Kapitel 3 - De falska profeternas väg

---

Vi måste vaka svartsjukt över den profetiska uppgiften. Om församlingen vilar på och är buren av apostlaskap och profettjänst kan man aldrig gå för långt i noggrannhet med avseende på dessa ting. Talar våra dagars profeter utifrån sina egna hjärtan? Hämtar de inspiration från varandra, eller kommer de till oss med bud från Guds rådsförsamling? Från vilka sammanhang kommer de och hur har dessa sammanhang format dem? Har de låtit sig fostras, inte bara i fråga om att använda nådegåvor, men med avseende på karaktär och framtoning innan de ger sig in i församlingen? Hur länge och på vilka sätt har de delat gemenskap i lokal gemenskap? Har de sänts ut i sin uppgift med något mer än en ceremoniell avskiljning i ryggen? Vet vi alls vad det betyder att vara utsänd?

Falska profeter skaffar varandra täckning och godkännande i det att den ene applåderar, bekräftar och etablerar den andre. De har inte vuxit fram ur ett organiskt Herrens arbete som det i Antiokia. Istället sysslar de med att lämna bifall till varandra och smickra varandra särskilt när de håller sig inom gemensamma ramar. Vilken är källan till deras profetism? Varifrån kommer profetens ord? Om det inte kommer ur Guds egen rådsförsamling, ur dessa heliga sammankomster, hur kan det då vara Guds ord?

Om män menar sig vara utsända, har vi rättighet att söka efter bevis för att de verkligen talar sant och verkligen varit inför Gud.

Guds anklagelser mot Israels profeter

I Jeremia 23 levererar Gud en kraftfull utsaga om de falska profeterna. Det är en gedigen lista anklagelsepunkter. Det är en sak att komma med anklagelser mot Israel, men att ge sig på Israels profeter är något i en klass för sig. När det förnämligaste, ädlaste och mest upphöjda utpekas för att har sjunkit till den allra lägsta och mest profana nivå, då är det en skriande bild av nationens status just före domen.

I vers 9 talar Jeremia om sig själv i sin ställning som profet: "Om profeterna: Mitt hjärta vill brista i mitt bröst, alla mina ben darrar. Jag är som en berusad man, som en man omtöcknad av vin, för Herren och hans heliga ords skull."

Det är inget behagligt ord. Det är ord som först har ruskat om profeten.

"Landet är fullt av äktenskapsbrytare. Under förbannelse ligger landet sörjande och betesmarkerna i öknen är förtorkade. Man inriktar sig på att göra ont och har sin styrka i orättfärdighet." Jer 23:10.

Ordet äktenskapsbrytare är inte bara länkat till sexualmoralens område. Otrohet är ett vidare begrepp som innebär att man blandar det ena med det andra, man låter något urvattnas, man för in något av annan karaktär än det ursprungliga. Man ändrar och förändrar, därför förvandlas kvalité, karaktär och integritet. Det är oftast en pågående process, steg för steg, lite här och lite där; i slutändan står man där med färgat vatten istället för vin.

"Både präster och profeter är gudlösa. Mitt inne i mitt hus finner jag deras ondska, säger Herren." Jer 23:11.

Det finns en stadig länk mellan profeten och prästen: "Profeterna profeterar lögn och prästerna styr efter deras råd. Så vill mitt folk ha det." Jer 5:31.

Det är anmärkningsvärt hur ändamålsenlig ömsesidigheten i förhållandet mellan ledarskap och de falska profeterna är, hur väl de finner sig till rätta med varandra och hur enkelt de finner det att ge varandra vittnesbörd. Folket står fast förankrade i en outtalad överenskommelse med sina förkunnare. "Servera oss ett bibliskt budskap. Vi betalar räkningarna och förväntar oss att få sitta ner till söndagsgudstjänst som inte hävdar några krav på ändring av våra värderingar eller på något sätt hotar våra intressen. Vi vill inte höra talas om något som på något sätt skulle kunna fungera som en utmaning till det som vi har gett våra hjärtan till. Vi vill kunna säga våra ?Amen? och vårt ?Vi har varit i kyrkan? - och annat sådant." Prästen ska vara som folket. Som pastorn så ock församlingen. Till sådana sammanhang sänds profeten - och det för att bli stenad.

"Därför ska deras väg bli för dem som hala stigar i mörkret. De skall drivas bort och där skall de falla. Ty jag skall låta olycka drabba dem det år deras straff kommer, säger Herren." Jer 23:12.

