Om Thomas Christian Leopold
32 år som fånge på Bohus Fästning
Om Thomas Christian Leopold
UNDER 1700-TALET fanns det i Sverige en väckelserörelse, som efteråt har kallats "radikalpietismen". Själva såg de sig bara som pietister (fromhetsutövare), men eftersom det också fanns en mer kompromissande falang bland dem, har man använt uttrycket radikalpietister om de förra.
Dessa pietister var mycket kritiska till svenska statskyrkans prästerskap under den tiden, och underkände bl.a spädbarnsdopet och nattvardsfirande för oomvända. Radikalpietismen förkunnade också ett kommande "tusenårsrike", vilket ju kyrkans lära ännu idag förnekar.
BILDEN: Bohus fästning i Kungälv. Här satt Thomas Leopold fängslad sammanlagt i 32 år
För dessa trossatsers skull och för pietisternas fromhet i ett i övrigt ganska förfallet Sverige, hamnade många av dem i klammeri med myndigheterna. För vissa av dem gick det så långt att de utvisades, eller sattes på fästning. På den tiden använde man mestadels fästningar som fängelser, och att vistas som fånge på en sådan plats var detsamma som en utdragen tortyr.
Instängda i mörka fuktiga celler, utan ljus och ofta utan värme, kedjade och sysslolösa, fick de sitta där i åratal, ofta utan att någon besökte dem. OM de överlevde sina straff, kunde de få komma ut och återvända till samhället, stämplade för livet, fysiskt och psykiskt märkta.
En av de radikalpietister som fick genomgå detta, var en ung man från södra Sverige, Thomas Leopold. Under sin studietid i Lund kom han i kontakt med tyska pietistiska skrifter och läror, och upplevde pånyttfödelsen genom dem. Han började vittna om Jesus, om frälsningen, och dessutom om dåtidens prästerskaps förvillelser och dåliga levnad.
Eftersom det var prästerna som styrde landet tillsammans med de övriga stånden (= samhällsklasserna), var det naturligtvis väntat att Thomas Leopold skulle väcka deras vrede.
Han fick dem emot sig, och efter någon tid blev det beslutat att han skulle sättas på fästning. Fick han fortsätta att förkunna i frihet ansågs det vara stor risk att många skulle vända sig ifrån den allmänna religionen.
Sverige hade ingen religionsfrihet på den tiden, alla var tvungna att tillhöra eller underordna sig den svenska statsreligionen.
Byråkratin var då som nu oerhört trögkörd, och det kunde dröja åratal mellan rättegångar, överklaganden och andra rättsbeslut. Under tiden fick den häktade eller fångne sitta i de tidigare nämnda fästningarna och bara vänta, i den nedbrytande miljön.
FREDRIK I, svensk kung 1720 - 1751. Under hans tid dömde "Kungl Majt." (regeringen) Thomas Leopold till Bohus fästning - http://sv.wikipedia.org/wiki/Fredrik_I
I en bok skriven av Nathan Odenvik skildras Thomas Leopolds öde, baserat på gamla arkivhandlingar där alla turer fram och tillbaka mellan "konsistorier", "kunglig majestät", och biskopar omnämns. Vid några tillfällen får den fångne pietisten själv tillfälle att yttra sig, eller att lämna in skrivelser, och en av dessa skrivelser har blivit bevarad och finns i Odenviks bok. Det är en profetisk skrift, mycket imponerande, då man betänker att den är inlämnad efter att Thomas Leopold hade fängslats och satts på fästning. Han visade alltså inga tecken på att vackla från sin trosuppfattning när den ledde honom in i djupa lidanden.
Han var en verklig trosmartyr, en som höll provet, in i döden.
Men döden låg vid det tillfället långt framför honom. Han var då bara inne på sitt första år i fångenskap för Jesu Kristi skull.
Omvändelseförsök
MYNDIGHETERNA ANSÅG att de fångna pietisterna skulle föras till rätta i läran, och därför utsågs präster att besöka fångarna med jämna mellanrum. Prästerna skulle utifrån kyrkans lära övertyga den fångne om hans förvillelse, och om fången visade prov på "bättring", så kunde straffet förkortas eller helt upphöra.
Med Thomas Leopold var alla sådana försök fruktlösa. Prästerna lämnade mötena med fången helt uppgivna. Leopold var lika kunnig som dem i hebreiska, grekiska och latin. Hans bibelkunskap överträffade troligen deras, eftersom han hade det himmelska ljuset förutom sina lärdomar från Lund.
