DEL 2

O, du min allra käraste brudgum, Jesus Kristus, du renaste älskare, du hela skapelsens Herre, vem kan ge mig de vingar som kunde verkligen frigöra mig, så att jag kunde flyga dig till mötes och få vila hos dig? O, när skall det till fullo förunnas mig att frigjord få skåda hur ljuvlig du är, Herre, min Gud?

Men nu suckar jag ofta och måste med smärta bära mitt elände. Ty mycket ont möter i denna jämmerdal, vilket så ofta förvirrar, bedrövar och förmörkar min tillvaro, så ofta är mig till hinder och förströddhet och till förförelse och insnärjande, för att hindra ett fritt tillträde till dig och hindra mig från att omfattas av din ljuvliga omfamning som alltid står de saliga andarna till buds. Låt dig bevekas av min suckan och av den övergivenhet som på mångfaldigt sätt är min jordiska lott!

O, Jesus, den eviga härlighetens avglans, du som är själens tröst när hon är stadd på sin pilgrimsfärd, inför dig förstummas min mun, och endast tystnaden talar till dig. Hur länge fördröjer min Herre sin ankomst? Må han komma till mig, sin fattige usling, och göra mig glad. Må han sträcka ut sin hand och rycka den olycklige ur allt hans trångmål!

Kom, kom, ty utan dig blir ingen dag eller stund glad. Min glädje är i dig, utan dig är mitt bord tomt. Olycklig är jag och liksom inspärrad i ett fängelse och belagd med tunga bojor till dess du vederkvicker mig med din närvarelses ljus och åter öppnar frihetens port och låter ditt kärleksfulla ansikte visa sig för mig. Må andra i stället för dig söka något annat, vadhelst de har lust till, mig behagar däremot varken nu eller någonsin något annat än du, min Gud, mitt hopp, mitt eviga väl. Jag skall inte tystna och inte upphöra att bedja till dess din nåd vänder åter och du talar till min invärtes människa.

Herren: Se, jag är här. Se, jag kommer till dig eftersom du har åkallat mig. Dina tårar och din själs åstundan, din ödmjukhet och ditt hjärtas förkrosselse har bevekt mig och fört mig till dig.

Tjänaren: Herre, jag har åkallat dig och jag har åstundat att få njuta din närvaro, beredd att försaka allt för din skull. Ty du har först uppväckt mig ur sömnen till att söka dig. Välsignad vare du därför, Herre, som har bevisat din tjänare denna godhet, efter din stora barmhärtighets rikedom!

Vad har din tjänare mer att säga inför dig annat än att han vill innerligt ödmjuka sig inför dig, alltid ihågkommande sin egen orättfärdighet och uselhet? Det finns inte din like bland alla himlens och jordens under. Dina verk är alltigenom goda, dina domar är rättvisa och genom din försyn regeras hela världen. Pris och ära vare därför buren till dig, o du Faderns Vishet! Dig skall min mun, och även min själ, tillsammans med allt skapat, lovprisa och välsigna.

- - - - - - -

Mat och dryck och övriga förnödenheter, som hör till det kroppsliga livets uppehållande, känns som tyngande bördor för den brinnande anden. Lär mig att av sådana vederkvickelser göra blott ett måttligt bruk och låt mig inte fångas av något starkt begär därefter. Att avsäga sig sådant går visserligen inte an, eftersom naturen kräver sitt uppehälle, men att begära överflöd och sådant vari man särskilt finner njutning, det förbjuder den heliga lagen, ty annars skulle köttet bli en övermodig tyrann över anden.

Om du söker det eller det, om du vill vara här eller där för att mest tillgodose din bekvämlighet och ditt eget behag, så kommer du aldrig att vara i ro eller fri från bekymmer. I varje sak skall någon brist upptäckas, och på varje plats kommer det att finnas någon som gör det motigt för dig. Någon nytta gör dig alltså inte det erhållna föremålet, vad det vara må, till och med om det ges dig i mångdubbelt mått i denna de yttre tingens värld, men fastmer gagnar det dig om det försmås och försakas och grundligt uppryckes med rötterna ur din själ. Detta bör du tillämpa inte bara i avseende på uppskattningen av pengar och rikedom utan även när det gäller strävan efter yttre hedersposter och begäret efter fåfänglig berömmelse, ty allt detta förgås med denna världen.

