T. Austin-Sparks

 

Himlen söker ett kärl i denna värld genom vilket allmakten kan komma till uttryck. Du och jag kan, utifrån ett fullständigt avskiljande från den maktsfär som hör det jordiska till med dess förfärliga inflytande, i innerlig gemenskap och harmoni med Herren, vi kan utifrån detta fortfara att vara redskap åt Gud i fullföljandet av hans syften trots allt motstånd.

Människor stänger ofta dörrar, men Gud kan säga: ?Jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga.? Människor sätter upp sina förbud för det ena och det andra. De förbjuder kanske Ordets predikan; de förbjuder oss kanske att trycka våra texter; de förbjuder oss kanske att samlas men ändå kan vi verka. Gud har sina egna, oftast fördolda sätt att utföra sitt arbete ? genom bedjandet och sann andlig gemenskap med honom.

Vilken oerhörd betydelse det har att, när allt hindras och snörs av i det naturliga, befinna sig i det utrymme där arbetet fortsätter obehindrat. Jag kan tänka mig att länder stängs, att regeringar ställer upp sina hinder och förbud, att missionärer och predikanter tvingas tystna. Jag kan föreställa mig hur fienden frenetiskt mobiliserar människor och deras institutioner i ett sista försök att störa och strypa allt andligt verk och så försöka hindra Gud att nå sina syften. Men jag äger en absolut visshet om att Guds tanke inte går i stöpet genom något av detta. Jag tror inte heller att Gud kommer att driva igenom sina syften från sin allmakts position utan att sätta dessa syften i relation till sitt folk.

Jag är övertygad om att dessa syften kommer att slutföras genom dem som står i andlig samverkan med Herren. Vi kanske aldrig kommer att besöka de platser som Herren lagt på våra hjärtan, men arbetet kommer att bli utfört. Gud har sina egna sätt. Men om vi reser, vad kan vi hoppas på i fråga om verklig, evig effektivitet och duglighet om vi inte står i full enighet med Himlen och om vi inte fullt ut har brutit med allt jordiskt ? också det som bär kristen etikett? Vilken oerhörd styrka finns det inte i det som hör Himlen och det sant andliga till!

All detta hör den himmelska staden till, allt detta hör Sion till. Denna stad, denna gemenskap bär på kallelse att i andligt avseende stå som styre i denna tid på samma sätt som den ska stå styrande i de tidsåldrar som kommer. Du och jag hör den staden till. Vi kanske räknas bland det som är ringa och svagt, vi betraktas kanhända som dåraktiga, några av oss föraktas och sopas undan tillsammans med det som inget är. Men Gud har knutit upp oerhörda rikedomar till dessa små, förutsatt att de låter sig förbli i sådan ställning i den Helige Ande; förutsatt att de fortfar att vara förenade med Himlen, sammanknutna med den regerande Herren Kristus.

Stora ting kan åstadkommas i det fördolda. Himlens välde skaffas bäring och får utrymme genom dessa små och deras bedjande. Tider kommer då inget annat kan göras än att uppehålla en levande kontakt med Herren. Orden har fått sin ände. Alla yttre uttryck hindras och avbryts. Att leva i umgängelse med Gud är en oerhörd sak. För min egen del hungrar jag långt mer efter detta än att stå i en tjänst inför människor.

Alla former av verksamhet och allt tjänande inför människor är av sekundär betydelse jämfört med ett liv i undangömd gemenskap med Gud och all verksamhet och allt tjänande inför människor saknar värde om det inte har sin upprinnelse i den sortens gemenskap.
Ur detta fördolda liv med Gud springer allt gott verk och många märkliga ting, långt mera och långt fler än vi ser och förstår. Man kan kanske inte se något eller höra något av det, men dess verkan är noterad i Himlen.
Må Herren se till att vi blir hemmastadda i staden med de fasta grundvalarna.

Ett avsnitt ur ?The City wich hath foundations?

 

"Vi skall ju alla stå inför Guds domstol." 

Rom 14:10

År 1758 höll John Wesley denna predikan på uppdrag av domare Sir Edward Clive. Det är en domstolspredikan vilket förklarar inledningsord och avslutningsord.

 

Hur många omständigheter är det inte som samverkar till att ge detta högtidliga tillfälle en skräckfylld prägel. Här har samlats människor av olika ålder, kön, rang och samhällsvillkor som med eller mot sin vilja kallats hit inte endast från grannskapet utan också från avlägsna trakter, brottslingar som inom kort ska föras bort utan möjlighet att fly, rättstjänare som på sina olika poster väntar på att utföra givna order, och slutligen representanten för vår nådige konung, som vi så högt vördar och ärar. Anledningen till denna sammankomst ökar även i hög grad det högtidliga: att höra och avgöra rättssaker av olika slag, av vilka somliga är av den allra största vikt, varpå ingenting mindre än liv och död hänger, död som tar bort täckelset från evighetens ansikte. Det var utan tvivel för att inskärpa allvaret i dessa handlingar ? och detta inte endast hos den stora hopen ? som våra förfäder i sin visdom inte drog sig för att fastställa vissa detaljerade föreskrifter för dessa domstolsförhandlingar. Ty genom att vädja till ögat och örat kan ett djupare intryck träffa hjärtat. Sedda i detta ljus är trumpeter, stavar och ämbetsdräkter inte längre oväsentliga leksaker utan avsedda att i sitt slag och i sin mån tjäna de mest betydelsefulla samhällssyften.

Men hur skräckfylld denna högtidliga sammankomst än är så återstår en annan långt mera skräckfylld. Ty inom en liten tid ska vi alla stå inför Guds domstol. "Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall varje knä böja sig, och varje tunga skall prisa Gud." (Rom 14:11) Och på den dagen skall var och en inför Gud göra räkenskap för sig själv.

Om alla människor hade ett djupt medvetande om detta, hur effektivt skulle inte detta skydda samhällets intressen. Ty vilket kraftigare motiv kan tänkas för att frambringa äkta moraliskt handlande och för att oavlåtligt främja sträng dygd och konsekvent utövad rättvisa, barmhärtighet och sanning? Vad skulle kunna stärka våra händer i allt som är gott och avhålla oss från allt ont i lika hög grad som en stark övertygelse om sanningen i orden: "Se, domaren står utanför dörren" (Jak 5:9).

Det må därför inte anses olämpligt eller oförenligt med avsikten med denna sammankomst att betrakta följande:

I. De viktigaste händelser som ska föregå vår inställelse inför Kristi domstol.

II. Själva Domen.

III. Några av de omständigheter som ska följa på den.

IV. Tillämpning.

I.

Låt oss alltså först betrakta de viktigaste händelser som ska föregå vår inställelse inför Kristi domstol. Först, Gud ska låta tecken synas nere på jorden, han ska framför allt stå upp för att skaka jorden fruktansvärt. "Jorden raglar som en drucken. Den svajar fram och tillbaka som en vakthydda i trädets topp" (Jes 24:20). Det ska bli jordbävningar, inte bara på några ställen, utan på den ena platsen efter den andra. Inte bara i en eller några få delar av världen, men i varje del av den bebodda världen, ja, så våldsamma och stora att deras like inte förekommit alltsedan människor blivit till på jorden. I en av dessa ska alla öar fly och inga berg mer finnas till. Samtidigt ska alla jordklotets vattenmassor känna våldsamheten av dessa skakningar; vid havets och vågornas dån ska en sådan omstörtning ske som aldrig förut inträffat sedan den dag då alla det stora djupets källor bröt fram för att förstöra jorden, vilken då trädde fram ur vatten och i vatten. Luften blir alltigenom storm och oväder, full av dunkla dunster och rökstoder, genljudande av åskor från pol till pol och söndertrasad av tiotusen blixtar. 

Men omvälvningen ska inte begränsas till luftregionerna. Himlens makter ska bäva. Tecken ska ske i solen och i månen och i stjärnorna, såväl i fixstjärnorna som i dem som vandrar runt. Solen ska vändas i mörker och månen i blod förrän Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. Stjärnorna ska mista sitt sken, ja, de ska kastas ut ur sina banor och falla från himlen. Och då ska maktbudet ljuda genom universum från alla himlens härskaror. Det ska följas av överängelns röst som förkunnar Guds Sons, Människosonens, annalkande, och av larmsignalen från Guds basun, som kallar alla dem som sover i jordens stoft. Till följd av detta ska alla gravar öppnas och människors kroppar uppstå. Även havet ska ge igen de döda som är däri, och var och en ska uppstå med sin egen kropp: sin egen substans, om än så förändrad i fråga om sina egenskaper att vi nu inte kan förutse det. Ty detta förgängliga måste då ikläda sig oförgänglighet och detta dödliga ikläda sig odödlighet (1 Kor 15:53). Ja, döden och dödsriket, den osynliga världen, ska då ge igen de döda som är i dem. Och så ska alla som någonsin levt och dött uppstå oförvanskliga och odödliga.

Vid samma tid ska Människosonen sända ut sina änglar över hela jorden, och de ska församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena ände till den andra. Och Herren själv ska komma med skyarna, i sin egen härlighet och sin Faders härlighet med tiotusen av sina heliga och med myriader av änglar och han ska sitta på sin härlighets tron. Och inför honom ska samlas alla folk, och han ska skilja dem från varandra, och han ska ställa fåren, de goda, på sin högra sida och getterna, de onda, på den vänstra. Om denna allomfattande församling är det som den älskade lärjungen talar på detta sätt: "Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen. Och böcker öppnades, och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda blev dömda efter sina gärningar, efter vad som stod skrivet i böckerna." (Upp 20:12)

II.

För det andra ska vi betrakta själva domen, så långt som det har behagat Gud att uppenbara något om detta.

Den person genom vilken Gud ska döma världen är hans enfödde Son, vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, evighetens dagar (Mika 5:2), och som är över allting, Gud, högtlovad i evighet (Rom 9:5). Till honom som utstrålar Guds härlighet och uppenbarar Guds väsen (Hebr 1:3), har Fadern överlåtit all dom, eftersom han är Människoson (Joh 5:22, 27), och eftersom han "fastän han var till i Gudsgestalt inte räknade sin tillvaro som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden ? döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting" (Fil 2:6-7), just i hans mänskliga natur, och bestämt honom till att så som människa rannsaka människors barn och vara domare över levande och döda, både över dem som ännu är i livet vid hans tillkommelse och över dem som dessförinnan samlats till sina fäder.

Denna tid, som av profeten sägs vara stor och mycket fruktansvärd, kallas i Skriften vanligen Herrens dag. Tidrymden från människans skapelse på jorden till alltings slut är människors barns dag; den tid som nu passerar förbi oss är i egentlig mening vår dag; när den är avslutad ska Herrens dag börja ?

Vem kan räkna dem som ska dömas? Lika lite som regndropparna eller sandkornen i havet kan de räknas. "Därefter såg jag, och se", säger Johannes "en stor skara som ingen kunde räkna .. klädda i vita kläder och med palmblad i händerna" (Upp 7:9). Hur ofantlig måste inte hela skaran av alla folkslag och stammar och folk och tungomål då vara av alla dem som har utgått från Adams länd från världens begynnelse till dess ´tiden är ute´! (Upp 10:6) Varje man, varje kvinna, varje barn från gången tid som någonsin andats livsluft ska då höra Guds Sons röst och väckas till liv och stå fram inför honom. Den naturliga betydelsen av uttrycket "de döda, båda stora och små" är denna: alla universellt, alla utan undantag, alla av varje ålder, kön och rang, alla som någonsin levt och dött eller undergått en sådan förvandling som är jämförbar med döden. Ty långt före den dagen försvinner den mänskliga storhetens skenbild och sjunker till intet. I själva dödens ögonblick bleknar den bort. Vem är rik eller stor i graven?

Och varje människa ska där göra räkenskap för sina egna gärningar, ja, en fullständig och sann redovisning för allt vad hon någonsin gjort då hon var i sin kropp, vare sig gott eller ont ? Och inte endast varje människobarns gärningar ska då läggas i öppen dag utan också alla deras ord, ty "för varje onyttigt ord som människorna talar, skall de stå till svars på domens dag" (Matt 12:38). Alltså ska du dömas rättfärdig efter dina ord lika väl som efter dina gärningar och efter dina ord ska du dömas skyldig. Ska Gud då inte också bringa i ljuset varje omständighet som var förbunden med varje ord och handling och som visserligen inte förändrade deras natur men minskade eller ökade godheten eller ondskan i dem? Och hur lätt är inte detta för honom som är förtrogen med alla våra vägar, vare sig vi går eller ligger! Vi vet, att mörkret inte är mörkt för honom men att natten lyser så som dagen.

Ja, han ska bringa i ljuset inte endast mörkrets dolda gärningar utan också hjärtats tankar och uppsåt. Och vad underligt är det i detta? Ty Herren rannsakar alla hjärtan och förstår alla uppsåt och tankar. Allt ligger blottat och uppenbart för hans ögon, och inför honom ska vi avlägga räkenskap. "Dödsriket och helvetet ligger uppenbara för Herren, hur mycket mer då människornas hjärtan!" (Ords 15:11)

Och på den dagen ska varje inre rörelse i varje mänsklig själ avslöjas: varje begär, passion, böjelse, sinnesrörelse med de olika kombinationerna av dessa, och varje karaktärsdrag och naturanlag som tillsammans bildar varje individs hela sammansatta karaktär. Därigenom ska det klart och ofelbart visa sig, vem som var rättfärdig och vem som var orättfärdig och i vilken måtto varje handling eller person eller karaktär var god eller ond.

"Då ska konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade. Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig." (Matt 25:34-35) På samma sätt ska allt det goda de gjort på jorden uppräknas inför människor och änglar, allt vad de gjort i ord eller handling i Herren Jesu namn och för hans skull. Alla deras goda önskningar, uppsåt, tankar, alla deras heliga åtgöranden ska då också kommas ihåg. Och det ska visa sig att även om de var okända för eller glömda av människor, så antecknade Gud dem i sin bok. Även alla deras lidanden för Jesu namns skull och för det goda samvetets vittnesbörds skull ska då av den rättfärdige Domaren framläggas till deras berömmelse och till deras ära inför helgon och änglar och till ett ökat mått av den härlighet som väger översvinnligen tungt och varar i evighet.

Men ska också deras onda gärningar ? eftersom det inte finns en människa på jorden om vi följer hela hennes liv, som har levt utan att synda, ska också dessa bli ihågkomna på den dagen och bli omnämnda i denna stora församling? ? Svaret må bli: Det är uppenbart och absolut nödvändigt för att Guds ära må till fullo träda fram, för att hans vishet, rättvisa, makt och barmhärtighet må klart och fullkomligt uppenbaras, att alla omständigheter i deras liv läggs i öppen dag tillsammans med deras hjärtans alla olika sinnesarter; alla begär, tankar och uppsåt. Hur skulle det i annat fall bli uppenbart från vilket djup av synd och elände Guds nåd har frälst dem? Och om alla människors barns hela levnadslopp inte blev tydligt avslöjat då skulle den gudomliga försynens hela förunderliga sammanvävnad inte bli fullkomligt klarlagd, inte heller skulle vi vara i stånd att i tusen olika sammanhang rättfärdiga Guds sätt att handla med en människa. Såvida inte dessa Herrens ord blev uppfyllda till sitt yttersta innehåll utan någon inskränkning eller begränsning "Ingenting är dolt som inte skall uppenbaras, och ingenting är gömt som inte skall komma i dagen" (Matt 10:26), så skulle det stora flertalet av Guds försyns anordningar under solen alltjämt stå oförklarade. Och först då Gud har fört i ljuset alla de i mörkret dolda tingen, vilka än förövarna därav var, ska det bli tydligt att alla Hans vägar var visa och goda, att han såg genom det tjocka molnet och styrde allt med sin egen viljas visa råd, att ingenting lämnades åt slumpen eller människors godtycke, men att Gud ledde allt med stark och dock mjuk hand och band samman allt i en kedja av rättvisa, barmhärtighet och sanning.

Och när den rättfärdige upptäcker den gudomliga fullkomligheten ska han glädja sig med outsäglig glädje och långt ifrån känna någon pinande sorg eller skam för någon av dessa forna överträdelser vilka för länge sedan utplånats som en dimma och tvagits bort av Lammets blod. Det ska vara mer än tillräckligt för dem att alla överträdelser som de har begått aldrig någonsin ska nämnas till deras fördärv, att deras synder och överträdelser och ofullkomligheter aldrig mer ska ihågkommas till deras dom. Detta är den enkla innebörden av löftet, och detta ska alla Guds barn finna sant, till deras eviga tröst.

Sedan de rättfärdiga fått sin dom ska Konungen vända sig till dem på hans vänstra sida, och de ska också dömas, var och en efter sina gärningar. Men inte endast för sina yttre gärningar ska de avlägga räkenskap utan också för alla onda ord som de har talat, ja, för alla onda begärelser, lidelser, sinnesrörelser, vilka nu har eller en gång har haft ett rum i deras själ, och för alla onda tankar eller avsikter som de någonsin närt i sitt hjärta.

Det glädjeväckande frikännande utslaget ska därefter delges dem som står på den högra sidan och det fasaväckande fällande utslaget till dem på den vänstra sidan. Och båda dessa utslag är fasta och orubbliga som Guds tron.

III.

Vi ska nu för det tredje betrakta några av de händelser som följer efter världsdomen. Och den första är utförandet av det domslut som fälldes över de onda och de goda: "Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv." (Mat 25:46)

Man må lägga märke till att det är alldeles samma ord som brukas både i det förra och i det senare fallet. Därav följer, att antingen varar straffet för alltid eller ska lönen också en gång ta slut. Nej, aldrig det senare, ty då skulle Gud själv ta slut eller hans barmhärtighet och sanning upphöra.

Då ska de rättfärdiga lysa så som solen i sin Faders rike och de ska dricka av Guds ljuvlighets ström på hans högra hand för evigt. Men här kommer varje beskrivning till korta, intet mänskligt språk räcker till. Endast den som varit uppryckt ända till tredje himlen kan ha en riktig föreställning om detta (2 Kor 12:2). Men inte ens en sådan kan finna uttryck för vad han har sett. Det är inte möjligt för en människa att uppenbara dessa ting.

De onda ska samtidigt förvisas till helvetet, även alla de som överger Gud. "Dessa skall bli straffade med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och hans härlighet och makt" (2 Tess 1:9). De ska få sin del i den sjö som brinner av eld och svavel och som ursprungligen är tillredd åt djävulen och hans änglar (Matt 25:41). Där ska de bita sönder tungan i ångest och pina, rikta blicken mot höjden och förbanna Gud. Där sönderslits de utan uppehåll av helveteshundarna: högmod, illvilja, hämnd, hat, fasa, förtvivlan. Där har de inge ro varken dag eller natt, men "röken från deras plåga stiger upp i evigheters evigheter" (Upp 14:11). Ty deras mask dör inte, och deras eld utsläcks inte (Mark 9:48).

Då ska himlarna rullas ihop som en pergamentsrulle och förgås med dånande hast. De ska fly för hans ansikte som sitter på tronen och ingen plats ska bli funnen för dem. Det sätt på vilket detta ska ske uppenbarades av aposteln Petrus: "Guds dag .. den dag som får himlar att upplösas i eld.." (2 Petr 3:12). Hela den underbara världsbyggnaden ska störta samman genom detta rasande element, sammanhanget mellan alla dessa delar förstöras och varje atom slitas loss från alla andra. Därvid ska jorden och de verk som är därpå brännas upp. Naturens oerhört mäktiga skapelser, de eviga höjderna, bergen som trotsat tidens rasande angrepp och stått orubbliga under så många årtusenden ska sjunka i brinnande ruiner. Hur mycket mindre motståndskraftiga mot de segrande lågorna ska inte konstens skapelser vara, även om de är av de mest varaktiga material och resultat av den mänskliga hantverksskicklighetens yttersta ansträngningar: gravmonument, pelare, triumfbågar, borgar, pyramider. Allt, allt ska dö, förgås, förintas, så som sker med drömmar då man vaknar.

Det är ytterligare en händelse i samband med domen som kräver vår allvarliga begrundan, aposteln säger: "Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte." (2 Petr 3:13) Löftet står i Jesajas profetia: "Se, jag skapar nya himlar och en ny jord, och man skall inte mer komma ihåg det förgångna eller tänka på det." (Jes 65:17) Så stor ska det nyas härlighet vara. Dessa såg Johannes i gudssynerna. "Och jag såg", säger han, "en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden hade försvunnit." (Upp 21:1) Och endast rättfärdighet bodde där, därför tillfogar han: "Och jag hörde en stark röst från tronen säga: ´Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem´". (Upp 21:3) Med nödvändighet ska fördenskull alla vara lyckliga: "Och Gud ska torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga .. Och ingen förbannelse skall finnas mer .. Och hans tjänare .. ska se hans ansikte." (Upp 22:3-4) De ska alltså vara i hans allra närmaste närhet och därför bli honom mycket lika. Detta är på bibelns språk det starkaste uttryck för att ange fullkomlig lycksalighet. "Och hans namn skall stå skrivet på deras pannor" (Upp 22:4). De ska öppet erkännas som Guds egen tillhörighet, och hans härliga väsen ska klart förnimbart stråla fram i dem. "Någon natt skall inte finnas mer, och de behöver inte någon lampas sken eller solens ljus. Ty Herren Gud skall lysa över dem, och de skall regera som kungar i evigheternas evigheter." (Upp 22:5)

IV.

Det återstår endast att tillämpa föregående betraktelser på alla som är här inför Gud .. Först, hur ljuvliga är inte fotstegen av de män som är sända genom Guds visa och nådiga försyn att utöva rättvisa på jorden, att skydda den förorättade och straffa ogärningsmannen! Är de inte Guds tjänare, oss till fromma, de viktiga upprätthållarna av samhällets lugn, oskuldens och dygdens beskyddare, den stora garantin för alla våra timliga välsignelser? Och representerar inte var och en av dem inte endast en jordisk furste utan också jordens högsta domare? Honom vars namn är skrivet på hans mantel, över hans länd: "Konungarnas Konung och herrarnas Herre" (Upp 19:16)? O, att alla dessa söner på den Allsmäktiges högra sida måtte vara heliga så som Han är helig, visa av den visdom som har sin plats vid Hans tron, Honom lika som är Faderns eviga Vishet, fria liksom Han från hänsyn till person, vedergällande varje människa efter hennes gärningar, oböjliga som Han, omutligt rättvisa men medlidsamma, ömsinta och barmhärtiga. Så blir de i sanning fruktansvärda för dem som gör ont, "ty överheten bär inte svärdet förgäves" (Rom 13:4). Så ska vårt lands lagar ha sin fulla kraft och tillbörliga aktning och vår konungs tron ska befästas i rättfärdighet ? 

Låt mig tillägga några få ord till alla er som idag är här inför Herren. Borde ni inte hela dagen hålla i minnet att en mera fruktansvärd dag ska komma? Här är många församlade. Men vad är detta mot det som varje öga ska se en gång: den oändligt stora församlingen av alla människors barn som någonsin levt på jordens yta! Några få ska idag stå inför domarsätet för att dömas för det som de anklagas för. Och de förvaras nu i fängelse, kanske i bojor, till dess de förs fram för att rannsakas och dömas. Men alla ska vi, jag som talar och ni som lyssnar, en gång stå inför Guds domstol. Och vi förvaras nu på denna jord, som inte är vårt hem, i detta fängelse av kött och blod, många av oss kanske också i mörkrets bojor, till dess ordern når oss att föras bort. Här rannsakas en man för en eller två handlingar som han förmodas ha begått. Där ska vi göra räkenskap för alla våra handlingar, från vaggan till graven, för alla våra ord, för alla våra begär och själsrörelser, för alla våra hjärtans uppsåt och tankar, för allt det bruk vi har gjort av våra olika förmågor, både själens, kroppens och dem som livet skänkt oss intill den stund då Gud sade: "Lämna redovisning för din förvaltning. Du kan inte längre få vara förvaltare" (Luk 16:2). I härvarande domstol är det möjligt att en och annan som är skyldig kan undkomma av brist på bevis. Men i Guds domstol råder ingen brist på bevis. Alla människor med vilka du hade de allra hemligaste förbindelser och som var invigda i alla dina planer och handlingar, står nu redo inför dina blickar. Där är också alla mörkrets andar, som ingav dig onda råd och hjälpte dig att utföra dem. Där är också alla Guds änglar, dessa Herrens ögon som överfar hela jorden och som vakade över din själ och arbetade för ditt bästa, så långt du själv tillät det. Där är också ditt eget samvete, ett tusen vittnen i ett enda, nu inte längre i stånd till att vare sig förblindas eller nedtystas utan tvingat att erkänna och tala den nakna sanningen om alla dina tankar och ord och handlingar. Och om samvetet är som ett tusen vittnen, så är Gud som ett tusen samveten! O, vem kan bestå inför den store Gudens och vår Frälsares Jesu Kristi ansikte!

Se! Se! Han kommer! Han gör molnen till sin vagn. Han far fram på vindens vingar. En förtärande eld går framför honom och efter honom kommer en förbrännande låga. Han sitter på sin tron, insvept i ljus som i en mantel, i majestät och härlighet är han klädd. Se, hans ögon är så som eldslågor och hans röst som dånet av väldiga vatten. (Ps 104:1-3, Joel 2:3, Upp 1:14-15.)

Hur ska ni undkomma? Ska ni säga till bergen att falla över er och till höjderna att dölja er (Luk 23:30)? Ack, bergen, höjderna, jorden, himlarna är själva redan redo att fly bort! Kan ni köpa er fria från domen? Med vad? Med allt vad du äger i ditt hus, men tusen guld och silvermynt? Förblindade dåre! Du kom naken ur din moders liv och än mer naken går du in i evigheten. Hör Herren, Domaren! "Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse." Vilket glädjefyllt ljud. Hur olik den röst som ekar genom himlarymderna: "Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar." (Matt 25:34, 41) Och vem skulle kunna ändra eller uppskjuta utförandet av något domslut? Fåfänga förhoppningar! Se, helvetet öppnar sig där nere för att ta emot dem som är mogna för förtappelsen. Och de eviga portarna höjer sina huvuden för att arvingarna till härlighet må dra därin!

Hur heligt och gudfruktigt bör vi då inte leva (2 Petr 3:11)? Vi vet att det inte kan dröja länge förrän Herren stiger ner med en ärkeängels röst och Guds basun (1 Tess 4:16), då var och en av oss ska ställas inför honom och göra räkenskap för sina egna gärningar. "Därför, mina älskade, eftersom ni väntar på detta, gör allt ni kan för att leva i frid, rena och oförvitliga inför honom." (2 Petr 3:14) Och varför skulle ni inte göra detta? Varför skulle en av er befinna sig på hans vänstra sida då han kommer? Han vill inte att någon ska gå förlorad, han vill tvärtom att alla ska komma till bättring och genom bättring till tro på den blödande Herren, genom tro till obefläckad kärlek, till att en fullkomlig gudsbild förnyas i hjärtat så att helig vandel blir en frukt av det. Kan du tvivla på detta, när du tänker på att allas Domare på samma gång är allas Frälsare? Har han inte köpt dig med sitt eget blod för att du inte skulle gå förlorad utan ha evigt liv? O, pröva Hans barmhärtighet hellre än Hans rättvisa! Pröva Hans kärlek hellre än Hans allmakts dunder! Han är inte långt ifrån någon enda av oss, han som kom inte för att döma men för att frälsa världen. Han står mitt ibland oss. Syndare, klappar Han inte nu, just nu på ditt hjärtas dörr? O, att du måtte inse i denna din dag vad din frid tillhör. O, att ni måtte ge er själva nu till Honom som utgav sig själv för er, ger er själva i ödmjuk tro, i helig, verksam och uthållig kärlek. Då ska ni fröjda er med outsäglig glädje på Hans dag då Han kommer på himlens skyar.

Amen

Av Thomas Watson övs C.Jelbring

1.    Avlägsna alla hinder (a) avlägsna all kärlek till all synd (b) avlägsna alla distraherande värdsliga bekymmer, speciellt begär och lusta (Matt 13:22) (c) skämta inte med skriften eller om den.

2.    Förbered ditt hjärta. (1 sam 7:3) Gör så genom att: (a) samla dina tankar (b) rena dig från orena begär och lustar (c) inte komma till Guds ord tanklöst och vårdslöst

3.    Läs Guds ord med vördnad, besinna att varje rad du läser är Gud som talar direkt till dig.

4.    Läs Guds ord i böckernas ordning, från pärm till pärm.

5.    Skaffa en rätt och sann förståelse av skriften (Ps 119:73) detta göres lättast med att jämnföra relevanta bibelställen med varandra.

6.    Läs Guds ord med all allvarsamhet (5 Mos 32:47) Det kristna livet skall tas på största allvar eftersom det kräver ?kamp? (Luk 13:24) Så att vi inte blir efter på vägen (Heb 4:1)

7.    Bevara vad du läser i ditt minne (Ps 119:52) Tänk över vad du läser , så att du inte blir bestulen på ordet (Matt 13:4,19) Om vad du läst inte förblir i ditt minne är det osannolikt att det är dig till nytta.

8.    Meditera/begrunda på vad det är du läser. (Ps 119:15) Det hebreiska ordet för begrunda betyder att vara intensiv i sinnet, Meditation utan läsning är fel och på förhand dömt att misslyckas; läsning utan meditation är naket och fruktlöst. Det betyder att röra upp dina känslor, att sätta ditt hjärta i brand (Ps 39:3)

9.    Läs Guds ord med ett ödmjukt hjärta. Bekänn att du är ovärdig att han skulle uppenbara sig för dig.(Jak 4:6)

10.    Tro på att allt i bibeln är Guds heliga ord (2 Tim 3:16)

11.    Värdesätt Guds ord högt(Ps 119:72) det är din livlina, du är född utav det(Jak 1:18) och du behöver växa utav det (1 Pet 2:2)

12.    Ha Guds ord rikligt ?kärt? (Ps 119:159)

13.    Läs Guds ord med ett ärligt hjärta,(Luk 8:15) (a) villig att ta emot Guds hela och perfekta vilja. (b) så att genom att läsa det kan du bli förändrad och helgad genom det (Joh17:17)

14.    Tillämpa allt vad du läser till ditt liv, ta varje ord du läser som att det var talat till dig personligen

15.    Lägg noga märke till Guds befallningar likavär som Guds löften. Tänk över att du behöver lika mycket vägledning, som tröst utav Guds ord

16.    Jämnför dig själv med Guds ord. Hur mäter du dig jämnfört med det? Är ditt hjärta en ritning utav det, eller inte?

17.    Lägg extra noga uppmärksamhet på bibelställen som talar om din speciella situation, tex (a) Tuktan/tillrättavisning/prövningar (Heb 12:7 , Jes 27:9 , Joh 16:20, 2 Kor 4:17) (b) Synd (Gal 5:24 , Jak 1:15 , 1 Pe 2:11 , Ord 7:10&22-23, Ord 22:14)  (c) Otro (Jes 26:3 , 2 Sam 22:31 , Joh 3:15 , 1 Joh 5:10 , Joh 3:36)

18.    Lägg extra noga märke till människors liv och hur deras liv är exempel till vår lärdom. (a) Bestraffning [Nebuchadnezzar, Herodes, 4 Mos 25:3-4&9, 1 Kun 14:9-10, Apo 5:5,10, 1 Kor 10:11, Jud 7] (b) Nåd och Befrielse (Daniel, Jeremiah, de tre i den brinnande ugnen)

19.    Sluta aldrig att läsa din bibel förrens du känt ditt hjärta blivigt styrkt och livnärt [Ps 119:93] Låt inte bara Guds ord informera dig, låt det sätta dig i brand [Jer 23:29, Luk 24:32]

