Kapitel 1 - Profetiskt - vad är det?

---

Profeten - historia och nutid.

Vad lyfter du fram i dina tankar och i ditt hjärta när begreppet "profet" kommer på tal? Vilka bilder och stämningar dyker upp i ditt sinne? Kom ihåg att de falska profeterna bar grova, luggslitna mantlar för att kunna bedra, att den enda anledningen till att de verkligen kunde lyckas med det var att det folk som de bedrog hade en förväntan, en förutbestämd bild av hur en profet skulle se ut och bete sig.

Måste en profet vara en långhårig vildmarksmänniska klädd i grova kläder, som agerar konstigt och främmande och som har en stingande intensitet i sin blick? Hur beskriver du en profet? På vad sätt skiljer han sig från en apostel, en lärare eller en evangelist? Existerar profeten fortfarande, eller var han bara ett gammaltestamentligt fenomen? Finns det något sådant som en nytestamentlig profet, som är olik dem som fanns förr?

Meningarna går vitt isär och tvistefrågorna är många när detta ämne förs fram. Församlingen har allvarligt skadats av den klyfta som har skapats mellan det Gamla testamentet och det Nya, som om det Nya har tagit över och det Gamla helt tappat sitt värde. Så ser inte Gud det. Detta hör till den terminologi som människor tillämpar, men är inget som Gud använder sig av och ur detta springer en rad problem. Judarna råkar också i svårigheter därför att de lämnas att sitta trygga inom sitt ramverk och i sin strikt judiska förståelse: "Ni har er Gud, och vi har vår."

Detta ger ett intryck och får en verkan som Gud aldrig avsåg, och som vi tillåter Judendomen att hänge sig åt och finna trygghet i. Vi behöver därför kämpa för den ena tron, den ena obrutna, sammanhängande tron given från begynnelsen och som når sin sammanfattning, sitt klimax och sin fulländning vid slutet genom den samme Gud som förmedlade den i begynnelsen. Han är den samme i går, i dag och i evighet.

Om detta är det sätt vi betraktar tron på, behöver vi då och kan vi då förvänta att få se profetiska män av gammaltestamentlig sort i vår generation, och speciellt vid änden? Finns det samstämmighet mellan begynnelse och ände? Som det var i begynnelsen, så ock vid änden? De ting som är av betydelse vid begynnelsen står kvar och förs fram med skärpt betydelse och i intensivt fokus vid änden men allt detta är inte något annat eller annorlunda än det var vid begynnelsen.

Jag förvånas över det nyhetens behag och den fascination som det profetiska väcker hos vår karismatiska generation. Vilka märkliga vägar vi tar för att skaffa fram en profet som passar nuet utan att alls visa upp likvärdigt intresse för Bokens profeter. Jag kan inte alls förstå denna kluvenhet. Vi fängslas av dagens ?profeter? som är så outhärdligt ytliga och som själva helt och hållet har hoppat över studiet av de märkliga gamla hebreiska profeter genom vilka Gud verkligen talade, inte bara för att säga något till deras Israel men också till det Israel som finns där i framtiden.

Vi behöver bli påminda om och om igen att profeterna är Israels profeter. De är Guds talesmän sända till den nationen. Det är inte orättvist att säga att inget uppenbarar Gud som Gud bättre än det som kan ses i hans handlande med och i hans dömande av Israel. Att tillåta oss att placeras åtskilda från Israel och dess profeter är att föras utom hörhåll för Guds profeter, vilket påverkar hela vår granskning av vad som menas med det profetiska. Detta dömer oss till ett ytligt betraktelsesätt i förhållande till de ting som vi redan fallit offer för.

Vi borde ställa frågor om vad som utgör skillnaden mellan till exempel Jeremias eller Hesekiels budskap och den moderne profetens. Om vi lyckas skaffa sådan förståelse kommer vi att omedelbart röra vid det som är sant rörande den profetiska kallelsen. Handlar det om ett tröstande utan grund, om välvillighet utan norm vilket är vad folk i allmänhet vill ha? Deras inre skriker ju efter sådant, särskilt i tider av betryck och förfäran.

En verklig profet gnider salt i såren. Han förstärker dilemmat och förtydligar de smärtsamma motsägelserna som präglar tiden och han säger: "Det finns ingen frid", "det står inte väl till". Han fokuserar dilemmat ytterligare genom att säga: "Ni kommer inte att finna ro om inte domen får utrymme". Han kommer med ett ovälkommet budskap som köttet värjer sig för, och det vanligaste sättet att omintetgöra budskapet är att skaffa undan den man som förmedlat hälsningen.

