Jesus Kristus befallningar/Bud

Jesus sa att om någon älskar honom så håller han hans bud (Joh 14:15) ¶ Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud. I vilka jag har inkluderat apostlarnas befallningar grundat på (Luk 10:16) och Paulus ord i (1 Kor 14:37)

1)     "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd  (Matt 22:37)

2)     Frukta honom som kan fördärva både själ och kropp i Helvetet.( Matt10:28,,,)

3)     Ingen skall berömma sig av människor, (1 Kor 3:21) , utan av Herren( 2 Kor 10:17)

4)     Var fullkomlig såsom Gud är fullkomlig, var lik Jesus (Matt 5:45-48 ,  Ef 5:1)

5)     Bed alltid och sluta inte, (Luk 18:1 , Matt. 7:7; 26:41 , Ef. 6:18; Fil. 4:6, Kol. 4:2; 1 Thess. 5:17; 1 Tim. 2:8; Heb. 4:16) be med enkelhet (Matt  6:7) och i hemlighet (Matt 6:6)

6)     Ha tro på Gud, kasta dina bekymmer på honom, han vet dina behov och kommer ta hand om dem(Mark 11:22; Matt. 6:25; Fil. 4:6, 1 Pet 5:7).

7)     Hänge dig själv åt Guds tjänst utan att hålla något tillbaka, medveten om att det är omöljigt tjäna både Gud och mammon. (Matt. 6:24; Rom. 12:1).

8)     Tillräkna dig hans vilja i alla dina vägar, säg angående alla dina angelägenheter i livet ?Om herren vill? (Jak. 4:15; Ord. 3:6).

9)     I allt ge tacksägelse och lov till Gud för det är hans vilja för oss och välbehagligt för honom  (Ef. 5:20 ; Kol. 3:15, 17; 1 Thess. 5:18; Heb. 13:15).

10)Kom ut ifrån världen, separera dig och var söner och döttrar åt Gud (2 Kor. 6:14-17).

11)Låt Jesus bo i ditt hjärta genom tro (Ef 3:17).

12)Gud har högre prioritet än, Fader , Moder, Make , Hustru, Barn eller syskon andra relationer och ägodelar. (Luk 14 26; Matt 10:37).   

13)Sätt högre värde på honom och inte på något på denna jord. Kol 3:1-4 , 1 Joh 2:15

14)Ta Jesus som ditt exempel och förebild och följ honom 1 Pet 2:21-23 , Joh 13:15

15)Förbli i honom: Låt aldrig Jesus lämna dina sinnen eller dina vägar Joh 15:7 , Heb 2:1

16)Skäms inte för att bekänna Jesus framför ALLA männsikor Luk 12:8 , Mar 8:38 , 2 Tim 1:8, men på samma gång inte ge det som är ?heligt åt hundarna? Matt 7:6

17)Sikta på att alltid vara redo för Jesus återkomst, med detta i åtanke vakta alltid på ?falska Messias? Matt 24:24, Livets förnöjelser och vara för uppatagen med det vardagliga livet och allehanda ?aktiviteter? Luk 12:35-37, 14:26 , 2 Pe 3:14

18)Håll ut till slutet, även om det betyder lidande och förföljelse och andra svårigheter. Matt 24:13 , 2 Tim 2:3

19)Håll fast vid vår första tillförsikt Heb 3:14 och glädja oss i honom tills vi dör eller han kommer tillbaka Upp 2:10-25

20)Älska Varandra med uppriktigt och ivrig kärlek (brödrar och systrar i Jesus) Joh 13:34,  Rom 12:10 , Ef 5:2, Kol 3:14 , 1 Thess 4:9 , Heb 13:1 , 1 Pet 1:22, 1 Pet 4:8 , 1 Joh 3:14-19

21)Bli aldrig arg utan rättfärdig orsak, och i sådant fall se till att vreden inte leder till synd. (Matt. 5:22; Ef. 4:26; Kol. 3:8).

22)Vid tvister eller bråk sök frid så snabbt som möjligt, utöva förlåtelse så långt det är möjligt(Matt. 5:24; 18:35; Kol. 3:13).

23)Vid fråga om andras synd(känd eller misstänkt) berätta inte för andra, men tala med brodern eller systern enskilt med sikte på att föra dem tillbaka på rätt väg. (Matt. 18:15; Gal. 6:1; Jak. 5:19-20).

24)Klaga aldrig, Gnäll aldrig. Fördöm inte varandra (Matt. 7:1; Rom. 14:13; 1 Kor. 4:5; Jak. 4:11).

25)Stäng inte ditt öra för de behövande, hjälp de  utsatta . (Apo 20:35; Rom. 12:13; Jak. 2:16; Gal. 6:10; 1 Joh 3:17).

26)Sök inte bara din egen välfärd, bär heller inte bara din egen börda, utan sök att hjälpa andra (Fil. 2:4; 1 Kor. 10:24; Gal. 6:2).

27)Var ett i sinnet och följ efter frid så långt det är möjligt (1 Kor. 1:10; 2 Kor. 13:11; 1 Pet. 3:8; Rom. 14:19).

28)Bekänn era fel till varandra Jak 5:16

29)Låt ert ?ljus? lysa för alla männsikor, (Matt. 5:16; 10:32-33). Håll fast vid Guds ord till alla männsikor Fil 2:16 Säg ?kom? till de som går förlorade Upp 22:17

30)Kom överens med din motståndare så snabbt det går,Matt 5:25 till och med lida oförrätt för fridens skull 1 Kor 6:7 , Rom 12:18-19

31)Gör gott till alla människor när du kan, Jesus sa vi ska göra ?likadant? som den barmhärtige samariten, Om vår fiende är hungrig ge honom att äta. (Gal. 6:10; Luk 6:27-28; 10:37; Rom. 12:20; Matt. 5:44).

