"Jag säger till dig nu, att om du kan lyssna till det som jag har att säga dig, utan att du blir bedrövad, då är du blind, du är andligt blind. Du har ett hårt hjärta. Ett hjärta med ett skydd på, så att det rena evangeliet inte kan tränga igenom det".

 

"Vågar dessa män ta skrattevangeliet till Balkan nu?"

 

"Uttala inte en dom över någon - det är inte vad bibeln säger"

 

"Kenneth Copeland, Hagin "

"Den Helige Andes bartender"
(Rodney Howard-Browne)

 

"Om du har några av dessa banden eller böckerna, se till att få dem ut ur huset. Ge inte bort dom, bränn upp dom".

 

(Utdrag från predikan i Times Square Church, bandupptagning)

 

Enligt Sefanja, ska Guds Hus i de yttersta dagarna vara i vanära. Vi talar inte om den avfallna, liberala nutida församlingen...Herren sa, att på domens dag ska han ta itu med den församlingen. Vi kan be för dom, men vi ska inte sörja över det som inte verkligen är församlingen. Gud söker efter ett folk som sörjer över den vanära, som Jesu Kristi församling är utsatt för i denna sena tid. Jag talar om den församling som föddes vid pingsten. Jag talar om den församling som föddes genom Aposteln Paulus och de andra apostlarnas undervisning. Församlingen som föddes i läran om att Jesus Kristus är Gud. Den pånyttfödda församlingen är attackerad. Den församlingen lider av vanära. Det har profeterats om att i denna vanärans och skammens tid, ska Gud resa upp en helig kvarleva, som skasörja och gråta över detta förorenande...

 

Gud kommer att ha en kvarleva som inte lutar sig tillbaka, när allt detta väller in i församlingen. Gud säger: "Jag kommer att ha ett folk som inte kommer att vara nöjda med sitt trevliga liv och bara strunta i vad som händer när bedragare och penning-galna falska profeter kommer in i Guds hus och förstör allt dom ser." Gud kommer att församla ett folk som sörjer över detta...Om du verkligen älskar Herren och du älskar hans församling, kan du inte uppriktigt se på vad som händer idag (och jag kommer att nämna dessa skamfläckar vid namn den här morgonen). Om du efter det du hört vad jag sagt om denna vanära, du går ut ur kyrkan och säger: "Jag bara tar till mig Matteus 16 'dödsrikets portar skall inte bli henne övermäktiga', jag bekymrar mig inte, Gud har allting under kontroll" - så är det inte nog. Gud använder människor. Han sänder inte änglar. Änglarna gråter över det, men Gud använder inte änglar för att utföra sina avsikter. Han brukar förkrossade män och kvinnor som gråter...Domen står för dörren, Jesus kommer, Herrens Dag är nära. Vakna upp äldste. Vakna upp pastorer. Vakna upp herdar. Se på församlingen. Ta emot bördan. Bär den. Varför ska vi ta på oss bördan? Joel sa "därför att rutten säd har planterats".

 

Ett evangelium predikas som förtorkar allt i sikte. Allt som är grönt och av Gud och rent förtorkas. Säden är rutten...Det finns en stor brist på att få höra det rena Herrens Ord...Det finns ingen grönska. Hjorden är bedrövad och hungrig. Floderna torkar ut. En främmande eld förtär pastorerna. Hesekiel säger att herdarna trampar ner den goda grödan och äter upp det bästa själva. Vilka är de skamliga saker som händer i Jesu Kristi församling idag?

 

Först av allt är det den ruttna säd som predikas av giriga herdar. Denna är känd som FRAMGÅNGSEVANGELIET. Detta är en av de största illgärningar som sänt vanära över Jesu Kristi församling någonsin sedan Kristus. Detta perversa evangelium förgiftar massor av människor - t.o.m. i Kina, Afrika och över hela världen. Det är ett amerikanskt evangelium, uppfunnet och spritt av rika amerikanska evangelister och pastorer. Rika! Det skrämmer mig, att så många kan se videobanden från dessa framgångskonferenser och inte gråta över dem. Detta gift har spridit sig över hela världen.

