Katolsk propaganda i frikyrkopressen
Två händelser har dominerat all mediaverksamhet i hela Europa och även i andra världsdelar under april månad i år. Först Påve Johannes Paulus II död och sedan valet av hans efterträdare på påvestolen i Rom. Även protestantiska och evangeliska tidskrifter har gett stort utrymme åt dessa begivenheter. Lovord om den avdöde påven har inte saknats och mycket har skrivits om de förväntningar som ställs till hans efterträdare. Dagen, Sveriges enda kristna dagstidning, utgör inget undantag. Också den har ägnat åtskilliga spalter åt skriverier både om den gamle och den nye påven, vilket ju i och för sig kan synas naturligt.
Men trots allt är det anmärkningsvärt att dominikanern Anders Piltz får tillfälle att skriva en krönika just i Dagen, en krönika som innehåller en ganska extrem katolsk propaganda. En gammal missionär, som tillbringat många år i ett katolskt land, var ganska chockerad över detta. Själv har jag levt i katolsk miljö i dryga 50 år och kan utan att överdriva påstå att jag vet en hel del om hur det katolska religionssystemet fungerar.
Att fälla någon dom över den romerska kyrkans påvar som människor, har jag inget behov av. Men själva systemet och institutionen förtjänar en saklig granskning. Detsamma gäller påvarnas officiella uttalanden. Just detta tycker jag saknas i protestantiska och evangeliska mediaorgan idag.
Den stora frågan om påvens ofelbarhet
Piltz skriver i sin krönika:
?Den mycket missförstådda s.k. ofelbarheten innebär att Kristi löfte att Anden skall leda Kyrkan in i hela sanningen är ett verkligt löfte och mer än en from förhoppning. När ingen samstämmighet finns bland de kristna, då skall Petrus (påven) på Kristi uppdrag ge den rätta tolkningen av Herrens avsikter?.
Först bör vi kanske fråga: Är verkligen den påvliga ofelbarheten så missförstådd? Eller är det möjligen så att de katolska teologerna har svårt att tydligt förklara dess innebörd? Piltz sätter ju ett ?s.k.? framför ordet ?ofelbarhet?. Han talar alltså om en ?så kallad? ofelbarhet. Vad menas med det? Men sedan säger han helt klart att Kristi löfte om att leda sin församling fram till hela sanningen speciellt gäller påvekyrkan och att detta löfte inte bara är en from förhoppning. Tillämpad på påveväldet betyder det väl då att påven inte kan ta fel i frågor som rör tro och moral. Så säger ju också den katolska katekesen.
När man som jag har tillfälle att lyssna på debatter i radio och TV både i Frankrike och Belgien, som är katolska länder, då undrar man verkligen vart tron på påvens ofelbarhet har tagit vägen. Diskussionens vågor går höga både bland präster, teologer och vanligt folk. Massor av katoliker verkar livrädda för att den nye påven antingen skall vara alltför liberal eller alltför konservativ. I båda fallen målas följderna i svarta färger. Skaror kommer att överge kyrkan och dess inflytande kommer att försvagas.
Ibland får jag lust att blanda mig in i debatten och säga: Men vad i all världen är ni så oroliga för? Tror ni inte på påvens ofelbarhet? Hur kan ni vara så ängsliga för att påven skall välja fel väg? Det är ju han som skall ge den rätta tolkningen när Kyrkan i sin helhet är förvirrad och osäker, vilket den verkligen är just nu. Skaror av katoliker i Latinamerika är besvikna över påvevalet. Tror de då inte på den helige Andes ledning i detta viktiga val? Och räknar de inte med att påven skall ge rätt vägledning? Uppenbarligen inte. Piltz menar att påvens ofelbarhet är missförstådd. För mig verkar det som den är icke existerande för flertalet katoliker idag.
Den stora motsägelsen
Anders Piltz skriver vidare:
?Man tänker sig att Nya testamentet inte har någon avslutning utan fortsätter genom tiden. Kyrkan uppfattar sig som en familj, som håller ut i apostlarnas undervisning (kyrkans en gång för alla givna lära)?.
Detta är mycket finurligt formulerat. Det kristna budskapet och den kristna församlingen lever naturligtvis vidare genom tiderna, också efter den nytestamentliga tiden. Men det är inte detta som Piltz säger. Han påstår att det är ?Nya testamentet som inte har någon avslutning?. Det är ett sätt att uttrycka den gamla katolska villfarelsen att Nya testamentet, och även hela bibeln, inte innehåller allt vi ska tro. Uppenbarelsen fortsätter genom Kyrkans tradition, där vi finner en massa dogmer som är totalt okända i Nya testamentet. Men detta bekymrar varken Piltz eller andra katolska teologer. Nya sanningar uppenbaras för kyrkan också efter att de nytestamentliga skrifterna kommit till. Detta sker hela tiden exklusivt innanför påvekyrkan, vilket är en självklarhet för Piltz och hans meningsfränder
Men här kommer den stora motsägelsen. Piltz uttrycker nämligen vikten av att följa apostlarnas undervisning som sägs vara ?Kyrkans en gång för alla givna lära?. Men säg, hur kan den läran vara fastställd en gång för alla om den i verkligheten fortsätter att utvecklas efter Nya testamentets avslutning och om nya dogmer ständigt insätts i lärosystemet? Vilken kyrkohistoriker som helst kan lätt påvisa hur påvekyrkan under seklernas gång lagt till den ena dogmen efter den andra. Till slut har det urkristna budskapet förvandlats till oigenkännlighet. Historien om dogmernas utveckling är en lång historia som vi här inte kan ta med i sin helhet. Vi skall bara ta några av de senaste exemplen på nya dogmer.
