Thomas A Kempis

Om Kristi Efterföljelse

utdrag

 

Vad hjälper det dig att tala höga ord om treenigheten, om du saknar ödmjukhet och därigenom misshagar den treenige Guden?

Ju mer och bättre du vet, desto tyngre blir av det din dom, om du inte fört ett heligt liv.

En ödmjuk självkännedom är en säkrare väg till Gud än en djupsinnig vetenskaplig forskning.

Vet, att när domedagen kommer, ska det inte frågas oss vad vi har läst, utan vad vi har gjort, inte hur väl vi har talat, utan hur samvetsgrant vi har levt.

Håll dig undan världslarmet så mycket du kan, ty befattningen med världsliga verk är mycket till hinder även om de utförs med rent syfte. Vi blir nämligen snart fläckade av fåfänglighetens smuts och fångas i dess band.

Det är gott för oss att vi ibland får pröva på några vedermödor och motgångar, ty ofta förmår dessa människan att gå in i sitt eget hjärta, så att hon blir medveten om att hon är en främling i denna värld och att hon inte må sätta sitt hopp till någonting världsligt. Det är gott att ibland få bli motsagd och att råka ut för elaka och oriktiga omdömen, även om man handlat rätt och syftet varit gott. Sådant befordrar ofta ödmjukheten och bevarar oss från fåfänglig ärelystnad.

Det finns ingen människa som är helt säker för frestelser så länge hon lever, ty frestelsen har sin utgångspunkt i vårt eget inre, och dess frö har funnits där alltsedan vårt liv tog sin början i syndig begärelse. När en frestelse eller prövning upphör, kommer en annan över oss, och alltid har vi något att lida, ty vårt från början lycksaliga tillstånd har vi förlorat.

Ugnen prövar stålet, och frestelsen prövar den rättfärdige. Vi vet ofta inte vad vi förmår, men frestelsen uppenbarar vad vi är.

Först kommer en enkel till synes oskyldig tanke till dig, sedan en stark föreställning, och sedan känslan av ett lockande behag och en syndig böjelse, och till sist ett samtycke till synden. Och så går den lede fienden in så småningom helt och hållet när man inte ställer sig till motvärn mot honom från första början. Och ju längre man varit slö till motstånd, desto svagare blir dagligen den inre motståndskraften och desto starkare fiendens makt över den frestade.

En del får utstå svårare frestelser i början av sitt nådastånd, andra åter i en långt framskriden period. Men några får pröva på vedermödan hela sitt liv. Åtskilliga frestas ganska lindrigt, allt efter den gudomliga försynens vishet och rättvisa, som rätt bedömer människornas ställning och förtjänster och med förutseende ordnar allt till sina utvaldas eviga väl.

Det är inte någon stor förtjänst om en människa är from och brinnande i anden när hon inte får känna på någon svårighet, men om hon tåligt uthärdar och står fast i svåra stunder av prövningar, då är det hopp om stor tillväxt i anden.

Allt som utförs av kärlek, hur obetydligt och ringaktat det än kan vara, blir fruktbärande. Ty Gud värderar mera av hur mycket kärlek man handlar än hur den gärning är som man utför.

Om du inte kan göra dig själv sådan som du vill, hur kan du då göra anspråk på att få en annan just sådan du tycker att han borde vara? Vi vill gärna ha andra fullkomliga och rätta, dock inte våra egna fel. Vi vill andra strängt tillrättavisa, men själva vill vi inte bli tillrättavisade.

Graden av vars och ens dygd visar sig bäst när motigheter inträffar. Det är inte motigheterna som gör människan svag, men de visar hurudan människan är.

Någon har sagt: "Varje gång jag varit i människornas sällskap har jag återvänt därifrån som en ovärdigare människa." Detta erfar vi ganska ofta när vi länge samtalat med varandra. Det är lättare att helt tiga än att inte begå någon överträdelse i ord. Den som alltså riktar sin strävan på att komma fram till ett inre andligt liv, han bör med Jesus dra sig bort från folkvimlet.

