Jesaja 64:1-3

O, att du lät himlen rämna och kom hit ner, så att bergen skakade inför dig, som när eld antänder ris och elden får vattnet att sjuda, så att ditt namn blir känt för dina ovänner och hednafolken darrar för dig. När du gjorde fruktansvärda gärningar, som vi inte kunde vänta oss, då steg du ner och bergen skälvde inför dig.

Varje gång jag läser den tredje versen söker sig min tanke tillbaka till det som verkligen hände i Barvas församling på ön Lewis. Låt mig redan från början göra klart att det inte var jag som förde väckelsen till Hebriderna. Jag hade förmånen att få vara där och i viss utsträckning leda rörelsen under tre år. Men Gud verkade i församlingen i Barvas innan jag satte min fot på ön.

Väckelse är fortfarande något som det argumenteras emot och man skall inte tro på alla berättelser som man hör om Uppvaknandet på Lewis. Under åren har det sagts saker som inte stämmer med fakta, men verkliga fakta är kraftfulla nog.

Definition av väckelse

Låt mig först berätta vad jag menar med väckelse. Evangelisationskampanjer eller särskilda möten är inte väckelse. I framgångsrika evangelisationskampanjer kan hundratals och till och med tusentals människor avgöra sig för Kristus, medan samhället förblir oberört och församlingarna till stor del fortsätter på samma sätt som de gjorde innan kampanjen.

Vid en väckelse rör Gud vid bygden. Plötsligt blir samhället Gudsmedvetet. Guds Ande griper män och kvinnor på ett sådant sätt att de till och med måste sluta arbeta medan de överlåter sig åt att vänta inför Gud.

Under Uppvaknandet på Lewis skrev pastorn i Barvas församling: "Herrens Ande vilade på ett underbart sätt över de olika orterna i området. Hans närvaro fanns i hem, över ängar och hedar, till och med på öppna gator." Denna Guds närvaro är det yttersta kännetecknet på en väckelse som är sänd av Gud. Av de hundratals människor som blev frälsta under den här tiden blev hela sjuttiofem procent frälsta innan de kom i närheten av ett möte eller hörde mig eller någon annan pastor i församlingen predika.

Guds kraft, Guds Ande, verkade och gudsfruktan grep människors själar ? detta är gudasänd väckelse, till skillnad från särskilda evangelisationsansträngningar.

Grundad på förbön och vision

Hur började då denna nåderika rörelse? 1949 sände den lokala distriktsstyrelsen ut en proklamation som en viss söndag skulle läsas upp i alla församlingar på Lewis som tillhörde den Fria Skotska Kyrkan (presbyteriansk). Denna proklamation uppmanade folket att betänka "den levande religionens ömkliga tillstånd ... över allt i landet ? det gudomliga missnöjet ... med den tilltagande nonchalansen gentemot de offentliga gudstjänsterna ... och det tilltagande inflytandet av njutningens ande som har fått ett allt starkare grepp om den yngre generationen." De uppmanade församlingarna att "... ta dessa angelägenheter till sitt hjärta och allvarligt fråga sig vad följden blir om det inte sker någon omvändelse. Vi uppmanar var och en att pröva sitt eget liv inför Gud i ljuset av det ansvar som vilar på oss alla och att vi genom gudomlig nåd måtte bli besökta med en ångerns ande och åter vända oss till den Herre som vi så djupt har bedrövat."

Jag kan inte säga vilken effekt uppläsningen av denna proklamation hade på öns pastorer eller befolkning i allmänhet. Men jag vet att ett antal män och kvinnor i Barvas församling tog den till sitt hjärta, särskilt två gamla kvinnor.

Jag skäms när jag tänker på det. Två systrar, den ena åttiotvå och den andra åttiofyra, den senare var blind. Dessa två kvinnor utvecklade en mäktig hjärtats nöd för att Gud skulle göra något i församlingen, och de ägnade sig helt åt att vänta på Gud i sin lilla stuga.