Detta utgör anledningen till vårt sökande efter de klassiska, tidlösa elementen som konstituerat det profetiska i alla tider uttryckt genom en Elia, en Jesaja eller en Jeremia. Finns det alls något som skiljer Samuel, Jesaja, Jeremia eller någon av de mindre profeterna åt? Hur olika de må vara som människor, finns det något centralt som de alla bär på, något som är särskiljande för det profetiska? Oavsett skillnader i det yttre, vad är det gemensamma? Vad är hjärtat i, vad är kärnan i det sant profetiska? Det strikt personliga i dessa profeters karaktär är inte det som först möter oss i det de säger eller skriver, de bär alla etiketten ?profet?.

Vi försöker nå hjärtat i och definitionen av det profetiska. Om vi inte ännu har fått se den uttryckt i nytestamentlig tid, har vi alls rätt att förvänta att få se den? Jag kan inte tänka mig att tidsåldern kommer att avslutas med omfattande tumult och konflikt i de sista tidernas kollision mellan mörkrets och ljusets riken i en avslutande strid som utmynnar i nederlag för det ena och seger för det andra utan att män av den här sorten har trätt upp för att tala. Vad innebär upprättelsen, åtminstone den delvisa, den förebildande, om den inte innefattar dessa tjänster som vi inte har sett i vår moderna tid?

Vi känner av behovet av återupprättandet, men vi har så bråttom att gripa fatt i allt som bär sken av det profetiska utan att kritiskt bedöma det som erbjuds. Häri ligger kanske ett av våra största misstag. Detta är en återupprättelsens tid, men det är ett tidsavsnitt som kräver vår noggrannaste vaksamhet och svartsjuka.

Jag kände en pastor i Nya Zeeland som såg som sin främsta uppgift att lära församlingen att kunna identifiera och känna igen den profetiska tjänsten och att visa den tillbörlig respekt när den visar sig. Jag tyckte verkligen om den mannen. Jag tror att jag vågar säga att när man talar till en församling blir välsignelsen av det så mycket större när en pastor eller ledare för sammanhanget lämnar bifall till mannen med profetisk kallelse. När man inte låter tjänsten komma till uttryck kommer man ändå att få tag på något men man missar merparten. Det följer en välsignelse med att ta emot den man som Herren sänder.

Om vi skulle företa oss att syna alla profeternas kallelseupplevelser skulle vi genast upptäcka hur många av dem som reagerade med ett "Jag är bara barnet, kan inte tala". Efter allt granskande skulle vi ha ett porträtt, en sammanställning som visar fram det som utmärker en profetisk läggning. Hur mycket som än skiljer dessa män åt i kallelse och personlighet så finns det något särskilt och centralt hos dem alla som tillskrivs det profetiska draget och det är detta som vi önskar identifiera därför att ropet efter detta särskilda följer oss i denna sista generation och i dessa sista dagar. Vi kan inte ens tänka oss en församling oberoende av profetrollens återupprättelse.

Till synes oöverlagt och helt plötsligt har detta ärende gjort en inbrytning i församlingens medvetande och ivern rinner på och man far i alla riktningar för att för att få höra på profeter. Dessa profeter tycks ha nått ögonblicklig popularitet. De fanns inte och helt plötsligt är de här. De lyfts fram med vidlyftig annonsering, inte bara som profeter men som det orakel som alla väntat på och behöver just nu. Detta är därför ett fenomen som vi måste granska för att mäta dess legitimitet och för att se om det är av Herren eller om det hela är en efterapning.

De som varit med Herren ett tag vet att när något äkta är på väg, föregås det ofta av en kopia, en efterapning. Jag vill ha sagt att jag har iakttagit detta profetiska fenomen mycket noga och bär på en kraftig varningssignal i min ande - om inte för annat så för dess plötsliga uppdykande och popularitet, vilket inte stämmer överens med min erfarenhet. Profetuppdragets framväxt bär inget av ögonblickskaraktär, det profetiska är i alla avseenden en fråga om mognad. Här finns inget som väcker popularitet, dess motsats, klander och vanära, överflödar.

Profetiskt ämbete och profetians gåva

En viktig distinktion som ofta går förlorad är skillnaden mellan profetians gåva och profetens tjänst. Det är ett av de grövsta misstag som görs just nu, detta att kalla en person "profet" som endast används för profetians gåva men som inte har kallelse till tjänsten. Jag kan inte visa på något exempel i Nya Testamentet som verkligen visar upp den profetiska tjänsten, men för mig utgör inte detta något egentligt problem. Felet ligger hos oss i det att vi menar att nytestamentlig tid och hushållning kräver en annan definition av profeten som företeelse. Om det endast finns en definition som gäller och har funnits hela tiden och vi inte har sett dess uttryck så innebär inte det att vi måste söka reda på en ny definition.

