Två händelser har dominerat all mediaverksamhet i hela Europa och även i andra världsdelar under april månad i år. Först Påve Johannes Paulus II död och sedan valet av hans efterträdare på påvestolen i Rom. Även protestantiska och evangeliska tidskrifter har gett stort utrymme åt dessa begivenheter. Lovord om den avdöde påven har inte saknats och mycket har skrivits om de förväntningar som ställs till hans efterträdare. Dagen, Sveriges enda kristna dagstidning, utgör inget undantag. Också den har ägnat åtskilliga spalter åt skriverier både om den gamle och den nye påven, vilket ju i och för sig kan synas naturligt.

Men trots allt är det anmärkningsvärt att dominikanern Anders Piltz får tillfälle att skriva en krönika just i Dagen, en krönika som innehåller en ganska extrem katolsk propaganda. En gammal missionär, som tillbringat många år i ett katolskt land, var ganska chockerad över detta. Själv har jag levt i katolsk miljö i dryga 50 år och kan utan att överdriva påstå att jag vet en hel del om hur det katolska religionssystemet fungerar.

Att fälla någon dom över den romerska kyrkans påvar som människor, har jag inget behov av. Men själva systemet och institutionen förtjänar en saklig granskning. Detsamma gäller påvarnas officiella uttalanden. Just detta tycker jag saknas i protestantiska och evangeliska mediaorgan idag.

Den stora frågan om påvens ofelbarhet

Piltz skriver i sin krönika:

?Den mycket missförstådda s.k. ofelbarheten innebär att Kristi löfte att Anden skall leda Kyrkan in i hela sanningen är ett verkligt löfte och mer än en from förhoppning. När ingen samstämmighet finns bland de kristna, då skall Petrus (påven) på Kristi uppdrag ge den rätta tolkningen av Herrens avsikter?.

Först bör vi kanske fråga: Är verkligen den påvliga ofelbarheten så missförstådd? Eller är det möjligen så att de katolska teologerna har svårt att tydligt förklara dess innebörd? Piltz sätter ju ett ?s.k.? framför ordet ?ofelbarhet?. Han talar alltså om en ?så kallad? ofelbarhet. Vad menas med det? Men sedan säger han helt klart att Kristi löfte om att leda sin församling fram till hela sanningen speciellt gäller påvekyrkan och att detta löfte inte bara är en from förhoppning. Tillämpad på påveväldet betyder det väl då att påven inte kan ta fel i frågor som rör tro och moral. Så säger ju också den katolska katekesen.

När man som jag har tillfälle att lyssna på debatter i radio och TV både i Frankrike och Belgien, som är katolska länder, då undrar man verkligen vart tron på påvens ofelbarhet har tagit vägen. Diskussionens vågor går höga både bland präster, teologer och vanligt folk. Massor av katoliker verkar livrädda för att den nye påven antingen skall vara alltför liberal eller alltför konservativ. I båda fallen målas följderna i svarta färger. Skaror kommer att överge kyrkan och dess inflytande kommer att försvagas.

Ibland får jag lust att blanda mig in i debatten och säga: Men vad i all världen är ni så oroliga för? Tror ni inte på påvens ofelbarhet? Hur kan ni vara så ängsliga för att påven skall välja fel väg? Det är ju han som skall ge den rätta tolkningen när Kyrkan i sin helhet är förvirrad och osäker, vilket den verkligen är just nu. Skaror av katoliker i Latinamerika är besvikna över påvevalet. Tror de då inte på den helige Andes ledning i detta viktiga val? Och räknar de inte med att påven skall ge rätt vägledning? Uppenbarligen inte. Piltz menar att påvens ofelbarhet är missförstådd. För mig verkar det som den är icke existerande för flertalet katoliker idag.

Den stora motsägelsen

Anders Piltz skriver vidare:

?Man tänker sig att Nya testamentet inte har någon avslutning utan fortsätter genom tiden. Kyrkan uppfattar sig som en familj, som håller ut i apostlarnas undervisning (kyrkans en gång för alla givna lära)?.

Detta är mycket finurligt formulerat. Det kristna budskapet och den kristna församlingen lever naturligtvis vidare genom tiderna, också efter den nytestamentliga tiden. Men det är inte detta som Piltz säger. Han påstår att det är ?Nya testamentet som inte har någon avslutning?. Det är ett sätt att uttrycka den gamla katolska villfarelsen att Nya testamentet, och även hela bibeln, inte innehåller allt vi ska tro. Uppenbarelsen fortsätter genom Kyrkans tradition, där vi finner en massa dogmer som är totalt okända i Nya testamentet. Men detta bekymrar varken Piltz eller andra katolska teologer. Nya sanningar uppenbaras för kyrkan också efter att de nytestamentliga skrifterna kommit till. Detta sker hela tiden exklusivt innanför påvekyrkan, vilket är en självklarhet för Piltz och hans meningsfränder

Men här kommer den stora motsägelsen. Piltz uttrycker nämligen vikten av att följa apostlarnas undervisning som sägs vara ?Kyrkans en gång för alla givna lära?. Men säg, hur kan den läran vara fastställd en gång för alla om den i verkligheten fortsätter att utvecklas efter Nya testamentets avslutning och om nya dogmer ständigt insätts i lärosystemet? Vilken kyrkohistoriker som helst kan lätt påvisa hur påvekyrkan under seklernas gång lagt till den ena dogmen efter den andra. Till slut har det urkristna budskapet förvandlats till oigenkännlighet. Historien om dogmernas utveckling är en lång historia som vi här inte kan ta med i sin helhet. Vi skall bara ta några av de senaste exemplen på nya dogmer.

År 1854 proklamerades dogmen om Jungfru Marias obefläckade avlelse. Den innebär att Jungfru Maria föddes utan arvsynd. Det behöver vl knappast understrykas att enligt allmän och gängse kristen tro är alla människor behäftade med synd. Bland alla som vandrat på vår syndfulla jord utgör Herren Jesus Kristus själv det enda undantaget från denna regel. År 1870 kom dogmen om påvens ofelbarhet. Vem var det som proklamerade denna nya katolska ?sanning?? Det var kyrkomötet förstås. Ja, men tänk om kyrkomötet tog fel? I så fall är påven inte ofelbar! Inte kan ett kyrkomöte ta fel, menar påvekyrkans försvarare. Jaså inte? Då är alltså även kyrkomötena ofelbara! Så nu kan påven säga: ?Jag är ofelbar, för ett ofelbart kyrkomöte har sagt att jag är det. Och kyrkomötet är ofelbart i detta fall för det organiserades av en ofelbar påve?. Om hela ofelbarhetsdogmen inte varit ren blasfemi, skulle vi kanske säga att den på ett vis är komisk.

Den senaste stora dogmen handlar om Marias himmelsfärd. Hon sägs vara i himlen både med sin kropp och sin själ. Den dogmen kom till så sent som 1950. Den alltmer utbredda Mariadyrkan i den katolska världen är givetvis en följd av denna och andra Mariadogmer. Den nu avdöde påvens sista ord var: ?Jag överlåter min sak till Jungfrun?.

Påveväldets verkliga rötter

Anders Piltz betraktar påvekyrkans historieuppfattning som självklar. Aposteln Paulus blev biskop i Rom och därmed den förste påven. Påvarna är Petri efterföljare, symbolen för kyrkans enhet. ?Det finns en oavbruten lista på namn på biskoparna i Rom efter Petrus, Linus, Clemens etc., etc. ända fram till Johannes Paulus II? skriver han.

Aposteln Petrus påstådda resa till Rom och hans gärning som biskop i denna stad är emellertid inget annat än en from legend. Och även om den vore sann, så säger varken Jesus eller någon annan ett enda ord om ?Petrus efterträdare?, som enligt katolsk tro har övertagit nyckelmakten efter den store aposteln. Denna makt, som bestod i att lösa och binda, gavs inte bara åt Petrus utan också åt de andra apostlarna. Det vet varje läsare av evangelierna.

Varje försök att hitta en biblisk grund för påvedömet är dömt att misslyckas. Däremot finns det många ting i Guds Ord som talar emot den katolska dogmatiken. Jesus själv sa:

?Ni skall inte kalla någon på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himmelen (Matt. 23:9).
Petrus själv skriver:

?Till de äldste riktar jag nu denna maning, jag som själv är en av de äldste, var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er. Uppträd inte som herrar över dem (1 Petr. 5:1-5).

Petrus betraktade alltså inte sig själv som en kyrkofurste på något sätt. Han framstår inte heller som chef över de övriga apostlarna. Paulus nämner tre pelare i församlingen i Jerusalem, nämligen Johannes, Jakob och Petrus. De är alla tre på samma nivå (Gal. 2:9). Vid viktiga beslut var apostlarna, de äldste och hela församlingen involverade (Apg. 15:22). Petrus lydde order från församlingen. Tillsammans med Johannes blev han sänd till Samarien för att hjälpa de nyomvända (Apg. 8:14). Då Petrus kom till Kornelii hus för att förkunna Guds Ord föll Kornelius ned för honom. Petrus sa då ögonblickligen: ?Res dig upp. Också jag är en människa?. Häromdagen såg jag hur kardinal Lustiger från Paris föll på knä för den nye påven och kysste den stora ringen på hans hand. Hade påven varit Petri efterträdare skulle han ha sagt: ?Res dig upp. Också jag är en människa?.

Men detta är inte allt. Aposteln Paulus skrev ett av sina sista brev, då han var anklagad och fånge i Rom. Där läser vi dessa ord:

?När jag första gången stod inför rätta. trädde ingen upp till min hjälp utan alla svek mig (2 Tim. 4:16).

Kan någon tro att om Petrus verkligen varit biskop i Rom, skulle han ha övergett sin vän och broder Paulus? I brevet till romarna hälsar Paulus till 27 olika personer och nämner dem vid namn, men Petrus nämndes inte. Hur kunde Paulus glömma bort att hälsa till församlingens viktigaste person, aposteln Petrus?

Nej, hela påveteorin vilar på lösan sand. Och även Anders Piltz vet nog att i de historiska annalerna står ett frågetecken efter nummer två i ?påvelistan?, nämligen Linus. Historiska dokument om honom saknas. Somliga annaler har ännu fler frågetecken i påvelistan. Dessutom vet ju alla, att biskoparna i Rom var tvungna att kämpa i århundraden, för att uppnå den makt de senare kom i besittning av i den romerska statskyrkan. Full makt fick de aldrig, ty den östra delen av världskyrkan böjde sig aldrig för prelaten i Rom. Därför har vi än idag den ortodoxa kyrkan, som inte erkänner påvemakten.

Påveväldets historia är på många vis skräckinjagande. Somliga historiker har uppfunnit ett nytt ord för att beskriva de mörkaste kapitlen i denna historia. Det är ordet ?pornokrati?. Det används om den period i påvarnas historia, då osedliga kvinnor från högadeln utövade ett så stort inflytande på påvarna, att full moralisk förruttnelse inträdde. Ibland regerade två påvar samtidigt. De påvar som bar namnet Borgias är också speciellt illa beryktade. De hade knappast någon andlig släktskap med aposten Paulus. Hur någon kan betrakta påveinstitutionen med dess blodiga och besudlade historia som Kristi representant på jorden är verkligen en gåta.

Protestanternas historielöshet blir deras undergång

Somliga protestanter sörjer över att ekumeniken har kört fast. Man hoppas dock att den nye påven ska bli tillräckligt öppen för en fruktbärande dialog. Detta visar bara att protestanterna har kommit bort från sina andliga rötter och blivit förförda av Roms propaganda. Påvekyrkan lyckas idag framställa sig själv som försvarare av mänskliga rättigheter och frihet. Att detta ser ut att lyckas är också något av en gåta.

Tvetydighet är alltid något som kännetecknat Roms kyrka. Det var Påve Pius XII som yttrade följande:

?Ingen av dem som står utanför kyrkans synliga kropp kan ha visshet om evig frälsning, ty de är alltjämt i avsaknad av den hjälp och himmelska ynnest som bara finns innanför den katolska kyrkan?. (Fritt översatt)

Ett påvligt uttalande i en så viktig fråga måste nödvändigtvis stå vid makt. Men hur får man detta att gå ihop med den nu avdöde påvens närmanden till alla olika religioner? Han yttrade sig mycket generöst om islam, hinduism och woodo-kulten och blev beundrad av många just för detta, samtidigt som konservativa katoliker blev chockerade över påvens synkretism (religionsblandning).

Faktum är att den katolska kyrkan under senare tid har förlorat sin ställning som dominerande statskyrka i en rad länder. Denna nya form av ekumenik, öppenhet och tolerans är bara en ny taktik och en ny strategi, anpassad till vår tid. Målet är hela tiden att stärka kyrkans position. Världen har blivit så förändrad på 150 år att denna nya strategi var helt nödvändig. Men inte är Påvekyrkan känd för sin vidsynthet och tolerans under historiens gång. År 1865 kom två officiella dokument från Vatikanen. Den ena hette ?Syllabus? och var en sammanfattning av ?vår tids villfarelse?, som det då hette. Detta dokument uttalande ?anathema? (förbannelser) över dem som hade motstridiga uppfattningar. Vi citerar bara två av dessa påvliga förbannelser:

?Förbannad den som säger att varje människa är fri att omfatta den religion som hon genom att följa förnuftets ljus menar vara rätt. Förbannad är den som säger att protestantismen bara är en annan form av den sanna kristna religionen, inom vilken man kan behaga Gud likaväl som i den katolska kyrkan?.

Sådant vill man inte höra idag. Dave Hunt förtäljer att många amerikanska förlag och redaktörer vägrar att utge eller trycka minsta kritik av den Katolska kyrkan. Det är på väg att bli likadant på våra breddgrader. Kyrkan har ändrat sig, ropar våra dagars ekumener. Men så länge påvekyrkan påstår sig ha ett ofelbart läroämbete har dock ingen verklig förändring skett. För den som ännu har någon klarsyn framstår påvekyrkan som en religiös kameleont och ett lögnens mästerverk. Alla evangeliska och bibeltroende kristna är kallade att avslöja villfarelserna i tiden och dit hör utan tvekan påvekyrkan i Rom.

 

Stig Andreasson

"Though the cross of Christ has been beautified by the poet and the artist, the avid seeker after God is likely to find it the same savage implement of destruction it was in the days of old. The way of the cross is still the pain-wracked path to spiritual power and fruitfulness. So do not seek to hide from it. Do not accept an easy way. Do not allow yourself to be patted to sleep in a comfortable church, void of power and barren of fruit. Do not paint the cross nor deck it with flowers. Take it for what it is, as it is, and you will find it the rugged way to death and life. Let it slay you utterly."

-A.W. Tozer

(J. C. Ryle, "The Gospel of Mark" 1857)

Of all relationships of life, none ought to be regarded
with such reverence, and none taken in hand so
cautiously as the relationship of husband and wife.

In no relationship is so much earthly happiness
to be found, if it be entered upon discreetly,
advisedly, and in the fear of God. In none is so
much misery seen to follow, if it be taken in hand
unadvisedly, lightly, wantonly, and without thought.

From no step in life does so much benefit come to
the soul, if people marry "in the Lord." From none
does the soul take so much harm, if fancy, passion,
or any mere worldly motive is the only cause which
produce the union.

There is, unhappily, only too much necessity
for impressing these truths upon people. It
is a mournful fact, that few steps in life are
generally taken with so much levity, self will,
and forgetfulness of God as marriage. Few are
the young couples who think of inviting Christ
to their wedding!

