Att föra fram det ord som är givet

Profeten har ingen frihet att påpeka och säga något om allt det han ser. Han kan endast tala om det som Gud har låtit honom se. Han verkar inte utifrån det han själv ser eller hör, sin egen subjektivitet och sina egna intryck. Han är Herrens och det är kanske därför Gud vakar mer över en sådan person än över andra. Profetens liv är inte hans eget, detta gäller honom i högre grad än andra. En lärare är en lärare, men det är han som undervisar. Profeten kommunicerar Guds eget ord. Det är inte profetens ord, inte heller hans sinnelag. Profeten är död. Han har inget liv förrän Gud ger det och Gud ger det enbart för sitt eget syfte och sin härlighets skull.

Till och med när du ser dem som hört profetens ord falla som käglor och böja knä under ordets inverkan upplever profeten inget. Han är helt oberörd och opåverkad av det som fick andra att falla på sina ansikten. Han rörs inte därför att det inte är hans ord. Han kan inte yvas över det. Det är inte hans verk. Det är en underlig känsla att vara bortkopplad från kraften och effekten av dina egna ord. Inte heller är du tillåten att på något sätt röra vid det som händer eller hämta personlig tillfredsställelse ur det.

Det kan hända att jag befinner mig i en församling som fröjdar sig och håller på att skapa känslostorm med sin lovsång - och allt tycks gå rätt till - ändå känner jag smärta. Jag sitter dubbelvikt och är formligen ihopknuten i mitt innersta. Min själ våndas medan alla andra gläder sig. Hur många andra har varit i sådana situationer där de är den ende "galningen"? Alla andra tycks vara berörda av Gud och man talar vidlyftigt om Guds närvaro, ändå känner du inte av något av den närvaron. Du är inte alls medveten om någon smörjelse. Du ser inte skymten av någon välsignelse. Allt du ser är en uppsjö av köttslighet och självbedragna människor som pumpar upp sig och kokar över och din närvaro i rummet är skiljd ifrån och motsäger allt som pågår. Därtill är det så att du inte är där som observatör men du är den som ska tala. Vad ska du säga? Kommer du att säga något som bekräftar det som dessa tror är andlig verklighet eller plockar du fram visselpipan ur fickan och blåser och ropar: Förfalskning, hyckleri, bedrägeri, hemmagjort, uppblåst, sensuellt och känslosamt?

Profeten har att tala utifrån den ena eller andra av två utgångspunkter; antingen utifrån det som hans naturliga öga ser som imponerande andligt eller utifrån sitt inre som är fullt av sorg över det som inte hör Himlen till. När du talar utifrån den senare synpunkten utmanar du allt som människor har gett sitt bifall till. Antingen är det ord som du förmedlar Guds eller så är du en "galning" som "orsakar problem i Kristi kropp". Denna spänning kommer alltid att följa dig. Herren kommer till och med att låta dig säga sådant som inte tillhör honom och agera så som du tror att han önskar utan att ha någon täckning för det.

Gud håller dig ärlig på detta sätt så att du inte begynner tro att du vid varje tillfälle, ofelbart går Guds ärende. Det nödvändiga beroendet och känsligheten skulle haverera genom en sådan hållning. Gud tillåter förnedring och misslyckande för att förändra ditt hjärtas hållning i förhållande till det stora allvar som du står i och den absoluta nödvändigheten i att söka honom och vara beroende av honom för varje litet ord.

Det finns situationer då man inte vet vad som ska sägas eller göras. Det är en märklig vånda att befinna sig i och sedan, efter det att tillfället försvunnit, är man fortfarande ansatt av tanken på att man kanske missade märket utan att ha sagt eller gjort det man skulle. Det är en pina, men låt det vara sagt att den smärtan främst bärs i församlingens hjärta. Detta är en vånda som ännu väntar på att bli buren fullt ut av Kristi kropp.

Denna börda är oundviklig, den är inte liten och några har burit den länge. Många har våndats över församlingens tillstånd och Herren vet om det. Den går inte att komma ifrån, att inte kunna ringa in den och sätta namn på den skapar också irritation. Vi kommer alltid att fråga oss om vi handlat rätt. Vi behöver bära på den frågan och Herren ser med behag på att vi gör det. När det återlösande svaret i sinom tid kommer, har det sin rot i den villigheten att bära den smärtan som en del av tron.

Allvaret i utsagan

Det vilar ett stort ansvar på gudsfolket när det gäller att identifiera vem Gud har ställt fram inför dem; de har ett val att göra. När de gör detta val och fattar detta beslut slås något fast som kommer att påverka de troende på ett fundamentalt sätt för lång tid. Blotta närvaron av den personen och, än mer, radikaliteten i hans ord ställer det högsta krav på lyssnaren, ett krav likt inget annat som församlingen ställs inför. Vad gör du med en sådan man och hans ord?

En sådan människa bär med sig en varning: "Ni ställs ansvariga genom att låta mig besöka er och genom att lyssna till detta ord på sätt som ni inte kan föreställa er. Ni kommer antingen att fortsätta på ett kvalitativt bättre sätt eller ställas på tillbakagång. En sak är helt säker, ni kommer inte att kunna fortsätta som förut. Något har lagts ner hos er som ställer krav på er och om ni inte lämnar rum för det kommer ni inte att kunna fortsätta, men tvingas att retirera. Ett beskärande har påbörjats och ert gensvar kommer att påverka er vandring och framtid i Gud".

Detta är verkligt, och därför blir vårt ansvar så mycket större att söka sådan autenticitet som driver gudsfolket att välja med ett allvar som de inte uppbådat tidigare. Med hur mycket större allvar måste vi inte syna oss själva och vår vandring? Hur skulle vi över huvud taget våga fortsätta en ytlig livsstil?

Med profeten följer ett allvar som tränger in och tränger på, ett allvar som församlingen inte har känt till förut. Plötsligt har de en gästtalare och det ögonblick han öppnar munnen slår något ner och planterar en nödvändighet, ett tvång som man inte mött förut och som bär med sig deras framtids hela innehåll.

Profetens arbete och ord skiljer sig från undervisandet. Undervisning instruerar och kan inspirera men profetens ord är en händelse, något som omvälver. När man lyssnar sätts något i rörelse och förändringen är ett faktum och konsekvensen är rotad för tid och evighet. Profetens ord är ett livgivande ord. Den mun som Gud tillåter sig använda för ett sådant syfte måste förberedas på särskilt sätt. Profeten måste genomgå intensivare sållning än någon annan.

Profetens funktion är liv eller död. Om han överbringar ett falskt ord förmedlar han död. Om han inte varnar kan det leda till död, också i fysisk måtto. Om ordet inte bär med sig av det eviga blir lyssnaren bestulen. Det är ingen överdrift att påstå att Israels förkastande av profeterna ledde till dess död.

Vem kan bära mer av liv eller död till ett folk, ett sammanhang, och Gud lägger ner detta i en enkel människa som är behäftad med varje mänsklig svaghet. Det innebär ett enormt ansvar att säga ett "Så säger Herren". Även om han inte använder den begynnelsefrasen ligger innebörden underförstådd och dess tyngd vilar direkt på mänsklig skörhet.

När Gud kallar profeten "du människobarn", har han noga valt tilltal. Det är som om profeten måste påminnas om sin mänsklighet. Varför väljer Gud ett bräckligt stycke mänsklighet till en så mödosam uppgift. Jag anar att valet är en utsaga mot det mysterium som furstarna och väldigheterna i himlarymderna utgör. Profeten själv, sådan han är som Guds utvalde är ett uttalande mot dessa furstar och väldigheter. Man kunde tro att Gud skulle spara sådant tal för egen räkning. Endast han är kvalificerad och har auktoritet, ändå lägger han ner det i en människa - inkarnationens mysterium - och kör upp alltsammans i ansiktet på dessa så visa väldigheter.

De skulle aldrig ha gjort något sådant: De skulle ha valt något verkligt passande för uppgiften, något betydande, något monumentalt, något vördnadsbjudande med all slags rekommendation och kreditiv. Gud plockar upp en man, en Amos, bort från fårfållorna. Dessa män är själva extremt medvetna om sin mänsklighet, inte bara vid begynnelsen av sin uppgift men genom hela uppdragets längd. "Jag är alldeles för ung. Jag kan inte säga något.", sa Jeremia. Han var nog vuxen när han mottog kallelsen men kände sig som ett barn i förhållande till uppgiften - en känsla som aldrig lämnade honom. Denna medvetenhet om att vara som ett barn i förhållande till uppgiftens storlek bar han alltid med sig. Paulus upprepade gång efter annan: "Vem räcker till för detta?"

Profetisk lydnad

Ett av de klassiska element som återfinns hos profeten är den profetiska disciplinen och lydnaden. Den gestaltar sig i oräddheten att bära ett gudsord i vetskap om att det kommer att väcka anstöt hos lyssnaren och också orsaka personligt avvisande och i värsta fall kosta honom hans liv. Jesus sa om sig själv: "I dag och i morgon och i övermorgon måste jag vandra vidare. Ty en profet måste dödas i Jerusalem. Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som är sända till dig!". Luk 13:33-34.

Detta är deras oundvikliga öde. De måste förgås, de måste förgås på den mest betydelsefulla av platser, den plats där allt händer - Jerusalem. Där måste de möta slutet. En av de sista episoderna i Uppenbarelseboken visar de två profeterna, de två vittnena vars kroppar blev liggande på Jerusalems gator, och folket som firar deras död med att sända gåvor till varandra, de båda som hade plågat dem som bor på jorden. Upp 11. Deras ord är en plåga och den jordbävning som följer deras himmelsfärd är en domshandling av allvarligt slag som Gud har i beredskap för dem som hanterar hans profeter skändligt. Han ser synnerligen allvarligt på hur hans profetiska män behandlas, vi återkommer till temat: Den som rör vid profeten rör vid Gud.

I 1 Sam 3 finner vi berättelsen om Samuels kallelse som liten pojke och sedan hän mot mognad. Herren talade till honom och han svarade med ett "Här är jag" och sprang till den gamle prästen Eli i tron att det var han som ropat. Samma sak hände en tredje gång och Eli förstod mitt i sin tröghet att det var Herren som ville ha tag på Samuel. Eli instruerade pojken: "Gå och lägg dig, och om han ropar på dig så säg: Tala Herre, din tjänare hör." Samuel gjorde sedan som han blivit tillsagd.

Den första handlingen som förde pojken in i profetiskt ansvar gick ut på att säga det som någon hade gett honom att säga. Hur många bland oss västerlänningar skulle inte tvärt avvisa något sådant - "Jag svarar som jag vill, tack. Tror du inte att jag vet hur jag ska göra om Gud kallar mig? Mästra inte mig. Vad tar du mig för, en unge." Den sortens attityd stänger oss ute från tron och lämnar oss åt oss själva. Guds hjärta finner behag i den ande som låter sig underordnas den auktoritet som Gud ställt fram för oss.

Samuel får sedan höra en kraftfull anklagelse mot Eli och mot hela hans hus. Gud är färdig att döma strängt. Kan du föreställa dig pojken med öron fulla av domsord? Vilken introduktion till den profetiska tjänsten! Vore det inte lämpligt att Gud hade börjat med något som var lite mjukare: "Herren säger att han fortfarande älskar dig men han är inte helt igenom nöjd. Var snäll och ta detta till ditt hjärta".

Istället fick Samuel ett allvarets ord, ett domsord, ett ord som äger slutgiltighet. Det var förmodligen en av de skarpaste och kärvaste utsagor som nedtecknats bland de anklagelser som Gud riktat mot en person eller en nation och den uppfylldes till punkt och pricka. Samuel var vaken hela natten igenom och när Eli vaknade ropade han till sig pojken för att han skulle berätta allt vad Gud hade sagt. Samuel återgav troget varje ord som han hade fått av Gud utan att låta ens en stavelse falla bort. När vi sedan läser att Gud hedrade Samuel genom att inte tillåta att något av hans ord till Israel föll platt till marken berodde det på att Samuel var noga med troheten och vägrade låta något av Guds ord gå förlorat.

Spelet heter Lydnad och många av oss måste vända om och börja om där vi steg fel och gjorde fel. När vi finner att källan sinat och insikter och uppenbarelser inte längre rinner in, och vi har stelnat utan att kunna ta oss loss beror det säkerligen på att vi har bommat på någon betydelsefull punkt i lydnaden. Gud låter oss inte färdas vidare förrän vi återvänt till den punkt där lydnaden brustit och uteblivit, därifrån kan man bara fortsätta i lydnad till lydnad.

Kapitel 3 - De falska profeternas väg

---

Vi måste vaka svartsjukt över den profetiska uppgiften. Om församlingen vilar på och är buren av apostlaskap och profettjänst kan man aldrig gå för långt i noggrannhet med avseende på dessa ting. Talar våra dagars profeter utifrån sina egna hjärtan? Hämtar de inspiration från varandra, eller kommer de till oss med bud från Guds rådsförsamling? Från vilka sammanhang kommer de och hur har dessa sammanhang format dem? Har de låtit sig fostras, inte bara i fråga om att använda nådegåvor, men med avseende på karaktär och framtoning innan de ger sig in i församlingen? Hur länge och på vilka sätt har de delat gemenskap i lokal gemenskap? Har de sänts ut i sin uppgift med något mer än en ceremoniell avskiljning i ryggen? Vet vi alls vad det betyder att vara utsänd?

Falska profeter skaffar varandra täckning och godkännande i det att den ene applåderar, bekräftar och etablerar den andre. De har inte vuxit fram ur ett organiskt Herrens arbete som det i Antiokia. Istället sysslar de med att lämna bifall till varandra och smickra varandra särskilt när de håller sig inom gemensamma ramar. Vilken är källan till deras profetism? Varifrån kommer profetens ord? Om det inte kommer ur Guds egen rådsförsamling, ur dessa heliga sammankomster, hur kan det då vara Guds ord?

Om män menar sig vara utsända, har vi rättighet att söka efter bevis för att de verkligen talar sant och verkligen varit inför Gud.

Guds anklagelser mot Israels profeter

I Jeremia 23 levererar Gud en kraftfull utsaga om de falska profeterna. Det är en gedigen lista anklagelsepunkter. Det är en sak att komma med anklagelser mot Israel, men att ge sig på Israels profeter är något i en klass för sig. När det förnämligaste, ädlaste och mest upphöjda utpekas för att har sjunkit till den allra lägsta och mest profana nivå, då är det en skriande bild av nationens status just före domen.

I vers 9 talar Jeremia om sig själv i sin ställning som profet: "Om profeterna: Mitt hjärta vill brista i mitt bröst, alla mina ben darrar. Jag är som en berusad man, som en man omtöcknad av vin, för Herren och hans heliga ords skull."

Det är inget behagligt ord. Det är ord som först har ruskat om profeten.

"Landet är fullt av äktenskapsbrytare. Under förbannelse ligger landet sörjande och betesmarkerna i öknen är förtorkade. Man inriktar sig på att göra ont och har sin styrka i orättfärdighet." Jer 23:10.

Ordet äktenskapsbrytare är inte bara länkat till sexualmoralens område. Otrohet är ett vidare begrepp som innebär att man blandar det ena med det andra, man låter något urvattnas, man för in något av annan karaktär än det ursprungliga. Man ändrar och förändrar, därför förvandlas kvalité, karaktär och integritet. Det är oftast en pågående process, steg för steg, lite här och lite där; i slutändan står man där med färgat vatten istället för vin.

"Både präster och profeter är gudlösa. Mitt inne i mitt hus finner jag deras ondska, säger Herren." Jer 23:11.

Det finns en stadig länk mellan profeten och prästen: "Profeterna profeterar lögn och prästerna styr efter deras råd. Så vill mitt folk ha det." Jer 5:31.

Det är anmärkningsvärt hur ändamålsenlig ömsesidigheten i förhållandet mellan ledarskap och de falska profeterna är, hur väl de finner sig till rätta med varandra och hur enkelt de finner det att ge varandra vittnesbörd. Folket står fast förankrade i en outtalad överenskommelse med sina förkunnare. "Servera oss ett bibliskt budskap. Vi betalar räkningarna och förväntar oss att få sitta ner till söndagsgudstjänst som inte hävdar några krav på ändring av våra värderingar eller på något sätt hotar våra intressen. Vi vill inte höra talas om något som på något sätt skulle kunna fungera som en utmaning till det som vi har gett våra hjärtan till. Vi vill kunna säga våra ?Amen? och vårt ?Vi har varit i kyrkan? - och annat sådant." Prästen ska vara som folket. Som pastorn så ock församlingen. Till sådana sammanhang sänds profeten - och det för att bli stenad.

"Därför ska deras väg bli för dem som hala stigar i mörkret. De skall drivas bort och där skall de falla. Ty jag skall låta olycka drabba dem det år deras straff kommer, säger Herren." Jer 23:12.

I detta ligger att domen inte nödvändigtvis verkställs med omedelbarhet, men att tid har märkts ut då Gud kommer att fälla dom över dem som vanhelgar hans hus, dessa som ursprungligen kanske hade genuina och heliga kallelser. Detta är med stor sannolikhet anledningen till att Herren tillåter sådant pågå och fortsätta som kallas profetiskt och som är så populärt, men för dessa - som det också var för gamla tiders profeter - är ett besökelsens år avsatt, ett tidsavsnitt då Gud sätter stopp för allt det falska.

"Också hos Samarias profeter har jag sett dåraktiga ting: De profeterade i Baals namn och förde mitt folk Israel vilse." Jer 23:13.

Falskprofetismen för med sig resultat på flera nivåer. Den ger återverkningar på nationell nivå på samma sätt som dess principer berör församlingen.

"Hos Jerusalems profeter har jag sett förskräckliga ting. De begår äktenskapsbrottt och ljuger, de uppmuntrar dem som gör ont så att ingen kan vända om från sin ondska. De är alla för mig som Sodom och stadens innevånare är som Gomorras." Jer 23:14.

Denna vers förtjänar uppmärksamhet. Deras sätt att se på sanningen, på Guds ord och på dess läromässiga innehåll är färgat av deras lustmättade och ogudaktiga leverne. Benägenheten till lögn och otrohet går hand i hand. Om man har föresatt sig att vara otrogen måste man också kunna rättfärdiga och försvara sitt handlande, vilket i sin tur betyder att man måste kasta Guds sanning överbord.

Den falske profetens ord får också till konsekvens att ondskan uppmuntras och ges utrymme. Det finns inget i deras proklamationer som verkar omvändelse. I stället styrker de dem som står emot Gud. I rättssystemet finner vi ibland samma funktion, brottsoffret straffas och brottslingen går fri. Lagen får inte längre utrymme därför att myndighetsutövaren själv är en överträdare. Man vill inte döma ut straff till andra vilka man själv förtjänar.

"Därför säger Herren Sebaot så om profeterna: Jag skall ge dem malört att äta och förgiftat vatten att dricka, ty från profeterna i Jerusalem har gudlöshet gått ut över hela landet." Jer 23:15.

Lägg märke till att Gud fortfarande kallar dem profeter. Kanske är det för att de gåvor och den kallelse som kommer från Gud inte kan återkallas. De bär fortfarande sin officiella titel, men deras aktivitet i skydd av titeln är en styggelse inför Gud. Det finns inget som är mera oheligt än det heliga som förlorat sin autenticitet. När man använder frasen ?Så säger Herren? för att skaffa sig lyssnarens uppmärksamhet ohelgar man det heliga. Vi vanhelgar och profanerar det heliga och när det är gjort, vad kan man då hoppas på? Om vi inte förblir prästfolk som lyfter fram skillnaden mellan det heliga och det orena vad kan man då sätta tilltro till i denna värld? Betydelsen och konsekvenserna av vad vi rör vid här ligger långt bortom vår kapacitet att förstå och omfatta.

"De bedrar er och leder er till fåfänglighet. Sina egna hjärtans syner talar de, inte vad som kommer från Herrens mun. Om och om igen säger de till dem som föraktar mig ?Herren har sagt: Det ska gå er väl.? Och till var och en som följer sitt hårda hjärta säger de: ?Ingen olycka skall drabba er.?" Jer 23:16-17.

Detta måste vara kärnsubstansen i det som en falsk profet står för: att ge falsk uppmuntran och falska försäkringar om frid och ro, utsagor som helt åsidosätter en nödvändig konfrontation med tillståndet sådant det är. Hållningen innefattar en ovillighet att föra fram ett skarpt ord. Profetordet smickrar och uppmuntrar köttsligheten istället för att utmana eller varna. Falska profeter har genom alla tider profeterat frid där ingen frid är att vänta. "Ingen olycka skall drabba er" är ett vanligt budskap också idag. Det ger falsk tröst till sådana som inte ens har en riktig relation till Gud. Om vi ser det hela på mänskligt vis skulle dessa människor inte uppfattas som sådana som förkastar Gud. Men Gud ser dem på det sättet och vi måste lära oss att se som han ser. De falska profeterna ger uppmuntran till dem som saknar en korrekt relation till Gud och ger dem försäkran om att deras gudskontakt är helt i sin ordning.

"Men vem har tillträde till Herrens råd, så att han kan se och höra hans ord? Och vem har aktat på hans ord och lyssnat till det?" Jer 23:18.

Det här är en nyckelvers. Det är närmast så att man skulle vilja placera den här versen i ett särskilt utrymme, som om Gud säger: "Av alla dessa som inte bara kallar sig profeter men även de som verkligen har kallats till att vara profeter, hur många av dem talar sådana ord som endast kan hämtas fram ur Herrens rådsförsamling?" Är det inte anmärkningsvärt hur allt som rör Gud vid en slutanalys kan reduceras i termer av gemenskap?

Han förmedlar och ger aldrig något utanför gemenskapens ramar. När han kallade Mose att komma upp på berget för att ta emot lagens tavlor och för att sedan kunna undervisa folket kallade han honom allra först till att vistas där. Hur vågar vi säga ett "Så säger Herren" utan att ha befunnit oss i Herrens rådsförsamling och där lyssnat till hans ord? Jag menar att det är helt omöjligt för den präktige, vinningslystne, motsägelsefulle predikanten att ens komma in dit. För att kunna vistas i Herrens rådsförsamling fordras ödmjukhet, en särskild sorts sårbarhet, ett beroende av Gud, en förmåga att vänta och dröja och ett avskiljande från egenintresse, berömmelse, framgång och erkännande. Män som försnävat sin egen rörelsesfär genom sådant får ingen plats i Herrens rådsförsamling och ändå är det de som är först redo att säga ett "Så säger Herren".

Det som karaktäriserar och präglar moderna predikanter och tjänster över hela världen är avsaknaden av gemenskap och relationer. Vi har sett till att tjänsten, ämbetet, ska kunna existera för sig själv. Det är inte det att vi inte talar om Herren och om mötesgemenskap, men det verkar som om vi utför allt detta utifrån virtuosens mönster och begåvning, men sällan utifrån den djupa gemenskapen eller det innerliga umgänget. Umgänge och gemenskap öppnar inte bara för lagtavlornas givande men också för att på ett rätt sätt undervisa i lagen och ge av dess innehåll. När vi en gång har skilt tjänsten från umgänget befinner vi oss på farlig mark. Tjänandet är en följd av livets närvaro och livet flödar ur gemenskapen. Bryter vi den kopplingen och skapar en tjänst oberoende av den, då har vi skaffat en tjänst som Gud inte lämnar något godkännande till.

Vem har tillträde till Herrens råd. . . ?

Denna sats indikerar närhet till Gud. Hur kan det komma sig att dessa profeter som talade med sådan livfullhet och ledde nationen hän mot det onda inte sökte denna plats. Varför hämtade de inte sina gudsord ur Herrens rådsförsamling, ut ur hans närvaro? Att vi tvekar att svara på den frågan är en skarp utsaga mot oss själva. De var äktenskapsbrytare och vandrade i lögn; hur skulle dessa kunna sitta med i Herrens rådsförsamling? Denne Gud är helig och man kan inte närma sig honom under sådana förutsättningar. Man har inte ens en dragning till den platsen med det sinnet. Detta är anledningen till att profetorden kommer från andra källor och är rotat i det egna sinnet. Det krävs helgelse för att närma sig Gud. Det läggs krav över ett sådant liv för att skapa förutsättningar för en sådan gemenskap, särskilt om den ska vara bestående.

Vi kan gå så långt att vi bara ser till nyttoaspekten: "Om det är vad Herren säger så måste jag nog försöka ta mig in i hans närhet för att få tag i ett ord." Men det är inte så det fungerar. Det är i Guds rådslag och i Herrens närhet som ordet ges, men om du gör givandet av ordet till det väsentliga och närheten till Gud till ett instrument för att få tag på ordet då har du redan fjärmat dig från det heliga. Du kommer med ett sinne som söker praktisk nytta, inte i gudsfruktan med sikte på tillbedjan för hans egen skull.

Mose kallades att komma upp på Herrens berg och vistas där, inte för de förmåner som kanske kunde tillförsäkras honom för att han kom, inte ens för tjänstens privilegier men för att Gud är Gud. Han är skaparen och vi tillhör skapelsen. Vi måste vara stilla där, och om inga ord kommer så må det vara så. Om vi är ute efter ord av opportunitetsskäl och egoistisk hänsyn har vi lämnat det heligas område. Vi låter oss styras av vinningslystnad i långt högre grad än vi egentligen förstår. Detta är världens ande med dess huvudsats; man måste bete sig si eller så för att säkra vissa resultat. Vi betalar med detta om vi kan få det där.

Vi förstår inte vad det innebär att "göra" eller att "vara" för dess egen skull. Om vi inte har kommit fram till detta tillsammans med Gud, hur ska vi kunna nå dit med människor. Det finns ett element i det vi säger och gör som inte har sitt ursprung i en verklig gemenskap med Gud, en gemenskap som inte kan existera samman med vinningslystnadens ande.

Mose som skrev sina fem böcker kunde säga om sig själv att han var den mest ödmjuke på jordens yta. Detta är sann ödmjukhet, att vara befriad från varje form av andlig självmedvetenhet, att kunna säga något som är sant utan att samtidigt påverkas av det. Ödmjukhet är inget som går att berömma sig av.

Man kan inte skaffa sig ödmjukhet eller utveckla den som ett karaktärsdrag. Ödmjukheten är något som Gud är i sig själv, och de enda som kan uppvisa den är de som uthålligt vistats i Guds närhet. Det är ödmjukande att befinna sig där. Mose kunde därför tala om det till Guds ära utan att se till sig själv. Gud fordrar att hans profetiska män ska vistas i hans närhet där sådan ödmjukhet etableras.

Jag behöver säga att det inte finns något som är svårare för någon av oss än detta krav. Allt motverkar det, allt står i motsats till det, tusentals saker och ting som kontinuerligt kräver uppmärksamhet. Även om så inte vore fallet, finns det något i köttets puls som motsätter sig sökandet efter Gud. Att söka Gud är en utomordentligt svår sak och få är de som bär tillräcklig motivation. Det innebär smärta ? om jag ska vara hänsynslöst exakt, det innebär ett döende.

Att leva på jorden, som människa mitt i denna tid och anförtro sig åt Gud och umgås med honom innefattar en extraordinär ansträngning. Det innebär att ge sig in i ett oöverträffat företag. Om du har lyckats erövra umgänget, underhåll det ? det kostar så mycket att börja från början igen. Klarar du att upprätthålla det och ändå låta världen underhålla dig med sin partyhållning? Kan du bevara din känslighet och din plats vid Jesu fötter mitt i förnöjelsen? Vi talar om något verkligt viktigt. Det är inte lätt att hitta de människor som verkligen befinner sig i denna position vid Jesu fötter.

Vad ska vi då säga om alla de profeter som har dykt upp på senare år ? många är de som menar sig vara profeter. Lyssnar de till Guds rådslut i hans rådslag. Guds dom över dem som inte skaffar sina ord i det sammanhanget är mättade med stort allvar:

Se, Herrens stormvind, full av vrede, bryter fram, en virvlande storm. Över de ogudaktigas huvuden virvlar den ner. Jer 23:19.

Ordet "ogudaktiga" används egentligen bara om sådana som borde veta bättre. Det beskriver dem som menar sig känna Gud eller som har alla förutsättningar att känna Gud, men som med vett och vilja agerar tvärs emot. Detta är ogudaktighet.

Herrens vrede skall inte vända åter, förrän han har utfört och fullbordat sitt hjärtas tankar. I den yttersta tiden skall ni inse och förstå det. Jer 23:20

Lägg märke till att domen hålls tillbaka. Den är inte omedelbar, den kommer så småningom för något som nu är till anstöt för Gud. I det här fallet över denna vidunderliga kompromiss som profeterna står för och den inverkan den har haft på nationen.

"Jag sände inte dessa profeter, ändå rusade de iväg. Jag talade inte till dem, ändå profeterade de. Om de haft tillträde till mitt råd, hade de förkunnat mina ord för mitt folk för att få dem att vända om från sina onda vägar och sina onda gärningar." Jer 23:21-22.

Vi vet när ett ord har hämtats från Guds rådslag, det visar sig genom dess hälsosamma inflytande. Det inverkar på ett sammanhang eller en nation genom att föra folket åter till Gud och bort från dess onda vägar och vanor. Jag minns en bönefrukost i vilken talaren kom från Sverige, en ledande evangelisk personlighet. Han bar en Gucci skjorta med slips och elegant kostym och började med att säga att han hört Herren tala på morgonen och gett honom ett ord. Jag lutade mig närmare honom för att få tag på varje stavelse i det han skulle överbringa från Guds hjärta. Men det som kom var inget annat än de vanliga klichéerna, evangeliskt omtugg utan udd.

Dessa män som lyssnade denna morgon med sitt nickande bifall och sina applåder och amen måste förstå att konsekvenserna är av allvarlig art när man tillåter lögnen att ta detta monumentala uttryck utan att bli motsagd. Det kommer att döva och döda vår känslighet så att vid nästa tillfälle kommer vi att bli ännu förnämligare och mottagligare kandidater för bedrägeriförsöken.

Det borde ha funnits någon i den samlingen som kunde stå upp och säga: "Jag är ledsen över att orsaka smärta och frustration, men jag kan inte tillåta att något sådant förs fram i vår samling utan att bli motsagt. Det här var inte ett ord från Gud och vi kan inte ge rum för sådant och för bifall av sådant för att helga det och ge det en äkthetens status." Hur ofta sker inte sådant och hur illa skadas inte församlingen av vår benägenhet att fortsätta i samma spår. Vi har betalat stora summor för dessa billiga, ytliga hänsyftningar på Gud som om vi kunde anropa honom för nöjes skull och säga att Gud gav när han inte alls gav.

Jag deltog i en konferens med temat "Hur man nedkallar Guds närvaro genom lovsång". Vi fick veta att om vår musik var av rätt sort och tillräcklig mängd skulle vi kunna utgestalta hans närvaro. Jag gav mig in och sa till den gången, och du kan vara säker på att jag inte har blivit inbjuden någon mer gång. Jag välte ikull en helig ko. Jag sa: "Det vore långt bättre att lära folk hur man håller på och håller fast i trohet till Gud oavsett känslan av hans närvaro. Detta ligger mycket närmare den verklighet som hör ändtiden till. Tro inte att vi kan räkna ut något om, iscensätta eller frambesvärja Guds närvaro efter vårt gottfinnande." Man sysslade med att manipulera Gud, som om han skulle ge sig till människors knep och påhitt.

Generellt kan sägas att när någon använder frasen "Så säger Herren" är det närmast ett vittnesbörd om att Gud inte säger något. Om han talar behöver vi inte förbättra det med någon slags auktorisering. Uttalandet kommer att bära med sig hans sannfärdighet. Det är en levande utsaga med Guds egen originalitet som vi så väl behöver på de krisernas platser där vi nu befinner oss. Men vi använder gudsordet som utsmyckning för att ge våra förehavanden en karismatisk aura. Det får till följd att det som är profetiskt förlorar sin integritet och förvandlas till något ytligt som vem som helst kan erbjuda. Det vore långt bättre med ett fåtal utsagor vilka verkligen kom från Gud.

När Israels profeter sa "Så säger Herren" visste man att det som skulle följa var dom av förskräckligaste slag. Gud gav täckning för sitt ord. Hans ord gick att känna igen. De var av oantastligt slag, dessa domsord. Det stod klart från första början att det inte var profeten som talade utifrån sitt eget. Allt detta har vi i text av en sort som format Israels historia. Men när man nu talar profetiskt måste vi få avgöra om det är Herren som talar, utifrån den tyngd ordet äger, utifrån dess inneboende auktoritet, inte med hjälp av diverse etiketter och förord.

De som bryskt avvisar Gud är ofta samma personer som åkallar honom lättvindigt. Profeter sänds in i sådana sammanhang med ett Herrens svärd för att föra in Herrens fruktan och hans sanning bland ett folk som har fördärvats av detta förbilligande av gudstilltalet ? vilket vi alla allt som oftast, allt för ofta har tvingats uppleva. Det är på grund av detta som vi har våndats, och Gud kommer att sätta stopp för det.

Härur springer falskprofetismen fram. Detta är anledningen till att man tvingas säga att den karismatiska rörelsen och dess släktingar till stor del bär med sig denna sjuka i det att den vill ståta med glansen från Anden, upprymdheten och uppståndelsen men undviker korset och nödvändigheten av trångmål och prövning, erfarenheter som bildar bas för Guds tröst och kraft given genom Anden. Vi kommer åter och åter tillbaka till korset. De falska profeterna talar tröst när Gud inte vill trösta men hellre skaka om.

Sanna profeter klarar av att ta den förkastelse och vedergällning som ordet verkar fram hos de ohörsamma. De tål att ge ut av ordet och sedan höra det sänkas av pianisten. Profetisk vånda är att bära fram ett gudsord för att sedan se det förkastas och kastas tillbaka i profetens ansikte. Det innebär döende och är raka motsatsen till den glädje som man kan uppleva när ordet strömmar genom en till personer som villigt lyssnar och tar emot. Det är som syra för benen. Man måste vara villig att ta det ena som det andra.

Profetens kallelse är en kallelse till korset. Det innebär en återkommande, om inte kontinuerlig smärta av påtagligaste och mest grundläggande slag. Kan man säga ett "Så säger Herren" utan att egentligen använda satsen, utom då orden verkligen kommer från korset? Detta är följden av ett döende. Det är inte dina ord, men hans, vilka alltid och enbart kommer från korsets utrymme. Detta var sant i fråga om de profeter som levde före Jesu korsdöd. Elia var verksam långt före golgatatillfället men han kände av döendet när han sa att "under de här åren skall varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det". Jesus levde korset innan han lät sig korsfästas. Korset synliggjorde något som hans liv redan helt och hållet var överlämnat åt.

Kan någon gömma sig på ett så hemligt ställe att jag inte skulle se honom? säger Herren. Är inte jag den som uppfyller himmel och jord? säger Herren. Jag har hört vad profeterna säger, de som profeterar lögn i mitt namn. De säger: "Jag har haft en dröm. Jag har haft en dröm." Jer 23:24-25.

Själva kärnan i anstötligheten i att leva denna falskhet inför Gud är att allt detta äger rum som om han inte ser eller förstår eller är medveten om det som pågår. Denna väldiga förmätenhet noteras av Herren, även om vi inte tar den särskilt allvarligt. Man saknar gudsfruktan, man saknar förmåga att visa vördnad för Gud som Gud.

De tror verkligen att de hör från honom, och det de förmedlar är för dem Guds rådslut. De har nått till en sådan nivå i självbedrägeriet att de tror att när de använder formeln "så säger Herren" är det Herren som talar. Man når den nivån genom en segdragen utarmning, något lite dag för dag, nästan omärkligt, och när processen är klar är man inte bara falsk helt igenom men man tror sig vara genomsann.

Det fordras daglig vaksamhet och påpasslighet i fråga om dessa hjärtats ting för att förvillelsen inte ska få fäste och nå sitt syfte i det att man tror att man är rätt och därmed leder många i fördärvet. Därför uppmanar Gud oss att stödja och förmana varandra dagligen medan dagen ännu varar ? med morgondagen kommer kanhända ett "för sent".

"De tänker att de genom sina drömmar, som de berättar för varandra, skall få mitt folk att glömma mitt namn." Jer 23:27.

