---

I denna sena tid är det nödvändigt att församlingen begynner att grundligt fundera över de ting som utgör Himlens rättesnöre, enligt vilket den måste låta sig korrigeras och förändras. Jag är övertygad om att det finns ett apostoliskt särmärke med vilket en sann församling kan urskiljas och efter vilket den formas till att vara ett med sin ursprungsbild, ett formande som tar särskild fart i denna avslutningarnas fas. Ingen människa kan skapa en definitiv och allt omfattande sammanfattning av ordet ?apostolisk?, av dess inre väsen, och ge en uttömmande bild av en församling vilken verkar i detta väsen. Men låt denna text ange riktning, låt den vara ord på vägen, ord som berör vår tanke och som förändrar vårt förhållningssätt och vårt beteende.

Det vi lägger fram kommer att ställa församlingen inför en absolut norm, ett oavvisligt krav. Om vi omfattar och tar det till oss på rätt sätt kommer det att föra oss in i ett motsatsförhållande till många ting. Det kommer att kräva heloffer, därför att det äger ett slutgiltighetens syfte i Gud. Vi kommer inte att nå den verklighet som formar en församling till att vara församling, utan att vi medvetet väljer dessa ting. Om det är så att delar av det som kommer fram verkar främmande och dunkelt, må då dess ande komma oss till del, må själva kärninnehållet nå våra hjärtan och finna väg in i vår tankevärld.

Under lång tid har jag oroats i min själ i fråga om de karismatiska gåvornas bruk i våra församlingar. Vi har satt vårt hopp till att dessa gåvor skulle kunna förnya våra samfund och bygga upp de heliga, som om dessa gåvor vore hjälpmedel för att stärka våra religiösa egenintressen. Dessa gåvor har på många sätt brukats felaktigt, de har utsatts för grovt missbruk och därför har vi tappat bort och förlorat ur sikte det grundläggande syfte vilket Gud angivit när han sände sin Ande. Jag började fundera över det sammanhang i vilket Herren ville att gåvorna skulle brukas och ur dessa tankar sprang en utsaga fram som beskriver den apostoliska församlingens natur.

Dessa gåvor och detta Andens verk måste ses i relation till en tro som är verksam i ett apokalyptiskt, i ett eskatologiskt perspektiv. Med detta menar jag en radikal förväntan om en ände, ett avslutande, ett sammanfattande av denna tidsålder, Konungens återkomst och etablerandet av Riket här på jorden utifrån ett bokstavligt Jerusalem. Den sammanslutning av troende som har tagit tag i den sortens tro, den enda verkliga tron, kommer att märkas ut av mörkrets makter som en grupp vilken måste fruktas, motarbetas och bekämpas. Dessa makter kommer att se dem som ett hot mot det religiösa systemet i dess helhet och kommer att ge luft åt all sin ilska och illvilja gentemot dem.

Andens verk, det goda som han är beredd att förmedla, hans vägledning och fostran kommer att vara en verksam, kritisk faktor vilken kommer att väcka dessa makters motstånd. De kommer att tvingas att lägga märke till varje grupp av människor som medvetet och viljeinriktat förstår och tar till sig Guds syften och den plan enligt vilken denna tidsålder kommer att avslutas. Detta är en församling som har tagit sig bortom räckan söndagsmöten och den typ av kristendom vilken är sysselsatt med förmåner och välsignelser. Detta är en församling som medvetet söker att vara en grupp i vilken Guds eviga och slutgiltiga syften får utrymme och når en fullbordan. Detta märker omedelbart ut dem som ett sammanhang som måste motarbetas. Ett sådant motstånd föder behov av Guds visdom och ledning, vilket förmedlas genom Andens närvaro i gåvornas form.

Dessa sammanhang kommer att finna sig själva gå motströms, med världen som motståndare. De kommer att skapa ömmande samveten. De kommer att vara pilgrimer, vandrare på jord vilka är förvånansvärt friade från inställsamhet, från den förförelse och de lockelser som verkar med kraft i världen. De befinner sig i världen men de är inte bundna till den. De ser världen sådan den är, ett system som med all makt verkar mot livet och som reducerar människor till konsumenter och handelsvaror.