It is a mournful fact that unhappy marriages
are one great cause of the misery and sorrow
of which there is so much in the world. People
find out too late that they have made a mistake,
and go in bitterness all their days.

Happy are they, who in the matter
of marriage observe three rules:

The first is to marry only in the Lord, and
after prayer for God's approval and blessing.

The second is not to expect too much from their
partners, and to remember that marriage is, after
all, the union of two sinners, and not of two angels.

The third rule is to strive first and foremost
for one another's sanctification. The more holy
married people are, the happier they are.

Kapitel 5
Livets ljus
Läsestycken: Hes 43:2, 4 ? 5, 44:4, 47:1, Joh 1:4, 8:12, 3:3, 9:5, 12:20-24, 12:46, 2 Kor 4:4, Ef 1:17-19.

 

 

Livets ljus! Innan vi tittar närmare på detta ämne, Livets ljus, låt mig få ställa en enkel men mycket direkt fråga. Kan vi alla säga fullt sanningsenligt att vi verkligen är intresserade av att vara delaktiga i Guds syften, att känna till vad detta syfte är och bli funna mitt i det?

 

Allt är beroende av om vi bär på en sådan längtan. Det här är något som hör till det praktiska. Det skulle genast styra oss bort från att endast vara intresserade av sanningar och från att öka på informationsmängden och vår kunskap om andliga ting. När vi ser in i våra egna hjärtan ett ögonblick, och låt oss alla göra det, kan vi då verkligen säga att det finns ett genuint och stort intresse av att finnas mitt i detta syfte, detta storartade, eviga Guds syfte? Är vi beredda att överlåta oss till Herren i förhållande till detta med en förbindelse vilken präglas av fullständighet och slutgiltighet och utifrån vilken vi bär med oss en insikt om att han kommer att lägga allt tillrätta i fråga om oss för att till varje pris säkra sina syften. Är vi, som Guds folk, redo att stanna upp och låta oss ställas inför detta och se till att vi befinner oss i linje med Guds mål?

Jag vet att några av er redan befinner er där och för er finns det inte något att lägga till, men det finns alldeles säkert några som ser saker som självklara och tar mycket för givet. Vad jag menar är att de är kristna, de är troende, tillhör Herren, frälsta, man sätter tilltro till Herren och har förbindelse med kristna institutioner och har stått i detta länge, kanske från barnsben. Det är till sådana som jag talar och vädjar. Detta uttryckssätt används gång på gång i Guds ord: ?I enlighet med det syfte och den ordning som var fastlagt i Kristus Jesus förrän världens grund var lagd.? Är detta den sak som har främsta platsen i vårt synfält eller befinner det sig i bakgrunden som något dimmigt och diffust?

 

Jag lägger tonvikt vid detta för att se till att vi har något att arbeta med. Gud måste ges utrymme att arbeta, han måste ha något att arbeta utifrån, och där detta finns kan man fortsätta och det kommer att skapas ett rum för uppenbarelse av hans syfte och av dess väg. Men om vi inte befinner oss i en uttalat positiv position och attityd till detta kommer vi att höra en hel del sägas, men det kommer endast att vara ord som far förbi utan egentligt värde för oss.

Guds syfte
Nå, vi förutsätter att det finns ett sådant intresse, åtminstone i ett sådant mått vilket gör det möjligt att fortsätta och vi frågar: ?Vad innebär och innehåller Guds syfte??, ?Vilket är Guds mål??. Och jag menar att det kan beskrivas på följande sätt. Man kan slå fast att Guds syfte är att det ska komma ett tillfälle, en tid då han har ett kärl i och genom vilket hans härlighet sprider sitt ljus i detta universum. Vi ser hur detta speglas i bilderna av det nya Jerusalem som kommer ner från Gud ut ur Himlen, full av Guds härlighet. Den lyser som den dyrbaraste ädelsten, som en kristallklar jaspis. ?Ägande, bärande, Guds härlighet!?. Detta är det mål som Gud har i sikte för ett folk; att vara, andligt menat, för hans universum fyllt av andliga väsen som solen är i detta universum så att nationer och riken kan vandra i dess ljus ? inget behov av sol, inget behov av måne därför att det inte finns någon natt. Detta säger oss att Gud önskar äga ett folk fyllt av ljus, det ljus som följer med kunskapen om Guds härlighet. Detta är slutmålet, och Gud begynner arbetet hän mot detta mål redan då något av hans barn föds ovanifrån. Denna födelse, den nya födelsen ovanifrån, skingrar mörkret och är en inbrytning av ljuset.

 

Hela vägen genom denna Kristi skola, är den Helige Ande sysselsatt med detta ena, att leda oss längre och längre in i ljuset. ?Han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken.? Ef 4:6. Och det ska vara sant i fråga om oss: ?De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, tills dagen når sin höjd.? Ords 4:18.
Många har trott, och genom att tänka så har man blivit besviken, att allt ska bli allt enklare och smidigare, allt blir bara ljusare och klarare, allt blir bara glättigare och mera fröjdefullt allteftersom vi fortsätter. Men så fungerar det inte. Jag kan inte finna täckning för detta i de heligas omständigheter och yttre förhållanden någonstans i någon tid. För dessa blir inte stig och vandring ljusare och ljusare i det yttre. Men om vi verkligen rör oss under den Helige Andes ledning och styre kan vi med kraftigaste eftertryck säga att i det inre växer ljuset allt mer. Stigen badar i allt klarare ljus, vi ser mer, ser klarare, ser allt i ett ständigt växande ljus.

Detta är Guds syfte, till dess den tid är inne då det inte finns något mörker alls, inga skuggor, ingen dimma, men då allt är ljus, allra bästa ljus, då när vi inte ser saker som i en spegel men ser ansikte mot ansikte och vi känner och vet på det sätt som vi själva är kända. Detta är Guds syfte beskrivet i enkla termer. Intresserar det dig? Bryr du dig om detta?
Detta innefattar krisen och för med sig en process i det andliga livet med en härlighetens klimax i ett uppryckande. Det jag särskilt har i sikte nu är denna process.

Vi läser i Hesekiels bok om Guds härlighet som kommer för att uppfylla templet, och vi har sett i de föregående studierna att Jesus Kristus är det templet. Han är det väldiga Guds Betel över vilket änglarna far upp och ner, i vilket Gud låter sig finnas, i vilket Gud talar (uppenbarelsens plats), i vilket Guds välde och auktoritet bor, det slutgiltiga ordet. Han är huset, templet, och Guds härlighet bor i honom, Guds ljus bor där.

 

Guds härlighets rum
Om vi ser tillbaka på det tabernakel eller det tempel där Guds härlighet, Guds shekinah, fanns lägger vi märke till att det ljus, den härlighet som sammanlänkade Himlen med jorden fäste sitt särskilda uttryck i det allra heligaste. Du vet att i det allra heligaste var allt omgärdat med draperier och förhängen för att utestänga allt naturligt ljus så att om man gick in dit skulle man hamna i fullständigt mörker om inte detta härlighetsljus hade funnits. Men när man gav sig in dit då härligheten vilade över det, badade allt i ljus, det var gudomligt ljus, himmelskt ljus, Guds ljus. Och detta det allra heligaste är en förebild till och visar upp Herren Jesu inre liv, hans ande där Gud återfinns, ljuset från Himlen, det ljus som återger vad Gud är i honom. Hans ande är det allra heligaste i Guds hus, och det var där i det allra heligaste som härlighetens ljus fanns. Där ville Gud vara samman med sitt folk och tala till dem genom sina representanter.

 

?Där skall jag göra mig känd för dig. Från nådastolen, från platsen mellan de båda keruberna som står på vittnesbördets ark, skall jag tala med dig? 2 Mos 25:22. Samvarons utrymme, där vill jag vistas samman med er och göra mig känd. Samvaro ? vilket underbart ord. I det finns inget av hårdhet, inget som väcker förskräckelse, inget som skapar fruktan. ?Jag vill vistas samman med er.? Det är den plats där Gud talar, där han gör sig känd. Det är samtalets plats. Den kallas uppenbarelsens plats, talandets plats. Det är nådastolen, försoningens utrymme och allt detta är Herren Jesus. Han har ställts fram som ett försoningsoffer, Rom 3:25, och i honom har Gud sin umgängelse med sitt folk. I honom talar Gud med sitt folk.

Men det är dessa ord ?I Honom? som måste lyftas fram och understrykas, därför att det inte finns någon umgängelse med Gud, ingen gudsnärvaro, inga ord från honom, ingen möjlighet till samtal utom i Kristus. Ett sådant möte skulle innebära förödelse och död för den naturliga människan. Därför finns dessa förfärande varningar utställda för att hindra oss att försöka ta oss in till den platsen utan att vara rätt utrustade och klädda, den utrustning som i symboler talade om den naturliga människans fullständiga skylande och om Himlens Man som klär oss i himmelska kläder, med rättfärdighetens mantel. Endast klädd på detta sätt kan man våga gå in där. Utan detta heter det: ?På det att han må dö??

 

Om du vill veta exakt hur detta tar sig uttryck, gå då till Nya testamentet och ta dig an berättelsen om färden till Damaskus som Saulus av Tarsus företog. Han säger: ?Jag fick under resan, konung Agrippa, mitt på dagen se ett ljus från himlen, klarare än solen, stråla omkring mig och mina följeslagare. Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på hebreiska: Saul, Saul, varför förföljer du mig??
Sedan minns du hur man reste upp honom, stödde honom och förde honom in i staden ? han hade ju blivit blind. Hans blindhet varade bara tre dagar och tre nätter. Genom Guds barmhärtighet sändes Ananias ut för att besöka den förblindade mannen och för att säga: ?Herren Jesus som visade sig för dig på vägen hit, han har sänt mig för att du skall kunna se igen och uppfyllas av den helige Ande.? Om inte detta hade skett hade Saulus förblivit blind i resten av sitt liv.
Detta är resultatet av den naturliga människans möte med Guds härlighet som lyser i Jesu Kristi ansikte. Det är förödelse. Det finns ingen plats för den naturliga människan i det ljuset ? det blir dess död. I Johannes 8 finner vi dessa ord, ?Livets ljus?, ställda mot dödens mörker. I Jesus Kristus ses den naturliga människan som helt ställd åt sidan. Det finns ingen plats för honom där.

 

Inget utrymme för den naturliga människan
Detta innebär att den naturliga människan inte kan nalkas det ljuset. Inte heller kan denna människa finna plats i Guds syfte och finnas med i det hus som fylls av Guds härlighet, detta kärl genom vilket han ska manifestera sin härlighet i sitt universum. Den naturliga människan kan inte nå in dit; och när vi talar om den naturliga människan refererar vi inte bara till den ofrälsta individen, den människa som inte har mött Herren Jesus. Vi talar om den människa som Gud helt och hållet ser som ställd åt sidan.

 

Aposteln Paulus var tvungen att tala till de troende i Korint om dessa ting. De hade låtit omvända sig, de var födda på nytt men de hade låtit sig fängslas av världens visdom och denna världs makt, vilket betyder naturlig visdom och kunskap och den makt som följer därmed. Och deras disposition och böjelse ledde dem att söka gripa tag om det som hörde till det gudomliga för att utforska och analysera det. De gjorde detta utifrån den naturliga människans visdom och förståelse, utifrån filosofi, utifrån denna världens filosofi och vishet.

 

De utnyttjade den naturliga människan som redskap till förståelse av det som hörde det gudomliga till och aposteln skrev till dem och talade med dem på deras eget språk och sa: ?En oandlig, en själisk människa ? att vara själisk syftar inte på den icke-pånyttfödda människan, inte en sådan som aldrig har haft att göra med Jesus Kristus utifrån hans försoningsverk ? tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.? 1 Kor 2:14.
En själisk människa, en människa som vandrar efter själslivets intryck och förmåga, detta är det vi kallar en naturlig människa. Den senaste av våra vetenskaper är psykologin, själslivets vetenskap, och vad innehåller denna vetenskap? Den sysslar med människans sinne, och här har vi vår text igen ? jag ger dig en parafrasering, därför att det är just detta det hela handlar om ? själslivets vetenskap kan inte ta emot det som hör Guds Ande till, inte heller kan denna vetenskap lära känna sådant. Denna människa är mycket smart, mycket intelligent, högt skolad, med alla sina naturliga sinnen förda till högsta nivå i utveckling och skärpa, ändå är denna människa utestängd när det gäller att förstå det som hör Gud till, han har ingen möjlighet, han befinner sig utanför.

 

För att kunna ta emot den första lilla glimt av kunskapen om Gud måste det till ett mirakel genom vilket blinda ögon som aldrig sett ljus ges förmåga att se. Och detta ljus kommer som en uppenbarelsens flamma, på det att det ska kunna sägas, ?Välsignad vare du? för kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, men min Fader som är i Himlen.?

 

Detta slår fast ett oerhört faktum. Varje liten del av det verkliga ljuset har detta som mål; uppenbarelsen av Guds härlighet i oss och genom oss, varje liten del av det återfinns i Kristus Jesus och vi kan endast bli delaktiga av det i honom utifrån det faktum att den naturliga människan har ställts fullständigt åt sidan, eliminerats, och en ny människa har skapats med helt ny, andlig, förmåga och duglighet. Nikodemus, den bästa produkten av den tidens religiösa skolning, fick veta att ?Den som inte blir född på nytt kan inte se?? Han kan inte se. Innebörden är denna; för att kunna lära känna de första bokstäverna i det gudomliga alfabetet måste man vara i Kristus, och varje liten del som sedan följer innebär att lära Kristus, att få tag på vad det innefattar att vara i Kristus.

 

Det sätt på vilket vi kan få Livets Ljus
A. Krisen
Detta för oss till följande fråga. Vilken väg leder oss in i Kristus, eller hur får vi del av livets ljus? Svaret i dess enklaste form är, naturligtvis, att för att ha ljus måste vi ha liv. Detta ljus är livets ljus. Det är en produkt av livet. Allt gudomligt ljus, sant ljus som strömmar från Gud, är levande ljus. Det är aldrig ett teoriernas ljus, ett lärornas ljus, det är ett levande ljus. Och hur får vi tag på detta levande ljus?
Följande två ting visas fram för oss i Johannes evangelium ? Kristus i oss och vi i Kristus. Herren har gett oss en vacker illustration av vad det innebär. Vi finner den i kapitel tolv. Vad innebär det att vara i Kristus? Vad innefattar det att ha Kristus i oss? Vad innehåller detta att vara i livet och att vistas i ljuset? Vad vill det säga att ha livet och ljuset boende i oss?

 

Här är det. Det finns liv i det där ena vetekornet, men det är bara ett enda litet korn. Jag vill att det liv som finns i detta ena vetekorn ska överföras till alla dessa mängder av korn som behövs för att täcka jordens yta. Hur ska det ske?

t falla ner i den mörka jorden och låt den täcka det.? Vad kommer att hända? Det begynner genast att upplösas och falla sönder, att ge upp sitt eget i förhållande till det som är dess individuella, personliga liv.

 

Strax börjar ett skott att skjuta upp genom jorden och en stjälk att formas, sedan ett ax, ett tungt ax med vetekorn. Om jag verkligen kunde se livet och se in i dessa vetekorn så skulle jag se att livet som fanns i det första nu finns i vart och ett av dem. Sedan skulle jag kunna så dessa nya sädeskorn, om jag sådde etthundra skulle jag få tiotusen nya. Jag kunde så alla dessa och de skulle föröka sig hundrafalt till dess att jorden är full. Om jag sedan tog fram ett förstoringsglas för att titta in i vartenda ett av alla dessa miljoner korn och om livet vore något som jag kunde se med blotta ögat skulle jag finna att livet som fanns i det första kornet nu är allas liv. Detta är svaret.

