Det är påsknatten. Judarna har låst in sig i sina hus, för Gud har varnat att döden skall komma över Egypten denna natt! Blodet av ett felfritt lamm har blivit strukit på dörrkarmarna till varje hem, precis som Gud befallt. "Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten" (2 Mos 12:13). Ytterligare hade de blivit lovade, "skall Han...inte låta förgöraren gå in i era hus för att döda er" (2 Mos 12:23).

Föreställ dig två grannhushåll. I det ena, samlas man runt påskalammet, med det osyrade brödet och de bittra örterna. Alla är rädda, och är vita i ansiktena. Far och mor ser på varandra, och sedan på den äldste sonen. Fadern tar honom i sina kärleksfulla armar och ropar, "Be, alla, be! Kanske har vi bedrövat Gud på något sätt...dödsängeln kanske inte kommer att gå förbi...be!" I timmar kurar de i rädsla, de gläder sig inte över lammet, de fruktar för dödsskuggan. En överväldigande känsla av osäkerhet genomsyrar hemmet.)

I det andra huset festar man på lammet, förväntansfulla över att få lämna Egypten. Här finns en tydlig känsla av trygghet. Fadern ser in i de frågande ögonen på sin äldste son och säger, "Trygga! Vi är alla trygga! Kommer du ihåg blodet? Sa inte Gud att han inte skulle tillåta förgöraren att komma in i huset? Känn frid allt är väl vi är trygga under lammets blod."

Vilket hus tror du var säkrast den natten? Vilken familj var tryggast? Svaret är, båda var säkra! De var lika trygga därför att båda var under blodet.

Guds förlossning kom inte genom känslor av skräck eller genom någon nedärvd fromhet hos judarna. Det de skulle göra var att stryka lammets blod på sina bostäder, och tro på Guds löften att det hade kraft att rädda dem. De hade ännu inte kommit till Röda havet, när Gud uppmanade Mose och hela Israel. "Kom ihåg denna dag, dagen då ni drog ut ur Egypten, ut ur slavlägret, ty med sin starka hand förde Herren er ut därifrån" (2 Mos 13:3).

Israels befrielse från Egypten är en klar bild på vår befrielse från synden och dess slaveri. De flesta av oss vet det. Skriften slår fast: "Allt det som hände dem är exempel, och det skrevs ner för att vägleda oss som har tidsåldrarnas slut inpå oss" (1 Kor 10:11). "För att vägleda oss" betyder att vi kan se i deras kamp en skugga av vår nuvarande kamp med jaget och synden. Deras Egypten är vår ogudaktiga värld.

Deras träldom för egyptierna är en bild på vårt slaveri till synden och lusten. Deras hus är vårt helige Andes tempel, deras lamm, vår Kristus. Blodet av det felfria lammet är en bild av blodet av vår felfrie frälsare.

Vi kan lära oss mycket om vår egen befrielse från syndens kraft genom att studera isareliternas befrielse från slaveriet i Egypten. Låt mig visa dig tre underbara saker som få kristna har lärt sig.

"Den natten skall jag gå fram genom Egypten...och all Egyptens gudar skall drabbas av min dom jag är Herren" (2 Mos 12:12). Sedan kommer ett stort löfte till hans barn: "När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er" (v.13).

Det var domens dag för Egypten. Och den kom plötsligt vid midnattstimmen. Hur skrämmande, död överallt. Vilken gråt och klagan och vilket skärande av tänder som hördes i Egypten denna natt, för att "... det fanns inget hus där inte någon var död" (2 Mos 12:30).

Samtidigt så rörde inte denna domens midnattstimme ett enda av de judiska hemmen. Guds barn var fullständigt, ur vägen för domen. Även om inte alla kunde tillägna sig den sanningen, så var de ändå trygga borta från Guds dom genom blodet.

Jo, lydnaden var inblandad, men det var blodet allena som drog Israel bort från domen. Det var definitivt inte någon nedärvd godhet. Deras packade väskor innehöll egyptiska avgudar. De var ett ovärdigt, avfallet, världstillvänt, motsägelsefullt, olydigt folk. Faktum är, om Gud hade väntat på att de skulle överge sina avgudar, omvända sig, och vända om från sina onda vägar, skulle de aldrig ha blivit befriade! De skulle alla ha dött i slaveri.

Deras befrielse skedde fullständigt utanför dem själva utan någon godhet eller trofasthet från deras sida. Gud måste ha vetat att dessa människor snart skulle dansa runt en guldkalv, berusade, sinnliga, och otacksamma. Ändå, älskade han dem. Ändå, valde han att befria dem, Ändå, var de trygga under blodet. David sade att det var för att han älskade dem (Ps. 44:3). Här längtade Gud efter att ta ett folk till sitt hjärta och uppenbara sin kraft och härlighet, för att kunna resa upp en helig, avskiljd kropp. Det var bara nåd och barmhärtighet!

Ordet lär oss många saker om Lammets blod, men det första vi kan lära oss är att det tryggar Guds barn emot domen. Israel skulle snart ha ett tabernakel i öknen med många offer. Där skulle blod utgjutas för synden. Där skulle bli en försoningsdag. Men den första läxan för Israel och för oss är -

Ja, Jesu blod renar oss från all synd. Ja, blodet var vår försoning. Men först av allt, är det vår trygghet. Det är Guds sätt att säkra åt sig ett folk redo för befrielse. Kom ihåg, på påsknatten var israeliterna trygga men ännu inte befriade. De hade kvar att möta Röda havet, öknen, krig med jättar, ogenomträngliga murar och fiendens fästen.

Jag är övertygad om att innan jag kan föra krig mot herravälden och makter, innan jag kan stå emot frestelser (våra moderna jättar) måste jag ha vetskapen om att under blodet är jag trygg! Även om jag inte är helt befriad, så står jag bortom domen. Den köttsliga fienden dyker upp, men blodet har gjort mig till en trygg soldat.

Lyssna på detta ord: Du kan inte slåss mot jättar, bryta ner fästen, eller stå emot överväldigande odds om du inte är försäkrad om absolut trygghet under blodet. Det spelar ingen roll vad mitt hjärta säger, det spelar ingen roll hur skyldig eller fördömd jag känner mig, det spelar ingen roll vad små röster viskar jag måste veta, bortom allt tvivel, att jag är säker! Jag går inte till domen! Blodet på mitt hjärtas dörr gör mig trygg i Hans ögon.

