?Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: Eli, Eli, lama sabaktani? Det är: Min Gud, min Gud, hvarföre har du öfvergifvit mig?? Matt. 27: 46.

?Det var mörkt öfver hela landet intill nionde timmen?. Detta rop hördes ur mörkret. Vänta ej att kunna se igenom hvarje dess ord, liksom hade det kommit ofvanifrån som en stråle, klar och lysande; utan det finns en punkt af ogenomskådligt dunkel, där själen är färdig att afdåna i följd af det förskräckliga mörkret.

Vår Herre var då på den mörkaste delen af sin väg. Han hade under timtal trampat vinpressen och verket var nära fullbordadt. Han hade nått höjden af sitt lidande. Detta utgör hans klagan ur den djupaste nöd ? ?Min Gud, min Gud, hvarföre har du öfergifvit mig?? Jag tror att det ej kan uppgifvas i tiden eller ens i evigheten en mening så full af ångest som denna. Den öfverträffar all annan bitter galla. Här kan man liksom skåda in i en djup afgrund, och huru man än anstränger sina ögon till det yttersta, kan man ej skåda botten; det är omätligt, obegränadt och ofattligt. Denna frälsarens ångest för eder och min skull kan lika lite mätas och vägas som synden, hvilken förorsakade den och den kärlek som uthärdade den. Vi vilja vörda där vi ej kunna fatta.

Jag har valt detta ämne för att hjälpa Guds barn att fatta lite af den tacksamhet, de äro skyldiga sin återlösande Herre. I skolen mäta höjden af hans kärlek, om den någonsin kan mätas, genom djupet af hans ångest, om den någonsin kan bli känd. Sen till, hvilket pris hvarmed han har igenlöst oss från lagens förbannelse! Och sägen till er sjäfva, då I sen detta: hurudana böra vi då vara? Hvad mått af kärlek böra vi gifva honom, som led straffet, på det vi måtte frälsas från den kommande vreden? Jag påstår ej, att jag kan dyka ned i detta djup; jag skall endast våga mig till kanten af djupet och bedja eder skåda ned och bedja Guds Ande att rikta edra sinnen på den döende Herrens klagan, då den höres genom det tjocka mörkret ? ?Min Gud, min Gud, hvarföre har du öfvergifvit mig??

För det första skola vi betrakta själfa verkligheten eller hvad han led ? Gud hade öfvergifvit honom. För det andra skola vi gifva akt på frågan: ?Hvarföre har du öfvergivit mig?? För det tredje skola vi betrakta svaret, eller hvad som var följden af hans lidande. Svaret inkom stilla i Herrens Jesu själ utan att ord behöfdes, ty hans ångest upphörde med det segrande ropet: ?Det är fullkomnadt!? Hans verk var fullbordadt och uthärdandet af att vara öfvergifven, var en stor del af det verk, han hade åtagit sig att utföra för vår skull.

1. Låt oss först genom den helige Andes hjälp betrakta själfa verkligheten; eller hvad vår frälsare led. Gud har öfvergifvit honom. Det är svårare att uthärda själens sorg än kroppslig smärta. Man kan fatta mod och utstå sjukdom och lidande, så länge sinnet är friskt och tappert; men när själen beröres och sinnet blir sjukt af ångest, så ökas smärtan förfärligt, och det finns ingen hjälp. Andlig sorg är det värsta sinneslidande. En person kan uthärda stor sinnesro rörande världsliga ting, om han blott har sin Gud att gå till. Han är bedröfvad men icke öfvergifven. Han kan säga såsom David i samtal med sig själf: ?Hvarför är du så bedröfvad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas uppå Gud, ty jag skall ännu tacka honom.? Men om Herren drar sig tillbaka, om hugsvalelsens ljus af hans närvaro fördunklas en stund, så inträder lidande i själen som kan liknas vid en försmak af helvete. Detta är den största tyngd, som kan trycka hjärtat. Detta gjorde att psalmisten utropade: ?Dölj ej ditt ansikte för mig; öfvegif icke din tjänare i vrede.? Vi kunna uthärda en blödande kropp och äfven ett såradt sinne; men en själ kan ej uthärda att känna sig öfvergifven af Gud. När han döljer nådastolen och breder moln däröfver, hvem kan väl uthärda ett sådant mörker?