 

Hur kan detta liv ges utrymme i oss, detta livets ljus? Herren Jesus säger att ett döende måste äga rum, en död i förhållande till vad vi är i oss själva, ett döende med avseende på vår eget liv, en död bort från det liv som levs skilt från honom. Vi måste följa honom ned i döden, och där, genom Guds Andes handlande i förening med Kristus begravna, äger en förvandling rum, ett överförande av hans liv till oss. Och när han träder ut är han inte längre ett ensamt vetekorn, men träder fram som mångfaldigad i var och en av oss. Detta är det mirakel som pågår år efter år i naturen, och det är just precis den princip som används för att Herren ska få utrymme i oss. Du förstår, det är nödvändigt att vi upphör att leva ett liv skilt från honom, det är nödvändigt att ge upp det livet fullständigt. Detta är en kris vid begynnelsen, en verklig kris. Förr eller senare måste den komma.

 

Några av er säger att ni inte har gått igenom en sådan kris. För mig, säger du, var detta att bli kristen en väldigt enkel och okomplicerad sak. Jag blev lärd som barn, eller, vid ett bestämt tillfälle bestämde jag mig och bekände min personliga tro på Herren Jesus och sedan dess hör jag Herren till; jag är kristen! Rör du dig i en växande fullhet, en klarare uppenbarelse av Herren Jesus? Gör du det? Är din himmel en öppen himmel? Uppenbarar sig Gud genom Kristus i allt rikare härlighet? Gör han det?

 

Jag säger inte att du inte hör Herren till, men jag säger att den oföränderliga basen för upplevelsen av en öppen himmel är en grav och en kris i vilken du kommer till slutet på ditt egenliv. Det är den kris som innebär verklig, erfarenhetsmässig identifikation med Kristus i hans död, inte denna gång för dina synder men som den du är. Din öppna himmel beror helt och fullt på detta. Detta innebär en kris. Så har det tett sig inte bara för en eller annan, men för många som fått gå den vägen.

 

Det är sant att de var Guds barn; de kände Kristus; de var frälsta; de tvivlade inte på detta. Men den tid kom då Herren, Livets Ljus, visade dem att han inte endast dog för att bära deras synder i sin kropp på korset men att han också representerade dem fullt ut i deras naturliga tillstånd och liv och detta för att kunna ställa det helt åt sidan. Det var individen, människan själv, inte bara hennes synder som korsfästes. Du är den människan, jag är den människan.
Många har, efter åratal som kristna, kommit fram till den oerhörda identifierandets kris, identifikationen med Kristus som män, som kvinnor, som delar av mänskligheten, inte bara som syndare men som del av den mänskliga rasen; naturliga människor, inte som opånyttfödda, men som naturliga människor med allt detta som vi är och har i vårt naturliga liv. Många har upplevt den krisen och från den punkten har allt hållit en helt annan, mycket större skala än någonsin tidigare i det kristna livet. Himlen har öppnats, fördjupad vision, livets ljus har flödat så mycket klarare.

 

Hur går det till? Det utgestaltas på krisens basis, och den krisen är kris för oss alla. Om du inte har gått igenom en sådan, får du tala med Herren om det. Märk väl, om du vill gå igenom ett sådant byte med Herren ber du verkligen om något drastiskt, du ber om svårigheter. Den naturliga människan ger sig inte till döden så lätt, denna människa klamrar sig hårdnackat fast, denna människa vill inte alls låta sig ställas åt sidan.

 

Se på vetekornet. Se vad som händer med det när det just fallit ner i myllan. Är det bekvämt? Vad händer? Det förlorar sin egen identitet. Man kan inte känna igen det. Plocka upp det och se på det. Är detta det fina lilla korn som vi släppte ner? Så fult det har blivit. Det har förlorat sin identitet, sin förmåga att hålla samman, det faller sönder. Så förfärligt. Detta är vad döden åstadkommer. Denna Kristi död, sådan den verkar i oss, bryter ner vårt naturliga liv. Den skingrar det, slår det i spillror, berövar det dess skönhet. Vi begynner upptäcka att vårt liv inte består av annat än fördärv, när allt kommer omkring. Sådan är sanningen.

 

När vi går igenom detta sönderfall, förlorar vi allt det vackra och dugliga som finns där, så som det ses utifrån det naturligas perspektiv, så som människor ser det. Det är inte alls behagligt att falla i jorden för att dö. Men det är detta som händer.
?Om det dör?? ?Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också skall leva med honom.? Rom 6:8. Vi kommer att dela hans liv, få ett annat liv, och då kommer en ny form att uppstå, ett nytt liv ? inte vårt, men hans. Detta är brytning och kris. Jag ber och manar er att allvarligt ta itu med dessa ting tillsammans med Herren. Om du gör det, var då beredd på det jag sagt. Var beredd på sönderfallet, var beredd på att allt det som såg bra och gott ut kommer att räknas som förlust, var beredd på att få se att du är långt mera fördärvad än du kunde föreställa dig, förvänta dig att Herren kommer att leda dig till att ropa ? ve mig, jag är oduglig.

 

Men sedan kommer välsignelsen, och den kommer att se ut så här ? Herre, det bästa som kan hända mig är att jag dör. Och Herren kommer att svara; det är just detta som jag har haft i sikte. Jag kan inte låta det som är förgängligt och korrupt klädas i härlighet. ?Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet.? 1 Kor 15:53. Den oförgängligheten är den kärna av gudomligt liv i kornet som ger upp sitt eget liv, det gudomliga liv som förs över från honom. Gud kommer inte att förhärliga denna mänsklighet. Han kommer att forma oss efter Herrens härlighet. Här möter vi sådant som är alltför djupt och som ligger långt framom, men vi hävdar att det måste till en kris, en brytpunkt, om vi ska nå härligheten, Guds mål.

 

B. Processen
Sedan följer en process. Herren Jesus sa: ?Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.? Han gjorde inte våld på den princip vi just visat på genom dessa ord. Att korset är något som man tar upp och tar till sig en gång för alla är fullständigt riktigt och det i relation till den kris under vilken vi säger ?Herre, jag accepterar nu fullständigt vad korset innebär?. Men vi kommer att finna att efter krisen, denna genomgripande kris, måste vi dagligen hålla fast vid och överlåta oss till korset. Korset utför sitt verk i oss mitt i de svårigheter och lidanden som Herren tillåter att komma över sitt folk.
Han har i sin suveränitet försatt dig i en besvärlig situation, ett hem som är under press, i ditt arbete, sjukdom och svaghet, svårigheter i någon relation. Mina kära, detta är korsets för er på erfarenhetens plan för att Herren ska få ett större utrymme. Sådant skapar väg för hans tålamod, för hans uthållighet och för hans kärlek. Detta är till för att göra väg för honom. Du kan inte gå ner på knä varje morgon för att be, ?Herre, ta mig bort från detta hem, gör mig fri från min arbetsplats, befria mig från dessa svårigheter?. Du måste lära dig säga: ?Herre, om detta är korsets uttryck för mig denna dag, då tar jag upp det och bär det?.

Om du möter situationen på detta sätt kommer du att finna att det finns styrka tillreds, det finns seger där, det finns ett samspel med Herren som bär frukt. Torftigheten och fruktlösheten försvinner. Det är i dessa former som Herren låter korsets princip komma till sant uttryck i den dagliga erfarenheten. ?Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge.? ? en lärjunge lär av mig, han lär in mig! Att ta sig an svårigheterna, vadhelst de består i, dag för dag är den väg, är det sätt på vilket vi lär oss Kristus. Och detta är Ljusets process, livets ljus, att lära känna, att få se, att föras till fullhet. Du och jag kan aldrig se eller förstå utan korset. Korset måste röja undan det naturliga livet. Herren vet vad vi skulle ställa till med om han ställde undan korset. Jag undrar vad vi skulle göra.

Det tillhör inte bara den senare nytestamentliga fraseologin eller uttryckssättet att tala om vårt dagliga korsbärande. Principen är nog snarare denna att det är det kors som ges till honom som blir det kors jag ska bära dagligen. Detta ligger nog sanningen närmast, och det får detta uttryck. Om Herren lyfte undan det som är korsets uttryck i vårt dagliga liv, lyfte bort det från våra skuldror, skulle det inte vara särskilt bra för oss. Detta skulle genast bereda väg för ett nytt framväxande av det naturliga livet. Du ser det när människor upplever lättnader i svårigheter. Man börjar visa upp sig, man sätter sig på höga hästar och ser ner på dig, du har fel, de har rätt. Stolthet och självtillräcklighet, allt detta dyker upp.
Hur var det med Paulus? Jag ser upp till honom som en andlig gigant. Vid sidan av honom är vi som marionetter i andligt avseende. Ändå var det så att Paulus, gigant som han var, ödmjukt erkände att Herren hade sänt honom en satans budbärare för att tränga honom, en törntagg i köttet, så att han inte skulle höja sig själv till skyarna. Andliga giganter kan verkligen upphöja sig själva om inte Herren lägger hinder ivägen. För att hålla denna väg för uppenbarelse öppen och ren och för att den skulle kunna vidgas och utvecklas, sa Herren: ?Jag måste låta dig göras liten, väldigt liten, jag måste sätta snäva gränser för dig. Det är enda möjligheten. Så snart du kommer fram, Paulus, kommer du att begränsa ljuset och fördärva uppenbarelsen.?

Här har vi principen. Livets ljus. Det är hans liv, därför säger aposteln: ?Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp.? 2 Kor 4:10. Det är hans liv vi måste ha, och med det livet kommer ljuset. Det är ljus genom liv. Det finns inget annat gudomligt ljus, bara det som kommer ur hans liv inom oss och det är hans död verkande i oss som banar väg och ger utrymme för hans liv.
Jag måste avsluta här. Se återigen på Guds mål: Ljus, härlighet, fullheten på väg in. Detta finns i Kristus. Mängden ljus, härlighetens mått, kommer att vara densamma som måttet av Kristus och detta mått kommer att vara helt och hållet beroende av det utrymme han finner för sig själv i oss. Och för att det ska kunna finnas utrymme för honom måste vi komma till den punkt där vi når ett fullständigt åsidosättande av vårt självliv ? något som tar en hel livstid.
Men, välsignad vare Gud, det finns en härlighetens klimax, då när han kommer för att bli förhärligad i sina heliga, för att beskådas i alla dem som tror. Att beskådas, att väcka förundran. Att äga, att bära på Guds härlighet. Måtte något av härlighetens ljus falla över våra hjärtan nu för att trösta och uppmuntra oss under vägen, för att styrka våra hjärtan för fortsatt vandring i kunskapen om hans Son, för hans namns skull.

Of the great danger and folly, of not intending to be as eminent and exemplary as we can, in the practice of all Christian virtues.

Although the goodness of God, and His rich mercies in Christ Jesus, are a sufficient assurance to us, that He will be merciful to our unavoidable weakness and infirmities, that is, to such failings as are the effects of ignorance or surprise; yet we have no reason to expect the same mercy towards those sins which we have lived in, through a lack of intention to avoid them. For instance; the case of a common swearer, who dies in that guilt, seems to have no title to the Divine mercy; for this reason, because he can no more plead any weakness or infirmity in his excuse, than the man that hid his talent in the earth could plead his lack of strength to keep it out of the earth. But now, if this be right reasoning in the case of a common swearer, that his sin is not to be reckoned a pardonable frailty, because he has no weakness to plead in its excuse, why then do we not carry this way of reasoning to its true extent? Why do not we as much condemn every other error of life, that has no more weakness to plead in its excuse than common swearing? For if swearing be so bad a thing, because it might be avoided, if we did but sincerely intend it, must not then all other erroneous ways of life be very guilty, if we live in them, not through weakness and inability, but because we never sincerely intended to avoid them?

For instance; you perhaps have made no progress in the most important Christian virtues, you have scarce gone half way in humility and charity; now if your failure in these duties is purely owing to your lack of intention of performing them in any true degree, have you not then as little to plead for yourself, and are you not as much without all excuse, as the common swearer? Why, therefore, do you not press these things home upon your conscience? Why do you not think it as dangerous for you to live in such defects, as are in your power to amend, as it is dangerous for a common swearer to live in the breach of that duty, which it is in his power to observe? Is not negligence, and a lack of sincere intention, as blamable in one case as in another?

You, it may be, are as far from Christian perfection, as the common swearer is from keeping the third commandment; are you not therefore as much condemned by the doctrines of the Gospel, as the swearer is by the third commandment? You perhaps will say, that all people fall short of the perfection of the Gospel, and therefore you are content with your failings. But this is saying nothing to the purpose. For the question is not whether Gospel perfection can be fully attained, but whether you come as near it as a sincere intention and careful diligence can carry you. Whether you are not in a much lower state than you might be, if you sincerely intended, and carefully labored, to advance yourself in all Christian virtues? If you are as forward in the Christian life as your best endeavors can make you, then you may justly hope that your imperfections will not be laid to your charge--but if your defects in piety, humility, and charity, are owing to your negligence, and lack of sincere intention to be as eminent as you can in these virtues, then you leave yourself as much without excuse as he that lives in the sin of swearing, through the lack of a sincere intention to depart from it.

The salvation of our souls is set forth in Scripture as a thing of difficulty, that requires all our diligence, that is to be worked out with fear and trembling. We are told, that "strait is the gate, and narrow is the way, that leads unto life, and few there be that find it." That "many are called, but few are chosen." And that many will miss of their salvation, who seem to have taken some pains to obtain it--as in these words, "Strive to enter in at the strait gate--for many, I say unto you, will seek to enter in, and shall not be able." Here our blessed Lord commands us to STRIVE to enter in, because many will fail, who only SEEK to enter. By which we are plainly taught, that religion is a state of labor and striving, and that many will fail of their salvation; not because they took no pains or care about it, but because they did not take pains and care enough; they only sought, but did not strive to enter in.

Every Christian, therefore, should as well examine his life by these doctrines as by the commandments. For these doctrines are as plain marks of our condition, as the commandments are plain marks of our duty. For if salvation is only given to those who strive for it, then it is as reasonable for me to consider whether my course of life be a course of striving to obtain it, as to consider whether I am keeping any of the commandments. If my religion is only a formal compliance with those modes of worship that are in fashion where I live; if it costs me no pains or trouble; if it lays me under no rules and restraints; if I have no careful thoughts and sober reflections about it--is it not great weakness to think that I am striving to enter in at the strait gate? If I am seeking everything that can delight my senses, and regale my appetites; spending my time and fortune in pleasures, in diversions, and worldly enjoyments; a stranger to watchings, fastings, prayers, and mortification; how can it be said that I am working out my salvation with fear and trembling? If there is nothing in my life and conversation that shows me to be different from Jews and Heathen; if I use the world, and worldly enjoyments, as the generality of people now do, and in all ages have done; why should I think that I am among those few who are walking in the narrow way to Heaven? And yet if the way is narrow, if none can walk in it but those that strive, is it not as necessary for me to consider, whether the way I am in be narrow enough, or the labor I take be a sufficient striving, as to consider whether I sufficiently observe the second or third commandment?