 

Under förra veckan fick jag ett videoband, som var nyligen inspelat från ett av Kenneth Copelands möten. Jag lyssnade till talarna och blev förstummad. Ni vet att i NT finner ni att aposteln Paulus nämnde namnen på dem som han trodde var falska profeter. Han varnade och han nämnde deras namn. Jag säger nu till er, att om ni kan lyssna till det som jag har att säga er och inte bli bedrövade, då är ni blinda. Ni är andligen blinda. Ni har ett hårt hjärta. Ett hjärta med ett skydd på, så att det rena evangeliet inte kan tränga igenom det. Sinnet har blivit så fyllt med detta obalanserade evangelium, att du inte kan nå många av dem. Du kan inte predika sanningen. Du kan inte visa dem någonting annat i bibeln, eftersom de har ett skydd över sina hjärtan - hårdhjärtade.

 

Vissa av er kommer inte att ta emot detta. Om du har matat din själ med Copelands eller Hagins band, kommer du inte att tycka om det som du hör. Jag är en herde, jag har blivit kallad av Gud. Jag har givit denna församling ett löfte. Så länge som vi står i denna talarstol, om vi får se vargar i fåraklädsel komma för att röva bort hjorden, kommer vi att ställa oss upp och ropa ut mot detta. Det är upp till er att handla efter detta.

Jag satt denna vecka och lyssnade till talarna på denna konferens och jag blev så chockad och sårad. Herrens börda kom över mig. En talare sa: "Jag vill att ni ska veta att när folket i den stad jag bor ser min Rolls Royce, då vet de att det finns en Gud i himmelen". Kan du säga till mig att detta är evangelium? Kan du säga till mig att du inte gråter över detta?

 

Det här är det som bedrövar mig mest. Det här predikades: "Den Helige Ande kan inte utgjutas över dig, förrän du har kommit in i penningflödet. Inte förrän du har framgång, kan den Helige Ande utföra sitt verk". Tänk över detta! Hur påverkar detta din ande när du ser fattiga människor som måste överleva från dag till dag?

Sedan ser jag människor som faller som ormar till marken från sina platser. Jag ser evangelisten resa sig upp och väsa som en orm och människor som faller överallt. Vad är det som händer? Om ni hade Guds hjärta och Herrens börda, skulle ni ropa ut som Jesaja: "Väktarna här äro allasammans blinda, de hava intet förstånd; de äro allasammans stumma hundar, som icke kunna skälla; de ligga och drömma och vilja gärna slumra. Men de hundarna äro ock glupska och kunna ej bliva mätta".

 

Jag ska rädda min hjord från käftarna på dessa människor. För det andra, den oriktiga framställningen av den välsignade Helige Ande. Detta är den värsta vanäran. Det sättet på vilket den Helige Ande framställs för hela världen. Tråkigt nog finns så lite urskiljning kvar i församlingen hos pastorerna. De känner inte ens igen när den Helige Ande förtalas eller blir hädad. Det finns tusentals kristna som går på möten och de ser saker som de tror är från den Helige Ande och de vet inte ens vad de deltar i. De klappar händerna och prisar Gud medan en man står upp och hädar och förtalar den Helige Ande och de vet inte ens om det.

 

Hela karismatiska församlingar slits sönder, bokstavligen slits sönder av falska väckelser. Allting som händer - det är något nytt som förs fram nästan varje vecka. Ledarna vet inte om de ska ta emot det eller fördöma det. Dom vet inte vad dom ska göra.

