Kapitel 2 - Vad är profetiskt tal och proklamation?

---

Den profetiska kontinuiteten

Det finns en profetisk kontinuitet som är densamma generation efter generation. I Nya testamentet hittar vi profeter som Agabus, men den profettyp som jag finner stå för kontinuiteten i återlösningens och trons historia har det orubbliga fastställandets ord som kännetecken. Hans ord särskiljer hans kallelse. Det profetiska ordet äger tyngd och vi vet med säkerhet att det är ett profetord när vi får höra det. Det ställer särskilda krav på vår uppmärksamhet och fordrar lydnad. Sådana ord kan endast springa fram ur Guds rådslut. Jag är särskilt oroad av församlingens förflackning, av våra värderingars förytligande och av att gudsordet förlorar sitt innehåll och värde i det att sådant som tveklöst inte kommer ur hans rådsförsamling anges som profetiskt ord.

Jag har nämnt att Jesaja och Jeremia var olika varandra som människor. Men de bördor de bar var av samma slag; där finns nitälskan för Guds härlighet, där finns känsla för och inblick i Guds slutgiltiga avsikter, där finns maning till Israel att vända åter till troheten till deras fäders Gud och ändå är dessa båda män så olika. De är båda skrivandets profeter, båda proklamerar och slår fast, de är värdiga och ståtliga män, de tillhör den orubbliga utsagans män men ändå finns det betydande skillnader. Jeremia var känd för att "rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, bygga upp och plantera". Jer 1:10. Man sade aldrig så om Jesaja trots att Jesajas ord förde med sig dom över Israel: "Gå och säg till detta folk: Ni skall höra och höra, men inte förstå, och ni ska se och se, men inte begripa. Förhärda detta folks hjärta, gör deras öron döva och deras ögon blinda, så att de inte ser med sina ögon, hör med sina öron eller förstår med sitt hjärta och vänder om och blir helade. Jes 6:9-10.

Jeremias uppgift var ända från begynnelsen ett nedbrytande och uppryckande. Han vistades med Israel ända till dess slutgiltiga dom och Jerusalems förstörande, som han hela tiden hade varnat för. Här har vi en man som sänkts i djupen och som utsattes för vidriga kränkningar. Han var verkligen en gråtens och klagandets man, en man som rev sönder sitt hjärta i sina försök att övertyga Israel om den kommande förskräckliga domen.

Jesaja förde fram ideliga varningar. Han inleder sin bok: Barn har jag fött upp och fostrat, 1:2. En oxe känner sin ägare, och en åsna sin herres krubba, men Israel känner inget, mitt folk förstår ingenting. 1:3. Från fotbladet upp till huvudet finns inget helt, bara blåmärken, ärr och öppna sår, som inte är urkramade eller ombundna eller lindrade med olja. 1:6. Hur har inte den trogna staden blivit en hora! Den var full av rätt. Då bodde rättfärdighet där inne, men nu mördare. Ditt silver har blivit slagg, ditt ädla vin är utspätt med vatten. 1:21-22.

Detta är en lång klagan, en anklagelsehandling sänd till nationen långt innan den alls är medveten om sitt tillstånd. Profeten är en siare, en seendets man, en som ser så som Gud ser. Han förutser och väntar redan det som ska komma, han ser det så klart trots att det ligger i framtiden. För honom är det redan ett närvarande faktum och han talar om det som verklighet här och nu. Den verklighet som han kommunicerar genom sina ord är - om folket vill ta emot - ämnade att rädda dem från den dom de samtidigt beskriver. Om folket vänder sig bort från profetordet måste de oundvikligen genomlida dess konsekvens.

Den profetiska utsagans särmärke

Det vilar sålunda ett oerhört ansvar över den sanna profetiska utsagan. Profeten kommer inte för att förmedla enkel information eller för att förutsäga något. Hans ord lägger ner ett bindande tvång. Om du hör Gud tala i de orden, även om mannen rent av är en styggelse för dig och du har all lust att misskreditera honom - och du kanske finner verklig anledning att göra så - om du hör Guds tilltal i de orden och tar dem till dig och omvänder dig kommer du att bli räddad från de ting som de varnar för. Detta ger en särskild dimension till profetens budskap som är verkligt annorlunda jämfört med predikan, undervisning eller evangelistiska hälsningar. Jesus sa om sig själv: "Om jag inte hade kommit och talat till dem, skulle de inte ha synd, men nu har de ingen ursäkt för sin synd." Joh 15:22.