Den apostoliska samfälligheten låter sig inte komma i beröring med världen annat än då den måste och då med all reservation. Den ser världen tydligt definierad med dess system och falska värdegrund och den vägrar konstant att erkänna något som tillhör den sfären, den ger sig inte till något som hör dit. Därför är ett sådant sammanhang, i den mån den är fri från världens inflytande och dess värdegrund, en budbärare och i sig självt ett uttalande om det rike som ska komma. Det bär på en försmak av och förebådar den frihet som kommer att kunna upplevas i världen när Konungen regerar, då när allt falskt kommer att vara utraderat.

Den grad av frihet som församlingen upplever bestämmer också den förmåga till befrielse som hon kan erbjuda dem som är snärjda och förslavade av systemet. Hon är kapabel att befria och frigöra dessa världens bedragna offer inte bara genom evangeliets proklamation, vilket i sig är av största vikt, men genom den frihet hon själv kan visa upp, genom det hon är i sig själv. Man fylls av häpnad inför sådana människor och än mer över den gemenskap och samverkan sådana människor uppvisar. Den som förs i kontakt med dem som vilar i denna märkvärdiga frihet från världens inflytande med dess värderingar och all tillgjordhet, denne har funnit en öppen dörr till en verkligt befriande upplevelse, därför att dessa utgör bevis för att det existerar ett alternativ.

Ett tillgodogörande av denna verklighet är inte möjligt utanför en samverkande gemenskap. Denna världens makter, dess mörker, dess gäcksamhet och illfundighet, gör det nödvändigt att hela Kristi kropp håller sig alert. Dessa makters verksamhet måste mötas med den styrka som följer dem som med samstämt sinne ber och söker råd inför Gud. Ett sådant levande samspel, ett sådant integrerat liv, kommer att i grund motarbetas av mörkrets makter. Dessa makter kan bara besegras med en annorlunda vishet, ett folk som har friats från dess inflytande och som förstår hur skändliga och ondskefulla makterna är.

Den sortens vandrande kan inte nås av enskilda individer, oberoende av en gemenskap av likasinnade heliga vilka har slutit sig samman i syfte att nå fram i ett sådant företag. Det är fullt klart att det krävs mer än söndagsmöten och någon veckosamling. Vi behöver en tät gemenskap, ett ?i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra? ? Apg 2:46. Vi kommer att behöva vännernas råd och finnas i ett sammanhang där all slags synd kan identifieras och kännas igen redan i dess begynnelsestadium. Detta kan endast bli en verklighet där det finns ett samspel och en samhörighet uttryckt i praktisk gemenskap utifrån medvetna val och målsättningar.

Detta kommer inte att vinna människors uppskattning men vi kommer inte att räknas som maktfaktor inför mörkrets välde om vi om vi inte nekar oss anseende i människors ögon. Dessa makter vet när sådana val görs: ?Jesus känner vi, och Paulus också men vilka är ni?, Apg 19:15. Om vi vägrar att gå i denna riktning enligt denna kallelse dömer vi oss till att spela kristet liv, harmlöst, utan udd och betydelse i det kosmiska drama i vilket församlingen är placerad. Detta drama innebär en medvetenhet om att vi rör oss mot en klimax vilken just står för dörren; ett avslut är nära förestående, en fullbordan kommer.

Den som nått fram till denna insikt, vet och agerar; han har hört upp med att planera för pensionering. Man ser inte längre på existensen här som vore den ?den bästa av alla världar? och där det som händelsevis är galet kommer att kunna rättas till med tiden som hjälp. Man kommer också att kunna förstå därför att mörkrets makter, vilka vet att deras tid är kort, blir allt våldsammare och ondskefullare i sin opposition mot dem som skaffat sig denna medvetenhet. Om vi inte har någon blick för änden kommer våra dagar att vara utan värde, prosaisk monotoni utan betydelse.

Här har vi det som bestämmer en apostolisk samfällighet, en apostolisk gemenskap. Den är en sändande gemenskap, därför att den äger den enda verklighet som Gud anförtror någon med i syfte att förmedlas vidare. En sådan gemenskap har något att kommunicera och förmedla utifrån sitt eget gemensamma liv. Det är bara i ett sådant sammanhang som handpåläggning blir något mer än ceremoni och ?biblisk? rutin. Med utsändandet tar de utsända med sig verklighetens och auktoritetens dimension.