Detta innefattar att förmedla en känsla, ett intryck av gudsnärvaro som inte alls är av Gud och att låta lyssnarna tro att Herren ändå är i det därför att man har häktat på jesusnamnet. Profetism som bär falskhetens och bedräglighetens märken påverkar folkets sätt att uppfatta Gud, i synnerhet om de ges uppmuntran i sin ytlighet eller om det man förmedlar görs med lössläppthetens och tygellöshetens förtecken. Guds sak gör förlust och blir lidande. Man profeterar i Herrens namn, men falskheten gör att folket glömmer hans namn, förlorar känslan för Gud som Gud och för de karaktärsdrag som särskilt definierar hans namn.

Hur känner man igen Guds ord och hans rådslut? Vi finner en referenspunkt uttryckt i vers 29: " Är inte mitt ord som en eld, säger Herren, och likt en slägga som krossar klippan?" Med andra ord: "Mina ord är inget själiskt stryka medhårs. Mina ord är ämnade att nå djupen. Det slår sönder och bränner". Detta är ett första kriterium utifrån vilket man kan avgöra om ett ord är sant eller falskt.

Om du vill skilja mellan de profetiska ord som hör Gud till och de ord som människor gör anspråk på, de ord som är frambesvurna ur den egna fantasin då är detta den avgörande distinktionen: Guds ord är fyllda med eld. Hans ord är brännande, de är som hammare och slägga som knäcker och splittrar sten. Dess nedslag och tillslag bringar allt på skam, det innehåller en kraftfullhet som bryter och bränner sig igenom till avsedda resultat. Det ger sig aldrig till sirapssliskig blekhet som inte vill annat än att lämna bifall till och styrka åhörarna i deras tröghet och slapphet. Hans ord måste brinna i våra hjärtan och uppenbara för oss dess sanna tillstånd. Det bifaller aldrig den syn vi har på oss själva.

Varje sant ord bär med sig ett krav på gensvar. Om vår respons uteblir betyder det att vi inte egentligen har lyssnat. Om ni idag får höra hans röst, förhärda då inte era hjärtan ? Hebr 4:7. Om vi verkligen har hört, skulle det leda till ett bestämt gensvar. Att inte släppa fram ett sådant gensvar leder till ett förhärdande. Det finns inget som heter neutralitet inför gudsordet. Guds ord får och måste få konsekvens, på gott och ont, när det verkligen är ett Guds ord. Man kan inte lägga det åt sidan eller nicka bifall och säga att det var ett intressant ord. Det kräver sitt bestämda gensvar, annars verkar det förhärdelse. Detta är anledningen till att vi finner så många som har hårda hjärtan. Guds slutliga ord in i sådana lägen är ett profetiskt rop med ord som hammarslag mot hjärtats klippblock med omvändelse som grundtema och ackord.

Profeten måste tala sanning. De män som vill hålla sig väl med folk vågar inte ta konsekvenserna av detta faktum och det är dessa som blir falskprofeter. Vi blir ständigt genomlysta och testade på denna punkt. Det är inte bestämt och fastslaget en gång för alla, du tillhör inte automatiskt den ena eller andra kategorin. Det innebär en kontinuerlig anspänning att stå inför människor och om det fortfarande finns något där som söker efter godkännande och erkännande, kommer man att ge efter och kompromissa under den enorma press som ropar på anpassning och likformighet.

Se, därför är jag emot profeterna, säger Herren, dessa som stjäl mina ord från varandra. Jag är emot profeterna, säger Herren, de som bär fram sin egen tungas ord och säger "så säger Herren". Jag är emot dem som profeterar falska drömmar, säger Herren. När de berättar dessa drömmar, för de mitt folk vilse med sina lögner och sitt skryt. Det är inte jag som har givit dem något uppdrag och de kan inte alls hjälpa detta folk, säger Herren. Jer 23:30-32.

Denna text lyfter fram den ytlighet som är så typisk för den falske profeten. Ett särskilt slags flyktighet, ett lättsinne vilar över de konferenser och sammanhang där de som inte blivit sända av Gud ges utrymme att tala som om de har mandat från Gud. Man kan märka att samma typ av ytlighet som vilar över det sammanhang som introducerar en talare som Guds orakel, som Guds man i Guds tid, följer den man som träder upp. Hans ord är en besvikelse även om de på sitt sätt har bibelton. De är präglade av ytlighet och substanslöshet, av löje och lynnighet. Åhörarnas sinnelag följer talarens och talarens uppträdande följer efter åhörarnas.

Vår olycka är att ett stort antal kristna aldrig har haft möjlighet att höra verkliga profetiska ord utsagda med Guds auktoritet. Det man har lyssnat till har blivit normgivande och man tror att det är den formen ett profetord ska ha. Man saknar jämförelseobjekt och referenspunkter. Men att en gång få höra ett äkta ord gör det omöjligt att sedan nöja sig med något annat. Därför är det oundgängligt att sådana ord och sådan auktoritet återigen får utrymme. Det är därför oundgängligt att församlingen genomgår en omvälvning och låter sig öppnas för sanningen.

Falska profeter tar varandras ord och bär fram likadana hälsningar. Jag har varit med bland de troende i långt mer än trettio år och måste konstatera att det mesta som hänt och dykt upp har varit en lång rad nymodigheter för nyhetens skull, universalbotemedel, knep och trick, flugor och trender som man hakat på för att inte verka efterbliven. Man sätter upp fingret i vinden och undrar åt vilket håll den blåser den här veckan. Vad är det senaste på marknaden? Vad är det som är mest populärt nu? Om jag talar om tro blir folk verkligt förtjusta. Eller bön. Eller församlingstillväxt. Eller evangelisation med under och tecken. Vi låter varje ämne ha sin period då alla talar om detta ena och man fiskar upp och säger vad alla andra säger. Man skaffar sig behörighet och samhörighet genom att ta upp och ta efter det som just för ögonblicket är aktuellt.

Det är emellertid en fundamental skillnad mellan att tala om ett särskilt ämne därför att det just för stunden är vad alla talar över och att dröja inför Herren för att skaffa sig hans uppenbarelse. Det ena som det andra kan innehålla ungefär samma ord och tankar men bärigheten och intrycket är fundametalt olika. Den ene kommunicerar information, den andre kommunicerar liv och uppenbarelse och genom att göra detta blir den senare bärare av omvälvning.

Det finns en livsstilens enkelhet och ett beroende av Herren som är sammanlänkat med den integritet och den kvalitet som hör till den profetiska utsagan. ts skull ger ut sådant som människor helst vill höra också försäkrar dem ekonomisk trygghet, De som väljer ett falskt budskap måste någonstans i själslivets korridorer och labyrinter veta att den som säger det som folk vill höra blir accepterad och uppskattad, vilket också ger ekonomiska resultat. Att tala ord som är obekväma innebär på sitt sätt en försäkran om att man blir avskuren från ett underhåll som skulle ligga till grund för en livsstil vilken man kanske tycker skulle passa.

Gud genomlyser och ser allt detta och det finns inget som han dömer med större allvar än de män som säger "Så säger Herren" när Gud inte har gett dem något att säga. Jag önskar att vi skulle kunna nå fram till gemensam position där våra hjärtan brister för denna saks skull. Vår vånda borde växa på ett sådant sätt att det som genomsyrat Kristi kropp med hjälp av billigt profetpladder och pseudoprofetior raderas bort från Guds folks sinnen och minnen och jungfruligheten återerövras för att man ska kunna återvända till det villiga väntandet, förväntandet och till den sanna uppskattningen av ett äkta ord när det äntligen anländer. När ett sådant ord kommer, äger det ? och det allena ? livsomvandlande kraft.

Det finns ett väntande som kräver lika mycket döende i församlingen som det kräver av den man som är sänd till den. Jag har redan sagt det; att kämpa sig igenom till en plats i Guds rådsförsamling och att vara stilla i hans närhet ? inte i en går-det-så-går-det-hålling för att eventuellt få tag i ett ord, men som en pågående, konsekvent umgängelse ur vilken ett ord växer fram när Gud så önskar ? är så smärtsamt och så svårt att köttet på allt sätt värjer sig. Det är så mycket lättare att ta ett ord som någon annan har förmedlat, imitera det och repetera det i vetskap om att det redan har skaffat sig popularitet och erkännande.

Vi är i desperat behov av att få höra vad som finns i Guds hjärta just nu, och den ende som kan få tag på det är den som befinner sig vid hans hjärta. Allt samverkar och arbetar mot detta, inklusive ditt eget kött tillsammans med allt som på ena eller andra sättet äger legitimitet ? din familj, arbete och vänskap. Det väntar ett döende för den som tar vägen in i Herrens rådsförsamling, men det är där som Herrens tilltal hörs och ges ? där och ingen annanstans.

"om din Kristendom inte är tillräckilgt för dig att få seger över synden här på jorden så är den inte tillräckligt för att ta dig till himlen heller"

"ett oheligt liv är ett tecken på ett oförändrat hjärta, ett oförändrat hjärta är ett bevis på en ofrälst själ"

Horatius Bonar

(från boken "God´s Way of Holiness" 1864)

---

Horatius Bonar (1808-1889) var född i Skotland. Där levde han och verkade som evangelisk förkunnare under många år. Han är speciellt ihågkommen för sina hymner, men han har också fått en del böcker publicerade.

---

Gud kallar oss till ett nytt liv; inte till några nya steg i våra liv, eller nya vanor, motiv, eller nya vyer i livet. Nej, Han kallar oss till ett nytt liv. Guds Son kom och klädde sig i mänsklig skepnad, dog, begravdes och uppstod, för att kunna skapa detta nya liv. Det var inte ett liv som kom ur ett annat liv, ett lägre liv som uppslukades av ett högre. Det var ett liv som hade sina rötter i motsatsen, det var liv som kom ur död, genom att "Livets Herre" dog. Han är skaparen av både den gamla och den nya skapelsen. Den helige Ande kom ner till jorden i kraft, träder in i människors själar och tar sin boning där, så blir ett nytt liv till ur ett gammalt.

Det som Gud kallar för nytt, är verkligen nytt. Bibeln menar det som står skrivet. Den är ju den mest sanna och riktiga bok som någonsin funnits. Det måste verkligen vara både stort och äkta, detta nya som Gud skapar på jorden och kallar oss till. Det har ju kostat Honom så mycket. Det gamla livet måste Gud hata mycket eftersom Han offrade Sin Son för att utplåna det. Vi måste ju också vara väldigt dyrbara i Guds ögon eftersom Han använt alla sina himmelska tillgångar av kärlek, kraft och nåd för att göra det möjligt att befria oss ifrån det gamla livet, och göra oss delaktiga av det nya.

Den människa som fått del av detta nya liv och blivit befriad ifrån det gamla, är fortfarande samma individ. Samma varelse som tidigare stod under lagen, står nu under nåden. Hans kropp är fortfarande densamma, det är också hans intellekt, fantasi, kapacitet och hans ansvars. Men trots detta så har det gamla försvunnit och allting har blivit nytt. Den gamla människan är slagen och den nya lever. Det är inte bara det gamla livet som blivit bättre och putsats upp. Det är mycket mer än det, annars skulle inte Gud kalla det för en ny skapelse. Herren Jesus skulle inte ha påpekat för Nicodemus hur fruktansvärda följder det får om man inte blir född på nytt, att man då är utesluten ur Guds rike (Joh. 3:3). Ändå är det så få som verkligen tror att "Det som är fött av kött, det är kött; och det som är fött av Anden, det är ande." (Joh.3:6).

Hör vad Gud säger! Han kallar oss för "nyfödda barn" (1 Petr. 2:2), "nya skapelser" (Gal.6:15), "en ny människa" (Ef.2:15), "att vi håller hans bud" (1 Joh. 2:3), arvtagare av "ett nytt namn" och "en ny stad" (Upp.2:17; 3:12), väntande på "nya himlar och en ny jord" (2 Petr 3:13). Detta nya väsen har börjat i en ny födelse och vi "tjänar i Andens nya väsende" (Rom. 7:6), enligt "ett nytt förbund" (Hebr. 8:8) då vi vandrar på "en ny och levande väg"(Hebr. 10:20) vilken slutar med en "ny sång" i "det nya Jerusalem" (Upp. 5:9; 21:2).

Det är ingen yttre företeelse såsom en uppvisning i god moral, eller att man utför vissa rituella saker av hängivelse, sentimentalitet, eller religiösa yttringar inför vissa saker såsom, sakramenten, eller skapelsens storhet, eller mänsklighetens storhet eller att Gud är universums Fader. Det är något mycket djupare, sannare och mer genialt, än det som kallas för djupt och sant och genialt inom modern religiös filosofi. Det är släkt med tingen där ovan och det sympatiserar med det himmelska: det står på Guds sida i allting. Det har ingenting, förutom några få uttrycksformer gemensamt med det ytliga och falska som går under namnet religion, och som är så vanligt ibland många som kallar Kristus för "Herre" och "Mästare".

En kristen, är en människa som blivit "korsfäst med Kristus", som har dött med Honom, blivit begraven med Honom, uppstått med Honom och stigit upp till himmelen, och nu sitter på Faderns högra sida med Honom (Rom. 6:3-8; Gal. 2:20; Ef. 2:5, 6; Kol. 3:1-3). En kristen människa ser sig själv såsom död från synden, men levande inför Gud (Rom. 6:11). Som sådan låter han inte sina lemmar bli använda på ett orättfärdigt sätt till synd, utan han överlåter sig själv till Gud. Han ser sig som levande ifrån att ha varit död, och att hans lemmar är till för att verka rättfärdighet inför Gud. Som sådan söker han det som är där ovan och han dras till det som är där ovan. Han dödar det i sina lemmar som hör till jorden, otukt, orenhet, lusten att döda, onda lustar och girigheten, vilken är avgudadyrkan. (Kol.. 3:1-5).

Den här förnyelsen innebär både att det onda utesluts och det goda kommer in istället. Aposteln sammanfattar det med två ord: rättfärdighet och helighet. "Avkläden eder" säger han, "den gamla människan" som är korrumperad enligt sina onda lustar, och förnyas i anden. "Ikläden eder den nya människan" som Gud skapat i helighet och rättfärdighet efter sin sanning. Den nya människan är menad att vara rättfärdig och helig, både till det yttre och det inre inför Gud och människor. Hon är skapad till att respektera både lag och evangelium i sanning. Det som är falskt (orätten v.25) kan bara producera orättfärdighet och ohelighet, under det att sanningen producerar rättfärdighet och helighet i den Helige Andes kraft. Falskhet skadar, sanningen helar. Falskhet är syndens rot, under det att sanningen är roten till renhet och fullkomlighet.

Det är alltså till en ny ställning, en ny moralisk karaktär, ett nytt liv, en ny glädje, ett nytt arbete, ett nytt hopp, som vi är kallade. Den som tror att religion består av något annat än allt detta vet mycket mindre än han eller hon borde veta. Till det som människor kallar gudsfruktan kanske det räcker med mindre än detta. Men det som kallas religion och inte till någon grad har med det vi skrivit om här, kan inte räkna med att ha Guds uppmärksamhet. Aposteln skriver att vi är hans verk. Av Honom, genom Honom och till Honom är allting. Utvalda, kallade, fått liv, tvättade, helgade och rättfärdigade, av Gud själv, så är vi på intet sätt våra egna befriare. Det är Guds eget stenbrott som marmorn kommer ifrån. Själva marmorn är Hans, det är Han som gräver och formar och polerar. Han är skulptören och vi är statyn.

Vi är Hans verk, säger aposteln. Men det är inte allt. Han tillägger "skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, vilka Gud förut har berett , för att vi skola vandra i dem" (Ef. 2:10). Planen, utväljandet av materialet, modellen, arbetaren, verket, ja, allt är gudomligt, och även om det inte ännu är uppenbart vad vi ska bli så vet vi att vi ska bli "en avbild av Honom som har skapat henne." (Kol.3:10).

Ändamålet med det kristna tjänandet
T. Austin-Sparks

 

 

Hur har Herren tänkt sig det kristna tjänandet?
Denna fråga besvaras inte med ett fullt program, med aktiviteter med kristet förtecken.
Det innebär inte att vi alltid är strängt upptagna med sådant som vi tycker hör till Herrens sak.
Detta innefattar inte måttet på vårt engagemang eller antalet sysslor, inte heller graden av ansträngning eller entusiasm för Guds rike.
Det sammanfattar inte något av alla dessa planer och företag ? allt detta som vi så gärna gör för Herren.

Mina kära, prövostenen i allt tjänande är denna: motiv och utgångspunkt. Det handlar enbart om motivet, från början till slut, detta att Herren i varje sak ska ha främsta plats, detta att Kristus ska vara allt i alla.
Ni känner alla väl till fascinationen med och frestelserna i den kristna tjänsten, spänningen i att vara upptagen. . . att få synas som den som är verksam i många uppgifter. . . planer, företag, fulltecknad almanacka. . . att vara mitt uppe i något, ständigt verksam.
Här gömmer sig en stor fara, en effektiv fälla som har fångat så många av Herrens manskap och tjänare. Dessa företag och denna verksamhet ger dem ställning och lyfter fram dem i strålkastarljuset. De ser arbetet som deras eget, det har blivit deras plattform; att värna det ligger helt i deras intresse och de finner allt större tillfredställelse ju mer de har att styra över och ju större inflytande de har.

Skillnaden är vital, fundamental, mellan att ägna all tid åt kristet tjänande för att kunna glädjas över att vara sysselsatt och inflytelserik, för att kunna samla bonus och fördelar, för att njuta av sin duglighet ? skillnaden är vital mellan dessa ting och ?Kristus allt i alla?.
Detta särskilda mål når Herren alltsomoftast genom att ställa oss vid sidan av all denna verksamhet, och det innebär en djupgående prövning för oss huruvida vi tolererar och är nöjda med att stå åt sidan för att Herrens härlighet ska få så mycket större utrymme.
Inget av allt detta betyder något om bara han får den plats han verkligen ska ha. Man har ändå, inom ramen för Guds nåd, kommit någon vart när man nöjer sig med en plats vid sidan av, när man är till freds med att inte längre synas, när ingen lägger märke till en ? om Herren Jesus genom detta når fram i sin sak.

Vi har förlorat proportionerna i detta och vi tror att Herren Jesus inte klarar sin sak utan att vi står som hans verktyg och medhjälpare. Rivaliteten, plattformsrivaliteten, talarstolsrivaliteten, alla dessa bitande, upprivande reaktioner därför att en ställs framom en annan, därför att den enes predikande uppmärksammas mera än den andres, uppmärksamhet och positiva kommentarer går i en riktning men inte i en annan, och så vidare. . . Vad är det du egentligen är ute efter? Fånga och utöka åhörarskaran, skaffa berömmelse genom ditt predikande, eller att tjäna din Herre och Mästare? I detta ligger all skillnad.

Ibland får Herren ut mera av de perioder då vi är ute ur leken än vi kan föreställa oss. Och då vi känner oss i gott trim har han kanske inte särskilt stor nytta av oss. I detta finner vi förklaringen till att vi måste kliva åt sidan, till att vi måste ödmjukas hållas ödmjuka ? han måste ha första plats, främsta utrymme.

Motivet förklarar och ger kraft till ett tjänande inför Gud. Motivet förklarar och ger kraft till ett tjänande efter hans sinne. Varför har du tagit dig an denna uppgift? Tycker du om att vara verksam, tycker du om att vara främst? Eller är du med i detta för att han ska kunna nå sitt främsta, för att hans mål med oss ska förverkligas?
Om vårt liv och vår död ska betyda något i detta verk för att han ska bli ?allt i alla?, måste vi då inte verkligen låta detta driva oss: ?Att jag med min kropp skall få vittna till Kristi ära, med all frimodighet, nu som alltid förr, det må sedan ske genom liv eller död.? Fil 1:20, (Giertz).
Detta förklarar tjänandet utifrån Guds sätt att se.

I original:
The Meaning of Christian Service

Faktum är att vi inte skapar några heliga människor i dag. Vi omvänder människor till en kraftlös kristendom som har föga likhet med den vi möter i Nya Testamentet. Det liv den genomsnittlige bibeltroende kristne lever i våra dagar är ett parodiskt försök till avbildning av sann helighet. Ändå placerar vi miljoner bakom rörelser som för denna förvrängda form av religiositet vidare, och vi angriper den människa som vågar ifrågasätta det förnuftiga i det hela.

Vi måste sannerligen börja skapa bättre kristna, vi måste sträva efter nytestamentlig helighet för våra nyomvända, inget mindre, och vi måste leda dem in i ett tillstånd av hjärtats renhet, brinnande kärlek, avskildhet från världen och en utgivande kärlek till Kristi person. Bara på detta sätt kan den låga graden av andlighet höjas igen till rätta nivå, enligt skriften och de eviga värdena

Korsets härlighet
T. Austin-Sparks

 

Vilka märkliga saker Herren Jesus åstadkom på korset. Vi har inte på något sätt greppat innehållet i golgataverket. Det är välsignat att se hur han tog våra synder för att bära dem upp på korset ? men låt oss ta oss ett steg vidare och se hur han förde bort hela grunden för fiendens aktivitet hos människor. Det var detta han tog till korset för att omintetgöra dess verkan, och Ordets djupaste innehåll talar om att vi korsfästes och begravdes med Kristus.
Herren tog inte bara itu med synden, han tog itu med människan och ställde henne åt sidan med hjälp av korset för att kunna komma åt hela fiendens aktivitetssfär. Han gjorde slut på fiendens makt och förstörde hans bedrägliga verk. Detta är korsets innebörd.
Det är så stort att se att Herren Jesus inte bara delade ut ett förkrossande slag mot människan när han gjorde slut på köttet och köttsligheten men genom att eliminera köttet grep han in på det mest fullständiga sätt mot fiendens verk i människor. Detta tal om korset är Guds kraft till frälsning.

Vilken är den mest nödvändiga och verksamma sanning som gudsfolket behöver höra och få grepp om när tiderna är svåra? Ordet om korset, en formande upplevelse av ordet om korset. Den sanning som måste föras fram och erfaras är denna, det naturliga livets ryggrad måste knäckas genom Herren Jesu kors. Var och en av oss måste nå en plats där vi vet att vår styrka har fått en slutgiltig knäck och att vi inte längre kan, eller ens vågar, följa det naturliga livets väg i våra tankegångar, våra böjelser och våra val. Allt måste ha sin källa i Gud, givet och styrt av den Helige Ande och vi måste höra upp med att lita enbart på vårt förstånd.
Den naturliga styrkan måste brytas och vi måste bli som Jakob, gå stödda med käpp resten av vår vandring. Vår lott är att bära ett vittnesbörd om Golgata, där det som hör till den naturliga människan får sin ände. ?Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag. . .? Jag har konfronterats och blivit slagen, inget som hör mig till har spelutrymme. Inte längre Jag.

Vi har kanhända lärt oss att se på korset ? att vara förenad med Herren Jesus i hans död ? i skarpt ljus med alla måsten, måste ge upp, måste släppa, måste dö bort från och all smärta som hör till detta. Men, mina kära, det är tillrättalagt för att föra oss ut ur mörkrets välde in i hans älskade Sons rike ? för att frita oss från fiendens makt och bedrägeri.
Om inte vårt självliv har konfronterats med korsets kraft och låtit sig underordnas Gud förblir vi utsatta för och påverkade av varjehanda bedräglighet. Du finner att varhelst Andens verk imiteras av bedrägeriets makter visar det sig i själisk och sinnlig upprymdhet, i känslosvall, i brist på självbehärskning och ibland i oanständigheter. Somligt av det är andligt, men det hör inte den Helige Ande till.
Man har i det själiska sträckt sig efter och ivrat för någon slags övernaturlig upplevelse. Ett sådant sökande öppnar sinnena för andra makters inflytande och av dessa kan få vad man vill. Man kan få ledning, man kan få uppleva mirakler ? vad man vill. Bedrägeriet finner sin grund i vår egen natur och det är denna natur som måste få sin ände genom korset.

Om Herren ska frälsa de sina från förvillelse och bedrägeri i dessa dagar måste han få föra dem tillbaka till denna grundläggande sanning vilken talar om identifikation med Kristus i död, begravande och uppståndelse och vad detta innebär i fråga om att lämna en sorts människa och tillblivandet av en annan sorts människa.

I denna sak, som i varje annan, är Kristi kors Guds kraft och Guds visdom.

Originalets titel:
The geatness of the Cross of Christ

 

?Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: Eli, Eli, lama sabaktani? Det är: Min Gud, min Gud, hvarföre har du öfvergifvit mig?? Matt. 27: 46.

?Det var mörkt öfver hela landet intill nionde timmen?. Detta rop hördes ur mörkret. Vänta ej att kunna se igenom hvarje dess ord, liksom hade det kommit ofvanifrån som en stråle, klar och lysande; utan det finns en punkt af ogenomskådligt dunkel, där själen är färdig att afdåna i följd af det förskräckliga mörkret.

Vår Herre var då på den mörkaste delen af sin väg. Han hade under timtal trampat vinpressen och verket var nära fullbordadt. Han hade nått höjden af sitt lidande. Detta utgör hans klagan ur den djupaste nöd ? ?Min Gud, min Gud, hvarföre har du öfergifvit mig?? Jag tror att det ej kan uppgifvas i tiden eller ens i evigheten en mening så full af ångest som denna. Den öfverträffar all annan bitter galla. Här kan man liksom skåda in i en djup afgrund, och huru man än anstränger sina ögon till det yttersta, kan man ej skåda botten; det är omätligt, obegränadt och ofattligt. Denna frälsarens ångest för eder och min skull kan lika lite mätas och vägas som synden, hvilken förorsakade den och den kärlek som uthärdade den. Vi vilja vörda där vi ej kunna fatta.

Jag har valt detta ämne för att hjälpa Guds barn att fatta lite af den tacksamhet, de äro skyldiga sin återlösande Herre. I skolen mäta höjden af hans kärlek, om den någonsin kan mätas, genom djupet af hans ångest, om den någonsin kan bli känd. Sen till, hvilket pris hvarmed han har igenlöst oss från lagens förbannelse! Och sägen till er sjäfva, då I sen detta: hurudana böra vi då vara? Hvad mått af kärlek böra vi gifva honom, som led straffet, på det vi måtte frälsas från den kommande vreden? Jag påstår ej, att jag kan dyka ned i detta djup; jag skall endast våga mig till kanten af djupet och bedja eder skåda ned och bedja Guds Ande att rikta edra sinnen på den döende Herrens klagan, då den höres genom det tjocka mörkret ? ?Min Gud, min Gud, hvarföre har du öfvergifvit mig??

För det första skola vi betrakta själfa verkligheten eller hvad han led ? Gud hade öfvergifvit honom. För det andra skola vi gifva akt på frågan: ?Hvarföre har du öfvergivit mig?? För det tredje skola vi betrakta svaret, eller hvad som var följden af hans lidande. Svaret inkom stilla i Herrens Jesu själ utan att ord behöfdes, ty hans ångest upphörde med det segrande ropet: ?Det är fullkomnadt!? Hans verk var fullbordadt och uthärdandet af att vara öfvergifven, var en stor del af det verk, han hade åtagit sig att utföra för vår skull.

1. Låt oss först genom den helige Andes hjälp betrakta själfa verkligheten; eller hvad vår frälsare led. Gud har öfvergifvit honom. Det är svårare att uthärda själens sorg än kroppslig smärta. Man kan fatta mod och utstå sjukdom och lidande, så länge sinnet är friskt och tappert; men när själen beröres och sinnet blir sjukt af ångest, så ökas smärtan förfärligt, och det finns ingen hjälp. Andlig sorg är det värsta sinneslidande. En person kan uthärda stor sinnesro rörande världsliga ting, om han blott har sin Gud att gå till. Han är bedröfvad men icke öfvergifven. Han kan säga såsom David i samtal med sig själf: ?Hvarför är du så bedröfvad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas uppå Gud, ty jag skall ännu tacka honom.? Men om Herren drar sig tillbaka, om hugsvalelsens ljus af hans närvaro fördunklas en stund, så inträder lidande i själen som kan liknas vid en försmak af helvete. Detta är den största tyngd, som kan trycka hjärtat. Detta gjorde att psalmisten utropade: ?Dölj ej ditt ansikte för mig; öfvegif icke din tjänare i vrede.? Vi kunna uthärda en blödande kropp och äfven ett såradt sinne; men en själ kan ej uthärda att känna sig öfvergifven af Gud. När han döljer nådastolen och breder moln däröfver, hvem kan väl uthärda ett sådant mörker?

Denna röst ur ?helvetets buk? antyder det största djupet i frälsarens lidande. Han var verkligen öfvergifven. Ehuru Herren kunde i visst hänseende säga: ?Fadern är med mig?, likväl var det högtidligt sant att Gud hade öfvergifvit honom. Det var ej å hans sida brist på tro, som ledde honom till att inbilla sig, hvad som var en verklighet. Vår tro sviktar, och då tänka vi att Gud har öfvergifvit oss; men Herrens tro svek honom ej ett ögonblick, ty han sade två gånger: ?Min Gud, min Gud.? O, hvilket dubbelt tag, som fanns i hans stadiga tro! Han tycks säga: ?Om du har öfvergifvit mig, så har jag ej öfvergifvit dig.? Tron segrade, och där fanns intet tecken till någon slapphet i hjärtat till den lefvande Guden. Men ehuru tron var stark, kände han att Gud dragit undan sin hugsvalande gemenskap och han ryste öfver denna förskräckliga förlust.

Det var ingen föreställning eller sinnesförvirring, förorsakad af kroppslidande, feberhetta, nedstämdhet eller dödens annalkande. Hans förstånd var klart till det sista. Han uthärdade under lidande, blodsförlust, hån, törst och enslighet; han uppgaf ingen klagan öfver korset, spikarne och hånet. Vi läsa ej i evangelierna om något mera än det naturliga ropet af svaghet: ?Jag törstar?. Han utstod alla kroppens lidande med tystnad; men då det gällde att vara öfvergifven af Gud, då utbrast hans stora hjärta: ?Lama sabaktani?? Hans enda klagan är angående hans Gud. Han sade ej: ?Hvarför har Petrus öfvergifvit mig? Hvarför har Judas förrådt mig?? Dessa förorsakade stor sorg, men denna är den svåraste. Detta hårda slag har träffat Hjärtats inre: ?Min Gud, min Gud, hvarför har du öfergifvit mig?? Det var ingen dyster inbillning; det var hans frånvaro, hvaröver han klagade.

Detta var ett ganska märkvärdigt öfergifvande. Det är ej Guds sätt att öfvergifva barn eller tjänare. Då hans heliga närma sig döden, känna de under stor svaghet och lidande honom nära. De kunna sjunga i följd af Guds närvaro: ?Om jag än vandrar i en mörk dal fruktar jag intet ondt, ty du är när mig?. Döende helgon hafva en tydlig förnimmelse af den lefvande Guden. Vår iakttagelse har lärt oss, att om Herren är vid andra tillfällen borta, så är han aldrig borta i dödsstunden eller i lidandets ugn. Vi läsa ej om de tre männen, att Herren var synligen med dem, innan de gingo i elden i Nebukadnesars ugn; men då och där mötte Herren dem. Ja älskade, Gud brukar pläga umgänge med sitt bedröfvade folk; men likväl öfvergaf han sin son i nödens stund. Huru vanligt är det icke att se Herren med sina trogna vittnen, då de kämpa intill blods! Läs martyrhistorien, det gör det samma om den handlar om forna eller nuvarande förföljelser, så skall du finna, att de äro upplysta med erfarenhet om Herrens näevaro hos sina vittnen. Har Herren någonsin försummat att bistå en martyr på bålet? Har han någonsin öfvergifvit en enda af de sina på afrättsplatsen? Församlingens vittnesbörd har alltid varit detta, att på samma gång Herren har tillåtit sin heliga att lida till kroppen, har han på gudomligt sätt styrkt deras anda, så att de hafva varit mer än segervinnare och hafva ansett sina lidanden såsom lätta. Elden har ej varit en ?bädd af rosor?, men den har varit en segervagn. Svärdet är skarpt och döden är bitter, men Kristi kärlek är ljuv, och att dö för honom, har varit en förvandling i härlighet. Gud brukar ej öfvergiva sina kämpar ej heller lämna sitt ringaste barn i pröfningens stund.

Hvad Herren beträffar så var detta öfvergifvande enastående. Hade hans fader någonsin förut öfvergifvit honom? Skall du, då du genomläser de fyra evangelierna, finna ett enda fall förut, där han klagar öfver, att fadern hade öfvergifvit honom? Nej, han sade: ?Jag vet att du alltid hör mig?. Han lefde i ständig beröring med Gud. Hans umgänge med fadern var alltid nära, dyrbart och lyckligt; men nu för första gången ropade han: ?Hvarför har du öfvergifvit mig?? Det var mycket märkvärdigt. Det var en gåta, som endast kan lösas genom den verkligheten, att han älskade oss och gaf sig själf för oss och i utförandet af detta sitt älskade uppsåt, kom han äfven i denna sorg att klaga öfver, att Gud hade öfvergifvit honom.

Denna öfvergifvenhet var mycket förskräcklig. Hvem kan fullt uttala hvad som ligger i att vara öfvergifven af Gud? Vi kunna endast gissa därtill af hvad vi hafva känt under en tillfällig hastig känsla däraf: Gud har aldrig helt öfvergifvit oss, ty han har tydligen sagt: ?Jag skall aldrig öfvergifva eller förgäta dig?; likväl ha vi stundom känt det som om han hade bortkastat oss. Vi hafva utropat: ?O, att jag visste hvar jag skulle finna honom!? Det klara skenet af hans kärlek har försvunnit. Sålunda kunna vi något bilda oss en liten föreställning om hvad frälsaren kände, då hans Gud hade öfvergifvit honom. Jesu sinne fäste sig vid ett mörkt föremål och intet tröstande ämne uppmuntrade honom. Det var den stund, då han stod inför Gud såsom den medvetne syndabäraren, enligt den gamla profetian: ?Han skall bära deras öfverträdelse?. Då besannades, att ?han var gjord till synd för oss?. Petrus säger: ?Han bar våra synder upp i sin lekamen på trä?. Synd, synd, synd var alltid öfver och omkring Kristus. Själf hade han ingen synd; men ?Herren kastade allas våra synder på honom?. Ingen styrka gafs honom ofvanifrån, Ingen hemlig olja och vin götos i hans sår; utan han framträdde i egen person såsom Guds lamm, som tar bort väldens synd; och därför måste han känna syndens tyngd och bortvändandet af det heliga ansiktet, som ej kan se därpå.

Hans fader gaf honom den där stunden intet öppet erkännande. Vid vissa andra tillfällen hade en röst hörts säga: ?Denne är min älskade son, i hvilken jag hafver ett godt behag?; men nu, då ett sådant vittnesbörd tycktes vara mest behöfligt, hördes ingen sådan röst. Han hängde som ett förbannadt föremål på korset, ty ?han var gjord till förbannelse för oss, såsom är skrifvet: ?Förbannad är hvar och en som hänger på trä??; och Herren Gud erkände honom ej inför människor. Om det hade behagat fadern, så kunde han ha sändt honom tolf legioner änglar, men ingen ängel kom efter det Kristus hade lämnat Getsemane. Hans föraktare kunde spotta honom i ansiktet, men ingen snabb seraf kom och hämnade deras hån. De kunde binda honom och hudflänga honom, men ingen af den himmelska hären trädde emellan och afvände slagen från hans skuldror. De kunde fastspika honom vid korset och lyfta upp honom och håna honom, men inga tjänande andar skyndade att bortdrfva packet och befria lifvets furste. Nej, han uppenbarades såsom ?slagen och pint af Gud?, öfverlämnad i grymma mäns händer, som plågade honom utan medlidande. Han kunde med skäl säga: ?Min Gud, min Gud, hvarför har du öfvergifvit mig??