 

The sum of this matter is this--From the above mentioned, and many ther passages of Scripture, it seems plain, that our salvation depends upon the sincerity and perfection of our endeavors to obtain it. Weak and imperfect men shall, notwithstanding their frailties and defects, be received, as having pleased God, if they have done their utmost to please Him. The rewards of charity, piety, and humility, will be given to those, whose lives have been a careful labor to exercise these virtues in as high a degree as they could. We cannot offer to God the service of Angels; we cannot obey Him as man in a state of perfection could; but fallen men can do their best, and this is the perfection that is required of us; it is only the perfection of our best endeavors, a careful labor to be as perfect as we can. But if we stop short of this, for anything we know, we stop short of the mercy of God, and leave ourselves nothing to plead from the terms of the Gospel. For God has there made no promises of mercy to the slothful and negligent. His mercy is only offered to our frail and imperfect, but best endeavors, to practice all manner of righteousness.

As the law to Angels is angelical righteousness, as the law to perfect beings is strict perfection, so the law to our imperfect natures is, the best obedience that our frail nature is able to perform. The measure of our love to God, seems in justice to be the measure of our love of every virtue. We are to love and practice it with all our heart, with all our soul, with all our mind, and with all our strength. And when we cease to live with this regard to virtue, we live below our nature, and, instead of being able to plead our infirmities, we stand chargeable with negligence. It is for this reason that we are exhorted to work out our salvation with fear and trembling; because unless our heart and passions are eagerly bent upon the work of our salvation; unless holy fears animate our endeavors, and keep our consciences strict and tender about every part of our duty, constantly examining how we live, and how fit we are to die; we shall in all probability fall into a state of negligence, and sit down in such a course of life, as will never carry us to the rewards of Heaven. And he that considers, that a just God can only make such allowances as are suitable to His justice, that our works are all to be examined by fire, will find that fear and trembling are proper tempers for those that are drawing near so great a trial. And indeed there is no probability, that any one should do all the duty that is expected from him, or make that progress in piety, which the holiness and justice of God requires of him, but he that is constantly afraid of falling short of it.

Now this is not intended to possess people's minds with a scrupulous anxiety, and discontent in the service of God, but to fill them with a just fear of living in sloth and idleness, and in the neglect of such virtues as they will need at the day of Judgment. It is to excite them to an earnest examination of their lives, to such zeal, and care, and concern after Christian perfection, as they use in any matter that has gained their heart and affections. It is only desiring them to be so apprehensive of their state, so humble in the opinion of themselves, so earnest after higher degrees of piety, and so fearful of falling short of happiness, as the great Apostle Paul was, when he thus wrote to the Philippians--"Not as though I had already attained, either were already perfect--but this one thing I do, forgetting those things which are behind, and reaching forth unto those things which are before, I press toward the mark for the prize of the high calling of God in Christ Jesus." And then he adds, "Let us therefore, as many as are perfect, be thus minded."

 

But now, if the Apostle thought it necessary for those, who were in his state of perfection, to be "thus minded," that is, thus laboring, pressing, and aspiring after some degree of holiness, to which they were not then arrived, surely it is much more necessary for us, who are born in the dregs of time, and laboring under great imperfections, to be "thus minded," that is, thus earnest and striving after such degrees of a holy and Divine life, as we have not yet attained. The best way for any one to know how much he ought to aspire after holiness, is to consider, not how much will make his present life easy, but to ask himself, how much he thinks will make him easy at the hour of death. Now any man that dares be so serious, as to put this question to himself, will be forced to answer, that at death, every one will wish that he had been as perfect as human nature can be. Is not this therefore sufficient to put us not only upon wishing, but laboring after all that perfection, which we shall then lament the lack of? Is it not excessive folly to be content with such a course of piety as we already know cannot content us, at a time when we shall so need it, as to have nothing else to comfort us? How can we carry a severer condemnation against ourselves, than to believe, that, at the hour of death, we shall need the virtues of the Saints, and wish that we had been among the first servants of God, and yet take no methods of arriving at their height of piety, while we are alive?

Though this is an absurdity that we can easily pass over at present, while the health of our bodies, the passions of our minds, the noise, and hurry, and pleasures, and business of the world, lead us on with eyes that see not, and ears that hear not; yet, at death, it will set itself before us in a dreadful magnitude, it will haunt us like a dismal spirit, and our conscience will never let us take our eyes from it. We see in worldly matters, what a torment self condemnation is, and how hardly a man is able to forgive himself, when he has brought himself into any calamity or disgrace, purely by his own folly. The affliction is made doubly tormenting, because he is forced to charge it all upon himself, as his own act and deed, against the nature and reason of things, and contrary to the advice of all his friends.

Now by this we may in some degree guess how terrible the pain of that self-condemnation will be, when a man shall find himself in the miseries of death under the severity of a self-condemning conscience, charging all his distress upon his own folly and madness, against the sense and reason of his own mind, against all the doctrines and precepts of religion, and contrary to all the instructions, calls, and warnings, both of God and man.

PENITENS was a busy, notable tradesman, and very prosperous in his dealings, but died in the thirty-fifth year of his age. A little before his death, when the doctors had given him over, some of his neighbors came one evening to see him, at which time he spoke thus to them?

"I see, my friends, the tender concern you have for me, by the grief that appears in your countenances, and I know the thoughts that you have now about me. You think how melancholy a case it is, to see so young a man, and in such flourishing business, delivered up to death. And perhaps, had I visited any of you in my condition, I should have had the same thoughts of you. But now, my friends, my thoughts are no more like your thoughts than my condition is like yours. It is no trouble to me now to think, that I am to die young, or before I have raised an estate. These things are now sunk into such mere nothings, that I have no name little enough to call them by. For if in a few days or hours, I am to leave this carcass to be buried in the earth, and to find myself either forever happy in the favor of God, or eternally separated from all light and peace, can any words sufficiently express the littleness of everything else?

"Is there any dream like the dream of life, which amuses us with the neglect and disregard of these things? Is there any folly like the folly of our manly state, which is too wise and busy, to be at leisure for these reflections? When we consider death as a misery, we only think of it as a miserable separation from the enjoyments of this life. We seldom mourn over an old man that dies rich, but we lament the young, that are taken away in the progress of their fortune. You yourselves look upon me with pity, not that I am going unprepared to meet the Judge of the living and the dead, but that I am to leave a prosperous trade in the flower of my life. This is the wisdom of our manly thoughts. And yet what folly of the silliest children is so great as this? For what is there miserable, or dreadful in death, but the consequences of it? When a man is dead, what does anything signify to him, but the state he is then in?

"Our poor friend Lepidus died, you know, as he was dressing himself for a feast--do you think it is now part of his trouble, that he did not live until that entertainment was over? Feasts, and business, and pleasures, and enjoyments, seem great things to us, while we think of nothing else; but as soon as we add death to them, they all sink into an equal littleness; and the soul that is separated from the body no more laments the loss of business, than the losing of a feast. If I am now going into the joys of God, could there be any reason to grieve, that this happened to me before I was forty years of age? Could it be a sad thing to go to Heaven, before I had made a few more bargains, or stood a little longer behind a counter? And if I am to go among lost spirits, could there be any reason to be content, that this did not happen to me until I was old, and full of riches? If good Angels were ready to receive my soul, could it be any grief to me, that I was dying upon a poor bed in a garret? And if God has delivered me up to evil spirits, to be dragged by them to places of torments, could it be any comfort to me, that they found me upon a bed of nobility? When you are as near death as I am, you will know that all the different states of life, whether of youth or age, riches or poverty, greatness or lowliness, signify no more to you, than whether you die in a poor or stately palace. The greatness of those things which follow death makes all that goes before it sink into nothing. Now that judgment is the next thing that I look for, and everlasting happiness or misery is come so near me, all the enjoyments and prosperities of life seem as vain and insignificant, and to have no more to do with my happiness, than the clothes that I wore before I could speak.

 

"But, my friends, how am I surprised that I have not always had these thoughts? for what is there in the terrors of death, in the vanities of life, or the necessities of piety, but what I might have as easily and fully seen in any part of my life? What a strange thing is it, that a little health, or the poor business of a shop, should keep us so senseless of these great things, that are coming so fast upon us!

"Just as you came in my chamber, I was thinking with myself, what numbers of souls there are now in the world, in my condition at this very time, surprised with a summons to the other world; some taken from their shops and farms, others from their sports and pleasures, these at suits of law, those at gaming tables, some on the road, others at their own firesides, and all seized at an hour when they thought nothing of it; frightened at the approach of death, confounded at the vanity of all their labors, designs, and projects, astonished at the folly of their past lives, and not knowing which way to turn their thoughts, to find any comfort. Their consciences flying in their faces, bringing all their sins to their remembrance, tormenting them with deepest convictions of their own folly, presenting them with the sight of the angry Judge, the worm that never dies, the fire that is never quenched, the gates of hell, the powers of darkness, and the bitter pains of eternal death.

"Oh, my friends! bless God that you are not of this number, that you have time and strength to employ yourselves in such works of piety, as may bring you peace at the last. And take this along with you, that there is nothing but a life of great piety, or a death of great stupidity, that can keep off these apprehensions. Had I now a thousand worlds, I would give them all for one year more, that I might present unto God one year of such devotion and good works, as I never before so much as intended. You, perhaps, when you consider that I have lived free from scandal and debauchery, and in the communion of the Church, wonder to see me so full of remorse and self-condemnation at the approach of death. But, alas! what a poor thing is it, to have lived only free from murder, theft, and adultery, which is all that I can say of myself. You know, indeed, that I have never been reckoned a drunkard--but you are, at the same time, witnesses, and have been frequent companions of my intemperance, sensuality, and great indulgence. And if I am now going to a judgment, where nothing will be rewarded but good works, I may well be concerned, that though I am no drunkard, yet I have no Christian sobriety to plead for me.

"It is true, I have lived in the communion of the Church, and generally frequented its worship and service on Sundays, when I was neither too idle, or not otherwise disposed of by my business and pleasures. But, then, my conformity to the public worship has been rather a thing of course, than any real intention of doing that which the service of the Church supposes--had it not been so, I had been oftener at Church, more devout when there, and more fearful of ever neglecting it.

"But the thing that now surprises me above all wonders is this, that I never had so much as a general intention of living up to the piety of the Gospel. This never so much as entered into my head or my heart. I never once in my life considered whether I was living as the laws of religion direct, or whether my way of life was such, as would procure me the mercy of God at this hour. And can it be thought that I have kept the Gospel terms of salvation, without ever so much as intending, in any serious and deliberate manner, either to know them, or keep them? Can it be thought that I have pleased God with such a life as He requires, though I have lived without ever considering what He requires, or how much I have performed? How easy a thing would salvation be, if it could fall into my careless hands, who have never had so much serious thought about it, as about any one common bargain that I have made?

"In the business of life I have used prudence and reflection. I have done everything by rules and methods. I have been glad to converse with men of experience and judgment, to find out the reasons why some fail and others succeed in any business. I have taken no step in trade but with great care and caution, considering every advantage or danger that attended it. I have always had my eye upon the main end of business, and have studied all the ways and means of being a gainer by all that I undertook. But what is the reason that I have brought none of these tempers to religion? What is the reason that I, who have so often talked of the necessity of rules, and methods, and diligence, in worldly business, have all this while never once thought of any rules, or methods, or managements, to carry me on in a life of piety?

"Do you think anything can astonish and confound a dying man like this? What pain do you think a man must feel, when his conscience lays all this folly to his charge, when it shall show him how regular, exact, and wise he has been in small matters, that are passed away like a dream, and how stupid and senseless he has lived, without any reflection, without any rules, in things of such eternal moment, as no heart can sufficiently conceive them? Had I only my frailties and imperfections to lament at this time, I would lie here humbly trusting in the mercies of God. But, alas! how can I call a general disregard, and a thorough neglect of all religious improvement, a frailty or imperfection, when it was as much in my power to have been exact, and careful, and diligent in a course of piety, as in the business of my trade? I could have called in as many helps, have practiced as many rules, and been taught as many certain methods of holy living, as of thriving in my shop, had I but so intended, and desired it.

"Oh, my friends! a careless life, unconcerned and inattentive to the duties of religion, is so without all excuse, so unworthy of the mercy of God, such a shame to the sense and reason of our minds, that I can hardly conceive a greater punishment, than for a man to be thrown into the state that I am in, to reflect upon it."

 

Penitens was here going on, but had his mouth stopped by a convulsion, which never allowed him to speak any more. He lay convulsed about twelve hours, and then gave up the spirit. Now if every reader would imagine this Penitens to have been some particular acquaintance or relation of his, and fancy that he saw and heard all that is here described; that he stood by his bedside when his poor friend lay in such distress and agony, lamenting the folly of his past life, it would, in all probability, teach him such wisdom as never entered into his heart before. If to this he should consider how often he himself might have been surprised in the same state of negligence, and made an example to the rest of the world, this double reflection, both upon the distress of his friend, and the goodness of that God, who had preserved him from it, would in all likelihood soften his heart into holy tempers, and make him turn the remainder of his life into a regular course of piety. This therefore being so useful a meditation, I shall here leave the reader, as I hope, seriously engaged in it.

 

Här ska vi nu beröra Jesu kallelse till lärjungaskap mera ingående. Låt mig tydligt säga att Jesu kallelse till att försaka sig själv och att följa honom, var en kallelse till frälsning och inte ett erbjudande om ?ett liv på högre nivå? eller ett andra steg i tron, som följde efter frälsningen. Dagens undervisning som skiljer mellan lärjungaskap och frälsning har sitt ursprung i tankar som är främmande för bibeln.

Varje kristen är en lärjunge. Faktum är att Herrens storslagna missionsbefallning var att gå ut i hela världen och ?göra alla folk till lärjungar....lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder? (Matt 28:19-20). Detta innebär att församlingens uppgift och förkunnelsens mål är att göra lärjungar. Lärjungar är människor som tror, de vilkas tro motiverar dem att lyda allt allt det som Jesus befallde. Ordet lärjunge används konsekvent som en synonym för troende genom hela Apostlagärningarna (6:1-2, 7; 11:26, 14:20, 22; 15:10). Varje skillnad mellan de två orden är helt konstlad. Ändå har uppriktiga och välmenande människor fört fram en teologi som innebär att det-är-lätt-att-bli-frälst-det-är-bara-att-tro (easybelievism) och som avfärdar Jesu hårda krav.

När Jesus kallade lärjungar, undervisade han dem noggrant om vad det kostade att följa honom. Halvhjärtade människor som inte var villiga att överlåta sig, lät sig inte påverkas. Alltså avvisade han var och en som var ovillig att betala priset - som den rike unge mannen. Han uppmanade alla som funderade på att bli lärjungar att noga beräkna kostnaden. ?Ty om någon bland eder vill bygga ett torn, sätter han sig icke då först ned och beräknar kostnaden och ser till, om han äger, vad som behöves för att bygga det färdigt? Eljest, om han lade grunden, men icke förmådde fullborda verket, skulle ju alla som fingo se det begynna att begabba honom och säga: ?Den mannen begynte bygga, men förmådde icke fullborda sitt verk??(Luk 14:28-30).

Om dessa versar har John Stott skarpsinnigt skrivit:

?Det kristna landskapet är täckt med ruinerna av de övergivna, halvbyggda torn - ruinerna av dem som började bygga och inte kunde fullborda. För tusentals människor struntar fortfarande i Kristi varning och börjar följa honom, utan att först stanna upp och tänka på kostnaden för att göra det. Resultatet är den stora skandalen inom kristenheten idag, s.k. ?namnkristendom?. I länder till vilka den kristna kulturen har spridit sig, har massor av människor täckt över sig själva med ett ganska bra, men tunt lager av kristendomsfernissa. De har tillåtit sig själva att bli lite involverade, tillräckligt för att vara respektabla, men inte tillräckligt för att bli illa till mods. Deras religion är en stor, mjuk kudde. Den skyddar dem från de hårda besvärligheterna i livet, medan de ändrar på dess betydelse och form för att passa deras bekvämlighet. Inte undra på att cynikerna talar om hycklare i kyrkan och avvisar religion som verklighetsflykt?.