Andens gåvor är därför funktionell utrustning mitt i ett svallande hav av aktiv fientlighet; församlingens uppgift är brådskande och inbjuder världens motstånd. Den autenticitet och verklighetsförankring som dessa makter är tvungna att erkänna har att göra med vårt sanna avskiljande ? den är den enda auktoritet som de behöver böja sig för. När det enda vi har att komma med är en serie tanklösa knäfall vid en botbänk och lite krokodiltårar gäspar dessa makter oss i ansiktet. De är fullt på det klara med när någon i sanning har överlåtit sig och ett liv slutgiltigt och fullständigt har lagts ner inför Gud. Ett sådant folk lever medvetet och offervilligt som utvalt frälsningsverktyg i Guds hand för Israels folks sak.

Allt detta är grundläggande i den apostoliska synen på församlingen. En församling som passar in i den beskrivning jag nu gjort, klarar att känna igen och omfatta sin kallelse och uppgift i relation till Israels upprättelse mitt i dess ändtidsvånda. Detta seende utesluter varje tanke på att församlingen skulle kunna fly undan den tid då den behövs allra mest, då när dess närvaro är ämnad att innebära frälsning för judarna i ?Jakobs nöd?, Jer 30:7. Detta synsätt kan inte förvisas som ett betydelselöst bihang till församlingens lära. Det finns med som centralt tema i Guds primära ändamål med församlingen.

När vi nu kommer till insikt om dessa perspektiv, förstår vi behovet av en uppoffrandets livshållning. Israels återupprättelse är Konungens sak. Israels återupprättelse är herradömets sak. Gud upprättar inte Israel för att de förtjänar ett hemland efter alla dessa år i diasporan, i förskingringen, men därför att deras återupprättelse hör till Konungens ankomst, så att ?lag må utgå från Sion och Herrens ord från Jerusalem ? Jes 2:3; en återlöst och återupprättad nation. Detta är anledningen till att mörkrets makter uppträder med ohejdad aggression och galenskap mot allt som har att göra med det judiska folkets räddning, frälsning och återlösning i dessa sista dagar.

Det judiska folkets upprättelse är ett och det samma som Guds Rikes sak och dessa mörkrets makter är falska, inkräktande herrar över denna värld. De vill inte avstå och ge upp det de vunnit genom sitt intrång, det de utan avbrott njutit av under långa tidsåldrar. Konungens återkomst, som den som sitter på Davids tron på Sions berg i det återlösta och återupprättade Israel, gör en ände på dessa makters välde.

Vi måste lära känna detta slutdrama annars kommer vi inte att kunna förstå det raseri som vältrar sig in över judarna i ändens tid. Dessa mörkrets makter kommer i sin förvrängda vishet att inse att det enda sättet att avvända hotet mot deras vanstyre är att radera ut judarna, dessa vilkas återvändande till hemlandet gör slut på deras välde.

?Jakobs nöd?, Jer 30:7, det tidsavsnitt som utgör slutet på denna tidsålder och som öppnar för Israels Konung och hans styre över nationerna kommer att innebära en sållning och ett näpsande. Församlingen måste skaffa sig insikt om och låta sig beredas i enlighet med de optimala krav som denna uppgift ställer och med hela sin vilja omfatta detta skeende som det centrala i hennes existens. Vi måste medvetet, med all vår vilja gripa oss an denna uppgift. Man når inte fram till detta genom att flyta med strömmen.

Vi måste arbeta oss fram till insikt om vad dessa sista dagar innebär för Israels folk och den roll och funktion församlingen innehar i relation till dem. Det är så att människors evighetsdestination till stor del bestäms av vad vi gör med ?dessa mina minsta bröder?, Matt 25:40. Judarna kommer att vara ?de minsta? i de dagarna. De mest framstående och framgångsrika judar vilka just nu lyfts och bärs av denna värld kommer att finna sig vara utslängda i bara skjortan bland folken i de kargaste och bedrövligaste omständigheter.

