"You are as spiritual as you want to be"
(Du är lika andlig som du vill vara)

"This period we are in now is a dressing room for eternity."
(den tidsperioden vi lever i nu är ett omklädesrum för evigheten)

"Tell me how much time you spend alone with God and I will tell you how spiritual you are.
Not how many meetings you go to.
Not how many gifts you have.
Not how many sermons you preach.
Not how many records you?ve made.
Tell me what time you spend alone with God...
and I?ll tell you how spiritual you are."

(Säg mig hur mycket tid du spenderar ensam med Gud och så ska jag säga dig hur andlig du är.
Inte hur många möten du går på.
inte hur många gåvor du har.
inte hur många predikan du predikar
inte hur många skivor du spelat in
Säg mig hur lång tid du är ensam med Gud
så ska jag säga dig hur andlig du är)

"WHEN THERE?S SOMETHING IN THE BIBLE THAT CHURCHES DON?T LIKE, THEY CALL IT "LEGALISM ?
("När församlingarna hittar något i bibeln dom inte tycker om, callar dom det legalism/legiskhet")

"A popular evangelist reaches your emotions. A true prophet reaches your conscience."("en (populär evangelist når dina känslor, en äkta profet ditt samvete")

 

 

Det var jag

L.E Maxwell



Jag ser hopen, som trängs kring Pilatus.
Jag ser de ondskefulla minerna,
jag hör smädelserna
och de skärande ropen: "korsfäst!"

Jag känner att jag är med i den skriande hopen,
och jag igenkänner min egen stämma
i mängden av hotfull, skränande röster

Det var jag, som göt det heliga blodet,
jag, som naglade Honom fast vid trädet,
jag,som korsfäste Guds egen son
jag, som drev gäck med den Helige.

Runt korset ser jag hur människor trängas,
hur de gör spe av den Lidandes plågor.
Och jag hör alltjämt min egen röst
begabba, bespotta och häda

Slentrian, sönderfall eller ett uppvaknande

Tillståndet i församlingen.

A. W. Tozer

 

 

 

Den kristnes största fiende

 

Öster om Jordan i Moabs territorier begynte Mose denna lagutläggning. Han sade, Herren, vår Gud, talade till oss vid Horeb och sade: ?Länge nog har ni uppehållit er vid detta berg. Bryt nu upp och bege er till amoreernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på Hedmarken, i Bergsbygden och i Låglandet, i Negev och i Kustlandet vid havet till kananeernas land och till Libanon, ända till den stora floden, floden Eufrat. Se, jag har lagt landet framför er. Gå nu och inta det land som Herren med ed har lovat era fäder Abraham, Isak och Jakob att ge åt dem och deras efterkommande efter dem.? 5 Mos 1:5-8.

 

Den fiende som på Gamla testamentets tid utgjorde det största hotet mot Israel var det invandas diktatur. Israel vande sig vid att gå runt i cirklar och var saligt nöjda med att stanna i skydd av bergen. Vi kan säga det på ett annat sätt, det var rutinmässighetens psykologi. Gud bröt sig till sist in i deras slentrian och sa: ?Ni har varit här länge nog. Det är tid för er att ge er vidare.?

För att vi, idag, ska kunna ha nytta av Israels erfarenhet måste vi förstå att berget representerade en andlig erfarenhet, ett andligt förhållningssätt. Israels problem var att de hade gett upp hoppet att någonsin komma till det land som Gud hade lovat dem. De hade kommit till ro med att gå i cirklar och slå läger på trevliga, bekväma ställen. De hade förtrollats av rutinmässighetens psykologi. Den höll dem fångna där de var och hindrade dem att få tag på de rikedomar som Gud lovat dem.

Om deras fiende, edomeerna, hade dragit ut mot dem hade israeliterna kämpat till siste man och förmodligen kunnat vinna kampen och på så sätt gjort framsteg. Istället rullade de tummarna i väntan på att det invanda skulle fortsätta att vara vana.

 

Vilken är den värsta fiende församlingen kan ställas inför idag? På den här punkten finns en öppning för mycket som inte hör verkligheten till, för mycket som tillhör ett omedvetet hyckleri. Många är färdiga att säga, ?Dessa liberala är vår värsta fiende?. Men det är helt enkelt så att en vanlig evangelisk församling inte har särskilt många problem med den liberala teologin. Ingen ställer sig upp i våra församlingar och deklarerar att de fem moseböckerna är myter. Ingen säger att skapelseberättelsen bara är en religiös fantasi. Ingen förnekar att Kristus gick på vattnet eller att han stod upp ur graven. Ingen ställer sig upp i våra församlingar för att påstå att Jesus Kristus inte är Guds son eller att han inte kommer tillbaka. Inte någon förnekar bibeltexternas trovärdighet. Vi kan inte gömma oss bakom den liberala teologin och säga att den är vår största fiende. Vi är övertygade om att evangeliskt kristna håller fast vid den tro som en gång för alla meddelats, våra fäders tro. Liberalerna är inte vår värsta fiende.

Vi har inte heller något problem med vår regering. Folk i vårt land kan göra det som passar dem utan att de styrande lägger sig i. Vi kan hålla våra bönemöten nätterna igenom om vi vill och myndigheterna skulle inte få för sig att ställa frågor. Vi har inte någon hemlig polis i hasorna som vakar över varje steg. Vi lever i frihet, och vi borde tacka Gud varje dag för sådana privilegier.

 

De innötta rutinernas diktatur

Den lömska fiende som Jesu Kristi församling står inför idag är rutinmässighetens diktatur, när vanan förvandlas till herre i församlingslivet. Programverksamheten är ordnad och rådande omständigheter ses som det normala. Vemsomhelst kan förutse nästa söndags mötesordning och vad som kommer att ske. Detta verkar vara det mest dödliga hotet mot församlingen idag. När vi kommer till den punkt då allt kan förutspås och ingen förväntar sig något ovanligt från Gud då befinner vi oss mitt i det slentrianmässiga. Rutinen dikterar och vi kan inte bara förutsäga vad som kommer att ske nästa söndag men också vad som kommer att ske nästa månad och också, om inget ändras i grunden, vad som kommer att hända nästa år. Då har vi nått den punkt då det som har varit bestämmer det som är, och det som är dikterar det som kommer att vara. Detta är alldeles rätt och riktigt ? för en kyrkogård.

Alla förväntar sig att en kyrkogård är sig lik. De mest fogliga och förutsägbara är de som sover på våra kyrkogårdar. De stör ingen. De ligger där de ligger, och det är fullt naturligt för dem. Man kan förutsäga vad alla kommer att göra där, allt från de hädangångna till dem som bevistar begravningarna. Allt och alla är ett med rutinerna. Ingen förväntar sig något av dem som vilar där.

Men församlingen är ingen kyrkogård och vi borde kunna vänta oss mycket från den därför att det som har varit inte ska vara herre och diktera det som är, och det som är har ingen rätt att styra och bestämma vad som ska komma. Guds folk är ämnat att växa och mogna. Så länge mognadsprocessen verkar finns det en atmosfär av oförutsägbarhet. Det är klart att ingen kan spå med exakthet vad som ska ske, men i de flesta församlingar kan man det med stor säkerhet. Alla kan spelet och vet vad som förväntas och detta är vår dödligaste fiende. Vi skyller på djävulen, den yttersta tiden och allt annat vi kan komma på, men den största fienden finns inte på utsidan. Den finns inom oss ? en attityd som accepterat tingens ordning sådan den nu är. Vi tror att det som har varit måste diktera och vara bestämmande för det som ska vara och resultatet är att vi inte växer till i förväntan.

 

En progressiv utveckling

Så snart någon börjar tala om dessa ting, gensvarar gudsfolket med att försöka öka tempot och skaffa mer aktiviteter. Men det jag talar om finns i det inre. Det är själ och sinne som till sist bestämmer vårt beteende. Låt mig visa de steg som styr utvecklingen.