En kristen är inte någon som bara köper en ?brandförsäkring?, som ?tar emot Kristus? bara för undkomma helvetet. Som vi har sett upprepade gånger, uttrycker sig sanna troendes tro i underkastelse och lydnad. Kristna föjer Kristus. De är obestridligt överlåtna till Kristus som Herre och Frälsare. De har en längtan att vara Gud till behag. De är ödmjuka, saktmodiga lärjungar (mathétés i den grekiska texten). När de faller, söker de förlåtelse och går vidare. Det är deras anda och deras inriktning.

Kallelsen till kristet lärjungaskap kräver uttryckligen just det slaget av total hängivenhet. Det är full överlåtelse, utan något som man undantar medvetet eller med flit. Ingen kan komma till Kristus på några andra villkor. De som tror att man bara kan bejaka en förteckning över fakta om evangeliet och fortsätta att leva som man själv vill, bör pröva sig själva för att se om de verkligen är i tron (2 Kor 13:5).

I Matt 10:32-39 utmanade Jesus sina lärjungar och sa:

?Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen....
?Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig; och den som icke tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig. Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det?.

Vår Herre har inte givit något mer definitivt uttalande om lärjungaskap än detta. Här uttrycker han på tydligast möjliga sätt vad kostnaden för lärjungaskap innebär. Orden är riktade till de tolv särskilt (Matt 10:5), men de är principer i lärjungaskap, som är tillämpliga på oss alla. Vers 24 lyder: ?Lärjungen är icke förmer än sin mästare?. ?En lärjunge? betyder här varje lärjunge, och orden som följer tills slutet av kapitlet, tillämpas på lärjungaskap i allmänhet.

De som uppfattar lärjungar som en särskild klass mer hängivna troende, kommer att påpeka att de tolv - eller åtminstone elva av dem - redan var på Kristus troende och behövde alltså inte vägledning om vad det innebär att komma till Kristus med frälsande tro. Det är sant att de flesta av lärjungarna otvivelaktigt redan var pånyttfödda, men detta vederlägger inte betydelsen av dessa ord för dem. Faktum är att dessa män redan kallades lärjungar också (10:1). Detta var inte en inbjudan till en högre form av relation, utan en påminnelse om det som redan hade grundlagts när de trodde. Vår Herre fortsatte med att undervisa dem om innebörden i tron och frälsningen, och påminde dem ständigt om den överlåtelse som de hade gjort, när de valde att följa honom.

Dessa ord kan tillämpas på dig och mig också. Lukas 14:25-35 innehåller liknande ord - i ännu starkare uttryck - som Jesus uttalade inte bara till de tolv, utan till människoskarorna som kom för att höra honom.

Matteus 10:2 hänvisar till de tolv som ?apostlar?. Det betyder ?utsända?. När deras grundläggande förberedelser hade fullbordats, sände Jesus ut dem för att predika. I detta uppdrag som han gav dem när de skildes åt, använder han emellertid ordet lärjunge , inte apostel . Hans ord kan tillämpas på varje lärjunge, och vara verksamma som en vägvisare för varje potentiell efterföjare till Jesus.

Att bekänna Kristus inför andra

Versarna 32-33 påminner om den fruktansvärda domsscenen i Matteus 7:21:23: ?Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall och jag förneka inför min Fader, som är i himmelen?. Innebär detta att bekännelse inför andra är ett villkor för att bli en sann kristen? Nej, men det innebär att ett kännetecken på varje äkta kristen, är att han eller hon kommer att bekänna tron på Kristus utan förbehåll. Paulus skrev: ?Ty jag blyges icke för evangelium; ty det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror? (Rom 1:16).

Det verkliga lärjungaskapets väsen är en överlåtelse till att bli lik Jesus Kristus. Det innebär både att handla som han gjorde och att vara villig att utstå samma behandling. Det innebär att möta en värld som är fientlig mot honom och att göra det oförskräckt. Det innebär att bekänna inför andra att Jesus är Herre och lita fullt på att han också kommer att tala å dina vägnar inför Fadern.

?Att bekänna? betyder att bejaka, erkänna, att hålla med om. Det är ett uttalande om igenkännande, tro, förtroende och tillit. Man kan bekänna Kristus med munnen, som Romarbrevet 10:9 säger, och också bekänna honom genom att uppföra sig rättfärdigt, som Titus 1:16 innebär. Vi ska bekänna Kristus ?inför människor?. Detta betonar den offentliga innebörden av bekännelsen, och dess betydelse kan inte undgås. I Romarbrevet 10:10 läser vi: ?Ty genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens bekännelse bliver man frälst?. Om hjärtat verkligen tror, kommer munnen att vara angelägen att bekänna. Bekännelsen är inte bara ett mänskligt verk, den är ingiven och får sin kraft av Gud, den följer efter det att man tror men inte skild från den handlingen. Återigen, bekännelsen är ett kännetecken på sann tro, den är inte ett ytterligare villkor för frälsning.

Första Johannes brev 4:15 lyder: ?Den som bekänner, att Jesus är Guds Son, i honom förbliver Gud, och han själv förbliver i Gud?. Vilket är kännetecknet på sanna kristna? De bekänner Jesus som Guds Son.

Detta innebär inte att en lärjunge alltid kommer att stå upp för Herren. Petrus förnekade Herren tre gånger i den natt han blev förrådd. Sedan har vi Timoteus, kanske den bästa av Paulus lärjungar, pastor i församlingen i Efesus. Denne hängivne unge man, med sådana gåvor för att vara herde, var en förebild för lärjungaskap. Men han kan ha upplevt tillfälligt andligt missmod i sin tjänst, eller också var han kanske känslig för fruktan. Paulus var tvungen att skriva till honom: ? Blygs därför icke för vittnesbördet om vår Herre? (2 Tim 1:8).

En tidpunkt av misslyckande upphäver inte en lärjunges trovärdighet. Vi har alla misslyckats med att bekänna Kristus inför andra oftare än vad vi vill erkänna. Men om vi är sanna lärjungar, kommer vi inte att avsiktligt och beräknande att hålla vår tro gömd från alla hela tiden. Även Josef från Arimatea, som aposteln Paulus kallade en ?hemlig lärjunge?, hade frimodigheten att gå till landshövdingen Pilatus efter korsfästelsen och be om Jesu kropp (Joh 19:38).

Kristus säger att han kommer att kännas vid oss inför Fadern, som är i himmelen (Matt 10:32). Vad menar han? Kristus kommer på domens dag att säga: ?Denne tillhör mig?. Han kommer att bekräfta sin trofasthet mot dem som har bekräftat sin trofasthet mot honom. Den andra sidan av saken finns också uttalad: ?Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen? (v 33). Detta uttrycks inte i första hand om de som öppet avvisar - människor som skulle uppenbart förneka Kristus, inte vilja ha något med honom att göra, som föraktar honom, talar mot honom eller hädar hans namn. Sanningen är helt klart tillämpbar på sådana människor, men vår Herre talar specifikt om falska lärjungar, människor som påstår sig vara kristna, men som inte är det.

När de sätts på prov förnekar falska lärjungar konsekvent Herren, antingen genom sin tystnad, genom sina gärningar eller genom sina ord. Faktum är att föreställningen här omfattar alla dessa saker. Den visar på någon vars hela liv är ett förnekande av Kristus. Han kan påstå att han tror, men allt i hans levnadssätt utsöndrar förnekelse (jmfr Titus 1:16). Kyrkorna är fyllda med sådana människor, som ger sig ut för att vara lärjungar, men förnekar Herren på vissa störande sätt. Kristus kommer att förneka dem inför Fadern (v 33).

Matteus 25:31-46 redogör för det som kommer att hända i domen. Detta avsnitt beskriver uttryckligen skiljandet av fåren från getterna vid slutet av vedermödan, vid domen av nationerna (v 32). Men denna princip är tillämplig på enskilda människor i varje skede av Guds dom. Här ställer Herren fåren (de som har bekänt honom) på hans högra sida, och getterna (de som har förnekat honom) på hans vänstra (v 33), och för in fåren i riket. Dessa är de rättfärdiga människor som har bekänt honom. Hur vet vi det? Han säger: ?Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig, och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig härbärge, naken, och I kädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag var i fängelse, och I kommen till mig? (versarna 35-36). Vi ser ännu en gång, att deras livsmönster uppenbarar verkligheten i deras påstående att de känner Kristus. De som underlåter att leva på ett sätt som stämmer överens med tron på Kristus, blir sända till evig dom (v 46).

Att ordna prioriteringarna

Ett andra kännemärke på en sann lärjunge är att han älskar Kristus mer än sin egen familj (Matt 10:34-37). Särskilt vers 37 är mycket stark: ?Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig?.

Om du tycker att detta är kraftiga ord, se på parallellstället i Lukas 14:26: ?Om någon kommer till mig och han därvid ej hatar sin fader och moder och sin hustru och sina barn och sina bröder och sina systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge?.

Måste vi för att vara lärjungar bokstavligen hata våra familjer? Det är uppenbart att detta inte kräver hat i någon form, som skulle bryta mot Guds tydlig bud, som t.ex. ?Hedra din fader och din moder? (2 Mos 20:12) och ?I män, älsken edra hustrur? (Ef 5:25). Nyckeln till detta bibelstället är uttrycket ?därtill ock sitt eget liv? (Luk 14:26). Herren säger att vi måste vara obetingat trogna mot honom, t.o.m. mer än mot våra familjer - och särskilt mer än mot oss själva. Bibeln lär att vi ska försaka oss själva (Matt 16:24), se oss själva som döda (Rom 6:11), avlägga den gamla människan (Ef 4:22) - att behandla den själviska sidan av våra varelser med största ringaktning (jmfr 1 Kor 9:27). Det är samma inställning som vi ska ha mot våra jordiska tillgångar och även mot våra familjer.

Varför är detta uttryckssättet så skarpt? Varför använder Kristus så stötande formuleringar? Därför att han är lika angelägen om att driva bort dem som inte har anslutit sig, som han är att dra sanna lärjungar till sig själv. Han vill inte att halvhjärtade människor ska bli lurade till att tro att de är i riket. Om han inte har fått inta första platsen, har han inte fått inta sin rätta plats.

Att ta upp korset

De som inte är villiga att mista sina liv för Kristus, är inte honom inte värdig (Matt 10.38). De kan inte vara hans lärjungar (Luk 14:27). Dessa uttalanden kan inte passas ihop med de lättvindiga ansatser till omvändelse som är populära i vår generation. Jesus ber inte människor om att bli en pluseffekt i deras omständigheter i livet. Han vill ha lärjungar som är villiga att försaka allt . Han frågar efter fullständig självförnekelse - t.o.m. villighet att dö för hans skull om det är nödvändigt.

När Matteus 10:38 säger: ?Den som inte tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig?, innebär det inte att bära ?korset? i en svår situation, en kronisk sjukdom, eller en gnatande make/maka. Jag har hört fromma predikningar, som förandligar korset till att innebära allting från en vresig svärmor till ett droppande tak på en Cheva från 57! Men det är inte vad ordet kors innebar för Jesu åhörare under det första århundradet. Det ledde inte deras tankar till långvariga svårigheter eller mödosamma bördor. Det väckte inte ens tankar på Golgata - Herren hade ännu inte vandrat mot korset, och de förstod inte att han skulle göra det.

När Jesus sa ?ta sitt kors på sig? till dem, tänkte de på ett grymt redskap för tortyr och död. De tänkte på att dö på det mest kvalfyllda sätt som människan kände till. De tänkte på dömda förbrytare som hängde på kors vid vägkanten. Utan tvekan hade de sett män bli avrättade på detta sätt.

Jesu åhörare förstod att han kallade dem till att dö för honom. De visste att han bad dem om det yttersta offret, att överlämna sig sig till honom som Herre på alla sätt.

Jesus tillägger en sista paradoxal tanke angående innebörden av lärjungaskap: ?Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det? (Matt 10:39). ?Den som finner sitt liv? tycks syfta på en person som har skyddat sin fysiska säkerhet genom att förneka Kristus under påtyckningar eller någon som håller fast vid sitt liv, hellre än att ta sitt kors på sig. Eftersom han är mest angelägen om att skydda sitt fysiska liv, förlorar den personen sin eviga själ. Omvänt, den som är villig att mista sitt liv för Kristi skull, kommer att få ta emot evigt liv.

Bibeln undervisar inte om frälsning genom martyrskap. Herren rådde inte sina lärjungar att försöka bli dödade för honom. Återigen, han syftade på ett föredöme, en inriktning. Han sa helt enkelt att äkta kristna inte ryggar tillbaka, även om de möter döden. För att uttrycka det på ett annat sätt: När de ställs inför ett avgörande mellan att tjäna jaget och att tjäna Herren, är den sanne lärjungen den som väljer att tjäna Herren, även om han får betala ett högt personligt pris.

Återigen, denna undervisning är inte absolut i den betydelsen att den inte tillåter tillfälliga misslyckanden som Petrus. Men även Petrus visade till sist sig vara en sann lärjunge, eller hur? Tiden kom när han frivilligt gav sitt liv för Jesu skull.

Lukas 9:23 återger liknande ord från Jesus: ?Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig var dag; så följe han mig?. Lägg märke till tillägget av två ord: ?var dag?. Lärjungens liv framkallar förföljelse och måste därför vara ett liv med daglig självförnekelse. Paulus skrev till korintierna: ?Ty - så sant jag i Kristus Jesus, vår Herre, kan berömma mig av eder, mina bröder - jag lider döden dag efter dag? (1 Kor 15:31).

Tanken på daglig självförnekelse är inte ett hån mot nutidens hypotes att tron på Jesus är ett tillfälligt beslut. En sann lärjunge är någon som anmäler sig på livstid. Idén på dekalen ?pröva Jesus? är en mentalitet som är främmande för sant lärjungaskap - tron är inte ett experiment, utan en överlåtelse för hela livet. Den innebär att ta sitt kors på sig dagligen, att ge allt för Kristus varje dag. Den innebär inga förbehåll, ingen osäkerhet, ingen tvekan (Lukas 9:59-61). Den innebär att inget medvetet undanhålls, att ingenting avsiktligt skyddas mot hans herravälde, att ingenting motsträvigt hindrar hans kontroll. Den kräver ett smärtsamt skiljande från band med världen, när man stänger flyktdörrarna och gör sig av med varje slags säkerhet att falla tillbaka på om man skulle misslyckas. Äkta troende vet att de går framåt med Kristus till döden. Efter att ha satt sin hand till plogen, ser de inte tillbaka (Luk 9:62).

Så måste det vara för alla som vill följa Jesus Kristus. Det är detta som sant lärjungaskap innebär.

