Segrande Bön

av Charles G Finney

Jak 5:16

Två slags medel är nödvändiga för att främja en väckelse. Det ena är att inverka på människan, det andra att inverka på Gud. Sanningen används för att inverka på människor, och bön för att beveka Gud. När jag talar om att beveka Gud, menar jag inte att Guds sinne förändras genom bönen, eller att hans läggning eller karaktär förändras. Men bön medför en sådan förändring i oss, att det blir lämpligt för Gud att göra vad som annars inte skulle varit lämpligt. När en syndare omvänder sig, gör hans sinnestillstånd det lämpligt för Gud att förlåta honom. Gud har alltid varit villig att förlåta honom under den förutsättningen, så när syndaren ändrar inställning och omvänder sig, krävs det ingen förändring av Guds inställning för att förlåta honom. Det är syndarens ånger som gör förlåtelsen lämplig, och den är Guds tillfälle att handla så som han gör. Så när kristna bär fram verksam bön, gör deras sinnestillstånd det lämpligt för Gud att svara dem. Han var aldrig ovillig att skänka välsignelsen ? under förutsättning att de kände på rätt sätt, och frambar rätt sorts bön.

Bön är en nödvändig länk, i lika hög grad som sanningen, i den orsakskedja som leder till väckelse. En del har nitiskt använt sanningen för att omvända människor, och lagt mycket liten tonvikt på bönen. De har predikat och talat, och delat ut skrifter med stor iver, och sedan undrat varför de haft så liten framgång. Och orsaken var, att de glömde använda det andra medlet, verksam bön. De förbisåg det faktum att sanning ensamt, utan Guds Ande, aldrig kommer att ge resultat, och att Anden ges som svar på bön.

Ibland händer det att de som är mest engagerade i att använda sanningen, är minst engagerade i bön. Detta är alltid olyckligt. För om de inte har bönens ande (eller om inte någon annan har det), kommer sanningen själv inte göra något annat än att förhärda människor. Förmodligen kommer domens dag att visa, att inget åstadkoms genom sanningen, hur nitiskt den än används, om inte bönens ande på något sätt står i relation till presentationen av sanningen.

Andra förirrar sig åt motsatt håll. Inte så att de lägger för stor tonvikt vid bönen, men de förbiser det faktum att bön kan frambäras i evighet utan att något sker. Syndare omvänds nämligen inte genom direktkontakt med den helige Ande, utan genom sanningen, använd som ett medel. Att förvänta sig syndares omvändelse enbart genom bön, utan användandet av sanningen, är att fresta Gud.

Med segrande bön som ämne, tänker jag:

1. Visa vad som är verksam eller segrande bön.
2. Redogöra för några av den segrande bönens viktigaste egenskaper.
3. Ge några skäl till varför Gud fordrar denna sorts bön.
4. Visa att sådan bön förmår mycket.

1. Vad segrande bön är

   1. Verksam, segrande bön består inte enbart av välvilliga önskningar. Välvilliga önskningar är utan tvekan behagliga för Gud. Sådana önskningar uppfyller himlen och förekommer hos alla heliga. Men de är inte bön. Människor kan ha önskningar, på samma sätt som änglar och de förhärligades andar. Men detta är inte den verksamma, segrande bön som det talas om i texten. Segrande bön är något mer än detta.

    

   2. Segrande, eller verksam bön, är den bön som får den välsignelse den söker. Det är den bön som verksamt berör Gud. Själva meningen med verksam bön är att den verkar på sitt föremål.

 

2. Nödvändiga egenskaper hos segrande bön

   1. Han måste be med en bestämd avsikt. Han skall inte förvänta sig att kunna frambära sådan bön om han ber på måfå, utan ett tydligt och bestämt syfte. Han måste ha ett klart mål i sinnet. Jag talar nu om enskild bön. Många går till sin bönevrå, därför att de måste läsa sina böner. Det kanske är den tid då de har för vana att gå undan och be ? på morgonen eller mitt på dagen eller vilken tid det kan vara. Men i stället för att ha något att säga, ett bestämt syfte i sinnet, faller de ner på sina knän och ber om vad helst som de får i sinnet ? för allt som rör sig i tankarna just då. Och när de slutat kan de knappt redogöra för ett ord av vad de bett om. Det är inte verksam bön. Vad skulle vi anse om någon som skulle försöka påverka en lagstiftande församling och som sa: "Nu är det vinter och den lagstiftande församlingen är samlad och det är tid att lämna in motioner" och begav sig dit och lämnade in motioner på måfå, utan ett bestämt syfte? Tror ni att sådana motioner kan påverka lagstiftarna?