Skillnaden mellan profetians gåva och profetens roll är en mycket viktig skillnad. Vi hamnar alldeles fel om vi säger att en som profeterar är profet. Guds Ande har en rad gåvor att dela, vilka Gud kan använda när helst han vill. Detta brukande varken åtskiljer, utmärker eller är av förblivande art. Guds Ande kan använda oss alla till att profetera.

Vi verkar i profetians gåva genom Anden. Gåvan är något som Anden använder, och det kan ske med män och kvinnor. Det har inget att göra med deras kallelse, deras skolning, deras förberedelse eller kvalifikation. Den kommer till användning för att förmedla information, instruktion eller ett ord till uppmuntran. Men profetens tjänst är något fullständigt annorlunda.

Profetens tjänst skiljer sig från profetians gåva i det att den är permanent. Den ges med mannen. Uppgiften är ett kall med distinkt kallelsepunkt, och det kan mycket väl vara så att män som bär den kallelsen kan verka en hel livstid i sin uppgift utan att en enda gång tala utifrån profetians gåva och ändå vara fullt ut verksamma i sin uppgift som profet. Församlingen far illa av denna okunniga sammanblandning av två separata kategorier. Vi kallar sådana män profeter som inte står i tjänst, men som verkar med profetians gåva - och i många fall inte ens med den gåvan, men med kunskapens ord eller någon bedräglig variant av spiritistisk klärvoajans. Vi måste göra klart för oss vad vi pratar om.

Profetens uppgift hör till det slutgiltigas område och därför vilar det ett oerhört ansvar över honom. En profet förmedlar Guds utsagor. Hans ståndpunkt är Guds och han talar å Guds vägnar med Guds auktoritet till en plågad sista generation. Hans uttalanden är Guds hjärtas tal till sitt folk rörande hans syften, med insikt om tiden i ljuset av det kommande och eviga. Profeten får veta och höra. Han tolkar det han hört och låter sedan församlingen höra, vilken skulle ha missat allt utan hans hjälp. Detta är hans funktion och kallelse, i vilken han inte nödvändigtvis blir förstådd eller ens hörd. Hans ord kommer oftast att förkastas och hans liv står under hot.

Jesu vittnesbörd är profetians Ande

Jesu vittnesbörd är profetians Ande, Upp 19:10.

Det existerar en kraftfull och orubblig samhörighet och identitet mellan Herren, hans egen person, och det profetiska. Jag kan bara låta antyda att det finns en sorts intim och oupplöslig förbundenhet mellan det profetiska och Jesus, det som tillhör det profetiska ärendet hör till Jesus, och det som rör Jesus hör till det profetiska; det som hör Jesus till hör det profetiska till. Att bomma meningen med det profetiska är att missa Honom. Att missbruka det profetiska eller att förkasta det är att stöta bort Honom. Profetens ankomst är beslutens tillfälle. Mottagandet av honom, eller förkastandet, är ett ställningstagande inför Gud.

Detta är alltid ett ödestyngt beslut som kommer att bestämma framtiden för den församlingen eller gemenskapen. De flesta kristna, också karismatiska kristna, är så naiva och okunniga att de inte inser allvaret i en sådan situation då Gud leder en profet till dem. Det låter förfärande förmätet, som om det skulle ha med personen att göra - "Ni har tagit emot mig", men det hela handlar om Herren i hans egen profetiska status.

Jesus var profet, han var det mer än han var något annat. Detta som Jesus är med hela sin varelse är vad det profetiska är. Så sammansatt, så sammansmält och ändå vågar så många leka och låtsas. Profetkallet hör inte ihop med utnämningar och certifikat så att om du tar en kurs eller uppfyller vissa akademiska eller andra krav och får diplom så har du position och rätt. Profetens formande och fostran tar andra vägar, och allt som har med sådant formande att göra är länkat till smärta och lidande som vi ska se senare.

Profeten kommunicerar förnimmelsen av Gud sådan han verkligen är - detta är en klassisk beskrivning. På detta fundament vilar församlingen. Den är byggd på "apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv", Ef 2:20. Detta innefattar inte bara den undervisning eller den omsorg som apostlarna eller profeterna förmedlar, men det primära är den förnimmelse av Gud sådan han verkligen är. De förmedlar tillsammans med ordet något av vad de själva är i sitt innersta.

Det finns en anledning till att folk är rädda för profeter. Man hör ofta sägas: "Det finns något hos dig som skrämmer mig". Det har inte att göra med någon medveten hållning från profetens sida för att hålla folk på avstånd. Snarare är det något av Guds eget väsen som anger ton i dessa kallelsens män. Förmedlandet av denna förnimmelse och uppenbarelse av Gud sådan han verkligen är är församlingens verkliga uppgift. Brister hon i detta faller hon själv offer för sitt gudsbegrepps ytlighet. Profeter har till uppgift att korrigera församlingen i hennes förmåga att se Gud. Jag våndas och ropar: "Herre, förnimmelsen av dig och fruktan för dig har gått förlorad. Vi ber att du leder oss tillbaka till dig, till att kunna känna dig." Av detta förstår vi att mannen, profeten, måste bära och vara det profetiska.