Vi börjar med det man kan kalla vana eller rutin. Det är repetition utan verklig inlevelse och känsla. Om någon, någon dag, skulle läsa Skriften och ta tag i det lästa i tro, och tro på det som sjungs i kristna hymner och psalmer, då skulle en andlig revolution spira upp inom kort. Men alltför många sitter fast i rutin, i ett repeterande utan att reflektera, utan mening, utan förundran och utan förväntan och glädjefyllda överraskningar. Gud kan inte komma till tals i våra möten därför att vi har ordnat allt åt honom. Vi säger: ?Herre, vi kommer att göra det så här. Följ nu våra programpunkter.? Vi repeterar utan inlevelse, vi repeterar utan mening, vi sjunger utan förundran, vi lyssnar utan att bli överraskade. Detta är min beskrivning av rutin.

 

Vi går till nästa steg, vilket jag kallar slentrian, en bundenhet till rutiner. När vi förlorat förmågan att se och förnimma denna bundenhet till det rutinmässiga har vi hamnat i slentrian och åldriga hjulspår. Ett litet exempel; en man är sjuk utan att veta om det. Doktorerna har i förtroende talat med hans hustru och sagt: ?Vi vill inte skrämma er make, men det är så att han kan falla ihop när som helst. Han är kritiskt sjuk, så ni måste vara beredd på att detta kan hända vilket ögonblick som helst?. Men mannen vet inget om att han är så illa däran. Han håller på med sina affärer som om inget vore galet. Han kanske spelar golf eller tennis, kanske ger han sig iväg på en jakttur. Han är sjuk, men vet inte alls hur sjuk han är. Allt han håller på med kan till och med påskynda förloppet. Att inte veta är fyllt av risktagande och varjehanda faror. För att tala andligt, slentrian innebär att vara hårt bunden till rutiner och den största faran ligger i vår oförmåga att känna av och känna igen denna bundenhet.

 

Det finns ett tredje ord, och jag är inte särskilt glad åt att använda det, men församlingens historia är fylld av det. Ordet är sönderfall. Församlingen är hårt ansatt av ohämmat sönderfall. Detta låter sig bäst förklaras med att det psykologiska klimat i vilket man inte förväntar sig något tar över och en andlig stelhet infinner sig. Man förlorar förmågan att föreställa sig något som är bättre, man lider brist på intresse att växa till och mogna.

Många svarar på detta med följande argument: Jag känner till en mängd evangeliska församlingar som vill växa och de gör sitt bästa för att samla åhörare. De vill verkligen växa och arbetar hårt för att samla folk till söndagsmötena.? Detta är nog sant, men de försöker få folk att komma för att dela deras rutiner. De vill att man ska hjälpa dem att hylla rutinerna och sedan dela slentrianen. Eftersom den Helige Ande inte ges en chans att verka i våra samlingar är det ingen som omvänder sig. Ingen söker Gud, ingen ger en dag åt att dröja inför Herren med en öppen Bibel och med vilja till bättring. Ingen vill göra detta ? vi vill bara samla mer folk. Men, mer folk till vad? Mer folk till att delta i repeterandet av våra döda samlingar utan känsla, utan mening, utan förundran, utan det oväntade? Mer folk för att förena sig med oss i det rutinmässigas bojor? I de allra flesta fall är den andliga stelheten alldeles för svag för att orka upptäcka hur svag den egentligen är.

 

Vad är en församling?

För skärpans och förståelsens skull, vad är en församling? När jag säger att en församling går på rutin, vilken omvandlas till slentrian för att till sist föra till sönderfall, vad är det jag egentligen talar om? En kyrka är en byggnad, men församlingen är människor förda samman. Det pågår en meningslös diskussion om kyrkan idag. Den är meningslös därför att de som för diskussionen glömmer att en kyrka inte äger någon självständig existens. En kyrka är inte en företeelse i sig själv. Den är sammansatt av individer. Man begår samma misstag ifråga om staten. Politiker talar ibland om staten som om den vore ett självständigt ting. Socialarbetare talar om samhället, men samhället är individer. På samma sätt är det med församlingen. En församling består av verkliga människor och när dessa kommer tillsammans har vi en församling

Sådana de människor är som kommer samman i församlingen, sådan är församlingen ? inte sämre, inte bättre, inte visare, inte heligare, inte mer brinnande, inte mera stämd till andakt. För att förbättra eller ändra församlingen måste du börja med individerna. När folk i församlingen endast pekar på andra när förändring kommer på tal och inte på sig själva är detta ett säkert tecken på att församlingen hamnat i slentrian. Det visar på tre synder: självrättfärdighet, klander och självbelåtenhet.

 

När Herren sade, ?En av er kommer att förråda mig? hade lärjungarna så mycket inneboende andlighet att ingen av dem sa, ?Herre, är det han?? Var och en av lärjungarna sade, ?Herre, kan det vara jag?? Om de inte hade lämnat detta gensvar hade vi inte haft någon Pingstdag. Men, därför att de var ödmjuka nog att peka finger i riktning mot sig själva föll den Helige Ande över dem.

Självrättfärdighet är något förskräckligt att se bland Guds folk. Om vi tror att vi är vad vi borde vara kommer vi att förbli vad vi är. Vi kommer inte att vara beredda på förändring och utveckling i våra liv. Detta kommer naturligt nog att leda oss till att bedöma och döma andra efter vad vi själva är. Detta är den bedömningsgrund som vi måste göra oss av med. Att döma andra efter vårt eget mått är att ödelägga församlingen.

Självrättfärdighet leder också till självbelåtenhet. Att vara egenkär och imbilsk är att synda grovt och denna synd täcker det mesta av vad jag har sagt om rutin och slentrian. En del bär på denna attityd, ?Herre, jag är nöjd med min andliga status. Jag hoppas att du återvänder snart. Jag ser fram emot att möta dig på skyarna för att sedan regera över mina fem städer.? Sådana personer kan inte styra sina egna hem och familjer men de förväntar sig att få ansvar för städer. De ber flyktigt och sällan, besöker knappast ett bönemöte. De läser i sina biblar och förväntar sig att få susa iväg i det blå för att vara samman med Herren bland dessa helgon som vunnit seger.

 

Självbedrägeri, helt enkelt

Jag undrar om vi inte lurar oss själva. Jag undrar om inte mycket av detta är rent självbedrägeri. Jag hör Jesu röst till oss, ?Ni har dröjt länge nog där ni nu är. Bryt lägret och ge er upp i bergsbygden.? Det skulle bli en ny andlig erfarenhet som ligger till reds för oss. Allt som Jesus Kristus gjorde för oss ligger till reds för oss. Segerrikt liv, heligt liv, fruktbärande liv, förunderlig hänförande kännedom om den treenige guden ? allt detta är vårt. En styrka vi inte visste något om, bönesvar vi inte kunde drömma om ? detta är vårt. ?Se, jag har givit er detta land. Gå för att inta det?. Herren gav det till er utifrån ett förbund. Gå och inta det ? det är ert. Det var givet till Abraham, Isak och Jakob och alla deras efterkommande. Jesus bad, ?Inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer till tro på mig.? Joh 17:20. Detta omfattar alla som hör till Jesu Kristi församling.

 

Om vi kallar honom Herre, hur vågar vi då hålla fast vid våra rutiner. Herren har kallat oss att dra vidare. Men när folk envisas med att behålla sina vanor och rutiner kan inte ens ängeln Gabriel hjälpa dem om de inte vill förändring. Jag anklagar inte någon, jag ger er en enkel anvisning. Om du inte sitter fast i vana och rutin, var inte arg på mig ? någon annan gör det, och behöver höra. Om du har kört fast måste du ta dig ur hjulspåren.