Prästernas omdömen om fången kunde vara positiva vad beträffar hans sätt att vara. Han var vänlig, ödmjuk och vältalig. Endast då han kom in på det profetiska ordet ändrades hans uppförande. Enligt prästerna betedde han sig då som en vansinnig, ropade och utstötte obegripliga lärouppfattningar, och tycktes inte vara sig själv.
Prästerna förstod givetvis inte att det var den Helige Ande, den profetiska Anden, som kom över Leopold. De hade aldrig upplevt något sådant och förstod sig inte på det. Pietisterna upplevde syner och uppenbarelser och var mycket öppna för den Helige Andes verksamhet.
Följden av detta blev förstås att Thomas Leopolds situation förvärrades. Den ene efter den andre prästen gick bet på uppgiften att föra fången till rätta, och saken blev ett återkommande besvär hos de olika myndigheter som var berörda.
"Erik Benzelius den yngre (död som ärkebiskop 1743), en af frihetstidens yppersta kulturpersonligheter." (fr. Wikipedia). Benzelius var en av de prästmän som reste till Bohus för att försöka "omvända" Thomas Leopold.
Under denna tid, som var hans första "vända" på Bohus fästning, vann han en av sina medfångar för Jesus. Fångarna hade inget umgänge med varandra, fängelse och isolering verkar ha varit samma sak på den tiden, åtminstone för de som satt inne för brott mot kyrkans lära.
Hos fången i cellen under Thomas Leopold påträffades brev och meddelanden, som denne hade mottagit genom ett spisrör som gick från golv till tak mellan cellerna.
Man kan förmoda att detta inte var enda gången något sådant skedde, detta var bara den gången det upptäcktes. Gud kan ha låtit Leopolds vittnesbörd ha spridits till många fler på fästningen och utanför den.
Det skall tilläggas att alla präster inte var helt okänsliga för Thomas Leopolds fångenskap. Vissa av dem hjälpte honom så mycket de kunde, ordnade med ved till uppvärmning och lät honom läsa böcker och skriva brev. Han fick t.o.m permission någon gång, att få besöka närliggande prästgård och få äta och samtala med prästen. Detta var naturligtvis med avsikten att fången skulle mjukna, och, förhoppningsvis, återgå till kyrkans lära.
Till Kalmars Fästning
INGET HJÄLPTE med Thomas. Då blev det bestämt att han skulle flyttas till annan plats. Först sattes han på Kalmars fästning. Kanske ansåg man att om han kom närmare sina hemtrakter, så skulle frihetslängtan bli starkare.
Under tiden på Kalmars fästning fick han ibland besöka biskopen Schröders hem (som han hade känt innan han fängslades), där han blev bjuden på middagar och fick samtala om andliga ting med biskopen. Kontrasten mellan detta hem och fästningen, dit han efter middagarna sändes tillbaka, måste ha varit fruktansvärd för Thomas att uppleva. De som hölls fängslade där beskrevs som sjuka, orkeslösa, krymplingar, saknade kläder, smittade av sjukdomar, och hade det sämre än "oskäliga kreatur". Även Thomas Leopold blev sjuk och fick skörbjugg under sin vistelse där.
VÄSTRA PORTEN, KALMAR SLOTT
Akvarell i Nationalmuseum, Stockholm
http://webart.nationalmuseum.se/work/work_image.aspx?id=68322
Danvikens Hospital
NÄR INTE vistelsen på Kalmars fästning medförde någon förändring, så ville man i stället pröva Danvikens hospital i Stockholm, en plats där svårt sinnessjuka människor hölls förvarade.
Tanken var att Leopold var ett hopplöst fall, men att han, med tanke på att han inte var en brottsling i vanlig mening, egentligen inte behövde sitta på fästning.
På Danviken dröjde det inte länge förrän Thomas Leopold hade vunnit några patienter för sin tro. Han hade större frihet nu, och använde denna för att gå runt och sprida ljuset bland de intagna. Han vann också några av dem som arbetade på hospitalet, och en av dem blev så begeistrad av samvaron med Leopold, att han för att kunna spendera all sin tid i Kristi gemenskap, lät bygga ett hus nära hospitalet, och öppnade det för den församling som nu hade vuxit fram. Många av de troende bodde sedan där tillsammans, och även Leopold fick bo där (antagligen under bevakning).
Församlingen växte, och blev naturligtvis inte populär i myndigheters och prästerskapets ögon. Efter en tids rådslagning beslöts att fången åter skulle sändas till Bohus. Han ansågs för farlig för allmänheten. Thomas hade alltså troligen aldrig behövt uppleva den kommande tiden på Bohus, om han inte varit med om att starta denna församling på Danviken.
