När du blivit helt slut!

När vi läser Davids ord i Psalm 38 så ser vi att denne fromme och rättfärdige man var helt slut. Han var nedslagen och missmodig och kampen hade kostat honom hans sista krafter. Helt utom sig ropade han ut:

"Jag går krokig och mycket böjd, hela dagen går jag sörjande. .... Jag är maktlös och helt sönderslagen, jag klagar i mitt hjärtas oro. .... Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig. Mina ögons ljus, också det är borta. .... Men jag är lik en döv som inte hör, lik en stum som inte öppnar sin mun. Jag är lik en man som inte hör, som ej öppnar sin mun till svar." (Psaltaren 38:7, 9, 11, 14-15)

När jag läser denna psalm så föreställer jag mig David sitta nedsjunken i förtvivlan. Vad som troligen oroade honom mest var att han inte kunde förstå varför han plötsligt hade kastats ned så djupt. Denne man hungrade efter Herren och utgjöt dagligen sitt hjärta i bön. Han hade vördnad för Guds ord och skrev psalmer som lovprisade hans härlighet. Men nu, mitt i sin depression, kunde han bara ropa: "Herre, jag har nått avgrundens brant. Och jag begriper inte varför detta sker!"

Som många modlösa kristna idag försökte David komma på varför han kände sig så tom och nedbruten i anden. Troligen gick han igenom alla de misstag, synder och dåraktiga handlingar som han begått i sitt liv. Någon gång måste han ha tänkt: "O Herre, har alla mina dumdristiga handlingar skadat mig så att allt hopp är ute för mig?"

Till slut drar David slutsatsen att Gud håller på att tukta honom. Han ropade: "HERRE, straffa mig inte i din vrede, tukta mig inte i din vredesglöd. Ty dina pilar har träffat mig, din hand har drabbat mig. Inget helt finns på min kropp för din vredes skull, inget friskt finns i mina ben för min synds skull. Min syndaskuld går mig över huvudet, den tynger mig som en tung börda." (verserna 2-5)

Här vill jag understryka att David i denna psalm inte bara beskriver sin egen situation, utan han beskriver något som alla hängivna älskare av Jesus får möta någon gång i sina liv. Han berättar hur det är att vara under ett demoniskt angrepp från en missmodets plågoande!

Missmodsandar av detta slag kommer rakt från helvetets innandömen. Och den stunden kommer när varje överlåten troende överväldigas av en sådan plötslig och oväntad upplevelse. Ingen kristen är själv skyldig till att detta händer. Inte heller är det Herren som sänder det. Ett sådant angrepp har för det mesta ingenting att göra med någon speciell synd eller misslyckande hos den troende.

Missmodets ande är kort och gott Satans mest kraftfulla vapen mot Guds utvalda. Oftast använder han den för att övertyga oss om att vi har ådragit oss Guds vrede genom att inte att leva upp till hans krav. Men aposteln Paulus uppmanar oss enträget att inte låta oss fastna i djävulens snara: "för att vi inte skall bli överlistade av Satan. Hans avsikter känner vi till." (2 Korintierbrevet 2:11)

Paulus säger: "Du måste uppfatta ditt missmod som vad det faktiskt är! Det är ett demoniskt vapen - en pil som Satan tar upp ur sitt koger och skjuter på dig för att få dig att tvivla på dig själv. Han vet att han inte kan lura dig att vända dig bort från Jesus. Därför överöser han dig med ondskefulla lögner för att du ska tro att du aldrig kan bli bra nog för att tjäna Jesus. Han vill få dig så nedstämd att du bara vill kasta in handduken!"

Svaghet, sårbarhet, brustenhet, problem, ängslan, sorg - allt detta fick Davids ande att tyngas ned. Han kände sig torr och tom, utan inriktning, som om han aldrig hade fått lära sig något under årens lopp. ".... Mina ögons ljus, också det är borta." (Psaltaren 38:11) David säger: "Jag har förlorat min andliga förståelse. Min vision och uppenbarelse av Herren har vikit ifrån mig. Jag kan inte nå fram till Gud på samma sätt som förr!"