 

I vår senaste artikel uppehöll vi oss något vid det allmänna och mindre verket som den helige Ande verkar i de icke utvalda, som aldrig blir förda till en frälsande kunskap om sanningen. Vid detta tillfälle ska vi betänka hans speciella och frälsande verk bland Guds folk och uppehålla oss huvudsakligen vid den absoluta nödvändigheten av detsamma. Det bör göra det lättare för den kristne läsaren att att inse verkligheten av denna nödvändighet, när vi säger att hela Andens verk i den troende är att grundlägga i hjärtat ett hat och avsky för synden som synd, och en kärlek till och längtan efter helighet som helighet. Detta är något som ingen mänsklig kraft kan åstadkomma. Det är något som det mest trovärdiga predikande som sådant inte kan frambringa. Det är något som bara periodisk läsning i bibeln inte ger. Det är ett nådens underverk, ett gudomligt under, som ingen annan än Gud kan utföra.

Om människorna är bara delvis fördärvade (vilket i själva verket är den övertygelse som i vår tid den stora majoriteten av förkunnarna och deras åhörare har, eftersom de aldrig har fått insikt från Gud om deras eget fördärv), om människorna djupt inne i sina hjärtan verkligen älskade Gud, om de är så goda i deras natur så att de lätt kan övertalas att bli kristna, då finns inget behov av att den helige Ande ska sända sin allsmäktiga kraft och göra det för dem, som de själva är fullständigt oförmögna att göra. Och återigen: om att ?bli frälst? bara består i att tro att jag är en förlorad syndare och på väg till helvetet, och att helt enkelt tro att Gud älskar mig, att Kristus dog för mig, och att han kommer att frälsa mig nu på det enda villkoret att jag ?tar emot honom som min personlige Frälsare? och ?vilar i hans fullbordade verk?, då behövs naturligtvis ingen övernaturlig den helige Andes kraft för att beveka och förmå mig att uppfylla villkoret - egenintresse driver mig att göra det, och min viljas beslut är allt som behövs.

Men om, å andra sidan, alla människor hatar Gud (Joh 15:23,25), och deras sinnen är i ?fiendskap mot Gud? (Rom 8:7), så att ?ingen finnes, som söker Gud? (Rom 3:11), utan man föredrar och beslutar sig för att följa sina egna böjelser och sin egen vilja, om man istället för att vara benägen till det som är gott, ?få människors barn dristighet att göra det (helt och hållet engelsk översättning) ont är? (Predikaren 8:11), och om de får visshet om att Gud i sin nåd söker dem och att de inbjuds fritt och för intet att ta emot denna nåd, de ?alla begynte strax ursäkta sig? (Luk 14:18) - då är det helt uppenbart, att den helige Andes oövervinneliga kraft och förvandlande verk är absolut nödvändigt för att syndarens hjärta i grunden ska förändras, så att upproret får ge plats för ödmjukhet och hatet till kärlek. Det är därför som Kristus sa: ?Ingen kan komma till mig, om icke Fadern (genom Anden), som har sänt mig, drager honom (Joh 6:44).

Ännu en gång, om Herren Jesus Kristus kom hit för att vidmakthålla och framhäva Guds höga krav, snarare än att sänka dem eller sätta dem åt sidan, om han förkunnade att ?den port är trång, och den väg är smal, som leder till livet, och få äro de som finna den? (Matt 7:14), snarare än att peka på en lätt och bred väg, som alla kunde finna lätt att gå på, om den frälsning som han har ombesörjt är en befrielse från synd och jagets tillfredsställelse, från världslighet och efterlåtenhet mot köttets lustar och förlänandet av en natur, som önskar och beslutar sig för att leva till Guds ära och att behaga honom i alla detaljer av våra nu pågående liv - då är det helt obestridligt att ingen utom Guds Ande kan ge en äkta längtan efter en sådan frälsning. Och om han, istället för att de enda villkoren för frälsning är att ?ta emot Kristus? och ?vila i hans fullbordade verk?, kräver att syndaren lägger ner sina trotsiga vapen, överger alla avgudar, utan förbehåll överlämnar sig själv och sitt liv och tar emot honom som sin ende Herre och Mästare, då kan ingenting utom ett nådens underverk förmå en Satans fånge att uppfylla sådana krav.

Mot det jag har sagt ovan, kan det invändas att inget sådant hat mot Gud som vi har påstått, finns den stora majoriteten av våra medmänniskors hjärtan, att fastän det kan finnas vissa fördärvade, som har sålt sig själva till djävulen och är grundligt förhärdade i synd, är ändå återstoden av mänskligheten vänligt inställd till Gud, vilket är uppenbart genom de oräkneliga miljoner som har en eller annan form av religion. Till den som invänder detta, svarar vi att faktum är, käre vän, att de som du syftar på är nästan helt ovetande om bibelns Gud . De har hört att han älskar alla, är välvilligt inställd mot sina skapelser och är så medgörlig, att han som tack för deras religiösa uppförande kommer att överse med deras synder. Naturligtvis har de inget hat mot en sådan ?gud?! Men berätta något för dem om den sanne Gudens egenskaper, att han hatar dem som utövar orättfärdighet (Ps. 5:5, engelsk översättning), att han är obevekligt rättfärdig och outsägligt helig, att han är en oemotståndlig Suverän, som ?är barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill förhärdar han? (Rom 9:18), så kommer deras fiendskap mot honom snart att visa sig - en fiendskap som ingen annan än den helige Ande kan övervinna.

Det kan även invändas att tvärtemot den dystra bild, som vi har utmålat ovan, är korrekt, vill den stora majoriteten människor bli frälsta, och kan mer eller mindre sträva efter sin frälsning. Detta medges gärna. Det finns i varje mänskligt hjärta en önskan om befrielse från elände och en längtan efter lycka och trygghet, och de som får höra Guds ord är av naturen benägna att bli befriade från den kommande vreden och vill få visshet om att himmeln kommer att bli deras eviga vistelseplats - vem vill uthärda den eviga elden? Men den önskan och benägenheten är helt förenlig och i överensstämmelse med den största kärlek till synden och det största motstånd i hjärtat till den helighet, utan vilken ingen människa kommer att se Gud (Hebr 12:14). Men det den som invänder här syftar på, är något som är oerhört skilt från att önska sig himmeln på Guds villkor, och att vara villig att gå in på den enda väg som leder dit!

Den naturliga självbevarelsedriften är tillräckligt stark för att förmå massor av människor att vidtaga många fullgöranden och botgöringar, i förhoppning om att de därigenom ska undkomma helvetet. Ju starkare människornas övertygelse om sanningen i den gudomliga uppenbarelsen är, desto mer orubbligt övertygade blir de om att det finns en domens dag, när de måste träda fram inför sin Skapare och avlägga räkenskap för sina begär, tankar, ord och gärningar, desto mer allvarligt sinnade och nyktra kommer de att bli. Låt samvetet överbevisa dem om deras förspillda liv, så är de beredda att börja ett nytt liv. Låt dem bli övertygade om att Kristus står redo som en brandstege och är villig att rädda dem, fastän världen fortfarande gör anspråk på deras hjärtan , så är tusentals redo att ?tro på honom?. Ja, detta görs av massor av människor som fortfarande hatar Frälsarens sanna egenskaper och som av hela sitt hjärta förkastar den frälsning som han har. Detta är någonting helt annat än en icke pånyttfödd person, som längtar efter befrielse från jaget och synden , och förlänandet av den helighet som Kristus köpte åt sitt folk.

Runt omkring oss finns de som är villiga att ta emot Kristus som sin Frälsare, som är fullständigt ovilliga att underkasta sig honom som deras Herre. De skulle vilja ha hans frid, men de förkastar hans ?ok?, utan vilket hans frid inte kan finnas (Matt 11:29). De uppskattar hans löften, men har inget hjärta för hans bud. De vill vila i hans prästerliga verk, men vill inte underkasta sig hans konungsliga spira. De vill tro på en ?Kristus?, som passar deras egen ruttna smak eller sentimentala drömmar, men de föraktar och förkastar Guds Kristus. Liksom massorna fordom, vill de ha hans bröd och fiskar, men hans undervisning som rannsakar hjärtat, tillintegör köttet och fördömer synden tycker de inte om. De godkänner honom som läkaren för sina kroppar, men som läkaren för sina fördärvade själar vill de inte ha honom. Och ingenting utom den helige Andes kraft som verkar under, kan förändra denna böjelse och benägenhet i någon själ.

Det är just p.g.a. att nutida kristendom har en sådan otillräcklig uppfattning om den fruktansvärda och allomfattande innebörden av det som syndafallet har medfört, som man så litet inser det nödvändiga behovet av den övernaturliga kraften i den helige Ande. Det är p.g.a. att sådana falska uppfattningar om det mänskliga fördärvet är så allmänt förhärskande, som man på de flesta platser förutsätter att allt som behövs för att frälsa halva befolkningen, är att anlita någon populär evangelist och attraktiv sångare. Och orsaken till att så få är medvetna om de väldiga djupen i det mänskliga syndafördärvet, det köttsliga sinnets fruktansvärda fiendskap mot Gud och hjärtats medfödda och ingrodda hat mot honom, är att hans egenskaper nu så sällan förkunnas från talarstolen. Om predikanterna skulle förmedla samma slags budskap som Jeremia gjorde i sin degenererade tid, eller som Johannes döparen gjorde, skulle de snart upptäcka hur deras åhörare verkligen var stämda mot Gud. Och då skulle de inse att om inte Andens kraft fanns i deras predikan, kunde de lika gärna vara tysta.

A.W. Pink

I KRISTI SKOLA
T. Austin-Sparks

 

Kapitel 4
Guds Hus

Läsestycke: Hesekiel 40:2-4, 43:10-11

Du minns att vid den tid då allt som tidigare hade tillhört Guds sätt att beskriva sina tankar mitt bland sitt folk hade brutit samman och gått förlorat och då folket befann sig fjärran från dessa ting både andligt och bokstavligt, (templet och Jerusalem), då fattade Herren tag i sin tjänare Hesekiel och förde honom i en vision åter till landet och från ett högt berg fick han se staden och den stora, nya, andliga, himmelska byggnaden.
Denna syn, detta bringande i dagen, var allomfattande. Den var oerhört innehållsrik och mycket detaljerad. Profeten fördes för att se varje vinkel och vrå, steg för steg, genom hela detta andliga tempel. Upp och runt, ner igen, fram och åter med ängeln i följe, som hela tiden gav mått och dimensioner på allt med mätstång i hand. Så gavs en uttömmande definition av hela denna andliga byggnad.
Sedan, när han hade blivit visad dess mått och form och förordningar, prästtjänsten och offren och all det övriga fick han befallning att visa denna byggnad, detta hus för Israels hus och förmedla alla dessa detaljer i den gudomliga tanken.

I vårt förra samtal pekade vi på det faktum att när ett fjärmande från Guds tanke äger rum, närhelst den ursprungliga uppenbarelsen av Gud tappas bort, när det himmelska, det andliga faller bort och den gudomliga kraften i det som hör Herren till upphör att verka mitt bland hans folk och närhelst Guds härlighet har försvunnit, möter Herren detta med att Sonen på nytt förs in i blickfånget. Vi visade hur Johannes brukades av den Helige Ande i just ett sådant sammanhang i församlingens historia under den första tiden till att skriva sitt evangelium, sina brev och Uppenbarelseboken för att på nytt föra fram Herren Jesus på ett fullständigt, himmelskt och andligt sätt mitt under det att den ursprungliga härligheten höll på att gå förlorad. Vi påminde om att johannesevangeliet praktiskt taget är den sista boken som skrevs bland Nya testamentets böcker. På så sätt bildar den avslutning och innehåller andlig betydelse och andliga värden vilka sträcker sig bortom de andra böckerna. Den representerar Guds inbrytning med en förnyad presentation av hans Son med avseende på andlighet och Himlens väsen i en tid då man har gått vilse.

Jag dröjer kvar vid detta något lite - emedan jag känner mig tvungen ? nu när vi har johannesevangeliets första kapitel framför oss. Minns nu att det är Gud som tar fram detta i förhållande till fullheten av sitt syfte med sitt folk. Och målet är detta: Kristus är fullheten av det som Gud håller tillreds för oss, och den Helige Ande (representerad av ängeln i Hesekiels bok) har kommit med den uttryckliga avsikten att ge oss och leda oss in i detaljinsikt i Kristus, så att vi kan famna ett mångsidigt och detaljerat uttryck för den gudomliga tanken i Kristus och leva däri.

Du märker att vi får en förnyad, evig presentation i kapitel ett i Johannes evangelium. ?I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.? Detta är den bakgrund evigheten ger till den gudomliga tanken. Vi läser vidare, ?Och Ordet blev kött och bodde bland oss?. Detta är den gudomliga tanken sådan den kommer till oss ur evigheten för att planteras i vår mitt på ett fullständigt och allomfattande sätt; hela Guds tanke sammanfattad i hans Son, den eviga tanken nedlagd i människors mitt i och genom Kristi person.
Sedan finner du (jag rör inte vid något av det som ligger däremellan) i slutet av kapitlet något som genom sin tillämpning är väldigt vackert om du får tag på dess verkliga innebörd. Det är orden till Natanael, och det är intressant att dessa ord riktades just till honom. Hade de varit för Petrus, Jakob eller Johannes kunde vi mycket väl ha dragit slutsatsen att de talats till en inre cirkel. Men Natanael hörde inte till den allra närmaste kretsen runt Jesus och därför hör de ord som riktades till honom också till oss alla. ?Ni kommer att få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.?

Betel ? Guds hus
Vi ska nu se på dessa ords tillämpning. Vi förs av dessa ord instinktivt tillbaka till Gamla testamentet, till Första Moseboken. Jakob hamnar genast inom synhåll och vi minns Jakob på väg mellan två punkter, någonstans på en mitt-emellan-plats, mellan Himlen och jorden. Varken fullt ut på jorden eller helt och hållet i det himmelska ? men någonstans där emellan. Den där natten, på det där stället mittemellan, där ute i det öppna lade han sig för att sova. Så får han se en stege med ena änden på jord och den andra i Himlen med änglar som tar sig upp och ner längs den. Och där ovanför stegen står Herren som begynner tala till honom. Jakob vaknade och sa: ?Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlens port.? Och han kallade platsen Betel, Guds hus.

Herren Jesus gjorde bilden tillämplig på sig själv genom sina ord till Natanael och lät förstå att man skulle se på honom som Betel, Guds hus. Han antydde att han inte fullt ut hörde jorden till även om han för tillfället vistades där men han hörde inte heller helt och hållet till Himlen i den mänskliga gestalt han för tillfället hade trots verklig och verksam relation dit. Han uttryckte att han nu befann sig mellan Himmel och jord som mötesplatsen mellan Gud och människa, Guds hus, i vilket Gud talar, i vilket Gud uppenbarar sig ? Gud talar i sitt hus, han uppenbarar sig där. Han skulle kunna ha sagt: ?Jag är Guds hus, allt det som Gud vill ha sagt till världen finns i mig, enbart i mig ? ingen kommer till Fadern utom genom mig.? Han skulle kunna ha sagt ? det finns inga anteckningar om att han verkligen gjorde det ? ?Fadern kommer inte till någon utom genom mig?.

Det är just detta Guds hus representerat i Kristus som är vår tankegång, vilken leder oss fram till ett praktiskt vittnesbörd i dopet: Jesus ? Guds hus. Vi vet ju att varje annat hus i bibeln endast är illustrationer av honom. Antingen det rör sig om tabernaklet i öknen eller Salomos tempel eller varje därpå följande tempel som var ämnat att uppfylla samma funktion eller något som i mera andliga termer i Nya testamentet kallas församlingen. Inget av detta är något annat än Kristus, men det är verkligen Kristus. I Guds tanke finns bara Kristus och det finns inget annat än Kristus, inget vid sidan eller utöver Kristus som skulle kunna kallas församlingen eller Guds hus.