En glad utgång föder ofta en sorglig ingång, och en munter kväll gör en dyster morgon. Så börjar all köttslig fröjd med ljuvlighet, men till sist stinger den och sprutar gift.

Om du vill göra något framsteg i ditt andliga liv så måste du bevara din gudsfruktan, och du får inte vara för fri utan du måste hålla alla dina sinnen i tukt och inte hänge dig åt narraktig uppsluppenhet. Bemöda dig om hjärtats förkrosselse och du skall vinna den verkliga fromheten. Syndasorgen öppnar vägen till många goda egenskaper, vilket lättsinnet brukar snabbt fördärva. Det är underligt att en människa någonsin kan känna sig riktigt glad i detta livet när hon betraktar och tänker på sitt främlingskap här på jorden och de många faror för vilka hennes själ är utsatt. På grund av vårt hjärtas tanklöshet och en försumlig uppmärksamhet på våra fel känner vi inte vår själs lidanden utan ler ofta i vår fåfänglighet då vi med rätta borde gråta.

Det är i verkligheten ett elände att leva på jorden. Ju mer riktad på de andliga tingen en människa vill vara desto bittrare blir för henne det nuvarande förgängliga livet, ty hon känner så mycket bättre och ser klarare den syndafördärvande människonaturens skröpligheter. Ty att äta, dricka, växla mellan vaka och sömn, vila och arbete och vara underkastad naturens övriga tvångslagar är i själva verket ett mycket beklagansvärt tillstånd och ett syndastraff i den fromma människans ögon, som gärna ville vara löst och frigjord från allt vad synden medför. Ty den invärtes människan besväras i sin utveckling mycket högt av kroppens tvingande krav i denna värld .. Men ve dem som inte lär känna sitt elände, och ännu mer ve över dem som älska detta eländiga och av förstörelsens makter beroende liv!

Du borde i allt ditt handlande och tänkande förhålla dig så, som om du skulle komma att dö idag .. Ack, ett långt liv förbättrar oss icke alltid, men ofta ökar det vår syndaskuld mera. O, att vi en enda dag hade vandrat rättfärdigt i denna värld! .. Om det är fruktansvärt att dö så är det kanske ännu farligare att leva ett längre liv. Lycklig är den som alltid har sin dödsstund för ögonen och dagligen bereder sig på att dö! .. Hur lycklig och klok är inte den som redan nu strävar att vara sådan i livet som han önskar att befinnas vara i döden!

När människan kommer dithän att hon inte söker vederkvickelse av någonting i den skapade världen, då först börjar Gud att helt vara hennes lust, då blir hon också väl till freds med allt som under händelsernas skickelse drabbar henne. Då blir hon inte överdrivet glad över en hög ställning eller bedrövad över en ringa lott, utan lämnar sig helt och förtröstansfullt åt Gud.

Du bör inte sätta mycken lit till en bräcklig och dödlig människa, även om hon skulle vara dig nyttig och kär, ej heller må du ta särskilt illa vid dig om en människa i ord och handling gör dig motstånd. De som idag är med dig, de kan i morgon vara emot dig, och tvärtom, de är ombytliga likt vinden.

Att mycket misshagar dig och ofta oroar dig, det beror på det att du ännu inte är helt bortdöd från ditt världsliga jag och inte frigjord från allt vad jorden tillhör. Ingenting fläckar och snärjer människohjärtat så mycket som den orena kärleken till de skapade tingen.

Ofta är det för vår förkovran i ödmjukhet mycket nyttigt att andra får kännedom om och anmärker på våra brister. När människan ödmjukar sig för sina bristers skull då blidkar hon gärna sina medmänniskor och försonas gärna med dem som vredgas på henne.

Du må inte mena att du har gjort något framsteg i anden om du inte känner dig vara ringare än alla andra.

En människa behärskad av häftiga affekter vänder även det goda till ondo och tror gärna ont om allting. En god fridstiftare tyder allt till det bästa.

