Här ska vi nu beröra Jesu kallelse till lärjungaskap mera ingående. Låt mig tydligt säga att Jesu kallelse till att försaka sig själv och att följa honom, var en kallelse till frälsning och inte ett erbjudande om ?ett liv på högre nivå? eller ett andra steg i tron, som följde efter frälsningen. Dagens undervisning som skiljer mellan lärjungaskap och frälsning har sitt ursprung i tankar som är främmande för bibeln.

Varje kristen är en lärjunge. Faktum är att Herrens storslagna missionsbefallning var att gå ut i hela världen och ?göra alla folk till lärjungar....lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder? (Matt 28:19-20). Detta innebär att församlingens uppgift och förkunnelsens mål är att göra lärjungar. Lärjungar är människor som tror, de vilkas tro motiverar dem att lyda allt allt det som Jesus befallde. Ordet lärjunge används konsekvent som en synonym för troende genom hela Apostlagärningarna (6:1-2, 7; 11:26, 14:20, 22; 15:10). Varje skillnad mellan de två orden är helt konstlad. Ändå har uppriktiga och välmenande människor fört fram en teologi som innebär att det-är-lätt-att-bli-frälst-det-är-bara-att-tro (easybelievism) och som avfärdar Jesu hårda krav.

När Jesus kallade lärjungar, undervisade han dem noggrant om vad det kostade att följa honom. Halvhjärtade människor som inte var villiga att överlåta sig, lät sig inte påverkas. Alltså avvisade han var och en som var ovillig att betala priset - som den rike unge mannen. Han uppmanade alla som funderade på att bli lärjungar att noga beräkna kostnaden. ?Ty om någon bland eder vill bygga ett torn, sätter han sig icke då först ned och beräknar kostnaden och ser till, om han äger, vad som behöves för att bygga det färdigt? Eljest, om han lade grunden, men icke förmådde fullborda verket, skulle ju alla som fingo se det begynna att begabba honom och säga: ?Den mannen begynte bygga, men förmådde icke fullborda sitt verk??(Luk 14:28-30).

Om dessa versar har John Stott skarpsinnigt skrivit:

?Det kristna landskapet är täckt med ruinerna av de övergivna, halvbyggda torn - ruinerna av dem som började bygga och inte kunde fullborda. För tusentals människor struntar fortfarande i Kristi varning och börjar följa honom, utan att först stanna upp och tänka på kostnaden för att göra det. Resultatet är den stora skandalen inom kristenheten idag, s.k. ?namnkristendom?. I länder till vilka den kristna kulturen har spridit sig, har massor av människor täckt över sig själva med ett ganska bra, men tunt lager av kristendomsfernissa. De har tillåtit sig själva att bli lite involverade, tillräckligt för att vara respektabla, men inte tillräckligt för att bli illa till mods. Deras religion är en stor, mjuk kudde. Den skyddar dem från de hårda besvärligheterna i livet, medan de ändrar på dess betydelse och form för att passa deras bekvämlighet. Inte undra på att cynikerna talar om hycklare i kyrkan och avvisar religion som verklighetsflykt?.

En kristen är inte någon som bara köper en ?brandförsäkring?, som ?tar emot Kristus? bara för undkomma helvetet. Som vi har sett upprepade gånger, uttrycker sig sanna troendes tro i underkastelse och lydnad. Kristna föjer Kristus. De är obestridligt överlåtna till Kristus som Herre och Frälsare. De har en längtan att vara Gud till behag. De är ödmjuka, saktmodiga lärjungar (mathétés i den grekiska texten). När de faller, söker de förlåtelse och går vidare. Det är deras anda och deras inriktning.

Kallelsen till kristet lärjungaskap kräver uttryckligen just det slaget av total hängivenhet. Det är full överlåtelse, utan något som man undantar medvetet eller med flit. Ingen kan komma till Kristus på några andra villkor. De som tror att man bara kan bejaka en förteckning över fakta om evangeliet och fortsätta att leva som man själv vill, bör pröva sig själva för att se om de verkligen är i tron (2 Kor 13:5).

I Matt 10:32-39 utmanade Jesus sina lärjungar och sa:

?Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen....
?Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig; och den som icke tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig. Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det?.

Vår Herre har inte givit något mer definitivt uttalande om lärjungaskap än detta. Här uttrycker han på tydligast möjliga sätt vad kostnaden för lärjungaskap innebär. Orden är riktade till de tolv särskilt (Matt 10:5), men de är principer i lärjungaskap, som är tillämpliga på oss alla. Vers 24 lyder: ?Lärjungen är icke förmer än sin mästare?. ?En lärjunge? betyder här varje lärjunge, och orden som följer tills slutet av kapitlet, tillämpas på lärjungaskap i allmänhet.

De som uppfattar lärjungar som en särskild klass mer hängivna troende, kommer att påpeka att de tolv - eller åtminstone elva av dem - redan var på Kristus troende och behövde alltså inte vägledning om vad det innebär att komma till Kristus med frälsande tro. Det är sant att de flesta av lärjungarna otvivelaktigt redan var pånyttfödda, men detta vederlägger inte betydelsen av dessa ord för dem. Faktum är att dessa män redan kallades lärjungar också (10:1). Detta var inte en inbjudan till en högre form av relation, utan en påminnelse om det som redan hade grundlagts när de trodde. Vår Herre fortsatte med att undervisa dem om innebörden i tron och frälsningen, och påminde dem ständigt om den överlåtelse som de hade gjort, när de valde att följa honom.

Dessa ord kan tillämpas på dig och mig också. Lukas 14:25-35 innehåller liknande ord - i ännu starkare uttryck - som Jesus uttalade inte bara till de tolv, utan till människoskarorna som kom för att höra honom.

Matteus 10:2 hänvisar till de tolv som ?apostlar?. Det betyder ?utsända?. När deras grundläggande förberedelser hade fullbordats, sände Jesus ut dem för att predika. I detta uppdrag som han gav dem när de skildes åt, använder han emellertid ordet lärjunge , inte apostel . Hans ord kan tillämpas på varje lärjunge, och vara verksamma som en vägvisare för varje potentiell efterföjare till Jesus.

Att bekänna Kristus inför andra

Versarna 32-33 påminner om den fruktansvärda domsscenen i Matteus 7:21:23: ?Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall och jag förneka inför min Fader, som är i himmelen?. Innebär detta att bekännelse inför andra är ett villkor för att bli en sann kristen? Nej, men det innebär att ett kännetecken på varje äkta kristen, är att han eller hon kommer att bekänna tron på Kristus utan förbehåll. Paulus skrev: ?Ty jag blyges icke för evangelium; ty det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror? (Rom 1:16).

Det verkliga lärjungaskapets väsen är en överlåtelse till att bli lik Jesus Kristus. Det innebär både att handla som han gjorde och att vara villig att utstå samma behandling. Det innebär att möta en värld som är fientlig mot honom och att göra det oförskräckt. Det innebär att bekänna inför andra att Jesus är Herre och lita fullt på att han också kommer att tala å dina vägnar inför Fadern.

?Att bekänna? betyder att bejaka, erkänna, att hålla med om. Det är ett uttalande om igenkännande, tro, förtroende och tillit. Man kan bekänna Kristus med munnen, som Romarbrevet 10:9 säger, och också bekänna honom genom att uppföra sig rättfärdigt, som Titus 1:16 innebär. Vi ska bekänna Kristus ?inför människor?. Detta betonar den offentliga innebörden av bekännelsen, och dess betydelse kan inte undgås. I Romarbrevet 10:10 läser vi: ?Ty genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens bekännelse bliver man frälst?. Om hjärtat verkligen tror, kommer munnen att vara angelägen att bekänna. Bekännelsen är inte bara ett mänskligt verk, den är ingiven och får sin kraft av Gud, den följer efter det att man tror men inte skild från den handlingen. Återigen, bekännelsen är ett kännetecken på sann tro, den är inte ett ytterligare villkor för frälsning.

Första Johannes brev 4:15 lyder: ?Den som bekänner, att Jesus är Guds Son, i honom förbliver Gud, och han själv förbliver i Gud?. Vilket är kännetecknet på sanna kristna? De bekänner Jesus som Guds Son.

Detta innebär inte att en lärjunge alltid kommer att stå upp för Herren. Petrus förnekade Herren tre gånger i den natt han blev förrådd. Sedan har vi Timoteus, kanske den bästa av Paulus lärjungar, pastor i församlingen i Efesus. Denne hängivne unge man, med sådana gåvor för att vara herde, var en förebild för lärjungaskap. Men han kan ha upplevt tillfälligt andligt missmod i sin tjänst, eller också var han kanske känslig för fruktan. Paulus var tvungen att skriva till honom: ? Blygs därför icke för vittnesbördet om vår Herre? (2 Tim 1:8).

En tidpunkt av misslyckande upphäver inte en lärjunges trovärdighet. Vi har alla misslyckats med att bekänna Kristus inför andra oftare än vad vi vill erkänna. Men om vi är sanna lärjungar, kommer vi inte att avsiktligt och beräknande att hålla vår tro gömd från alla hela tiden. Även Josef från Arimatea, som aposteln Paulus kallade en ?hemlig lärjunge?, hade frimodigheten att gå till landshövdingen Pilatus efter korsfästelsen och be om Jesu kropp (Joh 19:38).