20.    Lev vad du lär, praktisera i ditt liv vad Guds ord lär [Ps 119:66, Ps 119:105, 5 Mos 17:19].

Jesaja 64:1-3 O, att du lät himlen rämna och kom hit ner, så att bergen skakade inför dig, som när eld antänder ris och elden får vattnet att sjuda, så att ditt namn blir känt för dina ovänner och hednafolken darrar för dig. När du gjorde fruktansvärda gärningar, som vi inte kunde vänta oss, då steg du ner och bergen skälvde inför dig. Varje gång jag läser den tredje versen söker sig min tanke tillbaka till det som verkligen hände i Barvas församling på ön Lewis. Låt mig redan från början göra klart att det inte var jag som förde väckelsen till Hebriderna. Jag hade förmånen att få vara där och i viss utsträckning leda rörelsen under tre år. Men Gud verkade i församlingen i Barvas innan jag satte min fot på ön. Väckelse är fortfarande något som det argumenteras emot och man skall inte tro på alla berättelser som man hör om Uppvaknandet på Lewis. Under åren har det sagts saker som inte stämmer med fakta, men verkliga fakta är kraftfulla nog. Definition av väckelse Låt mig först berätta vad jag menar med väckelse. Evangelisationskampanjer eller särskilda möten är inte väckelse. I framgångsrika evangelisationskampanjer kan hundratals och till och med tusentals människor avgöra sig för Kristus, medan samhället förblir oberört och församlingarna till stor del fortsätter på samma sätt som de gjorde innan kampanjen. Vid en väckelse rör Gud vid bygden. Plötsligt blir samhället Gudsmedvetet. Guds Ande griper män och kvinnor på ett sådant sätt att de till och med måste sluta arbeta medan de överlåter sig åt att vänta inför Gud. Under Uppvaknandet på Lewis skrev pastorn i Barvas församling: "Herrens Ande vilade på ett underbart sätt över de olika orterna i området. Hans närvaro fanns i hem, över ängar och hedar, till och med på öppna gator." Denna Guds närvaro är det yttersta kännetecknet på en väckelse som är sänd av Gud. Av de hundratals människor som blev frälsta under den här tiden blev hela sjuttiofem procent frälsta innan de kom i närheten av ett möte eller hörde mig eller någon annan pastor i församlingen predika. Guds kraft, Guds Ande, verkade och gudsfruktan grep människors själar ? detta är gudasänd väckelse, till skillnad från särskilda evangelisationsansträngningar. Grundad på förbön och vision Hur började då denna nåderika rörelse? 1949 sände den lokala distriktsstyrelsen ut en proklamation som en viss söndag skulle läsas upp i alla församlingar på Lewis som tillhörde den Fria Skotska Kyrkan (presbyteriansk). Denna proklamation uppmanade folket att betänka "den levande religionens ömkliga tillstånd ... över allt i landet ? det gudomliga missnöjet ... med den tilltagande nonchalansen gentemot de offentliga gudstjänsterna ... och det tilltagande inflytandet av njutningens ande som har fått ett allt starkare grepp om den yngre generationen." De uppmanade församlingarna att "... ta dessa angelägenheter till sitt hjärta och allvarligt fråga sig vad följden blir om det inte sker någon omvändelse. Vi uppmanar var och en att pröva sitt eget liv inför Gud i ljuset av det ansvar som vilar på oss alla och att vi genom gudomlig nåd måtte bli besökta med en ångerns ande och åter vända oss till den Herre som vi så djupt har bedrövat." Jag kan inte säga vilken effekt uppläsningen av denna proklamation hade på öns pastorer eller befolkning i allmänhet. Men jag vet att ett antal män och kvinnor i Barvas församling tog den till sitt hjärta, särskilt två gamla kvinnor. Jag skäms när jag tänker på det. Två systrar, den ena åttiotvå och den andra åttiofyra, den senare var blind. Dessa två kvinnor utvecklade en mäktig hjärtats nöd för att Gud skulle göra något i församlingen, och de ägnade sig helt åt att vänta på Gud i sin lilla stuga. En natt gav Gud en av systrarna en uppenbarelse. Nu måste vi förstå att under en väckelse sker det anmärkningsvärda saker. Det är övernaturligt; man rör sig inte längre på ett mänskligt plan; man rör sig på ett gudomligt plan. I uppenbarelsen såg hon kyrkorna fyllda med unga människor och hon sade till sin syster: "Jag tror att det kommer väckelse till församlingen". Vid den tiden kom det inte en enda ung människa till de offentliga gudstjänsterna, ett faktum som är obestridligt. Hon sände bud efter pastorn, hon berättade om sin upplevelse för honom och han tog hennes budskap som ett ord från Gud till sitt hjärta. Han vände sig till henne och frågade: "Vad tror du att vi bör göra?" "Vad?" svarade hon "Överlåt dig till bön, överlåt dig till att vänta inför Gud. Samla dina äldste och diakoner och tillbringa minst två nätter i veckan i väntan inför Gud i bön. Om du gör så i din del av församlingen, kommer jag och min syster att göra så i vår del av församlingen från klockan tio på kvällen till klockan två eller tre på morgonen." Pastorn kallade samman sina ledare och under flera månader väntade de inför Gud bland halmstrån i en lada. Under denna tid lyfte de fram ett löfte: Ty jag skall utgjuta vatten över det som törstar och strömmar över det torra. Jag skall utgjuta min Ande över dina barn, min välsignelse över dina avkomlingar (Jesaja 44:3) Detta pågick under åtminstone tre månader. Ingenting hände. Men en kväll reste sig en ung diakon och började läsa från Psalm 24: Vem får gå upp på Herrens berg? Vem får träda in i hans helgedom? Den som har oskyldiga händer och rent hjärta, den som inte vänder sin själ till lögn och inte svär falskt. Han skall få välsignelse från Herren och rättfärdighet av sin frälsnings Gud. (Ps 24:3-5) Han stängde sin Bibel och vände sig till pastorn och de andra äldste med ord som låter grova på engelska, men inte på vårt gaeliska språk: "Jag tycker att det verkar vara skojeri rätt igenom. Att vänta så som vi väntar, att be som vi ber, när vi själva inte har det rätt ställt med Gud". Sedan lyfte han sina händer mot himlen och bad, "O Gud, är mina händer rena? &Äuml;r mitt hjärta rent?" Sedan lade han sig på knä och föll i hänryckning. Bed mig nu inte att förklara de yttre manifestationerna i denna rörelse, för det kan jag inte. Men ett vet jag, att någonting hände i ladan, i denne unge diakon, vid det ögonblicket. Det förlöstes en kraft som skakade himlarna och en medvetenhet om Guds närvaro grep dem som hade samlats. Genombrott i Barvas Nu var jag inte på ön vid detta tillfälle. Jag var i ett annat område när jag fick en förfrågan om att komma till Lewis i tio dagar. Jag hade andra möten inplanerade så jag skrev tillbaka att jag skulle skriva upp Barvas i min almanacka för nästa år. Men på grund av omständigheter som jag inte här går in på, blev mina andra möten inställda och jag fann det möjligt att åka till öarna som jag blivit ombedd. När jag anlände med båt möttes jag av församlingens pastor och en av hans äldste. När jag gick i land kom äldstebrodern fram till mig och sade: "Mr Campbell, får jag fråga en sak? Vandrar ni med Gud?" Jag var glad att kunna svara, "Jag kan i alla fall säga att jag fruktar Gud." De hade ordnat det så att jag skulle få tala till församlingen vid ett kort möte som skulle börja klockan nio samma kväll. Det var ett märkligt möte. Gud verkade mäktigt och där var ett medvetande om Guds närvaro på ett underbart sätt. Mötet varade till klockan fyra på morgonen och jag hade aldrig tidigare under min tjänst sett något liknande. Vid midnattstid kom en grupp med unga människor från ett dansställe och fyllde upp kyrkan. Det fanns människor som inte kunde gå och lägga sig därför att de var så gripna av Gud. Fastän där fanns ett medvetande om Guds närvaro och en ande som överbevisade om synd vid detta inledande möte, kom det verkliga genombrottet några dagar senare vid söndagskvällsmötet i församlingskyrkan. Kyrkan var full och Guds Ande verkade så starkt att jag inte kunde predika. Jag stod bara stilla och stirrade på Guds förunderliga handlande. Män och kvinnor ropade i hela kyrkan till Gud om barmhärtighet. Det gavs inte ut någon inbjudan alls. När mötet pågått i tre timmar uttalade jag välsignelsen och bad folk att gå ut, men nämnde också att om någon ville fortsätta mötet kunde de komma tillbaka senare. En diakon kom till mig och sade: "Mr Campbell, Gud kretsar över oss." Omkring denna tidpunkt kom mötesledaren och bad mig komma till bakdörren. Där utanför hade en skara om minst 600 människor samlats på gården. Någon gav ut Psalm 102 varefter skaran strömmade tillbaka in i kyrkan som inte längre kunde rymma alla. En ung lärare kom fram och ropade ut: "O Gud finns det något kvar åt mig?" Hon är missionär i Nigeria idag. I mötet var det med en busslast människor från en plats 90 km bort. Guds kraft kom in i bussen så starkt att några inte kunde ta sig in i kyrkan när de anlände. Människor svimmade överallt i kyrkan, och jag kan inte minnas en enda person, som blev vidrörd av Gud den kvällen, som inte blev född på nytt. När jag gick ut ur kyrkan klockan fyra på morgonen var det ett stort antal människor som bad längs med vägen. Förutom läraren, är många av de som föddes på nytt den kvällen idag i missionstjänst i främmande länder. I kyrka, i hage och på hed Från Barvas spreds Guds handlande till de intilliggande trakterna. Jag fick ett bud om att en närliggande kyrka var fullpackad klockan ett på natten och att de ville att jag skulle komma. När jag kom dit var kyrkan full och det var skaror av människor utanför. När jag kom ut ur kyrkan två timmar senare såg jag 300 människor, som inte kunnat komma in i kyrkan, bedjande på ett intilliggande fält. En gammal kvinna klagade över oljudet från mötena eftersom hon inte kunde somna. En diakon tog tag i henne och sade, "Kvinna, du har sovit länge nog!". Det var ett område på öarna som man ville att jag skulle komma till, men jag kände ingen ledning att anta deras inbjudan. Den blinda systern uppmuntrade mig att åka och sade till mig, "Om du levde så nära Gud som du borde, skulle han uppenbara sina hemligheter för dig." Jag gick med på att ägna en förmiddag åt bön tillsammans med henne i stugan. Medan vi bad sade systern: "Herre, du kommer ihåg vad du sade till mig i dag, att du skulle frälsa sju män i den här församlingen. Jag gav just detta vidare till Mr. Campbell och nu ber jag dig att ge honom vishet eftersom han är i så stort behov av det." Hon berättade för mig att om jag åkte till byn skulle Gud se till att där fanns folk. Jag gick med på att åka dit, och när jag kom dit klockan sju, var där omkring 400 människor i kyrkan. Människorna kunde inte förklara vad som hade fått dem att komma dit, det hade styrts av Guds Ande. Jag talade några minuter över texten Apg 17:30: Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. En av pastorerna avbröt mig och sade, "Kom och titta här." I ena änden av byggnaden låg byns mest ökända typer på sina ansikten och ropade till Gud. Under en resa till en närliggande ö fann jag människorna väldigt kalla och stela. När jag bad några män komma över för att be, bad jag särskilt att en ung man som hette Donald skulle följa med. Donald var en sjuttonårig pojke som nyligen hade blivit frälst och två veckor senare blivit döpt i den Helige Ande när han satt i en bergssluttning. Donald satt vänd framåt medan tårar rann från hans ansikte ner på golvet. Jag förstod att Donald var i kontakt med Gud på ett sätt som jag själv inte var. Jag avbröt därför min predikan och bad honom att be. Donald ställde sig upp och bad: "Jag tycker mig skåda in genom en öppen dörr och jag ser Lammet på tronen och nycklarna till döden och helvetet vid hans sida." Så tystnade han och började snyfta. När han hade samlat sig lyfte han sina ögon mot himlen, sträckte upp sina händer och sade, "Gud, det finns kraft där uppe. Släpp den lös!" I det ögonblicket föll Guds kraft över de församlade. I ena delen av rummet sträckte människor upp sina händer, böjde sina huvuden bakåt och förblev i den ställningen i två timmar. Det är svårt att vara det i tio minuter, ännu värre i två timmar. I andra delen av rummet sjönk människor ihop och ropade om barmhärtighet. I en by åtta kilometer bort svepte Guds kraft genom samhället och det fanns knappt något hus i byn där inte någon blev frälst den kvällen. I en del av området förekom ett hårt motstånd mot rörelsen eftersom jag predikade dopet i den Helige Ande som en särskild och uttrycklig händelse som kom efter frälsningen. De som satte sig emot mig var så framgångsrika i sitt motstånd att det kom mycket få människor till mötena. En kväll kom mötesledaren till mig och sade, "Det finns bara en sak att göra för att rätta till den rådande situationen. Vi måste ge oss hän till att vänta inför Gud i bön. Jag har fått reda på att det finns en lantbrukare här som sagt att vi kan träffas i hans hem. Han är inte kristen och hans fru är inte frälst, men de är människor som fruktar Gud". Vi var ungefär trettio pastorer och äldste från området som samlades i lantbrukarens hem. Jag kände det mycket, mycket trögt. Jag bad. Alla pastorerna bad. Det kändes som om själva helvetets makter var lössläppta. Vid midnattstid vände jag mig till en av de äldste och berättade för honom att jag trodde det var dags att fatta tag i Gud. Denne man ställde sig upp och bad i omkring en halvtimme. (Ni måste förstå att vi talar om väckelse, och i väckelser upphör tiden att existera, ingen tittade på klockan.) Mannen gjorde ett uppehåll, lyfte sin hand mot himlen och sade, "Gud, vet du om att din ära står på spel? Du gav löftet att du skulle utgjuta vatten över det som törstar och strömmar över det torra, men du gör inte det." Jag undrar hur många av oss som skulle närma oss Gud med sådana ord på våra läppar? Sedan sade han: "Här finns fem pastorer, inklusive Mr. Campbell, och jag vet inte var i din närvaro någon av dem står. Men om det är något jag vet om mitt eget hjärta, så tror jag att jag kan säga att jag törstar efter en uppenbarelse av din kraft." Han gjorde ett nytt uppehåll och utropade sedan med hög röst: "Gud, din ära står på spel, och nu utmanar jag dig att utgjuta vatten över det som törstar och strömmar över det torra". I det ögonblicket skakade stenhuset bokstavligen som ett löv. Jag tänkte omedelbart på Apostlagärningarna, där det står att när de bad skakades platsen där de var samlade. Så snart som denne gode man slutat be, uttalade jag välsignelsen, strax efter klockan två på morgonen, och gick ut och fann hela byn i lågor för Gud. Jag gick in i ett hus där jag fann nio kvinnor som låg på knä och ropade till Gud. En kvinna som blev frälst den natten har skrivit några av de finaste gaeliska psalmerna vi har i vår gaeliska psalmbok. Följande söndag var vägen svart av människor som vandrade de tre kilometrarna till kyrkan. Krogen i just detta samhälle stängdes den natten och har inte öppnats igen sedan dess. Detta är Gud i arbete. En väckelse, sänd av Gud är alltid en helighetsväckelse. Slutord Det krävs det som är övernaturligt för att spränga gränserna för det naturliga. Du kan göra ett samhälle missionsmedvetet. Du kan göra ett samhälle kampanjmedvetet. Men bara Gud kan göra ett samhälle gudsmedvetet. Tänk bara på vad som skulle hända om Gud kom i kraft till vilket samhälle som helst. Jag tror att den dagen kommer. Må Gud förbereda oss alla för den. Amen. Duncan Campbell (1898-1972) växte upp i Skotska högländerna. Han kom till Herren som tonåring och tjänade församlingar i den Förenade Fria Kyrkan - the United Free Church (presbyteriansk) och som kringresande evangelist. Förutom att han var engagerad i Uppvaknandet på Lewis var han en mycket efterfrågad talare på de brittiska öarna.

 

---

I denna sena tid är det nödvändigt att församlingen begynner att grundligt fundera över de ting som utgör Himlens rättesnöre, enligt vilket den måste låta sig korrigeras och förändras. Jag är övertygad om att det finns ett apostoliskt särmärke med vilket en sann församling kan urskiljas och efter vilket den formas till att vara ett med sin ursprungsbild, ett formande som tar särskild fart i denna avslutningarnas fas. Ingen människa kan skapa en definitiv och allt omfattande sammanfattning av ordet ?apostolisk?, av dess inre väsen, och ge en uttömmande bild av en församling vilken verkar i detta väsen. Men låt denna text ange riktning, låt den vara ord på vägen, ord som berör vår tanke och som förändrar vårt förhållningssätt och vårt beteende.

Det vi lägger fram kommer att ställa församlingen inför en absolut norm, ett oavvisligt krav. Om vi omfattar och tar det till oss på rätt sätt kommer det att föra oss in i ett motsatsförhållande till många ting. Det kommer att kräva heloffer, därför att det äger ett slutgiltighetens syfte i Gud. Vi kommer inte att nå den verklighet som formar en församling till att vara församling, utan att vi medvetet väljer dessa ting. Om det är så att delar av det som kommer fram verkar främmande och dunkelt, må då dess ande komma oss till del, må själva kärninnehållet nå våra hjärtan och finna väg in i vår tankevärld.

Under lång tid har jag oroats i min själ i fråga om de karismatiska gåvornas bruk i våra församlingar. Vi har satt vårt hopp till att dessa gåvor skulle kunna förnya våra samfund och bygga upp de heliga, som om dessa gåvor vore hjälpmedel för att stärka våra religiösa egenintressen. Dessa gåvor har på många sätt brukats felaktigt, de har utsatts för grovt missbruk och därför har vi tappat bort och förlorat ur sikte det grundläggande syfte vilket Gud angivit när han sände sin Ande. Jag började fundera över det sammanhang i vilket Herren ville att gåvorna skulle brukas och ur dessa tankar sprang en utsaga fram som beskriver den apostoliska församlingens natur.

Dessa gåvor och detta Andens verk måste ses i relation till en tro som är verksam i ett apokalyptiskt, i ett eskatologiskt perspektiv. Med detta menar jag en radikal förväntan om en ände, ett avslutande, ett sammanfattande av denna tidsålder, Konungens återkomst och etablerandet av Riket här på jorden utifrån ett bokstavligt Jerusalem. Den sammanslutning av troende som har tagit tag i den sortens tro, den enda verkliga tron, kommer att märkas ut av mörkrets makter som en grupp vilken måste fruktas, motarbetas och bekämpas. Dessa makter kommer att se dem som ett hot mot det religiösa systemet i dess helhet och kommer att ge luft åt all sin ilska och illvilja gentemot dem.

Andens verk, det goda som han är beredd att förmedla, hans vägledning och fostran kommer att vara en verksam, kritisk faktor vilken kommer att väcka dessa makters motstånd. De kommer att tvingas att lägga märke till varje grupp av människor som medvetet och viljeinriktat förstår och tar till sig Guds syften och den plan enligt vilken denna tidsålder kommer att avslutas. Detta är en församling som har tagit sig bortom räckan söndagsmöten och den typ av kristendom vilken är sysselsatt med förmåner och välsignelser. Detta är en församling som medvetet söker att vara en grupp i vilken Guds eviga och slutgiltiga syften får utrymme och når en fullbordan. Detta märker omedelbart ut dem som ett sammanhang som måste motarbetas. Ett sådant motstånd föder behov av Guds visdom och ledning, vilket förmedlas genom Andens närvaro i gåvornas form.

Dessa sammanhang kommer att finna sig själva gå motströms, med världen som motståndare. De kommer att skapa ömmande samveten. De kommer att vara pilgrimer, vandrare på jord vilka är förvånansvärt friade från inställsamhet, från den förförelse och de lockelser som verkar med kraft i världen. De befinner sig i världen men de är inte bundna till den. De ser världen sådan den är, ett system som med all makt verkar mot livet och som reducerar människor till konsumenter och handelsvaror.

Den apostoliska samfälligheten låter sig inte komma i beröring med världen annat än då den måste och då med all reservation. Den ser världen tydligt definierad med dess system och falska värdegrund och den vägrar konstant att erkänna något som tillhör den sfären, den ger sig inte till något som hör dit. Därför är ett sådant sammanhang, i den mån den är fri från världens inflytande och dess värdegrund, en budbärare och i sig självt ett uttalande om det rike som ska komma. Det bär på en försmak av och förebådar den frihet som kommer att kunna upplevas i världen när Konungen regerar, då när allt falskt kommer att vara utraderat.

Den grad av frihet som församlingen upplever bestämmer också den förmåga till befrielse som hon kan erbjuda dem som är snärjda och förslavade av systemet. Hon är kapabel att befria och frigöra dessa världens bedragna offer inte bara genom evangeliets proklamation, vilket i sig är av största vikt, men genom den frihet hon själv kan visa upp, genom det hon är i sig själv. Man fylls av häpnad inför sådana människor och än mer över den gemenskap och samverkan sådana människor uppvisar. Den som förs i kontakt med dem som vilar i denna märkvärdiga frihet från världens inflytande med dess värderingar och all tillgjordhet, denne har funnit en öppen dörr till en verkligt befriande upplevelse, därför att dessa utgör bevis för att det existerar ett alternativ.

Ett tillgodogörande av denna verklighet är inte möjligt utanför en samverkande gemenskap. Denna världens makter, dess mörker, dess gäcksamhet och illfundighet, gör det nödvändigt att hela Kristi kropp håller sig alert. Dessa makters verksamhet måste mötas med den styrka som följer dem som med samstämt sinne ber och söker råd inför Gud. Ett sådant levande samspel, ett sådant integrerat liv, kommer att i grund motarbetas av mörkrets makter. Dessa makter kan bara besegras med en annorlunda vishet, ett folk som har friats från dess inflytande och som förstår hur skändliga och ondskefulla makterna är.

Den sortens vandrande kan inte nås av enskilda individer, oberoende av en gemenskap av likasinnade heliga vilka har slutit sig samman i syfte att nå fram i ett sådant företag. Det är fullt klart att det krävs mer än söndagsmöten och någon veckosamling. Vi behöver en tät gemenskap, ett ?i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra? ? Apg 2:46. Vi kommer att behöva vännernas råd och finnas i ett sammanhang där all slags synd kan identifieras och kännas igen redan i dess begynnelsestadium. Detta kan endast bli en verklighet där det finns ett samspel och en samhörighet uttryckt i praktisk gemenskap utifrån medvetna val och målsättningar.

Detta kommer inte att vinna människors uppskattning men vi kommer inte att räknas som maktfaktor inför mörkrets välde om vi om vi inte nekar oss anseende i människors ögon. Dessa makter vet när sådana val görs: ?Jesus känner vi, och Paulus också men vilka är ni?, Apg 19:15. Om vi vägrar att gå i denna riktning enligt denna kallelse dömer vi oss till att spela kristet liv, harmlöst, utan udd och betydelse i det kosmiska drama i vilket församlingen är placerad. Detta drama innebär en medvetenhet om att vi rör oss mot en klimax vilken just står för dörren; ett avslut är nära förestående, en fullbordan kommer.

Den som nått fram till denna insikt, vet och agerar; han har hört upp med att planera för pensionering. Man ser inte längre på existensen här som vore den ?den bästa av alla världar? och där det som händelsevis är galet kommer att kunna rättas till med tiden som hjälp. Man kommer också att kunna förstå därför att mörkrets makter, vilka vet att deras tid är kort, blir allt våldsammare och ondskefullare i sin opposition mot dem som skaffat sig denna medvetenhet. Om vi inte har någon blick för änden kommer våra dagar att vara utan värde, prosaisk monotoni utan betydelse.

Här har vi det som bestämmer en apostolisk samfällighet, en apostolisk gemenskap. Den är en sändande gemenskap, därför att den äger den enda verklighet som Gud anförtror någon med i syfte att förmedlas vidare. En sådan gemenskap har något att kommunicera och förmedla utifrån sitt eget gemensamma liv. Det är bara i ett sådant sammanhang som handpåläggning blir något mer än ceremoni och ?biblisk? rutin. Med utsändandet tar de utsända med sig verklighetens och auktoritetens dimension.

Andens gåvor är därför funktionell utrustning mitt i ett svallande hav av aktiv fientlighet; församlingens uppgift är brådskande och inbjuder världens motstånd. Den autenticitet och verklighetsförankring som dessa makter är tvungna att erkänna har att göra med vårt sanna avskiljande ? den är den enda auktoritet som de behöver böja sig för. När det enda vi har att komma med är en serie tanklösa knäfall vid en botbänk och lite krokodiltårar gäspar dessa makter oss i ansiktet. De är fullt på det klara med när någon i sanning har överlåtit sig och ett liv slutgiltigt och fullständigt har lagts ner inför Gud. Ett sådant folk lever medvetet och offervilligt som utvalt frälsningsverktyg i Guds hand för Israels folks sak.

Allt detta är grundläggande i den apostoliska synen på församlingen. En församling som passar in i den beskrivning jag nu gjort, klarar att känna igen och omfatta sin kallelse och uppgift i relation till Israels upprättelse mitt i dess ändtidsvånda. Detta seende utesluter varje tanke på att församlingen skulle kunna fly undan den tid då den behövs allra mest, då när dess närvaro är ämnad att innebära frälsning för judarna i ?Jakobs nöd?, Jer 30:7. Detta synsätt kan inte förvisas som ett betydelselöst bihang till församlingens lära. Det finns med som centralt tema i Guds primära ändamål med församlingen.

När vi nu kommer till insikt om dessa perspektiv, förstår vi behovet av en uppoffrandets livshållning. Israels återupprättelse är Konungens sak. Israels återupprättelse är herradömets sak. Gud upprättar inte Israel för att de förtjänar ett hemland efter alla dessa år i diasporan, i förskingringen, men därför att deras återupprättelse hör till Konungens ankomst, så att ?lag må utgå från Sion och Herrens ord från Jerusalem ? Jes 2:3; en återlöst och återupprättad nation. Detta är anledningen till att mörkrets makter uppträder med ohejdad aggression och galenskap mot allt som har att göra med det judiska folkets räddning, frälsning och återlösning i dessa sista dagar.

Det judiska folkets upprättelse är ett och det samma som Guds Rikes sak och dessa mörkrets makter är falska, inkräktande herrar över denna värld. De vill inte avstå och ge upp det de vunnit genom sitt intrång, det de utan avbrott njutit av under långa tidsåldrar. Konungens återkomst, som den som sitter på Davids tron på Sions berg i det återlösta och återupprättade Israel, gör en ände på dessa makters välde.

Vi måste lära känna detta slutdrama annars kommer vi inte att kunna förstå det raseri som vältrar sig in över judarna i ändens tid. Dessa mörkrets makter kommer i sin förvrängda vishet att inse att det enda sättet att avvända hotet mot deras vanstyre är att radera ut judarna, dessa vilkas återvändande till hemlandet gör slut på deras välde.

?Jakobs nöd?, Jer 30:7, det tidsavsnitt som utgör slutet på denna tidsålder och som öppnar för Israels Konung och hans styre över nationerna kommer att innebära en sållning och ett näpsande. Församlingen måste skaffa sig insikt om och låta sig beredas i enlighet med de optimala krav som denna uppgift ställer och med hela sin vilja omfatta detta skeende som det centrala i hennes existens. Vi måste medvetet, med all vår vilja gripa oss an denna uppgift. Man når inte fram till detta genom att flyta med strömmen.

Vi måste arbeta oss fram till insikt om vad dessa sista dagar innebär för Israels folk och den roll och funktion församlingen innehar i relation till dem. Det är så att människors evighetsdestination till stor del bestäms av vad vi gör med ?dessa mina minsta bröder?, Matt 25:40. Judarna kommer att vara ?de minsta? i de dagarna. De mest framstående och framgångsrika judar vilka just nu lyfts och bärs av denna värld kommer att finna sig vara utslängda i bara skjortan bland folken i de kargaste och bedrövligaste omständigheter.

Vi måste få tag i profetisk förståelse och sedan fälla ett avgörande huruvida vi ska vara verksam faktor till befrielse i den tiden. Detta val, denna ståndpunkt, omfattandet av detta mandat bär med sig omvandlande potential in i församlingen. Varje del av tron förs till en helt ny klarhet, en ny nivå av medvetenhet, till en förnyad verklighet när detta nyckelsammanhang passats in i församlingens medvetande som en del i dess primära varande.

Allt som har att göra med antisemitism, varje skugga av antijudiskhet som vi trodde att vi hade gjort oss av med kommer att spolas upp till ytan. En grundlig genomsköljning kommer att äga rum med djup och intensitet i Guds helgande arbete. Gud säger till Israel: ?Jag skall föra er in i folkens öken, och där skall jag gå till rätta med er, ansikte mot ansikte. Jag skall låta er gå fram under staven och föra er in i förbundets band.? Hes 20:35, 37.

Något händer med en kvarleva, en återstod av judar i de sista dagarnas sållning som verkar som faktor i deras återvändande till Sion som Herrens förlossade; evig glädje skall kröna deras huvuden, deras sorg och suckan har flytt bort. Det blir inget sådant återvändande om det inte finns en församling som redan nu väntar detta och förebereder sig för att kunna verka som Guds frälsningsverktyg för detta folk i de dagar som strax är här. När detta ska äga rum kommer det att ske plötsligt.

Det är nödvändigt att detta perspektiv befinner sig centralt i vårt varande och verkande. För detta behöver vi Herrens strategiska direktiv, vilka förmedlas av Anden via betrodda lemmar i kroppen, vilkas profetior inte hör hemma bland allsköns själiska övningar för att dra uppmärksamhet till dem själva. Istället låter dessa sig göras till pålitliga uttryck för Herrens visdom och vilja i avgörande moment i beslutsfattandet.

Kan du se vad det är vi hittills har visat upp och haft till salu? Vi är inte ens på det klara med om en profetia kommer från Anden eller om den har hemort i en människas fantasi. Denna diffusa hållning kan inte accepteras i den tid som nu kommer, då Guds allvar når högsta nivå i hans församling. För vår kallelses skull, i kriser och vid vägskäl, måste vi höra från Gud genom profetiskt tal, genom tungotal och uttydning och genom visdomens ord. Vi behöver dessa Guds Andes gåvor i verksamhet, satta i sitt sammanhang så som Gud ämnat och tänkt. Den församling som placeras i detta hörande är den församling vilken medvetet låtit sig föras till denna allvarets plats i honom; vilkens lemmar har prövats och lärt känna varandra tillräckligt för att kunna avgöra om det ord som kommer har sitt ursprung i Gud eller om det kommer ur en människas tankevärld.

Det är inte en tillfällighet att bönen och tillbedjandet i en sådan gemenskap speglar sanningshalten i denna verklighet, därför att andakt, gudfruktighet och bedjande inte är lyxartiklar ? de tillhör alla den andliga vapenarsenalen. Dessa verktyg bär aldrig på en större verklighet än vi själva äger. De har inte större betydelse än den sanning vi står i inför Gud. Det är inte teknik eller metod som fordras, men ett uttryck för tillbedjan vilken härleds ur erfarenheten av Guds återlösande handlande i våra liv.

Vi skäms inte över att bli tillrättavisade, och när vi tar emot sådan från en broder eller en syster gläds vi över den befrielse och den frihet som följer helgelsens verkningar vika legat färdiga i väntan på sitt tillfälle. Gud verkar inte i våra liv på våra villkor. Han spelar inte med i våra spel. Han väntar in det som är sant, verkligt och uppriktigt, han väntar på att man gör upp med synd och korruption, väntar på att man känns vid sina behov. Endast i sådana omständigheter kan vi erfara Herrens nåd.

Vårt bedjande står i direkt förhållande till det mått av verklighet vilket vi har nått, och den sorten har styrka nog att röra vid Himlen. Den har flyttats ut från den ytliga, blandade skara av kristna vilkas främsta fokus ligger på dem själva och vilkas andliga egocentricitet aldrig har brutits sönder. Vi kan föra in egoismen i församlingen och låta den vara lika djup som någonsin i världen. Allt vi gjort är att byta objekt. I världen handlade det om köttslig förnöjelse och materiella ting. I kyrkan är det fortfarande själv-centrering och jag-fixering: ?Vad tyckte du om mötet?? ?Hurdan var talaren?? Denna själviskhet är en inrotad kraft som endast kan krossas när vi själva har flyttats undan som mål för vårt intresse och omsorg och ersatts med Gud, Gud i den apostoliska meningen.

Denna gemenskap är inte tanklös eller naiv, den vet att församlingen måste gå genom lidanden innan den når fram till härligheten. Svårigheter och prövningar är nödvändiga för denna typ av gemenskap. Så förhåller det sig, men inte därför att vi skulle vilja såra varandra eller vara varandras hot eller irritationsmoment. Det är så, därför att gemenskapens medlemmar alla befinner sig i olika skeden av sin mognad och alla har olika bakgrund. Det som särskiljer en sådan församling som jag talar om är dess vilja att bära en sådan vånda.

Denna gemenskap bär en medvetenhet om evigheten. Dess hållning och beteende har sitt fäste i det eviga, i insikten om domar som står för evigt och om den lön som väntar. Denna samfällighet är på det klara med att Herren kommer, han som belönar och som ger åt var och en efter deras gärningar. Den vet att den har sitt liv och sitt hopp i denna förväntan inför evigheten. Det som oroar dem är att de ofta försöker komma undan med något mindre, något annat än det som ger rum för Guds härlighet och är benägna att välja en livsstil i bekvämlighet vilken varken utmanar eller blir andra till tjänst.

Dessa församlingars förbön bär autenticitet därför att den är ett uttryck för troheten och sannfärdigheten i det gemensamma livet. Denna verklighetsförankring, detta liv i gemenskap påverkar inte bara dess tillbedjan, det verkar också fram en förmåga att se klart, en förmåga att bedöma och döma. Deras bedömningsförmåga är betydligt mera distinkt, de kan sära på och skilja bort sådant som en ytlig kristen låter sig luras av. Denna gemenskap förstår att identifiera mörkrets makter och dess verk och lär sig att föra strid mot dem. Denna brottningskamp är en konfrontation av den oundvikliga sorten och en lika oundviklig och slutgiltig överlåtelse till Gud är det enda sättet att segra i denna kamp. Denna kamp hör inte den enskilde kristne till i dess främsta uttryck. Den engagerar församlingen, den församling som kan se dessa makters sammangaddning och som kan ta upp den andliga striden med hjälp av ett bedjande förankrat i gemenskapens inre verklighet.

En sådan gemenskap låter sig formas genom ömsesidig disciplin, den förs till balans, den är offervillig. Den låter sig böjas för Andens ledning vilken kommer till uttryck i dess mitt, bekräftad inför alla i ett aktivt igenkännande. Denna ledning, detta ledande, står oberoende av yttre stöd men visar sin äkthet i verklig mognad. Verklig auktoritet vilar på ett igenkännande, en ömsesidighet, och relaterandet till sådan ledning är ett kritiskt moment i fråga om gemenskapens karaktär och andliga verklighet. Om vi fortsätter att vara, självständiga, självsvåldiga individualister som dyker upp på söndagar, men som väljer våra egna vägar utan att verkligen rådgöra med andra, utan att ens vilja vara öppna, om vi fortsätter så kommer ingen att ta oss på allvar. All andlig härsmakt, god såväl som ond, förstår om vi har gett oss till Herren.

Om vår överlåtelse endast är ytlig och tillfällig, om vi har ställt oss utanför dess verkan, om det finns områden vilka vi inte vill placera under Guds hand, då uteblir den apostoliska karaktären, den församlingens styrka som fordrar respekt och erkännande bland fiendens härsmakt. Vi måste låta riskera en överlåtelse till varandra, till varandras liv, sådana vi nu är i all svaghet och till den auktoritet som Herren vill låta uttrycka mitt i denna svaghet. Ett ledarskap kommer alltid att uppvisa svaghet, men gemenskapen förser med aspekter av verkligheten vilka kompenserar denna svaghet hos får såväl som hos herdar. Vi kommer inte att kunna finna några ursäkter för att undandra oss överlåtelsen till gemenskapen och till den auktoritet som Gud har lagt ner i den genom de människor han samlat i den.

Det verkliga provet, viket visar om vi har omfattat den verklighet till vilken Gud har kallat oss består i den attityd som våra barn intar till den. Känner barnen att det vi representerar är värt deras uppmärksamhet och deras deltagande? Eller håller de fast i våra kjolar och bälten bara för att vi kräver det? Har vi nått en ställning där den verklighet vi hävdar verkligen gör intryck som något som är värt deras deltagande, istället för att vara en vuxenkultur som vi åtnjuter på deras bekostnad?

I avsaknad av denna verklighet har det blivit alltför enkelt att skapa barn- och ungdomsprogram med dess mångfaldiga uttryck i hopp om att hålla kvar dem in någon slags relation därför att den verklighet som innefattas i Guds syften och som skulle ha fört dem till verklig gemenskap undanhålles dem. Vi har inte varit villiga till den helöverlåtelse som en sådan gemenskap fordrar. Våra barn visar oss genom sitt missnöje och sin irritation att vi inte har nått fram till Guds mått och att vi inte har någon ambition att göra så. De erkänner, respekterar och reflekterar den verklighet och den närhet familjen har bestämt och gett sig till.

Om vi fattar beslut i den riktning och av den sort som angivits kommer vi att få uppleva avklädanden av det ena eller andra slaget. Vi förs in i en himmelsk verklighet som känner till ett belönande vilket gör våra förluster lätta att bära ? ?vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga, bereder åt oss, i översvinnligen rikt mått, en härlighet som väger översvinnligen tungt och varar i evighet?, 2 Kor 4:17. Gud kommer att låta oss bli prövade i vårt yrke, vad gäller vårt rykte och på många andra områden.

Församlingen befinner sig i ett upprättelsens skede, in i sådant som hörde till dess första tid. Vårt studerande av Bibeln håller på att förändras från att ha varit ett förnöjande och mentalt stimulerande intresse av uppenbarelsen. Bibelläsandet och studerandet finner ett allt rikare mått av omedelbarhet, brev och texter skrivna direkt för oss, därför att vi finner oss leva i den knivskarpa ytterligheten i den yttersta tiden på samma sätt som den första församlingen kände den.

Bibelstudier som en harmlös sysselsättning en kväll mitt i veckan ? om vi nu ens uppehåller en sådan rutin ? är ett mått på hur långt bort från det apostoliska sammanhanget vi förts, hän mot något av betydligt vekare karaktär. När vi återvänder till den verklighet som den första församlingen kände, då kommer gudsordet att äga övertygande styrka, förmåga att tränga igenom och ha en omedelbarhet vilket det för närvarnade inte har i våra liv. Vi kommer att föras från de traditionella bibelstudierna till att bli instruerade för ett vandrande på Herrens vägar och i ett handlande styrt av hans syften. Allt detta grundas i och utformas enligt våra val.

Den gemenskap som jag beskriver är en samfällighet som strävar efter det evigas lön och krona, som inte anser martyrskapet värt att frukta, som tvärtom ser det som ett privilegium. Om inte denna tidsålder får sitt slut i ett martyrium, tillhör vi de mest bedragna av alla. Att vänta detta springer inte upp ur ett romantiskt drömmande men utgör en realistisk beredskap inför de konsekvenser vilka följer den överlåtelse som hör ändtiden till. Den livsstil en sådan gemenskap väljer, följer ur ett realistiskt bearbetande av dessa tankar.

En gemenskap av denna sort måste i verklig mening ha skiljt sig från världens sätt och uppehålla detta avskiljande i dagligt liv. Den måste vara en medveten kontinuitet av gångna tiders apostoliskhet. Den måste bära med sig en medvetenhet om den sky av vittnen, dessa som uthärdade under allt motstånd, till och med till döds, dessa som inte fann någon lön under sin livstid, dessa som inte når fram till fullheten oss förutan. Detta är apostoliskt tänkesätt, apostolisk förståelse, apostolisk tro och apostolisk förväntan.

 

 

Så kan han helt och fullt frälsa dem som nalkas Gud genom honom, eftersom han alltid lever och kan träda in som deras förebedjare.