Jag vet precis hur David kände sig. Jag har lett evangeliska korståg där tusentals på en enda gång har kommit till Kristus. Jag har hjälpt åtskilliga narkomaner och alkoholister fram till befrielse hos Jesus. Mitt liv har varit fullt av rika välsignelser som dessa. Men ofta, bara några dagar efter dessa stora händelser, har jag blivit övermannad av missmod. Till slut har jag tänkt, "Herre, mitt liv är fullständigt bortkastat. Jag har inte uppnått något för dig!"

Detta är ett verk av Satan som låter en ande av missmod komma över oss. Den gör oss till en måltavla för helvetets makter bara några ögonblick efter våra största andliga segrar!

Denna tunga, demoniska ande tryckte ned David så djupt att han blev stum inför Gud. Han sa: "Men jag är lik en döv som inte hör, lik en stum som inte öppnar sin mun. Jag är lik en man som inte hör, som ej öppnar sin mun till svar." (verserna 14-15)

Hebreiska innebörden av det hans säger är: "en man som inte har några fler svar eller argument." David sa: "Herre, Jag är alltför nere och modlös för att ens lyfta upp mina händer till dig. Jag kan inte be. Jag är så förvirrad att jag inte ens kan tala. Jag är förtorkad och tom. Jag har ingenting att säga."

Davids prövning var inte på något sätt unik. Jag har läst många biografier om fromma män och kvinnor som var mäktigt använda av Herren. Och alla dessa fick kämpa sig igenom samma slags förkrympande missmod.

Den store brittiske förkunnaren C.H. Spurgeon förde mängder av människor till Kristus genom sina kraftfulla predikningar. Men av och till led han av en förfärlig melankoli. Han kände sig ofta som om han inte hade uppnått någonting alls i sitt liv. En gång klagade han: "Jag har det svartaste hjärtat i hela Storbritannien." Ofta gick han ut i sin trädgård, lyfte händerna till Gud och ropade: "Herre, aldrig någonsin har jag längtat mer efter dig, och ändå har min ande aldrig varit så nere. Varför händer detta?"

David gav uttryck för ett rop som ljuder världen över från de rättfärdiga själar som utsätts för angrepp av modlöshet: "Ty jag är nära att falla, jag känner alltid min smärta." (vers 18). David sa till Gud: "Jag kommer inte att klara det Herre. Jag räcker inte till. Jag är på väg att falla!"

Vi kan tala till Gud hur mycket vi vill om vår känsla av att ha misslyckats. Vi kan berätta för honom hur förtvivlade vi är över våra synder och dåraktiga felsteg. Men vi får aldrig hysa en tanke på att han skulle ha övergivit oss. En sådan allvarlig anklagelse tar vår Herre inte lätt på. I Fjärde Moseboken ser vi hans omedelbara reaktion på denna form av anklagelse:

"(Israel) bröt upp från berget Hor och tog vägen mot Röda havet .... Men under vägen blev folket otåligt. Och folket talade mot Gud och mot Mose och sade: 'Varför har ni fört oss upp ur Egypten så att vi måste dö i öknen? Här finns ju varken bröd eller vatten, och vår själ avskyr den eländiga mat vi får!' Då sände HERREN giftiga ormar bland folket, och de bet folket och många i Israel dog." (4 Mosebok 21:4-6)

När Bibeln berättar om att min käre himmelske far sände giftiga ormar bland sitt folk, och att de dog av ormbetten, så kan jag inte blunda för detta klara budskap: Gud kommer aldrig låta vantro av detta slag få finnas bland hans utvalda! Efter allt vad vår dyrbare Herre har gjort för oss, så är den mest sårande anklagelse som vi kan föra fram mot honom den att han skulle ha försummat oss. Vi måste vara på vår vakt mot all sådan vantro, särskilt i våra svåra stunder.