Det faktum som vi förstår att Herren vill slå fast i dessa samtal är att han på ett slutgiltigt, sammanfattande och exklusivt sätt har låtit knyta upp allt till sin Son. Det finns inget av Gud tillgängligt för oss förutom i Kristus och det genom den Helige Andes uppenbarelse, så som han uppenbarar Kristus i våra hjärtan. Herren Jesus är Guds hus och uppfyller varje funktion som framställts i förebilder i dessa andra hus här på jord.
Du kan börja med det Allra Heligaste. I honom existerar det Allra Heligaste, där Gud i sanning bor, där han har sin vistelseort. Gud är i Kristus, och i ingen annan har han sin boning i samma mening. Det är förvisso sant att Gud kommer för att bo i oss, men, kära ni, det finns en skillnad. Genom Faderns inneboende i oss formas inte en mängd nya kristusgestalter. Gud bor inte i oss på samma sätt som i Sonen Vi är inte och kommer inte att vara boställen åt Gud på samma sätt som Sonen var. Vi ska se på skillnaden strax. Guds boning i Kristus var unik, och det Allra Heligaste finns endast i honom.

I honom bor Guds utsaga, i honom finns rösten, den röst som talar med auktoritet, med slutgiltig auktoritet. Guds ords slutgiltiga och avgörande auktoritet vilar hos Kristus och hos Kristus allena. De tre lärjungarna befann sig i en väldigt speciell och upphöjd situation till kropp och själ på Förklaringsberget. Det var en underbar, mycket underbar upplevelse, en oerhörd andlig händelse. Men ändå, även när du befinner dig i ett upphöjt och hänfört andligt tillstånd, mättat av andligt uttryck och andlig strävan kan du göra de grövsta misstag.
Så gjorde Petrus när han med de renaste motiv och i den bästa avsikt sade: ?Herre, det är gott för oss att vara här. Om du vill, skall jag göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.?

Medan han fortfarande talade ? det var som om Gud bröt in utan att ge honom en chans att avsluta och sa ?Nog med det där? ? medan han ännu talade sänkte sig ett moln ner över dem och en röst hördes från Himlen med orden: ?Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!?. ?Försök inte att ge uttryck för dina tankar och idéer i detta sammanhang. Det slutgiltiga auktoritetsordet är hans. Var tyst inför honom. Er andliga extas har inget utrymme här. Ni får inte ens låta era mest andligt upprymda och sublima känslor påverka er.?
Guds röst i Kristus, Guds ord i Sonen är den slutliga auktoriteten. Utsagorna finns i honom, så som de fanns i helgedomen i gammal tid. På detta sätt kan vi gå igenom allt i tabernaklet eller i templet punkt för punkt, och vi ser honom som uppfyllelsen av allt som tillhör Guds hus, där Gud låter sig finnas och där Gud talar.

Guds hus ? ett gemensamt liv
Vad är nu Guds hus i dess fullaste mening, i dess samfällda och kollektiva roll? Det är, för att plocka fram den underbara sats som förekommer närmare tvåhundra gånger i Nya testamentet, allt detta som uttrycket ?i Kristus? betyder. Om vi är i Guds hus, är vi där bara för att vi är i Kristus. Att vara i Kristus är att vara i Guds hus och att inte vara i Kristus är att befinna sig utanför Guds hus. Han är Guds hus. Vi blir förda in i honom. Men att vara i Kristus innebär ett fullständigt utestängande av allt som inte är Kristus. I ett föregående samtal strävade vi efter att göra en sak tydlig, nämligen den absoluta och fullständiga olikhet mellan Kristus och oss ? också när vi är som bäst.

Så helt olik han är i jämförelse med varje annan människa, även när hon är på sin religiösa toppnivå; olik i sitt tänkande, olik i hjärtats hållning, olik i fråga om vilja, helt och hållet olik till sin konstitution. Det tar en hel livstid under den Helige Andes ledning att upptäcka hur annorlunda han är och hur olika vi är jämfört med honom. Gud tar inte så lång tid på sig för att märka den skillnaden. Han känner den redan och därför har han lagt fast sin position utifrån sitt sätt att se från första början. Han har gjort klart att skillnaden mellan oss och Kristus är så fullständig och slutgiltig att dess vidd och djup har samma mått som en grav.
Skillnaden är inte mindre än dödens ofrånkomlighet. Det finns ingen möjlighet att passera förbi. Döden och graven är slutet. På den ena sidan finner du slutet på allt som du är. Om det ska kunna finnas något därefter måste döden träda emellan och det som följer kommer endast att finnas i kraft av uppståndelse. Du lämnar dig och ditt eget bakom och förs in i honom som genom död och uppståndelse. Genom den döden betraktas du som en som kommit ut ur vad du är i dig själv, också när du är som bäst, och in i det som han är. Gravens djup ligger där emellan dig och honom och det finns inget sätt att ta sig förbi. Detta är vad det innebär att komma in i Guds hus.

Altaret
Du märker, när vi nu går tillbaka till Johannes 1, att sanningen framställs på ett representativt sätt. Den är mera fullständigt och klart utvecklad längre fram i Nya testamentet när den Helige Ande är kommen för detta syfte ? han är här för att ta upp det Kristus har sagt och föra fram dess fulla innehåll och mening. Men i Johannes 1, långt innan du når fram till Guds hus finner du följande ord: ?Se Guds lamm, som tar bort världens synd.? Du måste alltid stanna vid altaret innan du kan gå in i Guds hus. Så är det både i tabernaklet och i templet. Du kan aldrig gå in i helgedomen utan att ha varit vid altaret. Lammet, Guds lamm, och altaret står spärrande din väg in i helgedomen.

Lammet talar om denna död i vårt ställe, om detta döende från oss själva. Vi är först sammanlänkade med Kristus i hans död, hans död gällande som vår död. Sedan i kraft av hans dyrbara blod som stänkes från altaret ända in i det allra heligaste, tack vare blodets värde och förtjänst är livets väg öppen. Det är hans blod, inte vårt; inte vårt ihoplappade liv, inte vårt förbättrade liv, inte vårt liv ur någon aspekt, men hans. Det är Kristus och endast Kristus genom vilkens liv vi kan komma in i Guds närhet. Ingen överstepräst har mod att gå in i Guds närhet utom genom blodet, utom genom lammets blod, blodet från altaret. Se Guds lamm.
Detta står mitt i vägen till Guds hus, denna dom och död i relation till vad vi är. Detta är fingervisningar utifrån vilka du ser en hel del mera, tror jag, än vad jag klarar av att säga. Men det som särskilt står i blickfånget nu är detta att vara i Kristus, och därigenom vara i Guds hus. Guds hus är Kristus, och om vi talar om Guds hus som ett gemensamt liv, en kropp i vilken vi befinner oss, är det så endast därför att vi är i Kristus. De som är i Kristus befinner sig i Guds hus och är Guds hus genom sin förening med honom. De har kommit in där Gud är och där Gud talar; där Gud är känd och där Guds auktoritet i Kristus är absolut. Vi förs genast till Kolosserbrevet, till Paulus ord ? ?Han som är huvudet för församlingen?. Vi ser kroppen och dess huvud. Kristi herravälde innebär att Guds auktoritet är nedlagd i honom för att han ska härska.

Dopet
Nu ser du två saker. Det första steget fram mot huset är altaret, döden, och det är detta som dopet är ämnat att lyfta fram. Det innebär att vi tar vår plats i Kristus som representant för oss som slutet på allt det vi är i oss själva. Det är inte bara våra synder som röjs undan, men också vi själva, vi som är så fullständigt olika Kristus. Utifrån Guds ståndpunkt innebär detta slutet på oss, och detta måste vi försöka förstå. Sådan är Guds ståndpunkt.
I Kristi död gjorde Gud en ände på oss och vårt naturliga liv. Genom Kristi uppståndelse och vår förening med honom är det inte längre vi som existerar, så som Gud ser det. Det är endast Kristus som är och existerar och det är den Helige Andes uppgift att i Guds barn göra det verkligt vilket redan är etablerat i sin slutgiltighet. Vi behöver inte försöka dö, vi är redan döda. På oss ankommer att acceptera vår död.

Om vi inte lyckas få syn på detta kommer vi att om och om igen försöka föra oss själva in i denna död. Den är en position, en ställning vilken är Guds fastställda, fastlagda och slutliga ståndpunkt vad gäller oss. Här finner du innebörden av att hålla före, av att betrakta och se på dig som död, Rom 6:11. Det är att ta den plats som Gud har bestämt för oss, sätta fötterna på den och säga ?Jag accepterar den position som Gud har bestämt för mig. Det är den Helige Andes uppgift att ta itu med resten och jag accepterar resultatet.?
Om du eller jag någonsin skulle komma i en situation där vi vänder oss bort från den Helige Andes verk i oss, då är det något mer än att bara vägra att gå vidare. Det är att vägra att acceptera begynnelsepositionen och det är långt mera allvarligt. Det är att backa från den ställning vi en gång intog inför honom.

Dopet är det altare där Gud ser på oss som döda i Kristus och vi har möjlighet att gå in där och säga, ?Den ställning som Gud har fastställt med avseende på mig och mitt är den vilken jag nu accepterar. Och jag lämnar här, på detta sätt, vittnesbörd om det faktum att jag har sagt ja till Guds position för mig, vilken är att korset gör en ände på mig.?
Herren Jesus tog denna väg och placerade dopet alldeles i begynnelsen av sitt offentliga liv. Från det ögonblicket vägrade han, under Andens smörjelse, helt och hållet att ta hänsyn till sitt eget sinne och förstånd, vägrade att på något sätt influeras av sådant som hade sitt upphov i hans mänskliga drift och maningar, syndfria som de var. Han vägrade att låta sig påverkas av något vid sidan av Gud. Hela vägen lät han sig styras av smörjelsen, i det han sa, i det han gjorde, i det han vägrade göra, vart han gick och när han gick. Han avvisade varje annan influens, antingen den kom från lärjungarna, från djävulen eller något annat håll. Hans attityd var omutligt denna: Fader, tycker du om detta, vad vill du, är detta din tid? I själva verket upprepade han oupphörligen ett ?Icke min vilja, utan din. Inte mina bedömningar, men dina. Inte mina känslor, men det du känner!? Han hade allaredan dött, förstår du. Han hade allaredan blivit begraven. Hans dop hade betytt detta för honom. Här står också vi.

Handpåläggning
Men det finns ytterligare en sak. När denna dödens position har accepterats, följer uppståndelse. Men, som jag har sagt, det är en uppståndelse i Kristus. Från Guds ståndpunkt är det uppståndelse inte bara i Kristus, men till att stå under Kristi herravälde. Eller med andra ord, under den fullständiga och slutgiltiga auktoritet som Gud lagt ner i Kristus som visar sig i att Kristus är vårt sinne, Kristus är vårt styre, herraväldet är hans.
Då de troende i nytestamentlig tid hade tagit det första steget i dopet, deklarerat sin död i Kristus och kommit upp ur vattnet, lade representanter ? inte alltid apostlarna ? händerna på deras huvuden och bad för dem och den Helige Ande underströk att de nu var i huset. Den smörjelse som vilade över Kristus som huvud kom nu även över dem i Kristus ? inte en särskild smörjelse, men den som är i Kristus. 2 Kor 1:21, 12:13.

Men, vad är smörjelsen? Vad innebar smörjelsen för Kristus när han accepterade ett representerande liv och till en tid avsade sig möjligheten att leva och verka utifrån gudomens position för att arbeta fram människors frälsning som människa? Vad betydde begreppet smörjelse? I hans fall är det helt klart. Smörjelsen innebar att han stod under Guds direkta välde i allt och var därför tvungen neka hänsyn till och inflytande från sina egna känslor och bedömningar i någon fråga. Genom smörjelsen hade Fadern välde och ledde honom i allt och han var, utom i detta ena val, ställd åt sidan.
När han sa ?Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig?, eller ?Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge.? ? Luk 9:23, 14:27 ? sa han med andra ord: ?Du kan aldrig lära dig mig om inte korset tillåts att verka kontinuerligt för att skaffa undan dig och ge rum för mig så att du accepterar mina tankar. Korset innebär att du måste låta dig korsfästas i förhållande till ditt eget sinne och ditt sätt att se på saker. Ditt sinne måste komma under korset, din vilja måste komma under korset, dina känslor och ditt sätt måste dagligen komma under korset. Så går det till att röja väg för att lära in mig, mitt sinnelag, mitt styre, mina bedömningsgrunder, allt som är mitt.? Detta är lärjungaskapets skola, Kristi skola.

Jag sa att på uppståndelsesidan blir Kristi herravälde, under smörjelsen, den dominerande faktorn i den troendes liv och handpåläggningen är återigen endast en deklaration att denne befinner sig under Kristi herravälde, detta huvud under ett annat, detta huvud underställt ett annat större huvud. Så här långt har detta huvud skött sitt eget liv, men ska hädanefter inte stå i styrande ställning. Det är ställt under ett annat herravälde. Denne är förd in under huvudet Kristus, in under dennes smörjelse. Anden bekräftade detta i de första dagarna; Anden föll över dem och deklarerade att dessa nu är i det hus där smörjelsen är, för att ledas och styras av huvudet för huset.
Anden i detta kommer till uttryck i detta ord i brevet till Hebréerna: ?Kristus är betrodd som Son att råda över Guds hus, och hans hus är vi.? Hebr 3:6. Jag tycker inte att det är nödvändigt att säga mycket mera. Vi vandrar på den väg där den himmelska uppenbarelsen av Kristus finns och i dopet accepterar vi Guds position i fråga om oss själva vilken är att det nu är slut med oss. Om det vi är i oss själva i kommande dagar framhäver sig ska vi gå tillbaka till detta och säga: ?Vi har slagit fast en gång för alla ? en ände på oss själva?. Bevara och behåll din hållning i förhållande till Guds ståndpunkt.
Därefter är denna samling med representanter för kroppen och deras handpåläggning en enkel bekräftelse på det faktum att de som i Kristus bär fram ett vittnesbörd hör hemma i Guds hus och befinner sig under Kristi välde genom smörjelsen och att detta välde konstituerar oss som ett i honom.
Må Herren låta detta vara sant om oss alla, en levande verklighet, så att vi verkligen har kommit till Betel och kan säga mitt i vår glädje i Kristus: ?Herren är sannerligen på denna plats!? Det är stort när vi har kommit till en andlig position utifrån vilken vi kan säga: ?Herren är i sanning här. Jag befinner mig där Herren är ? detta är Guds hus!? Detta innebär inte annat än en enkel, levande insikt om vad det innebär att vara i Kristus under hans välde och smörjelse.

Counting the Cost of Coming to Christ

by Paul West

Everything in life comes with a price.  Being a Christian is no exception.  In fact, being a true, born again follower of Jesus Christ will cost you everything. No other calling in life demands this.  Walking with Jesus requires a lifetime of bloody spiritual combat where not only your own flesh strives to defeat you, but controlling spirits of wickedness attempt to assassinate you at every given opportunity.

Jesus told all His followers to expect persecution, rejection, arrests, temptations, betrayals, floggings and death.  Can anyone name a more costly and self-sacrificial calling in life than this!  We read of Stephen's stoning and James being put to the sword.  We are told Paul was beheaded.  The world today is at the zenith of ungodliness as the church of Jesus Christ pursues the American dream and enjoys a status-quo, persecution less lifestyle.  But how is this possible? Is God is now offering Christianity at bargain prices?  Is suffering for the gospel's sake a thing of the past?

