T.A Sparks

Läsning: 1 Kon 17.

Det som först hamnar i vårt synfält är Herrens tjänare. Ännu en gång finner vi att Gud reagerar på tillståndet hos sitt eget folk och reagerar med gudomligt missnöje. Som alltid skaffar han sig ett verktyg för att återföra ordningen.
Elia ställs fram för oss som ett sådant instrument och vi får genom honom se de vägar och de regler som Herren använder för att forma en tjänare som kan verka funktionellt i enlighet med Guds syften.

Guds suveräna val
Det första som ger bärighet för ett sådant verktyg är Guds suveränitet. Det finns aldrig en uttömmande, naturlig förklaring till Guds val och förordnande av sina tjänare. Det kanske finns sådant hos det utvalda verktyget som kan brukas när det helgats och lagts under Guds Andes välde, men när allt har sagts och värderats måste vi erkänna att hans val alltid är ett suveränt, ett självständigt och oberoende val. Det är aldrig beroende av något i det naturliga vilket skulle kunna påverka honom att välja det ena verktyget i stället för det andra. Han agerar suveränt, helt och hållet självständigt i sådant utväljande och förordnande vilket ska gagna hans syften.
Men, oavsett om detta är sant, oavsett om Gud väljer att lägga ner andliga resurser i ett sådant instrument måste det förbli kontrollerat och disciplinerat av Guds hand. Om inte, kommer denne tjänare, detta Guds instrument att följa sin egen själs vägar, följa sina egna bedömningar influerad av sina känslor. Intention och motiv kommer kanske att fortsätta vara gott och vara gudfruktigt men det kommer inte att ge utrymme för nödvändigheten att kontinuerligt vara under Guds hand, under Guds ledning och disciplin.

Detta kommer till ett så klart uttryck hos Elia i begynnelsen av hans uppgift. Det råder inget tvivel om Guds suveränitet i fråga om utväljandet och det råder ingen tvekan om att Gud beklädde honom med kraft och duglighet. Trots detta ser vi honom under Guds hand i varje skede och alla dessa steg och avsnitt verkar disciplinerande för mannen Elia. Gud arbetar hela tiden med sin tjänare och för honom i varje moment, hela vägen, under sin hand så att han inte vid något tillfälle blir något i sig själv men blir till en som har allt i Herren och endast i Herren.
Vi gör ett stort misstag om vi tror att det är nog att ha fått tag på något om Guds tanke och Guds syfte, att ha skaffat sig kunskap om vad Gud vill åstadkomma. Detta är inte alls tillräckligt. En sådan kunskap om Guds syften räcker inte. Det som måste till är ett inre arbete med oss i förhållande till Guds tanke och detta verk är ofta av en sådan karaktär att vi inte alls förstår det.

Om det vore så att Gud arbetade med oss som syndare, om han verkade i våra liv därför att det finns personlig synd och personliga brister kunde vi nog förstå det; men när han verkar i oss med utgångspunkt i sina gudomliga syften, som hans tjänare, går detta långt bortom vårt förstånd. Vi förs ut i områden i vilka vi inte alls begriper vad Herren gör med oss eller varför han gör det. Det går över vår horisont, det gäckar oss och vi är tvungna ? om vi är inställda på att vandra vidare med Herren ? tvungna att acceptera att Gud vet vad han håller på med. Vi måste försöka följa honom enligt det ljus som vi för tillfället har och acceptera att detta arbetande med oss, som går så långt bortom vår begreppshorisont är relaterade till de syften vartill vi är kallade.
Förklaringen till det vi går igenom väntar någonstans framöver och vi kommer att finna den när vi når dit. Gud ger sällan någon förklaring när han för oss ett steg vidare. Gud kommer aldrig till sin tjänare med orden: ?Nu ska jag ta dig genom en särskild sorts erfarenhet som kommer att se ut på detta sätt, och anledningen är denna. . . ? Utan förvarning finner vi oss i ett besvärligt läge som förvirrar oss, ställer oss bortom möjlighet till förklaring, och Gud tar oss igenom utan att lämna någon redogörelse förrän vi är fria, förrän syftet med erfarenheten är uppnått, då finner vi kanhända en förklaring.
Saken är denna; ett instrument som Gud i sin suveränitet valt ut i relation till sina syften, ett instrument som känner till huvuddragen i dessa syften måste i varje led och steg, i varje del och stycke hållas under Guds hand för att läras och ledas i relation till dessa syften, för att helt och hållet vara under Guds styre.

Elia, stor som människa, i främsta ledet i Guds historia, fördes till den punkt, trots att han visste att Gud hade valt ut honom, trots att han kände Guds plan, fördes till den punkt där han inte kunde utifrån eget initiativ eller egen kraft gå vidare för att utföra sin uppgift. Han kunde inte ta mer än ett steg i taget, och dessa enskilda steg leddes vart och ett av Gud. Vi ser detta när vi begynner läsa detta kapitel. Han var tvungen att ta ett steg, och sedan ett till under Guds ledning och inget utöver det. Herren släpper inte iväg ens sin bäste tjänare efter dennes egna idéer. Han ger inte ens sina mest brukade instrument frihet att ta ut egen kurs, trots att de har god insikt i vad Gud har i sinnet.

Gudomlig auktoritet
Några av orsakerna till detta är uppenbara. Elias tjänande var ett uttryck för Guds auktoritet. Krafter var verksamma vilka var mer än mänskliga. Israels situation innefattade mer än andligt förfall. Det var inte endast så att folket hade förlorat en betydande del av sitt andliga liv och nu befann sig på lägre nivå än de skulle och därför behövde återföras till källorna. Baal hade ett starkt fäste i Israel och ondskans makter, mörkrets makter låg bakom detta förfall. Denna situation krävde mer än andlig uppmuntran, mer än andlig föda, mer än en sammankomst för ett fördjupande av det andliga livet.
Ett tjänande utifrån gudomlig auktoritet var vad som behövdes för att ta itu med den andliga situation som låg till grund för de omständigheter som folket befann sig i. Det var starkare krafter i rörelser än enbart mänskligt felande och mänskliga brister. Israels stat och regering hade blivit säte för satans makt. Elia hade att vandra i Guds Andes auktoritet och hans första offentliga uttalande visar att det var en sådan tjänst han hade: ?Så sant Herren, Israels Gud, lever, honom som jag tjänar: Under de här åren skall varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det.? 1 Kon 17:1.
Detta handlar om ställning, en tilldelad position och det mandat som följer denna ställning. Jakob säger att skyn höll sig stängd genom Elias bön. Detta är att gå bortom en jordisk, bortom en vanlig mänsklig situation. Och sedan; han öppnade himlen med sin bön. Detta är att äga mandat i det himmelska.

Förberedelse i det tysta
Denna uppgift förbereddes i det fördolda innan den fann sitt offentliga uttryck. Aposteln Jakob säger mycket bestämt att ? Elia var en människa med samma natur som vi. Han bad en bön att det inte skulle regna, och det regnade inte på jorden under tre år och sex månader; åter bad han, och då gav himmelen regn, och jorden bar sin frukt.?
Det finns undangömd historia här, en historia inför Gud. Elia klev plötsligt, utan förannonsering in i offentligheten. Han stod bara där på universums podium, om vi får säga så, och gav ut sin deklaration. Men detta är inte allt. Det finns en fördold förhistoria inför Gud här. All sådan tjänst med auktoritet har sin begynnelse i hemlighet, skyld för det offentligas öga med rötter i umgänge med Gud.
Den sortens uppgift, vilken föds i detta undangömda umgänge med Gud fordrar en särskild Guds ledning för att bevaras trygg, för att beskyddas från alla krafter som kan förstöra. Detta är anledningen till att Elia mitt i sin uppgift hade behov av att vara ledd steg för steg av Herren. Det fanns inte rum för några generaliseringar eller allmänt dragna slutsatser om tjänandets utseende. I varje steg, i varje led måste det till särskild insikt, Gud instruerande i varje moment. Gud bevarar mandatet allteftersom han ger det, genom liv i det undangömda. Ett sådant liv, ett sådant tjänande får inte visas fram, då förstörs det.

Ett avskiljande från självlivet
Herren säger till Elia ?Ge dig av härifrån. . . ? Härifrån? Varifrån? Bort från publiciteten, bort från denna exponering, från denna öppenhet med alla sina risker. ?Gå bort härifrån och begiv dig österut, och göm dig vid bäcken Kerit, som österifrån rinner ut i Jordan.? Göm dig. Geografin har inte mycket med detta att göra. Det betydelsefulla är ett andligt ?Göm dig?. Kerit betyder avskiljande, avskärande, och det har att göra med Jordan och dess andliga betydelse. Kerit är ett biflöde till Jordan. Vi vet att Jordan står för självlivets död. Guds tjänare måste ha gått igenom en Jordan-upplevelse, men de måste hålla sig nära Jordan och låta Jordans inflytande verka oavbrutet. Den mest hämmande, paralyserande inverkan på ett tjänande med auktoritet kommer från ?Själv?. Det är inflytandet från och styrkan i vårt själsliv.

Elia var en viljestark personlighet, en kraftfull natur, en människa som kunde agera drastiskt och som gav av sig själv med brinnande hjärta, och Guds tjänares självliv är till särskilt besvär för Anden. Paulus gör det fullt klart att vid en viss punkt i hans tjänst och andliga liv, när Gud hade anförtrott honom uppenbarelser som han inte fick berätta om, var det stora och omedelbara hotet mot tjänsten han själv.
?För att jag inte skulle förhäva mig själv?. Således hade inte självlivet blivit utplånat. Paulus var inte friad från möjligheten att skada ett allt igenom andligt tjänande och Herren var tvungen att vidta särskilda åtgärder - inte mot synd, men mot självlivet. ?För att jag inte skulle förhäva mig?. Förhäva mig, vad är det? Det är jagets upphöjelse, självlivets upphöjelse. Vika faror det finns med detta ?jag? och hur verkligt det står som ett hot att ta främsta platsen, maktens position, inflytandets och auktoritetens plats. Det är i relation till detta som Herren måste säga ?göm dig?, ?ge dig av till avskiljandets och avskärandets plats?.

Allt detta är så annorlunda jämfört med vad man väntar sig. Här är alltså en man som har genomgått denna intensiva förberedelse i det tysta tillsammans med Gud under mycket bön. Han finner sig förd ut med mandat att göra ett tillkännagivande som representerar en krisens punkt i Guds handlande. Man kunde förvänta att han från den situationen skulle gå från kraft till kraft, från plats till plats och genast bli en erkänd Guds tjänare och ofta vara i det offentligas centrum. Men Herren vaktar noga på att någon av hans tjänare skulle ta sig an hans sak och hans sändande som vore det kärlets och tjänarens sak. Det skulle förstöra allt, istället krävs ett undangömmande, ett drastiskt förande åt sidan.
Om ett geografiskt relaterat undangömmande är Guds sätt att åstadkomma ett andligt skylande och skyddande, må det då vara så. Om Gud väljer att sända oss bort från det offentligas liv och tjänande till någon avlägsen, okänd plats för att föra oss undan det överhängande hotet att bli något, att bli föremål för allas intresse och deras önskan att forma något att beundra, eller att dra vidare i vår egen kraft då är det gott och väl. Om det nu handlar om att föras undan geografiskt sett eller inte, är Herrens ord till alla sina tjänare i alla omständigheter detta: ?Göm dig?.

Formbarhet
Sedan, länkat till detta, som en del av detta måste en Guds tjänare alltid återfinnas böjbar, formbar för att Herren ska kunna få ett omedelbart gensvar. En tjänare har inget program, därför finns det inget som hindrar eller störs. Han har inte någon fast inriktning, därför finns det inget som Herren behöver bryta sönder. Han är i rörelse samman med Gud, sitter still samman med Gud allt i enlighet med Guds instruktioner. Han måste vara känslig för Guds hand, kapabel att sättas i rörelse närsomhelst, under vilka omständigheter som helst utan att uppleva att allt rivs sönder och blir till en enda oreda.
?Gå bort härifrån. . . och göm dig vid bäcken Kerit. . . Men efter någon tid torkade bäcken ut. . .? Herren sa inget om att bäcken skulle torka ut, och detta faktum att Herren sa till Elia att gå till Kerit betydde inte att Herren skulle bevara bäcken för alltid. Det var en etapp och Herren sa egentligen: ?Detta är nästa steg. Jag lovar inte att du kommer att få stanna där för gott. Jag säger inte att detta är en plats där du kan slå dig till ro eller att du ska vara kvar här. Detta är nästa etapp. Gå dit och håll dig redo för det som jag kan komma att ge dig att göra.?

Detta är naturligtvis ett andligt tillstånd. Ingen ska ta detta bokstavligt. Om vi begynte hantera detta efter bokstaven skulle det vålla förvirring i mycket av det vi företar oss. Men vi måste vara redo att låta Herren göra det som han finner för gott, och inte ta det som en motsägelse när han leder oss i annan riktning efter att först ha fört oss utefter ett spår. Det handlar om att vara i Herrens hand, utan att sitta fast i sådant som vi bestämt oss för, också då vägen är dold för vårt förstånd, för vår vilja och våra känslor, dold för allt som hör vårt själsliv till, så att Herren har fri väg med oss.

Bäcken torkade ut; är du beroende av bäcken? Om det är så, blir du ordentligt förvirrad då detta händer. Låter du allt bero av Herren? Då kan alla bäckar sina och vi klarar oss bra ändå. Att vara beroende av Herren är en styrande och förblivande regel för andlig styrka. Man skriver och talar om Elia som en kraftens profet. Om detta är riktigt i något avseende, så var det så därför att han var beroendets profet.
Denna relation till, detta beroende av Herren gjorde det möjligt för honom att fortsätta verka, och leda Elia in på nya områden av uppenbarelse och erfarenhet. Anpassningsbarhet är något väldigt användbart. Om vi inte låter oss formas hindrar vi Herren från att föra oss in i hans fulla uppenbarelse och syften.

Johannes Döparens lärjungar var formbara, därför lärde de känna Herren Jesus. Du kommer ihåg de Johannes lärjungar som följde Jesus och som sa ?Mästare, var bor du?? Han svarade, ?Kom och se?. Hade de varit färdiga och fastlåsta och sagt ?Vi är Johannes? lärjungar och vi måste hålla oss till honom, vi måste stanna hos honom och följa honom; låt Jesus skaffa sig egna lärjungar, vi fortsätter med Johannes?, då hade de gått miste om en hel del. Men de var öppna och formbara.
De Johannes lärjungar som Paulus kom i kontakt med i Efesus många år senare, till vilka han sa ?Tog ni emot den Helige Ande när ni kom till tro?? var formbara. När de hörde vad Paulus hade att säga, lät de döpa sig i Herren Jesu namn. De var redo att gå vidare från Johannes till Kristus och så fick de del i större fullhet.
Om vi inte är redo att böjas och formas går vi miste om mycket. Elia var formbar, därför ledde Herren honom vidare. Gud lät bäcken sina därför att han hade något mer till reds för sin tjänare att lära, något mer att uträtta genom sin tjänare. Därför sa han: ?Stig upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och stanna där. Se, jag har befallt en änka där att ge dig att äta.? Han gav sig iväg till Sarefat och blev genom sin lydnad till välsignelse.

Erfarenhet av uppståndelsen
Efter detta fördes han in i ett nytt moment av tro och lydnad genom en ny erfarenhet, mera handfallenhet, en ny prövning genom att kvinnans son dog. Denna kvinna var änka och mor till en pojke. Sonens död betydde att hon förlorade allt. Det hände medan Elia var där, medan denna kvinna tjänade honom, medan han var där i lydnad för Herren. Han hade agerat i lydnad inför Herren och nu, mitt i tron och trofastheten, lät Herren denna katastrof inträffa i det hem till viket han hade blivit sänd.
Utan tvekan växte sig frågorna stora i Elias hjärta. ?Gud skickade hit mig, det vet jag. Gud valde och kallade mig och mitt i mitt arbete med att utföra min uppgift för han mig in i denna situation! Jag tvivlar inte på att Herren har lett mig, och nu är jag här efter att följt anvisad väg och allt har blivit död och förvirring. Allt är en enda stor, hemsk motsägelse!?

Många är de frågor som dyker upp när man hamnar i en sådan situation. Man ifrågasätter den ledning man har upplevt, man ställer frågor om huruvida man var ledd alls, om man missförstått alltsammans. Man hamnar allt längre ut i sankmark. Vad betyder allt detta?
Gud hade en uppenbarelse till reds för Elia, något bortom allt han förut hade tagit emot. Herren höll på att ge honom något som han inte hade haft en aning om tidigare. Han skulle visa sin tjänare att Han var uppståndelsens Gud, och att det måste göras på ett grundligt sätt, skrivas djupt i hans tjänares varelse genom trångmål, genom rådlöshet, genom förvirring. Sålunda låter Herren änkans son dö och fyller hemmet med förfäran och alla ställer sig många och svåra frågor.

När reformatorerna återupptäckte den storslagna sanningen om rättfärdiggörelse genom tro och började verbalisera den i sina skrifter, blev gensvaret från Rom att man hävdade, att denna doktrin förde med sig, att ett heligt liv blev onödigt. Om Kristi fullkomliga rättfärdighet tillräknas syndare enbart på trons grund, kan de som har blivit rättfärdiggjorda helt enkelt leva på vilket sätt man vill och ändå få garanti för att komma till himmelen. Eftersom man blivit fullkomligt rättfärdig i Guds ögon, har man inget behov av rättfärdighet i praktiken.

Reformatorerna besvarade den anklagelsen med att visa på att helgelse är oundvikligt i varje sann troendes erfarenhet. Jean Calvin skrev:

"Genom tro tar vi emot Kristi rättfärdighet, vilken allena försonar oss med Gud. Denna tro kan man emellertid inte ta emot, utan att samtidigt ta emot helgelse, eftersom Kristus "för oss har blivit till visdom, till rättfärdighet och helgelse och till förlossning" (1 Kor 1:30). Kristus rättfärdiggör därför ingen människa utan att också helga honom ". (Betoning tillagd)

Nutida protestantism tenderar att glömma dessa teologiska rötter. Faktum är, att de som fördömer frälsning med Jesus som Herre som villolära, har lurats in i samma villfarelse som Rom försökte tillämpa på de tidiga reformatorerna. Många av dem lär uttryckligen att rättfärdiggörelse genom tro medför att helighet blir oväsentligt. De ser helgelse i praktiken som önskvärt, t.o.m. väsentligt, men inte dess mindre utan relation till frågan om rättfärdiggörelse och inte nödvändig för evig frälsning. De tenderar att se den juridiska sidan av rättfärdiggörelsen som det totala i Guds frälsande verk. Helgelse i praktiken kan ske eller kanske inte sker, säger man. Detta beror då på personens villighet att lyda. Medan man erkänner att varje troende blir rättfärdiggjord, vill man lämna rum för troende som inte blir helgade.

Men den uppfattningen undergräver fullständigt reformationens teologi. Fastän rättfärdiggörelse och helgelse är skilda teologiska koncept, är båda väsentliga element i frälsningen. Gud kommer inte att förklara en person rättfärdig, utan att också göra honom eller henne rättfärdig. Frälsning inkluderar allt Guds verk för vår räkning, från hans förutvetande av oss före världens grundläggning till vårt slutliga förhärligande i den tillkommande evigheten (Rom 8:29-30). Man kan inte välja och vraka och acceptera evigt liv, medan man tar avstånd från helighet och lydnad. När Gud rättfärdiggör människor, helgar han dem också ( se t.ex. 1 Kor 1:2 och 6:11, där alla troende sägs vara helgade).

Dr. Martyn Lloyd-Jones skrev:

"Inser vi att om vi verkligen förstår doktrinen om rättfärdiggörelse genom tro, då har vi redan förstått det innersta väsendet och kraften i nya testamentets undervisning om helighet och helgelse? Har vi insett att det faktum att vi blir rättfärdiggjorda genom tro garanterar vår helgelse och att vi därför aldrig får tänka på helgelse som en åtskild och efterpåföljande erfarenhet? " (Betoning tillagd).

Bibeln utmanar dem som definierar frälsningen som en rent juridisk handling, utan några praktiska konsekvenser. Hebr. 12:14 talar om "ty utan helgelse får ingen se Herren".

Den versen gör inte helighet till en nödvändighet för rättfärdiggörelse, men den gör anspråk på den som en säker följd. Med andra ord, helgelse är ett kännemärke på alla som är återlösta, inte ett villkor för att ta emot frälsning. De vars tro är äkta, kommer med säkerhet att bli heliga och de som saknar sann tro, kan aldrig bli heliga. De har inget hopp om att få se Gud, förutom att stå inför honom vid domen.

Många som tror att de är frälsta, men lever oheliga liv, kommer att bli chockade när de får se vid den slutliga domen, att himlen inte är deras slutmål. Det är svårt att föreställa sig en mer fruktansvärd scen, än den som beskrivs av Jesus i Matt 7:21-23:

"Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: ´Herre, Herre´, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skola på ´den dagen' säga till mig: 'Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar'? Men då skall jag betyga för dem: 'Jag har aldrig känt eder; gån bort från mig, I ogärningsmän'".

De som ser på frälsningen som huvudsakligen en rättsligt förfarande, ett tillräknande skilt från rättfärdighet i praktiken, kommer att få svårt med denna Jesu varning. Den framställer frälsningen i i mycket praktiska termer. Den upprepar framställningen i bergspredikan: "Ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i himmelriket" (Matt. 5:20).

Här i Matteus 7, ger Herren oss en glimt av den kommande domen och tragedin för dem som kommer att stå framför tronen med höga förväntningar, men endast med en verbal bekännelse eller en huvudsakligen intellektuell kunskap. De kommer att bedyra, att de gjorde saker för Herren, men deras ord och hjärtan är tomma.Tragiskt nog, kommer Kristus att avvisa dem från himmelen.

Lägg märke till nyckelversen i vers 21, som beskriver den typ av människa som kommer att få vara i himmelen. Det är "den som gör min himmelske Faders vilja". Det är inte den som säger, att han känner Jesus eller som tror vissa fakta om honom. Det är den som gör Faderns vilja. Den som inte lever enligt Guds lagar ("ogärningsmän") kommer att avvisas (v.23). Vad vi kan lära oss här är att om en människa lever ett liv i olydnad, så spelar det ingen roll vad han säger eller vilka goda saker den människan har gjort. Han eller hon är en icke troende och riskerar att bli evigt fördömd.

Detta är en mycket stark varning, men den är en absolut nödvändig del av evangeliet enligt Jesus. Dessa kortfattade versar och de som följer direkt efter fördömer två felaktiga gensvar till Kristus: det första, som uppger sig tro, men underlåter att göra det som tron bjuder (Matt 7:22-23) och det andra, att höra utan att lyda (vers. 24-27).

Att säga utan att göra: Synden i tomma ord

Lägg märke till att de "många", som kommer att bli avvisade i domen inte är hedningar. De är religiösa människor, som har valt de mänskliga gärningarnas väg. De är de samma "många", som vi mötte i Matteus 7:13 och som tog den vida och breda vägen. Deras försvar kommer att vara de religiösa handlingar som de utfört (v 22). Paulus sa att människor som dessa "hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta av dess kraft" (2 Tim 3:5). De liknar i mycket fariséerna, upptagna med religiös aktivitet, inte nödvändigtvis avfällingar, villolärare, anti-kristliga, ateister eller agnostiker - de är endast människor, som försöker förtjäna Guds ynnest genom yttre gärningar i stället för att leva ut den rättfärdighet som grundar sig på tro (jmfr Rom 10:5-10).

Gärningarna de gör är endast till det yttre. De är hycklare, som säger de rätta sakerna, men inte gör dem från hjärtat. Den faktiska orsaken till att de kommer att bli avvisade, trots alla de goda saker de kommer att hävda att de gjort, är att de inte gör Faderns vilja (Matt 7:21). De lever inte enligt Guds lagar (v. 23). De känner till de rätta orden och kan tyckas goda utvärtes, men deras karaktär är inte av samma art. De är som många i dagens församling som bejakar sund lära, men inte är frälsta.

Dessa människor säger t.o.m.: "Herre, Herre" (Matt 7:21-22). Detta uppenbarar ännu en gång deras grundläggande renlärighet. De känner till Jesu anspråk som Herre och ger t.o.m. muntligt bifall till det, men de underkastar sig inte honom som Herre. De är som de, om vilka Jesus talade i Lukas 6:46: "Men varför ropen I till mig: ´Herre, Herre´ och gören dock icke, vad jag säger?" De är ivriga, gudfruktiga och väl ansedda. Tre gånger upprepar de: "i ditt namn....genom ditt namn....genom ditt namn" (v.22). De har varit sysselsatta med att göra saker i Herrens namn - t.o.m. underbara saker, och hela tiden tänkt att de tjänar honom med hänförelse. Men deras ord är tomma.

Att säga "Herre, Herre" och sedan inte lyda, är den moraliska motsvarigheten till en Judaskyss. Den som har fått sann tro är lika angelägen om att göra Guds vilja, som att bejaka sann lära.

Jesus uttalade orden i Matteus 7:21-23 som en varning till människor, som tror att de är frälsta, men inte lever i lydnad för Gud. I motsats till dagens predikanter, som går hur långt som helst för att undvika att störa någons frälsningsvisshet, var vår Herre fast besluten att tillintetgöra det falska hoppet hos alla, som ogrundat trodde att de var återlösta. Han utmanade ofta sådana människor. Han uppmuntrade aldrig någon som var osäker på sin frälsning, att strunta i tvivlen. Hans budskap står i stark kontrast till dagens evangelium, som verkar tydligt utformat för att stödja falsk frälsningsvisshet. Mönstret i nutidens förkunnelse är att ge människor ett behagligt och lättköpt budskap, att leda dem in en enkel bekännelse, att få dem att be en bön, skriva på ett kort eller vadsomhelst och sedan försäkra dem om att de är frälsta och att de aldrig ska tvivla på detta. Att vittna på detta sätt är i själva verket att bekämpa den helige Ande, vilkens uppgift är att ge både visshet till dem som verkligen är frälsta (Rom 8:16) och överbevisning till dem som inte är det (Joh 16:8-9). Gud vet om skillnaden, vi gör det inte. Det är inte vår uppgift att förvissa människor om deras frälsning.

Tillfälliga tvivel på ens frälsning är inte nödvändigtvis felaktigt. Sådana tvivel måste bemötas och behandlas med uppriktighet och på ett biblisk sätt. Bibeln uppmuntrar till andlig självprövning. I 2 Kor 13:5 skrev Paulus: "Rannsaken eder själva, huruvida I ären i tron, ja, pröven eder själva. Eller kännen I icke med eder själva, att Jesus Kristus är i eder? Varom icke, så hållen I ej provet. Den förmaningen förbigås till största delen - och bortförklaras ofta - i nutidens församling.

Det har blivit mycket populärt att undervisa bekännande kristna, att de kan åtnjuta frälsningsvisshet oavsett hur de lever sina liv. När allt kommer omkring, hävdar vissa, vad har det praktiska livet att göra med frälsningsvisshet, om frälsningen är en gåva till människor som helt enkelt tror på fakta om evangeliet? Den undervisningen är ingenting annat än lagöverträdelse i praktiken. Den uppmuntrar människor att leva i hyckleri, olydnad och synd, genom att erbjuda dem falsk frälsningsvisshet. Den motarbetar självprövning. Och detta gör klart våld på bibeln. Vi har fått befallningen att pröva oss själva, åtminstone så ofta som vi firar Herrens måltid (1Kor 11:28).

Självprövning är speciellt viktig i en tid som vår. När det finns statistik som påstår att mer än en miljard människor i världen är kristna, måste vi ställa oss frågan vem som fastställde kriterierna. Siffror som dessa stämmer inte med det som Jesus sa om många på den breda vägen och få på den smala. Även de som tillhör den rätta kyrkan kan vara bedragna och fullständigt utan Guds rättfärdighet genom Kristus.

Det finns flera kategorier av bedragna människor i kyrkan. Helt klart finns där hycklare, de som bara försöker visa sig religiösa. Andra är namnkristna, ytliga människor som kallar sig kristna p.g.a. att de har gått i söndagsskola eller "avgjort sig" för Kristus, men som inte har något fortlöpande intresse av att leva ut det som tron innebär. Andra åter är starkt sysselsatta med församlingen eller religiösa aktiviteter. De känner till fakta om evangeliet, med lyder inte Guds ord. De kanske går i kyrkan p.g.a. att de söker sköna känslor, välsignelser, upplevelser, helanden, underverk eller extatiska gåvor. Kanske är de engagerade i samfundet, församlingen, organisationen, men har inga förpliktelser mot Guds ord. De kan älska teologi av rent akademiskt intresse. Vad som än är orsaken, kommer många (Matt 7:22) som har anslutit sig till Kristus och kristendomen att bli bortvisade vid domen.

Lägg noga märke till att predikande, profeterande, utdrivande av demoner och att utföra underverk - även under renlärighetens täckmantel - inte är bevis på sann frälsning. Gud kan verka, och gör också ofta det, genom ofrälsta människor. Han brukade den opånyttfödde Bileam (4 Mos 23:5) - han brukade t.o.m. Bileams åsna! Kaifas, den onde översteprästen, profeterade Kristi död för nationen Israel (Joh 11:51-52). Mäktiga verk kan också göras genom Satans kraft, eller vara förfalskade. Egyptens trollkarlar kunde göra utföra vissa av de underverk som Moses gjorde. Skevas söner i Apostlagärningarna 19 drev ut demoner. Matt 24:24 förutsäger att falska kristusgestalter och falska profeter kommer att utföra tecken och under. Satan kan göra förunderliga saker, och han kommer att göra nästan allt för att vilseleda en icke troende till att tro att han eller hon är frälst.

Mirakler och profetior och mäktiga underverk är inte samma sak som ett heligt liv, och utan sann helighet, kommer ingen att se Gud (Hebr 12:14). Gud vill att vi ska återspegla hans karaktär: "Utan bliven heliga i all eder vandel, såsom han som har kallat eder är helig. Det är ju skrivet: 'I skolen vara heliga, ty jag är helig'" (1 Petr 1:15-16). "Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig" (Matt 5:48). Eftersom Gud är helig, kommer de i vilka han bor att gå framåt mer och mer mot helighet. Eftersom Gud är fullkomlig, kommer de som är hans sanna barn att gå vidare i inriktning mot hans fullkomliga standard. Om du är ostadig, eller om du drar åt motsatt riktning, gör du rätt i att pröva dig själv.

Att vi eftersträvar en fullkomlig standard, innebär inte att vi aldrig kan svika. Det innebär att vi tar itu med sveket. De med sann tro kommer att svika - och i vissa fall, svika patetiskt och upprepade gånger - men en äkta troende - kommer, som ett livsmönster, att bekänna sin synd och komma till Fadern för förlåtelse (1 Joh 1:9). Fullkomlighet är det normala, inriktningen är kriteriet. Om ditt liv inte uppvisar tillväxt i nåd och rättfärdighet och helighet, gör du rätt i att pröva äktheten i din tro - även om du tror att du har utfört stora saker i Kristi namn.

Att höra utan att lyda: Synden i oförnuftiga hjärtan

Vår Herre vidareutvecklar nu faran med den kommande domen med en kort illustration. Detta är sammanfattningen av bergspredikan. Illustrationen sammanför allt det som han har sagt om tro, rättfärdighet och behovet av att leva enligt den gudomliga normen. Den är en slutlig vädjan till människor i fara för domen:

"Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han må liknas vid en förståndig man, som byggde sitt hus på hälleberget. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och kastade sig mot det huset; och likväl föll det icke omkull, eftersom det var grundat på hälleberget. Men var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem, han må liknas vid en oförståndig man, som byggde sitt hus på sanden. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och slogo mot det huset; och dess fall var stort. " (Matt 7:24-27).

Det som vid första påseende tycks vara en enkel berättelse, är i själva verket en kraftig anmärkning mot människor som har sina huvuden fulla av kunskap, men inte har tro i sina hjärtan. Den klargör en motsats mellan dem som lyder och de som inte gör det. Vissa människor hör och reagerar på budskapet, medan andra hör och inte gör det. Det som vår Herre uppenbarligen vill visa oss, är att skillnaden mellan de två är en sak som får eviga följder.

Detta är ett sista upprepande av bergspredikans centrala tema - att de som inte äger en äkta rättfärdighet, inte kommer att komma in i himmelriket (Matt 5:20). Orden riktas igen till dem som gör anspråk på att känna Gud, som tror att de har fått del av riket, men vilkas liv inte uppenbarar Konungens karaktär och egenskaper.

Två män återges i Matteus 7:24-27, som visar på olika slag av lyssnare. Båda byggde hus. Antagligen byggde de dem inom samma område, eftersom samma storm och flod slog emot dem. Husen såg antagligen ganska lika ut. Den enda skillnaden som Jesus nämner om, är de grunder på vilka de byggdes. En man byggde på klippan och den andra byggde på sanden.

Detta var ännu en kraftig tillrättavisning mot fariséernas religion. De brydde sig inte om inre andlighet, hjärtats renhet eller nödvändigheten av ett rätt levnadssätt. De var hycklare, som bara brydde sig om det yttre, inte om att lyda Gud. Hela deras religion var som ett hus byggt på sand. Den såg bra ut vid första anblicken, men till sist var den bara bortkastad strävan, dömd till säker undergång.

Fariséerna bad, fastade och gav sina allmosor, men endast för att skryta med sin fromhet och för att få ett bättre rykte. Mycket av Jesu budskap i begspredikan hade riktats till dem och de människor som fått i sig giftet i deras undervisning. Jesus inledde sitt budskap med med en kallelse till ödmjukhet, sinnesändring, saktmod, hunger efter rättfärdighet, förbarmande och renhet (Matt 5:1-8). Fariséerna kände endast förakt för dessa egenskaper. De hyllade högmod, andlig förmätenhet, självrättfärdighet och att visa upp religiösa handlingar. Jesus krävde rättfärdighet som översteg fariséernas rättfärdighet (v 20), och menade att någonting saknades i deras religion. Han avvisade deras seder med religiöst hårklyveri, vilket fick dem att lyda lagens bokstav men inte bry sig om dess verkliga syfte (v 21-48). Han fortsatte med en tillrättavisning av deras uppseendeväckande maner (6:1-18). Han klandrade dem för deras dömande inställning (7:1-5) och ifrågasatte deras undervisning (v 15-20).

Nu utmanar Jesus dem att handla i enlighet med hans ord (v 24). Om de gör det eller inte, kommer att vara det bästa testet på om de är förståndiga eller dåraktiga. Till sist kommer deras gensvar att avgöra om de kommer att få höra de fruktansvärda orden: "Gån bort från mig, I ogärningsmän" (Matt 7:23).

De som tolkar bibeln har föreslagit flera tolkningar angående vad det innebär att bygga på klippan. Vissa har påpekat att Gud i gamla testamentet kallas en klippa (Ps 18:2). Andra lägger märke till att Paulus hänvisade till Kristus som den enda grunden (1 Kor 3:11). Men låt avsnittet tala för sig själv: "Var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem , han må liknas vid en förståndig man, som byggde sitt hus på hälleberget (klippan) (v 24, betoning tillagd). Att lyda Kristi ord är detsamma som att bygga på den fasta klippan.

Kol 1:21-23 lyder: "Också åt eder, som förut voren bortkomna från honom och genom edert sinnelag hans fiender, i det I gjorden vad ont var, har han nu skaffat försoning...om I nämligen förbliven i tron, väl grundade och fasta". Jakob 1:22, en välkänd vers, lyder: "Men varen ordets görare och icke allenast dess hörare, eljest bedragen I eder själva". 1 Joh 2:3 lyder: "Därav veta vi, att vi hava lärt känna honom, därav att vi hålla hans bud". Titus 1:15-16 lyder: "Hos dem äro både förstånd och samvete orenade. De säga sig känna Gud, men med sina gärningar förneka de det; ty de äro vederstyggliga och ohörsamma människor, odugliga till att gott verk".

Alla dessa avsnitt undervisar att äkta troende tar emot Kristus och går vidare i honom. De hör hans ord och gör som det säger. De känner hans bud och håller dem. De gör inte anspråk på att känna Gud och likväl förnekar honom med sina gärningar. Bekräftelsen på frälsning är ett liv i lydnad. Det är det enda möjliga beviset på att en person verkligen känner Jesus Kristus. Om man inte lyder Kristus som ett livsmönster, så är bekännelsen till honom en tom muntlig utövning.

Tänk ett ögonblick på detta: En man byggde sitt hus på ett snabbt och lätt sätt, medan den andre byggde det på det svåra sättet. Att bygga på sand kräver ingen förberedelse. Du behöver inte gräva. Du behöver inte förbereda dig. Du bara smäller upp det. Det är en genväg som ger snabba resultat, men inte förblivande.

Mycket av dagens evangelisation är byggt på sanden. Den tillåter ingen tid för överbevisning om synd, ingen möjlighet till djup sinnesändring, ingen möjlighet till förståelse för varför vi måste inse verkligheten i att vi är förlorade och inget tillfälle för den helige Ande att verka. Tåget rullar och om du vill hoppa på, är det bäst att du gör det. Arthur Pink skrev: Det finns de som säger att de är frälsta, innan de har någon förnimmelse av att de är förlorade". Massor av människor som nämner namnet Jesus har i ovishet byggt på den ytliga, "höra-men-inte-lyda-drivsanden" (jmfr Matt 7:26). Nutidens slag av kristendom har blivit ytlig och godtar människor som inte har grävt djupt och lagt den rätta grunden.

Jesus sa att en förståndig man inte bygger ett torn utan att beräkna kostnaden (Luk 14:28). Han är villig att gräva djupt, han har tänkt igenom ansvaret, han förstår vad han ger sig in på och han vill göra det på rätt sätt. Detta är den man som hör och lyder (Matt 7:24).

Domens dag kommer. Det är detta som vindarna, slagregnen och vattenströmmarna (Matt 7:25.27) talar om. Gud sänder domens storm. Vissa kommer stå fast och andra kommer att falla. De som står fast är sanna troende, de som faller är de som aldrig i själva verket trodde alls. Skillnaden kommer att visa sig i om lydnad blev resultatet av att man hörde, om ett rättfärdigt liv blev resultatet av att man bekände sig till tron.

Denna beskrivning är förunderligt samstämmig med varningen i Matteus 7:21-23. I båda fallen är testet på sann tro om den medför lydnad eller inte.

Alltså slutar Jesu bergspredikan med en förödande varning för dom: "och dess fall var stort". Det är en varning för dom, kännetecknande för Jesu förkunnelse, men återigen, helt annorlunda än nutidens trendförkunnelse. Evangeliet enligt Jesus kräver en radikal förändring - inte bara en ny uppfattning, utan ett gensvar som innebär full överlåtelse.