För oss är David ett exempel på en människa som höll fast vid sin tro. Även när han var som allra längst nere, så tilllät sig David inte vältra sig i vantro. Han ropade: "Men jag väntar på dig, HERRE, du skall svara, Herre, min Gud." (Psaltaren 38:16)

Om du är angripen av missmod från en demonisk ande så vill jag ge dig följande tre råd:

Försök inte fly ifrån angreppet med hjälp av ditt förstånd. Du är ingen svår motståndare för den demoniska ande som du kämpar mot. Kampen står långt över din mänskliga förmåga eller fysiska kraft att klara av. Inte heller kan du bara tala ut om detta med dina vänner, eller försöka övervinna det genom böcker, seminarier eller själasörjare. Kampen står i den andliga världen och måste utkämpas i anden.

När David drabbades av missmod så kunde han inte komma på varför han var bedrövad. "Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? ...." (Psaltaren 42:6) Men hans frågor uttryckte inget tvivel om Gud. David börjar faktiskt psalmen med att uttrycka sin djupa törst efter Herren: "Som hjorten trängtar efter vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När får jag komma och träda fram inför Guds ansikte?" (vers 2-3)

Mitt i sitt missmod ropade David efter att Herren skulle uppenbara sig. Han sa: "Gud, aldrig någonsin har jag har älskat dig mer än nu. Jag törstar efter dig likt hjorten som längtar efter vatten. Varför är jag så bedrövad? Varför lider jag av detta överväldigande missmod?"

Visst fick David uppleva stunder av depression och förtvivlan för sina synders skull. Han fick utstå Herrens tukt för sin stolthet när han räknade sina stridsmän vilket var emot Herrens bud. Och han kände smärtan av Herrens stav när han begick hor med Batseba och ordnade så att hennes make blev dräpt. Hans hjärta krossades av sorg över den dom som han med dessa synder drog över sin familj.

På samma sätt har många troende i vår tid blivit missmodiga för att de har syndat. Några är deprimerade för att den helige Ande hade velat föra dem till seger, men de har varit motsträviga. De har valt den köttsliga vägen, den som alltid leder till smärta och missmod.

Men här vänder jag mig till botfärdiga syndare som helhjärtat söker Gud. Dessa trofasta tjänare är gripna av ett annat slags missmod, som plötsligt kommer över dem, som ur ingenting, utan något synbart skäl, och det gör dem alldeles förstummade.

Om den beskrivningen passar in på dig, kan du lita på att du är under attack. Satan har sänt ett moln av missmod för att övermanna dig. Och han har sina skäl till att göra det!

Som du förstår är missmod det mest förödande redskap som djävulen använder i sina angrepp mot kristna som hungrar efter den helige Ande. Under århundraden har detta varit fiendens favoritvapen mot Guds utvalda. Så från den dag då du började ta det där med Gud på allvar - då du i ditt hjärta beslöt dig för att lära känna Kristus fullt ut - har Satan försökt göra dig modlös. Han har sett hur du varje dag har grävt dig allt djupare ned i Guds ord. Han har sett hur du har förvandlats, växt och segrat över all världslighet. Därför utsätter han dig för ett större angrepp. Och du kan vara övertygad om att ett angrepp kommer!

Nu förmår du kanske prisa Gud högt i kyrkan och säga: "Denna dag är den härligaste dag jag någonsin har upplevt!" Men var på din vakt för vad morgondagen har i beredskap. Satan kommer använda sitt mäktigaste vapen - missmod - för att om möjligt slå ned dig.

När angreppet väl kommer, tro då inte att något ovanligt drabbar dig. Gud låter kraftiga prövningar av detta slag komma över alla sina heliga. Petrus skriver: "Mina älskade, var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom till er prövning, som om det hände er något oväntat." (1 Petrusbrevet 4:12) Missmod är en prövning som Guds folk har fått utstå i århundraden!

När du är under attack från fiendens ande av missmod, så känner du ingen lust att be. Men trots detta måste du gå till ditt hemliga böneställe och vara nära Jesus. Du behöver inte oroa dig för hur du ska be dig ut ur din förtvivlan. Nu är det dags för den helige Ande att arbeta med dig och det är hans jobb att lyfta upp dig ur den djupa gropen.