Kristus säger att han kommer att kännas vid oss inför Fadern, som är i himmelen (Matt 10:32). Vad menar han? Kristus kommer på domens dag att säga: ?Denne tillhör mig?. Han kommer att bekräfta sin trofasthet mot dem som har bekräftat sin trofasthet mot honom. Den andra sidan av saken finns också uttalad: ?Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen? (v 33). Detta uttrycks inte i första hand om de som öppet avvisar - människor som skulle uppenbart förneka Kristus, inte vilja ha något med honom att göra, som föraktar honom, talar mot honom eller hädar hans namn. Sanningen är helt klart tillämpbar på sådana människor, men vår Herre talar specifikt om falska lärjungar, människor som påstår sig vara kristna, men som inte är det.

När de sätts på prov förnekar falska lärjungar konsekvent Herren, antingen genom sin tystnad, genom sina gärningar eller genom sina ord. Faktum är att föreställningen här omfattar alla dessa saker. Den visar på någon vars hela liv är ett förnekande av Kristus. Han kan påstå att han tror, men allt i hans levnadssätt utsöndrar förnekelse (jmfr Titus 1:16). Kyrkorna är fyllda med sådana människor, som ger sig ut för att vara lärjungar, men förnekar Herren på vissa störande sätt. Kristus kommer att förneka dem inför Fadern (v 33).

Matteus 25:31-46 redogör för det som kommer att hända i domen. Detta avsnitt beskriver uttryckligen skiljandet av fåren från getterna vid slutet av vedermödan, vid domen av nationerna (v 32). Men denna princip är tillämplig på enskilda människor i varje skede av Guds dom. Här ställer Herren fåren (de som har bekänt honom) på hans högra sida, och getterna (de som har förnekat honom) på hans vänstra (v 33), och för in fåren i riket. Dessa är de rättfärdiga människor som har bekänt honom. Hur vet vi det? Han säger: ?Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig, och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig härbärge, naken, och I kädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag var i fängelse, och I kommen till mig? (versarna 35-36). Vi ser ännu en gång, att deras livsmönster uppenbarar verkligheten i deras påstående att de känner Kristus. De som underlåter att leva på ett sätt som stämmer överens med tron på Kristus, blir sända till evig dom (v 46).

Att ordna prioriteringarna

Ett andra kännemärke på en sann lärjunge är att han älskar Kristus mer än sin egen familj (Matt 10:34-37). Särskilt vers 37 är mycket stark: ?Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig?.

Om du tycker att detta är kraftiga ord, se på parallellstället i Lukas 14:26: ?Om någon kommer till mig och han därvid ej hatar sin fader och moder och sin hustru och sina barn och sina bröder och sina systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge?.

Måste vi för att vara lärjungar bokstavligen hata våra familjer? Det är uppenbart att detta inte kräver hat i någon form, som skulle bryta mot Guds tydlig bud, som t.ex. ?Hedra din fader och din moder? (2 Mos 20:12) och ?I män, älsken edra hustrur? (Ef 5:25). Nyckeln till detta bibelstället är uttrycket ?därtill ock sitt eget liv? (Luk 14:26). Herren säger att vi måste vara obetingat trogna mot honom, t.o.m. mer än mot våra familjer - och särskilt mer än mot oss själva. Bibeln lär att vi ska försaka oss själva (Matt 16:24), se oss själva som döda (Rom 6:11), avlägga den gamla människan (Ef 4:22) - att behandla den själviska sidan av våra varelser med största ringaktning (jmfr 1 Kor 9:27). Det är samma inställning som vi ska ha mot våra jordiska tillgångar och även mot våra familjer.

Varför är detta uttryckssättet så skarpt? Varför använder Kristus så stötande formuleringar? Därför att han är lika angelägen om att driva bort dem som inte har anslutit sig, som han är att dra sanna lärjungar till sig själv. Han vill inte att halvhjärtade människor ska bli lurade till att tro att de är i riket. Om han inte har fått inta första platsen, har han inte fått inta sin rätta plats.

Att ta upp korset

De som inte är villiga att mista sina liv för Kristus, är inte honom inte värdig (Matt 10.38). De kan inte vara hans lärjungar (Luk 14:27). Dessa uttalanden kan inte passas ihop med de lättvindiga ansatser till omvändelse som är populära i vår generation. Jesus ber inte människor om att bli en pluseffekt i deras omständigheter i livet. Han vill ha lärjungar som är villiga att försaka allt . Han frågar efter fullständig självförnekelse - t.o.m. villighet att dö för hans skull om det är nödvändigt.

När Matteus 10:38 säger: ?Den som inte tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig?, innebär det inte att bära ?korset? i en svår situation, en kronisk sjukdom, eller en gnatande make/maka. Jag har hört fromma predikningar, som förandligar korset till att innebära allting från en vresig svärmor till ett droppande tak på en Cheva från 57! Men det är inte vad ordet kors innebar för Jesu åhörare under det första århundradet. Det ledde inte deras tankar till långvariga svårigheter eller mödosamma bördor. Det väckte inte ens tankar på Golgata - Herren hade ännu inte vandrat mot korset, och de förstod inte att han skulle göra det.

När Jesus sa ?ta sitt kors på sig? till dem, tänkte de på ett grymt redskap för tortyr och död. De tänkte på att dö på det mest kvalfyllda sätt som människan kände till. De tänkte på dömda förbrytare som hängde på kors vid vägkanten. Utan tvekan hade de sett män bli avrättade på detta sätt.

Jesu åhörare förstod att han kallade dem till att dö för honom. De visste att han bad dem om det yttersta offret, att överlämna sig sig till honom som Herre på alla sätt.

Jesus tillägger en sista paradoxal tanke angående innebörden av lärjungaskap: ?Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det? (Matt 10:39). ?Den som finner sitt liv? tycks syfta på en person som har skyddat sin fysiska säkerhet genom att förneka Kristus under påtyckningar eller någon som håller fast vid sitt liv, hellre än att ta sitt kors på sig. Eftersom han är mest angelägen om att skydda sitt fysiska liv, förlorar den personen sin eviga själ. Omvänt, den som är villig att mista sitt liv för Kristi skull, kommer att få ta emot evigt liv.

Bibeln undervisar inte om frälsning genom martyrskap. Herren rådde inte sina lärjungar att försöka bli dödade för honom. Återigen, han syftade på ett föredöme, en inriktning. Han sa helt enkelt att äkta kristna inte ryggar tillbaka, även om de möter döden. För att uttrycka det på ett annat sätt: När de ställs inför ett avgörande mellan att tjäna jaget och att tjäna Herren, är den sanne lärjungen den som väljer att tjäna Herren, även om han får betala ett högt personligt pris.

Återigen, denna undervisning är inte absolut i den betydelsen att den inte tillåter tillfälliga misslyckanden som Petrus. Men även Petrus visade till sist sig vara en sann lärjunge, eller hur? Tiden kom när han frivilligt gav sitt liv för Jesu skull.

Lukas 9:23 återger liknande ord från Jesus: ?Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig var dag; så följe han mig?. Lägg märke till tillägget av två ord: ?var dag?. Lärjungens liv framkallar förföljelse och måste därför vara ett liv med daglig självförnekelse. Paulus skrev till korintierna: ?Ty - så sant jag i Kristus Jesus, vår Herre, kan berömma mig av eder, mina bröder - jag lider döden dag efter dag? (1 Kor 15:31).

Tanken på daglig självförnekelse är inte ett hån mot nutidens hypotes att tron på Jesus är ett tillfälligt beslut. En sann lärjunge är någon som anmäler sig på livstid. Idén på dekalen ?pröva Jesus? är en mentalitet som är främmande för sant lärjungaskap - tron är inte ett experiment, utan en överlåtelse för hela livet. Den innebär att ta sitt kors på sig dagligen, att ge allt för Kristus varje dag. Den innebär inga förbehåll, ingen osäkerhet, ingen tvekan (Lukas 9:59-61). Den innebär att inget medvetet undanhålls, att ingenting avsiktligt skyddas mot hans herravälde, att ingenting motsträvigt hindrar hans kontroll. Den kräver ett smärtsamt skiljande från band med världen, när man stänger flyktdörrarna och gör sig av med varje slags säkerhet att falla tillbaka på om man skulle misslyckas. Äkta troende vet att de går framåt med Kristus till döden. Efter att ha satt sin hand till plogen, ser de inte tillbaka (Luk 9:62).

Så måste det vara för alla som vill följa Jesus Kristus. Det är detta som sant lärjungaskap innebär.

 

I vår senaste artikel uppehöll vi oss något vid det allmänna och mindre verket som den helige Ande verkar i de icke utvalda, som aldrig blir förda till en frälsande kunskap om sanningen. Vid detta tillfälle ska vi betänka hans speciella och frälsande verk bland Guds folk och uppehålla oss huvudsakligen vid den absoluta nödvändigheten av detsamma. Det bör göra det lättare för den kristne läsaren att att inse verkligheten av denna nödvändighet, när vi säger att hela Andens verk i den troende är att grundlägga i hjärtat ett hat och avsky för synden som synd, och en kärlek till och längtan efter helighet som helighet. Detta är något som ingen mänsklig kraft kan åstadkomma. Det är något som det mest trovärdiga predikande som sådant inte kan frambringa. Det är något som bara periodisk läsning i bibeln inte ger. Det är ett nådens underverk, ett gudomligt under, som ingen annan än Gud kan utföra.