Vi måste få tag i profetisk förståelse och sedan fälla ett avgörande huruvida vi ska vara verksam faktor till befrielse i den tiden. Detta val, denna ståndpunkt, omfattandet av detta mandat bär med sig omvandlande potential in i församlingen. Varje del av tron förs till en helt ny klarhet, en ny nivå av medvetenhet, till en förnyad verklighet när detta nyckelsammanhang passats in i församlingens medvetande som en del i dess primära varande.

Allt som har att göra med antisemitism, varje skugga av antijudiskhet som vi trodde att vi hade gjort oss av med kommer att spolas upp till ytan. En grundlig genomsköljning kommer att äga rum med djup och intensitet i Guds helgande arbete. Gud säger till Israel: ?Jag skall föra er in i folkens öken, och där skall jag gå till rätta med er, ansikte mot ansikte. Jag skall låta er gå fram under staven och föra er in i förbundets band.? Hes 20:35, 37.

Något händer med en kvarleva, en återstod av judar i de sista dagarnas sållning som verkar som faktor i deras återvändande till Sion som Herrens förlossade; evig glädje skall kröna deras huvuden, deras sorg och suckan har flytt bort. Det blir inget sådant återvändande om det inte finns en församling som redan nu väntar detta och förebereder sig för att kunna verka som Guds frälsningsverktyg för detta folk i de dagar som strax är här. När detta ska äga rum kommer det att ske plötsligt.

Det är nödvändigt att detta perspektiv befinner sig centralt i vårt varande och verkande. För detta behöver vi Herrens strategiska direktiv, vilka förmedlas av Anden via betrodda lemmar i kroppen, vilkas profetior inte hör hemma bland allsköns själiska övningar för att dra uppmärksamhet till dem själva. Istället låter dessa sig göras till pålitliga uttryck för Herrens visdom och vilja i avgörande moment i beslutsfattandet.

Kan du se vad det är vi hittills har visat upp och haft till salu? Vi är inte ens på det klara med om en profetia kommer från Anden eller om den har hemort i en människas fantasi. Denna diffusa hållning kan inte accepteras i den tid som nu kommer, då Guds allvar når högsta nivå i hans församling. För vår kallelses skull, i kriser och vid vägskäl, måste vi höra från Gud genom profetiskt tal, genom tungotal och uttydning och genom visdomens ord. Vi behöver dessa Guds Andes gåvor i verksamhet, satta i sitt sammanhang så som Gud ämnat och tänkt. Den församling som placeras i detta hörande är den församling vilken medvetet låtit sig föras till denna allvarets plats i honom; vilkens lemmar har prövats och lärt känna varandra tillräckligt för att kunna avgöra om det ord som kommer har sitt ursprung i Gud eller om det kommer ur en människas tankevärld.

Det är inte en tillfällighet att bönen och tillbedjandet i en sådan gemenskap speglar sanningshalten i denna verklighet, därför att andakt, gudfruktighet och bedjande inte är lyxartiklar ? de tillhör alla den andliga vapenarsenalen. Dessa verktyg bär aldrig på en större verklighet än vi själva äger. De har inte större betydelse än den sanning vi står i inför Gud. Det är inte teknik eller metod som fordras, men ett uttryck för tillbedjan vilken härleds ur erfarenheten av Guds återlösande handlande i våra liv.

Vi skäms inte över att bli tillrättavisade, och när vi tar emot sådan från en broder eller en syster gläds vi över den befrielse och den frihet som följer helgelsens verkningar vika legat färdiga i väntan på sitt tillfälle. Gud verkar inte i våra liv på våra villkor. Han spelar inte med i våra spel. Han väntar in det som är sant, verkligt och uppriktigt, han väntar på att man gör upp med synd och korruption, väntar på att man känns vid sina behov. Endast i sådana omständigheter kan vi erfara Herrens nåd.