Hebr 7:25

 

Denna utsaga är oerhört rik och innerligt värmande. Herren Jesu Kristi duglighet till att frälsa i varje omständighet, vid alla tillfällen, är själva ankaret i gudsfolkets tro. En frälsare som inte misslyckas, som inte kan konfronteras med en situation vilken skulle vara för svår för honom, är en fundamental nödvändighet för alla som söker att leva för Guds härlighet vid tidens slut och som därför kontinuerligt möts av ett ursinnigt, oupphörligt motstånd från dessa mörkrets makter. Här står en mättad inlaga rörande hans makt att frälsa till det yttersta, ur vilken vi får hämta all tröst och all styrka för vår tro.

 

Vi ska nu se på detta från två håll. Först, uttalandet som sådant för att söka samla dess rika innehåll; sedan ska vi se på det sammanhang i vilket vi finner uttalandet för att notera den väldiga styrka som det är ämnat att lägga till tron, då detta ord utgör en kulmination i denna del av Hebréerbrevets argumentering rörande Herren Jesu person och verk.

 

Uttalandets väldighet

Denna text tillhör ofta favoriterna för dem som predikar för att evangelisera. Den innehåller verkligen evangelium, goda nyheter, för syndaren. Ingen, hur djupt sjunken i synd han än är, befinner sig bortom Herrens frälsande förmåga. Han är fullt skicklig att frälsa till det yttersta. Låt detta budskap gå ut till de yttersta regionerna av mänskligt elände och låt det ljuda i öronen på de mest förhärdade och sjunkna bland människosläktets söner. Han kan klara dem alla.

 

Men detta är skrivet för Herrens folk. Det är en härlighetens deklaration gällande hans makt att frälsa skriven för dem som nalkas Gud, och den är baserad inte bara på Herrens död på Golgata men också på hans eviga liv och tjänst som överstepräst för sitt folk. Han kan frälsa till det yttersta, frälsa fullständigt, just därför att han alltid lever. Detta är evangelium för de heliga. Vilken salighet att kunna tillkännage detta. Ju djupare nöden är, och man ska veta att somliga av de heliga bär på oerhörd nöd, ju rikare tröst kan man hämta ur detta avsnitt. Vilken hugnad för själ och hjärta när man står inför hopplöst akuta svårigheter att påminnas om att på allmaktens högra sida sitter en som alltid lever, och därför kan denne utöva frälsarmakt i full skala och rädda ända till det yttersta. Han inte bara kan, han är fullt redo och villig att gripa in i de värsta svårigheter för ?att ge nåd till hjälp i rätt tid?. Att förtro sig till honom är att finna frälsning. De som förtröstar på honom helt och fullt, finner honom helt och fullt trovärdig.

 

Till det yttersta. Detta är en översättning av ett ord fullt av rikedom. Som så många andra ord vilka Gud låter använda i den Heliga Skrift har detta ord ett omfattande innehåll. Någon har sagt att de ord som den Helige Ande använder är alla stora, eftersom Gud står bakom dem. De innehåller ofta långt mer än vi förstår.

Detta ord kombinerar två skilda tankar, den ena rör kvalité, den andra talar om omfattning. Det talar om hans förmåga att frälsa fullständigt i det närvarande och om hans evigt pågående frälsande; frälsningens outtömliga resurser i nuet och den aldrig sinande källan till frälsning i varje kommande situation ända till slutet av vår jordiska historia.

Man kan uttrycka det på följande sätt: Oavsett nödens och behovets omfattning och komplexitet, oavsett dess område ? ande, själ eller kropp, med honom som sitter på Guds högra sida vilar kapacitet att hantera svårigheten. Ytterligare, det kan inte uppstå någon situation i det kommande i vilken denna kapacitet till någon del förminskas, eller i vilken hans frälsarmakt förlorar något av sin förblivande verklighet.

 

Vi lever i tider då utsikterna för denna världs bestånd är allt annat än ljusa och då fruktan intar också de troendes hjärtan. Ingen vet något i förväg om dagens eller morgondagens händelser. Överallt fylls hjärtan av rädsla. Många bland Herrens folk fruktar att hamna i händelseförlopp i vilka de inte orkar härda ut. I krigshärjade områden genomgår man lidanden som prövar tålamod till bristningsgränsen. Icke så få, också i rofyllda länder som vårt eget, genomgår svårigheter och fysiskt lidande som tycks sakna rimligt mått.

Hur ska alla dessa kunna härda ut och stå fasta till slutet, med bibehållen tro och glädje, mitt i sin bedrövelse? Detta kan endast ske genom att erfara hans frälsande makt på trons grund, genom tro på hans evigt bestående, aldrig sinande, förmåga att göra frälsningen till påtaglig verklighet. Mitt i de gruvligaste omständigheter hävdar tron att ?Han lever för alltid? och att ?Han frälser helt och fullt?.

 

Detta är sant på varje mänskligt område, oavsett om det gäller synden, själviskheten, världen, eller döden och honom som brukar den som ett kraftfullt vapen. Den makt som bär upp denna fullständiga frälsning vilar hos vår översteprästerliga förebedjare som sitter på vår Faders tron. Oroliga hjärta, ta till dig denna tröst. Han lever evinnerligen, han lever för evigt. Han befinner sig där i maktens boning med korsverkets triumf som garanti. Inget av detta har gått förlorat genom alla år som gått. Allt han vann i denna oerhörda seger i sin svaghets stund, i detta skenbara nederlag står fast med honom. Allt detta är tillgängligt för tron.

Inte ens döden har något välde över honom. Inte heller vi kan föras in under dess styre så länge vi har honom för ögonen. Han lever och har slagit fast att ?Jag lever, därför skall ni också leva?. Såsom den levande är han i överflödande mått kompetent att frälsa.

 

Utsagan satt i sitt sammanhang

Den tröst, den hugnad och den samling denna utsaga förmedlar understryks kraftfullt genom det sammanhang i vilket vi finner den. Vi går miste om stora delar av de värden som gudsordet bär genom att oftast bara läsa små stycken eller enstaka kapitel. Det lönar sig alltid att ta tid att försöka fånga omfattningen av en bok och dess mål, att lägga märke till dess indelning och följa dess argumentering, att upptäcka dess klimax och centrala hälsning.

Dessa ?därför? som finns utströdda i texten är särskilt till hjälp i detta sammanhang. De för oss alltid tillbaka till föregående passager och märker ut grunden för det som har blivit sagt. Denna sats som fastställer Herrens duglighet att föra fram frälsning till yttersta mått begynner med ett ?därför?, eller som här ett ?så?. Detta ?så? är främst länkat till vers 24 i samma sjunde kapitel: ?Han förblir till evig tid, och han har ett prästämbete som är oföränderligt.?

Detta är i sin tur kulminationen och höjdpunkten i hela det resonemang som beskriver Herrens prästroll i jämförelse med prästtjänsten efter Arons sätt under gammaltestamentlig tid.

 

Det är oss till hjälp om vi skaffar oss en överblick av Hebréerbrevets innehåll och dess övergripande syfte. Det skrevs till hebreiska troende, män som hade fostrats i den gamla mosaiska ordningen med dess yttre, synliga gudstjänst, dess offer och dess prästtjänst, med dess lagar och förordningar. Allt detta höll på att försvinna och de hade ännu inte kommit till rätta med den inre, den förnämligast andliga karaktären av allt det som de nu hade förts till då de lämnat judisk sed för den kristna tron.

Sålunda försökte den Helige Ande visa och demonstrera Kristi oerhörda överlägsenhet i varje stycke, till person och verk, i kontrast till den gamla ordningen och dess ledarskap. Brevets nyckelord heter ?bättre?; ett bättre hopp, ett bättre förbund, bättre löften, bättre offer, ett bättre land. . .

 

Hebréerbrevet begynner med att slå fast att Herren Jesus är Guds slutliga tilltal till människan, 1:1-2, och som sådant helt och hållet överlägset änglar och budbärare genom vilka det gamla förbundet förmedlades.

Sedan ställs Kristus i kontrast till Mose, Israels folks ledare under uttåget ur Egypten och den genom vilken lagen gavs. Kristus tecknas här som långt mera framstående än Mose alldenstund Sonen är förmer i Guds hus än varje tjänare i detta hus, oavsett dessas duglighet ? 3:1-6.

Josua blir nationens ledare efter Mose död. Han för folket in i det utlovade landet, men trots att han förmådde att skaffa dem brohuvuden och fästen i detta löftesland, hade han inte förmåga att föra dem till ro i landet. Herren visar sig i detta vara överlägsen Josua då han för sitt folk till den sabbatsvila som ännu väntar ? 4:8-10.

Sedan följer en lång sektion i vilken prästtjänsten behandlas, med början i kapitel 4:14 och avslutning i kapitel 10. Kristus, som överstepräst efter Melkisedeks sätt kontrasteras mot Arons prästtjänst. Företrädet och överlägsenheten i Herrens tjänst ligger däri att han lever och tjänar i kraft av ett oförgängligt liv, medan dessa andra prästers tjänande alltid var kort och alltid avbröts och upphörde genom deras död. Han, Herren, lever för alltid och står i en oföränderlig, förblivande tjänst.

 

Fastställandet av hans prästroll är uppdelat i två huvuddelar, Hebr 5:5-6.

1. Du är min Son. Jag har i dag fött dig.

2. Du är präst till evig tid på Melkisedeks vis.

Sedan bekräftas denna deklaration genom Guds ed:

?Herren har svurit och skall inte ångra sig: Du är en präst till evig tid.? Hebr 7:21.

Prästrollen är formad som ett ämbete, men den vilar på moralisk duglighet, på dessa ting som hör till söners mognad. De präster som hörde till Arons ordning kunde visa mildhet när de mötte sina medbröders okunnighet och brister därför att de kände sina egna tillkortakommanden och var tvungna bära fram offer också för detta. De kunde visa sympati och omsorg utifrån den erfarenhet de hade samlat.

 

Denne vår härlige överstepräst var utan synd och behövde därför inte offra för egen räkning. Men hans förmåga att känna med sitt folk är på intet sätt mindre än Arons och hans efterföljare. Fastän han var Son fördes han genom lidandets skola och lärde genom detta lydnad. Han nådde fulländning som människa längs lydnadens väg och skaffade därigenom skicklighet för prästrollen. Det var naturligtvis inte så att det fanns något stänk av olydnad hos honom. Men det är en sak att äga förutsättningar för sådan lydnad och en helt annan att nå fram till en lydnad formad i dagligt uttryck. Hans glädje över att göra Guds vilja, vilken han visade genom att komma till denna värld, måste visa sin inre hållbarhet och styrka genom vandring på livets törnebeströdda väg i beroendeställning och i aktiv lydnad. Som någon har sagt: ?Lydnadens förutsättningar omvandlade till daglig disciplin fortgår genom praktisk inlärning av denna dygd.?

Efter att ha nått fullkomning längs denna svåra och smärtsamma väg blev han inte bara ?upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom? men han är också skicklig att fullt ut understödja och stärka dessa lydnadens barn i alla dessa svårigheter och konflikter som de måste uthärda när de vandrar längs sin led mot fullkomning.

 

Hans erfarenhets fullhet, insamlad i lidandets skola, och fullständigheten i hans moraliska kvalitéer vilka gör honom till sitts folks överstepräst speglas i det faktum att Gud, när han slår fast att ?Du är min son. . . Du är präst till evig tid,? bekräftar inrättandet av denna prästfunktion med en ed.

Detta är särskilt anmärkningsvärt. Det utgör ett helt nytt anslag i prästtjänstens ordning och stadgande. Det gamla förbundets prästroll hade gudomligt ursprung, men Gud talade aldrig på detta sätt när han slog fast dess ramar.

Vad innehåller detta överväldigande uttalande? Det syfte för vilket Gud tar till denna överraskande metod är klart påvisat i kapitel 6 i relation till Abraham. ?Människor avlägger ju ed vid det som är större än de själva, och eden gör slut på alla invändningar och är en borgen för sanningen. Gud band sig med en ed, därför att han ville göra det ofrånkomligt klart för dem som fick löftet, att hans vilja var orygglig. Vi fick två oryggliga utfästelser, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga. Så gav han oss som söker skydd en kraftig maning att hålla fast vid hoppet som han ger oss.? Hebr 6:16-18.

 

Gud band sig med denna ed för att på allra kraftfullaste sätt stärka och stödja detta löftets arvingar. Häri vilar slutgiltigheten och oföränderligheten. Gud har svurit vid sig själv, han ändrar aldrig detta beslut. ?Du är präst till evig tid.?

Här står ett faktum vilket befinner sig fjärran från all fiendens makt att rubba det, ett faktum som varken himmel eller helvete kan förändra. Ett faktum efter dennes ordning, som saknar ättelängd, vars liv varken har begynnelse eller slutpunkt, vår välsignade Herre Jesus Kristus, den som är vår företrädare innanför förlåten, den som förblir präst till evig tid.

 

Efter att ha nått denna klimax i kapitel 7:24-25 och efter att ha slagit fast att eftersom Kristus lever och förblir till evig tid, innehar en oföränderlig prästuppgift och har makt att frälsa till fullo summerar vår skribent med följande: ?Detta är huvudpunkten i det jag talar om: Vi har en överstepräst som sitter på högra sidan av Majestätets tron i himmelen och som gör prästerlig tjänst i helgedomen, i det sanna uppenbarelsetältet, det som är rest av Gud och inte av någon människa.? Hebr 8:1-2.

 

Två ting att lägga märke till. 1, Han sitter ner. 2, Han tjänar i helgedomen. Präster efter Arons ordning kunde aldrig sitta ner i helgedomen, deras arbete hade inget slut, samma offer skulle offras gång efter gång, år efter år. Men vår överstepräst offrade ett offer för synden en gång för alla. Efter att ha skaffat försoning för synden, for han upp genom himlarna för att sedan sitta på Faderns tron. Han är Konung så väl som präst. Han befinner sig i den suveräna och allomfattande maktens säte. På högra sidan av Majestätets tron i himlarna sitter han med all makt och auktoritet i sina händer. Återlösningens verk har fullbordats.

 

Den gudomliga rättfärdighetens krav har fått sitt i fullt mått. Hans seger över varje rebellstyrka är fullständig och slutgiltig. I honom har allt som tillhör Guds syften och agenda säkrats. Men allt detta måste få en utgestaltning som erfarenhet bland ?hans namns folk?, vilka har förts samman från alla nationer och folkslag och vilka ska, efter Guds nåderika syften, dela hans tron i det kommande riket. Han är deras företrädare, deras förelöpare, men dessa har inte nått fram på samma sätt som han har nått fram.

 

Här har vi alltså ett paradoxalt ord, fastän han har satt sig tillrätta är han icke desto mindre tjänare i helgedomen. Han är fullt sysselsatt som överstepräst för sitt folk, för evigt tjänande för deras räkning inför Gud för att de ska kunna ta del av det himmelska livet och kunna övervinna allt så som han övervann.

 

Det är hans oupphörliga och outtröttliga tjänande ?i det sanna uppenbarelsetältet, det som är rest av Gud och inte av någon människa?, som utgör grunden för hans folks fasta tillförsikt och triumferande mod. ?Han lever alltid och kan träda in som deras förebedjare.? Hans tjänande är huvudsakligen tvåfaldigt. Han bär oss inför Gud genom sin egen persons värde och genom innehållet i försoningsoffret i dess fulla omfattning och kraft. Han förmedlar sin fullhet till oss så att vi därigenom kan med frimodighet gå fram till nådens tron, för att ta emot barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.

 

Sålunda, vi kan i varje led få erfara hans makt och duglighet till att frälsa till det yttersta. Det finns ingen anledning till fruktan i någon situation, ingen anledning till uppgivenhet inför något sammanhang där nöden känns överväldigande. Han låter sig presenteras för tron som en frälsare som förmår verka till yttersta gräns, på basis av Guds omutliga ed. Han är förlossare, frälsare, överstepräst och suverän Herre. Sådan är vår överstepräst. Låt oss för alla tider glädjas över det han är som person, som suverän Herre och över det han åstadkommer genom sitt outtröttliga tjänande för vår räkning i Guds närhet.

Gud har svurit vid sig själv, han ändrar aldrig detta beslut. ?Du är präst till evig tid.? Han är fullt ut skickad att frälsa till det yttersta.

 

 

 

 

Det är sannolikt så, mer än sannolikt så att det inte funnits en tid i Nordamerikas historia under vilken den religiösa ivern och aktiviteten varit mera omfattande än i denna. Och det är samtidigt tydligt att verklig andlighet aldrig varit svårare att finna. Så ser det också ut i många andra regioner av vår värld.

Man kan se och förstå att religiös aktivitet och gudsfruktan inte alltid går hand i hand. Den som betraktar det religiösa utbudet i dessa tider upptäcker detta förhållande utan större ansträngning.

Det råder ingen brist på försök att nå de icke troende, men man leds oundvikligt till slutsatsen att det stora flertalet som går ut för att vinna själar inte har lärt sig mycket mer än påträngande säljmetoder. De erbjuder en kristen tro tömd på renhet och duglighet; heligheten och härligheten har försvunnit från våra kyrkor.

 

Om du uppfattar detta som en missvisande beskrivning, gör då följande lilla test: Böj dina knän, läs Bergspredikan med den attityd som hör därtill. Låt den få gripa ditt hjärta. Försök att få tag på dess innebörd, dess känsla. Försök att se hurudan den människa är som förmår att omsätta dessa satser till vardagsliv. Jämför sedan denna din bild med utkomsten av det moderna religiösa malandet. Du ser omedelbart hur vitt gapet är både i fråga om uppträdande och med avseende på ande. Om Bergspredikan är en rimlig framställning av den kristne som människotyp, vilken är då vår slutsats rörande dem som ?accepterat? Kristus men som inte visar upp något av de andliga eller moraliska särmärken som Herren ställde fram i sin predikan på berget?

 

Erfarenheten har gjort oss redo för det genmäle som kommer från de mera mjukt och vekt sinnade av våra vänner. ?Har vi då lov att döma? Vi måste lämna dessa åt Herren och sopa rent vid vår egen dörr. Vi borde vara glada för varje uns av godhet och låta bli att förstöra det med felfinneri.?

Detta låter bra och rätt, men det är ett uttryck för en religiös låt-gå-mentalitet som står vid sidan av och ser på medan hela Kristi församling förfaller moraliskt och andligt utan att så mycket som lyfta ett finger eller ett ord till varning.

Så gjorde inte profeterna. Så gjorde naturligtvis inte Herren, eller apostlarna, eller reformatorerna. Så kommer inte heller någon av dessa att göra, dessa som sett himlen öppen eller tagit emot något av Guds seende. Elia kunde ha varit tyst och räddat sig undan allt bekymmer. Johannes Döparen kunde låtit bli att säga ett ord och räddat sitt huvud. Var och en av martyrerna kunde ha gett sig till denna låt-gå-anda och avlidit hemma i god ålder. Men de hade alla handlat i olydnad mot Gud och inbjudit sträng dom över sina liv på Kristi dag.

 

Bristen på andlig fromhet i församlingen av idag är ett illavarslande tecken. Den moderna kyrkan visar inget annat än förakt för dessa renhetens och dygdens ord: anspråkslöshet, ödmjukhet, stillhet, lydnad, självuppgivelse och tålamod. För att kunna fånga intresse måste kristna värden presenteras i populärkulturens anda. Därför ångar kristen verksamhet av stortalighet och förhävelse, vinningslystnad, självhävdelse, självsäkerhet och en brinnande kärlek till allt som kan förnöja.

 

Det anstår oss att ta allt detta på allvar. Tiden rinner ut för oss alla. Det som ska göras måste göras snarast. Vi har ingen rätt att sitta still och låta tingen ha sin gång. Den bonde som inte håller efter mark och maskiner, gård och kreatur, förlorar snart allt. Den herde som inte passar på sina får finner vargen vaktande och vrakande bland dem. En vilsefaren omsorg, en som låter vargen ta rov har ingen rätt att låta sig kallas omsorg. Den heter likgiltighet, den ska göras känd som sådan och hanteras efter sitt sätt.

 

Det är tid för de bibel-troende kristna att börja odla ett nyktert förhållningssätt och leva bland människor som Guds söner och likt dem som väntar ett arv i den kommande tidsåldern. Detta kommer att kräva mer än ett försök till ansträngning; hela världen och en större del av församlingen kommer att ställa sig på tvären mot det. Men om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?

 

 

 

När vi betraktar församlingen sådan den är idag blir oftast vi frestade att fokusera på en eller annan svag punkt och säga: ?Detta är felet med församlingen. Om vi kunde ändra på detta skulle vi återigen få uppleva den härlighet som den första församlingen ägde och vi skulle få vara med om pingsttider igen.?

Denna tendens till överdriven förenkling är i sig en sådan svaghet och man måste alltid vakta sig själv mot den, särskilt när man ger sig till att utvärdera något så komplext som den kristna tron sådan den uppträder i denna moderna tid. Det är bara ynglingen i sin brådmognad som tycker sig kunna reducera våra svårigheters ursprung till en enda sjuka och kvickt läka den med en enda universalkur.

Äldre och visare män är mera försiktiga efter att ha lärt sig att patentmediciner sällan har någon verkan eftersom diagnosen är felaktigt ställd. Inget är enkelt, inget går att förenkla. Få andliga sjukdomar uppträder ensamma. De förvärras alla av andra sjukdomars inverkan och de sprider sig genom hela kroppen i en sådan samverkan att det krävs en Salomo med all visdom för att få fram ett enda botemedel.

 

Denna anledning gör mig särskilt tveksam till att peka ut någon speciell ofullkomlighet i dagens kyrka som om varje problem skulle ha sin rot just här. Den bibelförankrade tron befinner sig nu på snabb reträtt vilket är uppenbart, men anledningen till tillbakagången verkar inte kunna urskiljas tydligt. Jag kan bara säga att jag har observerat en betydande brist bland de evangeliskt kristna som kanske visar sig vara den verkliga anledningen till de flesta av våra andliga svårigheter. Om detta nu är riktigt, borde alla resurser sättas in här för att fylla detta behov.

 

Den brist, den stora brist som jag syftar till är avsaknaden av andlig urskillning vilken är särskilt tydlig bland våra ledare. Hur det kan finnas så mycket bibelkunskap och så lite insikt, så lite moralisk skärpa, är en av de största gåtorna i kyrkans värld idag. Jag tror att det är alldeles riktigt att påstå att det aldrig har funnits så många engagerade i bibelstudier i kyrkans hela historia som nu.

Om kunskaperna i Bibelns lära vore ett mått på och garanti för gudfruktighet skulle vår tid tveklöst nämnas som fromhetens år. Istället kommer den säkert att kallas församlingens babyloniska fångenskap, eller världslighetens tidsålder, då när skaror av troende tillät sig att intensivt uppvaktas av avfallets söner. Den stora hopen av evangeliskt troende har under de senaste decennierna valt att gå över till världen i en förnedrande och fullständig kapitulation.

 

Att detta skamliga svek har ägt rum i fullt dagsljus bifallet av våra bibellärare och evangelister är en av de förfärligaste tilldragelserna i den andliga historien. Ändå kan jag inte tänka mig att detta kapitulerande manades och förhandlades fram av ondskefulla män som medvetet tog till uppgift att slå sönder våra fäders tro. Många snälla och godhjärtade vänner har samarbetat med dessa femtekolonnare som förrådde oss. Varför? Svaret kan bara bli ett; på grund av bristen på andlig insikt.

Något som har stora likheter med dimma har lägrat sig över församlingen ? den slöja som beslöjar alla folk, det täckelse som täcker alla folkslag, Jes 25:7. En sådan slöja sänkte sig över Israel: ?Deras sinnen blev förstockade. Än idag finns samma slöja kvar när gamla förbundets skrifter föreläses, och den tas inte bort, först i Kristus försvinner den?. 2 Kor 3:14. Detta var Israels bittra stund. Gud förde fram församlingen och det gamla folket ställdes för en tid åt sidan. Han kunde inte anförtro sitt verk åt blinda män.

 

Vi behöver mer än något annat ett klarseendets dop om vi ska undslippa samma öde som det gamla Israel. Om detta inte är vårt allra största behov, så är framträdandet av kristna ledare med profetisk insikt i vart fall en nödvändighet. Vi är i desperat behov av seendets män som kan penetrera dimman. Om de inte kommer snart är vår generation, och nästa, förlorad. Och om de träder fram kommer vi med all säkerhet att korsfästa en del av dem i vår världsligt ortodoxa tros namn. Men korset är alltid uppståndelsens härold.

 

Mera evangelisation löser inte våra problem. Evangeliserandet för bara vidare den andliga status som församlingen bär. Evangelisationen skaffar kyrkan ett accepterande bland stora grupper av människor, men säger inget om andlig kvalité. Det tragiska är att den evangelisation vi bedriver har fångat upp och vidarebefordrar den urvattnade kristendom som församlingen står för som om den vore apostlarnas tro och man är ivrigt sysselsatt med att omvända folk utan att ställa några frågor alls. Och vi rör oss hela tiden allt längre bort från Nya testamentets mönster.

 

Vi måste skaffa oss en ny reformation. Det måste komma till en brytning med denna oansvariga, förnöjelsetokiga, hedniska låtsastro som nu saluförs som Kristi tro och som sprids över hela världen av oandliga människor med hjälp av obibliska metoder.

När romarkyrkan avföll, skaffade Herren sig en reformation. När Reformationen tappade sin kraft trädde män som Wesley, Whitefield och Edwards fram. När elden falnade efter dessa män fann Herren nya kärl.

Nu har dessa gamla kärl spruckit. Vad kommer näst?

 

Predikan av Jonathan Edwards

 

 

 

 

 

"Den tid då deras fot skall vackla." 5 Mos 32:35

I denna vers är Guds hämnd hotande över de otroende israeliterna, de som var Guds osynliga folk och levde under nåden men som trots alla Guds underbara gärningar mot dem förblev rådlösa utan att förstå (v 28). Trots all himmelsk bearbetning födde de fram bitter och giftig frukt, vilket verserna 33-34 visar.

 

Den formulering jag valt för min text - "den tid då deras fot skall vackla", som relaterar till det straff och den undergång som dessa ogudaktiga israeler var utlämnade till - tycks innebära följande: De var alltid utlämnade till undergång, likt den som står eller vandrar på hala ställen alltid är utlämnad till att falla. Detta är underförstått genom det sätt som fördärvet kommer över dem, beskrivet som att deras fot vacklar. På samma sätt uttrycks det i Ps 73:18, "På hal mark ställer du dem, du störtar ner dem i fördärvet." Det betyder att de alltid var utlämnade till plötslig och oväntad undergång, likt den som vandrar på hala ställen och i varje ögonblick kan falla och inte kan förutse nästa ögonblick om han ska stå eller falla. Och när han sedan faller sker det i ett ögonblick utan varning. Om detta handlar Ps 73:18-19, "På hal mark ställer du dem, du störtar ner dem i fördärvet. Hur plötsligt går de inte under!"

 

En annan sak som är underförstått är att de är benägna att falla av sig själva utan att bli nedkastade av någon annans hand, likt den som står på hal mark inte behöver något för att falla förutom hans egen tyngd.

 

Orsaken till varför de inte redan fallit eller faller nu är endast den att Guds bestämda tid ännu inte har kommit. För det står att när "den tid" kommer, dvs när den utsatta tiden är inne, då ska deras fot vackla. Då ska de utlämnas till att falla, vilket de av deras egen tyngd är benägna till. Gud ska inte mer hålla dem uppe på dessa hala ställen utan ska låta dem gå, och då, i det ögonblicket, ska de falla i fördärvet, likt den som står på lutande hal mark på kanten av en avgrund - han kan inte stå rak och så fort han vacklar faller han genast och är förlorad.

 

Jag vill nu hävda följande: Det finns ingenting som någonsin kan hindra ogudaktiga människor från helvetet förutom Guds välvilja. Med Guds välvilja menar jag hans suveräna och enväldiga välvilja som inte kan hindras av något krav eller något hinder eller från någon skyddande hand över de gudlösa under något ögonblick, nej, ingenting förutom Guds vilja till syvende och sist.

Sanningen av denna iakttagelse må framgå genom att beakta följande: Det finns ingen brist på kraft och makt i Gud att under vilket ögonblick som helst kasta ogudaktiga människor i helvetet. Människohänder har ingen styrka när Gud står upp. Den starkaste har ingen kraft att då stå emot, inte heller kan någon befria från Hans hand.

 

Gud inte bara förmår att kasta de ogudaktiga till helvetet, han kan också mycket lätt göra det. Ibland kan en jordisk härskare få brottas med många problem för att underkuva en upprorsmakare som har funnit möjligheter att befästa sig och gjort sig mäktig genom ett stort antal män. Men så är inte situationen med Gud. Det finns ingen fästning som kan försvara sig mot Guds kraft och makt. Om än människor i mängd går samman, ja, om en stor hop av Guds fiender förenar sig och sluter sig samman så kommer de lätt att smulas sönder. De är lika en stor och lätt hög av agnar i virvelstormen, eller som en mängd torra flisor framför förtärande flammor.

 

För oss är det lätt att trampa på och krossa en mask som vi ser kräla på marken. Det är lätt för oss att klippa eller bränna av en tråd som något hänger på, likaså lätt är det för Gud, när han så behagar, att kasta sina fiender ner till helvetet. Vilka är vi, att vi tror oss kunna stå inför honom för vilken jorden skakar när han tillrättavisar och för vilken bergsklipporna slungas ner?

 

De förtjänar att kastas i helvetet. Gudomlig rättvisa står inte i vägen för det och har inget att invända mot att Gud använder sin makt att när som helst fördärva dem. Tvärtom, rättvisan kräver med hög röst ett ändlöst straff för deras synder. Gudomlig rättvisa säger till varje träd som bringar fram Sodomsfrukt: "Hugg ner det! Varför skall det få suga ut jorden?" Luk 13:7. Den gudomliga rättvisans svärd svingas i varje ögonblick över deras huvuden, och det är inget annat än hans suveräna nåd och vilja som håller den tillbaka. De är redan under en dom fördömda till helvetet. Och de förtjänar inte bara att kastas dit, utan domslutet utifrån Guds lag - denna eviga och oföränderliga rättfärdighetslag som Gud har förordnat mellan sig och människosläktet - träder upp mot dem, så att de redan är tvingade till helvetet. "Den som inte tror är redan dömd", Joh 3:18.

 

Varje oomvänd människa hör med rätta till helvetet, det är hennes plats och därifrån är hon, "ni är nerifrån", Joh 8:23. Och hon är bunden att gå dit. Det är platsen som rättvisan och Guds ord och domslutet av Hans oföränderliga lag har bestämt åt henne. De är nu föremål för samma Guds vrede och förbittring som framställs för oss i helveteskvalen. Och orsaken till varför de inte i varje ögonblick går till helvetet är inte därför att Gud, i vars makt de är, inte är oerhört vred på dem, så som han är med många eländiga varelser som nu plågas i helvetet och som där känner och bär hans våldsamma vrede.

 

Ja, Gud är mycket mer vred på många som nu är på jorden - utan tvivel på många som nu är i denna församling och som kanske nu lever i all välmåga - än han är på många av dem som nu är i helvetets lågor. Det är alltså inte därför att Gud är obekymrad över deras ondska och inte harmas dem, som han inte lossar sin hand och hugger av dem. Gud är inte som de, om än de inbillar sig att han är det. Guds vrede brinner över dem, deras fördärv sover inte, avgrunden är förberedd, elden är tillredd, ugnen är nu upphettad och redo att ta emot dem, flammorna glöder och rasar. Det skimrande svärdet är vässat och hålls över dem, och avgrunden har öppnat sitt gap under dem.

Djävulen står redo att falla över dem och fånga dem som sina egna vid den stund Gud tillåter honom. De hör till honom, han har deras själar i sin ägo och i sitt våld. Skriften beskriver dem som hans ägodelar, Luk 11:21-22. Demonerna vaktar dem, de är alltid nära dem alldeles intill, de väntar på dem likt hungriga lejon som ser sitt byte och förväntar sig att få det, men för stunden hålls de tillbaka. Om Gud drar tillbaka sin hand genom vilken de hålls tillbaka, så skulle de omedelbart kasta sig över deras usla själar. Den gamla ormen vill sluka dem, helvetet öppnar sitt breda gap för att ta emot dem, och om Gud skulle tillåta det, skulle de strax bli uppslukade och förlorade.

I de gudlösas själar regerar dessa djävulska ingredienser som genast skulle fatta eld och flamma upp i helveteselden om det inte var för att Gud höll det tillbaka. I själva väsendet av den köttsliga människan finns en grund för helvetets alla plågor. I härskande kraft finns dessa depraverade ingredienser i dem och som besitter dem helt ? det är frön av helveteselden. Dessa ingredienser är aktiva och kraftfulla och ytterst våldsamma till sin natur, och om det inte vore för Guds tillbakahållande hand över dem, skulle de snart bryta fram och flamma upp på samma sätt som det gör med det fördärv och den fientlighet som råder i hjärtat på de förtappade själarna, och det skulle frambringa samma pina som det gör i dem.

 

De ogudaktigas själar jämförs i Skriften med "ett upprört hav", Jes 57:20. I detta nu håller Gud tillbaka deras ondska genom sin väldiga kraft, så som han gör med de rasande vågorna i det upprörda havet. Han säger: "Hit, men inte längre", men om Gud skulle dra tillbaka denna tillbakahållande kraft skulle ondskan strax välla fram. Synd är själens förfall och olycka. Synd är destruktivitet till sitt väsen. Och om Gud skulle låta det fritt få löpa utan att hålla det tillbaka skulle det inte finnas något som behövdes för att göra själen fullkomligt olycklig och eländig. Hjärtats fördärv i människan är omåttligt och gränslöst i sitt raseri, och så länge som de gudlösa lever här, är det som eld under kontroll av Guds betvingande makt. Om den släpptes lös skulle den sätta naturens ordning i brand. Och eftersom hjärtat nu är en syndens dypöl, så skulle synden, om den inte hölls tillbaka, omedelbart förvandla själen till en glödhet ugn eller till en smältugn av eld och svavel.

Det innebär ingen trygghet för de ogudaktiga att det inte finns några synliga tecken på att döden är nära. Det finns ingen trygghet i detta för en vanlig människa att hon nu är frisk och inte kan se vilken olycka som skulle kunna ta henne bort från världen och att där inte finns någon som helst synlig fara för henne inom synhåll. De många och ständiga erfarenheterna i världen under alla tider visar att detta inte alls bevisar att människan inte står vid evighetens rand och att hennes nästa steg inte skulle kunna bli in i en annan värld. De okända och oväntade sätt som människor plötsligt går ut ur denna världen på är otaliga och obegripliga.

 

De oomvända vandrar över helvetesgropen på murket tunt trä och där finns mängder av ställen som är så sköra att det inte bär deras vikt, och dessa ställen går inte att upptäcka. Dödens pilar flyger osynliga mitt på dagen. Det skarpaste öga kan inte upptäcka dem. Gud har många och outrannsakliga sätt att ta de ogudaktiga ut ur världen och sända dem till helvetet. Det finns ingen anledning för Gud att behöva göra något särskilt mirakel eller göra något vid sidan av sin försyns vanliga gång för att vid något tillfälle fördärva någon gudlös. Alla de sätt som får syndare att lämna denna världen är så i Guds händer och så universellt och absolut föremål för hans makt och beslut att det inte beror desto mindre på Guds vilja när syndare går till helvetet ? och detta oberoende av alla de sätt det kan ske på. Den naturliga människans förstånd och omsorg vad gäller att skydda sitt liv, eller vad gäller att skydda andra, gör dem inte säkra för ett enda ögonblick.

 

Om detta vittnar också den gudomliga försynen och den universella erfarenheten. Det finns klara belägg för att människans visdom inte kan ge något som helst skydd för döden. Om det vore så skulle vi se någon skillnad mellan de visa och kloka i denna värld, och andra, vad gäller riskerna för tidig och oväntad död. Men hur förhåller det sig? "Hur dör den vise? Som dåren!" Pred 2:16. Alla ogudaktiga människors möda och påhitt med vilka de söker undkomma helvetet - medan de fortsätter förkasta Kristus och så förblir ogudaktiga - skyddar dem inte för ett ögonblick från helvetet.