Denna röst ur ?helvetets buk? antyder det största djupet i frälsarens lidande. Han var verkligen öfvergifven. Ehuru Herren kunde i visst hänseende säga: ?Fadern är med mig?, likväl var det högtidligt sant att Gud hade öfvergifvit honom. Det var ej å hans sida brist på tro, som ledde honom till att inbilla sig, hvad som var en verklighet. Vår tro sviktar, och då tänka vi att Gud har öfvergifvit oss; men Herrens tro svek honom ej ett ögonblick, ty han sade två gånger: ?Min Gud, min Gud.? O, hvilket dubbelt tag, som fanns i hans stadiga tro! Han tycks säga: ?Om du har öfvergifvit mig, så har jag ej öfvergifvit dig.? Tron segrade, och där fanns intet tecken till någon slapphet i hjärtat till den lefvande Guden. Men ehuru tron var stark, kände han att Gud dragit undan sin hugsvalande gemenskap och han ryste öfver denna förskräckliga förlust.

Det var ingen föreställning eller sinnesförvirring, förorsakad af kroppslidande, feberhetta, nedstämdhet eller dödens annalkande. Hans förstånd var klart till det sista. Han uthärdade under lidande, blodsförlust, hån, törst och enslighet; han uppgaf ingen klagan öfver korset, spikarne och hånet. Vi läsa ej i evangelierna om något mera än det naturliga ropet af svaghet: ?Jag törstar?. Han utstod alla kroppens lidande med tystnad; men då det gällde att vara öfvergifven af Gud, då utbrast hans stora hjärta: ?Lama sabaktani?? Hans enda klagan är angående hans Gud. Han sade ej: ?Hvarför har Petrus öfvergifvit mig? Hvarför har Judas förrådt mig?? Dessa förorsakade stor sorg, men denna är den svåraste. Detta hårda slag har träffat Hjärtats inre: ?Min Gud, min Gud, hvarför har du öfergifvit mig?? Det var ingen dyster inbillning; det var hans frånvaro, hvaröver han klagade.

Detta var ett ganska märkvärdigt öfergifvande. Det är ej Guds sätt att öfvergifva barn eller tjänare. Då hans heliga närma sig döden, känna de under stor svaghet och lidande honom nära. De kunna sjunga i följd af Guds närvaro: ?Om jag än vandrar i en mörk dal fruktar jag intet ondt, ty du är när mig?. Döende helgon hafva en tydlig förnimmelse af den lefvande Guden. Vår iakttagelse har lärt oss, att om Herren är vid andra tillfällen borta, så är han aldrig borta i dödsstunden eller i lidandets ugn. Vi läsa ej om de tre männen, att Herren var synligen med dem, innan de gingo i elden i Nebukadnesars ugn; men då och där mötte Herren dem. Ja älskade, Gud brukar pläga umgänge med sitt bedröfvade folk; men likväl öfvergaf han sin son i nödens stund. Huru vanligt är det icke att se Herren med sina trogna vittnen, då de kämpa intill blods! Läs martyrhistorien, det gör det samma om den handlar om forna eller nuvarande förföljelser, så skall du finna, att de äro upplysta med erfarenhet om Herrens näevaro hos sina vittnen. Har Herren någonsin försummat att bistå en martyr på bålet? Har han någonsin öfvergifvit en enda af de sina på afrättsplatsen? Församlingens vittnesbörd har alltid varit detta, att på samma gång Herren har tillåtit sin heliga att lida till kroppen, har han på gudomligt sätt styrkt deras anda, så att de hafva varit mer än segervinnare och hafva ansett sina lidanden såsom lätta. Elden har ej varit en ?bädd af rosor?, men den har varit en segervagn. Svärdet är skarpt och döden är bitter, men Kristi kärlek är ljuv, och att dö för honom, har varit en förvandling i härlighet. Gud brukar ej öfvergiva sina kämpar ej heller lämna sitt ringaste barn i pröfningens stund.