 

Det vi ser idag i det som kallas väckelse och som tillskrivs den Helige Ande kan man inte finna i bibeln. Allt som inte kan finnas i bibeln måste avvisas direkt. Totalt förkastas! Jag gråter när jag ser dessa videoband som skickas till mig från hela landet. En massa kroppar som hoppar okontrollerat, skrattar hysteriskt, raglar runt som druckna, väser som ormar, ylar som vilda djur. Vi har evangelister som står och blåser på människor för att dom ska falla, som om den helige Andes andedräkt nu är inkarnerad i dem.

 

Nu har ett nytt evangelium just nått Sydamerika. Jag kan säga er, att detta är rått och ohyfsat, men jag måste säga det till er. När du fjärmar dig från bibelns riktlinjer, när du säger: "Ja, det är något nytt, Gud gör något nytt, jag förstår det inte, det finns inte i bibeln, men jag vill inte stå emot den helige Ande". Om det inte finns i bibeln, måste du resa dig upp mot det. Det senaste är nu att du inte kan komma in i Guds rike, utan att du kommer som en liten baby. Människorna kommer med blöjor under sina kläder, så att de kan kissa och bajsa på mötena. Var ska det sluta någonstans?

 

En pastor sa:"Det har gått så långt att en dag kommer en evangelist att säga:'Jag har fått uppenbarelse från Herren, tiden är inne för att vi ska börja tillbedja Maria. Det här kommer att inträffa. En annan evangelist kallar sig den helige Andes bartender (Rodney Howard-Browne). Han säger: "Masa er fram till baren och ta en drink av den helige Ande". Dom kallar det att dricka det nya vinet.

 

Jesus kommer snart. Massorna är onådda. När jag ser kristna masa sig fram till vad som kallas "den helige Andes bar", raglande som druckna, kommer Joels ord till mig klart och tydligt:"Vaknen upp, I druckne, och gråten, ja, jämren eder, alla I som dricken vin, ty skörden på marken är förstörd".

 

Själar dör i tusental, vad är det ni skrattar åt? Allting av den helige Ande måste vara verksamt överallt på jordens yta. Du måste kunna ta det till de mest avskyvärda onda ställen. Du måste kunna ta det till fattiga länder. Du måste kunna ta det till mänsklighetens drägg och det måste kunna vara verksamt där. Vågar dessa män ta detta evangelium,skrattevangeliet, till Balkan nu. Gå in i flyktinglägren där kvinnor gråter för att de sett sina män bli skjutna. Deras döttrar har blivit våldtagna. Barnen är hungriga. De har förlorat sina hem. Gå in där och bed dem att "masa sig fram till baren" - den helige Ande vill att du skrattar.

 

Låt mig säga dig vem det är som skrattar. Världen. De ogudaktiga, hedningarna. I en tid med Herrens ankomst så nära förestående, borde Jesu Kristi församling gå undan i stillhet och bedja och gråta över de förlorade. Försaka allt och följa Jesus. Vi skulle aldrig nämna dollarsedlarna. Den amerikanska guden. Det amerikanska avguderiet. Världen ser på den här dårskapen och vet du vad de tänker nu - att den helige Ande är cirkusdirektör. Det är en amerikansk cirkus.

 

Jag bryr mig inte om längre vad folk tycker. Jag är förpliktigad inför Gud som har kallat mig att varna er.

 

Du kan veta om en människa känner Gud. Gud säger om de andra: "Jag sände dem inte, jag talade inte till dem. De talar utifrån sina egna hjärtan, utifrån sina egna fantasier. Utifrån ondska i sina egna hjärtan".Varje Guds barn behöver be att alla som fastnat i denna snara blir befriad. Rör inte vid detta, gå inte nära det, om du går in av ren nyfikenhet, fångar det dig eftersom det tilltalar allt i köttet.