Vad blev följden av hans predikan? En stor väckelse? Tusentals omvändelser? Nej. Om någon gjorde sinnesändring, står det inte nämnt om. Matteus 7:28-29 förklarar för oss: "När Jesus hade slutat detta tal, häpnade folket över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet och icke som deras skriftlärde".

Allt de gjorde var att analysera Jesu framtoning! Detta var just det som han hade rådit dem att inte göra. De var "häpna". Det grekiska ordet innebär bokstavligen att de var "bestörta från sina sinnen". Detta var inte en negativ reaktion. Många tolkar faktiskt detta idag som ett gensvar till frälsning. När allt kommer omkring bekände dessa människor att de aldrig hade hört sådan vishet, aldrig upplevt något sådant djup, aldrig förstått sådan berikande sanning. Ingen hade någon givit sådana fruktansvärda varningar för helvetet. Och självklart hade ingen någonsin konfronterat de religiösa ledarna på detta sätt! Jesus talade med sådan frimodighet och djärvhet! Han citerade inte de andra rabbinerna, utan han hade egen auktoritet. Han rörde vid varje dimension av det mänskliga livet i en verbal framställning som fick människor att tappa andan. Aldrig hade sådan djup insikt uttryckts i ett enda kraftfullt budskap. Massorna tyckte att han var underbar.

Men det gav inte ett gensvar till frälsning. De hade redan börjat bygga på sanden. Det fanns ingen sinnesändring, inget som yttrade sig i lydnad - bara analys.

Och det är här det slutar.

Men det kan inte sluta här för en sann troende. Någon med äkta tro kan inte höra Herrens ord och gå bort utan att handla på dem. De trogna kommer att bli mer än chockade, mer än förundrade, mer än beundrande - de kommer att bli lydiga. De bygger ett hus på den fasta klippan.

John F. MacArthur, Jr

Nils-Olov Nilsson

I cried

(Brooks, "A Word in Season to Suffering Saints")

The child has got many a kiss, and many a hug
?by crying.

"In my distress I called to the Lord; I cried to my
God for help. From His temple He heard my voice;
my cry came before Him, into His ears." Psalm 18:6

Prayer is the only means to supply all defects;
prayer gets all, and makes up for the loss of all.

It is not the length?but the strength of prayer;
it is not the labor of the lip?but the travail of the
heart?which prevails with God. It is not . . .
the arithmetic of our prayers?how many they are; nor
the rhetoric of our prayers?how eloquent they are; nor
the geometry of our prayers?how long they are; nor
the music of our prayers?how sweet they are; nor
the logic of our prayers?how methodical they are
?which will prevail with God. It is only fervency in
prayer, which will make a man prevalent with God.
Fervent prayer hits the mark, and pierces the walls
of heaven!

"In my anguish I cried to the Lord, and He
answered by setting me free." Psalm 118:5

Av A. W. Pink

Introduktion

SATAN KOMMER ALDRIG MED NÅGOT EGET - han tar bara efter. Gud har en enfödd Son - Herren Jesus Kristus, det har Satan också - "Laglöshetens människa" (2 Tess.2:3). Vi har den Heliga Treenigheten, Ondskan har sin Treenighet (Upp.20:10). Vi kan både läsa om "Guds barn" och "ondskans barn" (Matt.13:38). Vi kan läsa att Gud verkar i de förstnämndas både vilja och gärning, på det att Hans goda vilja må ske, vi kan också läsa att Satan är den andemakt "som nu är verksam i de ohörsamma" (Ef.2:2). Eftersom det finns en "gudaktighetens hemlighet" (1 Tim.3:16) så finns det också en "laglöshetens hemlighet" (2 Tess.2:7). Gud tecknar sina barn med ett insegel på pannan (Upp.7:3), Satan gör likadant med sina barn(Upp.13:6). Vi läser att "Anden utrannsakar ju allt, ja ock Guds djuphet."(1 Kor.2:10), Satan har också sina djupheter (Upp.2:24). Kristus utför mirakler, det gör Satan också (2 Tess.2:9). Eftersom Kristus sitter på en tron så gör Satan också det (Upp.2:13). Kristus har sin kyrka, Satan sin synagoga (Upp.2:9). Eftersom Kristus är världens Ljus, så "förskapar sig Satan till en ljusets ängel" (2 Kor.11:14). Eftersom Kristus har utvalt apostlar, så har Satan också sina apostlar(2 Kor. 11:13). Det här för oss fram till "Evangelium enligt Satan".

Satan är ärkeförfalskaren. Han kämpar nu med att så ut ogräs ibland den goda säden som Gud sått. Han försöker förhindra den goda säden från att växa genom en annan slags växt, en som till synes ser lika dan ut som den goda växten - tistlar. Med andra ord, genom att härma efter försöker Satan att förstöra det verk som Kristus har utfört. Däför har Satan också ett evangelium som är en förfalskning av Kristi evangelium. Det är på Satans evangelium som aposteln syftar, när han säger till galaterna: "Det förundrar mig, att I så hastigt avfallen från honom, som har kallat eder till att vara i Kristi nåd, och vänden eder till ett nytt evangelium. Likväl är detta icke något annat evangelium; det är allenast så, att några finnes, som vålla förvirring bland eder och vilja förvända Kristi evangelium." (Gal.1:6, 7). Det här falska evangeliet spreds alltså redan under apostlarnas dagar, och en mycket allvarlig dom talades ut över dem som predikade det. Aposteln fortsätter "Men om någon, vore det ock vi själva, eller en ängel från himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat för eder, så vare han förbannad." Med Guds hjälp ska vi nu försöka beskriva Satans evangelium.

Satans "evangelium"

Satans evangelium är inte ett system av revolutionerande principer, det är inte heller ett anarkistiskt program. Det uppmuntrar inte till strid och krig, utan poängterar fred och enhet. Det söker inte att få modern emot sin dotter eller fadern emot sin son, utan det fostrar den ande genom vilken den mänskliga rasen kan bli en enda stor familj. Det försöker inte att slå ned på den naturliga människan utan uppmuntrar och stärker den. Det förespråkar utbildning och kultivering och vädjar till "det bästa som vi har inom oss". Det verkar för att göra den här världen så angenäm så att ingen kommer att sakna Kristi närvaro eller känna behov av Gud. Det vill göra människan så intagen av den här världen så att hon inte är redo till någon självuppoffring, välvilja eller barmhärtighet. Det lär att vi ska leva för vår nästas bästa på alla sätt. Det tilltalar det köttsliga sinnet och attraherar mängder av människor, för det ignorerar det faktum att människan av naturen är en fallen varelse och skiljd ifrån livet med Gud, att hon är död i sina överträdelser och sin synd, och att hennes enda hopp ligger i att hon blir född på nytt.

Frälsning genom gärningar

Till skillnad mot Kristi evangelium så lär Satans evangelium att man blir frälst genom gärningar. Det innebär att en människa döms rättfärdig inför Gud p g a hennes gärningar. "Var god och gör gott" är parollen. Man har totalt förbisett att det inte bor något gott i människan. Här menar man att det är en god karaktär som frälsar, men Guds Ord säger motsatsen - karaktären är en frukt av frälsningen. Man har bytt bort Kristus mot goda gärningar; social korrekthet istället för omvändelse och politik och filosofi istället för lära och gudsfruktan. Det talas mer om att förbättra den gamla människan än det talas om den nya skapelsen in Kristus Jesus. Man ser också efter en världsfred som är skiljd ifrån Kristi återkomst

Falska arbetare

Satans apostlar hittar vi inte utanför kyrkan utan de är oftast pastorer inom våra kyrkor. Tusentals av de män som vi finner i talarstolarna sysslar inte längre med att presentera den kristna trons fundamentala sanningar, utan de har avvikit ifrån sanningen och tagit in fabler istället. Istället för att verkligen framlägga hur fruktansvärd synden är, och tala om vilka konsekvenser den har för evigheten, så talar man så lite som möjligt om den och säger endast att synd är lika med avsaknad av gott. Istället för att varna sina åhörare och uppmana till att fly från den kommande vredesdomen, så gör de Gud till en lögnare genom att påstå att Han är för god och barmhärtig för att kunna sända någon av sina skapelser till ett evigt helvete. Istället för att säga att "utan att blod utgjutes så finns det ingen förlåtelse", så säger man att Kristus bara var ett stort exempel för oss, och att vi ska gå i Hans fotspår. Om dessa kan man bara säga att "De förstå nämligen icke rättfärdigheten från Gud, utan söka att komma åstad en sin egen rättfärdighet och hava icke givit sig under rättfärdigheten från Gud" (Rom. 10:3). Deras budskap kanske låter helt riktigt och sant och anses värt att prisas, ändå läser vi om dem: "Ty de männen äro falska apostlar, oredliga arbetare, som förskapa sig till Kristi apostlar. Och detta är icke att undra på. Satan själv förskapar sig ju till en ljusets ängel. Det är då icke något märkligt, om jämväl hans tjänare så förskapa sig, att de likna rättfärdighetens tjänare. Men deras ände skall svara emot deras gärningar." (2 Kor. 11:13-15).

Människor är svältfödda på Guds Ord

Många församlingar står utan ledare som är trogna Guds Ord, och som undervisar HELA Guds rådslut, som visar på Hans väg till frälsning. Till det kan vi lägga det faktum att det är ett fåtal personer i församlingarna som verkligen är villiga att lära sig Sanningen själva. Det är knappast några familjer som läser Bibeln tillsammans i hemmen, även ibland dem som kallar sig kristna. Bibelordet blir inte förklarat ifrån talarstolarna och läses inte i hemmen. Vi lever i ett stressat samhälle som ställer höga krav på alla och få tar sig tid att förbereda sig att möta Gud. Majoriteten av "kristna" är för bekväma för att studera Bibeln själva, och är utelämnade åt sina pastorer. Många av dessa pastorer missbrukar sitt förtroende genom att studera och förklara ekonomiska och sociala problem, istället för Guds uppenbarade Ord.

Dödens vägar

I Ords. 14:12 står det: "Mången håller sin väg för den rätta, men på sistone leder den dock till döden". Den här "vägen" som leder till "döden" är Djävulens bedrägeri - Satans evangelium - en väg till frälsning genom mänskliga bedrifter. Det är en väg som verkar vara "den rätta", d v s, den framvisas på ett sätt som är attraktivt för den naturliga människan, den anbefaller sig till sina lyssnares intelligens. Skaror av människor blir förförda p g a att man använder religiösa termer och även tar Bibeln som stöd för sina teorier (när den passar in).

En falsk kristendom

Hur mycket framgång lögnen får beror på hur likt Sanningen det är. Villfarelse handlar inte så mycket om att man förnekar sanningen, som det handlar om att sanningen blir förvrängd. Det är därför som halvsanningar är värre än totala lögner. När Satan som är lögnens fader går upp i talarstolen, så gör han inte det med avsikten att fullständigt förneka kristendomens fundamentala sanningar. Nej, han tar sanningen och förvrider den, ger en falsk uttydning av den och en felaktig tillämpning. Vi kan ta som exempel detta: Satan är inte så dum att han öppet förnekar Guds existens. Han tar Guds existens för självklar och ger sedan en falsk beskrivning av Guds karaktär. Han undervisar om att Gud är alla människors andliga Fader, under det att Skriften säger att vi är "Guds barn genom tron, i Kristus Jesus" (Gal.3:26), vidare "Men åt alla dem som tog emot Honom gav Han makt att bliva Guds barn. (Joh.1:12). Sedan påstår han att Gud är alldeles för barmhärtig för att kunna sända någon människa till helvetet, under det att Gud säger "Och om någon icke fanns skriven i livets bok, så blev han kastad i den brinnande sjön." (Upp.20:15). Satan är inte heller så dum att han ignorerar historiens centralgestalt - Jesus Kristus. Tvärtom så deklarerar Satans evangelium att Jesus Kristus var den bästa människa som någonsin levt. Han drar uppmärksamheten till Jesu fina karaktär, Hans barmhärtighetshandlingar och Hans finstämda undervisning. Jesu liv blir upphöjt, men Hans ställföreträdande död ignoreras. Det viktiga försoningsverket på korset nämns aldrig, och Hans uppståndelse från det döda anses vara påhittat av godtrogna människor som levde under vidskepelse. Satans evangelium är ett blodlöst evangelium som presenterar en korslös Kristus som ska tas emot, inte som Gud manifesterad i köttet, utan enbart som en idealmänniska.

De andligt blinda

I 2 Kor. 4:3, 4 kan vi läsa: "och om vårt evangelium nu verkligen är bortskymt av ett täckelse, så finnes det täckelset hos dem som gå förlorade. Ty de otrognas sinnen har denna tidsålders gud så förblindat, att de icke se det sken, som utgår från evangelium om Kristi, Guds egen avbilds härlighet." Han förblindar de otroendes sinnen genom att dölja ljuset ifrån evangelium. Det gör han genom att ersätta det sanna evangeliet med sitt eget evangelium: "?han som kallas Djävul och Satan och som förvillar hela världen?" (Upp. 12:9). Det åberopar helt enkelt "det bästa inom människan" och uppmanar henne till att leva ett ädlare liv. Här är en plattform på vilken alla, oavsett åsikt, kan komma samman och proklamera ett gemensamt budskap.

Djävulens bedrägeri

Vi citerar återigen Ords. 14:12; "Mången håller sin väg för den rätta men på sistone leder den dock till döden."

Det ligger mycket sanning i påståendet att vägen till helvetet är klädd med goda föresatser. Det kommer finnas många i Eldsjön vars liv innehållit goda föresatser, ärliga beslut och upphöjda ideal - dessa utförde rättfärdiga handlingar och var oklanderliga på alla områden. Dessa människor var stolta över sin redbarhet men försökte rättfärdiga sig själva inför Gud genom sin egen rättfärdighet. Dessa människor var moraliska, barmhärtiga och storsinta, men de såg aldrig sig själva som skyldiga, förlorade och syndare som förtjänar helvete. De såg aldrig sitt behov av en Frälsare. Detta är den väg "som hålls för den rätta". Så är den väg som anbefaller sig åt det köttsliga sinnet och som så många blir bedragna av idag. Djävulens bedrägeri innebär att vi kan bli frälsta genom våra egna gärningar och rättfärdiggjorda i oss själva inför Gud, under det att Guds Ord säger oss :"Ty av nåden ären I frälsta genom tro - och det icke av eder själva, Guds gåva är det - icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig." (Ef.2:8)

Att greppa med förståndet - eller - att ha en frälsande tro

För några år sedan kom artikelns författare i kontakt med en man som var lekmannapredikant och en entusiastisk "kristen tjänare". I över sju år hade han predikat offentligt och deltagit i olika religiösa aktiviteter, men utifrån hans sätt att prata, så betvivlade artikelförfattaren att mannen var "född på nytt". Vid närmare utfrågning så visade han sig ha en mycket dålig kännedom om Skriften och hade bara en vag uppfattning om Kristi verk för syndare. Under en tid så försökte vi presentera evangelium och uppmuntra till eget studie av Skriften, men vi talade hela tiden i tredje person, med hopp om att Gud skulle uppenbara Frälsaren för honom, om han fortfarande var ofrälst. Så en dag, till allas vår glädje, så berättar han, som sagt sig ha predikat "evangelium" i sju år, att Kristus blivit uppenbarad för honom kvällen före. Han sa till oss att han tidigare hade lärt känna det kristna idealet, men inte Korsets Kristus. Artikelförfattaren tror att det finns många som denne man. Kanske har några växt upp i söndagsskolan, blivit lärda om dopet, livet, och fått undervisning om Kristus, som tror på historien om Hans Person, som krampaktigt håller fast vid ett kristet utövande, och som tror att det är det enda som är nödvändigt för deras frälsning. När människor som dessa växer upp och konfronteras med människor ute i världen som ifrågasätter deras tro så håller de ofta fast vid sin "barnatro", och bekänner att "de tror på Jesus Kristus". Men när deras tro blir utforskad så visar det sig allt för ofta att de tror många saker "om Kristus", men de har inte en verklig tro "på Honom". De tror med förnuftet att en sådan Person verkligen har funnits (och p g a det så tror de att de är frälsta), men de har inte lagt ned sina vapen mot Honom eller slutat strida mot Honom och givit sig till Honom, de har aldrig heller av hjärtat trott "på Honom". Enbart en tro på ortodoxa läror om Kristi Person utan att hjärtat blivit vunnet av Honom eller att livet blivit överlåtet till Honom, är bara en annan fas på den väg som verkar vara den rätta, vars slut är döden. Med andra ord så är detta en annan aspekt av Satans evangelium.

Den breda vägen - eller - den smala?

Nu är frågan - var står du? Står du på den breda vägen, vilken verkar rätt, men leder till död, eller står du på den smala vägen, vilken leder till liv? Har du verkligen vänt den breda vägen ryggen, den som leder till död? Har Kristi kärlek skapat ett nytt hjärta i dig, ett som hatar och fasar för allt som inte behagar Kristus? Vill du att Kristus regerar över dig (Luk.19:14). Förströstar du enbart på Hans rättfärdighet och blod som grund för att du är accepterad av Gud?

Religion - eller - tro?

De människor som har sin förtröstan på de yttre formerna för gudsfruktan, såsom dopet eller konfirmationen, de som är religiösa för att få respekt, de som går i kyrkan för att "man ska göra det" och de som tillhör något samfund för att de tror att de på så sätt blir kristna, är alla på den väg som leder till döden - andligt och för evigheten. Hur ärliga motiv vi än har, hur nitiska vi än är eller hur uthålliga vi än är, så kommer Gud aldrig acceptera oss som sina barn förrän vi accepterar Hans Son.

En ytlig tro - eller - en tro som leder till omvändelse?

Ännu en förförisk form av Satans evangelium är när predikanter först presentera Kristi försoning och sedan säger till sina lyssnare att allt Gud kräver ifrån dem är att de ska tro på Hans Son. Genom detta har många tusen själar blivit lurade att de är frälsta. Men Kristus säger "..om I icke gören bättring, skolen I alla sammalunda förgås." (Luk.13:3). Att göra bättring är att hata synden och vända sig bort ifrån den. Det blir resultatet när Anden gör hjärtat förkrossat inför Gud. Ingen, förutom ett förkrossat hjärta kan ha en frälsande tro på Herren Jesus Kristus.

Återigen, det finns tusentals människor som lurats att tro att de har "tagit emot" Kristus som deras "personlige Frälsare", utan att först ha "tagit emot" Honom som HERRE. Guds Son kom inte hit ner för att frälsa Sitt folk i deras synder, utan "ifrån deras synder"(Matt.1:21). Att bli frälst ifrån synden, är detsamma som att bli frälst ifrån att vara likgiltig över Guds auktoritet, det är att överge egenviljan och självtillfredsställelsens väg, det är att överge vår egen väg (Jes.55:7). Det är att ge upp inför Guds auktoritet, att gå in under Hans styre, att gå in under Guds herravälde. Den som aldrig tagit på sig Kristi ok och som inte verkligen gör allt för att tillfredsställa Honom i alla detaljer av sitt liv, och som ändå tror sig vila på Kristi fullbordade verk - är bedragen av Djävulen.

Sammanfattning

I Matt.7 har vi två skriftställen som talar om rätt och fel väg och vad resultatet blir av dessa båda vägar d v s, Kristi evangelium eller Satans efterapning. Om vi läser v. 13 och 14 så står det: "Gån in genom den trånga porten. Ty vid och bred är den väg, som leder till fördärvet, och många äro de som gå fram på den; och den port är trång, och den väg är smal, som leder till livet, och få äro de som finna den." I versarna 22 och 23 läser vi sedan "Många skola på den dagen säga till mig: Herre, Herre, hava vi icke profeterat (predikat) i ditt namn och genom ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag betyga för dem; Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsmän." Ja, det är faktiskt möjligt att verka i Kristi namn, t o m att predika i Hans namn, att vara kända inför världen och inför församlingen, utan att Gud känner oss! Hur viktigt är det inte därför, att verkligen rannsaka oss för att finna var vi står. Att vi rannsakar oss inför Guds Ord och ser om vi verkligen är i tron eller om vi blivit förförda av vår sluge fiende. Vi bör se efter om vi byggt vårt hus på sand, eller om det är fast förankrat på Klippan Kristus Jesus. Må den Helige Ande genomskåda våra hjärtan, bryta ned vår egenvilja och vår fiendskap mot Gud. Må Han få verka i oss en djup omvändelse och rikta vår blick på Guds Lamm som tar bort världens synd.

Mike Gendron

Av Thorbjörn Johansen, SAM ©2002

ANTALET SEKTER OCH VILLOLÄROR har ökat avsevärt de sista åren och är en indikation på att vi närmar oss den yttersta tiden. Många villolärare uppträder och förvillar många, Matt. 24: 3-5. Det är många kristna i både Sverige och hela världen som har ryckts med i den så kallade Trosrörelsen. I Sverige företräds denna rörelse främst av Livets Ord, med Ulf Ekman som ledare. De som tagit examen på hans bibelskola i Uppsala, har nu "planterat" församlingar överallt, i Sverige, de övriga nordiska länderna och i före detta östblocket. Jag vill med det jag skriver här inte komma åt eller nedvärdera människorna inom trosrörelsen, inte ens Ulf Ekman. Jesus älskar dem lika mycket som han älskar oss andra, och det är till sist Gud som dömer. Min avsikt är istället att försöka avslöja det stora bedrägeri som håller på att ruinera den svenska kristenheten, andligt och ekonomiskt, med en avskyvärd och bibelstridig villolära som grund.

LIVETS ORD GRUNDADES den 24 maj 1983 av Ulf Ekman. Den ursprungliga församlingen i Uppsala har i dag ca 2000 medlemmar. Med alla anslutna församlingar runt om i landet, är det totala antalet medlemmar i Sverige nästan 20 000 personer. Församlingen är en stiftelse, med på livstid självutnämnda styrelsemedlemmar Många sådana rörelser är stiftelser, bara för att samhället inte ska ha så bra insyn i t.ex deras ekonomiska förvaltning.

I styrelsen sitter Ulf Ekman, hans hustru Birgitta, assisterande pastorn Roberth Ekh med hustrun Åsa, Ekmans svärfar Sten Nilsson, samt svägerskan Maj-Kristin Svedlund.

Ulf Ekman kan dock vara ensam firmatecknare i affärer.

Roberth Ekh blev i år församlingsföreståndare, eftersom Ekman nu ska ägna sig åt "internationellt" arbete, vilket inte innebär att han släpper kontrollen över hemmaplan. I Ekmans predikan jan 2002 på Livets Ord fördömde han Skolverket och deras kritik av yttrandefriheten på skolan genom att påstå att "alla skolministrar håller på med djävulens verk." Detta påpekades i tv-programmet "Debatt" ett par veckor senare. När den biten av hans predikan spelades upp för honom, fick man ett intryck av att Ekman skämdes litet. Men han är väldigt duktig på att prata bort sin toppstyrning som ledare av Livets Ord inför journalister. De har ju dessutom inte någon större insyn i Ekmans mycket totalitära styre över sina medlemmar, och mycket av det som egentligen pågår i hans "ministry" får omvärlden aldrig veta.

Ekman har från början prästutbildning. Men det enda uppdrag som han har haft inom Svenska kyrkan är en mycket kort tid som studentpräst i Uppsala. De flesta studenter som minns honom från denna tid, minns honom som "inspirerande,viljestark, lojal, en som ställde upp, såg till allas bästa och ville att studenterna skulle ha ett bra andligt liv.

Dessa säger i nästa andetag: "Men sedan har något hänt ?".

Enligt Sten Nilsson, svärfadern, var det EFS-arna som opponerade sig mot Ekmans stora inflytande. Det blev en viss "rörelse bland studenterna". Sten Nilsson försöker på så sätt förklara orsaken till att Svenska Kyrkan tidigt ställde sig negativ och avvaktande till den nya rörelsen. Men orsaken till den den försiktiga hållningen bland kyrkorna var en annan: rörelsens teologi. Det är helt klart att Ekman påverkats av svärfadern Sten Nilsson, som under Ekmans studietid lånade honom böcker och band av Kenneth E. Hagin & Kenneth Copeland. Trosrörelsens verklige grundare var dock ingen annan än
Essek William Kenyon som verkade under första delen av 1900-talet (födelseår okänt, d.1948) och hade sina rötter i rörelsen New Thought. Denna rörelse trodde på helande genom suggestion, positivt tänkande och människans inneboende gudomliga energi som ger "makt, hälsa och framgång."

Medan Ekman gick på teologiska fakulteten i Uppsala skrev han en uppsats med namnet "Jesus helar i dag" vilken baserades på E W Kenyons bok "Jesus the Healer." Enligt Ekman, var det under denna tid han fick kunskap om att Jesus har burit våra sjukdomar, och att man som kristen inte behöver lida några svårigheter alls här i jordelivet, ekonomiska eller materiella. Han fick senare också kunskap om att en ny ande föds och att den gamla anden utslocknar när man blir född på nytt. På detta sätt har en kristen redan här på jorden i sin ande nått det himmelska tillståndet, säger Ekman.

Det dröjde emellertid inte länge, förrän Ekman flyttade till USA för att bedriva vidare teologistudier hos Kenneth E. Hagin på Rhema Bibelskola i Tulsa (1981-82), där han ansågs som mycket lovande. I en intervju i Kyrkans Tidning säger Ekman om sig själv: "Jag är auktoritativ, men jag har någon att göra räkenskap inför. Jag sticker inte under stol med att det ytterst är jag som håller i det här bygget." Han upplever sig ha fått ett mandat från Gud att predika evangelium för "Sverige, Skandinavien och hela västvärlden". Denna indelning ingår i den uppenbarelse Ekman fick vid sin evangelistskolning hos Hagin. Den andra hälften av världen är enligt samma uppenbarelse tilldelad David Yonggi Cho från Korea. Denne blev känd för snabbt växande "trosförsamlingar" och hade 200 000 medlemmar i sin församling "Full Gospel Central Church" i Seoul, Sydkorea redan1983.

Sådana siffror har inte Ulf Ekman nått, men västvärlden är väl också mera svårarbetad när det gäller andliga ting. Enligt samma uppenbarelse ska Afrikas räddare komma från Sydafrika. Ekmans eget mål är, som han säger, västerlandets kristnande. I en sådan situation blir det lätt att man tror att hela sanningen finns hos den egna rörelsen och att alla andra har tagit fel. Ekmans rörelse är inte precis bibeltrogen. Man kan nog inte predika vad som helst och sedan kalla det Guds Ord.

LIVETS ORDS TEOLOGI STÄMMER INTE MED BIBELN!

Vi ska med Bibelns hjälp här nedan vederlägga Livets Ords lära till 100 procent.

FRAMGÅNGSTANKAR
Det internationella namnet på framgångsteologin eller trosförkunnelsen (trosrörelsen) är Rhema. Namnet"Livets Ord", sägs vara taget ur Bibeln, men kan kanske vara en variant av det grekiska ordet rhema (som i Hagins "Rhema-institut"), som betyder "det levande ordet."

Ekman har numera brutit med Hagin, men inte med hans teologi. I rörelser med starka personligheter blir det förr eller senare en brytning dem emellan, för det är svårt för två starka män att samtidigt stå på samma scen. Ett exempel på att det skett en total brytning mellan de två är att Livets Ord nu har en egen rörelse i USA (Word Of Life) lett av en före detta elev från bibelskolan i Uppsala. "Kontoret" i USA sköts av Ekmans adoptivson, Aron Ekman. En annan konsekvens av brytningen var att Ekman plötsligt fann sig stå ensam med den stora uppgiften att förkunna världens frälsning. Det ordnade sig dock vid mötet med David Yonggi Cho, som gärna ville påbörja den återstående delen av världens frälsning, tills den ovan nämnde sydafrikanen dyker upp (han som ska rädda Afrika).

Ordet framgångsteologi kommer från det amerikanska framgångstänkandet inom affärs-världen och uppkom under tiden för "Holiday Magic" (en företagsorganisation som under 1960/70-talen erbjöd "genvägar" till rikedom). Trosrörelsen har också stor fallenhet för det positiva tänkande som präglar New Age. Positivt tänkande vann terräng i Sverige genom böcker som N. V. Peales "The power of positive thinking" och togs upp inom kyrkorna av t ex Svenska Journalenskribenten Harry Lindquist och Stanley Sjöberg. Hörnstenarna i framgångstänkandet blev att om Gud är med en människa i livet, syns det i hennes sociala omständigheter och ekonomi. Frälsning, hälsa, ekonomisk framgång, lycka och vänner var givna. Man var garanterad framgång på alla livets områden.

En medlem i Livets Ord fick inte vara olycklig, fattig, sjuk eller utan pengar vid denna tid. Detta var en allmän uppfattning om Livets Ord på 80-talet. Och ännu är det så att en sökande till bibelskolan ska ha med sig rekommendationer från två kristna ledare, fylla i ett formulär med ytterst personliga och integritetskränkande frågor, som gäller t ex personlig ekonomi, bibelsyn, personliga böjelser och svagheter, sjukdomar, sexuell läggning, relationer och relationsproblem. Skolan garderar sig på detta sätt mot att få in personer som på något sätt är "svaga" och som inte har utsikter att nå de teologiska och sociala krav Livets Ord ställer på sina elevers framtid inom rörelsen. Det svaga Guds käril får väl söka sig någon annanstans. Det gäller att till varje pris hålla sekten "ren," eftersom Ekmans doktriner och "smörjelse" annars kan besmittas.

KRITIK OCH KURSÄNDRING
Ekmans mycket kritiserade "framgångsteologi" har dock på senare tid fått stryka på foten för en mer stömlinjeformad trosförkunnelse. Nya ingredienser är missionen och Israelfrågan. Det som sker inom Livets Ord liknar det som sker inom geografiska stater - när den inre kritiken blir stor och man tycker man bör göra en kursändring, framhåller Ekman, precis som ett statsöverhuvud, yttre omständigheter och problem som något undersåtarna kan ta hand om, och kan på så sätt kanalisera all inre kritik mot yttre gemensamma uppgifter. Ekman, som den skicklig ledare han är, har också insett att kritiken har varit överväldigande mot Livets Ords betoning på framgångsteologi. En förkunnelse som inneburit att diskriminering av svaga, handikappade, sjuka, eller ekonomiskt lidande måste avledas på något sätt. Nu framhåller han istället den Helige Andes utgjutelse, andedop, tungotal, helbrägdagörelse, profetia och mission (främst mission i forna östländer), dvs missionsbefallningen och den Helige Ande. Ekman ser sin rörelse som en inofficiell paraplyorganisation för hela den karismatiska rörelsen i landet. I kombination med detta och den starka bindningen till Ekmans egen person, blir resultatet, att när kristna kritiserar Livets Ord, tolkar man inom rörelsen detta som kritik av Den Helige Ande, med andra ord Gud själv. Därför ser helst Livets Ord att ingen kritiserar dem inom kristna kretsar!

ALLADINS LAMPA
Eftersom Gud är god måste alla problem i människans tillvaro komma från Djävulen. Så resonerar man inom Livets Ord. Demonernas och djävulens verk är viktiga ting att lära känna för den sorts andliga människa man predikar. Ekman erkänner själv att han av misstag bjudit in talare, som överdriver predikan om demonutdrivning. För många blir också väntan på "ännu osynliga mirakel" så ångestladdad att hela deras trosvärld rasar samman. Skulden för uteblivet mirakel är helt och hållet den enskildes. Tron inom Livets Ord är, att man till varje pris måste hålla fast vid att helande och materiell välgång redan är given av Gud, i den stund man bett om detta! Man tar således för givet att Gud i allt har samma vilja som den kristne. Låter inte detta som historien med Alladin och hans lampa? Många har lämnat rörelsen besvikna, när deras och Guds vilja inte för tillfället varit den samma. Att tro att man kan sträcka sig in i den osynliga världen, och med trons hand hämta i stort sett vad man vill in till den synliga världen är ju inte tro, utan i själva verket MAGI! Tro är att be och sedan lämna saken i Guds fadershand, och veta att han gör det som är bäst för mig. Men när man ber på Livets Ord, är det inte frågan om något annat än att man försöker tvinga Gud! Gud ser och hör mig när jag ber, men jag kan inte tvinga honom att allt ska bli som jag vill. Jag kan be: "Ske Din vilja, inte min ?" Men i Livets Ords förkunnelse blir det ju tvärtom så, att Gud är "användbar" för människan.

Enligt Ekman är "människan en ande som har en kropp och en själ. När människan blir frälst dör den gamla anden och en ny ande föds. Människans ande blir det verkliga jaget, medan själen och kroppen är underordnade. Själen är det jag som har sinnet, viljan, känslan och förnuftet, och kroppen är en plats där själen bor. Människan blir då huvudsakligen en ande. Det är bara med människans ande som Gud kan kommunicera. Gud kan inte tala till människan genom hennes sinnen och känslor. Frälsningen betyder inget för kroppen och själen. Bara anden blir frälst, det andra får man klara själv.

Den frälsta anden kan inte erövras av Satan. Därför blir det denna oövervinnerliga andes uppgift att invadera kropp och själ. Inget är omöjligt för denna ande. Målet blir att både själen och kroppen ska underordna sig den nya ande som man har fått. Sinnena ska man inte lyssna till längre, de ska styras av den inre anden. En lära där man delar upp människan på detta vis kallas dualism, en uppdelning av människan i två världar. Själavård blir onaturligt och onödigt. Vård av anden och att lyssna till det innersta blir det nya sättet att leva som kristen. Detta betyder också att muntliga såväl som nedskrivna egna uppenbarelser alltid kommer från Gud.

Man får problem inom Livets Ord med denna dualism när man börjar tala om hur Gud blev människa i Jesus Kristus (inkarnationen). Dessa svårigheter delar Livets Ord med andra rörelser som ser det andliga och det fysiska som två oförenliga principer. Jesus kan inte vara Gud, utan blir en människa, som Guds Ande tog sin boning i en tid och verkade genom honom. Jesus blir en slags prototyp för den oövervinnerliga anden i en människa. Den pånyttfödda människan kan bli precis som Jesus, en övermänniska, tankegångar som inte är ovanliga i New Age. Den klassiska försoningsläran; att Jesus med sin död på korset försonade hela världen är inte god nog för Livets Ord. Därför placerar man Jesu död i den andliga världen och när Jesus (med Satan som herre) lidit nog i helvetet, far han först till himlen och lämnar där beviset Lammets blod, sedan far han ner till graven och uppstår, och visar sig sedan för lärjungarna och återvänder sedan till himlen. Ganska krångligt. Men så blir det när man förvanskar Guds Ord. Rörelsen balanserar här på gränsen till gnosticism.

LEDARENS ORD
Bibeln är norm för oss, säger Ekman, men är den det? I Livets Ords teologi står ju en pånyttfödd ande i direkt kontakt med Gud och behöver inget skrivet ord för sin ledning. Men detta betyder också att när en sådan ande, till exempel Ekman, talar så blir hans ord gudomliga. "Andesmorda ledare eller profeter" får därför en enorm betydelse i Livets Ord. Är man en evangelist i trosrörelsen är strävan efter denna oumbärliga gåva, den inre Bibeln eller uppenbarelsen mycket viktig för att han eller hon ska få den rätta "auktoriteten".

Man kan gott säga att Livets Ord utövar tankekontroll. Ledarens ord blir till Guds eget ord och ingen får tolka Bibeln annorlunda. Detta är en allvarlig synd som kräver bekännelse och syndaförlåtelse och den medlem som står emot anses vara besatt av demoner. Detta ger medlemmarna skuldkänslor som gör att de kontrollerar sig själva. Det behövs inga fångvaktare, inget fängelse. Rörelsens medlemmar kontrollerar sig själva. Om någon kritiserar Ledaren förekommer även hot om ett gudomligt straff och till och med förtäckta dödshot. Ekman ser sig själv som en auktoritet som alla måste lyda, och den bibeltolkning han lärt sig av Hagin, jämte Ekmans egna visioner, kan inte ifrågasättas. Det tillägg som Livets Ord gör genom att sätta egna uppenbarelser över Bibeln, liknar ett annat tillägg, nämligen det som finns beskrivet på första sidan av Mormons bok: "Mormons bok är helig skrift, jämförbar med Bibeln," och "I likhet med Bibeln innehåller den det eviga evangeliets fullhet, den skrevs genom uppenbarelsens och profetians ande." Enligt mormonerna.

I Magazinet (35/97) säger Ekman: "Väckelse och karismatisk kristendom har ofta lidit av den frihet väckelsen åstadkommit (med det menar han främst Livets Ords väckelse).

"I mer etablerade kyrkor finns utformade ordningar där lärofrågor, sociala frågor och enhetsfrågor avgörs. Där har ofta traditioner och människomeningar dödat Andens liv och frihet och skapat ett kompromissat evangelium utan kraft." Detta uttalande väcker åtminstone fem frågor att besvara:

- Är det inte viktigt att definiera den tro vi fått genom att läsa Bibeln? Jo. Kan den andliga uppenbarelse Ekman anser sig ha inte definieras? Måste de bibliskt grundade församlingarna i Sverige nödvändigtvis ha dödat Andens liv och frihet med en noga definierad lära och ordning? Uppstår väckelse bara i oordnade former? Nej, långt därifrån. Bibeln är en lykta, och ett ljus på min stig, säger Psaltaren. Gud är ordningens och fridens Gud, inte oordningens.

"I väckelse- och karismatiska rörelser, har däremot lärofrågor och frågor om den andliga vägen" fortsätter sedan Ulf Ekman, "ofta avgjorts enbart av den enskilde troende eller av en väldigt liten grupp människor som på ett exklusivt och elitistiskt sätt enbart talat för sin egen rörelse, grupp eller speciella lära. - Detta beror ju också på att i väckelsesammanhang har ofta en exklusiv ande velat ta över". Sedan talar han vidare om enhet och sträcker ut en hand till förbrödring. Vågar kyrkoledarna i Sverige ta emot den utsträckta handen? Eller är denna utsträckta hand bara ett led i Ulf Ekmans egen vision om att vara ledare för kristenheten i västvärlden?

Det värsta brottet för en medlem i Livets Ord är att vara kritisk. Kritik och tvivel är som sagt inte bra och hör inte hemma i en andemänniska. Helande och framgång är det centrala budskapet och detta hamras in.En kristen kan ju, enligt Ekman, med hjälp av sin "trosarm" sträcka sig in i den osynliga världen och plocka åt sig vilka andliga välsignelser han själv vill. I hälsan visas då måttet av tro hos den kristne, och inte ett förlitande till Guds under eller nåd. För många medlemmar i Livets Ord blir tron ett väntande på ett uteblivet under. Detta under kommer till slut, bara tron bli stark nog, anser man. För att undvika att få alltför svåra frågor om utebliven helbrägdagörelse, är ett högt uppskruvat tempo med mycket musik i gudstjänsterna betydelsefullt. Då behöver man aldrig redovisa undren.

