1.  

2. Om du tänker be verksamt, måste du be mycket. Det sägs om aposteln Jakob, att när han dött, kunde man se att hans knän var valkiga som kamelknän, för att han bett så mycket. Åh, häri låg hemligheten till dessa enkla tjänares framgång! De hade valkiga knän!

 

3. Om du vill att bönen ska vara verksam, måste du bära fram den i Jesu namn. Du kan inte komma till Gud i ditt eget namn. Du kan inte åberopa dina egna förtjänster. Men du kan komma i ett namn som alltid är välbehagligt. Alla känner till vad det innebär att använda någons namn. Om du skulle gå till banken med en check eller revers, undertecknad av John Jacob Astor, skulle du komma i hans namn, och du vet att du skulle få ut pengarna från banken som om det varit han själv. Nu erbjuder Jesus Kristus dig att använda hans namn. Och när du ber i Kristi namn, innebär det att du kan segra, lika väl som han kunde det, och att du kan ta emot lika mycket som Guds älskade Son skulle kunna om han skulle be för samma saker. Men du måste be i tro.

 

4. Du kan inte segra i bön utan att avsäga dig alla dina synder. Du måste inte bara påminna dig dem och ångra dem, utan du måste verkligen avsäga dig dem och sluta med dem och av hjärtat avsäga dig dem alla för alltid.

 

5. Du måste be i tro. Du måste förvänta dig att få det du ber om. Det är bortkastat att vänta på bönesvar om man ber utan att förvänta sig att få vad man ber om. Det är inte meningen att du ska göra dig sådana förhoppningar utan orsak. I de fall jag har tagit upp, finns det skäl för förväntan. Om saken uppenbaras i Guds Ord och du ber utan att förvänta dig att få ta emot välsignelserna, så gör du helt enkelt Gud till en lögnare. Om Guds vilja visas genom hans skickelser, så ska du lita på det, alltefter hur tydligt det är, så du förväntar dig välsignelsen om du ber om den. Och om du leds av Hans Ande till att be för speciella saker, har du lika stor anledning att förvänta dig att det ska ske, som om Gud hade uppenbarat det i sitt Ord.

   Men en del säger: "Kommer inte den här uppfattningen om Guds Andes ledning att föra in människor i fanatism?" Jag svarar att det vet jag inte, men många kanske kommer att bedra sig själva i fråga om detta. Mängder har lurat sig själva i fråga om allt annat inom religionen. Och om några skulle tro sig vara ledda av Guds Ande, när det inte är något annat än deras egen inbillning, skulle det vara skäl till att de som vet att de är ledda av Anden, inte skulle följa Anden? Många anser sig vara omvända utan att vara det. Är det skäl till att vi inte skulle hålla fast vid Herren Jesus Kristus?

   Antag att en del människor är bedragna när de tror att de älskar Gud. Skulle det vara skäl till att den fromme, som vet att han har Guds kärlek vitt utgjuten i sitt hjärta, inte skulle ge luft åt sina känslor i lovsång? En del kanske bedrar sig själva när de tror att de är ledda av Guds Ande. Men det finns ingen anledning till att bli bedragen. Om människor följer infall, så är det deras eget fel. Jag vill inte att ni ska följa infall. Jag vill att ni ska ha ett nyktert sinne, och följa Guds Andes nyktra, förnuftiga ledning. Det finns de som förstår vad jag menar, och som mycket väl känner till vad det är att ge sig hän till Guds Ande i bönen.

Varför Gud kräver sådan bön.

Jag ska redogöra för några av orsakerna till att de här sakerna är nödvändiga för verksam bön. Varför kräver Gud sådan bön, så stark längtan, så förtvivlade förböner?

1. Dessa starka begär visar på styrkan i Guds känslor. De liknar Guds verkliga känslor för obotfärdiga syndare. När jag sett, så som jag ibland har gjort, den häpnadsväckande styrkan i den kärlek till själar som kristna känt, så har jag blivit förunderligt gripen av Guds förunderliga kärlek och hans längtan efter deras frälsning. Vad jag läste om en speciell kvinna under en väckelse, gjorde ett överväldigande intryck på mig. Hon hade en sådan obeskrivlig medkänsla och kärlek till själar, att hon rentav kippade efter andan. Det måste vara styrkan i det begär Gud känner, när han i kristna frambringar en sådan häpnadsväckande vånda, en sådan själskamp, en sådan födslovånda ? Gud har valt det bästa ordet för att uttrycka det: det är födslovånda ? själens födslovånda.