Om människorna är bara delvis fördärvade (vilket i själva verket är den övertygelse som i vår tid den stora majoriteten av förkunnarna och deras åhörare har, eftersom de aldrig har fått insikt från Gud om deras eget fördärv), om människorna djupt inne i sina hjärtan verkligen älskade Gud, om de är så goda i deras natur så att de lätt kan övertalas att bli kristna, då finns inget behov av att den helige Ande ska sända sin allsmäktiga kraft och göra det för dem, som de själva är fullständigt oförmögna att göra. Och återigen: om att ?bli frälst? bara består i att tro att jag är en förlorad syndare och på väg till helvetet, och att helt enkelt tro att Gud älskar mig, att Kristus dog för mig, och att han kommer att frälsa mig nu på det enda villkoret att jag ?tar emot honom som min personlige Frälsare? och ?vilar i hans fullbordade verk?, då behövs naturligtvis ingen övernaturlig den helige Andes kraft för att beveka och förmå mig att uppfylla villkoret - egenintresse driver mig att göra det, och min viljas beslut är allt som behövs.

Men om, å andra sidan, alla människor hatar Gud (Joh 15:23,25), och deras sinnen är i ?fiendskap mot Gud? (Rom 8:7), så att ?ingen finnes, som söker Gud? (Rom 3:11), utan man föredrar och beslutar sig för att följa sina egna böjelser och sin egen vilja, om man istället för att vara benägen till det som är gott, ?få människors barn dristighet att göra det (helt och hållet engelsk översättning) ont är? (Predikaren 8:11), och om de får visshet om att Gud i sin nåd söker dem och att de inbjuds fritt och för intet att ta emot denna nåd, de ?alla begynte strax ursäkta sig? (Luk 14:18) - då är det helt uppenbart, att den helige Andes oövervinneliga kraft och förvandlande verk är absolut nödvändigt för att syndarens hjärta i grunden ska förändras, så att upproret får ge plats för ödmjukhet och hatet till kärlek. Det är därför som Kristus sa: ?Ingen kan komma till mig, om icke Fadern (genom Anden), som har sänt mig, drager honom (Joh 6:44).

Ännu en gång, om Herren Jesus Kristus kom hit för att vidmakthålla och framhäva Guds höga krav, snarare än att sänka dem eller sätta dem åt sidan, om han förkunnade att ?den port är trång, och den väg är smal, som leder till livet, och få äro de som finna den? (Matt 7:14), snarare än att peka på en lätt och bred väg, som alla kunde finna lätt att gå på, om den frälsning som han har ombesörjt är en befrielse från synd och jagets tillfredsställelse, från världslighet och efterlåtenhet mot köttets lustar och förlänandet av en natur, som önskar och beslutar sig för att leva till Guds ära och att behaga honom i alla detaljer av våra nu pågående liv - då är det helt obestridligt att ingen utom Guds Ande kan ge en äkta längtan efter en sådan frälsning. Och om han, istället för att de enda villkoren för frälsning är att ?ta emot Kristus? och ?vila i hans fullbordade verk?, kräver att syndaren lägger ner sina trotsiga vapen, överger alla avgudar, utan förbehåll överlämnar sig själv och sitt liv och tar emot honom som sin ende Herre och Mästare, då kan ingenting utom ett nådens underverk förmå en Satans fånge att uppfylla sådana krav.

Mot det jag har sagt ovan, kan det invändas att inget sådant hat mot Gud som vi har påstått, finns den stora majoriteten av våra medmänniskors hjärtan, att fastän det kan finnas vissa fördärvade, som har sålt sig själva till djävulen och är grundligt förhärdade i synd, är ändå återstoden av mänskligheten vänligt inställd till Gud, vilket är uppenbart genom de oräkneliga miljoner som har en eller annan form av religion. Till den som invänder detta, svarar vi att faktum är, käre vän, att de som du syftar på är nästan helt ovetande om bibelns Gud . De har hört att han älskar alla, är välvilligt inställd mot sina skapelser och är så medgörlig, att han som tack för deras religiösa uppförande kommer att överse med deras synder. Naturligtvis har de inget hat mot en sådan ?gud?! Men berätta något för dem om den sanne Gudens egenskaper, att han hatar dem som utövar orättfärdighet (Ps. 5:5, engelsk översättning), att han är obevekligt rättfärdig och outsägligt helig, att han är en oemotståndlig Suverän, som ?är barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill förhärdar han? (Rom 9:18), så kommer deras fiendskap mot honom snart att visa sig - en fiendskap som ingen annan än den helige Ande kan övervinna.

Det kan även invändas att tvärtemot den dystra bild, som vi har utmålat ovan, är korrekt, vill den stora majoriteten människor bli frälsta, och kan mer eller mindre sträva efter sin frälsning. Detta medges gärna. Det finns i varje mänskligt hjärta en önskan om befrielse från elände och en längtan efter lycka och trygghet, och de som får höra Guds ord är av naturen benägna att bli befriade från den kommande vreden och vill få visshet om att himmeln kommer att bli deras eviga vistelseplats - vem vill uthärda den eviga elden? Men den önskan och benägenheten är helt förenlig och i överensstämmelse med den största kärlek till synden och det största motstånd i hjärtat till den helighet, utan vilken ingen människa kommer att se Gud (Hebr 12:14). Men det den som invänder här syftar på, är något som är oerhört skilt från att önska sig himmeln på Guds villkor, och att vara villig att gå in på den enda väg som leder dit!

Den naturliga självbevarelsedriften är tillräckligt stark för att förmå massor av människor att vidtaga många fullgöranden och botgöringar, i förhoppning om att de därigenom ska undkomma helvetet. Ju starkare människornas övertygelse om sanningen i den gudomliga uppenbarelsen är, desto mer orubbligt övertygade blir de om att det finns en domens dag, när de måste träda fram inför sin Skapare och avlägga räkenskap för sina begär, tankar, ord och gärningar, desto mer allvarligt sinnade och nyktra kommer de att bli. Låt samvetet överbevisa dem om deras förspillda liv, så är de beredda att börja ett nytt liv. Låt dem bli övertygade om att Kristus står redo som en brandstege och är villig att rädda dem, fastän världen fortfarande gör anspråk på deras hjärtan , så är tusentals redo att ?tro på honom?. Ja, detta görs av massor av människor som fortfarande hatar Frälsarens sanna egenskaper och som av hela sitt hjärta förkastar den frälsning som han har. Detta är någonting helt annat än en icke pånyttfödd person, som längtar efter befrielse från jaget och synden , och förlänandet av den helighet som Kristus köpte åt sitt folk.

Runt omkring oss finns de som är villiga att ta emot Kristus som sin Frälsare, som är fullständigt ovilliga att underkasta sig honom som deras Herre. De skulle vilja ha hans frid, men de förkastar hans ?ok?, utan vilket hans frid inte kan finnas (Matt 11:29). De uppskattar hans löften, men har inget hjärta för hans bud. De vill vila i hans prästerliga verk, men vill inte underkasta sig hans konungsliga spira. De vill tro på en ?Kristus?, som passar deras egen ruttna smak eller sentimentala drömmar, men de föraktar och förkastar Guds Kristus. Liksom massorna fordom, vill de ha hans bröd och fiskar, men hans undervisning som rannsakar hjärtat, tillintegör köttet och fördömer synden tycker de inte om. De godkänner honom som läkaren för sina kroppar, men som läkaren för sina fördärvade själar vill de inte ha honom. Och ingenting utom den helige Andes kraft som verkar under, kan förändra denna böjelse och benägenhet i någon själ.

Det är just p.g.a. att nutida kristendom har en sådan otillräcklig uppfattning om den fruktansvärda och allomfattande innebörden av det som syndafallet har medfört, som man så litet inser det nödvändiga behovet av den övernaturliga kraften i den helige Ande. Det är p.g.a. att sådana falska uppfattningar om det mänskliga fördärvet är så allmänt förhärskande, som man på de flesta platser förutsätter att allt som behövs för att frälsa halva befolkningen, är att anlita någon populär evangelist och attraktiv sångare. Och orsaken till att så få är medvetna om de väldiga djupen i det mänskliga syndafördärvet, det köttsliga sinnets fruktansvärda fiendskap mot Gud och hjärtats medfödda och ingrodda hat mot honom, är att hans egenskaper nu så sällan förkunnas från talarstolen. Om predikanterna skulle förmedla samma slags budskap som Jeremia gjorde i sin degenererade tid, eller som Johannes döparen gjorde, skulle de snart upptäcka hur deras åhörare verkligen var stämda mot Gud. Och då skulle de inse att om inte Andens kraft fanns i deras predikan, kunde de lika gärna vara tysta.

A.W. Pink

One of the most impressive historical accounts of radical Christianity and Christian persecution was recorded soon after the Reformation in a large book entitled The Martyrs Mirror. This stouthearted work was compiled by Thieleman J. van Braght of Holland in the year 1660 AD.