Jag tvivlar på att det finns ens en handfull kristna idag som vilar i tryggheten av Jesu utgivna blod. Tragiskt! De flesta av oss kan inte tro att Gud skulle rädda ett så ovärdigt folk, ett så olydigt folk, ett folk som blivit så andligt uttömt genom denna tids trender. Vi vägrar att ta till oss en sådan fantastisk kärlek och nåd; vi skulle hellre vilja förtjäna vår trygghet och förlåtelse.

Vi ifrågasätter alltid vår räddning. Om Gud grundade vår räddning på vår kärlek till Honom, eller vår egen godhet, så skulle vi vara i större fara än de som bryter mot buden, för under nåden krävs det mer. Gud måste ta räddningen ur våra händer så att den bara kan vila på hans barmhärtighet och nåd. Inte på vår överlåtelse, eller vår lydnad, eller vår godhet bara på Hans nåd. Lydnad, överlåtelse är resultatet av vår kärlek till Kristus.

Det var inte det osyrade brödet som räddade Israels barn, utan blodet. Inte en enda israelit miste tryggheten på grund av något fel. De var alla trygga tills domen hade passerat.

Jag predikar inte evig räddning. Jag tror att det är möjligt att trotsa blodet att trampa på det och gå förlorad. Blodet måste vördas, sättas tillit till på rätt sätt. Det finns de som förlitar sig på det, andra trampar på det. Kristna som missbrukar blodet öppnar sig för alla sorter av demonisk aktivitet.

Men Gud avsåg aldrig att hans barn skulle leva i fruktan, ängslan, eller skuld. Han har berett en vila för dem den fullkomliga, tryggheten av hans egen Sons blod. Inte genom gärningar, men genom det dyrbara blodet! Genom sin nådefulla gärning sade Gud till Israel, "Nu när ni ser att jag har räddat er och tagit bort fruktan för domen, låt mig befria er kroppsligen. Jag har räddat er för att göra er heliga."

John Wesley och George Whitefield argumenterade över frågan om en kristen arbetar utifrån frälsningen eller mot frälsningen. Låt oss titta på vårt exempel. Israel arbetade utifrån räddningen. Det är som om Herren säger till oss, "nu när ni är räddade genom blodet, låt den helige Ande föra er in i en full och härlig befrielse från alla dina köttsliga fiender."

Ett oföränderligt faktum är, ingenting kan läggas till Kristi blod för att göra oss mer trygga! Blodet skyddar oss fullständigt, gör oss behagliga inför Gud, och frälser oss från vreden. Aposteln Paulus säger, "Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden (Rom 5:9). Tror du att du är räddad från vreden bara genom hans utgjutna blod? Eller har du något att lägga till hans blod för att bättre försäkra dig om din trygghet? Gärningar? Lag? Bot?

Hur vågar vi ens tänka att Gud skulle överlåtna vår räddning i våra egna händer! Ändå försöker vi alltid lägga något till blodet. Blodet och lärjungaskap. Blodet och självförnekelse. Blodet och lydnad. Blodet och att döda köttet. Blodet och känslor av helighet. Och så vidare. Nej! Tusen gånger nej! Ingenting kan läggas till.

Endast blodet kan rädda oss från vrede och dom Det förlossar oss. I teologin, betyder förlossning "räddning från synd och dess straff." Guds ord säger, "I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser så rik är den nåd..." (Ef. 1:7). Hur är vi räddade från syndens straff? Inte genom något vi har eller inte har gjort, men som ett resultat av hans nåd.

Det är Guds hjärtas längtan att föra många söner till härlighet (Hebr. 2:10). Vår kärleksfulle Herre är inte mycket för fördömelse, vrede eller dom. Tvärtom han erbjuder befrielse från vrede och dom. Blodet är inte en gärning för att stilla en arg Gud, men ett testamente av hans kärlek till en förlorad mänsklighet. Det är en gåva från en kärleksfull fader vilkens hjärta längtar efter sina förlorade söner. "Ty så älskade Gud... att han gav sin Son..."

Om du är skyddad av Hans blod, är det inte mer möjligt för dig att bli dömd av vreden än för Kristus att bli dömd av Fadern. Du är trygg och godkänd av Gud precis som Kristus, hans egen Son. Genom blodet, är vi godkända i den älskade.

Kristi blod tillfredställer Guds hjärta när det gäller vår synd, tar bort överträdelsen och försonar oss med Fadern. Om du tvivlar på kraften i Hans blod, tänk på detta: är det viktigare att se på blodet som dina egna svaga ögon uppfattar det eller som Gud allsmäktig ser det? Gud ser i sin Sons blod en total utplåning av allt som krävde dom. I hans ögon, är Kristi verk ett räddningsverk från allt som förtjänar vrede. Gud, sade inte, "När du ser blodet" men "När jag ser blodet".

Om, då, Gud är nöjd skulle vi vara nöjda. Om Gud säger att blodet utförde allt som behövdes för att rädda oss, skulle vi vila i det. Det är endast genom tro tro på hans blod! "och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd eftersom han har friköpt dem genom Jesus Kristus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade" (Rom 3:24-25).

Låt mitt hjärta fördöma mig! Låt de demoniska krafterna rasa! Låt samvetet anklaga eller ursäkta! Låt nationerna bringa förstörelse på vår jord! Låt allt som kan bli skakat skakas! Jag är trygg och säker under min Herre Jesus Kristi blods skydd. Vilken glädje att näras av Kristus, lammet, i fullständig trygghet. Välsignade tanke: Om Gud gick förbi ett lamms blod, kommer Han inte att ändå mera gå förbi blodet av hans egen käre Son. Om Gud inte gick in där blodet var struket, kommer han att tillåta demoner att gå in?

