Det svaga, den öppna dörren och staden
av T. Austin-Sparks

 

 

Himlen söker ett kärl i denna värld genom vilket allmakten kan komma till uttryck. Du och jag kan, utifrån ett fullständigt avskiljande från den maktsfär som hör det jordiska till med dess förfärliga inflytande, i innerlig gemenskap och harmoni med Herren, vi kan utifrån detta fortfara att vara redskap åt Gud i fullföljandet av hans syften trots allt motstånd.

Människor stänger ofta dörrar, men Gud kan säga: ”Jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga.” Människor sätter upp sina förbud för det ena och det andra. De förbjuder kanske Ordets predikan; de förbjuder oss kanske att trycka våra texter; de förbjuder oss kanske att samlas men ändå kan vi verka. Gud har sina egna, oftast fördolda sätt att utföra sitt arbete – genom bedjandet och sann andlig gemenskap med honom.

Vilken oerhörd betydelse det har att, när allt hindras och snörs av i det naturliga, befinna sig i det utrymme där arbetet fortsätter obehindrat. Jag kan tänka mig att länder stängs, att regeringar ställer upp sina hinder och förbud, att missionärer och predikanter tvingas tystna. Jag kan föreställa mig hur fienden frenetiskt mobiliserar människor och deras institutioner i ett sista försök att störa och strypa allt andligt verk och så försöka hindra Gud att nå sina syften. Men jag äger en absolut visshet om att Guds tanke inte går i stöpet genom något av detta. Jag tror inte heller att Gud kommer att driva igenom sina syften från sin allmakts position utan att sätta dessa syften i relation till sitt folk.

Jag är övertygad om att dessa syften kommer att slutföras genom dem som står i andlig samverkan med Herren. Vi kanske aldrig kommer att besöka de platser som Herren lagt på våra hjärtan, men arbetet kommer att bli utfört. Gud har sina egna sätt. Men om vi reser, vad kan vi hoppas på i fråga om verklig, evig effektivitet och duglighet om vi inte står i full enighet med Himlen och om vi inte fullt ut har brutit med allt jordiskt – också det som bär kristen etikett? Vilken oerhörd styrka finns det inte i det som hör Himlen och det sant andliga till!

All detta hör den himmelska staden till, allt detta hör Sion till. Denna stad, denna gemenskap bär på kallelse att i andligt avseende stå som styre i denna tid på samma sätt som den ska stå styrande i de tidsåldrar som kommer. Du och jag hör den staden till. Vi kanske räknas bland det som är ringa och svagt, vi betraktas kanhända som dåraktiga, några av oss föraktas och sopas undan tillsammans med det som inget är. Men Gud har knutit upp oerhörda rikedomar till dessa små, förutsatt att de låter sig förbli i sådan ställning i den Helige Ande; förutsatt att de fortfar att vara förenade med Himlen, sammanknutna med den regerande Herren Kristus.

Stora ting kan åstadkommas i det fördolda. Himlens välde skaffas bäring och får utrymme genom dessa små och deras bedjande. Tider kommer då inget annat kan göras än att uppehålla en levande kontakt med Herren. Orden har fått sin ände. Alla yttre uttryck hindras och avbryts. Att leva i umgängelse med Gud är en oerhörd sak. För min egen del hungrar jag långt mer efter detta än att stå i en tjänst inför människor.

Alla former av verksamhet och allt tjänande inför människor är av sekundär betydelse jämfört med ett liv i undangömd gemenskap med Gud och all verksamhet och allt tjänande inför människor saknar värde om det inte har sin upprinnelse i den sortens gemenskap.
Ur detta fördolda liv med Gud springer allt gott verk och många märkliga ting, långt mera och långt fler än vi ser och förstår. Man kan kanske inte se något eller höra något av det, men dess verkan är noterad i Himlen.
Må Herren se till att vi blir hemmastadda i staden med de fasta grundvalarna.

Ett avsnitt ur ”The City wich hath foundations”