Herren: Jag känner de fördolda tankarna, jag vet att det är till mycket gagn för din själs bästa att du ibland lämnas utan nådesförnimmelse, på det att du inte tilläventyrs må förhäva dig över din goda framgång i fromheten och gripas av självbehag över en dygd som du inte äger. Vad jag har givit, det kan jag ta bort och ge åter när det mig behagar. När jag giver det är det min gåva. När jag tar det tillbaka har jag inte berövat dig något som är din egendom .. Om jag låter dig få erfara någon svårighet eller motgång av vad slag det vara må, då skall du inte harmas eller låta modet falla. Jag kan med hast hjälpa dig upp och vända varje börda i glädje. Och under alla förhållanden är jag rättvis och värd att vara högt prisad när jag så handlar med dig. Om du har rätt förstånd och ser saken sådan den verkligen är, så får du aldrig för motgångars skull så modlöst bedrövas, utan du bör fastmer fröjdas och bära fram tacksägelser. Tvärtom bör du betrakta det som en enastående glädje och fröjd att jag inte skonar dig utan låter dig drabbas av lidande. "Så som min Fader har älskat mig, så har också jag älskat er", sade jag till mina älskade lärjungar, dessa som jag utsände, inte till några timliga fröjder utan till väldiga strider, inte till äreställen utan till tunga mödor, inte till vila utan till att bära mycken frukt i tålamod.

Vad är friare än den som hyser begär efter intet på jorden? Det är alltså nödvändigt att höja sig över hela den skapade världen och fullkomligt överge sig själv och i andens hänryckning stå stilla och se att du, som är alltings Skapare, inte har någon likhet med de skapade tingen. Och om man inte frigör sig från alla skapade ting kan man inte i frihet rikta sin strävan på det gudomliga. Att det finns så få som benådats med förmågan att skåda det gudomliga, det är därför att de som vet att fullkomligt skilja sig från det förgängliga och de skapade tingen är så få. Härtill fordras stor nåd, som kan lyfta själen och rycka upp den över sig själv.

Blott av ett rent hjärta framgår det goda levernets frukt. Hur mycket någon har gjort det frågan man efter, men av hur stor dygd hans gärning framgår det övervägs inte lika omsorgsfullt. Om han varit stark, rik, vacker, skicklig eller en god skriftställare, en god sångare, en god arbetare ? det undersöker och efterfrågar man. Hur fattig i anden han varit, hur tålig och mild, hur from och inåtvänd, om det talar inte många. Det naturliga sinnet ser till det som är utvärtes hos människan. Det av Guds nåd genomträngda sinnet vänder sig till det som är invärtes. Det förra bedrar sig ofta, det senare sätter sitt hopp till Gud så att det inte kan bedras.

Låt allt fara, så skall du finna allt. Överge begäret, så skall du finna själens ro.

Herren: "Jag råder dig att av mig köpa guld, som är luttrat i eld, för att du skall bli rik." Med detta guld menas den himmelska vishet som segrande förtrampar allt som tillhör det låga stoftets värld. Låt den jordiska visheten stå i bakgrunden och låt all människogunst och allt självbehag fara. Jag har sagt att du bör köpa dig det som är ringa bland mänskliga ting i stället för vad som är dyrbart och högt skattat. Ty mycket värdelös och obetydlig och nästan överlämnad åt glömskan synes den sanna, himmelska visheten vara. Hon tänker inte högfärdiga tankar om sig och eftersträvar inte att vinna härlighet och ära på jorden. Många är väl de som förkunna henne med sina läppar, i sitt liv är de dock vida åtskilda från henne. Men hon är en dyrbar pärla, fördold för den stora mängdens blickar.