Nu talar vi inte längre om räddning, utan befrielse. "Herren förde dig ut ur Egypten med sin starka hand" (2 Mos 13:9). "med sin starka hand förde Herren oss ut ur Egypten, ut ur slavlägret" (2 Mos 13:14). "Du fördrev andra folk men lät våra fäder slå rot, folken kuvade du, men dem lär du växa till. De tog inte landet med sitt svärd, deras egen kraft gav dem inte seger men din hand, din kraft och din gunst ty du älskade dem. Du är min konung och min Gud, du skänker Jakob seger. Med din hjälp skall vi slå ner våra motståndare, i ditt namn trampa ner våra fiender. Jag litar inte till min båge mitt svärd ger mig inte seger" (Ps 44:3-7).

En del kristna har en känsla av att vara förlåtna och räddade, men de saknar känslan av kraft emot köttet. De har inte kommit till kunskap om "full befrielse" från sin onda natur. Du kristne, vet att genom sitt blod räddar Han oss, och sedan med sin mäktiga hand bryter Han syndens makt över oss. Synden finns fortfarande där men den regerar inte!

Vilket fantastiskt uppmuntrande ord i dessa tider av missmod och övermänskliga försök att bli fri från syndens kraft. "Befriade...från slaveriet...av Hans starka hand." Ändå är vi så motsträviga i att erkänna Guds verk. Det går emot vår stolthet, vår känsla av rättvisa, vår teologi, att acceptera sanningen att vår befrielse från syndens herravälde kommer från någon annan styrka än vår egen. Men se på vårt exempel: Israel drog ut beväpnade, men all strid var Herrens. "...det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger" (1 Samuelsboken 17:47). Det står i andra Moseboken att "...israeliterna, som dristigt hade tågat ut" (14:8). Och efter att tryggt ha gått igenom Röda havet, sjöng de denna sång

Din högra hand, härlig i makt, din högra hand, Herre, krossade fienden..." (2 Mos 15:6).

Blodet tryggade Israel från Guds dom, men Guds hand befriade dem från köttets kraft. De hade upplevt tryggheten och gladde sig i den; nu behövde de kraft! Kraft att en gång för alla göra sig av med den gamle fienden, kraft att beväpna dem mot alla nya fiender som skulle komma. Kraften är i Herrens starka och mäktiga hand.

Gud hade bara ett bud för Israel när det gällde deras fiender: "driv ut dem!" "skall ni fördriva dem som bor i landet och alla deras avgudabilder. Alla deras gjutna bilder skall ni förstöra, och alla deras offerplatser skall ni ödelägga...Men om ni inte fördriver landets invånare, då kommer de som ni lämnar kvar att bli taggar i era ögon och pikar i era kroppar. De skall anfalla er i det land där ni bor..." (4 Mos 33: 52,55).

Vad är arabernas moské i Jerusalem idag? Det är en tagg i judarnas kött, ett speck i deras ögon. Judarna gråter över det. Det går tillbaka till Israels olydnad. "Men benjaminiterna drev inte bort jevuséerna, som bodde i Jerusalem, och än idag bor det jevuséer bland benjaminiterna i Jerusalem" (Dom 1:21).

Juda hade besegrat jebusiterna, men de fortsatte att ha kontroll. Segern som vanns uppehölls inte, cancern var inte helt borta. Jebusiterna var icke-semiter, och deras namn antyder på hebreiska "nedtrampade, omoraliska". Jerusalem kallades vid den tiden för Jebus, "en stad av främlingar, inte av Israels barn" (Domarboken 19:12). Det är fortfarande en stad av främlingar som samexisterar, inte Israels barn. Även efter att David erövrat Jebus, och satt upp Sion, så fanns en kvarleva av de omoraliska jebusiterna i den judiska kulturen.

Det är en läxa israeliterna ännu inte hade lärt sig: Vi kommer aldrig att få seger över köttet förrän vi delar Guds hat för det. Israel delade aldrig Guds hat för deras förfärliga fiender. De skonade en fiende här och en där, slöt fred med dem, skrev på idiotiska förbund och överenskommelser.

De hade fått löfte om en fullständig befrielse till en plats av vila, ett land som flödar av mjölk och honung. "Eftersom han älskade dina fäder och utvalde deras efterkommande förde han själv ut dig ur Egypten med sin stora kraft. Han fördriver folk som är större och mäktigare än du, han leder dig till deras land och gör detta till din egendom, som det är än idag..." (5 Mos 4:37-38).

Vi har fått stora och dyrbara löften som överträffar de som gavs åt Israel. Gud har lovat att befria oss från ondska och sätta oss på himmelska platser i Kristus Jesus. Vi har blivit lovade frihet från syndens herravälde.

Men först måste vi lära oss att hata synden. Vi måste höra Anden säga: "Spara inget!" Det måste drivas ut!" Vi får aldrig börja leva i fred med fienden i köttet. Inga överenskommelser, inga kompromisser, med ett förskansat fäste. Klema med synden, lek med den, låt den vara kvar, vägra slå sönder den och en dag kommer den att bli det mest smärtsamma i ditt liv.

Du skall inte be om seger över köttets synder innan du har odlat ett hat för dem. Det enda sätt vi kan behaga Gud är genom att hata vår inrotade synd lika starkt som Han gör. Han vill inte ha något att göra med våra lugnande ursäkter. Är du slav åt en hemlig synd? Har det skapat oordning och vånda både andligt och fysiskt? Min fråga till dig är:

Innan du gör det, kommer inte segern.

Men när du delar Guds vrede och hat för din synd, när du är helt övertygad att du har befallning att driva ut den och inte spara den då är du redo att ropa på Guds mäktiga hand för befriande kraft. " Josua sade till folket: "Rena er, ty i morgon skall Herren göra under bland er...och att han skall driva undan kanaaneer, hettiter, hiveer, perisseer, girgasheer, amoreer och jevuseer för er" (Josua 3:5,10).

Vem skall driva ut alla fiender, med en förunderlig demonstration av kraft? Han skall! Utan undantag!

Det låter som en paradox att höra Gud säga att han skall förgöra fienden, att striden är hans, att han skall jaga fienden på flykten, inte med mänskliga svärd och spjut och ändå läser vi att Israel ibland utkämpade blodiga slag med dessa fiender. Du kanske kommer ihåg att även om tro och lydnad fick Jerikos murar på fall, så fick israeliterna gå in med svärd och spjut och förgöra invånarna.

