1. 1.  

   2. Om du tänker be verksamt, måste du be mycket. Det sägs om aposteln Jakob, att när han dött, kunde man se att hans knän var valkiga som kamelknän, för att han bett så mycket. Åh, häri låg hemligheten till dessa enkla tjänares framgång! De hade valkiga knän!

    

   3. Om du vill att bönen ska vara verksam, måste du bära fram den i Jesu namn. Du kan inte komma till Gud i ditt eget namn. Du kan inte åberopa dina egna förtjänster. Men du kan komma i ett namn som alltid är välbehagligt. Alla känner till vad det innebär att använda någons namn. Om du skulle gå till banken med en check eller revers, undertecknad av John Jacob Astor, skulle du komma i hans namn, och du vet att du skulle få ut pengarna från banken som om det varit han själv. Nu erbjuder Jesus Kristus dig att använda hans namn. Och när du ber i Kristi namn, innebär det att du kan segra, lika väl som han kunde det, och att du kan ta emot lika mycket som Guds älskade Son skulle kunna om han skulle be för samma saker. Men du måste be i tro.

    

   4. Du kan inte segra i bön utan att avsäga dig alla dina synder. Du måste inte bara påminna dig dem och ångra dem, utan du måste verkligen avsäga dig dem och sluta med dem och av hjärtat avsäga dig dem alla för alltid.

    

   5. Du måste be i tro. Du måste förvänta dig att få det du ber om. Det är bortkastat att vänta på bönesvar om man ber utan att förvänta sig att få vad man ber om. Det är inte meningen att du ska göra dig sådana förhoppningar utan orsak. I de fall jag har tagit upp, finns det skäl för förväntan. Om saken uppenbaras i Guds Ord och du ber utan att förvänta dig att få ta emot välsignelserna, så gör du helt enkelt Gud till en lögnare. Om Guds vilja visas genom hans skickelser, så ska du lita på det, alltefter hur tydligt det är, så du förväntar dig välsignelsen om du ber om den. Och om du leds av Hans Ande till att be för speciella saker, har du lika stor anledning att förvänta dig att det ska ske, som om Gud hade uppenbarat det i sitt Ord.

      Men en del säger: "Kommer inte den här uppfattningen om Guds Andes ledning att föra in människor i fanatism?" Jag svarar att det vet jag inte, men många kanske kommer att bedra sig själva i fråga om detta. Mängder har lurat sig själva i fråga om allt annat inom religionen. Och om några skulle tro sig vara ledda av Guds Ande, när det inte är något annat än deras egen inbillning, skulle det vara skäl till att de som vet att de är ledda av Anden, inte skulle följa Anden? Många anser sig vara omvända utan att vara det. Är det skäl till att vi inte skulle hålla fast vid Herren Jesus Kristus?

      Antag att en del människor är bedragna när de tror att de älskar Gud. Skulle det vara skäl till att den fromme, som vet att han har Guds kärlek vitt utgjuten i sitt hjärta, inte skulle ge luft åt sina känslor i lovsång? En del kanske bedrar sig själva när de tror att de är ledda av Guds Ande. Men det finns ingen anledning till att bli bedragen. Om människor följer infall, så är det deras eget fel. Jag vill inte att ni ska följa infall. Jag vill att ni ska ha ett nyktert sinne, och följa Guds Andes nyktra, förnuftiga ledning. Det finns de som förstår vad jag menar, och som mycket väl känner till vad det är att ge sig hän till Guds Ande i bönen.

Jag kan inte i detalj redogöra för allt som ingår i segrande bön. Men jag skall nämna några saker som är nödvändiga för den; några saker som en människa måste göra för att segra i bön.

 

 

2. Varför Gud kräver sådan bön.

   Jag ska redogöra för några av orsakerna till att de här sakerna är nödvändiga för verksam bön. Varför kräver Gud sådan bön, så stark längtan, så förtvivlade förböner?

    

   1. Dessa starka begär visar på styrkan i Guds känslor. De liknar Guds verkliga känslor för obotfärdiga syndare. När jag sett, så som jag ibland har gjort, den häpnadsväckande styrkan i den kärlek till själar som kristna känt, så har jag blivit förunderligt gripen av Guds förunderliga kärlek och hans längtan efter deras frälsning. Vad jag läste om en speciell kvinna under en väckelse, gjorde ett överväldigande intryck på mig. Hon hade en sådan obeskrivlig medkänsla och kärlek till själar, att hon rentav kippade efter andan. Det måste vara styrkan i det begär Gud känner, när han i kristna frambringar en sådan häpnadsväckande vånda, en sådan själskamp, en sådan födslovånda ? Gud har valt det bästa ordet för att uttrycka det: det är födslovånda ? själens födslovånda.

      Jag har sett en man, lika kraftfull till både kropp och själ som vem som helst i samhället, falla ner vanmäktig, fullständigt överväldigad av sin obeskrivliga nöd för syndare. Jag vet att detta är en stötesten för många, och det kommer det alltid att vara så länge det finns kvar så många blinda och enfaldiga religiösa bekännare i församlingen. Men jag kan inte betvivla att de här sakerna är Guds Andes verk. O, att hela församlingen skulle bli så fylld av Anden till att kämpa i bön, så att ett folk skulle födas på en dag! Det står i Guds Ord att "Sion föder sina barn redan när födslovåndan börjar". (Jes 66:8). Vad betyder det? Jag ställde en gång den frågan till en bekännande kristen. Han tog avstånd från vår uppfattning om verksam bön, och jag frågade vad han ansåg att Sions födslovåndor betydde.

      "Åh, sa han, det betyder att så snart församlingen vandrar tillsammans i evangeliets gemenskap, så kommer det att sägas att Sion reser! Detta vandrande kallas att resa." Alltså inte samma uttryck. (Han förväxlade engelskans travail ? vara i barnsnöd ? med travel ? resa. Övers. anm.)

       

   2. Detta starka begär som jag beskrivit är den naturliga följden av stor medkänsla och klarsyn i fråga om syndares fara. Det är fullständigt förnuftigt att det skulle vara på det sättet. Om de närvarande kvinnorna skulle titta bort dit och se en familj på väg att bli innebränd och höra deras rop, och se deras ångest, skulle de bli upprörda och det är mycket troligt att en del av dem skulle svimma av vånda. Och ingen skulle förvånas över det, eller kalla dem löjliga eller vansinniga som blir så upprörda över en så fruktansvärd syn. Det skulle anses underligt om det inte förekom starka känslouttryck. Varför är det då så konstigt att kristna skulle känna det som jag beskrivit, när de klart inser syndarnas situation och den fruktansvärda fara de svävar i? Saken är den, att de personer som aldrig känt detta aldrig har haft någon större verklig medkänsla, och deras gudsfruktan måste vara av ett mycket ytligt slag. Jag vill inte vara hård i min dom eller tala ovänligt, men jag konstaterar detta som ett enkelt faktum. Människor får säga vad de vill, men jag vet att sådan gudsfruktan är ytlig. Detta är inte fördömande, utan den enkla sanningen.

      Ibland förvånas folk över att kristna har sådana känslor. Förvånas över vad? Jo, över den naturliga och förnuftiga och nödvändiga följden av djup vördnad för Gud och djup medkänsla med människor, med tanke på den väldiga fara de ser att syndarna är i?

       

   3. Den kristnes själ, när den är så här betryckt, måste få lättnad. Gud lägger den här bördan på den kristnes själ, för att föra honom närmare sig. Kristna är ofta så tvivlande att de inte utvecklar en rätt tro på Gud förrän han lägger denna börda så kraftigt på dem att de inte orkar leva under den, utan måste söka sig till honom för att få lättnad. Det är som med många överbevisade syndare. Gud är villig att ta emot dem omedelbart, om de kommer direkt till honom i tro på Jesus Kristus. Men syndaren vill inte komma. Han tvekar, och kämpar, och knäar under bördan av sina synder, och kastar sig inte på Gud förrän överbevisningens börda blir så stor att han inte orkar leva. Och när han blivit liksom desperat, och känner att han håller på att sjunka ner i helvetet, så gör han kraftigt språng och kastar sig på Guds nåd som sitt enda hopp. Det var hans skyldighet att komma tidigare. Gud har inget intresse av hans bekymmer, för deras egen skull.

      På samma sätt, när kristna blir tyngda av bördan för själar, ber de ofta om och om igen, och ändå försvinner inte bördan, inte heller minskar deras nöd, eftersom de aldrig kastat alltihop på Gud i tro.

      Men de kan inte bli av med bördan. Så länge som deras medkänsla är kvar, kommer bördan att vara kvar och växa; och - så vida de inte står emot och utsläcker den helige Ande - de får ingen lättnad förrän de till slut, när de är i yttersta nöd, gör en desperat ansträngning och kastar bördan på Herren Jesus Kristus, och sätter en barnslig förtröstan till honom. Då känner de lättnad, då känner de det som att själen de bett för kommer att bli frälst. Bördan är borta, och Gud verkar i sin godhet lugna deras sinne med en ljuvlig förvissning om att välsignelsen kommer att ges. När en kristen haft denna kamp, denna vånda i bönen, och fått lättnad på detta sätt, så flödar ofta de ljuvligaste och mest himmelska känslor ? själen vilar underbart och härligt i Gud, och "jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje" (1 Pet 1:8).

      Är det någon av er som inte tror att sådana saker förekommer i den troendes erfarenhet? Om jag hade tid, skulle jag visa er liknande händelser och beskrivningar, från rektor Edwards och andra aktade författare. Undrar ni varför det aldrig förekommer sådant just här? Jag kan försäkra er att det inte beror på att ni är så mycket mer förståndiga än de kristna på landsbygden, eller för att ni är mer intelligenta, eller har större insikt i religiösa frågor, eller en mer stabil och välordnad fromhet. Nej, säger jag, i stället för att vara stolta över att vara fria från sådana överdrifter, borde ni blygas över att de kristna i staden är så världsliga, och har så mycket stelhet och stolthet och mönster, att de inte kan sänka sig till en sådan andlighet. Jag önskar att det vore så. O, att det skulle vara en sådan ande i denna stad och i denna församling! Jag vet att det skulle bli uppståndelse om det förekom sådant här. Men jag skulle inte bekymra mig över det. Låt dem säga, om de vill, att folk i Chatham Chapel har blivit galna. Vi behöver inte vara rädda för det, om vi lever tillräckligt nära Gud för att äga hans Ande på det sätt jag beskrivit.

       

   4. De här följderna av bönens ande på kroppen, är inte själva en del av kristendomen. Det är bara så att kroppen ofta är så svag att själens känslor överväldigar den. Dessa fysiska effekter är inte alls nödvändiga för segrande bön, utan är bara ett naturligt eller fysiskt resultat av sinnets kraftigt upprörda känslor. Det är inte alls ovanligt att kroppen utmattas, och till och med överväldigas, av olika kraftiga sinnesrörelser på andra områden än det religiösa. Kongressens vaktmästare vid tiden för revolutionen, föll ner död vid mottagandet av en kraftigt uppmuntrande underrättelse. Jag kände en kvinna i Rochester som var i ivrig bönekamp för sin svärsons omvändelse. En förmiddag var han på ett möte för bekymrade, och hon var hemma och bad för honom. Efter mötet kom han hem omvänd, och hon blev så glad att hon föll ner och dog på fläcken. Det är inte konstigare att de här effekterna orsakas av religion än av starka känslor på något annat område. De är inte nödvändiga för bönen, men de är den naturliga följden av kraftig sinnesrörelse.

    

   5. Utan tvekan är en orsak till att Gud kräver utvecklandet av denna vånda i bönen, att det skapar ett sådant enhetsband mellan Kristus och församlingen. Det skapar en sådan förståelse mellan dem. Det är som om Kristus kom och hällde överskottet från sitt eget kärleksfulla hjärta in i sitt folk, och ledde dem till att ta del av och samarbeta med Honom som aldrig annars. De känner vad Kristus känner ? så fyllda av medlidande med syndare att de inte kan behärska sig. Så är det ofta med de pastorer som är kända för sin framgång i att predika för syndare. De har ofta ett sådant medlidande, en sådan överflödande längtan efter deras frälsning, att detta kommer fram i deras tal och predikan, som om Kristus talade genom dem. Orden kommer varma och levande över deras läppar, som från Kristi eget hjärta. Jag menar inte att Han dikterar deras ord, men Han framkallar de känslor som tar sig uttryck i orden. Då ser man att något sker med åhörarna, som om Kristus själv talade.

    

   6. Denna födslovånda för själar skapar också ett förunderligt enhetsband mellan varmhjärtade kristna och nyomvända. De omvända verkar mycket dyrbara för dem som haft denna bönens ande för dem. Känslan liknar den en mor har för sin förstfödde. Paulus uttrycker detta så härligt när han säger: "Mina barn!" Hans hjärta var varmt och mjukt för dem. "Mina barn, som jag nu än en gång ..." ? de hade avfallit, och han har en förälders hela vånda för ett vilsekommet barn ? "som jag nu än en gång med smärta föder, tills Kristus har tagit gestalt i er". (Gal 4:19)

      Jag har ofta lagt märke till hur de som haft bönens ande i väckelser, älskat de nyomvända. Jag vet att detta är rena grekiskan för dem som aldrig erfarit det. Men för dem som erfarit den våldsamma kampen, segrande bön, för en själs omvändelse, ska helt säkert den själen, efter omvändelsen, vara lika dyrbar för dem som barnet för sin mor. Han har våndats för den, tagit emot den som svar på bön, och kan ställa fram den inför Herren Jesus Kristus och säga: "Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig". (Jes 8:18. Se också Hebr 2:13)

       

   7. En annan orsak till att Gud kräver denna sorts bön är, att det är enda möjligheten för församlingen att bli rätt förberedd för att ta emot stora välsignelser utan att ta skada. När församlingen på detta sätt är omkullvräkt i stoftet inför Gud, och är i djup bönekamp, så gör välsignelsen dem gott. Men om de fått välsignelsen utan denna själens djupa nedböjande, skulle de ha blivit uppblåsta av stolthet. Men som det nu är, så förökas deras helighet, deras kärlek, deras ödmjukhet.

 

3. Sådan bön förmår mycket

   Profeten Elia sörjde över förfallet inom Israels hus, och när han såg att inga andra medel kunde hjälpa för att förhindra en fortsatt utveckling mot avgudadyrkan, bad han att Guds domar skulle komma över det skyldiga folket. Han bad att det inte skulle regna, och Gud tillslöt himlarna under tre år och sex månader, tills folket drivits till det yttersta. Och vad gör han när han ser att det är dags att vekna? Se honom, när han går upp på berget och böjer sig ner i bön. Han ville vara ensam, och han sa till sin tjänare att gå sju gånger, medan han våndades i bön. Sista gången, sa tjänaren till honom att det syntes ett litet moln, som en mans hand, och omedelbart reste han sig från sina knän ? välsignelsen hade getts. Tiden hade kommit för undanröjandet av katastrofen. "Åh", säger du, "Elia var en profet". Kom inte med den invändningen. Det gjorde man på apostlarnas tid, och vad säger aposteln? Jo, han lyfte fram just denna händelse, och det faktum att Elia var en människa som vi, som ett exempel på segrande bön, och uppmanade dem att också be så. (1 Kon 17:1, 18:41-45; Jak 5:17)

   John Knox var berömd för sin mäktiga bön, så drottning Maria av England brukade säga att hon fruktade hans böner mer än alla Europas arméer. Och utvecklingen visade att hon hade anledning till det. Han brukade vara i en sådan vånda för sitt lands befrielse, att han inte kunde sova. Han hade ett ställe i trädgården dit han brukade gå för att be. En kväll bad han och några vänner tillsammans, och medan de bad, talade Knox och sa att befrielsen hade kommit. Han kunde inte säga vad som hade hänt, men han kände att något ägt rum, för Gud hade hört deras böner. Vad var det? Jo, nästa nyhet som nådde dem, var att Maria var död!

   Låt oss se på ett exempel som jag hörde berättas av en pastor. Han sa att i en viss stad hade det inte varit väckelse på många år. Församlingen var nästan utdöd, alla de unga var oomvända och förödelse härskade oinskränkt. Det bodde en gammal man i en avsides del av staden, smed till yrket. Han stammade så väldigt att det var plågsamt att höra honom tala. En fredag, medan han arbetade ensam i verkstaden, blev hans sinne kraftigt berört av församlingens tillstånd och de oomvändas situation. Hans vånda blev så stor att han blev tvungen att lägga undan sitt arbete, låsa verkstadsdörren och tillbringa eftermiddagen i bön.

   Han vann seger, och på söndagen bad han pastorn att utlysa ett möte. Efter viss tvekan gick pastorn med på det, men anmärkte i alla fall att han var rädd att inte många skulle komma. Han utlyste det samma kväll i ett stor privat byggnad. När kvällen kom, var det fler samlade än huset kunde rymma. Alla var tysta en stund, tills en syndare började gråta och sa, att om någon kunde be, kunde han då be för honom? En annan fortsatte, och ännu en, och ytterligare en, tills människor från vartenda kvarter i staden befanns vara kraftigt överbevisade om sin synd. Och det märkliga var, att de alla sa sig ha blivit väckta vid tidpunkten för den gamle mannens bön i verkstaden. En mäktig väckelse följde. Så vann denne gamle, stammande man seger, och som en furste hade han makt med Gud.

