Märk vidare att det är ett trosrop; ty ehuru han sade: ?Hvarför har du öfvergifvit mig?? så sade han likväl först två gånger ?Min Gud, min Gud?. Sjäfva taget i tillägnandet ligger i ordet ?min?, men den ödmjuka vördnaden ligger i ordet ?Gud?. Det är ?Gud, min Gud, du är alltid min Gud och jag är en arm varelse. Jag klandrar dig ej. Hvad du gör är rätt, ty du är min Gud. Du kan göra som du vill, och jag underkastar mig ditt envälde. Jag kysser den hand, som slår mig och utropar af allt mitt hjärta: ?Min Gud, min Gud??. Då du är ansatt af lidande, så tänk likväl på din bibel; då dina tankar irra, så låt dem närma sig nådastolen; och då ditt hjärta och ditt kött försmäkta, så lef likväl af tron och utropa: ?Min Gud, min Gud?.

Låt oss närma oss frågan. I första hand ser frågan ut för mig såsom kommen från en förvirrad, försvagad till sinnet, icke af bristande förstånd utan af för mycket tänkande och orolig däraf. ?Hvarför har du öfvergifvit mig?? Visste ej Jesus detta? Visste han inte, hvarför han var öfvergifven>? Han visste det mycket väl och likväl kände hans mandom, när den var krossad, slagen och upplöst som om han ej kunde fatta orsaken till en så stor bedröfvelse. Han måste varda öfvergifven, men kunde det finnas något skäl för en sådan plågsam sorg? Bägaren måste vara bitter, men hvarför skulle all denna vämjeliga blandning finnas däri? Jag bäfvar vid att kanske säger jag, hvad jag ej borde säga. Jag har sagt det, och tänker det är sanning ? smärtornas man var öfverväldigad af fasa. I den stunden trädde den ändliga Jesu Kristi själ i fasansfull beröring med Guds oändliga rättvisa. Den ende medlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus fick se Guds helighet väpnad mot människans synd, hvars natur han påtagit sig. Gud var för honom och med honom i viss mening, men hvad hans känsla för stunden angick, så var Gud mot honom och hade nödvändigtvis dragit sig ifrån honom. Det är ej att förvåna sig öfver, att Kristi heliga själ skulle bäfva vid att finna sig själf i pinsam beröring med Guds omätliga rättvisa. Äfven då afsikten var att tillfredställa denna rättvisa och förhärliga laggifvaren. Herren kunde nu säga: ?Alla dina böljor gå öfver mig?, och därför nyttjade han ett språk, som är allt för mycket hett af ångest för att kunna behandlas af en logisk kritiks kalla hand. Sorg har ringa anseende för grammatikens lagar. Äfven de heligaste, då de komma i stor ångest, ehuru de ej kunna säga annat än det som är sant och rent, nyttja ett eget språk, som det deltagande örat fullt kan fatta. Jag ser ej allt, som finns här, men hvad jag ser, kan jag ej för eder kläda i ord.

Jag tycker mig se i uttrycket undergifvenhet och beslut. Herren drog sig ej undan. Det ligger en rörelse framåt i frågan: de som öfvergifva ett förslag, frågar ej efter det mera. Han begärde ej att öfvergifvandet skulle upphöra för snart, han vill endast veta meningen därmed. Han drog sig ej därför utan snarare öfverlät sig på nytt åt Gud i de orden: ?Min Gud, min Gud?, och genom att ta en öfversikt öfver grunden och orsaken till den ångest, som han var fast besluten på att uthärda till sista bittra slutet. Han önskade ånyo känna bevekelsegrunden, som uppehållit honom och måste uppehålla honom till det sista. För mig tyckes ropet ljuda som en djup undergifvenhet och ett fast beslut i bön till Gud.