Uttryckt med andra ord: "Min närvaro och mina ord har rivit ner ert låtsasväsende och era anspråk. Sanningen har kommit genom min person och ni står nu ansvariga. Innan jag kom hade ni ursäkter för er ytlighet och era religiösa maner som ni trodde var äkta vara men nu när jag har kommit och har talat till er har ni inga ursäkter kvar. Gudomlig norm råder. Guds verklighet, uppenbarelsen av hans syften har presenterats och ni är nu ansvariga inför den. Ni kan inte fortsätta som förut."

Jag känner en växande nödvändighet i att varna församlingar: "Ni kommer att ångra att ni inbjöd mig därför att ni kommer att stå ansvariga efter att ha lyssnat till det jag har att säga - och detta i evighet. Ni kommer antingen att återvända till något mycket smalare och trängre till och med jämfört med vad ni stod i förut eller gå vidare till något kvalitativt helt nytt." Det profetiska ordet är en händelse, ett uppenbarandets tilldragelse för individ och gemenskap framspringande ur en som blivit sänd, som bär på Guds ord och har blivit given ett obegränsat mått av Anden.

Den sant profetiska personligheten inte bara omfattar det förflutna och det framtida, han är båda. Han lever i det evigt framtida. Han befinner sig redan i den apokalyptiska framtiden. Det finns något i hans sätt och uppträdande som visar vart det bär. Han rör sig inte i denna värld. Med detta menar jag inte att han skulle vara ett slags fåfängans flyktiga skapelse. Han hör redan återklangen av de ting som ska komma. Hans förväntan, hans medvetenhet om och förmåga att uppfatta den verkligheten är så påtaglig för honom att även om han inte har den som ämne när han står upp för att tala uttrycker han ändå dess närvaro. Han för med sig något av närvaron av den osynliga skaran vittnen. Han bär ett mått av trons kontinuitet.

Han är i Sonen, den evige och oföränderlige. Han kommer till ett folk som sitter inlåst i tiden, instängda i kulturen och bara är produkter av denna tidsålder. Han kommer för att göra en inbrytning, för att skingra och låta allt detta fara all världens väg. Han visar upp den ena, tidlösa, eviga, orubbliga gudsutsagan, sanningen och verkligheten genom alla tider och för kommande tidsåldrar. Profeten står, mer än någon annan, bortom konventionella tidskategorier. Han ser det eviga, hän mot vilket allt strävar och han för in betydelsen av detta eviga i det närvarande ögonblicket till dem som lyssnar till honom.

Att ta del av Guds sinne eller att känna Guds hjärta och att dugligt ge uttryck för det tillhör den profetiska uppgiften. Det kommer alltid att råda spänning mellan världens sinne och Guds, mellan våra tankar och hans. Profeter hamnar därför alltid i opposition och råkar på motstånd därför att Guds tankar inte endast är rena, de är motsatta våra och ställer alltid krav. Du kan inte höra från Gud utan att bli ställd mot väggen. Vi var tvungna att dra den slutsatsen vid bibelstudierna i vår gemenskap: "Om vi inte ställs inför ett Guds anspråk eller en maning till mognad varje gång vi samlas för att studera hans ord, då har vi inte hört från Gud. Vi använder bara hans ord som en text att läsa och diskutera."

När Gud talar måste något ge vika. Om vi inte är redo att ge efter kommer det att finnas en spänning, ett motstånd och ett förkastande av hans ord. Om folket inte finner ett sätt att komma undan ordet och förkasta det utifrån dess innehåll, kommer de att söka efter något hos profeten som ger grund till och rätt att vända sig bort. Gud ger dem alltid något att använda i detta syfte. Det kommer alltid att finnas något som man kan urskulda sig med och använda för att försöka fria sig från gudsordets krav och tillämpning.