Hvad Herren beträffar så var detta öfvergifvande enastående. Hade hans fader någonsin förut öfvergifvit honom? Skall du, då du genomläser de fyra evangelierna, finna ett enda fall förut, där han klagar öfver, att fadern hade öfvergifvit honom? Nej, han sade: ?Jag vet att du alltid hör mig?. Han lefde i ständig beröring med Gud. Hans umgänge med fadern var alltid nära, dyrbart och lyckligt; men nu för första gången ropade han: ?Hvarför har du öfvergifvit mig?? Det var mycket märkvärdigt. Det var en gåta, som endast kan lösas genom den verkligheten, att han älskade oss och gaf sig själf för oss och i utförandet af detta sitt älskade uppsåt, kom han äfven i denna sorg att klaga öfver, att Gud hade öfvergifvit honom.

Denna öfvergifvenhet var mycket förskräcklig. Hvem kan fullt uttala hvad som ligger i att vara öfvergifven af Gud? Vi kunna endast gissa därtill af hvad vi hafva känt under en tillfällig hastig känsla däraf: Gud har aldrig helt öfvergifvit oss, ty han har tydligen sagt: ?Jag skall aldrig öfvergifva eller förgäta dig?; likväl ha vi stundom känt det som om han hade bortkastat oss. Vi hafva utropat: ?O, att jag visste hvar jag skulle finna honom!? Det klara skenet af hans kärlek har försvunnit. Sålunda kunna vi något bilda oss en liten föreställning om hvad frälsaren kände, då hans Gud hade öfvergifvit honom. Jesu sinne fäste sig vid ett mörkt föremål och intet tröstande ämne uppmuntrade honom. Det var den stund, då han stod inför Gud såsom den medvetne syndabäraren, enligt den gamla profetian: ?Han skall bära deras öfverträdelse?. Då besannades, att ?han var gjord till synd för oss?. Petrus säger: ?Han bar våra synder upp i sin lekamen på trä?. Synd, synd, synd var alltid öfver och omkring Kristus. Själf hade han ingen synd; men ?Herren kastade allas våra synder på honom?. Ingen styrka gafs honom ofvanifrån, Ingen hemlig olja och vin götos i hans sår; utan han framträdde i egen person såsom Guds lamm, som tar bort väldens synd; och därför måste han känna syndens tyngd och bortvändandet af det heliga ansiktet, som ej kan se därpå.

Hans fader gaf honom den där stunden intet öppet erkännande. Vid vissa andra tillfällen hade en röst hörts säga: ?Denne är min älskade son, i hvilken jag hafver ett godt behag?; men nu, då ett sådant vittnesbörd tycktes vara mest behöfligt, hördes ingen sådan röst. Han hängde som ett förbannadt föremål på korset, ty ?han var gjord till förbannelse för oss, såsom är skrifvet: ?Förbannad är hvar och en som hänger på trä??; och Herren Gud erkände honom ej inför människor. Om det hade behagat fadern, så kunde han ha sändt honom tolf legioner änglar, men ingen ängel kom efter det Kristus hade lämnat Getsemane. Hans föraktare kunde spotta honom i ansiktet, men ingen snabb seraf kom och hämnade deras hån. De kunde binda honom och hudflänga honom, men ingen af den himmelska hären trädde emellan och afvände slagen från hans skuldror. De kunde fastspika honom vid korset och lyfta upp honom och håna honom, men inga tjänande andar skyndade att bortdrfva packet och befria lifvets furste. Nej, han uppenbarades såsom ?slagen och pint af Gud?, öfverlämnad i grymma mäns händer, som plågade honom utan medlidande. Han kunde med skäl säga: ?Min Gud, min Gud, hvarför har du öfvergifvit mig??