Skillnaden mellan ett träben och ett friskt märks när man nyper till; den som har träben märker inget. Skillnaden mellan en vanans och rutinernas kyrka och en församling som lever består i att om du ger den friska församlingen ett ord från Herren, då lämnar den gensvar. Om du nyper till den andra sorten fortsätter den att vara oberörd, död. Det träd som lever har en frisk grönska. Ta en kniv, kör den genom barken och trädet blöder. Det lever. Ett gammalt, dött träd står där som en utsiktspunkt för stormkråkor. Ta kniven och borra in den så djupt du kan och inget kommer att hända, därför att trädet är dött.

Så är det med mitt budskap. Om du inte blir varken arg, sorgsen eller glad när du lyssnar, vet jag att inget kan göras. Men det finns sådana som lever, och jag hoppas att dessa utgör en majoritet.

Efterlyses ? en profet till att predika för predikanter

Av Leonard Ravenhill

 

Att försöka ta mått på solen med måttband kan knappast vara svårare än att försöka mäta Johannes Döparen med våra moderna modeller för andlighet. Den ängsliga skaran vid Jordan frågade sig vad det skulle bli av detta nyfödda barn och fick till svar att ?Han ska bli stor inför Herrens ansikte?.

Vi går under med vårt bruk av ordet stor därför att vi förväxlar innehav av en framskjuten ställning med skicklighet och duglighet. I Döparens dagar saknades det inte präster eller predikanter; Gud saknade män. Det fanns gott om män, som nu, men de var alla för små. Gud ville ha tag på en verklig man för en ordentlig uppgift.

 

Johannes hade kanske inte några kvalifikationer för att kunna bli präst, men han hade allt som behövdes för att bli profet. Innan hans ankomst hade fyrahundra år av mörker passerat utan en enda stråle profetiskt ljus, fyrahundra år av tystnad utan ett enda ?Så säger Herren?, fyrahundra år av kontinuerlig andlig nedgång. Trots floder av offerblod för dess försoning och med ett övergött prästerskap till att vara dess medlare hade Guds eget folk havererat i ceremonier, i offerkult, i partiprofilens omskärelse.

Men det som en hel armé av präster inte kunde åstadkomma under fyrahundra år gjorde en man sänd av Gud på sex månader ? Johannes, formad av Gud, antänd av Gud, fylld av Gud.

 

Jag delar E. M. Bounds sätt att se: Det tar tjugo år att forma en predikant. Johannes skolning ägde rum i Tystnadens universitet. Herren för sina stora män dit. Kristus utmanade Paulus på vägen till Damaskus, denne stolte, laglydige farisé med det kolossala intellektet, men det tog tre år i Arabiens öken för att tömma honom och radera bort lärdomen innan han kunde säga ?Gud uppenbarade sig i mig?. Gud kan strax fylla sådant som tagit långa år att tömma.

Jesus sa ett ?Gå?, men han sa också ett ?Dröj kvar tills?. Låt en man stänga in sig under en vecka med endast bröd och vatten, utan andra böcker än bibeln, utan andra besökare än den Helige Ande och jag garanterar er att den mannen kommer antingen att fly ut eller bedja sig igenom. Om han tar sig igenom kommer han att, som Paulus, vara känd i helvetet.

 

Johannes Döparen dröjde kvar ute i ödemarken i tystnadens skola till den dag då det var dags att träda fram. Vem kunde vara bättre skolad för uppgiften att skaka om ett avdomnat folk i dess sensuella slummer än denna väderbitna ökenmänniska formad av elden, sänd av Gud med en uppsyn som domedagens morgon? Guds ljus fanns i hans ögon, Guds auktoritet hade skaffat plats i hans mun och i hans själ hade Guds passion allt utrymme. Vem, frågar jag, kunde vara större än Johannes? Det är sant att han inte gjorde några mirakel som att väcka upp döda; han gjorde något mycket större ? han väckte en nation.

 

Denne profet i lädergördel med starkt tidsbegränsad uppgift flammade och lyste så att alla som hörde hans skarpa tunga och förnam hans brinnande hjärtas budskap gick hem till sömnlösa nätter tills ömmande samveten lett själen till förkrosselse och omvändelse. Johannes höll sig inte till läran ? ingen offertjänst, inga ceremonier, ingen omskärelse; han höll sig inte till gängse kultur ? inget vindrickande, inga fester; han brydde sig inte om att smälta in i miljön ? inga bönesnoddar eller snygga kläder.

 

Så var det, men Johannes var stor, han hade resning. De största örnarna flyger ensamma, de stora lejonen jagar på egen hand, den människa som är ämnad för Herrens sak vandrar ensam ? ensam vid Guds sida. Sådan ensamhet är svår att uthärda och omöjlig att glädjas över om inte Herren själv är dess följeslagare. Johannes var stor i tre ting. Stor i sin trohet gentemot Fadern ? många års fostran, några månaders predikan. Stor i sin lydnad mot Anden ? han valde sina steg och sina viloplatser efter instruktion. Stor i sina uttalanden om Sonen ? Han deklarerade Jesus, som han aldrig mött, varande Guds Lamm som tar bort världens synd.

 

Johannes var en ?röst?. De flesta predikanter är bara ekon. Om du lyssnar noga kommer du att kunna tala om vilken bok som de senast läste och hur lite av Boken de citerar. För att nå folket krävs en röst ? en profet sänd från himlen för att predika för predikanter. För att leda män till förkrosselse fordras en förkrossad man. Vi har all materiell utrustning men saknar den andliga. Vi kan åstadkomma uppståndelse, men vet inget om Herrens liv. Vi agerar och tror att våra utspel är Guds smörjelse. Vi skälver och rycker, men är det ett andligt uppvaknande? Vi menar att vår undervisning är Guds senast mode, men den saknar ändå hans märken.

 

Varje epok har begynt i eld, varje liv, predikanters såväl som prostituerads, ändar i eld ? domeseld för somliga, helveteseld för andra. Wesley sjöng, ?Fräls arma själar ur elden, släck dessa bränder i Jesu blod?. Bröder, vi har bara en enda uppgift ? att rädda människor, och ändå förgås de. Tänk på alla dessa. Miljoner, hundratals miljoner, redan några miljarder av evighetens själar behöver Kristus. Utan evigt liv förgås de. Vilken skam och nesa. Vilken fasa. Vilken tragedi. Ingen enda av dessa skulle gå förlorad. Predikant, lyssna, folk i miljontals går förlorade därför att vi har förlorat Andens eld.

 

Denna generation av predikanter är ansvariga för denna generation syndare. Det finns mängder just utanför våra kyrkdörrar ? icke vunna därför att ingen har räckt ut en hand, inga händer uträckta därför att ingen älskar. Tack Gud för allt som görs på missionsfält långt borta. Ändå är det egendomligt att vi tycks visa mera intresse för folken i fjärran än för våra grannar tvärs över gatan. Med all vår massevangelisation vinns bara en handfull. Låt en atombomb detonera och helvetet fylls på ett ögonblick.

 

Att säga att synden av idag inte har någon parallell i historien saknar grund. Jesus sa: ?Som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst?. Vi finner en grafisk beskrivning av Noas tid i 1 Mos 6:5, ?Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda?. Så var det: ondska utan undantag, varje tanke och reflexion; renodlad ondska, bara ondska; ondska utan avbrott, kontinuerlig ondska. Som det var, så är det. Synden är i våra dagar populariserad och glamourös. Den dumpas i öronen via radio, den slängs i ögonen med hjälp av tv och den slevas ut av dags- och veckopress. Kyrkobesökare, predikotrötta och undervisningsproppade, lämnar sina möten som de kom ? utan mål och passion. Må Gud ge denna undergångens generation tiotusen sådana som Johannes Döparen till att rycka bort de bandage som politiker och moralister lagt över våra nationella och internationella synder.