Nästan alla människor som får höra om helvetet inbillar sig att de ska undkomma det. De förtröstar på sig själva för sin egen säkerhet och tror på sig själva i vad de har gjort, i vad de gör och i vad de ämnar att göra. Var och en gör upp saker och ting i sitt eget sinne om hur de ska undkomma fördömelsen och inbillar sig att de ska lyckas väl och att deras avsikter inte ska komma till korta. De får visserligen höra att det endast är få frälsta och att de flesta människor som har dött hittills har gått till helvetet, men alla inbillar sig ändå att de kan ordna det bättre för sin egen säkerhet än vad andra har gjort. De tänker då inte komma till denna pinans plats. De tänker inom sig att de noga ska se till och ordna det hela så till sin egen fördel att de inte ska misslyckas. Men de dåraktiga människobarnen bedrar sig själva i sitt elände med sina planer. Och i förtröstan på sin egen styrka och visdom förtröstar de på inget annat än en skugga.

 

Större delen av de som hittills har levt under samma nådatid, och nu är döda, har utan tvivel gått till helvetet, och det trots att de var lika kloka som de som nu lever, och det trots att de försökte ordna för sin egen säkerhet. Om vi kunde tala med dem och fråga dem, en efter en, om de trodde medan de levde när de hörde om helvetet, att de själva kunde bli föremål för dess kval, då skulle vi alldeles säkert få höra från dem alla: "Nej, jag tänkte aldrig att jag skulle komma hit, jag tänkte helt annorlunda, jag tänkte finna ut sätt för mitt eget väl och ansåg mina planer vara goda. Jag planerade omsorgsfullt. Men det kom över mig helt oväntat, jag tänkte inte på det just då och på det sättet. Det kom som en tjuv. Döden överlistade mig, Guds vrede kom snabbt över mig. O, min fördömda dårskap! Jag inbillade mig själv saker och roade mig med tomma drömmar om vad jag skulle göra härnäst, och när jag sa ´frid och trygghet´ kom plötsligt fördärvet över mig."

 

Gud har inte ålagt sig någon skyldighet genom något löfte att hålla en vanlig människa från helvetet ens för ett ögonblick. Gud har sannerligen inte gett några löften vare sig om evigt liv eller om befrielse och bevarande från den eviga döden, förutom vad som innefattas i nådens förbund, de löften som har givits i Kristus och i vilken alla löften är Ja och Amen. Men de som inte tillhör förbundets barn har inget intresse av dessa löften som finns i nådens förbund, de tror inte på något av dessa löften och har inget intresse för Medlaren av förbundet. Så vad vissa än må ha inbillat sig och gjort gällande angående löften till vanliga människors ärliga sökanden så är det uppenbart och tydligt att vilken strävan än människan gör inom religionen, vilka böner hon än ber ? till dess hon tror på Kristus har Gud ingen som helst skyldighet att ens för ett ögonblick bevara henne från evigt fördärv.

Alltså är det så att de vanliga människorna är i Guds händer, över helvetesgropen. De har förtjänat den brinnande gropen och är redan dömda till den. Och Gud är fruktansvärt förbittrad, hans vrede är lika stor mot dem som mot de som redan pinas genom verkställandet av hans rasande vrede i helvetet, och de har inte gjort någonting för att blidka eller ens mildra denna vrede. Och Gud är inte heller bunden vid något löfte att bevara dem ens för ett ögonblick. Djävulen väntar på dem, helvetet gapar efter dem, flammorna samlar sig och försöker nå dem och skulle gärna vilja komma åt dem och sluka dem. Och elden som är instängd i deras hjärtan kämpar för att bryta sig ut. Och de har inget intresse för någon Medlare och det finns inget hjälpmedel inom räckhåll som kan ge dem någon trygghet. Det finns ingen tillflykt för dem, inget att hålla fast vid. Allt det som i varje stund bevarar dem är den suveräna viljan, det oförtjänta icke förpliktigade tålamodet hos en förtörnad Gud.

Syftet med att predika över detta ohyggliga ämne må vara för att väcka oomvända i denna församling. Så som du har hört predikas så är tillståndet för var och en som är utanför Kristus. Denna kvalfyllda värld, denna sjö som brinner av svavel sträcker ut sig under dig. Där finns en fruktansvärd grop med Guds vredes glödande flammor, där finns helvetesgapet vidöppet, och där finner du inget du kan stå på, inget att hålla fast vid, där finns inget mellan dig och helvetet annat än luft, det är bara Guds välvilja och kraft som håller dig uppe. Du är förmodligen inte medveten om detta; du ser att helvetet inte kommit åt dig, men du ser inte Guds hand i detta utan stirrar på annat som till exempel din kropps välmående, din omsorg om ditt eget liv och alla de hjälpmedel du använder för din välmåga. Men allt detta är sannerligen ingenting. Om Gud skulle dra undan sin hand skulle allt detta lika lite kunna bevara dig stående som den lätta luften kan stanna upp en från skyn fallande människa. Din ogudaktighet förvandlar dig så att luften blir tung som bly och böjer dig neråt med stor tyngd och pressar dig mot helvetet. Och om Gud låter dig nerpressas skulle du omedelbart sjunka och störta ner i den bottenlösa avgrunden. Och din starka och välmående kropp, din omsorg, din klokhet, dina bästa planer och all din egenrättfärdighet skulle ha lika liten påverkan till att bevara och skydda dig från helvetet som ett spindelväv skulle kunna stoppa upp en fallande klippa.

Om det inte var för Guds suveräna välvilja skulle jorden inte bära dig ens en liten stund, för du är en börda för den. Skapelsen suckar över dig, kreaturen har utan förskyllan drabbats av ditt förfalls bojor. Solen skiner ovilligt över dig för att ge dig ljus så du kan tjäna synden och Satan. Jorden ger ovilligt sin frukt så du kan tillfredsställa dina lustar, inte heller vill den vara en scen för din ondskas alla handlingar. Luften vill ogärna tjäna dig med andning för att uppehålla livsandarna i dina organ medan du lever för att tjäna Guds fiender. Guds alla skapelser är goda och skapades för människan med avsikt att tjäna Gud och de vill ogärna gagna några andra syften och suckar därför när de missbrukas i sitt syfte så stridande mot deras natur. Världen skulle kräkas upp dig om det inte vore för hans suveräna hand som har lagt den under hopp.

 

Guds vredes svarta moln hänger nu strax ovanför era huvuden, fulla av fasaväckande stormar och väldiga åskor. Och vore det inte för Guds tillbakahållande hand skulle det genast bryta fram över dig. Guds suveräna välvilja hejdar för tillfället hans våldsamma storm, annars skulle den rasande bryta fram och ditt fördärv skulle komma som en virvelstorm och du skulle vara som agnarna som virvlar omkring i sommarhettan.

Guds vrede är likt en väldig vattenmassa som är uppdämd för tillfället. Vattnet bara stiger och reser sig högre och högre till dess ett utlopp öppnas, och ju längre tid flödet stoppas upp ju hastigare och mäktigare blir dess lopp när det väl släpps lös. Det är sant att domen mot dina onda gärningar ännu inte har verkställts; floden fylld av Guds hämnd har hållits tillbaka, men din skuld har under denna tid hela tiden förökats och varje dag hopar du på dig mera vrede, vattenmassan reser sig oavbrutet och växer allt högre och väldigare och det är ingenting annat än Guds välvilja som håller vattnet tillbaka ? denna vattenmassa som ogärna vill bli kvarhållen utan bara pressar på och vill strömma fram. Det räcker att Gud bara drar bort sin hand från dammluckan och den skulle genast brytas och den hetsiga flodmassan av Guds häftiga vrede skulle rusa fram med otroligt raseri och skulle komma över dig med allmaktens kraft, och om din styrka var tiotusen gånger mer än vad den är, ja, tiotusen gånger starkare än den starkaste och kraftigaste djävul i helvetet så skulle du inte kunna motstå eller uthärda det minsta lilla.

 

 

DEL 2

Guds vredes båge är spänt och pilen är redo på strängen, och rättvisan riktar pilen mot ditt hjärta och spänner bågen, och det är inget annat än Guds välvilja - och det från en vredgad Gud som inte är bunden vid något löfte eller krav ? som hindrar pilen att i nästa ögonblick bli indränkt av ditt blod.

Det är alltså så att alla ni som aldrig fått era hjärtan förvandlade genom Guds Andes mäktiga kraft över era själar, ni som aldrig blivit födda på nytt och blivit nya skapelser och blivit uppväckta efter att ha varit döda i synd och fått del av ett nytt och aldrig tidigare erfaret ljus och liv ? ni är i händerna på en vredgad Gud. Om du än har reformerat ditt liv på många sätt och haft religiösa upplevelser och håller vid liv en religiös skepnad i din familj och i ditt hem och i Guds hus, så är det inget förutom hans välvilja som bevarar dig från att i denna stund uppslukas till evigt fördärv.

Hur skeptisk du nu än må vara om sanningen i det du nu hör, så kommer du då och då att bli helt övertygad om detta. De som har varit i samma situation som du har fått erfara detta, ty undergången kom plötsligt över de flesta av dem. De väntade inte något av detta och de sa ´frid och trygghet´. Men nu ser de att de ting som de förtröstade på för sin frid och trygghet var inget annat än luft och tomma skuggor. Den Gud som håller dig över helvetesgropen ? ungefär som man håller en spindel eller en vämjelig insekt över elden ? avskyr dig och är fruktansvärt förbittrad. Hans vrede mot dig brinner likt eld, han ser på dig som om du inte är värd något annat än att kastas i elden. Hans ögon är alltför rena för att stå ut med dig inför sin blick, du är tiotusen gånger mer vidrig i hans ögon än den mest avskyvärda giftorm är i vår. Du har kränkt och förtörnat honom oändligt mycket mer än någon trotsig upprorsmakare någonsin gjort mot en härskare, och ändå är det inget annat än Hans hand som bevarar dig under varje stund från att falla i elden - ingen annan orsak finns till varför du inte kom till helvetet nu i natt utan i stället fick utstå ännu en dag i denna värld efter att du igår slöt dina ögon för sömn. Och ingen annan orsak finns heller till varför du inte har släppts ner i helvetet sedan du i morse vaknade, annat än Guds bevarande hand. Det finns ingen annan orsak till varför du inte har kommit till helvetet alltsedan du satte dig här i Guds hus och förbittrat hans rena ögon genom ditt syndfulla och gudlösa sätt vid deltagandet i hans högtidliga gudstjänst. Det finns inga andra skäl att ge till varför du inte i just denna stund slungas till helvetet.

 

O, du syndare! Besinna den fruktansvärda fara du befinner dig i: Guds hand håller dig över en stor ugn fylld av vrede, en vid och bottenlös grop full av vredens eld, en vrede som är lika uppretad och förtörnad mot dig som mot de fördömda i helvetet. Du hänger på en smal tråd med den gudomliga vredens flammor blixtrande mot den och som varje stund är redo att svedda den och bränna sönder den. Och du är helt likgiltig för någon Medlare och har inget att hålla fast vid för din egen räddning, ingenting som kan hålla dig undan vredens flammor, ingenting själv att komma med, inget som du någonsin har gjort och inget som du kan göra för att beveka Gud att under någon enda stund skona dig.

 

Och tänk särskilt noga på vems vrede det här är fråga om: Det är den oändlige Gudens vrede. Om det bara var en människas vrede, om än från den mest mäktige härskare, så skulle det i jämförelse vara knappt något att ta notis om. Kungars vrede är starkt fruktad, särskilt från enväldiga kungar som har makt och är i besittning av områden att disponera så som de vill med allt liv som finns där. "Som ett ungt lejons rytande är den skräck en kung inger, den som väcker hans vrede förverkar sitt liv." Ords 20:2. Den medborgare som retar upp en suverän härskare och gör honom vred förpliktas att lida den mest extrema form av kval som mänsklig förslagenhet kan komma på att tillfoga. Men de mäktigaste jordiska härskare i deras höga majestät och makt som uppträder i stort skräckvälde är dock som klena och ömkliga maskar som krälar i stoftet, i jämförelse med den store och allsmäktige Skaparen och himmelens och jordens Konung. Det är bara lite de kan göra när de är som mest rasande och när de har gett utlopp för all sin vrede. Inför Gud är alla jordens kungar som gräshoppor. De är ett intet, ja, mindre än så - både deras kärlek och deras hat kan med rätta föraktas. Vreden från den store kungarnas Kung är så mycket mer fruktansvärd än deras, som Hans majestät är större än deras.

"Till er, mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men sedan inte kan göra något mer. Jag vill visa er vem ni skall frukta. Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna. Ja, jag säger er: Honom skall ni frukta." Luk 12:4-5. Det är hans våldsamma vrede du står naken inför. 

Vi läser ofta om Guds raseri, som till exempel i Jes 59:18, "Efter deras gärningar skall han vedergälla dem. Vrede över hans motståndare." Och i Jes 66:15, "Ty se, Herren skall komma med eld, och hans vagnar skall vara som en stormvind. Han skall låta sin vrede drabba med hetta och sitt straff med eldslågor." Och så låter det på många andra ställen.

I Upp 19:15 läser vi om "Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress." Dessa ord är utomordentligt rysliga. Om de bara hade sagt "Guds vrede" så skulle orden ha uttryckt något som är oändligt fruktansvärt, men det står om "Guds stränga vrede". Guds stränghet! Jahves stränghet! O, hur fruktansvärt detta måste vara! Vem kan säga eller föreställa sig vad en sådan formulering rymmer? Men det stod också "Guds, den Allsmäktiges, stränga vrede." Som om det ska bli en mycket stor manifestation av hans allmakts styrka när det gäller vad hans stränga vrede ska åstadkomma, ja, som en rasande och utövande allmakt, så som det också är vanligt att ursinniga människor använder sin styrka.

 

O, vad ska inte då bli följden! Vad ska det bli av dessa usla maskar som så ska få lida! Vem kan hålla ut? Vilka hjärtan kan uthärda? Till vilket fruktansvärt och ofattbart och outsägligt djup av olycka och kval måste inte dessa eländiga varelser sjunka som kommer att bli föremål för detta! Besinna detta, du som lyssnar och ännu lever i ett obotfärdigt och oomvänt tillstånd. Att Gud ska tända sin vredes hetta betyder att han vill komma med vrede utan barmhärtighet. När Gud bevittnar din obeskrivliga nöd och ser din plåga som är så oerhörd i jämförelse med din styrka, och ser hur din eländiga själ blir krossad och nedbruten som i ett ofantligt mörker, så kommer han inte att visa någon barmhärtighet med dig, han kommer inte att dra tillbaka sin vredes fullgörande och inte ens lätta på trycket. Det blir ingen återhållsamhet eller nåd, Gud kommer inte att hejda sin hårda storm, han ska inte visa någon hänsyn till ditt väl och inte bry sig det minsta ifall du skulle få lida för mycket i något avseende, förutom att du inte ska få lida mer än vad strikt rättvisa kräver. Fastän det blir för svårt för dig ska inget hållas tillbaka. "Därför skall jag också handla i vrede. Jag skall inte skona dem och inte ha något förbarmande. Även om de ropar högt i öronen på mig, skall jag ändå inte lyssna på dem." Hes 8:18.

Idag står Gud redo att förbarma sig över dig, detta är nådens dag, du må med viss förtröstan ropa nu om att få nåd. Men en dag när nådens dag är förbi kommer ditt mest sorgsna och smärtsamma rop och skrik att vara förgäves. Vad gäller ditt väl kommer du då att gå helt förlorad och bli bortkastad från Gud. Gud vill inte ha någon annan nytta av dig än att du får lida nöd, och så ska det fortsätta att bli utan något slut, ty du ska bli ett vredens kärl avsett till fördärv, ja, endast till att fyllas med vrede ska detta kärl användas. Gud ska vara fjärran från att förbarma sig över dig när du ropar till honom, han ska då bara "le" och "håna", Ords 1:25-26.

 

Och hur ohyggliga är inte följande ord från Jes 63:3, vilka är ord från den store Guden: "Jag trampade dem i min vrede, trampade sönder dem i min förbittring. Då stänkte deras blod på mina kläder, så att jag fick hela min dräkt nerfläckad." Det är förmodligen omöjligt att tänka ut ord som i sig har större uppenbarelse av dessa tre verkligheter - förakt, hat och vredgad våldsamhet. Om du då ropar till Gud om förbarmande så ska han, istället för att förbarma sig över ditt dystra öde eller visa dig den minsta lilla hänsyn, endast trampa dig under sin fot. Och fastän han vet att du inte kan uthärda vikten av allmakten trampande på dig tar han ingen hänsyn till det utan ska utan nåd krossa dig under sina fötter, ja, stampa ut ditt blod och låta det flöda ut, och det ska stänka på Hans kläder och så nerfläcka hela Hans dräkt. Han ska inte bara hata dig utan även betrakta dig med yttersta förakt. Ingen plats ska förtjänas dig förutom under hans fötter till att trampas ner, så som sker med gatornas smuts. Det kval du blir utsatt för är vad Gud slutligen ska utverka för att visa vad denne Jahves vrede är. Detta har legat Gud om hjärtat, att visa för änglar och människosläktet - både hur underskön hans kärlek är, men också hur fruktansvärd hans vrede är.

Ibland får jordiska härskare i sinnet att visa hur farlig deras vrede är genom utomordentligt hårda straff som de verkställer på dem som förargar och uppretar dem. Nubukadnessar, denne mäktige och högmodige kung i det kaldeiska imperiet, ville visa sin vrede när han blev ursinnig på Sadrak, Mesak och Abed-Nego. Han gav order om att den brinnande ugnen skulle upphettas sju gånger mer än vanligt. Utan tvekan blev ugnen upphettad så mycket som mänsklig skicklighet förmådde. 

Och den store Guden är också villig att visa sin vrede, och så förhärliga sitt väldiga majestät och sin mäktiga kraft genom ytterst svåra lidanden över sina fiender. "Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras .. ?" Rom 9:22. Detta är hans plan och vad han har beslutat, också att visa hur fruktansvärd hans obundna vrede är, Jahves våldsamma raseri. Detta ska han förverkliga. Där ska bli något fulländat och något som åstadkommer rysliga scener för den som är vittne.

När den store och vredgade Guden har rest sig och verkställt sin fruktansvärda hämnd över de eländiga syndarna, och uslingarna verkligen får lida den ändlösa tyngden och kraften av hans förbittring, då ska Gud församla hela universum till att beskåda hans väldiga majestät och kraft som då ska bli uppenbar. "Folken skall förbrännas till kalk, likt avhugget törne skall de brännas upp i eld. Ni som är långt borta, hör vad jag har gjort. Ni som är nära, lär känna min makt. Syndarna i Sion blir förskräckta, bävan griper de gudlösa." Jes 33:12-14. 

 

Så kommer det att bli för er som är oomvända om ni fortsätter att vara det. Den oändliga makten, och majestätet, och den fruktansvärda allmakten hos Gud ska förhärligas i er, i den obeskrivliga styrkan av ert lidandes kval. Ni ska plågas under närvaro av de heliga änglarna och i närvaron av Lammet (Upp 14:10). Och när ni befinner er i detta lidandets tillstånd ska de ärorika och strålande invånarna i himlen komma fram och se på denna fruktansvärda syn så att de får en inblick i den Allsmäktiges rasande vrede. Och när de har sett det ska de nedfalla och tillbedja denna väldiga makt och detta majestät. "Och nymånadsdag efter nymånadsdag och sabbatsdag efter sabbatsdag skall alla människor komma och tillbe inför mig, säger Herren. Och de skall gå ut och se liken av de människor som har avfallit från mig. Deras mask skall inte dö och deras eld inte utsläckas. De skall vara en vämjelse för alla människor." Jes 66:23-24.

Det är evig vrede. Det skulle vara rysligt att bara en liten stund lida denna harm och vrede från Gud den Allsmäktige, men ni måste lida den i all evighet. Det ska inte bli något slut på detta intensiva och ohyggliga kval. När ni ser framåt ska ni se ett enda långt ´för evigt´, en gränslös varaktighet framför er. Detta ska helt uppsluka era tankar och göra era själar bestörta. Och ni ska fullständigt misströsta om att någonsin få räddas, få något slut, få någon lindring eller ens få någon vila. Ni vet då hur det blir, att ni tvingas lida genom tidsåldrar, miljoner av tidsåldrar, i brottning och strid med den allsmäktiges obarmhärtiga hämnd. Och när ni gjort så, när så många tidsåldrar har kommit och gått med er i detta tillstånd, då vet ni att allt detta varit blott ett ögonblick av vad som återstår. Ert straff ska sannerligen bli oändligt. O, vem kan uttrycka vad själens tillstånd under sådana förhållanden är! Allt som vi möjligtvis kan säga om detta ger bara en dunkel och otydlig föreställning av det, ty "vem känner din vredes makt?" Ps 90:11.

 

Hur hemskt är inte tillståndet för de som varje dag och varje timme står i fara för att drabbas av denna väldiga vrede och oändliga olycka? Men så ser det dystra och mörka tillståndet ut för alla själar i denna församling som inte har blivit födda på nytt, hur moraliska och strikta och sansade och religiösa de annars än är. O, att du skulle besinna detta, vare sig du är ung eller gammal! Det finns skäl att tro att det finns många i denna församling, som nu hör denna predikan, som faktiskt kommer att bli föremål för detta eviga kval. Vi vet inte vilka de är och på vilka platser de sitter och vilka tankar de nu bär på. Det kan vara så att de nu är obesvärade och lyssnar på allt detta utan oro och bröstar sig att de inte tillhör dessa och försäkrar sig själva att de ska undkomma.

Om vi visste att det fanns en person, endast en i hela församlingen som skulle drabbas av detta kval, vilken fruktansvärd tanke det vore! Och om vi visste vem det var, vad hemsk det vore att se en sådan människa! Hur skulle inte då resten av församlingen låta uppstämma ett bittert klagorop över den människan. Men nu blir det förmodligen inte bara en utan många som kommer att i helvetet minnas denna predikan. Och det vore ett mirakel om det fanns några här närvarande som inte om en kort tid kommer till helvetet, kanske till och med innan året är till ända. Och det skulle inte förvåna om några som sitter här i denna möteslokal, i hälsa, stillhet och trygghet, kommer dit före gryningen i morgon.

De av er slutligen som får leva under normala betingelser och som undkommer helvetet längst tid ska ändå mycket snart vara där! Ert fördärv sover inte, det ska komma hastigt, och med all sannolikhet mycket plötsligt över många av er. Ni har skäl att undra varför ni inte redan befinner er i helvetet. Så är utan tvivel fallet med några som ni en gång sett och känt, människor som inte förtjänade helvetet mer än er, och vilka man nu kunde tycka borde vara i livet liksom ni. Vad gäller dem har allt hopp farit, de ropar i intensivaste kval och fullständig misströstan. Men här finns ni, i de levandes land och i Guds hus, och ni har möjlighet att erhålla frälsning. Vad skulle inte dessa eländiga, förtappade, förtvivlade själar ge för en enda dags möjlighet, en sådan som ni i dag åtnjuter! Och nu har ni en ypperlig möjlighet, en dag då Kristus har slagit upp nådens dörr vidöppen och med hög röst kallar och ropar till eländiga syndare, en dag då många flockas till honom och pressar sig in i Guds rike. Många är de som varje dag kommer från öst, väst, norr och söder, många som nyligen var i samma eländiga tillstånd som ni, är nu i ett lyckligt tillstånd med hjärtan fyllda av kärlek till honom som älskade dem och som tvättade bort deras synder i sitt eget blod, och de jublar i hoppet från härlighetens Gud. Hur rysligt är det inte en sådan dag att bli lämnad efter! Att se så många andra festa medan du själv pinas och förgås! Att se så många glädjas och lovsjunga i hjärtats glädje medan du har skäl att begråta hjärtats sorg och vråla ut själens alla kval! Hur ska du kunna vila ens för ett ögonblick i ett sådant tillstånd? Är inte era själar lika dyrbara som deras själar som bor i Suffield (en grannstad) där de flockas dag efter dag till Kristus?

Är det inte många här som levt länge på jorden och ändå inte till denna dag blivit födda på nytt? Och har de därmed inte blivit främlingar för Israels folk (2 Petr 2:9-10) och inte gjort något under sitt liv annat än samlat på sig vrede inför vredens dag? O, ni respekterade, särskilt ert tillstånd är synnerligen farligt. Er skuld och ert hjärtats hårdhet är mycket stort. Ser ni inte hur vanligt det är att människor i er ålder går bort i nuvarande Guds nåds ordning så förunderlig och underbar? Ni måste besinna er och helt vakna upp ur sömnen. Ni kan inte uthärda den oändlige Gudens rasande vrede.

Och ni, unga män och kvinnor, vill ni försumma denna dyrbara tid som ni nu åtnjuter när så många andra i er ålder förnekar och avstår från all ungdomlig fåfänglighet och flockas till Kristus? Ni särskilt har nu en ypperlig möjlighet. Men om ni försummar den ska det snart bli med er som med dem som levt alla de kära ungdomsdagarna i synd och nu har trätt in i en sådan förskräcklig blindhet och hårdhet.

 

Och ni, barn, som är oomvända, vet ni inte att ni är på väg mot helvetet, till att lida den fruktansvärda vreden från den Gud som nu är förbittrad på er varje dag och natt? Tänker ni vara nöjda med att vara djävulens barn när så många andra barn i landet blir omvända och blir heliga och lyckliga barn till kungarnas Kung?

Må alla som ännu inte är i Kristus, alla som hänger över helvetesgropen, vare sig de är äldre, medelålders, ungdom, små barn - må de nu lyssna till Guds ord och Guds försyn som högt ljuder och kallar. Detta välbehagliga Herrens år, en dag med så stor ynnest för några, ska utan tvekan bli en väldig hämndens dag över andra. Människors hjärtan förhärdas och deras skuld förökas snabbt en dag som denna om de försummar sina själar. Och aldrig har faran varit så stor att dessa människor utlämnas till hjärtats hårdhet och sinnets blindhet. Gud tycks nu skyndsamt samla sina utvalda från alla delar av landet. Och kanske är det så att den största delen av vuxna som någonsin ska räddas ska insamlas nu under en kortare tid, och det ska då bli som det var under Andens stora utgjutelse över judarna på apostlarnas tid. Utkorelsen ska bli fulltalig och de övriga ska förblindas. Om så skulle vara fallet med dig kommer du att för evigt förbanna denna dag och förbanna den dag du föddes, när du nu får se en tid då Guds Ande utgjuts, ja, du ska önska att du hade dött och gått till helvetet hellre än att få bevittna allt detta. Som det var på Johannes Döparens tid, så är det utan tvekan även nu ? yxan är på ett särskilt sätt satt till roten på trädet, så att varje träd som inte bär god frukt ska huggas ner och kastas i elden. Må därför var och en som inte tillhör Kristus, nu vakna upp och fly från den kommande vreden. Guds allsmäktige vrede är nu sannerligen hängande över en stor del av denna församling. Må var och en fly ut från Sodom: "Fly för livet! Se dig inte tillbaka ? Fly till bergen så att du inte går under."

 

 

A. W. Tozer

 

En tanke som vinner allmänt gehör är den att kämpandet i bön alltid är av godo. Men så är det inte. Religiositet uttryckt i de mest rigorösa termer är ofta inte annat än försök att driva igenom vår egen vilja.

 

Bedjandets andliga innehåll och kvalité bestäms inte av dess intensitet men av dess ursprung. När vi gör en utvärdering av vårt bedjande måste vi fråga oss vem som ber ? vårt hjärta med dess iver att driva sina önskningar eller den Helige Ande. Om bedjandet har sitt ursprung hos den Helige Ande kan brottningskampen utvecklas till något vackert, något som är mättat med ljuvlighet. Men om vi är offer för våra egna överhettade önskningar och begär blir vårt bedjande lika köttsligt som varje annan handling.

 

Två exempel ges i Gamla Testamentet; Jakob och baalsprofeterna. Jakobs brottningskamp var ett kämpande av bästa sort och det hade inte sin begynnelse hos honom. ?Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom, till dess morgonrodnaden gick upp.? Tydligt är att denne ?man? var den som inledde striden, inte Jakob. När Jakob hade tagit emot en del stryk vände kampen och han blev den offensive och ropade ?Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig?. Brottningskampen hade gudomligt ursprung och resultatet är känt för varje bibelläsare.

 

Det andra exemplet har inte en sådan lyckad utgång. Baals profeter på Karmel kämpade också och med mycket större intensitet än Jakob, men de förde sin kamp i köttet. Deras grimaser, tjut och åmanden hade sin rot i okunnighet och vidskepelse och hade inte kraft att föra dem ur fläcken. Alltsammans var ett enda stort misslyckande ? deras frenesi, deras energikrävande skrikande, deras föresatser. De stod helt fel trots sitt hänförda bönearbete. Och den sortens bön dog inte med den generationen.

 

Bara Guds Ande kan be rätt. Bara Guds Ande kan inspirera till ett bedjande som skaffar bönesvar. ?Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för oss med outsägliga suckar.? Rom 8:26.

 

Ur ?This World; playground or battleground?

A.W. Tozer

 A.W Tozer

 

 

Helt oannonserat och för det mesta oupptäckt har det i modern tid kommit ett nytt kors in i allmänna evangeliska kretsar. Det är som det gamla korset, men annorlunda: likheterna finns på ytan, skillnaderna är grundläggande.Från detta nya kors har det kommit fram en ny filosofi om det kristna livet, och från denna nya filosofi har en ny evangelisk metod kommit fram, en ny mötestyp och en ny typ av predikan. Denna nya förkunnelse använder samma språk som den gamla, men dess innehåll är inte detsamma och dess betoning inte som tidigare.

Det gamla korset hade inget med världen att göra. För Adams högmodiga kött betydde det slutet. Det medförde Sinais lags straffdom. Det nya korset strider inte mot det mänskliga släktet, istället är det vänligt sinnad kamrat och är, om man uppfattar det rätt, källan till oceaner av moraliskt ren och oskyldig njutning. Det låter Adam leva utan att ingripa. Hans livsmotivation är oförändrad. Han lever fortfarande för sin egen tillfredsställelse, han bara gläder sig nu i att sjunga lovsång och se på religiösa filmer, istället för att sjunga lättsinniga sånger och dricka sprit. Betoningen är fortfarande på underhållning, fastän det roliga nu är på ett högre moraliskt plan om än inte intellektuellt.

Det nya korset uppmuntrar till en helt och hållet annorlunda framtoning inom förkunnelsen. Evangelisten kräver inte att man försakar det gamla livet innan ett nytt liv kan tas emot. Han predikar inte motsatser utan likheter. Han söker fånga upp det allmänna intresset genom att visa att kristendomen inte ställer några obehagliga krav. Istället erbjuder den samma sak som världen gör, men endast på ett högre plan. Vad än den synd-galna världen råkar skrika ut för tillfället, visas på ett skickligt sätt vara just samma sak som evangeliet erbjuder. Det är bara det att den religiösa produkten är bättre.

Det nya korset dödar inte syndaren, det leder honom i en ny riktning. Det för honom in i ett renare och trevligare sätt att leva och räddar hans självrespekt. Till den som håller på sina egna rättigheter säger det: "Kom och ta ut dina rättigheter i Kristus". Till egoisten säger det: "Kom och var stolt i Kristus". Till den som söker spänning säger det: "Kom och njut av den spännande kristna gemenskapen". Det kristna budskapet har fått det passande stuket i enlighet med den rådande trenden för att det ska godkännas av allmänheten.

Filosofin bakom detta kan vara uppriktig, men dess uppriktighet hindrar den inte från att vara falsk. Den är falsk, därför att den är blind. Den missar totalt hela korsets innebörd. Det gamla korset är en symbol för död. Det står för det plötsliga, våldsamma slutet för en människa. Den man som under romartiden tog på sig sitt kors och började gå vägen fram, hade redan sagt adjö till sina vänner. Han skulle inte komma tillbaka. Han var på väg mot döden. Korset kompromissade inte, ändrade ingenting, skonade ingenting. Det dödade hela människan, fullständigt och för gott. Det försökte inte förhålla sig väl med sitt offer. Det slog grymt och hårt och när det hade fullbordat sitt verk, fanns människan inte mer. Adams släkte har en dödsdom hängande över sig. Det finns ingen som kan omvandla det och ingen utväg finns. Gud kan inte godkänna syndens verkningar, hur oskyldiga de än tycks vara, eller vackra i människors ögon. Gud räddar individen genom att likvidera honom och sedan uppväcka honom igen till ett nytt liv.

Den förkunnelse som på ett välvilligt sätt jämställer Guds metoder och människors metoder är falsk enligt bibeln och grym mot åhörarnas själar. Tron på Kristus går inte i samma riktning som världen, den korsar den. När vi kommer till Kristus för vi inte med oss vårt gamla liv upp till ett högre plan. Vi lämnar det vid korset. Vetekornet måste falla i jorden och dö.    

Vi som predikar evangelium får inte se oss själva som PR-agenter, som ska upprätta goodwill mellan Kristus och världen. Vi får inte tänka att vi har fått ett uppdrag att göra Kristus acceptabel för storföretagen, pressen, sportvärlden eller den moderna utbildningen. Vi är inte diplomater, utan profeter och vårt budskap är inte en kompromiss utan ett ultimatum.    

Gud erbjuder liv, men inte ett förbättrat gammalt liv. Det liv som han erbjuder är liv ut ur döden. Det finns alltid på bortre sidan av korset. Den som vill ha det, måste gå under staven. Han måste förneka sig själv och instämma i Guds rättvisa dom mot honom.

Vad innebär detta för individen, den fördömda människan som vill finna liv i Kristus Jesus? Hur kan denna teologi överföras till livet? Han måste helt enkelt omvända sig och tro. Han måste överge sina synder och sedan fortsätta att försaka sig själv. Låt honom inte skyla över någonting, inte försvara någonting, inte ursäkta någonting. Låt honom inte försöka att ställa in sig hos Gud, utan låt honom böja sitt huvud inför slaget i Guds stränga missbehag och erkänna sig skyldig till döden. Efter att han gjort detta, låt honom se upp med enkel förtröstan på den uppståndne Frälsaren. Från honom kommer liv och pånyttfödelse och rening och kraft. Korset som avslutade Jesu jordiska liv dödar nu syndaren, och kraften som uppväckte Jesus från de döda uppväcker nu honom till ett nytt liv tillsammans med Kristus.

Låt mig säga till var och en som invänder mot detta, eller räknar detta bara som en smal och privat syn på sanningen, att Gud har satt sin godkännandesstämpel på detta budskap från Paulus tid till denna dag. Vare sig det förklaras med exakt dessa ord eller inte, har detta varit innebörden i all förkunnelse, som har bringat liv och kraft till världen genom århundradena. Mystikerna, reformatorerna och väckelsepredikanterna har lagt betoningen här och tecken och under och mäktiga kraftgärningar i den helige Ande har vittnat om Guds godkännande.

Vågar vi, som har fått ett sådant arv av kraft, manipulera med sanningen? Vågar vi med våra pennstumpar utplåna ritningens linjer eller ändra mönstret, som visats oss på berget? Gud förbjude. Låt oss predika det gamla korset. Då kommer vi att erfara den gamla kraften.

 

A W Tozer

 

Här ska vi nu beröra Jesu kallelse till lärjungaskap mera ingående. Låt mig tydligt säga att Jesu kallelse till att försaka sig själv och att följa honom, var en kallelse till frälsning och inte ett erbjudande om ?ett liv på högre nivå? eller ett andra steg i tron, som följde efter frälsningen. Dagens undervisning som skiljer mellan lärjungaskap och frälsning har sitt ursprung i tankar som är främmande för bibeln.