Tror du inte att vår Herres förvåning, då han var ?gjord till synd för oss? (2 Kor. 5: 21), ledde honom till att så ropa? Det var en förvånande erfarenhet för en så helig och ren varelse att bli gjord till syndaoffer. Synd lades på honom och han behandlades som hade han varit brottslig, ehuru han själf personligen aldrig hade syndat; och nu uppfylde förskräckelsen öfver uppror mot Gud hans heliga själ, det orättfärdiga i synden krossade hans hjärta och han studsade tillbaka därför och utropade: ?Min Gud, min Gud, hvarör har du öfvergifvit mig?? Hvarför måste jag uthärda den förskräckliga följden af handlingar, som jag så mycket afskyr?

Ser du inte här en antydan om hans eviga mål och om hans hemliga glädjekälla? Detta ?hvarför? är ljusstrimman i det mörka molnet, och Herren såg med längtan därefter. Han visste öfvergifvandet var nödvändigt, på det han skulle kunna frälsa syndare, och synen på denna frälsning uppmuntrade honom. Han var ej obehöfligt öfvergifven, icke heller utan ett viktigt mål. Målet var i och för sig själft så dyrbart för hans hjärta, att han biföll till ett öfvergående lidande, äfven om detta lidande var som själfva döden för honom. Han såg på detta ?hvarför?, och genom detta lilla fönster kommer himmelens ljus strålande ned i hans förmörkade lif.

?Min Gud, min Gud, hvarför har du öfvergifvit mig?? Säkert dröjde Herren vid detta ?hvarför?, på det vi äfven må vända våra ögon dit. Han vill vi skola se åt det hållet och orsaken till hans sorg. Han vill vi skola gifva akt på det nådefulla motivet för dess uthärdande. Tänk mycket på Herrens lidande, men förbise ej orsaken härtill. Om du ej alltid kan förstå, huru det ena eller andra smärtsamma verkade för det stor målet i hela hans lidande, så tro likväl, att det var en del af detta stora ?hvaför?. Gör till ditt lifs studium den bittra men välsignade frågan: ?Hvarför har du öfvergifvit mig?? På så sätt gör Herren en fråga, icke så mycket för sig själf som fast mera för oss; och icke så mycket af förtviflan i sitt eget hjärta, som fastmera för hopp och glädje, som honom förelåg, hvilka voro hugsvalelsens brunnar för honom i hans lidandes öken.

Besinna vidare att Herren Gud kunde aldrig i fullkomligaste mening ha öfvergifvit sin mest lydige son. Han var alltid med honom i det stora frälsningens mål. Till Herren Jesus personligen måtte Gud personligen hafva stått i omättlig kärlek. Och den enfödde var säkerligen aldrig mer älsklig inför fadern, än då han var lydig intill döden, ja intill korsets död. Men vi måste här betrakta Gud såsom all världens domare, och vi måste betrakta Herren Jesus i sitt ämbete såsom förbundets garanti och syndoffer. Allas domare kan ej le mot honom, som har blifvit de brottsliges ställföreträdare. Synd är afskyvärd inför Gud, och om i följd af dess borttagande hans egen son är utsedd att bära den, så är den såsom synd likväl förkastlig och han, som bär den, kan ej pläga saligt umgänge med Gud. Denna fruktan var af nöden för dess borttagande; men i själfva djupaste betydelse upphörde aldrig faderns kärlek till sin son eller kände någon förminskning. Tillbakahållen i sitt flöde måste den bli, men dess källa miskades ej. Därför undra ej öfver frågan: ?Hvarför har du öfvergifvit mig??

3. I hopp om Andens ledning, kommer jag nu till svaret, angående hvilket jag har blott lite tid att yttra mig. ?Min Gud, min Gud, hvarför har du öfvergifvet mig?? Hvad är följden af detta lidande? Hvad var orsaken härtill? Vår frälsare kunde besvara sin egen fråga. Om hans mandom var en stund förvånad, så kom han med sitt förstånd snart till full fattning, ty han sade: ?Det är fullkomnadt?; då, såsom jag redan sagt, hade han afseende på det verk, han hade i sin ensamma ångest utfört. Hvarför öfvergav då Gud sin son? Jag kan ej finna något annat svar än detta ? han stod i vårt ställe. Det fanns ingen orsak i Kristus, hvarför fadern skulle öfvergifva honom; han var fullkomlig och hans lif var utan fel. Gud handlar aldrig utan skäl, och då det fanns intet i Herren Jesu karaktär och person, hvarför hans fader skulle öfvergifva honom, så måste vi söka det på annat ställe. Jag vet ej hur andra besvara frågan. Jag kan endast besvara den på detta sätt.