   Jag har sett en man, lika kraftfull till både kropp och själ som vem som helst i samhället, falla ner vanmäktig, fullständigt överväldigad av sin obeskrivliga nöd för syndare. Jag vet att detta är en stötesten för många, och det kommer det alltid att vara så länge det finns kvar så många blinda och enfaldiga religiösa bekännare i församlingen. Men jag kan inte betvivla att de här sakerna är Guds Andes verk. O, att hela församlingen skulle bli så fylld av Anden till att kämpa i bön, så att ett folk skulle födas på en dag! Det står i Guds Ord att "Sion föder sina barn redan när födslovåndan börjar". (Jes 66:8). Vad betyder det? Jag ställde en gång den frågan till en bekännande kristen. Han tog avstånd från vår uppfattning om verksam bön, och jag frågade vad han ansåg att Sions födslovåndor betydde.

   "Åh, sa han, det betyder att så snart församlingen vandrar tillsammans i evangeliets gemenskap, så kommer det att sägas att Sion reser! Detta vandrande kallas att resa." Alltså inte samma uttryck. (Han förväxlade engelskans travail ? vara i barnsnöd ? med travel ? resa. Övers. anm.)

    

2. Detta starka begär som jag beskrivit är den naturliga följden av stor medkänsla och klarsyn i fråga om syndares fara. Det är fullständigt förnuftigt att det skulle vara på det sättet. Om de närvarande kvinnorna skulle titta bort dit och se en familj på väg att bli innebränd och höra deras rop, och se deras ångest, skulle de bli upprörda och det är mycket troligt att en del av dem skulle svimma av vånda. Och ingen skulle förvånas över det, eller kalla dem löjliga eller vansinniga som blir så upprörda över en så fruktansvärd syn. Det skulle anses underligt om det inte förekom starka känslouttryck. Varför är det då så konstigt att kristna skulle känna det som jag beskrivit, när de klart inser syndarnas situation och den fruktansvärda fara de svävar i? Saken är den, att de personer som aldrig känt detta aldrig har haft någon större verklig medkänsla, och deras gudsfruktan måste vara av ett mycket ytligt slag. Jag vill inte vara hård i min dom eller tala ovänligt, men jag konstaterar detta som ett enkelt faktum. Människor får säga vad de vill, men jag vet att sådan gudsfruktan är ytlig. Detta är inte fördömande, utan den enkla sanningen.

   Ibland förvånas folk över att kristna har sådana känslor. Förvånas över vad? Jo, över den naturliga och förnuftiga och nödvändiga följden av djup vördnad för Gud och djup medkänsla med människor, med tanke på den väldiga fara de ser att syndarna är i?

    

3. Den kristnes själ, när den är så här betryckt, måste få lättnad. Gud lägger den här bördan på den kristnes själ, för att föra honom närmare sig. Kristna är ofta så tvivlande att de inte utvecklar en rätt tro på Gud förrän han lägger denna börda så kraftigt på dem att de inte orkar leva under den, utan måste söka sig till honom för att få lättnad. Det är som med många överbevisade syndare. Gud är villig att ta emot dem omedelbart, om de kommer direkt till honom i tro på Jesus Kristus. Men syndaren vill inte komma. Han tvekar, och kämpar, och knäar under bördan av sina synder, och kastar sig inte på Gud förrän överbevisningens börda blir så stor att han inte orkar leva. Och när han blivit liksom desperat, och känner att han håller på att sjunka ner i helvetet, så gör han kraftigt språng och kastar sig på Guds nåd som sitt enda hopp. Det var hans skyldighet att komma tidigare. Gud har inget intresse av hans bekymmer, för deras egen skull.

   På samma sätt, när kristna blir tyngda av bördan för själar, ber de ofta om och om igen, och ändå försvinner inte bördan, inte heller minskar deras nöd, eftersom de aldrig kastat alltihop på Gud i tro.