Varje kristen är en lärjunge. Faktum är att Herrens storslagna missionsbefallning var att gå ut i hela världen och ?göra alla folk till lärjungar....lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder? (Matt 28:19-20). Detta innebär att församlingens uppgift och förkunnelsens mål är att göra lärjungar. Lärjungar är människor som tror, de vilkas tro motiverar dem att lyda allt allt det som Jesus befallde. Ordet lärjunge används konsekvent som en synonym för troende genom hela Apostlagärningarna (6:1-2, 7; 11:26, 14:20, 22; 15:10). Varje skillnad mellan de två orden är helt konstlad. Ändå har uppriktiga och välmenande människor fört fram en teologi som innebär att det-är-lätt-att-bli-frälst-det-är-bara-att-tro (easybelievism) och som avfärdar Jesu hårda krav.

När Jesus kallade lärjungar, undervisade han dem noggrant om vad det kostade att följa honom. Halvhjärtade människor som inte var villiga att överlåta sig, lät sig inte påverkas. Alltså avvisade han var och en som var ovillig att betala priset - som den rike unge mannen. Han uppmanade alla som funderade på att bli lärjungar att noga beräkna kostnaden. ?Ty om någon bland eder vill bygga ett torn, sätter han sig icke då först ned och beräknar kostnaden och ser till, om han äger, vad som behöves för att bygga det färdigt? Eljest, om han lade grunden, men icke förmådde fullborda verket, skulle ju alla som fingo se det begynna att begabba honom och säga: ?Den mannen begynte bygga, men förmådde icke fullborda sitt verk??(Luk 14:28-30).

Om dessa versar har John Stott skarpsinnigt skrivit:

?Det kristna landskapet är täckt med ruinerna av de övergivna, halvbyggda torn - ruinerna av dem som började bygga och inte kunde fullborda. För tusentals människor struntar fortfarande i Kristi varning och börjar följa honom, utan att först stanna upp och tänka på kostnaden för att göra det. Resultatet är den stora skandalen inom kristenheten idag, s.k. ?namnkristendom?. I länder till vilka den kristna kulturen har spridit sig, har massor av människor täckt över sig själva med ett ganska bra, men tunt lager av kristendomsfernissa. De har tillåtit sig själva att bli lite involverade, tillräckligt för att vara respektabla, men inte tillräckligt för att bli illa till mods. Deras religion är en stor, mjuk kudde. Den skyddar dem från de hårda besvärligheterna i livet, medan de ändrar på dess betydelse och form för att passa deras bekvämlighet. Inte undra på att cynikerna talar om hycklare i kyrkan och avvisar religion som verklighetsflykt?.

En kristen är inte någon som bara köper en ?brandförsäkring?, som ?tar emot Kristus? bara för undkomma helvetet. Som vi har sett upprepade gånger, uttrycker sig sanna troendes tro i underkastelse och lydnad. Kristna föjer Kristus. De är obestridligt överlåtna till Kristus som Herre och Frälsare. De har en längtan att vara Gud till behag. De är ödmjuka, saktmodiga lärjungar (mathétés i den grekiska texten). När de faller, söker de förlåtelse och går vidare. Det är deras anda och deras inriktning.

Kallelsen till kristet lärjungaskap kräver uttryckligen just det slaget av total hängivenhet. Det är full överlåtelse, utan något som man undantar medvetet eller med flit. Ingen kan komma till Kristus på några andra villkor. De som tror att man bara kan bejaka en förteckning över fakta om evangeliet och fortsätta att leva som man själv vill, bör pröva sig själva för att se om de verkligen är i tron (2 Kor 13:5).

I Matt 10:32-39 utmanade Jesus sina lärjungar och sa:

?Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen....
?Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig; och den som icke tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig. Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det?.

Vår Herre har inte givit något mer definitivt uttalande om lärjungaskap än detta. Här uttrycker han på tydligast möjliga sätt vad kostnaden för lärjungaskap innebär. Orden är riktade till de tolv särskilt (Matt 10:5), men de är principer i lärjungaskap, som är tillämpliga på oss alla. Vers 24 lyder: ?Lärjungen är icke förmer än sin mästare?. ?En lärjunge? betyder här varje lärjunge, och orden som följer tills slutet av kapitlet, tillämpas på lärjungaskap i allmänhet.

De som uppfattar lärjungar som en särskild klass mer hängivna troende, kommer att påpeka att de tolv - eller åtminstone elva av dem - redan var på Kristus troende och behövde alltså inte vägledning om vad det innebär att komma till Kristus med frälsande tro. Det är sant att de flesta av lärjungarna otvivelaktigt redan var pånyttfödda, men detta vederlägger inte betydelsen av dessa ord för dem. Faktum är att dessa män redan kallades lärjungar också (10:1). Detta var inte en inbjudan till en högre form av relation, utan en påminnelse om det som redan hade grundlagts när de trodde. Vår Herre fortsatte med att undervisa dem om innebörden i tron och frälsningen, och påminde dem ständigt om den överlåtelse som de hade gjort, när de valde att följa honom.

Dessa ord kan tillämpas på dig och mig också. Lukas 14:25-35 innehåller liknande ord - i ännu starkare uttryck - som Jesus uttalade inte bara till de tolv, utan till människoskarorna som kom för att höra honom.

Matteus 10:2 hänvisar till de tolv som ?apostlar?. Det betyder ?utsända?. När deras grundläggande förberedelser hade fullbordats, sände Jesus ut dem för att predika. I detta uppdrag som han gav dem när de skildes åt, använder han emellertid ordet lärjunge , inte apostel . Hans ord kan tillämpas på varje lärjunge, och vara verksamma som en vägvisare för varje potentiell efterföjare till Jesus.

Att bekänna Kristus inför andra

Versarna 32-33 påminner om den fruktansvärda domsscenen i Matteus 7:21:23: ?Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall och jag förneka inför min Fader, som är i himmelen?. Innebär detta att bekännelse inför andra är ett villkor för att bli en sann kristen? Nej, men det innebär att ett kännetecken på varje äkta kristen, är att han eller hon kommer att bekänna tron på Kristus utan förbehåll. Paulus skrev: ?Ty jag blyges icke för evangelium; ty det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror? (Rom 1:16).

Det verkliga lärjungaskapets väsen är en överlåtelse till att bli lik Jesus Kristus. Det innebär både att handla som han gjorde och att vara villig att utstå samma behandling. Det innebär att möta en värld som är fientlig mot honom och att göra det oförskräckt. Det innebär att bekänna inför andra att Jesus är Herre och lita fullt på att han också kommer att tala å dina vägnar inför Fadern.

?Att bekänna? betyder att bejaka, erkänna, att hålla med om. Det är ett uttalande om igenkännande, tro, förtroende och tillit. Man kan bekänna Kristus med munnen, som Romarbrevet 10:9 säger, och också bekänna honom genom att uppföra sig rättfärdigt, som Titus 1:16 innebär. Vi ska bekänna Kristus ?inför människor?. Detta betonar den offentliga innebörden av bekännelsen, och dess betydelse kan inte undgås. I Romarbrevet 10:10 läser vi: ?Ty genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens bekännelse bliver man frälst?. Om hjärtat verkligen tror, kommer munnen att vara angelägen att bekänna. Bekännelsen är inte bara ett mänskligt verk, den är ingiven och får sin kraft av Gud, den följer efter det att man tror men inte skild från den handlingen. Återigen, bekännelsen är ett kännetecken på sann tro, den är inte ett ytterligare villkor för frälsning.

Första Johannes brev 4:15 lyder: ?Den som bekänner, att Jesus är Guds Son, i honom förbliver Gud, och han själv förbliver i Gud?. Vilket är kännetecknet på sanna kristna? De bekänner Jesus som Guds Son.

Detta innebär inte att en lärjunge alltid kommer att stå upp för Herren. Petrus förnekade Herren tre gånger i den natt han blev förrådd. Sedan har vi Timoteus, kanske den bästa av Paulus lärjungar, pastor i församlingen i Efesus. Denne hängivne unge man, med sådana gåvor för att vara herde, var en förebild för lärjungaskap. Men han kan ha upplevt tillfälligt andligt missmod i sin tjänst, eller också var han kanske känslig för fruktan. Paulus var tvungen att skriva till honom: ? Blygs därför icke för vittnesbördet om vår Herre? (2 Tim 1:8).

En tidpunkt av misslyckande upphäver inte en lärjunges trovärdighet. Vi har alla misslyckats med att bekänna Kristus inför andra oftare än vad vi vill erkänna. Men om vi är sanna lärjungar, kommer vi inte att avsiktligt och beräknande att hålla vår tro gömd från alla hela tiden. Även Josef från Arimatea, som aposteln Paulus kallade en ?hemlig lärjunge?, hade frimodigheten att gå till landshövdingen Pilatus efter korsfästelsen och be om Jesu kropp (Joh 19:38).

Kristus säger att han kommer att kännas vid oss inför Fadern, som är i himmelen (Matt 10:32). Vad menar han? Kristus kommer på domens dag att säga: ?Denne tillhör mig?. Han kommer att bekräfta sin trofasthet mot dem som har bekräftat sin trofasthet mot honom. Den andra sidan av saken finns också uttalad: ?Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen? (v 33). Detta uttrycks inte i första hand om de som öppet avvisar - människor som skulle uppenbart förneka Kristus, inte vilja ha något med honom att göra, som föraktar honom, talar mot honom eller hädar hans namn. Sanningen är helt klart tillämpbar på sådana människor, men vår Herre talar specifikt om falska lärjungar, människor som påstår sig vara kristna, men som inte är det.

När de sätts på prov förnekar falska lärjungar konsekvent Herren, antingen genom sin tystnad, genom sina gärningar eller genom sina ord. Faktum är att föreställningen här omfattar alla dessa saker. Den visar på någon vars hela liv är ett förnekande av Kristus. Han kan påstå att han tror, men allt i hans levnadssätt utsöndrar förnekelse (jmfr Titus 1:16). Kyrkorna är fyllda med sådana människor, som ger sig ut för att vara lärjungar, men förnekar Herren på vissa störande sätt. Kristus kommer att förneka dem inför Fadern (v 33).

Matteus 25:31-46 redogör för det som kommer att hända i domen. Detta avsnitt beskriver uttryckligen skiljandet av fåren från getterna vid slutet av vedermödan, vid domen av nationerna (v 32). Men denna princip är tillämplig på enskilda människor i varje skede av Guds dom. Här ställer Herren fåren (de som har bekänt honom) på hans högra sida, och getterna (de som har förnekat honom) på hans vänstra (v 33), och för in fåren i riket. Dessa är de rättfärdiga människor som har bekänt honom. Hur vet vi det? Han säger: ?Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig, och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig härbärge, naken, och I kädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag var i fängelse, och I kommen till mig? (versarna 35-36). Vi ser ännu en gång, att deras livsmönster uppenbarar verkligheten i deras påstående att de känner Kristus. De som underlåter att leva på ett sätt som stämmer överens med tron på Kristus, blir sända till evig dom (v 46).

Att ordna prioriteringarna

Ett andra kännemärke på en sann lärjunge är att han älskar Kristus mer än sin egen familj (Matt 10:34-37). Särskilt vers 37 är mycket stark: ?Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig?.

Om du tycker att detta är kraftiga ord, se på parallellstället i Lukas 14:26: ?Om någon kommer till mig och han därvid ej hatar sin fader och moder och sin hustru och sina barn och sina bröder och sina systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge?.

Måste vi för att vara lärjungar bokstavligen hata våra familjer? Det är uppenbart att detta inte kräver hat i någon form, som skulle bryta mot Guds tydlig bud, som t.ex. ?Hedra din fader och din moder? (2 Mos 20:12) och ?I män, älsken edra hustrur? (Ef 5:25). Nyckeln till detta bibelstället är uttrycket ?därtill ock sitt eget liv? (Luk 14:26). Herren säger att vi måste vara obetingat trogna mot honom, t.o.m. mer än mot våra familjer - och särskilt mer än mot oss själva. Bibeln lär att vi ska försaka oss själva (Matt 16:24), se oss själva som döda (Rom 6:11), avlägga den gamla människan (Ef 4:22) - att behandla den själviska sidan av våra varelser med största ringaktning (jmfr 1 Kor 9:27). Det är samma inställning som vi ska ha mot våra jordiska tillgångar och även mot våra familjer.

Varför är detta uttryckssättet så skarpt? Varför använder Kristus så stötande formuleringar? Därför att han är lika angelägen om att driva bort dem som inte har anslutit sig, som han är att dra sanna lärjungar till sig själv. Han vill inte att halvhjärtade människor ska bli lurade till att tro att de är i riket. Om han inte har fått inta första platsen, har han inte fått inta sin rätta plats.

Att ta upp korset

De som inte är villiga att mista sina liv för Kristus, är inte honom inte värdig (Matt 10.38). De kan inte vara hans lärjungar (Luk 14:27). Dessa uttalanden kan inte passas ihop med de lättvindiga ansatser till omvändelse som är populära i vår generation. Jesus ber inte människor om att bli en pluseffekt i deras omständigheter i livet. Han vill ha lärjungar som är villiga att försaka allt . Han frågar efter fullständig självförnekelse - t.o.m. villighet att dö för hans skull om det är nödvändigt.

När Matteus 10:38 säger: ?Den som inte tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig?, innebär det inte att bära ?korset? i en svår situation, en kronisk sjukdom, eller en gnatande make/maka. Jag har hört fromma predikningar, som förandligar korset till att innebära allting från en vresig svärmor till ett droppande tak på en Cheva från 57! Men det är inte vad ordet kors innebar för Jesu åhörare under det första århundradet. Det ledde inte deras tankar till långvariga svårigheter eller mödosamma bördor. Det väckte inte ens tankar på Golgata - Herren hade ännu inte vandrat mot korset, och de förstod inte att han skulle göra det.

När Jesus sa ?ta sitt kors på sig? till dem, tänkte de på ett grymt redskap för tortyr och död. De tänkte på att dö på det mest kvalfyllda sätt som människan kände till. De tänkte på dömda förbrytare som hängde på kors vid vägkanten. Utan tvekan hade de sett män bli avrättade på detta sätt.

Jesu åhörare förstod att han kallade dem till att dö för honom. De visste att han bad dem om det yttersta offret, att överlämna sig sig till honom som Herre på alla sätt.

Jesus tillägger en sista paradoxal tanke angående innebörden av lärjungaskap: ?Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det? (Matt 10:39). ?Den som finner sitt liv? tycks syfta på en person som har skyddat sin fysiska säkerhet genom att förneka Kristus under påtyckningar eller någon som håller fast vid sitt liv, hellre än att ta sitt kors på sig. Eftersom han är mest angelägen om att skydda sitt fysiska liv, förlorar den personen sin eviga själ. Omvänt, den som är villig att mista sitt liv för Kristi skull, kommer att få ta emot evigt liv.

Bibeln undervisar inte om frälsning genom martyrskap. Herren rådde inte sina lärjungar att försöka bli dödade för honom. Återigen, han syftade på ett föredöme, en inriktning. Han sa helt enkelt att äkta kristna inte ryggar tillbaka, även om de möter döden. För att uttrycka det på ett annat sätt: När de ställs inför ett avgörande mellan att tjäna jaget och att tjäna Herren, är den sanne lärjungen den som väljer att tjäna Herren, även om han får betala ett högt personligt pris.

Återigen, denna undervisning är inte absolut i den betydelsen att den inte tillåter tillfälliga misslyckanden som Petrus. Men även Petrus visade till sist sig vara en sann lärjunge, eller hur? Tiden kom när han frivilligt gav sitt liv för Jesu skull.

Lukas 9:23 återger liknande ord från Jesus: ?Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig var dag; så följe han mig?. Lägg märke till tillägget av två ord: ?var dag?. Lärjungens liv framkallar förföljelse och måste därför vara ett liv med daglig självförnekelse. Paulus skrev till korintierna: ?Ty - så sant jag i Kristus Jesus, vår Herre, kan berömma mig av eder, mina bröder - jag lider döden dag efter dag? (1 Kor 15:31).

Tanken på daglig självförnekelse är inte ett hån mot nutidens hypotes att tron på Jesus är ett tillfälligt beslut. En sann lärjunge är någon som anmäler sig på livstid. Idén på dekalen ?pröva Jesus? är en mentalitet som är främmande för sant lärjungaskap - tron är inte ett experiment, utan en överlåtelse för hela livet. Den innebär att ta sitt kors på sig dagligen, att ge allt för Kristus varje dag. Den innebär inga förbehåll, ingen osäkerhet, ingen tvekan (Lukas 9:59-61). Den innebär att inget medvetet undanhålls, att ingenting avsiktligt skyddas mot hans herravälde, att ingenting motsträvigt hindrar hans kontroll. Den kräver ett smärtsamt skiljande från band med världen, när man stänger flyktdörrarna och gör sig av med varje slags säkerhet att falla tillbaka på om man skulle misslyckas. Äkta troende vet att de går framåt med Kristus till döden. Efter att ha satt sin hand till plogen, ser de inte tillbaka (Luk 9:62).

Så måste det vara för alla som vill följa Jesus Kristus. Det är detta som sant lärjungaskap innebär.

Det framgår tydligt i den text, som vi nu ska begrunda, att omvändelse är förbunden med syndaförlåtelsen. ?Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse år Israel ? (Apg. 5:31). Här läser vi, att Jesus har blivit upphöjd för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse. Dessa båda välsignelser kommer från den heliga hand, som en gång varit fastnaglad på korsets trä, men som nu är upphöjd i härligheten. Omvändelse och syndaförlåtelse ar enligt Guds eviga råd oskiljaktigt förenade med varandra, och vad Gud har förenat må ingen människa försöka åtskilja.

Omvändelse måste åtfölja syndaförlåtelsen och du inser lätt, att det måste vara så, om du bara tänker lite på saken. Det kan inte vara så att förlåtelse för synden skulle kunna ges åt en syndare, som inte vill omvända sig och göra bättring, ty det skulle vara att befästa honom på hans onda vägar och att lära honom att ta det lätt på synden. Om Herren skulle säga: "Du älskar synden och lever i den, och du går från det som är ont till det som är ännu värre, men det gör detsamma, jag förlåter dig i alla fall", så vore ju detta att proklamera en fasansfull frihet för ogudaktigheten. Grundvalarna for samhällsordningen skulle bli rubbade och en moralisk upplösning skulle bli en konsekvens av detta. Det ar omöjligt att fatta, hur oändligt mycket ont, som skulle bli följden, om omvändelsen kunde skiljas från syndaförlåtelsen och att Gud kunde överse med synden, samtidigt som syndaren förblev lika hårt fast vid den som förut. Det ligger i själva sakens natur, om vi tror på Guds helighet , att det måste vara så, att vi inte kan få förlåtelse om vi lever kvar i vår synd och inte vill ångra den, utan då måste vi skörda följdema av vår hårdnackenhet. Enligt Guds oändliga godhet och barmhärtighet har vi det löftet, att om vi vill överge och bekänna våra synder, samt genom tron mottaga den nåd, som är beredd för oss i Kristus Jesus, så är Gud trofast och rattfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Men så länge Gud lever, kan det inte finnas något löfte för dem, som framhärdar i obotfärdighet och vägrar att erkänna sin syndaskuld. Säkerligen kan ingen rebell förvänta sig, att överheten skall förlåta hans förräderi så länge han förblir i öppet uppror mot den, och ingen kan heller vara nog dåraktig att inbilla sig, att hela världens Domare skall borttaga våra synder, om vi själva vägrar att lägga av dem.

Dessutom måste det vara så för den gudomliga nådens fullkomlighets skull. Den nåd som kunde förlåta synden och likväl tillåta syndaren att leva kvar i den, vore en billig och ytlig nåd. Det skulle vara en haltande och missbildad nåd, med ena foten lam och ena handen förtvinad. Vilken tror du är den största förmånen, reningen från syndens skuld eller befrielsen från syndens makt? Jag vill inte försöka spela ut dessa båda utomordentligt stora nådesbevis mot varandra, ty ingendera av dem skulle ha kommit oss till del förutan Jesu dyrbara blod. Men ändå tycker jag att bli befriad från syndens herravälde, bli gjord helig, bli lik Gud, måste räknas såsom det största av de två, om någon jämförelse nu måste göras. Att ta emot förlåtelse är en omätlig förmån, och David uttalar också detta i en av de första punktema i en av sina lovpsalmer med dessa ord: "Som förlåter dig alla dina synder ". Men om vi kunde få förlåtelse och ändå ha tillåtelse att älska synden, att frossa i orättfärdigheten, att vältra oss i lustarna, vad skulle vi väl ha för gagn av en sådan förlåtelse? Skulle den inte vändas till ett sött gift för oss, vilket slutligen skulle på det grundligaste fördärva oss? Att bli tvagen och ändå ligga kvar i dyn, att bli förklarad ren och ändå ha spetälskefläcken kvar på sin panna, skulle vara ett verkligt gäckeri av nåden. Vad hjälper det väl att en människa väcktes upp ur sin grav, om hon likväl förblev död, eller att en blind fördes ut i ljuset om han likväl förblev blind? Nej], Gud vare tack, att Han som förlåter alla vara synder också helar alla våra brister! Han, som tvättar oss rena från det förflutnas fläckar, drar oss också bort från de närvarande onda vägarna samt bevarar oss från framtida fall. Vi bör med glädje ta emot både omvändelse och förlåtelse, ty dessa två kan inte åtskiljas. Förbundsarvet är en enda oskiljbar helhet och kan inte sönderstyckas. Att dela itu nådens verk vore som att hugga det levande barnet i två stycken.

Jag vill fråga dig, som av uppriktigt hjärta söker Herren, om du skulle vara nöjd med endast den ena av dessa nådegåvor? Skulle det väl tillfredsställa dig, min läsare, om Gud kunde förlåta dig synden och tillåta dig att vara lika världslig och ogudaktig, som förut? Nej, den uppväckta själen är mera rädd för själva synden än för dess straffande följder. Ditt hjärtas innersta rop är inte först och främst: "Vem skall befria mig från syndastraffet?" utan: "Jag arma människa, vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? Vem skall sätta mig i stånd att leva höjd över frestelsen och bli helig såsom Gud är helig?" Men då föreningen av omvändelse och syndaförlåtelse överensstämmer med Guds nådiga vilja, och denna förening dessutom är nödvändig för att frälsningen skall vara fullkomlig och för helighetens skull, så kan du vara förvissad om att densamma står orubbligt fast.

Omvändelse och syndaförlåtelse är också förenade med varandra i alla troendes erfarenhet Det har ännu aldrig funnits någon, som uppriktigt och med troende botfärdighet ångrat sina synder, som inte fatt förlåtelse, och å andra sidan har aldrig någon människa tagit emot förlåtelse utan att samtidigt ha ångrat sina synder. Jag tvekar inte att säga, att det under himmelens valv aldrig funnits, finns eller skall finnas något fall, där synden blivit borttvättad, utan att hjärtat på samma gång blivit fört till ånger och tro på Herren Jesus Kristus. Hatet till synden och medvetandet om syndernas förlåtelse förenar sig med varandra i själen och förblir förenade så länge vi lever.

Dessa båda yttringar av den gudomliga nåden verkar och återverkar alltid på varandra . Den människa, som får förlåtelse, ångrar fördenskull sina synder, och den, som ångrar sina synder, har den största vissheten att de är honom förlåtna. Påminn dig allra först, att syndernas förlåtelse leder till ånger och omvändelse, såsom vi också sjunger med Hartts ord.

Lagens hot kan blott förskräcka,
Skilt från evangelii tröst!
Nåden ensam rätt kan väcka
Syndasorg i stenhårt bröst.

När vi är förvissade om att vi har syndernas förlåtelse, avskyr vi även synden, och jag tror att det är, då tron växer till full visshet, så att vi är höjda över alla tvivel om att Jesu blod tvättat oss vitare än snö, som var ånger och botfärdighet just uppnår sin högsta höjd. Ångern tillväxer allt efter som tron tillväxer. Missförstå dock inte denna sak: Ångern är inte endast några dagars eller veckors verk, en tids botgöring, vilken man försöker komma igenom så fort som möjligt, utan den utgör liksom själva tron ett fortgående nådeverk som spänner över hela livstiden. De späda Guds barnen ångrar sina synder, och detsamma gör även de unga männen och fäderna. Ångern är en oskiljaktig följeslagare till tron. Allt under det vi vandrar i tro och inte i åskådning glimmar ångerns tår i trons öga. Det finns ingen sann ånger, som inte kommer av tro på Jesus, och det finns å andra sidan ingen sann tro på Jesus, som inte är förenad med ånger. Ånger och tro är som siamesiska tvillingar, till själva livet förenade med varandra. I samma mån som vi tror på Kristi förlåtande kärlek ångrar vi synden, och i samma mån som vi ångrar synden och hatar det onda, gläds vi över fullheten av den förlåtelse, som Jesus har blivit upphöjd för att ge. Du skall aldrig kunna rätt värdera förlåtelsen utan att känna någon ånger, och du skall aldrig heller erfara den djupaste ångern, förrän du fått full visshet om dina synders förlåtelse. Det kan tyckas underligt, men det är likväl så. Ångerns bitterhet och förlåtelsens ljuvhet blandar sig med varandra i varje nådeliv och frambringar tillsammans en oförliknelig lycksalighet.

Dessa båda förbundsgåvor utgör en ömsesidig tillförsäkran om varandra. Om jag vet att jag verkligen ångrar mina synder, vet jag även att jag har fått förlåtelse för dem. Och hur skall jag kunna få veta att jag fått förlåtelse, såvida jag inte vet, att jag har vänt om från mitt förra syndaliv? Att vara en troende är att i och med detsamma vara en botfärdig. Ånger och tro utgör tillsammans den omvändelse som Jesus är upphöjd till att ge. De är såsom två ekrar i samma hjul, två handtag på samma plog. Ångern har mycket träffande blivit beskriven såsom ett hjärta, som blivit brutet av smärta över synden och som brutit med synden, och den kan lika väl kallas för ett bortvändande från synden som ett återvändande till Gud. Den innefattar en sinnesändring av det mest genomgående slag och åtföljs både av sorg över det förflutna och ett fast beslut om förändring för framtiden.

Den rätta ångern är
Det onda överge,
Och att med avsky se
På synden, som oss förr var kär.

Då nu detta är fallet, kan vi vara förvissade om våra synders förlåtelse, ty Herren har aldrig vägrat förlåtelse åt ett hjärta, som blivit förkrossat över synden och som brutit med synden. Och om vi å andra sidan åtnjutit förlåtelse genom Jesu blod samt är rättfärdiggjorda av tro och har frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus, så vet vi att vår ånger och tro är av det rätta slaget.

Du skall däremot inte anse din ånger såsom en orsak till syndernas förlåtelse utan endast något som åtföljer den. Vänta inte att bli i stånd att ångra din synd, förrän du fått syn på nåden i Jesus Kristus och hans villighet att utplåna din synd. Låt dessa båda välsignade ting behålla sin rätta plats, och betrakta dem i deras förbindelse med varandra. De utgör en Jakin och Boas i var frälsningssak. Jag menar att de är att likna vid Salomos två stora pelare, som stod i förhuset till Herrens hus och bildade en majestätisk ingång till den heliga platsen. Ingen människa kommer fram till Gud utan att passera mellan de båda pelarna, som heter ånger och syndernas förlåtelse. Nådeförbundets regnbåge framstrålar i hela sin skönhet på hjärtats grund, när ångerns tårar blivit belysta av den fulla förlåtelsens ljus. Ångern över synden och tron på den gudomliga förlåtelsen utgör varp och inslag i den sanna omvändelsens väv. På dessa tecken skall du igenkänna en sann israelit.

För att återkomma till det skriftställe, som vi betraktat, vill jag nu vidare göra dig uppmärksam på att både förlåtelse och omvändelse utflödar från samma källa och ges av samme Frälsare. Herren Jesus, som blivit upphöjd i härligheten, ger båda åt samma hjärta. Du skall aldrig någon annanstans finna varken det ena eller det andra. Jesus har båda dessa gåvor i beredskap, och han är beredd att ge dem genast och helt och hållet fritt åt alla som vill ta emot dem från hans händer. Må vi aldrig glömma, att Jesus ger allt som är nödvändigt för vår frälsning. Det är mycket viktigt för alla nådesökande att komna ihåg detta. Tron är lika mycket en gåva av Gud som den Frälsare, på vilken tron förlitar sig, och syndaångern är lika mycket ett nådeverk, som utförandet av den försoning, varigenom synden utplånas. Frälsningen är från det första till det sista helt av nåd allena. Missförstå mig likväl inte. Det är inte den Helige Ande som ångrar. Han har aldrig gjort något, som han skulle behöva ångra. Och om vi än skulle kunna tänka oss, att han kunde ångra, skulle detta likväl inte hjälpa vår sak. Vi måste själva ångra vår synd, om vi skall kunna bli fräIsta från dess makt. Det är inte Herren Jesus Kristus som ångrar. Vad skulle väl han ha att ångra? Nej, vi måste själva ångra var synd med fullt samtycke av varje vår själs förmögenhet. Vår vilja, våra böjelser och våra själsrörelser, allt måste på det innerligaste samverka i syndaångerns välsignade handling, och likväl ligger bakom all denna vår personliga handling ett hemlighetsfullt heligt inflytande, som smälter ned hjärtat och inger det botfärdighet samt åstadkommer en fullständig omskapelse. Guds helige Ande upplyser oss, så att vi kan inse vad synden verkligen är, och gör den därigenom avskyvärd i våra egna ögon. Guds Ande vänder även vår håg till helighet, så att vi av hjärtat värderar, älskar och åstundar densamma, och inger oss därigenom den inre drift, varigenom vi förs steg för steg framåt i helgelsen. Guds Ande verkar i oss både vilja och gärning efter Guds goda behag. Låt oss då redan i denna stund överlämna oss åt denne gode Ande, att han måtte leda oss till Jesus, som av fri nåd vill ge oss den dubbla välsignelsen av omvändelse och syndernas förlåtelse, enligt sin nåds rikedomar.

?Av nåden är ni frälsta ?

DEL 2: DE TILLAGDA DELARNA

INLEDNING

Varje generation har använt olika vägar och sätt för att försäkra sig om syndarens uppmärksamhet, så att de har fått se sanningen och sedan kunnat ledas vidare till en frälsande kunskap och ett verkligt förhållande till Herren Jesus Kristus.

Det är sant att vi är vanemänniskor. Människan älskar former, tycker inte om att saker förändras ?för snabbt? och hon klamrar sig fast vid traditioner. Olyckligtvis (för människan) är inte Gud en sådan person. Gud bryr sig inte om, att en sak inte prövats förr. Det enda som intresserar honom, är att sättet är det bästa och mest direkta för att utföra hans önskningar på.

Det här ledde naturligtvis till att Israels barn många gånger fick panik. ?Vad gör Gud nu?? Om det finns ett stort hav i vägen, inga problem, han delade bara på det. Om det inte fanns något vatten, pang! En dricksvattenfontän kom fram ur en klippa. Ont om mat? Tjoff! Så regnar det bröd på morgonen. Jesus tog hand om saker och ting på samma sätt. Var hans lärjungar långt från land, spelade det ingen roll, Jesus bara promenerade över vågorna. Problem med vädret? Håll tyst vind!? Och så fortsatte det...

Som du kan se i bibeln hade Gud mycket problem med människan och hennes traditioner. Se bara på judarna hur de älskade sitt tempel. sina offer, sin Sabbat - synd bara att de inte brydde sig så mycket om Gud. Och Jesus spred oro bland den envisa hopen. ?Såg du det där? Han helade på sabbaten!? (Luk 13:14). Vid varje tillfälle försökte Jesus, genom att använda visa argument och goda exempel, visa dem sanningen, men de fortsatte att hänga upp sig på hans metoder - att röra vid de spetälska, uppväcka de döda, hålla ihop med syndare, piska penningväxlare - det skrämde dem från vettet! Deras religion var i grunden fridfull, mycket tyst och högtidlig. Men Jesus... Jesus fick hela staden i uppror, åtminstone en gång i veckan! Du kan förstå varför han blev en plåga för dem. Han vände upp och ned på deras trevliga religion...med sanningen! (Joh 8:44-45).

Det är tydligt att Gud ger sin smörjelse åt män och kvinnor, som är helt överlåtna åt hans Ande. Han ger också smörjelse åt metoder och medel som vi använder - möten, traktater, böcker, musik, vittnesbörd, predikan m.m. - när de är helt underordnade honom. Men det är en stor fara när människan (eller även Gud) konstruerar ett medel som ska användas till Guds ära, och sedan allt eftersom tiden går, människan ger medlet den uppmärksamhet Guds härlighet skulle ha, och som medlet från början var ämnat att visa på!

Här nedan följer en rad sådana medel, metoder och begrepp, som jag tror har blivit en sådan stor del i presentationen av det moderna evangeliet, att det har blivit oskiljaktigt från det. Faktum är, att de så till den grad anses som nödvändiga, att om man tog bort något av det från ett evangeliskt möte, skulle många kristna knappast tro att någon kunde bli frälst där.

NÅGRA MÄNSKLIGA UPPFINNINGAR SOM HAR BLIVIT NÖDVÄNDIGA DELAR I DET MODERNA EVANGELIET.

Begreppet och uttrycket ?personlig frälsare?.

Jag tycker att det är mycket störande, när något onödigt läggs till evangeliet. Användandet av uttrycket ?personlig frälsare? är inte så farligt i sig självt, men det visar på en tendens att uppfinna uttryck, och sedan tillåta dem att predikas som om de faktiskt stod i bibeln.

Men varför måste vi göra så? Varför måste vi lägga till onödiga, nästan meningslösa saker till evangeliet? Det är därför att vi tagit bort så mycket, att vi måste ersätta det med ?andliga tvetydigheter?.

Just det! Tvetydigheter. Skulle du någonsin presentera din syster så här: ?Det här Sheila, min personliga syster!? Eller skulle du peka på din navel och säga: ?Det här är min personliga magknapp?. Löjligt! Men hur som helst, så talar människor högtidligt om Jesus som deras personlige frälsare, precis som om de hade honom där i byxfickan, och som om han när han återvänder, inte har två, utan tre namn skrivna på sin mantel över låret: Konungarnas Konung! Herrarnas Herre! och PERSONLIG FRÄLSARE! (se Upp 19:16). Det här är bara ett exempel på hur ett icke-bibliskt uttryck kan bli upphöjt till vördnad av församlingen, som om man sa: ?Nåja, även om det inte står i bibeln - så borde det stå där!?

Inbjudan.

Föreställ dig om du kan, hur Jesus efter sin bergspredikan får folket att böja sina huvuden, och sakta och mjukt (medan Bartolomeus spelar ?O, store Gud? på dragspel) säger till folket: ?Medan ni håller era huvuden böjda och sluter era ögon, om ni verkligen vill bli mina lärjungar ikväll, om ni verkligen vill visa min Fader och mig att ni har för avsikt att efterfölja det jag har predikat, då vill jag att ni sakta lyfter upp era händer, så att jag kan se dem. Där ja, ... ja... ja... ja... jag ser den handen... och den där... och den där borta vid fikonträdet... ja! Nu, snälla ni, medan Bart spelar en annan kör, vill jag att ni ska börja komma hit framåt... ja, ni som lyfte era händer. Jag vill veta om ni verkligen menar allvar. Jag ska leda er i bön... ?

Jag inser att det finns de som ser en sådan illustration som vanhelgande. Och det är just meningen. De tror att om man skämtar om ?inbjudan?, så skämtar man om Gud. Men så är det inte. Det är svårt att få slut på traditioner, därför att det tar lång tid att forma dem. Jag fick nyligen ett ganska ?hett? brev från en pastor i en församling som stått bakom mig, när jag hade en konsert i hans stad. Han var upprörd, därför att jag hade låtit hundratals människor gå hem utan att ha givit en inbjudan. Han sa: ?Det verkar som om du inte har någon börda för människors frälsning?. (Inget kunde vara mer felaktigt). Men bara för att jag inte hade givit en ?officiell inbjudan?, kunde den här pastorn inte se något värde i mitt sätt att presentera evangeliet. Eller som Tony Salerna (ledare för ?Agape Force?) nyligen sa: ?Om du inte bjuder fram i eftermötet, anser de att du har begått den oförlåtliga synden!?

Den gradvisa förändringen av ?inbjudan?.