The work is available online in its entirety. The preface to the online version remarks about this extraordinary work: ?The Martyrs Mirror, the classic AD 1660 Dutch religious history, memorializes the godly lives and glorious deaths of thousands of early Christians, especially European Anabaptist martyrs between 1524 and 1660. The book shines a mirror on ordinary people who experienced a spiritual reality that few today can even imagine. Like the more famous Fox?s Book of Martyrs, this compilation attempts to trace the history of those through the centuries, beginning with the martyrdom of Christ?s apostles, who were willing to stand alone for a simple, obedient faith.?

Many of these stories are stunning, but perhaps one of the most poignant testimonies of radical Christianity and Christ-like faith recorded during these troubling times was that of Dirk Willems.

Dirk was a young man who was converted to Christianity in Holland during a time of great persecution. The year was 1529. The Spanish had taken over Holland and, wanting to stabilize the country, committed themselves to putting an end to Anabaptists and other radical Christian nonconformists. Apparently Dirk was no quiet believer, but instead, shared his faith openly and even allowed others to be baptized in his home. The king?s palace in present day Asperen was turned into a prison. Dirk, after being arrested, was tried and committed to prison for his faith. After being there some time Dirk figured a way of escape. Taking bed sheets and tying knots in them, he let himself down the prison walls. Unfortunately, he was quickly spotted by the burgomaster and the ?thief-catcher? was sent fast on his pursuit. Dirk swiftly made his escape over a thin body of ice that surrounded the castle. For a moment I imagine Dirk must have thought that he might just pull this off. However, the much heavier thief-catcher also attempted to cross the thin ice, but to his peril the ice split open and he fell to what he must have thought was his death. Dirk was well on his way when he heard his pursuer?s cry for rescue. Turning around he realized that the thief-catcher had fallen into the ice, and was now pleading for his life.



Taylor familyI have often wondered what Dirk Willems must have been thinking at that moment. In front of him was his life?his freedom. All he had to do was keep running. Who would blame him if he didn?t turn around to aid the thief-catcher? He had been falsely imprisoned, and to return now would inevitably cost him his life. But Dirk had died to himself years before when he gave his life to Christ. Now, if any real temptations to keep going had raced through his mind at this moment, we would never know it from this account.



Jesus taught that His followers must love their enemies, feed them, and even bless them. He knew that Jesus had done that very thing for him, and now it was his turn to do the same for this drowning man. The account goes on to tell us that he immediately turned around and pulled his pursuer out of the ice. The thief-catcher was greatly moved by this unprecedented act of compassion and wanted to let Dirk go free. However, looking on from a distance, the burgomaster screamed to the thief-catcher reminding him that he had sworn an oath of loyalty. Sadly, the burgomaster persuaded the thief-catcher to choose loyalty to the state over compassion for his rescuer, so the thief-catcher apprehended Dirk and brought him back into captivity.

Once back into captivity his persecutors showed no compassion on him for his act of mercy. Instead, they reconvicted him for his crime of heresy and rebaptism. The report says that he was then placed in severe imprisonment until the day that he was finally taken to the city square to be burned at the stake. This was an awful death. If burning at the stake could be said to be either good or bad, this one was horrible. The eyewitness reports said that a strong east wind was blowing and that the upper part of the fire was being blown away leaving Dirk to suffer horribly because only the lower portion of the fire was burning him. The eyewitnesses said that they heard him cry out to God over seventy times, ?O my Lord, my God!? Finally, a local official traveling by on horseback was filled with sorrow for the young man and he ordered that the fire be arranged so that Dirk would be put to death quickly.

The Martyrs Mirror finishes its epitaph on Dirk Willems? life saying:

?But as he had founded his faith not upon the drifting sand of human commandments, but upon the firm foundation stone, Christ Jesus, he, notwithstanding all evil winds of human doctrine, and heavy showers of tyrannical and severe persecution, remained immovable and steadfast unto the end; wherefore, when the chief Shepherd shall appear in the clouds of heaven and gather together His elect from all the ends of the earth, he shall also through grace hear the words, ?Well done, good and faithful servant; thou hast been faithful over a few things, I will make thee ruler over many things; enter thou into the joy of thy Lord?? (I Pet. 5:4; Matt. 24:31; 25:2).

O, that each of us might have a testimony just like that! A testimony of a life that is undoubtedly sold out to God! So that when all is said and done we, too, might run confidently into the welcoming arms of our blessed Savior and hear that glorious salutation, ??Enter thou into the joy of thy Lord!?

Charity Ministries

I KRISTI SKOLA
T. Austin-Sparks

 

Kapitel 4
Guds Hus

Läsestycke: Hesekiel 40:2-4, 43:10-11

Du minns att vid den tid då allt som tidigare hade tillhört Guds sätt att beskriva sina tankar mitt bland sitt folk hade brutit samman och gått förlorat och då folket befann sig fjärran från dessa ting både andligt och bokstavligt, (templet och Jerusalem), då fattade Herren tag i sin tjänare Hesekiel och förde honom i en vision åter till landet och från ett högt berg fick han se staden och den stora, nya, andliga, himmelska byggnaden.
Denna syn, detta bringande i dagen, var allomfattande. Den var oerhört innehållsrik och mycket detaljerad. Profeten fördes för att se varje vinkel och vrå, steg för steg, genom hela detta andliga tempel. Upp och runt, ner igen, fram och åter med ängeln i följe, som hela tiden gav mått och dimensioner på allt med mätstång i hand. Så gavs en uttömmande definition av hela denna andliga byggnad.
Sedan, när han hade blivit visad dess mått och form och förordningar, prästtjänsten och offren och all det övriga fick han befallning att visa denna byggnad, detta hus för Israels hus och förmedla alla dessa detaljer i den gudomliga tanken.

I vårt förra samtal pekade vi på det faktum att när ett fjärmande från Guds tanke äger rum, närhelst den ursprungliga uppenbarelsen av Gud tappas bort, när det himmelska, det andliga faller bort och den gudomliga kraften i det som hör Herren till upphör att verka mitt bland hans folk och närhelst Guds härlighet har försvunnit, möter Herren detta med att Sonen på nytt förs in i blickfånget. Vi visade hur Johannes brukades av den Helige Ande i just ett sådant sammanhang i församlingens historia under den första tiden till att skriva sitt evangelium, sina brev och Uppenbarelseboken för att på nytt föra fram Herren Jesus på ett fullständigt, himmelskt och andligt sätt mitt under det att den ursprungliga härligheten höll på att gå förlorad. Vi påminde om att johannesevangeliet praktiskt taget är den sista boken som skrevs bland Nya testamentets böcker. På så sätt bildar den avslutning och innehåller andlig betydelse och andliga värden vilka sträcker sig bortom de andra böckerna. Den representerar Guds inbrytning med en förnyad presentation av hans Son med avseende på andlighet och Himlens väsen i en tid då man har gått vilse.

Jag dröjer kvar vid detta något lite - emedan jag känner mig tvungen ? nu när vi har johannesevangeliets första kapitel framför oss. Minns nu att det är Gud som tar fram detta i förhållande till fullheten av sitt syfte med sitt folk. Och målet är detta: Kristus är fullheten av det som Gud håller tillreds för oss, och den Helige Ande (representerad av ängeln i Hesekiels bok) har kommit med den uttryckliga avsikten att ge oss och leda oss in i detaljinsikt i Kristus, så att vi kan famna ett mångsidigt och detaljerat uttryck för den gudomliga tanken i Kristus och leva däri.

Du märker att vi får en förnyad, evig presentation i kapitel ett i Johannes evangelium. ?I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.? Detta är den bakgrund evigheten ger till den gudomliga tanken. Vi läser vidare, ?Och Ordet blev kött och bodde bland oss?. Detta är den gudomliga tanken sådan den kommer till oss ur evigheten för att planteras i vår mitt på ett fullständigt och allomfattande sätt; hela Guds tanke sammanfattad i hans Son, den eviga tanken nedlagd i människors mitt i och genom Kristi person.
Sedan finner du (jag rör inte vid något av det som ligger däremellan) i slutet av kapitlet något som genom sin tillämpning är väldigt vackert om du får tag på dess verkliga innebörd. Det är orden till Natanael, och det är intressant att dessa ord riktades just till honom. Hade de varit för Petrus, Jakob eller Johannes kunde vi mycket väl ha dragit slutsatsen att de talats till en inre cirkel. Men Natanael hörde inte till den allra närmaste kretsen runt Jesus och därför hör de ord som riktades till honom också till oss alla. ?Ni kommer att få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.?

Betel ? Guds hus
Vi ska nu se på dessa ords tillämpning. Vi förs av dessa ord instinktivt tillbaka till Gamla testamentet, till Första Moseboken. Jakob hamnar genast inom synhåll och vi minns Jakob på väg mellan två punkter, någonstans på en mitt-emellan-plats, mellan Himlen och jorden. Varken fullt ut på jorden eller helt och hållet i det himmelska ? men någonstans där emellan. Den där natten, på det där stället mittemellan, där ute i det öppna lade han sig för att sova. Så får han se en stege med ena änden på jord och den andra i Himlen med änglar som tar sig upp och ner längs den. Och där ovanför stegen står Herren som begynner tala till honom. Jakob vaknade och sa: ?Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlens port.? Och han kallade platsen Betel, Guds hus.