   Men de kan inte bli av med bördan. Så länge som deras medkänsla är kvar, kommer bördan att vara kvar och växa; och - så vida de inte står emot och utsläcker den helige Ande - de får ingen lättnad förrän de till slut, när de är i yttersta nöd, gör en desperat ansträngning och kastar bördan på Herren Jesus Kristus, och sätter en barnslig förtröstan till honom. Då känner de lättnad, då känner de det som att själen de bett för kommer att bli frälst. Bördan är borta, och Gud verkar i sin godhet lugna deras sinne med en ljuvlig förvissning om att välsignelsen kommer att ges. När en kristen haft denna kamp, denna vånda i bönen, och fått lättnad på detta sätt, så flödar ofta de ljuvligaste och mest himmelska känslor ? själen vilar underbart och härligt i Gud, och "jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje" (1 Pet 1:8).

   Är det någon av er som inte tror att sådana saker förekommer i den troendes erfarenhet? Om jag hade tid, skulle jag visa er liknande händelser och beskrivningar, från rektor Edwards och andra aktade författare. Undrar ni varför det aldrig förekommer sådant just här? Jag kan försäkra er att det inte beror på att ni är så mycket mer förståndiga än de kristna på landsbygden, eller för att ni är mer intelligenta, eller har större insikt i religiösa frågor, eller en mer stabil och välordnad fromhet. Nej, säger jag, i stället för att vara stolta över att vara fria från sådana överdrifter, borde ni blygas över att de kristna i staden är så världsliga, och har så mycket stelhet och stolthet och mönster, att de inte kan sänka sig till en sådan andlighet. Jag önskar att det vore så. O, att det skulle vara en sådan ande i denna stad och i denna församling! Jag vet att det skulle bli uppståndelse om det förekom sådant här. Men jag skulle inte bekymra mig över det. Låt dem säga, om de vill, att folk i Chatham Chapel har blivit galna. Vi behöver inte vara rädda för det, om vi lever tillräckligt nära Gud för att äga hans Ande på det sätt jag beskrivit.

    

4. De här följderna av bönens ande på kroppen, är inte själva en del av kristendomen. Det är bara så att kroppen ofta är så svag att själens känslor överväldigar den. Dessa fysiska effekter är inte alls nödvändiga för segrande bön, utan är bara ett naturligt eller fysiskt resultat av sinnets kraftigt upprörda känslor. Det är inte alls ovanligt att kroppen utmattas, och till och med överväldigas, av olika kraftiga sinnesrörelser på andra områden än det religiösa. Kongressens vaktmästare vid tiden för revolutionen, föll ner död vid mottagandet av en kraftigt uppmuntrande underrättelse. Jag kände en kvinna i Rochester som var i ivrig bönekamp för sin svärsons omvändelse. En förmiddag var han på ett möte för bekymrade, och hon var hemma och bad för honom. Efter mötet kom han hem omvänd, och hon blev så glad att hon föll ner och dog på fläcken. Det är inte konstigare att de här effekterna orsakas av religion än av starka känslor på något annat område. De är inte nödvändiga för bönen, men de är den naturliga följden av kraftig sinnesrörelse.

 

5. Utan tvekan är en orsak till att Gud kräver utvecklandet av denna vånda i bönen, att det skapar ett sådant enhetsband mellan Kristus och församlingen. Det skapar en sådan förståelse mellan dem. Det är som om Kristus kom och hällde överskottet från sitt eget kärleksfulla hjärta in i sitt folk, och ledde dem till att ta del av och samarbeta med Honom som aldrig annars. De känner vad Kristus känner ? så fyllda av medlidande med syndare att de inte kan behärska sig. Så är det ofta med de pastorer som är kända för sin framgång i att predika för syndare. De har ofta ett sådant medlidande, en sådan överflödande längtan efter deras frälsning, att detta kommer fram i deras tal och predikan, som om Kristus talade genom dem. Orden kommer varma och levande över deras läppar, som från Kristi eget hjärta. Jag menar inte att Han dikterar deras ord, men Han framkallar de känslor som tar sig uttryck i orden. Då ser man att något sker med åhörarna, som om Kristus själv talade.