Mike Gendron

Att frukta för Guds vrede

Martin Luther

Den som läser böcker, predikningar och andakter av Martin Luther skall snabbt bli varse hur ofta han talar om Guds vrede. Vi ska här se på ett sådant exempel. Det är ett utdrag från hans Huspostilla, 2 söndagen efter Trefaldighet. Luther utgår från en liknelsetext av Jesus som handlar om hur folk enträget ska uppmanas att komma till den himmelska måltiden.

Avslöjad: Benny Hinn

"Sådana som de är falska apostlar, ohederliga arbetare, och uppträder som Kristi
apostlar. Och det är inget att förvåna sig över. Satan själv gör sig lik en ljusets ängel.
Därför är det inte underligt att också hans tjänare uppträder som tjänare åt
rättfärdigheten. Men de kommer att få det slut som de förtjänar." 2 Kor. 11: 13-15

Kort bakgrund
Benny Hinn är en arab född i Jaffa, Israel, 1952. Han växte upp i ett grekiskt ortodoxt hem, men fick senare gå i katolska skolor. Benny Hinn påstod länge att hans far varit borgmästare i Jaffa, men när detta avslöjades som en osanning ändrade han det till att hans far hade "arbetsuppgifter som en borgmästare". Benny Hinns far var i verkligheten en kontorist vid en arbetsförmedling för arbetslösa araber. I slutet av 1960-talet flyttade familjen till Toronto, Kanada. Och det är här, på andra sidan Atlanten, historien om Benny Hinn tar fart.

Han påstår själv att det var efter ett möte med Kathryn Kuhlman som han bestämde sig för att bli en "karismatisk kristen". Tyvärr är det så att det enda som är konsekvent med Benny Hinn och hans historier, är att de inte är konsekventa. Och då det finns minst sex olika versioner av hur han blev en kristen, kan man inte avgöra när, var eller hur det gick till. Hur som helst så var valet av "yrke" klart efter detta möte och i december 1974 började han hålla "helande möten" i Oshawa, Ontario i Kanada. Någon utbildning till präst eller pastor hade han dock inte.

1983 flyttade Benny Hinn sin verksamhet från Kanada till Orlando Christian Center i Florida, USA. Efter diverse problem med lagen och dess utövare, flyttade han sin verksamhet till Dallas, Texas i slutet av 1999. Detta är knappast en tillfällighet, då Dallas anses vara ett "Mecka" för självutnämnda "profeter", "helare" och annat skumt folk. Det är nämligen mycket svårt att åtala religiösa lurendrejare i Texas...

Benny Hinn - profeten och hans lära
Är Benny Hinn en sann profet, utsänd av Gud, eller är han en falsk profet? Det är faktiskt ganska lätt att avgöra, då det finns ett "test" som man ska använda för att se om en profet är sann eller falsk - och det "testet" gäller både för Bibelns profeter och de utombibliska siarna. I 5 Mos. 18: 22 står följande: "När profeten talar i HERRENS namn och det han säger inte sker och inte går i uppfyllelse, då är detta något som HERREN inte har talat."

Men man ska även komma ihåg att profetians sanning inte enbart kan avgöras av om en förutsägelse slår in eller ej. Slår den inte in vet vi att den är falsk och den som uttalat den är en falsk profet, men slår den in krävs det ytterligare ett kriterium, då även falska profetior kan slå in (hur dumt det än låter!). För även en falsk profet kan göra märkliga tecken (se t.ex. 5 Mos. 13:1-6). Det avgörande kriteriet är att profetian stämmer överens med Guds uppenbarade ord, den redan till Mose uppenbarade läran. Inträffar profetians förutsägelser, men undervisningen strider mot den rätta läran, "så skall du ändå inte höra på den profetens ord eller på den drömmaren, ty Herren, eder Gud, sätter eder därmed endast på prov för att förnimma, om ni älskar Herren, eder Gud, av allt edert hjärta och av all eder själ" (5 Mos. 13:3). Enklare än så kan det faktiskt inte bli...

Senaste nytt: Benny Hinn försöker censurera videos och ljudfiler på Internet som avslöjar honom som en falsk profet och lärare. Detta sker bl.a. genom att han försöker stämma de som har länkar med honom på sina hemsidor. Så en del av länkarna på denna sida som leder till amerikanska sidor kan ha tagits bort medan rättegång pågår.

Ny! Kanadensiska CBC:s dokumentär "Benny Hinn Exposed" (endast på engelska) i fyra delar på YouTube. Del 1http://www.youtube.com/watch?v=FIhULXIzXv4 , del 2http://www.youtube.com/watch?v=9M7pr8cR0As,del3,http://www.youtube.com/watch?v=WrkNiuwSBkUochdel4http://www.youtube.com/watch?v=0vewxv2TqB8.

Några exempel på vad Benny Hinn profeterat om och vilken lära han står för
Orlando Christian Center, 31 december 1989:
> Benny Hinn profeterar om att Kubas ledare Fidel Castro ska dö under 1990-talet
(Real Audio © 1989 by Benny Hinn)
En vid det här laget "klassisk" Benny Hinn profetia som visade sig vara falsk.

Orlando Christian Center, 31 december 1989:
> Benny Hinn påstår att han fått en profetia om att de homosexuella i Amerika ska förgöras av eld senast år 1995
(Real Audio © 1989 by Benny Hinn)
Ännu en jättemiss av den självutnämnde profeten. Men det kanske mest skrämmande med detta ljudklipp är att publiken faktiskt applåderar detta påstående!

TBN, 19 oktober 1999:
> Benny Hinn profeterar om att döda ska vakna till liv igen, då de sätts framför en TV som sänder program från TBN!
(Real Video © 1999 by TBN)
Detta påståendet är så otroligt dumt att det knappast ens behöver kommenteras, men detta visar klart och tydligt att Benny Hinn inte får sina profetior från Gud. Lägg märke till att programledaren och grundaren av TBN, Paul Crouch, först försöker tysta Hinn med ett försiktigt tilltal, men ganska snart ger med sig och låter honom fortsätta att "profetera". (Kvalitén på videon är inte den bästa).

TBN, 2 april 2000:
> Benny Hinn profeterar om att ett fredsavtal mellan Israel och Syrien ska skrivas under av Hafes Al-Assad
(Real Audio © April 2nd, 2000 by TBN)
Att även detta var en falsk profetia, visade sig då den syriska ledaren Assad dog innan han skrev ett fredsavtal med israelerna. Benny Hinn bortförklarar den falska profetian med att "...it was God's plan for it not to happen, really." D.v.s. att det berodde inte på att Hinn profeterat falskt igen, utan att Gud tydligen glömt att informera Benny Hinn om att Assad skulle dö...

TBN, 29 december 2002:
> Benny Hinn profeterar om att en stor förändring av "smörjelsen" i församlingen ska ske den tredje mars 2003
(Real Video © 2002 by TBN)
Intressant nog så ansågs just den tredje mars 2003 vara en intressant dag i ockulta kretsar, då det skulle vara en bra dag för "andlig kontakt". Benny Hinns "profetiska källa" låter väldigt lik ockultisternas.

TBN, 29 december 2002:
> Benny Hinn profeterar att en stor händelse ska inträffa i Israel den 15 april eller dagarna kring det datumet.
(Real Video © 2002 by TBN)
Det som är extra intressant i det här fallet, är att Benny Hinn vägrar tala om vad denna "stora händelse" i Israel är, men den ska bli en stor huvudnyhet denna dag. Du som tittare får i uppdrag att lista ut vad det är genom att läsa tidningen just den dagen. Naturligtvis inträffade ingenting av större betydelse i Israel den tiden, vilket var föga överraskande.

Benny Hinn beskyller Gud för de felaktiga profetiorna
Hur förklarar då Benny Hinn det faktum att han aldrig profeterar rätt? Han skyller faktiskt på den Helige Ande. Hinn påstår faktiskt att han är som en kanal för Gud - att Gud går in i honom och tar över hans sinne och tunga, så att han inte ens vet vad han sagt. Efter sin predikan den 31 december 1989, vid Orlando Christian Center, då han profeterade falskt flera gånger, påstod Hinn att han var full - antagligen menade han av den Helige Ande.

För att ytterligare klargöra att han inte profeterar fel, frambar Hinn en profetia den 17 september 1999 i Denver, som gick ut på att han inte kan profetera fel...

Var får Benny Hinn sin "smörjelse" ifrån?
Var får Benny Hinn sin andliga "smörjelse" ifrån, är det Gud eller finns källan någon annanstans? Ja, enligt Benny Hinn själv så får han sin andliga "smörjelse" från två gravar! Han besöker gravarna som tillhör Kathryn Kuhlman och Aimee McPherson, grundare av Foursquare Gospel Church, och får sin "smörjelse" från deras kvarlevor. Så här beskriver Benny Hinn själv händelserna vid gravarna:

?En av de märkligaste upplevelser jag haft hände för några år sedan då jag besökte Aimees grav i Kalifornien. Den här torsdagen uppträder jag på TBN. På fredag ska jag besöka Kathryn Kuhlmans grav. Den ligger nära Aimees i Forest Lawn Cemetery. Jag har redan varit där en gång och vill gå dit ofta och visa min respekt för henne då hon är en stor kvinna inför Gud, som påverkat mitt liv mycket. Graven hon är begravd i är inhägnad, de har byggt murar runt den. Man kan inte komma in där utan nyckel, och jag är en av få som får gå in där. Jag kommer aldrig att glömma vad jag såg vid Aimees grav. Det är väldigt dramatiskt. Hon var en sådan märklig kvinna att hennes grav har en sju fot hög staty föreställandes en ängel, stående på varje sida och de har en guldkedja lindad runt sig. Och det låter otroligt att någon kan dö med bugande änglar på varje sida, men jag kände en märklig "smörjelse" när jag var där. Jag skakade när jag besökte Aimees grav. Guds kraft kom över mig. ... Jag tror "smörjelsen" dröjer sig kvar i Aimees kropp. Jag förstår att detta kan vara chockerande för er. ... Jag ska ta med mig David [Palmquist] och Kent [Mattox] och Sheryl [Palmquist] denna vecka. Ni kommer att få känna "smörjelsen" vid Aimees grav. Den är otrolig. Och Kathryns. Det är fantastiskt. Jag har hört talas om folk som blivit helade när de besökt den graven. De blev totalt helade av Guds kraft.? ( This Is Your Day, TBN, 11 juni 1997).

D etta ingen lära du finner i Bibeln - tvärtom är det förbjudet att göra det Hinn gör vid gravarna: "Hos dig får inte någon finnas som låter sin son eller dotter gå genom eld eller befattar sig med spådom, teckentydning, svartkonst eller häxeri, ingen som utövar besvärjelsekonster, ingen andebesvärjare, ingen som bedriver trolldom och ingen som söker råd hos de döda. Ty avskyvärd för HERREN är var och en som gör sådant..." (5 Mos. 18: 10-12).

Benny Hinn förvandlas under "smörjelsen"
I en intervju som sändes på TBN den 13 september 1999, avslöjar Benny Hinn att hans barn blir rädda för honom när han är under "smörjelsen". Han är inte sig själv längre och tydligen är han rädd för "smörjelsen" själv också. Han är inte rädd för sig själv, men är rädd för vad "smörjelsen" kan göra med honom.

Och under intervjun, där man även spelar upp ett videoband från ett möte i Denver, avslöjas att Hinn "förvandlas" på scen och talar hest och "morrande", som en besatt. Han uppmanade folket att lyfta deras händer och hylla mästaren Jesus. Uppenbarligen talade han inte om Bibelns Jesus. Han förbannade även de som vågade gå emot hans lära i ord eller handling.

Benny Hinn beskriver själv händelsen i Denver som "den mest skrämmande upplevelsen han haft under sina 25 år som predikant".

Man spelar under intervjun upp följande händelse från Denver, där Hinn ger följande beskrivning av vad som händer: "Min hud är på väg att explodera. Det kommer att pirra i era kroppar från topp till tå. Höj era röster. Lyft era händer och be om det -- Guds folk, bli helade! Guds folk, bli befriade! Res er upp från er sjukdom och hoppa in i helandets flod och bli helade, i Jesu namn. Sätt er ner; detta är bara början.

(Hinn tar upp en man på scen, som han påstår har ett hjärta som är dött till två tredjedelar. ) Han kan knappt gå ( Hinn grymtar ). Äran! Äran! Om inte jag frigör den, kommer jag att explodera. Om jag inte frigör smörjelsen, kommer jag att explodera. Jag måste släppa den lös mot någon. Demonen måste böja sig för namnet av mästaren Jesus ...
Ja Gud, gör det! Jag lägger en förbannelse på varje man och kvinna som sträcker ut sin hand mot denna smörjelse. Jag förbannar den människa som vågar tala ett ord mot denna tjänst..."

Denna s.k. "smörjelse" har absolut ingenting att göra med Bibelns Gud, då detta klart och tydligt är ett verk av onda andar. Att Benny Hinn använder namnet Jesus betyder inte att det är Bibelns Jesus han talar om. Aposteln Paulus varnar just för detta fenomen i sitt brev till galaterna: "Jag är förvånad över att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium, fast det inte finns något annat. Däremot är det några som skapar förvirring bland er och vill förvränga Kristi evangelium. Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse."
(Gal. 1: 6-8).

Benny Hinn fortsätter att hota dem som inte håller med honom
Benny Hinn påstår i en intervju i Christianity Today, att Bibeln lär att man aldrig får rätta en "man av Gud" (som han påstår att han själv är) oavsett hur ond, syndig eller omoralisk han blivit. Detta är också en lära som går stick i stäv med vad Guds ord lär. Men det passar naturligtvis en falsk profet och en falsk lärare att inte bli granskad, för då avslöjas ju det hela ganska snabbt.

Och så här angriper Benny Hinn sina motståndare i en predikan, där han t.o.m. hotar deras barn:
"Nu pekar jag mitt finger med Guds mäktiga kraft i på mig. Ni ska höra detta. Det finns män och kvinnor i södra Kalifornien som attackerar mig. Jag talar till er under smörjelsen nu, ni ska få skörda det i era barn . Ni kommer aldrig att vinna. Och era barn ska lida. Ni attackera mig på radion varje kväll; ni ska betala, liksom era barn . Hör detta från läpparna av Guds tjänare. Ni är i fara. Ångra er, eller så kommer Gud den Allsmäktige att röra sin hand... Rör inte Guds Smorde (d.v.s. att Benny Hinn är den Smorde!)..." (World Charismatic Conference, 7 augusti 1992).

"Några attackerar mig för något jag lärt ut. Låt mig säga dig något, broder: Du ska se upp! Du ska veta, att jag har letat efter verser i Bibeln, men som jag inte ser ut att kunna hitta. En vers säger: "Om du inte gillar dem, döda dem." Jag önskar verkligen att jag kunde hitta den versen! Du stinker, verkligen - så tycker jag i alla fall! Ibland önskar jag att Gud ville ge mig ett "Helig Ande-maskingevär"; då skulle jag skjuta bort ditt huvud." (Praise-a-Thon, TBN, 8 november 1990).

Detta står i skarp kontrast till det Jesus lär i Bibeln: "Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. Jag säger er: Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom." (Matt. 5: 38, 39).

Metoden att använde skrämsel och hot mot de som inte tror, är ett "klassiskt" knep som falska profeter, falska lärare och sekter brukar använda...

Benny Hinn påstår att Jesus ska uppenbara sig personligen
I Matt. 24: 23-26 finns följande profetiska varning från Jesus själv: "Om någon då säger till er: Se här är Messias, eller: Där är han, så tro det inte. Ty falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda. Jag har nu sagt er detta i förväg. Om de alltså säger till er: Han är i öknen, så gå inte dit, eller: Han är i de inre rummen, så tro det inte."

TBN Praise-a-thon, 2 april 2000:
> Benny Hinn påstår att Jesus ska uppenbara sig personligen under Hinns möten. Även andra församlingar kommer, enligt Hinn, att få se Jesus framträda personligen under möten och sammankomster. Han påstår även att Jesus redan visat sig på en balkong i Benny Hinns kyrka i Orlando.
(Real Video © 2000 by TBN)

This Is Your Day, 20 april 2000:
> Benny Hinn upprepar påståendet om att Jesus ska uppenbara sig på hans möten i Kenya. Enligt detta påstående ska "tusentals människor" få se Jesus uppenbara sig personligen på scenen under Hinns möten.
(Real Video © 2000 Benny Hinn Ministries)

This Is Your Day, 21 april 2000:
> Ännu en gång upprepar Benny Hinn påståendet om att Jesus ska uppenbara sig på hans möten. Hinn "känner på sig" att Jesus kommer att uppenbara sig under hans kampanj i Kenya.
(Real Video © 2000 Benny Hinn Ministries)

This Is Your Day, 2 maj 2000:
> Benny Hinn påstår för fjärde gången att Jesus ska uppenbara sig på hans möten och påstår även att detta kan ske hemma hos dig.
(Real Video © 2000 Benny Hinn Ministries)

"Eld ska falla ner från himlen"
I Uppenbarelsebokens 13:e kapitel skriver aposteln Johannes om antikrists medhjälpare, som kallas för "den falske profeten" och som ska göra "stora tecken" för att få "jorden och dess invånare att tillbe det första vilddjuret" (Upp. 13: 11-13). Johannes avslöjar speciellt ett tecken som den falske profeten ska göra - han får "till och med eld att falla från himlen ner på jorden i människornas åsyn".