Det finns ett intimt samband mellan Gud själv och det profetiska, Att röra vid det profetiska är att komma i kontakt men honom själv och att missbruka det profetiska är att ge sig på honom. Det kan mycket väl vara så att fiendskapen mellan världen och Gud koncentreras över profeten just för att ett angrepp på profeten samtidigt blir ett angrepp på Gud.

Världen ligger i strid med Gud, men profeten är den synliga, förkroppsligade utgestaltningen av de element som är centrala i Guds eget väsen och därför får den i mötet med profeten tillfälle att identifiera, hata, förakta och angripa. Profetens vittnesbörd är Guds egen utsaga, inte bara när han talar men också när han håller tyst. Hans närvaro är en styggelse och till anstöt för en värld som försmår Gud.

Den profetiska människan är i sig till anstöt, såväl som hans budskap. Om han inte är sitt budskap gör vi väl i att misstänka att det vi ser inte är en äkta profet utan en falsk. Detta är anledningen till att vi måste bevaka varje företeelse som föreger sig vara profetisk utan att vara det, därför att den förstör äktheten i och giltigheten av en sådan kallelse i församlingen och ställer fram en falsk modell, ett falskt mönster för den.

Det vilar ett mycket stort ansvar över var och en inför Gud i fråga om hur vi handskas med det profetiska. Om det missbrukas, om man inte bryr sig, om det skjuts åt sidan och förkastas blir resultatet dom. Vi betalar ett högt pris när vi inte bryr oss eller rent av förkastar den som Gud sänt med profetisk mantel, därför att det handlar i precisa termer om sammanfattningen av vad Gud själv är. Israel stenade gång efter annan de profeter som sänts till henne, och genom att göra så inbjöd och nödvändiggjorde hon de förödande domar som följde.

Värdet och exaktheten i förutsägelser

Jag misstänker att den som kallar sig profet och talar i termer av statistik - si eller så stor procent vad gäller träffsäkerhet i förutsägelser - inte håller måttet, inte återspeglar vad en profetisk människa egentligen är. Att bestämma huruvida en profet är sann eller inte avgörs inte i förstone av deras förutsägelsers träffsäkerhet. Det är ett felaktigt kriterium, en ohållbar utgångspunkt därför att äkthet, vad som är sant eller falskt, är och har alltid varit en fråga om själva ordet, det profetiska ordet. Att ge sig till att tänka i termer av statistik är att skapa en felaktig bas för bedömningen av vad som är sant och falskt bland profeterna. Det är att föra oss bort från bedömandet av hjärtats allvar och renhet till att avgöra frågan med hjälp av matematisk känsla för vad som verkar vara rimligt.

Det är inte detta att dessa män inte skulle förmedla ett bibliskt budskap, men det framförs rutinmässigt och hör till det alldagliga, det är inget annat än vad vem som helst kan säga. Man finner kanske inga läromässiga felaktigheter, men det innehåller heller ingen stringens, ingen verklig börda. Det är inte ett budskap som bär profetisk tyngd eller intensitet, allvar eller krav. De profetiska utsagorna och Guds talesmän kan särskiljas genom att de för med sig ett sätt att se saker som inte existerade innan ordet gavs. Det banar väg för Guds synsätt, vilket inte är likt det sätt vi ser. Detta är en profetisk funktion.

Om vi tillåter att ordet "profet" används för någon som sysslar med förutsägelser eller någon form av kunskapens ord eller sådant som i verkligheten är spådom och kallar detta för profetism, då har vi låtit villfarelsen slå rot! Dessa män har budskap och predikar, men endast som ett förspel som man måste vänta sig igenom för att få höra oraklens förutsägelser som kittlar och hetsar upp lyssnarskaran. Den verkliga frågan är inte om dessa profeter är mer eller mindre exakta i sina förutsägelser men huruvida de är profeter överhuvudtaget!

Att ge bekräftelse och bifall till församlingen i dess nuvarande ytlighet är ett och detsamma som de falska profeterna gjorde i gammaltestamentlig tid när de biföll och stod med Israel mitt i deras synd. Man måste när allt kommer omkring fråga sig vari deras uppenbarelse består. Vari består det profetiska? Deras särmärke är inte något mer än det sensationsmakeri och den förtjusning som omger deras begåvning eller den förväntan som skapats av den hjältestatus de tillvitar varandra.