      En person måste ha ett bestämt syfte. Han kan inte be verksamt för en mängd saker på samma gång. Sinnet är så beskaffat att det inte intensivt kan önska många saker samtidigt.

      Samtliga exempel på verksam bön, som finns nedtecknade i Bibeln, är av det här slaget. Överallt där vi ser att den eftersökta välsignelsen erhölls, kommer vi att se att den bön som frambars hade ett bestämt syfte.

       

   2. För att bön skall vara verksam, måste den stämma överens med Guds uppenbarade vilja. Att be för saker som strider mot Guds uppenbarade vilja, är att fresta Gud. På tre sätt uppenbaras Guds vilja för människor till vägledning i bönen.

       

      1. Genom tydliga löften eller förutsägelser i Bibeln, att han skall ge eller göra vissa saker; löften rörande speciella saker eller allmänna löften, som vi skall tillämpa på bestämda saker. Vi har till exempel löftet: "Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, så skall det vara ert." (Mark 11:24)

       

      2. Ibland uppenbarar Gud sin vilja genom sina skickelser. När han gör det tydligt att den ena eller andra händelsen skall äga rum, är det lika mycket uppenbarelse som om han skulle ha skrivit det i sitt ord. Det skulle vara omöjligt att uppenbara allt i Bibeln. Men Gud gör det ofta tydligt för dem som har andlig bedömningsförmåga att det är hans vilja att skänka just den välsignelsen.

       

      3. Genom sin Ande. När Guds folk är villrådiga om vad de skall be för i enlighet med hans vilja, så instruerar Anden dem ofta. När det inte finns någon särskild uppenbarelse, och skickelserna inte ger något ljus, och vi inte vet vad vi bör be om, sägs oss uttryckligen att Anden hjälper oss i vår svaghet och att "Anden själv ber för oss med suckar utan ord". (Rom 8:26) Mycket har blivit sagt om att be i tro för det som inte är uppenbarat. Man har invänt att denna lära innebär en ny uppenbarelse. Jag svarar att den, vare sig den är gammal eller ny, är just den uppenbarelse som Herren säger att han ger. Det är lika tydligt som om det just nu skulle uppenbaras genom en röst från himlen, att Guds Ande hjälper Guds folk att be i enlighet med Guds vilja, när de inte själva vet vad de bör be om. "? han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill" (Rom 8:27), och han leder kristna att be för just detta "med suckar utan ord". När varken Ordet eller skickelser gör det möjligt för dem att avgöra, låt dem bli uppfyllda av Anden, såsom Gud befaller dem att bli. Han säger: "Låt er uppfyllas av Anden". (Ef 5:18) Och han kommer att leda deras sinnen till sådant som Gud är villig att ge.

    

   3. För att be verksamt måste du be i underdånighet för Guds vilja. Förväxla inte underdånighet med likgiltighet. Två saker kan inte vara mer olika. Jag vet en person, som kom till en plats, där det var väckelse. Han var kall själv, och förstod inte vad som hände, och han hade inte någon bönens ande. När han hörde bröderna be som om de inte ville ha något avslag, blev han chockerad över deras djärvhet och framhöll hela tiden vikten av att be i underdånighet; när det var hur tydligt som helst att han förväxlade underdånighet med likgiltighet.

      Förväxla inte heller underdånighet i bönen med en allmän förtröstan att Gud skall göra det som är rätt. Det är rätt att ha denna förtröstan, att Gud i allt kommer att handla rätt. Men detta är något annat än underdånighet. Vad jag menar med underdånighet i bönen är accepterande av Guds uppenbarade vilja. Att underkasta sig Guds befallning är att lyda den. Att underordna sig något tänkbart eller möjligt, men fördolt påbud från Gud är inte underordnande. Det är omöjligt att underordna sig någon försynens skickelse, innan den kommit. Vi kan aldrig veta vad det kommer att innebära, förrän det äger rum.