Det är en klassisk fråga: vad är Guds del, och vad är min del i att få fullständig befrielse från syndens kraft? Det finns många bibelställen om hur människan vann seger. "skall ni lämna bakhållet och inta staden. Herren, er Gud, ger den i ert våld..." (Josua 8:7) " Då sade Herren till Josua: "Sträck ut sabeln i din hand mot Aj. Jag ger staden i ditt våld..." (Josua 8:18). Bibelställe efter bibelställe upprepar, "Gud...gav i deras hand..." det betyder helt enkelt att Gud utlämnade alla fiender till deras nåd, under deras makt och auktoritet. Gud fråntog först fienden all kraft, sedan sände Han sina barn till strid med en redan besegrad fiende!

Ett nyhetsinslag nyligen visade ett hundratal iranska krigsfångar som satt hoptryckta i små grupper, med huvudet mellan knäna, med skräck i sina ansikten. Ibland dem var höga officerare ur Khomeinis andliga hierarki. En irakisk soldat log emot CBS kamera och skröt, "Dessa är våra fiender besegrade fiender"! De var fortfarande fiender, men avklädda all makt. Makter och krafter, höga andliga furstar fienden besegrad och avväpnad.

Detta för mig till en av de bästa läxor den helige Ande någonsin har lärt mig: jag är inte under Satans nåd eller lusta eller synd! Jag grät när jag först såg härligheten i denna sanning.

Israel fruktade sin fiende och tillägnade sig sällan Guds kraft, de vägrade att vila i hans löften om befrielse. Kan du tänka, efter allt de hade sett av hans mäktiga hand! Men gång efter gång fruktade de att de var under fiendens nåd. Vi har inte förändrats särskilt mycket. Hur många blodsbeskyddade kristna idag lever i fruktan för demoner; rädda för att någon intensiv frestelse kommer att bryta ner dem; Rädda att någon kraftig lusta kommer att göra så att de lider skeppsbrott, rädda att någon dominant synd till slut skall fördöma dem.

Älskade, du och jag under Guds mäktiga hand - är vi inte mer under vår själsfiendes nåd än Israel var under sina fiender. Var det en enda timme som Guds barn var utlämnade till sina fienders nåd om de litade på Gud och litade på hans nåd? Om vi lyder, finns det då någonsin en fiende för stark för Gud.? Synden har inte herravälde över en tillitsfull, omvänd troende. Vi behöver inte huka oss för någon jätte. Vi behöver inte fly i fruktan från lust och frestelse. Vi står emot djävulen genom Guds mäktiga hand. Han kan tömma vår lust och våra frestelser på all kraft, och göra det möjligt för oss att besegra varje hjälplös fiende.

Vi skall hata vår synd men aldrig frukta dess kraft. Vi skall döda vårt kött och all lust, men vi måste tro att Gud har gjort det möjligt genom hans mirakulösa ingripande, som gör synden svag. Striden är fortfarande Hans. Vår fiende är, först och främst, hans. Och Gud är som en kärleksfull far som vill lära sin son genom att låta honom hjälpa till.

Det tog år innan mina söner insåg att de inte körde pappas bil, även om de hade sina händer på ratten, och satt i mitt knä. Det fanns alltid en osynlig hand på ratten. Om du bara kunde tro det helt, så finns det en mäktig, osynlig hand som redan har vunnit segern. Din del är att göra det han säger åt dig att göra, och lita på att hans mäktiga hand ger kraft åt din hand att hantera svärdet.

"För vem var Herrens makt uppenbar?...Som en späd planta växte han upp inför oss,...som ett rotskott ur torr mark." (Jes. 53:1-2). Kristus är Herrens mäktiga arm uppenbarad i oss! Vi behöver ödmjuka oss och böja oss för Honom som vår befriare: "Böj er alltså ödmjukt under Guds starka hand, så att han upphöjer er när tiden är inne,." (1 Petr. 5:6)

"Upphöja" betyder här att lyftas till en högre plats. Detta är Guds löfte att placera oss i det himmelska, över alla väldigheter och krafter, över satans makt och hans demoniska krafter, över lustans och frestelsernas rasande.

Vi har misslyckats med att se Kristus i oss som den mäktige härföraren av de himmelska härarna, Med ett mäktigt svärd i sin hand, sänd att befria oss ur fiendens makt. Är "Kristus i mig" ingenting mer än någon sorts ofarlig, rik broder? Tusenfalt nej! "Kristus i mig" är en allsmäktig kung i full krigsrustning, redo och otålig att stå upp för mig mot mina fiender. Han har med sig otaliga vagnar av järn, körda av mäktiga änglar som är beväpnade och redo att försvara min rätt. Herrens vagnar är många och de är mina.

Om vi inte lever ett liv av fullständig seger i Kristus, så är det för att vi inte har någon upphöjd vision av Herrens majestätiska kraft och härlighet i oss! Som Job, sitter vi på våra askhögar av förlust och fruktan, och önskar oss nåden att få dö. Allt för att vi inte kan tro på vad Gud har sagt om sin kraft - i oss.

"Ty allt som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom som i sin härlighet och kraft har kallat oss..." (2 Petr 1:3). "och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka.." (Ef. 3:19-20).

"...Jag ber att vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror samma oerhörda kraft som han med sin makt..." (Ef. 1:17-19)

Säg mig, varför all denna Guds kraft i oss om den inte skall förstås som hans mäktiga hand till vårt förfogande mot våra andliga fiender? Antingen är det sant att han har givit oss all kraft vi behöver för att övervinna köttet och vandra i hans härliga liv och rättfärdighet eller så är Guds ord lögn! Och Gud kan inte ljuga.

Paulus sade att Kristus var uppenbarad i honom, snarare än för honom. Och när Kristus är uppenbarad i dig, blir det en underbar uppenbarelse av hans styrka, hans seger över all ondskans makter, och hans löfte att använda all den kraften för att frälsa och bevara dig.

När Guds ord säger "Kristus i mig", tror jag det betyder att Gud placerar sin hand i mig. Och som han är i världen, så är jag stark i Herren. Kapabel att "göra allt genom Kristus som ger mig kraft". Med andra ord, Kristus blir Herrens starka hand i mig!