En natt gav Gud en av systrarna en uppenbarelse. Nu måste vi förstå att under en väckelse sker det anmärkningsvärda saker. Det är övernaturligt; man rör sig inte längre på ett mänskligt plan; man rör sig på ett gudomligt plan. I uppenbarelsen såg hon kyrkorna fyllda med unga människor och hon sade till sin syster: "Jag tror att det kommer väckelse till församlingen". Vid den tiden kom det inte en enda ung människa till de offentliga gudstjänsterna, ett faktum som är obestridligt.

Hon sände bud efter pastorn, hon berättade om sin upplevelse för honom och han tog hennes budskap som ett ord från Gud till sitt hjärta. Han vände sig till henne och frågade: "Vad tror du att vi bör göra?" "Vad?" svarade hon "Överlåt dig till bön, överlåt dig till att vänta inför Gud. Samla dina äldste och diakoner och tillbringa minst två nätter i veckan i väntan inför Gud i bön. Om du gör så i din del av församlingen, kommer jag och min syster att göra så i vår del av församlingen från klockan tio på kvällen till klockan två eller tre på morgonen."

Pastorn kallade samman sina ledare och under flera månader väntade de inför Gud bland halmstrån i en lada. Under denna tid lyfte de fram ett löfte: Ty jag skall utgjuta vatten över det som törstar och strömmar över det torra. Jag skall utgjuta min Ande över dina barn, min välsignelse över dina avkomlingar (Jesaja 44:3)

Detta pågick under åtminstone tre månader. Ingenting hände. Men en kväll reste sig en ung diakon och började läsa från Psalm 24: Vem får gå upp på Herrens berg? Vem får träda in i hans helgedom? Den som har oskyldiga händer och rent hjärta, den som inte vänder sin själ till lögn och inte svär falskt. Han skall få välsignelse från Herren och rättfärdighet av sin frälsnings Gud. (Ps 24:3-5)

Han stängde sin Bibel och vände sig till pastorn och de andra äldste med ord som låter grova på engelska, men inte på vårt gaeliska språk: "Jag tycker att det verkar vara skojeri rätt igenom. Att vänta så som vi väntar, att be som vi ber, när vi själva inte har det rätt ställt med Gud". Sedan lyfte han sina händer mot himlen och bad, "O Gud, är mina händer rena? &Äuml;r mitt hjärta rent?" Sedan lade han sig på knä och föll i hänryckning.

Bed mig nu inte att förklara de yttre manifestationerna i denna rörelse, för det kan jag inte. Men ett vet jag, att någonting hände i ladan, i denne unge diakon, vid det ögonblicket. Det förlöstes en kraft som skakade himlarna och en medvetenhet om Guds närvaro grep dem som hade samlats.

Genombrott i Barvas

Nu var jag inte på ön vid detta tillfälle. Jag var i ett annat område när jag fick en förfrågan om att komma till Lewis i tio dagar. Jag hade andra möten inplanerade så jag skrev tillbaka att jag skulle skriva upp Barvas i min almanacka för nästa år. Men på grund av omständigheter som jag inte här går in på, blev mina andra möten inställda och jag fann det möjligt att åka till öarna som jag blivit ombedd.

När jag anlände med båt möttes jag av församlingens pastor och en av hans äldste. När jag gick i land kom äldstebrodern fram till mig och sade: "Mr Campbell, får jag fråga en sak? Vandrar ni med Gud?" Jag var glad att kunna svara, "Jag kan i alla fall säga att jag fruktar Gud."

De hade ordnat det så att jag skulle få tala till församlingen vid ett kort möte som skulle börja klockan nio samma kväll. Det var ett märkligt möte. Gud verkade mäktigt och där var ett medvetande om Guds närvaro på ett underbart sätt. Mötet varade till klockan fyra på morgonen och jag hade aldrig tidigare under min tjänst sett något liknande. Vid midnattstid kom en grupp med unga människor från ett dansställe och fyllde upp kyrkan. Det fanns människor som inte kunde gå och lägga sig därför att de var så gripna av Gud. Fastän där fanns ett medvetande om Guds närvaro och en ande som överbevisade om synd vid detta inledande möte, kom det verkliga genombrottet några dagar senare vid söndagskvällsmötet i församlingskyrkan.