 

6. Denna födslovånda för själar skapar också ett förunderligt enhetsband mellan varmhjärtade kristna och nyomvända. De omvända verkar mycket dyrbara för dem som haft denna bönens ande för dem. Känslan liknar den en mor har för sin förstfödde. Paulus uttrycker detta så härligt när han säger: "Mina barn!" Hans hjärta var varmt och mjukt för dem. "Mina barn, som jag nu än en gång ..." ? de hade avfallit, och han har en förälders hela vånda för ett vilsekommet barn ? "som jag nu än en gång med smärta föder, tills Kristus har tagit gestalt i er". (Gal 4:19)

   Jag har ofta lagt märke till hur de som haft bönens ande i väckelser, älskat de nyomvända. Jag vet att detta är rena grekiskan för dem som aldrig erfarit det. Men för dem som erfarit den våldsamma kampen, segrande bön, för en själs omvändelse, ska helt säkert den själen, efter omvändelsen, vara lika dyrbar för dem som barnet för sin mor. Han har våndats för den, tagit emot den som svar på bön, och kan ställa fram den inför Herren Jesus Kristus och säga: "Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig". (Jes 8:18. Se också Hebr 2:13)

    

7. En annan orsak till att Gud kräver denna sorts bön är, att det är enda möjligheten för församlingen att bli rätt förberedd för att ta emot stora välsignelser utan att ta skada. När församlingen på detta sätt är omkullvräkt i stoftet inför Gud, och är i djup bönekamp, så gör välsignelsen dem gott. Men om de fått välsignelsen utan denna själens djupa nedböjande, skulle de ha blivit uppblåsta av stolthet. Men som det nu är, så förökas deras helighet, deras kärlek, deras ödmjukhet.

Sådan bön förmår mycket

Profeten Elia sörjde över förfallet inom Israels hus, och när han såg att inga andra medel kunde hjälpa för att förhindra en fortsatt utveckling mot avgudadyrkan, bad han att Guds domar skulle komma över det skyldiga folket. Han bad att det inte skulle regna, och Gud tillslöt himlarna under tre år och sex månader, tills folket drivits till det yttersta. Och vad gör han när han ser att det är dags att vekna? Se honom, när han går upp på berget och böjer sig ner i bön. Han ville vara ensam, och han sa till sin tjänare att gå sju gånger, medan han våndades i bön. Sista gången, sa tjänaren till honom att det syntes ett litet moln, som en mans hand, och omedelbart reste han sig från sina knän ? välsignelsen hade getts. Tiden hade kommit för undanröjandet av katastrofen. "Åh", säger du, "Elia var en profet". Kom inte med den invändningen. Det gjorde man på apostlarnas tid, och vad säger aposteln? Jo, han lyfte fram just denna händelse, och det faktum att Elia var en människa som vi, som ett exempel på segrande bön, och uppmanade dem att också be så. (1 Kon 17:1, 18:41-45; Jak 5:17)

John Knox var berömd för sin mäktiga bön, så drottning Maria av England brukade säga att hon fruktade hans böner mer än alla Europas arméer. Och utvecklingen visade att hon hade anledning till det. Han brukade vara i en sådan vånda för sitt lands befrielse, att han inte kunde sova. Han hade ett ställe i trädgården dit han brukade gå för att be. En kväll bad han och några vänner tillsammans, och medan de bad, talade Knox och sa att befrielsen hade kommit. Han kunde inte säga vad som hade hänt, men han kände att något ägt rum, för Gud hade hört deras böner. Vad var det? Jo, nästa nyhet som nådde dem, var att Maria var död!

Låt oss se på ett exempel som jag hörde berättas av en pastor. Han sa att i en viss stad hade det inte varit väckelse på många år. Församlingen var nästan utdöd, alla de unga var oomvända och förödelse härskade oinskränkt. Det bodde en gammal man i en avsides del av staden, smed till yrket. Han stammade så väldigt att det var plågsamt att höra honom tala. En fredag, medan han arbetade ensam i verkstaden, blev hans sinne kraftigt berört av församlingens tillstånd och de oomvändas situation. Hans vånda blev så stor att han blev tvungen att lägga undan sitt arbete, låsa verkstadsdörren och tillbringa eftermiddagen i bön.

Han vann seger, och på söndagen bad han pastorn att utlysa ett möte. Efter viss tvekan gick pastorn med på det, men anmärkte i alla fall att han var rädd att inte många skulle komma. Han utlyste det samma kväll i ett stor privat byggnad. När kvällen kom, var det fler samlade än huset kunde rymma. Alla var tysta en stund, tills en syndare började gråta och sa, att om någon kunde be, kunde han då be för honom? En annan fortsatte, och ännu en, och ytterligare en, tills människor från vartenda kvarter i staden befanns vara kraftigt överbevisade om sin synd. Och det märkliga var, att de alla sa sig ha blivit väckta vid tidpunkten för den gamle mannens bön i verkstaden. En mäktig väckelse följde. Så vann denne gamle, stammande man seger, och som en furste hade han makt med Gud.