 

Så som Mose inte kunde missta sig vid åsynen av den brinnande busken så är det med en nation, den kan inte missta sig på en man som bär på Guds eld. Gud anlägger moteld för att stävja eld. Ju mera eld i talarstolarna desto mindre helveteseld. Döparen var en annorlunda man, en ny man med ett färskt budskap. Så som en man anklagad för mord hör domarens röst förklarande honom skyldig och därvid bleknar, så hörde skarorna Johannes rop och kallelse till omvändelse och detta rop rusade ner genom deras sinnens korridorer, väckte minnen till liv, stack samvetet och förde dem slagna med förfäran till omvändelse och dop. Det anslag som Petrus hade i sina ord efter Andens döpelse skakade alla samlade och de ropade samfällt: ?Män och bröder, vad ska vi göra?. Tänk er att man sa till alla dessa som kommit i syndanöd: ?Fyll i vårt lilla formulär för registrering. Besök kyrkan regelbundet. Betala tionde.? Nej, inte alls, tusen gånger nej.

Överväldigad av Andens inbrytning ropade Johannes ut sitt ?Omvänd er?. Och de gjorde så. Omvändelse är inte en tårskvätt och tillfällig ånger. Det handlar inte om känslosamhet, ångerfullhet eller beslut om att ändra livsstil. Omvändelse är att ändra uppfattning om och inställning till Gud, till synden och om helvetet.

 

Vinden och elden är naturens två våldsammaste krafter och dessa båda sammanlänkades på Pingstens dag. Som vinden och elden blev sällskapet från Övre salen oemotståndliga och oförutsägbara, de gick inte att kopplas i ledband. Deras eld tände missionärseld, gav anledning till martyrbål och underhöll väckelsens eld.

 

För ett par hundra år sedan sjöng Charles Wesley:

?O that in me the sacred fire

Might now begin to glow,

Burn up the dross of base desire,

And make the mountains flow.?

 

(O, att i mig den heliga eld måtte börja brinna

Bränna bort de låga begärens slagg,

och föra glädjebud bort över varje berg.)

 

Doktor Hatch ropade:

?Breathe in me, Breath of God,

Till I am wholly Thine,

Until this earthly part of me

Glows with Thy fire divine.?

 

(Du, Guds andedräkt, andas i mitt inre tills jag helt är din

Tills denna jordebundna hydda glöder av gudomlig eld.)

 

Andens eld raserar, renar, värmer, attraherar och ger kraft.

 

En del kristna kan inte säkert säga om de är frälsta. Men jag har aldrig träffat på en person som döpts med Ande utan att kunna tala om när det hände. Sådana andefyllda människor skakar om nationer för Gud, som Wesley som var född av Anden, fylld med Anden och levde och vandrade i Anden.

En bil kommer aldrig i rörelse utan tändsystem ? eld. En del människor sätter sig aldrig i rörelse, de har allt utom eld.

Kära bröder, det kommer att bli en speciell dom för predikanter ? de kommer att få en strängare dom, Jak 3:1: Kan det vara så att när de står inför Gud för att få sin dom, kommer man att säga till dem: ?Om du hade burit på Andens eld hade jag inte behövt känna på helvetets eld?. Som Wesley, så tror jag på de troendes behov av omvändelse. Faderns löften är till för dig.

Nu när du är på knä på missionsstationen eller vid din stol i ditt bekväma hem, eller i ditt kontor, söndermald, nära att ge upp låt detta bli din bön:

 

To make my weak heart strong and brave,

Send the fire.

To live a dying world to save, send the fire.

Oh, see me on Thy altar lay

My life, my all, this day;

To crown the offering now, I pray

Send the fire!

                                    F. de L. Booth-Tucker

 

(Till att göra mitt veka inre starkt och djärvt,

sänd din eld.

För att leva för en döende världs frälsning,

sänd din eld.

O, finn mitt offer, mig själv, på altaret vila

mitt liv, mitt allt, denna dag;

För att kröna detta offer, jag ber

sänd din eld.)

 

Allt vi har är en kall kyrka i en kall värld därför att predikanterna är kalla. Därför, ?Herre, sänd Eld!?.

de ting som gör skillnad                             
T. Austin-Sparks

 

Brist på andlig uppfattningsförmåga och urskiljning orsakar mer förvirring, förlamning och ineffektivitet och flera misslyckanden i det kristna livet och uppdraget än vi anar.
Denna brist är i sig själv tecken på en rad saker, men i grunden visar den upp utebliven tillväxt och mognad i anden. Vi ser i detta en andlighet på nybörjarnivå, i dess begynnelsefas. Många av Herrens egna, sant pånyttfödda har mognat som män och kvinnor, rika på erfarenheter i fråga om kristen verksamhet och mjuka av tiden som runnit. De har mitt i nyckernas och trendernas flyktighet, mitt bland drömmar, romantik och idealitet känt på den kärva verklighetens kalla vindar och vunnit stadga. Deras förmåga till sympati har vuxit med insikten om människors svaghet och smärta. De är vänliga och godhjärtade och bär på den sortens insikt som skyddar dem från överlägsenhet och extremism. Ändå är de omogna, till och med mycket omogna i fråga om den inre människans duglighet vilken krävs för de ting som gör skillnad.

Det är näst intill omöjligt att lägga för stor tonvikt på det faktum att endast en enkel omvändelse på intet vis tillfredsställer Gud i förhållande till hans synsätt och eviga syfte. Var och en av nya testamentets böcker skrevs ?för att göra de heliga allt mera fullkomliga och därigenom kunna utföra sitt uppdrag?. Ef 4:12.
Till dessa särskilt viktiga särskiljanden hör nödvändigheten att lägga den naturliga människans liv med dess temperament, disposition och konstitution under nåden för att själslivet ska nås av renhet och mildhet. Denna omvandling är inte liktydig med att uppleva den inre människans skärpande och stärkande med syfte att tjäna på andligt sätt också med andliga gåvor. Det finns många välvilliga och godhjärtade kristna som saknar erfarenhet av denna sistnämnda verklighet.
Den ena kategorin har en passiv hållning trots allt gott verk men den andra kategorin har förmåga att se bortom och igenom. De förstår utifrån andlig bedömningsförmåga (inte med hjälp av skarpsinnigt naturligt bedömande) huruvida en sak hör till Gud eller ej och var gränserna går för Herrens samtycke, godkännande och bekräftelse.

Man finner många ?märkvärdiga arbeten och tjänster? i Hans Namn vilka saknar samband med Honom - och endast det som Fadern gör klarar att bära Hans märke. Att kunna se den skillnaden är att kunna bedöma på andligt vis. Det är inte allt verkande för Gud som bär gudstjänstens särmärke. Ett barns allvarligt menade önskan att hjälpa mamma resulterar ofta bara i mera arbete för modern. Sammalunda på gudstjänandets område - det finns en avgörande skillnad mellan att engagera sig i arbete i Hans Namn, vilket verkar vara gott, rätt och nödvändigt - och till och med skriftenligt - men vilket saknar möjlighet att uppnå Hans standard ens när det ser ut att vara framgångsrikt; skillnad mellan detta och verkligt tjänande.
Det verkliga tjänandet spirar ur en upplevelse och uppenbarelse av självlivet, vilken för till ett slut på alla försök att uträtta något för Gud. Sedan följer en uppenbarelse av Herren som gör andlig tjänst möjlig. Vi får vårt särmärke som Guds folk och tjänare genom de sammanhang och ting Herren har uppenbarat sig för oss - och vilka han kommer att uppenbara sig för oss - Apg 26:16. Detta anger gräns för all duglig tjänst.

Original: Things that differ.
Ur The Witness and Testimony, Juli 1927.