Samtidigt gäller att den man som ger ett gudsord inte kan ursäkta sig och säga om sin svaghet: "Detta är något som Gud använder". Han är tvungen att sörja över det faktum att det finns befläckade områden och söka varje sätt att ändra och rätta till för att stå oantastlig och utan anstöt inför Gud och människor. Ändå kommer folk att finna sådant som väcker anstöt oavsett hans iver och ärlighet. De fann sådant hos Jesus och de kommer att finna sådant hos oss. "Salig är den som inte kommer på fall för min skull." Luk 7:23. - "Eller den som jag sänder, den som är ett direkt uttryck för det jag är."

Profetens röst

Gud lägger särskilt stor vikt vid profetens sätt att använda sin röst. Det är inte bara orden som sådana men också röstanvändandet som överför angelägenheten, det gudomliga allvaret. Om man ändrar detta men fortsätter att använda ord och uttryck som ett tekniskt förfarande har man förlorat budskapet. Det finns en Guds ton och klang i hans tal som inte bara överför innehåll och mening men också Guds hjärtas disposition och hållning, vilka känslor han bär för det som ska sägas. Jag ber ofta, " Herre, led mig så fullständigt att ditt ord får komma till fullt uttryck också i intonering och sätt att tala."

Denna stämning och känsla är inget som profeten väljer och övar sig i. I ett sammanhang kan han känna sig som en pappkartong, torr, dammig och trög, monoton och trist och kan inte ändra det. Han finner det högst obekvämt att behöva tala så och skulle vilja ha frihet att ge orden ett livfullare flöde. Han är lika mycket bunden till Guds sätt i framförandet som till innehåll. Vid andra tillfällen kan samme man vara utom sig. Han kan inte hålla tillbaka. Han ramlar från plattformen i ögonblickets intensitet. I båda dessa fall är det inte profeten som väljer sätt, Gud leder.

Det finns något i röst och tonläge som avslöjar något av den kvalité och den bakomliggande historia som präglar profetens umgänge med Gud. Jag vet att våra röster är lika särpräglade som vår person och uppträdande, men allt detta är avvägt och färgat av vårt umgänge med Gud. När jag ser på somliga ansikten vet jag att de inte speglar Guds nåd, inte heller speglar de en gemenskap av pågående och djupgående art. Det är något som fattas i ett sådant ansikte. Andra ansikten strålar och personen är inte ens medveten om det som lyser fram.

När du är i Guds närhet och hör till dem som ständigt söker Gud och det existerar ett liv i gemenskap, i andakt och ett hjärtats uttömmande då kan detta inte annat än reflekteras i både röst och ansikte hos dig som troende. Rösten är likt en signatur. Någon sa att när vi fyllt fyrtio är vi ansvariga för våra ansikten. Vi är på samma sätt ansvariga för våra röster. Gud höll Israel ansvarigt för att ha misslyckats både med att ta vara på hans ord och hans tals röst sådan den hördes bland dem genom profeterna.

Profetens sinnelag

När den profet som Gud rest upp redan tidigt och sedan sänt gång efter annan inte kan göra sig hörd och har blivit förkastad återstår endast dom. Därför är det begripligt att det finns ett ordentligt mått av nödtvång i hans tal och att hans ord är mera chockerande än uppbyggligt. Profeten betraktas ofta som kärv och ryslig, stingande och chockande.

Den vanligaste anklagelsen som riktas mot honom är att han brister i kärlek - något som han helt enkelt måste stå ut med. Det är så det låter och ser ut, men hur många av oss kan verkligen se att hans skarpa och fräna ord är innerligaste kärlek? För profeten vore det kärlekslöst att inte varna - om det nu är det stunden kräver. När Gud manar kan man inte hålla tillbaka. Det är inte rätt att förbli i det sinnelaget i alla situationer. En sådan man håller sig neutral när han inte används profetiskt. Han känner inget krav att bete sig kraftfullt, vilket är ganska överraskande. Han kan till och med se allt annat än imponerande ut när han inte brukas.