I det två följande videoklippen profeter Benny Hinn om just eld som ska falla från himlen. Att detta förbereder även "de utvalda" på att ta emot och t.o.m. acceptera den falske profeten, råder det inget tvivel om (Matt. 24: 24), för redan nu "är ju laglöshetens hemlighet verksam" (2 Tess. 2: 7).

> Video 1 (Real Video © 2001 by TBN) och Video 2 (Real Video © 2001 Daystar TV).

Benny Hinns helande kraft
Benny Hinn påstår att han helat människor som suttit i rullstol, han har fått blinda att se, döva har fått tillbaka hörseln och han påstår även att han helat minst fyra människor som haft AIDS.

Hittills har inga av de "helanden" som Benny Hinn påstår sig ligga bakom kunnat bevisas. Och då har ändå Hinn och hans medhjälpare själva fått ta fram de personer som påstås ha blivit helade av Benny Hinn. Det visade sig att av de "hundratals" helade (The Anointing, 1992, sid. 94-95) som Hinn talade om, inte ens var tio till antalet. Och dessa personer hade inga bevis för att de ens varit sjuka innan de blev "helade". Det fanns inga läkarjournaler, eller familjemedlemmar, släktingar, vänner eller bekanta som kunde intyga om att de varit sjuka! Att allt detta avslöjats inför kameror och journalister från olika amerikanska tv-program och sänts över hela USA, stoppar inte Hinn från att upprepa dessa påståenden än idag. Se bl.a. en bit av NBC Datelines avslöjande reportage här.

Men andra fall, där det gått riktigt illa för de människor som trott på Benny Hinns helande kraft, finns det gott om. Här är några få exempel:

En av de som velat få förbön av Benny Hinn, fick först inte ens komma in i ARGO Stadium i Sacramento där Hinn uppträdde, då hon inte gav tillräckligt mycket pengar! Senare under kvällen, när hon till slut släpptes in på scenen, hände följande: Benny Hinn "slog ner henne med anden" och hon blev liggande kvar på golvet, när en stor man som Hinn också "slog ner med anden" landade på henne och bröt hennes ben. (Hinn "slår ner dem med anden" genom att blåsa på den/de som ska helas, eller så slår han till dem lite lätt på pannan/huvudet. En teknik som många "helare" använder sig av - ser mer effektfullt ut, men är inte något man finner i Bibeln.)

I Basel i Schweizår 1993, "profeterade" Benny Hinn för en man som hade cancer, att han hade många år kvar att leva. Mannen dog två dagar senare.

En kvinna som hade cancer visades upp på scen vid ett möte, efter att Benny Hinn påstått sig ha helat henne. Kvinnan dog i cancer kort därefter.

I Nairobi, Kenya i maj 2000, dog fyra patienter medan de väntade på förbön. De kom från ett sjukhus för att få vara med om ett helande i Benny Hinns omtalade "Miracle Crusade" (TBC september 2000).

Och Hinn påstår inte bara att Gud helar människor genom honom - i en intervju den 13 september 1999 på TBN säger han att Gud gjorde en man sjuk genom honom, som ett "straff" för att han inte trodde på Hinn. Mannen som inte trodde på Benny Hinn fick en nyligen helad kvinnas sjukdom på sig och han sprang skrikandes ut med sin nya sjukdom, reumatism!

Man behöver inte vara någon större teolog för att inse att det Benny Hinn lär ut och står för, inte har Bibelns Gud som källa. Och än värre blir det...

"Guds helgon kan inte bli sjuka." (The Anointing, 1992, sid. 94-95) "Han lovade att hela alla - alla dina sjukdomar! Det betyder att du inte ens kan få huvudvärk... inte ens tandvärk - ingenting! Ingen sjukdom kan komma i din väg." (The Anointing, 1992, sid. 32) "Om din kropp tillhör Gud, blir den inte sjuk eller kan inte tillhöra en sjukdom." (sid. 62).

"Du ska aldrig, aldrig, aldrig gå inför Gud och säga: 'Ske din vilja'... Låt inte sådana trosförstörande ord komma ut ur din mun." (Rise and Be Healed!, 1991, sid. 47-48).

Fru Jan Crouch påstod i ett av TBN:s program att hon som liten flicka väckt upp en kyckling från de döda, genom att hälla olja på den överkörda kycklingen. Benny Hinn kunde inte låta sig framstå som sämre än henne och påstod då på rak arm att han t.o.m. rest upp en man från de döda under ett av hans möten! Återigen - inga bevis för att detta har hänt. Inga bandinspelningar från det mötet. Inga videoinspelningar från det mötet. Inga vittnen som kan styrka att denna händelse ens ägt rum.

Benny Hinn vill ha guld
Benny Hinn är en av de TV-predikanter som tjänar mest pengar. Hans personliga inkomst är, enligt hans egna uppgifter, någonstans mellan 500.000 och 1 miljon kronor i månaden. Men tydligen räcker inte pengarna till, då han vill ha de utlovade himmelska gåvorna här på jorden: "För flera år sedan predikade de "Åh, vi ska gå på gator av guld." Jag skulle säga, "Jag behöver inte guldet däruppe. Jag måste ha det härnere." (TBN:s Praise-a-thon, 2 april 1991).

"Gud ger och tar aldrig tillbaka. Bara för att Job sa: 'Välsignad vare Herrens namn', betyder det inte att han har rätt. När han sa: 'Välsignad vare Herrens namn', var han bara religiös..." (Benny Hinn, TBN, november 1990) .

"Fattigdom är en demon. För att bevisa detta för mig, var Gud tvungen att visa mig en vision av en demon... Jag fick visionen i mitt sovrum. Jag sov och vaknade och framför mig såg jag en djävul. Gud talade till mig och sa att detta är fattigdomens demon." (Benny Hinn, TBN, 1990).

Hur många gudar tror Benny Hinn på?
En av kristendomens grundläror säger att Bibelns Gud är en treenig Gud - Fadern, Sonen och den Helige Ande. I TBN:s program Praise The Lord, som sändes den 3 oktober 1990, påstod Benny Hinn att Bibeln lär ut att det finns nio gudar, då Fadern är tre personer, Sonen är tre personer och den Helige Ande är tre personer... Något år senare försökte Benny Hinn påstå att han aldrig sagt att Gud består av nio personer, men då allt finns inspelat blir påståendet inte bättre av att han försöker ljuga sig fri.

Fler irrläror från Benny Hinn
"Adam var en super varelse när Gud skapade honom. Jag vet inte ifall folk vet om det, men han var den förste Stålmannen som faktiskt levde. Först av allt, så lär oss Skriften att han skulle "råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen" - vilket betyder att han kunde flyga. Naturligtvis, hur skulle han annars kunna "råda över fåglarna" om han inte kunde göra som de? Jag ska ge dig mer bevis. Adam inte bara flög, han flög ut i rymden. En enda tanke, så var han på månen." Tyvärr förklarar inte Hinn om Adam kunde andas under vattnet, precis som fiskarna han också skulle råda över... (Praise the Lord, TBN, 26 december 1991).

"Den Helige Ande säger, att enligt Guds originalplan skulle kvinnan föda fram barn från sidan." (Our Position in Christ, kassett nr. 5,1990).

Och när vi ändå är inne på Benny Hinns falska läror - Hinn påstår att Gud givit honom en "uppenbarelse" som visat honom att den katolska versionen av nattvarden, som går ut på att Jesus bokstavligen rycks ner från himlen för att offras igen varje gång en katolsk nattvard firas, är den enda sanna nattvarden. (Praise the Lord, TBN, 27 december 1994).

Ej att förglömma - Benny Hinn påstod även att titlarna Jesus har i Uppenbarelseboken faktiskt kunde tillämpas på påven Johannes Paulus II.

Är kristna "gudar" och Benny Hinn Guds Enfödde Son, den Smorde?
I en intervju i CNN:s "Larry King Live", påstod Hinn följande: "Gud behövde inte sända Sin Son, men Han gjorde det eftersom Han använder människor" . Hinn påstod även under intervjun att "Jag (Benny Hinn) möter djävlar som Guds Son...".

Benny Hinn påstår att "Gud (Jesus) kom ner till jorden, blev en människa, gjorde människan till små gudar, återvände till himlen som människa. Jesus möter Fadern som en människa. Jag (Benny Hinn) möter djävlar som Guds Son..." (Benny Hinn, Our Position in Christ, kassett nr. 2 -The Word Made Flesh, Orlando: Orlando Christian Center, 1991, video nr. 255).

Benny Hinn påstår inte bara att han är Guds Son, utan han påstår även att Jesus fick satans natur: "Jesus visste att det enda som kunde stoppa satan var att få samma natur som han... Han fick satans natur, så att alla som har satans natur kan få Guds natur." (Benny Hinn, TBN, 15 december 1990). Detta är en mycket viktig del av Benny Hinns lära, då den bevisar att det som blir kristna blir "små gudar"... "När du säger: 'jag är en kristen', så säger du egentligen att 'jag är en liten messias som går omkring på jorden'... Kan jag få säga det så här: 'Du är en liten gud som springer omkring'..." (Praise-a-Thon, TBN, 6 november 1990).

Vidare påstår Benny Hinn att Jesus dog andligen (den obibliska s.k. JDS-läran som sprids av bl.a. trosrörelsen i Sverige): "Innan han (Jesus) dog på korset, skulle jag vilja säga, att den nya skapelsens hjul började röra på sig: att han dog andligen! Jesus förstod att andlig död är en union med den sataniska naturen." (New Creation in Christ, predikan 1988).

Benny Hinn påstår även att Jesus blev "pånyttfödd i helvetet" - "I sin medlargärning förlorade Jesus sin gudomlighet. Jesus måste bli född på nytt. Om han inte blivit född på nytt så kunde inte jag bli född på nytt.". (Our Position in Christ, kassett nr.1, 1991).

Ett annat hädiskt påstående från Benny Hinn är att Jesus skulle ha syndat om inte den Helige Ande stoppat honom:
"Om inte den Helige Ande varit med honom, skulle han ha syndat. Det är rätt, det var den Helige Ande som var den kraft som höll honom ren. Han var inte bara sänd från himlen, utan han kallades även för Människosonen - och som sådan var han kapabel att synda... Jesus skulle aldrig ha klarat av det, utan den Helige Andes hjälp... Kan du föreställa dig Jesus på väg till graven, när han förstod att han skulle bli kvar där för evigt om den Helige Ande ångrade sig och inte ville resa upp honom från de döda..? (Benny Hinn, Good Morning, Holy Spirit, första tryckningen, Nashville: Thomas Nelson, 1990, 135-36).

Vid en konferens i augusti 1992 påstod Benny Hinn att han var "Guds Smorde", en titel som tillhör Guds Son (Upp. 11: 15).

"Jag är inte, hör på mig, är inte en del av Honom (Gud), jag är Han (Gud)! Ordet har blivit kött i mig! När jag rör vid någon, är det Jesus som rör vid den personen." (Benny Hinn, Our Position in Christ).

"Se till att ingen bedrar er. Ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall leda många vilse." (Matt. 24: 4, 5).

Men hur kommer det då sig, att så många kristna - som påstår sig läsa Bibeln - låter sig bedras av Benny Hinn och frenetiskt försvarar denna falske profet med näbbar och klor? Svaret finner vi i 2 Tim. 4: 3, 4: "Ty det skall komma en tid då människor inte längre skall stå utmed den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter."

David Wilkerson

I Uppenbarelseboken 8, läser vi om sju änglar som blåser i sina trumpeter. Dessa mäktiga trumpetstötar varnar mänskligheten för hemska katastrofer som skall komma över jorden.

De första fyra trumpetstötarna varnar för otroliga föroreningar som förgiftar träden, gräset, floderna och haven, liksom luften. Vattnet blir bittert, himlen förmörkas över en tredjedel av jorden.

Sedan, i kapitel 9, kommer en femte varning. Den beskriver en världsvid invasion av gräshoppor:

"Ur röken kom gräshoppor över jorden, och de fick samma makt som skorpionerna på jorden." (Upp 9:3)

Vem ligger bakom denna fruktansvärda svärm av gräshoppor? Det är satan själv: "Den femte ängeln blåste i sin basun. Då såg jag en stjärna som hade fallit från himlen ner på jorden. Åt den gavs nyckeln till avgrundens brunn." (Upp 9:1)

Satan är stjärnan som faller från himlen. Och han tillåts att öppna helvetets grindar och frigöra en armé av demoniska gräshoppor.

Så snart djävulen öppnar dörren till avgrundens brunn, så väller det fram stoder av rök. Röken är så tjock och genomträngande, att den täcker solen, och gör himlen svart och tryckande.

Naturligtvis är dessa gräshoppor inte riktiga insekter. De är demonbesatta, sataniskt kontrollerade män: "och deras ansikten var som människors ansikten (9:7), De hade hår som kvinnohår, (9:8) På deras huvuden var liksom gyllene kransar." (9:7)

Dessa demoniska gräshoppor slår till plötsligt, som skorpioner. Och de bringar otroliga plågor på sina offer: "och plågan som de vållar är som plågan av en skorpion när den stinger en människa." (9:5)

Det grekiska ordet för skorpion betyder här "förgiftare, en som förgiftar." Gräshopporna beskrivs också som krigsmän: "De hade bröstpansar som av järn, och dånet från deras vingar var som dånet från många hästar och vagnar som stormar fram till strid." (9:9)

Bilden här är en armé av demoniska plågare, som kråmar sig som hästar som är otåliga att gå i strid. Deras "vingar" indikerar att de kan slå från luften. Och det är dödlig kraft i deras slag

"De hade stjärtar och gaddar som skorpioner, och i stjärten ligger deras makt att skada människorna i fem månader" (9:10). Kort sagt, var och en av dessa demonbesatta män hade förmågans att slå, eller förgifta, från marken eller luften.

---

Detta är ingen mystisk allegori
det är en verklig mänsklig arme

---

I de sista dagarna, kommer satans turbanbeklädda armé av plågare att lösgöras på jorden. Och dessa demondrivna fanatiker kommer att föra förstörelse och skräck till hela mänskligheten.

Teologer från 1600-talet, bland annat många puritaner, trodde att denna armé av gräshoppor skulle vara Muhammedaner. De såg gräshoppsinvasionen som ett världsvitt islamisk jihad, ett heligt krig.

För flera år sedan, så framställde en känd författare, som hette Wordsworth, ett scenario i en bok som han skrev om islam och Muhammed. Han såg rökpelarna i uppenbarelseboken 9 som islams lära. Som ett tjockt moln, förblindade islam människors ögon, stängde ut sanningen och förmörkade deras sinnen. Det hade till och med kraft att förblinda hela nationer.

Wordsworth menade att ut ur denna lära av rök skulle komma en gräshoppsliknande armé. Som andra i sin tid, trodde han att detta skulle vara en muslimsk armé. Den skulle utgöras av onda, långhåriga, turbanklädda soldater. Och de skulle härja från land till land, och påtvinga den islamska religionen.

Detta hände verkligen, när islam föddes. Muhammed steg fram under 600-talet, och skapade den islamska religionen. Och, som ledare för en stor arme av krigare till häst, svepte han över stora delar av världen.

Dessa muhammedaner krigade mot romerska katoliker, grekiska katoliker och judar. De tog stora delar av Asien, från floden Eufrat i mellanöstern till Konstantinopel, det som idag är Istanbul i Turkiet. De övertog det heliga landet, hela mellanöstern (hela territoriet där de sju församlingarna i Asien fanns), Grekland, alla de östra medelhavsöarna, och norra Afrika. Sedan korsade de Gibraltarsundet in till Spanien, där de skapade ett muslimskt kungadöme.

Till slut, gick de in i Frankrike, men muhammedanerna led ett förkrossande nederlag vid Tours. Där stoppades den islamska flod som sveptes över Europa.

Idag, säger ledare och diplomater, "islam är en fredsreligion." Men allt i islams historia talar emot detta. De flesta krig som utkämpas nu är mellan islam och någon annan grupp eller nation.

Sanningen är, islam föddes med våld, och det har varit en svärdets religion sedan dess. Mullor och ayatollor upprätthåller islams lagar genom att prygla människor och genom att kapa av dem fingrar, andra kroppsdelar eller huvuden. Sådana brutaliteter är vanliga i många muslimska nationer, bland annat Afghanistan.

Dessutom finns i varje muslimskt hjärta ett inneboende hat emot judarna. Det är nästan omöjligt att finna en muslim någonstans som tror att Israel har rätt att existera.

Muslimerna må fördöma terroristhandlingar mot Amerika, men i samma andetag ropar de, "förgör Israel". De ser terrorism mot Israel som ett rättfärdigt jihad, ett heligt krig sanktionerat av deras tro. Därför har miljontals muslimer världen över öppet prisat Osama bin Laden som en hjälte.