Var ärlig mot Herren när du nalkas honom. Tala om för honom hur svag och hjälplös du känner dig. Låt honom få veta: "Jesus, jag är torr. Jag har inga krafter kvar. Om jag någonsin ska komma ur denna depressionen, måste du se till att det sker."

I stunder när vi är långt nere är Herren mycket tålmodig mot oss. Han förväntar sig inte att vi skall frambringa några intensiva, häftiga böneförsök. Han vet hur vi har det och han har medlidande med oss. Så sitt bara i hans närvaro och lita på att hans Ande skall göra i dig det han har blivit sänd till att göra. Det spelar ingen roll hur nedslagen du är - han kommer aldrig att svika dig!

Vi har den uppfattningen att närhelst vi sviker Herren, så flyger den helige Ande bort som en skrämd fågel. Några puritaner lärde ut det så. De trodde att Guds Ande lämnade kristna för en tid när de gjorde honom bedrövad.

Jag kunde aldrig förstå eller godta denna lära. Hur skulle Guds Ande kunna överge mig när jag behövde honom som allra mest? Om han övergav mig varje gång jag misslyckades och föll i djupt missmod, hur skulle han då kunna vara min tröstare? Jag skulle inte alls få någon tröst. Istället skulle jag bli lämnad kvar i Satans våld!

Dessutom, om den helige Ande är den som helgar min själ, hur skulle han kunna klara av detta verk om han flög in och ut ur mig varje gång jag misslyckades? Hur skulle jag kunna se min synd utan Andens närvaro som överbevisade mig om den? Hur skulle jag kunna veta på vilket sätt jag måste förändra mig om han inte vore där för att vägleda och förmana mig?

Jesus lovade oss: "Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er .... Jag skall inte lämna er faderlösa, jag skall komma till er." (Johannes 14:16, 18)

När djävulens tunga ande av missmod lägger sig över ditt liv kan du bli så förvirrad att du inte ens får fram en bön. Men även om du inte kan frambringa ord, så kan du tala till Jesus i din ande. Säg stilla till honom: "Herre, hjälp mig. Detta angrepp är för mycket för mig. Jag förmår inget annat än att sitta här i tro. Jag litar på att din Ande skall driva bort den från mig."

"Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er." (Johannes 14:26)

Jag minns hur jag vid en viss tidpunkt i mitt liv fick uppleva ett ovanligt kraftigt angrepp av missmod. Det kom när jag var lika nära Jesus som jag annars brukar vara. Jag var noga med mitt böneliv och utgjöt dagligen mitt hjärta inför Herren. Jag tillbringade timmar med att leta i hans ord och slukade Bibelns båda testamenten. Jag fröjdade mig över en härlig gemenskap med Herren och såg hur många av mina böner blev besvarade. Såvitt jag förstod så befann jag mig i Guds fullkomliga vilja och gjorde allt vad han sade åt mig att göra.

Men så en morgon när jag förberedde ett budskap till nästa veckas predikan slogs jag av något. Jag övermannades av en intensiv förtvivlan. Den kom som ur ingenstans och tyngde ner mig kraftigt. Detta inträffade utan någon märkbar orsak.

Hur jag än försökte så kunde jag inte skaka av mig det. När jag satt där vid skrivbordet vid min öppna Bibel försökte jag fortsätta arbetet med min predikan. Men jag kom ingenstans. Plötsligt blev jag bombarderad med tvivel gällande min förmåga att få ihop ett sant budskap från Herren. Mitt sinne överöstes av tankar som sa till mig: "Du förstår inte Paulus' skrifter. Du har inte förstått begreppet 'den gamla människan' och 'den nya människan'. Du begriper inte detta 'att vara död för synden' när synden fortfarande existerar. Hur vågar du ta dig friheten att predika Guds heliga ord?"