Herren Jesus gjorde bilden tillämplig på sig själv genom sina ord till Natanael och lät förstå att man skulle se på honom som Betel, Guds hus. Han antydde att han inte fullt ut hörde jorden till även om han för tillfället vistades där men han hörde inte heller helt och hållet till Himlen i den mänskliga gestalt han för tillfället hade trots verklig och verksam relation dit. Han uttryckte att han nu befann sig mellan Himmel och jord som mötesplatsen mellan Gud och människa, Guds hus, i vilket Gud talar, i vilket Gud uppenbarar sig ? Gud talar i sitt hus, han uppenbarar sig där. Han skulle kunna ha sagt: ?Jag är Guds hus, allt det som Gud vill ha sagt till världen finns i mig, enbart i mig ? ingen kommer till Fadern utom genom mig.? Han skulle kunna ha sagt ? det finns inga anteckningar om att han verkligen gjorde det ? ?Fadern kommer inte till någon utom genom mig?.

Det är just detta Guds hus representerat i Kristus som är vår tankegång, vilken leder oss fram till ett praktiskt vittnesbörd i dopet: Jesus ? Guds hus. Vi vet ju att varje annat hus i bibeln endast är illustrationer av honom. Antingen det rör sig om tabernaklet i öknen eller Salomos tempel eller varje därpå följande tempel som var ämnat att uppfylla samma funktion eller något som i mera andliga termer i Nya testamentet kallas församlingen. Inget av detta är något annat än Kristus, men det är verkligen Kristus. I Guds tanke finns bara Kristus och det finns inget annat än Kristus, inget vid sidan eller utöver Kristus som skulle kunna kallas församlingen eller Guds hus.

Det faktum som vi förstår att Herren vill slå fast i dessa samtal är att han på ett slutgiltigt, sammanfattande och exklusivt sätt har låtit knyta upp allt till sin Son. Det finns inget av Gud tillgängligt för oss förutom i Kristus och det genom den Helige Andes uppenbarelse, så som han uppenbarar Kristus i våra hjärtan. Herren Jesus är Guds hus och uppfyller varje funktion som framställts i förebilder i dessa andra hus här på jord.
Du kan börja med det Allra Heligaste. I honom existerar det Allra Heligaste, där Gud i sanning bor, där han har sin vistelseort. Gud är i Kristus, och i ingen annan har han sin boning i samma mening. Det är förvisso sant att Gud kommer för att bo i oss, men, kära ni, det finns en skillnad. Genom Faderns inneboende i oss formas inte en mängd nya kristusgestalter. Gud bor inte i oss på samma sätt som i Sonen Vi är inte och kommer inte att vara boställen åt Gud på samma sätt som Sonen var. Vi ska se på skillnaden strax. Guds boning i Kristus var unik, och det Allra Heligaste finns endast i honom.

I honom bor Guds utsaga, i honom finns rösten, den röst som talar med auktoritet, med slutgiltig auktoritet. Guds ords slutgiltiga och avgörande auktoritet vilar hos Kristus och hos Kristus allena. De tre lärjungarna befann sig i en väldigt speciell och upphöjd situation till kropp och själ på Förklaringsberget. Det var en underbar, mycket underbar upplevelse, en oerhörd andlig händelse. Men ändå, även när du befinner dig i ett upphöjt och hänfört andligt tillstånd, mättat av andligt uttryck och andlig strävan kan du göra de grövsta misstag.
Så gjorde Petrus när han med de renaste motiv och i den bästa avsikt sade: ?Herre, det är gott för oss att vara här. Om du vill, skall jag göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.?

Medan han fortfarande talade ? det var som om Gud bröt in utan att ge honom en chans att avsluta och sa ?Nog med det där? ? medan han ännu talade sänkte sig ett moln ner över dem och en röst hördes från Himlen med orden: ?Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!?. ?Försök inte att ge uttryck för dina tankar och idéer i detta sammanhang. Det slutgiltiga auktoritetsordet är hans. Var tyst inför honom. Er andliga extas har inget utrymme här. Ni får inte ens låta era mest andligt upprymda och sublima känslor påverka er.?
Guds röst i Kristus, Guds ord i Sonen är den slutliga auktoriteten. Utsagorna finns i honom, så som de fanns i helgedomen i gammal tid. På detta sätt kan vi gå igenom allt i tabernaklet eller i templet punkt för punkt, och vi ser honom som uppfyllelsen av allt som tillhör Guds hus, där Gud låter sig finnas och där Gud talar.

Guds hus ? ett gemensamt liv
Vad är nu Guds hus i dess fullaste mening, i dess samfällda och kollektiva roll? Det är, för att plocka fram den underbara sats som förekommer närmare tvåhundra gånger i Nya testamentet, allt detta som uttrycket ?i Kristus? betyder. Om vi är i Guds hus, är vi där bara för att vi är i Kristus. Att vara i Kristus är att vara i Guds hus och att inte vara i Kristus är att befinna sig utanför Guds hus. Han är Guds hus. Vi blir förda in i honom. Men att vara i Kristus innebär ett fullständigt utestängande av allt som inte är Kristus. I ett föregående samtal strävade vi efter att göra en sak tydlig, nämligen den absoluta och fullständiga olikhet mellan Kristus och oss ? också när vi är som bäst.

Så helt olik han är i jämförelse med varje annan människa, även när hon är på sin religiösa toppnivå; olik i sitt tänkande, olik i hjärtats hållning, olik i fråga om vilja, helt och hållet olik till sin konstitution. Det tar en hel livstid under den Helige Andes ledning att upptäcka hur annorlunda han är och hur olika vi är jämfört med honom. Gud tar inte så lång tid på sig för att märka den skillnaden. Han känner den redan och därför har han lagt fast sin position utifrån sitt sätt att se från första början. Han har gjort klart att skillnaden mellan oss och Kristus är så fullständig och slutgiltig att dess vidd och djup har samma mått som en grav.
Skillnaden är inte mindre än dödens ofrånkomlighet. Det finns ingen möjlighet att passera förbi. Döden och graven är slutet. På den ena sidan finner du slutet på allt som du är. Om det ska kunna finnas något därefter måste döden träda emellan och det som följer kommer endast att finnas i kraft av uppståndelse. Du lämnar dig och ditt eget bakom och förs in i honom som genom död och uppståndelse. Genom den döden betraktas du som en som kommit ut ur vad du är i dig själv, också när du är som bäst, och in i det som han är. Gravens djup ligger där emellan dig och honom och det finns inget sätt att ta sig förbi. Detta är vad det innebär att komma in i Guds hus.

Altaret
Du märker, när vi nu går tillbaka till Johannes 1, att sanningen framställs på ett representativt sätt. Den är mera fullständigt och klart utvecklad längre fram i Nya testamentet när den Helige Ande är kommen för detta syfte ? han är här för att ta upp det Kristus har sagt och föra fram dess fulla innehåll och mening. Men i Johannes 1, långt innan du når fram till Guds hus finner du följande ord: ?Se Guds lamm, som tar bort världens synd.? Du måste alltid stanna vid altaret innan du kan gå in i Guds hus. Så är det både i tabernaklet och i templet. Du kan aldrig gå in i helgedomen utan att ha varit vid altaret. Lammet, Guds lamm, och altaret står spärrande din väg in i helgedomen.

Lammet talar om denna död i vårt ställe, om detta döende från oss själva. Vi är först sammanlänkade med Kristus i hans död, hans död gällande som vår död. Sedan i kraft av hans dyrbara blod som stänkes från altaret ända in i det allra heligaste, tack vare blodets värde och förtjänst är livets väg öppen. Det är hans blod, inte vårt; inte vårt ihoplappade liv, inte vårt förbättrade liv, inte vårt liv ur någon aspekt, men hans. Det är Kristus och endast Kristus genom vilkens liv vi kan komma in i Guds närhet. Ingen överstepräst har mod att gå in i Guds närhet utom genom blodet, utom genom lammets blod, blodet från altaret. Se Guds lamm.
Detta står mitt i vägen till Guds hus, denna dom och död i relation till vad vi är. Detta är fingervisningar utifrån vilka du ser en hel del mera, tror jag, än vad jag klarar av att säga. Men det som särskilt står i blickfånget nu är detta att vara i Kristus, och därigenom vara i Guds hus. Guds hus är Kristus, och om vi talar om Guds hus som ett gemensamt liv, en kropp i vilken vi befinner oss, är det så endast därför att vi är i Kristus. De som är i Kristus befinner sig i Guds hus och är Guds hus genom sin förening med honom. De har kommit in där Gud är och där Gud talar; där Gud är känd och där Guds auktoritet i Kristus är absolut. Vi förs genast till Kolosserbrevet, till Paulus ord ? ?Han som är huvudet för församlingen?. Vi ser kroppen och dess huvud. Kristi herravälde innebär att Guds auktoritet är nedlagd i honom för att han ska härska.

Dopet
Nu ser du två saker. Det första steget fram mot huset är altaret, döden, och det är detta som dopet är ämnat att lyfta fram. Det innebär att vi tar vår plats i Kristus som representant för oss som slutet på allt det vi är i oss själva. Det är inte bara våra synder som röjs undan, men också vi själva, vi som är så fullständigt olika Kristus. Utifrån Guds ståndpunkt innebär detta slutet på oss, och detta måste vi försöka förstå. Sådan är Guds ståndpunkt.
I Kristi död gjorde Gud en ände på oss och vårt naturliga liv. Genom Kristi uppståndelse och vår förening med honom är det inte längre vi som existerar, så som Gud ser det. Det är endast Kristus som är och existerar och det är den Helige Andes uppgift att i Guds barn göra det verkligt vilket redan är etablerat i sin slutgiltighet. Vi behöver inte försöka dö, vi är redan döda. På oss ankommer att acceptera vår död.