Jag anser mig vara allt som Gud säger att jag är

Död för synden köttet världen
Befriad från syndens kraft
Renad genom hans ord
Accepterad och älskad
Levande för Gud genom anden
Mer än en övervinnare
Trygg nu och in i evigheten
Bevarad genom Hans kraft
Fläckfri inför tronen
Uppstigen med Kristus till Guds högra sida

Kristus kommer inte som en tjuv för mig. Det gör han för församlingen i Sardes! För mig kommer han som min älskade som mitt hjärtas glädje. Vi räds inte Hans ankomst, men vi "längtar efter hans ankomst". (2 Tim 4:8). Församlingen i Sardes kände sig hotade av Herrens ankomst, men vi som älskar Honom skulle bli uppmuntrade. Bara den världslige behöver vara rädd.

Vilket privilegium att få vara bland dem som väntar som är beredda klädda som en brud samtidigt som vi festar på lammet.

---
Anvands med tillstand från World Challenge, P. O. Box 260, Lindale, TX 75771, USA.

När vi läser Davids ord i Psalm 38 så ser vi att denne fromme och rättfärdige man var helt slut. Han var nedslagen och missmodig och kampen hade kostat honom hans sista krafter. Helt utom sig ropade han ut:

"Jag går krokig och mycket böjd, hela dagen går jag sörjande. .... Jag är maktlös och helt sönderslagen, jag klagar i mitt hjärtas oro. .... Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig. Mina ögons ljus, också det är borta. .... Men jag är lik en döv som inte hör, lik en stum som inte öppnar sin mun. Jag är lik en man som inte hör, som ej öppnar sin mun till svar." (Psaltaren 38:7, 9, 11, 14-15)

När jag läser denna psalm så föreställer jag mig David sitta nedsjunken i förtvivlan. Vad som troligen oroade honom mest var att han inte kunde förstå varför han plötsligt hade kastats ned så djupt. Denne man hungrade efter Herren och utgjöt dagligen sitt hjärta i bön. Han hade vördnad för Guds ord och skrev psalmer som lovprisade hans härlighet. Men nu, mitt i sin depression, kunde han bara ropa: "Herre, jag har nått avgrundens brant. Och jag begriper inte varför detta sker!"

Som många modlösa kristna idag försökte David komma på varför han kände sig så tom och nedbruten i anden. Troligen gick han igenom alla de misstag, synder och dåraktiga handlingar som han begått i sitt liv. Någon gång måste han ha tänkt: "O Herre, har alla mina dumdristiga handlingar skadat mig så att allt hopp är ute för mig?"

Till slut drar David slutsatsen att Gud håller på att tukta honom. Han ropade: "HERRE, straffa mig inte i din vrede, tukta mig inte i din vredesglöd. Ty dina pilar har träffat mig, din hand har drabbat mig. Inget helt finns på min kropp för din vredes skull, inget friskt finns i mina ben för min synds skull. Min syndaskuld går mig över huvudet, den tynger mig som en tung börda." (verserna 2-5)

Här vill jag understryka att David i denna psalm inte bara beskriver sin egen situation, utan han beskriver något som alla hängivna älskare av Jesus får möta någon gång i sina liv. Han berättar hur det är att vara under ett demoniskt angrepp från en missmodets plågoande!

Missmodsandar av detta slag kommer rakt från helvetets innandömen. Och den stunden kommer när varje överlåten troende överväldigas av en sådan plötslig och oväntad upplevelse. Ingen kristen är själv skyldig till att detta händer. Inte heller är det Herren som sänder det. Ett sådant angrepp har för det mesta ingenting att göra med någon speciell synd eller misslyckande hos den troende.

Missmodets ande är kort och gott Satans mest kraftfulla vapen mot Guds utvalda. Oftast använder han den för att övertyga oss om att vi har ådragit oss Guds vrede genom att inte att leva upp till hans krav. Men aposteln Paulus uppmanar oss enträget att inte låta oss fastna i djävulens snara: "för att vi inte skall bli överlistade av Satan. Hans avsikter känner vi till." (2 Korintierbrevet 2:11)

Paulus säger: "Du måste uppfatta ditt missmod som vad det faktiskt är! Det är ett demoniskt vapen - en pil som Satan tar upp ur sitt koger och skjuter på dig för att få dig att tvivla på dig själv. Han vet att han inte kan lura dig att vända dig bort från Jesus. Därför överöser han dig med ondskefulla lögner för att du ska tro att du aldrig kan bli bra nog för att tjäna Jesus. Han vill få dig så nedstämd att du bara vill kasta in handduken!"

Svaghet, sårbarhet, brustenhet, problem, ängslan, sorg - allt detta fick Davids ande att tyngas ned. Han kände sig torr och tom, utan inriktning, som om han aldrig hade fått lära sig något under årens lopp. ".... Mina ögons ljus, också det är borta." (Psaltaren 38:11) David säger: "Jag har förlorat min andliga förståelse. Min vision och uppenbarelse av Herren har vikit ifrån mig. Jag kan inte nå fram till Gud på samma sätt som förr!"

Jag vet precis hur David kände sig. Jag har lett evangeliska korståg där tusentals på en enda gång har kommit till Kristus. Jag har hjälpt åtskilliga narkomaner och alkoholister fram till befrielse hos Jesus. Mitt liv har varit fullt av rika välsignelser som dessa. Men ofta, bara några dagar efter dessa stora händelser, har jag blivit övermannad av missmod. Till slut har jag tänkt, "Herre, mitt liv är fullständigt bortkastat. Jag har inte uppnått något för dig!"

Detta är ett verk av Satan som låter en ande av missmod komma över oss. Den gör oss till en måltavla för helvetets makter bara några ögonblick efter våra största andliga segrar!

Denna tunga, demoniska ande tryckte ned David så djupt att han blev stum inför Gud. Han sa: "Men jag är lik en döv som inte hör, lik en stum som inte öppnar sin mun. Jag är lik en man som inte hör, som ej öppnar sin mun till svar." (verserna 14-15)

Hebreiska innebörden av det hans säger är: "en man som inte har några fler svar eller argument." David sa: "Herre, Jag är alltför nere och modlös för att ens lyfta upp mina händer till dig. Jag kan inte be. Jag är så förvirrad att jag inte ens kan tala. Jag är förtorkad och tom. Jag har ingenting att säga."