Men detta var ej allt. Hans fader uttorkade nu den heliga ström af fridfullt umgänge och äsklig förening, som hade hittills flutit under hela hans jordelif. Han sade själf, såsom I minnens: ?I skolen skingras, hvar och en till sitt och lämna mig allena, men jag är icke allena, ty fadern är med mig?. Han var hans ständige tröstare, men all tröst från denna källa skulle undandragas honom. Den gudomlige anden bistod ej hans mänskliga ande. Intet meddelande af faderns kärlek utgöts i hans hjärta. Det lät sig ej göra, att domaren skulle le mot en som företrädde fången inför rätta. Herrens tro svek honom ej, såsom jag redan visat er, ty han sade: ?Min Gud, min Gud?; likväl gafs honom intet uppehållande stöd i hans hjärta och ingen tröst i hans sinne. En författare påstår, att Jesus icke smakade gudomlig vrede, utan endast led af förlusten af Guds umgänge. Hvari ligger skillnaden? Det är det samma, om Gud drager undan värmen eller åstadkommer kölden. Intet leende gafs honom, ej heller fick han känna, att han var nära Gud; och detta var för hans känsliga sinne sorg af djupaste slag. Ett visst helgon sade en gång, att han fick af Gud hvad som behöfdes, men ej det som var behagligt. Herren led brist till det yttersta. Han hade ej det ljus, som ger tillvaron lif och lifvet en förmån. I som veten i någon grad, hvad det är att förlora medvetandet af Guds kärlek, I kunnen något litet gissa hvad frälsarens sorg var, när han kände sig af Gud öfvergifven. ?Om grunden tages bort, hvad kan den rättfärdige göra?? För Herren var faderns kärlek grunden för allt; och då den var borta, var allt borta. Intet fanns kvar inom, utom eller ofvan, då hans egen Gud, Guden för hela hans tillit, vände sig ifrån honom; då Gud på allt sätt öfvergaf honom.

Att Gud öfvergav Jesus, var mycket mera en orsak till ångest för honom än det skulle vara för oss. O, säger någon, hur kan det vara? Jag svarar, emedan han var fullkomligt helig. Ett afbrott mellan en fullkomligt helig varelse och den trfaldt helige Guden måste vara i högsta grad ovanligt, abnormt, ofattligt och smärtsamt. Om någon person här, som ej har frid med Gud, endast kände sitt verkliga tillstånd, skulle han dåna af rädsla. Om du, som ej har din synd förlåten, visste hvar du är och hvad du denna stund är i Guds ögon, skulle du aldrig mera le, innan du vore förlikt med honom. Men ack, vi äro känslolösa, förhärdade genom syndens bedrägeri och därför inse vi ej vår verkliga ställning. Herrens fullkomliga helighet gjorde att han bäfvade för olyckan att vara öfvergifven af en trefadt helig Gud.

Vidare hade Herren lefvat i ständigt umgänge med Gud, och det var en ny sorg för honom att vara öfvergifven. Han hade aldrig förrän nu vetat hvad mörker var; sitt lif hade han tillbringat i Guds ljus. Tänk, älskade Guds barn, om du hade ständigt haft gemenskap med Gud, så skulle dina dagar vara som himmelens dagar på jorden; huru kallt skulle det icke då blifva för ditt hjärta att finna dig vara i ett mörker af öfvergifvet tillstånd. Om du kan tänka dig något sådant hända en fullkomlig människa, så kan du se, att det var en särskild pröfning för den älskade frälsaren. Kom ihåg att han hade åtnjutit sällskap med Gud mer rikligt, liksom mer ständigt, än någon af oss. Hans sällskap med fadern var af det högsta, djupaste och fullaste slag, och hvad måste då icke förlusten däraf ha varit? Vi förlora endast droppar, då vi förlora vår fröjdfulla erfarenhet af himmelskt umgänge, och likväl är förlusten dödande; men för Herren Jesus Kristus uttorkade själva hafvet ? jag menar hafvet af innerligt umgänge med den evige Guden.

Glöm icke, att för en sådan som han, måste det ha varit en förskräcklig olycka att vara utan Gud Han var i allt fullkomlig och på alla sätt i högsta mening hade han sällskap med Gud. En syndig människa har stort behof af Gud, men hon känner det ej och därför känner hon ej den hunger och törst efter Gud, som en fullkomlig person känner, om han beröfvas Gud. Själfva fullkomligheten i hennes natur gör det nödvändigt för en helig människa att hafva sällskap med Gud, annars blefve hon öfversiggifven. Föreställen eder en förirrad ängel, en seraf, som har förlorat sin Gud! Tänk dig honom fullkomlig i helighet, men likväl ha råkat i ett tillstånd, där han ej kan finna Gud! Jag kan ej afmåla honom för eder; kanske skulle en Milton ha gjort det. Han är syndfri och tillitsfull, men likväl har han en öfverväldigande känsla af att Gud är borta från honom. Han har irrat bort i en inbillad region bakom Gud. Jag tycker mig höra kerubens klagan: ?Min Gud, min Gud, hvar är du?? Hvilken sorg för en af morgonrodnadens söner! Men här ha vi en klagan från en varelse, långt mera i stånd till att hafva sällskap med gudomen. I förhållandet till som han är mer lämplig att mottaga den store faderns kärlek är förlusten däraf så mycket mer smärtsam. Såsom son är han mer i stånd till att pläga umgänge med Gud än en ängel någonsin kan vara, och då han var öfvergifven af Gud, var tomheten inom honom större och ångesten mer bitter.

Vår Herres hjärta och hela hans natur, moraliska så väl som andliga, var så ömtåligt förenad, så känslig och mjuk, att det var en tyngd, som han ej kunde bära, att vara öfvergifven af Gud. Jag ser honom i texten uthärda att vara öfvergifven, men likväl icke uthärda det. Jag vet ej något annat sätt att uttrycka min mening än genom en sådan paradox. Han kunde ej uthärda att vara utan Gud. Han hade underkastat sig att bli af Gud öfvergifven, såsom en representant för syndare måste vara, men hans rena och heliga natur finner, efter tre timmars tystnad, tillståndet vara outhärdligt för kärlek och renhet; och han utbrast: ?Hvarför har du öfvergivit mig?? Han klagade ej öfver lidandet, men han kunde ej uthärda det tillstånd, som förorsakade det. Han kände som han skulle uppgifvas, icke i följd af smärtan utan i följd af det andliga kvalet. Vi hafva här ett upprepande af det afskyvärda lidande, som han kände förut, då han ropade: ?Om det är möjligt så gånge denna kalk ifrån mig; dock icke som jag vill, utan som du vill.? ?Min Gud, min Gud, hvarför hsr du öfvergivit mig?? Detta uttrycker Kristi förvåning öfver den ställning han hade såsom ställföreträdare för syndare.

Jag har således sökt, mina vänner, så godt jag förmått, men jag känner det som ett litet barns joller, att tala om något, som vida öfvergår min förmåga. Jag lämnar den högtidliga verkligheten, att vår Herre Jesus var öfvergifven af Gud på korset.

2. Detta leder oss till att betrakta sjäfva frågan, eller hvarför han led. Gif noga akt på detta rop: ?Min Gud, min Gud, hvarför har du öfvergivit mig?? Det är ren ångest, oblandadt kval, som uttrycker sig på detta sätt, men det är kval från en helig själ; ty endast en människa af detta slag kan uttrycka sig på ett sådant sätt. Må vi hämta häraf en viktig lärdom. Detta utrop är taget ur bibeln. Visar icke detta oss Herrens kärlek till den boken, att när han kände sin djupaste sorg, så vände han sig till den heliga skrifr för att finna ett lämpligt uttryck härför? Uttrycket finnes i början af Davids tjuoandra psalm. O, må vi älska det af Gud inspirerade ordet, att vi icke blott sjunga efter dess nottecken, utan äfven gråta efter dess musik!

Märk vidare, att Herrens klagan ställdes till Gud. De gudeliga vända sig i sin ångest till den hand, som slår dem. Frälsarens utrop är icke emot utan till Gud. ?Min Gud, min Gud?; han gör ett dubbelt försök att komma honom nära. Detta är sant barnaskap. Barnet ropar i mörkret efter sin fader ? ?Min Gud, min Gud?. Både bibeln och bönen voro kära för Jesus under hans ångest.

Märk vidare att det är ett trosrop; ty ehuru han sade: ?Hvarför har du öfvergifvit mig?? så sade han likväl först två gånger ?Min Gud, min Gud?. Sjäfva taget i tillägnandet ligger i ordet ?min?, men den ödmjuka vördnaden ligger i ordet ?Gud?. Det är ?Gud, min Gud, du är alltid min Gud och jag är en arm varelse. Jag klandrar dig ej. Hvad du gör är rätt, ty du är min Gud. Du kan göra som du vill, och jag underkastar mig ditt envälde. Jag kysser den hand, som slår mig och utropar af allt mitt hjärta: ?Min Gud, min Gud??. Då du är ansatt af lidande, så tänk likväl på din bibel; då dina tankar irra, så låt dem närma sig nådastolen; och då ditt hjärta och ditt kött försmäkta, så lef likväl af tron och utropa: ?Min Gud, min Gud?.

Låt oss närma oss frågan. I första hand ser frågan ut för mig såsom kommen från en förvirrad, försvagad till sinnet, icke af bristande förstånd utan af för mycket tänkande och orolig däraf. ?Hvarför har du öfvergifvit mig?? Visste ej Jesus detta? Visste han inte, hvarför han var öfvergifven>? Han visste det mycket väl och likväl kände hans mandom, när den var krossad, slagen och upplöst som om han ej kunde fatta orsaken till en så stor bedröfvelse. Han måste varda öfvergifven, men kunde det finnas något skäl för en sådan plågsam sorg? Bägaren måste vara bitter, men hvarför skulle all denna vämjeliga blandning finnas däri? Jag bäfvar vid att kanske säger jag, hvad jag ej borde säga. Jag har sagt det, och tänker det är sanning ? smärtornas man var öfverväldigad af fasa. I den stunden trädde den ändliga Jesu Kristi själ i fasansfull beröring med Guds oändliga rättvisa. Den ende medlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus fick se Guds helighet väpnad mot människans synd, hvars natur han påtagit sig. Gud var för honom och med honom i viss mening, men hvad hans känsla för stunden angick, så var Gud mot honom och hade nödvändigtvis dragit sig ifrån honom. Det är ej att förvåna sig öfver, att Kristi heliga själ skulle bäfva vid att finna sig själf i pinsam beröring med Guds omätliga rättvisa. Äfven då afsikten var att tillfredställa denna rättvisa och förhärliga laggifvaren. Herren kunde nu säga: ?Alla dina böljor gå öfver mig?, och därför nyttjade han ett språk, som är allt för mycket hett af ångest för att kunna behandlas af en logisk kritiks kalla hand. Sorg har ringa anseende för grammatikens lagar. Äfven de heligaste, då de komma i stor ångest, ehuru de ej kunna säga annat än det som är sant och rent, nyttja ett eget språk, som det deltagande örat fullt kan fatta. Jag ser ej allt, som finns här, men hvad jag ser, kan jag ej för eder kläda i ord.

Jag tycker mig se i uttrycket undergifvenhet och beslut. Herren drog sig ej undan. Det ligger en rörelse framåt i frågan: de som öfvergifva ett förslag, frågar ej efter det mera. Han begärde ej att öfvergifvandet skulle upphöra för snart, han vill endast veta meningen därmed. Han drog sig ej därför utan snarare öfverlät sig på nytt åt Gud i de orden: ?Min Gud, min Gud?, och genom att ta en öfversikt öfver grunden och orsaken till den ångest, som han var fast besluten på att uthärda till sista bittra slutet. Han önskade ånyo känna bevekelsegrunden, som uppehållit honom och måste uppehålla honom till det sista. För mig tyckes ropet ljuda som en djup undergifvenhet och ett fast beslut i bön till Gud.

Tror du inte att vår Herres förvåning, då han var ?gjord till synd för oss? (2 Kor. 5: 21), ledde honom till att så ropa? Det var en förvånande erfarenhet för en så helig och ren varelse att bli gjord till syndaoffer. Synd lades på honom och han behandlades som hade han varit brottslig, ehuru han själf personligen aldrig hade syndat; och nu uppfylde förskräckelsen öfver uppror mot Gud hans heliga själ, det orättfärdiga i synden krossade hans hjärta och han studsade tillbaka därför och utropade: ?Min Gud, min Gud, hvarör har du öfvergifvit mig?? Hvarför måste jag uthärda den förskräckliga följden af handlingar, som jag så mycket afskyr?

Ser du inte här en antydan om hans eviga mål och om hans hemliga glädjekälla? Detta ?hvarför? är ljusstrimman i det mörka molnet, och Herren såg med längtan därefter. Han visste öfvergifvandet var nödvändigt, på det han skulle kunna frälsa syndare, och synen på denna frälsning uppmuntrade honom. Han var ej obehöfligt öfvergifven, icke heller utan ett viktigt mål. Målet var i och för sig själft så dyrbart för hans hjärta, att han biföll till ett öfvergående lidande, äfven om detta lidande var som själfva döden för honom. Han såg på detta ?hvarför?, och genom detta lilla fönster kommer himmelens ljus strålande ned i hans förmörkade lif.

?Min Gud, min Gud, hvarför har du öfvergifvit mig?? Säkert dröjde Herren vid detta ?hvarför?, på det vi äfven må vända våra ögon dit. Han vill vi skola se åt det hållet och orsaken till hans sorg. Han vill vi skola gifva akt på det nådefulla motivet för dess uthärdande. Tänk mycket på Herrens lidande, men förbise ej orsaken härtill. Om du ej alltid kan förstå, huru det ena eller andra smärtsamma verkade för det stor målet i hela hans lidande, så tro likväl, att det var en del af detta stora ?hvaför?. Gör till ditt lifs studium den bittra men välsignade frågan: ?Hvarför har du öfvergifvit mig?? På så sätt gör Herren en fråga, icke så mycket för sig själf som fast mera för oss; och icke så mycket af förtviflan i sitt eget hjärta, som fastmera för hopp och glädje, som honom förelåg, hvilka voro hugsvalelsens brunnar för honom i hans lidandes öken.

Besinna vidare att Herren Gud kunde aldrig i fullkomligaste mening ha öfvergifvit sin mest lydige son. Han var alltid med honom i det stora frälsningens mål. Till Herren Jesus personligen måtte Gud personligen hafva stått i omättlig kärlek. Och den enfödde var säkerligen aldrig mer älsklig inför fadern, än då han var lydig intill döden, ja intill korsets död. Men vi måste här betrakta Gud såsom all världens domare, och vi måste betrakta Herren Jesus i sitt ämbete såsom förbundets garanti och syndoffer. Allas domare kan ej le mot honom, som har blifvit de brottsliges ställföreträdare. Synd är afskyvärd inför Gud, och om i följd af dess borttagande hans egen son är utsedd att bära den, så är den såsom synd likväl förkastlig och han, som bär den, kan ej pläga saligt umgänge med Gud. Denna fruktan var af nöden för dess borttagande; men i själfva djupaste betydelse upphörde aldrig faderns kärlek till sin son eller kände någon förminskning. Tillbakahållen i sitt flöde måste den bli, men dess källa miskades ej. Därför undra ej öfver frågan: ?Hvarför har du öfvergifvit mig??

3. I hopp om Andens ledning, kommer jag nu till svaret, angående hvilket jag har blott lite tid att yttra mig. ?Min Gud, min Gud, hvarför har du öfvergifvet mig?? Hvad är följden af detta lidande? Hvad var orsaken härtill? Vår frälsare kunde besvara sin egen fråga. Om hans mandom var en stund förvånad, så kom han med sitt förstånd snart till full fattning, ty han sade: ?Det är fullkomnadt?; då, såsom jag redan sagt, hade han afseende på det verk, han hade i sin ensamma ångest utfört. Hvarför öfvergav då Gud sin son? Jag kan ej finna något annat svar än detta ? han stod i vårt ställe. Det fanns ingen orsak i Kristus, hvarför fadern skulle öfvergifva honom; han var fullkomlig och hans lif var utan fel. Gud handlar aldrig utan skäl, och då det fanns intet i Herren Jesu karaktär och person, hvarför hans fader skulle öfvergifva honom, så måste vi söka det på annat ställe. Jag vet ej hur andra besvara frågan. Jag kan endast besvara den på detta sätt.

Se, allt det kval, han led, var vårt,

Han våra smärtor bar;

Af eget agg hans rena själ

I ångest ej plågad var.

 

De tänkte himlen honom dömt

Och Gud förkastat har.

Men för vår synd han pints och blött,

För oss han straffet bar.?

 

Han bar syndernas synd, och han måste därför behandlas, som om han varit en syndare, ehuru han aldrig var det. Af eget val led han såsom hade han begått de öfverträdelser, som lades på honom. Våra synder, och det att han tog dem på sig, är svaret på frågan: ?Min Gud, hvarför har du öfvergifvit mig??

I detta se vi, att hans lydnad var fullkomlig. Han kom i världen att lyda fadern, och detta gjorde han till det yttersta. Lydnadens sinnelag kunde ej gå längre att känna sig vara öfvergifven af Gud och likväl hålla sig till honom i högtidlig hängifvenhet och förklarande inför den hånande folkhopen sin tillit till den bedröfvande Guden. Det är ädelt att ropa: ?Min Gud, mi Gud?, då man frågar: ?Hvarför har du öfergifvit mig?? Jag ser intet bättre än detta. Soldaten som stod på sin post vid Pompeji port, då brinnande lava öfversvämmade, var ej mer trogen på sin post än den som håller sig till en öfvergifvande Gud med lydaktig tillgifvenhet.

Vår Herres lidande på detta märkvärdiga sätt var passande och nödvändigt. Det skulle ej ha varit nog för Herren att endast ha lidit smärta till kroppen eller på annat sätt ha lidit till sinnet; han måste lida på detta särskilda sätt. Han måste känna sig öfvergifven af Gud, emedan detta är synden nödvändiga följd. För en människa att känna sig af Gud öfvergiven är det straff, som naturligt och oundvikligt följer på det att hon afbrutit sitt förhållande till Gud. Hvad är död? Hvad var den död, hvarmed Adam hotades? På den dag du däraf äter, skall du döden dö? Är död tillintetgörelse? Var Adam tillintetgjord den dagen? Ingalunda: han lefde många år därefter. Men den dag, han åt af den förbjudna frukten, dog han genom att bli skild från Gud. Själens skiljande från Gud är andlig död. Offret för synd måste gifvas i stället för skilsmässa och måste underkasta sig döden. Därigenom att det stora offret drabbades af öfvergivande och död skulle alla varelser i hela Guds universum få se, att Gud ej kan pläga umgänge med synd. Om äfven den helige, som stod rättfärdig för orättfärdiga, fann sig öfvergiven af honom, hvad skall då icke den verklige syndarens dom blifva! Synd är tydligen alltid något inflytande, som skiljer och aflägsnar Kristus själf såsom syndabärare från Gud.

Detta var nödvändigt för en annan orsak: det kunde ej ha lagts något lidande för synd, utan att det ställföreträdande offret skulle känna sig öfvergifven af Herren Gud. Så länge som ett Guds leende hvilar öfver människan, har ej lagen tillämpats på henne. Den store domarens gillande blick kan ej falla på en människa, som betraktas såsom stående i den skyldiges ställe. Kristus led icke allenast af synd, han led äfen för synd. Om Gud hade uppmuntrat och uppehållit honom, så hade han ej lidit för synd. Domaren tilldelar ej straff för synd, om han uppenbarligen uppmuntrar den brottslige. Där kunde ej ha blifvit något ställföreträdande offer af Kristus för mänsklig skuld, om han hade fortfarande i känslan åtnjutit fullt solsken af faderns närhet. Det var nödvändigt för att blifva ett offer i vårt ställe att han skulle utropa: ?Min Gud, min Gud, hvarför har du öfvergifvit mig??

Älskade, se hur underbart Herren Gud rättfärdigar lagen i Kristi person. Om han hade, för att förhärliga lagen, sagt: ?Dessa människoskaror hafva brutit min lag och därför skola de förgås?, så hade lagen på förskräckligt sätt hållits i anseende. Men i ställeet för detta sade han: ?Här är min enfödde son, ett med mig, han har tagit på sig själf dessa upproriske varelsers natur och han medgifver, att jag skall lägga på honom syndens tyngd och hemsöka i hans person öfverträdelserna, som borde ha straffats på alla dessa många människor; och jag vill att så skall ske.? Då Jesus böjde sitt hufvud under lagens straff, då han villigt underkastade sig att hans fader skulle vända bort sitt ansikte från honom, då förvånade sig myriader världar öfver laggifvarens fullkomliga helighet och stränga rättvisa. Det finns troligen oräkneliga världar i Guds gränslösa skapelse, och alla dessa skola se i Guds älskade sons död en försäkran på hans föresats, att han aldrig anser synd som en småsak. Om hans egen son föres inför honom, bärande andras synder på sig, så skall han dölja sitt ansikte för honom lika väl som för den verklige syndaren. Hos Gud framlyser omätlig kärlek öfver alla, men den förtager ej hans fullkomliga rättvisa mera än hans rättvisa omintetgör hans kärlek. Gud har alla fullkomligheter i fullkomlighet och i Kristus Jesus se vi dem återspeglade. Älskade, detta är något högst underbart. O, att jag ägde en tunga värd detsamma! Men hvem kunde någonsin nå höjden af detta stora ämne?

Men än en gång då vi fråga, Hvarför medgaf han att bli öfvergifven af fadern, så se vi det vara en verklighet, vår frälsningshöfding blef fullkomlig genom lidande. Hvarje del af vägen har Herren trampat med sina egna fötter. Antagen att han aldrig på detta sätt hade blifvit öfvergifven, då kunde en af hans lärjungar ha råkat i sådant lidande, och Herren Jesus kunde ej ha haft deltagande med honom däri. Han hade vändt sig till sin ledare och höfding och sagt till honom: ?Har du, min Herre, någonsin erfarit detta mörker?? Då skulle Herren Jesus ha svarat: ?Nej. Detta är ett djup där jag aldrig varit?. Hvilken brist skulle icke den pröfvade ha känt! Det skulle ha varit förskräckligt för tjänaren att uthärda ett lidande, som hans Herre ej kände till. Det skulle ha varit ett sår, för hvilket det ej fanns någon olja, ett lidande för hvilket det ej gafs någon balsam. Men så är det ej. ?Han har varit frestad i all ting, likasom vi, dock utan synd.? Och häröfver fröjda vi oss storligen, då vi äro nedtyngda. Under oss är den öfvergifne Herrens djupa erfarenhet.

Jag skall sluta då jag har sagt tre ting. Det första är, I och jag ären troende på Herren Jesus Kristus och som hvila på honom allena rörande vår frälsning, må vi hvila tungt, må vi lägga hela vår tyngd på Herren. Han vill bära hela tyngden af vår synd och vårt bekymmer. Hvad angår synden så hör jag ej dess svåra anklagelse längre, då jag hör Jesus säga: ?Hvarför har du öfvergifvit mig?? Jag vet att jag har förtjänt det djupaste helvete från Guds hämnande hand, men jag fruktar ej. Han skall aldrig öfvergifva mig, ty han öfvergaf sin son för min skull. Jag skall ej lida för min synd, ty Jesus har lidit allt i mitt ställe; ja, lidit till den grad att han ropade: ?Min Gud, min Gud, hvarför har du öfvergifvit mig?? Bakom denna ställföreträdelsens kopparmur är syndaren trygg. Detta klippfäste skyddar alla troende och de kunna hvila lugnt. Klippan brast för mig, jag gömmer mig i dess klyfta och intet ondt skall hända mig. I Hafven en full försoning, ett stort offer, en härlig lagens tillfredsställelse, hvarför I kunnen hvila i frid, alla I som förtrösten på Jesus.

Det andra är, att om vi någonsin i vårt lif skulle tänka, att Gud har öfvergifvit oss, så kunna vi lära af Jesu exempel, huru vi böra uppföra oss. Har Gud lämnat dig, så lägg ej bort din bibel; nej, öppna den, såsom din Herre gjorde, och sök upp en text, som kan passa dig. Om du finner att Gud har öfvergifvit dig eller tänker så, så upphör ej med att bedja, nej, bed såsom Herren gjorde och var ifrig än någonsin. Tror du att Gud har lämnat dig, så upphör ej att tro på honom, liksom Herren, ropa gång på gång: ?Min Gud, min Gud?. Om du har haft ett ankare förut, så kasta nu ut två och fatta tag med tron. Om du ej kan kalla Jehova ?fader?, såsom Kristus var van att göra, så kalla honom likväl din ?Gud?. Låt det personliga hos dig taga fatt och säga: ?Min Gud, min Gud?. Låt ingenting drifva dig ifrån att tro. Håll dig till Jesus, om du sjunker eller simmar. Hvad mig angår, så om jag förgås, så vill jag förgås vid korsets fot. Jag har kommit dithän, att om jag aldrig får skåda med glädje Guds ansikte, så vill jag likväl tro, att han skall vara trogen sin son och vidblifva förbundet, som beseglats med ed och blod. Den som tror på Jesus har evigt lif. Här håller jag mig som en snäcka till klippan. Det finns blott en port till himmelen, och äfven om jag ej får inträda dit, skall jag hålla mig fast vid dörrportarne. Hvad säger jag? Jag skall inträda dit, ty den porten har aldrig blifvit stängd för en själ, som mottagit Jesus; och han säger: ?Den som kommer till mig, honom kastar jag icke ut.?

Det sista af dessa tre ting är detta, må vi afsky synden, som förorsakade vår älskade Herre sådana kval. Huru afskyvärd är icke synden, som korsfäste Herren Jesus! Skrattar du åt den? Vill du gå och tillbringa en afton för att se en mimisk föreställning i synd. Njuter du af synden, som ett läckert ämne, och sedan kommer till Guds hus på Herrens dag och ämnar tillbedja honom? Tillbedja honom! Tillbedja honom med synd, gynnad i ditt hjärta! Tillbedja honom med synd, älskad och utöfvad i ditt lif! O, människa, om jag hade en dyrbar broder, som vore mördad, hvad skulle du tänka om mig, om jag värderade knifven, som blifvit röd af hans blod? ? om jag gjorde mig till vän med mördaren och dagligen umginges med den, som stötte dolken i min broders hjärta? Då skulle jag säkerligen vara meddelaktig i brottet. Synd mördade Kristus; vill du bli vän med den? Synd genomborrade gudamänniskan; kan du älska den? O, att det funnes en afgrund så djup som Kristi lidande, att jag med ens kunde kasta denna dolk af synd i dess djup, för att aldrig mer återkomma eller bli synlig! Du är förvisad från det hjärta, där Jesus regerar! Bort med dig, ty du har korsfäst min Herre, och drifvit honom att ropa: ?Hvarför har du öfvergifvit mig?? Älskade åhörare, om I blott känden er själfva och känden Kristi Kärlek, så skulle hvar och en af er aldrig mer hysa synd. Du skulle bli upprörd mot synden och utropa:

?Den kära afgud, som jag haft,

Som hittills fängslat mig,

Jag störtar nu ifrån sin tron

Och dyrkar endast dig.?

 

Må detta bli följden af denna betraktelse, och då skall jag vara nöjd. Herren välsigne er! Må Kristus, som led för er, och må i följd af hans mörker ljus uppgå för eder. Amen.

Guds Lag



Efter vad som påpekats i föregående del av denna artikel, finns föga behov av att ägna mycket utrymme åt att visa på det misstag de gör, som slår fast att den moraliska lagen endast blev given till och för nationen Israel. Ett tydligt bibelcitat är fullt tillräckligt för att avslöja en sådan villfarelse. I Romarbrevet 3:19 läser vi ?Nu veta vi, att allt vad lagen säger, det talar den till dem som hava lagen, för att var mun skall bliva tillstoppad och hela världen stå med skuld inför Gud?. Lägg märke till ?lagen talar ? , inte ?talade?: den talar fortfarande med gudomlig auktoritet, befaller och hotar. Den talar till ?dem som hava lagen?, och vilka dessa är, förklaras tydligt vara ?hela världen?. Ingenting kan vara mer enkelt eller mer avgörande, och inga av våra argument kan på något sätt förstärka dess kraft. Inte heller kan andras förnekande trubba av dess skarpa egg.

Vi fortsätter därför med att pröva enligt bibeln den tredje stora villfarelsen, vilken ?dispensationalisterna? har fört fram i denna fråga, nämligen att kristna inte är ?under lagen? på något sätt, så att den inte är en levnadsregel för dem, som bestämmer hur man ska leva. Beträffande detta råder nu den största förvirring i många läger, och eftersom det är en viktig delÅ av det verk som anförtrotts Guds tjänare, att fästa avseende vid bibelordet ?skaffen bort stötestenarna från mitt folks väg? (Jes 57:14), ska vi försöka att ta itu med denna punkt med stor omsorg och ganska utförligt. Utan tvekan kommer en del av våra läsare att beklaga detta och skulle föredra att vi skrev om andra saker. Vi ber alla dessa att vara vänliga att betänka behoven hos andra, som absolut behöver bli befriade från denna villfarelses fördärvliga följder.

?Så haven ock I, mina bröder, genom Kristi kropp blivit dödade från lagen...Men nu äro vi lösta från lagen? (Rom 7:4.6); ?Ty jag för min del har genom lagen dött bort från lagen? (Gal 2:19). Dessa versar framhålls ivrigt av dem som förklarar, att lagen inte har någon påverkan på den kristne, för att vara till stöd för denna tanke. Ändå måste det påpekas, att just dessa versar uttryckligen motsäger deras andra påstående, Çatt lagen aldrig blev given till någon utom nationen Israel. Hur kunde de kristna i Rom vara ?lösta från lagen? om de aldrig var under den ? och hur kunde de hedniska galaterna ha ?dött bort från lagen?, om de aldrig hade varit medvetna om den? Alltså verkar just de versar, som dessa som svävar i villfarelse är så måna om att citera, direkt mot deras egna uppfattningar. De är sannerligen ?lika den lames ben, som hänga kraftlösa ned? (Ordspr 26:7).

?Ty synden skall icke råda över eder, eftersom I icke stån under lagen, utan under nåden? (Rom 6:14). Ändå försäkras vi uttryckligen vara ?icke utan Guds lag, men i Kristi lag (1 Kor 9:21). Uppenbarligen behöver dessa två versar utläggas och tolkas på ett riktigt sätt, om inte Nya Testamentet ska motsäga sig självt. Och här kan vi urskilja det verkliga behovet av en smord lärare, eftersom den som arbetar hårt för sitt uppehälle hela dagen och bara ägnar ett par minuter på kvällen eller på söndagen åt att flyktigt läsa bibeln, knappast kan förväntas få den förmåga som behövs för att skåda in i mysterierna och lösa svårigheterna i Guds Ord. Nej, ett livslångt ihärdigt, tålmodigt studium i bön behövs, om man ska bli ?skicklig att vara tjänare åt ett nytt förbund? (2 Kor 3:6), och ett sådant studium är inte möjligt om man är i talarstolen eller på plattformen nästan varje dag i veckan.

För att förstå ovanstående versar behöver en fyra-faldig åtskillnad göras med avseende på den kristnes relation till lagen. För det första, som han var i förbundet representerad genom Adam, när han var under lagen som ett gärningarnas förbund, när livet utlovades till honom om hans rättsliga huvud lydde det. För det andra, som en fallen avkomling till Adam, en personlig överträdare av lagen, när han som icke omvänd var under dess förbannelse. För det tredje, som han var i förbundet representerad genom Kristus, som var ställd under lagen, fullbordade alla dess krav genom fullkomlig lydnad, och utstod dess straff i hans folks ställe. För det fjärde, som omvänd, när den helige Ande förenat honom med Kristus, så att Gud nu förklarar honom fri från lagens förbannelse och tillräknar honom hans Borgensmans fullkomliga lydnad och när han, genom att Anden verkat i honom en längtan och beslutsamhet att älska och tjäna Gud, gläder sig i lagen och brukar den som sin levnadsregel eller sätt att få ledning.

Den kristne är frigjord från lagen som den utverkande grunden för hans rättfärdighet och som grunden för hans fällande dom inför Gud, eftersom Kristus i hans ställe har framställt den fullkomliga lydnad som lagen krävde, och också utstått dess straff. Därför är han befriad från lagen som ett gärningarnas förbund, för att uppnå liv och härlighet genom detta, men inte från den lydnad som dess villkor medför. Den kristne har blivit friköpt från lagens förbannelse (Gal 3:13), men inte från dess krav. Den kristne har blivit befriad från lagens fördömande makt, men inte från dess bud - i annat fall skulle han ha frihet att leva i synd, vilket är det enda övriga möjliga alternativet. Den kristne har blivit befriad från lagens skräckvälde, men inte från lydnaden till den. Den kristne dog i förhållande till lagens straff, när hans Borgensman utstod det i hans ställe, men han är under Kristi lag som en levnadsregel eller rådgivare för att få ledning.

Man tycker att denna fråga skulle bil klarlagd en gång för alla genom en stilla genomläsning av 2 Mosebok 20. Tillåts en kristen, i någon grad mer än en icke kristen, att ha fler Gudar än en? Kan en kristen göra åt sig själv en avbild och falla ner och tillbe den? Kommer Herren att anse honom vara utan skuld om han missbrukar hans namn? Har han frihet att vara en skam för sina föräldrar, döda sin nästa, begå äktenskapsbrott, stjäla eller ha begärelse till något som tillhör en annan? Helt säkert godkänns just de saker som lagen kräver av varje uppriktig människas samvete. Vilket hjärtats tillstånd de måste vara i som hatar lagen! Vi vädjar ðallvarligt till varje kristen förälder som läser dessa sidor, att ihärdigt undervisa de tio budorden till hans eller hennes barn. Om du inte gör det, är du en fiende till Gud, en fiende till din avkomma, en fiende till staten. Vilken rätt har du att fördöma laglösheten, som är så utbredd över hela landet, om du underlåter att framhålla lagen i ditt hem?

Många hävdar, att eftersom Guds lag kräver fullkomlig lydnad i hjärtat och livet, och eftersom människan är fördärvad och inte kan lyda den, eller få liv genom den, att Kristus därför har infört en ny ordning med lättare villkor, en ordning som föreskriver villkor som är i den fallna människans makt att hålla, och genom vilka hon kan försäkra sig om evigt liv. Men lägg noga märke till vad en sådan teori innebär. Den ställer Sonen mot Fadern : den ställer Kristus i motsatsställning till den moraliske Härskaren av himmel och jord, Den framställer Återlösaren som att han sviker Faderns ära och intressen - vördnaden för hans lag och makt, och menar att Han ýutgjöt sitt dyrbara blod i syfte att förmå Härskaren över denna världen att släppa regeringstömmarna och bevilja en ogudaktig tillåtelse till orättfärdighet. Att mena detta skulle göra den helige Frälsaren till en syndens vän och Guds fiende. Från en sådan fruktansvärd hädelse må gudomlig nåd bevara både författare och läsare.

Så långt var Kristus från att åsidosätta lagen, eller ens försvaga dess höga krav, att han i sin första predikan (som framställs i Nya Testamentet) sa: ?I skolen icke mena, att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har icke kommit för att upphäva, utan för att fullborda. Ty sannerligen säger jag eder: Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås, förrän det allt har fullbordats? (Matt 5:17,18). I samma predikan fördömde han fariséerna för deras synd att försvaga lagen. De undervisade att, fastän lagen förbjöd vissa yttre och stora synder, så var det inte så med det första fördärvets uppväckande i hjärtat.ð De påstod att en människa inte får mörda, men att det inte var något ont i att bli arg utan orsak, i att tala förebrående och att hysa en hemlig missunnsamheti hjärtat (Matt 5:21,22).

Fariséerna undervisade att en människa inte får begå äktenskapsbrott, men att hon skulle ursäktas för hemliga lystna tankar (Matt 5:27,29). De påstod att en människa inte får göra sig skyldig till mened, men att obetydliga eder i vanligt samtal var helt tillåtna (v. 33-37). De hävdade att en människa inte skulle hata sina vänner, men menade att det var helt riktigt för henne att hata en fiende (v.43,44). Dessa och sådana liknande eftergifter inbillade sig fariséerna att lagen gjorde, och att sådana saker därför inte var syndiga. Men Herren Jesus fördömde deras doktriner som falska och avskyvärda, och insisterade på att lagens höga och heliga krav inte försvagades i minsta grad och inte heller kommer att bli det, utan att lagen i stället krävde av oss att vi skulle bli ?fullkomliga? som vår himmelska Fader (v 48). Han förk¼unnade: ?Ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i himmelriket? (5:20). Inte undra på att ?dispensationalisterna? så bittert hatar bergspredikan!

