Det Profetiska Uppdraget - Introduktion

---

Två ord försvarar jag med häftig svartsjuka. De två begreppen är "profetisk" och "apostolisk". Församlingen är "uppbyggd på apostlarnas och profeternas grund", Ef 2:20. Om dessa två begrepp förbilligas och görs till handelsvara, förlorar sitt innehåll eller fås att stå för något som Gud inte menade då har vi förlorat vårt fundament.

Om våra apostlar och profeter kommer på drift, hurudan kommer då överbyggnaden att se ut? Byggen vinner inte i noggrannhet allteftersom. Därför måste all noggrannhet läggas ner på grunden. Detta har i långa tider varit min passion och med svartsjuka vakar jag över dessa begrepp för att de inte ska brukas utan omdöme eller med lättsinne - vilket är precis vad som händer idag.

Om vi inte kan beskriva dessa begrepp eller förklara dem måste vi åtminstone göra en intuitiv antydan om vad de representerar för att inte helt förlora dem. Jag vill gå ännu ett steg och säga att det största hotet mot vår nutida karismatiska och evangeliska kristendom är de billiga kopplingarna till och det ytliga bruket av dessa båda begrepp. Vi valsar runt med dem med stor vårdslöshet och man tar sig titlar eller låter sig beskrivas med dessa ord utan rätt, utan att stå i sådan tjänst eller som falska uttryck för den.

För närvarande riktas en hastigt framväxande uppmärksamhet på den profetiska kallelsen världen över. Den plötsliga populariteten är i sig av intresse. Folk trippar muntert iväg för att fylla våra församlingslokaler och lyssna till män som kallar sig profeter och orakel. Detta fenomen måste bevakas med stor noggrannhet.

Den sista tiden kommer att utmärkas av närvaron av falska profeter, falska apostlar och falsk smörjelse. Uppenbarelsebokens inledande kapitel innehåller en uppmuntran från Herren till församlingen i Efesus för dess duglighet att bedöma kvalitén på apostlaskapet - "de kallar sig apostlar men är det inte, och du har funnit att de är lögnare", Upp 2:2.

Jag förvånas oupphörligen av den naivitet och okunnighet med vilka dessa betydelsemättade begrepp används. Det är så illa ställt att folk inte ens skiljer på profetians gåva och den profetiska rollen, profetens tjänst. Jag kan inte se något som för in en större och mera grundläggande förvirring i centrum av församlingslivet än detta ena. Det hela fungerar som en pensel som målar allt i samma färg. Profetens uppgift är helig, man använde begreppet "gamla tiders heliga profeter". Profetians gåva är något annat och kan brukas genom varje troende allt efter Andens vilja. Att vara använd så förvandlar ingen till profet, och vi måste göra den distinktionen.

Det främsta kännetecknet på ändtidens förvillelse kommer inte att vara något som är så bisarrt att det genast kan identifieras som något som har sitt ursprung i helvetet men kommer att kläs i välkänt, bibliskt språk. Förföljelsen av den levande församlingen i ändens tid består inte så mycket i de hot som kommer över oss från världen. Den kommer att ha sitt ursprung i en religiös dimension där man menar sig gå Guds ärenden.

Det kommer att bli svårare att avgöra och beskriva vad som är gott än vad som är ont. Det onda är uppenbart, men det goda är svårare att verkligen definiera. Det goda har det väl förspänt och har många förespråkare, men om det inte har sin källa i Gud utan springer fram ur en godhjärtad, humanistisk personlighet kommer det att vara lika destruktivt i förhållande till Guds intresse som det onda. Det som ser ut att vara gott kommer att stänga oss ute från Guds specifika och fullgoda vilja. Detta goda får så mycket större förödelsekraft än ondskan eftersom det inte känns igen som något ont.

Hur ska vi åstadkomma denna åtskillnad? Vi måste hata det som är gott - det falskt goda, detta goda som ger sig ut för att vara gott, som ser ut att vara gott, det som tilltalar oss från humanistisk synpunkt som varande behagligt, bekvämt och riktigt. Vi måst hata den sortens goda, hata sentimentaliteten, hata det som levererar en trevlig känsla.