År 1854 proklamerades dogmen om Jungfru Marias obefläckade avlelse. Den innebär att Jungfru Maria föddes utan arvsynd. Det behöver vl knappast understrykas att enligt allmän och gängse kristen tro är alla människor behäftade med synd. Bland alla som vandrat på vår syndfulla jord utgör Herren Jesus Kristus själv det enda undantaget från denna regel. År 1870 kom dogmen om påvens ofelbarhet. Vem var det som proklamerade denna nya katolska ?sanning?? Det var kyrkomötet förstås. Ja, men tänk om kyrkomötet tog fel? I så fall är påven inte ofelbar! Inte kan ett kyrkomöte ta fel, menar påvekyrkans försvarare. Jaså inte? Då är alltså även kyrkomötena ofelbara! Så nu kan påven säga: ?Jag är ofelbar, för ett ofelbart kyrkomöte har sagt att jag är det. Och kyrkomötet är ofelbart i detta fall för det organiserades av en ofelbar påve?. Om hela ofelbarhetsdogmen inte varit ren blasfemi, skulle vi kanske säga att den på ett vis är komisk.
Den senaste stora dogmen handlar om Marias himmelsfärd. Hon sägs vara i himlen både med sin kropp och sin själ. Den dogmen kom till så sent som 1950. Den alltmer utbredda Mariadyrkan i den katolska världen är givetvis en följd av denna och andra Mariadogmer. Den nu avdöde påvens sista ord var: ?Jag överlåter min sak till Jungfrun?.
Påveväldets verkliga rötter
Anders Piltz betraktar påvekyrkans historieuppfattning som självklar. Aposteln Paulus blev biskop i Rom och därmed den förste påven. Påvarna är Petri efterföljare, symbolen för kyrkans enhet. ?Det finns en oavbruten lista på namn på biskoparna i Rom efter Petrus, Linus, Clemens etc., etc. ända fram till Johannes Paulus II? skriver han.
Aposteln Petrus påstådda resa till Rom och hans gärning som biskop i denna stad är emellertid inget annat än en from legend. Och även om den vore sann, så säger varken Jesus eller någon annan ett enda ord om ?Petrus efterträdare?, som enligt katolsk tro har övertagit nyckelmakten efter den store aposteln. Denna makt, som bestod i att lösa och binda, gavs inte bara åt Petrus utan också åt de andra apostlarna. Det vet varje läsare av evangelierna.
Varje försök att hitta en biblisk grund för påvedömet är dömt att misslyckas. Däremot finns det många ting i Guds Ord som talar emot den katolska dogmatiken. Jesus själv sa:
?Ni skall inte kalla någon på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himmelen (Matt. 23:9).
Petrus själv skriver:
?Till de äldste riktar jag nu denna maning, jag som själv är en av de äldste, var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er. Uppträd inte som herrar över dem (1 Petr. 5:1-5).
Petrus betraktade alltså inte sig själv som en kyrkofurste på något sätt. Han framstår inte heller som chef över de övriga apostlarna. Paulus nämner tre pelare i församlingen i Jerusalem, nämligen Johannes, Jakob och Petrus. De är alla tre på samma nivå (Gal. 2:9). Vid viktiga beslut var apostlarna, de äldste och hela församlingen involverade (Apg. 15:22). Petrus lydde order från församlingen. Tillsammans med Johannes blev han sänd till Samarien för att hjälpa de nyomvända (Apg. 8:14). Då Petrus kom till Kornelii hus för att förkunna Guds Ord föll Kornelius ned för honom. Petrus sa då ögonblickligen: ?Res dig upp. Också jag är en människa?. Häromdagen såg jag hur kardinal Lustiger från Paris föll på knä för den nye påven och kysste den stora ringen på hans hand. Hade påven varit Petri efterträdare skulle han ha sagt: ?Res dig upp. Också jag är en människa?.
Men detta är inte allt. Aposteln Paulus skrev ett av sina sista brev, då han var anklagad och fånge i Rom. Där läser vi dessa ord:
?När jag första gången stod inför rätta. trädde ingen upp till min hjälp utan alla svek mig (2 Tim. 4:16).