      Ta ett exempel: När Davids barn var sjukt, var han bedrövad, han kämpade i bön och gav sig ingen ro. Han tog det så till sitt hjärta, att tjänarna var oroliga för att tala om det för honom när barnet hade dött. Men så snart han hörde att barnet hade dött, lade han av sin sorg och reste sig, och bad om mat och åt och drack som vanligt. Så länge barnet levde visste han inte vad som var Guds vilja, och därför fastade och bad han och sa: "Vem vet, kanske förbarmar sig Herren över mig och låter barnet leva." Han visste inte annat än att hans bön, hans kamp, var det som det hängde på, om barnet skulle leva eller inte. Han tänkte att om han ödmjukade sig och bönföll Gud, så skulle Gud kanske bespara honom detta slag. Men så snart Guds vilja uppenbarades, och barnet hade dött, böjde han sig som en helig människa. Han tycktes inte bara foga sig, utan faktiskt vara nöjd med det. "Jag kommer att gå till honom, men han kommer inte tillbaka till mig." (2 Sam 12:15-23) Detta var verklig underdånighet. Han tänkte på rätt sätt i detta. Så länge han inte hade någon uppenbarelse om Guds vilja, visste han inte annat än att barnets tillfrisknande berodde på hans bön. Men när han fick uppenbarelse om Guds vilja så underkastade han sig. Så länge Guds vilja inte är känd, är det att fresta Gud att underkasta sig utan bön. Kanske, och så långt du förstår, är det förhållandet att du frambär rätt sorts bön, det som det hela hänger på. När det gäller en obotfärdig vän, kan förutsättningen för att han skall bli räddad från helvetet, vara ivern och enträgenheten i din bön för honom.

       

   4. Verksam bön om något innebär en längtan efter detta något, som motsvarar dess betydelse. Om en människa verkligen längtar efter en välsignelse, kommer hans längtan att stå i proportion till välsignelsens storhet. Herren Jesu Kristi längtan efter den välsignelse han bad om var häpnadsväckande stark, och innebar till och med ångest. Om begäret efter något är starkt, och det är ett välvilligt begär, och det hela inte strider mot Guds vilja och ledning, så är det sannolikt att det beviljas. Det finns två skäl för detta antagande:

       

      1. Guds allmänna generositet. Om det är något önskvärt, och om det, så vitt vi kan förstå, skulle vara en godhet av Gud att bevilja det, så är hans allmänna generositet ett sannolikhetsbevis på att han skall ge det.

       

      2. Om du känner dig uppfylld av välvillig längtan efter något särskilt, så är sannolikheten stor att Guds Ande framkallar denna längtan, och väcker dig till att be för detta ändamål, så det kan ges som svar på bön. I ett sådant fall är ingen grad av längtan eller enträgenhet i bönen olämplig. En kristen kan, så att säga, få gripa tag om Guds hand. Se på Jakob, när han i desperat längtan ropade: "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig." (1 Mos 32:26) Blev Gud förargad över hans djärvhet och enträgenhet? Inte alls; utan han gav honom just det som han bad om.

         Så är det också med Mose. Gud sa till honom: "Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig skall jag göra till ett stort folk." (2 Mos 32:10) Vad gjorde Mose? Stod han bredvid och lät Gud göra som han sagt? Nej; hans tankar vänder tillbaka till egyptierna, och han tänker på hur de kommer att triumfera. "Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem ?" Det tycks som om han grep tag i Guds upplyfta hand, för att avvärja slaget. Tillrättavisade Gud honom och sa till honom att inte lägga sig i? Nej; det verkar som om han inte kunde stå emot en sådan enträgenhet, och så stod Mose i gapet och fick makt med Gud.