Se hur fjärran du ännu är från den sanna kärleken och ödmjukheten vilken inte kan vredgas på någon annan än sig själv. Det är ingen stor konst att umgås med goda och saktmodiga människor, ty ett sådant umgänge behagar alla, som naturligt är, och var och en vill gärna ha frid och tycker mest om dem som tänka lika med honom själv. Men förmågan att leva i fridsamhet med hårda och vrångsinta eller obehärskade människor, eller sådana som står oss emot, det är en stor nåd, och att göra så, det är ett högst berömligt beteende.

När en människa börjar bli ljum i sin kristendom, då skyr hon en ringa möda och vill gärna få världslig tröst och lättnad.

Att ha hela världen till fiende är att föredra framför det att förtörna Jesus.

Var alltså tacksam för det minsta, och du skall bli värdig att mottaga vad större är .. I betraktande av den store givarens värdighet skall ingen gåva synas dig ringa eller alltför simpel. Ty det som skänkes av Gud den allrahögste är inte något ringa. Även om han ger straff och tuktoris bör det mottagas med tacksamhet, ty det är alltid för vårt andliga väl som han gör allt vad han låter vederfaras oss.

Jesus har nog många som gärna vill dela hans himmelrike, men få som vill bära hans kors. Många har han som åstunda vederkvickelse, men få som åstunda del i hans lidande och vedermöda. Flera finner han som vill dela hans rika bord, men få som vill dela hans fasta. Alla vill gärna fröjdas med honom, få vill något lida för hans skull. Många följa Jesus så långt som till brödsbrytandet, men få ända till tömmandet av hans lidandeskalk. Många älska Jesus så länge de inte kommer i beröring med några motigheter .. Men de som älska Jesus för Jesu egen skull och inte för någon sin egen behaglighets skull, de prisa honom i all vedermöda och i sitt hjärtas trångmål lika väl som i den högsta vederkvickelsens stund.

Gud vill att du skall lära dig att lida vedermöda utan vederkvickelse, och att du helt underkastar dig honom och blir ödmjukare av vedermödan. Ingen förnimmer så i sitt hjärta Kristi lidande som den vilket det förunnats att få lida som han.

Du far vilse, du far vilse, om du söker något annat än att lida vedermödor, ty hela detta dödliga liv är fullt av elände och fulltecknat med kors överallt runt omkring. Och ju högre framsteg någon gör i anden, desto tyngre blir ofta de kors han finner på sin väg. Ty den pina hans främlingskap på denna jord bereder honom växer genom kärleken .. Och ju mer köttet späkes genom lidandet, desto mer stärkes anden genom den nåd som kommer honom till del invärtes.

Det är inte överensstämmande med människans natur att bära korset, älska korset, späka kroppen och underkasta den träldom, att fly ära, att gärna lida smälek, att ringakta sig själv och önska att bli ringaktad, att finna sig i alla motigheter och förluster och att inte eftersträva någon slags framgång i denna världen. Om du endast litar på dig själv, så förmår du inte att leva så. Men om du förtröstar på Herren, skall du få kraft från höjden, och världen och köttet skall underkastas ditt herravälde.

Det finns inte något medel att undkomma det ondas hemsökelse och smärta, annat än att du ger dig till tåls. Du måste med villigt sinne dricka Herrens kalk om du åstundar att vara hans vän och ha del med honom.

När du kommit så långt, att lidandets vedermöda är dig behaglig och bereder dig glädje för Kristi skull, då har du rätt att mena att det står väl till med dig, ty då har du uppnått paradiset på jorden. Så länge lidandet känns dig som en tung börda, som du gärna vill undfly, så länge skall du alltid lida nöd och överallt skall du jagas av anfäktelsen och förgäves försöka fly ifrån den. Om du fogar dig i vad som är dig oundvikligen förelagt, nämligen att lida och att dö, så blir det snart bättre och du skall finna frid.