När skratt och omkullfallande i anden (man "puffar" faktiskt omkull folk, varvid någon står bakom personerna och fångar upp dem) och "häftig sång och musik" förekommer i oavbruten konstant takt,
då hinner man inte ens till sig själv ställa den gnagande frågan: "Varför blev jag inte frisk?" Man får inte heller erkänna för sig själv att man är sjuk, för det är ett misslyckande.

Istället ska man upprepa "Jag är frisk, jag är botad!" tills symtomen viker. Det är helt ovidkommande om sjukdomen är vanlig huvudvärk eller något allvarligare. Man får absolut inte acceptera sin sjukdom, för det är det samma som att ta emot den av djävulen. Onekligen leder detta hos många till allvarliga problem med tron. Man börjar fråga sig hur Gud egentligen är. Är Gud kärlek? Älskar han mig? Vad har jag gjort för fel?

Helande är något som Gud ger sina barn av kärlek. Men Livets Ord liknar en snabbköpsbutik där man går och tar ner helande från hyllan! Kristen tro ska inte skapa och förstärka problem. Den Jesus vi lär känna i evangelierna sprider glädje och positiva tankar utan tvång. En kristen tro ska vara en välsignad och befriande tro. Herren är vår hjälp på alla livets områden. Andligt och själsligt, såväl som kroppsligt. Halleluja! Prisat vare Herrens namn!

BUDSKAP UTAN MOTSTÅND
Livets Ord har alltid satt upp en fin evangelisk fasad, till synes ogenomtränglig. Förutom Svenska Kyrkan har dessutom många troende i de frikyrkliga samfunden ställt sig skeptiska till Livets Ord, särskilt i början av deras verksamhet.

En vän till mig uttryckte det ungefär så här: "Jag vet, att det är något fel med den rörelsen, men jag kan inte sätta fingret på vad det är."

Livets Ord har lovsång och bön, helande och bibelstudier, och Bibelns under och tecken predikas. Detta har inte betonats tillräckligt i kyrkorna under årens lopp, fast det finns en stor längtan efter det i kristenheten, och jag tror, även hos "medelsvensson".

Det som gör en fullständig analys av Livets Ord svårgripbar för en vanlig kristen, är deras syn på hur Gud försonat världen genom Jesus Kristus; Jesus som gudom, synen på den andliga människan och omvärlden, etc. Därför är rörelsens villfarelse svår att kritisera. Livets Ord kan alltid svara med att de står för en "klassisk kristen tro." Det säger de, men gör farliga avsteg från ovedersägliga och viktiga bibliska sanningar. Medlemmarna i rörelsen har svårt att få sin tro att passa ihop med verkligheten. "De umgås inte på riktigt", säger insiders, utan håller alltid en viss distans till varandra, för att inte avslöja sina eventuella svagheter". (Det skulle ju vara förskräckligt om sådant kom till ledarnas kännedom). Därför umgås man nästan enbart vid samlingarna, eftersom de bara rör den gemensamma tron. Där gör också miljön och stämningen att man lättare glömmer ångest och plågor ? åtminstone en stund. Men ändå ser man sig som oövervinnerlig. Den som är född på nytt "går omkring som Gud själv" säger Ekman i sin bok Övervinnande tro. Man ska helst inte heller umgås med "folk som inte är frälsta". På så vis är Livets Ord ett slags ideologiskt kollektiv. Ekman har faktiskt inte skaffat sig sin stora församling på ett helt ärligt sätt. Det finns exempel på församlingar utanför Livets Ord vari vissa medlemmar känt Trosrörelsen tilldragande och helt enkelt fått med sig så många att man kunnat börja ifrågasätta om pastorn i deras församling är tillräckligt troende. Man förklarar att pastorn inte är andedöpt och att man för att få känna verklig frid och välsignelse måste överge församlingen och gå med i Livets Ord, eller så måste hela församlingen göra det och få en ny pastor. Eller så kan pastorn, för att få behålla sin position, också han gå över till Livets Ord.Tyvärr finns det finns exempel på pastorer som har gjort detta, på eget bevåg, och sedan inte tagits emot i Livets Ords gemenskap. Och plötsligt har medlemsmatrikeln på Livets Ord stigit med åtskilliga medlemmar! Någon har gjort ett kap, men plötsligt står den förstnämnde pastorn där, utan egen församling. Och utan arbete.

Så länge Ekman förblir ledaren som inte får ifrågasättas och han själv eller rörelsen inte får kritiseras, samt att medlemmar som vill lämna den utsätts för trakasserier och hot om himmelska repressalier, förblir Livets Ord vad man kallar en manipulativ sekt. Detta trots att man försöker närma sig både Svenska Kyrkan och frikyrkorna i Sverige.

De till Livets Ord knutna församlingarna har ofta orden "Liv" eller "Kristna Center" i sina namn, som Livets Källa, Livets Vatten, Vallentuna Kristna Center, Bollnäs Bibel Center, Församlingen Sion ? Flens Kristna Center, Församlingen Ordet i Munkedal, Guds Ord i Värnamo, Guds Kraft i Sävsjö, Ordet i Ödeshög, Församlingen Guds Eld, Församlingen Lejonet av Juda i Vasa, Finland, etc.

"Bibelskolan Arken" i Kungsängen utanför Stockholm med ledarna Linda och Gunnar Bergling, har även de nära samarbete med Livets Ord. I början av "Bibelskolan Arkens" tillvaro förekom vissa ekonomiska övergrepp på medlemmar. Förutom finansiell skuld bär många ännu i dag på ångest och trauman från den tiden.

Stor hjälp hade Livets Ord på 80/90-talet av sångerskan Carola, som har haft stora framgångar inom både andlig sång och på popscenen, såväl som i Eurovision Song Contest, som nog de flesta vet. Hon var länge Livets Ords största reklampelare, men har nu övergivit rörelsen, och har blivit medlem i "trosföretaget" Stockholm Karisma Center lett av Thomas Ardenfors, son till Göteborgspastorn Jack-Tommy Ardenfors (Pingströrelsen). Karisma Center samarbetar med Dream Center i Los Angeles, vilkas böcker om drömtydning Karisma Center säljer.

Dream Center har mottot: "När den blekgula hästen, den röda hästen och den svarta hästen drar med gemensam styrka och kraft, framträder den vita hästen." Dream Center ger gärna personliga lektioner i "drömkontroll, drömtydning, vibrationsmedicin, magnetisk terapi, infraröd energi, aromterapi och dröm i vaket tillstånd ?Allt via internet.

Med hjälp av annonsering (ofta helsidesannonser) i dagstidningar och samfundstidningar sprider Ekman sitt budskap via försäljning av böcker och kassetter. Han predikar även på den nya kanalen God Channel, i "gott sällskap" med Billy Graham, Benny Hinn, Joyce Meyer,etc. Programmen sänds via com hems kabelnät via informationskanalen 9, och kan ses varje kväll i veckan mellan klockan 19 och 22 och på helgen dygnet runt. 4000 hushåll har efter starten strax före jul redan kabelkanalen, enligt God Channels skandinaviske representant.

Berömda evangelister, främst amerikanska, kommer och håller kampanjer med tusentals deltagare. Pingstvänner och andra kristna reser fortfarande långa vägar, för att delta i dessa "härliga möten."

På Livets Ord blir folk "frälsta och helade" på löpande band, åtminstone var det så i början. Det tycks inte finnas något motstånd ens i andevärlden. Hur kan detta vara möjligt, om det är "något fel" med "Trosrörelsen"? Vi ska nu studera Bibeln och så småningom komma fram till det.

"Gån in genom den trånga porten. Ty vid och bred är den väg, som leder till fördärvet, och många äro de som gå fram på den; och den port är trång, och den väg är smal, som leder till livet, och få äro de som finna den. Tagen eder tillvara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar. Av deras frukt skolen I känna dem. Icke hämtar man väl vindruvor från törnen eller fikon från tistlar? Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär ond frukt. Ett gott träd kan icke bära ond frukt, ej heller kan ett dåligt träd bära god frukt. Vart träd, som icke bär god frukt, bliver avhugget och kastat i elden. Alltså skolen I känna dem av deras frukt. Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: ?Herre, Herre?, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skola på ?den dagen? säga till mig: ?Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?? Men då skall jag betyga för dem: ?Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsmän.? Matt. 7: 13-23.

Man kan säga, att Livets Ord är som ett stort, fint äpple, som när man skär i det visar sig vara ruttet och maskätet ända in i kärnan. Ekman visar upp en till synes hel och fin evangelisk rörelse med vattentäta skott, men talar inte om, att innanför detta vackra skal finns ett hemligt budskap, som bara "de andligt mogna" så småningom får ta del av, i särskilda "bibelstudier".

AVGRUNDSLÄRAN
Den lära man får studera på Livets Ord, har alltså E W Kenyon som ursprung och har förts vidare av Kenneth Hagin på hans Rhema Bible Institute i Tulsa, som är den bibelskola i USA, som Ulf Ekman utexaminerades från på 80-talet.

Där fick han lära sig att "Satan var Jesu Herre mellan korsfästelsen och uppståndelsen. Genom att bli plågad av den Onde för våra synder så skulle han ha betalat priset för oss, inte på korset, utan i helvetet." Han fick också lära sig "att Jesus for till himlen som en vanlig människa, och att de kristna därvid själva blev gudar."

I "What Happened From The Cross To The Throne," den lärobok som är standard på Rhema Bible Institute, skriver Kenyon på sidan 20: "Jesus var avlad utan synd. Hans kropp var inte dödlig.

Den blev inte dödlig förrän Fadern lade vår syndanatur på honom när han hängde på korset.

I det ögonblick han blev till synd, blev hans kropp dödlig och först då kunde han dö.

När detta hände, andlig död, tog Satans egen natur besittning av hans ande."

Detta är den allra värsta attacken som Kenyon gör på Jesus som Guds Son.

Gud och djävulen kan ju inte förenas!

De flesta kristna som fastnat i Ekmans teologi har aldrig tänkt igenom detta, och förstått djupet av denna avgrundslära. Vad Kenyon säger och Ekman undervisats om, är att Jesu Ande blev ett med djävulen. Detta skulle ju då medföra att Gud själv blev ett med Djävulen, eftersom Bibelns budskap är att Fadern och Sonen är ett. Detta är helt emot vad Jesus själv säger och vad profeterna säger i det Gamla Testamentet. Låt oss nu fastlägga vad Gud har sagt i Bibeln: Gud är evig, han har alltid existerat, han har ingen begynnelse och inget slut. Gud är helig och Gud är ljus, det finns inget mörker i honom.

Djävulen är en skapad varelse, han har en begynnelse, och efter sitt syndafall har han blivit fylld med totalt mörker och ondska.

Guds heliga natur och ande kan inte blandas ihop med ondska, ljus och mörker kan inte existera tillsammans och bibehålla sin existens.

Gud och Jesus är ett, dessa kan inte skiljas åt.

Läs Joh. 1: 1-14; 1 Kor. 15: 23-28; 1 Joh. 1: 5-7; Upp. 1: 10-18.

Om nu Jesus dog en andlig död och fick Djävulens natur, då var inte Jesus Guds Son! För Gud kan inte dö. Kenyon visar här sin rätta natur, han är inte fylld med Guds Helige Ande, utan ANTIKRISTS ANDE!

Mina älskade, tron icke var och en ande, utan pröven andarna, huruvida de äro av Gud; ty många falska profeter hava gått ut i världen. Därpå skolen i känna igen Guds Ande: var och en ande, som bekänner, att Jesus är Kristus, kommen i köttet, han är av Gud; men var och en ande, som icke så bekänner Jesus, han är icke av Gud. Den anden är Antikrists ande, om vilken I haven hört, att den skulle komma, och som redan nu är i världen. 1 Joh. 4:1-3.

SYNER OCH VISIONER
Om man är stark nog andligt sett, kan man skärskåda Hagins bok "Syner och visioner" (Livets Ords Förlag, 1986). I denna bok har Hagin upptecknat sju långa uppenbarelser, där Jesus är personligt närvarande till den grad att Hagin kan se hans sårmärkta händer, med trekantiga hål (!) och ta på hans sår. Enligt författaren undervisar Jesus honom på samma gång med egna ord. I denna bok säger Jesus mängder av underliga saker, som knappast ökar bokens trovärdighet. Om man satte tilltro till denna bok, skulle vi här ha ett förut okänt, på 1900-talet producerat HELT NYTT EVANGELIUM! Som om Jesu ord i Bibeln inte skulle vara nog. Dessa ord, nedskrivna och lagda i munnen på vår Frälsare, är helt klart ett nutida tillägg till Bibeln.Vi vet vad Bibeln säger om detta. När villolärare talar, kan du pröva det mot Den Heliga Skrift:

"Men onda människor och bedragare skola gå allt längre i ondska; de skola förvilla andra och själva bliva förvillade. Men förbliv du vid det som du har lärt och som du har fått visshet om. Du vet ju, av vilka du har lärt det, och du känner från barndomen de heliga skrifter, som kunna giva dig vishet, så att du bliver frälst genom den tro du har i Kristus Jesus. 2 Tim. 3: 13-15.

Läs också Gal. 1: 6-9; Upp. 22: 18-21.

Hagins åsikter och personliga erfarenheter bestämmer hans tolkning av olika bibelställen. Han tar mycket sällan hänsyn till det sammanhang i vilket det enskilda bibelordet är insatt. Vissa bibelcitat finns ständigt med när han talar, t.ex. Mark. 11: 22-23 ?"Om ni säger till detta berg" (favoritcitatet) Fil. 4: 13 "Allt förmår jag i honom som giver mig kraft", 1 Petr 2: 24- "...genom hans sår har ni blivit botade ?", Matt. 9: 29 "? ni tror, och det skall ske", Mark. 9: 23 "Allt är möjligt för den som tror.."

Och i den rutin han förskriver i sina böcker för att någon ska kunna bli helad, gäller det sannerligen att "trycka på de rätta knapparna" för att Gud ska kunna utföra under. Det gäller att utsäga de rätta, jag måste kalla det "besvärjelserna" en sorts magi där inte bara "helbrägdagöraren" deltar, utan också den "helade," och; nåde den som ändå inte blir helad! För att platsa i Trosrörelsen måste medlemmen ändå säga att hon blivit helad, annars är det något fel på hennes tro. Den personen blir snart utfryst och ansedd som besatt av onda andar! Var finns kärleken i detta system?

FRAMGÅNG, MEN FÖR VEM?
Ekman var ju från början statskyrkopräst och med politiska åsikter åt vänsterhållet påstås det, men måste i så fall snabbt bytt ut dem mot helt andra värderingar när hans karriär som trossamfundsledare inletts, se hans egen bok "Gud, staten och individen," där han predikar mot kommunismen med hjälp av sin i USA förvärvade framgångsteologi. Ett tag efter grundandet av rörelsen i Uppsala märkte han hur lätt det var att skaffa sig personlig vinning, om man har "något nytt" att predika.

Många människor tog hans framgångslära för gott, och sålde allt som gick att omsätta i pengar och skänkte dem till Livets Ord, som lovade dem hälsa och framgång. Många sålde sina hus, och bodde i husvagnar i Uppsala, tills de förstod att de hade blivit lurade. Vid Livets Ords möten på 80-talet, var 100 kronor den lägsta summa man fick ge i kollekt. När kollekten kommit in, slängde man ner den på golvet, varvid Ulf Ekman stod och hoppade på sedlarna för att "stampa synden ur pengarna."

Många är de som i god tro blivit skinnade in på bara kroppen av opportunister, ulvar i fårakläder som inte drar sig för något, många säger sig också tjäna Gud. Jag känner en man som lade i stort sett hela sin lön till rörelsen, och levde på knäckebröd och vatten tills han inte kunde stå ut längre. Det finns många som fått svåra själsliga störningar och fått vårdas på mentalsjukhus sedan de varit med i just Livets Ord. Detta bekommer inte Ekman, han fortsätter att kräva allt av andra och litet av sig själv.

En vän till mig gick på Livets Ords bibelskola 1985. Då kostade det 500 kr/mån bara för att sitta på en stol i klassrummet på bibelskolan. Utöver det fick han själv betala studiematerial i form av böcker, kassetter och annat, som utgjorde de drygaste utgifterna. Efter den tankekontroll han blev utsatt för på Livets Ord kan han numera knappast ens besöka en pingstkyrka, utan går bara på gudstjänster som han känner att han verkligen kan ta del i.

När sådan psykisk och ekonomisk utslagning av människor som varit med i Livets Ord påtalades för Ekman i TV (Norra Magasinet), flinade han bara och sa: "- Ja, vi har väl lämnat några utefter vägen, men det är inget att göra något åt!"

STALIN OCH RÖDA TORGET
Ekman anses allmänt vara envåldshärskare på Livets Ords skolor i Uppsala, som uppbär statsbidrag. Men statsbidragen är nu (2002) i farozonen, eftersom Skolverket inte godtar skolans undervisning om att "kristna är överlägsna andra människor med annan livsåskådning".

Man har nu även skolor för mindre barn och grundskola. En avhoppad lärare (Per Kornhall) berättade i TV om barnens morgonbön: "Nu ska vi bara priiisa Gud!" ropar Ekman. Läraren, som studerade situationen från sidan av rummet, kunde se hur de barn som stod längst fram ropade ut sina böner, men ju längre bakåt i raderna han tittade, ju mindre ljud kom det ur barnen, och de som stod längst bak, stirrade bara apatiskt framför sig med öppen mun.

När Ekman fyllde 50 år förra hösten, och landade på skolområdet i egen helikopter, kommenderades barnen ut på skolgården för att hylla honom med sånger som inövats på skoltid, utan att föräldrarna blivit tillfrågade. "-Barnen får i skolan mer eller mindre lära sig att avguda denne ledare. Det tycker jag är läskigt, säger Per Kornhall."(Dagen, 31 aug 2001).

Ekman hyllades högtidligt av sjungande barn som DEN STORE LEDAREN. Man tänker ofrivilligt på Stalin och Röda torget.

HUR HAR DE EKONOMISKA MEDLEN ANVÄNTS?

1. Till att bygga upp Ekmans egen drömvärld, med eget samfund, jättelika byggen som samlingssalen för 5 500 personer (vid E4)
2. Eget universitet, bibelskola, gymnasium och friskola.
3. Tidningar (Magazinet (nedlagd) Världen I Dag + Trons Värld, som sägs vara fristående. Detta har kostat stora summor, trots statsbidrag.
4. Han har helikopter och eget flygplan, i vilket han rör sig obehindrat fram och tillbaka i Europa och Ryssland.
5. Han har startat kostsamma projekt för att repatriera judar till Israel. (m/s Restoration) och bedriver verksamhet i Moskva, samt i Rumänien, Bulgarien och Albanien.
6. Han har även skaffat sig en privat, praktfull lantegendom utanför Uppsala.
7. Han har egen TV-studio. Han medverkar också i satellit-kanalen God Channel tillsammans med trosrörelsens internationella "höjdare", som Benny Hinn, etc.
8. Livets Ord hyr stora hallar för sina "festivaler" och helande-gudstjänster med utländska talare och sångare.

Hans stiftelse omsätter ca 100 miljoner årligen, enligt egen uppgift. Gåvor och kollekter utgör över 40 miljoner per år. Detta på något över 2 000 medlemmar. Det är inte hela sanningen, för "sympatisörer" (och egna företagare) runt om i landet ger också sina bidrag. Sympatisörerna utgör då resten av de ca 20 000 medlemmarna.

Verksamheten tycks dock inte gå med vinst, eftersom den är skattebefriad till andra delar utom till förlagsverksamheten ( som på något vis är mycket omfattande). Får han aldrig nog?

Tänk om Ekman kunde vara ärlig nog att bekänna var han fått dessa pengar ifrån? Han har byggt upp sitt imperium på folks godtrogenhet och välvilja, och det har kostat dem miljarder.

Ekman borde själv träda fram och be alla dessa besvikna människor om ursäkt, och ersätta dem som blivit svårt ekonomiskt lidande.

Om han på något sätt skulle ha ångrat sina avsteg från Bibeln, borde han gå ut offentligt och avsäga sig de villoläror han lärde sig på Rhema i Tulsa, Kenneth Hagin´s s. k. bibelinstitut i USA.

Ekman har aldrig har tagit avstånd ifrån det misstag "Pappa" Hagin har lärt honom, nämligen att:

Jag tittade i Mormons bok en gång. Jag blev nästan mörkrädd och tänkte, att ska man gå efter den boken, så kan ingen människa bli frälst! Och, liksom Mormons bok är ett tillägg till Bibeln, på samma sätt har Trosrörelsen lagt till egna uppenbarelser och dessutom ignorerat Bibelns varningar för detta. Se t ex: Upp. 22: 18-19.

BIBELNS UPPENBARELSE ÄR FULLSTÄNDIG OCH SLUTGILTIG Bibeln är den fullständiga och slutgiltiga och uppenbarelsen av Gud och hans frälsningsverk genom Jesus Kristus, tills vi ser honom ansikte mot ansikte. Se följande bibelord:

All skrift, som är ingiven av Gud, är ock nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet, så att en gudsmänniska kan bliva fullt färdig, väl skickad till allt gott verk." 2 Tim. 3: 16-17.

"Mina älskade, då jag nu med all iver har tagit mig för att skriva till eder om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödigt att i min skrivelse förmana eder att kämpa för den tro, som en gång för alla har blivit förmedlad de heliga." Jud. 3.

"Ty Kristus har icke gått in i ett allra heligaste, som är gjort med händer och som allenast är en efterbildning av det sannskyldiga, utan han har gått in i själva himmelen för att nu träda fram in för Guds ansikte, oss till godo. Ej heller han gått ditin för att många gånger offra sig själv, såsom översteprästen år efter år går in i det allra heligaste med blod, som icke är hans eget. Han hade annars måst lida många gånger allt ifrån världens begynnelse. I stället har han uppenbarats en enda gång, nu vid tidernas ände, för att genom offret av sig själv utplåna synden. Och såsom det är människorna förelagt att en gång dö och sedan dömas, så skall Kristus, sedan han en gång har blivit offrad för att bära mångas synder, för andra gången, utan synd, låta sig ses av dem som bida efter honom, till frälsning." Hebr. 9: 24-28.

"om I nämligen förbliven i tron, väl grundade och fasta, utan att låta rubba eder från det hopp, som tillbjudes oss i evangelium, det evangelium, som I haven hört och som har blivit predikat bland allt skapat under himmelen, det vars tjänare jag, Paulus, har blivit." Kol. 1: 23.

All undervisning måste vara i enlighet med Bibeln:

"Ty det var icke några slugt uttänkta fabler vi följde, när vi kungjorde för eder vår Herres, Jesu Kristi, makt och hans tillkommelse, utan vi hade själva skådat hans härlighet. Ty han fick ifrån Gud, Fadern, ära och pris, när från det högsta Majestätet en röst kom till honom och sade: ?Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.? Den rösten hörde vi själva komma från himmelen, när vi voro med honom på det heliga berget. Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet; och I gören väl, om I akten därpå såsom på ett ljus, som lyser i en dyster vildmark, till dess att dagen gryr och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan. Men det mån I framför allt veta, att ingen profetia i något skriftens ord kan av någon människas egen kraft utläggas. Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja, utan därigenom att människor, drivna av den helige Ande, talade, vad som gavs dem ifrån Gud." 2 Petr. 1: 16-21.

"och varden rotade i honom och låten eder uppbyggas i honom och befästas i tron, i enlighet med den undervisning I haven fått, och överflöden i tacksägelse. Sen till, att ingen får bortföra eder såsom ett segerbyte genom sin tomma och bedrägliga ?vishetslära?, i det han åberopar fäderneärvda människomeningar och håller sig till denna världens ?makter? och icke till Kristus." Kol. 2: 6-8.

(Läs också Livets Ord bakom fasaden del 2)

Utöver Bibeln och de källor som är angivna i texten har jag i av Livets Ord bakom fasaden, del 1 & 2 använt källorna: Karl-Erik Nylund: Att leka med elden 1998, Hambre etc EFS teamarbete: Framgångsteologi 1983, J. Dahlberg: Uppsats i Religionshistoria 1997, Björn Swartling: Sola Scriptura 2001 Samt i Guds rike är inte av denna världen dessutom: T. Arnroth: Judiska öden och hjältar, etc.

Även En annan Jesus av John S. Torell har citerats. Den behandlar samma ämne som denna artikel. "En annan Jesus" kan beställas i sin helhet via denna hemsida. Som audiokassett heter den S-20.

kunskapens gåva Peter hade, att de hjälpte honom bygga upp en rörelse i mångmiljonklassen. Senare nådde han så småningom hela USA med hjälp av program på inte mindre än 51 TV-kanaler och 40 radiostationer. I helandegudstjänsterna talade han "kunskapens ord" och kunde "i anden" veta precis vad de sjuka led av. Han visste till och med deras namn och adress, eftersom han påstod sig ha direkt kontakt med Gud.

På en av helandegudstjänsterna beskriver Peter Popoff ett sjukdomsfall och säger: (vid detta tillfälle är det ett äldre par med en svärson som har haft två infarkter) "Gud bränner bort blodklumparna från hans ådror i denna stund. Sedan identifierar han paret, som står vid ena långsidan i möteshallen, och säger: "Jag kommer bort till dig! Vill du att Gud ska öppna dina öron också?" Mannen nickar ivrigt. "Ta ut dina hörselsnäckor!" ropar Popoff och säger sedan utrycksfullt: "I Herren Je?(här verkar han ha uppenbara problem med att uttala namnet Jesus) och trycker på hans huvud, varvid mannen ramlar ner på golvet och ser lycksalig ut. "Tacka Gud för det!" skriker Popoff. "När Herren talar till mig så vet jag det bara. Jag satsar mitt liv och min heder på att jag hör Herrens röst." Detta är hans egna ord. Hur kunde han veta något om personerna i möteshallen?

Vad publiken inte visste var att Popoffs egen fru Elisabeth stod dold med en mikrofon bakom scenen. Genom en radiosändare och en trådlös mottagare kunde frun förse honom med information om hans intet ont anande publik. Popoff själv var försedd med en liten hörsnäcka i ena örat. Men kunskapen grundade sig också på de "bönekort" (lappar med böneämnen) som deltagarna fyllt i väntan på att få komma in i hallen. Likaså fick han kännedom om folks problem från svaren på de "tiggarbrev" som han sände samtidigt som kristen litteratur från rörelsens högkvarter.

De stackars människor som han lägger händerna på och "knuffar" omkull i programmet jag beskriver tror verkligen att han har kontakt med Gud och kan hjälpa dem. De faller omkull för att andra gör det.

1986 avslöjades äntligen pastor Popoffs skumraskaffärer, och hans rörelse gick under jorden i några år. Vad gör han i dag tro? Just det, ni anade rätt. I dag är Peter Popoff i full fart igen, i Herrens namn. Förutom att framträda i TV så poppar Popoff upp på nätet och via brevkampanjer.

Varför skriver jag om falska profeter? Därför att Bibeln säger att de kommer att öka drastiskt i antal strax innnan Jesus återkommer. Detta är bara ett tidstecken bland många, men borde få Kristi församling att vakna upp och ta sin missionsbefallning på allvar. Natten kommer då ingen mer kan verka. Samtidigt tänds också varningslampan för dig som hittills vänt Jesus och hans frälsningsbudskap ryggen. Bibelns ord är sanning vare sig du vill det eller ej. Det går inte heller att vara neutral någonstans mitt emellan Djävulen och Gud. Det finns ingen sådan plats. Sök därför Gud i bön just nu. Lämna ditt liv i hans händer. "Varen därför ock I redo; ty i en stund, då I icke vänten det, skall Människosonen komma." Matt. 24: 44.

I samma kapitel som Vår Herre uppmanar oss att identifiera falska profeter (Matteus 7), säger han också att vi inte ska döma andra människor. Men Kristi tillkommelse och Antikrists framträdande står båda för dörren. Förvirringen bland allmänheten när det gäller religion är stor, och även i kyrkorna är avfallet stort i dessa dagar och väldigt få är villiga att träda fram och vederlägga falska profeter. Världen och den liberala mediakulturen har trängt sig på och vill styra och bedöma kyrkan. Aldrig tidigare har något sådant hänt i världshistorien. Den kristna församlingen har blivit till åtlöje och våra kyrkoledare har inte tillräckligt med kurage att stå upp emot "stora TV-personligheter". "Vanligt folk" går bara efter vad de ser, hör och upplever. Och "för deras skull (de falska profeterna) skall sanningens väg bliva smädad." 2 Petr. 2:2b. Vi läser ännu ett bibelord om detta:

"Ty tiden är inne, att domen skall begynna, och det sker på Guds hus; men om begynnelsen sker med oss, vad bliver då änden för dem som icke hörsamma Guds evangelium?" 1 Petr. 4: 17.

Mitt råd är: Följ inte efter människor, följ Jesus och bara honom. Respektera goda ledare och styrk dem med dina böner och din kärlek. Bedöm allting utifrån Bibeln. Gud välsigne dig.

Den förödmjukade församlingen

(The Reproach of the Solemn Assembly)

Av David Wilkerson

Sefanja 3:18- Dem som med bedrövelse måste sakna högtiderna, dem skall jag då församla, dem som levde skilda från dig, du som själv bar förödmjukelsens börda. (1917) Detta är en dubbel profetia av Sefanja. De har att göra med Israels barn- men också med det andliga Sion (vilken är Jesu Kristi församling i de sista dagarna). Först av allt, talar han till judarna ? att Gud skulle föra samman de förskingrade - men han skulle bara föra tillbaka dem som hade ett brustet hjärta för Israels usla tillstånd - han skulle komma ihåg alla som bar förödmjukelsen - allt det fruktansvärda som försiggick i Guds hus. Till dem som bar den bördan, sade han; "jag skall församla er". Han gav dem stora löften

Denna profetia riktar sig också till Jesu Kristi församling i den sista tiden. I det gamla testamentet, blev Israels barn kallade till en högtid i sju dagar. På den åttonde dagen ? som kallades en högtidssamling. Det var då de möttes tillsammans ? satte allt annat åt sidan och fokuserade på att tillbe och prisa sin himmelske Fader. Skriften säger: "På den åttonde dagen skall du ha en högtidssamling". Denna högtidssamling representerar i gamla testamentet Guds avskilda församlings behov av att möta Herren.

Detta är Jesu Kristi församling i den sista tiden. Enligt Sefanja, kommer Guds hus i den sista tiden att bli förödmjukat. Det hebreiska ordet här betyder "skam och vanära". Det kommer att vara skam och vanära i Guds hus. Vi talar inte om den avfallna, liberala moderna kyrkan - Herren säger att på domens dag, kommer Han att ta itu med den kyrkan. Vi kan be för dem, men vi skall inte spilla våra tårar på det som inte är den riktiga församlingen.

Gud söker efter ett folk som vill sörja och gråta över den förödmjukelse som utvecklas över Jesu Kristi församling i dessa dagar. Jag talar om den församling som föddes vid pingsthögtiden. Jag talar om den församling som föddes av Paulus och apostlarnas undervisning. Församlingen som föddes i sanningen om Jesu Kristi herravälde. Den pånyttfödda församlingen är under attack. Församlingen är förödmjukad.

Det har profeterats att i denna tid av förödmjukelse, skam och vanära, kommer Gud att resa upp en helig kvarleva som kommer att sörja och gråta över denna förorening - Gud kommer att ha en kvarleva som inte kommer att sitta overksam medan allt detta invaderar församlingen. Gud säger: "Jag kommer att ha ett folk som inte kommer att vara nöjda med att leva ett gott liv och ignorerar att kvacksalvare och pengagalna falska profeter kommer in i Guds hus och förstör allting."

Gud kommer att samla ett folk som sörjer över detta - Om du verkligen älskar Herren och älskar Hans församling, kan du inte se på det som händer idag (och jag kommer att nämna dessa förödmjukelser vid namn). Om du efter att ha hört vad jag har att säga om dessa förödmjukelser, kan gå hem från kyrkan och säga: "jag håller fast vid det som står i Matteus 18, helvetets portar skall inte stå emot församlingen, jag skall inte oroa mig, Gud har allt under kontroll.

Det räcker inte. Gud använder människor. Gud använder människor för att utföra sitt verk. Han sänder inte änglar. Änglarna gråter över det, men Gud använder inte änglar för att utföra sitt syfte. Han använder män och kvinnor med brustna hjärtan och bördor -. Domen står för dörren, Jesus kommer. Herrens dag är nära.

Vakna upp äldste. Vakna upp pastorer. Vakna upp herdar.

Se på kyrkan. Få nöden. Bär den. Varför skulle vi ta på oss bördan av den högtidliga församlingens förödmjukelse? Joel sade "därför att ett dåligt frö har blivit planterat.

Ett evangelium predikas som får allt inom synhåll att vissna. Allt som är grönt och gudomligt och rent vissnar. Fröet är ruttet- människor svälter efter att få höra Guds rena ord- men det finns inga ängar. Flocken är övergiven och hungrig. Floderna torkar ut. En främmande eld förtär pastorerna. Hesekiel säger att herdarna trampar ned de goda ängarna och äter det bästa själv. Vad är de skamliga saker som händer i Jesu Kristi kyrka i dag?

Först är det det dåliga frö som predikas av giriga herdar. Det är känt som FRAMGÅNGSTEOLOGIN.

Detta är en av de största förödmjukelser Jesu Kristi kyrka utövat sedan Kristus. Detta förvrängda evangelium förgiftar mängder ? till och med i Kina, Afrika och över hela världen. Det är ett amerikanskt evangelium uppfunnet och spritt genom rika amerikanska evangelister och pastorer. Rika!

Det gör mig bestört att så många människor kan höra banden och se videor som kommer ut från dessa framgångskonferenser utan att gråta över dem. Detta gift har spridits över hela världen. Kuba är på väg att öppnas och de är ivriga att komma in på en gång med sitt framgångsevangelium och säga åt dem, "ni har varit fattiga tillräckligt länge, Gud vill att alla kubaner skall bli rika."

Denna veckan fick jag ett videoband som spelades in på Kenneth Copelands möten. Jag lyssnade på talaren och blev förstummad. Vänner, läs nya testamentet, du kommer att finna att aposteln Paulus pekade ut dem som de trodde var falska apostlar. Han varnade och han uttalade deras namn. Jag säger er att om ni kan lyssna till det som jag vill säga er, utan att sörja, då är ni blinda. Ni är andligt blinda. Ni har hårda hjärtan. Ett hjärta med ett hårt pansar runt så att det rena evangeliet inte kan genomtränga det. Ni har blivit så genomsyrade av detta obalanserade evangelium att ni inte är vid era sinnens fulla bruk. Ni kan inte predika sanningen. Ni kan inte visa dem något annat i skriften eftersom de har ett pansar över sina hjärtan. Hårda hjärtan.

En del av er kommer inte att ta emot detta. Om du har matat din själ med Copelands eller Hagins kassetter, kommer du inte att tycka om det du hör. Vänner, jag är en herde, jag har blivit kallad av Gud. Jag har gett den här församlingen ett löfte. Så länge vi står i denna talarstol, om vi såg vargar i fårakläder som kommit för att stjäla flocken, så skulle vi ställa oss upp och skrika. Det är upp till dig att göra något åt det. Jag satt denna veckan och lyssnade till en talare på en konferens och jag blev chockad och sårad. En herrens nöd kom över mig. Det är därför jag predikar det här budskapet. Sörj över det.

Jag citerar ord för ord vad som sades. Talarna kunde knappast tala färdigt på grund av alla människor som kom fram och stoppade pengar i deras fickor. Anledningen till att de gör det är en ny lära som har kommit ut och som säger, "om du vill bli välsignad, så måste du hitta den mest välsignade evangelist eller pastor du kan hitta därför att han som har mycket får mycket, han som har lite, till och med det han har skall tas ifrån honom. Om du hittar den mest välsignade framgångspredikant och ger honom pengar, så skall du bli välsignad. Ju mer välsignad han är, om du ger till dem som är mest välsignade -" det är som ett pyramidspel. Om dessa män vore i den profana världen, skulle de hamna i fängelse. Pyramidspel. Den som är högst upp och som verkar vara mest helgad och som talat högst. Hundratals människor kom upp tills hans fickor var fyllda. Syndare säger, "är detta ett fritt evangelium? Sedlar?"

Lyssna till vad som sades. Talaren gick upp och sade, om en fattig änka som har socialbidrag ger dig 5 dollar, så måste du ta det, Elia tog änkans sista mat. Ni är de smorda, ni förtjänar det, ta det." Samma talare sade, "jag bor i ett 1000 kvadratmeter stort hus. Jag skall bygga ett större nu. Ett som kung Salomo skulle vara stolt över. Jag betalade just 15000 dollar för en hund. Ser ni den praktfulla ringen på mitt finger, jag var nyss på Jamaica och betalade 32000 dollar för den. Jag vill att ni skall veta att när människor där jag bor kör förbi min herrgård och ser min Rolls-Royce på garageinfarten, så vet dom att det finns en Gud i himmelen".

Säg mig, är det evangelium? Säg mig att du inte gråter över detta.

En av talarna stod upp och sade, "Vi har gjort ett förbund med broder Copeland om att under det närmaste året skall ingen av oss lida en enda dag. Vi skall inte känna ett ögonblick av modfälldhet. Vi skall inte bli sjuka eller behöva något. Vi skall njuta av alla välsignelser. Vi förkastar allt lidande, all smärta, alla ekonomiska problem". det låter bra om du står på toppen.

Det här det som bedrövar mig mest. Detta predikades. "Den helige Ande kan inte utgjutas över dig förrän du står i pengaflödet. Innan du är framgångsrik kan den helige Ande inte göra något."

Tänk på det! Hur påverkar detta dig? Vad gör det i din ande när du ser fattiga människor som lever ur hand i mun och plötsligt säger han, "sträva efter pengarna" och människor springer som galna och när de springer säger de vi "vi gör anspråk på rikedomar."

Sedan jag ser människor åla som ormar ur sina stolar och ner på golvet. Jag ser evangelisten stå upp och väsa som en orm och människor faller överallt. Vänner, vad är det som försiggår?

En Förödmjukelse av högtidsförsamligen! Profeten kallade dem "giriga hundar, ogudaktiga väktare". Vänner, om ni hade Guds hjärta och Herrens nöd skulle ni ropa ut med Jesaja, de är blinda väktare, okunniga, stumma hundar, sovande, älskande sömn, giriga hundar som aldrig kan få tillräckligt.

