?Skriften allena skapar ensamma människor som kramar sin bibel men är avskurna från gemenskap med andra kristna.?

Det makabra påståendet - vi kanske numera skall kalla de evangelikala kristna för bibelkramare - är hämtat från Joel Halldorfs artikel i Nya Dagen den 11 april.  Citatet kommer från en artikel vars innehåll många i stort sett kan instämma i, nämligen behovet  av fördjupningsstudier i kyrkohistoria vid flera av våra teologiska utbildningscentra. 

Halldorf framför ett flertal argument som visar på vikten av att ägna tid åt att studera kyrkohistorien. Han talar om att vi behöver historien för att kunna

förstå och orientera oss i den värld som omger oss. Dessutom får vi klarhet om ? att det egna sättet att tänka och göra saker på inte är det enda och självklara.?  Slutligen säger han att ?vi kan, som det brukar heta, lära av historien.? Så långt var ju allting ganska bra.

Men vad som skiner igenom ? och som han delar med en växande teologgrupp - är en sorts ?antireformatorisk attityd? som tydligen sprider sig även hos vissa pingstteologer. För på annat sätt kan jag inte tolka Joel Halldorfs märkliga kommentar. Man kan ju fråga sig vad Joel Halldorf skulle varit idag om han inte hade fötts i kretsar där den teologiska skolningen bygger på sola scriptura principen.  Man kanske också borde tillägga att det var på grund av den rika kunskap i kyrkohistorien (inklusive kyrkofäderna) som reformationens ledare nådde fram till den reformatoriska bibelsynen. Man lyckades ju genomskåda den skolastiska och mystika teologin och även om man hos den senare accepterade vissa tankar, så fick de endast plats i en reformatorisk teologi som byggde på de tre solas.

Men att döma av artikelns innehåll delar Halldorf ungefär samma idéer som en ny våg av evangelikala mystiker, som har visat sig överförtjusta i kyrkofädernas ibland esoteriska förkunnelse. Det är alltså inte bara ett svenskt fenomen.  Hos dessa moderna mystiker märker man ett tilltagande intresse för den typ av erfarenhet som engagerar alla sinnena. Man har ett stort intresse för ritualism med inslag av rökelse, frälsarkrans, sakrament, ikoner, djupmeditation etc. Ordet får alltså endast en begränsad plats i denna teologi som bl.a. försvaras av den postmodernistiska ?emerging church.?  Kända teologer i denna rörelse är bl.a. Brian McLaren och Richard Foster. Den ortodoxa kyrkans sakramentala ritualism har ju också visat sig attrahera vissa evangelikala teologer och ledare.

Med andra ord, Joel Halldorfs syn på sola scriptura överraskar mig inte. Vad som däremot oroar mig är att en teolog som ser Jesus i Harry Potter ingår i Pingströrelsens teologiska nätverk och har en så bristfällig kunskap om våra pastorers kunskap i kyrkohistoria. Själv har jag träffat på pastorer inom Pingst som har åtskilliga hyllmeter av böcker, som många handlar om den kristna kyrkans historia. Slutet av Joel Halldorfs artikel andas högmod och brist på respekt för den gren av kristenheten som växt fram i reformationens kölvatten. På mig verkar det som doktoranden i kyrkohistoria bör följa sitt eget råd om fördjupade studier i kyrkohistoria.

Nils Olov Nilsson