Herren: Lita inte på din nuvarande känsla, den kan med hast förvandlas till något annat. Så länge du lever är du underkastad förvandlingens lag vare sig du vill det eller ej, så att du än är glad, än sorgsen, än lugn, än upprörd, än andaktsfull, än andaktslös, än full av iver, än trög, än allvarlig, än tanklös. Men över allt detta föränderliga står den vise och i anden väl erfarne. Han fäster sig inte vid vad han känner inom sig eller var ostadighetens vind blåser ifrån, utan han aktar blott på att hela hans själs håg och inriktning skall syfta till det mål han bör sträva till och dit han vill komma. Ty detta är villkoret för att han skall kunna förbli en och densamme, orubblig och fast, nämligen att hans själs uppriktiga blick oavbrutet mitt under alla växlande händelser är riktad på mig. Och ju renare den gudhängivna själens öga är så inriktat, desto säkrare går man sin väg fram mitt ibland de åt skilda håll blåsande stormarna.

Herren: Du är aldrig trygg och säker i detta livet, utan så länge du lever kommer du att vara i behov av andens vapenrustning. Du vistas bland fiender. Både från höger och vänster blir du anfallen .. Om du söker din ro i detta livet, hur skall du då hinna fram till den eviga ron? Du må inte bereda dig på mycken ro, men väl på mycket tålamod .. För kärleken till Gud måste du villigt undergå allt, det vill säga alla mödor och smärtor, frestelser, hemsökelser, ångest, tvingande nöd, sjukdomar, oförrätter, hårt tilltal, förebråelser, förödmjukelser, skam, tillrättavisningar och förakt. Detta är vad som främjar dygden, detta är vad som utgör prövostenen för den som vill bli en Kristi stridsman, detta är vad som skapar den himmelska segerkronan. Jag skall ge en evig lön för en kort tids vedermöda och en oändlig ära för en övergående vanära.

Människan ivrar ofta med häftighet för något som hon åstundar, men när hon fått sin vilja fram börjar hon tänka annorlunda. Ty hennes känslor är inte varaktiga rörande samma sak utan driver henne fastmer från det ena till det andra. Det är därför viktigt att överge sig själv även när det gäller de minsta ting. Människans sanna förbättring består i avsägelsen av det egna jaget, och en självförsakande människa är mycket fri och trygg.

Herre, vi lever i blindhet och vi förförs så lätt av fåfängligheten. Om jag rätt betraktar mig själv så har aldrig någon orätt gjorts mig av någon skapad varelse av vilken jag inte heller har rätt att beklaga mig inför dig. Men eftersom jag ofta och svårt har syndat mot dig, har jag förtjänt att hela skapelsen väpnar sig mot mig.

Herren: Jag är den som på ett ögonblick kan upplyfta en ödmjuk själ så att hon kan förstå flera av den eviga sanningens grunder än den som studerat ett helt årtionde i lärda skolor. Jag undervisar utan bullrande ord, utan tankeförbistring, utan högfärdiga later, utan tvistiga bevisföringsstrider. Jag är den som lär att ringakta vad jorden tillhör, att försmå det som är för ögonen, att söka det eviga, att finna njutningen och visheten i det eviga, att undvika hedersbetygelser, att tåligt fördra förargelser, att sätta allt hopp till mig, att ingenting åstunda utanför mig, och att med brinnande kärlek älska mig över allt annat.

Om du står i ett gott förhållande till Gud och tar hänsyn till hans dom, så skall du lättare finna dig i att bli besegrad i en ordstrid.

O, hur gott och fridsbringande är det inte att tiga om andra människor och inte okritiskt tro allt, ej heller gärna pladdra vidare vad man hört. Och hur gott är det inte att ej öppna sitt innersta annat än för få människor, men däremot alltid bedja om att Du måtte granska mitt hjärtas tankar.

Vad är ord annat än ord? De flyger genom luften men kan inte göra en klippa någon skada. Är du skyldig till vad man förebrår dig, tänk då på att gärna vilja bättra dig. Om du inte vet med dig vad man beskyller dig för, tänk då på att du bör villigt uthärda beskyllningen för Guds skull.