Hur det gick för husförsamlingen framgår inte av Odenviks bok, men vi förstår att dess inflytande måste ha fortsatt och fortplantat sig vidare ut i landet, i olika förgreningar, enskilt och gruppvis, precis som andliga väckelser gör i vår tid (och alltid gör).
Ovan: Danviken fotograferad 5 juni 1909
Tillbaka till Bohus
EFTER 7 ÅR på Bohus, 5 år på Kalmar, och 5 (antagligen ändå bitvis lyckliga) år på Danviken, stod Thomas Leopold nu inför sin längsta och svåraste prövning. Skulle tron hålla? Från den urkristna gemenskapen med sina bröder och systrar, tillbaka till samma eländiga plats, till isoleringen, kylan, mörkret, fukten och sysslolösheten, i den jättelika, dystra stenbyggnaden på ön i Nordre älv.
Nathan Odenvik skriver:
"I midvinterns köld transporterades Thomas Leopold från Stockholm till Kungälv i det obekväma åkdonet. Han hade under årens lopp blivit rätt van vid inomhuskylan. Nu blev han under några långa dagar i den öppna fångkärran direkt utsatt för väder och vind. Även det måste gå - också den färden nådde sitt mål.
Så begav det sig, att Leopold en februaridag 1746 åter trädde in under de kalla, mörka valven i Bohus fästning. Det var 10 år sedan den tunga celldörren öppnades för honom..."
Under denna period fick han inte längre många besök ens av prästerna. Han hade redan då han flyttades därifrån konstaterats vara ett hopplöst fall. Denna gång sattes han bara i förvar, på obestämd tid.
Han fick inte ens ta emot böcker, och fick inte skriva brev. Han var helt avskuren från omvärlden.
Tiden gick. Årtionden gick. Någon gång om året, berättas det, sändes en präst till fången för att föra honom ut på fånggården, visa honom växtligheten, låta honom känna den friska luften, och erbjuda honom friheten, om han bara avsade sig sina läror och återgick till landets lära.
Men varje gång svarade Thomas Leopold lågmält, att han lovat vara sin mästare Jesus Kristus trogen intill änden.
Och trogen blev han. Efter 25 år i denna sista förvaring på Bohus fästning dog Thomas Leopold, 77 år gammal.
Fånggården utanför cellen där man tror Thomas Leopold satt
Ingen makt i världen hade kunnat få honom att vika ifrån de sanningar Jesus hade gett honom i hans ungdom. Det ljus han hade fått, det bevarade han, livnärde sig av, och samma ljus, den Helige Ande, var med honom och gav honom kraft att härda ut, under alla åren, under allt lidandet.
Att dö för Jesus framstår nästan som enkelt i jämförelse med det lidande Thomas Leopold fick genomgå. Drygt 42 år i fångenskap, varav 37 på fästning, i 1700-talets Sverige, saknar väl nästan motstycke i historien.
En Kättares Begravning
THOMAS LEOPOLD var inte en "rätt" medlem av svenska kyrkan, så han fick inte begravas på vanligt vis. Hans kista skulle föras i tysthet till begravningsplatsen, utan några närvarande annat än en präst och dödgrävarna, och läggas i "ovigd" jord.
Många andra radikalpietister delade liknande öden, eller landsförvisades, eller gick självmant i landsflykt, men ingen fick lida så mycket för sin tro som Thomas Leopold. Han framstår som en verklig Kristi martyr, en troskämpe, en hjälte, ett ljus tänt på jorden, att lysa en kort tid, för vår skull.
Inte lång tid efter hans död började lagarna att förändras till det bättre i Sverige. Det skedde visserligen parallellt med liknande förändringar också i andra länder, men det är inte omöjligt att Sverige skulle hamnat långt efter dem, om det inte hade varit för det frö som Thomas Leopold hade lagt i jorden.
Sverige blev ju så småningom ett föregångsland, i trosfrihet, även om det tog tid att lysa upp detta gamla urhedniska nordiska land.
Som kristna borde vi se fången på Bohus som en förebild, ett vittnesbörd om att Jesus är med den som inte ger upp, att det lönar sig att vara trogen sin Herre, både i liv och död.
Minnet av honom är värt att återuppliva, att bli en del av den väckelsehistoria vi känner till och för vidare. Vi, som har "tidernas ände" så nära inpå oss, kan behöva ha detta med oss in i de prövningar vår generation står inför.