 

Det kommer att finnas en "kärleksfälla". Du kommer att få höra det här:"Vi älskar alla. Det spelar ingen roll vad du predikar. Det spelar ingen roll om du har tagit till dig framgångsevangeliet. Det spelar ingen roll vad ditt evangelium är. Gud är kärlek. Låt oss alla komma tillsammans och omfamna varandra". Hur kan två vandra tillsammans om de inte är överens. Hur kan du ha gemenskap med dem när du inte samtycker till deras obibliska tillämpningar. Det går inte. Det är en kärleksfälla. Dom säger:"Uttala inte en dom över någon". Det är inte vad bibeln säger. Den säger att vi ska döma rättfärdiga domar. Tillrättavisa, förmana med allt tålamod. Vilka är Guds rikedomar i Kristus Jesus? Guds frid, Guds visdom, Kristi närhet, allt det som är i Kristus är vårt...

Se upp! Se upp! Har jag skrämt er? Är ni villiga att ta på er Herrens börda. Ni kan inte göra det i ert eget kött. Gå undan i stillhet med Gud!

 

Om ni har dessa banden eller böckerna, se till att få dom ut ur huset. Ge inte bort dom. Bränn upp dom. Om någon bjuder in dig till dessa saker, säg då: "Jag är ledsen, jag vill inte bli utsvält på Ordet och jag vill inte att mitt inre ska torka ut. Jag vill ha Guds rena ord som får mig att växa. Jag vill inte ha något budskap som tilltalar mitt kött eller som fostrar girighet i min ande"

Gud ser till våra behov och Han gör underverk, men Han gör det endast på sitt sätt. Inte genom att missbruka bibeln. Abraham såg inte på det jordiska, han sökte efter en stad, vars byggmästare och skapare är Gud.

 

David Wilkerson

Ministerial Confessions

by Horatius Bonar

 

We have been carnal and unspiritual. The tone of our life has been low and earthly. Associating too much and too intimately with the world, we have in a great measure become accustomed to its ways. Hence our spiritual tastes have been vitiated, our consciences blunted, and that sensitive tenderness of feeling has worn off and given place to an amount of callousness of which we once, in fresher days, believed ourselves incapable.

We have been selfish. We have shrunk from toil, difficulty and endurance. We have counted only our lives, and our temporal ease and comfort dear unto us. We have sought to please ourselves. We have been worldly and covetous. We have not presented ourselves unto God as "living sacrifices," laying ourselves, our lives, our substance, our time, our strength, our faculties, our all, upon His altar. We seem altogether to have lost sight of this self sacrificing principle on which even as Christians, but much more as ministers, we are called upon to act. We have had little idea of anything like sacrifice at all. Up to the point where a sacrifice was demanded, we may have been willing to go, but there we stood; counting it unnecessary, perhaps calling it imprudent and unadvised, to proceed further. Yet ought not the life of every Christian, especially of every minister, to be a life of self sacrifice and self denial throughout, even as was the life of Him who "pleased not himself"?

We have been slothful. We have been sparing of our toil. We have not endured hardship as good soldiers of Jesus Christ. We have not sought to gather up the fragments of our time, that not a moment might be thrown idly or unprofitably away. Precious hours and days have been wasted in sloth, in idle company, in pleasure, in idle or worthless reading, that might have been devoted to the closet, the study, the pulpit or the meeting! Indolence, self indulgence, fickleness, flesh pleasing, have eaten like a canker into our ministry, arresting the blessing and marring our success. We have manifested but little of the unwearied, self denying love with which, as shepherds, we ought to have watched over the flocks committed to our care. We have fed ourselves, and not the flock. We have dealt deceitfully with God, whose servants we profess to be.

We have been cold. Even when diligent, how little warmth and glow! The whole soul is not poured into the duty, and hence it wears too often the repulsive air of 'routine' and 'form'. We do not speak and act like men in earnest. Our words are feeble, even when sound and true; our looks are careless, even when our words are weighty; and our tones betray the apathy which both words and looks disguise. Love is lacking, deep love, love strong as death, love such as made Jeremiah weep in secret places. In preaching and visiting, in counseling and reproving, what formality, what coldness, how little tenderness and affection!