Så satt jag där i tre timmar inriktad på att gräva fram ett budskap. Men ingenting kom fram. Ungefär mitt på förmiddagen verkade det som om alla ord flöt samman på sidorna i min Bibel. Mina tankar var förvirrade. Min ande var trög och ur stånd att höra något från Herren.

Jag sjönk allt djupare ner i förtvivlan och tänkte: "Jag är fullständigt okunnig om Guds ord. Ändå fortsätter jag att spotta ut predikan efter predikan, vecka efter vecka. Jag tjänar ju inte någon. Efter alla dessa år förstår jag fortfarande inte Bibeln. Mitt ljus har slocknat!"

Jag var förvissad om att jag inte kunde förmedla något till människorna i vår församling. Så jag slog ihop Bibeln och lämnade mitt kontor.

Medan jag gick runt i huset bara växte mitt missmod. Jag försökte att komma på varför det överhuvudtaget hade kommit över mig, men jag hade ingen aning. Jag hade inga ekonomiska problem. Jag befann mig inte i någon familjekris och rent fysiskt kände jag mig i toppform. Inte heller bar jag på några synder som jag kände till. Det fanns inte ett enda skäl för mig att känna som jag gjorde.

Till slut gick jag in i mitt bönerum och satte mig på golvet. Jag förmådde inte säga ett enda ord till Herren. Istället ropade jag ut till honom från min ande. "Herre, jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig så nere att jag inte ens kan prata med dig. Men i alla fall så vet jag att jag aldrig någonsin har älskat dig mer än nu. Varför måste detta ske? Snälla Gud! Hjälp mig!"

När djävulen kommer med sin ande av missmod så bombarderar han dig med den ena lögnen efter den andra. Han ljuger för dig om ditt äktenskap, din familj, dina vänskapsrelationer, ditt kall, din vandring med Herren. Så spelar han upp i ditt sinne varje synd, felsteg och dumhet som du någonsin har gjort. När han är färdig, ropar du: "O Gud - jag kommer aldrig klara av detta!"

Just detta gjorde djävulen med mig. Medan jag bad fick jag utstå hans bombardemang av djävulska lögner i ungefär en halvtimme. Men då bröt Guds stilla, nästan omärkliga stämma igenom i min ande. Han talade ord till mig fulla av kärlek och medkänsla. "David, du är högt älskad. Var inte bekymrad - min hand är över dig. Du är under ett allvarligt angrepp, men du behöver inte frukta. Du behöver inte gå igenom denna kamp i egen kraft. Jag har allt vad du behöver."

Det första den helige Ande gör i sådana situationer är att påminna dig om alla dyrbara löften från Jesus. Så gjorde han med mig. Han överöste min själ med dussintals löften som jag kände till från Guds ord. Och han försäkrade mig: "Ditt liv är inte slut. Du vet inte om det, men det har inte ens börjat än. Det bästa ligger fortfarande framför dig."

Anden inom mig svingade sig upp. När jag kommit upp på fötterna tänkte jag: "Varför fann jag mig i detta missmod? Det var ju inte alls från Herren!"

Detta är den helige Andes verk. Han omintetgör fiendens lögner och för med sig uppmuntran från höjden!

Åtskilliga kristna går varje dag in i Guds närvaro och väntar sig att bli tillrättavisade av honom. Hur mycket bedrövar detta inte vår Herre! När vi går in i bön borde vi vara beredda på att höra ett gott ord från vår kärleksfulle far. Men många troende gör sällan det. Jag själv levde så i många år. Varje gång jag kom in i bönekammaren väntade jag mig få höra en förebråelse från Herren. Men jag tackar Gud för att han har lärt mig ett bättre sätt.

Å andra sidan finns det hela kyrkosamfund som låter bli att nämna något om helig tillrättavisning. De talar ytterst lite om synden eftersom de bara vill predika positiva och upplyftande budskap. Därigenom undviker de alla syndaövertygande, livgivande tillrättavisningar som uttalas av Kristus och de nytestamentliga författarna. Sådana församlingar påstår att de förkunnar ett evangelium med kärlek, barmhärtighet och nåd. Men tyvärr missbrukar de Guds nåd och förvandlar den till en frihet att synda.