Se, allt det kval, han led, var vårt,

Han våra smärtor bar;

Af eget agg hans rena själ

I ångest ej plågad var.

 

De tänkte himlen honom dömt

Och Gud förkastat har.

Men för vår synd han pints och blött,

För oss han straffet bar.?

 

Han bar syndernas synd, och han måste därför behandlas, som om han varit en syndare, ehuru han aldrig var det. Af eget val led han såsom hade han begått de öfverträdelser, som lades på honom. Våra synder, och det att han tog dem på sig, är svaret på frågan: ?Min Gud, hvarför har du öfvergifvit mig??

I detta se vi, att hans lydnad var fullkomlig. Han kom i världen att lyda fadern, och detta gjorde han till det yttersta. Lydnadens sinnelag kunde ej gå längre att känna sig vara öfvergifven af Gud och likväl hålla sig till honom i högtidlig hängifvenhet och förklarande inför den hånande folkhopen sin tillit till den bedröfvande Guden. Det är ädelt att ropa: ?Min Gud, mi Gud?, då man frågar: ?Hvarför har du öfergifvit mig?? Jag ser intet bättre än detta. Soldaten som stod på sin post vid Pompeji port, då brinnande lava öfversvämmade, var ej mer trogen på sin post än den som håller sig till en öfvergifvande Gud med lydaktig tillgifvenhet.

Vår Herres lidande på detta märkvärdiga sätt var passande och nödvändigt. Det skulle ej ha varit nog för Herren att endast ha lidit smärta till kroppen eller på annat sätt ha lidit till sinnet; han måste lida på detta särskilda sätt. Han måste känna sig öfvergifven af Gud, emedan detta är synden nödvändiga följd. För en människa att känna sig af Gud öfvergiven är det straff, som naturligt och oundvikligt följer på det att hon afbrutit sitt förhållande till Gud. Hvad är död? Hvad var den död, hvarmed Adam hotades? På den dag du däraf äter, skall du döden dö? Är död tillintetgörelse? Var Adam tillintetgjord den dagen? Ingalunda: han lefde många år därefter. Men den dag, han åt af den förbjudna frukten, dog han genom att bli skild från Gud. Själens skiljande från Gud är andlig död. Offret för synd måste gifvas i stället för skilsmässa och måste underkasta sig döden. Därigenom att det stora offret drabbades af öfvergivande och död skulle alla varelser i hela Guds universum få se, att Gud ej kan pläga umgänge med synd. Om äfven den helige, som stod rättfärdig för orättfärdiga, fann sig öfvergiven af honom, hvad skall då icke den verklige syndarens dom blifva! Synd är tydligen alltid något inflytande, som skiljer och aflägsnar Kristus själf såsom syndabärare från Gud.

Detta var nödvändigt för en annan orsak: det kunde ej ha lagts något lidande för synd, utan att det ställföreträdande offret skulle känna sig öfvergifven af Herren Gud. Så länge som ett Guds leende hvilar öfver människan, har ej lagen tillämpats på henne. Den store domarens gillande blick kan ej falla på en människa, som betraktas såsom stående i den skyldiges ställe. Kristus led icke allenast af synd, han led äfen för synd. Om Gud hade uppmuntrat och uppehållit honom, så hade han ej lidit för synd. Domaren tilldelar ej straff för synd, om han uppenbarligen uppmuntrar den brottslige. Där kunde ej ha blifvit något ställföreträdande offer af Kristus för mänsklig skuld, om han hade fortfarande i känslan åtnjutit fullt solsken af faderns närhet. Det var nödvändigt för att blifva ett offer i vårt ställe att han skulle utropa: ?Min Gud, min Gud, hvarför har du öfvergifvit mig??