Men den som småaktigt protesterar, kommer att svara: ?Är det hederligt och rättvist av Gud att begära mer av sina skapelser än de möjligtvis kan göra?? När vi svarar, låt oss vederbörligen betänkavad det är som Gud begär av oss. I Matteus 22:37-40 finner vi att Jesus förkunnar: ?Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd. Detta är det yppersta och förnämsta budet. Därnäst kommer ett som är detta likt: Du skall älska din nästa såsom dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna?. Vi vänder oss då till den som protesterar och frågar: ?Är det fel att Härskaren över himmel och jord begär att människor ska älska honom av hela sina hjärtan? Är det för mycket att begära av dem? Är det mer än vad han förtjänar av oss?? En sådan skam! En sådan skam! Är inte sanningen i stället, att den som protesterar hatar Gud så mycket, att han inte skulle kunna förmå sig att älska honom, och därför säger: ?Han får inte kräva det, och om han gör det är han orättvis och mycket hård mot oss?. Vad är detta, om inte att den som protesterar säger: ?Vi vilja icke, att denne skall bliva konung över oss? (Luk 19:14).

Oavsett allt som har påpekats ovan, finns det många som högljutt vidhåller att Kristi död fullständigt upphäver Guds lag, och att den nu helt har upphört att vara en levnadsregel för den troende, medan ett stort och uttryckligt syfte med Kristi ankomst till världen var att återföra sitt folk till lydnad, att föra deras hjärtan och liv tillbaka till Gud: ?Han ville beskära oss att få tjäna honom utan fruktan, frälsta ur våra ovänners hand, ja, att göra tjänst inför honom i helighet och rättfärdighet i alla våra dagar? (Luk 1:74,75). Herren Jesus kom inte för att upphäva våra skyldigheter mot Gud, utan i stället för att befordra dem. Kristus dog för att återupprätta sitt folk till att rätta sig efter lagen: Titus 2:11,12. Men att befria någon människa från lagen, skulle vara att göra henne suverän, oberoende! Hur kan det finnas ett ?rike? (Kol 1:13) utan någon lag för att styra dess undersåtar?

Nej, tvärtemot att Kristi död skulle ha upphävt Guds lag, är det som psalmisten förkunnade: ?Dina vittnesbörd äro rättfärdiga evinnerligen ...Längesedan vet jag genom dina vittnesbörd, att du har stadgat dem för evig tid ...Summan av ditt ord är sanning, och alla din rättfärdighets rätter vara evinnerligen ? (Ps 119:144, 152, 160). Och åter ?Hans händers verk är trofasthet och rätt, oryggliga äro alla hans ordningar. De stå fasta för alltid och för evigt ? (Ps 111:7,8). Å, hur människor älskar sitt eget fördärv och hatar Gud och hans heliga lag, fastän de naturligtvis försöker att gömma detsamma under en religiös maskering som Kain och Judas gjorde. Inte dess mindre ?tronar Herren såsom konung evinnerligen ? (Ps 29:10), ja, och han kommer likväl att ta ut sin kronas rättigheter , upprätthålla sitt majestäts ära, förhärliga sitt stora namn och vidmakthålla sin förorättade lag, fastän det kommer att betyda den eviga fördömelsen av miljoner av hans skapelser: ?Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över sig , fören dem hit och huggen ned dem här inför mig? (Luk 19:27).

Från det sistnämnda bibelordet kan den sanna kristne inse vilken motvilja människor har mot rätta tankar om Gud och gudomliga ting, och p.g.a.det (och Joh 7:47, 1 Kor 2:14 os.v.) bli övertygade om den absoluta nödvändigheten av att en övernaturlig och oövervinnelig kraft är verksam i dem, om deras förutfattade meningar ska undanröjas och deras hjärtan förmås att verkligen älska sanningen. En helig Gud framstår inte som oändligt härlig för ett oheligt hjärta, och de icke pånyttfödda som inte ser orsaken till att älska Gud av hela sina hjärtan, ser inte det förnuftiga i och anledningen till lagen, inte heller ser de hur ?helig, rättfärdig och god? lagen är. Eftersom köttets sinne är fiendskap mot Gud , är det samtidigt fiendskap mot hans lag, vilken är ett återgivande av den gudomliga naturen (Rom 8:7). Alltså vill syndare varken tro att Gud eller hans lag är det som de verkligen är, och deras fördärvade böjelser gör dem blinda för det som bibeln så tydligt säger, och leder dem till att tänka ut en falsk bild av Gud och fullständigt felaktiga föreställningar om hans lag, för att de ska få en Gud och en lag som passar deras egna sinnelag.

Från Lukas 19:27 inser vi också vad som är kännetecknet på äkta pånyttfödelse och omvändelse: den är ett underverk av gudomlig nåd, som förvandlar en laglös rebell till en kärleksfull person som underordnar sig lagen. Med en ?laglös rebell? menar vi någon som är inställd på att behaga sig själv, få sin egen väg, följa sina egna planer och tillfredsställa sina egna begär. Med en ?kärleksfull person som underordnar sig lagen? menar vi någon som förmås att inse Guds anspråk på honom, och som erkänner dessa anspråk, någon som överlämnar sig till Gud för att ära, behaga och tjäna honom: inte av tvång, utan med glädje, inte av rädsla för helvetet, utan av tacksamhet och kärlek. Men en sådan förvandling av karaktär och levnadssätt åstadkoms endast genom den helige Andes övernaturliga kraft. Den gudomliga nådens stora seger är att vinna hjärtat för Gud, så att den som mottager denna ynnest uppriktigt förklarar: ?Ty efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag? (Rom 7:22).

Av det som vi just har gått igenom, kan vi tydligt inse hur värdelös vår fördävade tids religion är. De stackars vilseledda människorna i de flesta ?församlingarna? älskar innerligt de pastorer och ledare som utropar ?fred, fred? till dem, men hatar bittert alla som avslöjar deras ?fristad av lögner?. De Lstora massornas religion består i föga mer än en bestämd övertygelse om att deras synder är förlåtna och att deras själar för evigt är räddade. De anser det vara ett allvarligt misstag att tvivla på sin frälsning, och hela deras upplevelse utgörs av ?tro? och ?glädje?: tro på att deras synder är utplånade, glädje i deras säkra förväntningar på evig lycksalighet. Men man vill inte foga sig efter och underkasta sig Guds heliga lag , det finns inget sörjande inför honom p.g.a. kärlek till sig själva och att man söker sitt eget, ingen ödmjukhet och hjärtats förkrosselse. Låt oss be dem att ?rannsaka sig själva?, pröva sin grund, ta på sig Kristi ok och de kommer direkt att börja skrika vilt om ?lagiskhet, farlig undervisning?! Å, vilket hårt uppvaknande som väntar alla sådana de första fem minuterna efter döden!

A.W. Pink

Thomas A Kempis

Om Kristi Efterföljelse

utdrag

 

Vad hjälper det dig att tala höga ord om treenigheten, om du saknar ödmjukhet och därigenom misshagar den treenige Guden?

Ju mer och bättre du vet, desto tyngre blir av det din dom, om du inte fört ett heligt liv.

En ödmjuk självkännedom är en säkrare väg till Gud än en djupsinnig vetenskaplig forskning.

Vet, att när domedagen kommer, ska det inte frågas oss vad vi har läst, utan vad vi har gjort, inte hur väl vi har talat, utan hur samvetsgrant vi har levt.

Håll dig undan världslarmet så mycket du kan, ty befattningen med världsliga verk är mycket till hinder även om de utförs med rent syfte. Vi blir nämligen snart fläckade av fåfänglighetens smuts och fångas i dess band.

Det är gott för oss att vi ibland får pröva på några vedermödor och motgångar, ty ofta förmår dessa människan att gå in i sitt eget hjärta, så att hon blir medveten om att hon är en främling i denna värld och att hon inte må sätta sitt hopp till någonting världsligt. Det är gott att ibland få bli motsagd och att råka ut för elaka och oriktiga omdömen, även om man handlat rätt och syftet varit gott. Sådant befordrar ofta ödmjukheten och bevarar oss från fåfänglig ärelystnad.

Det finns ingen människa som är helt säker för frestelser så länge hon lever, ty frestelsen har sin utgångspunkt i vårt eget inre, och dess frö har funnits där alltsedan vårt liv tog sin början i syndig begärelse. När en frestelse eller prövning upphör, kommer en annan över oss, och alltid har vi något att lida, ty vårt från början lycksaliga tillstånd har vi förlorat.

Ugnen prövar stålet, och frestelsen prövar den rättfärdige. Vi vet ofta inte vad vi förmår, men frestelsen uppenbarar vad vi är.

Först kommer en enkel till synes oskyldig tanke till dig, sedan en stark föreställning, och sedan känslan av ett lockande behag och en syndig böjelse, och till sist ett samtycke till synden. Och så går den lede fienden in så småningom helt och hållet när man inte ställer sig till motvärn mot honom från första början. Och ju längre man varit slö till motstånd, desto svagare blir dagligen den inre motståndskraften och desto starkare fiendens makt över den frestade.

En del får utstå svårare frestelser i början av sitt nådastånd, andra åter i en långt framskriden period. Men några får pröva på vedermödan hela sitt liv. Åtskilliga frestas ganska lindrigt, allt efter den gudomliga försynens vishet och rättvisa, som rätt bedömer människornas ställning och förtjänster och med förutseende ordnar allt till sina utvaldas eviga väl.

Det är inte någon stor förtjänst om en människa är from och brinnande i anden när hon inte får känna på någon svårighet, men om hon tåligt uthärdar och står fast i svåra stunder av prövningar, då är det hopp om stor tillväxt i anden.

Allt som utförs av kärlek, hur obetydligt och ringaktat det än kan vara, blir fruktbärande. Ty Gud värderar mera av hur mycket kärlek man handlar än hur den gärning är som man utför.

Om du inte kan göra dig själv sådan som du vill, hur kan du då göra anspråk på att få en annan just sådan du tycker att han borde vara? Vi vill gärna ha andra fullkomliga och rätta, dock inte våra egna fel. Vi vill andra strängt tillrättavisa, men själva vill vi inte bli tillrättavisade.

Graden av vars och ens dygd visar sig bäst när motigheter inträffar. Det är inte motigheterna som gör människan svag, men de visar hurudan människan är.

Någon har sagt: "Varje gång jag varit i människornas sällskap har jag återvänt därifrån som en ovärdigare människa." Detta erfar vi ganska ofta när vi länge samtalat med varandra. Det är lättare att helt tiga än att inte begå någon överträdelse i ord. Den som alltså riktar sin strävan på att komma fram till ett inre andligt liv, han bör med Jesus dra sig bort från folkvimlet.

En glad utgång föder ofta en sorglig ingång, och en munter kväll gör en dyster morgon. Så börjar all köttslig fröjd med ljuvlighet, men till sist stinger den och sprutar gift.

Om du vill göra något framsteg i ditt andliga liv så måste du bevara din gudsfruktan, och du får inte vara för fri utan du måste hålla alla dina sinnen i tukt och inte hänge dig åt narraktig uppsluppenhet. Bemöda dig om hjärtats förkrosselse och du skall vinna den verkliga fromheten. Syndasorgen öppnar vägen till många goda egenskaper, vilket lättsinnet brukar snabbt fördärva. Det är underligt att en människa någonsin kan känna sig riktigt glad i detta livet när hon betraktar och tänker på sitt främlingskap här på jorden och de många faror för vilka hennes själ är utsatt. På grund av vårt hjärtas tanklöshet och en försumlig uppmärksamhet på våra fel känner vi inte vår själs lidanden utan ler ofta i vår fåfänglighet då vi med rätta borde gråta.

Det är i verkligheten ett elände att leva på jorden. Ju mer riktad på de andliga tingen en människa vill vara desto bittrare blir för henne det nuvarande förgängliga livet, ty hon känner så mycket bättre och ser klarare den syndafördärvande människonaturens skröpligheter. Ty att äta, dricka, växla mellan vaka och sömn, vila och arbete och vara underkastad naturens övriga tvångslagar är i själva verket ett mycket beklagansvärt tillstånd och ett syndastraff i den fromma människans ögon, som gärna ville vara löst och frigjord från allt vad synden medför. Ty den invärtes människan besväras i sin utveckling mycket högt av kroppens tvingande krav i denna värld .. Men ve dem som inte lär känna sitt elände, och ännu mer ve över dem som älska detta eländiga och av förstörelsens makter beroende liv!

Du borde i allt ditt handlande och tänkande förhålla dig så, som om du skulle komma att dö idag .. Ack, ett långt liv förbättrar oss icke alltid, men ofta ökar det vår syndaskuld mera. O, att vi en enda dag hade vandrat rättfärdigt i denna värld! .. Om det är fruktansvärt att dö så är det kanske ännu farligare att leva ett längre liv. Lycklig är den som alltid har sin dödsstund för ögonen och dagligen bereder sig på att dö! .. Hur lycklig och klok är inte den som redan nu strävar att vara sådan i livet som han önskar att befinnas vara i döden!

När människan kommer dithän att hon inte söker vederkvickelse av någonting i den skapade världen, då först börjar Gud att helt vara hennes lust, då blir hon också väl till freds med allt som under händelsernas skickelse drabbar henne. Då blir hon inte överdrivet glad över en hög ställning eller bedrövad över en ringa lott, utan lämnar sig helt och förtröstansfullt åt Gud.

Du bör inte sätta mycken lit till en bräcklig och dödlig människa, även om hon skulle vara dig nyttig och kär, ej heller må du ta särskilt illa vid dig om en människa i ord och handling gör dig motstånd. De som idag är med dig, de kan i morgon vara emot dig, och tvärtom, de är ombytliga likt vinden.

Att mycket misshagar dig och ofta oroar dig, det beror på det att du ännu inte är helt bortdöd från ditt världsliga jag och inte frigjord från allt vad jorden tillhör. Ingenting fläckar och snärjer människohjärtat så mycket som den orena kärleken till de skapade tingen.

Ofta är det för vår förkovran i ödmjukhet mycket nyttigt att andra får kännedom om och anmärker på våra brister. När människan ödmjukar sig för sina bristers skull då blidkar hon gärna sina medmänniskor och försonas gärna med dem som vredgas på henne.

Du må inte mena att du har gjort något framsteg i anden om du inte känner dig vara ringare än alla andra.

En människa behärskad av häftiga affekter vänder även det goda till ondo och tror gärna ont om allting. En god fridstiftare tyder allt till det bästa.

Se hur fjärran du ännu är från den sanna kärleken och ödmjukheten vilken inte kan vredgas på någon annan än sig själv. Det är ingen stor konst att umgås med goda och saktmodiga människor, ty ett sådant umgänge behagar alla, som naturligt är, och var och en vill gärna ha frid och tycker mest om dem som tänka lika med honom själv. Men förmågan att leva i fridsamhet med hårda och vrångsinta eller obehärskade människor, eller sådana som står oss emot, det är en stor nåd, och att göra så, det är ett högst berömligt beteende.

När en människa börjar bli ljum i sin kristendom, då skyr hon en ringa möda och vill gärna få världslig tröst och lättnad.

Att ha hela världen till fiende är att föredra framför det att förtörna Jesus.

Var alltså tacksam för det minsta, och du skall bli värdig att mottaga vad större är .. I betraktande av den store givarens värdighet skall ingen gåva synas dig ringa eller alltför simpel. Ty det som skänkes av Gud den allrahögste är inte något ringa. Även om han ger straff och tuktoris bör det mottagas med tacksamhet, ty det är alltid för vårt andliga väl som han gör allt vad han låter vederfaras oss.

Jesus har nog många som gärna vill dela hans himmelrike, men få som vill bära hans kors. Många har han som åstunda vederkvickelse, men få som åstunda del i hans lidande och vedermöda. Flera finner han som vill dela hans rika bord, men få som vill dela hans fasta. Alla vill gärna fröjdas med honom, få vill något lida för hans skull. Många följa Jesus så långt som till brödsbrytandet, men få ända till tömmandet av hans lidandeskalk. Många älska Jesus så länge de inte kommer i beröring med några motigheter .. Men de som älska Jesus för Jesu egen skull och inte för någon sin egen behaglighets skull, de prisa honom i all vedermöda och i sitt hjärtas trångmål lika väl som i den högsta vederkvickelsens stund.

Gud vill att du skall lära dig att lida vedermöda utan vederkvickelse, och att du helt underkastar dig honom och blir ödmjukare av vedermödan. Ingen förnimmer så i sitt hjärta Kristi lidande som den vilket det förunnats att få lida som han.

Du far vilse, du far vilse, om du söker något annat än att lida vedermödor, ty hela detta dödliga liv är fullt av elände och fulltecknat med kors överallt runt omkring. Och ju högre framsteg någon gör i anden, desto tyngre blir ofta de kors han finner på sin väg. Ty den pina hans främlingskap på denna jord bereder honom växer genom kärleken .. Och ju mer köttet späkes genom lidandet, desto mer stärkes anden genom den nåd som kommer honom till del invärtes.

Det är inte överensstämmande med människans natur att bära korset, älska korset, späka kroppen och underkasta den träldom, att fly ära, att gärna lida smälek, att ringakta sig själv och önska att bli ringaktad, att finna sig i alla motigheter och förluster och att inte eftersträva någon slags framgång i denna världen. Om du endast litar på dig själv, så förmår du inte att leva så. Men om du förtröstar på Herren, skall du få kraft från höjden, och världen och köttet skall underkastas ditt herravälde.

Det finns inte något medel att undkomma det ondas hemsökelse och smärta, annat än att du ger dig till tåls. Du måste med villigt sinne dricka Herrens kalk om du åstundar att vara hans vän och ha del med honom.

När du kommit så långt, att lidandets vedermöda är dig behaglig och bereder dig glädje för Kristi skull, då har du rätt att mena att det står väl till med dig, ty då har du uppnått paradiset på jorden. Så länge lidandet känns dig som en tung börda, som du gärna vill undfly, så länge skall du alltid lida nöd och överallt skall du jagas av anfäktelsen och förgäves försöka fly ifrån den. Om du fogar dig i vad som är dig oundvikligen förelagt, nämligen att lida och att dö, så blir det snart bättre och du skall finna frid.

Du må vara viss om, att ditt liv här måste vara ett döende liv. Och ju mer en människa dör från sig själv, desto mer börjar hon leva för Gud.

Om du fick välja, så borde du hellre önska dig att få lida fruktansvärda ting för Kristi skull än att vederkvickas med rikliga vederkvickelser, ty du blev då mera Kristuslik och mera utformad efter alla de heligas föredöme. Ty vår förtjänst och vårt andliga tillstånds förkovran består inte i många ljuvliga och vederkvickande känslor, utan fastmer i uthärdandet av stora svårigheter och hemsökelser.

Saliga är de öron som kan uppfånga den gudomliga viskningens ingivelse och som ingen uppmärksamhet ägnar åt något av denna världens sorl.

För en ringa lön och förmån löper man lång väg, för det eviga livet lyfter många knappt sin fot från marken.

Herren: "Jag skall lära dig, säger Sanningen, vad som är rätt och behagligt inför mig. Tänk på dina synder med stort misshag och med sorg, och tyck dig aldrig vara något för dina goda gärningars skull. I verkligheten är du en syndare, bunden och invecklad i många begärelsers band. Av dig själv strävar du efter det som är intet, du faller snart, du besegras snart, du bringas snart ur din självbehärskning, du blir snart helt hållningslös. Du har inte något att berömma dig av, men väl mycket som måste ge dig anledning att hålla dig för ringa. Ty du är mycket svagare än du själv kan förstå. Låt därför inget av allt vad du förehar synas dig vara något betydande. Låt ingenting synas dig stort, ingenting värdefullt och beundransvärt, ingenting värt anseende, ingenting högt, ingenting verkligt prisvärt och eftersträvansvärt, annat än det som evigt är. Låt den eviga sanningen vara dig över allt annat kär, och känn alltid misshag med din egen stora uselhet. Ingenting bör du så frukta, så klandra och undfly som dina egna fel och synder, vilket bör mer misshaga dig än vilka egendomsförluster som helst.

En del människor vandrar inte uppriktigt inför mitt ansikte, utan ledda av en viss förvetenhet och högfärd vill de veta mina hemligheter och förstå Guds djuphet under det att de inte bryr sig om sitt eget tillstånd och sin frälsning. Dessa människor faller ofta i stora frestelser och synder för sitt övermods och sin förvetenhets skull, i det att jag står emot dem. Ha fruktan för Guds domar, bäva för den Allsmäktiges vrede! Låt bli att vilja utrannsaka den Högstes verk, utan utrannsaka istället din egen orättfärdighet. Tänk efter i hur många ting du har felat och hur många goda gärningar du har försummat.

Somliga människor bär sin fromhet endast i böcker, somliga i bilder, somliga åter i yttre tecken och åthävor. Somliga ära mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.

Det finns andra som, upplysta till förståndet och renade till känslan, städse med iver sträva till det som evigt varar och är utan håg för vad jorden tillhör och känner smärta över att vara underkastade naturens tvång, och dessa, de förnimma vad Sanningens Ande talar inom dem. Ty han lär dem att förakta det jordiska och älska det himmelska, att låta världen fara, och varje dag och natt fyllas av åstundan efter himlen."

- - - - - - -

Herren: En förståndig älskare ser inte så mycket till vad den älskande ger som till själva kärleken hos givaren. Han ser mer till sinnelaget än till det jordiska värdet, och på alla gåvor sätter han mindre värde än på den älskades person. Den vars kärlek är ädel finner inte sin ro och glädje i gåvan utan i mig själv, som står högt över varje gåva.

Herren: Det är inte att uppfatta som en falsk förespegling, om du någon gång plötsligt faller i hänryckning och strax efteråt återkommer till din själs vanliga oförmåga och dårskap. Ty detta drabbar dig mot din vilja och du är därmed mer lidande än verkande, och så länge det misshagar dig och du motarbetar det är det en förtjänst och inte en förlust av nådaståndet.

Det andliga livets tillväxt består inte blott däri att du får åtnjuta vederkvickelsens nåd, utan även därvid att du ödmjukt, självförnekande och tålmodigt uthärdar avsaknaden därav.

Om jag lämnas åt mig själv, se, då är jag intet och alltigenom svaghet. Men om du ögonblicket därefter åter låter din blick falla på mig, så blir jag genast stark och jag uppfylls av ny glädje. Och det är underbart att jag så plötsligt lyfts mot höjden och så nådefullt omfattas av dina armar, jag som av mitt eget väsens tyngd alltid drages allt djupare neråt.

Se, som en rök skall de försvinna, de rika i denna världen, och av deras förgångna fröjder skall ingen hågkomst finnas. Men även medan de ännu finns i livet finner de ingen ro i dessa fröjder som är förenade med bitterhet och leda och fruktan. Ty av det, varur de hämtar sin njutning, får de också ofta sin smärtas pina.

Det finns ingen besvärligare och värre fiende till din själ än du själv, om du inte står i full harmoni med anden.

Herren: Vad för stort är det, om du, som är ett stoft och ett intet, för Guds skull underordnar dig en människa, när jag, den allsmäktige och allra högste, som har skapat allting av intet, för din skull ödmjukt har underkastat mig människor?

Herren: Låt din vrede flamma upp mot dig själv och låt inte någon uppblåst högfärd leva hos dig, utan visa dig så underdånig och obetydlig att alla kan gå fram över dig och förtrampa dig så som de trampar på gatornas lera. Vad har du, fåfängliga människa, att klaga på? Vad kan du, nedsmutsade syndare, invända mot dina anklagare, du som så ofta har förtörnat Gud och mångfaldiga gånger förtjänat helvetet? Men mitt öga har skonat dig eftersom din själ var dyrbar inför mina ögon, så att du måtte lära känna min kärlek och alltid vara tacksam för mina välgärningar, och på det att du stadigt skall hänge dig åt en sann lydnad och ödmjukhet och med tålamod bära världens förakt mot dig.

Herren: Inte varje åstundan, även om den kan synas riktig och god i människans ögon, är av den helige Ande. Det är svårt att med rätt visshet bedöma om det är den gode Anden eller en främmande ande som påverkar dig till att åstunda det eller det, eller om du påverkas endast av din egen ande. Många har bedragits, vilka till en början syntes ledda av den gode Anden. Alltid måste du därför under gudsfruktan och i hjärtats ödmjukhet önska och bedja om det som synes din själ önskvärt, och framför allt måste du, under bortseende från den egna tanken, överlåta allt åt mig och säga: Herre, du vet vad som är bäst för mig. Må det eller det ske, så som du vill! Ge mig vad du vill och hur mycket du vill och när du vill. Gör med mig efter din allvetenhet och ditt goda behag och så som det bäst länder till din ära. Ställ mig på den plats, där du vill ha mig, och förfar med mig fritt i allting. Jag är i din hand, vänd mig runt och fram och åter. Se, jag är din slav, beredd till allt eftersom jag inte vill leva för mig utan för dig.

Lär mig att dö bort från allt som denna världen tillhör och att för din skull älska att vara föraktad och okänd i denna världen.

Vadhelst jag kan åstunda eller uttänka till min tröst, så väntar jag det inte här på denna jord, utan mitt hopp står till det tillkommande livet.

Det timliga må brukas, men det eviga skall vara föremålet för ditt hjärtas längtan. Du kan inte mättas av något som helst timligt gott, ty för sådant slags njutning är ditt väsen inte skapat. Även om du ägde allt skapat gott så skulle du ändå inte kunna vara lycksalig, ty i Gud som har skapat allt består all salighet och lycka.

Vad du än gör med mig, så kan det inte vara något annat än gott. Om du vill att jag skall vara i mörker, välsignad vare du, och om du vill att jag skall omges av ljus, välsignad vare du ånyo! Om du värdigas vederkvicka mig, välsignad vare du, och om du vill utsätta mig för prövande hemsökelser, vare du också då lika välsignad! .. Jag vill ur din hand ta emot det goda och det onda, det ljuva och det bittra, glädjen och sorgen, och för allt som faller på min lott bära fram till dig tacksägelser. Bevara mig från all synd och jag skall inte frukta döden och helvetet. Blott du inte förkastar mig för evigt och inte utplånar mitt namn ur livets bok så skall ingen hemsökelse som övergår mig göra någon skada.

Den är inte verkligt tålmodig som inte vill utstå lidande annat än till det mått han själv finner för gott och blott från en sådan som han själv behagar godkänna. Den däremot som är i verklig mening tålmodig, han frågar inte efter av vilken människa han utsättes för prövningarna .. Nej, likgiltig från vilken skapad varelse det kommer, likgiltigt för hur mycket och hur ofta någon vedervärdighet drabbar honom, allt tar han tacksamt ur Guds hand och betraktar det som en stor vinning. Ty intet lidande, hur ringa det än är, om det dock har burits för Guds skull, kan övergå oss utan att det inför Gud räknas oss som förtjänst .. Det går inte utan möda och svårighet att sträva sig fram till ro, och utan strid når ingen fram till någon seger.

Ofta är det en ringa sak som gör mig nedslagen och bedrövad. Jag går in för att handla modigt, men när en liten frestelse kommer hamnar jag i ångest. Mycket obetydlig är ibland den omständighet som kan framkalla en svår frestelse. Och medan jag känner mig vara något litet i trygghet, finner jag mig inte sällan, utan att jag märker det på förhand, nästan helt slagen till marken av en svag fläkt.

Stärk mig med himmelsk tapperhet så att inte den gamla människan, det usla och av andens välde ännu ej helt kuvade köttet må få övermakten. Mot detta måste man kämpa så länge man andas i detta liv av uselhet och elände. Ack, hur är inte detta liv, där hårda hemsökelser och allsköns elände aldrig fattas, där allt är fullt av fienders försåt och snaror! Ty om en hemsökelse eller frestelse viker, kommer en annan, men även medan den förra ännu varar kommer flera andra över oss, och det oförmodat.

Tjänaren: Framför allt annat och i allt skall du söka din vila i Gud, o min själ, aldrig annat än i Herren, ty han är de heligas eviga ro.

Ge mig, ljuvligaste och av den högsta kärlek uppfyllde Jesus, att jag må få vila hos dig, högt över all hälsa och skönhet, över all härlighet och heder, över all makt och värdighet, över allt vetande och skarpsinne, över all rikedom och konst, över all glädje och fröjd, över allt rykte och pris, över all ljuvlighet och vederkvickelse, över varje hopp och varje löfte, över varje förtjänst och varje åstundan, över alla gåvor och skänker som du kan ge och låta flöda in i min själ, över all glädje och jublande fröjd som min själ förmår ta emot och känna, och till sist över änglar och ärkeänglar, och över all den himmelska härskaran, över allt som är, vare sig synligt eller osynligt, och över allt som inte är du, min Gud. Ty du, Herre, min Gud, är ypperst över allt som är, du allena är den högste, du allena är den Allsmäktige, du allena är den som allt förmår, du allena är den som besitter all ljuvlighet och all vederkvickelses rikedom. Du allena är den skönaste och den i vilken den högsta kärleks rikedom bor, du allena är den ädlaste och övergår all annan härlighet, i dig är allt gott i förening och fullkomlighet, så som det har varit för evigt och för evigt skall vara. Och därför är vadhelst du skänker mig utom dig själv mig inte nog, det är otillräckligt, ja, till och med vad du uppenbarar eller utlovar av ditt eget väsen, så länge jag inte fått skåda eller till fullo ta emot dig själv. Ty mitt hjärta kan inte komma till någon sannskyldig ro eller fullkomlig tillfredsställelse förrän det får vila i dig och får höja sig ovan allt vad gåvor och allt vad skapelse heter.

DEL 2

O, du min allra käraste brudgum, Jesus Kristus, du renaste älskare, du hela skapelsens Herre, vem kan ge mig de vingar som kunde verkligen frigöra mig, så att jag kunde flyga dig till mötes och få vila hos dig? O, när skall det till fullo förunnas mig att frigjord få skåda hur ljuvlig du är, Herre, min Gud?

Men nu suckar jag ofta och måste med smärta bära mitt elände. Ty mycket ont möter i denna jämmerdal, vilket så ofta förvirrar, bedrövar och förmörkar min tillvaro, så ofta är mig till hinder och förströddhet och till förförelse och insnärjande, för att hindra ett fritt tillträde till dig och hindra mig från att omfattas av din ljuvliga omfamning som alltid står de saliga andarna till buds. Låt dig bevekas av min suckan och av den övergivenhet som på mångfaldigt sätt är min jordiska lott!

O, Jesus, den eviga härlighetens avglans, du som är själens tröst när hon är stadd på sin pilgrimsfärd, inför dig förstummas min mun, och endast tystnaden talar till dig. Hur länge fördröjer min Herre sin ankomst? Må han komma till mig, sin fattige usling, och göra mig glad. Må han sträcka ut sin hand och rycka den olycklige ur allt hans trångmål!

Kom, kom, ty utan dig blir ingen dag eller stund glad. Min glädje är i dig, utan dig är mitt bord tomt. Olycklig är jag och liksom inspärrad i ett fängelse och belagd med tunga bojor till dess du vederkvicker mig med din närvarelses ljus och åter öppnar frihetens port och låter ditt kärleksfulla ansikte visa sig för mig. Må andra i stället för dig söka något annat, vadhelst de har lust till, mig behagar däremot varken nu eller någonsin något annat än du, min Gud, mitt hopp, mitt eviga väl. Jag skall inte tystna och inte upphöra att bedja till dess din nåd vänder åter och du talar till min invärtes människa.

Herren: Se, jag är här. Se, jag kommer till dig eftersom du har åkallat mig. Dina tårar och din själs åstundan, din ödmjukhet och ditt hjärtas förkrosselse har bevekt mig och fört mig till dig.

Tjänaren: Herre, jag har åkallat dig och jag har åstundat att få njuta din närvaro, beredd att försaka allt för din skull. Ty du har först uppväckt mig ur sömnen till att söka dig. Välsignad vare du därför, Herre, som har bevisat din tjänare denna godhet, efter din stora barmhärtighets rikedom!

Vad har din tjänare mer att säga inför dig annat än att han vill innerligt ödmjuka sig inför dig, alltid ihågkommande sin egen orättfärdighet och uselhet? Det finns inte din like bland alla himlens och jordens under. Dina verk är alltigenom goda, dina domar är rättvisa och genom din försyn regeras hela världen. Pris och ära vare därför buren till dig, o du Faderns Vishet! Dig skall min mun, och även min själ, tillsammans med allt skapat, lovprisa och välsigna.

- - - - - - -

Mat och dryck och övriga förnödenheter, som hör till det kroppsliga livets uppehållande, känns som tyngande bördor för den brinnande anden. Lär mig att av sådana vederkvickelser göra blott ett måttligt bruk och låt mig inte fångas av något starkt begär därefter. Att avsäga sig sådant går visserligen inte an, eftersom naturen kräver sitt uppehälle, men att begära överflöd och sådant vari man särskilt finner njutning, det förbjuder den heliga lagen, ty annars skulle köttet bli en övermodig tyrann över anden.

Om du söker det eller det, om du vill vara här eller där för att mest tillgodose din bekvämlighet och ditt eget behag, så kommer du aldrig att vara i ro eller fri från bekymmer. I varje sak skall någon brist upptäckas, och på varje plats kommer det att finnas någon som gör det motigt för dig. Någon nytta gör dig alltså inte det erhållna föremålet, vad det vara må, till och med om det ges dig i mångdubbelt mått i denna de yttre tingens värld, men fastmer gagnar det dig om det försmås och försakas och grundligt uppryckes med rötterna ur din själ. Detta bör du tillämpa inte bara i avseende på uppskattningen av pengar och rikedom utan även när det gäller strävan efter yttre hedersposter och begäret efter fåfänglig berömmelse, ty allt detta förgås med denna världen.

Herren: Jag känner de fördolda tankarna, jag vet att det är till mycket gagn för din själs bästa att du ibland lämnas utan nådesförnimmelse, på det att du inte tilläventyrs må förhäva dig över din goda framgång i fromheten och gripas av självbehag över en dygd som du inte äger. Vad jag har givit, det kan jag ta bort och ge åter när det mig behagar. När jag giver det är det min gåva. När jag tar det tillbaka har jag inte berövat dig något som är din egendom .. Om jag låter dig få erfara någon svårighet eller motgång av vad slag det vara må, då skall du inte harmas eller låta modet falla. Jag kan med hast hjälpa dig upp och vända varje börda i glädje. Och under alla förhållanden är jag rättvis och värd att vara högt prisad när jag så handlar med dig. Om du har rätt förstånd och ser saken sådan den verkligen är, så får du aldrig för motgångars skull så modlöst bedrövas, utan du bör fastmer fröjdas och bära fram tacksägelser. Tvärtom bör du betrakta det som en enastående glädje och fröjd att jag inte skonar dig utan låter dig drabbas av lidande. "Så som min Fader har älskat mig, så har också jag älskat er", sade jag till mina älskade lärjungar, dessa som jag utsände, inte till några timliga fröjder utan till väldiga strider, inte till äreställen utan till tunga mödor, inte till vila utan till att bära mycken frukt i tålamod.

Vad är friare än den som hyser begär efter intet på jorden? Det är alltså nödvändigt att höja sig över hela den skapade världen och fullkomligt överge sig själv och i andens hänryckning stå stilla och se att du, som är alltings Skapare, inte har någon likhet med de skapade tingen. Och om man inte frigör sig från alla skapade ting kan man inte i frihet rikta sin strävan på det gudomliga. Att det finns så få som benådats med förmågan att skåda det gudomliga, det är därför att de som vet att fullkomligt skilja sig från det förgängliga och de skapade tingen är så få. Härtill fordras stor nåd, som kan lyfta själen och rycka upp den över sig själv.