We have been timid. Fear has often led us to smooth down or generalize truths which if broadly stated must have brought hatred and reproach upon us. We have thus often failed to declare to our people the whole counsel of God. We have shrunk from reproving, rebuking and exhorting with all patience and doctrine. We have feared to alienate friends, or to awaken the wrath of enemies.

We have been lacking in solemnity. How deeply ought we to be abased at our levity, frivolity, flippancy, vain mirth, foolish talking and jesting, by which grievous injury has been done to souls, the progress of the saints retarded, and the world countenanced in its wretched vanities.

We have preached ourselves, not Christ. We have sought applause, courted honor, been avaricious of fame and jealous of our reputation. We have preached too often so as to exalt ourselves instead of magnifying Christ, so as to draw men's eyes to ourselves instead of fixing them on Him and His cross. Have we not often preached Christ for the very purpose of getting honor to ourselves? Christ, in the sufferings of His first coming and the glory of His second, has not been the Alpha and Omega, the first and the last, of all our sermons.

We have not duly studied and honored the Word of God. We have given a greater prominence to man's writings, man's opinions, man's systems in our studies than to the Word. We have drunk more out of human cisterns than divine. We have held more communion with man than God. Hence the mold and fashion of our spirits, our lives, our words, have been derived more from man than God. We must study the Bible more. We must steep our souls in it. We must not only lay it up within us, but transfuse it through the whole texture of the soul. The study of truth in its academic more than in its devotional form has robbed it of its freshness and power, engendering formality and coldness.

We have not been men of prayer. The spirit of prayer has slumbered among us. The closet has been too little frequented and delighted in. We have allowed business, study or active labor to interfere with our closet hours. A feverish atmosphere has found its way into our closet, disturbing the sweet calm of its blessed solitude. Sleep, company, idle visiting, foolish talking and jesting, idle reading, unprofitable occupations, engross time that might have been redeemed for prayer. Why is there so little concern to get time to pray? Why is there so much speaking, yet so little prayer? Why is there so much running to and fro, yet so little prayer? Why so much bustle and business, yet so little prayer? Why so many meetings with our fellow men, yet so few meetings with God? Why so little being alone, so little thirsting of the soul for the calm, sweet hours of unbroken solitude, when God and His child hold fellowship together as if they could never part? It is the lack of these solitary hours that not only injures our own growth in grace, but makes us such unprofitable members of the church of Christ, and that renders our lives useless. In order to grow in grace, we must be much alone with God. It is not in society, even Christian society that the soul grows most rapidly and vigorously. In one single quiet hour of prayer it will often make more progress than in whole days of company with others. It is in the 'desert' that the dew falls freshest and the air is purest. So with the soul. It is when none but God is near; when His presence alone, like the desert air in which there is mingled no noxious breath of man, surrounds and pervades the soul; it is then that the eye gets the clearest, simplest view of eternal certainties; it is then that the soul gathers in wondrous refreshment and power and energy. Nearness to God, fellowship with God, waiting upon God, resting in God, have been too little the characteristic either of our private or our ministerial walk. Hence our example has been so powerless, our labors so unsuccessful, our sermons so meager, our whole ministry so fruitless and feeble.

We have not honored the Holy Spirit. We have not sought His teaching or His anointing. "But you have an anointing from the Holy One, and all of you know the truth." (1 John 2:20). Neither in the study of the Word nor the preaching of it to others, have we duly acknowledged His office as the Enlightener of the understanding, the Revealer of the truth, the Testifier and Glorifier of Christ. We have grieved Him by the slight put upon Him as the Teacher, the Convincer, the Comforter, the Sanctifier. Hence He has almost departed from us, and left us to reap the fruit of our own perversity and unbelief. Besides, we have grieved Him by our inconsistent walk, by our lack of circumspection, by our worldly mindedness, by our unholiness, by our prayerlessness, by our unfaithfulness, by our lack of solemnity, by a life and conversation so little in conformity with the character of a disciple or the office of ambassador.

