T. Austin-Sparks

 

 

 

Läsning: Hebr 2:5-12

 

Begrunda människors villkor. Låt oss se på oss själva, se på hurudana vi är som människovarelser, se på dessa kroppar, som bäst, som sämst, vårt själsliv ? ett ständigt bekymmer. Vår mänsklighet, vilken anordning det är. De av oss som vandrar i Guds Andes ljus har inget fördelaktigt att säga om människors sätt och deras väg. Vi ville hellre be om ursäkt för dess blotta varande.

Herren har tagit fatt i denna vår mänsklighet för att föra den till en ställning där den krönes med ära och härlighet. Detta är återlösning. Häri finner vi anledningen till att texten tar med oss till de första begynnelserna. ?Du satte honom till herre över dina händers verk.? ?Du krönte honom med härlighet och ära.? ?Allt lade du under hans fötter.?

Detta var skapelsesyftet med människan. I detta misslyckades han, i detta kom han till korta och blev vad han nu är.

 

Ut från Himlen kom denne Ene för att gripa tag i människor, för att föra dem genom all slags svårighet och prövning, genom all frestelse och allt betryck, förbi all opposition och antagonism, genom hela den kraftansamling som riggats för dess undergång.

Han tar dessa människor och deras mänsklighet för att föra dem till fullhet, föra dem till härlighet ? denna mänsklighet, din och min ? denna besvärliga, bedrövliga företeelse, och gör den duglig att dröja inför och vänta på Guds helighet och härlighet, hans egen personliga närvaro. Detta är innebörden av att ?föra många söner till härlighet?.

 

Bibeln är full av bilder på denna gemenskap mellan det gudomliga och det mänskliga. Du finner den avbildad i keruben, i vittnesbördets ark ? dess trä, det träslag som man kunde finna i öknen, överdraget med guld.

Gud lämnar vittnesbörd ? detta är vittnesbördets ark. Gud vittnar mitt ur härligheten om att han har tagit fatt i människor mitt i deras mänsklighet för att föra dem in i det Allra Heligaste för att låta det förbli där för evigt.

Den sista bilden som ges av arken visar hur man ställde den i Templet och drog ut bärstängerna. Där förblir den för evigt i Guds närhet. Dess färd hade nått sitt mål, den kröns med härlighet och ära ? Kristus, du och jag i förening i Guds närvaro. Detta är själva hjärtat i allt; och om du eller jag behöver något som ger visshet och trygghet, låt oss då komma ihåg att Gud har fastlagt ett förbund i all gudomlig kärlek för att hållas av honom själv. Behöver vi verkligen något annat som skulle ge oss större trygghet eller hopp än detta att Gud själv har ingått ett förbund med oss?

 

Vilket oerhört förbund detta blodets förbund innebär. Vilket oerhört förbund detta förbund i hans kropp utgör, i Herren Jesu kropp. Vi har gjorts delaktiga i hans kropp, i hans liv. Detta är förbundets kärlek. Viken förvissning detta är ämnat att tillföra oss, styrka för allt som ligger framför ? om vi inte äger trygghet och hopp, hur ivriga är vi då att gå vidare, hur svårt är det då inte att behålla kursen.

Vi kanske tar ett steg framåt och in flyger alla sorters tankar om oss själva, anklagande ord ur våra egna hjärtan. Fienden finner utrymme på grund av något i vårt inre och så tar vi två steg tillbaka. Något lite framåt, sedan tveksamhet, och så är vi tillbaka där vi var. Alltsammans på grund av vår osäkerhet, vilken har sin begynnelse i vår mänsklighet.

 

?Han tar dessa människor och deras mänsklighet för att föra dem till fullhet, föra dem till härlighet ? denna mänsklighet, din och min ? denna besvärliga, bedrövliga företeelse, och gör den duglig att dröja inför och vänta på Guds helighet och härlighet, hans egen personliga närvaro.?