Om vi inte lyckas få syn på detta kommer vi att om och om igen försöka föra oss själva in i denna död. Den är en position, en ställning vilken är Guds fastställda, fastlagda och slutliga ståndpunkt vad gäller oss. Här finner du innebörden av att hålla före, av att betrakta och se på dig som död, Rom 6:11. Det är att ta den plats som Gud har bestämt för oss, sätta fötterna på den och säga ?Jag accepterar den position som Gud har bestämt för mig. Det är den Helige Andes uppgift att ta itu med resten och jag accepterar resultatet.?
Om du eller jag någonsin skulle komma i en situation där vi vänder oss bort från den Helige Andes verk i oss, då är det något mer än att bara vägra att gå vidare. Det är att vägra att acceptera begynnelsepositionen och det är långt mera allvarligt. Det är att backa från den ställning vi en gång intog inför honom.

Dopet är det altare där Gud ser på oss som döda i Kristus och vi har möjlighet att gå in där och säga, ?Den ställning som Gud har fastställt med avseende på mig och mitt är den vilken jag nu accepterar. Och jag lämnar här, på detta sätt, vittnesbörd om det faktum att jag har sagt ja till Guds position för mig, vilken är att korset gör en ände på mig.?
Herren Jesus tog denna väg och placerade dopet alldeles i begynnelsen av sitt offentliga liv. Från det ögonblicket vägrade han, under Andens smörjelse, helt och hållet att ta hänsyn till sitt eget sinne och förstånd, vägrade att på något sätt influeras av sådant som hade sitt upphov i hans mänskliga drift och maningar, syndfria som de var. Han vägrade att låta sig påverkas av något vid sidan av Gud. Hela vägen lät han sig styras av smörjelsen, i det han sa, i det han gjorde, i det han vägrade göra, vart han gick och när han gick. Han avvisade varje annan influens, antingen den kom från lärjungarna, från djävulen eller något annat håll. Hans attityd var omutligt denna: Fader, tycker du om detta, vad vill du, är detta din tid? I själva verket upprepade han oupphörligen ett ?Icke min vilja, utan din. Inte mina bedömningar, men dina. Inte mina känslor, men det du känner!? Han hade allaredan dött, förstår du. Han hade allaredan blivit begraven. Hans dop hade betytt detta för honom. Här står också vi.

Handpåläggning
Men det finns ytterligare en sak. När denna dödens position har accepterats, följer uppståndelse. Men, som jag har sagt, det är en uppståndelse i Kristus. Från Guds ståndpunkt är det uppståndelse inte bara i Kristus, men till att stå under Kristi herravälde. Eller med andra ord, under den fullständiga och slutgiltiga auktoritet som Gud lagt ner i Kristus som visar sig i att Kristus är vårt sinne, Kristus är vårt styre, herraväldet är hans.
Då de troende i nytestamentlig tid hade tagit det första steget i dopet, deklarerat sin död i Kristus och kommit upp ur vattnet, lade representanter ? inte alltid apostlarna ? händerna på deras huvuden och bad för dem och den Helige Ande underströk att de nu var i huset. Den smörjelse som vilade över Kristus som huvud kom nu även över dem i Kristus ? inte en särskild smörjelse, men den som är i Kristus. 2 Kor 1:21, 12:13.

Men, vad är smörjelsen? Vad innebar smörjelsen för Kristus när han accepterade ett representerande liv och till en tid avsade sig möjligheten att leva och verka utifrån gudomens position för att arbeta fram människors frälsning som människa? Vad betydde begreppet smörjelse? I hans fall är det helt klart. Smörjelsen innebar att han stod under Guds direkta välde i allt och var därför tvungen neka hänsyn till och inflytande från sina egna känslor och bedömningar i någon fråga. Genom smörjelsen hade Fadern välde och ledde honom i allt och han var, utom i detta ena val, ställd åt sidan.
När han sa ?Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig?, eller ?Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge.? ? Luk 9:23, 14:27 ? sa han med andra ord: ?Du kan aldrig lära dig mig om inte korset tillåts att verka kontinuerligt för att skaffa undan dig och ge rum för mig så att du accepterar mina tankar. Korset innebär att du måste låta dig korsfästas i förhållande till ditt eget sinne och ditt sätt att se på saker. Ditt sinne måste komma under korset, din vilja måste komma under korset, dina känslor och ditt sätt måste dagligen komma under korset. Så går det till att röja väg för att lära in mig, mitt sinnelag, mitt styre, mina bedömningsgrunder, allt som är mitt.? Detta är lärjungaskapets skola, Kristi skola.

Jag sa att på uppståndelsesidan blir Kristi herravälde, under smörjelsen, den dominerande faktorn i den troendes liv och handpåläggningen är återigen endast en deklaration att denne befinner sig under Kristi herravälde, detta huvud under ett annat, detta huvud underställt ett annat större huvud. Så här långt har detta huvud skött sitt eget liv, men ska hädanefter inte stå i styrande ställning. Det är ställt under ett annat herravälde. Denne är förd in under huvudet Kristus, in under dennes smörjelse. Anden bekräftade detta i de första dagarna; Anden föll över dem och deklarerade att dessa nu är i det hus där smörjelsen är, för att ledas och styras av huvudet för huset.
Anden i detta kommer till uttryck i detta ord i brevet till Hebréerna: ?Kristus är betrodd som Son att råda över Guds hus, och hans hus är vi.? Hebr 3:6. Jag tycker inte att det är nödvändigt att säga mycket mera. Vi vandrar på den väg där den himmelska uppenbarelsen av Kristus finns och i dopet accepterar vi Guds position i fråga om oss själva vilken är att det nu är slut med oss. Om det vi är i oss själva i kommande dagar framhäver sig ska vi gå tillbaka till detta och säga: ?Vi har slagit fast en gång för alla ? en ände på oss själva?. Bevara och behåll din hållning i förhållande till Guds ståndpunkt.
Därefter är denna samling med representanter för kroppen och deras handpåläggning en enkel bekräftelse på det faktum att de som i Kristus bär fram ett vittnesbörd hör hemma i Guds hus och befinner sig under Kristi välde genom smörjelsen och att detta välde konstituerar oss som ett i honom.
Må Herren låta detta vara sant om oss alla, en levande verklighet, så att vi verkligen har kommit till Betel och kan säga mitt i vår glädje i Kristus: ?Herren är sannerligen på denna plats!? Det är stort när vi har kommit till en andlig position utifrån vilken vi kan säga: ?Herren är i sanning här. Jag befinner mig där Herren är ? detta är Guds hus!? Detta innebär inte annat än en enkel, levande insikt om vad det innebär att vara i Kristus under hans välde och smörjelse.

Counting the Cost of Coming to Christ

by Paul West

Everything in life comes with a price.  Being a Christian is no exception.  In fact, being a true, born again follower of Jesus Christ will cost you everything. No other calling in life demands this.  Walking with Jesus requires a lifetime of bloody spiritual combat where not only your own flesh strives to defeat you, but controlling spirits of wickedness attempt to assassinate you at every given opportunity.

Jesus told all His followers to expect persecution, rejection, arrests, temptations, betrayals, floggings and death.  Can anyone name a more costly and self-sacrificial calling in life than this!  We read of Stephen's stoning and James being put to the sword.  We are told Paul was beheaded.  The world today is at the zenith of ungodliness as the church of Jesus Christ pursues the American dream and enjoys a status-quo, persecution less lifestyle.  But how is this possible? Is God is now offering Christianity at bargain prices?  Is suffering for the gospel's sake a thing of the past?

With such reduced rates on Christianity's price tag, it's no wonder the church is in the weakened (and weekend) condition it's in.  When any institution lowers its standards, devastation is sure to follow.  But I wonder; have the rates really been reduced?  Is God behind this massive reduction in costs, or is Christianity instead being sold by independent merchants ignorant of the true cost?  When was the last time we really evaluated the cost of following Jesus as indicated from the scriptures?

"If anyone comes to me and does not hate his father and mother, wife and children, brothers and sisters, yes, and his own life also, he cannot be my disciple" (Luke 14:26).

How often do we inform sinners of this verse before we lead them into a prayer of reconciliation?  We so eagerly tell them of the price Jesus paid on the cross, but we never mention the stipulation of payment on their part to be His disciple.  They need to know the payment is high and lasts a lifetime.

If you've read the four gospels you've noticed that the promises of the Lord have conditionals frequently attached to them: "If" you abide in me; "If" you keep my commandments.  Pay close attention to the word "if" in the words of Christ.  We will benefit more from meditating on this little word than we will on anything else, because the keys to receiving the blessings of obedience are contained within it.  Luke 14:26 says to me, "Paul, if you can't put me above your biological father and wife and children and make me the only true source of joy and lordship in your life, then you can not afford to be my disciple."