Herren: Pröva dig själv bättre och du skall lära dig förstå att världen och den fåfängliga lusten att behaga människor ännu lever i dig. Ty då du drar dig för att bli nedsatt och utskämd för några få fel, så framgår därav tydligt att du saknar den verkliga ödmjukheten och att du inte är i sanning död från världen, ej heller att världen är korsfäst för dig. Men lyssna till mitt ord och du behöver inte bekymra dig om tio tusen ord av människor! Se, även om allt sades emot dig, allt av den värsta ondska som kan uttänkas, vad skulle det kunna skada dig om du lät det gå förbi dig och inte aktade det mer värt än ett halmstrå? Skulle väl deras ord kunna ta ett enda hårstrå av ditt huvud? Men så förhåller det sig: Den som inte har sitt hjärtas tankar inåtriktade och inte har Gud för ögonen, han blir lätt upprörd genom ett ord av klander, men den som förtröstar på mig och inte bygger på sitt eget omdöme, han kan vara utan människofruktan. Ty jag är domare och rannsakare över alla hemligheter, jag vet hur saken har gått till, jag vet både vem som förorättat och vem som får uthärda oförrätter. Det var ytterst från mig som det där ordet utgick, så till vida som det var med min tillåtelse som det skedde för att det skall "bli uppenbarat vad många människor tänker i sina hjärtan". Jag skall döma den skyldige och den oskyldige, men med min hemliga dom har jag velat på förhand pröva dem båda.

Om himlen:

Herren: Min son, låt inte de vedermödor som du åtagit dig för min skull nedbryta dig, och låt inte anfäktelserna som överallt möter dig nedslå ditt mod, utan låt, vadhelst som än händer, mitt löfte styrka och trösta dig. Jag är den som förmår att gottgöra dig för ditt lidande utöver all gräns och allt mått. Inte länge skall du här få lida din vedermöda, och inte alltid skall du nedtyngas av sorg och smärta.

Förbida en liten tid, och du skall få se det snabba slutet på det onda du lider. En stund skall komma när all vedermöda och oro skall ta slut. Ringa och kortvarig är allt vad som med tiden har sin gång.

Gör med trohet vad du gör, arbeta i min vingård, jag skall vara din lön. Skriv, läs, sjung, sucka, var tyst, bed, uthärda manligen dina motgångar ? det eviga livet är värt alla dessa och ännu större strider.

Friden skall komma på en dag som är Herren allena känt, och det skall vara .. ett evigt ljus, en oändlig klarhet, en fast och ostörd frid och en vila utan alla bekymmer. Då skall du inte behöva säga: "Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?"

Ty döden skall nedstörtas och frälsningen vara fullständig. Ingen ängslan skall mer råda, istället lycksaligt behag, ljuv och skön samvaro de saliga emellan. O, om du hade sett de heligas oförgängliga kronor i himlen, och i hur stor härlighet de nu får fröjdas, dessa som fordom ansågs så föraktliga av denna världens människor och nästan inte värda att ens få leva. Förvisso skulle du då genast sjunka i stoftet av förödmjukelse och önska dig att hellre vara allas tjänare än att vara herre över någon enda. Och du skulle då inte önska dig glada dagar i detta livet, utan fastmer fröjda dig över att få lida för Guds skull och hålla för den största vinning att räknas för intet bland människorna. Om denna vishet stod tydlig för dig och trängde djupt in i ditt hjärta, hur skulle du då kunna förmå dig till att klaga en enda gång? Är inte alla vedermödor värda att utstå för det eviga livets skull?

Det är inte något ringa att mista eller att vinna Guds rike. Upplyft därför ditt ansikte mot himlen. Se, där råder fröjd och glädje hos mig, och de delas av alla mina heliga, vilka i denna världen har kämpat en hård kamp, de är nu i trygghet, nu får de vila, och de skall förbli hos mig i min Faders rike till evig tid.