Tro det eller ej, men ?inbjudan? blev uppfunnen för 150 år sedan. Den förste att använda denna var Charles Finney och han gjorde det för att ta dem åt sidan, som ville tala mer om frälsning. Finney kallade den främsta bänken för ?orosbänken? (för dem som var ?oroliga? över sina själars tillstånd) eller ?de sörjandes bänk?. Finney ?ledde dem aldrig i bön?, men han och några andra tog god tid på sig för att ge specifik vägledning och be personligt med var och en, ända tills de slutligen skickades hem för att be och söka Gud till ?de kommit igenom och givit uttryck för ett hopp i Kristus?, som Finney skulle ha sagt. (KTS-kommentar: För andra historiska redogörelser av detta ämne, se artiklarna ?Faror med att ?avgöra sig?? av Peter Masters och ?Frälsningens ABC och ÅÄÖ? av Ronald Riffe).

Den tidiga Frälsningsarmén gick vidare med Finneys nyhet och utvecklade vad de kallade ?botbänken? eller ?nådastolen?. Efter en stund med väckande sång och predikan inbjöd de syndare, som ville bekänna sin synd för Gud, att komma fram och att ångra sig och få individuell personlig förbön.

Jag har mött några gamla kristna som brukade vara med på de här mötena, och de sa att ibland kunde människor stanna kvar hela natten, och vid några få tillfällen t. o. m. ett par dagar, och de grät och bekände med förkrossade hjärtan sina synder. Det fanns alltid någon som stannade hos dem, för att ge dem ytterligare vägledning och uppmuntra dem till att göra rent hus med synden i sina liv.

Den var så här ?inbjudan? fungerade i början. Men gradvis har den blivit en fast del av varje möte, och som andra traditioner började den att förlora sin ursprungliga kraft. Att ?komma fram? började bli mer viktigt än sorg, bekännelse, ånger och undervisning. Till sist blev alla som ?gick gången fram? förklarade som ?nyfrälsta?- Det spelade ingen roll hur de kände det, de fick veta att ?dina synder är förlåtna, broder! Fröjda dig i Herren! Hur många olyckliga, nedslagna och förvirrade människor har gått ut från ett sådant möte? (Jer 6:14)

Syndarens bön.

Försök också att föreställa dig Jesus när han står och leder några nya ?lärjungar? i ?syndarens bön?.

?Wow! Det är så många som har kommit fram för att bli frälsta ikväll (folkskaran applåderar). Det här mycket enkelt. Säg bara efter mig i den här bönen, och du blir en kristen. Det spelar ingen roll om du inte förstår det helt... det fungerar i alla fall. Är ni klara? Säg efter mig... käre Jesus... kom in i mitt hjärta... o.s.v?.

Som du ser låter det fullständigt löjligt, när vi försöker se Jesus använda våra moderna metoder. Jag tror att detta är en bra test för alla våra metoder: ?Skulle jag kunna se Jesus göra det här?? eller ?Skulle jag kunna se Jesus predika eller undervisa om det här?? Eftersom bibeln säger att vi ska ?själva leva såsom han levde? (1 Joh 2:6), borde vi alltid försöka jämföra våra handlingar och budskap med Mästarens.

Det är tydligt att det inte fanns någon ?fast? syndarens bön. Det finns många variationer, olika längd, formulering, avslutning o.s.v., men innehållet är vanligtvis det samma. Bönen innehåller oftast uttryck som ?käre Jesus?, ?kom in i mitt hjärta?, ?jag erkänner att jag har syndat?. De bättre innehåller åtminstone det påståendet - det finns andra som inte ens tycker om att använda ordet synd i deras ?syndabön?: ?Fyll mig med den helige Ande?, ?i Jesu namn, amen?. I högsta grad oskyldigt... inget fel med en sådan bön, eller hur?! Fel! Det är inte formuleringen som är viktig, utan hjärtats inställning hos den som ber den.

Jag tror att en sann ?syndabön? väller fram ur var och en som i sanning söker Gud, och är trött på att vara en syndens träl (Matt 5:6). Sättet att ?leda någon i bön? är fullkomligt löjligt. Du kan inte hitta något ens i närheten av det i bibeln eller bland det som skrivits om människor kyrkohistorien igenom.

Jag tror inte att Jesu vill att hans lärjungar ska ?säga efter mig?, jag tror han vill att de ska ?följa efter honom?.

För tidig födelse

På samma sätt som med inbjudan, började antagligen bruket att låta någon säga efter i bön i bästa avsikt. Utan tvekan finns det sådana som har ?kommit igenom? och fortsatt att vandra med Herren, och så kommit in på rättfärdighetens väg genom Guds oändliga nåd. Men på samma sätt som med ?inbjudan? är ?syndabönen? en av de metoder som gör det otäckt enkelt för en person att anse sig som kristen, utan att han egentligen har en aning om vad det egentligen innebär ?att beräkna kostnaden? (Luk 14:28).

Den största orsaken till att Gud kan bli bedrövad över vårt vanemässiga användande av sådana här saker, tror jag är att det kan ta bort den helige Andes överbevisning för tidigt, innan Anden får tid att mana fram den ånger som leder till frälsning. Med en känslomässig kick, som för det första inte håller i mer än några veckor, tror vi att vi för människor in i Guds rike, när vi i själva verket leder många till helvetet - genom att hindra det liv som Guds Ande försöker göra i en människas liv. Hör du? Förstår du att det här blir till en ?andlig abort?? Förstår du vad de eviga konsekvenserna blir av att tjuvstarta, att försöka föda fram ett barn som inte är moget?

Vi är så rädda att få se något glida oss ur händerna, att vi hellre skyndar på någon in i en ytlig avgörelse, för att få den personliga tillfredsställelsen att få se någon ?gå gången fram?, hellre än att ta tid med att helt och fullt förklara saker för honom, även om det skulle ta timmar och nätter av mödosam bön för hans själ. Vi har ?helt enkelt inte tid? att göra saker på Guds sätt längre.

Men Gud vill hellre se en verkligt omvänd, än en hel ocean full av ?avgörelser?. Ser du inte vilken röra vi har hamnat i? Vad har vi gjort med evangeliet? Och när de här omvända inte längre vill ha gemenskap med oss, när de vill gå tillbaka till sina gamla vänner och sin gamla livsstil, så har vi mage att kalla dem ?avfällingar?, när det var vi som stod i vägen för dem att komma till korset från början. Mitt hjärta blir krossat, när jag tänker på den fruktansvärda dagen, när Gud ska döma dem som har ?förlett en av dessa små? (Mark 9:42).

ANDRA MÄNNISKOTILLVERKADE METODER SOM HAR GJORT EVANGELIET MYCKET YTLIGT OCH DÄRFÖR OBIBLISKT.

Snabba och enkla 1-2-3-steg-till-frälsning?-traktater.

Jag kan givetvis inte klandra varken avsikten eller integriteten hos de människor och organisationer, som är ansvariga för de här små medlen. En av de mest kända traktaterna har tryckts på mer än 30 språk, och har givits ut i över 100 milj. exemplar. Med det i minnet är det ännu mer angeläget för mig att säga, att om inte dessa eller andra ?evangeliska? traktater innehåller samma budskap som vår Herre predikade (och befallde sina lärjungar att gå ut med till alla ?släkten och folk?), då är det värre än ?ofullkomliga metoder?, de är syndiga!

För det står i Ordspråksboken att ?som syra för tänderna och som rök för ögonen, så är den late (trolöse budbäraren, eng.övers,) för den som har sänt honom?. Paulus sa att om vi verkligen är kristna, då är vi ?Kristi sändebud? (2 Kor 5:20) - vi är Guds enda representanter i det här främmande landet som kallas ?världen?.

Håll den parollen i minnet och tänk på vad en president skulle tycka om en ambassadör som i ett främmande land, t.ex. Ryssland, har fått i uppdrag att överlämna ett angeläget budskap som innebär fred för hela världen. Men om ambassadören, om än i bästa avsikt, bara framför en liten del av budskapet på ett sådant sätt, att det ger ett annat intryck - faktiskt verkar vara det helt motsatta - än vad presidenten hade förväntat, vad tror du presidenten kommer att göra med ambassadören, när han upptäcker den skada han åstadkommit?

Traktater som de här nämner ofta om ?en slags? ånger som t.ex. att ?du måste vända om från din synd till Jesus. Men mycket sällan förklarar de vad ?vända om? egentligen innebär. Det är samma sak med andra väsentliga uttryck som t.ex. ?Herre? - de hänvisar ofta till Jesus som ?Herre?, men mycket sällan ger de en definition på ?herravälde? - och så fortsätter människor glatt framåt, i tron att de har rättighet att fortsätta med att älska sina egna liv, så länge som de kallar Jesus för ?Herre? (se Matt 7:21; Luk 6:46).

Jag bryr mig inte om hur många brev jag får, som talar om hur mycket gott som blivit utfört av den eller den verksamheten, eller hur många som blivit ?frälsta? genom en sådan traktat. Jesus sa: ?På deras frukt ska ni känna igen dem? (Matt 7:16) och på ett annat ställe sa han att ?er frukt ska bestå? (Joh 15:16). Jag tror att vi den dag då Gud ska hålla dom, kommer att få se hur många som verkligen blev omvända genom sådan här verksamhet, och hur många som blev borttagna från rättfärdighetens väg - genom att de leddes till att tro på de behagliga halvsanningarna som de här ytliga och falska skrifterna innehåller, tryckta runt hela världen av människor som haft de ?bästa avsikter och den högsta integritet? (Matt 23:15).

?Stackars-Jesus?-syndromet

Det här är det slags predikning som missbrukar ordet i Upp 3:20: ?Se, jag står vid dörren och bultar... ? Hur många evangelister har inte använt det bibelordet för att måla en gripande bild av Jesus, där han står utanför en dörr och väntar, knackar, knackar, väntar på att syndaren ska öppna dörren och låta Jesus komma in? Ibland håller predikanterna på tills det börjar låta som ?stackars Jesus står där ute i kylan, huttrande och väntar på att någon ska släppa in honom. Ska du inte låta stackars Jesus komma in i ditt hjärta??

Vilket resonemang! För det första så är det som Herren säger i Uppenbarelseboken inte för ofrälsta. Det är till församlingen i Laodicea (se 3:14). Bilden är verkligen gripande. Jesus står utanför sin egen församling, och knackar på för att de ska öppna för honom, (låter det bekant?). Finns det fortfarande någon tvekan om vem han talar till, så se på vers 22: ?Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!?

För det andra är sanningen som gäller för syndaren den helt motsatta. Jesus är inte utanför deras värld och knackar på för att de ska låta honom komma in - de är utanför hans rike! Och de kan hålla på att knacka hela natten som de oförståndiga flickorna (Matt 25:11), men Jesus kommer aldrig att låta dem komma in, om de inte uppfyller kraven: ett ödmjukt och förkrossat hjärta och en fullständig avsky för synd. Då, och bara då, kommer Gud att befria dem från syndens slaveri - och genom sin nåd föra in dem i hans kärleksfulla rike. Varje person måste själv inse vilken dårskap hans liv är och desperat flämta fram: ?Jag är en dåre som lever mitt liv som jag själv vill! Herre, visa mig vägen till din dörr, och jag ska knacka och knacka och tigga om förlåtelse... Jag gör allt, allt, allt du säger!? Då, och bara då, frälsar Gud en syndare.

Dekaler, billiga klischéer, ?kristna slagord?

Det gör mig illa till mods att se bibelns underbara sanning bli uppklistrad överallt precis som ölreklam. Många anser det visligt att ?få ut ordet? på det här sättet, men jag tror att vi egentligen bara ympar in små delar av sanningen i världen - ger dem ?evangeliska injektioner? (och vi gör det svårt för dem att få tag på verkligheten!). Människor blir döva för sanningen när vi skvätter våra pråliga ordspråk i ögonen på dem så fort ett tillfälle ges. Tror du verkligen att det innebär att ?öppna upp? dem för evangeliet? Eller är det egentligen bara ett annat sätt för oss att få leenden, vinkningar (och erkännanden) från andra i ?födda-på-nytt-klubben? eller glada tutningar ute på shoppingcentrets parkeringsplats, när de ser din ?tuta-om-du-älskar-Jesus?-dekal?

Hur är det med de andra ?ordspråken?? Du vet, de halv-bibliska som t.ex. ?Var snäll och ha tålamod, Gud är inte färdig med mig än?, vilket faktiskt kan vara en ryslig ersättning för ?förlåt mig? (och dessutom får fel person skulden - ?anledningen till att jag är ett sådant kräk, är att Gud inte är färdig med mig än?).

Om du verkligen vill leka ?tänja bibeln?, så finns den där andra otroliga ursäkten som fullständigt gör slut på allt sökande efter helighet: ?Kristna är inte fullkomliga... bara förlåtna!? Så bekvämt! Du kan lika gärna säga: ?Kristna är inte moraliska... bara förlåtna!? eller vad sägs om ?Kristna är inte frälsta... bara förlåtna! (Det var kanske lite väl djupt). Vad vi egentligen säger med detta lilla sköna prosastycke är: ?Frun, ni kan inte anförtro er tonårsflicka åt min kristne son, det är bäst att du håller ett öga på honom... han är inte pålitlig... han är bara förlåten!? Kanske har jag gått lite för långt för att komma åt kärnpunkten, men jag tror att världen är fullkomligt sjuk av våra ordspråk och ?vittnesbördsmetoder?. Det är dags att vi börjar visa sanningen med våra liv, och sedan låter våra liv tala ut hela Guds sanning!

Uppföljningsprogrammet

Det är till sist ett stort misstag som begåtts i evangeliets namn. Det kallas helt riktigt ?uppföljning?. Jag säger ?helt riktigt?, därför att det är en uppföljning av samma eländiga och ofullständiga evangelium, med en eländig och ofullständig och falsk ersättning för vad bibeln kallar ?lärjungaskap?.

Vår uppföljning består oftast av ett ?uppföljningspaket?, som nästan alltid innehåller en fullständig lista på församlingens alla gudstjänster och andra funktioner. ?Paketet? kan också innehålla många ?viktiga? artiklar som t.ex. ett helt bibelstudium om ?tionde?. Oftast bifogas också åtminstone ett kuvert för tiondegivande. (Det är förvånansvärt att det här är den ?princip? som de flesta nyfrälsta får lära sig).

Det har förvånat mig, vid studiet av Jesu liv, att han aldrig hade ett ?uppföljningsprogram?. Det var ofta hans vana att låta människor ?följa upp honom?. Han behövde aldrig gå från dörr till dörr, för att leta rätt på den person som han helade förra veckan, så att han kunde berätta en ny liknelse. Han verkade alltid ha den inställningen att ?om de vill ha liv, får de komma och följa mig?.

Kan du inte se vilka dårar vi är? Vi predikar mänskliga påfund. Vi får människor att komma fram till ?altaret? genom psykologisk påverkan, som inte har någonting med Gud att göra. Vi ?leder dem? i en bön, som de ännu inte är övertygade om att de behöver be. Och sedan, som pricken över i, ger vi dem ?rådgivning? och säger åt dem att det är synd att tvivla på att de är verkligt frälsta!

SAMMANFATTNING

Nu kommer vi till slutet av det här ?bibelstudiet?. Ja, det är precis vad det blivit. Jag hoppas att du tar tid med att leta upp de givna bibelorden och se efter själv vad Gud har sagt i sitt Ord om alla de här sakerna. Jag inser att dessa två artiklarna kommer att trampa många på tårna, och några kommer att bli djupt förolämpade, men det har inte alls varit min mening. Min enda bön är, att det här ska leda till att många kommer att ta upp sitt kors och predika de goda nyheterna om frälsning med samma kraft och smörjelse som Jesus lovade och gav till den första församlingen, och att när vi predikanter står inför honom på den stora dagen, vi kan säga som Paulus: ?Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron... Så har jag överallt spritt evangeliet om Kristus? (2 Tim 4:7; Rom 15:19), så att vi får höra de underbara orden från vår Kung: ?Bra, du är en god och trogen tjänare!? (Matt 25:21).

Älskade familj, världen runt omkring oss är på väg till helvetet. Inte p.g.a. kommunism, inte p.g.a. TV, inte p.g.a. droger eller sex, alkohol eller djävulen själv, utan p.g.a. församlingen! Det är vi som är skyldiga! Det är bara vi som har uppdraget, kraften och Guds sanning alltid tillgänglig för att befria syndare efter syndare från evig död. Och även om några är villiga att gå... ut på gatorna, in i fängelserna, ut till främmande länder eller t.o.m. till närmaste grannen, tar de med sig en urvattnad, förvrängd version av Guds budskap som han aldrig har lovat att ge sin smörjelse. Det är därför de misslyckas. Och om vi inte erkänner att vi misslyckas, tror jag inte det finns något hopp, varken för oss eller världen omkring oss. Vi har att välja mellan att orsaka att en hel generation går en evig tragedi till mötes, eller att överlämna till vår Gud en hel familj full av ?goda och trogna tjänare?.

Be över allt det här, är ni snälla. Gud väntar på att få möta dig i din kammare (Matt 6:6).

Keith Green

 

 

DEL 1: BITARNA SOM SAKNAS

INLEDNING

Jag vet att den här artikelns rubrik kommer att förorsaka några att oroat rynka pannan. Vid första ögonkastet kanske några säger till sig själva: ?O, nej, den här gången har Keith gått för långt!? Men låt mig snabbt få skingra din oro. På frågan: ?Vad är det för fel med evangeliet??, kan jag enkelt svara ?absolut ingenting?. Det gäller givetvis bibelns evangelium - det apostlarna Petrus, Paulus, Johannes och de andra helgade sina liv (och död) åt (Fil 1:20-21).

Nej, det är verkligen inget fel på det här budskapet från himmelen. Men hur är det med det som predikas idag? Är det en sann ?evangeliepredikan?? Evangelisterna som predikar i kyrkor och på torg, i radio och TV - predikar de vad Jesus kallade evangeliet? Och hur är det med berget av modern ?evangelisk litteratur?? Du vet, traktater, brochyrer, skämtsamma böcker, tidningar m.m. Innehåller de verkligen samma budskap - hela budskapet - om frälsningen som Jesus erbjöd? Hur besvarar vi den bävande frågan som ställdes redan på pingstdagen, och som människor fortfarande idag ställer till kyrkan: ?Bröder, vad ska vi göra för att bli frälsta??

ÄR VÅRT EVANGELIUM VERKLIGEN EVANGELIET?

Jag tror av hela mitt hjärta, att Jesus skulle skämmas för de flesta ?evangeliska? budskap och predikningar som framförs idag. Huvudsakligen beroende på att de är i avsaknad av nästan alla viktiga delar som Jesus själv predikade. (Mark 8:38, Rom 1:16, 2 Tim 1:8). Hur vågar vi försöka ändra evangeliet? Vi tar bort det mest vitala och byter ut det mot våra egna konstgjorda delar (Gal 1:6-7).

Är inte Jesus den främste evangelisten? Skulle vi inte bedöma vår evangelisation utifrån hans exempel? Liknade hans budskap på något sätt det vi hör idag? Det är min mening, att här i del 1, kortfattat gå igenom de viktigaste delarna som ?kirurgiskt? skurits bort från dagens förkunnelse. Senare i del 2 ska vi gå igenom alla de ?nya tilläggen? som blivit en del av vårt moderna evangelium.

EVANGELIETS BORTTAGNA DELAR

Jesu blod.

Det är ett faktum att ordet blod skrämmer människor. Det är också ett faktum att Jesu blod skrämmer djävulen, för det är det enda som kan rena en syndig människa. Kan du föreställa dig hur Paulus skulle ha predikat och skrivit, om han skulle ha varit så kräsmagad vid förkunnandet av den fantastiska kraften och skönheten i Jesu blod, som vår generations predikanter är? Vad vi nu har, är ett blodlöst evangelium!

Idag är människor rädda för att tänka, och predikanter är rädda för att få dem att tänka. Hela begreppet med Jesus som gamla testamentets påskalamm har gått förlorat - ?det tar för mycket tid och tankeverksamhet att förklara det?, kan du höra en del säga (Hebr 5:11-14). ?Vi måste förenkla evangeliet, så att vi kan nå massorna?. O, vilken teologi! Ta bort blodet ur evangeliets förkunnelse, och du tar bort den kraft som besegrar djävulen.

Jesu kors.

Paulus sa: ?Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus? (1 Kor 2:2). Nu för tiden är det Jesus Kristus och vad han kan göra för dig! Det finns inga större motsättningar än mellan bibelns Kristuscentrerade evangelium och vårt moderna, korslösa, jag-centrerade budskap.

Om någon idag skulle predika självförnekelse som ett villkor för lärjungaskap, skulle man genast få höra kommentarer som ?gammalmodigt, hårt, lagiskt?. Jag vågar säga att Herren skulle få det lika svårt att bli accepterad av våra predikanter idag, som han var av de religiösa ledarna på hans tid.

Hotet och faran för helvetet och syndarens skuld.

Vi hör ofta människor säga: ?Jag är trött på eldiga, svavelosande helvetespredikningar?! ?OK?, säger jag, ?när var den senaste gången du hörde någon?? Det är sant, mycket sant, mycket få predikar om helvetet längre, det är inte ?inne? nu för tiden. Vi får inte skrämma den stackars syndaren, nej, det går inte. De är bara olyckliga, vilseledda människor, eller hur? Fel! Bibeln visar klart att de är rebeller som har plundrat och vanärat den levande Guden och oinskränkt förorättat honom. De har ingen rätt att ha någon annan uppfattning om sig själva. Men smarta som vi är, har vi bestämt att vi måste hjälpa Gud. Han förstår inte vår generation så bra som vi gör. De sakerna som Jesus betonade i sin förkunnelse var OK för judar, men vår generation behöver en mjukare, mer kärleksfull ton. ?Berätta för dem om himmelen!? Vi talar om himmelen, om ?pånyttfödelsens belöningar?, men vi försummar helt att beröra den andra sidan av det ?tveeggade svärdet? (Hebr 4:12). Vad har vi för rätt att ta bort saker från evangeliet, som Jesus själv gav en stor plats i sin förkunnelse?

Guds lag predikad för att överbevisa om synd.

Ändlösa sidor skulle kunna skrivas om det här, men det finns bara utrymme för ett litet exempel. När den rike ynglingen kom till Jesus hade han en direkt fråga: ?Mästare, vad ska jag göra för gott för att få evigt liv?? Kan du föreställa dig vad våra predikanter skulle svara honom idag? ?Erkänn bara att du är en syndare, ta emot Jesus som din personlige Frälsare, gå i kyrkan, ge ditt tionde, försök att vara god och allt är klart!? Men vad var Jesu svar? ?Du kan budorden... men vill du gå in i livet, så håll budorden? (Matt 19:17, Mark 10:19). Budorden?? Men de försvann med Cecil B. DeMille! Är inte det här ?nådens tid???

Så här säger A.W. Tozer om korset... ?Korset är det mest revolutionerade som någonsin funnits bland människor. Korset under romartiden visste inte av någon kompromiss, det gav aldrig några förmåner. Det vann alltid i argumentation genom att döda opponenten och tysta honom för alltid. Det skonade inte Kristus, utan dräpte honom precis som de övriga. Han levde när de hängde honom på korset och var fullständigt död, när de tog ned honom från det. Så var korset när det först framträdde i den kristna historien. Med fullständig kunskap om allt det här sa Jesus: ?Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig?. Så korset gjorde inte bara slut på Jesu liv, det gör också slut på vårt första liv. Alla hans verkliga efterföljares gamla liv... det och inget mindre är sann kristendom. Vi måste göra något med korset, och det är bara en av två saker som vi kan göra - fly det eller dö på det!?

Men sanningen är att Jesus inte predikade buden som en väg till frälsning för honom. I stället använde han buden, för att på ett uttryckligt sätt överbevisa honom om hans synd - girighet. Den här rike pojken älskade sina pengar, och Jesus visste precis hur han skulle få den ömma punkten avslöjad - predika lagen! Det är precis vad lagen är till för - ?Lagen kan bara ge insikt om synd? (Rom 3:20), skrev Paulus. Lagen måste förkunnas - inte som frälsningens väg, men som en strålkastare som lyser på syndarens hjärta och avslöjar hur rutten han är, i jämförelse med vad Gud begär att han skall vara (Gal 3:24).

Men än en gång är vi visare än Gud. Vår predikan är inte full av ?gör det och gör inte det?. Nej, vi vill inte skrämma bort den liberala generationen. Om vi säger att otukt är fel, eller droger, abort eller någon annan specifik synd, skulle människor känna sig fördömda, och hur skulle de kunna bli frälsta då? Men det är ju så det är, Jesus predikade om buden för den rike ynglingen så att han, efter att ha känt sig fördömd över sin girighet, skulle kunna vända om, lyda Jesus och finna verkliga skatter i himmelen. ?Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga, då får du en skatt i himmelen. Kom sedan och följ mig? (Mark 10:21). Om inte människor blir verkligt övertygade om synd, om de inte helt och fullt förstår att de utifrån lagens fostran är helt dömda, är det praktiskt taget omöjligt att visa dem att de behöver en frälsare. Vad skulle de behöva bli frälsta ifrån? Att ha roligt?

Det är anledningen till att vårt moderna evangelium måste stanna vid ?allt gott som Gud vill göra för dig, om du bara tar emot honom!? Vi kan inte överbevisa en syndare om att han behöver en frälsare genom att bara få honom att helt allmänt erkänna: ?Jo, på det hela taget, ja, jag är en syndare?. Han måste förstå hur Guds lag fullständigt dömer honom som en syndare, och sedan kan evangeliets skönhet, korsets härlighet och Jesu blods underbara kraft genomtränga hans oroliga och ängsliga sinne och hjärta. Endast genom att lagens förkunnelse kan en människa helt längta efter att bli frälst från sin synd. ?Men synden skulle jag icke hava lärt känna, om icke genom lagen? (Rom 7:7).

Gudsfruktan och Kristi domstol.

I stället för Jehovas bländande majestät. presenteras Herren idag som en slags ?godisgubbe - jultomte?. Församlingen är ?godisaffären?, där du kan hitta ?allt godis som ditt hjärta längtar efter?. Jesus själv framställs som en ?sliskig bakelse?, så god, så älskande, så förlåtande och så mjuk, att du nästan kan höra predikanten viska: ?Ah, han skulle inte kunna göra en fluga förnär?. Men hur blir det då med ?det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer? (Hebr 10:31), eller ?Herrens fruktan är vishetens begynnelse?? (Ordspr 9:10).

Den visa, nya utgåvan av talekonstens moderna predikanter har bekvämt suddat ut åberopandet av den Allsmäktiges suveränitet, medan man bara betonar hans godhet. Detta gör man och struntar då i Paulus balanserade, bibliska uppfattning: ?Du ser att Gud är både god och sträng? (Rom 11:22).

Ånger som nödvändighet för förlåtelse.

Det har alltid förundrat mig, hur församlingen kunnat hamna i ett sådant tillstånd som den är i nu, med den klara och direkta undervisningen Herren ger om vad som är nödvändigt för att komma rätt med Gud. Läs de fem första versarna i Lukas 13:e kapitel. Här berättas för Jesus om några galiléer som avrättats av romarna. Han säger sedan: ?Om ni inte omvänder er, ska ni alla mista livet som de?. Han tar sedan ett annat exempel och använder samma mening.

Jag kan inte bli omvänd utan ånger. Jesu och lärjungarnas undervisning är full av befallningar att ?ångra er och bli frälsta?. Ånger är inte bara att ?bli ledsen? - det är bara övertygelse. Ånger är inte bara ett hjärtats och sinnets förändring, det är en förändring i handling! Gud begär att om vi verkligen blivit övertygade om att synd är fel, vi då ska vända oss bort från den till Gud, och försäkra att vi aldrig mer tar del i syndiga handlingar. Gud välsignar sådana beslut och överlåtelser med överflödande nåd.

Men eftersom så lite övertygelse om synd åstadkoms genom dagens moderna evangeliska predikningar, kan vi inte längre begära ånger. Om vi gjorde det, skulle inte någon alls komma fram. För ånger är enkelt för honom som ser hur ful och hemsk synd är, men ånger är omöjlig där lagen inte övertygar syndaren om hans orena hjärta och så nödgar honom att vända sig bort från synden, till en älskande, väntande Gud. Du förstår, alla de här borttagna bitarna hör ihop. Genom Guds vishet är det omöjligt att ta bort någon del av det som är bestämt att höra till frälsningen.

Guds sorg och förkrosselse över synd.

Gudsbilden som idag blir presenterad av evangelister, är den av en optimist - en positivt tänkande ?kär gammal vän? som bor i himmelen, högt över en bekymrad jord, där allt är rosaskimrande ?inga moln skymmer solen där?. Hur skulle någonting kunna oroa den levande Guden? Han är inte bekymrad över all röra här nere. Han har allt under kontroll!

Men åter igen visar bibeln en annan bild av vår kung. Se bara hur Jesus gråter över Jerusalem (Luk 19:41), eller hur Gud genom profeterna Jesaja och Hesekiel bevekande talar till Israel. Denne Gud, bibelns Gud, arbetar alltid med människor genom sin Ande. Det står i Ordspråksboken att ?Herrens ögon är överallt, de ger akt på både onda och goda? (Ordspr 15:3). Det betyder att Gud sett varje våldtäkt som begåtts idag. Han såg varje mord, varje människa som svälter ihjäl, varje pornografiska film och bok, varje misshandlat och försummat barn. Hur kan någon tro att han ser det här och inte sörjer? Naturligtvis kan Gud bli bedrövad. Ber inte bibeln oss enträget att inte ?bedröva den helige Ande?? (Ef 4:30).

Du förstår att Gud är den mest sårade och vanärade personen i hela universum. Han skulle kunna göra slut på hela den här röran, all perversitet, brott och fördärv när han vill, men han gör det inte! Varför? Därför att han väntar på människor. ?Att vår Herre dröjer skall ni betrakta som en räddning? (2 Petr 3:15). Men församlingen, som inte har en bråkdel av Guds medlidande, har vänt sig om och skapat en gud efter eget tycke och smak. En bekymmerslös, munter Gud högt över det jordiska. Och sedan har församlingen på ett bekvämt sätt tagit bort från ?evangeliet? som de presenterar, allt som kan hänsyfta till sorgen och smärtan i Guds hjärta. Församlingen vill inte ha en Gud som är bedrövad över synd, för då kanske Gud skulle vara bedrövad över dem... (och det är han).

Nödvändigheten av helighet för att behaga Gud.

Hebréerbrevet säger att utan helgelse ?får ingen se Herren? (12:14). Det är sant att Jesus befaller oss att vara fullkomliga (Matt 5:48). Det är också sant att du antagligen aldrig har mött en fullkomlig människa, och förmodligen förväntar du dig inte att någonsin bli fullkomlig heller. Hur det än är, står de något obekväma orden kvar: ?Var fullkomliga, som er fader i himmelen är fullkomlig?!

Det här dilemmat, när vi å ena sidan är sådana dumskallar, och å andra sidan ser vad Jesus befaller, har fått oss att uppfinna några intressanta och mycket tokiga läror. Några kristna har sagt: ?Jo, när Gud ser på oss, ser han egentligen inte oss längre, han ser Jesus i stället. Och när det finns synd i våra hjärtan, om Gud skulle råka titta dit i fel ögonblick, ser han en leende Jesus i stället för att se vår synd. Så Gud ser mig som helig - fast jag inte är det!

Men... jag är... öh, ja, du vet vad jag menar!? (Jag tror faktiskt inte att Gud är så lättlurad, inte ens av kristna). En annan ?främmande-för-sanningen? lära är avfällingarnas välsignade skydd, kallat ?den köttslige kristne?. I det här exemplet på bakvänd logik, förleds vi att tro att ?troende? som inte riktigt ?vandrar med Herren? just nu, och som hänger sig åt det som är av världen och köttets lustar, ändå kan betraktas som kristna, men inte en första klassens kristna, nej en andra klassens... , en köttslig kristen. Här har vi ett fall av en ?troende? som inte tror. Å, han ?tror? fortfarande att Gud är Gud, och att det finns en himmel och ett helvete o.s.v., (men glöm inte bort att, att det här tror djävulen också! Jak 2:19). Han vet precis vad han ska säga för att övertyga mormor, pastorn och sina kristna vänner om att han fortfarande är med på vägen. På ett sätt tror han själv på det. Det verkar som han kunnat lura alla... alla, det vill säga utom Gud! Bibeln säger tydligt att ?Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen? (1 Joh 1:6).

Idag är möjligtvis den största förolämpningen mot evangeliet, det nästan totala försummandet att predika om helighet för kristna. Jesus vill inte att vi ska tro att vi är heliga, han vill skänka oss sin helighet genom den helige Ande. Men genom att människor inte har drivits till korset, övertygade genom hans lag till ånger och pånyttfödelse, måste vi tillbringa timmar på våra läroanstalter med att försöka hitta passande, komplicerade vägar att bortförklara bibelordets tydliga mening.

Mot allt det här kanske du invänder: ?Men hur är det med alla de människor, som blir frälsta genom de predikanternas ansträngningar? De predikar inte på ett sådant sätt som du säger att de skulle, och ändå får de människor att bli omvända!? Ja, det omedelbara svaret på det blir: ?Människorna blir inte frälsta på grund av deras budskap, de blir frälsta trots budskapet?. Men tyvärr har man, enligt en nyligen genomförd undersökning, uppskattat att upp till 97% av de människor som ?avgör sig för Jesus? genom de flesta stora korstågen, inte ens går regelbundet i kyrkan fem år senare. (Och som du vet garanterar inte ?regelbundna kyrkobesök? att man är en sant troende). Men vi ska lämna statistiken bakom oss, och se på vad för slags ?omvända? dagens evangelium vanligtvis producerar.

VAD ÄR DET SPECIFIKA FELET MED VÅRT MODERNA EVANGELIUM?

Det är jag-centrerat i stället för Jesus-centrerat.

Först och främst är det evangeliet som riktar sig mot det själviska. I stället för att ära Gud, ställer det syndaren i centrum för Guds kärlek och plan, men bibeln ställer Jesus i centrum för Guds plan, inte syndaren. Ett av det moderna evangeliets mest välkända uttryck är: ?Gud älskar dig och har en underbar plan för dig?. Men den nyktra bibliska sanningen som behöver visas för syndaren är: ?Du har gjort dig själv till Guds fiende, och i din nuvarande upproriska ställning finns inget hopp för dig?. Faktum är att den enda ?planen? Gud har för syndaren vid den här tidpunkten av hans liv, är att i helvetet för alltid skilja honom från sin närvaro. Hur impopulärt och kärlekslöst det än kan låta, så är det den enda sanningen och verkligheten för den som är en Guds fiende genom synden.

Hela resonemanget i vårt moderna evangelium fortsätter vidare med den här missuppfattningen: ?Synd har skilt dig från Gud och hans underbara plan med ditt liv. Jesus kom och dog på korset, för att du ska kunna uppleva hans underbara plan med ditt liv. Du måste ta emot Jesus nu, så att du inte missar hans underbara plan med ditt liv!? Du, du, du, du!!! Allt gäller DIG! Jag är inte ledsen att säga det här, men Jesus gjorde allt i lydnad för sin Faders härlighet (Fil 2:8-12). Naturligtvis får den som älskar, tjänar och ärar honom ändlösa fördelar, men det är av underordnad betydelse, inte det viktigaste (läs Hes 36:22-32). Om människor kommer till Jesus huvudsakligen för att få en välsignelse, eller bara för att få förlåtelse, kommer de till sist att bli besvikna. Men om de kommer för att ge honom sina liv, ge honom ära och tillbedja honom, då kommer de i sanning att få förlåtelse och glädje - mer än de någonsin kunde föreställa sig (1 Kor 2:9).

Det är ytligt, billigt och saluförs som ett ?förmånserbjudande?.