En falsk profet säger "Allt står väl till, allt står väl till" - men ändå står allt inte väl till; Jer 8:11. Den falske profeten håller allt snällt och trevligt, och vem bland oss vill inte må bra och få höra att allt är bra. Det ligger alltid en sådan längtan hos oss, och därför finns det en marknad, stora åhörarskaror, stort gensvar, stora adressregister, därför att vi vill ha det som är tilltalande, gott och behagligt för öra och sinne.

Det finns två parallella spår, det skenbara, det inbillade, övermodets nonsens och det som håller autenticitet, det som Gud är i färd med att åter lägga ner hos oss. Det ena kommer att försöka smickra dig och göra framstötar i köttet, det andra kallar dig till korset och genom detta kommer du att förstå vem som hör sanningen till och vem som är falsk profet.

Baalsprofeterna, dessa falska profeter som Elia var tvungen att strida emot, trodde verkligen att det fanns en gud som var beredd att svara på deras rop. De trodde att det skulle komma eld från himlen. De var inga cyniska, konspirerande män med religiöst gestikulerande. De trodde verkligen att Gud skulle lägga märke till dem när de sargade sig med kniv i den vilda dansen. De var själva vilseledda och bedragna.

De falska profeterna i ändens tid är välmenande män med allvarliga intentioner, fullt övertygade om att de har rätt och att den andre är den som har fel. Vad är det som skiljer den ene från den andre? Denna fråga är inte bara viktig för dem som kallar sig profeter men den måste besvaras av varje individ i församlingen.

Detta spörsmål som rör skillnaden mellan det sanna och det falska är verkligt avgörande, och gäller korset i dess sakliga tillämpning; det vill säga korset sett och förstått inte bara som en artikel i en trosbekännelse. Att endast bekänna sig till något som varande sant därför att det tillhör ett system av dogmer är i sig själva hjärtat i förvillelse och avfall. Vi har blivit ledda och intalade att tro att om vi tillåter oss att sätta tilltro till en lära så är vi därmed bärare av dess sanning. Men detta sätt att hantera sanning utestänger den existentiella verklighet som Gud är ute efter.

Om vi nöjer oss med att hantera tron och dess sanning som en rad utsagor och påståenden i stället för att arbeta oss fram till trons faktiska och dynamiska verklighet kommer vi inte att kunna föra den vidare till någon. Vad vi ser nu i denna nya hop av ?profeter? är ett vittnesbörd om en kristenhet som misslyckats i kampen och som låtit sig nöjas med bekännelser som kanske räcker för dagen, men som är otillräckliga för att Guds härlighet ska få utrymme. Allt vilar på det existentiella omfattandet av tron, det praktiska tillägnandet av tron.

Det finns en förförisk känsla kopplad till människors bifall och gillande som arbetar likt en förödelsens surdeg. Män traktar efter erkännande från sina kollegor och kamrater, att få ta emot uppskattning och ära från dem. Att gå oberörd av ärebetygelser och sådant erkännande och att säga det nödvändiga oavsett det smärtsamma avvisande det kommer att orsaka kan endast uthärdas av någon som inte lever för sig själv. Det kvittar lika om han accepteras eller förkastas, om han missförstås eller erkänns. Detta säger oss att skillnaden mellan en äkta profet och en falsk ligger i korsets faktum. Smicker är en antikristlig metod för att vinna insteg och skaffa sig inflytande bland män. Det är förfärande bedrägligt, vem vill inte låta sig bli smickrad eller erkänd och igenkänd.

Det är således nödvändigt att vi växer till i vår förmåga att bedöma och känna igen sanning, särskilt i förhållande till den profetiska uppgiften. Det kan mycket väl vara så att somliga utövare är så skickliga och så snarlika i det profetiska att skaror kommer att löpa efter dem, och sanningens man som inte gör något särskilt intryck, saknar profil och ansikte, ignoreras helt trots att han är den som är bärare av Guds ord.

Församlingen är ställd inför nödvändigheten att komma till mognad och nå sin fullhet och detta är i sig en del i den profetiska processen. Sammantaget, vi mognar genom att lyssna till Guds ord, det profetiska ordet, som begär mognad av oss, och när vi mognar görs vi dugliga att förstå ändtidens väsen och verklighet.