Du må vara viss om, att ditt liv här måste vara ett döende liv. Och ju mer en människa dör från sig själv, desto mer börjar hon leva för Gud.

Om du fick välja, så borde du hellre önska dig att få lida fruktansvärda ting för Kristi skull än att vederkvickas med rikliga vederkvickelser, ty du blev då mera Kristuslik och mera utformad efter alla de heligas föredöme. Ty vår förtjänst och vårt andliga tillstånds förkovran består inte i många ljuvliga och vederkvickande känslor, utan fastmer i uthärdandet av stora svårigheter och hemsökelser.

Saliga är de öron som kan uppfånga den gudomliga viskningens ingivelse och som ingen uppmärksamhet ägnar åt något av denna världens sorl.

För en ringa lön och förmån löper man lång väg, för det eviga livet lyfter många knappt sin fot från marken.

Herren: "Jag skall lära dig, säger Sanningen, vad som är rätt och behagligt inför mig. Tänk på dina synder med stort misshag och med sorg, och tyck dig aldrig vara något för dina goda gärningars skull. I verkligheten är du en syndare, bunden och invecklad i många begärelsers band. Av dig själv strävar du efter det som är intet, du faller snart, du besegras snart, du bringas snart ur din självbehärskning, du blir snart helt hållningslös. Du har inte något att berömma dig av, men väl mycket som måste ge dig anledning att hålla dig för ringa. Ty du är mycket svagare än du själv kan förstå. Låt därför inget av allt vad du förehar synas dig vara något betydande. Låt ingenting synas dig stort, ingenting värdefullt och beundransvärt, ingenting värt anseende, ingenting högt, ingenting verkligt prisvärt och eftersträvansvärt, annat än det som evigt är. Låt den eviga sanningen vara dig över allt annat kär, och känn alltid misshag med din egen stora uselhet. Ingenting bör du så frukta, så klandra och undfly som dina egna fel och synder, vilket bör mer misshaga dig än vilka egendomsförluster som helst.

En del människor vandrar inte uppriktigt inför mitt ansikte, utan ledda av en viss förvetenhet och högfärd vill de veta mina hemligheter och förstå Guds djuphet under det att de inte bryr sig om sitt eget tillstånd och sin frälsning. Dessa människor faller ofta i stora frestelser och synder för sitt övermods och sin förvetenhets skull, i det att jag står emot dem. Ha fruktan för Guds domar, bäva för den Allsmäktiges vrede! Låt bli att vilja utrannsaka den Högstes verk, utan utrannsaka istället din egen orättfärdighet. Tänk efter i hur många ting du har felat och hur många goda gärningar du har försummat.

Somliga människor bär sin fromhet endast i böcker, somliga i bilder, somliga åter i yttre tecken och åthävor. Somliga ära mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.

Det finns andra som, upplysta till förståndet och renade till känslan, städse med iver sträva till det som evigt varar och är utan håg för vad jorden tillhör och känner smärta över att vara underkastade naturens tvång, och dessa, de förnimma vad Sanningens Ande talar inom dem. Ty han lär dem att förakta det jordiska och älska det himmelska, att låta världen fara, och varje dag och natt fyllas av åstundan efter himlen."

- - - - - - -

Herren: En förståndig älskare ser inte så mycket till vad den älskande ger som till själva kärleken hos givaren. Han ser mer till sinnelaget än till det jordiska värdet, och på alla gåvor sätter han mindre värde än på den älskades person. Den vars kärlek är ädel finner inte sin ro och glädje i gåvan utan i mig själv, som står högt över varje gåva.

Herren: Det är inte att uppfatta som en falsk förespegling, om du någon gång plötsligt faller i hänryckning och strax efteråt återkommer till din själs vanliga oförmåga och dårskap. Ty detta drabbar dig mot din vilja och du är därmed mer lidande än verkande, och så länge det misshagar dig och du motarbetar det är det en förtjänst och inte en förlust av nådaståndet.