With such reduced rates on Christianity's price tag, it's no wonder the church is in the weakened (and weekend) condition it's in.  When any institution lowers its standards, devastation is sure to follow.  But I wonder; have the rates really been reduced?  Is God behind this massive reduction in costs, or is Christianity instead being sold by independent merchants ignorant of the true cost?  When was the last time we really evaluated the cost of following Jesus as indicated from the scriptures?

"If anyone comes to me and does not hate his father and mother, wife and children, brothers and sisters, yes, and his own life also, he cannot be my disciple" (Luke 14:26).

How often do we inform sinners of this verse before we lead them into a prayer of reconciliation?  We so eagerly tell them of the price Jesus paid on the cross, but we never mention the stipulation of payment on their part to be His disciple.  They need to know the payment is high and lasts a lifetime.

If you've read the four gospels you've noticed that the promises of the Lord have conditionals frequently attached to them: "If" you abide in me; "If" you keep my commandments.  Pay close attention to the word "if" in the words of Christ.  We will benefit more from meditating on this little word than we will on anything else, because the keys to receiving the blessings of obedience are contained within it.  Luke 14:26 says to me, "Paul, if you can't put me above your biological father and wife and children and make me the only true source of joy and lordship in your life, then you can not afford to be my disciple."

What an introductory offer!  To be more blunt: Our wives, husbands, children, our very own lives must become as dung to win the knowledge of Christ.  Christians all around the world are martyred daily as we sit insulated from their bloodshed here in North America.  But being insulated doesn't alter the facts.  I tell you this: the rates have not gone down.  How many of us have figured this cost into our spiritual budget when we procured Christianity at the altar? In 1536, William Tyndale was strangled and his body burned at the stake for translating the New Testament into English.  Today, Christians in China are still being beheaded.  The rates have not gone down one cent.

"And whoever does not bear his cross and come after me cannot be my disciple" (Luke 14:27).

We live in an age where the church of Jesus Christ is the sickest, weakest and most worldly that it's ever been in history.  God's children refuse to pick up their crosses and suffer loss for the gospel's sake, and as a result, great walls of vanity and strife are suffocating the church.  Today, God's children cakewalk through life, meld into the world, dabble in the political arena, play the stock market, stage-dive at rock concerts and dance in seductive clothing on TV.  Nowadays, if you're a Christian, it's all about feeling good and enjoying yourself while the world goes to hell.  It's a "bless me" generation where success is an idol and Christian pop stars strive for top ten billboard ratings. Mention the cross and rejection and that's exactly what you'll get from your own brothers and sisters - rejection.

When Jesus said we must bear our crosses, He didn't mean on gold necklaces or as tattoos.  Indeed, there is an enormous price to be paid on a cross!  The cross symbolizes forgiveness, but it also symbolizes pain, rejection and death. For the apostle Paul, the cross was the death sentence to his flesh, and likewise for me, the cross is the complete annihilation of the flesh and all self-centered motives, dreams, ambitions and desires that are contrary to the plan and purpose God has for my life.

"No one, having put his hand to the plow, and looking back, is fit for the kingdom of God" (Luke 9:62).

This was the answer the Lord gave to a potential follower who wanted first to say goodbye to his family.  Can you imagine a preacher nowadays saying this to a newly excited "believer"?  He would be slandered as a legalist, accused of hindering someone from following God!  But again, we must use Jesus as our reference and not worldly etiquette and political correctness as our standard.

Jesus was so politically incorrect that He caused riots and divisions wherever He went!  He brought whips into synagogues!  His teachings and methods and statements caused furious uproars among the religious leaders who considered Him demon-possessed and insane.  Even the crazed congregation of his hometown synagogue tried to throw Him off a cliff in the middle of a sermon!  Never did Jesus tickle the ears of His listeners with promises of money and blessings as do so many preachers today.  Jesus preached the opposite!  Jesus promised rejection and prison and death!  He commanded His disciples to "take no money bag" with them on their journeys.  We've flipped everything around and turned Jesus into a genie in a bottle who has to obey the prayer of Jabez as we glide into heaven on magic carpets of our chosen denominations.

Actually, Jesus saw right into this man's heart and detected hesitation, doubt and unbelief.  And with God, there can never be doubt.  If I am going to get anywhere with God, then I must have my mind and heart set on Him as a flame of fire.  "Once you take my yolk, Paul, there's no going back. If you're uneasy in following me this early on, if seeds of doubt have already begun to root in your heart and mind, then you're probably not fit for kingdom work. All who follow me must be unwavering flames of fire."

"How hard it is for those who have riches to enter the kingdom of God!" (Luke 18:24)

Jesus and the rich ruler.  As rich as he was monetarily, the ruler was unable to pay the only price put forth by the Lord - his own life.  The church of today would do good to wake up and realize there are no bargain prices, no haggling with God!  His prices are set in incorruptible stone forever.  The distorted "God is love" message preached in Christian churches today makes it seem like coming to Jesus is the easiest thing in the world.  And coming to Jesus is easy, (if God grants repentance), but it's staying with Jesus that counts!

Nothing seems to be required today except a heart to believe.  But remember, the demons believe...and tremble!  Holiness and sanctification are not preached anymore under the anointing.  Sermons on hell are all but outlawed in the pulpit.  Why the deceitfulness of riches is not a popular topic to preach, considering Jesus said riches will prevent so many from entering into paradise, I have no idea.  Since everyone wants to get to heaven, I would think this would be a very important topic!  But again, we see where the church has stressed the opposite: blessings of prosperity and increase and gain and favor and advantage rule the day.  These are the pulpit promises that lazy shepherds feed their greedy sheep with.

"If you were of the world, the world would love its own. Yet because you are not of the world, but I chose you out of the world, therefore the world hates you" (John 15:19).

Ah, yes.  The honor of being hated by the entire world!  Only the school of Jesus Christ can offer this.  Jesus Himself chooses the sheep out of the world and promises them the ultimate tuition price: world hatred.  Did I say being a Christian is expensive? It will cost you the world and everything in it!  How many are willing to pay this price!  Jesus said that many try but few would actually succeed; many start to build, but few actually complete the tower.

How precious is the pearl of Jesus Christ to you?  Are you willing to pay anything and everything for it?  Would you pay for it with your own blood? With your family's blood?  Would you forsake the world and all its gold and music and media and sensualities for a wooden cross of self-denial and a lifetime of rejection and warring against the flesh?  Have you counted the cost of coming to Christ?

"For which of you, intending to build a tower, does not sit down first and count the cost, whether he has enough to finish it, lest after he has laid the foundation, and is not able to finish, all who see it begin to mock him, saying, 'This man began to build and was not able to finish'" (Luke 14:28-30).

Before we begin building our towers of life in Christ, we are highly recommended to first sit down and count the true cost.  We need to know what we're getting into.  Are we willing to pay the price demanded for so great a calling?  There can be no cakewalks, no shortcuts, not one ounce of world in the deal.

"So likewise, whoever of you does not forsake all that he has cannot be my disciple" (Luke 14:33).

Behold, the greatest price ever offered anywhere, at anytime in history!  God is asking for everything you have.  It is not merely enough to claim Christ; Christ must claim you because you belong to Him. But Christ will never claim you by force; He claims us when we willfully surrender our very beings and take up His purpose and plan for our lives.  The price we pay is the sacrificial offering of our lives to His sovereign service forever.  Every potential follower of Christ must be informed of this.  There are already too many abandoned, incomplete towers in the church today!

The costs of coming to Christ are indeed great and painful!  Expensive!  God is not cheap, our salvation was not cheap, and likewise the price for becoming molded into the image of Jesus Christ is not cheap.  Only a naive fool rushes in to build a structure without checking first to see whether or not funds are available to purchase supplies.  Because of this, many towers are washed away like sandcastles on a beach when God allows Satan to send the ocean waves of tribulation.

I have learned this: All costs for coming to Christ are paid for by our daily obedience to His Word.

God's bills must be paid or corrective action will be taken.  If you refuse to pay rent, the landlord evicts you. I f you refuse to pay a car note, the creditor repossesses the automobile.  Now, God will never deny or evict us from His love, but He can and will repo His anointing and peace and joy and comfort from your spirit if you fail to pay what's required.  This is why we have so many miserable Christians in the church today.  They've stopped paying the price for following Jesus, they've stopped dying on the cross, they've merged in with the world, they've looked back from the plow, they've returned to whore themselves to secular entertainment,  and God's overdue bills continue to pile up.  Do you really expect God to bless this delinquency with a spirit of peace and joy?

"These things I have spoken to you, that in me you may have peace. In the world you will have tribulation; but be of good cheer, I have overcome the world" (John 17:33).

We are assured of troubles, we are promised hard times!  It is therefore my prayer that our towers remain standing in the midst of the storm.  We must fortify the walls through our obedience in our daily walk with Jesus.  When God's postal service of the Holy Spirit sends you a bill of conviction, pay the Master with your obedience.  Pay it according to his Word, regardless of the cost!  God will never send a bill you can't pay.  As you pay, you build the tower, and the more you build, the stronger you become in God.

If you feel as though you're missing out on the joy of the Lord, could it be that you have a stack of unpaid bills piling up on your spiritual table?  May the Lord open our eyes to the truth of fellowship with Him through obedience in the Holy Ghost.  There is no other way to live in Christ and reap the joy of God but through trust and obedience.  I pray God open all our eyes to this simple and fundamental truth! Amen.

Brother Paul West

 

For the rest of this sermon visit

www.sermonindex.net

or watch online here

http://www.preachingtruth.com/watch/850243be8079a5c74d07/Revival-Conference---Denny-Kenaston---Part-1

Anabaptismen var en kristen väckelserörelse, samtida med reformationen som anabaptisterna kritiserade för sin feghet, med Balthasar Hübmaier som ledande teolog. Själva kallade sig anabaptisterna för kristna eller syskon, anabaptister betyder omdöpare och var ett skällsord eftersom anabaptismen praktiserade troendedop istället för barndop, och redan barndöpta anabaptister därmed blev döpta två gånger. Anabaptister godkände inte barndop som dop utan endast troendedop, andedop, av egen personlig övertygelse.

Anabaptister var främst spridda i centraleuropa: i Nederländerna, Schweiz, Tjeckien, Alsace och Bayern. Efter ett tag sattes ett blodbad på anapatister igång vilket ledde till att de flydde dels österut mot Ryssland och senare även västerut. De som stannade kvar höll tyst om sin tro och höll möten i hemlighet. I USA utvecklades anabaptismen till baptismen.

Anabaptismen var den fattiges religionsinriktelse, en dåtida gräsrotsrörelse, utan akademiska teologer, som starkt kritiserade reformerta och katoliker, som anabaptisterna tyckte utgick från traditionell religionsutövelse för att sedan passa in Jesus och Bibeln i det.

Anabaptismen karakteriserades av den utgick från Jesus och Nya Testamentet och att alla traditioner som inte passade in kastades ut.

• Anabaptister praktiserade endast troendedop.
• Anabaptister var mer radikala än reformerta, vilket de gärna och ofta påminde lutheraner om.
• Anabaptister krävde att kyrkan och staten skulle var åtskilda, kyrkan skulle inte vara en del av samhället och staten skulle ha absolut noll inflytande över den, likaså skulle inte kyrkan ha inflytande över staten. Medlemskap i kyrkan skulle vara frivilligt.
• Många anabaptister var arvtagare av traditioner som fösvunnit redan på 300-talet men som funnits kvar i små isolerade öar.
• Anabaptismen predikade lärljungaskapet och återfödelsen i dopet.
• Helt outbildade anabaptister reste runt och förkunnade sin lära och avbröt de etablerade kyrkornas gudstjänster för att sprida predika och starta nya konkurrerande kyrkor, något som inte gillades av de statliga kyrkorna.
• De ifrågasatte den personlig egendomen och ansåg att man ekonomiskt skulle leva gemensamt, så som de först kristna beskrevitis ha gjort i Bibeln.
• Anabaptister var våldsvägrare.
• Anabaptister vägrade svära eder. Något som orsakade problem eftersom det var ett väldogt viktigt inslag i 1500-talets Europa.

The Godly Person Weeps!

 

Christ calls His spouse His "dove" (Song 2:14).
The dove is a weeping creature. Grace dissolves
and liquefies the soul, causing a spiritual thaw.
The sorrow of the heart runs out at the eye.

A godly heart grieves that it is not more holy.
It troubles him that he falls short of the rule
and standard which God has set. "I should",
he says, "love the Lord with all my heart.
But how defective my love is! How far short
I come of what I should be, no, of what I
might have been!"

A godly man sometimes weeps out of the
sense of God's love. Gold is the finest and
most solid of all the metals, yet it is soonest
melted in the fire. Gracious hearts, which
are golden hearts, are the soonest melted
into tears by the fire of God's love.

I once knew a holy man, who was walking
in his garden and shedding plenty of tears
when a friend came on him accidentally
and asked him why he wept. He broke
forth into this passionate expression:
"Oh, the love of Christ, the love of Christ!"
Thus we have seen the cloud melted into
water by the sunbeams.

A godly person weeps because the sins he
commits are in some sense worse than the
sins of other men. The sin of a justified
person is very odious, because it is a sin
of unkindness.

Peter's denying of Christ was a sin against love.
Christ had enrolled him among the apostles.
He had taken him up into the Mount and
shown him the glory of heaven in a vision.
Yet after all this mercy, it was base
ingratitude that he should deny Christ.
This made him go out and "weep bitterly."
He baptized himself, as it were, in his own tears.

The sins of the godly go nearest to God's heart.

The sins of the wicked anger the Lord.
The godly man's sins grieve Him.

The sins of the wicked pierce Christ's side.
The sins of the godly wound his heart.

The unkindness of a spouse goes
nearest to the heart of her husband.

How far from being godly are those who
scarcely ever shed a tear for sin! If they
lose a near relation, they weep, but
though they are in danger of losing God
and their souls, they do not weep. How
few know what it is to be in an agony
for sin or what a broken heart means!
Their eyes are not like the "fishpools in
Heshbon", full of water (Song 7:4), but
rather like the mountains of Gilboa, which
had no dew upon them (2 Sam. 1:21).

Others, if they sometimes shed a tear,
are still never the better. They go on in
wickedness, and do not drown their sins
in their tears. Let us strive for this divine
characteristic: to be weepers.

This is "a repentance not to be repented of"
(2 Cor. 7:10). It is reported of Mr. Bradford, the
martyr, the he was of a melting spirit; he
seldom sat down to his meal but some tears
trickled down his cheeks.

There are two lavers to wash away sin:
blood and tears. The blood of Christ washes
away the guilt of sin; tears wash away the filth.

Repenting tears are precious.
God puts them in His bottle (Psalm. 56:8).

Repenting tears are beautifying.
A tear in the eye adorns more than a ring of
the finger. Oil makes the face shine. (Ps. 104:15).

Repenting tears make the heart shine.

Repenting tears are comforting.
A sinner's mirth turns to melancholy.
A saint's mourning turns to music.

Repentance may be compared to myrrh,
which though it is bitter to the taste,
is comforting to the spirits.

Repentance may be bitter to the fleshy part,
but, it is most refreshing to the spiritual.
Wax that melts is fit for the seal. A melting
soul is fit to take the stamp of all heavenly
blessing. Let us give Christ the water of our
tears and He will give us the wine of His Blood!