I detta ligger att domen inte nödvändigtvis verkställs med omedelbarhet, men att tid har märkts ut då Gud kommer att fälla dom över dem som vanhelgar hans hus, dessa som ursprungligen kanske hade genuina och heliga kallelser. Detta är med stor sannolikhet anledningen till att Herren tillåter sådant pågå och fortsätta som kallas profetiskt och som är så populärt, men för dessa - som det också var för gamla tiders profeter - är ett besökelsens år avsatt, ett tidsavsnitt då Gud sätter stopp för allt det falska.

"Också hos Samarias profeter har jag sett dåraktiga ting: De profeterade i Baals namn och förde mitt folk Israel vilse." Jer 23:13.

Falskprofetismen för med sig resultat på flera nivåer. Den ger återverkningar på nationell nivå på samma sätt som dess principer berör församlingen.

"Hos Jerusalems profeter har jag sett förskräckliga ting. De begår äktenskapsbrottt och ljuger, de uppmuntrar dem som gör ont så att ingen kan vända om från sin ondska. De är alla för mig som Sodom och stadens innevånare är som Gomorras." Jer 23:14.

Denna vers förtjänar uppmärksamhet. Deras sätt att se på sanningen, på Guds ord och på dess läromässiga innehåll är färgat av deras lustmättade och ogudaktiga leverne. Benägenheten till lögn och otrohet går hand i hand. Om man har föresatt sig att vara otrogen måste man också kunna rättfärdiga och försvara sitt handlande, vilket i sin tur betyder att man måste kasta Guds sanning överbord.

Den falske profetens ord får också till konsekvens att ondskan uppmuntras och ges utrymme. Det finns inget i deras proklamationer som verkar omvändelse. I stället styrker de dem som står emot Gud. I rättssystemet finner vi ibland samma funktion, brottsoffret straffas och brottslingen går fri. Lagen får inte längre utrymme därför att myndighetsutövaren själv är en överträdare. Man vill inte döma ut straff till andra vilka man själv förtjänar.

"Därför säger Herren Sebaot så om profeterna: Jag skall ge dem malört att äta och förgiftat vatten att dricka, ty från profeterna i Jerusalem har gudlöshet gått ut över hela landet." Jer 23:15.

Lägg märke till att Gud fortfarande kallar dem profeter. Kanske är det för att de gåvor och den kallelse som kommer från Gud inte kan återkallas. De bär fortfarande sin officiella titel, men deras aktivitet i skydd av titeln är en styggelse inför Gud. Det finns inget som är mera oheligt än det heliga som förlorat sin autenticitet. När man använder frasen ?Så säger Herren? för att skaffa sig lyssnarens uppmärksamhet ohelgar man det heliga. Vi vanhelgar och profanerar det heliga och när det är gjort, vad kan man då hoppas på? Om vi inte förblir prästfolk som lyfter fram skillnaden mellan det heliga och det orena vad kan man då sätta tilltro till i denna värld? Betydelsen och konsekvenserna av vad vi rör vid här ligger långt bortom vår kapacitet att förstå och omfatta.

"De bedrar er och leder er till fåfänglighet. Sina egna hjärtans syner talar de, inte vad som kommer från Herrens mun. Om och om igen säger de till dem som föraktar mig ?Herren har sagt: Det ska gå er väl.? Och till var och en som följer sitt hårda hjärta säger de: ?Ingen olycka skall drabba er.?" Jer 23:16-17.

Detta måste vara kärnsubstansen i det som en falsk profet står för: att ge falsk uppmuntran och falska försäkringar om frid och ro, utsagor som helt åsidosätter en nödvändig konfrontation med tillståndet sådant det är. Hållningen innefattar en ovillighet att föra fram ett skarpt ord. Profetordet smickrar och uppmuntrar köttsligheten istället för att utmana eller varna. Falska profeter har genom alla tider profeterat frid där ingen frid är att vänta. "Ingen olycka skall drabba er" är ett vanligt budskap också idag. Det ger falsk tröst till sådana som inte ens har en riktig relation till Gud. Om vi ser det hela på mänskligt vis skulle dessa människor inte uppfattas som sådana som förkastar Gud. Men Gud ser dem på det sättet och vi måste lära oss att se som han ser. De falska profeterna ger uppmuntran till dem som saknar en korrekt relation till Gud och ger dem försäkran om att deras gudskontakt är helt i sin ordning.

"Men vem har tillträde till Herrens råd, så att han kan se och höra hans ord? Och vem har aktat på hans ord och lyssnat till det?" Jer 23:18.

Det här är en nyckelvers. Det är närmast så att man skulle vilja placera den här versen i ett särskilt utrymme, som om Gud säger: "Av alla dessa som inte bara kallar sig profeter men även de som verkligen har kallats till att vara profeter, hur många av dem talar sådana ord som endast kan hämtas fram ur Herrens rådsförsamling?" Är det inte anmärkningsvärt hur allt som rör Gud vid en slutanalys kan reduceras i termer av gemenskap?