C. H. Spurgeon

"Ett plötsligt och fruktansvärt slut"

"Men Gud sade till honom: Din dåre, i natt skall din själ utkrävas av dig, och vem skall då få vad du har samlat ihop?" Luk 12:20

"På hal mark ställer du dem, du störtar ner dem i fördärvet." Ps 73:18

Jag har valt mitt ämne idag främst därför att jag önskar vinna själar åt Kristus och få en skörd för hans rike. Detta är den tyngd som idag trycker mig, mitt hjärta är uppfyllt av brinnande längtan att syndare måtte frälsas. O, Herre, uppenbara din makt idag!

Vid betraktelsen av mitt ämne skall jag först påpeka syndarens slut. För det andra dra lärdom av tanken därpå, och för det tredje allvarligt varna människorna för ett sådant slut om de inte omvänder sig.

I

Först skall jag samla all min förmåga och påpeka syndarens slut.

Syndarens, liksom andra människors slut, är döden. Hon kan måhända dö lugnt, ty ofta händer det att hon ej har någon dödsfruktan. Ett bränt samvete ger bedövande lugn lika visst som syndaförlåtelse skänker fullkomlig ro. Syndare talar om en annan värld som om de inte kände någon rädsla, de talar om att träda fram inför Gud som om de inte hade några synder. De säger om den och den: "Han somnade in som ett barn", och andra ropar ut: "Hon var så lycklig, hon måste ha varit ett helgon".

O, detta är endast det synliga slutet. Gud vet att syndarens dödslugn är endast en stillhet som förebådar en evig orkan. Solen går ner i skiftande färger, men det ger bud om en stormig natt. Vattnet skimrar som silver då själen går ner i dess sköte, men vem kan berätta om den outsägliga fasa som samlar sig i dess förskräckliga djup?

Å andra sidan händer det ofta att de ogudaktigas dödsbädd inte är så lugn. Skrymtaren kan inte alltid fortsätta sitt spel till slut. Masken faller snart av och samvetet säger sanningen. För en del människor börjar den eviga stormen redan under jordelivet att skaka själen innan hon lämnar kroppshyddan. Och då, vilken jämmer och ångest! Vilken förskräcklig aning för den orolige anden! Vilken fasa för domen! Vilken ängslig väntan av det kommande mörkret, av bortvisande och fördärv! Då uppstår ropet efter en lite längre nådatid och en strävan efter något för hoppet att fatta tag i.

Må era öron aldrig behöva höra själens hemska rop då den känner sig gripen av en osynlig hand och nerdragen till evig förtappelse. Jag skulle hellre vilja vara instängd i ett fängelse under åratal än stå vid en dödsbädd sådan som jag en gång har bevittnat. Minnet av det har inskrivits i mitt hjärta och spåren av det finns kvar än. En del människors ansikten återspegla själva avgrundens lågor medan de ännu lever. Allt detta är dock av ringa betydelse mot vad som följer efter döden. För den ogudaktige finns en förskräcklig betydelse i orden i Upp 6:8 "Och jag såg, och se: en gulblek häst. Och han som satt på den hette Döden, och helvetet följde efter honom."

Ett ve har gått till ända, se, härefter kommer ännu två andra verop. Om döden vore allt så skulle jag ej stå här idag, ty det betyder lite hur man dör om det inte fanns ett liv efter detta. Syndarens död är en död av alla de ting som han hade behag i. Det finns inga dryckeslag mer för dig, ingen fiol, inget dragspel, ingen annan musik, ingen glad dans, inga uppsluppna och vågade visor, inget glatt sällskap, inga högljudda och hånfulla utrop, allt detta har upphört för alltid.

Du rike man, din dyrbara dräkt skall slitas från dig, och de röda lågorna skall bli din mantel. Var är ditt fina linne? Varför är din nakenhet så blottad till skam och förakt? Var är nu dina läckra måltider, du som levde kräsligt varje dag? Dina brinnande läppar skall förgäves törsta efter en välsignad droppe vatten för att svalka din tunga. Var är nu dina rikedomar, du rike dåre? Dina lador har rivits ner, men du behöver ej bygga upp några större, ty din säd, ditt vin, din olja, allt har försvunnit likt en dröm, och du är sannerligen mer fattig och eländig än Lasarus, som hundarna slickade såren på (Luk 16:21).

Döden tar bort allt behagligt från den som dör utan Guds nåd. Den tar bort från hans ögon, öron, hand och hjärta allt som kunde skänka honom lindring. Den grymme moabiten Döden skall hugga ner varje skönt hoppets träd och fylla med sten varje tröstekälla. Inget skall lämnas kvar för anden utan endast den torra öknen, utan hopp och glädje där själen måste vandra med trötta fötter från evighet till evighet.

Men detta är ej allt. Vi fortsätter att betrakta dess slut. Så snart syndaren dör måste han uppenbaras inför Guds dom i sitt syndiga tillstånd. Den arme anden skall stå inför den allseende Gudens ögon. Alla gärningar är kända, det behövs ej att de stora böckerna öppnas ännu. På en vink av den Eviges hand skall själen bortvisas. Vart skall hon gå? Den kan ej stiga upp till himlen. Det finns endast en väg för henne och hon sjunker till sin bestämda plats.

Väntan på det kommande straffet plågar själen med ett självantänt helvete och samvetet blir en aldrig döende och ständigt gnagande mask. Samvetet, säger jag, ropar i människan: "Var är du nu? Du är förlorad och denna din förlorade ställning har du själv åsamkat dig. Du har ännu ej fått din dom," och vidare säger det, "men du är likväl förlorad, ty när de där böckerna öppnas, så vet du att deras innehåll fördömer dig." Och minnet kommer och instämmer i samvetets talan: "Det är sant", säger det. Då minns själen sina tusentals fel och brott. Även omdömet vaknar ur sin slummer och hävdar att samvetet dundrar icke utan skäl. Hoppet har försvunnit, men fruktan lever och är i full verksamhet och den stinger hjärtat gång på gång som ormar med hundratals huvuden. Hjärtat sjunker ner av outsägligt kval och klagar inom sig själv: "Den förskräckliga basunen skall snart ljuda och min kropp skall uppstå, jag skall lida till både kropp och själ för allt det onda som blivit gjort. Det finns inget hopp, nej, inget hopp för mig. Gud give att jag hade lyssnat då jag blev varnad! O, att jag hade vänt om då jag blev bestraffad och hade trott på Jesus Kristus då han framställdes i evangelium! Men nej, jag försummade min egen frälsning. Jag valde syndens flyende nöjen, och för detta lumpna pris har jag sålt min eviga salighet. Jag valde att hellre kväva mitt samvete än låta det leda mig till härlighet. Jag vände ryggen till det rätta och nu är jag här, väntande som en fånge i en cell tills det stora avgörandet kommer och jag skall stå inför domaren."

Vi går vidare och betraktar slutet. Alla dagars dag, den förskräckliga dagen har kommit ... Hör! Basunen ljuder högre än tusen åskor och förskräcker döden och helvetet. Dess förfärande ljud skakar både jord och himmel. Varje grav rämnar och öppnar sig. Från jordens sköte, allas moder, uppstår oräkneliga skaror av kroppar som vore de nyfödda. Från dödsriket kommer de förlorades andar och var och en går in i den kropp i vilken hon syndat. De rättfärdiga sitter samtidigt på sina härlighetstroner och deras förklarade kroppar är likbildade med Jesu Kristi kropp från himlen. Basunen ljuder högt och länge, havet ger igen sina döda, och alla kroppar har blivit återställda genom den allsmäktiges verk. Och nu reses upp med prakt av änglar den vita tronen. Varje öga skall se den. De stora böckerna öppnas och alla människorna hör då det bläddras i deras väldiga blad. Fingrarna på hans hand som en gång var korsfäst vänder blad efter blad, och människors namn utropas ? till härlighet, till förtappelse ? "Kom, ni min Faders välsignade", "Gå bort ifrån mig, ni förbannade" (Matt 25). Detta är det slutliga avgörandet till härlighet eller förtappelse.