Blott av ett rent hjärta framgår det goda levernets frukt. Hur mycket någon har gjort det frågan man efter, men av hur stor dygd hans gärning framgår det övervägs inte lika omsorgsfullt. Om han varit stark, rik, vacker, skicklig eller en god skriftställare, en god sångare, en god arbetare ? det undersöker och efterfrågar man. Hur fattig i anden han varit, hur tålig och mild, hur from och inåtvänd, om det talar inte många. Det naturliga sinnet ser till det som är utvärtes hos människan. Det av Guds nåd genomträngda sinnet vänder sig till det som är invärtes. Det förra bedrar sig ofta, det senare sätter sitt hopp till Gud så att det inte kan bedras.

Låt allt fara, så skall du finna allt. Överge begäret, så skall du finna själens ro.

Herren: "Jag råder dig att av mig köpa guld, som är luttrat i eld, för att du skall bli rik." Med detta guld menas den himmelska vishet som segrande förtrampar allt som tillhör det låga stoftets värld. Låt den jordiska visheten stå i bakgrunden och låt all människogunst och allt självbehag fara. Jag har sagt att du bör köpa dig det som är ringa bland mänskliga ting i stället för vad som är dyrbart och högt skattat. Ty mycket värdelös och obetydlig och nästan överlämnad åt glömskan synes den sanna, himmelska visheten vara. Hon tänker inte högfärdiga tankar om sig och eftersträvar inte att vinna härlighet och ära på jorden. Många är väl de som förkunna henne med sina läppar, i sitt liv är de dock vida åtskilda från henne. Men hon är en dyrbar pärla, fördold för den stora mängdens blickar.

Herren: Lita inte på din nuvarande känsla, den kan med hast förvandlas till något annat. Så länge du lever är du underkastad förvandlingens lag vare sig du vill det eller ej, så att du än är glad, än sorgsen, än lugn, än upprörd, än andaktsfull, än andaktslös, än full av iver, än trög, än allvarlig, än tanklös. Men över allt detta föränderliga står den vise och i anden väl erfarne. Han fäster sig inte vid vad han känner inom sig eller var ostadighetens vind blåser ifrån, utan han aktar blott på att hela hans själs håg och inriktning skall syfta till det mål han bör sträva till och dit han vill komma. Ty detta är villkoret för att han skall kunna förbli en och densamme, orubblig och fast, nämligen att hans själs uppriktiga blick oavbrutet mitt under alla växlande händelser är riktad på mig. Och ju renare den gudhängivna själens öga är så inriktat, desto säkrare går man sin väg fram mitt ibland de åt skilda håll blåsande stormarna.

Herren: Du är aldrig trygg och säker i detta livet, utan så länge du lever kommer du att vara i behov av andens vapenrustning. Du vistas bland fiender. Både från höger och vänster blir du anfallen .. Om du söker din ro i detta livet, hur skall du då hinna fram till den eviga ron? Du må inte bereda dig på mycken ro, men väl på mycket tålamod .. För kärleken till Gud måste du villigt undergå allt, det vill säga alla mödor och smärtor, frestelser, hemsökelser, ångest, tvingande nöd, sjukdomar, oförrätter, hårt tilltal, förebråelser, förödmjukelser, skam, tillrättavisningar och förakt. Detta är vad som främjar dygden, detta är vad som utgör prövostenen för den som vill bli en Kristi stridsman, detta är vad som skapar den himmelska segerkronan. Jag skall ge en evig lön för en kort tids vedermöda och en oändlig ära för en övergående vanära.

Människan ivrar ofta med häftighet för något som hon åstundar, men när hon fått sin vilja fram börjar hon tänka annorlunda. Ty hennes känslor är inte varaktiga rörande samma sak utan driver henne fastmer från det ena till det andra. Det är därför viktigt att överge sig själv även när det gäller de minsta ting. Människans sanna förbättring består i avsägelsen av det egna jaget, och en självförsakande människa är mycket fri och trygg.

Herre, vi lever i blindhet och vi förförs så lätt av fåfängligheten. Om jag rätt betraktar mig själv så har aldrig någon orätt gjorts mig av någon skapad varelse av vilken jag inte heller har rätt att beklaga mig inför dig. Men eftersom jag ofta och svårt har syndat mot dig, har jag förtjänt att hela skapelsen väpnar sig mot mig.

Herren: Jag är den som på ett ögonblick kan upplyfta en ödmjuk själ så att hon kan förstå flera av den eviga sanningens grunder än den som studerat ett helt årtionde i lärda skolor. Jag undervisar utan bullrande ord, utan tankeförbistring, utan högfärdiga later, utan tvistiga bevisföringsstrider. Jag är den som lär att ringakta vad jorden tillhör, att försmå det som är för ögonen, att söka det eviga, att finna njutningen och visheten i det eviga, att undvika hedersbetygelser, att tåligt fördra förargelser, att sätta allt hopp till mig, att ingenting åstunda utanför mig, och att med brinnande kärlek älska mig över allt annat.

Om du står i ett gott förhållande till Gud och tar hänsyn till hans dom, så skall du lättare finna dig i att bli besegrad i en ordstrid.

O, hur gott och fridsbringande är det inte att tiga om andra människor och inte okritiskt tro allt, ej heller gärna pladdra vidare vad man hört. Och hur gott är det inte att ej öppna sitt innersta annat än för få människor, men däremot alltid bedja om att Du måtte granska mitt hjärtas tankar.

Vad är ord annat än ord? De flyger genom luften men kan inte göra en klippa någon skada. Är du skyldig till vad man förebrår dig, tänk då på att gärna vilja bättra dig. Om du inte vet med dig vad man beskyller dig för, tänk då på att du bör villigt uthärda beskyllningen för Guds skull.

Herren: Pröva dig själv bättre och du skall lära dig förstå att världen och den fåfängliga lusten att behaga människor ännu lever i dig. Ty då du drar dig för att bli nedsatt och utskämd för några få fel, så framgår därav tydligt att du saknar den verkliga ödmjukheten och att du inte är i sanning död från världen, ej heller att världen är korsfäst för dig. Men lyssna till mitt ord och du behöver inte bekymra dig om tio tusen ord av människor! Se, även om allt sades emot dig, allt av den värsta ondska som kan uttänkas, vad skulle det kunna skada dig om du lät det gå förbi dig och inte aktade det mer värt än ett halmstrå? Skulle väl deras ord kunna ta ett enda hårstrå av ditt huvud? Men så förhåller det sig: Den som inte har sitt hjärtas tankar inåtriktade och inte har Gud för ögonen, han blir lätt upprörd genom ett ord av klander, men den som förtröstar på mig och inte bygger på sitt eget omdöme, han kan vara utan människofruktan. Ty jag är domare och rannsakare över alla hemligheter, jag vet hur saken har gått till, jag vet både vem som förorättat och vem som får uthärda oförrätter. Det var ytterst från mig som det där ordet utgick, så till vida som det var med min tillåtelse som det skedde för att det skall "bli uppenbarat vad många människor tänker i sina hjärtan". Jag skall döma den skyldige och den oskyldige, men med min hemliga dom har jag velat på förhand pröva dem båda.

Om himlen:

Herren: Min son, låt inte de vedermödor som du åtagit dig för min skull nedbryta dig, och låt inte anfäktelserna som överallt möter dig nedslå ditt mod, utan låt, vadhelst som än händer, mitt löfte styrka och trösta dig. Jag är den som förmår att gottgöra dig för ditt lidande utöver all gräns och allt mått. Inte länge skall du här få lida din vedermöda, och inte alltid skall du nedtyngas av sorg och smärta.

Förbida en liten tid, och du skall få se det snabba slutet på det onda du lider. En stund skall komma när all vedermöda och oro skall ta slut. Ringa och kortvarig är allt vad som med tiden har sin gång.

Gör med trohet vad du gör, arbeta i min vingård, jag skall vara din lön. Skriv, läs, sjung, sucka, var tyst, bed, uthärda manligen dina motgångar ? det eviga livet är värt alla dessa och ännu större strider.

Friden skall komma på en dag som är Herren allena känt, och det skall vara .. ett evigt ljus, en oändlig klarhet, en fast och ostörd frid och en vila utan alla bekymmer. Då skall du inte behöva säga: "Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?"

Ty döden skall nedstörtas och frälsningen vara fullständig. Ingen ängslan skall mer råda, istället lycksaligt behag, ljuv och skön samvaro de saliga emellan. O, om du hade sett de heligas oförgängliga kronor i himlen, och i hur stor härlighet de nu får fröjdas, dessa som fordom ansågs så föraktliga av denna världens människor och nästan inte värda att ens få leva. Förvisso skulle du då genast sjunka i stoftet av förödmjukelse och önska dig att hellre vara allas tjänare än att vara herre över någon enda. Och du skulle då inte önska dig glada dagar i detta livet, utan fastmer fröjda dig över att få lida för Guds skull och hålla för den största vinning att räknas för intet bland människorna. Om denna vishet stod tydlig för dig och trängde djupt in i ditt hjärta, hur skulle du då kunna förmå dig till att klaga en enda gång? Är inte alla vedermödor värda att utstå för det eviga livets skull?

Det är inte något ringa att mista eller att vinna Guds rike. Upplyft därför ditt ansikte mot himlen. Se, där råder fröjd och glädje hos mig, och de delas av alla mina heliga, vilka i denna världen har kämpat en hård kamp, de är nu i trygghet, nu får de vila, och de skall förbli hos mig i min Faders rike till evig tid.

- - - - - - -

Evas landsflyktiga barn sucka över hur bitter deras egen dag är här nere. Denna vandringstids dagar är få och onda, fulla av smärtor och trångmål, här där människan befläckas av många synder, insnärjs i många begärelser, berörs av mycket fruktan, dras hit och dit av många bekymmer, förströs av mycken förvetenhet, invecklas i mycken fåfänglighet, omges av många förvillande inflytelser, förnöter sig i många mödor, betungas av frestelser eller plågas av fattigdomens nöd. O, när skall dessa olyckors ände komma? När skall jag befrias från syndernas eländiga träldom? Herre, när skall jag i fullaste mått få fröjdas över dig? När skall jag vara utan hinder, i verklig frihet, utan varje tyngd som nertrycker själ och kropp? När får jag en fullkomlig frid som är trygg och ej kan störas? Gode Jesus, när skall jag få stå inför dig och se dig? När skall jag få betrakta ditt rikes härlighet? Jag är kvarlämnad, en fattig landsflykting i ett fientligt land, där dagliga strider och de största olyckor möter mig. Ge mig tröst i min landsflykt, ge mig lindring i min smärta, ty till dig suckar all min hjärtas längtan. Ty som en börda känns för mig allt vad denna världen erbjuder till tröst. Jag önskar att ha min oavbrutna umgängelse i den himmelska världen, men de timliga förhållandena och de ännu ej dödade begärelserna pressa mig neråt. Med min själs håg önskar jag stå över alla ting i världen, men av mitt kött tvingas jag att mot min vilja vara dem underdånig. Så kämpar jag olyckliga människa med mig själv, och jag har blivit en börda för mig själv, medan min ande söker det ovan är och mitt kött det här nere är. O, vad jag lider i mitt inre när jag i min själ sysselsätter mig med de himmelska tingen och strax de köttsliga tankarnas och känslornas svärm övermannar mig mitt under bönen! .. Nalkas mig, du himmelske ljuvlighet, och må all orenhet fly undan ditt ansikte. Förlåt mig också och överse med mig i din barmhärtighet när jag i bönen tänker på något annat än dig. Ty ofta är jag inte i verkligheten där jag kroppsligen står eller sitter utan fastmer där jag förs av mina tankar. Där min tanke är, där är jag i verkligheten. Där det som jag älskar är, där umgås flitigt min tanke ..

Om jag älskar himlen så tänker jag gärna på himmelska ting. Om jag älskar världen så gläder jag mig åt världslig lycka och bedrövas över världsliga motigheter. Om jag älskar köttet så sysselsätter jag mitt sinne ofta med vad köttet tillhör. Om jag älskar anden så finner jag behag i att tänka på andliga ting. Ty just det som jag älskar, om det talar och hör jag gärna, och minnesbilderna av det bär jag med mig hem. Men salig är den människa som för din skull, Herre, låter allt skapat fara, som gör våld på naturen och med sin andes glödande iver korsfäster köttets begärelser, så att ett renat samvete kan frambära till dig den rena bönens offer.

Det finns knappt något vari du behöver i så hög grad dö från dig själv som i att se och lida sådant som går din vilja emot.

Utan Ditt rådslut och Din försyn och utan orsak sker ingenting på jorden.

Dig vare tack, att du inte har skonat det onda hos mig, utan låtit mig känna bittra gisselslag i det du tillfogat mig smärtor och tillskickat mig svårigheter i utvärtes och invärtes måtto.

Det finns ingen som kan trösta mig av alla som finns under himlen, du allena, Herre, min Gud, förmår det, själarnas himmelske läkare, du som slår och helar, för ner i dödsriket och upp därifrån igen. Din tuktan är över mig, och just ditt gissel skall ge mig undervisning .. Se, älskade Fader, jag är i dina händer, under din tuktans gissel böjer jag mig. Slå mig på min rygg och på min nacke så att jag må böja min vrånghet efter din vilja. .. Åt dig överlämnar jag mig och allt vad mig tillhör till din förbättrande tuktan .. Du vet vad som länder till min förbättring och i hur hög grad den hårda prövningen tjänar till att bortrensa syndernas rost.

Herre, jag är inte värdig din tröst eller någon andlig besökelse, och därför handlar du rättvist med mig när du lämnar mig arm och övergiven. Även om jag kunde utgjuta tårar som ett helt hav så skulle jag ändå inte vara värdig din vederkvickelse. Därför är jag ej värd annat än att hudflängas och straffas, ty jag har svårt och ofta förtörnat dig och i många stycken svårt felat. Alltså är jag, när jag rätt tänker på detta, inte heller värd den minsta vederkvickelse. Men du, milde och barmhärtige Gud, du som inte vill att dina verk skall förgås, värdigas ändå vederkvicka din tjänare över allt mänskligt mått .. och det utan min egen förtjänst och värdighet.

I den verkliga förkrosselsen och under hjärtats förödmjukelse föds hoppet om förlåtelse, det oroliga samvetet vinner försoning, den förlorade nåden återfås, människan bevaras för den kommande vreden, och Gud och den ångerfulla själen möts ömsesidigt i en helig kyss.

Herren: Lugn förtröstan får den på dödsbädden som ingenting åtrår som kan kvarhålla honom vid denna världen. Men att hålla sitt hjärta så avskilt från allt, det förstår ännu inte den syndbesmittade anden, och den naturliga människan känner inte den inre människans frihet. Och dock måste den som i sanning vill vara en andens man försaka både vad som är fjärran och vad som är nära, och för ingen måste han ta sig mer till vara än för sig själv. Om du fullkomligt övervunnit ditt eget jag kan du sedan med större lätthet kuva allt annat. Den fullkomliga segern består i att triumfera över sitt eget jag. Ty den som håller sig själv underkuvad så att hans sinnliga natur lyder förnuftet och hans förnuft i allting lyder mig, han är i sanning sin egen besegrare och herre över världen. Om du längtar till att uppstiga till denna höjd så måste du manligen gripa dig an och sätta yxan till roten för att upprycka och förstöra den hemliga mot Guds lag stridande böjelsen för egenkärlek och varje enskild och jordisk förmån .. När detta onda blivit besegrat och underkuvat, då skall du genast få erfara stor frid och stillhet .. Den som åstundar att i frihet vandra med mig, han måste döda alla syndiga och mot Guds lag stridande böjelser och inte med sitt begär fästa sig i särskild kärlek vid någonting skapat.

O, Herre, hur är mig inte din nåd i allra största grad av nöden till att börja det goda, till att fullfölja det och till att fullborda det! Ty den förutan kan jag intet göra, men i dig förmår jag allt, då din nåd ger mig kraft .. Låt därför din nåd, Herre, alltid både förekomma mig och följa mig efter, och låt den skänka mig förmågan att oavbrutet vara angelägen om goda gärningar, genom Jesus Kristus, amen.

Herren: Min son, bättre behagar mig tålamod och ödmjukhet i motgångar än mycken andlig fröjd och from andakt i medgången.

Hur skulle du alltid kunna förbli i samma tillstånd av andekraft när det inte lyckades för en ängel i himlen och för den första människan i paradiset?

Herren: Min son, tag dig till vara för att rannsaka och tvista om höga ämnen och om Guds dolda domslut ? varför den ene blir så övergiven och den andre upptages till så stor nåd, varför den ene blir så svårt slagen och den andre så utomordentligt upphöjd. Detta överstiger all människoförmåga, och intet mänskligt förnuft eller någon utredning räcker till för att genomtränga Guds rådslut. Därför, när ovännen ingiver dig sådant eller några förvetna människor frågar därefter, svara då med detta ord: "Herre, du är rättfärdig, dina domslut är rättvisa", och med ett annat ord: "Herrens domslut är sanna, de är alla rättfärdiga." Mina domar bör fruktas, inte bedömas, ty de är outrannsakliga för människoförståndet .. Den som besinnar sina synders myckenhet och sina dygders litenhet och hur långt han är avlägsen från de heligas fullkomning, han handlar mycket välbehagligare för Gud än den som diskuterar om de heligas inbördes överlägsenhet eller ringhet.

Herre, jag vill hellre vara fattig för din skull än rik utan dig.

Även när du låter mig utsättas för de mångskiftande frestelserna och motigheterna, så ordnar du allt detta så att det må lända till min nytta, och på tusen sätt brukar du pröva dina utkorade. I denna prövning bör du inte mindre älskas och prisas, än om du uppfyllde mig med himmelsk vederkvickelse.

Djävulen frestar inte de otrogna och syndarna vilka han redan är säker på att ha i sitt våld, men de troende och fromma frestar och ansätter han på mångfaldiga sätt.

Inte lär mängden av vänner vara mig till något gagn, ej heller lär tapperheten hos dem som skulle vara vid min sida kunna hjälpa mig, ej heller kloka rådgivare ge något nyttigt råd, ej heller de lärdas böcker ge mig någon tröst, ej heller någon dyrbar egendom kunna köpa mig fri eller någon undangömd och behaglig plats skydda mig, om inte du själv bistår, hjälper, styrker, tröstar, upplyser och vakar över mig. Ty allt som synes ge frid och lycksalighet är ingenting värt om du saknas.

Om nattvarden:

Ty ingen kan letas upp skicklig nog till att förstå detta som till och med övergår änglarnas skarpsinne. Vad skall då jag, en ovärdig syndare, stoft och aska, kunna utforska och förstå av en så hög och helig hemlighet?

Tag dig till vara för allt förvetet och fruktlöst utforskande av detta sakraments outgrundligt djupa hemlighet om du inte vill sjunka ner i tvivlets djupa avgrund .. Många har förlorat sin fromma andakt och tro under det att de har velat utrannsaka de ting som är för höga för oss. Tro och ett liv i sann uppriktighet är vad som krävs av dig, inte någon hög intelligens eller något djupt vetande om Guds hemligheter .. Underordna dig under Gud och böj din tanke under trons lydnad, då skall ges dig vetandets ljus i den mån det är dig nyttigt och nödvändigt.

Allt förnuft och all med naturens gåvor företagen forskning bör följa tron som vägvisare, inte gå före tron eller antasta den. Ty tron och kärleken är här de förnämsta och verka i detta allra heligaste och upphöjdaste sakrament på för oss fördolda sätt.

Herren: Jag är den som älskar renheten och den som skänker all helighet. Jag begär ett rent hjärta och där är det rum där jag vill vila .. Om du vill att jag skall komma till dig och förbli hos dig, rensa då bort den gamla surdegen och smycka ditt hjärtas boning. Stäng ute allt världsväsen och all syndernas villervalla, sitt "som en ensam fågel på taket" och tänk på dina överträdelser i din själs bittra sorg. Ty var och en som älskar, bereder åt sin käre vän det bästa och skönaste rum han förmår. Det är däri som hans kärlek visar sig då han tar emot den älskade. Du bör dock veta att du inte är i stånd att på grund av någon din egen verksamhets förtjänst utföra denna beredelse på ett tillfredsställande sätt, det skulle du ej kunna, även om du åt din beredelse ägnade ett helt år och inte hade något annat i tankarna. Nej, det är av min blotta godhet och nåd som du får tillträde till mitt bord, så som en tiggare blev inbjuden till en rik mans måltid och inte hade något annat att ge tillbaka hans välgärningar med än sina ödmjuka tacksägelser. Gör vad på dig ankommer, och du skall göra det med omsorg, inte som en vanesak, inte därför att det så måste vara, utan du skall med fruktan och vördnad och kärlek mottaga din älskade Herres och Guds lekamen, hans, som har värdigats komma till dig.

- - - - - - -

Se, jag står inför dig arm och blottad, bedjande om nåd och anropande din barmhärtighet. Vederkvick din hungrande tiggare, uppelda mitt frysande väsen med din kärleks låga, upplys min blindhet med din närvaros klara ljus. Vänd för mig allt jordiskt till bitterhet, låt allt som är svårt och motigt leda till övning i tålamod, lär mig förakta och glömma alla låga och skapade ting. Upplyft mitt hjärta till dig i himlen och släpp mig inte att utan mål irra omkring i stoftet. Endast du vare mig från denna stund och till evig tid min sötma, ty endast du är min mat och dryck, min kärlek och min fröjd, min ljuvlighet och allt mitt goda.

 

 

 

Några bibelord om lidanden:

 

Var dag har nog av sin egen plåga. Jesus, Matt 6:34

Den som inte tar sitt kors och följer mig är mig inte värdig. Jesus, Matt 10:38

I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen. Jesus, Joh 16:33

De sade att vi måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike. Apg 14:22

Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom. Rom 8:17

Gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då skall ni också jubla och vara glada, när han uppenbarar sig i sin härlighet .. Därför skall de som efter Guds vilja får lida anförtro sina själar åt sin trofaste Skapare, under det att de gör vad som är gott. 1 Petr 4:13, 19

 

Ett sammandrag av

ETT RIKT KRISTENLIV

av WatchMan Nee. (Orginalets titel - A Normal Christian Life)

 

 

Inledning

Guds norm för ett normalt kristet liv är:"Nu lever icke mera jag, utan Kristus lever i mig.",Gal. 2:20

Då det gäller vår andliga utveckling kan vi betrakta Romarbrevet på följande sätt: Våra synders förlåtelse (kap. 5), vår död med Kristus (kap. 6), vår naturliga hjälplöshet (kap. 7), förtröstan på Andens inneboende (kap. 8) och som en föld av detta är vi en kropp i Kristus (kap. 12).

Rom. 1:1-5:11 handlar om synder som jag begått inför Gud, vilka är många och kan uppräknas medan det i Rom. 5:12-8:39 är fråga om synden som en i mig verksam princip.

Blodet utverkar förlåtelse för vad jag gjort. Korset utverkar frigörelse från vad jag är.

När vi fått syndernas förlåtelse återstår tre steg. Den helige Andes uppenbarande eller kunskap, Rom. 6:6, troskrisen eller uppgörelsen, Rom. 6:11, och den fortsatta helgelseprocessen, då vi överlämnar oss själva åt Gud, Rom. 6:13, genom att vandra i ett nytt väsende, i liv.

Kristi blod.

Jag får nalkas Gud endast genom Jesu Kristi förtjänst. Aldrig genom något jag själv har förvärvat, Ef.2:13, Hebr. 10:19,22.

Genom blodet är Gud på min sida och jag kan möta Satan utan fruktan, 1Joh. 1:7. Vi skall aldrig försöka möta Satan med vår egen "förträfflighet" utan endast med Jesu Kristi blod

Kristi kors.

Vi dog i honom "såsom den siste Adam". Vi lever i honom "såsom den andra människan".

Vägen till framgång - kunskap.

Kunskapen om våra synders förlåtelse är inte intelektuell, utan kommer av en uppenbarelse från Gud, Ef. 1:17. Detsamma gäller kunskapen om frigörelsen, helgelsen. Rom. 6:6, "vi veta".

Helgelsen har samma grund som frälsningen. Den är en fri Guds gåva av nåd.

Vi kan ej bli helgade om om vi ej förstått att han bar oss upp på korset, Rom. 6:6.

Gud frigör oss inte från synden genom att stärka vår gamla människa. Han gör det genom att korsfästa henne och helt enkelt flytta bort henne från handlingsscenen.

Vägen till framgång - att hålla före.

Att hålla före och att tro är samma sak.

De flesta av oss kan minnas den dag när det för vårt inre blev verkligt att Kristus dog för oss. Det borde stå lika klart att vi också har dött med honom, Rom. 6:11.

Gud begär inte att jag skall hålla före att jag är död, om jag ännu lever.

Tron är den kraft, det "sinne", som kan förverkliga de eviga, andliga tingen.

Om vi uthålligt vägrar att acceptera det som motsäger Guds ord, om vi imtar trons attityd, skall vi finna att fiendens lögner upplöser sig som dimmor, och vår erfarenher kommer att överensstämma med Guds ord. Kristus blir verklig för oss på ett konkret sätt och vi mognar andligen.

Korsets skiljemärke.

Korset är skiljemärket mellan denna världs välde, koncentrerat i !denna världens furste", Joh. 12:31, och Guds rike, koncentrerat i Kristus, Kol. 1:16.

Ingenting av den förste Adam kan passera bortom korset, Gal. 6:14.

Om jag begär att bli döpt, så har jag proklamerat mig själv så som död. Orsaken till att vi stiger ner i vattnet är att vi erfarit, att vi i Guds ögon redan har dött.

Vägen till framgång - överlåtelse.

Rom. 6:12,13 visar helgelsens sanna natur.

Utan att ha passerat döden har jag ingenting att helga, ej heller finns något som Gud kan acceptera.

Gud pekar på punkt efter punkt av sådant som inte är av honom och han säger: Detta måste bort!

Genom att fortsätta på Guds väg och med glädje acceptera även det som köttet finner hårt vinner människan den verkliga rikedomen.

Den eviga avsikten.

Gud har inte för avsikt att reformera vårt gamla liv. Hans avsikt är att föra människan till härlighet. Då måste människan födas på nytt - födas av Gud.

När vi tar emor Guds Son, tar vi inte bara emot förlåtelse för våra synder. Vi tar också emot det gudomliga liv som i lustgården var representerat av livets träd.

Den helige Ande.

Jesu dog på korset,därför har vi fårr förlåtelse för våra synder. Jesus har uppstått från de döda, därför har vi mottagit nytt liv. Jesus har blivit upphöjd, därför har vi mottagit den utgjutna heliga Anden. All pga. Jesus, Apg. 2:32-36.

Skillnaden mellan segrande kristna och de som lider nederlag är inte att de förra har Anden medan de senare inte har honom. Skillnaden ligger i att de segrande vet, Ef. 1:17, att han bor där inne. De upplever det gudomliga ägandet, medan de som lider nederlag fortfarande är sina egna herrar, 1 Kor. 6:19,20.

Meningen med och värdet av Romarbrevets sjunde kapitel.

Sjunde kapitlet är ett förklarande supplement till Rom. 6:14.

I vårt köttsliga tillstånd är vi helt oförmögna till det goda, Rom. 8:8. Då den köttsliga människan försöker behaga Gud ställer hon sig under lagen och erfarenheten som tecknas i sjunde kapitlet blir hennes.

Frihet från lagen betyder att Gud inte längre begär något av mig. Han åstadkommer det själv istället.

Det fulla evngeliet: Jesus dog inte bara för synderna utan också för syndarna. Två saker följer av detta. Man räknar sig som död och uppstånden med Kristus och man får klart för sig att Gud har rättmätiga krav på en och att man inte längre är sin egen.

Hur dör vi? Vi har "genom Kristi kropp blivit dödade från lagen", Rom. 7:4. Hans död inkluderar min död.

Vägen till framgång - vandring i anden.

Vad menas med att vandra efter Anden? För det första är det inte ett arbete utan en vandring. För det andra är det vandring efter bestämd ledning.

För att uppleva välsignelsen av att vara i Kristus måste jag lära mig vad det vill säga att vandra i Anden.

Att leva i anden är att lita på att den helige Ande skall verka i mig det som jag inte kan göra av mig själv.

Frestelsens mål är alltid att få oss att göra något. Den gudomliga vägen till seger tillåter oss inte att göra någonting alls. Med någonting menas här något utanför Kristus.

Striden med kötte är inte vår utan den helige Andes, Gal. 5:17.

Gud är inte en detaljhandlare som distribuerar paketerade nådegåvor till oss. Han har givit oss en enda gåva som täcker alla våra behov. Den gåvan är hans Son, Jesus Kristus.

Den vanligaste uppfattningen om helgelse är att varje område i mitt liv skall vara heligt. Det är inte helighet, det är en frukt an heligheten som är Jesus Kristus.

Att uppmuntra dig att öva upp din vilja att vinna seger över din natur skulle vara det samma som att erbjuda dig världens religion och inte livet i Kristus.

Vad Fadern har beslutat ngående oss, det har Sonen gjort för oss och det förmedlar den helige Ande till oss.

En kropp i Kristus.

Fyra aspekter på korset:

• Kristi blod för vår synd och skuld.
• Kristi kors för vår synd, för köttet och den naturliga människan.
• Kristi liv som tar gestalt i oss för att nyskapa och ge gudomlig makt åt oss.
• Dödens verk i den naturliga människan för att det inneboende nya livet mer och mer må manifesteras.

De två första aspekterna gäller återställelsen. De två senare pekar hän mot det mål Gud satt sig före då det gäller oss. De två första gäller avslöjandet av det som Adam förlorade i fallet. De två sista handlar om det som vi förs in i och som förs in i oss, något som Adam aldrig ägde.

Den tredje aspekten representeras av Jesus som vetekornet. Den fjärde kan vi kalla att bära sitt kors.

Genom gemensam bön tillägnar sig hela kroppen Guds hjälp, Matt. 18:19,20. Vi måste förtrösta på honom gemensamt. Jag måste lära oss att bedja "Fader vår..." med tanke på min förening med kroppen, för utan Kristi kropp kan jag inte klara mig.

Bibeln säger inte att församlingen liknar en kropp utan att den är Kristi kropp.

Korset måste utföra sitt verk och påminna mig om att jag i Kristus har dött från det gamla självständiga livet som jag ärvt från Adam, och i uppståndelsen har jag blivit inte en individuell troende utan en lem i Kristi kropp. Det betyder då inte längre något vem som utför arbetet. Detsom betyder något är att kroppen växer till.

Vi har en kamp mot furstar, väldigheter och världshärskare, Rom. 8:38, Ef. 6:12, som försöker bekämpa och fördärva Guds verk i oss. Ensamma kanvi inte övervinna dessa makter, men det vi inte kan, det kan församlimgen, Kristi kropp. Synd, självförtröstan och individualism är de medel varmed satan söker nedslå Guds verk och omintetgöra hans plan med människan, men genom korset har Gud brutit udden av dessa satans försök.

Korset och själslivet.

Korset har en tvåfaldig verkan i oss. Å ena sidan verkar det så att Kristi liv kommer till uttryck i oss genom den inneboende helige Ande. Å andra sidan bereder det oss en möjlighet att bära korset. Med andra ord att varje dag samverka med honom i hans dödslidande, varvid det nya livet tar gestalt i oss och den naturliga människan succesivt förs till sin rätta plats, till lydnad under den helige Ande, Luk. 14:27

I 1 Mos. 2:7 står att Adam var en levande själ med en inneboende ande som hade förbindelse med Gud och med en kropp som hade förbindelse med den materiella världen. Se även 1 Tess. 5:23 & Hebr. 4:12.

Frukten från kunskapens träd gjorde Adam själsligt överutvecklad. Frukten förde själen fram till en hel och full utveckling, så att Adam inte bara förblev en levande själ utan kom att leva genom själen.

Vingårdsmannens beskärningsarbete: Å ena sidan vill Gud föra oss dit där vi lever genom hans Son. Å andra sidan utförhan ett verk direkt i våra hjärtan som går ut på att undanröja den naturliga människans självförtröstan, som är en följd av frukten från kunskapens träd, 2 Kor. 4:11.

Allt det som vi kan uträtta utan bön och förtröstan på Gud kommer från det naturliga livets källa, det liv som är besmittat av köttet.

Allt det vi gjort och kan göra utan Gud är ingenting värt, Matt. 5:13. Ursprunget bestämmer resultatet.

Gud är den ende skaparen i universum, 1 Mos. 1:1, och hans helige Ande är den ende som kan utföra nyskapelsens verk i våra hjärtan.

"I ditt ljus se vi ljus", Ps. 36:10. Det första ljuset tillhör Gud som lyser över oss. Det andra ljuset är den kunskap som det första ljuset skänker.

Ljuset kommer inte till oss ögonblickligen utan efter hand och då blir allt klarare, tills vi ser oss själva i Guds ljus. Då försvinner vår självförtröstan.

Det är Guds ord som prövar våra motiv och utrannsakar själ och ande,Hebr. 4:12.

Vägen till framgång - att bära korset.

Om Guds Son måste gå genom död och uppståndelse både symboliskt och verkligt för att kunna uträtta något för Gud, måste då inte vi göra det samma.

Den helige Ande är skeppet, med vilka alla värden av döden, uppståndelsen och upphöjelsen tillföres oss.

Knopparna, blommorna och frukten på Arons stav, 4Mos.17, visade att han stod på den rätta grunden. Gud erkänner som sina tjänare endast dem som från döden har nått fram till uppståndelsen.

Om vi skall vandra med Gud måste vi många gånger handla tvärt emot själens röst.

Frågan är inte om vi gör Guds vilja utan om vi älskar den? Den frågan går djupare än någon annan fråga.

Klart är att kallelsen att möta Jesus på skyarna inte kommer att förvandla oss på ett mirakulöst sätt utan hänsyn till vår föregående vandring med Herren.

Själen med dess krafter kommer att vara hos oss till vår död. Till dess kommer det att finnas ett oändligt behov för korset att utföra sitt verk i oss. Där är med andra ord det livslånga verk i oss som Jesus uttryckte med orden"...så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig." Matt.16:24. Se även 2Kor.4:11.

Den rätta tjänareandan, Ps.40;7,8, får vi endast när vår själ, sätet för vår naturliga kraft, vilja och känslor, genom korsets inflytande förts in under Guds spira.

När vi kommit därhän att vi lever i anden och genom Anden, använder vi våra själsförmögenheter alldeles så som vi brukade våra lemmar, men de är nu Andens tjänare. När vi nått så långt kan Herren börja använda oss.

Sedan Gud rört vid dig och din kraft är bruten, är du inte heller den samme. Herren vet vad han gör med det som är hans, och han bryr sig inte om våra behov som går vid sidan om korset.

Evangeliets målsättning.

Med sitt erkännande av Marias kärlekshandling, Mark.14:3-9, klargjorde Jesus vad som är grunden för all tjänst inför Gud. Det är att du ger honom allt vad du har, ja dig själv helt och hållet till honom. Den första frågan är inte om de fattiga har fått hjälp. Första frågan är: Har Herren blivit tillfredsställd?

Utgivandets lag är den lag Gud vill ska regerea över oss.

Du kan inte förmedla det gudomliga till andra utan att bryta sönder allt du har, även det dyrbaraste, vid Jesu fötter, Joh.12:3.

Gud har inte satt oss här först och främst för att vi skall predika eller arbeta för honom. Vår främsta uppgift är att hos andra skapa hunger efter Gud. Den hungern förbereder hjärtats åker för predikan.

Det var inte vad Elisa gjorde aller sa, som gjorde intryck på kvinnan, utan vad han var, 2Kon.4:9.

"Därför söka vi ock vår ära i att vara honom till behag." När vi likt Paulus har detta som vårt högsta mål, har evangeliet nått sin fullkomning, 2Kor.5:9.

Kvällen före Jesu död satt Han tillsammans med sina lärjungar för att dela påskmåltiden. Gruppen hade en intim nattvardsstund tillsammans. Då, vid slutet av måltiden sade Kristus högtidligt: "Men se, den som förråder mig, han har sin hand med mig på bordet." (Luk. 22:21) Vilken fruktansvärd sanning att inse vid ett så intimt tillfälle. Satan hade helt fräckt intagit Judas, en av Jesu egna lärjungar.

Något annat otroligt hade redan inträffat vid bordet. Jesus hade tagit en bit bröd en bild på sin brutna kropp doppat den i vin och gett till Judas. Lärjungen som var full av onda planer räckte då ut en demonbesatt hand för att ta emot det. Det var som om Satan själv tog Jesu kropp i sina händer för att krossa den.