"Jag har 1000 kvadratmeter men jag skall sälja det och jag skall bygga ett hus som kung Salomo kunde bo i-" Att aldrig få nog. Han sade, "herdar som inte kan förstå, alla ser efter sitt, allt för att få sina egna behov tillfredsställda. Jeremia sparade inte på orden. Han sade, "Mitt folk är som förlorade får. Deras herdar har fått dem att gå vilse." du säger, "Pastorn, du har ingen rätt att tala så skarpt över dt här ämnet." Om du tycker jag är skarp, läs då Hesekiel 34:1-10.

Du tar 50 kronor från änkan och köper en hund för 150 000 kronor. Du tar pensionen från änkan och den fattige och du säger åt dem att de inte har tillräckligt med tro ? därför är de inte framgångsrika. Du tar ullen från fåren. Du letar inte efter själar, du söker efter pengar. "Herdarna göder sig själva och inte flocken, därför ni herdar, hör herrens ord. Detta säger Herren er Gud, se jag är emot herdarna och jag skall utkräva flocken ur deras hand och de skall sluta att föda flocken. Inte heller skall de göda sig själva mera, för jag skall befria flocken från deras mun och de skall inte längre vara deras kött".

Jag skall befria flocken från dessa mäns tänder. Gud hjälpe oss.

För det andra, förvrängandet av den välsignade helige Anden. Detta är den värsta förödmjukelsen. Det skulle få oss att falla på våra ansikten. Det sätt på vilket den helige Ande blir förvrängd inför hela världen.

Det är tråkigt att konstatera, att det finns så lite urskiljning kvar i församlingen och bland många pastorer och församlingsledare. De vet inte ens när den helige Ande blir förvrängd eller hädad. Det finns tusentals kristna som går på väckelsekampanjer och ser saker som de tror kommer från den helige Ande, men de vet inte vad de tar emot. De klappar händerna och prisar Gud när en man står på plattformen och hädar och förvränger den helige Ande, och de vet inte om det.

Hela karismatiska samfund, inklusive den amerikanska pingströrelsen, slits itu, genom falska väckelser. Alla möjliga saker händer ? något nytt nästan varje vecka. Ledarna vet inte om de skall ta till sig eller förbanna det. De vet inte vad de skall göra. Vi får brev från hundratals pastorer från hela världen. De frågar. "vad är rätt och vad är fel?", Var finns ledarna? Var finns någon som kan vägleda oss?.

Vänner, det vi ser hända idag i det som kallas väckelser och det som händer i den helige Andes namn kan vi inte finna grund för i skriften. Vad som helst som vi inte kan finna i skriften måste förkastas. Fullständigt förkastas!

Jag gråter när jag ser dessa videor som människor sänder mig från hela landet. Hela församlingar bortom all kontroll, som faller på golvet, skrattar hysteriskt, raglar runt som druckna, vrider sig som ormar, ylar som vilddjur. Vi har evangelister som ställer sig upp och blåser på människor för att få dem att falla, som om den helige Ande vore förkroppsligad i honom. kastar sin märkesjacka på människor och säger att det är "herrens hand".

Ett nytt evangelium har just kommit till Sydamerika. Vänner, det är grovt och rått, men jag säger er. När du lämnar Ordets parameter, när du säger: "detta är något nytt, Gud gör något nytt? Jag förstår det inte, det finns inte i skriften, men jag vill inte stå emot den helige Ande".

Vänner, om det inte står i bibeln, så måste vi stå emot det. Det senaste är att du inte kan komma in i Guds rike om du inte kommer som ett litet barn. Folk kommer iklädda blöjor så att de kan göra sina behov under mötena. Det är det senaste. Vänner, var skall det sluta?

En pastor sade: "Det har gått så långt, att en dag kan en evangelist ställa sig upp och säga, jag har fått en uppenbarelse från Herren, att det är dags att börja tillbe Maria". Det kommer att gå dithän.

En annan evangelist kallar sig för den helige Andes bartender. Han säger, "Kom till baren och drick av den helige Ande". De kallar det att dricka av det nya vinet. Jag hör profetens ord ringande i mina öron, "Herrens dag är här, ondskan råder, Gråt mellan förgården och altaret. Ta på er säckkläder. Fasta och sörj för det avfallna folket".

Jesus skall komma. Massorna är ännu onådda. När jag ser kristna gå till det som de kallar för den helige Andes bar, raglande som druckna, kommer Joels ord till mig klart, "vakna ni som är druckna och gråt , alla ni som dricker nytt vin därför att skördefältet förgås."

Själar i tusentals dör, så vad skrattar du åt? Det som den helige Ande gör måste fungera överallt på jorden. Du måste kunna ta det till de mest eländiga och ondskefulla platser. Du måste kunna ta det till fattiga länder. Du måste ta det till mänsklighetens drägg, och det måste fungera där. Det kan inte fungera bara i det rika Amerika. Det måste fungera överallt på jorden.

Jag utmanar dessa människor att ta sitt skrattande evangelium till Balkan nu. Gå till flyktinglägren där kvinnorna gråter därför att deras män har blivit skjutna. Deras döttrar har blivit våldtagna. Deras barn är hungriga. De har förlorat sina hem, så be dem gå till baren ? Den helige Ande vill att de skall skratta. Denna så kallade väckelse kommer till Madison Square Garden den här sommaren. Du som kan skriften, du som bär bördan för högtidsförsamlingen, hur kan du tänka dig att ta till dig en sådan lära.

Låt mig säga vem som skrattar. Världen. De ogudaktiga, hedningarna. Det har blivit ett spektakel. I en tid så nära Kristi återkomst när Jesu Kristi församling borde vara instängd i sin bönekammare. När den borde gråta för de förlorade. När den skulle ha en längtan att försaka allt och följa Jesus. När aldrig dollarsedeln borde nämnas. Den amerikanske guden. Det amerikanska avgudadyrkandet. Världen tittar på detta vansinne och vet du vad de tänker ? att den helige Ande är en cirkusdirektör. Det är en karismatisk cirkus.

Jag bryr mig inte om vad folk tycker längre. Jag bryr mig inte om folk inte vill ha vårt nyhetsbrev längre. Jag bryr mig om deras själar och det faktum att så många är förblindade. Jag har en skyldighet inför Gud att stå inför den församling som Han har kallat mig att betjäna och varna er och säga att dessa förebråelser till högtidsförsamlingen och att bibeln säger att ni skall sörja över det. De äldste skall sörja. Församlingen, pastorn, tjänarna, evangelisterna. Vi borde be ned dessa fästen.

Till slut, en förebråelse över att förringa församlingens demoralisering. Ve dem som kallar det onda gott och det goda ont ? som kallar mörker för ljus och ljus för mörker. Som gör det bittra sött och det söta bittert. (Jer 23:15).Jag har sett hemska saker i profeterna. De begår äktenskapsbrott, de vandrar i lögn, de styrker de ondskefullas händer och ingen återvänder från in ondska.

Jag fick ett brev denna veckan från en rasande kristen kvinna. Hon sade, "Min man, som kallar sig kristen, är en stor spelare, han spelar för millioner". Hon sade "jag har varit så orolig för de faror och för det sällskap som han har". Jag tänkte, "Jag ber honom gå till pastorn".

Hon sade, "broder Wilkerson, du tror inte vad som hände, jag är så arg, sårad och förvirrad. Jag sände vår mångmillionspelande make till vår pastor".

Han sade, "jag har sökt i skriften från 1 Mosebok till Uppenbarelseboken och jag kan inte finna någonting i skriften som talar emot spelande. Jag ser ingen synd i det, så ha det så kul." han var förstummad, "hur kan en gudsman säga någonting sådant till min make?"

Detta är exakt vad Jeremia menade, "pastorerna styrker ogärningsmännens händer och ingen vänder åter från sin ondska". Han förklarar varför de har förringat församlingens demoralisering och varför de kallar ont gott och gott ont och bittert sött och sött bittert.

Han sade, "profeterna har begått äktenskapsbrott och vandrar i lögn". Den som har synd i sitt liv kommer inte att stå upp och tala om synd i lägret. Han är överbevisad om sitt eget äktenskapsbrott, hans egen synd och sitt eget onda sinne.

Jag drar inte varje tjänare i landet över en kam. Majoriteten av tjänare brinner för Gud. Det finns unga tjänare som är renade i denna onda tid. Jag har mött många av dem och jag tackar Gud för dem. Till och med i den här staden har jag mött några av de mest rättfärdiga predikanter som jag träffat i hela mitt liv.

Mängder av tjänare med mig känner denna sorg och de letar och väntar efter röster som kan avslöja det som är ont. "Om de hade stått i mina gårdar och fått mitt folk att höra mitt ord- om de hade talat det som finns i mitt hjärta. Om de hade talat från Guds sinne, så skulle de ha vänt folket bort från sin onda väg och deras onda gärningar".

Du kan se om en man känner Herren, Gud säger om de andra, "jag har inte sänt dem, jag har inte talat till dem, de talar ut ur sin egen fantasi. Ut ifrån det onda i deras hjärtan.

"De talar syner från sina egna hjärtan, jag sände dem inte. Jag har inte talat till dem. De säger till dem som föraktar mig, ?herren sade, du skall ha frid? och de säger till alla som vandrar efter sina egna hjärtan och sina egna fantasier ?inget ont skall komma över dig?".Förebråelsen till högtidsförsamlingen skulle vara den största sorgen för alla som älskar Kristus och Hans församling. Detta skulle vara den största sorgen i deras hjärtan ? förebråelsen över hans namn och hans församling. Gråt över församlingens tillstånd.När du tar ställning och när du tar Herrens börda på dig, genom bön och fasta. Varje Guds barn behöver be att alla som är fångade i detta skall bli befriade. Rör det inte, gå inte nära det, om du går dit av nyfikenhet kommer det att snärja dig för det tilltalar allt som är av köttet.

Tills du vet hur du skall handskas med ditt kött i den helige Andes kraft, så håll dig borta från det. Jeremia sade, "Herren din Gud i din mitt är mäktig. Han skall frälsa, Han skall fröjdas över dig med jubel. Han skall vila i sin kärlek. Han gläder sig över dig med sång".

Varför? Därför att Han har funnit ett folk som sörjer över det som bedrövar Hans hjärta. Som bär de bördor han bär, förebråelsen av högtidsförsamlingen.

Detta kommer att bli en "kärleksfälla". Du kommer att höra. "Vi älskar alla. Det spelar ingen roll vad du predikar. Det spelar ingen roll om du talar framgång. Det spelar ingen roll vad ditt evangelium är ? eller något annat. Låt oss ge varandra en stor kram."Hur kan två vandra tillsammans utan att vara överens. Hur kan du vandra med den du inte är överens med, som har obibliska vanor, det går inte. Det är en kärleksfälla. De säger, "döm inte någon".

Det är inte vad bibeln säger. Den säger att vi skall döma rättfärdiga domar. Förebrå och tillrättavisa med tålamod. Jag står inte på en tvålkopp, jag står på, en klippa. Gud försöker att rädda dig, församling.

Vad är Guds rikedomar i Jesus Kristus? Guds frid, Guds visdom, Kristi närhet, allt som är i Kristus är vårt-.

Vänner, se upp! Se upp!

Har jag skrämt er? Är ni redo att ta på er Herrens börda. Ni kan inte göra det i ert eget kött. Stäng in dig med Gud.

Tiden har kommit att kalla en högtidsförsamling. Om du har någon av dessa kassetter eller böcker, kasta ut dem ur ditt hus. Ge inte bort dem, bränn dem. Om någon inbjuder dig att följa med på dessa möten, så säg, "jag är ledsen, jag vill inte bli svältfödd på ordet och jag vill inte att mitt hjärta skall torka och vissna. Jag vill ha det rena ordet från Herren som får mig att växa. Jag vill inte ha något budskap som tilltalar mitt kött eller som skapar habegär i mitt hjärta".

Gud förser med det som vi behöver och han gör under, men han gör det på sitt sätt. Inte genom att förskingra och missbruka skriften.

T. Austin-Sparks

Vilka märkliga saker Herren Jesus åstadkom på korset. Vi har inte på något sätt greppat innehållet i golgataverket. Det är välsignat att se hur han tog våra synder för att bära dem upp på korset ? men låt oss ta oss ett steg vidare och se hur han förde bort hela grunden för fiendens aktivitet hos människor. Det var detta han tog till korset för att omintetgöra dess verkan, och Ordets djupaste innehåll talar om att vi korsfästes och begravdes med Kristus.
Herren tog inte bara itu med synden, han tog itu med människan och ställde henne åt sidan med hjälp av korset för att kunna komma åt hela fiendens aktivitetssfär. Han gjorde slut på fiendens makt och förstörde hans bedrägliga verk. Detta är korsets innebörd.
Det är så stort att se att Herren Jesus inte bara delade ut ett förkrossande slag mot människan när han gjorde slut på köttet och köttsligheten men genom att eliminera köttet grep han in på det mest fullständiga sätt mot fiendens verk i människor. Detta tal om korset är Guds kraft till frälsning.

Vilken är den mest nödvändiga och verksamma sanning som gudsfolket behöver höra och få grepp om när tiderna är svåra? Ordet om korset, en formande upplevelse av ordet om korset. Den sanning som måste föras fram och erfaras är denna, det naturliga livets ryggrad måste knäckas genom Herren Jesu kors. Var och en av oss måste nå en plats där vi vet att vår styrka har fått en slutgiltig knäck och att vi inte längre kan, eller ens vågar, följa det naturliga livets väg i våra tankegångar, våra böjelser och våra val. Allt måste ha sin källa i Gud, givet och styrt av den Helige Ande och vi måste höra upp med att lita enbart på vårt förstånd.
Den naturliga styrkan måste brytas och vi måste bli som Jakob, gå stödda med käpp resten av vår vandring. Vår lott är att bära ett vittnesbörd om Golgata, där det som hör till den naturliga människan får sin ände. ?Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag. . .? Jag har konfronterats och blivit slagen, inget som hör mig till har spelutrymme. Inte längre Jag.

Vi har kanhända lärt oss att se på korset ? att vara förenad med Herren Jesus i hans död ? i skarpt ljus med alla måsten, måste ge upp, måste släppa, måste dö bort från och all smärta som hör till detta. Men, mina kära, det är tillrättalagt för att föra oss ut ur mörkrets välde in i hans älskade Sons rike ? för att frita oss från fiendens makt och bedrägeri.
Om inte vårt självliv har konfronterats med korsets kraft och låtit sig underordnas Gud förblir vi utsatta för och påverkade av varjehanda bedräglighet. Du finner att varhelst Andens verk imiteras av bedrägeriets makter visar det sig i själisk och sinnlig upprymdhet, i känslosvall, i brist på självbehärskning och ibland i oanständigheter. Somligt av det är andligt, men det hör inte den Helige Ande till.
Man har i det själiska sträckt sig efter och ivrat för någon slags övernaturlig upplevelse. Ett sådant sökande öppnar sinnena för andra makters inflytande och av dessa kan få vad man vill. Man kan få ledning, man kan få uppleva mirakler ? vad man vill. Bedrägeriet finner sin grund i vår egen natur och det är denna natur som måste få sin ände genom korset.

Om Herren ska frälsa de sina från förvillelse och bedrägeri i dessa dagar måste han få föra dem tillbaka till denna grundläggande sanning vilken talar om identifikation med Kristus i död, begravande och uppståndelse och vad detta innebär i fråga om att lämna en sorts människa och tillblivandet av en annan sorts människa.

I denna sak, som i varje annan, är Kristi kors Guds kraft och Guds visdom.

T. Austin-Sparks

Himlen söker ett kärl i denna värld genom vilket allmakten kan komma till uttryck. Du och jag kan, utifrån ett fullständigt avskiljande från den maktsfär som hör det jordiska till med dess förfärliga inflytande, i innerlig gemenskap och harmoni med Herren, vi kan utifrån detta fortfara att vara redskap åt Gud i fullföljandet av hans syften trots allt motstånd.

Människor stänger ofta dörrar, men Gud kan säga: ?Jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga.? Människor sätter upp sina förbud för det ena och det andra. De förbjuder kanske Ordets predikan; de förbjuder oss kanske att trycka våra texter; de förbjuder oss kanske att samlas men ändå kan vi verka. Gud har sina egna, oftast fördolda sätt att utföra sitt arbete ? genom bedjandet och sann andlig gemenskap med honom.

Vilken oerhörd betydelse det har att, när allt hindras och snörs av i det naturliga, befinna sig i det utrymme där arbetet fortsätter obehindrat. Jag kan tänka mig att länder stängs, att regeringar ställer upp sina hinder och förbud, att missionärer och predikanter tvingas tystna. Jag kan föreställa mig hur fienden frenetiskt mobiliserar människor och deras institutioner i ett sista försök att störa och strypa allt andligt verk och så försöka hindra Gud att nå sina syften. Men jag äger en absolut visshet om att Guds tanke inte går i stöpet genom något av detta. Jag tror inte heller att Gud kommer att driva igenom sina syften från sin allmakts position utan att sätta dessa syften i relation till sitt folk.

Jag är övertygad om att dessa syften kommer att slutföras genom dem som står i andlig samverkan med Herren. Vi kanske aldrig kommer att besöka de platser som Herren lagt på våra hjärtan, men arbetet kommer att bli utfört. Gud har sina egna sätt. Men om vi reser, vad kan vi hoppas på i fråga om verklig, evig effektivitet och duglighet om vi inte står i full enighet med Himlen och om vi inte fullt ut har brutit med allt jordiskt ? också det som bär kristen etikett? Vilken oerhörd styrka finns det inte i det som hör Himlen och det sant andliga till!

All detta hör den himmelska staden till, allt detta hör Sion till. Denna stad, denna gemenskap bär på kallelse att i andligt avseende stå som styre i denna tid på samma sätt som den ska stå styrande i de tidsåldrar som kommer. Du och jag hör den staden till. Vi kanske räknas bland det som är ringa och svagt, vi betraktas kanhända som dåraktiga, några av oss föraktas och sopas undan tillsammans med det som inget är. Men Gud har knutit upp oerhörda rikedomar till dessa små, förutsatt att de låter sig förbli i sådan ställning i den Helige Ande; förutsatt att de fortfar att vara förenade med Himlen, sammanknutna med den regerande Herren Kristus.

Stora ting kan åstadkommas i det fördolda. Himlens välde skaffas bäring och får utrymme genom dessa små och deras bedjande. Tider kommer då inget annat kan göras än att uppehålla en levande kontakt med Herren. Orden har fått sin ände. Alla yttre uttryck hindras och avbryts. Att leva i umgängelse med Gud är en oerhörd sak. För min egen del hungrar jag långt mer efter detta än att stå i en tjänst inför människor.

Alla former av verksamhet och allt tjänande inför människor är av sekundär betydelse jämfört med ett liv i undangömd gemenskap med Gud och all verksamhet och allt tjänande inför människor saknar värde om det inte har sin upprinnelse i den sortens gemenskap.
Ur detta fördolda liv med Gud springer allt gott verk och många märkliga ting, långt mera och långt fler än vi ser och förstår. Man kan kanske inte se något eller höra något av det, men dess verkan är noterad i Himlen.
Må Herren se till att vi blir hemmastadda i staden med de fasta grundvalarna.

"Vi skall ju alla stå inför Guds domstol." 

Rom 14:10

År 1758 höll John Wesley denna predikan på uppdrag av domare Sir Edward Clive. Det är en domstolspredikan vilket förklarar inledningsord och avslutningsord.

Hur många omständigheter är det inte som samverkar till att ge detta högtidliga tillfälle en skräckfylld prägel. Här har samlats människor av olika ålder, kön, rang och samhällsvillkor som med eller mot sin vilja kallats hit inte endast från grannskapet utan också från avlägsna trakter, brottslingar som inom kort ska föras bort utan möjlighet att fly, rättstjänare som på sina olika poster väntar på att utföra givna order, och slutligen representanten för vår nådige konung, som vi så högt vördar och ärar. Anledningen till denna sammankomst ökar även i hög grad det högtidliga: att höra och avgöra rättssaker av olika slag, av vilka somliga är av den allra största vikt, varpå ingenting mindre än liv och död hänger, död som tar bort täckelset från evighetens ansikte. Det var utan tvivel för att inskärpa allvaret i dessa handlingar ? och detta inte endast hos den stora hopen ? som våra förfäder i sin visdom inte drog sig för att fastställa vissa detaljerade föreskrifter för dessa domstolsförhandlingar. Ty genom att vädja till ögat och örat kan ett djupare intryck träffa hjärtat. Sedda i detta ljus är trumpeter, stavar och ämbetsdräkter inte längre oväsentliga leksaker utan avsedda att i sitt slag och i sin mån tjäna de mest betydelsefulla samhällssyften.

Men hur skräckfylld denna högtidliga sammankomst än är så återstår en annan långt mera skräckfylld. Ty inom en liten tid ska vi alla stå inför Guds domstol. "Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall varje knä böja sig, och varje tunga skall prisa Gud." (Rom 14:11) Och på den dagen skall var och en inför Gud göra räkenskap för sig själv.

Om alla människor hade ett djupt medvetande om detta, hur effektivt skulle inte detta skydda samhällets intressen. Ty vilket kraftigare motiv kan tänkas för att frambringa äkta moraliskt handlande och för att oavlåtligt främja sträng dygd och konsekvent utövad rättvisa, barmhärtighet och sanning? Vad skulle kunna stärka våra händer i allt som är gott och avhålla oss från allt ont i lika hög grad som en stark övertygelse om sanningen i orden: "Se, domaren står utanför dörren" (Jak 5:9).

Det må därför inte anses olämpligt eller oförenligt med avsikten med denna sammankomst att betrakta följande:

I. De viktigaste händelser som ska föregå vår inställelse inför Kristi domstol.

II. Själva Domen.

III. Några av de omständigheter som ska följa på den.

IV. Tillämpning.

I.

Låt oss alltså först betrakta de viktigaste händelser som ska föregå vår inställelse inför Kristi domstol. Först, Gud ska låta tecken synas nere på jorden, han ska framför allt stå upp för att skaka jorden fruktansvärt. "Jorden raglar som en drucken. Den svajar fram och tillbaka som en vakthydda i trädets topp" (Jes 24:20). Det ska bli jordbävningar, inte bara på några ställen, utan på den ena platsen efter den andra. Inte bara i en eller några få delar av världen, men i varje del av den bebodda världen, ja, så våldsamma och stora att deras like inte förekommit alltsedan människor blivit till på jorden. I en av dessa ska alla öar fly och inga berg mer finnas till. Samtidigt ska alla jordklotets vattenmassor känna våldsamheten av dessa skakningar; vid havets och vågornas dån ska en sådan omstörtning ske som aldrig förut inträffat sedan den dag då alla det stora djupets källor bröt fram för att förstöra jorden, vilken då trädde fram ur vatten och i vatten. Luften blir alltigenom storm och oväder, full av dunkla dunster och rökstoder, genljudande av åskor från pol till pol och söndertrasad av tiotusen blixtar. 

Men omvälvningen ska inte begränsas till luftregionerna. Himlens makter ska bäva. Tecken ska ske i solen och i månen och i stjärnorna, såväl i fixstjärnorna som i dem som vandrar runt. Solen ska vändas i mörker och månen i blod förrän Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. Stjärnorna ska mista sitt sken, ja, de ska kastas ut ur sina banor och falla från himlen. Och då ska maktbudet ljuda genom universum från alla himlens härskaror. Det ska följas av överängelns röst som förkunnar Guds Sons, Människosonens, annalkande, och av larmsignalen från Guds basun, som kallar alla dem som sover i jordens stoft. Till följd av detta ska alla gravar öppnas och människors kroppar uppstå. Även havet ska ge igen de döda som är däri, och var och en ska uppstå med sin egen kropp: sin egen substans, om än så förändrad i fråga om sina egenskaper att vi nu inte kan förutse det. Ty detta förgängliga måste då ikläda sig oförgänglighet och detta dödliga ikläda sig odödlighet (1 Kor 15:53). Ja, döden och dödsriket, den osynliga världen, ska då ge igen de döda som är i dem. Och så ska alla som någonsin levt och dött uppstå oförvanskliga och odödliga.

Vid samma tid ska Människosonen sända ut sina änglar över hela jorden, och de ska församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena ände till den andra. Och Herren själv ska komma med skyarna, i sin egen härlighet och sin Faders härlighet med tiotusen av sina heliga och med myriader av änglar och han ska sitta på sin härlighets tron. Och inför honom ska samlas alla folk, och han ska skilja dem från varandra, och han ska ställa fåren, de goda, på sin högra sida och getterna, de onda, på den vänstra. Om denna allomfattande församling är det som den älskade lärjungen talar på detta sätt: "Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen. Och böcker öppnades, och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda blev dömda efter sina gärningar, efter vad som stod skrivet i böckerna." (Upp 20:12)

II.

För det andra ska vi betrakta själva domen, så långt som det har behagat Gud att uppenbara något om detta.

Den person genom vilken Gud ska döma världen är hans enfödde Son, vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, evighetens dagar (Mika 5:2), och som är över allting, Gud, högtlovad i evighet (Rom 9:5). Till honom som utstrålar Guds härlighet och uppenbarar Guds väsen (Hebr 1:3), har Fadern överlåtit all dom, eftersom han är Människoson (Joh 5:22, 27), och eftersom han "fastän han var till i Gudsgestalt inte räknade sin tillvaro som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden ? döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting" (Fil 2:6-7), just i hans mänskliga natur, och bestämt honom till att så som människa rannsaka människors barn och vara domare över levande och döda, både över dem som ännu är i livet vid hans tillkommelse och över dem som dessförinnan samlats till sina fäder.

Denna tid, som av profeten sägs vara stor och mycket fruktansvärd, kallas i Skriften vanligen Herrens dag. Tidrymden från människans skapelse på jorden till alltings slut är människors barns dag; den tid som nu passerar förbi oss är i egentlig mening vår dag; när den är avslutad ska Herrens dag börja ?

Vem kan räkna dem som ska dömas? Lika lite som regndropparna eller sandkornen i havet kan de räknas. "Därefter såg jag, och se", säger Johannes "en stor skara som ingen kunde räkna .. klädda i vita kläder och med palmblad i händerna" (Upp 7:9). Hur ofantlig måste inte hela skaran av alla folkslag och stammar och folk och tungomål då vara av alla dem som har utgått från Adams länd från världens begynnelse till dess ´tiden är ute´! (Upp 10:6) Varje man, varje kvinna, varje barn från gången tid som någonsin andats livsluft ska då höra Guds Sons röst och väckas till liv och stå fram inför honom. Den naturliga betydelsen av uttrycket "de döda, båda stora och små" är denna: alla universellt, alla utan undantag, alla av varje ålder, kön och rang, alla som någonsin levt och dött eller undergått en sådan förvandling som är jämförbar med döden. Ty långt före den dagen försvinner den mänskliga storhetens skenbild och sjunker till intet. I själva dödens ögonblick bleknar den bort. Vem är rik eller stor i graven?

Och varje människa ska där göra räkenskap för sina egna gärningar, ja, en fullständig och sann redovisning för allt vad hon någonsin gjort då hon var i sin kropp, vare sig gott eller ont ? Och inte endast varje människobarns gärningar ska då läggas i öppen dag utan också alla deras ord, ty "för varje onyttigt ord som människorna talar, skall de stå till svars på domens dag" (Matt 12:38). Alltså ska du dömas rättfärdig efter dina ord lika väl som efter dina gärningar och efter dina ord ska du dömas skyldig. Ska Gud då inte också bringa i ljuset varje omständighet som var förbunden med varje ord och handling och som visserligen inte förändrade deras natur men minskade eller ökade godheten eller ondskan i dem? Och hur lätt är inte detta för honom som är förtrogen med alla våra vägar, vare sig vi går eller ligger! Vi vet, att mörkret inte är mörkt för honom men att natten lyser så som dagen.

Ja, han ska bringa i ljuset inte endast mörkrets dolda gärningar utan också hjärtats tankar och uppsåt. Och vad underligt är det i detta? Ty Herren rannsakar alla hjärtan och förstår alla uppsåt och tankar. Allt ligger blottat och uppenbart för hans ögon, och inför honom ska vi avlägga räkenskap. "Dödsriket och helvetet ligger uppenbara för Herren, hur mycket mer då människornas hjärtan!" (Ords 15:11)

Och på den dagen ska varje inre rörelse i varje mänsklig själ avslöjas: varje begär, passion, böjelse, sinnesrörelse med de olika kombinationerna av dessa, och varje karaktärsdrag och naturanlag som tillsammans bildar varje individs hela sammansatta karaktär. Därigenom ska det klart och ofelbart visa sig, vem som var rättfärdig och vem som var orättfärdig och i vilken måtto varje handling eller person eller karaktär var god eller ond.

"Då ska konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade. Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig." (Matt 25:34-35) På samma sätt ska allt det goda de gjort på jorden uppräknas inför människor och änglar, allt vad de gjort i ord eller handling i Herren Jesu namn och för hans skull. Alla deras goda önskningar, uppsåt, tankar, alla deras heliga åtgöranden ska då också kommas ihåg. Och det ska visa sig att även om de var okända för eller glömda av människor, så antecknade Gud dem i sin bok. Även alla deras lidanden för Jesu namns skull och för det goda samvetets vittnesbörds skull ska då av den rättfärdige Domaren framläggas till deras berömmelse och till deras ära inför helgon och änglar och till ett ökat mått av den härlighet som väger översvinnligen tungt och varar i evighet.

Men ska också deras onda gärningar ? eftersom det inte finns en människa på jorden om vi följer hela hennes liv, som har levt utan att synda, ska också dessa bli ihågkomna på den dagen och bli omnämnda i denna stora församling? ? Svaret må bli: Det är uppenbart och absolut nödvändigt för att Guds ära må till fullo träda fram, för att hans vishet, rättvisa, makt och barmhärtighet må klart och fullkomligt uppenbaras, att alla omständigheter i deras liv läggs i öppen dag tillsammans med deras hjärtans alla olika sinnesarter; alla begär, tankar och uppsåt. Hur skulle det i annat fall bli uppenbart från vilket djup av synd och elände Guds nåd har frälst dem? Och om alla människors barns hela levnadslopp inte blev tydligt avslöjat då skulle den gudomliga försynens hela förunderliga sammanvävnad inte bli fullkomligt klarlagd, inte heller skulle vi vara i stånd att i tusen olika sammanhang rättfärdiga Guds sätt att handla med en människa. Såvida inte dessa Herrens ord blev uppfyllda till sitt yttersta innehåll utan någon inskränkning eller begränsning "Ingenting är dolt som inte skall uppenbaras, och ingenting är gömt som inte skall komma i dagen" (Matt 10:26), så skulle det stora flertalet av Guds försyns anordningar under solen alltjämt stå oförklarade. Och först då Gud har fört i ljuset alla de i mörkret dolda tingen, vilka än förövarna därav var, ska det bli tydligt att alla Hans vägar var visa och goda, att han såg genom det tjocka molnet och styrde allt med sin egen viljas visa råd, att ingenting lämnades åt slumpen eller människors godtycke, men att Gud ledde allt med stark och dock mjuk hand och band samman allt i en kedja av rättvisa, barmhärtighet och sanning.

Och när den rättfärdige upptäcker den gudomliga fullkomligheten ska han glädja sig med outsäglig glädje och långt ifrån känna någon pinande sorg eller skam för någon av dessa forna överträdelser vilka för länge sedan utplånats som en dimma och tvagits bort av Lammets blod. Det ska vara mer än tillräckligt för dem att alla överträdelser som de har begått aldrig någonsin ska nämnas till deras fördärv, att deras synder och överträdelser och ofullkomligheter aldrig mer ska ihågkommas till deras dom. Detta är den enkla innebörden av löftet, och detta ska alla Guds barn finna sant, till deras eviga tröst.

Sedan de rättfärdiga fått sin dom ska Konungen vända sig till dem på hans vänstra sida, och de ska också dömas, var och en efter sina gärningar. Men inte endast för sina yttre gärningar ska de avlägga räkenskap utan också för alla onda ord som de har talat, ja, för alla onda begärelser, lidelser, sinnesrörelser, vilka nu har eller en gång har haft ett rum i deras själ, och för alla onda tankar eller avsikter som de någonsin närt i sitt hjärta.

Det glädjeväckande frikännande utslaget ska därefter delges dem som står på den högra sidan och det fasaväckande fällande utslaget till dem på den vänstra sidan. Och båda dessa utslag är fasta och orubbliga som Guds tron.

III.

Vi ska nu för det tredje betrakta några av de händelser som följer efter världsdomen. Och den första är utförandet av det domslut som fälldes över de onda och de goda: "Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv." (Mat 25:46)

Man må lägga märke till att det är alldeles samma ord som brukas både i det förra och i det senare fallet. Därav följer, att antingen varar straffet för alltid eller ska lönen också en gång ta slut. Nej, aldrig det senare, ty då skulle Gud själv ta slut eller hans barmhärtighet och sanning upphöra.

Då ska de rättfärdiga lysa så som solen i sin Faders rike och de ska dricka av Guds ljuvlighets ström på hans högra hand för evigt. Men här kommer varje beskrivning till korta, intet mänskligt språk räcker till. Endast den som varit uppryckt ända till tredje himlen kan ha en riktig föreställning om detta (2 Kor 12:2). Men inte ens en sådan kan finna uttryck för vad han har sett. Det är inte möjligt för en människa att uppenbara dessa ting.

De onda ska samtidigt förvisas till helvetet, även alla de som överger Gud. "Dessa skall bli straffade med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och hans härlighet och makt" (2 Tess 1:9). De ska få sin del i den sjö som brinner av eld och svavel och som ursprungligen är tillredd åt djävulen och hans änglar (Matt 25:41). Där ska de bita sönder tungan i ångest och pina, rikta blicken mot höjden och förbanna Gud. Där sönderslits de utan uppehåll av helveteshundarna: högmod, illvilja, hämnd, hat, fasa, förtvivlan. Där har de inge ro varken dag eller natt, men "röken från deras plåga stiger upp i evigheters evigheter" (Upp 14:11). Ty deras mask dör inte, och deras eld utsläcks inte (Mark 9:48).

Då ska himlarna rullas ihop som en pergamentsrulle och förgås med dånande hast. De ska fly för hans ansikte som sitter på tronen och ingen plats ska bli funnen för dem. Det sätt på vilket detta ska ske uppenbarades av aposteln Petrus: "Guds dag .. den dag som får himlar att upplösas i eld.." (2 Petr 3:12). Hela den underbara världsbyggnaden ska störta samman genom detta rasande element, sammanhanget mellan alla dessa delar förstöras och varje atom slitas loss från alla andra. Därvid ska jorden och de verk som är därpå brännas upp. Naturens oerhört mäktiga skapelser, de eviga höjderna, bergen som trotsat tidens rasande angrepp och stått orubbliga under så många årtusenden ska sjunka i brinnande ruiner. Hur mycket mindre motståndskraftiga mot de segrande lågorna ska inte konstens skapelser vara, även om de är av de mest varaktiga material och resultat av den mänskliga hantverksskicklighetens yttersta ansträngningar: gravmonument, pelare, triumfbågar, borgar, pyramider. Allt, allt ska dö, förgås, förintas, så som sker med drömmar då man vaknar.

Det är ytterligare en händelse i samband med domen som kräver vår allvarliga begrundan, aposteln säger: "Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte." (2 Petr 3:13) Löftet står i Jesajas profetia: "Se, jag skapar nya himlar och en ny jord, och man skall inte mer komma ihåg det förgångna eller tänka på det." (Jes 65:17) Så stor ska det nyas härlighet vara. Dessa såg Johannes i gudssynerna. "Och jag såg", säger han, "en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden hade försvunnit." (Upp 21:1) Och endast rättfärdighet bodde där, därför tillfogar han: "Och jag hörde en stark röst från tronen säga: ´Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem´". (Upp 21:3) Med nödvändighet ska fördenskull alla vara lyckliga: "Och Gud ska torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga .. Och ingen förbannelse skall finnas mer .. Och hans tjänare .. ska se hans ansikte." (Upp 22:3-4) De ska alltså vara i hans allra närmaste närhet och därför bli honom mycket lika. Detta är på bibelns språk det starkaste uttryck för att ange fullkomlig lycksalighet. "Och hans namn skall stå skrivet på deras pannor" (Upp 22:4). De ska öppet erkännas som Guds egen tillhörighet, och hans härliga väsen ska klart förnimbart stråla fram i dem. "Någon natt skall inte finnas mer, och de behöver inte någon lampas sken eller solens ljus. Ty Herren Gud skall lysa över dem, och de skall regera som kungar i evigheternas evigheter." (Upp 22:5)

IV.

Det återstår endast att tillämpa föregående betraktelser på alla som är här inför Gud .. Först, hur ljuvliga är inte fotstegen av de män som är sända genom Guds visa och nådiga försyn att utöva rättvisa på jorden, att skydda den förorättade och straffa ogärningsmannen! Är de inte Guds tjänare, oss till fromma, de viktiga upprätthållarna av samhällets lugn, oskuldens och dygdens beskyddare, den stora garantin för alla våra timliga välsignelser? Och representerar inte var och en av dem inte endast en jordisk furste utan också jordens högsta domare? Honom vars namn är skrivet på hans mantel, över hans länd: "Konungarnas Konung och herrarnas Herre" (Upp 19:16)? O, att alla dessa söner på den Allsmäktiges högra sida måtte vara heliga så som Han är helig, visa av den visdom som har sin plats vid Hans tron, Honom lika som är Faderns eviga Vishet, fria liksom Han från hänsyn till person, vedergällande varje människa efter hennes gärningar, oböjliga som Han, omutligt rättvisa men medlidsamma, ömsinta och barmhärtiga. Så blir de i sanning fruktansvärda för dem som gör ont, "ty överheten bär inte svärdet förgäves" (Rom 13:4). Så ska vårt lands lagar ha sin fulla kraft och tillbörliga aktning och vår konungs tron ska befästas i rättfärdighet ? 