Men detta var ej allt. Hans fader uttorkade nu den heliga ström af fridfullt umgänge och äsklig förening, som hade hittills flutit under hela hans jordelif. Han sade själf, såsom I minnens: ?I skolen skingras, hvar och en till sitt och lämna mig allena, men jag är icke allena, ty fadern är med mig?. Han var hans ständige tröstare, men all tröst från denna källa skulle undandragas honom. Den gudomlige anden bistod ej hans mänskliga ande. Intet meddelande af faderns kärlek utgöts i hans hjärta. Det lät sig ej göra, att domaren skulle le mot en som företrädde fången inför rätta. Herrens tro svek honom ej, såsom jag redan visat er, ty han sade: ?Min Gud, min Gud?; likväl gafs honom intet uppehållande stöd i hans hjärta och ingen tröst i hans sinne. En författare påstår, att Jesus icke smakade gudomlig vrede, utan endast led af förlusten af Guds umgänge. Hvari ligger skillnaden? Det är det samma, om Gud drager undan värmen eller åstadkommer kölden. Intet leende gafs honom, ej heller fick han känna, att han var nära Gud; och detta var för hans känsliga sinne sorg af djupaste slag. Ett visst helgon sade en gång, att han fick af Gud hvad som behöfdes, men ej det som var behagligt. Herren led brist till det yttersta. Han hade ej det ljus, som ger tillvaron lif och lifvet en förmån. I som veten i någon grad, hvad det är att förlora medvetandet af Guds kärlek, I kunnen något litet gissa hvad frälsarens sorg var, när han kände sig af Gud öfvergifven. ?Om grunden tages bort, hvad kan den rättfärdige göra?? För Herren var faderns kärlek grunden för allt; och då den var borta, var allt borta. Intet fanns kvar inom, utom eller ofvan, då hans egen Gud, Guden för hela hans tillit, vände sig ifrån honom; då Gud på allt sätt öfvergaf honom.

Att Gud öfvergav Jesus, var mycket mera en orsak till ångest för honom än det skulle vara för oss. O, säger någon, hur kan det vara? Jag svarar, emedan han var fullkomligt helig. Ett afbrott mellan en fullkomligt helig varelse och den trfaldt helige Guden måste vara i högsta grad ovanligt, abnormt, ofattligt och smärtsamt. Om någon person här, som ej har frid med Gud, endast kände sitt verkliga tillstånd, skulle han dåna af rädsla. Om du, som ej har din synd förlåten, visste hvar du är och hvad du denna stund är i Guds ögon, skulle du aldrig mera le, innan du vore förlikt med honom. Men ack, vi äro känslolösa, förhärdade genom syndens bedrägeri och därför inse vi ej vår verkliga ställning. Herrens fullkomliga helighet gjorde att han bäfvade för olyckan att vara öfvergifven af en trefadt helig Gud.

Vidare hade Herren lefvat i ständigt umgänge med Gud, och det var en ny sorg för honom att vara öfvergifven. Han hade aldrig förrän nu vetat hvad mörker var; sitt lif hade han tillbringat i Guds ljus. Tänk, älskade Guds barn, om du hade ständigt haft gemenskap med Gud, så skulle dina dagar vara som himmelens dagar på jorden; huru kallt skulle det icke då blifva för ditt hjärta att finna dig vara i ett mörker af öfvergifvet tillstånd. Om du kan tänka dig något sådant hända en fullkomlig människa, så kan du se, att det var en särskild pröfning för den älskade frälsaren. Kom ihåg att han hade åtnjutit sällskap med Gud mer rikligt, liksom mer ständigt, än någon af oss. Hans sällskap med fadern var af det högsta, djupaste och fullaste slag, och hvad måste då icke förlusten däraf ha varit? Vi förlora endast droppar, då vi förlora vår fröjdfulla erfarenhet af himmelskt umgänge, och likväl är förlusten dödande; men för Herren Jesus Kristus uttorkade själva hafvet ? jag menar hafvet af innerligt umgänge med den evige Guden.