Och var är du nu, syndare? Ty din tur har kommit. Dina synder är upplästa och offentliggjorda. Blygsel överväldigar dig. Ditt stolta ansikte höljes i skam. Du skulle vilja dölja dig, men du kan det inte. Och du bävar för hans ansikte som idag ser på dig med medlidsamma ögon, men då med vredgade blickar, från Jesu ansikte, lammets ansikte, det döende lammets, men då tronande som domare. O, hur du då kommer att blygas vid tanken på att ha förkastat honom som dog för syndare. Du har förkastat och hånat honom, skadat hans efterföljare och klandrat hans lära. Hur klagande skall du inte då anropa bergen att gömma dig för honom! "Berg, göm mig, och klippor, fall över mig. Dölj mig för hans ansikte som sitter på tronen!" (Jfr Upp 6:16). Men de skall inte göra det.

O, syndare, detta blir endast början av slutet. Ty nu har domen avkunnats, helvetet öppnar sitt vida gap och du störtas i fördärvet. Var är du då? Kropp och själ som nu evigt förenats har syndat tillsammans och måste nu lida gemensamt och detta i alla evighet. Jag kan inte beskriva det. Med färger går det inte att föreställa sig detta mörka elände. Jag kan inte framställa de kval som både kropp och själ skall uthärda. Varje nerv skall bli en väg för pinans brinnande fötter att vandra på. Varje själsförmögenhet skall bli en ugn sju gånger upphettad med rasande lågor av elände. O, min Gud, befria oss från att någonsin erfara detta i vår egen person!

Låt oss nu stanna och göra en återblick över ämnet. Vi behöver komma ihåg att vad gäller syndarens slut så är det fullkomligt säkert. Samma bibelord som säger att "den som tror .. skall bli frälst", förklarar lika tydligt och bestämt att "den som inte tror skall bli fördömd". Om Gud är sannfärdig så måste syndaren lida. Om syndaren inte skall lida då får inte heller de heliga någon härlighet. Vår tro är då tom, Kristus har då förgäves dött och vi kan då leva bekymmerslöst i våra synder.

Syndare och filosofin må göra sina slutsatser, tvivlet må med sitt hån göra sina påståenden, men det är likväl sant att, döende som du är, skall Guds vrede förbli över dig till slut. Om det fanns blott en tusendel av fruktan att du eller jag kunde gå förlorad så vore det förståndigt att fly till Kristus. Men när det nu inte finns ett "kanske" eller ett "måhända", utan en fullkomlig visshet, att du som förkastar Kristus måste gå evigt förlorad, så uppmanar jag er, om ni är förnuftiga människor, att se till att ni gör er redo, ty Gud skall helt visst slå till, fastän det ännu dröjer. Om ni än i nittio år undviker pilarna från hans båge, så skall han likväl i sinom tid träffa och genomborra er, och var skall ni då hamna?

Och på samma gång som detta är säkert bör vi även komma ihåg att syndarens slut ofta kan ske plötsligt. Den stund han inte menar det kommer Människosonen. Liksom födslosmärtan kommer över kvinnan, och virvelvinden över den resande, och lika hastigt som örnen träffar sitt rov, så kommer döden. De köper och säljer och gifter sig och blir bortgifta och lever i lusta och utsvävningar, och den ogudaktige säger: "Gå denna gång, när jag får en mer passande tid skall jag kalla på dig," men liksom frosten ofta kommer då knoppen om våren sväller och förstör den helt plötsligt, så faller ofta dödens frost och tar bort de ogudaktiga människornas hopp om salighet, och det vissnar plötsligt och för alltid.

Finns det någon människa som kan försäkra dig om att du skall kunna andas nästa timme? Var är du om blodet stelnar i dina ådror för ett ögonblick och om du upphör om en stund att andas? Spindelväven är en stark kabel jämfört med den tråd på vilken dödliga varelsers liv hänger. Vi har sagt det tusentals gånger tills det har blivit en vanlig sägen, och du ler då vi upprepar det, att livet är bräckligt, och likväl lever människorna som om deras ben vore av brons och deras kött av diamant och deras levnadsår lika som den eviga Gudens. Lika plötsligt som drömmen flyr för den sovande, som molnen flyr för vinden, och fradgan dör i bränningen och meteoren försvinner i skyn, lika hastigt skall syndarens glädje för alltid försvinna, och vem kan då mäta höjden av hans häpnad?

Kom ihåg, ni människobarn, hur förskräckligt de ogudaktigas slut skall bli. Ni tänker att det är lätt för mig att nu tala om död och förtappelse och det är ej svårt för er att höra. Men när ni och jag skall dö, o, då skall varje ord som vi har yttrat ha en viktigare betydelse än vad vi nu kan fatta. Föreställ er syndarens död. Gråtande vänner står omkring honom, han kastar sig av och an på sin tröttande bädd. Den starke mannen är utmattad. Kampen kommer. Vänner betraktar hans skumma ögon och torkar dödssvetten från hans panna. Till sist säger de: "Han är död, han är död." O, mina bröder, vilken överraskning skall inte då inträffa för den oheliga själen! Och om den kunde tala skulle den säga: "Allt är nu sant som jag brukade höra. Jag talade illa om predikanten då han försökte, som jag sade, att skrämma oss med sitt tal, men han talade ej hälften så allvarligt som han borde ha gjort. O, jag undrar varför han ej föll ner på sina knän och bad mig omvända mig, men jag skulle inte ens då ha gjort det. O, om jag hade vetat det, om jag hade vetat allt detta, o, jag hade trott på det, o, jag hade inte varit en sådan dåre som kunde tvivla på Guds ord. Men nu är jag förlorad, förlorad, evigt förlorad!"

Jag tycker mig höra själens klagan i sitt yttersta elände: "Ja, det har kommit, det som jag hörde skulle hända. Mitt eviga öde är avgjort, nu erbjuds ingen nåd, nu finns inget stänkelseblod, nu hörs ej evangeliets silvertrumpet, nu får jag ingen inbjudan till den älskade Frälsarens famn. Gud har rustat sig mot mig. Hans fruktan krossar mig, och som löven drivs av virvelvinden, så drivs jag utan att veta vart, men detta vet jag, att jag är förlorad, förlorad, förlorad utan allt hopp." Förskräckligt blir syndarens slut. Jag ryser när jag i all korthet talar om detta. O, du som är troende, se till att du noga tänker på detta.

Glöm inte att syndarens förskräckliga slut består till stor del i betraktelsen av att han förlorar himlen. Är detta ringa? Änglarnas harpor, de återlöstas sällskap, Guds ynnest, Kristi umgänge ? är detta ringa? ? att förlora de heligas bästa vila, arvet för vilka martyrer har vadat genom strömmar av blod, din arvedel för vars förvärvande Kristus ansåg det värt att dö. De förlorar allt detta och de förtjänar istället helvetets kval vilket är mer förskräckligt än någon tunga kan uttala. Tänk efter för ett ögonblick. Den som pålägger straffet är Gud. Vilket straff skall det då inte bli! Han räckte endast fram sitt finger och han högg itu Rahab och sårade draken i Röda Havet. Vad skall inte då bli när han låter slag på slag falla från sin tunga hand? O, du allsmäktige, du allvetande, hur förskräckliga är inte dina slag! Syndare, se och bäva, Gud själv träder fram i strid mot dig. Mänskliga pilar är ganska skarpa då de fastna i ditt samvete, men hur ska inte Guds pilar bli? Hur skall inte de medföra gift i varje del av din varelse. Till och med nu, då du känner dig lite sjuk fruktar du för att dö, och då du hör en hjärterannsakande predikan känner du dig vemodig. Men hur ska det inte bli, då Gud, klädd i åskans dån möter dig och hans eld förtär dig som halm? Skall Gud straffa dig? O, vilket straff det måste bli som han utdelar! Jag bävar för din skull. Fly, det ber jag dig, till Kristi kors, där skydd är berett för dig.