Låt mig tillägga några få ord till alla er som idag är här inför Herren. Borde ni inte hela dagen hålla i minnet att en mera fruktansvärd dag ska komma? Här är många församlade. Men vad är detta mot det som varje öga ska se en gång: den oändligt stora församlingen av alla människors barn som någonsin levt på jordens yta! Några få ska idag stå inför domarsätet för att dömas för det som de anklagas för. Och de förvaras nu i fängelse, kanske i bojor, till dess de förs fram för att rannsakas och dömas. Men alla ska vi, jag som talar och ni som lyssnar, en gång stå inför Guds domstol. Och vi förvaras nu på denna jord, som inte är vårt hem, i detta fängelse av kött och blod, många av oss kanske också i mörkrets bojor, till dess ordern når oss att föras bort. Här rannsakas en man för en eller två handlingar som han förmodas ha begått. Där ska vi göra räkenskap för alla våra handlingar, från vaggan till graven, för alla våra ord, för alla våra begär och själsrörelser, för alla våra hjärtans uppsåt och tankar, för allt det bruk vi har gjort av våra olika förmågor, både själens, kroppens och dem som livet skänkt oss intill den stund då Gud sade: "Lämna redovisning för din förvaltning. Du kan inte längre få vara förvaltare" (Luk 16:2). I härvarande domstol är det möjligt att en och annan som är skyldig kan undkomma av brist på bevis. Men i Guds domstol råder ingen brist på bevis. Alla människor med vilka du hade de allra hemligaste förbindelser och som var invigda i alla dina planer och handlingar, står nu redo inför dina blickar. Där är också alla mörkrets andar, som ingav dig onda råd och hjälpte dig att utföra dem. Där är också alla Guds änglar, dessa Herrens ögon som överfar hela jorden och som vakade över din själ och arbetade för ditt bästa, så långt du själv tillät det. Där är också ditt eget samvete, ett tusen vittnen i ett enda, nu inte längre i stånd till att vare sig förblindas eller nedtystas utan tvingat att erkänna och tala den nakna sanningen om alla dina tankar och ord och handlingar. Och om samvetet är som ett tusen vittnen, så är Gud som ett tusen samveten! O, vem kan bestå inför den store Gudens och vår Frälsares Jesu Kristi ansikte!

Se! Se! Han kommer! Han gör molnen till sin vagn. Han far fram på vindens vingar. En förtärande eld går framför honom och efter honom kommer en förbrännande låga. Han sitter på sin tron, insvept i ljus som i en mantel, i majestät och härlighet är han klädd. Se, hans ögon är så som eldslågor och hans röst som dånet av väldiga vatten. (Ps 104:1-3, Joel 2:3, Upp 1:14-15.)

Hur ska ni undkomma? Ska ni säga till bergen att falla över er och till höjderna att dölja er (Luk 23:30)? Ack, bergen, höjderna, jorden, himlarna är själva redan redo att fly bort! Kan ni köpa er fria från domen? Med vad? Med allt vad du äger i ditt hus, men tusen guld och silvermynt? Förblindade dåre! Du kom naken ur din moders liv och än mer naken går du in i evigheten. Hör Herren, Domaren! "Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse." Vilket glädjefyllt ljud. Hur olik den röst som ekar genom himlarymderna: "Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar." (Matt 25:34, 41) Och vem skulle kunna ändra eller uppskjuta utförandet av något domslut? Fåfänga förhoppningar! Se, helvetet öppnar sig där nere för att ta emot dem som är mogna för förtappelsen. Och de eviga portarna höjer sina huvuden för att arvingarna till härlighet må dra därin!

Hur heligt och gudfruktigt bör vi då inte leva (2 Petr 3:11)? Vi vet att det inte kan dröja länge förrän Herren stiger ner med en ärkeängels röst och Guds basun (1 Tess 4:16), då var och en av oss ska ställas inför honom och göra räkenskap för sina egna gärningar. "Därför, mina älskade, eftersom ni väntar på detta, gör allt ni kan för att leva i frid, rena och oförvitliga inför honom." (2 Petr 3:14) Och varför skulle ni inte göra detta? Varför skulle en av er befinna sig på hans vänstra sida då han kommer? Han vill inte att någon ska gå förlorad, han vill tvärtom att alla ska komma till bättring och genom bättring till tro på den blödande Herren, genom tro till obefläckad kärlek, till att en fullkomlig gudsbild förnyas i hjärtat så att helig vandel blir en frukt av det. Kan du tvivla på detta, när du tänker på att allas Domare på samma gång är allas Frälsare? Har han inte köpt dig med sitt eget blod för att du inte skulle gå förlorad utan ha evigt liv? O, pröva Hans barmhärtighet hellre än Hans rättvisa! Pröva Hans kärlek hellre än Hans allmakts dunder! Han är inte långt ifrån någon enda av oss, han som kom inte för att döma men för att frälsa världen. Han står mitt ibland oss. Syndare, klappar Han inte nu, just nu på ditt hjärtas dörr? O, att du måtte inse i denna din dag vad din frid tillhör. O, att ni måtte ge er själva nu till Honom som utgav sig själv för er, ger er själva i ödmjuk tro, i helig, verksam och uthållig kärlek. Då ska ni fröjda er med outsäglig glädje på Hans dag då Han kommer på himlens skyar.

Amen

I denna sena tid är det nödvändigt att församlingen begynner att grundligt fundera över de ting som utgör Himlens rättesnöre, enligt vilket den måste låta sig korrigeras och förändras. Jag är övertygad om att det finns ett apostoliskt särmärke med vilket en sann församling kan urskiljas och efter vilket den formas till att vara ett med sin ursprungsbild, ett formande som tar särskild fart i denna avslutningarnas fas. Ingen människa kan skapa en definitiv och allt omfattande sammanfattning av ordet ?apostolisk?, av dess inre väsen, och ge en uttömmande bild av en församling vilken verkar i detta väsen. Men låt denna text ange riktning, låt den vara ord på vägen, ord som berör vår tanke och som förändrar vårt förhållningssätt och vårt beteende.

Det vi lägger fram kommer att ställa församlingen inför en absolut norm, ett oavvisligt krav. Om vi omfattar och tar det till oss på rätt sätt kommer det att föra oss in i ett motsatsförhållande till många ting. Det kommer att kräva heloffer, därför att det äger ett slutgiltighetens syfte i Gud. Vi kommer inte att nå den verklighet som formar en församling till att vara församling, utan att vi medvetet väljer dessa ting. Om det är så att delar av det som kommer fram verkar främmande och dunkelt, må då dess ande komma oss till del, må själva kärninnehållet nå våra hjärtan och finna väg in i vår tankevärld.

Under lång tid har jag oroats i min själ i fråga om de karismatiska gåvornas bruk i våra församlingar. Vi har satt vårt hopp till att dessa gåvor skulle kunna förnya våra samfund och bygga upp de heliga, som om dessa gåvor vore hjälpmedel för att stärka våra religiösa egenintressen. Dessa gåvor har på många sätt brukats felaktigt, de har utsatts för grovt missbruk och därför har vi tappat bort och förlorat ur sikte det grundläggande syfte vilket Gud angivit när han sände sin Ande. Jag började fundera över det sammanhang i vilket Herren ville att gåvorna skulle brukas och ur dessa tankar sprang en utsaga fram som beskriver den apostoliska församlingens natur.

Dessa gåvor och detta Andens verk måste ses i relation till en tro som är verksam i ett apokalyptiskt, i ett eskatologiskt perspektiv. Med detta menar jag en radikal förväntan om en ände, ett avslutande, ett sammanfattande av denna tidsålder, Konungens återkomst och etablerandet av Riket här på jorden utifrån ett bokstavligt Jerusalem. Den sammanslutning av troende som har tagit tag i den sortens tro, den enda verkliga tron, kommer att märkas ut av mörkrets makter som en grupp vilken måste fruktas, motarbetas och bekämpas. Dessa makter kommer att se dem som ett hot mot det religiösa systemet i dess helhet och kommer att ge luft åt all sin ilska och illvilja gentemot dem.

Andens verk, det goda som han är beredd att förmedla, hans vägledning och fostran kommer att vara en verksam, kritisk faktor vilken kommer att väcka dessa makters motstånd. De kommer att tvingas att lägga märke till varje grupp av människor som medvetet och viljeinriktat förstår och tar till sig Guds syften och den plan enligt vilken denna tidsålder kommer att avslutas. Detta är en församling som har tagit sig bortom räckan söndagsmöten och den typ av kristendom vilken är sysselsatt med förmåner och välsignelser. Detta är en församling som medvetet söker att vara en grupp i vilken Guds eviga och slutgiltiga syften får utrymme och når en fullbordan. Detta märker omedelbart ut dem som ett sammanhang som måste motarbetas. Ett sådant motstånd föder behov av Guds visdom och ledning, vilket förmedlas genom Andens närvaro i gåvornas form.

Dessa sammanhang kommer att finna sig själva gå motströms, med världen som motståndare. De kommer att skapa ömmande samveten. De kommer att vara pilgrimer, vandrare på jord vilka är förvånansvärt friade från inställsamhet, från den förförelse och de lockelser som verkar med kraft i världen. De befinner sig i världen men de är inte bundna till den. De ser världen sådan den är, ett system som med all makt verkar mot livet och som reducerar människor till konsumenter och handelsvaror.

Den apostoliska samfälligheten låter sig inte komma i beröring med världen annat än då den måste och då med all reservation. Den ser världen tydligt definierad med dess system och falska värdegrund och den vägrar konstant att erkänna något som tillhör den sfären, den ger sig inte till något som hör dit. Därför är ett sådant sammanhang, i den mån den är fri från världens inflytande och dess värdegrund, en budbärare och i sig självt ett uttalande om det rike som ska komma. Det bär på en försmak av och förebådar den frihet som kommer att kunna upplevas i världen när Konungen regerar, då när allt falskt kommer att vara utraderat.

Den grad av frihet som församlingen upplever bestämmer också den förmåga till befrielse som hon kan erbjuda dem som är snärjda och förslavade av systemet. Hon är kapabel att befria och frigöra dessa världens bedragna offer inte bara genom evangeliets proklamation, vilket i sig är av största vikt, men genom den frihet hon själv kan visa upp, genom det hon är i sig själv. Man fylls av häpnad inför sådana människor och än mer över den gemenskap och samverkan sådana människor uppvisar. Den som förs i kontakt med dem som vilar i denna märkvärdiga frihet från världens inflytande med dess värderingar och all tillgjordhet, denne har funnit en öppen dörr till en verkligt befriande upplevelse, därför att dessa utgör bevis för att det existerar ett alternativ.

Ett tillgodogörande av denna verklighet är inte möjligt utanför en samverkande gemenskap. Denna världens makter, dess mörker, dess gäcksamhet och illfundighet, gör det nödvändigt att hela Kristi kropp håller sig alert. Dessa makters verksamhet måste mötas med den styrka som följer dem som med samstämt sinne ber och söker råd inför Gud. Ett sådant levande samspel, ett sådant integrerat liv, kommer att i grund motarbetas av mörkrets makter. Dessa makter kan bara besegras med en annorlunda vishet, ett folk som har friats från dess inflytande och som förstår hur skändliga och ondskefulla makterna är.

Den sortens vandrande kan inte nås av enskilda individer, oberoende av en gemenskap av likasinnade heliga vilka har slutit sig samman i syfte att nå fram i ett sådant företag. Det är fullt klart att det krävs mer än söndagsmöten och någon veckosamling. Vi behöver en tät gemenskap, ett ?i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra? ? Apg 2:46. Vi kommer att behöva vännernas råd och finnas i ett sammanhang där all slags synd kan identifieras och kännas igen redan i dess begynnelsestadium. Detta kan endast bli en verklighet där det finns ett samspel och en samhörighet uttryckt i praktisk gemenskap utifrån medvetna val och målsättningar.

Detta kommer inte att vinna människors uppskattning men vi kommer inte att räknas som maktfaktor inför mörkrets välde om vi om vi inte nekar oss anseende i människors ögon. Dessa makter vet när sådana val görs: ?Jesus känner vi, och Paulus också men vilka är ni?, Apg 19:15. Om vi vägrar att gå i denna riktning enligt denna kallelse dömer vi oss till att spela kristet liv, harmlöst, utan udd och betydelse i det kosmiska drama i vilket församlingen är placerad. Detta drama innebär en medvetenhet om att vi rör oss mot en klimax vilken just står för dörren; ett avslut är nära förestående, en fullbordan kommer.

Den som nått fram till denna insikt, vet och agerar; han har hört upp med att planera för pensionering. Man ser inte längre på existensen här som vore den ?den bästa av alla världar? och där det som händelsevis är galet kommer att kunna rättas till med tiden som hjälp. Man kommer också att kunna förstå därför att mörkrets makter, vilka vet att deras tid är kort, blir allt våldsammare och ondskefullare i sin opposition mot dem som skaffat sig denna medvetenhet. Om vi inte har någon blick för änden kommer våra dagar att vara utan värde, prosaisk monotoni utan betydelse.

Här har vi det som bestämmer en apostolisk samfällighet, en apostolisk gemenskap. Den är en sändande gemenskap, därför att den äger den enda verklighet som Gud anförtror någon med i syfte att förmedlas vidare. En sådan gemenskap har något att kommunicera och förmedla utifrån sitt eget gemensamma liv. Det är bara i ett sådant sammanhang som handpåläggning blir något mer än ceremoni och ?biblisk? rutin. Med utsändandet tar de utsända med sig verklighetens och auktoritetens dimension.

Andens gåvor är därför funktionell utrustning mitt i ett svallande hav av aktiv fientlighet; församlingens uppgift är brådskande och inbjuder världens motstånd. Den autenticitet och verklighetsförankring som dessa makter är tvungna att erkänna har att göra med vårt sanna avskiljande ? den är den enda auktoritet som de behöver böja sig för. När det enda vi har att komma med är en serie tanklösa knäfall vid en botbänk och lite krokodiltårar gäspar dessa makter oss i ansiktet. De är fullt på det klara med när någon i sanning har överlåtit sig och ett liv slutgiltigt och fullständigt har lagts ner inför Gud. Ett sådant folk lever medvetet och offervilligt som utvalt frälsningsverktyg i Guds hand för Israels folks sak.

Allt detta är grundläggande i den apostoliska synen på församlingen. En församling som passar in i den beskrivning jag nu gjort, klarar att känna igen och omfatta sin kallelse och uppgift i relation till Israels upprättelse mitt i dess ändtidsvånda. Detta seende utesluter varje tanke på att församlingen skulle kunna fly undan den tid då den behövs allra mest, då när dess närvaro är ämnad att innebära frälsning för judarna i ?Jakobs nöd?, Jer 30:7. Detta synsätt kan inte förvisas som ett betydelselöst bihang till församlingens lära. Det finns med som centralt tema i Guds primära ändamål med församlingen.

När vi nu kommer till insikt om dessa perspektiv, förstår vi behovet av en uppoffrandets livshållning. Israels återupprättelse är Konungens sak. Israels återupprättelse är herradömets sak. Gud upprättar inte Israel för att de förtjänar ett hemland efter alla dessa år i diasporan, i förskingringen, men därför att deras återupprättelse hör till Konungens ankomst, så att ?lag må utgå från Sion och Herrens ord från Jerusalem ? Jes 2:3; en återlöst och återupprättad nation. Detta är anledningen till att mörkrets makter uppträder med ohejdad aggression och galenskap mot allt som har att göra med det judiska folkets räddning, frälsning och återlösning i dessa sista dagar.

Det judiska folkets upprättelse är ett och det samma som Guds Rikes sak och dessa mörkrets makter är falska, inkräktande herrar över denna värld. De vill inte avstå och ge upp det de vunnit genom sitt intrång, det de utan avbrott njutit av under långa tidsåldrar. Konungens återkomst, som den som sitter på Davids tron på Sions berg i det återlösta och återupprättade Israel, gör en ände på dessa makters välde.

Vi måste lära känna detta slutdrama annars kommer vi inte att kunna förstå det raseri som vältrar sig in över judarna i ändens tid. Dessa mörkrets makter kommer i sin förvrängda vishet att inse att det enda sättet att avvända hotet mot deras vanstyre är att radera ut judarna, dessa vilkas återvändande till hemlandet gör slut på deras välde.

?Jakobs nöd?, Jer 30:7, det tidsavsnitt som utgör slutet på denna tidsålder och som öppnar för Israels Konung och hans styre över nationerna kommer att innebära en sållning och ett näpsande. Församlingen måste skaffa sig insikt om och låta sig beredas i enlighet med de optimala krav som denna uppgift ställer och med hela sin vilja omfatta detta skeende som det centrala i hennes existens. Vi måste medvetet, med all vår vilja gripa oss an denna uppgift. Man når inte fram till detta genom att flyta med strömmen.

Vi måste arbeta oss fram till insikt om vad dessa sista dagar innebär för Israels folk och den roll och funktion församlingen innehar i relation till dem. Det är så att människors evighetsdestination till stor del bestäms av vad vi gör med ?dessa mina minsta bröder?, Matt 25:40. Judarna kommer att vara ?de minsta? i de dagarna. De mest framstående och framgångsrika judar vilka just nu lyfts och bärs av denna värld kommer att finna sig vara utslängda i bara skjortan bland folken i de kargaste och bedrövligaste omständigheter.

Vi måste få tag i profetisk förståelse och sedan fälla ett avgörande huruvida vi ska vara verksam faktor till befrielse i den tiden. Detta val, denna ståndpunkt, omfattandet av detta mandat bär med sig omvandlande potential in i församlingen. Varje del av tron förs till en helt ny klarhet, en ny nivå av medvetenhet, till en förnyad verklighet när detta nyckelsammanhang passats in i församlingens medvetande som en del i dess primära varande.

Allt som har att göra med antisemitism, varje skugga av antijudiskhet som vi trodde att vi hade gjort oss av med kommer att spolas upp till ytan. En grundlig genomsköljning kommer att äga rum med djup och intensitet i Guds helgande arbete. Gud säger till Israel: ?Jag skall föra er in i folkens öken, och där skall jag gå till rätta med er, ansikte mot ansikte. Jag skall låta er gå fram under staven och föra er in i förbundets band.? Hes 20:35, 37.

Något händer med en kvarleva, en återstod av judar i de sista dagarnas sållning som verkar som faktor i deras återvändande till Sion som Herrens förlossade; evig glädje skall kröna deras huvuden, deras sorg och suckan har flytt bort. Det blir inget sådant återvändande om det inte finns en församling som redan nu väntar detta och förebereder sig för att kunna verka som Guds frälsningsverktyg för detta folk i de dagar som strax är här. När detta ska äga rum kommer det att ske plötsligt.

Det är nödvändigt att detta perspektiv befinner sig centralt i vårt varande och verkande. För detta behöver vi Herrens strategiska direktiv, vilka förmedlas av Anden via betrodda lemmar i kroppen, vilkas profetior inte hör hemma bland allsköns själiska övningar för att dra uppmärksamhet till dem själva. Istället låter dessa sig göras till pålitliga uttryck för Herrens visdom och vilja i avgörande moment i beslutsfattandet.

Kan du se vad det är vi hittills har visat upp och haft till salu? Vi är inte ens på det klara med om en profetia kommer från Anden eller om den har hemort i en människas fantasi. Denna diffusa hållning kan inte accepteras i den tid som nu kommer, då Guds allvar når högsta nivå i hans församling. För vår kallelses skull, i kriser och vid vägskäl, måste vi höra från Gud genom profetiskt tal, genom tungotal och uttydning och genom visdomens ord. Vi behöver dessa Guds Andes gåvor i verksamhet, satta i sitt sammanhang så som Gud ämnat och tänkt. Den församling som placeras i detta hörande är den församling vilken medvetet låtit sig föras till denna allvarets plats i honom; vilkens lemmar har prövats och lärt känna varandra tillräckligt för att kunna avgöra om det ord som kommer har sitt ursprung i Gud eller om det kommer ur en människas tankevärld.

Det är inte en tillfällighet att bönen och tillbedjandet i en sådan gemenskap speglar sanningshalten i denna verklighet, därför att andakt, gudfruktighet och bedjande inte är lyxartiklar ? de tillhör alla den andliga vapenarsenalen. Dessa verktyg bär aldrig på en större verklighet än vi själva äger. De har inte större betydelse än den sanning vi står i inför Gud. Det är inte teknik eller metod som fordras, men ett uttryck för tillbedjan vilken härleds ur erfarenheten av Guds återlösande handlande i våra liv.

Vi skäms inte över att bli tillrättavisade, och när vi tar emot sådan från en broder eller en syster gläds vi över den befrielse och den frihet som följer helgelsens verkningar vika legat färdiga i väntan på sitt tillfälle. Gud verkar inte i våra liv på våra villkor. Han spelar inte med i våra spel. Han väntar in det som är sant, verkligt och uppriktigt, han väntar på att man gör upp med synd och korruption, väntar på att man känns vid sina behov. Endast i sådana omständigheter kan vi erfara Herrens nåd.

Vårt bedjande står i direkt förhållande till det mått av verklighet vilket vi har nått, och den sorten har styrka nog att röra vid Himlen. Den har flyttats ut från den ytliga, blandade skara av kristna vilkas främsta fokus ligger på dem själva och vilkas andliga egocentricitet aldrig har brutits sönder. Vi kan föra in egoismen i församlingen och låta den vara lika djup som någonsin i världen. Allt vi gjort är att byta objekt. I världen handlade det om köttslig förnöjelse och materiella ting. I kyrkan är det fortfarande själv-centrering och jag-fixering: ?Vad tyckte du om mötet?? ?Hurdan var talaren?? Denna själviskhet är en inrotad kraft som endast kan krossas när vi själva har flyttats undan som mål för vårt intresse och omsorg och ersatts med Gud, Gud i den apostoliska meningen.

Denna gemenskap är inte tanklös eller naiv, den vet att församlingen måste gå genom lidanden innan den når fram till härligheten. Svårigheter och prövningar är nödvändiga för denna typ av gemenskap. Så förhåller det sig, men inte därför att vi skulle vilja såra varandra eller vara varandras hot eller irritationsmoment. Det är så, därför att gemenskapens medlemmar alla befinner sig i olika skeden av sin mognad och alla har olika bakgrund. Det som särskiljer en sådan församling som jag talar om är dess vilja att bära en sådan vånda.

Denna gemenskap bär en medvetenhet om evigheten. Dess hållning och beteende har sitt fäste i det eviga, i insikten om domar som står för evigt och om den lön som väntar. Denna samfällighet är på det klara med att Herren kommer, han som belönar och som ger åt var och en efter deras gärningar. Den vet att den har sitt liv och sitt hopp i denna förväntan inför evigheten. Det som oroar dem är att de ofta försöker komma undan med något mindre, något annat än det som ger rum för Guds härlighet och är benägna att välja en livsstil i bekvämlighet vilken varken utmanar eller blir andra till tjänst.

Dessa församlingars förbön bär autenticitet därför att den är ett uttryck för troheten och sannfärdigheten i det gemensamma livet. Denna verklighetsförankring, detta liv i gemenskap påverkar inte bara dess tillbedjan, det verkar också fram en förmåga att se klart, en förmåga att bedöma och döma. Deras bedömningsförmåga är betydligt mera distinkt, de kan sära på och skilja bort sådant som en ytlig kristen låter sig luras av. Denna gemenskap förstår att identifiera mörkrets makter och dess verk och lär sig att föra strid mot dem. Denna brottningskamp är en konfrontation av den oundvikliga sorten och en lika oundviklig och slutgiltig överlåtelse till Gud är det enda sättet att segra i denna kamp. Denna kamp hör inte den enskilde kristne till i dess främsta uttryck. Den engagerar församlingen, den församling som kan se dessa makters sammangaddning och som kan ta upp den andliga striden med hjälp av ett bedjande förankrat i gemenskapens inre verklighet.

En sådan gemenskap låter sig formas genom ömsesidig disciplin, den förs till balans, den är offervillig. Den låter sig böjas för Andens ledning vilken kommer till uttryck i dess mitt, bekräftad inför alla i ett aktivt igenkännande. Denna ledning, detta ledande, står oberoende av yttre stöd men visar sin äkthet i verklig mognad. Verklig auktoritet vilar på ett igenkännande, en ömsesidighet, och relaterandet till sådan ledning är ett kritiskt moment i fråga om gemenskapens karaktär och andliga verklighet. Om vi fortsätter att vara, självständiga, självsvåldiga individualister som dyker upp på söndagar, men som väljer våra egna vägar utan att verkligen rådgöra med andra, utan att ens vilja vara öppna, om vi fortsätter så kommer ingen att ta oss på allvar. All andlig härsmakt, god såväl som ond, förstår om vi har gett oss till Herren.

Om vår överlåtelse endast är ytlig och tillfällig, om vi har ställt oss utanför dess verkan, om det finns områden vilka vi inte vill placera under Guds hand, då uteblir den apostoliska karaktären, den församlingens styrka som fordrar respekt och erkännande bland fiendens härsmakt. Vi måste låta riskera en överlåtelse till varandra, till varandras liv, sådana vi nu är i all svaghet och till den auktoritet som Herren vill låta uttrycka mitt i denna svaghet. Ett ledarskap kommer alltid att uppvisa svaghet, men gemenskapen förser med aspekter av verkligheten vilka kompenserar denna svaghet hos får såväl som hos herdar. Vi kommer inte att kunna finna några ursäkter för att undandra oss överlåtelsen till gemenskapen och till den auktoritet som Gud har lagt ner i den genom de människor han samlat i den.

Det verkliga provet, viket visar om vi har omfattat den verklighet till vilken Gud har kallat oss består i den attityd som våra barn intar till den. Känner barnen att det vi representerar är värt deras uppmärksamhet och deras deltagande? Eller håller de fast i våra kjolar och bälten bara för att vi kräver det? Har vi nått en ställning där den verklighet vi hävdar verkligen gör intryck som något som är värt deras deltagande, istället för att vara en vuxenkultur som vi åtnjuter på deras bekostnad?

I avsaknad av denna verklighet har det blivit alltför enkelt att skapa barn- och ungdomsprogram med dess mångfaldiga uttryck i hopp om att hålla kvar dem in någon slags relation därför att den verklighet som innefattas i Guds syften och som skulle ha fört dem till verklig gemenskap undanhålles dem. Vi har inte varit villiga till den helöverlåtelse som en sådan gemenskap fordrar. Våra barn visar oss genom sitt missnöje och sin irritation att vi inte har nått fram till Guds mått och att vi inte har någon ambition att göra så. De erkänner, respekterar och reflekterar den verklighet och den närhet familjen har bestämt och gett sig till.

Om vi fattar beslut i den riktning och av den sort som angivits kommer vi att få uppleva avklädanden av det ena eller andra slaget. Vi förs in i en himmelsk verklighet som känner till ett belönande vilket gör våra förluster lätta att bära ? ?vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga, bereder åt oss, i översvinnligen rikt mått, en härlighet som väger översvinnligen tungt och varar i evighet?, 2 Kor 4:17. Gud kommer att låta oss bli prövade i vårt yrke, vad gäller vårt rykte och på många andra områden.

Församlingen befinner sig i ett upprättelsens skede, in i sådant som hörde till dess första tid. Vårt studerande av Bibeln håller på att förändras från att ha varit ett förnöjande och mentalt stimulerande intresse av uppenbarelsen. Bibelläsandet och studerandet finner ett allt rikare mått av omedelbarhet, brev och texter skrivna direkt för oss, därför att vi finner oss leva i den knivskarpa ytterligheten i den yttersta tiden på samma sätt som den första församlingen kände den.

Bibelstudier som en harmlös sysselsättning en kväll mitt i veckan ? om vi nu ens uppehåller en sådan rutin ? är ett mått på hur långt bort från det apostoliska sammanhanget vi förts, hän mot något av betydligt vekare karaktär. När vi återvänder till den verklighet som den första församlingen kände, då kommer gudsordet att äga övertygande styrka, förmåga att tränga igenom och ha en omedelbarhet vilket det för närvarnade inte har i våra liv. Vi kommer att föras från de traditionella bibelstudierna till att bli instruerade för ett vandrande på Herrens vägar och i ett handlande styrt av hans syften. Allt detta grundas i och utformas enligt våra val.

Den gemenskap som jag beskriver är en samfällighet som strävar efter det evigas lön och krona, som inte anser martyrskapet värt att frukta, som tvärtom ser det som ett privilegium. Om inte denna tidsålder får sitt slut i ett martyrium, tillhör vi de mest bedragna av alla. Att vänta detta springer inte upp ur ett romantiskt drömmande men utgör en realistisk beredskap inför de konsekvenser vilka följer den överlåtelse som hör ändtiden till. Den livsstil en sådan gemenskap väljer, följer ur ett realistiskt bearbetande av dessa tankar.

En gemenskap av denna sort måste i verklig mening ha skiljt sig från världens sätt och uppehålla detta avskiljande i dagligt liv. Den måste vara en medveten kontinuitet av gångna tiders apostoliskhet. Den måste bära med sig en medvetenhet om den sky av vittnen, dessa som uthärdade under allt motstånd, till och med till döds, dessa som inte fann någon lön under sin livstid, dessa som inte når fram till fullheten oss förutan. Detta är apostoliskt tänkesätt, apostolisk förståelse, apostolisk tro och apostolisk förväntan.

Så kan han helt och fullt frälsa dem som nalkas Gud genom honom, eftersom han alltid lever och kan träda in som deras förebedjare.

Hebr 7:25

Denna utsaga är oerhört rik och innerligt värmande. Herren Jesu Kristi duglighet till att frälsa i varje omständighet, vid alla tillfällen, är själva ankaret i gudsfolkets tro. En frälsare som inte misslyckas, som inte kan konfronteras med en situation vilken skulle vara för svår för honom, är en fundamental nödvändighet för alla som söker att leva för Guds härlighet vid tidens slut och som därför kontinuerligt möts av ett ursinnigt, oupphörligt motstånd från dessa mörkrets makter. Här står en mättad inlaga rörande hans makt att frälsa till det yttersta, ur vilken vi får hämta all tröst och all styrka för vår tro.

Vi ska nu se på detta från två håll. Först, uttalandet som sådant för att söka samla dess rika innehåll; sedan ska vi se på det sammanhang i vilket vi finner uttalandet för att notera den väldiga styrka som det är ämnat att lägga till tron, då detta ord utgör en kulmination i denna del av Hebréerbrevets argumentering rörande Herren Jesu person och verk.

Uttalandets väldighet

Denna text tillhör ofta favoriterna för dem som predikar för att evangelisera. Den innehåller verkligen evangelium, goda nyheter, för syndaren. Ingen, hur djupt sjunken i synd han än är, befinner sig bortom Herrens frälsande förmåga. Han är fullt skicklig att frälsa till det yttersta. Låt detta budskap gå ut till de yttersta regionerna av mänskligt elände och låt det ljuda i öronen på de mest förhärdade och sjunkna bland människosläktets söner. Han kan klara dem alla.

Men detta är skrivet för Herrens folk. Det är en härlighetens deklaration gällande hans makt att frälsa skriven för dem som nalkas Gud, och den är baserad inte bara på Herrens död på Golgata men också på hans eviga liv och tjänst som överstepräst för sitt folk. Han kan frälsa till det yttersta, frälsa fullständigt, just därför att han alltid lever. Detta är evangelium för de heliga. Vilken salighet att kunna tillkännage detta. Ju djupare nöden är, och man ska veta att somliga av de heliga bär på oerhörd nöd, ju rikare tröst kan man hämta ur detta avsnitt. Vilken hugnad för själ och hjärta när man står inför hopplöst akuta svårigheter att påminnas om att på allmaktens högra sida sitter en som alltid lever, och därför kan denne utöva frälsarmakt i full skala och rädda ända till det yttersta. Han inte bara kan, han är fullt redo och villig att gripa in i de värsta svårigheter för ?att ge nåd till hjälp i rätt tid?. Att förtro sig till honom är att finna frälsning. De som förtröstar på honom helt och fullt, finner honom helt och fullt trovärdig.

Till det yttersta. Detta är en översättning av ett ord fullt av rikedom. Som så många andra ord vilka Gud låter använda i den Heliga Skrift har detta ord ett omfattande innehåll. Någon har sagt att de ord som den Helige Ande använder är alla stora, eftersom Gud står bakom dem. De innehåller ofta långt mer än vi förstår.

Detta ord kombinerar två skilda tankar, den ena rör kvalité, den andra talar om omfattning. Det talar om hans förmåga att frälsa fullständigt i det närvarande och om hans evigt pågående frälsande; frälsningens outtömliga resurser i nuet och den aldrig sinande källan till frälsning i varje kommande situation ända till slutet av vår jordiska historia.

Man kan uttrycka det på följande sätt: Oavsett nödens och behovets omfattning och komplexitet, oavsett dess område ? ande, själ eller kropp, med honom som sitter på Guds högra sida vilar kapacitet att hantera svårigheten. Ytterligare, det kan inte uppstå någon situation i det kommande i vilken denna kapacitet till någon del förminskas, eller i vilken hans frälsarmakt förlorar något av sin förblivande verklighet.

Vi lever i tider då utsikterna för denna världs bestånd är allt annat än ljusa och då fruktan intar också de troendes hjärtan. Ingen vet något i förväg om dagens eller morgondagens händelser. Överallt fylls hjärtan av rädsla. Många bland Herrens folk fruktar att hamna i händelseförlopp i vilka de inte orkar härda ut. I krigshärjade områden genomgår man lidanden som prövar tålamod till bristningsgränsen. Icke så få, också i rofyllda länder som vårt eget, genomgår svårigheter och fysiskt lidande som tycks sakna rimligt mått.

Hur ska alla dessa kunna härda ut och stå fasta till slutet, med bibehållen tro och glädje, mitt i sin bedrövelse? Detta kan endast ske genom att erfara hans frälsande makt på trons grund, genom tro på hans evigt bestående, aldrig sinande, förmåga att göra frälsningen till påtaglig verklighet. Mitt i de gruvligaste omständigheter hävdar tron att ?Han lever för alltid? och att ?Han frälser helt och fullt?.

Detta är sant på varje mänskligt område, oavsett om det gäller synden, själviskheten, världen, eller döden och honom som brukar den som ett kraftfullt vapen. Den makt som bär upp denna fullständiga frälsning vilar hos vår översteprästerliga förebedjare som sitter på vår Faders tron. Oroliga hjärta, ta till dig denna tröst. Han lever evinnerligen, han lever för evigt. Han befinner sig där i maktens boning med korsverkets triumf som garanti. Inget av detta har gått förlorat genom alla år som gått. Allt han vann i denna oerhörda seger i sin svaghets stund, i detta skenbara nederlag står fast med honom. Allt detta är tillgängligt för tron.

Inte ens döden har något välde över honom. Inte heller vi kan föras in under dess styre så länge vi har honom för ögonen. Han lever och har slagit fast att ?Jag lever, därför skall ni också leva?. Såsom den levande är han i överflödande mått kompetent att frälsa.

Utsagan satt i sitt sammanhang

Den tröst, den hugnad och den samling denna utsaga förmedlar understryks kraftfullt genom det sammanhang i vilket vi finner den. Vi går miste om stora delar av de värden som gudsordet bär genom att oftast bara läsa små stycken eller enstaka kapitel. Det lönar sig alltid att ta tid att försöka fånga omfattningen av en bok och dess mål, att lägga märke till dess indelning och följa dess argumentering, att upptäcka dess klimax och centrala hälsning.

Dessa ?därför? som finns utströdda i texten är särskilt till hjälp i detta sammanhang. De för oss alltid tillbaka till föregående passager och märker ut grunden för det som har blivit sagt. Denna sats som fastställer Herrens duglighet att föra fram frälsning till yttersta mått begynner med ett ?därför?, eller som här ett ?så?. Detta ?så? är främst länkat till vers 24 i samma sjunde kapitel: ?Han förblir till evig tid, och han har ett prästämbete som är oföränderligt.?

Detta är i sin tur kulminationen och höjdpunkten i hela det resonemang som beskriver Herrens prästroll i jämförelse med prästtjänsten efter Arons sätt under gammaltestamentlig tid.

Det är oss till hjälp om vi skaffar oss en överblick av Hebréerbrevets innehåll och dess övergripande syfte. Det skrevs till hebreiska troende, män som hade fostrats i den gamla mosaiska ordningen med dess yttre, synliga gudstjänst, dess offer och dess prästtjänst, med dess lagar och förordningar. Allt detta höll på att försvinna och de hade ännu inte kommit till rätta med den inre, den förnämligast andliga karaktären av allt det som de nu hade förts till då de lämnat judisk sed för den kristna tron.

Sålunda försökte den Helige Ande visa och demonstrera Kristi oerhörda överlägsenhet i varje stycke, till person och verk, i kontrast till den gamla ordningen och dess ledarskap. Brevets nyckelord heter ?bättre?; ett bättre hopp, ett bättre förbund, bättre löften, bättre offer, ett bättre land. . .

Hebréerbrevet begynner med att slå fast att Herren Jesus är Guds slutliga tilltal till människan, 1:1-2, och som sådant helt och hållet överlägset änglar och budbärare genom vilka det gamla förbundet förmedlades.

Sedan ställs Kristus i kontrast till Mose, Israels folks ledare under uttåget ur Egypten och den genom vilken lagen gavs. Kristus tecknas här som långt mera framstående än Mose alldenstund Sonen är förmer i Guds hus än varje tjänare i detta hus, oavsett dessas duglighet ? 3:1-6.

Josua blir nationens ledare efter Mose död. Han för folket in i det utlovade landet, men trots att han förmådde att skaffa dem brohuvuden och fästen i detta löftesland, hade han inte förmåga att föra dem till ro i landet. Herren visar sig i detta vara överlägsen Josua då han för sitt folk till den sabbatsvila som ännu väntar ? 4:8-10.

Sedan följer en lång sektion i vilken prästtjänsten behandlas, med början i kapitel 4:14 och avslutning i kapitel 10. Kristus, som överstepräst efter Melkisedeks sätt kontrasteras mot Arons prästtjänst. Företrädet och överlägsenheten i Herrens tjänst ligger däri att han lever och tjänar i kraft av ett oförgängligt liv, medan dessa andra prästers tjänande alltid var kort och alltid avbröts och upphörde genom deras död. Han, Herren, lever för alltid och står i en oföränderlig, förblivande tjänst.

Fastställandet av hans prästroll är uppdelat i två huvuddelar, Hebr 5:5-6.

1. Du är min Son. Jag har i dag fött dig.

2. Du är präst till evig tid på Melkisedeks vis.

Sedan bekräftas denna deklaration genom Guds ed:

?Herren har svurit och skall inte ångra sig: Du är en präst till evig tid.? Hebr 7:21.

Prästrollen är formad som ett ämbete, men den vilar på moralisk duglighet, på dessa ting som hör till söners mognad. De präster som hörde till Arons ordning kunde visa mildhet när de mötte sina medbröders okunnighet och brister därför att de kände sina egna tillkortakommanden och var tvungna bära fram offer också för detta. De kunde visa sympati och omsorg utifrån den erfarenhet de hade samlat.