Du kanske undrar liksom jag: Hur kunde Djävulen besätta Judas? Ingen människa kan falla så djupt över en natt. Ingen kan plötsligt bli så intagen av synd att han avsiktligt förråder Guds Son med vetskapen att det leder till Hans död. Sorgligt nog var sanningen att Judas var ett lätt byte för Satan. Evangelierna visar att Judas sedan länge var girig. I hemlighet nallade han från gruppens kassa för egen del. Och eftersom han gav rum åt denna girighetens ande, kunde Satan tids nog bedra honom.

Samma sak har hänt kristna gång på gång genom århundradena. Satan har sänkt massor av troende som aldrig tillät sig bli befriade från en vanesynd. Jag har sett många gudfruktiga tjänare falla åt höger och vänster, män som en gång varit mäktigt använda av Gud. När åren gick blev dessa predikanter insnärjda i en lust de inte ville släppa taget om. De föll tungt, och förlorade allt.

Judas var själv mäktigt använd av Gud. Han utförde mirakler tillsammans med de andra lärjungarna, han helade de sjuka och kastade ut demoner. Och precis som de vandrade han nära Jesus, det levande Ordet. Folket kände igen Judas som en överlåten Guds tjänare.

Ändå är Bibeln tydlig: Från första början var Judas en orättfärdig tjänare. Hans hemliga lust låg alltid och lurade alldeles under ytan. Och inget denne välsignade man såg eller hörde i Jesu liv kunde vidröra synden i hans hjärta. Judas hade fullständigt gett sig hän åt sin lust. Som resultat blev han helt besegrad av Djävulen.

Jag mötte en gång en predikant som haft denna erfarenhet. Han berättade: "Min far var predikant i femtio år, och han var alltid fattig. När han pensionerades levde han och mamma i fattigdom och kunde knappt klara sig. För några år sedan när jag besökte dem i deras husbil reste sig en röst inom mig. Jag sade till mig själv att jag inte skulle sluta mitt liv i fattigdom, som de. Jag skulle smussla i affärer om det blev nödvändigt, vad som krävdes för att vara trygg."

Denne man var en ledare i sitt samfund med ansvar för många pastorer. Men snart investerade han i skumma fastighetsaffärer. Han visste att det var fel, men han kunde inte bryta sig loss från den ande som drev på honom. Han var fortfarande bunden av en fruktan för att sluta sitt liv i fattigdom. Liksom Judas var denne man ett lätt byte för Satan som invaderade hans giriga hjärta.

För flera år sedan avslöjades en välkänd evangelist som levde i sexuell synd, vilket chockade världen. Massor av kristna undrade: "Hur kunde en så gudfruktig man falla i sådan synd?" Innan denne predikant avslöjades ringde jag honom angående vad som var på gång. Han bekände att han hållit på med pornografi sedan han var barn. "Jag har varit ansatt i åratal" berättade han. "Och jag har burit på denna börda genom hela min tjänst." Med andra ord, även när han predikade mäktigt gled han tillbaks i sin vana. Uppenbarligen kom inte denne mans bojor över en natt. Han hade märkts av djävulen tidigt, och han hade aldrig kunnat njuta av fullständig seger.

Jag tror att massor av kristna idag har det som denne man. De används av Gud, de tillber innerligt och de tjänar Gud uppriktigt. Men de har tillåtit en synd i sina liv, och med tiden har den förskansat sig djupt. Nu har de blivit ett lätt byte för Satan, och han har invaderat deras svaga område och överbemannat dem.

Vid påsken visste Satan att Jesu rike skulle komma. Så när han väl hade intagit Judas beslöt han att sikta in sig på näste lärjunge. Jag tror att hans närvaro kändes runt bordet, eftersom "det uppstod också en tvist bland dem om vem som kunde anses vara störst." (Luk. 22:24) Kan du föreställa dig denna diskussion? Lärjungarna hade just haft en intim gemenskapsstund med sin Herre, som berättade att Han snart skulle dö. Men de förstod uppenbarligen inte något av vad Jesus sade. De började i stället argumentera om vem som skulle bestämma när Han försvann.

Detta måste ha varit ett riktigt smörgåsbord för Satan. Han mätte förmodligen lärjungarna en efter en och undrade: "Vem kommer härnäst? Inte Nathanael, Jesus sade att han var utan svek. Men Johannes då? Nej, han står Mästaren för nära, han lutar sig alltid mot Hans bröst. Ah, där sitter ju Petrus. Jesus kallade honom en klippa. Faktum är att Jesus sade att han skulle bygga sin församling på Petrus' proklamation att Han var Messias. Ja, Petrus är det. Om jag bara kan komma åt honom, kan jag försvaga grunden för den kommande församlingen."

---

Satan bad om tillstånd
att testa Petrus' lojalitet

---

Du känner förmodligen till Jobs historia från Gamla Testamentet. I så fall kommer du ihåg att Satan inte kunde röra denne gudfruktige tjänare utan att först utverka tillstånd från himlen. Herren sade till Djävulen hur långt han fick gå med Job. Han kunde plåga hans kropp, han kunde ta honom genom gåtfulla prövningar, men han kunde inte döda honom.

Nu bedrev Satan lobbyverksamhet för att göra Petrus till måltavla. Han sade: "Jesus, du sade att du skulle bygga din församling på denne mans vittnesbörd. Nå, om du är så säker på att Petrus är en klippa, så låt mig sålla honom ett tag. Du skall se att han inte duger som sten i någon sorts grund. Djupt inombords är han inget annat än sand. Du vet, jag har redan kommit åt en av dina tolv grundledare. Jag lovar dig, att Petrus kommer att krokna precis som Judas gjorde."

Vi vet redan att Herren tillät att Petrus blev sållad. Men ändå, varför var detta nödvändigt? Jag tror att påskscenen ger oss insikt. Jesus lovade sina lärjungar: "Jag överlämnar riket åt er Ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner och döma Israels tolv stammar." (Luk. 22:29-30) Jesu efterföljare måste blivit extatiska av att höra detta. Deras framtid var säkrad. Herren själv sade att de var på väg mot himlen. Han skulle till och med reservera plats för dem vid sitt bord. Och de skulle alla bära kronor, regera och härska med Honom i evighet.

Vilket otroligt löfte om trygghet. Jesu ord var nog för att bära vem som helst genom ett helt liv, i total tro och tillförsikt. När Petrus lyssnade måste han känt sig djupt älskad och tänkt: "Jag har ett bepansrat löfte från Jesus. Han skall använda mig genom hela evigheten. Och det gör mig fullständigt fri för att tjäna Honom nu, utan oro."

Men Petrus glädje och stilla förundran avbröts abrupt. Plötsligt vände sig Jesus till honom med denna konstiga varning: "Simon, se, Satan har begärt att få sålla dig som vete." (22:31) Jag kan föreställa mig Petrus förvåning. Förmodligen utbrast han: "Varför skulle Satan vilja ha mig, Herre? Är mitt hjärta ont? Vad har jag gjort för att bli utvald? Jag var ju ändå den förste att erkänna din gudomlighet. När de andra tvivlade, gjorde inte jag det. Jag gick till och med på vattnet med dig. Så vad menar du, skall jag bli sållad? Menar du att Satan frågade om han fick göra detta mot mig, och Du sade ja? Var finns ditt beskydd över mig, Jesus? Vad är det som händer?"

Vid den här tiden var Israel en jordbrukskultur, så alla var införstådda med sållningsprocessen. Bönder skyfflade upp högar av säd på ett såll, vanligtvis en ram ca 1,20 x 1,20 stor, med en grov väv i botten. Arbetarna skakade sedan sållet kraftigt så att allt skräp och alla agnar föll genom väven ner på marken. Bara de rena sädeskornen blev kvar.

Sållning är tydligen en reningsprocess då man skiljer det dåliga och oanvändbara från det goda och fruktbärande. Du kanske frågar: "Varför skulle Satan vilja sålla Petrus, om det skulle komma god frukt av det?" Min gissning är att Satan inte trodde att Petrus' tro skulle bestå provet. Han planerade att sålla Petrus så våldsamt att hans tros säd bara skulle visa sig vara agnar.

---

Den alltför självsäkre Petrus
hade ingen aning om
vad han stod inför

---

Petrus svarade Jesus: "Herre, jag är redo för vad som helst. Jag är villig att följa dig i fängelse, att bli korsfäst med dig, att dö jämte dig. Du har redan berättat för mig vad som väntar i evigheten. Vad kan en liten sållning göra mig för ont?" (Se Luk. 22:33) Sanningen är dock att ingen någonsin är redo för sållningen. Det finns inget vi kan göra i vårt kött för att förbereda oss för den sorts fruktansvärda skakning Petrus stod inför.

Jag tror att Herren tillåter Satan att särskilt sålla alltför självsäkra kristna, fulla av självtillit. Sådana vältränade troende är övertygade om att de kan hantera allt Satan slänger emot dem. De skryter: "Om fienden någonsin försöker sänka mig, trampar jag på honom i Guds kraft. Jag jagar ut honom ur mitt liv med Ordet. Djävulen kan inte röra mig."

Jag hör denna sorts skryt från predikstolar över hela Amerika. Naturligtvis håller jag med om att vi har seger över Satan genom tron på Jesu verk på korset. Men förr eller senare står varje kristen inför plötsliga, överraskande sållningar och inser inte att Djävulen står bakom dem. Det sker rörelser i den andliga världen hela tiden som vi vet väldigt lite om. Vi ska inte vara okunniga om fiendens planer, men, som Paulus säger: "Nu ser vi en gåtfull spegelbild." (1 Kor. 13:12)

Kanske står du just nu inför en djup prövning, det skakar oförklarligt. Du vänds upp och ner, in och ut, och du tror att det beror på något ont i dig. Men hela tiden är det Satan som sållar dig som vete med Guds tillåtelse.

Missförstå inte detta: Djävulen kan inte komma åt Guds folk när han vill. Han kan inte bara sänka oss när han vill. Vi kan snarare leva i den vissheten att de enda människor Herren tillåter att bli sållade är de han valt för att återuppbygga Hans fallna församling. Våra sållningstider är avsedda för att föra fram vår tro intakt och ren. Sedan kan Jesus använda oss i arbetet att återuppbygga Hans församling i den sista tiden. Som det står skrivet: "Därefter skall jag vända tillbaka och åter bygga upp Davids fallna boning." (Apg. 15:16)

Jesus pekade inför lärjungarna på skillnaden mellan sållning och andlig krigföring. Han sade till dem: "Och den som inte har något svärd skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd." (Luk. 22:36) Essensen av vad Kristus sade var: "Jag skall lämna er, och ni kommer att stå inför ett intensivt andligt krig. Hela denna tid har jag varit med er och jag har beskyddat er. Men nu måste ni leva av tro. Ni måste ta upp ert andliga svärd och kämpa den goda trons kamp."

"Ändå finns det en mycket större prövning än andligt krig. Det är sållningsprocessen. Sållningen är strid man mot man med Satan själv, en strid få människor någonsin upplever. Petrus, du kommer att läggas i fiendens hand en tid, och svärdet kommer inte att göra någon nytta. Djävulen kommer att sända en attack avsedd att förstöra din tro. Han vill beröva dig på allt hopp jag gett dig."

När du blir sållad injicerar Satan in i ditt sinne allt tänkbart han har i sin demoniska arsenal. Och han får oss att tro att dessa fruktansvärda tankar kommer från våra egna hjärtan i stället för från helvetet. Det är en prövning så helvetisk och förfärlig, att Kristus inte skulle låta oss gå in i den utan att ge oss sin ed på att be oss igenom. Han försäkrade för Petrus: "Jag har bett för dig, att din tro inte skall bli om intet." (Luk. 22:32) Han sade: "Petrus, jag vet mycket väl att detta är en strid där din tro står på spel, och jag kommer att be för dig varje stund du är angripen. Jag säger detta i förväg; du kommer inte att förlora din tro."

---

Jesus profeterade om
en svår prövning för Petrus

---

Jesus varnade Petrus att prövningen skulle bli svår. "Tuppen skall inte gala i natt, förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig." (22:34) Ändå trodde Petrus att han var redo. Några timmar senare när folkmassan kom för att arrestera Jesus, stod lärjungen upp för att slåss för sin Mästare. Han drog djärvt sitt svärd och högg av en mans öra.

Men Petrus' sållning började egentligen inte förrän senare. Den började när Jesus stod inför sina anklagare i rättssalen. Petrus var utanför och värmde sig vid en eld, när en ung flicka kände igen honom: "En tjänsteflicka, som fick se honom sitta vid elden, betraktade honom noga och sade: Den där mannen var också med honom.'" (22:56) När flickan stirrade, började Petrus darra av skräck. Han svarade snabbt: "Nej, kvinna, jag känner honom inte." (22:57)

Nu hade Satan Petrus i sållet, och han började skaka honom våldsamt. Bibeln säger: "Strax därefter fick en man syn på honom och sade: Du är också en av dem.' Men Petrus svarade: Människa, det är jag inte.'" (22:58) Nu var Petrus skakad, och visste inte var hans ord kom ifrån. Till slut, en timme senare, kände en tredje person igen honom och sade: "Visst var den här mannen med honom Men Petrus sade: Människa, jag förstår inte vad du menar'" (22:59-60) Vid den tidpunkten, enligt ett annat evangelium, började Petrus svära.

Försök föreställa dig scenen. Bara timmar tidigare hade denne trogne lärjunge varit Jesu djärvaste försvarare och svingat sitt svärd mot alla odds. Men nu var Petrus helt nerbruten, och förnekade att han ens kände Jesus. Satan måste triumferande ha sett på och tänkt: "Jag har Petrus. Han är slut, som Judas. Nu tar vi näste lärjunge."

Precis vid Petrus' tredje förnekelse säger skriften: "Då gol tuppen. Då vände sig Herren om och såg på Petrus." (22:60-61) Tänk dig hur Petrus måste ha känt det när hans Mästare såg på honom. Ändå kan jag försäkra dig att den blick Jesus gav honom inte var förebrående. Kristus sade inte: "Hur kunde du göra så här mot mig, Petrus? Du har smädat mig, förnekat mig, även om dessa människor vet att du är min. Hur kunde du falla så lågt efter allt jag gjort för dig?"

Jesus hade snarare förutsagt dessa händelser för Petrus' skull. Och nu såg Han på honom för att åter lugna honom, som för att säga: "Håll fast, min vän. Jag varnade dig för att Satan skulle sålla dig, minns du? Han vill sänka dig och förstöra min församling. Men jag påminner dig nu Petrus, att du kommer att bli återupprättad. Du är viktig för mig, så spring inte ifrån mig. Den här striden kommer att ta slut. Och det ligger fortfarande ett stort arbete framför dig."

Jesus hade faktiskt sagt till Petrus: "När du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder." (22:32) Den bokstavliga betydelsen på grekiska är: "När du återvänder, var en styrka för dina bröder och systrar." Jesus sade med andra ord: "Du kommer att förneka mig, Petrus. Men, jag säger dig, du kommer att bli upprättad. Och efteråt kommer du att ha något viktigt att ge till andra. Du kommer att vara en välsignelse genom det du lärt dig."

Detta är orsaken till att Gud tillåter sållningen. Aposteln Paulus skriver: "Välsignad är barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud. Ty såsom Kristuslidanden flödar över oss, så överflödar genom Kristus också den tröst vi får. Om vi lider nöd, sker det för att ni skall få tröst och frälsning. Om vi blir tröstade, skall också det uppmuntra er och ge er kraft att uthålligt bära samma lidanden som vi. Och det hopp vi har när det gäller er är fast, eftersom vi vet att liksom ni delar våra lidanden, så delar ni också den tröst vi får." (2 Kor. 1:3-7)

Det är helt klart att Gud tillåter att Hans tjänare går igenom djupa vatten, utstår kriser de inte kan omfatta, så att de skall bli ett vittnesbörd och tröst för andra. På detta sätt kan sållade kristna hjälpa till att återuppbygga de delar av Guds hus som fallit ner.

Tänk på det: Petrus' sållning hade ingenting att göra med köttsliga frestelser som lust, girighet eller begär. Nej, Satans attack var ämnad att underminera Guds löften till denne man. Han ville att Petrus skulle vara övertygad om att han var fullständigt ovärdig Jesu löfte om himlen. Och till en början lyckades Djävulen. Efter det att Jesus sett på Petrus, gick lärjungen ut och grät bittert. Tänk dig de lögner Satan ropade mot denne brutne man:

"Så du är Jesu klippa, va? Så du är den som skulle resa upp en raserad kyrka? Se på dig, Petrus. Du är en vekling, en lipsill, en hädare. Du förnekade den som kallat dig och älskat dig. Om du tror att du skall få sitta vid Jesu bord i paradiset, kan du glömma det. Du har syndat mot världens ljus. Du är inte värdig Hans löften. Du är rakt igenom ond, värdelös. Ditt liv är slut."

Men Petrus förstod inte att han utrustades med ett viktigt budskap till den nya kyrkan: "Jag har varit i djupare nöd och hopplöshet än ni någonsin kan ana. Och min Herre förde mig ut ur det för att trösta er."

---

En av bibelns
mest rörande scener
finns i Johannes 21

---

I Johannes 21 har Jesus redan uppstått från de döda och visat sig flera gånger för sina efterföljare. När Kristus gick genom väggen i den övre salen tittade han helt säkert på allihop, inklusive Petrus, med Faderns ömma kärlek.

Trots det led Petrus tydligen av sin upplevelse. En dag sade han till de andra: "Jag går och fiskar" (Joh. 21:3) Med andra ord, han återvände till sin karriär som fiskare. Petrus såg inte längre sig själv som lämplig för andligt ledarskap. Han tänkte förmodligen: "Gud kan inte använda någon som mig. Jag har syndat värre än någon i historien. Det finns inget kvar för mig."

Du kanske kan historien. Petrus övertalade några av de andra lärjungarna att följa med honom. De fiskade hela natten, men fick inte någonting. Då, fram på småtimmarna, stod där en figur på stranden och kallade på dem. Han sade till dem att kasta ut näten på andra sidan av båten. När de gjorde det, fick de en sådan mängd fisk, att näten höll på att brista.

Petrus förstod att figuren måste vara Jesus. Omedelbart hoppade han i vattnet och simmade mot stranden. Han fann Jesus som lagade frukost åt allihop. När alla kommit fram bjöd Jesus in dem: "Kom och ät." (21:12) Herren sträckte ut sin hand mot sina utvalda och längtade efter att föra tillbaks dem i full gemenskap med Honom. Och han tänkte speciellt på Petrus.

Under måltiden frågade Jesus lärjungen tre gånger: "Petrus, älskar du mig?" Varje gång svarade Petrus: "Herre, du vet att jag älskar dig." (Se 21:15-16) Du måste förstå, att Jesus inte frågade för att övertygas om sin lärjunges överlåtelse. Han frågade inte heller för de andra lärjungarnas skull. Alltihop var för Petrus' skull. Kristus sade till Petrus: "Jag vet att du är trygg i min kärlek till dig. Du är övertygad om att jag älskar dig fullständigt och förbehållslöst, trots dina misslyckanden. Men jag vill att du skall vara övertygad om något annat också, och det är att JAG VET ATT DU ÄLSKAR MIG."

"Du har återvänt helt och fullt till mig, Petrus, och jag vet att du inte kommer att förråda mig igen. Jag känner ditt hjärta, och jag är övertygad om att du älskar mig av hela din varelse. Så låt inte Satan beröva dig på det. Du är uppenbarligen trygg i min kärlek till dig. Var nu trygg i din kärlek till mig. Detta kommer att förbereda dig för den tjänst jag har för dig i framtiden. Och det är att föda mina får." (Se Joh. 21:17)

Älskade, vår sållning slutar när vi kan säga till Djävulen: "Min frälsare älskar mig villkorslöst, genom alla mina synder, för jag har återvänt till Hans kärlek. Dessutom har Han övertygat mig om att även om jag misslyckats, vet Han att jag fortfarande älskar Honom av hela mitt hjärta. Så du kan inte stjäla det från mig längre, djävul. Jag tillåter dig inte att lura i mig något annat. Jag älskar Jesus, och det vet Han."

---

Jag vet vad det innebär
att uppleva det Petrus upplevde

---

Precis som Petrus har jag känt Jesu speciella vidrörande i mitt liv. Jag har hållit fast vid ett dyrbart löfte Han gett mig, att mina sista dagar skall bli mina mest fruktbärande. Jag har också tagit emot Livets bröd av Honom i djup gemenskap. Och jag har trott på Hans löfte att en krona väntar mig i härligheten.

Men jag har också, likt Petrus, varit i plötsliga andliga strider som låg över min fattningsförmåga. Jag har uthärdat djävulska plågor och lögnaktiga anklagelser. Och i varje prövning har jag inte vetat om orsaken var mitt eget kött, Djävulen eller Guds luttring för att rena mig från någon okänd synd. Jag har identifierat mig med Job som frågade Gud: "Varför anklagar du mig?" (Job 10:2) Job sade: "Herre, jag vet inte vad som händer. Vad handlar denna djupa prövning om?"

Jag tror att våra sållningserfarenheter ligger instoppade mellan tider av kraftfull uppenbarelse och perioder av ännu större användbarhet för Guds rike. Lägg märke till vad Paulus lärde sig genom sina prövningar: "Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren, och oss som era tjänare för Jesu skull. Ty Gud som sade: "Ljus skall lysa fram ur mörkret", han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken." (2 Kor. 4:5-6)

Paulus säger att genom sina prövningar har han lärt sig att inte predika sig själv, utan endast Kristus. Vid det här laget i sitt liv har han slutat fokusera på sig själv. Nu var hans undervisning, vittnesbörd och liv helt överlåtet till att upphöja Jesus. Dessutom tog Paulus emot ett ökat mått av uppenbarelse. Han berättar för oss att Den Helige Ande hade lyst upp hans hjärta och fört in ännu mer ljus för att han skulle kunna uppenbara Kristus för andra. Vilken underbar plats att vara på: totalt förödmjukad, men ändå full av uppenbarelse, ljus och en vision av Guds härlighet.

Till sist förklarar Paulus vad som följde på alla hans uppenbarelser: "Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp. Ty vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv skall uppenbaras i vår dödliga kropp. Så verkar döden i oss, och livet i er." (4:8-12)

Lägg märke till alla tunga ord Paulus använder här: trängd, rådvill, förföljd, nerslagen, han bär Jesu död i sin kropp. Enkelt uttryckt beskriver Paulus sållningsprocessen. Först kunde han inte förstå varför allt det underbara verk Guds Ande gjorde följdes av en turbulent tid då allt skakade. Då uppenbarade Den Helige Ande orsaken för honom: det var inte för att avslöja synd i honom, eller för att disciplinera och korrigera honom. Paulus säger att det snarare var för andras skull: "Allt sker för er skull, för att nåden genom att komma allt fler till del skall få tacksägelsen att flöda över till Guds ära och bereder en härlighet som väger tungt." (4:15-17)

Paulus förstod klart varför en del troende lider under större prövningar, upplever större skakningar och står inför större prov: "Det är för Kristi kropps skull. Och i förlängningen är det för Guds ära. Du förstår, när andra ser efter hur du gensvarar i den hetaste av eldar inser de att Gud inte kommer att lämna dem i deras prövning heller."

Käre helige, den sållning du går igenom just nu är för din familj, dina vänner, dina medarbetare, de runt omkring dig som älskar Jesus. Så var inte rädd för din prövning. Jesus känner till utgången, och Han säger till dig som Han sade till Petrus: "Håll ut, min vän. Jag ber för dig. När dammet lägger sig kommer du att bli upprättad. Och jag skall använda dig för att återuppbygga min församling. Jag har ett evigt syfte bakom din sållning. Det sker för min härlighets skull."

        När Herren rör vid någon drivs den personen ner på sina knän. Han hamnar i ett intimt förhållande med Kristus. Och utifrån den intimiteten hämtar han nya uppenbarelser från himlen. Den personen är angelägen om att frambära sina synder inför den Helige Ande, för att döda dem. Hans själ blir förnyad och han träder in i ett tillstånd av vila. Och han börjar att tjäna Kristus med en ny passion och med större kärlek.

        Framförallt blir den här tjänaren, medan han växer, mer och mer medveten om den kommande domedagen. Han vet att han måste stå inför Guds tron och svara på en stor fråga: "Hur målade du Kristus för en förlorad värld?" Vi kommer alla att möta den här frågan på Domens dag: "Hur vittnade du om Kristus för de ogudaktiga? Hur visade du på honom genom ditt sätt att leva och handla? På vilket sätt representerade du honom genom ditt sätt att leva?"

        Detta är det enda kriteriet för hur vi kommer att bli dömda den dagen. Det spelar ingen roll om vi har varit instängda med Gud som Moses, fått ta emot fantastiska uppenbarelser som Daniel, varit heliga som Paulus, eller predikat frimodigt som Petrus. Alla kommer att dömas efter denna enda måttstock: hur pekade våra liv på vem Jesus är och vad han gör?

        Den Helige Ande grundade detta sätt att döma på efter pingst, liksom Kristus grundade sin församling. Romarna hade makten vid den tiden. Detta rike hade en ande av stolthet, arrogans och materialism. Romarna undvek de förtryckta, inklusive änkor, faderlösa och fattiga. Från Eufrat och hela vägen till Atlanten fanns det väldiga monument som firade minnet av Roms militäriska segrar. Palats byggdes för rikets krigshjältar. Men ingenstans fanns det ett hem eller en institution för de fattiga. Ingenting i imperiet visade på att man bekymrade sig om de fattiga.

        Denna ande av stolthet och girighet genomsyrade även judarnas verklighet. Israels religiösa ledare hade föresatt sig att förvärva rikedomar och förmögenheter. Fariséerna använde sig av lagliga kryphål för att stjäla änkors hus. Under tiden blev de faderlösa övergivna och hemlösa människor blev skymfade. Underklassens arbetare blev lurade på sina löner. Det sades till dem att de förtjänade att vara fattiga, att Gud straffade dem för deras synder. Den rådande attityden i Israel var: "Själv är bästa dräng". Livet levdes genom att samla på sig, hamstra, vilja ha mer och aldrig få tillräckligt.

        Mitt i detta giriga, självcentrerade och materialistiska samhälle utgöt Kristus sin Ande över en helig kvarleva. Plötsligt blåste det mäktiga vindar, byggnader skakade, och övernaturlig eld uppenbarade sig. Obildade kristna började tala flytande på språk de aldrig hade lärt sig. Och Jesu apostlar predikade evangeliet med övertygande kraft. Under dagarna som följde tillbad församlingen, prisade och rörde sig i övernaturlig kraft: "De som då tog emot hans ord döptes ... De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. Och fruktan kom över alla, och många under och tecken gjordes genom apostlarna." (Apg 2:41-43)

        Jerusalems befolkning häpnade över vad de såg. De frågade: "Vad menas med allt detta?" Det var den Helige Ande som gjorde det möjligt för Guds folk att vittna om Kristus för världen. Dessa troende var nu hans levande brev. Hans kraft gjorde så att de kunde leva på ett sådant sätt att de frimodigt kunde vittna: "Det här är vem Jesus är. Våra liv är ett vittnesbörd om Guds natur och kärlek." Du kanske undrar vilka åskådarna var, som Skriften beskriver som "häpna och förundrade" över den mirakulösa händelsen. (2:7) Vilka var dessa främlingar som sade till varandra: "Är de inte galileer, alla dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? (2:7-8)

        Nästa vers besvarar den frågan: "Vi som är parter, meder, eller elamiter, vi som bor i Mesopotamien, Judeen eller Kappadocien, i Pontus eller Asien, i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller Libyen åt Cerene till eller är inflyttade främlingar från Rom, vi som är judar eller proselyter, kretenser eller araber vi hör dem tala på vårt eget språk om Guds väldiga gärningar." (2:9-11)

        Människorna som bevittnade dessa händelser var besökare i Jerusalem, köpmän, handelsmän och resande. Säkerligen skulle deras rapporter spridas över resten av världen. Men hur skulle dessa besökare beskriva det de bevittnade? Skulle de fokusera sig på tungotalen, tecknen och undren, eller vinden och elden från himlen?

        Ingen av dessa saker! Det var inte det vittnesbördet den Helige Ande kom för att ge. Alla dessa under var endast manifestationer, menade för troendes uppbyggelse och helande. Så hur skulle vittnesbördet om Kristus bli?

        Det sanna vittnesbördet från pingstdagen
        är en av de mest försummade händelserna
        som handlar om Andens utgjutelse.

        De flesta predikningar om pingsten fokuserar på de tecken och under som apostlarna utförde. Eller de betonar de 3000 som blev frälsta på en dag, eller tungorna av eld som visade sig. Men vi får inte höra om den händelse som blev det största undret av alla. Denna händelse skickade tillbaka många människor till sina hemländer med ett intensivt omisskännligt intryck av vem Jesus är.

        Du har hört om tecken och under. Jag vill berätta för dig om den här berättelsens underverk. Plötsligt över en natt uppenbarade sig tusentals med "till salu" skyltar utanför hem runt om i Jerusalem och närliggande områden. Skriften säger: "Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde ... ingen av dem led någon nöd. Alla som hade jord eller hus sålde vad de ägde och bar fram vad de hade fått för den sålda egendomen och lade ner betalningen för apostlarnas fötter. Och man delade ut åt var och en efter vad han behövde." (Apg 2:44-45, 4:34-35)

        Kan du föreställa dig scenen i Jerusalem? Mängder av hus, tomter och gårdar såldes plötsligt. Hushållsvaror såldes också: möbler, kläder, hantverk, grytor, pannor och konst. På gatorna, på marknadsplatser, vid varje stadsport måste det funnits hundratals skyltar där det stod: "Varor till salu". Det måste ha varit den största loppmarknaden i Jerusalems historia.

        Lägg märke till en sak: det finns inga bevis i Bibeln på att husen som såldes var ägarnas huvudbostäder. Och det nämns inget om kollektivt boende. Om det hade skett så hade det lagts en outhärdlig börda på församlingen. Dessutom var inte ägodelarna och tillhörigheterna som dessa kristna sålde deras grundläggande behov eller något arv. Guds Ord befallde dem tydligt att försörja sina familjer och barn. De måste också ta hand om familjens änkor som var under 60 år. Dessa troende kunde inte ha uppfyllt dessa befallningar om de inte hade haft sina hem. Dessutom läser vi att de gick hem till varandra och umgicks: "Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje." (2:46) Det är tydligt att dessa människor fortfarande ägde sina hem.

        Nej, ägodelarna de sålde var saker som de hade över och inte behövde, saker som inte var nödvändiga för deras överlevnad. I vissa fall hade dessa troligtvis hållit ett järngrepp runt deras ägares hjärta. Så varorna såldes, förvandlades till kontanter, och donerades till att stödja församlingens änkor, faderlösa och hemlösa.

        Det här är vittnesbördet som gick vidare från Jerusalem. Detta var budskapet som Guds Ande ville sprida över hela världen. Endast Guds kraft kunde bryta materialismens ande som hade hållit Israel i sitt grepp under århundraden.

        Tänk på kraften som behövdes för att skaka och väcka ett självcentrerat och girigt folk som i hundratals år hade föraktat de fattiga. Främlingarna som hörde dessa troende tala deras egna språk såg nu att de sålde sina värdefulla saker. Och dessa ägodelar var inte skräp. De såldes uppenbarligen som ett offer. Ännu en gång blev åskådarna tvungna att fråga: "Vad är det som händer? Varför sitter så många till salu-skyltar uppe? Vet dessa människor något som vi inte vet?"

        Varje troende inom hörhåll hade svarat: "Nej, vi är Jesu efterföljare. Vi gav våra hjärtan till Messias, och hans Ande har förändrat oss. Nu gör vi Guds gärningar. Han predikade för de fattiga, och umgicks med de spetälska. Han betjänade änkor och tog hand om de faderlösa. Och vi har tagit emot ett ord från den Helige Ande att vi ska göra likadant. Vi säljer dessa varor för att få pengar till de fattiga och hjälplösa. Detta är Jesu Kristi gärningar."

        Föreställ dig vilka konversationer som ägde rum över hela staden. I synagogor, på caféer och marknadsplatser kanske en köpman sade till en annan: "Äntligen köpte jag den där byggnadsplatsen som jag har velat ha i åratal. Under hela den här tiden har ägaren försökt lura på mig ett högt pris. Han är en farisé och jag har förhandlat med honom i åratal. Han kom till mig igår, och han gav mig ett skäligt pris.

        "Jag frågade honom vad som fick honom att ändra sig. Han sade att han följer Jesus nu. Han blev fylld av den Helige Ande, och är inte längre beroende av att skaffa sig saker. Dessutom skulle pengarna från försäljningen gå till att ge mat åt de fattiga, likaså till änkor och föräldralösa."

        Det här var vittnesbördet från pingstdagen. Världen såg dessa trovärdiga kristna älska varandra, sälja sina ägodelar och ge till dem som behövde. Och det är precis det som den Helige Ande ville att de skulle göra. Han ville ha ett levande vittnesbörd om Guds kärlek till världen. De proklamerade Kristi evangelium genom sina gärningar.

        Apostlagärningarna visar oss precis
        hur allvarligt detta vittnesbörd är.

        Du kommer ihåg historien om Ananias och Safira. De var troende som ramlade ner och dog i kyrkan eftersom de representerade Jesus på ett felaktigt sätt. De ljög för Petrus om summan de fick för egendomen de sålde. Men Petrus sade till dem att de hade ljugit för den Helige Ande. Det är faktiskt så att om en kristen ljuger för en människa är det som om den personen har ljugit för Gud.

        Vad exakt gick parets lögn ut på? Det var deras förskingring av pengarna som var ämnade för de fattiga. De måste ha bedyrat för köparen: "Allt du betalar är för Kristi skull. Allting går till änkor och fattiga." Men de behöll en del av pengarna för sig själva.

        På domedagen kommer många människor att stå till svars för att ha förslösat vad som var avsett för välgörenhet. Jag tänker på organisationer som samlade in hundratals miljoner dollar till offer efter tragedin den 11 september, men som tillräknade sig mycket av det själva. Jag tänker också på pastorer som samlade ihop pengar till dessa samma änkor och faderslösa, men som har förslösat dem. De behöver minsann inte frukta skattemyndigheten, men däremot Gud, den allsmäktige, som för räkenskaper över vartenda öre.

        Detta är budskapet bakom berättelsen om Ananias och Safira: rör inte det som tillhör de fattiga och behövande. Gud kommer inte att stå bredvid och se på hur hans Son representeras på ett felaktigt sätt i världen av dem som kallar sig kristna.

        (Till och med muslimer inser hur allvarligt detta vittnesbörd är. Jag läste nyligen om en saudiarabisk TV-insamling som samlade in pengar till förmån för de överlevande familjerna till de palestinska "martyrerna" (inklusive självmordsbombarna som attackerade Israel). TV-insamlingen var sponsrad av staten och kungen i Saudiarabien donerade de första 2,7 miljonerna dollar. En prinsessa donerade sin Rolls Royce. En man erbjöd sin ena njure. En kvinna lämnade över hela sin hemgift på 17.000 dollar. Massor av människor kom till TV-stationen för att stoppa pengar i boxar som hölls av rullstolsbundna barn. Alla ville de bevisa att Allah älskar sina barn.

        Allt som allt samlades det in 155 miljoner dollar under den saudiarabiska TV-insamlingen. Men det var bara början. Kallelsen har gått ut till alla islamiska nationer att bidra till återuppbyggandet av Palestina. Du förstår, Satan vet var det effektiva vittnesbördet finns. Och han förvränger det så att det blir hans eget vittnesbörd.)