Det andliga livets tillväxt består inte blott däri att du får åtnjuta vederkvickelsens nåd, utan även därvid att du ödmjukt, självförnekande och tålmodigt uthärdar avsaknaden därav.

Om jag lämnas åt mig själv, se, då är jag intet och alltigenom svaghet. Men om du ögonblicket därefter åter låter din blick falla på mig, så blir jag genast stark och jag uppfylls av ny glädje. Och det är underbart att jag så plötsligt lyfts mot höjden och så nådefullt omfattas av dina armar, jag som av mitt eget väsens tyngd alltid drages allt djupare neråt.

Se, som en rök skall de försvinna, de rika i denna världen, och av deras förgångna fröjder skall ingen hågkomst finnas. Men även medan de ännu finns i livet finner de ingen ro i dessa fröjder som är förenade med bitterhet och leda och fruktan. Ty av det, varur de hämtar sin njutning, får de också ofta sin smärtas pina.

Det finns ingen besvärligare och värre fiende till din själ än du själv, om du inte står i full harmoni med anden.

Herren: Vad för stort är det, om du, som är ett stoft och ett intet, för Guds skull underordnar dig en människa, när jag, den allsmäktige och allra högste, som har skapat allting av intet, för din skull ödmjukt har underkastat mig människor?

Herren: Låt din vrede flamma upp mot dig själv och låt inte någon uppblåst högfärd leva hos dig, utan visa dig så underdånig och obetydlig att alla kan gå fram över dig och förtrampa dig så som de trampar på gatornas lera. Vad har du, fåfängliga människa, att klaga på? Vad kan du, nedsmutsade syndare, invända mot dina anklagare, du som så ofta har förtörnat Gud och mångfaldiga gånger förtjänat helvetet? Men mitt öga har skonat dig eftersom din själ var dyrbar inför mina ögon, så att du måtte lära känna min kärlek och alltid vara tacksam för mina välgärningar, och på det att du stadigt skall hänge dig åt en sann lydnad och ödmjukhet och med tålamod bära världens förakt mot dig.

Herren: Inte varje åstundan, även om den kan synas riktig och god i människans ögon, är av den helige Ande. Det är svårt att med rätt visshet bedöma om det är den gode Anden eller en främmande ande som påverkar dig till att åstunda det eller det, eller om du påverkas endast av din egen ande. Många har bedragits, vilka till en början syntes ledda av den gode Anden. Alltid måste du därför under gudsfruktan och i hjärtats ödmjukhet önska och bedja om det som synes din själ önskvärt, och framför allt måste du, under bortseende från den egna tanken, överlåta allt åt mig och säga: Herre, du vet vad som är bäst för mig. Må det eller det ske, så som du vill! Ge mig vad du vill och hur mycket du vill och när du vill. Gör med mig efter din allvetenhet och ditt goda behag och så som det bäst länder till din ära. Ställ mig på den plats, där du vill ha mig, och förfar med mig fritt i allting. Jag är i din hand, vänd mig runt och fram och åter. Se, jag är din slav, beredd till allt eftersom jag inte vill leva för mig utan för dig.

Lär mig att dö bort från allt som denna världen tillhör och att för din skull älska att vara föraktad och okänd i denna världen.

Vadhelst jag kan åstunda eller uttänka till min tröst, så väntar jag det inte här på denna jord, utan mitt hopp står till det tillkommande livet.

Det timliga må brukas, men det eviga skall vara föremålet för ditt hjärtas längtan. Du kan inte mättas av något som helst timligt gott, ty för sådant slags njutning är ditt väsen inte skapat. Även om du ägde allt skapat gott så skulle du ändå inte kunna vara lycksalig, ty i Gud som har skapat allt består all salighet och lycka.