- - - - - - -

Evas landsflyktiga barn sucka över hur bitter deras egen dag är här nere. Denna vandringstids dagar är få och onda, fulla av smärtor och trångmål, här där människan befläckas av många synder, insnärjs i många begärelser, berörs av mycket fruktan, dras hit och dit av många bekymmer, förströs av mycken förvetenhet, invecklas i mycken fåfänglighet, omges av många förvillande inflytelser, förnöter sig i många mödor, betungas av frestelser eller plågas av fattigdomens nöd. O, när skall dessa olyckors ände komma? När skall jag befrias från syndernas eländiga träldom? Herre, när skall jag i fullaste mått få fröjdas över dig? När skall jag vara utan hinder, i verklig frihet, utan varje tyngd som nertrycker själ och kropp? När får jag en fullkomlig frid som är trygg och ej kan störas? Gode Jesus, när skall jag få stå inför dig och se dig? När skall jag få betrakta ditt rikes härlighet? Jag är kvarlämnad, en fattig landsflykting i ett fientligt land, där dagliga strider och de största olyckor möter mig. Ge mig tröst i min landsflykt, ge mig lindring i min smärta, ty till dig suckar all min hjärtas längtan. Ty som en börda känns för mig allt vad denna världen erbjuder till tröst. Jag önskar att ha min oavbrutna umgängelse i den himmelska världen, men de timliga förhållandena och de ännu ej dödade begärelserna pressa mig neråt. Med min själs håg önskar jag stå över alla ting i världen, men av mitt kött tvingas jag att mot min vilja vara dem underdånig. Så kämpar jag olyckliga människa med mig själv, och jag har blivit en börda för mig själv, medan min ande söker det ovan är och mitt kött det här nere är. O, vad jag lider i mitt inre när jag i min själ sysselsätter mig med de himmelska tingen och strax de köttsliga tankarnas och känslornas svärm övermannar mig mitt under bönen! .. Nalkas mig, du himmelske ljuvlighet, och må all orenhet fly undan ditt ansikte. Förlåt mig också och överse med mig i din barmhärtighet när jag i bönen tänker på något annat än dig. Ty ofta är jag inte i verkligheten där jag kroppsligen står eller sitter utan fastmer där jag förs av mina tankar. Där min tanke är, där är jag i verkligheten. Där det som jag älskar är, där umgås flitigt min tanke ..

Om jag älskar himlen så tänker jag gärna på himmelska ting. Om jag älskar världen så gläder jag mig åt världslig lycka och bedrövas över världsliga motigheter. Om jag älskar köttet så sysselsätter jag mitt sinne ofta med vad köttet tillhör. Om jag älskar anden så finner jag behag i att tänka på andliga ting. Ty just det som jag älskar, om det talar och hör jag gärna, och minnesbilderna av det bär jag med mig hem. Men salig är den människa som för din skull, Herre, låter allt skapat fara, som gör våld på naturen och med sin andes glödande iver korsfäster köttets begärelser, så att ett renat samvete kan frambära till dig den rena bönens offer.

Det finns knappt något vari du behöver i så hög grad dö från dig själv som i att se och lida sådant som går din vilja emot.

Utan Ditt rådslut och Din försyn och utan orsak sker ingenting på jorden.

Dig vare tack, att du inte har skonat det onda hos mig, utan låtit mig känna bittra gisselslag i det du tillfogat mig smärtor och tillskickat mig svårigheter i utvärtes och invärtes måtto.

Det finns ingen som kan trösta mig av alla som finns under himlen, du allena, Herre, min Gud, förmår det, själarnas himmelske läkare, du som slår och helar, för ner i dödsriket och upp därifrån igen. Din tuktan är över mig, och just ditt gissel skall ge mig undervisning .. Se, älskade Fader, jag är i dina händer, under din tuktans gissel böjer jag mig. Slå mig på min rygg och på min nacke så att jag må böja min vrånghet efter din vilja. .. Åt dig överlämnar jag mig och allt vad mig tillhör till din förbättrande tuktan .. Du vet vad som länder till min förbättring och i hur hög grad den hårda prövningen tjänar till att bortrensa syndernas rost.

Herre, jag är inte värdig din tröst eller någon andlig besökelse, och därför handlar du rättvist med mig när du lämnar mig arm och övergiven. Även om jag kunde utgjuta tårar som ett helt hav så skulle jag ändå inte vara värdig din vederkvickelse. Därför är jag ej värd annat än att hudflängas och straffas, ty jag har svårt och ofta förtörnat dig och i många stycken svårt felat. Alltså är jag, när jag rätt tänker på detta, inte heller värd den minsta vederkvickelse. Men du, milde och barmhärtige Gud, du som inte vill att dina verk skall förgås, värdigas ändå vederkvicka din tjänare över allt mänskligt mått .. och det utan min egen förtjänst och värdighet.