        Jag frågar dig, hur fick den Helige Ande fram denna plötsliga förändring i hjärtat på dessa nyligen döpta troende i Jerusalem? Deras förvandling var ett otroligt mirakel. Svaret är att dessa kristna var Malakis profetias barn. Malaki är den sista profeten som vi hör från i Gamla Testamentet. Gud talade genom honom och sade: "Jag skall komma till er och hålla dom. Jag skall snabbt träda upp som vittne mot trollkarlar och äktenskapsbrytare, mot dem som svär falskt, mot dem som undanhåller arbetaren hans lön och förtrycker änkan och den faderlöse, mot dem som vränger rätten för främlingen och inte fruktar mig, säger Herren Sebaot." (Mal 3:5)

        Nu spolar vi framåt lite i tiden till församlingen i Jerusalem. Dessa troende gick från hus till hus och hade gemenskap med varandra. "De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna." (Apg 2:42) Vad menades med apostlarnas lära som nämns här? Det var Kristi egna ord. Jesus hade instruerat sina lärjungar: "Detta har jag talat till er, medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den Helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er." (Joh 14:26)

        Var uppmärksam nu. Något av det sista som Jesus talade med sina lärjungar om före korsfästelsen finner vi i Matteus 25. Jag tror att den Helige Ande nu förde fram detta budskap för hans efterföljares minnes skull. Det var troligtvis Matteus som predikade detta budskap om Kristus för de troende som nyligen var döpta.

        Jesu ord kom till liv i deras hjärtan, och de visste att de inte kunde leva på samma sätt i fortsättningen. Plötsligt såg de hur allvarligt det verkligen är att representera Jesus. Det förde dem hemåt för att leta upp allting de inte behövde, och sedan ta med sig dessa varor ut på gatan för att sälja. Enkelt uttryckt så gav Kristi ord i Matteus 25 dessa troende en ny attityd av kärlek och omsorg för de fattiga. Hur? Det ställde dem bokstavligen inför Domstolen.

        Samma budskap från Matteus 25 har skakat min egen själ i grunden. Och det har gjort att jag har förändrat saker i mitt liv och min tjänst. Likaså, om du ropar efter Guds vidrörande och söker en ny passion för Jesus kommer den Helige Ande att ta med dig på en resa. Och någon gång under den färden kommer du att ställas inför Matteus 25. Vi kan inte längre med lätthet hoppa över detta skakande Ord.

        Fundera på Jesu profetia i Matteus 25.

        Här är inte Kristi ord någon liknelse utan en profetia. Domens dag är inne och vi står alla inför tronen: "När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från getterna. Och fåren skall han ställa på sin högra sida och getterna på den vänstra." (Matt 25: 31-33)

        En del människor hävdar: "Det här är en dom för nationer, inte för människor." Dumheter. Det finns inga fårnationer eller getnationer. Jag utmanar vem som helst att nämna någon fårnation som har funnits eller som existerar idag. Det är tydligt att det här är en dom för alla människor. Och fåren som nämns här bedöms efter ett enda kriterium:

        "Då skall konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse. Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig." (Matt 25:34-36)

        Jesus lovordar fåren och säger: Ni representerade mig på ett rätt sätt. Ni vittnade för världen att jag identifierar mig med dem som är fångna i synd och fattigdom. Ni kände mitt hjärta, och jag fick uttrycka mig själv och min kärlek genom er." Kristus säger inte ett ord om deras andra talanger och saker som de har utfört flitigt. Han fokuserar endast på den här saken.

        Nu kommer vi till versarna som får mig att darra. Jesus säger: "Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte." (Matt 25:41-43)

        Lägg märke till här att Jesus inte dömer getterna för äktenskapsbrott, drogmissbruk, pornografi, homosexualitet, eller andra uppenbara ogärningar. Ja, alla dessa är synder som förtjänar dom, och de som begår dem kommer att bli dömda för varje handling som är gjord i köttet. Men när det gäller Jesus finns det en ännu högre norm för dom.

        När jag prövade denna norm på mitt eget liv, tänkte jag: "Jag kan inte finna mig själv i den här profetian. När har jag gjort dessa saker som befalls? Har jag försummat tjänsten att hjälpa de hungriga, de hemlösa, änkorna, de faderlösa, de som sitter i fängelse eller de som lider? Hur hanterar jag Jesu ord här: "Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv." (25:45-46)

        Under flera månader har jag bett för änkor, faderlösa och fattiga. Vi får brev från utblottade människor som inte längre kan betala sin försäkring eller har råd att ha ett hem. Jag har vädjat till Gud: "Du är härskarnas Herre. Ge dem mat. Möt deras behov." Till slut svarade Herren mig: "Du måste göra mer än att bara be för dem, David. Du kan göra något åt situationen. Du får ge dem mat. Det står i din makt att göra det."

        Missta er inte; ingen kan bli frälst endast genom goda gärningar. Men vi kommer att bli dömda för om vi gjorde dem eller inte. Ändå handlar det inte om hur många behövande människor jag ger mat eller kläder. Vad det huvudsakligen handlar om är: "Bekänner jag Kristus som min Herre, och lever sedan för min egen skull? Representerar jag Jesus på ett felaktigt sätt genom att hamstra och spendera tid med att samla på mig saker? Blundar jag för de fattigas och hjälplösas behov?" Vårt vittnesbörd till en syndfull värld måste innehålla både predikan och manifestation, både ord och handling. Vår proklamation av Kristus kan inte skiljas från vår hjälpverksamhet. Som Jakob säger, sådant arbete hjälper till att bevisa kraften i evangeliet:

        "Mina bröder, vad hjälper det om någon påstår sig ha tro men saknar gärningar? Kan väl en sådan tro frälsa någon? Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen och någon av er säger till dem: "Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta", men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det?" (Jak 2:14-16)

        Massor av kristna besvarar Jesu profetia på två sätt. Det finns de som går på det "lätta evangeliet" som säger: "Gud är inte så hård. Allt detta är domedagspredikningar. Min Gud är alltför kärleksfull för att döma så allvarligt." De som är anhängare av det "hårda evangeliet" säger: "Det här är alltför strängt, alltför krävande. Jag kan inte acceptera ett sådant störande ord. Det kan jag aldrig mäta mig med."

        Så bägge dessa evangelier går sin egen väg, självrättfärdiga och oberörda. Och vi fortsätter att arrangera väckelsemöten för ofrälsta. Vi fortsätter hålla bönemöten, där vi ber Gud möta de fattigas behov. Vid jul delar vi ut korgar till behövande familjer. Och vid andra tillfällen sticker vi till en tiggare några kronor. Men vi har ingen direkt överlåtelse att helt och fullt göra det som Jesus har befallt.

        Många kommer att gå till Domen
        övertygade om att de är får, men kommer
        att ställas tillsammans med getterna.

        Sådana människor kommer att ropa: "Men Herre, Herre, det här kom som en överraskning. Vi trodde på dig. Vi bad, fastade och gick till kyrkan. Vi är dina återlösta får." Varför kommer dessa att ställas tillsammans med getterna?

        Faktum är att om vi älskar världen och det som är i den, kan vi inte bli Guds: "Om någon älskar världen, finns inte Faderns kärlek i honom." (1 Joh 2:15) Om vi åtrår och vill ha fler och fler saker, är vi inte en av hans får: "... varken tjuvar eller giriga ... skall ärva Guds rike." (1 Kor 6:10)

        Men dessa troende kommer inte att bli getter bara på grund av sin lust efter saker, eller för att de inte hjälpte människor i nöd. Herren kommer att säga till dem: "Du är en get därför att du representerade mig i världen på ett felaktigt sätt. Du gjorde så att de ogudaktiga identifierade mig med framgång, pengar och välstånd. Du lurade de fattiga, och sade till dem att jag ville göra dem rika. Och du sade till de sjuka att de led på grund av att de saknade tro.

        "Jag välsignade dig. Jag tömde ut mina tillgångar över dig därför att jag älskade dig. Men du öppnade inte dina öron för ropen från människor i nöd runt omkring dig. Istället kvävdes du av dina egna ägodelar. Om du vore min om du älskade mig hade du lytt mina befallningar."

        Nu kanske du säger: "Broder Dave, det här är för hårt. Gud är säkert inte sådan." Läs orden i Hesekiel: "Se, detta var din syster Sodoms synd: Högmod, överflöd av mat och bekymmerslös säkerhet utmärkte henne och hennes döttrar. Och hon hjälpte inte den nödställde och fattige." (Hes 16:49) När Gud dömde Sodom nämnde han inte deras homosexualitet eller avgudadyrkan. Allt handlade om högmod, bekvämlighet och försummelse av människor i nöd. De brydde sig inte om de fattiga

        Älskade vänner, Herren kallade inte till garageförsäljning som en engångsföreteelse i Jerusalem. Han var ute efter något i sitt folks hjärtan. Han ville ha vittnen som inte var bundna till saker, för att de skulle kunna återspegla hans hjärta för en förlorad värld. Gud är inte ute efter våra hus. Han vill att vi ska vakna upp och se hur kvävda vi kanske är av våra ägodelar.

        Hur kan du involvera dig i de nödlidande? Det är ett verk för den Helige Ande. Om du är fångad av detta budskap, gå till honom. Han kommer att leda dig direkt till människor i nöd som han vill att du ska träffa, i något av dessa områden av konkreta kärlekshandlingar. Det är inte meningen att detta ska tynga ner dig med skuld eller fördömelse, utan är till för att hjälpa dig att rannsaka ditt hjärta i ljuset av Jesu ord.

        Herren förväntar sig inte att någon av oss ska göra allt. Men jag vet att han förväntar sig att vi personligen ska överlåta oss till konkreta åtaganden i åtminstone något av dessa behovsområden. Kan du säga att du är redo att stå inför Kristus på den dagen, och veta att du hjälper till med att ge mat eller kläder till fattiga, besöker fångar, välsignar eller besöker änkor och faderlösa?

        Den Helige Ande tillåter mig inte att undvika denna övertygande sanning. Han kommer inte heller att ursäkta någon sann troende. Gud menar vad han säger. Även de som är instängda, de äldre eller skröpliga, kan be för de hemlösa. De kan skriva brev till fångar.

        När det finns en längtan att lyda denna befallning, kommer den Helige Ande att visa vägen. Och när vi blir involverade, lovar han detta: "... om du delar med dig åt den hungrige av det du har och mättar den som lider nöd, då skall ditt ljus gå upp i mörkret och din natt bli lik middagens ljus. Och Herren skall alltid leda dig; han skall mätta dig mitt i ödemarken och ge styrka åt benen i din kropp. Du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång, vars vatten aldrig tryter." (Jes 58:10-11)

I slutet på sjuttiotalet öppnade Gud i sin stora nåd en tjänst som resepredikant för mig. När jag började resa, fick jag tillgång till redogörelser om församlingstillväxt, och fann till min förskräckelse att ungefär 80 till 90 % av dem som avgjorde sig för Kristus föll av från tron. Detta innebär att dagens förkunnelse med dess metoder skapar ungefär 80 till 90 av vad vi vanligtvis kallar avfällingar, för varje hundratal avgörelser för Kristus. Låt mig framställa det mer verkligt för dig. 1991, under det första året av årtiondet för skörd, kunde ett större samfund i USA uppnå 294.000 avgörelser för Kristus, d.v.s. på ett år kunde detta större samfund med 11.500 kyrkor uppnå 294.000 avgörelser för Kristus. Tyvärr kunde man bara påträffa 14.000 som medlemmar, vilket innebär att de inte kunde förklara 280.000 av deras avgörelser, och detta är normala evangeliska resultat i vår tid, och något som jag upptäckte långt tillbaka i slutet på sjuttiotalet. Det oroade mig mycket. Jag började studera Romarbrevet djupare och speciellt hur evangeliet förkunnades av män som Spurgeon, Wesley, Moody, Finney, Whitefield, Luther och andra som Gud använde under gångna tider, och jag fann att de använde en princip som nästan helt är försummad i dagens evangeliska metoder. Jag började undervisa denna princip och blev till sist uppmanad att bygga vår verksamhet i södra Kalifornien, i staden Bellflower, speciellt för att föra fram denna undervisning till församlingen i USA.

Det var tyst i tre år, tills jag fick ett telefonsamtal från Bill Gothard, som hade sett undervisningen på video. Han ordnade så att jag kunde flyga till San Jose och jag delade den med tusen pastorer. Sedan visade han den på video 1992 för 30.000 pastorer. Samma år ringde David Wilkerson från New York. Han ringde från sin bil. (Han hade lyssnat på undervisningen i sin bil och ringde mig på sin telefon i bilen.) Omedelbart ordnade han så att jag kunde flyga 30.000 miles från Los Angeles till New York, för att jag skulle dela med mig av denna en-timmes undervisning till hans församling. Han ansåg att den var så viktig. Och nyligen hörde jag om en pastor som hade lyssnat på ljudbandet 250 gånger.

Jag skulle vara nöjd om ni lyssnade bara en gång på denna undervisning som heter ?Helvetets bäst bevarade hemlighet.? Bibeln säger i Psalm 19, vers 8: ?Herrens lag är fullkomlig och omvänder själen? (?Herrens undervisning är fullkomlig, den ger själen nytt liv.? (Svenska Folkbibeln, KTS-anm.) Vad är det som bibeln säger är fullkomligt och faktiskt omvänder själen? Jo, bibeln klargör det mycket tydligt: ?Herrens lag är fullkomlig och omvänder själen.? Låt oss bara för att belysa den uppgift som Guds lag har, för ett ögonblick se på den civilrättsliga lagen. Föreställ dig att jag sa till dig: ?Jag har en del goda nyheter till dig. Någon har precis betalat ett bötesbelopp på 25.000 dollar för din räkning för att du kört för fort.? Du skulle antagligen reagera genom att säga: ?Va? snackar du om? Det är inga goda nyheter. Det är obegripligt för mig.

Jag har inte ett bötesbelopp på 25.000 dollar.? Mina goda nyheter skulle inte vara goda nyheter för dig. Det skulle verka som dårskap. Men mer än det, det skulle vara förolämpande för dig, för jag insinuerar att du har brutit mot lagen, när du tycker att du inte har gjort det. Men om jag framställer det så här, blir det mer begripligt: ?På vägen till det här mötet, uppmätte polisen att du körde 55 miles i timmen genom ett område avsett för en sammankomst för blinda barn. Det fanns 10 varningsskyltar som visade att femton miles i timmen var högsta tillåtna hastighet, men du körde rakt igenom med 55 miles i timmen, Det som du gjorde var i högsta grad farligt, det finns ett bötesbelopp på 25.000 dollar. Polisen skulle just låta sakerna ha sin gilla gång, när någon som du inte ens känner gick emellan och betalade böterna för dig. Du har en väldig tur.? Kan du inse det faktum att du först får veta exakt vad du har gjort fel, faktiskt gör att de goda nyheterna blir begripliga för dig? Om jag inte tydligt ger undervisning och får dig att inse att du har brutit mot lagen, kommer de goda nyheterna att verka som dårskap, den kommer att verka förolämpande. Men när du väl inser att du har brutit mot lagen, då kommer de goda nyheterna att verkligen bli goda nyheter. På samma sätt, om jag talar med en obotfärdig syndare och säger: ?Jesus Kristus dog på korset för dina synder,? kommer det att vara en dårskap och förolämpande för honom. Dårskap för att det inte kommer att vara begripligt. Bibeln säger att: ?Detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade? (1 Kor. 1:18). Och förolämpande därför att jag insinuerar att han är en syndare, när han inte tycker att han är det. Vad honom beträffar finns det en massa människor som är mycket sämre än han.

Men om jag följer i Jesus fotspår, kan det bli mer begripligt. Om jag talar öppet om den gudomliga lagen, de tio budorden, och visar syndaren exakt vad han har gjort fel, att han har förargat Gud genom att han brutit mot hans lag, då när han blir ?överbevisad av lagen om att han är en överträdare? (Jak. 2:9), kommer de goda nyheterna om att bötesbeloppet har blivit betalt inte att vara dårskap, det kommer inte att vara förolämpande, det kommer att vara ?Guds kraft till frälsning? (Rom. 1:16). Med de här tankarna som inledning, låt oss nu se på Romarbrevet 3, vers 19. Vi ska se på en del av uppgifterna som Guds lag har för mänskligheten. Romarbrevet 3, vers 19: ?Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun ska stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud.? Så en uppgift som Guds lag har är att munnen ska stoppas till. Att få syndare att sluta med att rättfärdiggöra sig själva och säga: ?Det finns massor med människor som är värre än jag. Jag är faktiskt ingen dålig människa.? Nej, lagen stoppar till munnen till försvar och låter hela världen, inte bara judarna, utan hela världen stå med skuld inför Gud. Romarbrevet 3, vers 20: ?Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd.? Guds lag talar också om för oss vad synd är. 1 Johannes 3:4 säger: ?Synd är brott mot lagen.? Romarbrevet 7, vers 7: ?Vad ska vi då säga??, säger Paulus. ?Att lagen är synd? Nej, visst inte! Men det var först genom lagen jag lärde känna synden.? Paulus säger: ?Jag visste inte vad synden var förrän lagen talade om det för mig.? Galaterbrevet 3:24: ?Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus, för att vi ska förklaras rättfärdiga av tro.? Guds lag verkar som en övervakare för att föra oss till Jesus Kristus, så att vi kan bli rättfärdiga genom tro i hans blod. Lagen hjälper oss inte, den bara lämnar oss hjälplösa. Den gör oss inte rättfärdiga, den låter oss bara stå med skuld inför den helige Gudens domstol.

Och det tragiska i dagens förkunnelse finns p.g.a. att den vid 1900-talets början, när den övergav lagen med dess förmåga att omvända själen, för att föra syndare till Kristus, var tvungen att finna en annan orsak till att syndare skulle låta sig påverkas av evangeliet. Och den fråga som dagens förkunnelse valde för att attrahera syndare, var frågan om ?livsförbättring?. Evangeliet urartade till ?Jesus vill ge dig frid, glädje, kärlek, förverkligande och bestående lycka.? För att belysa den obibliska karaktären i denna mycket populära undervisning, skulle jag vilja att du lyssnade mycket noga på den följande berättelsen, därför att andemeningen i det jag säger hänger på detta speciella belysande exempel. Så var vänlig att lyssna noga. Två män sitter på ett flygplan. Den förste får en fallskärm och får höra att han ska ta på den, eftersom den kan förbättra hans flygning. Han är lite skeptisk först, eftersom han inte kan förstå att man har en fallskärm på i ett flygplan, överhuvudtaget kan förbättra flygningen. Efter ett tag bestämmer han sig för att göra ett experiment och se om påståendet är sant. När han tar på den märker han hur den tynger hans axlar, och han märker att han har svårigheter att sitta upprätt. Men han tröstar sig själv med det faktum, att han fick höra att fallskärmen skulle förbättra hans flygning. Så han bestämmer sig för att ge det hela lite tid. När han väntar märker han att en del av passagerarna skrattar åt honom, därför att han har en fallskärm på sig i planet. Han börjar känna sig lite förödmjukad. När de börjar peka på honom och skratta åt honom och han inte tål det längre, slinker han ner i stolen, tar av sig fallskärmen och kastar den på golvet. Besvikelse och bitterhet fyller hans inre, eftersom man ljög fullständigt när det gällde honom.


Den andra mannen får en fallskärm, men lyssna till vad han får höra. Han får höra att han ska ta på den, därför att han vid vilket ögonblick som helst ska hoppa 25.000 fot från flygplanet. Han tar på fallskärmen med tacksamhet. Han lägger inte märke till att den tynger på axlarna, eller att han inte kan sitta upprätt. Hans sinne är uppfyllt av tankarna på vad som skulle hända med honom, om han hoppade från planet utan den fallskärmen. Låt oss analysera motivet till och följden av de båda passagerarnas upplevelser. Den första mannens motiv till att ta på fallskärmen var endast att förbättra hans flygning. Följden av hans upplevelse var att han blev förödmjukad av passagerarna. Han blev besviken och något förbittrad mot dem som gav honom fallskärmen. För hans del kommer det att dröja länge, innan någon får en av de här grejerna på hans rygg igen. Den andra mannen tog på fallskärmen endast för att klara av hoppet från planet som skulle ske, och p.g.a. sin insikt om vad som skulle hända med honom utan den, har han en djupt grundad glädje och frid i sitt hjärta och vet att han kommer att bli räddad från en säker död. Denna insikt ger honom förmågan att stå emot hånet från de andra passagerarna. Han känner stor tacksamhet i hjärtat till dem som gav honom fallskärmen. Lyssna nu på det som dagens evangelium säger. Det säger: ?Ta på Herren Jesus Kristus. Han kommer att ge dig kärlek, glädje, frid, förverkligande och bestående lycka.? Med andra ord: ?Jesus kommer att förbättra din flygning.? Så syndaren lyder och tar på Frälsaren som ett experiment för att se om påståendena är sanna. Och vad får han? Den utlovade frestelsen, prövningen och förföljelsen.

De andra passagerarna hånar honom. Så vad gör han? Han tar av Herren Jesus Kristus, han blir förolämpad för ordets skull (Mark. 4:17), han är besviken och något förbittrad, och det med rätta. Han blev lovad frid, glädje, kärlek, förverkligande och bestående lycka, och allt han fick var prövningar och förödmjukelse. Hans bitterhet riktas mot dem som gav honom de så kallade ?goda nyheterna?. Det sista blev värre än det första: ännu en vaccinerad och bitter avfälling. Syskon, istället för att förkunna att Jesus förbättrar flygningen, skulle vi varna passagerarna för att de kommer vara tvungna att hoppa ut från planet.

Att det är ?bestämt om människan att hon en gång ska dö och sedan dömas? (Hebr. 9:27). Att när en syndare inser de fruktansvärda följderna av att bryta mot Guds lag, då kommer han att fly till Frälsaren bara för att klara sig undan den kommande vredesdomen. Och om vi är sanna och trovärdiga vittnen, är det vad vi kommer att förkunna. Att det finns en vredesdom som kommer, att Gud ?befaller människorna att de alla och överallt ska omvända sig? (Apg. 17:30). Varför? ?Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet? (vers 31). Ni förstår, det handlar inte om lycka, utom om rättfärdighet. Det spelar ingen roll hur lycklig en syndare är, hur mycket han ?en kort tid lever i syndig njutning? (Hebr. 11:25). Utan Kristi rättfärdighet kommer han att gå förlorad på vredens dag. ?Ägodelar hjälper inte på vredens dag, men rättfärdighet räddar från döden? (Ordspr. 11:4). Frid och glädje är befogade följder av frälsningen, men det är inte befogat att använda dessa följder som ett dragplåster till frälsning. Om vi fortsätter att göra det , kommer syndarna att lyda med ett orent motiv utan omvändelse. Kan du komma ihåg varför den andra passageraren hade glädje och frid i sitt hjärta? Det var p.g.a. att han visste att fallskärmen skulle rädda honom från en säker död. Och som en troende har jag som Paulus säger ?glädje och frid i tron? (Rom. 15:13), därför att jag vet att Kristi rättfärdighet kommer att rädda mig från den kommande vredesdomen. Med dessa tankar i minnet, låt oss ta en närmare titt på en händelse ombord på planet. Vi har en helt ny flygvärdinna.

Hon har en bricka med kokhett kaffe. Det är hennes första dag, hon vill göra intryck på passagerarna och det gör hon verkligen. Därför att när hon går fram i mittgången, snubblar hon över någons fot och spiller det kokheta kaffet ut över hela knät på vår andra passagerare. Hur reagerar han när den kokheta vätskan når hans ömma hud? Säger han: ?Ssssffff! Det gjorde ont?? Nänä. Han känner smärtan. Men sliter han då av fallskärmen från sina axlar, kastar den på golvet och säger: ?Idiotiska fallskärm! ?? Nej. Varför skulle han det? Han tog inte på fallskärmen för att få en bättre flygning. Han tog på den för att den skulle rädda honom från det kommande hoppet från planet. Om något får händelsen med det heta kaffet honom att hålla mer fast vid fallskärmen och även se fram mot hoppet från planet. Om du och jag har tagit på Herren Jesus Kristus av rätt motiv, att fly från den kommande vredesdomen, blir vi inte arga på Gud när prövningar når oss, när resan blir svår. Vi förlorar inte vår glädje och frid. Varför skulle vi det? Vi kom inte till Jesus för att få en lycklig livsföring. Vi kom till honom för att fly från den kommande vredesdomen. Och om något för prövningar den sant troende närmare Frälsaren. Och tråkigt nog har vi bokstavligen massor av bekännande kristna som förlorar sin glädje och frid, när resan blir svår. Varför? De är en produkt av ett människocentrerat evangelium.

De kom utan omvändelse, vilken förutan man inte kan bli frälst. Jag var nyligen i Australien och tjänstgjorde. Australien är en liten ö vid Nya Zeelands kust. Och jag predikade synd, lag, rättfärdighet, helighet, dom, omvändelse och helvetet, och jag blev inte precis förkrossad över det antal människor som ville ?lämna sina hjärtan till Jesus.? Det låg faktiskt mycket spänning i luften. Efter mötet sa man: ?Det finns en ung kille längst bak som vill lämna sitt liv till Kristus.? Jag gick ner och fann en tonårskille som inte kunde be syndarens bön, eftersom han grät så våldsamt. Detta var så välgörande för mig, eftersom jag under många år lidit av sjukdomen ?evangelisk frustration.? Jag ville så gärna att syndare skulle låta sig påverkas av evangeliet, att jag omedvetet predikade ett människocentrerat budskap. Andemeningen i detta var: ?Du kommer aldrig att få verklig frid utan Jesus Kristus, du har ett tomrum i ditt hjärta som Gud har skapat och som bara han kan fylla.? Jag brukade predika Kristus som korsfäst, jag brukade predika omvändelse. En syndare påverkades och kom fram. Jag brukade öppna ena ögat och säga: ?Ånej, den här killen vill lämna sitt liv till Jesus och det finns 80% chans att han kommer att falla av . Och jag är trött på att åstadkomma avfällingar . Därför är det bäst att jag ser till att den här killen verkligen menar det. Det är bäst att han menar allvar!? Så jag tog itu med den stackars killen i en Gestapo-ande. Jag gick fram och sa: ?Vad vill du?? Han sa: ?Jag är här för att bli kristen?. Jag sa: ?Menar du det?? Han sa: ?Ja.? Jag sa: ?MENAR DU VERKLIGEN DET!? ? Han sa: ?Ja, jag antar det.? ?OK, jag ska be med dig, men det är bäst att du menar det från hjärtat.? Han sa: ?OK, OK.? ?Läs nu upp den här bönen uppriktigt efter mig och mena det från ditt hjärta uppriktigt och verkligen mena det från ditt hjärta uppriktigt och se till att du menar det. ?Å, Gud, jag är en syndare??. Han sa: ?Öh...å, Gud, jag är en syndare.? Och jag tänkte: ?Varför finns det inte ett synligt tecken på förkrosselse. Det finns inget yttre belägg för att killen sörjer i sitt inre för sina synder.? Om jag kunde ha sett hans motiv, skulle jag ha sett att han var 100% uppriktig . Han menade verkligen sin avgörelse av hela sitt hjärta. Han ville uppriktigt göra ett försök med detta om Jesus, för att se om han kunde få en kick av det. Han hade försökt med sex, droger, materialism, alkohol. ?Varför inte försöka med detta kristna och se om det är så bra som alla dessa kristna säger det är: frid, glädje, kärlek, förverkligande, bestående lycka.? Han flydde inte från den kommande vredesdomen, eftersom jag inte hade sagt till honom att det skulle komma en vredesdom . Det fanns denna uppenbara försummelsen i mitt budskap. Han var inte nedbruten av förkrosselse, eftersom den stackars killen inte visste vad synd var. Kommer ni ihåg Romarbrevet 7, vers 7? Paulus sa: ?Men det var först genom lagen jag lärde känna synden.? Hur kan en människa omvända sig om hon inte vet vad synd är? All så kallad ?omvändelse? kan vara endast vad jag kallar ?horisontal omvändelse?. Hon kommer för att hon har ljugit för människor, hon har stulit från människor.

Men när David syndade med Bat-Seba och bröt alla tio budorden (när han hade begär efter sin nästas hustru, levde i lögn, stal sin nästas hustru, begick äktenskapsbrott, mördade, vanärade sina föräldrar och därför vanärade Gud), sa han inte: ?Jag har syndat mot människor?. Han sa: ?Det är mot dig jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon? (Ps. 51:6). När Josef blev frestad sexuellt, sa han: ?Hur skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?? ( 1 Mos. 39:9). Den förlorade sonen sa: ?Jag har syndat mot himlen? (Luk. 15:21). Paulus predikade ?att de skall omvända sig till Gud? (Apg. 20:21). Och bibeln säger: ?Ty en sorg efter Guds vilja för med sig en ånger som man inte ångrar? (2 Kor. 7:10). Och när en människa inte förstår att att hennes synd först och främst är vertikal, kommer det endast att bli en ytlig, experimentell och horisontal omvändelse och hon faller av när svårigheter, frestelser och förföljelse kommer. A.B. Earl sa: ?Jag har funnit genom lång erfarenhet att de allvarligaste hotelserna i Guds lag har en framträdande plats, när det gäller att föra människor till Kristus. De måste se sig själva som förlorade, innan de kommer att ropa om nåd. De kommer inte att fly från faran, förrän de upptäcker den.? Nu skulle jag vilja att ni gör något som är lite ovanligt. Jag kommer inte att göra er generade, det lovar jag. Men jag skulle vilja fråga hur många av er som tänkte på något annat, när jag läste det citatet av A.B. Earl? Jag vill bekänna något för er. Jag tänkte på något annat, när jag läste det citatet av A.B. Earl. Jag tänkte: ?Ingen lyssnar på mig, de tänker på något annat.? Så för att understryka en mycket viktig sak, skulle jag vilja att ni verkligen är ärliga. Om ni tänkte på något annat och ni inte har en aning om vad A.B. Earl sa, kan ni vara snälla och sträcka upp era händer...sträcka upp era händer. Det är vanligtvis hälften till två tredjedelar och vi har det här i kväll. Vi gör ett nytt försök...Gud välsigne dig, pastorn, för din ärlighet. A.B. Earl var en berömd evangelist på 1800-talet som hade 150.000 omvända som ett bevis på sitt påstående. Satan vill inte att du ska fatta detta, så lyssna mycket noggrant. A.B. Earl sa: ? Jag har funnit genom lång erfarenhet (det är det verkliga testet) att de allvarligaste hotelserna i Guds lag har en framträdande plats, när det gäller att föra människor till Kristus. De måste se sig själva som förlorade, innan de kommer att ropa om nåd. De kommer inte att fly från faran, förrän de upptäcker den.? Du förstår, om du försöker att rädda en man från att drunkna, när mannen inte tror att han håller på att drunkna, kommer han inte att bli särskilt glad på dig. Du ser att han simmar ute i sjön och du tänker: ?Jag tror att han håller på att drunkna. Ja, jag tror det.? Du dyker i, drar honom till stranden, utan att säga något till honom. Han kommer inte att bli särskilt glad på dig. Han kommer inte att vilja bli räddad, förrän han upptäcker att han är i fara. De kommer inte att fly från faran förrän de upptäcker den. Du förstår, om du kom till mig och sa: ?Hallå, Ray,? och jag sa: ?Ja.? Du sa: ?Det här är ett botemedel mot Groaninzins sjukdom. Jag har sålt mitt hus för att få pengar till det här botemedlet. Jag ger det till dig som en fri gåva.? Jag skulle antagligen reagera ungefär så här: ?Vadå? Botemedel mot vadå? Groaninzins sjukdom? Du har sålt ditt hus för att få pengar till det här botemedlet? Du ger det till mig som en fri gåva? Ja, tack så mycket. Hej då...den killen är knäpp.? Jag menar, det är antagligen så jag skulle reagera, om du sålde ditt hus för att få pengar till ett botemedel för en sjukdom som jag aldrig hört talas om, och du ger mig det som en fri gåva, jag skulle tycka att du var ganska konstig. Men om du i stället kom till mig och sa: ?Ray, du har fått Groaninzins sjukdom. Jag kan se tio tydliga symtom på din kropp. Du kommer att dö inom två veckor.? Och jag blev övertygad om att jag hade sjukdomen (symtomen var så uppenbara) och sa: ?Å, vad ska jag göra?? Och då sa du: ?Oroa dig inte. Det här är ett botemedel mot Groaninzins sjukdom. Jag har sålt mitt hus för att få pengar till det här botemedlet.

Jag ger det till dig som en fri gåva.? Jag kommer inte att förakta din uppoffring. Jag kommer att värdesätta den och jag kommer att tillägna mig den. Varför då? Därför att jag har sett sjukdomen, så att jag kan sätta värde på botemedlet. Och tråkigt nog är det som inträffat i USA och det som västvärlden har rättat sig efter, att vi predikat botemedlet utan att först överbevisa om sjukdomen. Vi har predikat evangelium om nåd utan att först överbevisa människor med lagen, att de är syndare, och följaktligen har nästan alla jag försökt att vittna för i södra Kalifornien eller runt omkring i bibelbältet blivit födda på nytt sex eller sju gånger. Du säger: ?Du behöver lämna ditt liv till Jesus Kristus.? ?Öh, jag gjorde det när jag var sju, elva, sjutton, tjugotre, tjugoåtta, trettiotvå...? Du vet, killen är inte kristen. Han är en otuktig person. Han är en hädare, men han tror att han är frälst för att han har blivit ?född på nytt.? Vad är det som sker? Han använder vår Guds nåd för köttets angelägenheter. Han sätter inte värde på offret. För honom är det inte något ont att trampa Guds Son under fötterna och hålla förbundets blod för orent (Hebr. 10:29). Varför då? Därför att han aldrig har blivit överbevisad om sjukdomen, så att han kan sätta värde på botemedlet. Biblisk förkunnelse är alltid, utan undantag, lag till de stolta och nåd till de ödmjuka. Du ser aldrig att Jesus ger evangeliet, de goda nyheterna, korset, vår Guds nåd till en stolt, arrogant, självrättfärdig människa. Nej, nej. Med lagen bryter han ner det hårda hjärtat och med evangeliet helar han det förkrossade hjärtat. Varför? Därför att han alltid gjorde det som behagar Fadern. Gud står emot de högmodiga och ger nåd åt de ödmjuka (Jak. 4:6; 1 Petr. 5:5). Bibeln säger att ?HERREN avskyr de högmodiga? (Ordspr. 16:5).

Jesus förklarade för oss vilka evangeliet är till för. Han sa: ?Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga, de fångna, de förkrossade och de blinda? (Luk. 4:18). Detta är andliga uttryckssätt. De fattiga i anden (Matt.5:3). De förkrossade är de ödmjuka (Jes. 57:15). De fångna är de som Satan håller fångna så att de gör hans vilja (2 Tim. 2:26), och de blinda är de som denna världens gud har förblindat, så att inte evangeliets ljus ska stråla på dem (2 Kor. 4:4). Bara de sjuka behöver en läkare (Mark. 2:17), och endast de som är överbevisade om sjukdomen kommer att sätta värde på och tillägna sig ett botemedel. Vi ska därför nu mycket kortfattat se på exempel på lagen till de stolta och nåd till de ödmjuka. Lukas 24...Lukas 24. Och när jag ger er ett bibelställe från predikstolen ger jag det två gånger, eftersom jag vet att männen är närvarande, och män behöver höra saker två gånger...män behöver höra saker två gånger. Det finns stöd för detta i bibeln. När Gud talar till män i bibeln, säger han deras namn två gånger. ?Abraham, Abraham... Saul, Saul...Mose, Mose...Samuel, Samuel...? Därför att män behöver höra saker två gånger. Kvinnor en gång. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit i kyrkbänken och predikanten sa: ?Lukas 25.? Jag vänder mig till min fru och säger: ?Vad sa han?? Hon säger: ?Lukas 25.? Jag säger: ?Tack älskling.? KAMRAT OCH HJÄLP . Det är därför som Gud skapade kvinnan, männen inte kan klara det själva. Så här är det: män tappar bort saker, kvinnor finner saker. ?Var är nycklarna älskling?? ?Dom hänger på din näsa, kära du.? Jag menar, jag vet inte hur många gånger jag har öppnat skåpet: ?Det finns ingen honung här, älskling!? Hon säger: ?Den finns här kära du.? Var skulle mannen vara utan kvinnor? Hm? Fortfarande i Edens lustgård. Eva upptäckte trädet. Adam visste faktiskt inte vad som höll på att hända. Om man ser på när kvinnan skapades, säger bibeln i själva verket att Gud försatte mannen i en djup sömn för att skapa kvinnan. Och Skriften säger inte att han någonsin kom ut ur den. I Lukas 10:25 finner vi en viss laglärd som kom fram och frestade Jesus. Detta är inte en advokat, utan en expert på Guds lag. Han kom fram och sa till Jesus: ?Hur kan jag få evigt liv?? Vad gjorde Jesus? Han gav honom lagen. Varför? Eftersom han var stolt, arrogant och självrättfärdig. Här har vi en expert på Guds lag som frestade Guds Son. Och andemeningen i hans fråga var: ?Och vad anser du att vi måste göra för att få evigt liv?? Därför gav Jesus honom lagen. Han sa: ?Vad står skrivet i lagen? Vad läser du där?? Han sa: ?Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, själ, kraft, älska din nästa som dig själv.? Och Jesus sa: ?Gör det, så får du leva.? Och sedan säger bibeln: ?Då ville mannen försvara sig och frågade Jesus: ´Vem är då min nästa?´? Levande bibeln visar tydligare den inverkan som lagen hade på mannen. Den säger: ?Mannen ville försvara sin brist på kärlek till vissa slags människor, så han frågade: ´Vilka medmänniskor?´? Ni förstår han hade inget emot judarna, men han tyckte inte om samarierna. Så Jesus berättade då för honom om vad vi kallar den ?gode samariern?, som inte var ?god? alls. När han älskade sin nästa som sig själv, lydde han bara de grundläggande kraven i Guds lag.