Denne vår härlige överstepräst var utan synd och behövde därför inte offra för egen räkning. Men hans förmåga att känna med sitt folk är på intet sätt mindre än Arons och hans efterföljare. Fastän han var Son fördes han genom lidandets skola och lärde genom detta lydnad. Han nådde fulländning som människa längs lydnadens väg och skaffade därigenom skicklighet för prästrollen. Det var naturligtvis inte så att det fanns något stänk av olydnad hos honom. Men det är en sak att äga förutsättningar för sådan lydnad och en helt annan att nå fram till en lydnad formad i dagligt uttryck. Hans glädje över att göra Guds vilja, vilken han visade genom att komma till denna värld, måste visa sin inre hållbarhet och styrka genom vandring på livets törnebeströdda väg i beroendeställning och i aktiv lydnad. Som någon har sagt: ?Lydnadens förutsättningar omvandlade till daglig disciplin fortgår genom praktisk inlärning av denna dygd.?

Efter att ha nått fullkomning längs denna svåra och smärtsamma väg blev han inte bara ?upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom? men han är också skicklig att fullt ut understödja och stärka dessa lydnadens barn i alla dessa svårigheter och konflikter som de måste uthärda när de vandrar längs sin led mot fullkomning.

Hans erfarenhets fullhet, insamlad i lidandets skola, och fullständigheten i hans moraliska kvalitéer vilka gör honom till sitts folks överstepräst speglas i det faktum att Gud, när han slår fast att ?Du är min son. . . Du är präst till evig tid,? bekräftar inrättandet av denna prästfunktion med en ed.

Detta är särskilt anmärkningsvärt. Det utgör ett helt nytt anslag i prästtjänstens ordning och stadgande. Det gamla förbundets prästroll hade gudomligt ursprung, men Gud talade aldrig på detta sätt när han slog fast dess ramar.

Vad innehåller detta överväldigande uttalande? Det syfte för vilket Gud tar till denna överraskande metod är klart påvisat i kapitel 6 i relation till Abraham. ?Människor avlägger ju ed vid det som är större än de själva, och eden gör slut på alla invändningar och är en borgen för sanningen. Gud band sig med en ed, därför att han ville göra det ofrånkomligt klart för dem som fick löftet, att hans vilja var orygglig. Vi fick två oryggliga utfästelser, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga. Så gav han oss som söker skydd en kraftig maning att hålla fast vid hoppet som han ger oss.? Hebr 6:16-18.

Gud band sig med denna ed för att på allra kraftfullaste sätt stärka och stödja detta löftets arvingar. Häri vilar slutgiltigheten och oföränderligheten. Gud har svurit vid sig själv, han ändrar aldrig detta beslut. ?Du är präst till evig tid.?

Här står ett faktum vilket befinner sig fjärran från all fiendens makt att rubba det, ett faktum som varken himmel eller helvete kan förändra. Ett faktum efter dennes ordning, som saknar ättelängd, vars liv varken har begynnelse eller slutpunkt, vår välsignade Herre Jesus Kristus, den som är vår företrädare innanför förlåten, den som förblir präst till evig tid.

Efter att ha nått denna klimax i kapitel 7:24-25 och efter att ha slagit fast att eftersom Kristus lever och förblir till evig tid, innehar en oföränderlig prästuppgift och har makt att frälsa till fullo summerar vår skribent med följande: ?Detta är huvudpunkten i det jag talar om: Vi har en överstepräst som sitter på högra sidan av Majestätets tron i himmelen och som gör prästerlig tjänst i helgedomen, i det sanna uppenbarelsetältet, det som är rest av Gud och inte av någon människa.? Hebr 8:1-2.

Två ting att lägga märke till. 1, Han sitter ner. 2, Han tjänar i helgedomen. Präster efter Arons ordning kunde aldrig sitta ner i helgedomen, deras arbete hade inget slut, samma offer skulle offras gång efter gång, år efter år. Men vår överstepräst offrade ett offer för synden en gång för alla. Efter att ha skaffat försoning för synden, for han upp genom himlarna för att sedan sitta på Faderns tron. Han är Konung så väl som präst. Han befinner sig i den suveräna och allomfattande maktens säte. På högra sidan av Majestätets tron i himlarna sitter han med all makt och auktoritet i sina händer. Återlösningens verk har fullbordats.

Den gudomliga rättfärdighetens krav har fått sitt i fullt mått. Hans seger över varje rebellstyrka är fullständig och slutgiltig. I honom har allt som tillhör Guds syften och agenda säkrats. Men allt detta måste få en utgestaltning som erfarenhet bland ?hans namns folk?, vilka har förts samman från alla nationer och folkslag och vilka ska, efter Guds nåderika syften, dela hans tron i det kommande riket. Han är deras företrädare, deras förelöpare, men dessa har inte nått fram på samma sätt som han har nått fram.

Här har vi alltså ett paradoxalt ord, fastän han har satt sig tillrätta är han icke desto mindre tjänare i helgedomen. Han är fullt sysselsatt som överstepräst för sitt folk, för evigt tjänande för deras räkning inför Gud för att de ska kunna ta del av det himmelska livet och kunna övervinna allt så som han övervann.

Det är hans oupphörliga och outtröttliga tjänande ?i det sanna uppenbarelsetältet, det som är rest av Gud och inte av någon människa?, som utgör grunden för hans folks fasta tillförsikt och triumferande mod. ?Han lever alltid och kan träda in som deras förebedjare.? Hans tjänande är huvudsakligen tvåfaldigt. Han bär oss inför Gud genom sin egen persons värde och genom innehållet i försoningsoffret i dess fulla omfattning och kraft. Han förmedlar sin fullhet till oss så att vi därigenom kan med frimodighet gå fram till nådens tron, för att ta emot barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.

Sålunda, vi kan i varje led få erfara hans makt och duglighet till att frälsa till det yttersta. Det finns ingen anledning till fruktan i någon situation, ingen anledning till uppgivenhet inför något sammanhang där nöden känns överväldigande. Han låter sig presenteras för tron som en frälsare som förmår verka till yttersta gräns, på basis av Guds omutliga ed. Han är förlossare, frälsare, överstepräst och suverän Herre. Sådan är vår överstepräst. Låt oss för alla tider glädjas över det han är som person, som suverän Herre och över det han åstadkommer genom sitt outtröttliga tjänande för vår räkning i Guds närhet.

Gud har svurit vid sig själv, han ändrar aldrig detta beslut. ?Du är präst till evig tid.? Han är fullt ut skickad att frälsa till det yttersta.

Det är sannolikt så, mer än sannolikt så att det inte funnits en tid i Nordamerikas historia under vilken den religiösa ivern och aktiviteten varit mera omfattande än i denna. Och det är samtidigt tydligt att verklig andlighet aldrig varit svårare att finna. Så ser det också ut i många andra regioner av vår värld.

Man kan se och förstå att religiös aktivitet och gudsfruktan inte alltid går hand i hand. Den som betraktar det religiösa utbudet i dessa tider upptäcker detta förhållande utan större ansträngning.

Det råder ingen brist på försök att nå de icke troende, men man leds oundvikligt till slutsatsen att det stora flertalet som går ut för att vinna själar inte har lärt sig mycket mer än påträngande säljmetoder. De erbjuder en kristen tro tömd på renhet och duglighet; heligheten och härligheten har försvunnit från våra kyrkor.

Om du uppfattar detta som en missvisande beskrivning, gör då följande lilla test: Böj dina knän, läs Bergspredikan med den attityd som hör därtill. Låt den få gripa ditt hjärta. Försök att få tag på dess innebörd, dess känsla. Försök att se hurudan den människa är som förmår att omsätta dessa satser till vardagsliv. Jämför sedan denna din bild med utkomsten av det moderna religiösa malandet. Du ser omedelbart hur vitt gapet är både i fråga om uppträdande och med avseende på ande. Om Bergspredikan är en rimlig framställning av den kristne som människotyp, vilken är då vår slutsats rörande dem som ?accepterat? Kristus men som inte visar upp något av de andliga eller moraliska särmärken som Herren ställde fram i sin predikan på berget?

Erfarenheten har gjort oss redo för det genmäle som kommer från de mera mjukt och vekt sinnade av våra vänner. ?Har vi då lov att döma? Vi måste lämna dessa åt Herren och sopa rent vid vår egen dörr. Vi borde vara glada för varje uns av godhet och låta bli att förstöra det med felfinneri.?

Detta låter bra och rätt, men det är ett uttryck för en religiös låt-gå-mentalitet som står vid sidan av och ser på medan hela Kristi församling förfaller moraliskt och andligt utan att så mycket som lyfta ett finger eller ett ord till varning.

Så gjorde inte profeterna. Så gjorde naturligtvis inte Herren, eller apostlarna, eller reformatorerna. Så kommer inte heller någon av dessa att göra, dessa som sett himlen öppen eller tagit emot något av Guds seende. Elia kunde ha varit tyst och räddat sig undan allt bekymmer. Johannes Döparen kunde låtit bli att säga ett ord och räddat sitt huvud. Var och en av martyrerna kunde ha gett sig till denna låt-gå-anda och avlidit hemma i god ålder. Men de hade alla handlat i olydnad mot Gud och inbjudit sträng dom över sina liv på Kristi dag.

Bristen på andlig fromhet i församlingen av idag är ett illavarslande tecken. Den moderna kyrkan visar inget annat än förakt för dessa renhetens och dygdens ord: anspråkslöshet, ödmjukhet, stillhet, lydnad, självuppgivelse och tålamod. För att kunna fånga intresse måste kristna värden presenteras i populärkulturens anda. Därför ångar kristen verksamhet av stortalighet och förhävelse, vinningslystnad, självhävdelse, självsäkerhet och en brinnande kärlek till allt som kan förnöja.

Det anstår oss att ta allt detta på allvar. Tiden rinner ut för oss alla. Det som ska göras måste göras snarast. Vi har ingen rätt att sitta still och låta tingen ha sin gång. Den bonde som inte håller efter mark och maskiner, gård och kreatur, förlorar snart allt. Den herde som inte passar på sina får finner vargen vaktande och vrakande bland dem. En vilsefaren omsorg, en som låter vargen ta rov har ingen rätt att låta sig kallas omsorg. Den heter likgiltighet, den ska göras känd som sådan och hanteras efter sitt sätt.

Det är tid för de bibel-troende kristna att börja odla ett nyktert förhållningssätt och leva bland människor som Guds söner och likt dem som väntar ett arv i den kommande tidsåldern. Detta kommer att kräva mer än ett försök till ansträngning; hela världen och en större del av församlingen kommer att ställa sig på tvären mot det. Men om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?

När vi betraktar församlingen sådan den är idag blir oftast vi frestade att fokusera på en eller annan svag punkt och säga: ?Detta är felet med församlingen. Om vi kunde ändra på detta skulle vi återigen få uppleva den härlighet som den första församlingen ägde och vi skulle få vara med om pingsttider igen.?

Denna tendens till överdriven förenkling är i sig en sådan svaghet och man måste alltid vakta sig själv mot den, särskilt när man ger sig till att utvärdera något så komplext som den kristna tron sådan den uppträder i denna moderna tid. Det är bara ynglingen i sin brådmognad som tycker sig kunna reducera våra svårigheters ursprung till en enda sjuka och kvickt läka den med en enda universalkur.

Äldre och visare män är mera försiktiga efter att ha lärt sig att patentmediciner sällan har någon verkan eftersom diagnosen är felaktigt ställd. Inget är enkelt, inget går att förenkla. Få andliga sjukdomar uppträder ensamma. De förvärras alla av andra sjukdomars inverkan och de sprider sig genom hela kroppen i en sådan samverkan att det krävs en Salomo med all visdom för att få fram ett enda botemedel.

Denna anledning gör mig särskilt tveksam till att peka ut någon speciell ofullkomlighet i dagens kyrka som om varje problem skulle ha sin rot just här. Den bibelförankrade tron befinner sig nu på snabb reträtt vilket är uppenbart, men anledningen till tillbakagången verkar inte kunna urskiljas tydligt. Jag kan bara säga att jag har observerat en betydande brist bland de evangeliskt kristna som kanske visar sig vara den verkliga anledningen till de flesta av våra andliga svårigheter. Om detta nu är riktigt, borde alla resurser sättas in här för att fylla detta behov.

Den brist, den stora brist som jag syftar till är avsaknaden av andlig urskillning vilken är särskilt tydlig bland våra ledare. Hur det kan finnas så mycket bibelkunskap och så lite insikt, så lite moralisk skärpa, är en av de största gåtorna i kyrkans värld idag. Jag tror att det är alldeles riktigt att påstå att det aldrig har funnits så många engagerade i bibelstudier i kyrkans hela historia som nu.

Om kunskaperna i Bibelns lära vore ett mått på och garanti för gudfruktighet skulle vår tid tveklöst nämnas som fromhetens år. Istället kommer den säkert att kallas församlingens babyloniska fångenskap, eller världslighetens tidsålder, då när skaror av troende tillät sig att intensivt uppvaktas av avfallets söner. Den stora hopen av evangeliskt troende har under de senaste decennierna valt att gå över till världen i en förnedrande och fullständig kapitulation.

Att detta skamliga svek har ägt rum i fullt dagsljus bifallet av våra bibellärare och evangelister är en av de förfärligaste tilldragelserna i den andliga historien. Ändå kan jag inte tänka mig att detta kapitulerande manades och förhandlades fram av ondskefulla män som medvetet tog till uppgift att slå sönder våra fäders tro. Många snälla och godhjärtade vänner har samarbetat med dessa femtekolonnare som förrådde oss. Varför? Svaret kan bara bli ett; på grund av bristen på andlig insikt.

Något som har stora likheter med dimma har lägrat sig över församlingen ? den slöja som beslöjar alla folk, det täckelse som täcker alla folkslag, Jes 25:7. En sådan slöja sänkte sig över Israel: ?Deras sinnen blev förstockade. Än idag finns samma slöja kvar när gamla förbundets skrifter föreläses, och den tas inte bort, först i Kristus försvinner den?. 2 Kor 3:14. Detta var Israels bittra stund. Gud förde fram församlingen och det gamla folket ställdes för en tid åt sidan. Han kunde inte anförtro sitt verk åt blinda män.

Vi behöver mer än något annat ett klarseendets dop om vi ska undslippa samma öde som det gamla Israel. Om detta inte är vårt allra största behov, så är framträdandet av kristna ledare med profetisk insikt i vart fall en nödvändighet. Vi är i desperat behov av seendets män som kan penetrera dimman. Om de inte kommer snart är vår generation, och nästa, förlorad. Och om de träder fram kommer vi med all säkerhet att korsfästa en del av dem i vår världsligt ortodoxa tros namn. Men korset är alltid uppståndelsens härold.

Mera evangelisation löser inte våra problem. Evangeliserandet för bara vidare den andliga status som församlingen bär. Evangelisationen skaffar kyrkan ett accepterande bland stora grupper av människor, men säger inget om andlig kvalité. Det tragiska är att den evangelisation vi bedriver har fångat upp och vidarebefordrar den urvattnade kristendom som församlingen står för som om den vore apostlarnas tro och man är ivrigt sysselsatt med att omvända folk utan att ställa några frågor alls. Och vi rör oss hela tiden allt längre bort från Nya testamentets mönster.

Vi måste skaffa oss en ny reformation. Det måste komma till en brytning med denna oansvariga, förnöjelsetokiga, hedniska låtsastro som nu saluförs som Kristi tro och som sprids över hela världen av oandliga människor med hjälp av obibliska metoder.

När romarkyrkan avföll, skaffade Herren sig en reformation. När Reformationen tappade sin kraft trädde män som Wesley, Whitefield och Edwards fram. När elden falnade efter dessa män fann Herren nya kärl.

Nu har dessa gamla kärl spruckit. Vad kommer näst?

Predikan av Jonathan Edwards

"Den tid då deras fot skall vackla." 5 Mos 32:35

I denna vers är Guds hämnd hotande över de otroende israeliterna, de som var Guds osynliga folk och levde under nåden men som trots alla Guds underbara gärningar mot dem förblev rådlösa utan att förstå (v 28). Trots all himmelsk bearbetning födde de fram bitter och giftig frukt, vilket verserna 33-34 visar.

Den formulering jag valt för min text - "den tid då deras fot skall vackla", som relaterar till det straff och den undergång som dessa ogudaktiga israeler var utlämnade till - tycks innebära följande: De var alltid utlämnade till undergång, likt den som står eller vandrar på hala ställen alltid är utlämnad till att falla. Detta är underförstått genom det sätt som fördärvet kommer över dem, beskrivet som att deras fot vacklar. På samma sätt uttrycks det i Ps 73:18, "På hal mark ställer du dem, du störtar ner dem i fördärvet." Det betyder att de alltid var utlämnade till plötslig och oväntad undergång, likt den som vandrar på hala ställen och i varje ögonblick kan falla och inte kan förutse nästa ögonblick om han ska stå eller falla. Och när han sedan faller sker det i ett ögonblick utan varning. Om detta handlar Ps 73:18-19, "På hal mark ställer du dem, du störtar ner dem i fördärvet. Hur plötsligt går de inte under!"

En annan sak som är underförstått är att de är benägna att falla av sig själva utan att bli nedkastade av någon annans hand, likt den som står på hal mark inte behöver något för att falla förutom hans egen tyngd.

Orsaken till varför de inte redan fallit eller faller nu är endast den att Guds bestämda tid ännu inte har kommit. För det står att när "den tid" kommer, dvs när den utsatta tiden är inne, då ska deras fot vackla. Då ska de utlämnas till att falla, vilket de av deras egen tyngd är benägna till. Gud ska inte mer hålla dem uppe på dessa hala ställen utan ska låta dem gå, och då, i det ögonblicket, ska de falla i fördärvet, likt den som står på lutande hal mark på kanten av en avgrund - han kan inte stå rak och så fort han vacklar faller han genast och är förlorad.

Jag vill nu hävda följande: Det finns ingenting som någonsin kan hindra ogudaktiga människor från helvetet förutom Guds välvilja. Med Guds välvilja menar jag hans suveräna och enväldiga välvilja som inte kan hindras av något krav eller något hinder eller från någon skyddande hand över de gudlösa under något ögonblick, nej, ingenting förutom Guds vilja till syvende och sist.

Sanningen av denna iakttagelse må framgå genom att beakta följande: Det finns ingen brist på kraft och makt i Gud att under vilket ögonblick som helst kasta ogudaktiga människor i helvetet. Människohänder har ingen styrka när Gud står upp. Den starkaste har ingen kraft att då stå emot, inte heller kan någon befria från Hans hand.

Gud inte bara förmår att kasta de ogudaktiga till helvetet, han kan också mycket lätt göra det. Ibland kan en jordisk härskare få brottas med många problem för att underkuva en upprorsmakare som har funnit möjligheter att befästa sig och gjort sig mäktig genom ett stort antal män. Men så är inte situationen med Gud. Det finns ingen fästning som kan försvara sig mot Guds kraft och makt. Om än människor i mängd går samman, ja, om en stor hop av Guds fiender förenar sig och sluter sig samman så kommer de lätt att smulas sönder. De är lika en stor och lätt hög av agnar i virvelstormen, eller som en mängd torra flisor framför förtärande flammor.

För oss är det lätt att trampa på och krossa en mask som vi ser kräla på marken. Det är lätt för oss att klippa eller bränna av en tråd som något hänger på, likaså lätt är det för Gud, när han så behagar, att kasta sina fiender ner till helvetet. Vilka är vi, att vi tror oss kunna stå inför honom för vilken jorden skakar när han tillrättavisar och för vilken bergsklipporna slungas ner?

De förtjänar att kastas i helvetet. Gudomlig rättvisa står inte i vägen för det och har inget att invända mot att Gud använder sin makt att när som helst fördärva dem. Tvärtom, rättvisan kräver med hög röst ett ändlöst straff för deras synder. Gudomlig rättvisa säger till varje träd som bringar fram Sodomsfrukt: "Hugg ner det! Varför skall det få suga ut jorden?" Luk 13:7. Den gudomliga rättvisans svärd svingas i varje ögonblick över deras huvuden, och det är inget annat än hans suveräna nåd och vilja som håller den tillbaka. De är redan under en dom fördömda till helvetet. Och de förtjänar inte bara att kastas dit, utan domslutet utifrån Guds lag - denna eviga och oföränderliga rättfärdighetslag som Gud har förordnat mellan sig och människosläktet - träder upp mot dem, så att de redan är tvingade till helvetet. "Den som inte tror är redan dömd", Joh 3:18.

Varje oomvänd människa hör med rätta till helvetet, det är hennes plats och därifrån är hon, "ni är nerifrån", Joh 8:23. Och hon är bunden att gå dit. Det är platsen som rättvisan och Guds ord och domslutet av Hans oföränderliga lag har bestämt åt henne. De är nu föremål för samma Guds vrede och förbittring som framställs för oss i helveteskvalen. Och orsaken till varför de inte i varje ögonblick går till helvetet är inte därför att Gud, i vars makt de är, inte är oerhört vred på dem, så som han är med många eländiga varelser som nu plågas i helvetet och som där känner och bär hans våldsamma vrede.

Ja, Gud är mycket mer vred på många som nu är på jorden - utan tvivel på många som nu är i denna församling och som kanske nu lever i all välmåga - än han är på många av dem som nu är i helvetets lågor. Det är alltså inte därför att Gud är obekymrad över deras ondska och inte harmas dem, som han inte lossar sin hand och hugger av dem. Gud är inte som de, om än de inbillar sig att han är det. Guds vrede brinner över dem, deras fördärv sover inte, avgrunden är förberedd, elden är tillredd, ugnen är nu upphettad och redo att ta emot dem, flammorna glöder och rasar. Det skimrande svärdet är vässat och hålls över dem, och avgrunden har öppnat sitt gap under dem.

Djävulen står redo att falla över dem och fånga dem som sina egna vid den stund Gud tillåter honom. De hör till honom, han har deras själar i sin ägo och i sitt våld. Skriften beskriver dem som hans ägodelar, Luk 11:21-22. Demonerna vaktar dem, de är alltid nära dem alldeles intill, de väntar på dem likt hungriga lejon som ser sitt byte och förväntar sig att få det, men för stunden hålls de tillbaka. Om Gud drar tillbaka sin hand genom vilken de hålls tillbaka, så skulle de omedelbart kasta sig över deras usla själar. Den gamla ormen vill sluka dem, helvetet öppnar sitt breda gap för att ta emot dem, och om Gud skulle tillåta det, skulle de strax bli uppslukade och förlorade.

I de gudlösas själar regerar dessa djävulska ingredienser som genast skulle fatta eld och flamma upp i helveteselden om det inte var för att Gud höll det tillbaka. I själva väsendet av den köttsliga människan finns en grund för helvetets alla plågor. I härskande kraft finns dessa depraverade ingredienser i dem och som besitter dem helt ? det är frön av helveteselden. Dessa ingredienser är aktiva och kraftfulla och ytterst våldsamma till sin natur, och om det inte vore för Guds tillbakahållande hand över dem, skulle de snart bryta fram och flamma upp på samma sätt som det gör med det fördärv och den fientlighet som råder i hjärtat på de förtappade själarna, och det skulle frambringa samma pina som det gör i dem.

De ogudaktigas själar jämförs i Skriften med "ett upprört hav", Jes 57:20. I detta nu håller Gud tillbaka deras ondska genom sin väldiga kraft, så som han gör med de rasande vågorna i det upprörda havet. Han säger: "Hit, men inte längre", men om Gud skulle dra tillbaka denna tillbakahållande kraft skulle ondskan strax välla fram. Synd är själens förfall och olycka. Synd är destruktivitet till sitt väsen. Och om Gud skulle låta det fritt få löpa utan att hålla det tillbaka skulle det inte finnas något som behövdes för att göra själen fullkomligt olycklig och eländig. Hjärtats fördärv i människan är omåttligt och gränslöst i sitt raseri, och så länge som de gudlösa lever här, är det som eld under kontroll av Guds betvingande makt. Om den släpptes lös skulle den sätta naturens ordning i brand. Och eftersom hjärtat nu är en syndens dypöl, så skulle synden, om den inte hölls tillbaka, omedelbart förvandla själen till en glödhet ugn eller till en smältugn av eld och svavel.

Det innebär ingen trygghet för de ogudaktiga att det inte finns några synliga tecken på att döden är nära. Det finns ingen trygghet i detta för en vanlig människa att hon nu är frisk och inte kan se vilken olycka som skulle kunna ta henne bort från världen och att där inte finns någon som helst synlig fara för henne inom synhåll. De många och ständiga erfarenheterna i världen under alla tider visar att detta inte alls bevisar att människan inte står vid evighetens rand och att hennes nästa steg inte skulle kunna bli in i en annan värld. De okända och oväntade sätt som människor plötsligt går ut ur denna världen på är otaliga och obegripliga.

De oomvända vandrar över helvetesgropen på murket tunt trä och där finns mängder av ställen som är så sköra att det inte bär deras vikt, och dessa ställen går inte att upptäcka. Dödens pilar flyger osynliga mitt på dagen. Det skarpaste öga kan inte upptäcka dem. Gud har många och outrannsakliga sätt att ta de ogudaktiga ut ur världen och sända dem till helvetet. Det finns ingen anledning för Gud att behöva göra något särskilt mirakel eller göra något vid sidan av sin försyns vanliga gång för att vid något tillfälle fördärva någon gudlös. Alla de sätt som får syndare att lämna denna världen är så i Guds händer och så universellt och absolut föremål för hans makt och beslut att det inte beror desto mindre på Guds vilja när syndare går till helvetet ? och detta oberoende av alla de sätt det kan ske på. Den naturliga människans förstånd och omsorg vad gäller att skydda sitt liv, eller vad gäller att skydda andra, gör dem inte säkra för ett enda ögonblick.

Om detta vittnar också den gudomliga försynen och den universella erfarenheten. Det finns klara belägg för att människans visdom inte kan ge något som helst skydd för döden. Om det vore så skulle vi se någon skillnad mellan de visa och kloka i denna värld, och andra, vad gäller riskerna för tidig och oväntad död. Men hur förhåller det sig? "Hur dör den vise? Som dåren!" Pred 2:16. Alla ogudaktiga människors möda och påhitt med vilka de söker undkomma helvetet - medan de fortsätter förkasta Kristus och så förblir ogudaktiga - skyddar dem inte för ett ögonblick från helvetet.

Nästan alla människor som får höra om helvetet inbillar sig att de ska undkomma det. De förtröstar på sig själva för sin egen säkerhet och tror på sig själva i vad de har gjort, i vad de gör och i vad de ämnar att göra. Var och en gör upp saker och ting i sitt eget sinne om hur de ska undkomma fördömelsen och inbillar sig att de ska lyckas väl och att deras avsikter inte ska komma till korta. De får visserligen höra att det endast är få frälsta och att de flesta människor som har dött hittills har gått till helvetet, men alla inbillar sig ändå att de kan ordna det bättre för sin egen säkerhet än vad andra har gjort. De tänker då inte komma till denna pinans plats. De tänker inom sig att de noga ska se till och ordna det hela så till sin egen fördel att de inte ska misslyckas. Men de dåraktiga människobarnen bedrar sig själva i sitt elände med sina planer. Och i förtröstan på sin egen styrka och visdom förtröstar de på inget annat än en skugga.

Större delen av de som hittills har levt under samma nådatid, och nu är döda, har utan tvivel gått till helvetet, och det trots att de var lika kloka som de som nu lever, och det trots att de försökte ordna för sin egen säkerhet. Om vi kunde tala med dem och fråga dem, en efter en, om de trodde medan de levde när de hörde om helvetet, att de själva kunde bli föremål för dess kval, då skulle vi alldeles säkert få höra från dem alla: "Nej, jag tänkte aldrig att jag skulle komma hit, jag tänkte helt annorlunda, jag tänkte finna ut sätt för mitt eget väl och ansåg mina planer vara goda. Jag planerade omsorgsfullt. Men det kom över mig helt oväntat, jag tänkte inte på det just då och på det sättet. Det kom som en tjuv. Döden överlistade mig, Guds vrede kom snabbt över mig. O, min fördömda dårskap! Jag inbillade mig själv saker och roade mig med tomma drömmar om vad jag skulle göra härnäst, och när jag sa ´frid och trygghet´ kom plötsligt fördärvet över mig."

Gud har inte ålagt sig någon skyldighet genom något löfte att hålla en vanlig människa från helvetet ens för ett ögonblick. Gud har sannerligen inte gett några löften vare sig om evigt liv eller om befrielse och bevarande från den eviga döden, förutom vad som innefattas i nådens förbund, de löften som har givits i Kristus och i vilken alla löften är Ja och Amen. Men de som inte tillhör förbundets barn har inget intresse av dessa löften som finns i nådens förbund, de tror inte på något av dessa löften och har inget intresse för Medlaren av förbundet. Så vad vissa än må ha inbillat sig och gjort gällande angående löften till vanliga människors ärliga sökanden så är det uppenbart och tydligt att vilken strävan än människan gör inom religionen, vilka böner hon än ber ? till dess hon tror på Kristus har Gud ingen som helst skyldighet att ens för ett ögonblick bevara henne från evigt fördärv.

Alltså är det så att de vanliga människorna är i Guds händer, över helvetesgropen. De har förtjänat den brinnande gropen och är redan dömda till den. Och Gud är fruktansvärt förbittrad, hans vrede är lika stor mot dem som mot de som redan pinas genom verkställandet av hans rasande vrede i helvetet, och de har inte gjort någonting för att blidka eller ens mildra denna vrede. Och Gud är inte heller bunden vid något löfte att bevara dem ens för ett ögonblick. Djävulen väntar på dem, helvetet gapar efter dem, flammorna samlar sig och försöker nå dem och skulle gärna vilja komma åt dem och sluka dem. Och elden som är instängd i deras hjärtan kämpar för att bryta sig ut. Och de har inget intresse för någon Medlare och det finns inget hjälpmedel inom räckhåll som kan ge dem någon trygghet. Det finns ingen tillflykt för dem, inget att hålla fast vid. Allt det som i varje stund bevarar dem är den suveräna viljan, det oförtjänta icke förpliktigade tålamodet hos en förtörnad Gud.

Syftet med att predika över detta ohyggliga ämne må vara för att väcka oomvända i denna församling. Så som du har hört predikas så är tillståndet för var och en som är utanför Kristus. Denna kvalfyllda värld, denna sjö som brinner av svavel sträcker ut sig under dig. Där finns en fruktansvärd grop med Guds vredes glödande flammor, där finns helvetesgapet vidöppet, och där finner du inget du kan stå på, inget att hålla fast vid, där finns inget mellan dig och helvetet annat än luft, det är bara Guds välvilja och kraft som håller dig uppe. Du är förmodligen inte medveten om detta; du ser att helvetet inte kommit åt dig, men du ser inte Guds hand i detta utan stirrar på annat som till exempel din kropps välmående, din omsorg om ditt eget liv och alla de hjälpmedel du använder för din välmåga. Men allt detta är sannerligen ingenting. Om Gud skulle dra undan sin hand skulle allt detta lika lite kunna bevara dig stående som den lätta luften kan stanna upp en från skyn fallande människa. Din ogudaktighet förvandlar dig så att luften blir tung som bly och böjer dig neråt med stor tyngd och pressar dig mot helvetet. Och om Gud låter dig nerpressas skulle du omedelbart sjunka och störta ner i den bottenlösa avgrunden. Och din starka och välmående kropp, din omsorg, din klokhet, dina bästa planer och all din egenrättfärdighet skulle ha lika liten påverkan till att bevara och skydda dig från helvetet som ett spindelväv skulle kunna stoppa upp en fallande klippa.

Om det inte var för Guds suveräna välvilja skulle jorden inte bära dig ens en liten stund, för du är en börda för den. Skapelsen suckar över dig, kreaturen har utan förskyllan drabbats av ditt förfalls bojor. Solen skiner ovilligt över dig för att ge dig ljus så du kan tjäna synden och Satan. Jorden ger ovilligt sin frukt så du kan tillfredsställa dina lustar, inte heller vill den vara en scen för din ondskas alla handlingar. Luften vill ogärna tjäna dig med andning för att uppehålla livsandarna i dina organ medan du lever för att tjäna Guds fiender. Guds alla skapelser är goda och skapades för människan med avsikt att tjäna Gud och de vill ogärna gagna några andra syften och suckar därför när de missbrukas i sitt syfte så stridande mot deras natur. Världen skulle kräkas upp dig om det inte vore för hans suveräna hand som har lagt den under hopp.

Guds vredes svarta moln hänger nu strax ovanför era huvuden, fulla av fasaväckande stormar och väldiga åskor. Och vore det inte för Guds tillbakahållande hand skulle det genast bryta fram över dig. Guds suveräna välvilja hejdar för tillfället hans våldsamma storm, annars skulle den rasande bryta fram och ditt fördärv skulle komma som en virvelstorm och du skulle vara som agnarna som virvlar omkring i sommarhettan.

Guds vrede är likt en väldig vattenmassa som är uppdämd för tillfället. Vattnet bara stiger och reser sig högre och högre till dess ett utlopp öppnas, och ju längre tid flödet stoppas upp ju hastigare och mäktigare blir dess lopp när det väl släpps lös. Det är sant att domen mot dina onda gärningar ännu inte har verkställts; floden fylld av Guds hämnd har hållits tillbaka, men din skuld har under denna tid hela tiden förökats och varje dag hopar du på dig mera vrede, vattenmassan reser sig oavbrutet och växer allt högre och väldigare och det är ingenting annat än Guds välvilja som håller vattnet tillbaka ? denna vattenmassa som ogärna vill bli kvarhållen utan bara pressar på och vill strömma fram. Det räcker att Gud bara drar bort sin hand från dammluckan och den skulle genast brytas och den hetsiga flodmassan av Guds häftiga vrede skulle rusa fram med otroligt raseri och skulle komma över dig med allmaktens kraft, och om din styrka var tiotusen gånger mer än vad den är, ja, tiotusen gånger starkare än den starkaste och kraftigaste djävul i helvetet så skulle du inte kunna motstå eller uthärda det minsta lilla.

Guds vredes båge är spänt och pilen är redo på strängen, och rättvisan riktar pilen mot ditt hjärta och spänner bågen, och det är inget annat än Guds välvilja - och det från en vredgad Gud som inte är bunden vid något löfte eller krav ? som hindrar pilen att i nästa ögonblick bli indränkt av ditt blod.

Det är alltså så att alla ni som aldrig fått era hjärtan förvandlade genom Guds Andes mäktiga kraft över era själar, ni som aldrig blivit födda på nytt och blivit nya skapelser och blivit uppväckta efter att ha varit döda i synd och fått del av ett nytt och aldrig tidigare erfaret ljus och liv ? ni är i händerna på en vredgad Gud. Om du än har reformerat ditt liv på många sätt och haft religiösa upplevelser och håller vid liv en religiös skepnad i din familj och i ditt hem och i Guds hus, så är det inget förutom hans välvilja som bevarar dig från att i denna stund uppslukas till evigt fördärv.

Hur skeptisk du nu än må vara om sanningen i det du nu hör, så kommer du då och då att bli helt övertygad om detta. De som har varit i samma situation som du har fått erfara detta, ty undergången kom plötsligt över de flesta av dem. De väntade inte något av detta och de sa ´frid och trygghet´. Men nu ser de att de ting som de förtröstade på för sin frid och trygghet var inget annat än luft och tomma skuggor. Den Gud som håller dig över helvetesgropen ? ungefär som man håller en spindel eller en vämjelig insekt över elden ? avskyr dig och är fruktansvärt förbittrad. Hans vrede mot dig brinner likt eld, han ser på dig som om du inte är värd något annat än att kastas i elden. Hans ögon är alltför rena för att stå ut med dig inför sin blick, du är tiotusen gånger mer vidrig i hans ögon än den mest avskyvärda giftorm är i vår. Du har kränkt och förtörnat honom oändligt mycket mer än någon trotsig upprorsmakare någonsin gjort mot en härskare, och ändå är det inget annat än Hans hand som bevarar dig under varje stund från att falla i elden - ingen annan orsak finns till varför du inte kom till helvetet nu i natt utan i stället fick utstå ännu en dag i denna värld efter att du igår slöt dina ögon för sömn. Och ingen annan orsak finns heller till varför du inte har släppts ner i helvetet sedan du i morse vaknade, annat än Guds bevarande hand. Det finns ingen annan orsak till varför du inte har kommit till helvetet alltsedan du satte dig här i Guds hus och förbittrat hans rena ögon genom ditt syndfulla och gudlösa sätt vid deltagandet i hans högtidliga gudstjänst. Det finns inga andra skäl att ge till varför du inte i just denna stund slungas till helvetet.

O, du syndare! Besinna den fruktansvärda fara du befinner dig i: Guds hand håller dig över en stor ugn fylld av vrede, en vid och bottenlös grop full av vredens eld, en vrede som är lika uppretad och förtörnad mot dig som mot de fördömda i helvetet. Du hänger på en smal tråd med den gudomliga vredens flammor blixtrande mot den och som varje stund är redo att svedda den och bränna sönder den. Och du är helt likgiltig för någon Medlare och har inget att hålla fast vid för din egen räddning, ingenting som kan hålla dig undan vredens flammor, ingenting själv att komma med, inget som du någonsin har gjort och inget som du kan göra för att beveka Gud att under någon enda stund skona dig.

Och tänk särskilt noga på vems vrede det här är fråga om: Det är den oändlige Gudens vrede. Om det bara var en människas vrede, om än från den mest mäktige härskare, så skulle det i jämförelse vara knappt något att ta notis om. Kungars vrede är starkt fruktad, särskilt från enväldiga kungar som har makt och är i besittning av områden att disponera så som de vill med allt liv som finns där. "Som ett ungt lejons rytande är den skräck en kung inger, den som väcker hans vrede förverkar sitt liv." Ords 20:2. Den medborgare som retar upp en suverän härskare och gör honom vred förpliktas att lida den mest extrema form av kval som mänsklig förslagenhet kan komma på att tillfoga. Men de mäktigaste jordiska härskare i deras höga majestät och makt som uppträder i stort skräckvälde är dock som klena och ömkliga maskar som krälar i stoftet, i jämförelse med den store och allsmäktige Skaparen och himmelens och jordens Konung. Det är bara lite de kan göra när de är som mest rasande och när de har gett utlopp för all sin vrede. Inför Gud är alla jordens kungar som gräshoppor. De är ett intet, ja, mindre än så - både deras kärlek och deras hat kan med rätta föraktas. Vreden från den store kungarnas Kung är så mycket mer fruktansvärd än deras, som Hans majestät är större än deras.

"Till er, mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men sedan inte kan göra något mer. Jag vill visa er vem ni skall frukta. Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna. Ja, jag säger er: Honom skall ni frukta." Luk 12:4-5. Det är hans våldsamma vrede du står naken inför. 

Vi läser ofta om Guds raseri, som till exempel i Jes 59:18, "Efter deras gärningar skall han vedergälla dem. Vrede över hans motståndare." Och i Jes 66:15, "Ty se, Herren skall komma med eld, och hans vagnar skall vara som en stormvind. Han skall låta sin vrede drabba med hetta och sitt straff med eldslågor." Och så låter det på många andra ställen.