Och kom därtill ihåg att det skall vara en Gud utan barmhärtighet som då skall sönderslå dig. Han är idel barmhärtighet mot dig idag, o syndare. I evangeliets ljuva ord erbjuder han dig liv, och i sitt namn förkunnar han, så visst som han lever, att han inte vill din död utan att du omvänder dig och får liv, men om du inte vill leva, om du vill bli hans fiende, om du vill löpa mot spetsen av hans spjut, då skall han hämnas på dig när barmhärtigheten regerar i himlen och rättvisan utövar sin dystra dom i helvetet. O, att ni vore visa och ville tro på Jesus till era själars frälsning!

Jag önskar att ni skulle veta, ni som vill ert eget fördärv, att ni skall lida överallt. Nu, om ert huvud värker, hjärtat klappar eller någon kroppsdel känner plåga, så finns det andra delar av kroppen som känner behag, men då skall varje del av kroppen och själen lida på samma gång. Varje sträng i människans natur skall vibrera av förödelsens missljud. Och lidandet skall vara beständigt. Här har vi uppehåll i vårt lidande, febern tar slut, sjukdomsanfallen har sina perioder, men i helvetet skall tandagnisslan vara beständigt och masken gnaga utan avbrott, eländet skall fortsätta i all avighet.

Det värsta av allt är att det aldrig tar slut. Då tio tusen år har flytt skall du ej bli närmare dess slut än du var vid dess början. Då miljoner har lagts till miljoner år skall det likväl heta ´den kommande´ vreden, lika mycket som om det då ej hade funnits någon alls. O, det är förskräckliga ting att tala om, och ni som hör eller läser mina predikningar vet, att jag falskt klandras för att jag alltför ofta behandlar detta ruskiga ämne, men jag känner att det inte finns något hopp för er om jag inte dundrar mot er. Min erfarenhet är den att Guds stora hammare krossar många hjärtan och några av mina mest stränga predikningar har varit mer nyttiga än de, i vilka jag framhållit korset och milt vädjat till syndaren. Båda måste nyttjas, ibland drar kärleken och ibland driver domen.

O, mina åhörare, jag kan ej uthärda tanken på att ni skall gå förlorade! Då jag tänker på det tycker jag mig se en del av er gå ur tiden, och skall ni då förbanna mig? Skall ni förbanna mig när ni far ner i avgrunden? Skall ni förebrå mig att jag inte har varit ärlig mot er, och säga: "Du varnade mig inte, du försökte inte att vinna mig!" Nej, genom Herrens hjälp, av vilken nåd jag har blivit kallad att som ordets förkunnare verka bland er, måste jag och skall jag bli fri från ert blod. Ni skall ej bädda åt er i helvetet utan att få veta vilken orolig plats ni väljer åt er. Ni skall höra varningen. Den skall ljuda i era öron: "Vem av oss kan härda ut vid en förtärande eld? Vem av oss kan bo vid en evig glöd?" Jes 33:14. Jag kan försäkra er att det är av sann kärlek som jag yttrar varje ord, en kärlek som ömmar för mycket för er för att smickra er, en kärlek som måste säga er detta utan att på något sätt mildra det, på det att ni inte må förtappas genom min likgiltighet. Den som inte tror skall bli fördömd. Omvänd er, inte vill ni väl dö? Varför vill ni förkasta nådens anbud? Gud hjälpe er genom sin helige Ande att förstå vad ert slut skall bli och att omfatta Jesus just nu.

II

Detta leder oss till vår andra avdelning. Om vi har förstått vad syndarens slut blir, låt oss då dra nytta av det. - Hur då?

- Vi drar nytta av det först genom att inte mer avundas de ogudaktiga. Om vi som psalmisten inte kan förstå varför de ogudaktiga åtnjuta ett gott liv, så låt oss genast lämna sådana frågor då vi tänker på deras slut, Ps 73.

Om syndarens slut blir så förskräckligt, hur tacksamma bör vi då inte känna oss att vi har blivit ryckta från den förtärande elden? Bröder och systrar, vad finns det hos oss att Gud skulle bevisa oss barmhärtighet? Kan vi tillskriva detta - att vi har blivit tvagna i Jesu blod och förmåtts att välja rättfärdighetens väg - kan vi tillskriva detta något annat än Guds fria, rika och allsmäktiga nåd? Kom då, och låt oss medan vi gråter över andra, med tacksamhet uttrycka vår glädje inför Gud vid tanken på den eviga kärlek som har frälst våra själar från döden, våra ögon från tårar och våra fötter från fall.

Framför allt må vi värdera Kristi lidande. O, välsignade kors som har lyft oss upp ur helvetet! O, dyrbara sår, som har blivit portar för oss till himlen! Kan vi vägra att älska denne Människosonen ? denne Guds Son? Vill vi inte idag på nytt överlämna oss åt honom vid hans kors och be honom förläna oss mer nåd, att vi må leva mer till hans ära och uppoffra oss i hans tjänst? Då jag har blivit frälst från helvetet så måste jag älska dig, o, Jesus, och så länge mitt liv varar måste jag leva och vara beredd att dö för dig.

Och vidare, mina älskade, hur bör inte ett ämne som detta leda oss, som erkänner oss tro på Kristus, att göra vår kallelse och utkorelse fast. Om de oomvändas slut blir så förskräckligt, då bör vi ej vara belåtna med något mindre än en full visshet om vår räddning från detta fördärv. Har du något tvivel idag? Var ej tillfreds förrän du fått alla dessa tvivel hävda. Finns det någon ovisshet i din själ om du har verklig tro på den levande Frälsaren? Om det är så, ge dig ingen ro, om det ber jag dig, innan du under bön och ödmjuk tro har förnyat ditt löfte och på nytt kommit till Kristus. Rannsaka dig själv om du är i tron, pröva dig, bygg på klippan, gör dig viss om din sak rörande evigheten så att du inte till slut blir bedragen. Tänk om så skulle vara! Ack, ack, att ha varit så nära himlen och likväl kastas till helvetet.

Detta ämne bör lära kristna att vara angelägna om andra själars frälsning. Om himlen vore av ringa värde då behövde vi inte vara så nitiska om andras frälsning. Om syndens straff var en liten pina så behövde vi inte bemöda oss så allvarligt med att befria andra därifrån. Men, o, om ordet "evighet" är viktigt och om den kommande vreden är förskräcklig att uthärda, hur bör vi då inte i tid och otid sträva efter att rädda andra undan lågorna! Vad har du gjort vad gäller detta? Jag fruktar att en del av er har gjort mycket lite. Ära vare Gud, här finns många nitiska hjärtan bland er, ni sover inte alla, det finns en del bland er som söker att med båda händerna utföra er Mästares arbete. Men inte heller ni är så brinnande som ni borde vara. Predikanten ställer sig själv bland dessa, erkännande med sorg, att han inte predikar så som han önskade predika.

O, att jag hade mer av tårar och mer av himmelskt nit, då skulle jag känna mig nöjd, men ack, vi predikar med köld över brinnande ämnen, och med likgiltighet över ämnen som borde göra våra hjärtan glödande. Men jag säger, finns det inte män och kvinnor här, medlemmar av denna församling, som ej gör något för Kristus? Ingen själ har blivit frälst genom dig under årets lopp, Kristus har ej ärats och inga juveler blivit insatta i hans krona. För vad har ni levt som gör marken obrukbar? Varför står ni i församlingen som ofruktbara träd? Må Gud förödmjuka er som gör så lite för honom att ni må hädanefter med fast beslut och uppfyllda av Herrens fruktan övertyga människorna och få syndare till Kristi kors.