Vi får också veta att få muslimer är terrorister. Men är inte en terrorist en som tror att andra människor inte har rätt att existera? Om en sådan människa tror att det är acceptabelt att terrorisera andra människor, så är han en terrorist i hjärtat, även om han aldrig lyfter ett finger för att skada någon. Han behöver inte flyga ett plan in i en kontorsbyggnad. Han är redan en terrorist, genom att jubla när en jude blir angripen eller dödad. Så mycket för islam som en fredens religion.

Missförstå mig inte, detta är inte ett rasistiskt budskap. Gud älskar varje muslim lika mycket som han älskar judar och hedningar. Men Herren har stora problem med islams lära. Och han har kallat oss att be för muslimerna.

Vi behöver begära Gud om att frälsa många islamska ledare, precis som han frälste Saul från Tarsus och gjorde honom en missionär till världen. Muslimerna har blivit blinda för sanningen genom en satanisk slöja. Men Gud kan ta bort slöjan, och öppna deras ögon för kärlekens evangelium som är Kristus.

---

Gräshoppsmännen får en
begränsad tid för att plåga.

---

De fick inte döda dem men plåga dem i fem månader, (Upp 9:5). Dessa gräshoppor kan inte förgöra nationer. De kan bara terrorisera dem. Och de "fem månader" som nämns här betyder en begränsad tid för dem att utföra sitt demoniska arbete.

Jag tror denna varning säger oss två saker:

1. Terrorister kommer inte att kunna förstöra Amerika.

2. Vi behöver vara förberedda för flera katastrofer.

Redan har Amerika blivit stungen som av en skorpion, genom tragedierna vid World Trade Center och Pentagon. Och nu känner vi giftet genom mjältbrandsattackerna.

Vi vet också att Irak har lagrat upp kemiska vapen i åratal. Och utan tvekan så smugglas dödliga krigsförråd in och ut i andra muslimländer också. Islamska soldater världen över väntar bara på ett ord för att få påbörja sin attack.

Helt enkelt, satans gräshoppor svärmar, och hotet vi möter är verkligt. Men vi måste komma ihåg, Gud kommer bara att tillåta dessa djävulskontrollerade män att åstadkomma begränsad skada. De kan inte förgöra Amerika eller någon annan nation.

Du kanske undrar, "Varför skulle Gud tillåta dessa gräshoppor att sprida terror ens för en begränsad tid?"

Jesus svarar på frågan: "Du har bevarat ordet om min uthållighet, och därför skall jag bevara dig från prövningens stund, som skall komma över hela världen för att pröva jordens invånare." (Upp 3:10)

Jesus hänvisar till en händelse som skall komma över hela mänskligheten. På grekiska, betyder frasen "prövningens stund", en tid av tentamen, av prövning, av att visa vad man går för. Och ordet "pröva" betyder här att testa. Kristus beskriver en stund av prövning för hela världen.

Vad betyder denna prövningens stund för icke troende? Det är en stund när Gud kommer att fråga varje människa, "när gräshopporna svärmar, och terroriserar nationer, kommer du att bekänna dug till mig? Vill du vända dig till mig för räddning? Regeringschefer, kommer ni att bekänna ert behov av min hjälp, vill ni förlita er på mitt beskydd?"

"Eller, kommer ni i er stolthet att vända er till er egen kraft, och förlita er på militär och vapen? Kommer ni inte ens att tänka tanken att utan mig kan ni inte lyckas, vare sig i krig eller fred?"

Naturligtvis. Jag tror att vi behöver be ihärdigt för vårt lands soldater. Men, sorgligt nog, ser jag inga tecken på att Amerika har vänt sitt hjärta till Gud. Med några få undantag, är våra ledares tro bara prat. Och de sätter istället sin förtröstan till vår nations generaler, strateger, teknologer och allierade.

Men terroristerna prövas också. Herren frågar dem, i likhet med alla andra muslimer, "Skall ni röra Israel? Tala inte om fred när ni hatar judarna. Om ni fortsätter er blodiga terrorism, kommer jag att avslöja islam som den våldsamma religion den är. Då kommer ni att bli fördömda av era medmänniskor här på jorden, och sedan också vid domen.

---

Jesu Kristi kyrka är en prövningens plats

---

Inget annat folk skall prövas så hårt som Guds heliga. Så vad kommer vår prövning att bli? Vilken tentamen står församlingen inför? Vårt prov kommer att vara att lita på Gud och Hans ord. Det kommer att bli ett prov på huruvida vi kommer att vandra inför Honom i tro.

Mycket snart, kommer vi att se satans gräshoppor terrorisera alla runt om oss. Det kommer att vara skräck på alla sidor. Ekonomin kommer att skakas, och vår nations situation kommer att bli värre. Många jobb och försörjningstillfällen kommer att försvinna, karriärer kommer att spåra ur.

De ondskefulla nyheterna i Amerika kommer att skrämma resten av världen. När den tiden kommer, kommer en fråga att stå högst för Jesu Kristi församling: "Kan Herrens folk vila i detta?"

Kort sagt, kommer vi att lita på hans löften om att bevara oss? Kommer vi att ha förtroende för Honom, kommer vi att tro att vi är i hans händer? Kommer vi att vara lugna, hur mörkt det än blir?

Jesus ställer den här frågan: "Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?" (Luk 18:8) Tragiskt nog, litar många kristna på Gud bara till en viss punkt. När svårigheter och mörkret går förbi den punkten, börjar deras tro snart att svikta.

Jag frågar: när allt verkar kollapsa, och all runt omkring dig fruktar, kommer du att kunna sjunga, "Det är väl med min själ"?

Guds fokus i denna prövotid är inte terrorism eller den islamska världen. Han hånskrattar åt de radikala muslimernas hot. De kan inte hindra Hans verk. Ingenting kan hindra Hans syfte att nå världen med evangelium. Gud använder just nu islam som en domens stav emot en avfallen nation.

Nej, Guds fokus just nu är hans eget folk. Han bryr sig om sin församlingskropp här på jorden. Och frågan Han ställer sig är denna: kan Hans folk uppleva frid och vila även när gräshopporna härjar? När änden kommer, kommer Han att finna att vi växer i tron, eller vacklar?

Vi vet att gräshopporna är begränsade i sin förmåga att förgöra nationer. Och de är begränsade i tiden som de har att terrorisera världen. Men Gud har också lagt en annan begränsning på denna demoniska armé:

"De blev tillsagda att inte skada... grönska eller något träd, utan bara de människor som inte bär Guds sigill på sin panna." (Upp 9:4)

När jag förberedde det här budskapet, sökte jag Herren för ett ord av hopp. Jag ville att Hans heliga skulle veta att han tar hand om oss när världen skakas. Jag ville bygga upp människors tro på Guds löften om att hålla sin hand över oss i den här tiden.

Sedan insåg jag att jag redan hade skrivit en massa om detta ämne. Faktum är att jag räknade att jag hade skrivit elva sådana budskap. (de finns i min bok: Guds plan för beskydd i den kommande stormen).

Till slut, blev jag ledd till Uppenbarelsen 9, kapitlet om gräshopporna. När jag läste vers 4, där Gud befaller dem att inte skada någon grönska, kom en tanke till mig.

Jag insåg att här var en nyckel till att förbli trygg i en tid av terror: "Grönska".

David skrev, "Men jag skall vara som ett grönskande olivträd i Guds hus. Jag förtröstar på Guds nåd alltid och evinnerligen."? (Psalm 52:10)

Den grönska David hänvisar till här betyder andlig hälsa. Det betyder att blomstra, att bära frukt. David säger, "Min hälsa kommer från att lita på Gud. Jag blomstrar för att jag vänder mig till Honom. Min förtröstan på Honom producerar andlig hälsa i mig."

---

Här är en underbar sanning
om kraften i att grönska

---

"Så säger Herren: Förbannad är den man som förtröstar på människor och sätter kött till arm åt sig och med sitt hjärta viker av från Herren. Han skall bli som en torr buske på hedmarken och skall inte få se något gott komma, utan skall bo på förbrända platser i öknen, i ett land med salthedar, där ingen bor." (Jer 17:5-6)

Herren varnar oss, "Lita inte på människor, om du sätter din tro till mänsklig kraft mer än mig, skall du vara förbannad". Detta är en sanning för varje nation och folk.

Den 11 september 2001, när muhammedanerna körde sina förgiftade gaddar in i World Trade tornen, fick vår nation en väckningssignal. Amerika hade ett tillfälle att ödmjuka sig och åkalla Herren. Det var en chans att bekänna vårt behov av Gud, att bekänna att vi inte kan vinna några krig eller få någon framgång utan Honom.

Vi har redan uttalat vårt behov på våra mynt: "In God We Trust." Men, djupt i våra hjärtan, vill vi inte medge att vi har ett behov av Herren. Efter den 11 september, vände Amerika sig inte till Gud. Istället, tog stoltheten över. Vi satte vår tillit till avancerad teknologi, miltär styrka, informantionssamlande och elitförband.

Jag tror att vi ser en tragisk repris av vad som hände vid Gulfkriget. Den natten amerikanska trupper invaderade Irak, tillbringade president Bush på sina knän. Gud välsignade Amerika med seger i den konflikten.

Efteråt hölls en parad med konfetti och allt, för att ära och hylla våra militära ledare. Men inte ett ord nämndes om Herren.

Gud hjälpe oss nu om vi sätter vår tillit till smarta bomber och avancerade vapen. Hans ord har varnat oss: "Förbannad är den man som förtröstar på människor".

Vad är denna förbannelse? Jeremia säger att vi skall bli reducerade till "torra buskar på hedmarken". (17:6) Med andra ord, vi kommer inte att bli ett långt, grönskande träd som de andra i skogen. I stället blir vi som ett isolerat snår i ödemarken, förödmjukad och skamfilad, utan något att skryta om.

Amerikas goda tider, framgång och välsignelse skall tagas bort. All kraft och makt som vi tidigare har förlitat oss på kommer att förminskas till ingenting. Och vi kommer att bli övergivna av andra nationer, och lämnade åt vårt eget öde.

I mindre skala, ser vi denna förbannelse i en del kristnas liv. För länge sedan, hade de sin förtröstan i ekonomisk trygghet, materiella tillgångar, världsliga nöjen. Nu är deras ande fullständigt torr. De har blivit isolerade, övergivna, förlorade i en ödemark av rädsla och förvirring.

Men, om vi sätter vår tro till Herren, är detta vad vår tro kommer att frambringa:

"Men välsignad är den man som förtröstar på Herren, den som har Herren till sin förtröstan. Han är lik ett träd som är planterat vid vatten, och som sträcker ut sina rötter till bäcken. Ty om än hetta kommer, så förskräcks det inte utan bevarar sina löv grönskande. Och om ett torrt år kommer, så sörjer det inte, och upphör ej heller att bära frukt." (Jer 17:7-8)

Välsignad är varje tjänare, församling och nation som förtröstar på den levande Guden. Och välsignad är den man som inte tillåter onda nyheter att ta honom bort från sin vila i Herren.

När vi litar helt på Fadern, planterar vi våra rötter i Hans hälsoflod. Och Hans gudomliga styrka läcker, grönskande, andlig hälsa flödar i oss och genom oss.

När allt runt omkring oss bryts ner, så grönskar vi som träd, friska och starka. Och när prövningens stund kommer, kommer vi inte att tyna bort eller vissna. Istället kommer vår tro att växa.

Vi ser en bild av detta i Hosea14. Efraim (Israel) omvände sig från sin avfällighet. De avstod från sin avgudadyrkan och omvände sig till Herren med en förnyad tillit. Och Gud sade i sin tur till dem: "Jag har hört honom.... Jag är som en grönskande cypress. Från mig får du din frukt" (Hosea 1 4:8).

Plötsligt, började Efraim blomstra igen. Deras tro, som demonstrerades genom deras omvändelse, producerade andlig hälsa. Och snart började de bära frukt, därför att Guds grönska flödade igenom dem.

---

Varför är grönska viktigt för vår tro

---

Kom ihåg att gräshopporna har fått befallning att inte röra de gröna. Helt enkelt, de kan inte skada någon som vandrar i tro.

Så, även i de hetaste attacker, kommer de som förlitar sig på Gud att stå fasta, som stadiga, gröna träd. De kommer inte att bli skadade av någon sorts gräshoppor, eller terrorister.

Det bästa försvaret mot helvetets attacker, mot varje skorpionliknande stick, är andlig hälsa. Och den sortens hälsa kommer bara när vi vänder oss till Herren i förtröstan på Hans löften.

Låt mig fråga dig:

• Litar du helt på Guds förlåtelse? Är du beroende av Hans blod för att rena dig från all ondska? Eller gräver du fortfarande upp gamla synder som har blivit förlåtna för länge sedan?
  Om du känner dig fördömd, och ständigt kämpar för att behaga Gud, då är du varken grön eller frisk. Guds främsta önskan är att du accepterar Hans gåva av förlåtelse och vilar i den.
  Livet har förändrats drastiskt sedan den 11 september 2001. Innan dess, så var den genomsnittlige kristne upptagen med sin karriär, att ha goda rådgivare, att ha vänner som förstod honom. Nu är det annorlunda. Vi förväntas ta en annan väg nu. Och för att överleva, så måste vi lita helt på Guds förbundslöften.
  Vi måste bli övertygade om vi har omvänt oss och bekänt vår synd. Och nu är de under Kristi blod. Så nu är vi förlåtna.
  Djävulen kan göra vad som helst emot samhället, men han kan inte röra vår själ. Jag tänker inte bry mig om några tankar på skuld och rädsla. Jag skall lita enbart på Guds ord. Och att Han säger att jag är ren och dyrbar i Hans ögon.
  
  
• Du har accepterat Guds förlåtelse. Men litar du på hans ovillkorliga kärlek till dig?
  Vår Herre klipper inte banden med oss varje gång vi misslyckas. Han håller inte ständigt koll på oss och kräver att vi gör rätt. Han bara ber oss komma till Honom, bekännande, "jag tror på ditt ord, Herre. Förlåt mig, rena mig, håll mig i dina armar".
  Guds längtan för oss är att vi lever våra dagar utan fruktan. Därför skall vi inte tillåta Satan att anklaga oss med våra tidigare misslyckanden. Om vi har omvänt oss från dem, så är vi täckta av Jesu dyrbara, renande blod.

För inte länge sedan, promenerade jag nära vårt hem i New Jersey, jag bad och sjöng, "det är väl med min själ". Jag frågade. "Herre har du ett ord till mig?"

Den Helige Ande viskade till mig, "ja, det har jag , David. Du skall lita på min Sons renande blod. Och du skall acceptera mitt löfte om förlåtelse. Och därför så sjunger hela himlen med dig. De sjunger ja, det är väl, det är väl med Davids själ."

Friden flödade i mitt hjärta. I det ögonblicket, visste jag vad det var att känna sig "grönskande" av andlig hälsa. Jag sjöng inom mig, "jag är ett grönskande träd i Guds hus. Och inget vapen från helvetet som smitts emot mig kan röra mig".

Just nu, är hela världen klädd i ett täcke av fruktan. Människor paralyseras på alla sätt. Tråkigt nog, kommer det att bli ändå värre. Satans gräshoppor kommer att bringa förstörelse över alla "som inte bär guds sigill på sin panna". (Upp 9:4).

Enligt skriften, kommer människorna att reagera på de ökande katastroferna på ett av dessa sätt:

1. De som avvisar Gud, som vägrar att omvända sig, kommer att bli hårda av den terror de ser.

Uppenbarelseboken 9 talar om en 200 miljoner man stark arme som kommer att förgöra en tredjedel av jordens invånare. Utan tvekan pekar detta på ett kärnvapenkrig. Vi kan inte föreställa oss den världsvida förstörelse och de epidemier det kommer att innebära. Ändå, säger skriften "och de omvände sig inte" (Upp 9:21).

De som nu förhärdar sig gentemot Gud kommer att avtrubbas av de fruktansvärda katastrofer som kommer. Om ett folk eller en nation som står under dom inte omvänder sig när de får upprepade väckelsekallelser, så kommer de aldrig att göra så. De kommer bara att ha styva nackar.

2. De som litar på Gud kommer att glädja sig.

När förstörelsen är som värst, kommer dessa tjänare att jubla i glädje. "Men alla som flyr till dig skall fröjdas och alltid fröjda" (Psalm 5:11).

Varför skulle de jubla av glädje? "Du skyddar dem... Din ynnest täcker Honom som en sköld" (5:11-12).

Här är Guds löfte till alla som sätter sin lit till Honom:

"Må Herren svara dig på nödens dag, må Jakobs Guds namn bli ditt värn. Må han sända dig hjälp från templet och stödja dig från Sion"

"Nu vet jag att herren ger seger åt sin smorde. Han svarar honom från sin heliga himmel och räddar med sin starka hand"

Andra litar till vagnar och hästar, men vi litar till herrens, vår Guds, namn. De segnar ner och faller, vi reser oss, vi håller stånd." (Psalm 20: 2-3, 7-9).

En del människor sätter sin tillit till Amerikas militärmakt. Men alla som litar på Herren kommer att finna sann vila.

Vi behöver inte skyddsrum, gasmasker eller gömställen. Vi har en Gud som är vår frid. Och han hör oss när vi ropar.