Davids prövning var inte på något sätt unik. Jag har läst många biografier om fromma män och kvinnor som var mäktigt använda av Herren. Och alla dessa fick kämpa sig igenom samma slags förkrympande missmod.

Den store brittiske förkunnaren C.H. Spurgeon förde mängder av människor till Kristus genom sina kraftfulla predikningar. Men av och till led han av en förfärlig melankoli. Han kände sig ofta som om han inte hade uppnått någonting alls i sitt liv. En gång klagade han: "Jag har det svartaste hjärtat i hela Storbritannien." Ofta gick han ut i sin trädgård, lyfte händerna till Gud och ropade: "Herre, aldrig någonsin har jag längtat mer efter dig, och ändå har min ande aldrig varit så nere. Varför händer detta?"

David gav uttryck för ett rop som ljuder världen över från de rättfärdiga själar som utsätts för angrepp av modlöshet: "Ty jag är nära att falla, jag känner alltid min smärta." (vers 18). David sa till Gud: "Jag kommer inte att klara det Herre. Jag räcker inte till. Jag är på väg att falla!"

Vi kan tala till Gud hur mycket vi vill om vår känsla av att ha misslyckats. Vi kan berätta för honom hur förtvivlade vi är över våra synder och dåraktiga felsteg. Men vi får aldrig hysa en tanke på att han skulle ha övergivit oss. En sådan allvarlig anklagelse tar vår Herre inte lätt på. I Fjärde Moseboken ser vi hans omedelbara reaktion på denna form av anklagelse:

"(Israel) bröt upp från berget Hor och tog vägen mot Röda havet .... Men under vägen blev folket otåligt. Och folket talade mot Gud och mot Mose och sade: 'Varför har ni fört oss upp ur Egypten så att vi måste dö i öknen? Här finns ju varken bröd eller vatten, och vår själ avskyr den eländiga mat vi får!' Då sände HERREN giftiga ormar bland folket, och de bet folket och många i Israel dog." (4 Mosebok 21:4-6)

När Bibeln berättar om att min käre himmelske far sände giftiga ormar bland sitt folk, och att de dog av ormbetten, så kan jag inte blunda för detta klara budskap: Gud kommer aldrig låta vantro av detta slag få finnas bland hans utvalda! Efter allt vad vår dyrbare Herre har gjort för oss, så är den mest sårande anklagelse som vi kan föra fram mot honom den att han skulle ha försummat oss. Vi måste vara på vår vakt mot all sådan vantro, särskilt i våra svåra stunder.

För oss är David ett exempel på en människa som höll fast vid sin tro. Även när han var som allra längst nere, så tilllät sig David inte vältra sig i vantro. Han ropade: "Men jag väntar på dig, HERRE, du skall svara, Herre, min Gud." (Psaltaren 38:16)

Om du är angripen av missmod från en demonisk ande så vill jag ge dig följande tre råd:

Försök inte fly ifrån angreppet med hjälp av ditt förstånd. Du är ingen svår motståndare för den demoniska ande som du kämpar mot. Kampen står långt över din mänskliga förmåga eller fysiska kraft att klara av. Inte heller kan du bara tala ut om detta med dina vänner, eller försöka övervinna det genom böcker, seminarier eller själasörjare. Kampen står i den andliga världen och måste utkämpas i anden.

När David drabbades av missmod så kunde han inte komma på varför han var bedrövad. "Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? ...." (Psaltaren 42:6) Men hans frågor uttryckte inget tvivel om Gud. David börjar faktiskt psalmen med att uttrycka sin djupa törst efter Herren: "Som hjorten trängtar efter vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När får jag komma och träda fram inför Guds ansikte?" (vers 2-3)

Mitt i sitt missmod ropade David efter att Herren skulle uppenbara sig. Han sa: "Gud, aldrig någonsin har jag har älskat dig mer än nu. Jag törstar efter dig likt hjorten som längtar efter vatten. Varför är jag så bedrövad? Varför lider jag av detta överväldigande missmod?"

Visst fick David uppleva stunder av depression och förtvivlan för sina synders skull. Han fick utstå Herrens tukt för sin stolthet när han räknade sina stridsmän vilket var emot Herrens bud. Och han kände smärtan av Herrens stav när han begick hor med Batseba och ordnade så att hennes make blev dräpt. Hans hjärta krossades av sorg över den dom som han med dessa synder drog över sin familj.

På samma sätt har många troende i vår tid blivit missmodiga för att de har syndat. Några är deprimerade för att den helige Ande hade velat föra dem till seger, men de har varit motsträviga. De har valt den köttsliga vägen, den som alltid leder till smärta och missmod.

Men här vänder jag mig till botfärdiga syndare som helhjärtat söker Gud. Dessa trofasta tjänare är gripna av ett annat slags missmod, som plötsligt kommer över dem, som ur ingenting, utan något synbart skäl, och det gör dem alldeles förstummade.

Om den beskrivningen passar in på dig, kan du lita på att du är under attack. Satan har sänt ett moln av missmod för att övermanna dig. Och han har sina skäl till att göra det!

Som du förstår är missmod det mest förödande redskap som djävulen använder i sina angrepp mot kristna som hungrar efter den helige Ande. Under århundraden har detta varit fiendens favoritvapen mot Guds utvalda. Så från den dag då du började ta det där med Gud på allvar - då du i ditt hjärta beslöt dig för att lära känna Kristus fullt ut - har Satan försökt göra dig modlös. Han har sett hur du varje dag har grävt dig allt djupare ned i Guds ord. Han har sett hur du har förvandlats, växt och segrat över all världslighet. Därför utsätter han dig för ett större angrepp. Och du kan vara övertygad om att ett angrepp kommer!

Nu förmår du kanske prisa Gud högt i kyrkan och säga: "Denna dag är den härligaste dag jag någonsin har upplevt!" Men var på din vakt för vad morgondagen har i beredskap. Satan kommer använda sitt mäktigaste vapen - missmod - för att om möjligt slå ned dig.