Vårt bedjande står i direkt förhållande till det mått av verklighet vilket vi har nått, och den sorten har styrka nog att röra vid Himlen. Den har flyttats ut från den ytliga, blandade skara av kristna vilkas främsta fokus ligger på dem själva och vilkas andliga egocentricitet aldrig har brutits sönder. Vi kan föra in egoismen i församlingen och låta den vara lika djup som någonsin i världen. Allt vi gjort är att byta objekt. I världen handlade det om köttslig förnöjelse och materiella ting. I kyrkan är det fortfarande själv-centrering och jag-fixering: ?Vad tyckte du om mötet?? ?Hurdan var talaren?? Denna själviskhet är en inrotad kraft som endast kan krossas när vi själva har flyttats undan som mål för vårt intresse och omsorg och ersatts med Gud, Gud i den apostoliska meningen.

Denna gemenskap är inte tanklös eller naiv, den vet att församlingen måste gå genom lidanden innan den når fram till härligheten. Svårigheter och prövningar är nödvändiga för denna typ av gemenskap. Så förhåller det sig, men inte därför att vi skulle vilja såra varandra eller vara varandras hot eller irritationsmoment. Det är så, därför att gemenskapens medlemmar alla befinner sig i olika skeden av sin mognad och alla har olika bakgrund. Det som särskiljer en sådan församling som jag talar om är dess vilja att bära en sådan vånda.

Denna gemenskap bär en medvetenhet om evigheten. Dess hållning och beteende har sitt fäste i det eviga, i insikten om domar som står för evigt och om den lön som väntar. Denna samfällighet är på det klara med att Herren kommer, han som belönar och som ger åt var och en efter deras gärningar. Den vet att den har sitt liv och sitt hopp i denna förväntan inför evigheten. Det som oroar dem är att de ofta försöker komma undan med något mindre, något annat än det som ger rum för Guds härlighet och är benägna att välja en livsstil i bekvämlighet vilken varken utmanar eller blir andra till tjänst.

Dessa församlingars förbön bär autenticitet därför att den är ett uttryck för troheten och sannfärdigheten i det gemensamma livet. Denna verklighetsförankring, detta liv i gemenskap påverkar inte bara dess tillbedjan, det verkar också fram en förmåga att se klart, en förmåga att bedöma och döma. Deras bedömningsförmåga är betydligt mera distinkt, de kan sära på och skilja bort sådant som en ytlig kristen låter sig luras av. Denna gemenskap förstår att identifiera mörkrets makter och dess verk och lär sig att föra strid mot dem. Denna brottningskamp är en konfrontation av den oundvikliga sorten och en lika oundviklig och slutgiltig överlåtelse till Gud är det enda sättet att segra i denna kamp. Denna kamp hör inte den enskilde kristne till i dess främsta uttryck. Den engagerar församlingen, den församling som kan se dessa makters sammangaddning och som kan ta upp den andliga striden med hjälp av ett bedjande förankrat i gemenskapens inre verklighet.

En sådan gemenskap låter sig formas genom ömsesidig disciplin, den förs till balans, den är offervillig. Den låter sig böjas för Andens ledning vilken kommer till uttryck i dess mitt, bekräftad inför alla i ett aktivt igenkännande. Denna ledning, detta ledande, står oberoende av yttre stöd men visar sin äkthet i verklig mognad. Verklig auktoritet vilar på ett igenkännande, en ömsesidighet, och relaterandet till sådan ledning är ett kritiskt moment i fråga om gemenskapens karaktär och andliga verklighet. Om vi fortsätter att vara, självständiga, självsvåldiga individualister som dyker upp på söndagar, men som väljer våra egna vägar utan att verkligen rådgöra med andra, utan att ens vilja vara öppna, om vi fortsätter så kommer ingen att ta oss på allvar. All andlig härsmakt, god såväl som ond, förstår om vi har gett oss till Herren.

Om vår överlåtelse endast är ytlig och tillfällig, om vi har ställt oss utanför dess verkan, om det finns områden vilka vi inte vill placera under Guds hand, då uteblir den apostoliska karaktären, den församlingens styrka som fordrar respekt och erkännande bland fiendens härsmakt. Vi måste låta riskera en överlåtelse till varandra, till varandras liv, sådana vi nu är i all svaghet och till den auktoritet som Herren vill låta uttrycka mitt i denna svaghet. Ett ledarskap kommer alltid att uppvisa svaghet, men gemenskapen förser med aspekter av verkligheten vilka kompenserar denna svaghet hos får såväl som hos herdar. Vi kommer inte att kunna finna några ursäkter för att undandra oss överlåtelsen till gemenskapen och till den auktoritet som Gud har lagt ner i den genom de människor han samlat i den.