We have had little of the mind of Christ. We have come far short of the example of the Master. We have had little of the grace, the compassion, the meekness, the lowliness, the love of Jesus. His weeping over Jerusalem is a feeling in which we have but little heartfelt sympathy. His seeking of the lost is little imitated by us. His unwearied teaching of the multitudes we shrink from as too much for flesh and blood. His days of fasting, His nights of watchfulness and prayer, are not fully realized as models for us to copy. His counting not His own life dear unto Him that He might glorify the Father and finish the work given Him to do, is but little remembered by us as the principle on which we are to act. Yet surely we are to follow His steps; the servant is to walk where his Master has led the way; the under shepherd is to be what the Chief Shepherd was. We must not seek rest or ease in a world where He whom we love had none.

We have been unbelieving. It is unbelief that makes us so cold in our preaching, so slothful in visiting, and so remiss in all our sacred duties. It is unbelief that chills our life and straitens our heart. It is unbelief that makes us handle eternal realities with such irreverence. It is unbelief that makes us ascend with so light a step into the pulpit to deal with immortal beings about heaven and hell.

We have not been sincere in our preaching. If we were, could we be so cold, so prayerless, so inconsistent, so slothful, so worldly, so unlike men whose business is all about eternity? We must be more in earnest if we would win souls. We must be more in earnest if we would walk in the footsteps of our beloved Lord, or if we would fulfill the vows that are upon us. We must be more in earnest if we would be less than hypocrites. We must be more in earnest if we would finish our course with joy, and obtain the crown at the Master's coming. We must work while it is day; the night comes when no man can work.

We have been unfaithful. The fear of man and the love of his applause have often made us afraid. We have been unfaithful to our own souls, to our flocks, and to our brethren; unfaithful in the pulpit, in visiting, in discipline in the church. In the discharge of every one of the duties of our stewardship there has been grievous unfaithfulness. Instead of the special particularization of the sin reproved, there has been the vague allusion. Instead of the bold reproof, there has been the timid hint. Instead of the uncompromising condemnation, there has been the feeble disapproval. Instead of the unswerving consistency of a holy life whose uniform tenor should be a protest against the world and a rebuke of sin, there has been such an amount of unfaithfulness in our walk and conversation, in our daily deportment and talking with others, that any degree of faithfulness we have been enabled to manifest on the Lord's Day is almost neutralized by the lack of circumspection which our weekday life exhibits.

We need men that will spend and be spent, that will labor and pray, that will watch and weep for souls!

Cosmic Evangelism

Ephesians 3:7 ... I was made a minister, according to the gift of God's grace which was given to me according to the working of His power. 8 To me, the very least of all saints, this grace was given, to preach to the Gentiles the unfathomable riches of Christ, and to bring to light what is the administration of the mystery which for ages has been hidden in God who created all things; 10 so that the manifold wisdom of God might now be made known through the church to the rulers and the authorities in the heavenly places.

There is something horribly lacking in our evangelism today. Indeed, it is a consciousness that many generations of Christians have lacked, but something of which the apostle Paul was entirely conscious of. Indeed, Paul saw a purpose in evangelism and world missions much greater than trying to convince sinners that they were in need of a Savior. Read the above passage again. Do you see it?

Don't feel bad if you don't. I must say, until about a year or two ago, I never saw it nor was I even remotely aware of it. And I say this as one who has read many books and web-sites on evangelism. I say this as one who sat in on a class in Bible college dedicated to evangelism. I say this as one who sat in on a class in Bible college on Ephesians, having gone through it verse by verse with a very godly professor and outstanding Bible expositor. I say this as one who has read the book of Ephesians dozens upon dozens of times. I say this as one who has knocked on hundreds of doors, and preached to thousands of people in the open-air. Yet, I never saw it, let alone incorporated it into my ministry.