I Upp 19:15 läser vi om "Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress." Dessa ord är utomordentligt rysliga. Om de bara hade sagt "Guds vrede" så skulle orden ha uttryckt något som är oändligt fruktansvärt, men det står om "Guds stränga vrede". Guds stränghet! Jahves stränghet! O, hur fruktansvärt detta måste vara! Vem kan säga eller föreställa sig vad en sådan formulering rymmer? Men det stod också "Guds, den Allsmäktiges, stränga vrede." Som om det ska bli en mycket stor manifestation av hans allmakts styrka när det gäller vad hans stränga vrede ska åstadkomma, ja, som en rasande och utövande allmakt, så som det också är vanligt att ursinniga människor använder sin styrka.

O, vad ska inte då bli följden! Vad ska det bli av dessa usla maskar som så ska få lida! Vem kan hålla ut? Vilka hjärtan kan uthärda? Till vilket fruktansvärt och ofattbart och outsägligt djup av olycka och kval måste inte dessa eländiga varelser sjunka som kommer att bli föremål för detta! Besinna detta, du som lyssnar och ännu lever i ett obotfärdigt och oomvänt tillstånd. Att Gud ska tända sin vredes hetta betyder att han vill komma med vrede utan barmhärtighet. När Gud bevittnar din obeskrivliga nöd och ser din plåga som är så oerhörd i jämförelse med din styrka, och ser hur din eländiga själ blir krossad och nedbruten som i ett ofantligt mörker, så kommer han inte att visa någon barmhärtighet med dig, han kommer inte att dra tillbaka sin vredes fullgörande och inte ens lätta på trycket. Det blir ingen återhållsamhet eller nåd, Gud kommer inte att hejda sin hårda storm, han ska inte visa någon hänsyn till ditt väl och inte bry sig det minsta ifall du skulle få lida för mycket i något avseende, förutom att du inte ska få lida mer än vad strikt rättvisa kräver. Fastän det blir för svårt för dig ska inget hållas tillbaka. "Därför skall jag också handla i vrede. Jag skall inte skona dem och inte ha något förbarmande. Även om de ropar högt i öronen på mig, skall jag ändå inte lyssna på dem." Hes 8:18.

Idag står Gud redo att förbarma sig över dig, detta är nådens dag, du må med viss förtröstan ropa nu om att få nåd. Men en dag när nådens dag är förbi kommer ditt mest sorgsna och smärtsamma rop och skrik att vara förgäves. Vad gäller ditt väl kommer du då att gå helt förlorad och bli bortkastad från Gud. Gud vill inte ha någon annan nytta av dig än att du får lida nöd, och så ska det fortsätta att bli utan något slut, ty du ska bli ett vredens kärl avsett till fördärv, ja, endast till att fyllas med vrede ska detta kärl användas. Gud ska vara fjärran från att förbarma sig över dig när du ropar till honom, han ska då bara "le" och "håna", Ords 1:25-26.

Och hur ohyggliga är inte följande ord från Jes 63:3, vilka är ord från den store Guden: "Jag trampade dem i min vrede, trampade sönder dem i min förbittring. Då stänkte deras blod på mina kläder, så att jag fick hela min dräkt nerfläckad." Det är förmodligen omöjligt att tänka ut ord som i sig har större uppenbarelse av dessa tre verkligheter - förakt, hat och vredgad våldsamhet. Om du då ropar till Gud om förbarmande så ska han, istället för att förbarma sig över ditt dystra öde eller visa dig den minsta lilla hänsyn, endast trampa dig under sin fot. Och fastän han vet att du inte kan uthärda vikten av allmakten trampande på dig tar han ingen hänsyn till det utan ska utan nåd krossa dig under sina fötter, ja, stampa ut ditt blod och låta det flöda ut, och det ska stänka på Hans kläder och så nerfläcka hela Hans dräkt. Han ska inte bara hata dig utan även betrakta dig med yttersta förakt. Ingen plats ska förtjänas dig förutom under hans fötter till att trampas ner, så som sker med gatornas smuts. Det kval du blir utsatt för är vad Gud slutligen ska utverka för att visa vad denne Jahves vrede är. Detta har legat Gud om hjärtat, att visa för änglar och människosläktet - både hur underskön hans kärlek är, men också hur fruktansvärd hans vrede är.

Ibland får jordiska härskare i sinnet att visa hur farlig deras vrede är genom utomordentligt hårda straff som de verkställer på dem som förargar och uppretar dem. Nubukadnessar, denne mäktige och högmodige kung i det kaldeiska imperiet, ville visa sin vrede när han blev ursinnig på Sadrak, Mesak och Abed-Nego. Han gav order om att den brinnande ugnen skulle upphettas sju gånger mer än vanligt. Utan tvekan blev ugnen upphettad så mycket som mänsklig skicklighet förmådde. 

Och den store Guden är också villig att visa sin vrede, och så förhärliga sitt väldiga majestät och sin mäktiga kraft genom ytterst svåra lidanden över sina fiender. "Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras .. ?" Rom 9:22. Detta är hans plan och vad han har beslutat, också att visa hur fruktansvärd hans obundna vrede är, Jahves våldsamma raseri. Detta ska han förverkliga. Där ska bli något fulländat och något som åstadkommer rysliga scener för den som är vittne.

När den store och vredgade Guden har rest sig och verkställt sin fruktansvärda hämnd över de eländiga syndarna, och uslingarna verkligen får lida den ändlösa tyngden och kraften av hans förbittring, då ska Gud församla hela universum till att beskåda hans väldiga majestät och kraft som då ska bli uppenbar. "Folken skall förbrännas till kalk, likt avhugget törne skall de brännas upp i eld. Ni som är långt borta, hör vad jag har gjort. Ni som är nära, lär känna min makt. Syndarna i Sion blir förskräckta, bävan griper de gudlösa." Jes 33:12-14. 

Så kommer det att bli för er som är oomvända om ni fortsätter att vara det. Den oändliga makten, och majestätet, och den fruktansvärda allmakten hos Gud ska förhärligas i er, i den obeskrivliga styrkan av ert lidandes kval. Ni ska plågas under närvaro av de heliga änglarna och i närvaron av Lammet (Upp 14:10). Och när ni befinner er i detta lidandets tillstånd ska de ärorika och strålande invånarna i himlen komma fram och se på denna fruktansvärda syn så att de får en inblick i den Allsmäktiges rasande vrede. Och när de har sett det ska de nedfalla och tillbedja denna väldiga makt och detta majestät. "Och nymånadsdag efter nymånadsdag och sabbatsdag efter sabbatsdag skall alla människor komma och tillbe inför mig, säger Herren. Och de skall gå ut och se liken av de människor som har avfallit från mig. Deras mask skall inte dö och deras eld inte utsläckas. De skall vara en vämjelse för alla människor." Jes 66:23-24.

Det är evig vrede. Det skulle vara rysligt att bara en liten stund lida denna harm och vrede från Gud den Allsmäktige, men ni måste lida den i all evighet. Det ska inte bli något slut på detta intensiva och ohyggliga kval. När ni ser framåt ska ni se ett enda långt ´för evigt´, en gränslös varaktighet framför er. Detta ska helt uppsluka era tankar och göra era själar bestörta. Och ni ska fullständigt misströsta om att någonsin få räddas, få något slut, få någon lindring eller ens få någon vila. Ni vet då hur det blir, att ni tvingas lida genom tidsåldrar, miljoner av tidsåldrar, i brottning och strid med den allsmäktiges obarmhärtiga hämnd. Och när ni gjort så, när så många tidsåldrar har kommit och gått med er i detta tillstånd, då vet ni att allt detta varit blott ett ögonblick av vad som återstår. Ert straff ska sannerligen bli oändligt. O, vem kan uttrycka vad själens tillstånd under sådana förhållanden är! Allt som vi möjligtvis kan säga om detta ger bara en dunkel och otydlig föreställning av det, ty "vem känner din vredes makt?" Ps 90:11.

Hur hemskt är inte tillståndet för de som varje dag och varje timme står i fara för att drabbas av denna väldiga vrede och oändliga olycka? Men så ser det dystra och mörka tillståndet ut för alla själar i denna församling som inte har blivit födda på nytt, hur moraliska och strikta och sansade och religiösa de annars än är. O, att du skulle besinna detta, vare sig du är ung eller gammal! Det finns skäl att tro att det finns många i denna församling, som nu hör denna predikan, som faktiskt kommer att bli föremål för detta eviga kval. Vi vet inte vilka de är och på vilka platser de sitter och vilka tankar de nu bär på. Det kan vara så att de nu är obesvärade och lyssnar på allt detta utan oro och bröstar sig att de inte tillhör dessa och försäkrar sig själva att de ska undkomma.

Om vi visste att det fanns en person, endast en i hela församlingen som skulle drabbas av detta kval, vilken fruktansvärd tanke det vore! Och om vi visste vem det var, vad hemsk det vore att se en sådan människa! Hur skulle inte då resten av församlingen låta uppstämma ett bittert klagorop över den människan. Men nu blir det förmodligen inte bara en utan många som kommer att i helvetet minnas denna predikan. Och det vore ett mirakel om det fanns några här närvarande som inte om en kort tid kommer till helvetet, kanske till och med innan året är till ända. Och det skulle inte förvåna om några som sitter här i denna möteslokal, i hälsa, stillhet och trygghet, kommer dit före gryningen i morgon.

De av er slutligen som får leva under normala betingelser och som undkommer helvetet längst tid ska ändå mycket snart vara där! Ert fördärv sover inte, det ska komma hastigt, och med all sannolikhet mycket plötsligt över många av er. Ni har skäl att undra varför ni inte redan befinner er i helvetet. Så är utan tvivel fallet med några som ni en gång sett och känt, människor som inte förtjänade helvetet mer än er, och vilka man nu kunde tycka borde vara i livet liksom ni. Vad gäller dem har allt hopp farit, de ropar i intensivaste kval och fullständig misströstan. Men här finns ni, i de levandes land och i Guds hus, och ni har möjlighet att erhålla frälsning. Vad skulle inte dessa eländiga, förtappade, förtvivlade själar ge för en enda dags möjlighet, en sådan som ni i dag åtnjuter! Och nu har ni en ypperlig möjlighet, en dag då Kristus har slagit upp nådens dörr vidöppen och med hög röst kallar och ropar till eländiga syndare, en dag då många flockas till honom och pressar sig in i Guds rike. Många är de som varje dag kommer från öst, väst, norr och söder, många som nyligen var i samma eländiga tillstånd som ni, är nu i ett lyckligt tillstånd med hjärtan fyllda av kärlek till honom som älskade dem och som tvättade bort deras synder i sitt eget blod, och de jublar i hoppet från härlighetens Gud. Hur rysligt är det inte en sådan dag att bli lämnad efter! Att se så många andra festa medan du själv pinas och förgås! Att se så många glädjas och lovsjunga i hjärtats glädje medan du har skäl att begråta hjärtats sorg och vråla ut själens alla kval! Hur ska du kunna vila ens för ett ögonblick i ett sådant tillstånd? Är inte era själar lika dyrbara som deras själar som bor i Suffield (en grannstad) där de flockas dag efter dag till Kristus?

Är det inte många här som levt länge på jorden och ändå inte till denna dag blivit födda på nytt? Och har de därmed inte blivit främlingar för Israels folk (2 Petr 2:9-10) och inte gjort något under sitt liv annat än samlat på sig vrede inför vredens dag? O, ni respekterade, särskilt ert tillstånd är synnerligen farligt. Er skuld och ert hjärtats hårdhet är mycket stort. Ser ni inte hur vanligt det är att människor i er ålder går bort i nuvarande Guds nåds ordning så förunderlig och underbar? Ni måste besinna er och helt vakna upp ur sömnen. Ni kan inte uthärda den oändlige Gudens rasande vrede.

Och ni, unga män och kvinnor, vill ni försumma denna dyrbara tid som ni nu åtnjuter när så många andra i er ålder förnekar och avstår från all ungdomlig fåfänglighet och flockas till Kristus? Ni särskilt har nu en ypperlig möjlighet. Men om ni försummar den ska det snart bli med er som med dem som levt alla de kära ungdomsdagarna i synd och nu har trätt in i en sådan förskräcklig blindhet och hårdhet.

Och ni, barn, som är oomvända, vet ni inte att ni är på väg mot helvetet, till att lida den fruktansvärda vreden från den Gud som nu är förbittrad på er varje dag och natt? Tänker ni vara nöjda med att vara djävulens barn när så många andra barn i landet blir omvända och blir heliga och lyckliga barn till kungarnas Kung?

Må alla som ännu inte är i Kristus, alla som hänger över helvetesgropen, vare sig de är äldre, medelålders, ungdom, små barn - må de nu lyssna till Guds ord och Guds försyn som högt ljuder och kallar. Detta välbehagliga Herrens år, en dag med så stor ynnest för några, ska utan tvekan bli en väldig hämndens dag över andra. Människors hjärtan förhärdas och deras skuld förökas snabbt en dag som denna om de försummar sina själar. Och aldrig har faran varit så stor att dessa människor utlämnas till hjärtats hårdhet och sinnets blindhet. Gud tycks nu skyndsamt samla sina utvalda från alla delar av landet. Och kanske är det så att den största delen av vuxna som någonsin ska räddas ska insamlas nu under en kortare tid, och det ska då bli som det var under Andens stora utgjutelse över judarna på apostlarnas tid. Utkorelsen ska bli fulltalig och de övriga ska förblindas. Om så skulle vara fallet med dig kommer du att för evigt förbanna denna dag och förbanna den dag du föddes, när du nu får se en tid då Guds Ande utgjuts, ja, du ska önska att du hade dött och gått till helvetet hellre än att få bevittna allt detta. Som det var på Johannes Döparens tid, så är det utan tvekan även nu ? yxan är på ett särskilt sätt satt till roten på trädet, så att varje träd som inte bär god frukt ska huggas ner och kastas i elden. Må därför var och en som inte tillhör Kristus, nu vakna upp och fly från den kommande vreden. Guds allsmäktige vrede är nu sannerligen hängande över en stor del av denna församling. Må var och en fly ut från Sodom: "Fly för livet! Se dig inte tillbaka ? Fly till bergen så att du inte går under."

A. W. Tozer

En tanke som vinner allmänt gehör är den att kämpandet i bön alltid är av godo. Men så är det inte. Religiositet uttryckt i de mest rigorösa termer är ofta inte annat än försök att driva igenom vår egen vilja.

Bedjandets andliga innehåll och kvalité bestäms inte av dess intensitet men av dess ursprung. När vi gör en utvärdering av vårt bedjande måste vi fråga oss vem som ber ? vårt hjärta med dess iver att driva sina önskningar eller den Helige Ande. Om bedjandet har sitt ursprung hos den Helige Ande kan brottningskampen utvecklas till något vackert, något som är mättat med ljuvlighet. Men om vi är offer för våra egna överhettade önskningar och begär blir vårt bedjande lika köttsligt som varje annan handling.

Två exempel ges i Gamla Testamentet; Jakob och baalsprofeterna. Jakobs brottningskamp var ett kämpande av bästa sort och det hade inte sin begynnelse hos honom. ?Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom, till dess morgonrodnaden gick upp.? Tydligt är att denne ?man? var den som inledde striden, inte Jakob. När Jakob hade tagit emot en del stryk vände kampen och han blev den offensive och ropade ?Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig?. Brottningskampen hade gudomligt ursprung och resultatet är känt för varje bibelläsare.

Det andra exemplet har inte en sådan lyckad utgång. Baals profeter på Karmel kämpade också och med mycket större intensitet än Jakob, men de förde sin kamp i köttet. Deras grimaser, tjut och åmanden hade sin rot i okunnighet och vidskepelse och hade inte kraft att föra dem ur fläcken. Alltsammans var ett enda stort misslyckande ? deras frenesi, deras energikrävande skrikande, deras föresatser. De stod helt fel trots sitt hänförda bönearbete. Och den sortens bön dog inte med den generationen.

Bara Guds Ande kan be rätt. Bara Guds Ande kan inspirera till ett bedjande som skaffar bönesvar. ?Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för oss med outsägliga suckar.? Rom 8:26.

Ur ?This World; playground or battleground?

A.W. Tozer

 A.W Tozer

Helt oannonserat och för det mesta oupptäckt har det i modern tid kommit ett nytt kors in i allmänna evangeliska kretsar. Det är som det gamla korset, men annorlunda: likheterna finns på ytan, skillnaderna är grundläggande.Från detta nya kors har det kommit fram en ny filosofi om det kristna livet, och från denna nya filosofi har en ny evangelisk metod kommit fram, en ny mötestyp och en ny typ av predikan. Denna nya förkunnelse använder samma språk som den gamla, men dess innehåll är inte detsamma och dess betoning inte som tidigare.

Det gamla korset hade inget med världen att göra. För Adams högmodiga kött betydde det slutet. Det medförde Sinais lags straffdom. Det nya korset strider inte mot det mänskliga släktet, istället är det vänligt sinnad kamrat och är, om man uppfattar det rätt, källan till oceaner av moraliskt ren och oskyldig njutning. Det låter Adam leva utan att ingripa. Hans livsmotivation är oförändrad. Han lever fortfarande för sin egen tillfredsställelse, han bara gläder sig nu i att sjunga lovsång och se på religiösa filmer, istället för att sjunga lättsinniga sånger och dricka sprit. Betoningen är fortfarande på underhållning, fastän det roliga nu är på ett högre moraliskt plan om än inte intellektuellt.

Det nya korset uppmuntrar till en helt och hållet annorlunda framtoning inom förkunnelsen. Evangelisten kräver inte att man försakar det gamla livet innan ett nytt liv kan tas emot. Han predikar inte motsatser utan likheter. Han söker fånga upp det allmänna intresset genom att visa att kristendomen inte ställer några obehagliga krav. Istället erbjuder den samma sak som världen gör, men endast på ett högre plan. Vad än den synd-galna världen råkar skrika ut för tillfället, visas på ett skickligt sätt vara just samma sak som evangeliet erbjuder. Det är bara det att den religiösa produkten är bättre.

Det nya korset dödar inte syndaren, det leder honom i en ny riktning. Det för honom in i ett renare och trevligare sätt att leva och räddar hans självrespekt. Till den som håller på sina egna rättigheter säger det: "Kom och ta ut dina rättigheter i Kristus". Till egoisten säger det: "Kom och var stolt i Kristus". Till den som söker spänning säger det: "Kom och njut av den spännande kristna gemenskapen". Det kristna budskapet har fått det passande stuket i enlighet med den rådande trenden för att det ska godkännas av allmänheten.

Filosofin bakom detta kan vara uppriktig, men dess uppriktighet hindrar den inte från att vara falsk. Den är falsk, därför att den är blind. Den missar totalt hela korsets innebörd. Det gamla korset är en symbol för död. Det står för det plötsliga, våldsamma slutet för en människa. Den man som under romartiden tog på sig sitt kors och började gå vägen fram, hade redan sagt adjö till sina vänner. Han skulle inte komma tillbaka. Han var på väg mot döden. Korset kompromissade inte, ändrade ingenting, skonade ingenting. Det dödade hela människan, fullständigt och för gott. Det försökte inte förhålla sig väl med sitt offer. Det slog grymt och hårt och när det hade fullbordat sitt verk, fanns människan inte mer. Adams släkte har en dödsdom hängande över sig. Det finns ingen som kan omvandla det och ingen utväg finns. Gud kan inte godkänna syndens verkningar, hur oskyldiga de än tycks vara, eller vackra i människors ögon. Gud räddar individen genom att likvidera honom och sedan uppväcka honom igen till ett nytt liv.

Den förkunnelse som på ett välvilligt sätt jämställer Guds metoder och människors metoder är falsk enligt bibeln och grym mot åhörarnas själar. Tron på Kristus går inte i samma riktning som världen, den korsar den. När vi kommer till Kristus för vi inte med oss vårt gamla liv upp till ett högre plan. Vi lämnar det vid korset. Vetekornet måste falla i jorden och dö.    

Vi som predikar evangelium får inte se oss själva som PR-agenter, som ska upprätta goodwill mellan Kristus och världen. Vi får inte tänka att vi har fått ett uppdrag att göra Kristus acceptabel för storföretagen, pressen, sportvärlden eller den moderna utbildningen. Vi är inte diplomater, utan profeter och vårt budskap är inte en kompromiss utan ett ultimatum.    

Gud erbjuder liv, men inte ett förbättrat gammalt liv. Det liv som han erbjuder är liv ut ur döden. Det finns alltid på bortre sidan av korset. Den som vill ha det, måste gå under staven. Han måste förneka sig själv och instämma i Guds rättvisa dom mot honom.

Vad innebär detta för individen, den fördömda människan som vill finna liv i Kristus Jesus? Hur kan denna teologi överföras till livet? Han måste helt enkelt omvända sig och tro. Han måste överge sina synder och sedan fortsätta att försaka sig själv. Låt honom inte skyla över någonting, inte försvara någonting, inte ursäkta någonting. Låt honom inte försöka att ställa in sig hos Gud, utan låt honom böja sitt huvud inför slaget i Guds stränga missbehag och erkänna sig skyldig till döden. Efter att han gjort detta, låt honom se upp med enkel förtröstan på den uppståndne Frälsaren. Från honom kommer liv och pånyttfödelse och rening och kraft. Korset som avslutade Jesu jordiska liv dödar nu syndaren, och kraften som uppväckte Jesus från de döda uppväcker nu honom till ett nytt liv tillsammans med Kristus.

Låt mig säga till var och en som invänder mot detta, eller räknar detta bara som en smal och privat syn på sanningen, att Gud har satt sin godkännandesstämpel på detta budskap från Paulus tid till denna dag. Vare sig det förklaras med exakt dessa ord eller inte, har detta varit innebörden i all förkunnelse, som har bringat liv och kraft till världen genom århundradena. Mystikerna, reformatorerna och väckelsepredikanterna har lagt betoningen här och tecken och under och mäktiga kraftgärningar i den helige Ande har vittnat om Guds godkännande.

Vågar vi, som har fått ett sådant arv av kraft, manipulera med sanningen? Vågar vi med våra pennstumpar utplåna ritningens linjer eller ändra mönstret, som visats oss på berget? Gud förbjude. Låt oss predika det gamla korset. Då kommer vi att erfara den gamla kraften.

A W Tozer

Keith Green

David Wilkersson

Philip Powell

"Jag säger till dig nu, att om du kan lyssna till det som jag har att säga dig, utan att du blir bedrövad, då är du blind, du är andligt blind. Du har ett hårt hjärta. Ett hjärta med ett skydd på, så att det rena evangeliet inte kan tränga igenom det".

"Vågar dessa män ta skrattevangeliet till Balkan nu?"

"Uttala inte en dom över någon - det är inte vad bibeln säger"

"Kenneth Copeland, Hagin "

"Den Helige Andes bartender"
(Rodney Howard-Browne)

"Om du har några av dessa banden eller böckerna, se till att få dem ut ur huset. Ge inte bort dom, bränn upp dom".

(Utdrag från predikan i Times Square Church, bandupptagning)

Enligt Sefanja, ska Guds Hus i de yttersta dagarna vara i vanära. Vi talar inte om den avfallna, liberala nutida församlingen...Herren sa, att på domens dag ska han ta itu med den församlingen. Vi kan be för dom, men vi ska inte sörja över det som inte verkligen är församlingen. Gud söker efter ett folk som sörjer över den vanära, som Jesu Kristi församling är utsatt för i denna sena tid. Jag talar om den församling som föddes vid pingsten. Jag talar om den församling som föddes genom Aposteln Paulus och de andra apostlarnas undervisning. Församlingen som föddes i läran om att Jesus Kristus är Gud. Den pånyttfödda församlingen är attackerad. Den församlingen lider av vanära. Det har profeterats om att i denna vanärans och skammens tid, ska Gud resa upp en helig kvarleva, som skasörja och gråta över detta förorenande...

Gud kommer att ha en kvarleva som inte lutar sig tillbaka, när allt detta väller in i församlingen. Gud säger: "Jag kommer att ha ett folk som inte kommer att vara nöjda med sitt trevliga liv och bara strunta i vad som händer när bedragare och penning-galna falska profeter kommer in i Guds hus och förstör allt dom ser." Gud kommer att församla ett folk som sörjer över detta...Om du verkligen älskar Herren och du älskar hans församling, kan du inte uppriktigt se på vad som händer idag (och jag kommer att nämna dessa skamfläckar vid namn den här morgonen). Om du efter det du hört vad jag sagt om denna vanära, du går ut ur kyrkan och säger: "Jag bara tar till mig Matteus 16 'dödsrikets portar skall inte bli henne övermäktiga', jag bekymrar mig inte, Gud har allting under kontroll" - så är det inte nog. Gud använder människor. Han sänder inte änglar. Änglarna gråter över det, men Gud använder inte änglar för att utföra sina avsikter. Han brukar förkrossade män och kvinnor som gråter...Domen står för dörren, Jesus kommer, Herrens Dag är nära. Vakna upp äldste. Vakna upp pastorer. Vakna upp herdar. Se på församlingen. Ta emot bördan. Bär den. Varför ska vi ta på oss bördan? Joel sa "därför att rutten säd har planterats".

Ett evangelium predikas som förtorkar allt i sikte. Allt som är grönt och av Gud och rent förtorkas. Säden är rutten...Det finns en stor brist på att få höra det rena Herrens Ord...Det finns ingen grönska. Hjorden är bedrövad och hungrig. Floderna torkar ut. En främmande eld förtär pastorerna. Hesekiel säger att herdarna trampar ner den goda grödan och äter upp det bästa själva. Vilka är de skamliga saker som händer i Jesu Kristi församling idag?

Först av allt är det den ruttna säd som predikas av giriga herdar. Denna är känd som FRAMGÅNGSEVANGELIET. Detta är en av de största illgärningar som sänt vanära över Jesu Kristi församling någonsin sedan Kristus. Detta perversa evangelium förgiftar massor av människor - t.o.m. i Kina, Afrika och över hela världen. Det är ett amerikanskt evangelium, uppfunnet och spritt av rika amerikanska evangelister och pastorer. Rika! Det skrämmer mig, att så många kan se videobanden från dessa framgångskonferenser och inte gråta över dem. Detta gift har spridit sig över hela världen.

Under förra veckan fick jag ett videoband, som var nyligen inspelat från ett av Kenneth Copelands möten. Jag lyssnade till talarna och blev förstummad. Ni vet att i NT finner ni att aposteln Paulus nämnde namnen på dem som han trodde var falska profeter. Han varnade och han nämnde deras namn. Jag säger nu till er, att om ni kan lyssna till det som jag har att säga er och inte bli bedrövade, då är ni blinda. Ni är andligen blinda. Ni har ett hårt hjärta. Ett hjärta med ett skydd på, så att det rena evangeliet inte kan tränga igenom det. Sinnet har blivit så fyllt med detta obalanserade evangelium, att du inte kan nå många av dem. Du kan inte predika sanningen. Du kan inte visa dem någonting annat i bibeln, eftersom de har ett skydd över sina hjärtan - hårdhjärtade.

Vissa av er kommer inte att ta emot detta. Om du har matat din själ med Copelands eller Hagins band, kommer du inte att tycka om det som du hör. Jag är en herde, jag har blivit kallad av Gud. Jag har givit denna församling ett löfte. Så länge som vi står i denna talarstol, om vi får se vargar i fåraklädsel komma för att röva bort hjorden, kommer vi att ställa oss upp och ropa ut mot detta. Det är upp till er att handla efter detta.

Jag satt denna vecka och lyssnade till talarna på denna konferens och jag blev så chockad och sårad. Herrens börda kom över mig. En talare sa: "Jag vill att ni ska veta att när folket i den stad jag bor ser min Rolls Royce, då vet de att det finns en Gud i himmelen". Kan du säga till mig att detta är evangelium? Kan du säga till mig att du inte gråter över detta?

Det här är det som bedrövar mig mest. Det här predikades: "Den Helige Ande kan inte utgjutas över dig, förrän du har kommit in i penningflödet. Inte förrän du har framgång, kan den Helige Ande utföra sitt verk". Tänk över detta! Hur påverkar detta din ande när du ser fattiga människor som måste överleva från dag till dag?    

Sedan ser jag människor som faller som ormar till marken från sina platser. Jag ser evangelisten resa sig upp och väsa som en orm och människor som faller överallt. Vad är det som händer? Om ni hade Guds hjärta och Herrens börda, skulle ni ropa ut som Jesaja: "Väktarna här äro allasammans blinda, de hava intet förstånd; de äro allasammans stumma hundar, som icke kunna skälla; de ligga och drömma och vilja gärna slumra. Men de hundarna äro ock glupska och kunna ej bliva mätta".

Jag ska rädda min hjord från käftarna på dessa människor. För det andra, den oriktiga framställningen av den välsignade Helige Ande. Detta är den värsta vanäran. Det sättet på vilket den Helige Ande framställs för hela världen. Tråkigt nog finns så lite urskiljning kvar i församlingen hos pastorerna. De känner inte ens igen när den Helige Ande förtalas eller blir hädad. Det finns tusentals kristna som går på möten och de ser saker som de tror är från den Helige Ande och de vet inte ens vad de deltar i. De klappar händerna och prisar Gud medan en man står upp och hädar och förtalar den Helige Ande och de vet inte ens om det.

Hela karismatiska församlingar slits sönder, bokstavligen slits sönder av falska väckelser. Allting som händer - det är något nytt som förs fram nästan varje vecka. Ledarna vet inte om de ska ta emot det eller fördöma det. Dom vet inte vad dom ska göra.

Det vi ser idag i det som kallas väckelse och som tillskrivs den Helige Ande kan man inte finna i bibeln. Allt som inte kan finnas i bibeln måste avvisas direkt. Totalt förkastas! Jag gråter när jag ser dessa videoband som skickas till mig från hela landet. En massa kroppar som hoppar okontrollerat, skrattar hysteriskt, raglar runt som druckna, väser som ormar, ylar som vilda djur. Vi har evangelister som står och blåser på människor för att dom ska falla, som om den helige Andes andedräkt nu är inkarnerad i dem.

Nu har ett nytt evangelium just nått Sydamerika. Jag kan säga er, att detta är rått och ohyfsat, men jag måste säga det till er. När du fjärmar dig från bibelns riktlinjer, när du säger: "Ja, det är något nytt, Gud gör något nytt, jag förstår det inte, det finns inte i bibeln, men jag vill inte stå emot den helige Ande". Om det inte finns i bibeln, måste du resa dig upp mot det. Det senaste är nu att du inte kan komma in i Guds rike, utan att du kommer som en liten baby. Människorna kommer med blöjor under sina kläder, så att de kan kissa och bajsa på mötena. Var ska det sluta någonstans?

En pastor sa:"Det har gått så långt att en dag kommer en evangelist att säga:'Jag har fått uppenbarelse från Herren, tiden är inne för att vi ska börja tillbedja Maria. Det här kommer att inträffa. En annan evangelist kallar sig den helige Andes bartender (Rodney Howard-Browne). Han säger: "Masa er fram till baren och ta en drink av den helige Ande". Dom kallar det att dricka det nya vinet.

Jesus kommer snart. Massorna är onådda. När jag ser kristna masa sig fram till vad som kallas "den helige Andes bar", raglande som druckna, kommer Joels ord till mig klart och tydligt:"Vaknen upp, I druckne, och gråten, ja, jämren eder, alla I som dricken vin, ty skörden på marken är förstörd".

Själar dör i tusental, vad är det ni skrattar åt? Allting av den helige Ande måste vara verksamt överallt på jordens yta. Du måste kunna ta det till de mest avskyvärda onda ställen. Du måste kunna ta det till fattiga länder. Du måste kunna ta det till mänsklighetens drägg och det måste kunna vara verksamt där. Vågar dessa män ta detta evangelium,skrattevangeliet, till Balkan nu. Gå in i flyktinglägren där kvinnor gråter för att de sett sina män bli skjutna. Deras döttrar har blivit våldtagna. Barnen är hungriga. De har förlorat sina hem. Gå in där och bed dem att "masa sig fram till baren" - den helige Ande vill att du skrattar.

Låt mig säga dig vem det är som skrattar. Världen. De ogudaktiga, hedningarna. I en tid med Herrens ankomst så nära förestående, borde Jesu Kristi församling gå undan i stillhet och bedja och gråta över de förlorade. Försaka allt och följa Jesus. Vi skulle aldrig nämna dollarsedlarna. Den amerikanska guden. Det amerikanska avguderiet. Världen ser på den här dårskapen och vet du vad de tänker nu - att den helige Ande är cirkusdirektör. Det är en amerikansk cirkus.

Jag bryr mig inte om längre vad folk tycker. Jag är förpliktigad inför Gud som har kallat mig att varna er.

Du kan veta om en människa känner Gud. Gud säger om de andra: "Jag sände dem inte, jag talade inte till dem. De talar utifrån sina egna hjärtan, utifrån sina egna fantasier. Utifrån ondska i sina egna hjärtan".Varje Guds barn behöver be att alla som fastnat i denna snara blir befriad. Rör inte vid detta, gå inte nära det, om du går in av ren nyfikenhet, fångar det dig eftersom det tilltalar allt i köttet.

Det kommer att finnas en "kärleksfälla". Du kommer att få höra det här:"Vi älskar alla. Det spelar ingen roll vad du predikar. Det spelar ingen roll om du har tagit till dig framgångsevangeliet. Det spelar ingen roll vad ditt evangelium är. Gud är kärlek. Låt oss alla komma tillsammans och omfamna varandra". Hur kan två vandra tillsammans om de inte är överens. Hur kan du ha gemenskap med dem när du inte samtycker till deras obibliska tillämpningar. Det går inte. Det är en kärleksfälla. Dom säger:"Uttala inte en dom över någon". Det är inte vad bibeln säger. Den säger att vi ska döma rättfärdiga domar. Tillrättavisa, förmana med allt tålamod. Vilka är Guds rikedomar i Kristus Jesus? Guds frid, Guds visdom, Kristi närhet, allt det som är i Kristus är vårt...

Se upp! Se upp! Har jag skrämt er? Är ni villiga att ta på er Herrens börda. Ni kan inte göra det i ert eget kött. Gå undan i stillhet med Gud!

Om ni har dessa banden eller böckerna, se till att få dom ut ur huset. Ge inte bort dom. Bränn upp dom. Om någon bjuder in dig till dessa saker, säg då: "Jag är ledsen, jag vill inte bli utsvält på Ordet och jag vill inte att mitt inre ska torka ut. Jag vill ha Guds rena ord som får mig att växa. Jag vill inte ha något budskap som tilltalar mitt kött eller som fostrar girighet i min ande"

Gud ser till våra behov och Han gör underverk, men Han gör det endast på sitt sätt. Inte genom att missbruka bibeln. Abraham såg inte på det jordiska, han sökte efter en stad, vars byggmästare och skapare är Gud.

David Wilkerson

J.C Ryle

Bibelcitatet som inleder denna artikel är en apostolisk varning för falska läror. Det är en del av den förmaning som aposteln riktar till Hebréerna. Aldrig tidigare har det varit viktigare för kristna förkunnare att högt och troget föra varningen vidare: "Låt er inte ryckas med av alla möjliga främmande läror".

Djävulen, mänsklighetens urfiende, har inget bättre instrument att förgöra själarna med, än just spridandet av falska läror. "Han är en lögnare och lögnens fader" (Joh 8:44)...."Er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker vem han kan uppsluka" (1Petr 5:8).

Utanför församlingen förleder den Onde människor att begå alla möjliga grova synder. Hans syfte är att fördärva och förgöra. Innanför församlingen är Satan ständigt verksam genom att utbreda villoläror och främmande avvikelser från den kristna tron. Eftersom han inte kan hindra vattenflödet ur livets källa, försöker han att förgifta det. Då han inte förmår förgöra evangeliets helande kraft, söker han istället att uttunna och försvaga den. Det är inte förvånande att ett av hans namn är 'Apollyon' - 'Fördärvaren'.

Den kristna församlingens tröstare, den helige Ande, har alltid använt ett huvudredskap till att stå emot Satans påfund, och det är Guds eget ord. Ordet läst och förkunnat. Ordet förklarat och predikat. Ordet som är tillämpat och mottaget in i hjärtat. Den onde ska besegras med Ordet. Kom ihåg hur Jesus själv besvarade djävulen när han blev frestad: "Det är skrivet". Ordet är fortfarande svärdet som Jesu lärjungar måste bruka för att stå emot Satans angrepp. Det är Guds sanning i bibeln som är de kristnas fasta stöd och hjälp.

Men vi lever i en tid då folk inte gillar lärosatser och trosbekännelser. Människor tar avstånd från bibelundervisning som går till attack mot moderna tankegångar. Den som vågar säga att en lära kan vara sann och en annan falsk, får vänta sig att förlora folkets gunst och kallas "trångsynt", eller något ännu värre . Men låt oss nu gå vidare och se vad skriften själv säger.

Vi börjar med varningen: "Låt er inte ryckas med av alla möjliga främmande läror". Dessa ords betydelse är inte svår att förstå. Låt er inte kastas hit och dit vid varje ny villolära, som skepp utan kompass och roder, tycks aposteln vilja säga. Falska läror kommer att uppstå så länge världen består. Många till antalet, olika i detaljer, men på en punkt alltid desamma - underliga, nya, främmande och avvikande från Kristi evangelium . Detta är ett faktum idag, och det kommer alltid att finnas falska läror inom den etablerade kristenheten. Kom ihåg detta och låt er inte vilseföras, lyder apostelns förmaning.

Men apostelns varning i Hebréerbrevet är inte den enda varningen. Mitt under bergspredikan varnar Jesus själv allvarligt: "Tag er tillvara för de falska profeterna! De kommer till er i fårakläder, men invärtes är de rovlystna vargar" (Matt 7:15). I sin sista hälsning till de äldste i Efesus tar Paulus tid att varna dem för falska läror: "I er egen krets skall män framträda, som förkunnar falska läror för att locka lärjungarna att följa dem" (Apg 20:30).

Vad står det i andra Korintierbrevet? "Men jag är rädd för att, liksom ormen med sin list bedrog Eva, också edra tankar skall bli vilseledda och dragas bort från den uppriktiga hängivenheten till Kristus" (2 Kor 11:3). Vad står det i Galaterbrevet? "Jag förundrar mig över att ni så snart överger honom, som har kllat er genom Kristi nåd, och vänder er till ett annat evangelium"...."Ni dåraktiga galater! Har någon förhäxat er?"...."Ni började i Anden, vill ni 'fullkomna' Andens verk genom edra egna gärningar?"...."Hur kan ni nu vända tillbaka till dessa svaga och eländiga makter? Ni ger noga akt på dagar och månader, högtider och år. Jag är bekymrad för er"...."Kristus har befriat oss, för att vi skulle leva som fria människor. Stå därför fasta, och låt er inte på nytt tvingas in under slavtjänstens ok" (Gal 1:6; 3:1,3; 4:9-11; 5:1).

