I det läge församlingen befinner sig nu behövs män, rätt sorts män, modiga män. Man säger allmänt att vi måste få uppleva väckelse, att vi behöver ett nytt dop i den Helige Ande ? och Gud vet att vi behöver bådadera ? men Herren väcker inte till lek, hans Ande passar inte för de självupptagna.

Vi behöver män som vågar offra sig i slagen om människosjälar, sådana som redan dött i förhållande till denna världens lockelse och tjuskraft. Sådana män står lediga och fria utan dragning till att utnyttja eller kontrollera de svaga och hjälplösa. De låter sig inte pressas att agera utifrån rådande omständigheter. Det enda tvång som driver dem kommer ur deras inre där Himlen råder.

Denna obundenhet, denna frihet är nödvändig om vi ska kunna ställa profeter i våra talarstolar igen istället för de maskotar som nu tar upp utrymmet. Dessa frihetens män kommer att tjäna Gud och människor utifrån motiv av en art som inte kan förstås av religiositetens tillskyndare vilka nu driver av och an i helgedomen. De kommer inte att ordna beslut och prioriteringar utifrån osäkerhet och fruktan. De tar inte ut kurs och riktning för att inställsamt vara till lags. De låter inte pengamakten styra i valet av uppgift. De utför inte sina uppdrag utifrån rutin och vana. Inte heller låter de sig komma under publicitetens och det goda ryktets makt.

Församlingen är ivrigt sysselsatt med rader av företeelser därför att den inte vågar låta bli. Samfundens och församlingarnas verksamhetsutskott lägger fram och formar projekt utan något annat motiv än rädsla. Vadhelst känslan eller ett räddhågat funderande och sökande leder dem att tro ? eller att frukta ? att världen förväntar sig att man ska göra hamnar högst på dagordningen med uppumpat nit och glättad gudfruktighet. Det är trycket från den allmänna opinionen som ropar fram dessa initiativ och sådana profeter, inte Guds röst.

Den sanna församlingen har aldrig sonderat allmänhetens förväntningar innan den har påbörjat ett Herrens arbete. Dess ledare lyssnade till Gud och gick åstad oberoende av stöd, eller brist på stöd, från en folklig majoritet. De hade tagit fasta på Herrens vilja och följde den, och församlingen följde dem ? ibland till seger, men mycket ofta till förödmjukelse och offentlig förföljelse ? och deras lön, deras ordentligt tilltagna lön bestod i att stå rätt i en värld där allt är galet.

Ett annat väsentligt karaktärsdrag hos den rätta sortens män är deras kärlek. Den man som vunnit sin frihet och obundenhet i Kristus och lärt sig höra Guds röst för att i allt lyda den, har därmed börjat förstå och känna den börda som krossade Gamla testamentets profeter, som krossade Herren Jesu själ och som tvingade fram tåreströmmar i apostlarnas ögon.
Det fria, obundna sinnet har aldrig skapat religiösa tyranner, inte heller har det försökt göra sig till herre över Guds arvedel. Det är fruktan och brist på självkänsla som leder män att tvinga andra under sina fötter. De har haft något att bevaka, en ställning att försvara och har därför begärt underdånighet av anhängarna för att ordna sin personliga säkerhet. Handlar en fri man så? Aldrig! Han har inget att skydda, inga ambitioner att försvara och inga fiender att frukta. Av denna anledning bryr han sig inte alls om sin position bland andra män. Om de följer honom på hans väg är det bra. Om de inte går med förlorar han inget som han har kärt. Oavsett om han blir accepterad eller förkastad kommer han att fortsätta sin väg i kärlek och med allvar i sin överlåtelse till folk och uppgift. Och endast döden kan tysta hans varsamma förbön för dem alla.

Om församlingen ska kunna behålla livet måste den skaffa fram män igen ? rätta sortens män. Den måste förkasta dessa veklingar som inte vågar tala klartext. Den måste i ödmjukhet och mycken bön söka mana på en återkomst, ett återinträde av män som håller profeters och martyrers kvalité. Gud kommer att lyssna till sitt folks rop så som han hörde Israel i Egypten och han kommer att sända befrielse genom att sända befriare. Detta är hans sätt.

Och när befriarna kommer ? reformatorer, evangelister och profeter ? kommer dessa att vara gudsmän, män med stort mod. De kommer att ha Gud på sin sida därför at de är noggranna med att vara på Guds sida. De kommer att vara Kristi medarbetare, instrument i den Helige Andes händer. Sådana män kommer i sanning att vara döpta i Anden och genom deras arbete och vånda kommer han att döpa andra och sända den väckelse som under lång tid hindrats.

A.W Tozer