Vad du än gör med mig, så kan det inte vara något annat än gott. Om du vill att jag skall vara i mörker, välsignad vare du, och om du vill att jag skall omges av ljus, välsignad vare du ånyo! Om du värdigas vederkvicka mig, välsignad vare du, och om du vill utsätta mig för prövande hemsökelser, vare du också då lika välsignad! .. Jag vill ur din hand ta emot det goda och det onda, det ljuva och det bittra, glädjen och sorgen, och för allt som faller på min lott bära fram till dig tacksägelser. Bevara mig från all synd och jag skall inte frukta döden och helvetet. Blott du inte förkastar mig för evigt och inte utplånar mitt namn ur livets bok så skall ingen hemsökelse som övergår mig göra någon skada.

Den är inte verkligt tålmodig som inte vill utstå lidande annat än till det mått han själv finner för gott och blott från en sådan som han själv behagar godkänna. Den däremot som är i verklig mening tålmodig, han frågar inte efter av vilken människa han utsättes för prövningarna .. Nej, likgiltig från vilken skapad varelse det kommer, likgiltigt för hur mycket och hur ofta någon vedervärdighet drabbar honom, allt tar han tacksamt ur Guds hand och betraktar det som en stor vinning. Ty intet lidande, hur ringa det än är, om det dock har burits för Guds skull, kan övergå oss utan att det inför Gud räknas oss som förtjänst .. Det går inte utan möda och svårighet att sträva sig fram till ro, och utan strid når ingen fram till någon seger.

Ofta är det en ringa sak som gör mig nedslagen och bedrövad. Jag går in för att handla modigt, men när en liten frestelse kommer hamnar jag i ångest. Mycket obetydlig är ibland den omständighet som kan framkalla en svår frestelse. Och medan jag känner mig vara något litet i trygghet, finner jag mig inte sällan, utan att jag märker det på förhand, nästan helt slagen till marken av en svag fläkt.

Stärk mig med himmelsk tapperhet så att inte den gamla människan, det usla och av andens välde ännu ej helt kuvade köttet må få övermakten. Mot detta måste man kämpa så länge man andas i detta liv av uselhet och elände. Ack, hur är inte detta liv, där hårda hemsökelser och allsköns elände aldrig fattas, där allt är fullt av fienders försåt och snaror! Ty om en hemsökelse eller frestelse viker, kommer en annan, men även medan den förra ännu varar kommer flera andra över oss, och det oförmodat.

Tjänaren: Framför allt annat och i allt skall du söka din vila i Gud, o min själ, aldrig annat än i Herren, ty han är de heligas eviga ro.

Ge mig, ljuvligaste och av den högsta kärlek uppfyllde Jesus, att jag må få vila hos dig, högt över all hälsa och skönhet, över all härlighet och heder, över all makt och värdighet, över allt vetande och skarpsinne, över all rikedom och konst, över all glädje och fröjd, över allt rykte och pris, över all ljuvlighet och vederkvickelse, över varje hopp och varje löfte, över varje förtjänst och varje åstundan, över alla gåvor och skänker som du kan ge och låta flöda in i min själ, över all glädje och jublande fröjd som min själ förmår ta emot och känna, och till sist över änglar och ärkeänglar, och över all den himmelska härskaran, över allt som är, vare sig synligt eller osynligt, och över allt som inte är du, min Gud. Ty du, Herre, min Gud, är ypperst över allt som är, du allena är den högste, du allena är den Allsmäktige, du allena är den som allt förmår, du allena är den som besitter all ljuvlighet och all vederkvickelses rikedom. Du allena är den skönaste och den i vilken den högsta kärleks rikedom bor, du allena är den ädlaste och övergår all annan härlighet, i dig är allt gott i förening och fullkomlighet, så som det har varit för evigt och för evigt skall vara. Och därför är vadhelst du skänker mig utom dig själv mig inte nog, det är otillräckligt, ja, till och med vad du uppenbarar eller utlovar av ditt eget väsen, så länge jag inte fått skåda eller till fullo ta emot dig själv. Ty mitt hjärta kan inte komma till någon sannskyldig ro eller fullkomlig tillfredsställelse förrän det får vila i dig och får höja sig ovan allt vad gåvor och allt vad skapelse heter.