I den verkliga förkrosselsen och under hjärtats förödmjukelse föds hoppet om förlåtelse, det oroliga samvetet vinner försoning, den förlorade nåden återfås, människan bevaras för den kommande vreden, och Gud och den ångerfulla själen möts ömsesidigt i en helig kyss.

Herren: Lugn förtröstan får den på dödsbädden som ingenting åtrår som kan kvarhålla honom vid denna världen. Men att hålla sitt hjärta så avskilt från allt, det förstår ännu inte den syndbesmittade anden, och den naturliga människan känner inte den inre människans frihet. Och dock måste den som i sanning vill vara en andens man försaka både vad som är fjärran och vad som är nära, och för ingen måste han ta sig mer till vara än för sig själv. Om du fullkomligt övervunnit ditt eget jag kan du sedan med större lätthet kuva allt annat. Den fullkomliga segern består i att triumfera över sitt eget jag. Ty den som håller sig själv underkuvad så att hans sinnliga natur lyder förnuftet och hans förnuft i allting lyder mig, han är i sanning sin egen besegrare och herre över världen. Om du längtar till att uppstiga till denna höjd så måste du manligen gripa dig an och sätta yxan till roten för att upprycka och förstöra den hemliga mot Guds lag stridande böjelsen för egenkärlek och varje enskild och jordisk förmån .. När detta onda blivit besegrat och underkuvat, då skall du genast få erfara stor frid och stillhet .. Den som åstundar att i frihet vandra med mig, han måste döda alla syndiga och mot Guds lag stridande böjelser och inte med sitt begär fästa sig i särskild kärlek vid någonting skapat.

O, Herre, hur är mig inte din nåd i allra största grad av nöden till att börja det goda, till att fullfölja det och till att fullborda det! Ty den förutan kan jag intet göra, men i dig förmår jag allt, då din nåd ger mig kraft .. Låt därför din nåd, Herre, alltid både förekomma mig och följa mig efter, och låt den skänka mig förmågan att oavbrutet vara angelägen om goda gärningar, genom Jesus Kristus, amen.

Herren: Min son, bättre behagar mig tålamod och ödmjukhet i motgångar än mycken andlig fröjd och from andakt i medgången.

Hur skulle du alltid kunna förbli i samma tillstånd av andekraft när det inte lyckades för en ängel i himlen och för den första människan i paradiset?

Herren: Min son, tag dig till vara för att rannsaka och tvista om höga ämnen och om Guds dolda domslut ? varför den ene blir så övergiven och den andre upptages till så stor nåd, varför den ene blir så svårt slagen och den andre så utomordentligt upphöjd. Detta överstiger all människoförmåga, och intet mänskligt förnuft eller någon utredning räcker till för att genomtränga Guds rådslut. Därför, när ovännen ingiver dig sådant eller några förvetna människor frågar därefter, svara då med detta ord: "Herre, du är rättfärdig, dina domslut är rättvisa", och med ett annat ord: "Herrens domslut är sanna, de är alla rättfärdiga." Mina domar bör fruktas, inte bedömas, ty de är outrannsakliga för människoförståndet .. Den som besinnar sina synders myckenhet och sina dygders litenhet och hur långt han är avlägsen från de heligas fullkomning, han handlar mycket välbehagligare för Gud än den som diskuterar om de heligas inbördes överlägsenhet eller ringhet.

Herre, jag vill hellre vara fattig för din skull än rik utan dig.

Även när du låter mig utsättas för de mångskiftande frestelserna och motigheterna, så ordnar du allt detta så att det må lända till min nytta, och på tusen sätt brukar du pröva dina utkorade. I denna prövning bör du inte mindre älskas och prisas, än om du uppfyllde mig med himmelsk vederkvickelse.

Djävulen frestar inte de otrogna och syndarna vilka han redan är säker på att ha i sitt våld, men de troende och fromma frestar och ansätter han på mångfaldiga sätt.