Det verkliga provet, viket visar om vi har omfattat den verklighet till vilken Gud har kallat oss består i den attityd som våra barn intar till den. Känner barnen att det vi representerar är värt deras uppmärksamhet och deras deltagande? Eller håller de fast i våra kjolar och bälten bara för att vi kräver det? Har vi nått en ställning där den verklighet vi hävdar verkligen gör intryck som något som är värt deras deltagande, istället för att vara en vuxenkultur som vi åtnjuter på deras bekostnad?

I avsaknad av denna verklighet har det blivit alltför enkelt att skapa barn- och ungdomsprogram med dess mångfaldiga uttryck i hopp om att hålla kvar dem in någon slags relation därför att den verklighet som innefattas i Guds syften och som skulle ha fört dem till verklig gemenskap undanhålles dem. Vi har inte varit villiga till den helöverlåtelse som en sådan gemenskap fordrar. Våra barn visar oss genom sitt missnöje och sin irritation att vi inte har nått fram till Guds mått och att vi inte har någon ambition att göra så. De erkänner, respekterar och reflekterar den verklighet och den närhet familjen har bestämt och gett sig till.

Om vi fattar beslut i den riktning och av den sort som angivits kommer vi att få uppleva avklädanden av det ena eller andra slaget. Vi förs in i en himmelsk verklighet som känner till ett belönande vilket gör våra förluster lätta att bära ? ?vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga, bereder åt oss, i översvinnligen rikt mått, en härlighet som väger översvinnligen tungt och varar i evighet?, 2 Kor 4:17. Gud kommer att låta oss bli prövade i vårt yrke, vad gäller vårt rykte och på många andra områden.

Församlingen befinner sig i ett upprättelsens skede, in i sådant som hörde till dess första tid. Vårt studerande av Bibeln håller på att förändras från att ha varit ett förnöjande och mentalt stimulerande intresse av uppenbarelsen. Bibelläsandet och studerandet finner ett allt rikare mått av omedelbarhet, brev och texter skrivna direkt för oss, därför att vi finner oss leva i den knivskarpa ytterligheten i den yttersta tiden på samma sätt som den första församlingen kände den.

Bibelstudier som en harmlös sysselsättning en kväll mitt i veckan ? om vi nu ens uppehåller en sådan rutin ? är ett mått på hur långt bort från det apostoliska sammanhanget vi förts, hän mot något av betydligt vekare karaktär. När vi återvänder till den verklighet som den första församlingen kände, då kommer gudsordet att äga övertygande styrka, förmåga att tränga igenom och ha en omedelbarhet vilket det för närvarnade inte har i våra liv. Vi kommer att föras från de traditionella bibelstudierna till att bli instruerade för ett vandrande på Herrens vägar och i ett handlande styrt av hans syften. Allt detta grundas i och utformas enligt våra val.

Den gemenskap som jag beskriver är en samfällighet som strävar efter det evigas lön och krona, som inte anser martyrskapet värt att frukta, som tvärtom ser det som ett privilegium. Om inte denna tidsålder får sitt slut i ett martyrium, tillhör vi de mest bedragna av alla. Att vänta detta springer inte upp ur ett romantiskt drömmande men utgör en realistisk beredskap inför de konsekvenser vilka följer den överlåtelse som hör ändtiden till. Den livsstil en sådan gemenskap väljer, följer ur ett realistiskt bearbetande av dessa tankar.

En gemenskap av denna sort måste i verklig mening ha skiljt sig från världens sätt och uppehålla detta avskiljande i dagligt liv. Den måste vara en medveten kontinuitet av gångna tiders apostoliskhet. Den måste bära med sig en medvetenhet om den sky av vittnen, dessa som uthärdade under allt motstånd, till och med till döds, dessa som inte fann någon lön under sin livstid, dessa som inte når fram till fullheten oss förutan. Detta är apostoliskt tänkesätt, apostolisk förståelse, apostolisk tro och apostolisk förväntan.