32 år som fånge på Bohus Fästning

UNDER 1700-TALET fanns det i Sverige en väckelserörelse, som efteråt har kallats "radikalpietismen". Själva såg de sig bara som pietister (fromhetsutövare), men eftersom det också fanns en mer kompromissande falang bland dem, har man använt uttrycket radikalpietister om de förra.
Dessa pietister var mycket kritiska till svenska statskyrkans prästerskap under den tiden, och underkände bl.a spädbarnsdopet och nattvardsfirande för oomvända. Radikalpietismen förkunnade också ett kommande "tusenårsrike", vilket ju kyrkans lära ännu idag förnekar.

---

BILDEN: Bohus fästning i Kungälv. Här satt Thomas Leopold fängslad sammanlagt i 32 år

---

För dessa trossatsers skull och för pietisternas fromhet i ett i övrigt ganska förfallet Sverige, hamnade många av dem i klammeri med myndigheterna. För vissa av dem gick det så långt att de utvisades, eller sattes på fästning. På den tiden använde man mestadels fästningar som fängelser, och att vistas som fånge på en sådan plats var detsamma som en utdragen tortyr.

Instängda i mörka fuktiga celler, utan ljus och ofta utan värme, kedjade och sysslolösa, fick de sitta där i åratal, ofta utan att någon besökte dem. OM de överlevde sina straff, kunde de få komma ut och återvända till samhället, stämplade för livet, fysiskt och psykiskt märkta.

En av de radikalpietister som fick genomgå detta, var en ung man från södra Sverige, Thomas Leopold. Under sin studietid i Lund kom han i kontakt med tyska pietistiska skrifter och läror, och upplevde pånyttfödelsen genom dem. Han började vittna om Jesus, om frälsningen, och dessutom om dåtidens prästerskaps förvillelser och dåliga levnad.
Eftersom det var prästerna som styrde landet tillsammans med de övriga stånden (= samhällsklasserna), var det naturligtvis väntat att Thomas Leopold skulle väcka deras vrede.
Han fick dem emot sig, och efter någon tid blev det beslutat att han skulle sättas på fästning. Fick han fortsätta att förkunna i frihet ansågs det vara stor risk att många skulle vända sig ifrån den allmänna religionen.
Sverige hade ingen religionsfrihet på den tiden, alla var tvungna att tillhöra eller underordna sig den svenska statsreligionen.

Byråkratin var då som nu oerhört trögkörd, och det kunde dröja åratal mellan rättegångar, överklaganden och andra rättsbeslut. Under tiden fick den häktade eller fångne sitta i de tidigare nämnda fästningarna och bara vänta, i den nedbrytande miljön.

---

FREDRIK I, svensk kung 1720 - 1751. Under hans tid dömde "Kungl Majt." (regeringen) Thomas Leopold till Bohus fästning - http://sv.wikipedia.org/wiki/Fredrik_I

---

I en bok skriven av Nathan Odenvik skildras Thomas Leopolds öde, baserat på gamla arkivhandlingar där alla turer fram och tillbaka mellan "konsistorier", "kunglig majestät", och biskopar omnämns. Vid några tillfällen får den fångne pietisten själv tillfälle att yttra sig, eller att lämna in skrivelser, och en av dessa skrivelser har blivit bevarad och finns i Odenviks bok. Det är en profetisk skrift, mycket imponerande, då man betänker att den är inlämnad efter att Thomas Leopold hade fängslats och satts på fästning. Han visade alltså inga tecken på att vackla från sin trosuppfattning när den ledde honom in i djupa lidanden.

Han var en verklig trosmartyr, en som höll provet, in i döden.

Men döden låg vid det tillfället långt framför honom. Han var då bara inne på sitt första år i fångenskap för Jesu Kristi skull.

Omvändelseförsök

MYNDIGHETERNA ANSÅG att de fångna pietisterna skulle föras till rätta i läran, och därför utsågs präster att besöka fångarna med jämna mellanrum. Prästerna skulle utifrån kyrkans lära övertyga den fångne om hans förvillelse, och om fången visade prov på "bättring", så kunde straffet förkortas eller helt upphöra.

Med Thomas Leopold var alla sådana försök fruktlösa. Prästerna lämnade mötena med fången helt uppgivna. Leopold var lika kunnig som dem i hebreiska, grekiska och latin. Hans bibelkunskap överträffade troligen deras, eftersom han hade det himmelska ljuset förutom sina lärdomar från Lund.
Prästernas omdömen om fången kunde vara positiva vad beträffar hans sätt att vara. Han var vänlig, ödmjuk och vältalig. Endast då han kom in på det profetiska ordet ändrades hans uppförande. Enligt prästerna betedde han sig då som en vansinnig, ropade och utstötte obegripliga lärouppfattningar, och tycktes inte vara sig själv.
Prästerna förstod givetvis inte att det var den Helige Ande, den profetiska Anden, som kom över Leopold. De hade aldrig upplevt något sådant och förstod sig inte på det. Pietisterna upplevde syner och uppenbarelser och var mycket öppna för den Helige Andes verksamhet.

Följden av detta blev förstås att Thomas Leopolds situation förvärrades. Den ene efter den andre prästen gick bet på uppgiften att föra fången till rätta, och saken blev ett återkommande besvär hos de olika myndigheter som var berörda.

---

"Erik Benzelius den yngre (död som ärkebiskop 1743), en af frihetstidens yppersta kulturpersonligheter." (fr. Wikipedia). Benzelius var en av de prästmän som reste till Bohus för att försöka "omvända" Thomas Leopold.

---

Under denna tid, som var hans första "vända" på Bohus fästning, vann han en av sina medfångar för Jesus. Fångarna hade inget umgänge med varandra, fängelse och isolering verkar ha varit samma sak på den tiden, åtminstone för de som satt inne för brott mot kyrkans lära.
Hos fången i cellen under Thomas Leopold påträffades brev och meddelanden, som denne hade mottagit genom ett spisrör som gick från golv till tak mellan cellerna.

Man kan förmoda att detta inte var enda gången något sådant skedde, detta var bara den gången det upptäcktes. Gud kan ha låtit Leopolds vittnesbörd ha spridits till många fler på fästningen och utanför den.

Det skall tilläggas att alla präster inte var helt okänsliga för Thomas Leopolds fångenskap. Vissa av dem hjälpte honom så mycket de kunde, ordnade med ved till uppvärmning och lät honom läsa böcker och skriva brev. Han fick t.o.m permission någon gång, att få besöka närliggande prästgård och få äta och samtala med prästen. Detta var naturligtvis med avsikten att fången skulle mjukna, och, förhoppningsvis, återgå till kyrkans lära.

Till Kalmars Fästning

INGET HJÄLPTE med Thomas. Då blev det bestämt att han skulle flyttas till annan plats. Först sattes han på Kalmars fästning. Kanske ansåg man att om han kom närmare sina hemtrakter, så skulle frihetslängtan bli starkare.
Under tiden på Kalmars fästning fick han ibland besöka biskopen Schröders hem (som han hade känt innan han fängslades), där han blev bjuden på middagar och fick samtala om andliga ting med biskopen. Kontrasten mellan detta hem och fästningen, dit han efter middagarna sändes tillbaka, måste ha varit fruktansvärd för Thomas att uppleva. De som hölls fängslade där beskrevs som sjuka, orkeslösa, krymplingar, saknade kläder, smittade av sjukdomar, och hade det sämre än "oskäliga kreatur". Även Thomas Leopold blev sjuk och fick skörbjugg under sin vistelse där.

---

VÄSTRA PORTEN, KALMAR SLOTT
Akvarell i Nationalmuseum, Stockholm
http://webart.nationalmuseum.se/work/work_image.aspx?id=68322

---

Danvikens Hospital

NÄR INTE vistelsen på Kalmars fästning medförde någon förändring, så ville man i stället pröva Danvikens hospital i Stockholm, en plats där svårt sinnessjuka människor hölls förvarade.
Tanken var att Leopold var ett hopplöst fall, men att han, med tanke på att han inte var en brottsling i vanlig mening, egentligen inte behövde sitta på fästning.

På Danviken dröjde det inte länge förrän Thomas Leopold hade vunnit några patienter för sin tro. Han hade större frihet nu, och använde denna för att gå runt och sprida ljuset bland de intagna. Han vann också några av dem som arbetade på hospitalet, och en av dem blev så begeistrad av samvaron med Leopold, att han för att kunna spendera all sin tid i Kristi gemenskap, lät bygga ett hus nära hospitalet, och öppnade det för den församling som nu hade vuxit fram. Många av de troende bodde sedan där tillsammans, och även Leopold fick bo där (antagligen under bevakning).

Församlingen växte, och blev naturligtvis inte populär i myndigheters och prästerskapets ögon. Efter en tids rådslagning beslöts att fången åter skulle sändas till Bohus. Han ansågs för farlig för allmänheten. Thomas hade alltså troligen aldrig behövt uppleva den kommande tiden på Bohus, om han inte varit med om att starta denna församling på Danviken.

Hur det gick för husförsamlingen framgår inte av Odenviks bok, men vi förstår att dess inflytande måste ha fortsatt och fortplantat sig vidare ut i landet, i olika förgreningar, enskilt och gruppvis, precis som andliga väckelser gör i vår tid (och alltid gör).

---

Ovan: Danviken fotograferad 5 juni 1909

---

Tillbaka till Bohus

EFTER 7 ÅR på Bohus, 5 år på Kalmar, och 5 (antagligen ändå bitvis lyckliga) år på Danviken, stod Thomas Leopold nu inför sin längsta och svåraste prövning. Skulle tron hålla? Från den urkristna gemenskapen med sina bröder och systrar, tillbaka till samma eländiga plats, till isoleringen, kylan, mörkret, fukten och sysslolösheten, i den jättelika, dystra stenbyggnaden på ön i Nordre älv.

Nathan Odenvik skriver:

"I midvinterns köld transporterades Thomas Leopold från Stockholm till Kungälv i det obekväma åkdonet. Han hade under årens lopp blivit rätt van vid inomhuskylan. Nu blev han under några långa dagar i den öppna fångkärran direkt utsatt för väder och vind. Även det måste gå - också den färden nådde sitt mål.
Så begav det sig, att Leopold en februaridag 1746 åter trädde in under de kalla, mörka valven i Bohus fästning. Det var 10 år sedan den tunga celldörren öppnades för honom..."

Under denna period fick han inte längre många besök ens av prästerna. Han hade redan då han flyttades därifrån konstaterats vara ett hopplöst fall. Denna gång sattes han bara i förvar, på obestämd tid.
Han fick inte ens ta emot böcker, och fick inte skriva brev. Han var helt avskuren från omvärlden.

Tiden gick. Årtionden gick. Någon gång om året, berättas det, sändes en präst till fången för att föra honom ut på fånggården, visa honom växtligheten, låta honom känna den friska luften, och erbjuda honom friheten, om han bara avsade sig sina läror och återgick till landets lära.
Men varje gång svarade Thomas Leopold lågmält, att han lovat vara sin mästare Jesus Kristus trogen intill änden.

Och trogen blev han. Efter 25 år i denna sista förvaring på Bohus fästning dog Thomas Leopold, 77 år gammal.

---

Fånggården utanför cellen där man tror Thomas Leopold satt

---

Ingen makt i världen hade kunnat få honom att vika ifrån de sanningar Jesus hade gett honom i hans ungdom. Det ljus han hade fått, det bevarade han, livnärde sig av, och samma ljus, den Helige Ande, var med honom och gav honom kraft att härda ut, under alla åren, under allt lidandet.

Att dö för Jesus framstår nästan som enkelt i jämförelse med det lidande Thomas Leopold fick genomgå. Drygt 42 år i fångenskap, varav 37 på fästning, i 1700-talets Sverige, saknar väl nästan motstycke i historien.

En Kättares Begravning

THOMAS LEOPOLD var inte en "rätt" medlem av svenska kyrkan, så han fick inte begravas på vanligt vis. Hans kista skulle föras i tysthet till begravningsplatsen, utan några närvarande annat än en präst och dödgrävarna, och läggas i "ovigd" jord.

Många andra radikalpietister delade liknande öden, eller landsförvisades, eller gick självmant i landsflykt, men ingen fick lida så mycket för sin tro som Thomas Leopold. Han framstår som en verklig Kristi martyr, en troskämpe, en hjälte, ett ljus tänt på jorden, att lysa en kort tid, för vår skull.

Inte lång tid efter hans död började lagarna att förändras till det bättre i Sverige. Det skedde visserligen parallellt med liknande förändringar också i andra länder, men det är inte omöjligt att Sverige skulle hamnat långt efter dem, om det inte hade varit för det frö som Thomas Leopold hade lagt i jorden.

Sverige blev ju så småningom ett föregångsland, i trosfrihet, även om det tog tid att lysa upp detta gamla urhedniska nordiska land.

Som kristna borde vi se fången på Bohus som en förebild, ett vittnesbörd om att Jesus är med den som inte ger upp, att det lönar sig att vara trogen sin Herre, både i liv och död.

Frälsningsarméns grundare William Booth
fick en gång frågan av en journalist vilka
farhågor han hade inför det tjugonde århundradet. Booth radade upp följande punkter:

• Religion utan den helige Ande


• Kristendom utan Kristus


• förlåtelse utan omvändelse


• Frälsning utan pånyttfödelse


• Politik utan Gud


• Himmel utan helvete

Det Profetiska Uppdraget - Introduktion

Två ord försvarar jag med häftig svartsjuka. De två begreppen är "profetisk" och "apostolisk". Församlingen är "uppbyggd på apostlarnas och profeternas grund", Ef 2:20. Om dessa två begrepp förbilligas och görs till handelsvara, förlorar sitt innehåll eller fås att stå för något som Gud inte menade då har vi förlorat vårt fundament.

Om våra apostlar och profeter kommer på drift, hurudan kommer då överbyggnaden att se ut? Byggen vinner inte i noggrannhet allteftersom. Därför måste all noggrannhet läggas ner på grunden. Detta har i långa tider varit min passion och med svartsjuka vakar jag över dessa begrepp för att de inte ska brukas utan omdöme eller med lättsinne - vilket är precis vad som händer idag.

Om vi inte kan beskriva dessa begrepp eller förklara dem måste vi åtminstone göra en intuitiv antydan om vad de representerar för att inte helt förlora dem. Jag vill gå ännu ett steg och säga att det största hotet mot vår nutida karismatiska och evangeliska kristendom är de billiga kopplingarna till och det ytliga bruket av dessa båda begrepp. Vi valsar runt med dem med stor vårdslöshet och man tar sig titlar eller låter sig beskrivas med dessa ord utan rätt, utan att stå i sådan tjänst eller som falska uttryck för den.

För närvarande riktas en hastigt framväxande uppmärksamhet på den profetiska kallelsen världen över. Den plötsliga populariteten är i sig av intresse. Folk trippar muntert iväg för att fylla våra församlingslokaler och lyssna till män som kallar sig profeter och orakel. Detta fenomen måste bevakas med stor noggrannhet.

Den sista tiden kommer att utmärkas av närvaron av falska profeter, falska apostlar och falsk smörjelse. Uppenbarelsebokens inledande kapitel innehåller en uppmuntran från Herren till församlingen i Efesus för dess duglighet att bedöma kvalitén på apostlaskapet - "de kallar sig apostlar men är det inte, och du har funnit att de är lögnare", Upp 2:2.

Jag förvånas oupphörligen av den naivitet och okunnighet med vilka dessa betydelsemättade begrepp används. Det är så illa ställt att folk inte ens skiljer på profetians gåva och den profetiska rollen, profetens tjänst. Jag kan inte se något som för in en större och mera grundläggande förvirring i centrum av församlingslivet än detta ena. Det hela fungerar som en pensel som målar allt i samma färg. Profetens uppgift är helig, man använde begreppet "gamla tiders heliga profeter". Profetians gåva är något annat och kan brukas genom varje troende allt efter Andens vilja. Att vara använd så förvandlar ingen till profet, och vi måste göra den distinktionen.

Det främsta kännetecknet på ändtidens förvillelse kommer inte att vara något som är så bisarrt att det genast kan identifieras som något som har sitt ursprung i helvetet men kommer att kläs i välkänt, bibliskt språk. Förföljelsen av den levande församlingen i ändens tid består inte så mycket i de hot som kommer över oss från världen. Den kommer att ha sitt ursprung i en religiös dimension där man menar sig gå Guds ärenden.

Det kommer att bli svårare att avgöra och beskriva vad som är gott än vad som är ont. Det onda är uppenbart, men det goda är svårare att verkligen definiera. Det goda har det väl förspänt och har många förespråkare, men om det inte har sin källa i Gud utan springer fram ur en godhjärtad, humanistisk personlighet kommer det att vara lika destruktivt i förhållande till Guds intresse som det onda. Det som ser ut att vara gott kommer att stänga oss ute från Guds specifika och fullgoda vilja. Detta goda får så mycket större förödelsekraft än ondskan eftersom det inte känns igen som något ont.

Hur ska vi åstadkomma denna åtskillnad? Vi måste hata det som är gott - det falskt goda, detta goda som ger sig ut för att vara gott, som ser ut att vara gott, det som tilltalar oss från humanistisk synpunkt som varande behagligt, bekvämt och riktigt. Vi måst hata den sortens goda, hata sentimentaliteten, hata det som levererar en trevlig känsla.