III

Vi kommer nu till den sista avdelningen och jag vill härmed allvarligt varna dem vars slut detta skall bli om de inte omvänder sig.

Och vilka är de? Märk, vi talar nu ej om folk på gatan, om drinkare, horor och sådana ? vi vet att deras fördömelse är viss och rättvis ? men, ack, jag behöver ej se så långt. Om jag skådar ut över dessa bänkar och ser deras ansikten på vilka mina ögon vilar varje söndag så finns det en del av er som ännu inte är omvända. Ni är inte omoraliska, men ni är oomvända. Ni är ej frånstötande, men ni är utan nåd, ni är ej långt ifrån riket, men ni är inte i riket. Det är ert slit som jag talar om nu, ert, ni som är söner och döttrar till troende föräldrar, ert slut, om nu inte Gud ger er sinnesändring. Jag vill att ni ser vart ni befinner er idag. Era fötter står på det hala.

Har ni någonsin stått på Alpernas isberg, så har ni sett från de höga och mäktiga kristallmassorna rämnor av okänt djup och av en djup blå färg. Skulle man bli dömd att stå på en av dessa höjder av is med det gapande djupet under sig skulle fasan av det vara förfärlig. Syndare, det är på en sådan hal plats du är, fastän din fara är större än min bild kan beskriva.

Din tillvaro är lugn, ditt nöje är behagligt, du finns ej på ångerns och självförebråelsens vägar ? syndarnas stig är jämn ? men hur slipprig är inte vägen just av denna orsak! O, tag varning, du skall falla förr eller senare, hur säkert du än må tro att du står. Syndare, du kan falla nu, just nu. Berget ger vika under dina fötter, den glatta isen smälter bort mer för varje stund. Blicka ner och se din svåra dom. I det gapande djupet skall du hamna medan vi skådar efter dig under hopplösa tårar. Våra böner kan inte följa dig. Du faller från din slippriga plats och du är borta för evigt. Döden gör platsen där du står slipprig, ty den håller på att upplösa ditt liv varje stund. Tiden gör den slipprig, ty den tär ständigt bort marken under dina fötter. Fåfängligheten, som du njuter av, gör platsen slipprig, ty den är som is som smälter i solen. Du har inget fotfäste, syndare, du har inget hopp, ingen visshet. Det är förgängliga föremål det som du litar på. Litar du på vad du tänker göra så är detta inget fotfäste. Du står på det hala.

Jag läste igår om en stengetsjägare som sprang från klippa till klippa efter det djur han hade sårat. Detta gjorde väldiga språng utför stora bråddjup, men jägaren försökte följa efter. I sin iver miste han fotfästet på en sluttande klippa. Stenen gav vika då han försökte ta fotfäste med sina broddade skor. Han försökte ta tag i varje föremål om aldrig så liten. Icke aktande de skarpa kanterna på klippan fattade han med sina böjda fingrar så som med örnklor i varje springa. Han skrapade stenarna som gav vika som löst murbruk och slet sönder skinnet och köttet på händerna. Han hade släppt sin stav och han hörde den glida ner i bråddjupet. Inom ett ögonblick skulle han följa efter, ty med alla sina försök kunde han inte undvika det. Hans kamrat såg på under tyst förskräckelse. Men himmelsk hjälp trädde emellan. Just som han var på väg att störta över kanten till djupet hejdades hans fot av en liten avsats. Han vågade knappt röra sig för att inte förlora fotfästet, men när han försökte vända sitt huvud för att se ner fann han, att det endast var ett par centimeter mellan honom och fördärvet.

Oomvända människa, detta är en spegel för dig, du glider ner för en slipprig plats. Allt ditt hopp försvinner under dig. Endast Herren vet hur nära du är din eviga undergång. Kanske är du denna dag endast några centimeter därifrån? Din kamrat, drinkaren, som dog för några dagar sedan, har nyss gått över kanten till fördärvet. Hörde du inte honom falla? Och själv håller du på att förgås. O, att jag förmådde hejda dig i din färd utför! Endast Herren kan göra detta, men han verkar genom medel. Vänd dig om och betrakta ditt flydda liv, och tänk på Guds vrede som måste komma som en följd av detta. Du glider ner på slippriga ställen till ett förskräckligt slut, men nådens ängel kallar dig och kärlekens hand kan rädda dig.

Hör hur Jesus ber dig: "Lägg din hand i min", säger han, "du är förtappad, men jag kan nu frälsa dig". Stackars varelse, vill du inte bli frälst? O, varför vill du inte det när kärleken så ömt varnar dig, varför vill du inte förtrösta på honom? Han är mäktig och villig att frälsa dig. Tro på Jesus. Och fastän du nu finns på slipprig mark skall han då sätta dina fötter på en fast klippa.

Jag vet inte hur det är, men ju allvarligare jag önskar tala och ju ivrigare jag åstundar att framställa de ogudaktiga människornas fara, desto mer vägrar min tunga att tjäna mig. Ämnets vikt är sådant att det ser ut som om Herren inte kunde anförtro åt någon människa att uttala det. Jag måste under stammande och ångest framhålla det för er. Jag är övertygad om att det finns hundratals bland er som är stadda på vägen till helvetet. Ni vet att ni är det. Om samvetets röst talar sanning i er, så vet ni att ni aldrig har sökt Kristus, aldrig trott på honom, utan ni är vad ni alltid har varit, nämligen oomvända. Är detta en obetydlig sak? O, jag frågar er, jag vädjar till ert omdöme, är det något som ni kan vara likgiltiga inför? Jag ber er, låt hjärtat tala. Är det inte tid att några av er börjar tänka på dessa ting?

För nio år sedan hyste vi något hopp om dig, men vi har blivit besvikna tills nu. Vid varje års slut har du lovat dig själv att du skulle bli bättre nästa år, men ingen förändring har ännu ägt rum. Vi fruktar att du snärjes i det stora nätet av ett ständigt uppskov tills du i all evighet skall ångra att du har uppskjutit gång på gång tills det blev försent.

Frälsningens väg är lätt att förstå, det är ingen djup hemlighet, det är endast "tro på Herren Jesus, så blir du frälst", Apg 16:31. Anförtro din själ åt Kristus och han skall frälsa dig. Jag vet att du inte vill göra detta om inte den helige Ande nödgar dig, men detta tar inte ifrån dig ansvaret. Du förtjänar att gå förlorad om du förkastar honom. Eftersom detta förbehålles dig så tydligt så kan ingen beklaga sig över dig, varken de tusentals i helvetet eller miljonerna i himlen.

Ty de förtjäna helvete

Som himlens fröjd försmå

Och mörkrets kedjor bära de

Som nåden emotstå.

Tillåt mig att uppmana alla troende att förenas i bön för de oomvända. Då jag inte kan tala nog bevekande som predikant så kan jag likväl nalkas Gud så som förebedjare. Må vi alla tillbringa en stund i eftermiddag med att bedja för de oomvända ibland oss. Flera har blivit omvända. Många förenas fortfarande med församlingen, men vi vill se fler, och vi skall få se fler, om vi beder om fler.

Kämpa denna eftermiddag i bön. Vi måste vänta pånyttfödelse och omvändelse från den helige Ande. Må vi därför be om hans inflytande och förtrösta på hans allmakt, och detta stora verk skall gå framåt. Om jag än kunde tala till er med en ängels stämma, så kunde jag ändå inte säga mer än detta: Syndare, fly till Kristus!

Jag är glad att jag är svag, ty då skall Mästarens kraft synas så mycket mer. O, Herre, omvänd du syndaren och låt honom känna faran han är på väg mot, och låt honom finna i Kristus försoning och frälsning, ditt namn till pris.

Amen.

Isaiah 58:1 ¶ Ropa med full hals, håll ej tillbaka. Höj upp din röst som en basun och förkunna för mitt folk dess överträdelse, för Jakobs hus dess synder.