Vårt evangelium reducerar de goda nyheterna till en ?kom-och-ta-det-medan-du-kan? - försäljning. Vi anstränger oss till det yttersta för att ta bort alla ben - allt som någon möjligtvis kan stöta sig på, få dem att tveka eller omintetgöra deras beslut. Jesus gjorde inte så. Han sänkte inte kraven för någon. Man måste vara fullständigt ärlig, helt ödmjukad, ha beräknat kostnaden, vara villig att lämna allting, familj och egendom, ?tänka på allt som en ren förlust? så att man kan ?vinna Kristus? (Fil 3:7-8). När den rike ynglingen ?gick sin väg bedrövad för att han ägde mycket? (Matt 19:22), sprang inte Jesus efter honom och ropade: ?Du, vänta ett tag! Låt oss pratas vid, det är inte så illa som det låter. Jag kanske var lite väl hård!?

Kanske är vi så ivriga att se ?omvända? och publicera ?hur många som blev frälsta vid vår senaste konsert? i nyhetsbreven till våra understödjare, att vi gör vad som helst för att skynda på någon in i ett ?beslut?, innan han har haft en chans att fatta det. Problemet är att om du måste pressa honom till det, kommer han troligen att ändra sig senare i alla fall! (Glöm inte de 97%!). Som en vän till mig säger: ?Om någon kan prata dem in i det, kan någon prata dem ut ur det!? (1 Kor 1:17).

Frälsning framställs som ett byte eller handel, i stället för lydnad som följd genom tro.

Vi erbjuder förlåtelse för synd på samma sätt som det populära radioprogrammet Mounty Hall: ?Let´s make a deal?. Jag har t.o.m. hört: ?Du ger Jesus din synd, så ger han dig frälsning i stället!? Ingen i bibeln tänkte så lågt om Guds nåd, att man bara talade om det eviga livets gåva som om det var en handelsangelägenhet. Den är en gåva! Du kan inte förtjäna den eller köpa den, eller ge något i utbyte för den. Vad det måste såra den helige Ande att höra människor tala så om Jesus (Apg 8:18-23).

Det framkallar själviska, ?välsignade? och känsloorienterade ?omvända?.

De som fås till att tro att de blir kristna under sådan predikan frambringar sällan sann frukt. Denna människa kommer att fortsätta att vara lika självisk som tidigare, med bara den skillnaden att hennes själviskhet nu tar en religiös form. Vill hon ha något för sig själv, säger hon att hon har ?en börda för något?, eller så säger hon ?det är mitt hjärtas önskan? eller något annat uttryck som låter religiöst. Hon kommer att be själviskt, önska välsignelser för sig själv och även om hon ber för andra, är det vanligtvis av själviska orsaker. När allt kommer omkring fick hon veta när hon ?tog emot Herren?, hur mycket Jesus ville välsigna henne och hur mycket Gud hade i beredskap åt henne och hur bibeln var som en ?checkbok full av löften som bara väntade på att bli inlösta?. En sådan människa eftersträvar alltid att ?känna? riktigt om sig själv, sin egen kyrka, sin egen pastor o.s.v. Hela hennes värld är byggd på att känna sig välsignad. Hon har aldrig fått se att hon blivit skapad för att välsigna Gud... Gud blev inte skapad för att välsigna henne (Ps 149:4, Fil 2:13).

Som du ser, så är de ?omvända? som beskrivs ovan inte lika de vi finner i Apostlagärningarna, när Guds församling var ung och elden brann. Se på Apg 2:41-47 och 4:31-35, och du kommer att se den mjuka, kärleksfulla anden och den mäktiga Andens kraft som rådde bland bröderna på den tiden. Jag tror att en av orsakerna till att ?alla människor bävade? (Apg 2:43), var p.g.a. att ?de deltog troget i apostlarnas undervisning och bönerna? (v. 42). Jag tror att Petrus och de övriga till fullo ansträngde sig för att förkunna hela Guds evangelium när de predikade och undervisade, och det är anledningen till att Guds Ande kunde förläna sin smörjelse och välsigna de nyomvända så mäktigt - Gud ger alltid sin smörjelse till sanningen.

Fortsättning följer

David Wilkerson

 

Vad hände med omvändelsen? Man hör knappast ordet nämnas i de flesta kyrkor nu för tiden - t.o.m. i baptist-, pingst- eller evangeliska kretsar. Pastorer i vår tid manar sällan sina församlingar att sörja över synden - att sörja och vara förkrossad för att man sårar och kränker Kristus genom sin ondska.

I stället är budskapet vi hör från många talarstolar idag: ?Bara tro, ta emot Kristus, och du kommer att bli frälst.? Bibelstället som används för att försvara detta budskap är Apostlagärningarna 16:30-31.

I detta avsnitt hölls aposteln Paulus i fängelse, när plötsligt jorden skakade och alla celldörrarna öppnades. Fångvaktaren trodde direkt att alla fångarna hade flytt, vilket innebar att han hade avrättning att vänta. I förtvivlan drog han sin svärd och skulle döda sig själv, när Paulus och Silas stoppade honom och försäkrade att ingen hade lyckats fly.

När han såg detta, föll mannen ner inför apostlarna och ropade: ?Ni herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?? De svarade: ?Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj? (Apg. 16:30-31).

När vi läser detta avsnitt, är det viktigt att komma ihåg att fångvaktaren var på gränsen till att begå självmord med svärdet i sin hand. Han var redan vid omvändelsens avgörande ögonblick - på sina knän, förkrossad och darrande inför apostlarna. Hans hjärta var därför sant förberett för att ta emot Jesus i sann tro.

I Markus evangelium säger Kristus till sina apostlar: ?Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd? (Mark. 16:16). Det är uppenbart av det som Jesus säger här, att man finner frälsning genom att bara ta emot honom och bli döpt.

Men Jesus inleder sitt påstående med denna befallning: ?Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen? (vers 15). Han säger i själva verket, att innan människor kan tro på honom, måste evangeliet bli predikat för dem.

Och vilket är detta evangelium som Jesus syftar på? Det är det evangelium Jesus själv predikade - omvändelsens evangelium!

Betänk detta - vilket var det första budskapet Jesus framförde, efter att han trädde fram efter frestelsen i öknen? Bibeln säger: ?Från den tiden började Jesus predika och säga: ?Omvänd er, ty himmelriket är nu här?? (Matt. 4:17).

Jesus kallade människor att omvända sig före han ens kallade dem att tro! Markus skriver: ?... kom Jesus till Galileen och predikade Guds evangelium. Han sade: ?Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!?? (Mark. 1:14-15). Kristus predikade: Omvänd er först - och tro.?

På ett annat ställe säger Jesus om sitt uppdrag: ?... Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare till omvändelse (King James Version, även Reformationsbibeln - KTS-anm.). Och han sa till galiléerna: ?Nej, säger jag er, men om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt? (Luk. 13:3). Jesu evangelium handlade bara om omvändelse!

Johannes Döparen predikade också omvändelse, för att förbereda Israel på Kristi ankomst.

Johannes budskap till judarna var enkelt och rakt på sak: ?Vid den tiden trädde Johannes Döparen fram och predikade i Judeens öken och sade: ?Omvänd er, ty himmelriket är nära?? (Matt. 3:1-2).

Människor kom från alla håll för att höra Johannes predika. Och han sa till dem med all önskvärd tydlighet: ?Messias kommer snart att träda fram mitt ibland er - så det är bäst att ni förbereder er för att möta honom! Ni kanske tycker att det är spännande att han kommer. Men jag försäkrar er, att era hjärtan inte är förberedda - eftersom ni fortfarande håller fast vid era synder!?

?På utsidan verkar ni rena och heliga. Men på insidan är ni fulla av döda människors ben! Ni är ett släkte av huggormars avföda, utan någon som helst gudsfruktan. Ännu har ni ingen uppfattning om att ni ens är syndare. Jag varnar er - ni måste ta itu med er synd innan ni kan tro på Frälsaren och följa honom. Så omvänd er, vänd er bort från er synd - och lev på ett sätt som återspeglar sann förvandling!?

Vilket evangelium predikade Petrus till folkskarorna på pingstdagen? Bibeln säger oss att när folket hörde aposteln vittna ?... högg det till i hjärtat på dem, och de frågade ... ?bröder, vad skall vi göra?? Petrus svarade dem: ?Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva??(Apg. 2:37-38).

Petrus sa inte till dessa människor att ?bara tro och bli frälsta.? Han bad dem inte att bara avgöra sig, att lägga sin röst på Jesus. Nej - han sa till dem att omvända sig orubbligt, och sedan bli döpta i lydnad för Kristus!

Vilket evangelium predikade Paulus till de hedniska atenarna på Areopagen? Ha sa till dem synnerligen rakt på sak: ?... Gud... befaller människorna att de alla och överallt skall omvända sig? (Apg. 17:30).

Dessa grekiska intellektuella hade inget problem med att tro på Gud. Man kan faktiskt säga att själva deras nöje var ?att tro?. De trodde på många gudar - först den ena, sedan den andra. Närhelst någon visade sig och predikade en gud på ett övertygande sätt, trodde de på den. Så de trodde - men de gjorde det medan de levde i synd. Enkel tro var inte nog!

Paulus sa till dessa människor: ?Nej, nej - så är det inte med Kristus! Jesus kan inte bara läggas till er lista på gudar. Ni kan tro på dem allesammans, men ni kan inte bara göra det med Jesus. Han kom för att frälsa er från era synder. Och han befaller alla sina efterföljare att omvända sig och bli renade!?

Senare predikade Paulus samma evangelium om omvändelse till konung Agrippa: ?... blev jag inte olydig mot den himmelska synen, utan jag har predikat först i Damaskus och i Jerusalem och hela Judeen och sedan ute bland hedningarna, att de skall ångra sig och omvända sig till Gud och göra sådana gärningar som hör till omvändelsen? (Apg. 26:19-20).

Paulus säger: ?Överallt där jag har varit, har jag predikat omvändelse. Och sann omvändelse visar sig genom dess gärningar!

Dessa avsnitt gör det klart för oss, att den apostoliska församlingen oförskräckt predikade samma evangelium som Johannes och Jesus predikade: ?Omvänd er så att era synder blir förlåtna!?

Vad innebär det att omvända sig?

En del kristna tror att omvändelse innebär att bara ?ändra sig? och gå i motsatt riktning. Men bibeln förklarar för oss att omvändelse är mycket mer än detta.

En gång hörde jag en man säga: ?Jag är så glad att jag kan nytestamentlig grekiska. Den översätter ordet ?att vända om? med innebörden ? att göra sinnesändring.??

Nej - denna man kan inte sin grekiska! Den fullständiga, bokstavliga innebörden av ordet ?vända om? är ?att känna ånger och självförebråelse för sina synder mot Gud, att bli förkrossad, ledsen, att vilja ändra inriktning.? Skillnaden i betydelser här grundar sig på ordet ?vilja?. Sann omvändelse innebär en längtan till förändring!

Dessutom, att bara vara ledsen utgör inte omvändelse. Snarare leder sann sorg till omvändelse. Paulus förklarar att ?en sorg efter Guds vilja för med sig en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning. Men världens sorg leder till död? (2 Kor. 7:10).

Paulus talar här om en sorg som man inte ångrar - en som är äkta, som ?sticker till? i den ångerfulla människans liv. Detta slag av gudfruktig sorg medför självklart en omvändelse som innebär ett hat till synden, en rättfärdig fruktan för Gud och längtan att gottgöra all orättfärdighet.

Det borde alltså inte förvåna oss, att Paulus predikade omvändelse till troende människor. Han framförde ett kraftfullt budskap om omvändelse till de kristna i Korint. De troende i Korint hade blivit rikligen välsignade av Gud, när de suttit vid foten av ordets mäktiga lärare. Ändå förblev deras församling full av synd.

Först betygade Paulus för korintierna: ?Vad som kännetecknar en apostel har blivit utfört hos er med all uthållighet, genom tecken, under och kraftgärningar? (2 Kor. 12:12). Men sedan säger Paulus till dem mycket rakt på sak: ?Jag är rädd att jag vid min ankomst skall finna er annorlunda än jag skulle önska...? (vers 20).

Vad var det Paulus var rädd för? Det var helt enkelt detta: ?Ja, jag är rädd att min Gud skall förödmjuka mig inför er när jag kommer tillbaka, och att jag måste sörja över många som tidigare levde i synd och inte har ångrat den orenhet, otukt och lösaktighet som de har bedrivit? (vers 21).

Denna ömsinta herde älskade de kompromissande heliga i Korint. Men han visste att de nogsamt hade fått lära sig att en livsföring i grov synd var fel. Och han sa till dem: ?När jag kommer för att besöka er, kommer ni att få se mig hänga med huvudet i sorg. Tårarna kommer att rinna från mina ögon, och min röst kommer att sörja i klagande ton.?

?Om jag ser att ni fortsätter att ge efter för orenhet, otukt och lusta, kommer jag att bli fullständigt förkrossad - eftersom evangeliet inte har verkat i ert hjärta. Ni har inte omvänt er från er synd. Och jag kommer att mana er högljutt att omvända er!?

Dessa ord från Paulus får mig att skämmas!

När jag läser Paulus ord, får jag undersöka min egen tjänst, och jag måste ställa frågan: ?Har jag beskurit det evangelium som Jesus predikade - evangeliet om omvändelse? Har jag i själva verket klippt i bibeln och tagit bort den höga kostnaden för att följa Kristus? Har jag sänkt hans norm genom att säga till människor: ?Bara tro och bli frälst???

När jag ser på församlingen idag, undrar jag: Betonat vi evangelikaler en ?gudfruktig sorg? som bevis på sann omvändelse? Eller leder vi massor av förhärdade människor in i en falsk frid? Undervisar vi dem på ett felaktigt sätt att allt som Gud fordrar av dem är att säga: ?Jag tror på dig, Jesus??

Har vi skurit bort sann överbevisning om synd? Har vi skyndat på och erbjudit frälsning till dem som i själva verket inte har omvänt sig - som inte har sörjt över sina överträdelser, som inte har sett hur oerhört syndiga deras synder är, som har sökt sig till tron, så att de bara kan gömma sina lustar bakom den?

Vi hör ständigt fruktansvärda överdrifter om antalet människor, som kommit till Jesus genom olika ministries. Kristna rapporterar att massor av människor blev frälsta när de predikade i fängelser, skolor, hade möten hos stammar. De säger: ?Alla på platsen gav sina hjärtan till Jesus. När jag slutade predika, kom alla fram för att bli frälsta.?

Nej - det är en tragisk överdrift! Det som alltför ofta händer, är att alla bara upprepar en bön. De bara ber det, som man har sagt att de ska bedja - och få av dem fattar vad de säger. Sedan går de flesta tillbaka till sina hedniska levnadssätt!

Sådana människor erfar aldrig ett djupt verk av den helige Ande. Som en följd av detta omvänder de sig aldrig, sörjer aldrig över sina synder - och tror aldrig uppriktigt. Tragiskt nog, har vi lovat dem något som Jesus själv aldrig lovade - frälsning utan omvändelse!

Jag tror att församlingen t.o.m. har tagit bort känslan av överbevisning. Tänk på det - du ser knappast någonsin tårar på kinderna på dem som blir frälsta längre. Naturligtvis vet jag att tårar inte frälser någon. Men Gud har gjort oss alla mänskliga, med mycket äkta känslor. Och varje syndare på väg till helvetet som har blivit berörd av den helige Ande, känner givetvis en djup sorg över de sätt på vilka han har bedrövat Herren.

Aposteln Petrus kände detta slag av gudfruktig sorg, när han förnekade att han kände Jesus. Plötsligt översvämmades han av åminnelsen av det som Jesus hade sagt till honom: ?Då kom Petrus ihåg det som Jesus hade sagt till honom: ?Innan tuppen hinner gala två gånger, skall du tre gånger förneka mig?. Och han brast i gråt?. (Mark. 14:72).

När Petrus erinrade sig dessa ord, blev han överväldigad av känslor. Och plötsligt sprang han genom Jerusalem tårdränkt: ?Jag har bedragit Herren!?

Mina älskade, vi kan helt enkelt inte arbeta fram detta slag av omvändelse i vårt eget kött. Bara den helige Ande kan uppenbara för oss hur vi, liksom Petrus, också har sårat vår älskade Frälsare. Och den uppenbarelsen borde fylla oss med djup sorg!

Jag håller inte med om allt av de puritanska författarnas doktriner, men jag älskar deras betoning på helgelse. Dessa gudfruktiga förkunnare kallade sina predikningar ?djupplöjningar.? De trodde att de inte kunde predika evangelium om sann tro, förrän grogrunden i hjärtat på dem som lyssnade hade blivit djupt plöjd.

Puritanerna försäkrade sig följaktligen om att deras förkunnelse gick djupt, och bröt upp hela den obrukade grunden i deras åhörares hjärtan. Deras predikningar medförde äkta omvändelse i deras församlingar. Och detta, i sin tur, frambringade med åren, starka, mogna, trovärdiga kristna.

Idag handlar emellertid det mesta av förkunnelsen bara om att så ut, utan någon plöjning. Jag hör mycket få predikningar nuförtiden som gräver upp djupare än matjordsskiktet. Djupplöjning riktar inte bara in sig på det onda i synden, den gräver sig ner till själva orsaken till det onda. Mycket av den förkunnelse som vi hör idag fokuserar på botemedlet , medan den förbigår det onda. Den kommer med en medicin utan att ordna med en operation!

Beklagligt nog får vi människor att tro att de har blivit botade från synden, när de aldrig visste om att de var sjuka. Vi klär på dem rättfärdighetens dräkt, när de aldrig visste om att de var nakna. Vi manar dem att tro på Kristus, när de inte ens känner till sitt behov av att tro. Sådana människor tänker till sist: ?Det kan inte skada att lägga till Jesus till mitt liv.?

C.H. Spurgeon, den kraftfulle engelske predikanten, sa följande om behovet av omvändelse:

?Jag tror att den där bedrövade ångern fortfarande existerar, även om jag inte har hört mycket om den på den senaste tiden. Människor verkar skynda in i tron mycket snabbt nuförtiden... Jag hoppas att min gamle vän omvändelsen inte är död. Jag är vilt förälskad i omvändelsen. Den verkar vara tvillingsyster till tron.?

?Jag känner själv inte till mycket om tro som inte får tårarna att rinna. Jag vet att jag kom till Kristus genom ett tårdränkt kors... När jag kom till Golgata genom tro, var det med mycket gråtande och ödmjuk bön, när jag bekände mina överträdelser och bad om att finna frälsning i Jesus, och bara i Jesus.?

När Times Square Church grundades, predikade vi pastorer lagen under de första åren.

Varför predikade vi lagen så länge i vår kyrka? Vi gjorde det för att många i vår församling kallade sig själva kristna - men deras liv återspeglade inte det!

Under de första åren kom många fram till altaret vid slutet av varje gudstjänst. De upprepade en bön av pastorn och ?tog emot frälsning genom tro.? Men de flesta av dessa människor kände aldrig någon överbevisning om sin synd. De fick inte erfara gudfruktig sorg - och därför visade sig ingen sann omvändelse i deras liv.

Förment ångerfulla teaterskådespelare bekände Kristus på söndagen, men återvände till sina hädiska föreställningar under veckan. Homosexuella bad om frälsning, men hängav sig ändå åt sin syndiga livsföring. Andra bekände Jesus vid vårt altare, men fortsatte ändå med sina utomäktenskapliga affärer, otukt och drogmissbruk.

Det är därför som vi dundrade överbevisning från vår talarstol! Den helige Ande ledde vårt pastorsteam till att avslöja all synd, upproriskhet och olydnad mot hans ord. Vi predikade helvetet så hett, att människor reste sig upp och lämnade våra gudstjänster. Och vi predikade himlen så verkligt, att de som kompromissade darrade för den skräckinjagande realismen i Kristi helighet.

Vårt predikande av lagen var absolut nödvändigt vid den tiden. Den är Guds spegel som avslöjar varje gömd, hemlig sak. Och den gjorde att människorna i vår församling blev medvetna om hur oerhört syndig synden är.

Även om några människor sprang ut, sprang andra fram i sann ånger. En av dessa var en skådespelare med djup röst som heter David Davis. Han överlämnade sig helt till Jesus i sann omvändelse. Och idag leder han och hans fru en växande församling i Israel, där de har predikat Kristus i nästan tio år.

Även om omvändelsens sanna verk uppfyllde sitt syfte i vår församling, ledde den helige Ande oss sedan till att predika nådens härlighet. Vi undervisade om det Nya förbundet, om makt över synden genom den helige Ande, om att vandra i tro. Kortfattat, vi började att bygga upp de troende.

Genom hela den erfarenheten upptäckte vi också farorna med att predika enbart lagen och att först och främst fokusera på synden. Om människor får en ständig diet av detta budskap endast, börjar de förlora hoppet och vältrar sig i förtvivlan och tänker: ?Jag når aldrig upp till detta.? De vänder sig hela tiden inåt, snarare än att se på korset som sitt hopp.

Men när en församling är Herrens, kan den förlita sig på att Guds Ande ger lagens budskap närhelst det är nödvändigt. Om Jesus ser att hans folk förfaller till ?easy believism? (?Det är lätt att bli frälst, det är bara att tro? - KTS-anm.), kommer han återigen med lagens piska över dem, med all barmhärtighet och nåd.

Ni förstår, omvändelse är inte något som man erfar bara en gång. Den är inte någon orkan som slår till en gång och sedan är borta för alltid. Inte heller erfar vi omvändelse bara i ett krisläge och sedan bara talar om den under resten av våra liv. Nej - sorg över synden borde vara vår ständige lärare!

Spurgeon betygade: ?Jag erkänner villigt att jag har en mycket större sorg för synden idag, än vad jag hade när jag kom till Frälsaren för mer än trettio år sedan. Jag hatar synden mer intensivt nu, än vad jag gjorde när jag blev överbevisad. Det finns vissa saker som jag inte visste var synd då, som jag vet är synd nu. Jag har en mycket starkare medvetenhet om hur avskyvärt mitt eget hjärta är nu, än när jag första gången kom till Kristus...?

?Sorg över synden är ett oupphörligt regn, en ljuvlig, mild dusch, som för en verkligt frälst människa varar hela hennes liv... Hon är alltid bedrövad över att hon har syndat... Hon slutar aldrig att sörja förrän all synd är borta.?

Jesus sa något till församlingen i Efesus som får mig att bäva!

Ni kanske kommer ihåg de sju församlingarna som Johannes nämner om i Uppenbarelseboken 2. Bland dem är församlingen i Efesus - en församling som Jesus berömmer starkt.

Jag tycker om att tänka att vår församling i Times Square är som församlingen i Efesus. Den gruppen av troende var verksamma i en av världens mest befolkade städer och gav aldrig upp mitt i all avskyvärd ondska. Människorna levde uppoffrande, hatade synden och vägrade att acceptera falsk lära. De förblev starka i tron, älskade Gud av hela sitt hjärta oavsett vilka frestelser Satan utsatte dem för.

Men Kristus visste att något inte stämde hos dessa människor. Och han älskade denna församling så mycket - den var ett sådant klart skinande ljus för hedningarna - att han inte tänkte sitta passivt och låta den dö. Därför sa han till efesierna: ?Men det har jag emot dig, att du har övergivit din första kärlek? (Upp. 2:4).

Jesus sa: ?Er glöd håller på att dö! Kärleken till mig som en gång var drivfjädern bakom er trofasthet håller på att mattas av. Ni bar en gång min börda för de förlorade - men nu är ni nöjda med att bara sitta och lyssna på predikningar. Ni har blivit fullständigt upptagna med era egna angelägenheter och ni bryr er inte om mina. Ni har fallit långt bort varifrån ni en gång befann er!?

Jesus säger sedan till dem: ?Tänk därför på på varifrån du har fallit...? (vers 5). Han säger: ?Tänk efter! Ni brukade längta efter att komma till mitt hus, att vara tillsammans med mina heliga, att bära min börda. Men nu är en timma på söndag morgon mycket för er!?

Så kära kristne - brinner du fortfarande för Jesus? Är du lika passionerat förälskad i honom, som när du kom till tro? Eller har du förlorat intresset för hans angelägenheter och glömt bort all tjänst? Har du för mycket annat på gång i ditt liv? Om det är så, säger Herren till dig: ?Jag har något emot dig. Du har övergett din första kärlek!?

Lyssna på det som Jesus säger till oss på denna punkten: ?...omvänd dig och gör dina första gärningar...? (samma vers). Han säger: ?Sörj över din växande likgiltighet. Var förkrossad - ta det allvarligt. Låt sedan din sorg leda dig tillbaka till där du var, när du först älskade mig!?

Kristus ger oss sedan ett besked, som låter oss förstå att det är bäst att vi tar oss i akt. Han säger: ?...annars... ? (samma vers). Han redogör direkt för konsekvenserna: ?...jag skall komma över dig och flytta din ljusstake...? (samma vers).

Jesus säger här, att om vi inte omvänder oss, ska han ta bort hela den andliga auktoritet som vi har fått. Detta innefattar vår påverkan på vår stad, vårt samhälle, vår omgivning, de som finns inom vår intressesfär. Allt inflytande som vi har, kommer att tas ifrån oss, säger han: ?Om ni inte omvänder er!?

Just nu stänger kyrkor över hela världen sina dörrar. Deras ljus håller bokstavligen på att släckas - därför att det är den dom de ådrar sig, för att de vägrar att omvända sig! Gud sa att de skulle förlora sin urskillningsförmåga, sina andliga välsignelser, sina tillgångar, själva hans närvaro. Nu är de döda, livlösa, med enbart minnen av hans tidigare välsignelser.

Jag predikade i många sådana kyrkor för trettio år sedan. Då var de fyllda med hängivna troende. Idag sitter knappast ett dussin människor i deras bänkrader. Snart kommer de att reduceras till ingenting och deras dörrar kommer att stängas för gott. Gud har skrivit ?I-Kabod? över deras dörrar - vilket betyder ?Herrens Ande är borta!?

Men, mina älskade, Gud ger precis samma budskap till varje kristen individuellt. Han säger: ?Om du vägrar att omvända dig - om du lever kvar i din likgiltighet - kommer jag att flytta din ljusstake. Du kommer inte längre att ha något inflytande över din familj, dina medarbetare - någon alls!?

Detta är exakt det som hände med församlingen i Efesus. Gud väntade tålmodigt - i över 1.000 år, faktiskt - på att den församlingen skulle omvända sig. Men till sist var tiden inne, när deras avfällighet var mer än han kunde stå ut med.

Historikern Gibbon skriver: ?Den högsta ljusstaken i Efesus utsläcktes. De barbariska härskarna från Jonien och Lydien förtrampade kvarlevorna av kristendomen. Nu åkallar de muhammedanska moskéerna Muhammeds gud. Endast kyrkan i Filadelfia står upprest.?

Men när vi läser dessa ord, ska vi inte vara rädda. Jesus avslutar sin varning till oss på detta sätt: ?...Åt den som segrar skall jag ge att äta av livets träd, som står i Guds paradis.? (Upp. 2:7).

Kära troende, Jesus är det trädet! Han säger till oss: ?Om ni omvänder er, ska jag ge er förblivande liv från själva mitt väsen. Och så länge som ni fortsätter att älska mig, ska jag låta övernaturligt liv flöda i er. Detta liv kommer att uppenbaras i er insikt, er kärlek till människor, era goda gärningar för mitt rike!?

Detta är den egenskap som kännetecknar varje kristen som i sanning älskar Jesus. En sådan troende är full av liv - och alla runt omkring honom märker det!

Jesus lovar att din gudfruktiga sorg, ditt ångerfulla hjärta och din förnyade kärlek till honom, kommer att föra dig till liv. Så bed till honom just nu: ?Herre, ge mig ett sant ångerfullt hjärta. Låt mig åter få bli den jag var, när jag först älskade dig. Men för mig denna gången längre, djupare in i dig, än jag någonsin varit tidigare!?

När du omvänder dig, kommer Guds Ande att ge dig en ny uppenbarelse av Kristi härlighet. Och han kommer att låta alla runt omkring dig märka det!

 

David Wilkersson

Benny Hinn ... sjunker ännu djupare


?Jag lägger en förbannelse på varje man och varje kvinna som sträcker ut sin hand mot denna smörjelse! Jag förbannar den människa som vågar uttala ett ord mot detta ministry?
The Christian Channel Europe - Benny Hinn ?This is Your Day? 7.30 am - 8.00 am, 11 oktober, 1999.


Lik en galning som slungar ut brandfacklor, pilar och död, är den som bedrar sin nästa och sedan säger: ?Jag skämtade bara?. - Ordspråksboken 26:18-19.

När Benny Hinn fann att han satt fast i sin fadäs om att det finns nio personer i treenigheten, sa han att det bara var ett skämt. Han har kommit med många andra oansvariga påståenden, som t. ex. att människorna blev skapade för att simma som fiskar och flyga som fåglar och med en tanke kunde förflytta sig från en planet till en annan. När han ställdes till svars för sitt stöd för sådana löjliga påståenden, hänvisade han till sitt judiska ursprung (Hinn föddes som palestinsk arab, inte som jude) och sin kunskap i hebreiska, vilken han uppenbarligen inte har. Han sa att det ord som översattes med ?råda över? i skapelseberättelsen, innebär att Adam och Eva kunde göra allt det som djuren över vilka de skulle råda kunde göra. Så förmodligen kunde de lägga ägg som hönor och svärma som bina.

Benny Hinns undervisning är från starten av hans ministry uppenbart predikandet från en pajas. Hans senaste TV-intervjuer visar emellertid att mannen har gått utanför anständighetens gränser, att han verkligen har förflyttat sig till en lägre nivå.

?De som Gud har bestämt till fördärv, förbereder han för deras undergång, och tillintetgör först deras sinne? - John Dryden, (1687).

Paul Crouch (PC) intervjuar Benny Hinn (BH) på TBN tillsammans med Paul och Jan Crouch den 13 september 1999:

I den inledande replikskiftet av intervjun åberopas Kathryn Kuhlman, som BH hänvisar till som ett tidigare exempel på hans ?förbannande och välsignande? uttalanden, som han gjorde vid en helandekampanj som nyligen hölls i Denver i USA. Han åberopar också Fred Roberts, som han kallar ?en apostel?, som var en annan person som uppmuntrade honom att ?uttala dom? över sina motståndare.

BH: ?Han sa att du har rätt till det nu, eftersom de hädade den helige Ande, när de ifrågasätter att du befaller Gud att göra det som du vill ska ske.
PC: ?Eftersom de tillskrev djävulen ditt verk, precis det som de gjorde med Jesus?. Hinn samtycker.
BH: Du förstår att i det ögonblick de tillskriver Satan Guds verk, det som vi som troende går in i, har rätt att gå in i, är vi i en position där vi kan be Gud att stoppa dem?.
PC: ?Amen!?
BH: ?När William Branham var i verksamhet en gång - och detta hände mer än en gång, men jag har bara hört det två gånger - hände detta: när en man kom in och sa - han ljög i själva verket för William Branham - och sa - han försökte att driva med honom - och kom in och sa att han var sjuk, och ville att William Branham skulle be för honom, och William Branham sa ?du är inte sjuk, du är bara här för att driva med mig, men du kommer att gå ut med samma sjukdom som du sa att du hade´, och han gick ut sjuk!?

När intervjun fortsätter åberopar Benny Hinn en händelse som han påstår ägde rum under Tommy Reeds ministry på Filippinerna, när Gud förmodligen lade sjukdom på någon som som motsatte sig mötena. Om en sådan ägde rum eller inte, har vi inga möjligheter att kolla upp. Att döma av det sätt Benny Hinn återger det, är det mycket tveksamt. Det som är säkert, är att Benny Hinn använder orättmätig skrämseltaktik. Det som är ännu värre, är att han hänvisar till en biblisk händelse i Kristi liv på ett icke-bibliskt sätt. Läs det som Benny Hinn sa i ljuset av Ordspråksboken 26:18 och versen från poeten John Dryden som citeras ovan.

BH: ?När de sa detta - ?det är från djävulen?, sa han: ?Detta är en sak jag inte kommer att förlåta?. Han uttalade dom där, och domen han uttalade var evig fördömelse. Han sa att jag kommer att förlåta varje synd, men inte denna. Och där var han glasklar. Så Tommy Reed sa till Herren: ?O.K. Herre, här är det som jag vill ska ske?. Den sista kvällen på mötet förde de fram denna kvinna med ledgångsreumatism i rullstol längst fram. Mannen kom tillbaka och började med samma sak igen. ?Detta är av djävulen´ och skrek all denna smörja. Och Tommy sa: ?Herre, nu!? När han sa ?nu? helade Herren damen med... med... med ledgångsreumatismen och hemsökte mannen med hennes sjukdom, han flyttade över sjukdomen?.
PC: ?Jesus!?
BH: ?Han flyttade över sjukdomen och tog den från damen och angrep mannen med den. Och mannen började skrika och sprang ut. Med LEDGÅNGREUMATISM?.

Ta nu och stanna upp ett ögonblick. Fråga dig själv: ?Är detta en predikan från en man, vars sinne sviktar, som inte längre tänker rationellt? Eller är det, som det framställs, uttalanden från någon som är smord med den helige Ande?? Enligt Benny Hinn helar Gud en kvinna i en rullstol. När han gjorde detta (d.v.s. Gud Allsmäktig) ?flyttade han över sjukdomen? och bringade dom över en stackars filippinsk man, som SPRANG ut skrikande med samma LEDGÅNGSREUMATISM som hade hållt kvinnan sjuk i en rullstol? Det låter som ett dubbelt mirakel och att det senare upphäver verkligheten av det första. Det är verkligen godtroget så att det räcker.

Bortsett från det fullständigt idiotiska i Benny Hinns fantasier i denna uppenbart tillverkade historia, är det verkligt sorgliga att han hänvisar till bibeln för likartade händelser. Det finns något som hädelse mot den helige Ande, och för vilken synd vår Herre sa att det inte finns någon förlåtelse. När vi ser att så många som vill ha ?väckelse nu? hela tiden åberopar denna SYND, för att undkomma en befogad granskning och bedömning av dem som vill följa exemplet från Berea, tillkommer det oss att tydligt få veta vad denna hädelse mot den helige Ande är i det bibliska sammanhanget.

Matt. 12:31-32: ?Därför säger jag er: ?All synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas. Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse. Men den som talar mot den helige Ande skall inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande?.

Hädelse mot den helige Ande är uppenbart en mycket allvarlig sak. Enligt vers 22 var undervisningen grundad på ett ett äkta helande, som utförts av Kristus och var relaterat till andebesvärjelse. Inte all sjukdom har sin källa i andebesättelse, men denna var det.

?Sedan förde man till Jesus en besatt som var blind och stum, och han botade honom, så att den stumme talade och såg?.

Omedelbart efter detta förkunnar Matteus för oss (v. 23-24):

?Och allt folket blev utom sig av häpnad och sade: ?Kanske är han Davids son?? När fariseerna hörde det, sade de: ?Det är bara med hjälp av Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna??.

Markus återger något liknande, och ger oss en djupare insikt i det som denna synd hos fariseerna och de skriftlärda, och kanske också hos vissa av det ?vanliga? folket (se hänvisningen i Lukas) verkligen var:

Markus 3:22: ?Och de skriftlärda som hade kommit ner från Jerusalem sade: ?Han är besatt av Beelsebul. Med hjälp av de onda andarnas furste driver han ut de onda andarna?. (v.30) De hade ju sagt att han hade en oren ande?.

Hädelse mot den helige Ande är att tillskriva utdrivandet av onda andar från människor av Herren Jesus Kristus (själv) djävulens (Satans) verk, medan man vidhåller att Kristus själv är besatt av onda andar. Vi kan dra ut principer från dessa ställen i Nya testamentet och relatera dem till det äkta tjänsten, som det sanna evangeliets förkunnare har i vår tid, men tillämpningen som görs av Benny Hinn och andra som honom är inte välgrundade bibliskt sett.

Lukas sprider mera ljus om detta när han citerar Kristi ironiska fåga och oundvikliga slutsats till dem som felaktigt anklagade honom:

Lukas 11:19-20: ?Men om det är med hjälp av Beelsebul som jag driver ut de onda andarna, med vems hjälp driver då era söner ut dem? De kommer därför att vara era domare. Men om det är med Guds finger jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike kommit till er?.