När angreppet väl kommer, tro då inte att något ovanligt drabbar dig. Gud låter kraftiga prövningar av detta slag komma över alla sina heliga. Petrus skriver: "Mina älskade, var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom till er prövning, som om det hände er något oväntat." (1 Petrusbrevet 4:12) Missmod är en prövning som Guds folk har fått utstå i århundraden!

När du är under attack från fiendens ande av missmod, så känner du ingen lust att be. Men trots detta måste du gå till ditt hemliga böneställe och vara nära Jesus. Du behöver inte oroa dig för hur du ska be dig ut ur din förtvivlan. Nu är det dags för den helige Ande att arbeta med dig och det är hans jobb att lyfta upp dig ur den djupa gropen.

Var ärlig mot Herren när du nalkas honom. Tala om för honom hur svag och hjälplös du känner dig. Låt honom få veta: "Jesus, jag är torr. Jag har inga krafter kvar. Om jag någonsin ska komma ur denna depressionen, måste du se till att det sker."

I stunder när vi är långt nere är Herren mycket tålmodig mot oss. Han förväntar sig inte att vi skall frambringa några intensiva, häftiga böneförsök. Han vet hur vi har det och han har medlidande med oss. Så sitt bara i hans närvaro och lita på att hans Ande skall göra i dig det han har blivit sänd till att göra. Det spelar ingen roll hur nedslagen du är - han kommer aldrig att svika dig!

Vi har den uppfattningen att närhelst vi sviker Herren, så flyger den helige Ande bort som en skrämd fågel. Några puritaner lärde ut det så. De trodde att Guds Ande lämnade kristna för en tid när de gjorde honom bedrövad.

Jag kunde aldrig förstå eller godta denna lära. Hur skulle Guds Ande kunna överge mig när jag behövde honom som allra mest? Om han övergav mig varje gång jag misslyckades och föll i djupt missmod, hur skulle han då kunna vara min tröstare? Jag skulle inte alls få någon tröst. Istället skulle jag bli lämnad kvar i Satans våld!

Dessutom, om den helige Ande är den som helgar min själ, hur skulle han kunna klara av detta verk om han flög in och ut ur mig varje gång jag misslyckades? Hur skulle jag kunna se min synd utan Andens närvaro som överbevisade mig om den? Hur skulle jag kunna veta på vilket sätt jag måste förändra mig om han inte vore där för att vägleda och förmana mig?

Jesus lovade oss: "Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er .... Jag skall inte lämna er faderlösa, jag skall komma till er." (Johannes 14:16, 18)

När djävulens tunga ande av missmod lägger sig över ditt liv kan du bli så förvirrad att du inte ens får fram en bön. Men även om du inte kan frambringa ord, så kan du tala till Jesus i din ande. Säg stilla till honom: "Herre, hjälp mig. Detta angrepp är för mycket för mig. Jag förmår inget annat än att sitta här i tro. Jag litar på att din Ande skall driva bort den från mig."

"Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er." (Johannes 14:26)

Jag minns hur jag vid en viss tidpunkt i mitt liv fick uppleva ett ovanligt kraftigt angrepp av missmod. Det kom när jag var lika nära Jesus som jag annars brukar vara. Jag var noga med mitt böneliv och utgjöt dagligen mitt hjärta inför Herren. Jag tillbringade timmar med att leta i hans ord och slukade Bibelns båda testamenten. Jag fröjdade mig över en härlig gemenskap med Herren och såg hur många av mina böner blev besvarade. Såvitt jag förstod så befann jag mig i Guds fullkomliga vilja och gjorde allt vad han sade åt mig att göra.

Men så en morgon när jag förberedde ett budskap till nästa veckas predikan slogs jag av något. Jag övermannades av en intensiv förtvivlan. Den kom som ur ingenstans och tyngde ner mig kraftigt. Detta inträffade utan någon märkbar orsak.

Hur jag än försökte så kunde jag inte skaka av mig det. När jag satt där vid skrivbordet vid min öppna Bibel försökte jag fortsätta arbetet med min predikan. Men jag kom ingenstans. Plötsligt blev jag bombarderad med tvivel gällande min förmåga att få ihop ett sant budskap från Herren. Mitt sinne överöstes av tankar som sa till mig: "Du förstår inte Paulus' skrifter. Du har inte förstått begreppet 'den gamla människan' och 'den nya människan'. Du begriper inte detta 'att vara död för synden' när synden fortfarande existerar. Hur vågar du ta dig friheten att predika Guds heliga ord?"

Så satt jag där i tre timmar inriktad på att gräva fram ett budskap. Men ingenting kom fram. Ungefär mitt på förmiddagen verkade det som om alla ord flöt samman på sidorna i min Bibel. Mina tankar var förvirrade. Min ande var trög och ur stånd att höra något från Herren.

Jag sjönk allt djupare ner i förtvivlan och tänkte: "Jag är fullständigt okunnig om Guds ord. Ändå fortsätter jag att spotta ut predikan efter predikan, vecka efter vecka. Jag tjänar ju inte någon. Efter alla dessa år förstår jag fortfarande inte Bibeln. Mitt ljus har slocknat!"

Jag var förvissad om att jag inte kunde förmedla något till människorna i vår församling. Så jag slog ihop Bibeln och lämnade mitt kontor.

Medan jag gick runt i huset bara växte mitt missmod. Jag försökte att komma på varför det överhuvudtaget hade kommit över mig, men jag hade ingen aning. Jag hade inga ekonomiska problem. Jag befann mig inte i någon familjekris och rent fysiskt kände jag mig i toppform. Inte heller bar jag på några synder som jag kände till. Det fanns inte ett enda skäl för mig att känna som jag gjorde.

Till slut gick jag in i mitt bönerum och satte mig på golvet. Jag förmådde inte säga ett enda ord till Herren. Istället ropade jag ut till honom från min ande. "Herre, jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig så nere att jag inte ens kan prata med dig. Men i alla fall så vet jag att jag aldrig någonsin har älskat dig mer än nu. Varför måste detta ske? Snälla Gud! Hjälp mig!"