Kyrkan var full och Guds Ande verkade så starkt att jag inte kunde predika. Jag stod bara stilla och stirrade på Guds förunderliga handlande. Män och kvinnor ropade i hela kyrkan till Gud om barmhärtighet. Det gavs inte ut någon inbjudan alls.

När mötet pågått i tre timmar uttalade jag välsignelsen och bad folk att gå ut, men nämnde också att om någon ville fortsätta mötet kunde de komma tillbaka senare. En diakon kom till mig och sade: "Mr Campbell, Gud kretsar över oss." Omkring denna tidpunkt kom mötesledaren och bad mig komma till bakdörren. Där utanför hade en skara om minst 600 människor samlats på gården. Någon gav ut Psalm 102 varefter skaran strömmade tillbaka in i kyrkan som inte längre kunde rymma alla.

En ung lärare kom fram och ropade ut: "O Gud finns det något kvar åt mig?" Hon är missionär i Nigeria idag. I mötet var det med en busslast människor från en plats 90 km bort. Guds kraft kom in i bussen så starkt att några inte kunde ta sig in i kyrkan när de anlände. Människor svimmade överallt i kyrkan, och jag kan inte minnas en enda person, som blev vidrörd av Gud den kvällen, som inte blev född på nytt.

När jag gick ut ur kyrkan klockan fyra på morgonen var det ett stort antal människor som bad längs med vägen. Förutom läraren, är många av de som föddes på nytt den kvällen idag i missionstjänst i främmande länder.

I kyrka, i hage och på hed

Från Barvas spreds Guds handlande till de intilliggande trakterna. Jag fick ett bud om att en närliggande kyrka var fullpackad klockan ett på natten och att de ville att jag skulle komma.

När jag kom dit var kyrkan full och det var skaror av människor utanför. När jag kom ut ur kyrkan två timmar senare såg jag 300 människor, som inte kunnat komma in i kyrkan, bedjande på ett intilliggande fält. En gammal kvinna klagade över oljudet från mötena eftersom hon inte kunde somna. En diakon tog tag i henne och sade, "Kvinna, du har sovit länge nog!".

Det var ett område på öarna som man ville att jag skulle komma till, men jag kände ingen ledning att anta deras inbjudan. Den blinda systern uppmuntrade mig att åka och sade till mig, "Om du levde så nära Gud som du borde, skulle han uppenbara sina hemligheter för dig." Jag gick med på att ägna en förmiddag åt bön tillsammans med henne i stugan. Medan vi bad sade systern: "Herre, du kommer ihåg vad du sade till mig i dag, att du skulle frälsa sju män i den här församlingen. Jag gav just detta vidare till Mr. Campbell och nu ber jag dig att ge honom vishet eftersom han är i så stort behov av det." Hon berättade för mig att om jag åkte till byn skulle Gud se till att där fanns folk.

Jag gick med på att åka dit, och när jag kom dit klockan sju, var där omkring 400 människor i kyrkan. Människorna kunde inte förklara vad som hade fått dem att komma dit, det hade styrts av Guds Ande. Jag talade några minuter över texten Apg 17:30: Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig.

En av pastorerna avbröt mig och sade, "Kom och titta här." I ena änden av byggnaden låg byns mest ökända typer på sina ansikten och ropade till Gud.

Under en resa till en närliggande ö fann jag människorna väldigt kalla och stela. När jag bad några män komma över för att be, bad jag särskilt att en ung man som hette Donald skulle följa med. Donald var en sjuttonårig pojke som nyligen hade blivit frälst och två veckor senare blivit döpt i den Helige Ande när han satt i en bergssluttning. Donald satt vänd framåt medan tårar rann från hans ansikte ner på golvet. Jag förstod att Donald var i kontakt med Gud på ett sätt som jag själv inte var. Jag avbröt därför min predikan och bad honom att be. Donald ställde sig upp och bad: "Jag tycker mig skåda in genom en öppen dörr och jag ser Lammet på tronen och nycklarna till döden och helvetet vid hans sida." Så tystnade han och började snyfta.

När han hade samlat sig lyfte han sina ögon mot himlen, sträckte upp sina händer och sade, "Gud, det finns kraft där uppe. Släpp den lös!" I det ögonblicket föll Guds kraft över de församlade.