En falsk profet säger "Allt står väl till, allt står väl till" - men ändå står allt inte väl till; Jer 8:11. Den falske profeten håller allt snällt och trevligt, och vem bland oss vill inte må bra och få höra att allt är bra. Det ligger alltid en sådan längtan hos oss, och därför finns det en marknad, stora åhörarskaror, stort gensvar, stora adressregister, därför att vi vill ha det som är tilltalande, gott och behagligt för öra och sinne.

Det finns två parallella spår, det skenbara, det inbillade, övermodets nonsens och det som håller autenticitet, det som Gud är i färd med att åter lägga ner hos oss. Det ena kommer att försöka smickra dig och göra framstötar i köttet, det andra kallar dig till korset och genom detta kommer du att förstå vem som hör sanningen till och vem som är falsk profet.

Baalsprofeterna, dessa falska profeter som Elia var tvungen att strida emot, trodde verkligen att det fanns en gud som var beredd att svara på deras rop. De trodde att det skulle komma eld från himlen. De var inga cyniska, konspirerande män med religiöst gestikulerande. De trodde verkligen att Gud skulle lägga märke till dem när de sargade sig med kniv i den vilda dansen. De var själva vilseledda och bedragna.

De falska profeterna i ändens tid är välmenande män med allvarliga intentioner, fullt övertygade om att de har rätt och att den andre är den som har fel. Vad är det som skiljer den ene från den andre? Denna fråga är inte bara viktig för dem som kallar sig profeter men den måste besvaras av varje individ i församlingen.

Detta spörsmål som rör skillnaden mellan det sanna och det falska är verkligt avgörande, och gäller korset i dess sakliga tillämpning; det vill säga korset sett och förstått inte bara som en artikel i en trosbekännelse. Att endast bekänna sig till något som varande sant därför att det tillhör ett system av dogmer är i sig själva hjärtat i förvillelse och avfall. Vi har blivit ledda och intalade att tro att om vi tillåter oss att sätta tilltro till en lära så är vi därmed bärare av dess sanning. Men detta sätt att hantera sanning utestänger den existentiella verklighet som Gud är ute efter.

Om vi nöjer oss med att hantera tron och dess sanning som en rad utsagor och påståenden i stället för att arbeta oss fram till trons faktiska och dynamiska verklighet kommer vi inte att kunna föra den vidare till någon. Vad vi ser nu i denna nya hop av ?profeter? är ett vittnesbörd om en kristenhet som misslyckats i kampen och som låtit sig nöjas med bekännelser som kanske räcker för dagen, men som är otillräckliga för att Guds härlighet ska få utrymme. Allt vilar på det existentiella omfattandet av tron, det praktiska tillägnandet av tron.

Det finns en förförisk känsla kopplad till människors bifall och gillande som arbetar likt en förödelsens surdeg. Män traktar efter erkännande från sina kollegor och kamrater, att få ta emot uppskattning och ära från dem. Att gå oberörd av ärebetygelser och sådant erkännande och att säga det nödvändiga oavsett det smärtsamma avvisande det kommer att orsaka kan endast uthärdas av någon som inte lever för sig själv. Det kvittar lika om han accepteras eller förkastas, om han missförstås eller erkänns. Detta säger oss att skillnaden mellan en äkta profet och en falsk ligger i korsets faktum. Smicker är en antikristlig metod för att vinna insteg och skaffa sig inflytande bland män. Det är förfärande bedrägligt, vem vill inte låta sig bli smickrad eller erkänd och igenkänd.

Det är således nödvändigt att vi växer till i vår förmåga att bedöma och känna igen sanning, särskilt i förhållande till den profetiska uppgiften. Det kan mycket väl vara så att somliga utövare är så skickliga och så snarlika i det profetiska att skaror kommer att löpa efter dem, och sanningens man som inte gör något särskilt intryck, saknar profil och ansikte, ignoreras helt trots att han är den som är bärare av Guds ord.

Församlingen är ställd inför nödvändigheten att komma till mognad och nå sin fullhet och detta är i sig en del i den profetiska processen. Sammantaget, vi mognar genom att lyssna till Guds ord, det profetiska ordet, som begär mognad av oss, och när vi mognar görs vi dugliga att förstå ändtidens väsen och verklighet.

Kapitel 1 - Profetiskt - vad är det?

Profeten - historia och nutid.

Vad lyfter du fram i dina tankar och i ditt hjärta när begreppet "profet" kommer på tal? Vilka bilder och stämningar dyker upp i ditt sinne? Kom ihåg att de falska profeterna bar grova, luggslitna mantlar för att kunna bedra, att den enda anledningen till att de verkligen kunde lyckas med det var att det folk som de bedrog hade en förväntan, en förutbestämd bild av hur en profet skulle se ut och bete sig.

Måste en profet vara en långhårig vildmarksmänniska klädd i grova kläder, som agerar konstigt och främmande och som har en stingande intensitet i sin blick? Hur beskriver du en profet? På vad sätt skiljer han sig från en apostel, en lärare eller en evangelist? Existerar profeten fortfarande, eller var han bara ett gammaltestamentligt fenomen? Finns det något sådant som en nytestamentlig profet, som är olik dem som fanns förr?

Meningarna går vitt isär och tvistefrågorna är många när detta ämne förs fram. Församlingen har allvarligt skadats av den klyfta som har skapats mellan det Gamla testamentet och det Nya, som om det Nya har tagit över och det Gamla helt tappat sitt värde. Så ser inte Gud det. Detta hör till den terminologi som människor tillämpar, men är inget som Gud använder sig av och ur detta springer en rad problem. Judarna råkar också i svårigheter därför att de lämnas att sitta trygga inom sitt ramverk och i sin strikt judiska förståelse: "Ni har er Gud, och vi har vår."

Detta ger ett intryck och får en verkan som Gud aldrig avsåg, och som vi tillåter Judendomen att hänge sig åt och finna trygghet i. Vi behöver därför kämpa för den ena tron, den ena obrutna, sammanhängande tron given från begynnelsen och som når sin sammanfattning, sitt klimax och sin fulländning vid slutet genom den samme Gud som förmedlade den i begynnelsen. Han är den samme i går, i dag och i evighet.

Om detta är det sätt vi betraktar tron på, behöver vi då och kan vi då förvänta att få se profetiska män av gammaltestamentlig sort i vår generation, och speciellt vid änden? Finns det samstämmighet mellan begynnelse och ände? Som det var i begynnelsen, så ock vid änden? De ting som är av betydelse vid begynnelsen står kvar och förs fram med skärpt betydelse och i intensivt fokus vid änden men allt detta är inte något annat eller annorlunda än det var vid begynnelsen.

Jag förvånas över det nyhetens behag och den fascination som det profetiska väcker hos vår karismatiska generation. Vilka märkliga vägar vi tar för att skaffa fram en profet som passar nuet utan att alls visa upp likvärdigt intresse för Bokens profeter. Jag kan inte alls förstå denna kluvenhet. Vi fängslas av dagens ?profeter? som är så outhärdligt ytliga och som själva helt och hållet har hoppat över studiet av de märkliga gamla hebreiska profeter genom vilka Gud verkligen talade, inte bara för att säga något till deras Israel men också till det Israel som finns där i framtiden.

Vi behöver bli påminda om och om igen att profeterna är Israels profeter. De är Guds talesmän sända till den nationen. Det är inte orättvist att säga att inget uppenbarar Gud som Gud bättre än det som kan ses i hans handlande med och i hans dömande av Israel. Att tillåta oss att placeras åtskilda från Israel och dess profeter är att föras utom hörhåll för Guds profeter, vilket påverkar hela vår granskning av vad som menas med det profetiska. Detta dömer oss till ett ytligt betraktelsesätt i förhållande till de ting som vi redan fallit offer för.

Vi borde ställa frågor om vad som utgör skillnaden mellan till exempel Jeremias eller Hesekiels budskap och den moderne profetens. Om vi lyckas skaffa sådan förståelse kommer vi att omedelbart röra vid det som är sant rörande den profetiska kallelsen. Handlar det om ett tröstande utan grund, om välvillighet utan norm vilket är vad folk i allmänhet vill ha? Deras inre skriker ju efter sådant, särskilt i tider av betryck och förfäran.

En verklig profet gnider salt i såren. Han förstärker dilemmat och förtydligar de smärtsamma motsägelserna som präglar tiden och han säger: "Det finns ingen frid", "det står inte väl till". Han fokuserar dilemmat ytterligare genom att säga: "Ni kommer inte att finna ro om inte domen får utrymme". Han kommer med ett ovälkommet budskap som köttet värjer sig för, och det vanligaste sättet att omintetgöra budskapet är att skaffa undan den man som förmedlat hälsningen.

Detta utgör anledningen till vårt sökande efter de klassiska, tidlösa elementen som konstituerat det profetiska i alla tider uttryckt genom en Elia, en Jesaja eller en Jeremia. Finns det alls något som skiljer Samuel, Jesaja, Jeremia eller någon av de mindre profeterna åt? Hur olika de må vara som människor, finns det något centralt som de alla bär på, något som är särskiljande för det profetiska? Oavsett skillnader i det yttre, vad är det gemensamma? Vad är hjärtat i, vad är kärnan i det sant profetiska? Det strikt personliga i dessa profeters karaktär är inte det som först möter oss i det de säger eller skriver, de bär alla etiketten ?profet?.

Vi försöker nå hjärtat i och definitionen av det profetiska. Om vi inte ännu har fått se den uttryckt i nytestamentlig tid, har vi alls rätt att förvänta att få se den? Jag kan inte tänka mig att tidsåldern kommer att avslutas med omfattande tumult och konflikt i de sista tidernas kollision mellan mörkrets och ljusets riken i en avslutande strid som utmynnar i nederlag för det ena och seger för det andra utan att män av den här sorten har trätt upp för att tala. Vad innebär upprättelsen, åtminstone den delvisa, den förebildande, om den inte innefattar dessa tjänster som vi inte har sett i vår moderna tid?

Vi känner av behovet av återupprättandet, men vi har så bråttom att gripa fatt i allt som bär sken av det profetiska utan att kritiskt bedöma det som erbjuds. Häri ligger kanske ett av våra största misstag. Detta är en återupprättelsens tid, men det är ett tidsavsnitt som kräver vår noggrannaste vaksamhet och svartsjuka.

Jag kände en pastor i Nya Zeeland som såg som sin främsta uppgift att lära församlingen att kunna identifiera och känna igen den profetiska tjänsten och att visa den tillbörlig respekt när den visar sig. Jag tyckte verkligen om den mannen. Jag tror att jag vågar säga att när man talar till en församling blir välsignelsen av det så mycket större när en pastor eller ledare för sammanhanget lämnar bifall till mannen med profetisk kallelse. När man inte låter tjänsten komma till uttryck kommer man ändå att få tag på något men man missar merparten. Det följer en välsignelse med att ta emot den man som Herren sänder.

Om vi skulle företa oss att syna alla profeternas kallelseupplevelser skulle vi genast upptäcka hur många av dem som reagerade med ett "Jag är bara barnet, kan inte tala". Efter allt granskande skulle vi ha ett porträtt, en sammanställning som visar fram det som utmärker en profetisk läggning. Hur mycket som än skiljer dessa män åt i kallelse och personlighet så finns det något särskilt och centralt hos dem alla som tillskrivs det profetiska draget och det är detta som vi önskar identifiera därför att ropet efter detta särskilda följer oss i denna sista generation och i dessa sista dagar. Vi kan inte ens tänka oss en församling oberoende av profetrollens återupprättelse.

Till synes oöverlagt och helt plötsligt har detta ärende gjort en inbrytning i församlingens medvetande och ivern rinner på och man far i alla riktningar för att för att få höra på profeter. Dessa profeter tycks ha nått ögonblicklig popularitet. De fanns inte och helt plötsligt är de här. De lyfts fram med vidlyftig annonsering, inte bara som profeter men som det orakel som alla väntat på och behöver just nu. Detta är därför ett fenomen som vi måste granska för att mäta dess legitimitet och för att se om det är av Herren eller om det hela är en efterapning.

De som varit med Herren ett tag vet att när något äkta är på väg, föregås det ofta av en kopia, en efterapning. Jag vill ha sagt att jag har iakttagit detta profetiska fenomen mycket noga och bär på en kraftig varningssignal i min ande - om inte för annat så för dess plötsliga uppdykande och popularitet, vilket inte stämmer överens med min erfarenhet. Profetuppdragets framväxt bär inget av ögonblickskaraktär, det profetiska är i alla avseenden en fråga om mognad. Här finns inget som väcker popularitet, dess motsats, klander och vanära, överflödar.

Profetiskt ämbete och profetians gåva

En viktig distinktion som ofta går förlorad är skillnaden mellan profetians gåva och profetens tjänst. Det är ett av de grövsta misstag som görs just nu, detta att kalla en person "profet" som endast används för profetians gåva men som inte har kallelse till tjänsten. Jag kan inte visa på något exempel i Nya Testamentet som verkligen visar upp den profetiska tjänsten, men för mig utgör inte detta något egentligt problem. Felet ligger hos oss i det att vi menar att nytestamentlig tid och hushållning kräver en annan definition av profeten som företeelse. Om det endast finns en definition som gäller och har funnits hela tiden och vi inte har sett dess uttryck så innebär inte det att vi måste söka reda på en ny definition.

Skillnaden mellan profetians gåva och profetens roll är en mycket viktig skillnad. Vi hamnar alldeles fel om vi säger att en som profeterar är profet. Guds Ande har en rad gåvor att dela, vilka Gud kan använda när helst han vill. Detta brukande varken åtskiljer, utmärker eller är av förblivande art. Guds Ande kan använda oss alla till att profetera.

Vi verkar i profetians gåva genom Anden. Gåvan är något som Anden använder, och det kan ske med män och kvinnor. Det har inget att göra med deras kallelse, deras skolning, deras förberedelse eller kvalifikation. Den kommer till användning för att förmedla information, instruktion eller ett ord till uppmuntran. Men profetens tjänst är något fullständigt annorlunda.

Profetens tjänst skiljer sig från profetians gåva i det att den är permanent. Den ges med mannen. Uppgiften är ett kall med distinkt kallelsepunkt, och det kan mycket väl vara så att män som bär den kallelsen kan verka en hel livstid i sin uppgift utan att en enda gång tala utifrån profetians gåva och ändå vara fullt ut verksamma i sin uppgift som profet. Församlingen far illa av denna okunniga sammanblandning av två separata kategorier. Vi kallar sådana män profeter som inte står i tjänst, men som verkar med profetians gåva - och i många fall inte ens med den gåvan, men med kunskapens ord eller någon bedräglig variant av spiritistisk klärvoajans. Vi måste göra klart för oss vad vi pratar om.

Profetens uppgift hör till det slutgiltigas område och därför vilar det ett oerhört ansvar över honom. En profet förmedlar Guds utsagor. Hans ståndpunkt är Guds och han talar å Guds vägnar med Guds auktoritet till en plågad sista generation. Hans uttalanden är Guds hjärtas tal till sitt folk rörande hans syften, med insikt om tiden i ljuset av det kommande och eviga. Profeten får veta och höra. Han tolkar det han hört och låter sedan församlingen höra, vilken skulle ha missat allt utan hans hjälp. Detta är hans funktion och kallelse, i vilken han inte nödvändigtvis blir förstådd eller ens hörd. Hans ord kommer oftast att förkastas och hans liv står under hot.

Jesu vittnesbörd är profetians Ande

Jesu vittnesbörd är profetians Ande, Upp 19:10.

Det existerar en kraftfull och orubblig samhörighet och identitet mellan Herren, hans egen person, och det profetiska. Jag kan bara låta antyda att det finns en sorts intim och oupplöslig förbundenhet mellan det profetiska och Jesus, det som tillhör det profetiska ärendet hör till Jesus, och det som rör Jesus hör till det profetiska; det som hör Jesus till hör det profetiska till. Att bomma meningen med det profetiska är att missa Honom. Att missbruka det profetiska eller att förkasta det är att stöta bort Honom. Profetens ankomst är beslutens tillfälle. Mottagandet av honom, eller förkastandet, är ett ställningstagande inför Gud.

Detta är alltid ett ödestyngt beslut som kommer att bestämma framtiden för den församlingen eller gemenskapen. De flesta kristna, också karismatiska kristna, är så naiva och okunniga att de inte inser allvaret i en sådan situation då Gud leder en profet till dem. Det låter förfärande förmätet, som om det skulle ha med personen att göra - "Ni har tagit emot mig", men det hela handlar om Herren i hans egen profetiska status.

Jesus var profet, han var det mer än han var något annat. Detta som Jesus är med hela sin varelse är vad det profetiska är. Så sammansatt, så sammansmält och ändå vågar så många leka och låtsas. Profetkallet hör inte ihop med utnämningar och certifikat så att om du tar en kurs eller uppfyller vissa akademiska eller andra krav och får diplom så har du position och rätt. Profetens formande och fostran tar andra vägar, och allt som har med sådant formande att göra är länkat till smärta och lidande som vi ska se senare.

Profeten kommunicerar förnimmelsen av Gud sådan han verkligen är - detta är en klassisk beskrivning. På detta fundament vilar församlingen. Den är byggd på "apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv", Ef 2:20. Detta innefattar inte bara den undervisning eller den omsorg som apostlarna eller profeterna förmedlar, men det primära är den förnimmelse av Gud sådan han verkligen är. De förmedlar tillsammans med ordet något av vad de själva är i sitt innersta.