Inte lär mängden av vänner vara mig till något gagn, ej heller lär tapperheten hos dem som skulle vara vid min sida kunna hjälpa mig, ej heller kloka rådgivare ge något nyttigt råd, ej heller de lärdas böcker ge mig någon tröst, ej heller någon dyrbar egendom kunna köpa mig fri eller någon undangömd och behaglig plats skydda mig, om inte du själv bistår, hjälper, styrker, tröstar, upplyser och vakar över mig. Ty allt som synes ge frid och lycksalighet är ingenting värt om du saknas.

Om nattvarden:

Ty ingen kan letas upp skicklig nog till att förstå detta som till och med övergår änglarnas skarpsinne. Vad skall då jag, en ovärdig syndare, stoft och aska, kunna utforska och förstå av en så hög och helig hemlighet?

Tag dig till vara för allt förvetet och fruktlöst utforskande av detta sakraments outgrundligt djupa hemlighet om du inte vill sjunka ner i tvivlets djupa avgrund .. Många har förlorat sin fromma andakt och tro under det att de har velat utrannsaka de ting som är för höga för oss. Tro och ett liv i sann uppriktighet är vad som krävs av dig, inte någon hög intelligens eller något djupt vetande om Guds hemligheter .. Underordna dig under Gud och böj din tanke under trons lydnad, då skall ges dig vetandets ljus i den mån det är dig nyttigt och nödvändigt.

Allt förnuft och all med naturens gåvor företagen forskning bör följa tron som vägvisare, inte gå före tron eller antasta den. Ty tron och kärleken är här de förnämsta och verka i detta allra heligaste och upphöjdaste sakrament på för oss fördolda sätt.

Herren: Jag är den som älskar renheten och den som skänker all helighet. Jag begär ett rent hjärta och där är det rum där jag vill vila .. Om du vill att jag skall komma till dig och förbli hos dig, rensa då bort den gamla surdegen och smycka ditt hjärtas boning. Stäng ute allt världsväsen och all syndernas villervalla, sitt "som en ensam fågel på taket" och tänk på dina överträdelser i din själs bittra sorg. Ty var och en som älskar, bereder åt sin käre vän det bästa och skönaste rum han förmår. Det är däri som hans kärlek visar sig då han tar emot den älskade. Du bör dock veta att du inte är i stånd att på grund av någon din egen verksamhets förtjänst utföra denna beredelse på ett tillfredsställande sätt, det skulle du ej kunna, även om du åt din beredelse ägnade ett helt år och inte hade något annat i tankarna. Nej, det är av min blotta godhet och nåd som du får tillträde till mitt bord, så som en tiggare blev inbjuden till en rik mans måltid och inte hade något annat att ge tillbaka hans välgärningar med än sina ödmjuka tacksägelser. Gör vad på dig ankommer, och du skall göra det med omsorg, inte som en vanesak, inte därför att det så måste vara, utan du skall med fruktan och vördnad och kärlek mottaga din älskade Herres och Guds lekamen, hans, som har värdigats komma till dig.

- - - - - - -

Se, jag står inför dig arm och blottad, bedjande om nåd och anropande din barmhärtighet. Vederkvick din hungrande tiggare, uppelda mitt frysande väsen med din kärleks låga, upplys min blindhet med din närvaros klara ljus. Vänd för mig allt jordiskt till bitterhet, låt allt som är svårt och motigt leda till övning i tålamod, lär mig förakta och glömma alla låga och skapade ting. Upplyft mitt hjärta till dig i himlen och släpp mig inte att utan mål irra omkring i stoftet. Endast du vare mig från denna stund och till evig tid min sötma, ty endast du är min mat och dryck, min kärlek och min fröjd, min ljuvlighet och allt mitt goda.

 

 

 

Några bibelord om lidanden:

 

Var dag har nog av sin egen plåga. Jesus, Matt 6:34

Den som inte tar sitt kors och följer mig är mig inte värdig. Jesus, Matt 10:38

I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen. Jesus, Joh 16:33

De sade att vi måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike. Apg 14:22

Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom. Rom 8:17

Gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då skall ni också jubla och vara glada, när han uppenbarar sig i sin härlighet .. Därför skall de som efter Guds vilja får lida anförtro sina själar åt sin trofaste Skapare, under det att de gör vad som är gott. 1 Petr 4:13, 19