I ena delen av rummet sträckte människor upp sina händer, böjde sina huvuden bakåt och förblev i den ställningen i två timmar. Det är svårt att vara det i tio minuter, ännu värre i två timmar. I andra delen av rummet sjönk människor ihop och ropade om barmhärtighet. I en by åtta kilometer bort svepte Guds kraft genom samhället och det fanns knappt något hus i byn där inte någon blev frälst den kvällen.

I en del av området förekom ett hårt motstånd mot rörelsen eftersom jag predikade dopet i den Helige Ande som en särskild och uttrycklig händelse som kom efter frälsningen. De som satte sig emot mig var så framgångsrika i sitt motstånd att det kom mycket få människor till mötena.

En kväll kom mötesledaren till mig och sade, "Det finns bara en sak att göra för att rätta till den rådande situationen. Vi måste ge oss hän till att vänta inför Gud i bön. Jag har fått reda på att det finns en lantbrukare här som sagt att vi kan träffas i hans hem. Han är inte kristen och hans fru är inte frälst, men de är människor som fruktar Gud".

Vi var ungefär trettio pastorer och äldste från området som samlades i lantbrukarens hem. Jag kände det mycket, mycket trögt. Jag bad. Alla pastorerna bad. Det kändes som om själva helvetets makter var lössläppta. Vid midnattstid vände jag mig till en av de äldste och berättade för honom att jag trodde det var dags att fatta tag i Gud. Denne man ställde sig upp och bad i omkring en halvtimme. (Ni måste förstå att vi talar om väckelse, och i väckelser upphör tiden att existera, ingen tittade på klockan.)

Mannen gjorde ett uppehåll, lyfte sin hand mot himlen och sade, "Gud, vet du om att din ära står på spel? Du gav löftet att du skulle utgjuta vatten över det som törstar och strömmar över det torra, men du gör inte det." Jag undrar hur många av oss som skulle närma oss Gud med sådana ord på våra läppar?

Sedan sade han: "Här finns fem pastorer, inklusive Mr. Campbell, och jag vet inte var i din närvaro någon av dem står. Men om det är något jag vet om mitt eget hjärta, så tror jag att jag kan säga att jag törstar efter en uppenbarelse av din kraft." Han gjorde ett nytt uppehåll och utropade sedan med hög röst: "Gud, din ära står på spel, och nu utmanar jag dig att utgjuta vatten över det som törstar och strömmar över det torra". I det ögonblicket skakade stenhuset bokstavligen som ett löv. Jag tänkte omedelbart på Apostlagärningarna, där det står att när de bad skakades platsen där de var samlade.

Så snart som denne gode man slutat be, uttalade jag välsignelsen, strax efter klockan två på morgonen, och gick ut och fann hela byn i lågor för Gud. Jag gick in i ett hus där jag fann nio kvinnor som låg på knä och ropade till Gud. En kvinna som blev frälst den natten har skrivit några av de finaste gaeliska psalmerna vi har i vår gaeliska psalmbok.

Följande söndag var vägen svart av människor som vandrade de tre kilometrarna till kyrkan. Krogen i just detta samhälle stängdes den natten och har inte öppnats igen sedan dess. Detta är Gud i arbete. En väckelse, sänd av Gud är alltid en helighetsväckelse.

Slutord

Det krävs det som är övernaturligt för att spränga gränserna för det naturliga. Du kan göra ett samhälle missionsmedvetet. Du kan göra ett samhälle kampanjmedvetet. Men bara Gud kan göra ett samhälle gudsmedvetet. Tänk bara på vad som skulle hända om Gud kom i kraft till vilket samhälle som helst. Jag tror att den dagen kommer. Må Gud förbereda oss alla för den. Amen.

Duncan Campbell (1898-1972) växte upp i Skotska högländerna. Han kom till Herren som tonåring och tjänade församlingar i den Förenade Fria Kyrkan - the United Free Church (presbyteriansk) och som kringresande evangelist. Förutom att han var engagerad i Uppvaknandet på Lewis var han en mycket efterfrågad talare på de brittiska öarna.