Nu inser jag att det inte är till den sortens människor som jag skriver detta budskap. Snarare så talar jag till segrande kristna som undviker synd därför att de älskar Herren. Jag vänder mig till dem som fröjdar sig över nära samvaro med Kristus eftersom de ständigt hungrar och törstar efter honom. Om denna beskrivning passar in på dig och om du känner dig nere och deprimerad, var då snäll och förstå att det inte kommer av att du har börjat ta det lätt på synden. Det kommer för att du är under angrepp eftersom du älskar Jesus!

Lita på att alla som väntar på Herren ska få ta emot hans härliga löften:

• "Aldrig någonsin har man hört, aldrig har något öra uppfattat, aldrig har något öga sett en annan Gud än dig handla så mot dem som väntar på honom." (Jesaja 64:4)
• "Men vi känner, som Skriften säger, vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom. Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande. Anden utforskar allt, också djupen i Gud." (1 Korintierbrevet 2:9-10)

Låt oss titta närmare på två textstycken från detta avsnitt i Korinterbrevet:

1. ".... vad Gud har berett åt dem som älskar honom." (vers 9) Satan kan angripa dig och överösa dig med lögner och ord som gör dig modlös. Men om du bara väntar på Herren, så kommer hans Ande till dig mitt i angreppet och driver ut alla djävulens lögner. Men hur? Han kommer uppenbara för dig allt det goda som Gud har i beredskap för dig därför att du älskar honom!

Vår Herre har en underbar plan för vart och ett av sina barn som älskar honom. Och inget sataniskt angrepp riktat mot hans barn kan någonsin ändra de planerna. Gud känner alla sorger, kamper och smärtor vi idag må få utstå. Men han känner också till de härliga saker han har lagt ut i vår väg. Han känner den uppenbarelse vi ska få ta emot, glädjen över att få vara till nytta, glädjen och friden som skall bli vår. Han har ett "gott ord" till alla som älskar honom!

2. "Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande ...." (vers 10). Herren längtar efter att ge oss sitt "goda ord" om de saker han har i beredskap för oss. Och hans Ande är budbäraren som bär fram detta goda ord för oss. Den helige Ande kommer ge vingar åt vår nedtyngda ande - och vi kommer flyga som örnar ut ur Satans snara!

Lyssna till dessa underbara ord från Jesaja:

"Vet du inte, har du inte hört att HERREN är en evig Gud, som har skapat jordens ändar? Han blir inte trött och utmattas inte, hans förstånd kan inte utforskas. Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka. Ynglingar kan bli trötta och ge upp, unga män kan falla. Men de som hoppas på HERREN får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De skyndar i väg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta." (Jesaja 40:28-31)

Den helige Andes uppgift är att uppmuntra oss. Vår uppgift är helt enkelt att lita på att han fullföljer det som Fadern har sänt honom till att göra.

Gå bums till din hemliga bönekammare hur missmodig du än är och bli stilla inför Herren. Har du inte kraft nog till att tala, så sträck dig mot honom i anden. Uttala denna bön till honom.

"Herre, jag vet att din Ande bor i mig. Och jag vet att du har sänt honom för att trösta mig, styrka mig och uppenbara Kristi sinnelag för mig. Därför, helige Ande, vänder jag mig nu till dig i enkel, barnlig tro. Tala tröstens ord till mitt hjärta. För jag har inga krafter kvar. Du måste lyfta upp mig och leda mig."

Kristi Ande kommer aldrig låta dig bli bedragen. Han kommer visa dig det goda som Gud som har i beredskap för dig. Men du måste våga tro att han vill tala till dig!

Du blir inte försvagad. Du kommer ut ur din prövning mer segerrik, eftersom din tro har blivit prövad och luttrad som guld. Och du skall få se Herren uppfylla varje löfte som han har givit dig!