Profetens sinnelag är ofta ett kraftfullt uttryck i opposition mot det sätt och sinne som redan finns etablerat i församlingen, särskilt med hjälp av lovsångsteam och musiker. Jag har haft fler konflikter med lovsångare än jag kan räkna. De menar sig ofta ha rätt att märka ut egna, helt orelaterade, mål för samlingarna och skapar stämningar som är motsatta Guds syften. Istället för att arbeta i samklang med det ord som ska delas, eller spegla Guds hjärta har de redan sina körer numrerade med fast beslutsamhet. De har sin musikaliska duglighet, talang och sin utrustning och gör sin grej för att sedan lämna över till talaren att göra vad han kan av situationen.

Så många budskap har trubbats av eller förlorats på grund av denna outtalade opposition och spänning orsakad av att lovsången lyfts fram som något som står orelaterat till övrig gudstjänst. Om jag kunde skulle jag dra ur sladden till varje overheadprojektor och varje förstärkare. Låt oss hellre sjunga med verkligt hjärta och tappa bort ett ord här eller där och verkligen låta oss röras av Guds Ande till tillbedjan hellre än att ledas i kör efter kör i överflöd. Vad de oftast försöker göra är att skapa atmosfär i samlingen, hellre än att röra vid Guds hjärta eller att bereda för mottagandet av ett heligt ord.

Det pågår en kamp mitt i församlingen och ingen känner av den mera akut än "dåren" som bär på ett egendomligt ord med ett avigt sinnelag som är motsatt och främmande i förhållande till det som är välbekant, utifrån vilket folk traskar hem behagliga till mods utan spänning och olust. En profet sänder ofta hem folket omskakade och olyckliga med många obesvarade frågor. Hans mentalitet packar aldrig in saker i ett snyggt paket med vackert band knutet i prydlig rosett under ett enda kort möte för att sedan sända hem alla nöjda och glada. Han låter dem gå där skakade, med smärta och vånda. Han ställer upp frågor som inte ens han själv har skaffat ordentliga svar på, och folket måste brottas och kämpa med dem för att hitta ro i Gud.

Få är de pastorer, kanske en på hundra, som är villiga att låta sin församling bli utsatt för den sortens stress och spänning. Sänd hem dem lyckliga, heter det outtalade baskonceptet i modern kristenhet vilket profeten inte godkänner. Vårt sinnelag är inte sådant att vi skickar hem folket lyckligt. Vi är den sorten som skickar hem dem fulla med frågor vilka de är tvungna att söka svar på och som inte kan besvaras i en enda kort sittning. Om vi gavs dagar kanske vi kunde föra folket hela vägen igenom. Hur många är de församlingar som är villiga att ge sig till en sådan människa tillräckligt länge? En samling och sedan bort med honom.

Min misstänksamhet vaknar genast om man tar till svulstighet och överdrifter, uppblåsthet och sensationalism för att frambesvärja maner och sinnelag flödande av uppståndelse och upphetsning, för att kittla örat och engagera dem som är uttråkade och som söker ett alternativ till sin tristess. De som talar om kommande dom ska inte dramatisera och lägga ner något mer än ordet självt. Han behöver och får inte lägga till någon kvalité som attraherar eller övar tryck på lyssnaren. Ordet som sådant talar för sig självt.

Den som försöker lägga till något främmande och ovidkommande genom sin egen personlighet eller sitt sätt att tala är med stor säkerhet falsk. Profeten behöver inte tänka särskilt mycket på hur han uppför sig. Om vi är mycket individualistiska och har som mål att skära upp ett gott mått åt oss själva eller göra oss ett namn och hålla på med vårt på vårt sätt har vi sedan länge diskvalificerat oss. "Jag ska lägga mina ord i din mun och det är vad du ska tala och du ska säga det på det sätt som jag vill."

Profetens liv är överlåtet i Guds hand vilket inte betyder att hans identitet går förlorad, tvärt om stärks den. Han har förlorat sitt liv men har funnit det. Profeter är distinkta män av kött och blod med märklig personlighet. De är inte mekaniska anordningar som bär Guds ord och hanterar det med automatik. De formas som i ett moderliv och detta formande är Guds.