Åke Green fortsätter att hängas ut.
Åke Green fortsätter att hängas ut.
Åke Green har blivit en ständig följetong i svensk press och TV. Det verkar som om man aldrig tröttnat på att hugga på honom. Vid första bästa tillfälle hängs han ut inför svenska folket. Och mer än gärna påpekar man vilken förvriden bibeltolkning han står för. Trots detta står han för sina åsikter.
Det verkar också som om flera pastorer har bestämt sig för att förena sig i klagokören. Han representerar en kärlekslös och obarmhärtig teologi, menar man. Och en sådan skall man avlägsna sig ifrån.
I det senaste TV-programmet där Green medverkade gjorde man ingen hemlighet av att hans bibelsyn inte bara var farlig, den borde förpassas till historiens skräphög.
På bara några år har intoleransen hos toleransens mästare ökat avsevärt. De som innan klagade på biblicismens närsynthet och inskränkthet har nu förvandlats till första rangens kverulanter som tror att de har fått ett himmelskt uppdrag att bevara den ?sunda och rättrogna? teologin.
Men var Greens uttalande så märkligt? Jag bestämde mig för att se närmare på ett par kända förkunnare. Den förste jag studerade var Harald Gustafsson, som under sin levnad gjorde sig älskad och berömd för sin förkunnelse inom Pingströrelsen.
I ett litet häfte som har titeln Samhällsproblem och andlig väckelse, och som utkom 1959, behandlar han flertalet av samhällets stora problem. Ett av dem var den översexualisering och perversitet som härjar i vårt land. I häftet beskriver han den sexuella snedvridenhet som ett ?stinkande träsk?. Samtidigt efterlyser han ?profetgestalter som i Herrens namn har mod att kalla synden för dess rätta namn.? Men han stannar inte här. Han förtydligar sig och säger: ?Jag fruktar att vi nutida predikanter är alltför tama, lama och avsvarvade. Vi stöter ingen, och vi oroar sällan någon.?
Men nu kan ju någon ivrig försvarare av det homosexuella levernet säga att det har hänt mycket på de senast 50 åren. Jo, kanske det. Delar av kyrkan har tagit udden av det kristna budskapet och ingått en sorts allians med toleransens profeter. Därför kan det vara intressant att lyssna till den förre påven Johannes Paulus II, som i boken Memory and Identity framförde tankar som måste ha chockat många av den kristna kyrkans predikande terapeuter.
I ett av kapitlen tar han upp frågan om ondskans ideologier och beskriver där både nazismen och kommunismen, två rörelser som trodde sig fått mandat att bestämma över människors liv o död.
Påven ställde sedan frågan var dessa ondskans ideologier befinner sig idag. En smärtsam fråga för honom. Överraskande nämner han de moderna västerländska demokratierna som tagit sig rätten att avgöra de ofödda barnens öde. Han vänder sig alltså i kraftfulla ordalag mot abortförsvararna.
Men Johannes Paulus II stannar inte där utan nämner även de homosexuella och deras krav på adoptionsrätt och konstaterar att regeringar i Europa står under starkt tryck att ge med sig i dessa frågor.
Därefter säger han: "man måste ställa sig frågan om det ännu inte en gång handlar om en ny ondskans ideologi, måhända ännu mer försåtlig och ockult (min bet.), som försöker exploatera människan på bekostnad av familj och mänskliga rättigheter".
Cancersvulst, stinkande träsk eller en ondskans ideologi. Tre personer, tre profeter, tre utsagor.