What an introductory offer!  To be more blunt: Our wives, husbands, children, our very own lives must become as dung to win the knowledge of Christ.  Christians all around the world are martyred daily as we sit insulated from their bloodshed here in North America.  But being insulated doesn't alter the facts.  I tell you this: the rates have not gone down.  How many of us have figured this cost into our spiritual budget when we procured Christianity at the altar? In 1536, William Tyndale was strangled and his body burned at the stake for translating the New Testament into English.  Today, Christians in China are still being beheaded.  The rates have not gone down one cent.

"And whoever does not bear his cross and come after me cannot be my disciple" (Luke 14:27).

We live in an age where the church of Jesus Christ is the sickest, weakest and most worldly that it's ever been in history.  God's children refuse to pick up their crosses and suffer loss for the gospel's sake, and as a result, great walls of vanity and strife are suffocating the church.  Today, God's children cakewalk through life, meld into the world, dabble in the political arena, play the stock market, stage-dive at rock concerts and dance in seductive clothing on TV.  Nowadays, if you're a Christian, it's all about feeling good and enjoying yourself while the world goes to hell.  It's a "bless me" generation where success is an idol and Christian pop stars strive for top ten billboard ratings. Mention the cross and rejection and that's exactly what you'll get from your own brothers and sisters - rejection.

When Jesus said we must bear our crosses, He didn't mean on gold necklaces or as tattoos.  Indeed, there is an enormous price to be paid on a cross!  The cross symbolizes forgiveness, but it also symbolizes pain, rejection and death. For the apostle Paul, the cross was the death sentence to his flesh, and likewise for me, the cross is the complete annihilation of the flesh and all self-centered motives, dreams, ambitions and desires that are contrary to the plan and purpose God has for my life.

"No one, having put his hand to the plow, and looking back, is fit for the kingdom of God" (Luke 9:62).

This was the answer the Lord gave to a potential follower who wanted first to say goodbye to his family.  Can you imagine a preacher nowadays saying this to a newly excited "believer"?  He would be slandered as a legalist, accused of hindering someone from following God!  But again, we must use Jesus as our reference and not worldly etiquette and political correctness as our standard.

Jesus was so politically incorrect that He caused riots and divisions wherever He went!  He brought whips into synagogues!  His teachings and methods and statements caused furious uproars among the religious leaders who considered Him demon-possessed and insane.  Even the crazed congregation of his hometown synagogue tried to throw Him off a cliff in the middle of a sermon!  Never did Jesus tickle the ears of His listeners with promises of money and blessings as do so many preachers today.  Jesus preached the opposite!  Jesus promised rejection and prison and death!  He commanded His disciples to "take no money bag" with them on their journeys.  We've flipped everything around and turned Jesus into a genie in a bottle who has to obey the prayer of Jabez as we glide into heaven on magic carpets of our chosen denominations.

Actually, Jesus saw right into this man's heart and detected hesitation, doubt and unbelief.  And with God, there can never be doubt.  If I am going to get anywhere with God, then I must have my mind and heart set on Him as a flame of fire.  "Once you take my yolk, Paul, there's no going back. If you're uneasy in following me this early on, if seeds of doubt have already begun to root in your heart and mind, then you're probably not fit for kingdom work. All who follow me must be unwavering flames of fire."

"How hard it is for those who have riches to enter the kingdom of God!" (Luke 18:24)

Jesus and the rich ruler.  As rich as he was monetarily, the ruler was unable to pay the only price put forth by the Lord - his own life.  The church of today would do good to wake up and realize there are no bargain prices, no haggling with God!  His prices are set in incorruptible stone forever.  The distorted "God is love" message preached in Christian churches today makes it seem like coming to Jesus is the easiest thing in the world.  And coming to Jesus is easy, (if God grants repentance), but it's staying with Jesus that counts!

Nothing seems to be required today except a heart to believe.  But remember, the demons believe...and tremble!  Holiness and sanctification are not preached anymore under the anointing.  Sermons on hell are all but outlawed in the pulpit.  Why the deceitfulness of riches is not a popular topic to preach, considering Jesus said riches will prevent so many from entering into paradise, I have no idea.  Since everyone wants to get to heaven, I would think this would be a very important topic!  But again, we see where the church has stressed the opposite: blessings of prosperity and increase and gain and favor and advantage rule the day.  These are the pulpit promises that lazy shepherds feed their greedy sheep with.

"If you were of the world, the world would love its own. Yet because you are not of the world, but I chose you out of the world, therefore the world hates you" (John 15:19).

Ah, yes.  The honor of being hated by the entire world!  Only the school of Jesus Christ can offer this.  Jesus Himself chooses the sheep out of the world and promises them the ultimate tuition price: world hatred.  Did I say being a Christian is expensive? It will cost you the world and everything in it!  How many are willing to pay this price!  Jesus said that many try but few would actually succeed; many start to build, but few actually complete the tower.

How precious is the pearl of Jesus Christ to you?  Are you willing to pay anything and everything for it?  Would you pay for it with your own blood? With your family's blood?  Would you forsake the world and all its gold and music and media and sensualities for a wooden cross of self-denial and a lifetime of rejection and warring against the flesh?  Have you counted the cost of coming to Christ?

"For which of you, intending to build a tower, does not sit down first and count the cost, whether he has enough to finish it, lest after he has laid the foundation, and is not able to finish, all who see it begin to mock him, saying, 'This man began to build and was not able to finish'" (Luke 14:28-30).

Before we begin building our towers of life in Christ, we are highly recommended to first sit down and count the true cost.  We need to know what we're getting into.  Are we willing to pay the price demanded for so great a calling?  There can be no cakewalks, no shortcuts, not one ounce of world in the deal.

"So likewise, whoever of you does not forsake all that he has cannot be my disciple" (Luke 14:33).

Behold, the greatest price ever offered anywhere, at anytime in history!  God is asking for everything you have.  It is not merely enough to claim Christ; Christ must claim you because you belong to Him. But Christ will never claim you by force; He claims us when we willfully surrender our very beings and take up His purpose and plan for our lives.  The price we pay is the sacrificial offering of our lives to His sovereign service forever.  Every potential follower of Christ must be informed of this.  There are already too many abandoned, incomplete towers in the church today!

The costs of coming to Christ are indeed great and painful!  Expensive!  God is not cheap, our salvation was not cheap, and likewise the price for becoming molded into the image of Jesus Christ is not cheap.  Only a naive fool rushes in to build a structure without checking first to see whether or not funds are available to purchase supplies.  Because of this, many towers are washed away like sandcastles on a beach when God allows Satan to send the ocean waves of tribulation.

I have learned this: All costs for coming to Christ are paid for by our daily obedience to His Word.

God's bills must be paid or corrective action will be taken.  If you refuse to pay rent, the landlord evicts you. I f you refuse to pay a car note, the creditor repossesses the automobile.  Now, God will never deny or evict us from His love, but He can and will repo His anointing and peace and joy and comfort from your spirit if you fail to pay what's required.  This is why we have so many miserable Christians in the church today.  They've stopped paying the price for following Jesus, they've stopped dying on the cross, they've merged in with the world, they've looked back from the plow, they've returned to whore themselves to secular entertainment,  and God's overdue bills continue to pile up.  Do you really expect God to bless this delinquency with a spirit of peace and joy?

"These things I have spoken to you, that in me you may have peace. In the world you will have tribulation; but be of good cheer, I have overcome the world" (John 17:33).

We are assured of troubles, we are promised hard times!  It is therefore my prayer that our towers remain standing in the midst of the storm.  We must fortify the walls through our obedience in our daily walk with Jesus.  When God's postal service of the Holy Spirit sends you a bill of conviction, pay the Master with your obedience.  Pay it according to his Word, regardless of the cost!  God will never send a bill you can't pay.  As you pay, you build the tower, and the more you build, the stronger you become in God.

If you feel as though you're missing out on the joy of the Lord, could it be that you have a stack of unpaid bills piling up on your spiritual table?  May the Lord open our eyes to the truth of fellowship with Him through obedience in the Holy Ghost.  There is no other way to live in Christ and reap the joy of God but through trust and obedience.  I pray God open all our eyes to this simple and fundamental truth! Amen.

Brother Paul West

 

For the rest of this sermon visit

www.sermonindex.net

or watch online here

http://www.preachingtruth.com/watch/850243be8079a5c74d07/Revival-Conference---Denny-Kenaston---Part-1

I was once walking in the town of Durban, a number of years ago now. It?s a large and beautiful
city, Durban in South Africa. In the center of the town is what were called monuments?all the different kings and queens of the British Empire in the heart of the city, as the people rush through. They have many open air meetings there, trying to win people to Christ. As I was walking through all the bustle, all the hundreds of people just criss-crossing to get to each part of the city, I saw a young man standing there, and he had tracts of salvation. He was dressed clean, and he looked clean. The way he was giving these tracts
out made me stop in respect. I looked at him, and thought, ?Look at this fellow.? He didn?t want to let anybody passed. It was like there was something of a desperation in him. ?Please, read this sir. Please, please take it. Please stop. Take this.? He didn?t want to let anybody pass, giving these tracts out of salvation. I looked at him in respect.



After awhile I saw he looked at me, and he recognized me. He walked up to me, and said ?Are you Keith Daniel??

I said ?Yes.?

He said to me, ?Mr. Daniel, have you got any time? Are you in a hurry??

I said, ?Well, I?m going somewhere, but what do you need? What do you want??