Uttrycket ?Guds finger? framträder fyra gånger i bibeln och i bara tre sammanhang. Det första beskriver Guds sanna underverk i motsats till de egyptiska spåmännen - 2 Mos. 8:19, jmfr 2 Tim. 3:8. Det andra har samband med att de tio budorden gavs - 2 Mos. 31:18 och 5 Mos. 9:10, och det tredje till Kristi gärningar - Luk. 11:20. Hänvisningen i Lukas citering är till Apg. 19:13 och är högst upplysande. Judarna hade sina egna andebesvärjare och de var lika oförmögna att befria människor som deras nutida motsvarigheter i den falska under- och teckenrörelsen, som toppas av sådana som Benny Hinn. Var finns hans ÄKTA underverk? Så här långt har de kommit till korta i detta avseende.

Så hädelse mot den helige Ande har samband med vår Herre Jesus Kristus och inte med Benny Hinn eller någon självutnämnd ?smord person?, d.v.s. ?kristus?. Om du gör det som bibeln kräver av dig - ?prövar andarna? (1 Joh. 4), ?fäller rätta domar? (Joh. 7:24), ?prövar allt? (1 Tess. 5:21) och allmänt handlar som en bereansk kristen ska göra (Apg. 17:11), är det omöjligt att du hädar den helige Ande. Det är mycket mera troligt att män som Benny Hinn och Paul Crouch och andra själva är skyldiga till den hädelse som de tillskriver andra.

Tillbaka till TV-intervjun. Den blir värre och för fram i ljuset just det som vi har förutsagt och varnat för nu i flera år. Godtrogna kristna kommer att bli insnärjda i ett villfarelsens nät. Inte undra på att David Wilkerson så starkt har varnat Guds folk för att hålla sig borta från allt detta nonsens.(se Varning för falska profeter - David Wilkerson).

2 Tim. 3:13-17: ?Men onda människor och bedragare ska göra framsteg - till det sämre. De bedrar och blir själva bedragna. Men håll fast vid det som du har lärt dig och blivit överbevisad om. Du vet av vilka du har lärt det, och du känner från barndomen de heliga skrifterna som kan göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus. Hela skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning?.

BH: ?Under smörjelsen faller inte ett ord till marken?.
PC: ?Amen?.
BH: ?Jag är inte samma människa under smörjelsen som jag är nu - Mina barn är rädda för mig, när jag är under smörjelsen. Det som de inte vet är att jag är rädd för smörjelsen också. (skratt) Jag är inte rädd för mig själv, jag är rädd för det som smörjelsen kan göra med mig om jag behandlar den illa. Eller om jag missbrukar den.

Uppenbarligen talar inte Benny Hinn om ?smörjelsen? som summan av bibeln beskriver den och aposteln Johannes beskriver den i 1 Joh. 2:19-29. Vad är denna smörjelse som han och andra håller på att tala om? Ingenstans i Nya testamentet finns tanken på att NÅGON är speciellt smord förutom vår Herre Jesus Kristus, som är den SMORDE, d.v.s. KRISTUS (orden ?smörjelse, kristus, messias? härleder sig alla från samma rot). Det finns en mening i vilken allt Guds folk har en allmän smörjelse, och Johannes klargör att detta ger oss en relation med vår välsignade Herre, men den gör oss inte förnämare, bättre, större eller mer kraftfulla än någon annan. Detta är yttersta villfarelse och är en del av en ofrånkomlig värld av ?mytbildning? för att tysta kritik och kritiker. Men detta kommer inte att uppnås.

Sedan fortsätter TV-intervjun till en nivå vilken bara kan beskrivas som fasansfull och ockult. TBN visar en video som spelats in i Denver, när Benny Hinn uttalar välsignelser över dem som stöder honom och förbannelser över dem som opponerar sig.

BH: ?Jag har predikat i nästan 25 år och jag har aldrig sett smörjelsen så skrämmande som jag såg den i Denver i fredags kväll. Och så när ni hör mig på något sätt välsigna och förbanna och i stort sett allt jag säger - alla, var och en som attackerar denna smörjelse, jag uttalar en dom över dem?

Enligt redogörelsen från ett ögonvittne: ?Under den kampanj som hölls i Denver nyligen blev Hinn en helt annan människa under påverkan av ?smörjelsen? på ett sätt som aldrig skådats tidigare. Så mycket att hans röst förvandlades till ett ?morrande?. Han sa åt folket att lyfta sina händer och upphöja mästaren Jesus. Det var uppenbart att han inte talade om bibelns Jesus. Han förbannade också alla som skulle sätta sig emot hans ministry i ord eller gärning?. Här är några utdrag från videoinspelningen som återgav det som hände i Denver.

BH: ?Min hud håller på att explodera. Din kropp kommer att darra uppifrån och ner. Höj upp era röster. Lyft era händer och be honom om det - Guds folk, bli helade! Herrens folk, bli befriade! Res er upp från er sjukdom och hoppa i helandets flod och bli helade, i Jesu namn. Inta era platser, detta är bara början av mötet?. Hinn för sedan fram en man och påstår att två tredjedelar av hans hjärta är dött. ?Han har knappt kunnat gå?. Hinn morrar: ?Härligheten! Härligheten, om jag inte frigör den, kommer jag att explodera. Jag måste frigöra den på på någon. Demonen måste böja sig i mästaren Jesu namn... Ja Herre, jag ska göra det! Jag lägger en förbannelse på varje man och kvinna som räcker ut sin hand mot denna smörjelse. Jag förbannar den människa som vågar uttala ett ord mot detta ministry. Men varje man, varje kvinna som lyfter sina händer i välsignelse mot detta ministry, jag välsignar den människan. Jag välsignar det hemmet, jag välsignar den familjen. Varje man, varje kvinna, varje person som upplåter sin tunga i välsignelse över denna verksamhet, upplåter sin tunga i välsignelse över denna smörjelse, upplåter sin tunga i välsignelse över denna Herrens tjänare, jag välsignar dem.

Jag välsignar era händers arbete. Jag välsignar ert liv med mäktig kraft. Jag välsignar ert hem med gudomligt beskydd. Jag välsignar era barn med långt liv och jag välsignar er med en lång följd av dagar. Jag välsignar er med helande. Jag välsignar er med ekonomiskt överflöd. Jag välsignar er med själva närvaron av den Allsmäktige Guden. Jag, som en tjänare, välsignar er i dens namn som jag tjänar. Jag välsignar ert folk ikväll i Denver. Lyft upp era händer och ta emot välsignelsen.

Jag gör nästan aldrig det jag gör nu. Det är den helige Ande som är över mig, som befaller mig att göra detta. Jag välsignar er, jag välsignar era hem, ert liv, er framtid, era barn. Må varje attack från Satan tillintetgöras. Må varje plan från helvetet mot er tillintetgöras (förändring av rösten) och varje plan från Gud bli fastslagen i Jesu namn. Amen, amen?.

Benny Hinns senaste program som man har kunnat se på TV i Hawaii, visar nya programtekniker med intervjuer och inslag från kampanjer, där Hinn genomgående förändrar sin röst, och en farlig trend mot en katolskt typ av tillbedjan och ekumenisk enhet.

Ett antal tredje vågen-karismatiker, nyckelpersoner i dagens väckelse var gäster i Hinns program under de senaste veckorna - Kenneth Copeland, Rod Parsley, Joyce Meyers och Rodney Howard -Browne. Hinn övertar uppenbarligen den apostoliska förebilden av fader inom helandetjänsten och tar upp manteln där, inte Kathryn Kuhlmann, utan William Branham slutade.

Här följer bara ett utdrag från ett av TV-programmen, för att ni ska förstå vart det hela är på väg. Det låter som en repris på Jimmy Bakker. Detta är med Benny Hinn (BH) och Rod Parsley (RP) på ?This is your day?, den 24 augusti 1999:

RP: ?Helandetjänsten är i det närmaste död. När man kollar ut och ser vem som håller på att be för sjuka idag, finns det inte många!? (Detta är inte sant. Det finns fler helande-ministies idag än någonsin tidigare). ?Och Herren sa till mig att bygga ett helandecenter, ett helande- och bönecenter som människor kan komma till 24 timmar om dygnet, varje dag i veckan, och få förbön och bli helade. Och jag visste inte riktigt vad Herren skulle visa mig, men allt eftersom tiden gick började bilden klarna. Den 3 januari år 2000 lägger vi grunden till till det helandecentrat i Dallas, Texas. Det kommer att ha helande trädgårdar med helande statyer av bibliska män från Gamla testamentet som utfört helanden. Det kommer att ha en helandekälla, en evigt helande eld. Det kommer att ha ställen, dit människor kan komma och få förbön i en helandekatedral med kapell i den. Tänk er en plats som kommer att bli bemannad med partners, av Gud smorda partners. De kommer att vara där och frivilligt erbjuda sina tjänster dit människor kan komma 24 timmar om dygnet och få förbön. Så ingen behöver vänta på en kampanj. Ja, vi kommer att fortsätta med att ha kampanjer. Ja, jag kommer att fortsätta att resa, men så underbart det skulle vara när Guds folk kan komma till en plats som den. Det kommer att byggas med sten från Jerusalem. Det kommer att se ut som Jerusalem och Herren gav oss mark en och halv mile från Dallas Stadium rätt vid highway 114.

Syskon, vi måste bevara den smörjelsen, vare sig det är den smörjelsen... som är över Rod... och ni upprättar en position... varifrån er tjänst nu utbreder sig?.

Rod Parsley bad sedan och visade hur lite han förstår av den sanna bibliska smörjelsen.

?Guds helige Ande, jag tackar dig nu för att din tjänare har varit villig att föda fram detta barn, detta helandecenter där tusentals och åter tusentals ska bli helade, men mer än detta, där helandetjänsten kommer att bli upprätthållen. Upprätthållen så att vi inte förlorar våra rötter, så att kan lära känna Kathryn Kuhlmanns och Aimee Semple McPhearsons, A.A. Allens och Jack Coes, Oral Roberts och Lester Sumralls ministries, Gud, där dessa smörjelser kommer att föröka sig (jag ser detta nu Benny) och tillämpas på denna plats, multiplicerade med varandra - Smith Wigglesworths smörjelse multiplicerad med Oral Roberts smörjelse, multiplicerad med Kathryn Kuhlmanns smörjelse, multiplicerad med Benny Hinns smörjelse. Och när människor kommer dit, kommer deras tro att vara på en sådan nivå, att deras andliga härstamning som ni bevarar kommer att tillämpas på deras behov. A.A. Allen hade en mirakeldal. Detta kommer att bli ett mirakelberg.

BH: ?Whoa! Detta kommer att bli ett mirakelberg?.

 

Philip Powell

 

 

"Jag säger till dig nu, att om du kan lyssna till det som jag har att säga dig, utan att du blir bedrövad, då är du blind, du är andligt blind. Du har ett hårt hjärta. Ett hjärta med ett skydd på, så att det rena evangeliet inte kan tränga igenom det".

"Vågar dessa män ta skrattevangeliet till Balkan nu?"

"Uttala inte en dom över någon - det är inte vad bibeln säger"

"Kenneth Copeland, Hagin "

"Den Helige Andes bartender"
(Rodney Howard-Browne)

"Om du har några av dessa banden eller böckerna, se till att få dem ut ur huset. Ge inte bort dom, bränn upp dom".

(Utdrag från predikan i Times Square Church, bandupptagning)

Enligt Sefanja, ska Guds Hus i de yttersta dagarna vara i vanära. Vi talar inte om den avfallna, liberala nutida församlingen...Herren sa, att på domens dag ska han ta itu med den församlingen. Vi kan be för dom, men vi ska inte sörja över det som inte verkligen är församlingen. Gud söker efter ett folk som sörjer över den vanära, som Jesu Kristi församling är utsatt för i denna sena tid. Jag talar om den församling som föddes vid pingsten. Jag talar om den församling som föddes genom Aposteln Paulus och de andra apostlarnas undervisning. Församlingen som föddes i läran om att Jesus Kristus är Gud. Den pånyttfödda församlingen är attackerad. Den församlingen lider av vanära. Det har profeterats om att i denna vanärans och skammens tid, ska Gud resa upp en helig kvarleva, som skasörja och gråta över detta förorenande...

Gud kommer att ha en kvarleva som inte lutar sig tillbaka, när allt detta väller in i församlingen. Gud säger: "Jag kommer att ha ett folk som inte kommer att vara nöjda med sitt trevliga liv och bara strunta i vad som händer när bedragare och penning-galna falska profeter kommer in i Guds hus och förstör allt dom ser." Gud kommer att församla ett folk som sörjer över detta...Om du verkligen älskar Herren och du älskar hans församling, kan du inte uppriktigt se på vad som händer idag (och jag kommer att nämna dessa skamfläckar vid namn den här morgonen). Om du efter det du hört vad jag sagt om denna vanära, du går ut ur kyrkan och säger: "Jag bara tar till mig Matteus 16 'dödsrikets portar skall inte bli henne övermäktiga', jag bekymrar mig inte, Gud har allting under kontroll" - så är det inte nog. Gud använder människor. Han sänder inte änglar. Änglarna gråter över det, men Gud använder inte änglar för att utföra sina avsikter. Han brukar förkrossade män och kvinnor som gråter...Domen står för dörren, Jesus kommer, Herrens Dag är nära. Vakna upp äldste. Vakna upp pastorer. Vakna upp herdar. Se på församlingen. Ta emot bördan. Bär den. Varför ska vi ta på oss bördan? Joel sa "därför att rutten säd har planterats".

Ett evangelium predikas som förtorkar allt i sikte. Allt som är grönt och av Gud och rent förtorkas. Säden är rutten...Det finns en stor brist på att få höra det rena Herrens Ord...Det finns ingen grönska. Hjorden är bedrövad och hungrig. Floderna torkar ut. En främmande eld förtär pastorerna. Hesekiel säger att herdarna trampar ner den goda grödan och äter upp det bästa själva. Vilka är de skamliga saker som händer i Jesu Kristi församling idag?

Först av allt är det den ruttna säd som predikas av giriga herdar. Denna är känd som FRAMGÅNGSEVANGELIET. Detta är en av de största illgärningar som sänt vanära över Jesu Kristi församling någonsin sedan Kristus. Detta perversa evangelium förgiftar massor av människor - t.o.m. i Kina, Afrika och över hela världen. Det är ett amerikanskt evangelium, uppfunnet och spritt av rika amerikanska evangelister och pastorer. Rika! Det skrämmer mig, att så många kan se videobanden från dessa framgångskonferenser och inte gråta över dem. Detta gift har spridit sig över hela världen.

Under förra veckan fick jag ett videoband, som var nyligen inspelat från ett av Kenneth Copelands möten. Jag lyssnade till talarna och blev förstummad. Ni vet att i NT finner ni att aposteln Paulus nämnde namnen på dem som han trodde var falska profeter. Han varnade och han nämnde deras namn. Jag säger nu till er, att om ni kan lyssna till det som jag har att säga er och inte bli bedrövade, då är ni blinda. Ni är andligen blinda. Ni har ett hårt hjärta. Ett hjärta med ett skydd på, så att det rena evangeliet inte kan tränga igenom det. Sinnet har blivit så fyllt med detta obalanserade evangelium, att du inte kan nå många av dem. Du kan inte predika sanningen. Du kan inte visa dem någonting annat i bibeln, eftersom de har ett skydd över sina hjärtan - hårdhjärtade.

Vissa av er kommer inte att ta emot detta. Om du har matat din själ med Copelands eller Hagins band, kommer du inte att tycka om det som du hör. Jag är en herde, jag har blivit kallad av Gud. Jag har givit denna församling ett löfte. Så länge som vi står i denna talarstol, om vi får se vargar i fåraklädsel komma för att röva bort hjorden, kommer vi att ställa oss upp och ropa ut mot detta. Det är upp till er att handla efter detta.

Jag satt denna vecka och lyssnade till talarna på denna konferens och jag blev så chockad och sårad. Herrens börda kom över mig. En talare sa: "Jag vill att ni ska veta att när folket i den stad jag bor ser min Rolls Royce, då vet de att det finns en Gud i himmelen". Kan du säga till mig att detta är evangelium? Kan du säga till mig att du inte gråter över detta?

Det här är det som bedrövar mig mest. Det här predikades: "Den Helige Ande kan inte utgjutas över dig, förrän du har kommit in i penningflödet. Inte förrän du har framgång, kan den Helige Ande utföra sitt verk". Tänk över detta! Hur påverkar detta din ande när du ser fattiga människor som måste överleva från dag till dag?    

Sedan ser jag människor som faller som ormar till marken från sina platser. Jag ser evangelisten resa sig upp och väsa som en orm och människor som faller överallt. Vad är det som händer? Om ni hade Guds hjärta och Herrens börda, skulle ni ropa ut som Jesaja: "Väktarna här äro allasammans blinda, de hava intet förstånd; de äro allasammans stumma hundar, som icke kunna skälla; de ligga och drömma och vilja gärna slumra. Men de hundarna äro ock glupska och kunna ej bliva mätta".

Jag ska rädda min hjord från käftarna på dessa människor. För det andra, den oriktiga framställningen av den välsignade Helige Ande. Detta är den värsta vanäran. Det sättet på vilket den Helige Ande framställs för hela världen. Tråkigt nog finns så lite urskiljning kvar i församlingen hos pastorerna. De känner inte ens igen när den Helige Ande förtalas eller blir hädad. Det finns tusentals kristna som går på möten och de ser saker som de tror är från den Helige Ande och de vet inte ens vad de deltar i. De klappar händerna och prisar Gud medan en man står upp och hädar och förtalar den Helige Ande och de vet inte ens om det.

Hela karismatiska församlingar slits sönder, bokstavligen slits sönder av falska väckelser. Allting som händer - det är något nytt som förs fram nästan varje vecka. Ledarna vet inte om de ska ta emot det eller fördöma det. Dom vet inte vad dom ska göra.

Det vi ser idag i det som kallas väckelse och som tillskrivs den Helige Ande kan man inte finna i bibeln. Allt som inte kan finnas i bibeln måste avvisas direkt. Totalt förkastas! Jag gråter när jag ser dessa videoband som skickas till mig från hela landet. En massa kroppar som hoppar okontrollerat, skrattar hysteriskt, raglar runt som druckna, väser som ormar, ylar som vilda djur. Vi har evangelister som står och blåser på människor för att dom ska falla, som om den helige Andes andedräkt nu är inkarnerad i dem.

Nu har ett nytt evangelium just nått Sydamerika. Jag kan säga er, att detta är rått och ohyfsat, men jag måste säga det till er. När du fjärmar dig från bibelns riktlinjer, när du säger: "Ja, det är något nytt, Gud gör något nytt, jag förstår det inte, det finns inte i bibeln, men jag vill inte stå emot den helige Ande". Om det inte finns i bibeln, måste du resa dig upp mot det. Det senaste är nu att du inte kan komma in i Guds rike, utan att du kommer som en liten baby. Människorna kommer med blöjor under sina kläder, så att de kan kissa och bajsa på mötena. Var ska det sluta någonstans?

En pastor sa:"Det har gått så långt att en dag kommer en evangelist att säga:'Jag har fått uppenbarelse från Herren, tiden är inne för att vi ska börja tillbedja Maria. Det här kommer att inträffa. En annan evangelist kallar sig den helige Andes bartender (Rodney Howard-Browne). Han säger: "Masa er fram till baren och ta en drink av den helige Ande". Dom kallar det att dricka det nya vinet.

Jesus kommer snart. Massorna är onådda. När jag ser kristna masa sig fram till vad som kallas "den helige Andes bar", raglande som druckna, kommer Joels ord till mig klart och tydligt:"Vaknen upp, I druckne, och gråten, ja, jämren eder, alla I som dricken vin, ty skörden på marken är förstörd".

Själar dör i tusental, vad är det ni skrattar åt? Allting av den helige Ande måste vara verksamt överallt på jordens yta. Du måste kunna ta det till de mest avskyvärda onda ställen. Du måste kunna ta det till fattiga länder. Du måste kunna ta det till mänsklighetens drägg och det måste kunna vara verksamt där. Vågar dessa män ta detta evangelium,skrattevangeliet, till Balkan nu. Gå in i flyktinglägren där kvinnor gråter för att de sett sina män bli skjutna. Deras döttrar har blivit våldtagna. Barnen är hungriga. De har förlorat sina hem. Gå in där och bed dem att "masa sig fram till baren" - den helige Ande vill att du skrattar.

Låt mig säga dig vem det är som skrattar. Världen. De ogudaktiga, hedningarna. I en tid med Herrens ankomst så nära förestående, borde Jesu Kristi församling gå undan i stillhet och bedja och gråta över de förlorade. Försaka allt och följa Jesus. Vi skulle aldrig nämna dollarsedlarna. Den amerikanska guden. Det amerikanska avguderiet. Världen ser på den här dårskapen och vet du vad de tänker nu - att den helige Ande är cirkusdirektör. Det är en amerikansk cirkus.

Jag bryr mig inte om längre vad folk tycker. Jag är förpliktigad inför Gud som har kallat mig att varna er.

Du kan veta om en människa känner Gud. Gud säger om de andra: "Jag sände dem inte, jag talade inte till dem. De talar utifrån sina egna hjärtan, utifrån sina egna fantasier. Utifrån ondska i sina egna hjärtan".Varje Guds barn behöver be att alla som fastnat i denna snara blir befriad. Rör inte vid detta, gå inte nära det, om du går in av ren nyfikenhet, fångar det dig eftersom det tilltalar allt i köttet.

Det kommer att finnas en "kärleksfälla". Du kommer att få höra det här:"Vi älskar alla. Det spelar ingen roll vad du predikar. Det spelar ingen roll om du har tagit till dig framgångsevangeliet. Det spelar ingen roll vad ditt evangelium är. Gud är kärlek. Låt oss alla komma tillsammans och omfamna varandra". Hur kan två vandra tillsammans om de inte är överens. Hur kan du ha gemenskap med dem när du inte samtycker till deras obibliska tillämpningar. Det går inte. Det är en kärleksfälla. Dom säger:"Uttala inte en dom över någon". Det är inte vad bibeln säger. Den säger att vi ska döma rättfärdiga domar. Tillrättavisa, förmana med allt tålamod. Vilka är Guds rikedomar i Kristus Jesus? Guds frid, Guds visdom, Kristi närhet, allt det som är i Kristus är vårt...

Se upp! Se upp! Har jag skrämt er? Är ni villiga att ta på er Herrens börda. Ni kan inte göra det i ert eget kött. Gå undan i stillhet med Gud!

Om ni har dessa banden eller böckerna, se till att få dom ut ur huset. Ge inte bort dom. Bränn upp dom. Om någon bjuder in dig till dessa saker, säg då: "Jag är ledsen, jag vill inte bli utsvält på Ordet och jag vill inte att mitt inre ska torka ut. Jag vill ha Guds rena ord som får mig att växa. Jag vill inte ha något budskap som tilltalar mitt kött eller som fostrar girighet i min ande"

Gud ser till våra behov och Han gör underverk, men Han gör det endast på sitt sätt. Inte genom att missbruka bibeln. Abraham såg inte på det jordiska, han sökte efter en stad, vars byggmästare och skapare är Gud.

 

David Wilkerson

J.C Ryle

Bibelcitatet som inleder denna artikel är en apostolisk varning för falska läror. Det är en del av den förmaning som aposteln riktar till Hebréerna. Aldrig tidigare har det varit viktigare för kristna förkunnare att högt och troget föra varningen vidare: "Låt er inte ryckas med av alla möjliga främmande läror".

Djävulen, mänsklighetens urfiende, har inget bättre instrument att förgöra själarna med, än just spridandet av falska läror. "Han är en lögnare och lögnens fader" (Joh 8:44)...."Er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker vem han kan uppsluka" (1Petr 5:8).

Utanför församlingen förleder den Onde människor att begå alla möjliga grova synder. Hans syfte är att fördärva och förgöra. Innanför församlingen är Satan ständigt verksam genom att utbreda villoläror och främmande avvikelser från den kristna tron. Eftersom han inte kan hindra vattenflödet ur livets källa, försöker han att förgifta det. Då han inte förmår förgöra evangeliets helande kraft, söker han istället att uttunna och försvaga den. Det är inte förvånande att ett av hans namn är 'Apollyon' - 'Fördärvaren'.

Den kristna församlingens tröstare, den helige Ande, har alltid använt ett huvudredskap till att stå emot Satans påfund, och det är Guds eget ord. Ordet läst och förkunnat. Ordet förklarat och predikat. Ordet som är tillämpat och mottaget in i hjärtat. Den onde ska besegras med Ordet. Kom ihåg hur Jesus själv besvarade djävulen när han blev frestad: "Det är skrivet". Ordet är fortfarande svärdet som Jesu lärjungar måste bruka för att stå emot Satans angrepp. Det är Guds sanning i bibeln som är de kristnas fasta stöd och hjälp.

Men vi lever i en tid då folk inte gillar lärosatser och trosbekännelser. Människor tar avstånd från bibelundervisning som går till attack mot moderna tankegångar. Den som vågar säga att en lära kan vara sann och en annan falsk, får vänta sig att förlora folkets gunst och kallas "trångsynt", eller något ännu värre . Men låt oss nu gå vidare och se vad skriften själv säger.

Vi börjar med varningen: "Låt er inte ryckas med av alla möjliga främmande läror". Dessa ords betydelse är inte svår att förstå. Låt er inte kastas hit och dit vid varje ny villolära, som skepp utan kompass och roder, tycks aposteln vilja säga. Falska läror kommer att uppstå så länge världen består. Många till antalet, olika i detaljer, men på en punkt alltid desamma - underliga, nya, främmande och avvikande från Kristi evangelium . Detta är ett faktum idag, och det kommer alltid att finnas falska läror inom den etablerade kristenheten. Kom ihåg detta och låt er inte vilseföras, lyder apostelns förmaning.

Men apostelns varning i Hebréerbrevet är inte den enda varningen. Mitt under bergspredikan varnar Jesus själv allvarligt: "Tag er tillvara för de falska profeterna! De kommer till er i fårakläder, men invärtes är de rovlystna vargar" (Matt 7:15). I sin sista hälsning till de äldste i Efesus tar Paulus tid att varna dem för falska läror: "I er egen krets skall män framträda, som förkunnar falska läror för att locka lärjungarna att följa dem" (Apg 20:30).

Vad står det i andra Korintierbrevet? "Men jag är rädd för att, liksom ormen med sin list bedrog Eva, också edra tankar skall bli vilseledda och dragas bort från den uppriktiga hängivenheten till Kristus" (2 Kor 11:3). Vad står det i Galaterbrevet? "Jag förundrar mig över att ni så snart överger honom, som har kllat er genom Kristi nåd, och vänder er till ett annat evangelium"...."Ni dåraktiga galater! Har någon förhäxat er?"...."Ni började i Anden, vill ni 'fullkomna' Andens verk genom edra egna gärningar?"...."Hur kan ni nu vända tillbaka till dessa svaga och eländiga makter? Ni ger noga akt på dagar och månader, högtider och år. Jag är bekymrad för er"...."Kristus har befriat oss, för att vi skulle leva som fria människor. Stå därför fasta, och låt er inte på nytt tvingas in under slavtjänstens ok" (Gal 1:6; 3:1,3; 4:9-11; 5:1).

Vad står det i Efesierbrevet? "Då blir vi inte längre oerfarna barn, som drivs vind för våg och rycks med från kastvinden av varje ny lära...."(Ef 4:14). Vad står det i Kolosserbrevet? "Var på er vakt, så att ingen fångar er med tomma och bedrägliga spekulationer, som grundar sig på mänskliga traditioner och kommer från denna världens makter, men inte från Kristus" (Kol 2:8). Vad står det i Första brevet till Timoteus? "Anden säger tydligt och klart, att i de sista tiderna några skall avfalla från tron" (1 Tim 4:1).

Vad står det i Petrus andra brev? "....falska lärare skall komma in bland er. De skall på smygvägar föra in fördärvliga särmeningar...."(2 Petr 2:1). Vad står det i Johannes första brev? "Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva andarna, så att ni kan se, om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen" (1 Joh 4:1). Vad står det i Judas brev? "....att mana er till ihärdig kamp för den tro som en gång för alla har blivit överlämnad åt de heliga. Vissa människor har nämligen smugit sig in hos er" (Jud v 3-4). Dessa texter har blivit skrivna för vårt bästa. Låt oss verkligen lägga dem på minnet.

VAD SKALL MAN NU SÄGA OM DETTA? Jag kan endast meddela er vad som givits mig. Att i ljuset av dessa verser påstå, att de första församlingarna var perfekta föredömen i fråga om renlärighet är absurt. Det visar sig, att det även i de apostoliska dagarna förekom rikligt med villfarelse, både vad det gäller lära och praktik. Det är vansinnigt och inkonsekvent att påstå, som vissa gör, att förkunnare aldrig ska ge sig in i kontroversiella frågor och varna sitt folk för felaktig läror. Att svika här skulle innebära, att man försummade stora delar av Nya testamentet. Var så säker, en sovande herde och en stum vakthund är vargens, tjuvens och rövarens bästa hjälp. Det är inte för intet att Paulus säger: "När du undervisar bröderna om detta, handlar du som en god Kristi tjänare" (1 Tim 4:6).

DET BEHÖVS IDAG EN TYDLIG VARNING FÖR FALSKA LÄROR. De fariseiska och sadduceiska tänkesätten har aldrig varit mer inflytelserika än vad de är nu. Evangeliet är nästan krossat till döds mellan dem, som å ena sidan vill dra ifrån och dem som å andra sidan vill lägga till. Mellan dessa döljs sanningen under en massa tillägg. Allt finns - vidskepelse och otrohet, romersk katolska tankegångar och liberal teologi, ritualism och rationalism. Dessa "kvarnstenar" mal evangeliet sönder och samman.

Teologer framför oavbrutet underliga och främmande åsikter i viktiga bibliska sanningar. I dessa sista dagar kan de lära ut de mest hårresande saker beträffande försoningen, Kristi gudom, bibelns inspiration, undrens verklighetsförankring, evigheten och framtida straff, församlingen, den prästerliga tjänsten, sakramentet, hedrandet av jungfru Maria, böner för de döda, osv. Genom press och radio, med tunga och penna som instrument, dränks människorna så gott som i en syndaflod av virriga och felaktiga åsikter. Det är ren okunnighet att bestrida detta faktum. Aldrig har det varit så nödvändigt som nu att säga: "Låt er inte ryckas med av alla möjliga främmande läror".

En del av dessa villolärare är mycket nitiska. Deras iver får många att tro, att de har rätt. De ger sken av att besitta teologiska kunskaper och stor lärdom. Många låter sig bedragas och menar, att så intelligenta och intellektuella män också måste vara pålitliga vägvisare. Fritänkande är en klar tendens i vår tid. Det finns en allmän strävan att vara "överseende och liberal". Man tycks skämmas för att påstå att någon kan ha fel. Dessa moderna lärare lär ut en samling halvsanningar, och de använder sig ideligen av bibliska termer och fraser på ett obibliskt sätt. Allmänheten har ett sjukligt krav på en gudstjänst och gudsdyrkan som är sensuell, ceremoniell och innehåller synliga, spektakulära moment. Man har tröttnat på det osynliga verket, det som sker i det fördolda, på djupet i människan, i hjärtat. Det finns idag en naiv benägenhet att tro allt och alla som pratar intelligent, älskvärt och uppriktigt. Man glömmer att Satan själv ofta kommer som "en ljusets ängel" (2 Kor 11:14). "Enfalden" är också påtaglig bland de bekännande kristna. Varje kättare som förmedlar sin egen lära på ett något så när rimligt sätt, kan med all säkerhet räkna med att bli trodd, och de, som till äventyrs tvivlar på honom, blir kallade förföljare och trångsynta.

Allt detta utgör specifika symptom på vår tid. Jag hävdar att ingen, som iakttar och studerar det aktuella läget kan motsäga detta. Dessa symptom samverka r till att göra attackerna från falska läromeningar extra farliga och gör det också speciellt angeläget att tydligt höja varningens rop: "Lår er inte ryckas med av alla möjliga främmande läror".

"VILKET ÄR DET BÄSTA FÖRSVARET GENTEMOT FALSKA LÄROR?" Jag svarar med ett ord: Bibeln . Bibeln regelbundet läst under bön och regelbundet studerad. Vi måste åter "rannsaka skrifterna". Önskar vi ett vapen mot Satans listiga angrepp, finns det ingenting som kan jämföras med "Andens svärd - Guds ord". Men för att vi ska kunna använda bibeln med framgång, måste vi ha för vana att läsa Ordet flitigt - på ett aktivt och förståndigt sätt under bön. Jag är rädd för att det just på denna punkt som många felar. Få läser sina biblar så mycket som de borde i denna tid av jäkt och stress. Kanske läser man fler böcker än förr, men mindre ur den bok som undervisar människan om frälsning. En församlings styrka ligger i dess bibelläsande medlemmar.

Rannsaka skrifterna . Lägg märke till att Herren Jesus Kristus och hans apostlar ideligen hänvisar till Gamla testamentet, som ett dokument precis lika auktoritativt som det Nya. Lägg märke till hur de citerar Gamla testamentet som Guds röst, där varje ord är skrivet under inspiration. Lägg märke till att Nya testamentet refererar till alla stora underverk i Gamla testamentet som odiskutabla fakta. Lägg märke till att alla huvudmomenten i de fem Moseböckerna kontinuerligt tas upp som historiska fakta, vars verklighetsuppfattning ställs utom alla tvivel. Lägg märke till att försoningen, ställföreträdandet och offret är väsentliga läror, som uppenbaras i bibeln från början till slut. Lägg noga märke till den massiva bevisföringen, när det gäller det största av alla under - Kristi uppståndelse. Detta medför, att den som framhärdar i sin otro lika gärna kan säga, att han inte vill tro alls , trots att det må finnas hur många bevis som helst.

Lägg märke till dessa fakta, och du ska finna det svårt att vara "rationalist". Otrons problem är stora. Det krävs mer av lättrogenhet för att vara icketroende än att vara troende. Rationalistens (rationalist här lika med en teolog som tolkar bibeln i enlighet med modernt tänkande, övers. anm.) problem är större. Modern bibelkritik - allmän och liberal teologi - är resultatet av godtycklig behandling av bibeln. Deras fina, välljudande och högtravande fraser, som tillfredställer somligas sinnen, ser förnämliga ut på avstånd. Men så snart man skärskådar dem, upptäcker man snart att det inte finns någon fast mark under vare sig rationalistens eller ateistens fötter.

Rannsaka skrifterna . Lägg märke till hur "det sakramentala systemet" och "den rituella teologin" lyser med sin frånvaro i Nya testamentet. Beakta hur ytterst lite som nämns om dopets följder och hur sällan nattvarden tas upp i breven. Försök om möjligt finna ett enda ställe i Nya testamentet, där Herrens tjänare kallas "offrande präster" eller där nattvarden utgör ett offer, eller där privat bikt inför pastor praktiseras eller rekommenderas. Slå upp en enda vers, om du kan, där offerskrudar nämns som önskvärda eller där brinnande ljus och blomstersatser på altaret, eller processioner, rökelse, flaggor och baner, och bugningar mot öster eller bugningar inför brödet och vinet, eller böner riktade till jungfru Maria och änglarna påbjuds.

Lägg noga märke till dessa fakta och du ska finna det svårt att vara ritualist. I förvrängda citat av kyrkofäderna, i utdrag av mystiska munkars och andra påvetrognas författarskap kan du kanske finna ditt auktoritativa stöd, men inte i bibeln. Det finns ett oöverkomligt svalg mellan Guds rena ord, ärligt och rättvist tolkat, och extrem ritualism.

Om vi inte ska "vilseföras av allehanda främmande läror", måste vi ständigt minnas Herren Jesu Kristi ord "rannsaka skrifterna". Okunnighet i bibelns lära är roten till alla misstag. God bibekunskap är det bästa motgiftet gentemot moderna falska läror.

 

 

J C Ryle