Glöm icke, att för en sådan som han, måste det ha varit en förskräcklig olycka att vara utan Gud Han var i allt fullkomlig och på alla sätt i högsta mening hade han sällskap med Gud. En syndig människa har stort behof af Gud, men hon känner det ej och därför känner hon ej den hunger och törst efter Gud, som en fullkomlig person känner, om han beröfvas Gud. Själfva fullkomligheten i hennes natur gör det nödvändigt för en helig människa att hafva sällskap med Gud, annars blefve hon öfversiggifven. Föreställen eder en förirrad ängel, en seraf, som har förlorat sin Gud! Tänk dig honom fullkomlig i helighet, men likväl ha råkat i ett tillstånd, där han ej kan finna Gud! Jag kan ej afmåla honom för eder; kanske skulle en Milton ha gjort det. Han är syndfri och tillitsfull, men likväl har han en öfverväldigande känsla af att Gud är borta från honom. Han har irrat bort i en inbillad region bakom Gud. Jag tycker mig höra kerubens klagan: ?Min Gud, min Gud, hvar är du?? Hvilken sorg för en af morgonrodnadens söner! Men här ha vi en klagan från en varelse, långt mera i stånd till att hafva sällskap med gudomen. I förhållandet till som han är mer lämplig att mottaga den store faderns kärlek är förlusten däraf så mycket mer smärtsam. Såsom son är han mer i stånd till att pläga umgänge med Gud än en ängel någonsin kan vara, och då han var öfvergifven af Gud, var tomheten inom honom större och ångesten mer bitter.

Vår Herres hjärta och hela hans natur, moraliska så väl som andliga, var så ömtåligt förenad, så känslig och mjuk, att det var en tyngd, som han ej kunde bära, att vara öfvergifven af Gud. Jag ser honom i texten uthärda att vara öfvergifven, men likväl icke uthärda det. Jag vet ej något annat sätt att uttrycka min mening än genom en sådan paradox. Han kunde ej uthärda att vara utan Gud. Han hade underkastat sig att bli af Gud öfvergifven, såsom en representant för syndare måste vara, men hans rena och heliga natur finner, efter tre timmars tystnad, tillståndet vara outhärdligt för kärlek och renhet; och han utbrast: ?Hvarför har du öfvergivit mig?? Han klagade ej öfver lidandet, men han kunde ej uthärda det tillstånd, som förorsakade det. Han kände som han skulle uppgifvas, icke i följd af smärtan utan i följd af det andliga kvalet. Vi hafva här ett upprepande af det afskyvärda lidande, som han kände förut, då han ropade: ?Om det är möjligt så gånge denna kalk ifrån mig; dock icke som jag vill, utan som du vill.? ?Min Gud, min Gud, hvarför hsr du öfvergivit mig?? Detta uttrycker Kristi förvåning öfver den ställning han hade såsom ställföreträdare för syndare.

Jag har således sökt, mina vänner, så godt jag förmått, men jag känner det som ett litet barns joller, att tala om något, som vida öfvergår min förmåga. Jag lämnar den högtidliga verkligheten, att vår Herre Jesus var öfvergifven af Gud på korset.

2. Detta leder oss till att betrakta sjäfva frågan, eller hvarför han led. Gif noga akt på detta rop: ?Min Gud, min Gud, hvarför har du öfvergivit mig?? Det är ren ångest, oblandadt kval, som uttrycker sig på detta sätt, men det är kval från en helig själ; ty endast en människa af detta slag kan uttrycka sig på ett sådant sätt. Må vi hämta häraf en viktig lärdom. Detta utrop är taget ur bibeln. Visar icke detta oss Herrens kärlek till den boken, att när han kände sin djupaste sorg, så vände han sig till den heliga skrifr för att finna ett lämpligt uttryck härför? Uttrycket finnes i början af Davids tjuoandra psalm. O, må vi älska det af Gud inspirerade ordet, att vi icke blott sjunga efter dess nottecken, utan äfven gråta efter dess musik!

Märk vidare, att Herrens klagan ställdes till Gud. De gudeliga vända sig i sin ångest till den hand, som slår dem. Frälsarens utrop är icke emot utan till Gud. ?Min Gud, min Gud?; han gör ett dubbelt försök att komma honom nära. Detta är sant barnaskap. Barnet ropar i mörkret efter sin fader ? ?Min Gud, min Gud?. Både bibeln och bönen voro kära för Jesus under hans ångest.