He said, ?There?s a tramp, a down and out, who?s here in the town gardens, just sitting under the
statues. I?ve tried to lead him to Christ. There?s something different about this tramp. He wasn?t always in the gutters. This man comes from somewhere good, and not too long ago. He?s just suddenly lost everything. But I can?t get through to him. Won?t you please come? I know he?ll still be somewhere here. Come and speak to him.?

So I said, ?Surely I will. Let?s go.? We went around to one of these big statues. We eventually
found him. He stood slowly when he saw us coming to him. He was dressed like a tramp, and he looked
like a tramp, a man who gave up, sitting in the gutters now. This young fellow looked at him and said,?This is Mr. Daniel. Keith Daniel. He?s a preacher. I believe that if you just listen to him, you could understand of what I?m trying so hard, so often to tell you. I believe he?s going to help you to find God, to show you the way to God, what God can do for you. Won?t you please listen to him?? So the man beckoned that I could speak.

I began to talk to him about God.

Now I found something. Oftentimes we give just our testimonies. I found to give the Word of
God. It?s what God says that matters. So even if it?s to a tramp, leave something of what God says. I began to quote the scriptures to him, of what God holds out to the sinner, of what God promises He can do, no matter how destroyed the life is.

I held out the scriptures to him. As I was quoting scriptures to him, eventually he started quoting
them with me. So I quoted another scripture, and word perfect he quoted with me. I looked at him and said ?But how is this possible? You know everything that I know. You know everything I?m telling you. You know everything I know.? And I found tears welling up in my eyes to find a man in the gutters who knew so much.

Then tears welled up in his eyes, and he said, ?I was a Dutch Reformed Dominee.? A minister, a
preacher, in the largest denomination of our country. ?I went through a university, a theological seminary. I attained after seven years the highest of all marks of all the theological students. I was the top theological
student of the university when I graduated. I was taken straightway to one of the largest Evangelical Dutch Reformed churches of South Africa, right into the pulpit. There were five other ministers, but I was the one, as young as I was, who was given the pulpit, because I could preach. I preached what you?re telling me. I
preached the gospel.?

I said, ?What went wrong? What happened??

Then the tears really came. ?Sin. You see, somehow sin wasn?t dealt with, even though I had a
testimony. Though I went through university and I attained the highest degree, the highest marks of the entire university in the theological section, sin was still there.?

It?s possible, you know. It?s possible to get into a pulpit, one of the largest Evangelical churches in a nation, because you can so preach, because you?ve so attained academically, in theology. They have to, they?re obliged to put you in the greatest church right at the start. It?s possible to stand up preaching the gospel when sin is still in your life, never doubt it.

He said, ?It was sin. I had this problem. Sin. Oh I always used to think if my heart condemn me,
God?s going to deal with it somewhere. Someway it?s got to stop. I went back to sin. I sinned. Then one day I stood up. I was preaching, calling for men to come to Christ, and suddenly I looked out and I saw a face. Someone who knew about my sin, looking at me warning to sinners to come to repentance to God. Somehow I got through that sermon, I don?t know how I got through, holding myself up in the pulpit, my heart just crushed. I don?t know how I did it, but I got up and preached again. This time when I stood up, and I began to preach, I didn?t see one face, I saw two faces. The devil won?t let you get away with it. I
couldn?t preach. Here were people looking at me knowing that here I am crying to sinners, and yet I?m a sinner myself. I?m still in my sin. I couldn?t preach. I just walked from the pulpit, determined never to go up again, no matter what the cost.

?And it cost. I won?t tell you the whole thing of what it cost me, but I lost my family, lost my
home, lost everything. One thing led to another, and now I?m in the gutters. But you see what I was doing was wrong. I had no right to stand in the pulpit of God and cry out to others when I was still in sin myself. And I had to make a choice: either stand up in the pulpit and face the condemnation of others who I had been guilty of sending to hell, or get out of the pulpit forever. I made a choice, and look what it?s cost me.
I?ll never go back to the pulpit. It was wrong. I was wrong.

?Young man, I?ve watched you. I watched you when I saw you standing there with your Bible, with your tracts, with your desperation, calling to people, not wanting to let anyone go by. I watched you.
Because of my background, I watched you carefully. Watched you when you spoke to me so zealously. I
watched you the other day when you stood there. Two men walked up to you. I saw you talking and
laughing. Saw you put your Bible away. Saw you go in that building with the men. I know something of
those men?s sin, and I watched them. I waited until you came out, and I waited for them. I was going to find out what you did in that building there. Young man, I want to tell you you have no right to come the next day onto the street with your Bible, and your tracts. You have no right! You?re wrong! You?re wrong in what you?re doing, thinking you have the right.?

The two of us just looked at him. I looked at this young man, who had turned white. His lips trembling at being found out. Then the greatest shock of all came. He looked at the two of us. This man having given up the pulpit to be honest. And this man who?s clinging to God with every breath in his body never to lose the right to be in the pulpit, to look every man on earth in the eyes and say ?Come to God?, and have the right to say to them.

He said, ?So what? Being a Christian doesn?t mean you never sin. Being a Christian doesn?t mean
you can?t sin, ever.? He turned, and walked away from us a dozen steps, back into the street, with his Bible, and his tracts, and his sin, I believe to this day, all three.

Who you are speaks so loud that the world can?t hear what you say. They?re looking at your walk, not listening to your talk.

They?re judging by your actions every day.
Don?t believe you?ll deceive by claiming what you?ve never known.

They?ll accept what they see and know you to be. They?ll know you by your life alone.


Audio Sermon


have you turned from a life of sin? (transcript)

True repentance is always accompanied by sorrow.

Repentance is a deep, radical, fundamental, lasting change;
and you will find that, whenever you meet with it in Scripture,
it is always accompanied with sorrow for past sin.

And rest assured of this fact-- that the repentance which has
no tear in its eye, and no mourning for sin in its heart,
is a repentance which needs to be repented of.

In such false repentance, there is no evidence of conversion,
and no sign of the existence of the grace of God.

The man who knows that his sin is forgiven,
does not cease to mourn for it.
No, brethren, his mourning becomes deeper as
his knowledge of his guilt becomes greater.
His hatred of sin grows in proportion as he understands
that love of Christ by which his sin is put away.

In true believers, mourning for sin is chastened and sweetened,
and, in one sense, the fang of bitterness is taken out.

But, in another sense, the more we realize
our indebtedness to God's grace, and the more we see of
the sufferings of Christ in order to effect our redemption,
the more do we hate sin, and the more do we lament
that we ever fell into it.

The man who has led the purest life, when he is brought
before God by the humbling influence of the Holy Spirit,
is the man who almost invariably considers himself
to have been viler than anybody else.

"Repentance is to leave
The sin we loved before,
And show that we in earnest grieve
By doing so no more."

Anabaptismen var en kristen väckelserörelse, samtida med reformationen som anabaptisterna kritiserade för sin feghet, med Balthasar Hübmaier som ledande teolog. Själva kallade sig anabaptisterna för kristna eller syskon, anabaptister betyder omdöpare och var ett skällsord eftersom anabaptismen praktiserade troendedop istället för barndop, och redan barndöpta anabaptister därmed blev döpta två gånger. Anabaptister godkände inte barndop som dop utan endast troendedop, andedop, av egen personlig övertygelse.

Anabaptister var främst spridda i centraleuropa: i Nederländerna, Schweiz, Tjeckien, Alsace och Bayern. Efter ett tag sattes ett blodbad på anapatister igång vilket ledde till att de flydde dels österut mot Ryssland och senare även västerut. De som stannade kvar höll tyst om sin tro och höll möten i hemlighet. I USA utvecklades anabaptismen till baptismen.

Anabaptismen var den fattiges religionsinriktelse, en dåtida gräsrotsrörelse, utan akademiska teologer, som starkt kritiserade reformerta och katoliker, som anabaptisterna tyckte utgick från traditionell religionsutövelse för att sedan passa in Jesus och Bibeln i det.

Anabaptismen karakteriserades av den utgick från Jesus och Nya Testamentet och att alla traditioner som inte passade in kastades ut.

• Anabaptister praktiserade endast troendedop.
• Anabaptister var mer radikala än reformerta, vilket de gärna och ofta påminde lutheraner om.
• Anabaptister krävde att kyrkan och staten skulle var åtskilda, kyrkan skulle inte vara en del av samhället och staten skulle ha absolut noll inflytande över den, likaså skulle inte kyrkan ha inflytande över staten. Medlemskap i kyrkan skulle vara frivilligt.
• Många anabaptister var arvtagare av traditioner som fösvunnit redan på 300-talet men som funnits kvar i små isolerade öar.
• Anabaptismen predikade lärljungaskapet och återfödelsen i dopet.
• Helt outbildade anabaptister reste runt och förkunnade sin lära och avbröt de etablerade kyrkornas gudstjänster för att sprida predika och starta nya konkurrerande kyrkor, något som inte gillades av de statliga kyrkorna.
• De ifrågasatte den personlig egendomen och ansåg att man ekonomiskt skulle leva gemensamt, så som de först kristna beskrevitis ha gjort i Bibeln.
• Anabaptister var våldsvägrare.
• Anabaptister vägrade svära eder. Något som orsakade problem eftersom det var ett väldogt viktigt inslag i 1500-talets Europa.