Älskade, se hur underbart Herren Gud rättfärdigar lagen i Kristi person. Om han hade, för att förhärliga lagen, sagt: ?Dessa människoskaror hafva brutit min lag och därför skola de förgås?, så hade lagen på förskräckligt sätt hållits i anseende. Men i ställeet för detta sade han: ?Här är min enfödde son, ett med mig, han har tagit på sig själf dessa upproriske varelsers natur och han medgifver, att jag skall lägga på honom syndens tyngd och hemsöka i hans person öfverträdelserna, som borde ha straffats på alla dessa många människor; och jag vill att så skall ske.? Då Jesus böjde sitt hufvud under lagens straff, då han villigt underkastade sig att hans fader skulle vända bort sitt ansikte från honom, då förvånade sig myriader världar öfver laggifvarens fullkomliga helighet och stränga rättvisa. Det finns troligen oräkneliga världar i Guds gränslösa skapelse, och alla dessa skola se i Guds älskade sons död en försäkran på hans föresats, att han aldrig anser synd som en småsak. Om hans egen son föres inför honom, bärande andras synder på sig, så skall han dölja sitt ansikte för honom lika väl som för den verklige syndaren. Hos Gud framlyser omätlig kärlek öfver alla, men den förtager ej hans fullkomliga rättvisa mera än hans rättvisa omintetgör hans kärlek. Gud har alla fullkomligheter i fullkomlighet och i Kristus Jesus se vi dem återspeglade. Älskade, detta är något högst underbart. O, att jag ägde en tunga värd detsamma! Men hvem kunde någonsin nå höjden af detta stora ämne?

Men än en gång då vi fråga, Hvarför medgaf han att bli öfvergifven af fadern, så se vi det vara en verklighet, vår frälsningshöfding blef fullkomlig genom lidande. Hvarje del af vägen har Herren trampat med sina egna fötter. Antagen att han aldrig på detta sätt hade blifvit öfvergifven, då kunde en af hans lärjungar ha råkat i sådant lidande, och Herren Jesus kunde ej ha haft deltagande med honom däri. Han hade vändt sig till sin ledare och höfding och sagt till honom: ?Har du, min Herre, någonsin erfarit detta mörker?? Då skulle Herren Jesus ha svarat: ?Nej. Detta är ett djup där jag aldrig varit?. Hvilken brist skulle icke den pröfvade ha känt! Det skulle ha varit förskräckligt för tjänaren att uthärda ett lidande, som hans Herre ej kände till. Det skulle ha varit ett sår, för hvilket det ej fanns någon olja, ett lidande för hvilket det ej gafs någon balsam. Men så är det ej. ?Han har varit frestad i all ting, likasom vi, dock utan synd.? Och häröfver fröjda vi oss storligen, då vi äro nedtyngda. Under oss är den öfvergifne Herrens djupa erfarenhet.

Jag skall sluta då jag har sagt tre ting. Det första är, I och jag ären troende på Herren Jesus Kristus och som hvila på honom allena rörande vår frälsning, må vi hvila tungt, må vi lägga hela vår tyngd på Herren. Han vill bära hela tyngden af vår synd och vårt bekymmer. Hvad angår synden så hör jag ej dess svåra anklagelse längre, då jag hör Jesus säga: ?Hvarför har du öfvergifvit mig?? Jag vet att jag har förtjänt det djupaste helvete från Guds hämnande hand, men jag fruktar ej. Han skall aldrig öfvergifva mig, ty han öfvergaf sin son för min skull. Jag skall ej lida för min synd, ty Jesus har lidit allt i mitt ställe; ja, lidit till den grad att han ropade: ?Min Gud, min Gud, hvarför har du öfvergifvit mig?? Bakom denna ställföreträdelsens kopparmur är syndaren trygg. Detta klippfäste skyddar alla troende och de kunna hvila lugnt. Klippan brast för mig, jag gömmer mig i dess klyfta och intet ondt skall hända mig. I Hafven en full försoning, ett stort offer, en härlig lagens tillfredsställelse, hvarför I kunnen hvila i frid, alla I som förtrösten på Jesus.