Kan någon tro att om Petrus verkligen varit biskop i Rom, skulle han ha övergett sin vän och broder Paulus? I brevet till romarna hälsar Paulus till 27 olika personer och nämner dem vid namn, men Petrus nämndes inte. Hur kunde Paulus glömma bort att hälsa till församlingens viktigaste person, aposteln Petrus?
Nej, hela påveteorin vilar på lösan sand. Och även Anders Piltz vet nog att i de historiska annalerna står ett frågetecken efter nummer två i ?påvelistan?, nämligen Linus. Historiska dokument om honom saknas. Somliga annaler har ännu fler frågetecken i påvelistan. Dessutom vet ju alla, att biskoparna i Rom var tvungna att kämpa i århundraden, för att uppnå den makt de senare kom i besittning av i den romerska statskyrkan. Full makt fick de aldrig, ty den östra delen av världskyrkan böjde sig aldrig för prelaten i Rom. Därför har vi än idag den ortodoxa kyrkan, som inte erkänner påvemakten.
Påveväldets historia är på många vis skräckinjagande. Somliga historiker har uppfunnit ett nytt ord för att beskriva de mörkaste kapitlen i denna historia. Det är ordet ?pornokrati?. Det används om den period i påvarnas historia, då osedliga kvinnor från högadeln utövade ett så stort inflytande på påvarna, att full moralisk förruttnelse inträdde. Ibland regerade två påvar samtidigt. De påvar som bar namnet Borgias är också speciellt illa beryktade. De hade knappast någon andlig släktskap med aposten Paulus. Hur någon kan betrakta påveinstitutionen med dess blodiga och besudlade historia som Kristi representant på jorden är verkligen en gåta.
Protestanternas historielöshet blir deras undergång
Somliga protestanter sörjer över att ekumeniken har kört fast. Man hoppas dock att den nye påven ska bli tillräckligt öppen för en fruktbärande dialog. Detta visar bara att protestanterna har kommit bort från sina andliga rötter och blivit förförda av Roms propaganda. Påvekyrkan lyckas idag framställa sig själv som försvarare av mänskliga rättigheter och frihet. Att detta ser ut att lyckas är också något av en gåta.
Tvetydighet är alltid något som kännetecknat Roms kyrka. Det var Påve Pius XII som yttrade följande:
?Ingen av dem som står utanför kyrkans synliga kropp kan ha visshet om evig frälsning, ty de är alltjämt i avsaknad av den hjälp och himmelska ynnest som bara finns innanför den katolska kyrkan?. (Fritt översatt)
Ett påvligt uttalande i en så viktig fråga måste nödvändigtvis stå vid makt. Men hur får man detta att gå ihop med den nu avdöde påvens närmanden till alla olika religioner? Han yttrade sig mycket generöst om islam, hinduism och woodo-kulten och blev beundrad av många just för detta, samtidigt som konservativa katoliker blev chockerade över påvens synkretism (religionsblandning).
Faktum är att den katolska kyrkan under senare tid har förlorat sin ställning som dominerande statskyrka i en rad länder. Denna nya form av ekumenik, öppenhet och tolerans är bara en ny taktik och en ny strategi, anpassad till vår tid. Målet är hela tiden att stärka kyrkans position. Världen har blivit så förändrad på 150 år att denna nya strategi var helt nödvändig. Men inte är Påvekyrkan känd för sin vidsynthet och tolerans under historiens gång. År 1865 kom två officiella dokument från Vatikanen. Den ena hette ?Syllabus? och var en sammanfattning av ?vår tids villfarelse?, som det då hette. Detta dokument uttalande ?anathema? (förbannelser) över dem som hade motstridiga uppfattningar. Vi citerar bara två av dessa påvliga förbannelser:
?Förbannad den som säger att varje människa är fri att omfatta den religion som hon genom att följa förnuftets ljus menar vara rätt. Förbannad är den som säger att protestantismen bara är en annan form av den sanna kristna religionen, inom vilken man kan behaga Gud likaväl som i den katolska kyrkan?.
Sådant vill man inte höra idag. Dave Hunt förtäljer att många amerikanska förlag och redaktörer vägrar att utge eller trycka minsta kritik av den Katolska kyrkan. Det är på väg att bli likadant på våra breddgrader. Kyrkan har ändrat sig, ropar våra dagars ekumener. Men så länge påvekyrkan påstår sig ha ett ofelbart läroämbete har dock ingen verklig förändring skett. För den som ännu har någon klarsyn framstår påvekyrkan som en religiös kameleont och ett lögnens mästerverk. Alla evangeliska och bibeltroende kristna är kallade att avslöja villfarelserna i tiden och dit hör utan tvekan påvekyrkan i Rom.
Stig Andreasson
Kommentarer
Postat av: Leif Snare
Läs, Världen idag-081112, Ulf Ekmans kärleksförklaring till Vatikanen.
Trackback