Det finns en anledning till att folk är rädda för profeter. Man hör ofta sägas: "Det finns något hos dig som skrämmer mig". Det har inte att göra med någon medveten hållning från profetens sida för att hålla folk på avstånd. Snarare är det något av Guds eget väsen som anger ton i dessa kallelsens män. Förmedlandet av denna förnimmelse och uppenbarelse av Gud sådan han verkligen är är församlingens verkliga uppgift. Brister hon i detta faller hon själv offer för sitt gudsbegrepps ytlighet. Profeter har till uppgift att korrigera församlingen i hennes förmåga att se Gud. Jag våndas och ropar: "Herre, förnimmelsen av dig och fruktan för dig har gått förlorad. Vi ber att du leder oss tillbaka till dig, till att kunna känna dig." Av detta förstår vi att mannen, profeten, måste bära och vara det profetiska.

Det finns ett intimt samband mellan Gud själv och det profetiska, Att röra vid det profetiska är att komma i kontakt men honom själv och att missbruka det profetiska är att ge sig på honom. Det kan mycket väl vara så att fiendskapen mellan världen och Gud koncentreras över profeten just för att ett angrepp på profeten samtidigt blir ett angrepp på Gud.

Världen ligger i strid med Gud, men profeten är den synliga, förkroppsligade utgestaltningen av de element som är centrala i Guds eget väsen och därför får den i mötet med profeten tillfälle att identifiera, hata, förakta och angripa. Profetens vittnesbörd är Guds egen utsaga, inte bara när han talar men också när han håller tyst. Hans närvaro är en styggelse och till anstöt för en värld som försmår Gud.

Den profetiska människan är i sig till anstöt, såväl som hans budskap. Om han inte är sitt budskap gör vi väl i att misstänka att det vi ser inte är en äkta profet utan en falsk. Detta är anledningen till att vi måste bevaka varje företeelse som föreger sig vara profetisk utan att vara det, därför att den förstör äktheten i och giltigheten av en sådan kallelse i församlingen och ställer fram en falsk modell, ett falskt mönster för den.

Det vilar ett mycket stort ansvar över var och en inför Gud i fråga om hur vi handskas med det profetiska. Om det missbrukas, om man inte bryr sig, om det skjuts åt sidan och förkastas blir resultatet dom. Vi betalar ett högt pris när vi inte bryr oss eller rent av förkastar den som Gud sänt med profetisk mantel, därför att det handlar i precisa termer om sammanfattningen av vad Gud själv är. Israel stenade gång efter annan de profeter som sänts till henne, och genom att göra så inbjöd och nödvändiggjorde hon de förödande domar som följde.

Värdet och exaktheten i förutsägelser

Jag misstänker att den som kallar sig profet och talar i termer av statistik - si eller så stor procent vad gäller träffsäkerhet i förutsägelser - inte håller måttet, inte återspeglar vad en profetisk människa egentligen är. Att bestämma huruvida en profet är sann eller inte avgörs inte i förstone av deras förutsägelsers träffsäkerhet. Det är ett felaktigt kriterium, en ohållbar utgångspunkt därför att äkthet, vad som är sant eller falskt, är och har alltid varit en fråga om själva ordet, det profetiska ordet. Att ge sig till att tänka i termer av statistik är att skapa en felaktig bas för bedömningen av vad som är sant och falskt bland profeterna. Det är att föra oss bort från bedömandet av hjärtats allvar och renhet till att avgöra frågan med hjälp av matematisk känsla för vad som verkar vara rimligt.

Det är inte detta att dessa män inte skulle förmedla ett bibliskt budskap, men det framförs rutinmässigt och hör till det alldagliga, det är inget annat än vad vem som helst kan säga. Man finner kanske inga läromässiga felaktigheter, men det innehåller heller ingen stringens, ingen verklig börda. Det är inte ett budskap som bär profetisk tyngd eller intensitet, allvar eller krav. De profetiska utsagorna och Guds talesmän kan särskiljas genom att de för med sig ett sätt att se saker som inte existerade innan ordet gavs. Det banar väg för Guds synsätt, vilket inte är likt det sätt vi ser. Detta är en profetisk funktion.

Om vi tillåter att ordet "profet" används för någon som sysslar med förutsägelser eller någon form av kunskapens ord eller sådant som i verkligheten är spådom och kallar detta för profetism, då har vi låtit villfarelsen slå rot! Dessa män har budskap och predikar, men endast som ett förspel som man måste vänta sig igenom för att få höra oraklens förutsägelser som kittlar och hetsar upp lyssnarskaran. Den verkliga frågan är inte om dessa profeter är mer eller mindre exakta i sina förutsägelser men huruvida de är profeter överhuvudtaget!

Att ge bekräftelse och bifall till församlingen i dess nuvarande ytlighet är ett och detsamma som de falska profeterna gjorde i gammaltestamentlig tid när de biföll och stod med Israel mitt i deras synd. Man måste när allt kommer omkring fråga sig vari deras uppenbarelse består. Vari består det profetiska? Deras särmärke är inte något mer än det sensationsmakeri och den förtjusning som omger deras begåvning eller den förväntan som skapats av den hjältestatus de tillvitar varandra.

Den profetiska funktionen

Kärnan i definitionen av den profetiska uppgiften ges till Jeremia vid begynnelsen av hans tjänst: Herren räckte ut sin hand, rörde vid min mun och sade till mig: "Se, jag lägger mina ord i din mun. Jag sätter dig idag över folk och riken, för att du ska rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, bygga upp och plantera." Jer 1:9-10.

Det främsta uttrycket för den profetiska uppgiften är dom. Om vi inte vill kännas vid det, kommer vi inte att tillåtas privilegiet att höra ord som bygger och planterar. Lägg märke till uttryckens ordning; det värsta först. Allt som vållar köttet smärta och skaffar oss människors missnöje måste först hanteras. Profeten har till uppgift att slå sönder det som människor håller kärt, särskilt det som hör till den religiösa traditionen, det de firat och hållit sig till i generationer, det som de håller fast därför att det skaffar dem identitet och värde och som de speglar sig själva i. Människor är till och med redo att döda för sådant, men profeten måste knäcka och bryta ner det. Man kommer att kämpa intensivt för att skydda allt detta falska. Profeten måste göras till en fördärvare som bringar smärta. Hans ord måste bringa sönderfall innan de kan göra väl.

Om vi inte är villiga och redo att tala ord som smular sönder det onda, kommer vi inte att bli använda för att bringa gott. Det var bara de profeter som troget förmedlade bortförandets och fångenskapens ord som sedan hade ord om återvändande och upprättelse. De gavs glädjen och privilegiet att tala om upprättelsen. Uppdraget vore mycket enklare om man kunde plantera ett gott ord i jungfruliga samveten. När man är tvungen att försöka tränga igenom ett brett register av åsikter och traditioner som har rotats och helgats så blir man ironiskt nog beskylld för att stå emot Gud.

Profeten avslöjar inte bara det som är falskt, han förstör det. Hans ord bär med sig eld. Det rycker upp, röjer undan och förstör innan det planterar och bygger nytt. Vem vill höra på sådana män? De inte bara ifrågasätter, de formligen smular sönder allt inför dina ögon. Om du försöker restaurera resterna är det som att röra vid det orena. Profeten har satt namn på det och nu sitter du där med hans ord utan att kunna komma undan. Det är inte att undra på att sådana män inte är välkomna där man vill fortsätta med sitt i ostördhet.

En profet kritiserar och klär av, utan försyn, utan fruktan och utan att ha anseende till person, alla de lögner och konventionens så kallade sanningar, alla lösa antaganden, tanklöshetens obestridda ståndpunkter som låter döden vara verksam mitt i livet. Han är där för att avslöja lögnen, att beskriva och visa fram den och för att varna för dess inverkan. Dessa lögner kan mycket väl vara de falska profeternas favoritsanningar. Hela världen vilar på lögn, men hur ska den kunna se det om inte ett sanningens ord bärs fram. Om ett sådant ord ska få rum, måste det bäras fram av någon som gjort sig fri från människofruktan.

Vi vet alla att denna fruktan är den starkaste och mest handikappande faktorn i en predikants liv. Att vara fri från den och att kunna tala opåverkad av människor är i sig en slutgiltig utsaga och bär med sig en rik berättelse om Guds handlande med sin tjänare. Vi bär alla på denna fruktan för människor. Vi lever för att bli sedda av människor, för att få deras erkännande och deras applåder. Män älskar att få ta emot andra mäns bifall, särskilt från män med prestige, men vi måste vänja oss av med sådant. Detta är en process, det görs inte färdigt på en dag.

Varje gång Gud för oss in i en avvänjandets situation måste vi böja oss så att vi inte längre bär på sådana behov. Vi behöver föras till en position där vi inte bara är okänsliga för applåderandet men också för människors försök att fälla oss med oberättigad kritik och falska anklagelser. En profet måste därför äga en särskild förmåga att sålla kritik och en analytisk skicklighet skärpt och vässad av den Helige Ande. Detta handlar inte om att värja sig och skyla sig, men om att i verklig mening kunna gripa tag i Guds mening och ge den klart uttryck.

Profetens livsstil måste ha gjorts till en avsägelse, till en gensägelse av lögnen. Man kan inte låta höja sin röst mot felaktiga värderingar om man själv lever efter dem. Fattigdom innehåller mer än det som är av det tillfälligas karaktär. Den är passlig med avseende på vår gemenskap med Gud. Kamelhårsmantel och gräshoppsföda är mättade symboler för det profetiska. Det finns en mening med att Johannes befann sig ute i vildmarken och inte i Jerusalem fast han var prästson. Han kunde inte vistas där etablissemanget fanns. Han kunde inte dra fördel av systemet och samtidigt stå upp emot dess falskhet. Vi kan inte ge efter för sådant i våra egna liv som vi fördömer hos andra. Livsstil är därför märkvärdigt viktigt med avseende på de ord som proklameras och få andra saker avslöjar klarare vem som är äkta eller falsk profet. De falska profeterna åt vid Isebels bord, Elia bodde vid en bäck och korpar skaffade föda åt honom. Men det handlar inte om att bära kamelhårsmantel eller på annat sätt utmärka sig i fromhet med romantiskt skimmer och annorlundaskap.

Falskhetens värderingar kan inte tillåtas utrymme. Profeten är sänd att avslöja lögn. De underliggande premisserna för värderingar, livsstil och mening måste granskas i gudsordets ljus och den granskningen måste vara en avsägelse av lögnen, också genom den livsstil profeten väljer och detta oavsett hur stor legitimitet kyrka och samhälle ger lögnen. Profetens ord avslöjar lögnen, dömer och fördömer den. Hans ord såväl som hans livsstil har gudomligt tillslag.

Elia sa: "Under de här åren skall varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det." 1 Kon 17:1. Han syftade då inte bara på en liten förändring i vädret. Det betydde att man inte skulle kunna skörda. Det betydde att man inte skulle ha något att äta. Folket skulle svälta. Detta skulle komma som en dom från Gud och det skulle komma genom Elias ord. Hans ord var inte bara ett stycke information eller en tolkning, det var en domsutsaga. Den skulle beröra hela nationen. Den sortens ord behöver få nytt utrymme. Den som bär på ett sådant ord bär på mycket vånda. Jag har befunnit mig i situationer av ringare art där jag har varit tvungen att bära fram domsord och fått se hur Gud handlat i enlighet med dem. De sammanhang i vilka dessa ord uttalades existerar inte längre därför att de orden bar med sig domen.

Profetens uppgift innebär att skaffa fram ett alternativ, dugligt och kraftfullt nog att fullständigt skaffa undan och ersätta lögnen. Han representerar en syn på verkligheten som inte ännu finns och som på de flesta punkter är motsatt det som man menar är verklighet och för vilken det inte finns någon modell eller förebild i lyssnarens erfarenhet. Han för in en förnimmelse av det eviga, det himmelska som utplånar den måttstock och det sätt att förhålla sig till verkligheten som världens värderingar har angett för hans lyssnare fram till denna punkt. Hade han inte kommit, hade man fortsatt att tro att det som man hittills haft som sin utblick var äkta och sant.

När profeten kommer, ger han inte bara signal om vad som är falskt, men han förmedlar en förnimmelse av och känsla för vad som är sant, vad som är evig sant. Han bär med sig det eviga, och låter lyssnaren få ta på det, känna det och föras in i det. Genom sina ord sätter han sina lyssnare i rörelse och för dem till en position där sanningen blir påtaglig och det falska synligt. Ordet omvälver och formar en uppfattning om sådant som inte förståtts tidigare - sådant som är slutgiltigt och evigt. För att tränga igenom det oäkta och föra fram en annan norm och standard och göra den till fundament för liv och livsstil krävs ett extraordinärt sätt att använda ord.

Dessa som tar emot den modell som profeten presenterar som ett alternativ till lögnen, som ett himmelskt alternativ, dömer sig själva till att bli pilgrimer och främlingar på jorden och är redo att dö som de som "inte fått det som var utlovat", Hebr 11:13. Om de ska kunna ta emot ett profetiskt ord som kallar dem till den himmelska vision som Abraham vandrade efter, då blir detta den konsekvens som kommer till uttryck i deras liv.

Det ord som förs fram och når lyssnarna måste därför komma med sådan makt, auktoritet och trovärdighet att lyssnaren svarar med ett: "Om jag säger ja till detta, signerar jag min egen dödsdom". Ingen ska ge sig själv på det sättet utan att ha övertygats av ord som utmanar och inbjuder till sådan överlåtelse. Endast en profet, en grundvalens man, kan leverera ett sådant ord. Han manar åhöraren till fullständig överlåtelse, till ett döende. Detta är anledningen till att den falske profeten får långt fler inbjudningar än de sanne. Den falske profeten bekräftar lyssnaren i hans nuvarande situation och talar om för honom att allt står väl till.

Profetens syfte och mål är enbart och med skärpa Faderns vilja. Han återför folket till en vision som ger dem kraft, särskilt i krisens tid när misströstan måste bytas mot hopp - och då man har avklätts det falska hoppet av samme profet. Han väjer inte för att vara hänsynslös för att sedan kunna vara varm och vänlig.

En man som kan överbringa nödvändiga, smärtsamma ord som måste till för att man ska kunna bygga är inte kärlekslös men är verkligen fylld av kärlek. Profeten sammanfattar sanningens minut i ett enda uttalande. Stående där i Guds rådslut har han gjorts duglig att uppfatta villfarelsen och att djärvt och orubbligt uttrycka den nödvändiga sanningen även om den är fullständigt på tvärs mot den samstämmighet som byggts upp.

Den profetiska uppgiften går ut på att återföra bibliskt sinnelag och biblisk syn, vilka är oföränderliga i Guds ögon. Han överför Guds synsätt, särskilt till folk som saknar vilja att lyssna. Om det profetiska ordet är nödvändigt för att föra Guds folk i samklang med Guds eget synsätt, då är det profetiska uppdraget omistligt och oundgängligt. Där det finns en autentisk profetröst som villigt bär fram det ovälkomna ordet, finns det också en mängd falskprofeter som bär med sig falsk tröst med sitt "Allt står väl till".

En profet gör inte sak av oväsentligheter. Med Guds härlighet för ögonen ställer han fram Guds eviga rådslut på ett sätt som får lyssnarna att offra sitt eget för att söka uppfyllelsen av detta rådslut. Det är inte nog att beskriva Guds handlingsprogram, men att beskriva det på ett sådant sätt att han väcker villighet bland lyssnarna att göra sig delaktiga i detta Guds eviga syfte - offer, offertjänst. Det är på detta plan som profetordet blir till mer än ett förklarande. Det förklarar inte bara vad Guds eviga syfte är, men han kommunicerar det på ett sådant sätt att lyssnaren villigt överlåter sig och offrar vad som måste offras för att allt ska uppfyllas. Detta kräver långt mer än förklaring.

Profeten skildrar med sin inre personliga historia det lidande som en sådan trohet framkallar. Med andra ord, de som vill ta till sig den synpunkt som han presenterar öppnar sig för smärta. Den profet som manar till sådana offer måste i sitt eget på något sätt kunna visa att detta är Guds väg och att korset är centralt i gudstron. Han gör klart för sina lyssnare att förföljelse, om inte martyrskap, är grundläggande för tro av detta slag - och vinner deras villighet. Det är en sak att slå fast att korset, förföljelse och martyrskap, hör till trons fundament, men att vinna lyssnarnas överlåtelse till en sådan kallelse är något mer som kräver autenticitet och sannfärdighet av dem som bär ordet. Detta är den profetiska uppgiften. Vi sysslar inte med information, men kallar män till det eviga, till offertjänst, och detta är anledningen till att sådana ord alltid möter motstånd.

Profeten tillkännager och beskriver det nära förestående slutet på denna värld och dess dom med apokalyptisk intensitet, tillräcklig för att föda en längtan efter en ny himmel och en ny jord där man kan finna rättfärdighet. Han för inte bara in en medvetenhet hos lyssnaren om att den värld som de har varit så förtjusta i ska dömas och är bestämd för undergång - vilket betyder att det som deras hjärtan är knutna till försvinner, men han föder också en längtan efter det som ska komma ner från ovan och som ska ersätta det som nu finns.