         Segrande bön frambärs ofta nu för tiden, när kristna formats till en sådan grad av enträgenhet och en sådan helig djärvhet, att de i efterhand, när de ser tillbaka på det, blir förskräckta och förvånade över sig själva, vid tanken på att de vågat vara så enträgna med Gud. Och ändå har dessa böner segrat och nedkallat välsignelsen. Och många av dessa människor, som jag är bekant med, hör till de heligaste människor jag vet.

    

   5. För att bön skall vara verksam, måste den frambäras med rätt motiv. Bön får inte vara självisk, utan dikterad av största möjliga hänsyn till Guds ära. Mycket bärs fram av ren själviskhet. Hustrur ber ibland för sina män, att de skall bli omvända, därför att, som de säger: "Det skulle vara mycket trevligare om min man gick till kyrkan med mig", osv. De tycks aldrig kunna tänka högre än till sig själva. De verkar inte tänka på att deras män vanärar Gud med sina synder, inte heller på hur Gud skulle bli ärad genom deras omvändelse. Så här är det mycket ofta med föräldrar. De kan inte stå ut med tanken på att deras barn skall gå förlorade. De ber mycket uppriktigt för dem. Men om du talar med dem om detta, så är det känsligt och de talar om för dig hur bra deras barn är ? hur de respekterar kristendomen och hur de verkligen "nästan är kristna nu", och så talar de som om de var rädda för att du skulle skada deras barn genom att säga dem sanningen. De tänker inte på hur sådana rara och förtjusande barn vanärar Gud genom sina synder, de tänker bara på hur fruktansvärt det vore för dem att hamna i helvetet. Om inte deras tankar når högre än så, kommer deras böner aldrig att vinna seger hos en helig Gud.

      Frestelsen till själviska motiv är så stark att det finns anledning att frukta att många föräldraböner aldrig når högre än föräldrakärlekens ömhet. Och det är orsaken till att så många böner inte besvaras och att så många fromma, bedjande föräldrar har ogudaktiga barn. Mycket av bönen för hednavärlden verkar inte vara grundad på något högre motiv än sympati. Missionsarbetare och andra uppehåller sig nästan uteslutande vid de sexhundra miljoner hedningar som är på väg mot helvetet, medan föga sägs om att de vanärar Gud. Detta är ett svårt missförhållande, och till dess att församlingen lärt sig att ha högre motiv för bön och missionsansträngningar än sympati för hedningarna, kommer hennes böner och försök inte att vara mycket värda.

       

   6. För att bön skall vara verksam, måste den vara förmedlad av Anden. Du kan inte vänta dig att frambära bön efter Guds vilja utan Anden. I de båda fall, när Guds vilja är uppenbarad i hans Ord eller tillkännagiven genom skickelser, beror det inte på att kristna är oförmögna att bära fram sådan bön. De kan det, liksom de kan vara heliga. Men saken är den, att de är så onda att de aldrig bär fram sådan bön, om de inte är under den helige Andes inflytande. Det måste finnas tro, sådan som skapas genom den helige Andes verksamma handlande.

    

   7. Det måste vara uthållig bön. Det är vanligt att kristna, som gått tillbaka och förlorat bönens ande, inte med en gång kommer in i vanan att be uthålligt. Deras sinnen är inte i rätt skick, och de kan inte fixera sina tankar så de kan hålla ut tills välsignelsen kommer. Om deras sinnen var i sådant skick att de kunde hålla ut tills svaret kom, skulle verksam bön kunna bäras fram direkt, lika väl som efter att ha bett för samma sak många gånger. Men de måste be om och om igen, eftersom deras tankar är så benägna att irra omkring och så lätt distraheras.

      De flesta kristna når fram till segrande bön genom en utdragen process. Deras sinnen blir successivt uppfyllda med iver för något, så att de till och med under arbetet suckar fram sin längtan till Gud. Alldeles som den mor, vars barn är sjukt, går omkring i hemmet och suckar som om hennes hjärta skulle brista. Och om hon är en bedjande mor, stiger hennes suckar upp till Gud hela dagen. Om hon går ut ur rummet, där barnet är, tänker hon fortfarande på det; och om hon sover är hennes tankar alltjämt där, och hon rycker till i drömmen och tror att det kanske håller på att dö. Hela hennes sinne är upptaget av detta sjuka barn. Detta är det sinnestillstånd i vilket kristna bär fram segrande bön.