När djävulen kommer med sin ande av missmod så bombarderar han dig med den ena lögnen efter den andra. Han ljuger för dig om ditt äktenskap, din familj, dina vänskapsrelationer, ditt kall, din vandring med Herren. Så spelar han upp i ditt sinne varje synd, felsteg och dumhet som du någonsin har gjort. När han är färdig, ropar du: "O Gud - jag kommer aldrig klara av detta!"

Just detta gjorde djävulen med mig. Medan jag bad fick jag utstå hans bombardemang av djävulska lögner i ungefär en halvtimme. Men då bröt Guds stilla, nästan omärkliga stämma igenom i min ande. Han talade ord till mig fulla av kärlek och medkänsla. "David, du är högt älskad. Var inte bekymrad - min hand är över dig. Du är under ett allvarligt angrepp, men du behöver inte frukta. Du behöver inte gå igenom denna kamp i egen kraft. Jag har allt vad du behöver."

Det första den helige Ande gör i sådana situationer är att påminna dig om alla dyrbara löften från Jesus. Så gjorde han med mig. Han överöste min själ med dussintals löften som jag kände till från Guds ord. Och han försäkrade mig: "Ditt liv är inte slut. Du vet inte om det, men det har inte ens börjat än. Det bästa ligger fortfarande framför dig."

Anden inom mig svingade sig upp. När jag kommit upp på fötterna tänkte jag: "Varför fann jag mig i detta missmod? Det var ju inte alls från Herren!"

Detta är den helige Andes verk. Han omintetgör fiendens lögner och för med sig uppmuntran från höjden!

Åtskilliga kristna går varje dag in i Guds närvaro och väntar sig att bli tillrättavisade av honom. Hur mycket bedrövar detta inte vår Herre! När vi går in i bön borde vi vara beredda på att höra ett gott ord från vår kärleksfulle far. Men många troende gör sällan det. Jag själv levde så i många år. Varje gång jag kom in i bönekammaren väntade jag mig få höra en förebråelse från Herren. Men jag tackar Gud för att han har lärt mig ett bättre sätt.

Å andra sidan finns det hela kyrkosamfund som låter bli att nämna något om helig tillrättavisning. De talar ytterst lite om synden eftersom de bara vill predika positiva och upplyftande budskap. Därigenom undviker de alla syndaövertygande, livgivande tillrättavisningar som uttalas av Kristus och de nytestamentliga författarna. Sådana församlingar påstår att de förkunnar ett evangelium med kärlek, barmhärtighet och nåd. Men tyvärr missbrukar de Guds nåd och förvandlar den till en frihet att synda.

Nu inser jag att det inte är till den sortens människor som jag skriver detta budskap. Snarare så talar jag till segrande kristna som undviker synd därför att de älskar Herren. Jag vänder mig till dem som fröjdar sig över nära samvaro med Kristus eftersom de ständigt hungrar och törstar efter honom. Om denna beskrivning passar in på dig och om du känner dig nere och deprimerad, var då snäll och förstå att det inte kommer av att du har börjat ta det lätt på synden. Det kommer för att du är under angrepp eftersom du älskar Jesus!

Lita på att alla som väntar på Herren ska få ta emot hans härliga löften:

• "Aldrig någonsin har man hört, aldrig har något öra uppfattat, aldrig har något öga sett en annan Gud än dig handla så mot dem som väntar på honom." (Jesaja 64:4)
• "Men vi känner, som Skriften säger, vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom. Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande. Anden utforskar allt, också djupen i Gud." (1 Korintierbrevet 2:9-10)

Låt oss titta närmare på två textstycken från detta avsnitt i Korinterbrevet:

1. ".... vad Gud har berett åt dem som älskar honom." (vers 9) Satan kan angripa dig och överösa dig med lögner och ord som gör dig modlös. Men om du bara väntar på Herren, så kommer hans Ande till dig mitt i angreppet och driver ut alla djävulens lögner. Men hur? Han kommer uppenbara för dig allt det goda som Gud har i beredskap för dig därför att du älskar honom!

Vår Herre har en underbar plan för vart och ett av sina barn som älskar honom. Och inget sataniskt angrepp riktat mot hans barn kan någonsin ändra de planerna. Gud känner alla sorger, kamper och smärtor vi idag må få utstå. Men han känner också till de härliga saker han har lagt ut i vår väg. Han känner den uppenbarelse vi ska få ta emot, glädjen över att få vara till nytta, glädjen och friden som skall bli vår. Han har ett "gott ord" till alla som älskar honom!

2. "Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande ...." (vers 10). Herren längtar efter att ge oss sitt "goda ord" om de saker han har i beredskap för oss. Och hans Ande är budbäraren som bär fram detta goda ord för oss. Den helige Ande kommer ge vingar åt vår nedtyngda ande - och vi kommer flyga som örnar ut ur Satans snara!

Lyssna till dessa underbara ord från Jesaja:

"Vet du inte, har du inte hört att HERREN är en evig Gud, som har skapat jordens ändar? Han blir inte trött och utmattas inte, hans förstånd kan inte utforskas. Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka. Ynglingar kan bli trötta och ge upp, unga män kan falla. Men de som hoppas på HERREN får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De skyndar i väg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta." (Jesaja 40:28-31)

Den helige Andes uppgift är att uppmuntra oss. Vår uppgift är helt enkelt att lita på att han fullföljer det som Fadern har sänt honom till att göra.

Gå bums till din hemliga bönekammare hur missmodig du än är och bli stilla inför Herren. Har du inte kraft nog till att tala, så sträck dig mot honom i anden. Uttala denna bön till honom.

"Herre, jag vet att din Ande bor i mig. Och jag vet att du har sänt honom för att trösta mig, styrka mig och uppenbara Kristi sinnelag för mig. Därför, helige Ande, vänder jag mig nu till dig i enkel, barnlig tro. Tala tröstens ord till mitt hjärta. För jag har inga krafter kvar. Du måste lyfta upp mig och leda mig."

Kristi Ande kommer aldrig låta dig bli bedragen. Han kommer visa dig det goda som Gud som har i beredskap för dig. Men du måste våga tro att han vill tala till dig!

Du blir inte försvagad. Du kommer ut ur din prövning mer segerrik, eftersom din tro har blivit prövad och luttrad som guld. Och du skall få se Herren uppfylla varje löfte som han har givit dig!