Han förmedlar och ger aldrig något utanför gemenskapens ramar. När han kallade Mose att komma upp på berget för att ta emot lagens tavlor och för att sedan kunna undervisa folket kallade han honom allra först till att vistas där. Hur vågar vi säga ett "Så säger Herren" utan att ha befunnit oss i Herrens rådsförsamling och där lyssnat till hans ord? Jag menar att det är helt omöjligt för den präktige, vinningslystne, motsägelsefulle predikanten att ens komma in dit. För att kunna vistas i Herrens rådsförsamling fordras ödmjukhet, en särskild sorts sårbarhet, ett beroende av Gud, en förmåga att vänta och dröja och ett avskiljande från egenintresse, berömmelse, framgång och erkännande. Män som försnävat sin egen rörelsesfär genom sådant får ingen plats i Herrens rådsförsamling och ändå är det de som är först redo att säga ett "Så säger Herren".

Det som karaktäriserar och präglar moderna predikanter och tjänster över hela världen är avsaknaden av gemenskap och relationer. Vi har sett till att tjänsten, ämbetet, ska kunna existera för sig själv. Det är inte det att vi inte talar om Herren och om mötesgemenskap, men det verkar som om vi utför allt detta utifrån virtuosens mönster och begåvning, men sällan utifrån den djupa gemenskapen eller det innerliga umgänget. Umgänge och gemenskap öppnar inte bara för lagtavlornas givande men också för att på ett rätt sätt undervisa i lagen och ge av dess innehåll. När vi en gång har skilt tjänsten från umgänget befinner vi oss på farlig mark. Tjänandet är en följd av livets närvaro och livet flödar ur gemenskapen. Bryter vi den kopplingen och skapar en tjänst oberoende av den, då har vi skaffat en tjänst som Gud inte lämnar något godkännande till.

Vem har tillträde till Herrens råd. . . ?

Denna sats indikerar närhet till Gud. Hur kan det komma sig att dessa profeter som talade med sådan livfullhet och ledde nationen hän mot det onda inte sökte denna plats. Varför hämtade de inte sina gudsord ur Herrens rådsförsamling, ut ur hans närvaro? Att vi tvekar att svara på den frågan är en skarp utsaga mot oss själva. De var äktenskapsbrytare och vandrade i lögn; hur skulle dessa kunna sitta med i Herrens rådsförsamling? Denne Gud är helig och man kan inte närma sig honom under sådana förutsättningar. Man har inte ens en dragning till den platsen med det sinnet. Detta är anledningen till att profetorden kommer från andra källor och är rotat i det egna sinnet. Det krävs helgelse för att närma sig Gud. Det läggs krav över ett sådant liv för att skapa förutsättningar för en sådan gemenskap, särskilt om den ska vara bestående.

Vi kan gå så långt att vi bara ser till nyttoaspekten: "Om det är vad Herren säger så måste jag nog försöka ta mig in i hans närhet för att få tag i ett ord." Men det är inte så det fungerar. Det är i Guds rådslag och i Herrens närhet som ordet ges, men om du gör givandet av ordet till det väsentliga och närheten till Gud till ett instrument för att få tag på ordet då har du redan fjärmat dig från det heliga. Du kommer med ett sinne som söker praktisk nytta, inte i gudsfruktan med sikte på tillbedjan för hans egen skull.

Mose kallades att komma upp på Herrens berg och vistas där, inte för de förmåner som kanske kunde tillförsäkras honom för att han kom, inte ens för tjänstens privilegier men för att Gud är Gud. Han är skaparen och vi tillhör skapelsen. Vi måste vara stilla där, och om inga ord kommer så må det vara så. Om vi är ute efter ord av opportunitetsskäl och egoistisk hänsyn har vi lämnat det heligas område. Vi låter oss styras av vinningslystnad i långt högre grad än vi egentligen förstår. Detta är världens ande med dess huvudsats; man måste bete sig si eller så för att säkra vissa resultat. Vi betalar med detta om vi kan få det där.

Vi förstår inte vad det innebär att "göra" eller att "vara" för dess egen skull. Om vi inte har kommit fram till detta tillsammans med Gud, hur ska vi kunna nå dit med människor. Det finns ett element i det vi säger och gör som inte har sitt ursprung i en verklig gemenskap med Gud, en gemenskap som inte kan existera samman med vinningslystnadens ande.

Mose som skrev sina fem böcker kunde säga om sig själv att han var den mest ödmjuke på jordens yta. Detta är sann ödmjukhet, att vara befriad från varje form av andlig självmedvetenhet, att kunna säga något som är sant utan att samtidigt påverkas av det. Ödmjukhet är inget som går att berömma sig av.