      Av vilken anledning brottades Jakob hela natten med Gud i bön? Han visste att han hade tillfogat sin bror Esau en stor skada, när han kom över förstfödslorätten för länge sedan. Och nu hade han fått höra att hans förorättade bror kom emot honom med en väpnad styrka, alltför stark för att kämpa mot. Och det fanns verkligen anledning att tro att Esau kom i avsikt att hämnas. Det fanns alltså två anledningar till att Jakob skulle vara bekymrad. Den första var att han hade begått denna oförrätt och aldrig hade gottgjort den. Den andra var att Esau kom med en styrka som var tillräcklig för att krossa honom. Vad gör han nu? Han ordnar först allt så gott han kan för att blidka och möta sin bror: skickar sina gåvor först, sedan sin egendom, sedan sin familj, och låter dem som han älskar mest gå sist. Och vid det laget var hans sinne så upprört att han inte kunde behärska sig. Han går ensam över bäcken och utgjuter sin själ i ångestfylld bön hela natten.

      Och just som dagen gryr, sa förbundsängeln: "Släpp mig"; och Jakobs hela varelse var liksom uppriven vid tanken på att ge upp, och han ropade: "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig". Hans själ var bearbetad in i vånda, och han erhöll välsignelsen, men han bar ständigt märkena som avslöjade att hans kropp hade påverkats av själskampen. Detta är segrande bön.

      Lura nu inte dig själv att tro, att du kan frambära verksam bön utan att ha detta intensiva begär efter välsignelsen. Det tror jag inte på. Bön är inte verksam om den inte frambärs med begärets vånda. Aposteln Paulus talar om det som själens födslovånda. När Jesus Kristus bad i örtagården, var han i sådan ångest att "hans svett blev som blodsdroppar, som föll ner på jorden". (Luk 22:44) Jag har aldrig hört talas om någon människa som svettats blod, men jag har känt en person som bad tills blod kom ur näsan. Och jag vet dem som bett i timmar, tills de varit fullständigt utmattade genom sin själskamp. Sådana böner hade makt med Gud.

      Denna bönekamp var utbredd på rektor Edwards tid, i de väckelser som då ägde rum. Det var en av de stora stötestenarna på den tiden, för personer som var motståndare till väckelsen, att människor brukade be tills kroppen blev överväldigad av känslor. För att ni skall inse att detta inte är något nytt i församlingen, utan alltid varit vanligt där väckelser haft framgång, skall vi se vad rektor Edwards säger angående detta. Det är från hans "Thoughts on Revivals":

      "Vi kan inte bestämma att Gud aldrig skall ge en person så mycket uppenbarelse om sig själv, att det inte endast gör kroppen svag, utan tar hans liv. Det har antagits av mycket lärda och förståndiga teologer, att Moses liv togs på detta sätt, och detta har också antagits varit fallet med några andra heliga."

      "Om Gud ger en starkt förökad uppenbarelse om sig själv och om kärleken till honom, så är vinsten oändligt mycket större än olyckan, även om livet kort därefter skulle tas bort ?"

      "Det finns en speciell slags bekymmer, som många blivit överväldigade av, och som har varit särskilt stötande för en del; och det är den djupa oro och det bekymmer vissa haft för andras själar. Det bedrövar mig att man tvingar oss att göra något som verkar så överflödigt, som att försvara något sådant. Det förefaller så futtigt att i en så tydlig sak gå in i en formell och omständlig debatt, för att avgöra om det finns något i sakens storhet och vikt som motsvarar och står i proportion till väldigheten i det bekymmer somliga har visat. Människor tillåts att, utifrån inget mer än vanlig naturlighet och medmänsklighet, vara djupt oroade och uppslukade i sinnet av att se andra i stor fara för ingen värre olycka än att drunkna eller bli innebrända. Och när det är så, måste det rimligen erkännas vara lika förnuftigt att vara ännu mer oroad om man ser människor vara i fara för en tio gånger större olycka, och ännu mycket mer om olyckan skulle vara ännu oerhört mycket större. Och varför skulle det då anses oförnuftigt och betraktas med misstänksamhet, som om det måste ha en dålig orsak, när människor är ytterst oroade av att se andra i mycket stor risk att drabbas av den allsmäktige Gudens vrede i evighet? Och dessutom, måste man utan tvekan medge att de som har ett stort mått av Guds Ande, vilken är kärlekens ande, kan antas ha oerhört mycket mer av kärlek och medlidande med sina medmänniskor än de som bara är påverkade av vanlig medmänsklighet."