Let's flash this passage up again:

Ephesians 3:7 ... I was made a minister, according to the gift of God's grace which was given to me according to the working of His power. 8 To me, the very least of all saints, this grace was given, to preach to the Gentiles the unfathomable riches of Christ, and to bring to light what is the administration of the mystery which for ages has been hidden in God who created all things; 10 so that the manifold wisdom of God might now be made known through the church to the rulers and the authorities in the heavenly places.

Paul saw his purpose as a missionary, not simply to preach the gospel to all of creation so that the Great Commission might be carried out, nor to save souls from hell. Rather, Paul saw his apostolic role entirely in a cosmic dimension. That is, he saw himself not merely preaching to men. Rather, he saw himself preaching to the wicked demonic forces that rule this world: the principalities and powers... wicked forces in heavenly places.

For God has a purpose in evangelism greater than seeing souls saved and revival breaking out. God's purpose in evangelism is ultimately not to testify to the world about Christ's death, burial, and resurrection. Rather, His ultimate purpose is to announce to the demonic forces that rule this world that the wisdom of God has prevailed, and their tyrannical rule on the souls of men is about to come to an end. And this ultimate end is demonstrated and pronounced "through the church." For if it is not pronounced through the Church, it will not be pronounced at all.

It's pronouncement through the Church comes both in word and deed. Be encouraged brethren. Your witness is not in vain! Even if your words seem to fall on deaf ears, and people don't seem to be turning to the Lord as a result of your outreach, be encouraged... the effectiveness of your witness is greater than you know! For even if nobody should respond to your testimony and the gospel you so boldly preach, there are wicked and unseen spiritual forces in this world who have heard what you said! And they tremble!

But with this new understanding you now have, take care in how you witness. Indeed, if you truly grasp and have a revelation of this, you will begin to understand that evangelism is so much more than handing out gospel tracts, or modeling Ray Comfort's "Hell's Best Kept Secrets." Indeed, evangelism may incorporate these things. But what is important is that whatever means or method you employ in evangelism, that it be "according to the working of His power," (3:7) and not your own. For if it is not according to the working of His power, that is, the demonstration of the resurrected life of Christ, then no demonstration is being made of God's manifold wisdom to the principalities and powers. Without an accompanying demonstration of that power, then your witness is in vain.

Indeed, so much evangelism today, even by street preachers, is in vain. Just because you stand up before a crowd and rebuke them for their sin, tell them of hell, and tell them of Jesus, doesn't mean you have accomplished anything for the Lord. Indeed, you may have only set back the progress of the gospel by years! For the principalities and powers love to see nothing more than a hypocrite who has a form of godliness but denies the power thereof acting out for all to see. Indeed, over such men the principalities and powers rule! And when such a man takes up preaching before others, he only makes the veil between sinners and God all the thicker to pierce, for the hearers are given the impression that the man who is preaching thinks he is at least the real thing, when he is in actuality a fake. He pretends to demonstrate the power of God, when in fact he does not. And so men further believe the lie, and are further damned because of it.

Therefore, there is a necessity that an authentic expression of God's power and authority be manifested in order for the principalities and powers to take notice. "Jesus I know, and Paul I know, but who are you?" (Acts 19:15) Indeed, the principalities and powers will recognize nothing less than the authentic, for nothing else intimidates them nor causes them to tremble. For what else can move these wicked forces in heavenly places but a demonstration of Him who conquered hell and death?

Therefore, in whatever witness we give to men, we must take care that is according the very same power that raised Jesus Christ from the grave. For our ultimate concern is not to be our witness to men, but our witness to the satanic forces that rule this present world. Such ought to give you a lump in your throat and make it hard for you to swallow. No more should your evangelism consist of mere formulas and programs such as Four Spiritual Laws, Hell's Best Kept Secret, Evangelism Explosion, etc. While one might utilize such tools, they are to only be that. The backbone of our ministry is not to be the tools, but rather, the power of God through the Holy Spirit.


Jimmy Humphrey