Vad står det i Efesierbrevet? "Då blir vi inte längre oerfarna barn, som drivs vind för våg och rycks med från kastvinden av varje ny lära...."(Ef 4:14). Vad står det i Kolosserbrevet? "Var på er vakt, så att ingen fångar er med tomma och bedrägliga spekulationer, som grundar sig på mänskliga traditioner och kommer från denna världens makter, men inte från Kristus" (Kol 2:8). Vad står det i Första brevet till Timoteus? "Anden säger tydligt och klart, att i de sista tiderna några skall avfalla från tron" (1 Tim 4:1).

Vad står det i Petrus andra brev? "....falska lärare skall komma in bland er. De skall på smygvägar föra in fördärvliga särmeningar...."(2 Petr 2:1). Vad står det i Johannes första brev? "Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva andarna, så att ni kan se, om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen" (1 Joh 4:1). Vad står det i Judas brev? "....att mana er till ihärdig kamp för den tro som en gång för alla har blivit överlämnad åt de heliga. Vissa människor har nämligen smugit sig in hos er" (Jud v 3-4). Dessa texter har blivit skrivna för vårt bästa. Låt oss verkligen lägga dem på minnet.

VAD SKALL MAN NU SÄGA OM DETTA? Jag kan endast meddela er vad som givits mig. Att i ljuset av dessa verser påstå, att de första församlingarna var perfekta föredömen i fråga om renlärighet är absurt. Det visar sig, att det även i de apostoliska dagarna förekom rikligt med villfarelse, både vad det gäller lära och praktik. Det är vansinnigt och inkonsekvent att påstå, som vissa gör, att förkunnare aldrig ska ge sig in i kontroversiella frågor och varna sitt folk för felaktig läror. Att svika här skulle innebära, att man försummade stora delar av Nya testamentet. Var så säker, en sovande herde och en stum vakthund är vargens, tjuvens och rövarens bästa hjälp. Det är inte för intet att Paulus säger: "När du undervisar bröderna om detta, handlar du som en god Kristi tjänare" (1 Tim 4:6).

DET BEHÖVS IDAG EN TYDLIG VARNING FÖR FALSKA LÄROR. De fariseiska och sadduceiska tänkesätten har aldrig varit mer inflytelserika än vad de är nu. Evangeliet är nästan krossat till döds mellan dem, som å ena sidan vill dra ifrån och dem som å andra sidan vill lägga till. Mellan dessa döljs sanningen under en massa tillägg. Allt finns - vidskepelse och otrohet, romersk katolska tankegångar och liberal teologi, ritualism och rationalism. Dessa "kvarnstenar" mal evangeliet sönder och samman.

Teologer framför oavbrutet underliga och främmande åsikter i viktiga bibliska sanningar. I dessa sista dagar kan de lära ut de mest hårresande saker beträffande försoningen, Kristi gudom, bibelns inspiration, undrens verklighetsförankring, evigheten och framtida straff, församlingen, den prästerliga tjänsten, sakramentet, hedrandet av jungfru Maria, böner för de döda, osv. Genom press och radio, med tunga och penna som instrument, dränks människorna så gott som i en syndaflod av virriga och felaktiga åsikter. Det är ren okunnighet att bestrida detta faktum. Aldrig har det varit så nödvändigt som nu att säga: "Låt er inte ryckas med av alla möjliga främmande läror".

En del av dessa villolärare är mycket nitiska. Deras iver får många att tro, att de har rätt. De ger sken av att besitta teologiska kunskaper och stor lärdom. Många låter sig bedragas och menar, att så intelligenta och intellektuella män också måste vara pålitliga vägvisare. Fritänkande är en klar tendens i vår tid. Det finns en allmän strävan att vara "överseende och liberal". Man tycks skämmas för att påstå att någon kan ha fel. Dessa moderna lärare lär ut en samling halvsanningar, och de använder sig ideligen av bibliska termer och fraser på ett obibliskt sätt. Allmänheten har ett sjukligt krav på en gudstjänst och gudsdyrkan som är sensuell, ceremoniell och innehåller synliga, spektakulära moment. Man har tröttnat på det osynliga verket, det som sker i det fördolda, på djupet i människan, i hjärtat. Det finns idag en naiv benägenhet att tro allt och alla som pratar intelligent, älskvärt och uppriktigt. Man glömmer att Satan själv ofta kommer som "en ljusets ängel" (2 Kor 11:14). "Enfalden" är också påtaglig bland de bekännande kristna. Varje kättare som förmedlar sin egen lära på ett något så när rimligt sätt, kan med all säkerhet räkna med att bli trodd, och de, som till äventyrs tvivlar på honom, blir kallade förföljare och trångsynta.

Allt detta utgör specifika symptom på vår tid. Jag hävdar att ingen, som iakttar och studerar det aktuella läget kan motsäga detta. Dessa symptom samverka r till att göra attackerna från falska läromeningar extra farliga och gör det också speciellt angeläget att tydligt höja varningens rop: "Lår er inte ryckas med av alla möjliga främmande läror".

"VILKET ÄR DET BÄSTA FÖRSVARET GENTEMOT FALSKA LÄROR?" Jag svarar med ett ord: Bibeln . Bibeln regelbundet läst under bön och regelbundet studerad. Vi måste åter "rannsaka skrifterna". Önskar vi ett vapen mot Satans listiga angrepp, finns det ingenting som kan jämföras med "Andens svärd - Guds ord". Men för att vi ska kunna använda bibeln med framgång, måste vi ha för vana att läsa Ordet flitigt - på ett aktivt och förståndigt sätt under bön. Jag är rädd för att det just på denna punkt som många felar. Få läser sina biblar så mycket som de borde i denna tid av jäkt och stress. Kanske läser man fler böcker än förr, men mindre ur den bok som undervisar människan om frälsning. En församlings styrka ligger i dess bibelläsande medlemmar.

Rannsaka skrifterna . Lägg märke till att Herren Jesus Kristus och hans apostlar ideligen hänvisar till Gamla testamentet, som ett dokument precis lika auktoritativt som det Nya. Lägg märke till hur de citerar Gamla testamentet som Guds röst, där varje ord är skrivet under inspiration. Lägg märke till att Nya testamentet refererar till alla stora underverk i Gamla testamentet som odiskutabla fakta. Lägg märke till att alla huvudmomenten i de fem Moseböckerna kontinuerligt tas upp som historiska fakta, vars verklighetsuppfattning ställs utom alla tvivel. Lägg märke till att försoningen, ställföreträdandet och offret är väsentliga läror, som uppenbaras i bibeln från början till slut. Lägg noga märke till den massiva bevisföringen, när det gäller det största av alla under - Kristi uppståndelse. Detta medför, att den som framhärdar i sin otro lika gärna kan säga, att han inte vill tro alls , trots att det må finnas hur många bevis som helst.

Lägg märke till dessa fakta, och du ska finna det svårt att vara "rationalist". Otrons problem är stora. Det krävs mer av lättrogenhet för att vara icketroende än att vara troende. Rationalistens (rationalist här lika med en teolog som tolkar bibeln i enlighet med modernt tänkande, övers. anm.) problem är större. Modern bibelkritik - allmän och liberal teologi - är resultatet av godtycklig behandling av bibeln. Deras fina, välljudande och högtravande fraser, som tillfredställer somligas sinnen, ser förnämliga ut på avstånd. Men så snart man skärskådar dem, upptäcker man snart att det inte finns någon fast mark under vare sig rationalistens eller ateistens fötter.

Rannsaka skrifterna . Lägg märke till hur "det sakramentala systemet" och "den rituella teologin" lyser med sin frånvaro i Nya testamentet. Beakta hur ytterst lite som nämns om dopets följder och hur sällan nattvarden tas upp i breven. Försök om möjligt finna ett enda ställe i Nya testamentet, där Herrens tjänare kallas "offrande präster" eller där nattvarden utgör ett offer, eller där privat bikt inför pastor praktiseras eller rekommenderas. Slå upp en enda vers, om du kan, där offerskrudar nämns som önskvärda eller där brinnande ljus och blomstersatser på altaret, eller processioner, rökelse, flaggor och baner, och bugningar mot öster eller bugningar inför brödet och vinet, eller böner riktade till jungfru Maria och änglarna påbjuds.

Lägg noga märke till dessa fakta och du ska finna det svårt att vara ritualist. I förvrängda citat av kyrkofäderna, i utdrag av mystiska munkars och andra påvetrognas författarskap kan du kanske finna ditt auktoritativa stöd, men inte i bibeln. Det finns ett oöverkomligt svalg mellan Guds rena ord, ärligt och rättvist tolkat, och extrem ritualism.

Om vi inte ska "vilseföras av allehanda främmande läror", måste vi ständigt minnas Herren Jesu Kristi ord "rannsaka skrifterna". Okunnighet i bibelns lära är roten till alla misstag. God bibekunskap är det bästa motgiftet gentemot moderna falska läror.

J C Ryle

"Is what you're living for worth Christ dying for?"
(Är vad du lever för värt vad Kristus dog för?)

"You are as spiritual as you want to be"
(Du är lika andlig som du vill vara)

"This period we are in now is a dressing room for eternity."
(den tidsperioden vi lever i nu är ett omklädesrum för evigheten)

"Tell me how much time you spend alone with God and I will tell you how spiritual you are.
Not how many meetings you go to.
Not how many gifts you have.
Not how many sermons you preach.
Not how many records you?ve made.
Tell me what time you spend alone with God...
and I?ll tell you how spiritual you are."

(Säg mig hur mycket tid du spenderar ensam med Gud och så ska jag säga dig hur andlig du är.
Inte hur många möten du går på.
inte hur många gåvor du har.
inte hur många predikan du predikar
inte hur många skivor du spelat in
Säg mig hur lång tid du är ensam med Gud
så ska jag säga dig hur andlig du är)

"WHEN THERE?S SOMETHING IN THE BIBLE THAT CHURCHES DON?T LIKE, THEY CALL IT "LEGALISM ?
("När församlingarna hittar något i bibeln dom inte tycker om, callar dom det legalism/legiskhet")

"A popular evangelist reaches your emotions. A true prophet reaches your conscience."("en (populär evangelist når dina känslor, en äkta profet ditt samvete")

Slentrian, sönderfall eller ett uppvaknande

Tillståndet i församlingen.

A. W. Tozer

Den kristnes största fiende

Öster om Jordan i Moabs territorier begynte Mose denna lagutläggning. Han sade, Herren, vår Gud, talade till oss vid Horeb och sade: ?Länge nog har ni uppehållit er vid detta berg. Bryt nu upp och bege er till amoreernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på Hedmarken, i Bergsbygden och i Låglandet, i Negev och i Kustlandet vid havet till kananeernas land och till Libanon, ända till den stora floden, floden Eufrat. Se, jag har lagt landet framför er. Gå nu och inta det land som Herren med ed har lovat era fäder Abraham, Isak och Jakob att ge åt dem och deras efterkommande efter dem.? 5 Mos 1:5-8.

Den fiende som på Gamla testamentets tid utgjorde det största hotet mot Israel var det invandas diktatur. Israel vande sig vid att gå runt i cirklar och var saligt nöjda med att stanna i skydd av bergen. Vi kan säga det på ett annat sätt, det var rutinmässighetens psykologi. Gud bröt sig till sist in i deras slentrian och sa: ?Ni har varit här länge nog. Det är tid för er att ge er vidare.?

För att vi, idag, ska kunna ha nytta av Israels erfarenhet måste vi förstå att berget representerade en andlig erfarenhet, ett andligt förhållningssätt. Israels problem var att de hade gett upp hoppet att någonsin komma till det land som Gud hade lovat dem. De hade kommit till ro med att gå i cirklar och slå läger på trevliga, bekväma ställen. De hade förtrollats av rutinmässighetens psykologi. Den höll dem fångna där de var och hindrade dem att få tag på de rikedomar som Gud lovat dem.

Om deras fiende, edomeerna, hade dragit ut mot dem hade israeliterna kämpat till siste man och förmodligen kunnat vinna kampen och på så sätt gjort framsteg. Istället rullade de tummarna i väntan på att det invanda skulle fortsätta att vara vana.

Vilken är den värsta fiende församlingen kan ställas inför idag? På den här punkten finns en öppning för mycket som inte hör verkligheten till, för mycket som tillhör ett omedvetet hyckleri. Många är färdiga att säga, ?Dessa liberala är vår värsta fiende?. Men det är helt enkelt så att en vanlig evangelisk församling inte har särskilt många problem med den liberala teologin. Ingen ställer sig upp i våra församlingar och deklarerar att de fem moseböckerna är myter. Ingen säger att skapelseberättelsen bara är en religiös fantasi. Ingen förnekar att Kristus gick på vattnet eller att han stod upp ur graven. Ingen ställer sig upp i våra församlingar för att påstå att Jesus Kristus inte är Guds son eller att han inte kommer tillbaka. Inte någon förnekar bibeltexternas trovärdighet. Vi kan inte gömma oss bakom den liberala teologin och säga att den är vår största fiende. Vi är övertygade om att evangeliskt kristna håller fast vid den tro som en gång för alla meddelats, våra fäders tro. Liberalerna är inte vår värsta fiende.

Vi har inte heller något problem med vår regering. Folk i vårt land kan göra det som passar dem utan att de styrande lägger sig i. Vi kan hålla våra bönemöten nätterna igenom om vi vill och myndigheterna skulle inte få för sig att ställa frågor. Vi har inte någon hemlig polis i hasorna som vakar över varje steg. Vi lever i frihet, och vi borde tacka Gud varje dag för sådana privilegier.

De innötta rutinernas diktatur

Den lömska fiende som Jesu Kristi församling står inför idag är rutinmässighetens diktatur, när vanan förvandlas till herre i församlingslivet. Programverksamheten är ordnad och rådande omständigheter ses som det normala. Vemsomhelst kan förutse nästa söndags mötesordning och vad som kommer att ske. Detta verkar vara det mest dödliga hotet mot församlingen idag. När vi kommer till den punkt då allt kan förutspås och ingen förväntar sig något ovanligt från Gud då befinner vi oss mitt i det slentrianmässiga. Rutinen dikterar och vi kan inte bara förutsäga vad som kommer att ske nästa söndag men också vad som kommer att ske nästa månad och också, om inget ändras i grunden, vad som kommer att hända nästa år. Då har vi nått den punkt då det som har varit bestämmer det som är, och det som är dikterar det som kommer att vara. Detta är alldeles rätt och riktigt ? för en kyrkogård.

Alla förväntar sig att en kyrkogård är sig lik. De mest fogliga och förutsägbara är de som sover på våra kyrkogårdar. De stör ingen. De ligger där de ligger, och det är fullt naturligt för dem. Man kan förutsäga vad alla kommer att göra där, allt från de hädangångna till dem som bevistar begravningarna. Allt och alla är ett med rutinerna. Ingen förväntar sig något av dem som vilar där.

Men församlingen är ingen kyrkogård och vi borde kunna vänta oss mycket från den därför att det som har varit inte ska vara herre och diktera det som är, och det som är har ingen rätt att styra och bestämma vad som ska komma. Guds folk är ämnat att växa och mogna. Så länge mognadsprocessen verkar finns det en atmosfär av oförutsägbarhet. Det är klart att ingen kan spå med exakthet vad som ska ske, men i de flesta församlingar kan man det med stor säkerhet. Alla kan spelet och vet vad som förväntas och detta är vår dödligaste fiende. Vi skyller på djävulen, den yttersta tiden och allt annat vi kan komma på, men den största fienden finns inte på utsidan. Den finns inom oss ? en attityd som accepterat tingens ordning sådan den nu är. Vi tror att det som har varit måste diktera och vara bestämmande för det som ska vara och resultatet är att vi inte växer till i förväntan.

En progressiv utveckling

Så snart någon börjar tala om dessa ting, gensvarar gudsfolket med att försöka öka tempot och skaffa mer aktiviteter. Men det jag talar om finns i det inre. Det är själ och sinne som till sist bestämmer vårt beteende. Låt mig visa de steg som styr utvecklingen.

Vi börjar med det man kan kalla vana eller rutin. Det är repetition utan verklig inlevelse och känsla. Om någon, någon dag, skulle läsa Skriften och ta tag i det lästa i tro, och tro på det som sjungs i kristna hymner och psalmer, då skulle en andlig revolution spira upp inom kort. Men alltför många sitter fast i rutin, i ett repeterande utan att reflektera, utan mening, utan förundran och utan förväntan och glädjefyllda överraskningar. Gud kan inte komma till tals i våra möten därför att vi har ordnat allt åt honom. Vi säger: ?Herre, vi kommer att göra det så här. Följ nu våra programpunkter.? Vi repeterar utan inlevelse, vi repeterar utan mening, vi sjunger utan förundran, vi lyssnar utan att bli överraskade. Detta är min beskrivning av rutin.

Vi går till nästa steg, vilket jag kallar slentrian, en bundenhet till rutiner. När vi förlorat förmågan att se och förnimma denna bundenhet till det rutinmässiga har vi hamnat i slentrian och åldriga hjulspår. Ett litet exempel; en man är sjuk utan att veta om det. Doktorerna har i förtroende talat med hans hustru och sagt: ?Vi vill inte skrämma er make, men det är så att han kan falla ihop när som helst. Han är kritiskt sjuk, så ni måste vara beredd på att detta kan hända vilket ögonblick som helst?. Men mannen vet inget om att han är så illa däran. Han håller på med sina affärer som om inget vore galet. Han kanske spelar golf eller tennis, kanske ger han sig iväg på en jakttur. Han är sjuk, men vet inte alls hur sjuk han är. Allt han håller på med kan till och med påskynda förloppet. Att inte veta är fyllt av risktagande och varjehanda faror. För att tala andligt, slentrian innebär att vara hårt bunden till rutiner och den största faran ligger i vår oförmåga att känna av och känna igen denna bundenhet.

Det finns ett tredje ord, och jag är inte särskilt glad åt att använda det, men församlingens historia är fylld av det. Ordet är sönderfall. Församlingen är hårt ansatt av ohämmat sönderfall. Detta låter sig bäst förklaras med att det psykologiska klimat i vilket man inte förväntar sig något tar över och en andlig stelhet infinner sig. Man förlorar förmågan att föreställa sig något som är bättre, man lider brist på intresse att växa till och mogna.

Många svarar på detta med följande argument: Jag känner till en mängd evangeliska församlingar som vill växa och de gör sitt bästa för att samla åhörare. De vill verkligen växa och arbetar hårt för att samla folk till söndagsmötena.? Detta är nog sant, men de försöker få folk att komma för att dela deras rutiner. De vill att man ska hjälpa dem att hylla rutinerna och sedan dela slentrianen. Eftersom den Helige Ande inte ges en chans att verka i våra samlingar är det ingen som omvänder sig. Ingen söker Gud, ingen ger en dag åt att dröja inför Herren med en öppen Bibel och med vilja till bättring. Ingen vill göra detta ? vi vill bara samla mer folk. Men, mer folk till vad? Mer folk till att delta i repeterandet av våra döda samlingar utan känsla, utan mening, utan förundran, utan det oväntade? Mer folk för att förena sig med oss i det rutinmässigas bojor? I de allra flesta fall är den andliga stelheten alldeles för svag för att orka upptäcka hur svag den egentligen är.

Vad är en församling?

För skärpans och förståelsens skull, vad är en församling? När jag säger att en församling går på rutin, vilken omvandlas till slentrian för att till sist föra till sönderfall, vad är det jag egentligen talar om? En kyrka är en byggnad, men församlingen är människor förda samman. Det pågår en meningslös diskussion om kyrkan idag. Den är meningslös därför att de som för diskussionen glömmer att en kyrka inte äger någon självständig existens. En kyrka är inte en företeelse i sig själv. Den är sammansatt av individer. Man begår samma misstag ifråga om staten. Politiker talar ibland om staten som om den vore ett självständigt ting. Socialarbetare talar om samhället, men samhället är individer. På samma sätt är det med församlingen. En församling består av verkliga människor och när dessa kommer tillsammans har vi en församling

Sådana de människor är som kommer samman i församlingen, sådan är församlingen ? inte sämre, inte bättre, inte visare, inte heligare, inte mer brinnande, inte mera stämd till andakt. För att förbättra eller ändra församlingen måste du börja med individerna. När folk i församlingen endast pekar på andra när förändring kommer på tal och inte på sig själva är detta ett säkert tecken på att församlingen hamnat i slentrian. Det visar på tre synder: självrättfärdighet, klander och självbelåtenhet.

När Herren sade, ?En av er kommer att förråda mig? hade lärjungarna så mycket inneboende andlighet att ingen av dem sa, ?Herre, är det han?? Var och en av lärjungarna sade, ?Herre, kan det vara jag?? Om de inte hade lämnat detta gensvar hade vi inte haft någon Pingstdag. Men, därför att de var ödmjuka nog att peka finger i riktning mot sig själva föll den Helige Ande över dem.

Självrättfärdighet är något förskräckligt att se bland Guds folk. Om vi tror att vi är vad vi borde vara kommer vi att förbli vad vi är. Vi kommer inte att vara beredda på förändring och utveckling i våra liv. Detta kommer naturligt nog att leda oss till att bedöma och döma andra efter vad vi själva är. Detta är den bedömningsgrund som vi måste göra oss av med. Att döma andra efter vårt eget mått är att ödelägga församlingen.

Självrättfärdighet leder också till självbelåtenhet. Att vara egenkär och imbilsk är att synda grovt och denna synd täcker det mesta av vad jag har sagt om rutin och slentrian. En del bär på denna attityd, ?Herre, jag är nöjd med min andliga status. Jag hoppas att du återvänder snart. Jag ser fram emot att möta dig på skyarna för att sedan regera över mina fem städer.? Sådana personer kan inte styra sina egna hem och familjer men de förväntar sig att få ansvar för städer. De ber flyktigt och sällan, besöker knappast ett bönemöte. De läser i sina biblar och förväntar sig att få susa iväg i det blå för att vara samman med Herren bland dessa helgon som vunnit seger.

Självbedrägeri, helt enkelt

Jag undrar om vi inte lurar oss själva. Jag undrar om inte mycket av detta är rent självbedrägeri. Jag hör Jesu röst till oss, ?Ni har dröjt länge nog där ni nu är. Bryt lägret och ge er upp i bergsbygden.? Det skulle bli en ny andlig erfarenhet som ligger till reds för oss. Allt som Jesus Kristus gjorde för oss ligger till reds för oss. Segerrikt liv, heligt liv, fruktbärande liv, förunderlig hänförande kännedom om den treenige guden ? allt detta är vårt. En styrka vi inte visste något om, bönesvar vi inte kunde drömma om ? detta är vårt. ?Se, jag har givit er detta land. Gå för att inta det?. Herren gav det till er utifrån ett förbund. Gå och inta det ? det är ert. Det var givet till Abraham, Isak och Jakob och alla deras efterkommande. Jesus bad, ?Inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer till tro på mig.? Joh 17:20. Detta omfattar alla som hör till Jesu Kristi församling.

Om vi kallar honom Herre, hur vågar vi då hålla fast vid våra rutiner. Herren har kallat oss att dra vidare. Men när folk envisas med att behålla sina vanor och rutiner kan inte ens ängeln Gabriel hjälpa dem om de inte vill förändring. Jag anklagar inte någon, jag ger er en enkel anvisning. Om du inte sitter fast i vana och rutin, var inte arg på mig ? någon annan gör det, och behöver höra. Om du har kört fast måste du ta dig ur hjulspåren.

Skillnaden mellan ett träben och ett friskt märks när man nyper till; den som har träben märker inget. Skillnaden mellan en vanans och rutinernas kyrka och en församling som lever består i att om du ger den friska församlingen ett ord från Herren, då lämnar den gensvar. Om du nyper till den andra sorten fortsätter den att vara oberörd, död. Det träd som lever har en frisk grönska. Ta en kniv, kör den genom barken och trädet blöder. Det lever. Ett gammalt, dött träd står där som en utsiktspunkt för stormkråkor. Ta kniven och borra in den så djupt du kan och inget kommer att hända, därför att trädet är dött.

Så är det med mitt budskap. Om du inte blir varken arg, sorgsen eller glad när du lyssnar, vet jag att inget kan göras. Men det finns sådana som lever, och jag hoppas att dessa utgör en majoritet.

Efterlyses ? en profet till att predika för predikanter

Av Leonard Ravenhill

Att försöka ta mått på solen med måttband kan knappast vara svårare än att försöka mäta Johannes Döparen med våra moderna modeller för andlighet. Den ängsliga skaran vid Jordan frågade sig vad det skulle bli av detta nyfödda barn och fick till svar att ?Han ska bli stor inför Herrens ansikte?.

Vi går under med vårt bruk av ordet stor därför att vi förväxlar innehav av en framskjuten ställning med skicklighet och duglighet. I Döparens dagar saknades det inte präster eller predikanter; Gud saknade män. Det fanns gott om män, som nu, men de var alla för små. Gud ville ha tag på en verklig man för en ordentlig uppgift.

Johannes hade kanske inte några kvalifikationer för att kunna bli präst, men han hade allt som behövdes för att bli profet. Innan hans ankomst hade fyrahundra år av mörker passerat utan en enda stråle profetiskt ljus, fyrahundra år av tystnad utan ett enda ?Så säger Herren?, fyrahundra år av kontinuerlig andlig nedgång. Trots floder av offerblod för dess försoning och med ett övergött prästerskap till att vara dess medlare hade Guds eget folk havererat i ceremonier, i offerkult, i partiprofilens omskärelse.

Men det som en hel armé av präster inte kunde åstadkomma under fyrahundra år gjorde en man sänd av Gud på sex månader ? Johannes, formad av Gud, antänd av Gud, fylld av Gud.

Jag delar E. M. Bounds sätt att se: Det tar tjugo år att forma en predikant. Johannes skolning ägde rum i Tystnadens universitet. Herren för sina stora män dit. Kristus utmanade Paulus på vägen till Damaskus, denne stolte, laglydige farisé med det kolossala intellektet, men det tog tre år i Arabiens öken för att tömma honom och radera bort lärdomen innan han kunde säga ?Gud uppenbarade sig i mig?. Gud kan strax fylla sådant som tagit långa år att tömma.

Jesus sa ett ?Gå?, men han sa också ett ?Dröj kvar tills?. Låt en man stänga in sig under en vecka med endast bröd och vatten, utan andra böcker än bibeln, utan andra besökare än den Helige Ande och jag garanterar er att den mannen kommer antingen att fly ut eller bedja sig igenom. Om han tar sig igenom kommer han att, som Paulus, vara känd i helvetet.

Johannes Döparen dröjde kvar ute i ödemarken i tystnadens skola till den dag då det var dags att träda fram. Vem kunde vara bättre skolad för uppgiften att skaka om ett avdomnat folk i dess sensuella slummer än denna väderbitna ökenmänniska formad av elden, sänd av Gud med en uppsyn som domedagens morgon? Guds ljus fanns i hans ögon, Guds auktoritet hade skaffat plats i hans mun och i hans själ hade Guds passion allt utrymme. Vem, frågar jag, kunde vara större än Johannes? Det är sant att han inte gjorde några mirakel som att väcka upp döda; han gjorde något mycket större ? han väckte en nation.

Denne profet i lädergördel med starkt tidsbegränsad uppgift flammade och lyste så att alla som hörde hans skarpa tunga och förnam hans brinnande hjärtas budskap gick hem till sömnlösa nätter tills ömmande samveten lett själen till förkrosselse och omvändelse. Johannes höll sig inte till läran ? ingen offertjänst, inga ceremonier, ingen omskärelse; han höll sig inte till gängse kultur ? inget vindrickande, inga fester; han brydde sig inte om att smälta in i miljön ? inga bönesnoddar eller snygga kläder.

Så var det, men Johannes var stor, han hade resning. De största örnarna flyger ensamma, de stora lejonen jagar på egen hand, den människa som är ämnad för Herrens sak vandrar ensam ? ensam vid Guds sida. Sådan ensamhet är svår att uthärda och omöjlig att glädjas över om inte Herren själv är dess följeslagare. Johannes var stor i tre ting. Stor i sin trohet gentemot Fadern ? många års fostran, några månaders predikan. Stor i sin lydnad mot Anden ? han valde sina steg och sina viloplatser efter instruktion. Stor i sina uttalanden om Sonen ? Han deklarerade Jesus, som han aldrig mött, varande Guds Lamm som tar bort världens synd.

Johannes var en ?röst?. De flesta predikanter är bara ekon. Om du lyssnar noga kommer du att kunna tala om vilken bok som de senast läste och hur lite av Boken de citerar. För att nå folket krävs en röst ? en profet sänd från himlen för att predika för predikanter. För att leda män till förkrosselse fordras en förkrossad man. Vi har all materiell utrustning men saknar den andliga. Vi kan åstadkomma uppståndelse, men vet inget om Herrens liv. Vi agerar och tror att våra utspel är Guds smörjelse. Vi skälver och rycker, men är det ett andligt uppvaknande? Vi menar att vår undervisning är Guds senast mode, men den saknar ändå hans märken.

Varje epok har begynt i eld, varje liv, predikanters såväl som prostituerads, ändar i eld ? domeseld för somliga, helveteseld för andra. Wesley sjöng, ?Fräls arma själar ur elden, släck dessa bränder i Jesu blod?. Bröder, vi har bara en enda uppgift ? att rädda människor, och ändå förgås de. Tänk på alla dessa. Miljoner, hundratals miljoner, redan några miljarder av evighetens själar behöver Kristus. Utan evigt liv förgås de. Vilken skam och nesa. Vilken fasa. Vilken tragedi. Ingen enda av dessa skulle gå förlorad. Predikant, lyssna, folk i miljontals går förlorade därför att vi har förlorat Andens eld.

Denna generation av predikanter är ansvariga för denna generation syndare. Det finns mängder just utanför våra kyrkdörrar ? icke vunna därför att ingen har räckt ut en hand, inga händer uträckta därför att ingen älskar. Tack Gud för allt som görs på missionsfält långt borta. Ändå är det egendomligt att vi tycks visa mera intresse för folken i fjärran än för våra grannar tvärs över gatan. Med all vår massevangelisation vinns bara en handfull. Låt en atombomb detonera och helvetet fylls på ett ögonblick.

Att säga att synden av idag inte har någon parallell i historien saknar grund. Jesus sa: ?Som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst?. Vi finner en grafisk beskrivning av Noas tid i 1 Mos 6:5, ?Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda?. Så var det: ondska utan undantag, varje tanke och reflexion; renodlad ondska, bara ondska; ondska utan avbrott, kontinuerlig ondska. Som det var, så är det. Synden är i våra dagar populariserad och glamourös. Den dumpas i öronen via radio, den slängs i ögonen med hjälp av tv och den slevas ut av dags- och veckopress. Kyrkobesökare, predikotrötta och undervisningsproppade, lämnar sina möten som de kom ? utan mål och passion. Må Gud ge denna undergångens generation tiotusen sådana som Johannes Döparen till att rycka bort de bandage som politiker och moralister lagt över våra nationella och internationella synder.

Så som Mose inte kunde missta sig vid åsynen av den brinnande busken så är det med en nation, den kan inte missta sig på en man som bär på Guds eld. Gud anlägger moteld för att stävja eld. Ju mera eld i talarstolarna desto mindre helveteseld. Döparen var en annorlunda man, en ny man med ett färskt budskap. Så som en man anklagad för mord hör domarens röst förklarande honom skyldig och därvid bleknar, så hörde skarorna Johannes rop och kallelse till omvändelse och detta rop rusade ner genom deras sinnens korridorer, väckte minnen till liv, stack samvetet och förde dem slagna med förfäran till omvändelse och dop. Det anslag som Petrus hade i sina ord efter Andens döpelse skakade alla samlade och de ropade samfällt: ?Män och bröder, vad ska vi göra?. Tänk er att man sa till alla dessa som kommit i syndanöd: ?Fyll i vårt lilla formulär för registrering. Besök kyrkan regelbundet. Betala tionde.? Nej, inte alls, tusen gånger nej.

Överväldigad av Andens inbrytning ropade Johannes ut sitt ?Omvänd er?. Och de gjorde så. Omvändelse är inte en tårskvätt och tillfällig ånger. Det handlar inte om känslosamhet, ångerfullhet eller beslut om att ändra livsstil. Omvändelse är att ändra uppfattning om och inställning till Gud, till synden och om helvetet.

Vinden och elden är naturens två våldsammaste krafter och dessa båda sammanlänkades på Pingstens dag. Som vinden och elden blev sällskapet från Övre salen oemotståndliga och oförutsägbara, de gick inte att kopplas i ledband. Deras eld tände missionärseld, gav anledning till martyrbål och underhöll väckelsens eld.

För ett par hundra år sedan sjöng Charles Wesley:

?O that in me the sacred fire

Might now begin to glow,

Burn up the dross of base desire,

And make the mountains flow.?

(O, att i mig den heliga eld måtte börja brinna

Bränna bort de låga begärens slagg,

och föra glädjebud bort över varje berg.)

Doktor Hatch ropade:

?Breathe in me, Breath of God,

Till I am wholly Thine,

Until this earthly part of me

Glows with Thy fire divine.?

(Du, Guds andedräkt, andas i mitt inre tills jag helt är din

Tills denna jordebundna hydda glöder av gudomlig eld.)

Andens eld raserar, renar, värmer, attraherar och ger kraft.

En del kristna kan inte säkert säga om de är frälsta. Men jag har aldrig träffat på en person som döpts med Ande utan att kunna tala om när det hände. Sådana andefyllda människor skakar om nationer för Gud, som Wesley som var född av Anden, fylld med Anden och levde och vandrade i Anden.

En bil kommer aldrig i rörelse utan tändsystem ? eld. En del människor sätter sig aldrig i rörelse, de har allt utom eld.

Kära bröder, det kommer att bli en speciell dom för predikanter ? de kommer att få en strängare dom, Jak 3:1: Kan det vara så att när de står inför Gud för att få sin dom, kommer man att säga till dem: ?Om du hade burit på Andens eld hade jag inte behövt känna på helvetets eld?. Som Wesley, så tror jag på de troendes behov av omvändelse. Faderns löften är till för dig.

Nu när du är på knä på missionsstationen eller vid din stol i ditt bekväma hem, eller i ditt kontor, söndermald, nära att ge upp låt detta bli din bön:

To make my weak heart strong and brave,

Send the fire.

To live a dying world to save, send the fire.

Oh, see me on Thy altar lay

My life, my all, this day;

To crown the offering now, I pray

Send the fire!

                                    F. de L. Booth-Tucker

(Till att göra mitt veka inre starkt och djärvt,

sänd din eld.

För att leva för en döende världs frälsning,

sänd din eld.

O, finn mitt offer, mig själv, på altaret vila

mitt liv, mitt allt, denna dag;

För att kröna detta offer, jag ber

sänd din eld.)

Allt vi har är en kall kyrka i en kall värld därför att predikanterna är kalla. Därför, ?Herre, sänd Eld!?.

Brist på andlig uppfattningsförmåga och urskiljning orsakar mer förvirring, förlamning och ineffektivitet och flera misslyckanden i det kristna livet och uppdraget än vi anar.
Denna brist är i sig själv tecken på en rad saker, men i grunden visar den upp utebliven tillväxt och mognad i anden. Vi ser i detta en andlighet på nybörjarnivå, i dess begynnelsefas. Många av Herrens egna, sant pånyttfödda har mognat som män och kvinnor, rika på erfarenheter i fråga om kristen verksamhet och mjuka av tiden som runnit. De har mitt i nyckernas och trendernas flyktighet, mitt bland drömmar, romantik och idealitet känt på den kärva verklighetens kalla vindar och vunnit stadga. Deras förmåga till sympati har vuxit med insikten om människors svaghet och smärta. De är vänliga och godhjärtade och bär på den sortens insikt som skyddar dem från överlägsenhet och extremism. Ändå är de omogna, till och med mycket omogna i fråga om den inre människans duglighet vilken krävs för de ting som gör skillnad.

Det är näst intill omöjligt att lägga för stor tonvikt på det faktum att endast en enkel omvändelse på intet vis tillfredsställer Gud i förhållande till hans synsätt och eviga syfte. Var och en av nya testamentets böcker skrevs ?för att göra de heliga allt mera fullkomliga och därigenom kunna utföra sitt uppdrag?. Ef 4:12.
Till dessa särskilt viktiga särskiljanden hör nödvändigheten att lägga den naturliga människans liv med dess temperament, disposition och konstitution under nåden för att själslivet ska nås av renhet och mildhet. Denna omvandling är inte liktydig med att uppleva den inre människans skärpande och stärkande med syfte att tjäna på andligt sätt också med andliga gåvor. Det finns många välvilliga och godhjärtade kristna som saknar erfarenhet av denna sistnämnda verklighet.
Den ena kategorin har en passiv hållning trots allt gott verk men den andra kategorin har förmåga att se bortom och igenom. De förstår utifrån andlig bedömningsförmåga (inte med hjälp av skarpsinnigt naturligt bedömande) huruvida en sak hör till Gud eller ej och var gränserna går för Herrens samtycke, godkännande och bekräftelse.

Man finner många ?märkvärdiga arbeten och tjänster? i Hans Namn vilka saknar samband med Honom - och endast det som Fadern gör klarar att bära Hans märke. Att kunna se den skillnaden är att kunna bedöma på andligt vis. Det är inte allt verkande för Gud som bär gudstjänstens särmärke. Ett barns allvarligt menade önskan att hjälpa mamma resulterar ofta bara i mera arbete för modern. Sammalunda på gudstjänandets område - det finns en avgörande skillnad mellan att engagera sig i arbete i Hans Namn, vilket verkar vara gott, rätt och nödvändigt - och till och med skriftenligt - men vilket saknar möjlighet att uppnå Hans standard ens när det ser ut att vara framgångsrikt; skillnad mellan detta och verkligt tjänande.
Det verkliga tjänandet spirar ur en upplevelse och uppenbarelse av självlivet, vilken för till ett slut på alla försök att uträtta något för Gud. Sedan följer en uppenbarelse av Herren som gör andlig tjänst möjlig. Vi får vårt särmärke som Guds folk och tjänare genom de sammanhang och ting Herren har uppenbarat sig för oss - och vilka han kommer att uppenbara sig för oss - Apg 26:16. Detta anger gräns för all duglig tjänst.

Original: Things that differ.
Ur The Witness and Testimony, Juli 1927.