      "Varför skulle det anses underligt att de som är uppfyllda av Kristi Ande skulle i motsvarande grad ha kärlek till själarna, liksom Kristus? Han som hade en sådan stark kärlek till dem och en sådan omsorg om dem, att han var villig att tömma Guds vredes bägare till sista droppen. Och på samma gång som han frambar sitt blod för själarna, så frambar han också, såsom deras överstepräst, starkt rop och tårar under kraftig ångestkamp, där Kristi själ liksom led födslovåndor för de utvaldas själar, och därför skall han, i det att han frälser dem, se frukt och bli mättad. Liksom en sådan ande av kärlek och omsorg om själar, var Kristi Ande, så är den också församlingens ande. Därför framställs församlingen, i sitt begär och sökande efter att Kristus skall födas fram i världen och i människors själar, som en kvinna som ropar i barnsnöd och födslovånda. (Upp 12:1-2) Anden hos dem som varit bekymrade över andras själar, verkar, så vitt jag kan se, inte vara annorlunda än apostelns, som våndades för själar och var beredd att önska sig själv fördömd och skild från Kristus för andras skull. (Rom 9:3) På samma sätt med psalmisten (Ps 119:53): "Glödande vrede kommer över mig för de ogudaktigas skull, därför att de överger din undervisning." Och (v. 136): "Strömmar av tårar rinner från mina ögon, därför att man inte tar vara på din undervisning." Och profeten Jeremia: "O, mitt inre, mitt inre! Jag vrider mig av smärta i mitt hjärtas djup. Mitt hjärta klagar i mig, jag kan inte tiga, ty ljud av horn har min själ hört, och stridsrop." Likaså i kapitel 9:1 och 13:17 och Jesaja 22:4. Vi läser om Mordokai, att han, när han såg sitt folk i fara för jordisk ödeläggelse (Ester 4:1) rev "sönder sina kläder och klädde sig i säck och aska. Han gick ut mitt i staden och klagade högt och bittert. Varför skulle då människor anses vansinniga, när de inte kan låta bli att ropa vid tanken på deras nöd, som går mot evigt fördärv?"

      Jag har citerat detta för att visa att det här var vanligt under den tidens väckelser. Det har alltid varit så under stora väckelser, och det har varit mer eller mindre vanligt i proportion till verkets storhet, omfattning och djup. Det var så under de stora väckelserna i Skottland, och skaror brukade bli överväldigade, och en del dog nästan genom djupet av sin ångest. Så var det också vid Cambuslang 1741-42, bönen var utbredd i väckelsen under William McCulloch och Whitefield. När Whitefield kom till Cambuslang, predikade han omedelbart i en sluttning för en väldig folkmassa (en tisdag middag). Klockan sex predikade han igen, och en tredje gång klockan nio. Så tog MCCulloch vid och predikade till klockan ett på morgonen, och fortfarande ville folket inte gå därifrån. Så många var överbevisade om synd, ropande till Gud om nåd, att Whitefield beskrev scenen som "ett riktigt slagfält". Vid den följande söndagsgudstjänsten, predikade Whitefield för 20000 människor, och på nytt på måndagen, då han sa: "Man kunde se tusentals i tårar, en del vridande sina händer, andra svimfärdiga, och andra ropande och sörjande över en genomborrad frälsare. Det var som påsken på Josias tid." Under resan från London till Skottland, före denna kampanj, hade Whitefield "tillbringat mesta tiden ombord på fartyget i avskild bön". (se Gladstones: "George Whitefield, M.A., Field Preacher")