En profet är en ordets man som avskyr ytlighet. I djup respekt värnar han språkets helgd, dess uttrycksformat, från att missbrukas och förflackas. Han är därför inte alltid din underhållande middagsgäst, och han passar inte särskilt bra för konversation och småprat. Han vaktar sin mun, han känner ordens värde och talar inte mycket för att inte orden ska förlora detta sitt värde. Hans historia skrivs med ord som väntan och tystnad.

Profeten skyr de utmärkelser och den ära som människor vill skänka honom. Sådant ger en doft av prestige, upphöjdhet och vikt, men den profetiska människan måste hålla sig i vildmarken för att kunna fortsätta att vara sann. Vildmark betyder inte bara fysisk isolering, men en medveten och viljemässig avskildhet från de ting som leder till kompromiss. Han skaffar sig inget yttre uttryck för att framhäva sin kallelse. Han är okonstlad i sitt uppträdande och vänder sig från showkonst, sensationsmakeri och det bisarra. Profeten siktar till att vända folk till Gud, inte till sig själv.

Denna uppgift och kallelse kommer från Gud. Vi kan inte skaffa oss den eller ta den, men om vi har den ska vi också veta att Gud arbetar med oss oupphörligt för att se till att det är hans ord som bärs fram, inte vårt.

Kapitel 2 - Vad är profetiskt tal och proklamation?

Den profetiska kontinuiteten

Det finns en profetisk kontinuitet som är densamma generation efter generation. I Nya testamentet hittar vi profeter som Agabus, men den profettyp som jag finner stå för kontinuiteten i återlösningens och trons historia har det orubbliga fastställandets ord som kännetecken. Hans ord särskiljer hans kallelse. Det profetiska ordet äger tyngd och vi vet med säkerhet att det är ett profetord när vi får höra det. Det ställer särskilda krav på vår uppmärksamhet och fordrar lydnad. Sådana ord kan endast springa fram ur Guds rådslut. Jag är särskilt oroad av församlingens förflackning, av våra värderingars förytligande och av att gudsordet förlorar sitt innehåll och värde i det att sådant som tveklöst inte kommer ur hans rådsförsamling anges som profetiskt ord.

Jag har nämnt att Jesaja och Jeremia var olika varandra som människor. Men de bördor de bar var av samma slag; där finns nitälskan för Guds härlighet, där finns känsla för och inblick i Guds slutgiltiga avsikter, där finns maning till Israel att vända åter till troheten till deras fäders Gud och ändå är dessa båda män så olika. De är båda skrivandets profeter, båda proklamerar och slår fast, de är värdiga och ståtliga män, de tillhör den orubbliga utsagans män men ändå finns det betydande skillnader. Jeremia var känd för att "rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, bygga upp och plantera". Jer 1:10. Man sade aldrig så om Jesaja trots att Jesajas ord förde med sig dom över Israel: "Gå och säg till detta folk: Ni skall höra och höra, men inte förstå, och ni ska se och se, men inte begripa. Förhärda detta folks hjärta, gör deras öron döva och deras ögon blinda, så att de inte ser med sina ögon, hör med sina öron eller förstår med sitt hjärta och vänder om och blir helade. Jes 6:9-10.

Jeremias uppgift var ända från begynnelsen ett nedbrytande och uppryckande. Han vistades med Israel ända till dess slutgiltiga dom och Jerusalems förstörande, som han hela tiden hade varnat för. Här har vi en man som sänkts i djupen och som utsattes för vidriga kränkningar. Han var verkligen en gråtens och klagandets man, en man som rev sönder sitt hjärta i sina försök att övertyga Israel om den kommande förskräckliga domen.

Jesaja förde fram ideliga varningar. Han inleder sin bok: Barn har jag fött upp och fostrat, 1:2. En oxe känner sin ägare, och en åsna sin herres krubba, men Israel känner inget, mitt folk förstår ingenting. 1:3. Från fotbladet upp till huvudet finns inget helt, bara blåmärken, ärr och öppna sår, som inte är urkramade eller ombundna eller lindrade med olja. 1:6. Hur har inte den trogna staden blivit en hora! Den var full av rätt. Då bodde rättfärdighet där inne, men nu mördare. Ditt silver har blivit slagg, ditt ädla vin är utspätt med vatten. 1:21-22.

Detta är en lång klagan, en anklagelsehandling sänd till nationen långt innan den alls är medveten om sitt tillstånd. Profeten är en siare, en seendets man, en som ser så som Gud ser. Han förutser och väntar redan det som ska komma, han ser det så klart trots att det ligger i framtiden. För honom är det redan ett närvarande faktum och han talar om det som verklighet här och nu. Den verklighet som han kommunicerar genom sina ord är - om folket vill ta emot - ämnade att rädda dem från den dom de samtidigt beskriver. Om folket vänder sig bort från profetordet måste de oundvikligen genomlida dess konsekvens.

Den profetiska utsagans särmärke

Det vilar sålunda ett oerhört ansvar över den sanna profetiska utsagan. Profeten kommer inte för att förmedla enkel information eller för att förutsäga något. Hans ord lägger ner ett bindande tvång. Om du hör Gud tala i de orden, även om mannen rent av är en styggelse för dig och du har all lust att misskreditera honom - och du kanske finner verklig anledning att göra så - om du hör Guds tilltal i de orden och tar dem till dig och omvänder dig kommer du att bli räddad från de ting som de varnar för. Detta ger en särskild dimension till profetens budskap som är verkligt annorlunda jämfört med predikan, undervisning eller evangelistiska hälsningar. Jesus sa om sig själv: "Om jag inte hade kommit och talat till dem, skulle de inte ha synd, men nu har de ingen ursäkt för sin synd." Joh 15:22.

Uttryckt med andra ord: "Min närvaro och mina ord har rivit ner ert låtsasväsende och era anspråk. Sanningen har kommit genom min person och ni står nu ansvariga. Innan jag kom hade ni ursäkter för er ytlighet och era religiösa maner som ni trodde var äkta vara men nu när jag har kommit och har talat till er har ni inga ursäkter kvar. Gudomlig norm råder. Guds verklighet, uppenbarelsen av hans syften har presenterats och ni är nu ansvariga inför den. Ni kan inte fortsätta som förut."

Jag känner en växande nödvändighet i att varna församlingar: "Ni kommer att ångra att ni inbjöd mig därför att ni kommer att stå ansvariga efter att ha lyssnat till det jag har att säga - och detta i evighet. Ni kommer antingen att återvända till något mycket smalare och trängre till och med jämfört med vad ni stod i förut eller gå vidare till något kvalitativt helt nytt." Det profetiska ordet är en händelse, ett uppenbarandets tilldragelse för individ och gemenskap framspringande ur en som blivit sänd, som bär på Guds ord och har blivit given ett obegränsat mått av Anden.

Den sant profetiska personligheten inte bara omfattar det förflutna och det framtida, han är båda. Han lever i det evigt framtida. Han befinner sig redan i den apokalyptiska framtiden. Det finns något i hans sätt och uppträdande som visar vart det bär. Han rör sig inte i denna värld. Med detta menar jag inte att han skulle vara ett slags fåfängans flyktiga skapelse. Han hör redan återklangen av de ting som ska komma. Hans förväntan, hans medvetenhet om och förmåga att uppfatta den verkligheten är så påtaglig för honom att även om han inte har den som ämne när han står upp för att tala uttrycker han ändå dess närvaro. Han för med sig något av närvaron av den osynliga skaran vittnen. Han bär ett mått av trons kontinuitet.

Han är i Sonen, den evige och oföränderlige. Han kommer till ett folk som sitter inlåst i tiden, instängda i kulturen och bara är produkter av denna tidsålder. Han kommer för att göra en inbrytning, för att skingra och låta allt detta fara all världens väg. Han visar upp den ena, tidlösa, eviga, orubbliga gudsutsagan, sanningen och verkligheten genom alla tider och för kommande tidsåldrar. Profeten står, mer än någon annan, bortom konventionella tidskategorier. Han ser det eviga, hän mot vilket allt strävar och han för in betydelsen av detta eviga i det närvarande ögonblicket till dem som lyssnar till honom.

Att ta del av Guds sinne eller att känna Guds hjärta och att dugligt ge uttryck för det tillhör den profetiska uppgiften. Det kommer alltid att råda spänning mellan världens sinne och Guds, mellan våra tankar och hans. Profeter hamnar därför alltid i opposition och råkar på motstånd därför att Guds tankar inte endast är rena, de är motsatta våra och ställer alltid krav. Du kan inte höra från Gud utan att bli ställd mot väggen. Vi var tvungna att dra den slutsatsen vid bibelstudierna i vår gemenskap: "Om vi inte ställs inför ett Guds anspråk eller en maning till mognad varje gång vi samlas för att studera hans ord, då har vi inte hört från Gud. Vi använder bara hans ord som en text att läsa och diskutera."

När Gud talar måste något ge vika. Om vi inte är redo att ge efter kommer det att finnas en spänning, ett motstånd och ett förkastande av hans ord. Om folket inte finner ett sätt att komma undan ordet och förkasta det utifrån dess innehåll, kommer de att söka efter något hos profeten som ger grund till och rätt att vända sig bort. Gud ger dem alltid något att använda i detta syfte. Det kommer alltid att finnas något som man kan urskulda sig med och använda för att försöka fria sig från gudsordets krav och tillämpning.

Samtidigt gäller att den man som ger ett gudsord inte kan ursäkta sig och säga om sin svaghet: "Detta är något som Gud använder". Han är tvungen att sörja över det faktum att det finns befläckade områden och söka varje sätt att ändra och rätta till för att stå oantastlig och utan anstöt inför Gud och människor. Ändå kommer folk att finna sådant som väcker anstöt oavsett hans iver och ärlighet. De fann sådant hos Jesus och de kommer att finna sådant hos oss. "Salig är den som inte kommer på fall för min skull." Luk 7:23. - "Eller den som jag sänder, den som är ett direkt uttryck för det jag är."

Profetens röst

Gud lägger särskilt stor vikt vid profetens sätt att använda sin röst. Det är inte bara orden som sådana men också röstanvändandet som överför angelägenheten, det gudomliga allvaret. Om man ändrar detta men fortsätter att använda ord och uttryck som ett tekniskt förfarande har man förlorat budskapet. Det finns en Guds ton och klang i hans tal som inte bara överför innehåll och mening men också Guds hjärtas disposition och hållning, vilka känslor han bär för det som ska sägas. Jag ber ofta, " Herre, led mig så fullständigt att ditt ord får komma till fullt uttryck också i intonering och sätt att tala."

Denna stämning och känsla är inget som profeten väljer och övar sig i. I ett sammanhang kan han känna sig som en pappkartong, torr, dammig och trög, monoton och trist och kan inte ändra det. Han finner det högst obekvämt att behöva tala så och skulle vilja ha frihet att ge orden ett livfullare flöde. Han är lika mycket bunden till Guds sätt i framförandet som till innehåll. Vid andra tillfällen kan samme man vara utom sig. Han kan inte hålla tillbaka. Han ramlar från plattformen i ögonblickets intensitet. I båda dessa fall är det inte profeten som väljer sätt, Gud leder.

Det finns något i röst och tonläge som avslöjar något av den kvalité och den bakomliggande historia som präglar profetens umgänge med Gud. Jag vet att våra röster är lika särpräglade som vår person och uppträdande, men allt detta är avvägt och färgat av vårt umgänge med Gud. När jag ser på somliga ansikten vet jag att de inte speglar Guds nåd, inte heller speglar de en gemenskap av pågående och djupgående art. Det är något som fattas i ett sådant ansikte. Andra ansikten strålar och personen är inte ens medveten om det som lyser fram.

När du är i Guds närhet och hör till dem som ständigt söker Gud och det existerar ett liv i gemenskap, i andakt och ett hjärtats uttömmande då kan detta inte annat än reflekteras i både röst och ansikte hos dig som troende. Rösten är likt en signatur. Någon sa att när vi fyllt fyrtio är vi ansvariga för våra ansikten. Vi är på samma sätt ansvariga för våra röster. Gud höll Israel ansvarigt för att ha misslyckats både med att ta vara på hans ord och hans tals röst sådan den hördes bland dem genom profeterna.

Profetens sinnelag

När den profet som Gud rest upp redan tidigt och sedan sänt gång efter annan inte kan göra sig hörd och har blivit förkastad återstår endast dom. Därför är det begripligt att det finns ett ordentligt mått av nödtvång i hans tal och att hans ord är mera chockerande än uppbyggligt. Profeten betraktas ofta som kärv och ryslig, stingande och chockande.

Den vanligaste anklagelsen som riktas mot honom är att han brister i kärlek - något som han helt enkelt måste stå ut med. Det är så det låter och ser ut, men hur många av oss kan verkligen se att hans skarpa och fräna ord är innerligaste kärlek? För profeten vore det kärlekslöst att inte varna - om det nu är det stunden kräver. När Gud manar kan man inte hålla tillbaka. Det är inte rätt att förbli i det sinnelaget i alla situationer. En sådan man håller sig neutral när han inte används profetiskt. Han känner inget krav att bete sig kraftfullt, vilket är ganska överraskande. Han kan till och med se allt annat än imponerande ut när han inte brukas.

Profetens sinnelag är ofta ett kraftfullt uttryck i opposition mot det sätt och sinne som redan finns etablerat i församlingen, särskilt med hjälp av lovsångsteam och musiker. Jag har haft fler konflikter med lovsångare än jag kan räkna. De menar sig ofta ha rätt att märka ut egna, helt orelaterade, mål för samlingarna och skapar stämningar som är motsatta Guds syften. Istället för att arbeta i samklang med det ord som ska delas, eller spegla Guds hjärta har de redan sina körer numrerade med fast beslutsamhet. De har sin musikaliska duglighet, talang och sin utrustning och gör sin grej för att sedan lämna över till talaren att göra vad han kan av situationen.

Så många budskap har trubbats av eller förlorats på grund av denna outtalade opposition och spänning orsakad av att lovsången lyfts fram som något som står orelaterat till övrig gudstjänst. Om jag kunde skulle jag dra ur sladden till varje overheadprojektor och varje förstärkare. Låt oss hellre sjunga med verkligt hjärta och tappa bort ett ord här eller där och verkligen låta oss röras av Guds Ande till tillbedjan hellre än att ledas i kör efter kör i överflöd. Vad de oftast försöker göra är att skapa atmosfär i samlingen, hellre än att röra vid Guds hjärta eller att bereda för mottagandet av ett heligt ord.

Det pågår en kamp mitt i församlingen och ingen känner av den mera akut än "dåren" som bär på ett egendomligt ord med ett avigt sinnelag som är motsatt och främmande i förhållande till det som är välbekant, utifrån vilket folk traskar hem behagliga till mods utan spänning och olust. En profet sänder ofta hem folket omskakade och olyckliga med många obesvarade frågor. Hans mentalitet packar aldrig in saker i ett snyggt paket med vackert band knutet i prydlig rosett under ett enda kort möte för att sedan sända hem alla nöjda och glada. Han låter dem gå där skakade, med smärta och vånda. Han ställer upp frågor som inte ens han själv har skaffat ordentliga svar på, och folket måste brottas och kämpa med dem för att hitta ro i Gud.

Få är de pastorer, kanske en på hundra, som är villiga att låta sin församling bli utsatt för den sortens stress och spänning. Sänd hem dem lyckliga, heter det outtalade baskonceptet i modern kristenhet vilket profeten inte godkänner. Vårt sinnelag är inte sådant att vi skickar hem folket lyckligt. Vi är den sorten som skickar hem dem fulla med frågor vilka de är tvungna att söka svar på och som inte kan besvaras i en enda kort sittning. Om vi gavs dagar kanske vi kunde föra folket hela vägen igenom. Hur många är de församlingar som är villiga att ge sig till en sådan människa tillräckligt länge? En samling och sedan bort med honom.

Min misstänksamhet vaknar genast om man tar till svulstighet och överdrifter, uppblåsthet och sensationalism för att frambesvärja maner och sinnelag flödande av uppståndelse och upphetsning, för att kittla örat och engagera dem som är uttråkade och som söker ett alternativ till sin tristess. De som talar om kommande dom ska inte dramatisera och lägga ner något mer än ordet självt. Han behöver och får inte lägga till någon kvalité som attraherar eller övar tryck på lyssnaren. Ordet som sådant talar för sig självt.

Den som försöker lägga till något främmande och ovidkommande genom sin egen personlighet eller sitt sätt att tala är med stor säkerhet falsk. Profeten behöver inte tänka särskilt mycket på hur han uppför sig. Om vi är mycket individualistiska och har som mål att skära upp ett gott mått åt oss själva eller göra oss ett namn och hålla på med vårt på vårt sätt har vi sedan länge diskvalificerat oss. "Jag ska lägga mina ord i din mun och det är vad du ska tala och du ska säga det på det sätt som jag vill."

Profetens liv är överlåtet i Guds hand vilket inte betyder att hans identitet går förlorad, tvärt om stärks den. Han har förlorat sitt liv men har funnit det. Profeter är distinkta män av kött och blod med märklig personlighet. De är inte mekaniska anordningar som bär Guds ord och hanterar det med automatik. De formas som i ett moderliv och detta formande är Guds.