 Mos 3:15 om fiendskapen mellan kvinnans säd och ormens säd), så åstadkommer ändå nåden så mycket att vi räknas som helt och fullkomligt rättfärdiga inför Gud. Ty hans nåd kan inte, så som gåvorna, delas och styckas, utan nåden upptager oss till hela vår varelse i Guds välbehag. Det sker för Kristi, vår förespråkares och medlares, skull och därför att gåvorna börjat beskäras oss. På det sättet förstår vi kapitel 7, där Paulus ännu kallar sig en syndare fastän han i 8:1 säger att ingen fördömelse finns för dem som är i Kristus Jesus. Detta kan han säga därför att han ännu inte äger gåvorna och Anden i fullt mått. Vårt kött, som ännu inte blivit dödat, gör oss till syndare. Men då vi tror på Kristus och har Anden, vår förstlingsfrukt, så är Gud så god och nådig mot oss att han inte vill se till eller döma sådan synd utan handlar med oss efter vår tro på Kristus, till dess att synden blir dödad. Tro betyder inte en sådan där självgjord åsikt eller dröm som en del håller för tro. Och när de ser att livet inte blir bättre av det och att inga goda gärningar följer den, fastän de både kan höra och tala mycket om tron, så förleds de till den villfarelsen att tron inte är tillräcklig utan att man dessutom måste göra goda gärningar om man vill bli rättfärdig och salig. Detta kommer sig av att när de hör evangelium så tar de emot det och gör sig av egna krafter en tanke i hjärtat: Jag tror. Och detta håller de sedan för en sann tro. Men då den inte är annat än en mänsklig dikt och tanke, som hjärtats innersta aldrig tillägnat sig, så är den inte heller någon frukt, och ingen bättring följer på den. Men tron är ett Guds verk i oss, vilket förvandlar oss och föder oss på nytt av Gud (Joh 1:13) och dödar den gamle Adam. tron gör oss till helt andra människor i hjärta, vilja, sinne och alla krafter, och den för den helige Ande med sig. Tron är ett levande, ivrigt, verksamt, mäktigt ting, så att det är omöjligt att den inte oavbrutet skulle verka det som är gott. Tron frågar inte heller om man ska göra goda gärningar, utan innan man frågar har tron gjort dem, och utför dem ständigt. Men den som inte gör sådana gärningar har ingen tro. En sådan famlar och ser sig omkring efter tro och goda gärningar och vet varken vad tro eller goda gärningar är, men pratar och ordar en massa om tron och de goda gärningarna. Tron är en levande och djärv förtröstan på Guds nåd, så viss att man tusen gånger kunde dö för den. Och en sådan förtröstan på och visshet om Guds nåd gör människan glad, frimodig och oförskräckt inför Gud och allt skapat. Detta är den helige Andes verk i tron. Så blir människan villig att gärna och utan något tvång göra alla gott, tjäna alla, lida, och mycket annat, till Guds behag och ära som visat henne sådan nåd. Det är alltså omöjligt att skilja tro och gärningar åt, ja, lika omöjligt som att skilja värme och ljus från elden. Akta dig därför för dina egna falska tankar och för allt tomt prat av sådan människor som tror sig kapabla att döma om tron och goda gärningar, fastän de är stora narrar. Bed till Gud att han ger dig tron. Annars blir du utan tro till evig tid, och det även om du tänker och strävar så mycket du kan. Rättfärdighet är en tro som kallas Guds rättfärdighet eller en rättfärdighet som gäller inför Gud, eftersom Gud ger den och räknar den som rättfärdighet för Kristi, vår medlares skull, tillsammans med vilken den driver varje människan att ge vad hon är skyldig Gud. Ty genom tron blir människan fri från synd och lär sig att älska Guds bud. Därmed ger hon Gud den ära som tillkommer honom och ersätter vad hon är Gud skyldig. Och människorna tjänar hon villigt på det sätt hon förmår och ersätter därmed också vad hon är skyldig varje människa. En sådan rättfärdighet kan vår mänskliga natur, vår fria vilja och våra egna krafter inte åstadkomma. Ty liksom ingen kan ge tron till sig själv så kan hon inte heller avlägsna otron, så hur skulle hon då kunna avlägsna en enda synd om det så vore den allra minsta? Vad som därför sker i otro, eller sker utan tro, det är idel falskhet, skrymteri och synd (Rom 14:23), och det även om det ser aldrig så lysande ut. Kött och ande får du inte förstå på det sättet som om kött endast vore detsamma som okyskhet, och ande sådant som rör sig i hjärtats innersta. Nej, kött kallar Paulus, liksom Kristus (Joh 3:6), allt som är fött av kött ? hela människan med kropp och själ, med förnuft och alla sinnen, därför att allt detta i henne följer köttets böjelser. Du bör alltså veta att kalla den för köttslig, som utan att äga nåden mycket fantiserar och predikar och pratar om höga andliga ting. Gal 5:20 är ett exempel på det. Där talar aposteln om köttets gärningar bland vilka även nämns illvilja och villoläror. Och i Rom 8:3 säger han att lagen var svag genom den syndiga naturen, vilket inte är sagt endast om okyskheten utan om alla synder, men framförallt om otron, en synd vilken endast vidlåder anden. Å andra sidan kan du mycket väl kalla den för andlig som sysslar med de mest utvärtes gärningar, som t.ex. Kristus då han tvådde lärjungarnas fötter, eller Petrus då han for ut med båten och fiskade. Alltså, kött är en människa som i sitt sinne och i sina gärningar lever för vad som tjänar köttets nytta och det jordiska livet. Ande däremot är den som i sitt sinne och i sina gärningar lever för vad som tjänar anden och det tillkommande livet. Utan att på detta sätt förstå dessa ord kommer du aldrig att förstå Romarbrevet eller någon annan bok i den heliga Skrift. Tag dig därför i akt för alla lärare, vilka de än må vara, som använder sig av dessa ord annorlunda. Nu går vi vidare till själva brevet.
Kommentarer
Trackback