Och påföljden av lagens innersta natur, lagens andlighet (det som lagen i sanning kräver), var att mannen tystnade. Ni förstår, han älskade inte sin nästa så mycket. Lagen gavs för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud. På liknande sätt, i Lukas 18:18, kom en man i hög ställning till Jesus. Ha sa. ?Hur kan jag få evigt liv?? Jag menar, hur skulle de flesta av oss reagera om någon kom fram och sa: ?Hur kan jag få evigt liv?? Vi skulle säga: ?Öh...be den här bönen innan du ändrar dig.? Men vad gjorde Jesus med denne som eventuellt ville omvända sig? Han visade honom på lagen. Han gav honom fem horisontella budord, budord som har att göra med hans medmänniskor. Och när han sa: ?Allt detta har jag hållit sedan jag var ung,? sa Jesus: ?Ett fattas dig ännu.? Och han använde sig av andemeningen i det första av de tio budorden: ?Jag är HERREN, din Gud...Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig? (2 Mos. 20:2-3). Han visade denna man att hans gud var hans pengar, och ?Ni kan inte tjäna både Gud och mammon? (Matt. 6:24). Lagen till de stolta. Sedan ser vi att nåd ges till de ödmjuka i Nikodemus fall (Joh. 3). Nikodemus var en ledare för judarna. Han var en lärare i Israel. Därför var han grundligt hemmastadd i Guds lag. Han var ödmjuk i hjärtat, eftersom han kom till Jesus och erkände Guds Sons gudom. En ledare i Israel? ?Vi vet att det är från Gud du har kommit, för ingen kan göra dessa tecken som du gör, om inte Gud är med honom.? Jesus gav därför denne uppriktige sanningssökare, som hade ett ödmjukt hjärta och insikt om synden genom lagen, de goda nyheterna om att böterna var betalda och ?Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son.? Och det var inte dårskap för Nikodemus utan ?Guds kraft till frälsning.? Samma sak var det med Natanael (Joh. 1:43-51). Natanael var en israelit som i sanning var förankrad i lagen, inte bara i ord, i vilken inget svek fanns, det fanns ingen falskhet i hans hjärta. Uppenbarligen var lagen en övervakare för att föra denne gudfruktige jude till Kristus. Samma sak var det med judarna på pingstdagen (Apg. 2). De var uppriktiga judar, gudfruktiga judar, som alltså ständigt levde med Guds lag. Matthew Henry, bibelkommentatorn, sa att orsaken till att de var samlade på pingstdagen var att högtidlighålla att Guds lag blev given på berget Sinai. När Petrus trädde fram för att predika till dessa gudfruktiga judar, predikade han inte vredesdom. Nej, lagen åstadkommer vrede, de kände till detta. Han predikade inte rättfärdighet eller dom. Nej, nej. Han bara berättade de goda nyheterna för dem, att böterna hade blivit betalda, och det högg till i hjärtat på dem och de ropade: ?Bröder, vad skall vi göra?? Lagen var en övervakare för att föra dem till Kristus, så att de skulle kunna bli rättfärdiggjorda genom tro i hans blod.

DEL 2

Och psalmförfattaren uttryckte det så här: ?Genom Guds ord fick jag erfara min synd till sist; då darrade jag vid lagen som jag föraktat, tills min skuldmedvetna själ bönfallande vände sig till Golgata.? 1 Timoteus 1:8 lyder: ?Men vi vet att lagen är god, om man brukar den rätt.? Guds lag är god, om man brukar den rätt. OK, vilka är den till för? Vi får veta det i följande vers: ?Den är inte till för rättfärdiga utan för syndare .? Den räknar t.o.m. upp syndarna: de som utövar otukt och homosexualitet. Om du vill föra en homosexuell till Kristus, ska du inte argumentera med honom om hans perversitet. Han har redan tagit på sig boxhandskarna och bara väntar på dig. Nej, nej. Ge honom de tio budorden. Lagen skapades för homosexuella. Visa honom att han är fördömd, hans perversion oaktat. Om du vill föra en jude till Kristus, betona lagen för honom. Låt den bereda hans hjärta för nåden som det skedde på pingstdagen. Om du vill föra en muslim till Kristus, ge honom Mose lag. De godtar Mose som en profet. Ge dem Mose lag och ta ifrån dem deras självrättfärdighet och för dem till foten av det blodbestänkta korset. Jag hörde om en muslim som läste vår bok Hell?s Best Kept Secret, och Gud frälste honom grundligt genom att han läste boken. Varför? Därför att Herrens lag är fullkomlig och omvänder själen. Tänk på kvinnan som begick äktenskapsbrott (Joh. 8:1-11). Överträdelse av det sjunde budet. Lagen krävde hennes blod (3 Mos. 20:10). Hon hade ingen annan utväg än att kasta sig ner för Guds Son för att få nåd, och det är syftet med Guds lag. Paulus talade om att vara bevakad av av lagen (Gal. 3:23). Den fördömer. Du säger: ?Du kan inte fördöma syndare.? Syskon, de är redan fördömda. Joh. 3:18: ?Den som inte tror är redan dömd.? Allt som lagen gör är att visa honom hur han är i sitt verkliga tillstånd. Du som städar hemma känner säkert igen detta. Ditt bord behöver dammas i ditt vardagsrum. Du dammar av det så det blir rent, allt dammet är borta. Sedan drar du bort gardinerna och släpper in solljuset en tidig morgon. Vad ser du på bordet? Damm. Vad ser du i luften? Damm. Var det ljuset som skapade dammet? Nej, ljuset bara uppdagade dammet. Och när du och jag drar bort förhänget i det allra heligaste och låter ljuset av Guds lag skina in över syndarens hjärta, är allt det som sker att han ser sig själv som han verkligen är. ?Ty budet är en lykta och undervisningen (lagen) är ett ljus? (Ordspr. 6:23). Det är därför som Paulus sa: ?Genom lagen ges insikt om synd? (Rom. 3:20). Det är därför som han sa: ?Så skulle synden genom budordet framstå som i högsta grad syndig? (Rom. 7:13). Med andra ord visade lagen honom synden i dess sanna ljus. Nu brukar jag vid det här skedet i undervisningen gå igenom de tio budorden ett för ett, men det som jag ska göra, är dela med er hur jag vittnar personligen, eftersom jag tror att det är mer till hjälp. Nu är det så att jag tror starkt på att följa Jesus i hans fotspår. Aldrig någonsin skulle jag gå fram till någon och säga: ?Jesus älskar dig.? Det är fullständigt obibliskt. Det finns inget exempel på det i Skriften. Inte heller skulle jag gå fram till någon och säga: ?Jag skulle vilja tala med dig om Jesus Kristus.? Varför? Därför att om jag ville väcka upp dig ur en djup sömn, skulle jag inte använda en strålkastare i dina ögon. Det kommer att förarga dig. Jag skulle sätta på ljusdimmern mycket diskret. Först det naturliga, sedan det andliga. Varför? Därför att ?en oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande.

Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt? (1 Kor. 2:14). Exemplet för personligt vittnande i Skriften får vi i Johannes 4. Ni kan se hur Jesus gick tillväga med kvinnan vid brunnen. Han började i den naturliga sfären, gick över till den andliga, framkallade överbevisning genom att använda det sjunde budet, och sedan uppenbarade han sig själv som Messias. Så när jag möter någon talar jag om vädret, jag talar om sport, låt dem få förnimma lite själslig sundhet. Lär känna dem och kanske skämta hit och dit och gå sedan medvetet över från det naturliga till det andliga. Det sättet som jag gör det på, är att använda evangeliska traktater. Vi har ungefär 24, 25 olika traktater, vi är ett ministry för Kristi kropp. Vi har tryckt miljoner och åter miljoner traktater och våra traktater är ovanliga. Om ni får tag på dem, ska ni ha en massa med er, för folk jagar er och ber om mer. Detta är vår traktat som är en synvilla. Vad är det som ser större ut, om ni kan se? Ser det rosa större ut? Kan ni se detta? De har samma storlek, det är en synvilla. Jag säger: ?Det är i själva verket en evangelisk traktat. Upplysningar finns på baksidan...hur man blir frälst, faktiskt.? Jag säger: ?Du kan behålla den.? Han säger: ?Tack så mycket! Schysst...!? ?Jag har en till gåva till till dig.? Ur fickan tar jag en tryckt encentare med de tio budorden på den. Vi har en maskin som fixar detta. Vi köper encentarna nya från banken, snygga encentare som ser ut som guld och vi matar in dem i den här maskinen och den trycker dem, eller din tumnagel om du vill hålla den kvar.

Men den trycker dem med de tio budorden. Det är lagligt att göra detta, det anses vara konst. Det är inte att fördärva en encentare. Så jag säger: ?Här får du en gåva.? Han säger: ?Vad är det?? Jag säger: ?Det är en encentare med de tio budorden på den. Jag fixade det med mina tänder. Jag gör ina med min hörntand, men ena är rejält svåra.? Jag skickar ut en trevare för att se om han är öppen för andliga ting. Om han säger negativt: ?Tio budorden? Tack så mycket,? är han inte öppen. Men den vanliga reaktionen är: ?Tio budorden...tack! Jag uppskattar det.? Jag säger: ?Tror du att du har hållit de tio budorden?? Han säger: ?Öh, ja...ganska väl.? Jag säger: ?Låt oss gå igenom dem. Har du någonsin ljugit?? Han säger: ?Öh, ja...ja några gånger.? Jag säger: ?Vad är du då?? Han säger: ?En syndare.? Jag säger: ?Nej, nej. Specifikt , vad är du då?? Han säger: ?Du, jag är ingen lögnare.? Jag säger: ?Hur många gånger måste du då ljuga för att vara en lögnare? Tio och en klocka ringer och ?ppppbbbbtttt? tvärsöver din panna? Är det inte sant att om du ljuger en gång, så är du en lögnare?? Han säger: ?Jaa...jag antar att du har rätt.? Jag säger: ?Har du stulit något någon gång?? Han säger: ?Nej.? Jag säger: ?Kom igen nu, du har precis erkänt för mig att du är en lögnare.? Jag säger: ?Har du stulit något någon gång, en liten grej?? och han säger: ?Ja.? Jag säger: ?Vad är du då?? Han säger: ?En tjuv.? Jag säger: ?Jesus sa: ?Var och en som med begär ser på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta? (Matt. 5:28). Har du gjort det någon gång?? Han säger: ?Ja, många gånger.? ?Då har du själv erkänt att du ljuger, stjäl och har begått äktenskapsbrott i ditt hjärta, och du måste stå inför Gud på domens dag, och vi har bara sett på tre av de tio budorden. Det finns sju till med sina kanoner riktade mot dig. Har du missbrukat Guds namn?? ?Ja...jag har försökt sluta.? ?Vet du vad du gör? Istället för att använda ett ord på fyra bokstäver som börjar på ?s? för att uttrycka förtrytelse, använder du Guds namn istället. Det kallas hädelse, och bibeln säger att ?för varje onyttigt ord som människor talar, skall de stå till svars på domens dag? (Matt. 12:36). ?HERREN skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn? (2 Mos. 20:7). Bibeln säger att om du hatar någon, är du en mördare (1 Joh. 3:15).? Det underbara med Guds lag är att Gud har skrivit den i våra hjärtan. Romarbrevet 2, vers 15: ?...det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om det vittnar också deras samveten...? Samvete betyder ?med insikt?. Con betyder ?med,? vetande är ?insikt.? Samvete . Så när en människa ljuger, har lustar, bedriver otukt, hädar, begår äktenskapsbrott, är hon medveten om att det är fel. Gud har gett ljus åt alla människor. Den helige Ande överbevisar dem om synd, rättfärdighet och dom (Joh. 16:8). Synd vilket är brott mot lagen (1 Joh. 3:4), rättfärdighet som kommer av lagen (Rom. 10:5; Fil. 3:9), dom som kommer av lagen. Hennes samvete anklagar henne - lagen är skriven i hennes hjärta (Rom. 2:15) - och lagen fördömer henne. Så jag säger: ?Så om Gud dömer dig enligt denna norm på domens dag, kommer du då att vara oskyldig eller skyldig? Han säger: ?Skyldig.? Jag säger: ?OK., tror du att du kommer till himlen eller helvetet?? Det vanliga svaret är ?himlen.? En följd av dagens evangelium. Jag säger: ?Varför anser du det? Är det för att du tror att Gud är god och att han överser med dina synder?? Han säger: ?Ja, så är det. Han överser med mina synder.? ?Ja, OK., försök med det i en domstol. Du har våldtagit, mördat, langat droger - mycket allvarliga synder. Domaren säger: ?Du är skyldig. Alla bevisen finns här. Har du något att säga, innan jag avkunnar domen?? Och du säger: ?Ja, herr domare, jag vill säga att jag tror att du är en god människa och att du kommer att överse med mina brott?. Domaren skulle antagligen att säga: ?Du har rätt i en sak. Jag är en god människa, och på grund av min godhet, kommer jag att se till att rättvisa skipas. På grund av min godhet, kommer jag att se till att du blir straffad.?? Och just det som syndarna hoppas ska frälsa dem på domens dag, Guds godhet, kommer att vara just det som dömer dem. Därför att Gud är Gud, måste han enligt sitt väsen straffa mördare, våldtäktsmän, tjuvar, lögnare, otuktiga personer och hädare. Gud kommer att straffa synden varän den finns. När han vet detta, kan han nu förstå. Han har nu ljus över att hans synd i grunden är vertikal, att han har ?syndat mot himlen? (Luk. 15:21), att han har brutit mot Guds lag och att han har förargat Gud och att Guds vrede blir kvar över honom (Joh. 3:36). Han kan nu se att han är ?vägd på en våg? av den eviga rättvisan och ?funnen vara för lätt? (Dan. 5:27). Han förstår nu behovet av ett offer. ?Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe? (Gal. 3:13). ?Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare? (Rom. 5:8). Vi bröt mot lagen, han betalade bötesbeloppet. Så enkelt är det. Och om en man vill omvända sig, om en kvinna vill omvända sig och tro på Jesus, kommer Gud att förlåta deras synder, så att Gud kan säga på domens dag, när deras mål kommer upp i domsalen: ?Ditt mål är avskrivet på grund av bristande bevis.? ?Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe.? Och när han alltså omvänder sig till Gud och tror på vår Herre Jesus (Apg. 20:21), har han satt handen till plogen och ser sig inte om, för han passar för Guds rike (Luk. 9:62). Ordet passar betyder ?klar att användas?. Jordmånen i hans hjärta har förvandlats, så att han kan ta emot ordet som blir inplanterat i honom och som har makt att frälsa hans själ (Jak. 1:21). Jag har inte tid att dela dessa citat med er, men de finns i våra böcker. Jag är säker på att ni känner igen de här namnen. John Wycliffe, bibelöversättaren, sa: ?Den högsta tjänsten som en människa kan uppnå på jorden är att predika Guds lag.? Varför? Därför att den kommer att föra syndare till tro på Frälsaren, till evigt liv. Martin Luther sa: ?Den främsta skyldigheten för den som predikar evangelium är att förkunna Guds lag och att visa syndens natur.? Faktiskt är det så när vi läser dessa citat, att vi märker att dessa män har så djupa övertygelser, att de sätter in all den kraft de har. De påstår saker som att ?om du inte använder lagen när du förkunnar evangelium, så kommer du att fylla kyrkorna med falska omvända?. Den som hör ordet och genast tar emot det med glädje är det som såddes på stenig mark, (men inte har någon rot. Han håller ut endast en tid, och möter han lidande eller förföljelse för ordets skull, så kommer han genast på fall - KTS-anm.). Lyssna på det som Martin Luther sa. Han sa: ?Satan, all oenighets gud, sätter dagligen igång nya sekter. Och den senaste av alla som jag aldrig kunde ha förutsett eller ens haft en aning om, är att han låtit en sekt uppstå som undervisar att människor inte ska bli skrämda av lagen, utan vänligt uppmuntras genom förkunnandet av Kristi nåd.? Så vad är det Luther säger? Han säger: ?Lyssna nu, killar, det finns en demonisk, satanisk sekt som just har uppstått. Jag kunde aldrig någonsin ha trott att detta kunde hända. Han har låtit en sekt uppstå som undervisar att människor inte ska bli skrämda av lagen, utan vänligt uppmuntras genom förkunnandet av Guds nåd,? vilket väldigt fint sammanfattar det mesta av vår förkunnelse. John Wesley sa till en vän, när han skrev till en ung evangelist: ?Predika 90% lag och 10% nåd.? Och du säger: ?90% lag och 10% nåd? Kan det inte vara 50-50.? Tänk på det så här. Jag är en doktor, du är en patient. Du har en dödlig sjukdom. Jag har ett botemedel, men det är absolut nödvändigt att du litar på detta botemedel. Om du inte litar på det till 100%, kommer det inte att verka. Hur ska jag ta itu med detta? Antagligen så här. ?Kom in här. Sitt ner. Jag har en del mycket dåliga nyheter för dig. Du har en dödlig sjukdom.? Jag ser att du börjar skaka. Jag tänker i mitt inre: ?Bra. Han börjar inse allvaret i situationen.? Jag tar fram diagram, jag tar fram röntgenbilder. Jag visar dig giftet som så sakta sprider sig genom din kropp. Jag talar till dig i tio hela minuter om denna fruktansvärda sjukdom. Hur länge tror du att jag måste prata om botemedlet? Inte länge alls. När du sitter där och skakar efter tio minuter, säger jag: ?Apropå det, här är botemedlet.? Du rycker det till dig och sväljer det häftigt. Din insikt om sjukdomen och dess fasansfulla konsekvenser har fått dig att vilja ha botemedlet. Du förstår, innan jag var kristen hade jag lika mycket längtan efter rättfärdighet som en fyraårig pojke har efter ordet ?bad.? Vad är poängen? Du förstår, Jesus sa: ?Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet.? Hur många icke-kristna känner du till som hungrar och törstar efter rättfärdighet? Bibeln säger: ?Ingen finns som söker Gud? (Rom. 3:11). Den säger att de älskar mörkret, de hatar ljuset, och kommer inte till ljuset, för att deras gärningar inte skall avslöjas (Joh. 3:19-20). Det enda som de dricker är orättfärdighet som vatten (Job. 15:16). Men den kvällen när jag ställdes inför Guds lags andliga natur och förstod att Gud vill ju ha sanning i mitt innersta (Ps. 51:8), att han såg mitt tankeliv och betraktade lusta på samma sätt som äktenskapsbrott, hat på samma sätt som mord, då började jag säga: ?Jag kan se att jag är fördömd. Vad måste jag göra för att bli försonad ??, då började jag att törsta efter rättfärdighet. Lagen strödde salt på min tunga. Den var en övervakare för att föra mig till Kristus. Charles Spurgeon sa: ?De kommer aldrig att ta emot nåden, förrän de darrar inför en rättfärdig och helig lag.? D.L. Moody, John Bunyan, John Newton, som skrev ?Amazing Grace? (och om någon förstod vad nåd innebär, så var det Newton), han sa att ?den riktiga förståelsen av överensstämmelsen mellan lag och evangelium är att skydda sig själv från att bli indragen i villfarelser till höger och vänster.? Och Charles Finney sa: ?Beständigt måste lagen bereda väg för evangeliet.? Han sa: ?Att överse med detta när man undervisar människor kommer nästan säkert att resultera i ett falskt hopp, att man för in en falsk norm av kristen erfarenhet, och att man fyller kyrkorna med falska omvända.? Mina kristna syskon, det första som David Wilkerson sa till mig, när han ringde upp mig på sin telefon i bilen var: ?Jag trodde att jag var den ende som inte tror på uppföljning.? Jag tror på att ge föda åt en nyomvänd, jag tror på att ge honom näring. Jag tror på att fostra honom - det är biblisk och absolut nödvändigt. Men jag tror inte på att följa upp honom.

Jag kan inte finna det i Skriften. Den etiopiske hovmannen blev lämnad utan uppföljning. Hur kunde han överleva? Allt han hade var Gud och bibeln . Ni förstår, uppföljning...låt mig förklara uppföljning för dem av er som inte vet. Uppföljning är när vi får avgörelser, antingen genom kampanjer eller lokala församlingar, och vi tar arbetare från skördefältet, vilka är få som det är, och ger dem denna beklämmande uppgift att springa efter dessa som har avgjort sig, för att se till att de vandrar med Gud. Det är ett sorgligt erkännande av hur mycket tillit vi har till kraften i vårt budskap och Guds bevarande makt. Om Gud har frälst dem, kommer Gud att bevara dem. Om de är födda av Gud, kommer de aldrig att dö. Om han har börjat ett gott verk i dem, kommer han också att fullborda det intill Kristi Jesu dag (Fil. 1:6). Om han är upphovsmannen till deras tro, kommer han att vara den som fullbordar deras tro (Hebr. 12:2). Han kan också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud (Hebr. 7:25). Han förmår att bevara dem från fall och ställa dem inför sin härlighet, fläckfria och jublande (Jud. 24). Jesus sa: ?Ingen kan rycka dem ur min Faders hand? (Joh. 10:29). Ni förstår, syskon, problemet är att Lasarus har varit död i fyra dagar (Joh. 11). Vi kan rusa in i graven, vi kan dra ut honom, vi kan stötta upp honom, men ?han luktar? (vers 39). Han behöver höra Guds Sons röst. Och syndaren är död sedan fyra dagar i sina synder. Vi kan springa fram och säga: ?Läs denna bönen.? Ändå behöver han höra Guds Sons röst, för annars finns det inget liv i honom, och det som preparerar syndarens öra till att höra Guds Sons röst är lagen. Den är en övervakare för att föra honom till Kristus, så att han kan bli rättfärdig av tro (Gal. 3:24). Syskon, lagen verkar, den omvänder själen (ger själen nytt liv) (Ps. 19:7). Så hitta en syndare och försök med honom. Men när du gör det, kom ihåg den här berättelsen. Du sitter i ett flygplan, smuttar på ditt kaffe, biter på en kaka och ser på en film. Det är en bra flygning, mycket trevlig, när du plötsligt hör: ?Det här är er kapten som talar. Jag har en tillkännagivelse att göra. Eftersom bakre delen just har fallit av detta flygplan, kommer vi att krascha. Det är 25.000 fot till marken. Det finns en fallskärm under din stol. Vi skulle uppskatta om du tog på den. Tack för din uppmärksamhet, och tack för att du flyger med det här flygbolaget. Du säger: ?Va?!? 25.000 fot!? Jag är glad att jag har den här fallskärmen på!? Du ser dig om vid sidan, killen närmast dig biter på sin kaka, smuttar på sitt kaffe och ser på filmen. Du säger: ?Ursäkta mig, lyssnade du på kaptenen? Ta på dig fallskärmen.? Han vänder sig till dig och säger: ?Öh, jag tror faktiskt inte att kaptenen menade det. För resten är jag nöjd med hur jag har det, tack.? Vänd dig inte till honom med uppriktigt nit och säg: ?Snälla du, ta på dig fallskärmen. Det kommer att vara bättre än filmen.? Det verkar inte klokt. Om du säger till honom att fallskärmen på något sätt kommer att förbättra hans flygning, kommer han att ta på den av ett felaktigt motiv. Om du vill att han ska ta på den och behålla den på, berätta om hoppet från flygplanet. Du säger: ?Ursäkta mig, strunta i kaptenen om du vill. Hoppa utan fallskärm...SPLATT!? Han säger: ?Förlåt mig, vad sa du?? ?Jag sa att om du hoppar utan fallskärm, tyngdlagen . Ppppbbbbtttt på marken.? ?Aah! Milda makter! Jag förstår vad du menar! Tack så mycket!? Och så länge som denne man vet om, att han måste passera genom dörren och räkna med följderna av att bryta mot tyngdlagen, finns det inget sätt på vilket du kan få av fallskärmen från hans rygg, eftersom själva hans liv är beroende av den. Om du nu ser dig omkring, kommer du att upptäcka att det finns många passagerare som har trevligt på flygningen. De finner nöje i syndens njutningar under en tid. Res dig upp och säg: ?Ursäkta mig, hörde ni budet från vår Kapten om räddning, ?ta på dig Herren Jesus Kristus.?? Han vänder sig till dig och säger: ?Öh, jag tror faktiskt inte att Gud menar det. Gud är kärlek. För övrigt har jag det bra som jag har det, tack.? Vänd dig inte till honom med uppriktigt nit utan kunskap och säg: ?Snälla du, ta på dig Herren Jesus Kristus. Han kommer att ge dig kärlek, glädje, frid, förverkligande och varaktig lycka. Du har ett tomrum i ditt inre som Gud har skapat och som bara han kan fylla. Om du har problem med ditt äktenskap, problem med droger, alkohol, lämna bara ditt ditt hjärta till Jesus.? Nej. Du ger honom ett felaktigt motiv för att han ska överlåta sig, Säg istället: ?O Gud, ge mig mod!? och berätta för honom om hoppet från flygplanet. Säg bara: ?Hör nu, Gud har fastställt att människan ska dö en gång. Om du dör i dina synder, kommer Gud att bli tvungen att ge dig rättvisa, och hans dom kommer att bli så genomgripande. Varje fåfängt ord som en människa uttalar, kommer hon att få stå till svars för på domens dag. Om du har haft lusta, har du begått äktenskapsbrott. Om du har hatat någon, har du begått mord. Och Jesus varnade för att rättvisan kommer att bli så genomgripande, den eviga vredens knytnäve kommer att träffa dig och (SMACK) krossa dig till pulver. Gud välsigne dig.? Mina syskon, jag talar inte om helvetespredikningar. Helvetespredikningar kommer att ge omvända som är fulla av fruktan . Om vi använder Guds lag kommer den att ge omvända som är fulla av tårar . Varför kommer den förste? Han vill undfly helvetets eld. Men i sitt inre tänker han att Gud är hård och orättvis, därför att lagen inte har använts för att visa honom syndens oerhört syndiga natur. Han ser inte att helvetet är hans förtjänta lön, att han är värd helvetet. Därför förstår han inte barmhärtighet eller nåd, och därför saknar han tacksamhet till Gud för hans nåd. Och tacksamhet är den grundläggande motivationen för förkunnelse (evangelisation). Det kommer inte att finnas något nit i hjärtat på falska omvända att evangelisera. Men den andre kommer och vet att han har syndat mot himlen. Att Guds ögon finns överallt och ser ondskan och det goda, och att Gud har sett mörkret som om det vore klart ljus. Han har sett hans tankeliv. Om Gud i sin helighet på vredens dag uppenbarade alla de hemliga synderna i hans hjärta, allt det som han gjort i mörkret, om han uppenbarade alla bevis på hans skuld, kunde Gud ta honom som något orent och kasta honom i helvetet och göra det som är rättvist. Men istället för att tilldöma honom rättvisa, har han gett honom nåd. Han har anbefallt sin kärlek mot honom, genom att Kristus dog för honom medan han ännu var en syndare. Han faller på knä inför det blodbestänkta korset, och han säger: ?O Gud, om du gjorde det för mig, kommer jag att göra allt för dig. Jag gläder mig åt att göra din vilja, o min Gud. Din lag är skriven i mitt hjärta.? Och såsom mannen som visste att han var tvungen att passera genom dörren och räkna med följderna av att bryta mot tyngdlagen och aldrig skulle ta av sig sin fallskärm, därför att själva hans liv var beroende av den, så skulle aldrig den som kommer till Frälsaren och vet att han måste ställas inför en helig Gud på vredens dag, att överge Guds rättfärdighet i Kristus därför att själva hans liv är beroende av den . Låt mig se om jag kan få denna undervisning att koagulera när vi ska avsluta den. Jag var i en affär för en tid sedan, och ägaren till affären betjänade en kund och använde Guds namn som en hädelse. Om någon använde min frus namn som en hädelse, skulle jag bli ytterst förorättad, om de använde hennes namn som ett förbannelseord i det avseendet. Men den här killen använde Guds namn som ett förbannelseord, när Gud hade gett honom hans liv, hans ögon, förmågan att tänka, hans barn, hans mat, varje glädjeämne som han någonsin haft blev givet till honom genom Guds godhet, och han använde Guds namn som ett förbannelseord. Indignerat lutade jag mig mellan honom och hans kund och sa: ?Ursäkta mig, är det här ett religiöst möte?? Killen säger: Va?? Nej för H-E-L-V-E-T-E!? ?Jo det är det, för du talar nu om helvetet. Låt mig ge dig en av mina böcker.? Så jag gick ut till bilen och tog fram en bok med namnet Gud tror inte på ateister: Bevis för att ateisten inte existerar . Och det är en bok som använder logik, humor, skäl och rationalism för att bevisa Guds existens, vilket man kan göra på två minuter utan att använda tro. Det är mycket enkelt att slutgiltigt, fullständigt bevisa Guds existens, och den bevisar också att ateisten inte existerar.

Låt mig visa dig vår bildekal ?Ateisternas nationaldag: 1 april.? Så jag gav honom den här boken, och två månader senare gick jag in och gav honom en annan bok som jag skrivit, som heter Mina vänner håller på att dö! En bok som är en sann och gripande berättelse om hur man ger ut evangeliet i den mest mördande delen av Los Angeles. Det är en bok som också använder humor i sin framställning. Jag gav honom dessa böcker och han ringde och berättade vad som hade hänt. Han sa till mig att hans fru tittade konstigt på honom, för att han läste en bok som hette Mina vänner håller på att dö! och skrattade varannan minut. Men han städade upp i sitt rum och han tog fram Gud tror inte på ateister . Han sa: ?Aah,? och han öppnade den och läste första sidan och sedan läste han hela boken, 260 sidor. Han sa: ?Det var mysko för jag hatar att läsa.? Sedan läste han Mina vänner håller på att dö! , och lämnade sitt liv till Kristus, köpte en bibel, kom över på besök för att säga: ?Hej,? och sa till mig efter att han varit kristen i två dagar, att han redan kommit fram till vad han kallade ?Let-i-vi-kus? i sin bibel. Och jag antar att han skulle läsa ?Spaltaren? och sedan Johannes. Men ända fram till sin överlåtelse hade mannen varit en som höll på med trolldom. ?Herrens lag är fullkomlig, den omvänder själen.? Och det är som om Gud såg ner på mig, när jag predikade utomhus under många år, och när jag bekämpade fienden med dammvippan i dagens förkunnelse, är det som om Gud sa: ?Vad håller du på med? Mina vapen är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen (2 Kor. 10:4). Här finns tio fantastiska kanoner.? Och när jag radade upp de tio kanonerna i Guds lag, hånskrattade inte syndarna och gjorde sig löjliga längre. Nej, deras ansikten bleknade. De lyfte upp sina händer och sa: ?Jag ger upp allt! Jag lämnar allt frivilligt till Jesus!? De kom över på den vinnande sidan för att aldrig desertera. Dessa omvända blev själavinnare, inte bänkvärmare, arbetare, inte dagdrivare, tillgångar, inte belastningar för den lokala församlingen. Och nu mina syskon, låt mig med varje huvud höjt och varje öga öppet, och utan någon musik som spelar, utmana dig angående din frälsnings giltighet. Dagens förkunnelse säger: ?Ifrågasätt aldrig din frälsning.? Bibeln säger exakt det motsatta. Den säger: ?Pröva er själva om ni lever i tron? (2 Kor. 13:5). Bättre nu än på domens dag. Bibeln säger: ?Gör er kallelse och utkorelse fast? (2 Petr. 1:10), och en del av er vet att någonting är från grunden fel i er kristna vandring. Ni förlorar er frid och glädje när striden ger er smällar. Det finns en brist i ert nit att evangelisera. Ni föll aldrig ner inför den Allsmäktige och sa: ?Jag har syndat mot dig, o Herre! Ge mig nåd!? Ni har aldrig flytt till Jesus Kristus och hans blod för att bli renade, och i desperation ropat ut: ?Var nådig mot mig, syndare!? Och det finns en brist på tacksamhet, det finns inte ett brinnande nit för de förlorade.

Ni kan inte säga att ni är brinnande för Gud, faktiskt är det så att ni löper risk att vara en av dem som kallas ?ljumma? och kommer att bli utspydda ur Kristi mun på domens dag (Upp. 3:16), när massor av människor kommer att ropa till Jesus: ?Herre, Herre.? Och han kommer att säga: ?Gå bort från mig ni orättfärdiga - laglösa : Jag har aldrig känt er? (Matt. 7:22-23). Ingen aktning för den gudomliga lagen. Bibeln säger: ?Var och en som nämner Herrens namn skall hålla sig borta från orättfärdigheten? - laglösheten (2 Tim. 2:19). Så idag behöver ni rätta till motivet till att ni har överlämnat er. Min vän, låt inte ditt högmod hindra dig. Jag skulle vilja be för dig. Jag blir kvar här, du blir kvar på din stol. Och om du vill vara med i den här bönen, vill jag att du sträcker upp din hand, men kom ihåg det här. Om du säger: ?OK, jag skulle sträcka upp min hand, men vad ska folk tänka?, så är det högmod. Du vill hellre bli ärad av människor än av Gud (Joh. 12:43). Herren avskyr alla som är högmodiga (Ordspr. 16:5). Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd. Ödmjuka er alltså under Guds mäktiga hand, så skall han upphöja er när hans tid är inne (1 Petr. 5:5-6). Kalla det en ny överlåtelse. Kalla det en överlåtelse. Men vad du än kallar det, gör din kallelse och utkorelse fast. Ray Comfort

Skeppet brinner, bomullsbalarna utslunga en svart, förskräcklig rök, passagerare och besättning befinner sig i den största fara, men den duglige kaptenen för kommandot, och han säger till alla: " Om ni vill lyda mig. så tänker jag, att jag kan rädda er alla" Om de nu litar på kaptenen, lyder de i allt hans ordrar. Ingen sjöman eller maskinist vägrar att arbeta vid pumparna eller att ställa i ordning båtarna, ej heller nekar passagerarna att lyda. Den villighet som alla lyder kaptenen är bevisad genom det förtroende de har till honom. De tror att hans befallningar är bra och goda, och därför lyder de honom. Varken deras fruktan eller deras iver kan få dem att vika av från hans befallningar eller handla i strid med dem. Då båtarna är fullsatta, väntar de som ska stiga ner i dem tills deras tur kommer, förlitade på kaptenens duglighet. De stiger ner i båtarna eller stannar än så länge kvar ombord, för de tror, att hans order avser deras frälsning. Och så långt som varje man och kvinna modigt tror på kaptenens överlägsenhet, kan diciplinen hållas vid makt.

Lydnad är det naturliga resultatet av en sann och verklig tro, och där ingen lydnad är, där finnes ingen tillit. Några av er tror, att ni litar på Kristus, under det att ni gör, vad ni behagar. Er tro är en lögn, för så är inte Guds ords lära.

Den tro, som frälsar, är den tro som lyder