Det andra är, att om vi någonsin i vårt lif skulle tänka, att Gud har öfvergifvit oss, så kunna vi lära af Jesu exempel, huru vi böra uppföra oss. Har Gud lämnat dig, så lägg ej bort din bibel; nej, öppna den, såsom din Herre gjorde, och sök upp en text, som kan passa dig. Om du finner att Gud har öfvergifvit dig eller tänker så, så upphör ej med att bedja, nej, bed såsom Herren gjorde och var ifrig än någonsin. Tror du att Gud har lämnat dig, så upphör ej att tro på honom, liksom Herren, ropa gång på gång: ?Min Gud, min Gud?. Om du har haft ett ankare förut, så kasta nu ut två och fatta tag med tron. Om du ej kan kalla Jehova ?fader?, såsom Kristus var van att göra, så kalla honom likväl din ?Gud?. Låt det personliga hos dig taga fatt och säga: ?Min Gud, min Gud?. Låt ingenting drifva dig ifrån att tro. Håll dig till Jesus, om du sjunker eller simmar. Hvad mig angår, så om jag förgås, så vill jag förgås vid korsets fot. Jag har kommit dithän, att om jag aldrig får skåda med glädje Guds ansikte, så vill jag likväl tro, att han skall vara trogen sin son och vidblifva förbundet, som beseglats med ed och blod. Den som tror på Jesus har evigt lif. Här håller jag mig som en snäcka till klippan. Det finns blott en port till himmelen, och äfven om jag ej får inträda dit, skall jag hålla mig fast vid dörrportarne. Hvad säger jag? Jag skall inträda dit, ty den porten har aldrig blifvit stängd för en själ, som mottagit Jesus; och han säger: ?Den som kommer till mig, honom kastar jag icke ut.?

Det sista af dessa tre ting är detta, må vi afsky synden, som förorsakade vår älskade Herre sådana kval. Huru afskyvärd är icke synden, som korsfäste Herren Jesus! Skrattar du åt den? Vill du gå och tillbringa en afton för att se en mimisk föreställning i synd. Njuter du af synden, som ett läckert ämne, och sedan kommer till Guds hus på Herrens dag och ämnar tillbedja honom? Tillbedja honom! Tillbedja honom med synd, gynnad i ditt hjärta! Tillbedja honom med synd, älskad och utöfvad i ditt lif! O, människa, om jag hade en dyrbar broder, som vore mördad, hvad skulle du tänka om mig, om jag värderade knifven, som blifvit röd af hans blod? ? om jag gjorde mig till vän med mördaren och dagligen umginges med den, som stötte dolken i min broders hjärta? Då skulle jag säkerligen vara meddelaktig i brottet. Synd mördade Kristus; vill du bli vän med den? Synd genomborrade gudamänniskan; kan du älska den? O, att det funnes en afgrund så djup som Kristi lidande, att jag med ens kunde kasta denna dolk af synd i dess djup, för att aldrig mer återkomma eller bli synlig! Du är förvisad från det hjärta, där Jesus regerar! Bort med dig, ty du har korsfäst min Herre, och drifvit honom att ropa: ?Hvarför har du öfvergifvit mig?? Älskade åhörare, om I blott känden er själfva och känden Kristi Kärlek, så skulle hvar och en af er aldrig mer hysa synd. Du skulle bli upprörd mot synden och utropa:

?Den kära afgud, som jag haft,

Som hittills fängslat mig,

Jag störtar nu ifrån sin tron

Och dyrkar endast dig.?

 

Må detta bli följden af denna betraktelse, och då skall jag vara nöjd. Herren välsigne er! Må Kristus, som led för er, och må i följd af hans mörker ljus uppgå för eder. Amen.