32)Be för dem som uttnyttjar er och förföljer er Matt 5:44

33)Om någon gör ont mot oss vi gör inte ont tillbaka Rom. 12:17; 1 Thess. 5:15 om någon förbannar oss så välsignar vi (1 Pet. 3:9)

34)Om någon stjäler från oss ska vi inte ta tillbaka det eller försöka ta det tillbaka. Vi ska inte hämnas själva utan lämna plats åt Guds vrede (Matt. 5:39-40; Luk 6:29-30; Rom. 12:19).

35)Bekämpa inte ondska med onska, utan bekämpa ondska med det goda (Rom. 12:21).

36)Vad du vill människor ska göra mot dig gör du mot dem. (Matt. 7:12; Luke 6:31).

37)Vandra inte som de otroende Ef 4:17 ha ingen gemenskap med mörkrets ofruktbara gärningar Ef 5:7-11  bli inte formad efter denna världen Rom 12:2 kom ut från dem och var separerad 2 Kor 6:17

38)Vandra på ett sådant sätt att ingen kan säga något ont om oss, vandra som Guds söner mitt ibland en pervers och ondskefull generation (1 Thess. 4:12; 1 Tim. 5:14; Fil. 2:15).

39)Var helig i allt ditt tal till alla människor alltid (1 Pet. 1:15-16): utan helgelse skall ingen människa se Herren . (Heb. 12:14).

40)Var visa som ormar, oskyldiga som duvor, (Matt. 10:16; Phil. 2:15): inte dårar (Ef. 5:15-17) utan var ödmjuka, ömsinta, vänliga, nådefulla, förlåtande, kärleksfulla (2 Tim. 2:24; Tit. 2:2; Ef. 4:32; Kol 3:12; Matt. 18:35).

41)Gamla och unga var nyktra,  vänliga , behärskade , uppträd värdigt (Fil. 4:5; Tit. 2:2,7; 1 Pet. 1:13; 5:8).

42)Vad vi än görså gör vi det av hjärtat,och vi gör det för att behaga Herren och inte människor Rom12:1-2 , Kol. 3:23

43)Var vakande, ivriga , modiga, manliga (1 Kor. 16:13; Fil. 4:4; 1 Thess. 5:6,8,10; 2 Pet. 1:5-7).

44)Var sympatiska med andra i deras lidande och även i deras glädje Rom 12:5

45)Ikläda oss ödmjukhet (Luk 14:11-13; Rom. 11:20; 12:3-16; Fil. 2:3; Kol. 3:12; 1 Pet. 5:5-6).

46)Ha tålamod med alla, speciellt de svaga och felande (Rom. 12:10; 14:1; 15:1; 1 Thess. 5:14)

47)Lägg bort ilska, vrede , bitterhet och ont tal (Ef. 4:31; 1 Pet. 2:1).

48)Följ efter allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, ja, allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant. (Phil. 4:8);

49)Avsky, Hata det som är ont, hålla oss borta från all ondska (Rom. 12:9; 1 Thess. 5:22).

50)Men otukt och allt slags orenhet eller girighet skall inte ens nämnas bland oss, (Ef. 5:3-4; Gal. 5:19-21).

51)Vad vi än gör så gör vi det till Guds ära. . (1 Cor. 10:3; Col. 3:17).

52)Lev inte längre för att tillfredställa ditt kött och dess lustar och begär, utan för att göra Guds vilja (1 Pet. 4:2): se er själva som döda för synden men levandes för rättfärdigheten (Rom. 6:11) görandes Guds vilja från hjärtat (Ef 6:6) , hädanefter lever vi inte för oss själva, utan för han som dog och uppstått 2Kor 5:15

53)Akta oss för falska lärare (Matt. 7:15; Fil. 3:2; 1 Joh 4:1)

54)Akta er för girighet ; samla inte skatter på jorden, utan nöj dig med vad du har. (Luke 12:15; Matt. 6:19; Titus 3:1; Heb. 13:5).

55)Ge till dem som frågar dig, besök de faderlösa och änkor, ge fritt och med glädje, kom ihåg att Herren älskar en glad givare(Matt. 5:42; Rom. 12:13; 2 Kor. 9:6-8; Heb. 13:16; Jak. 1:27).

56)Ge inte din gåva framför människor att se, . (Matt. 6:1-4).

57)Arbeta inte för att skaffa mer pengar, var nöjd om du har mat och kläder (1 Tim. 6:8; John 6:27; Matt. 6:19).

58)Rikedom är farligt i vår hand, ge frimodigt för Herrens tjänst (1 Tim. 6:10,17-19; Luk 12:18-21; 16:9-13; 1 Pet. 4:10).

59)Vandra i anden, vandra värdigt, klä av oss den gamla människan, ta på oss den nya männsikan, förnyad i kunskap och insikt om hur vi ska leva vårt liv. (Gal. 5:16-26; Ef. 4:24; 5:8-19; Kol. 3:9).

60)Rena oss från all orenhet i köttet och anden, vi är Guds tempel. Den som orenar Guds tempel ska Gud förstöra (2 Kor. 7:1; 1 Thess. 4:3; 1 Kor. 3:16- 17; 6:15-20).

61)Följ efter frid med alla människor och Helgelse utan vilken ingen skall få se Herren (Heb. 12:14; Rom. 12:18; 14:19; 2 Kor. 13:11; Ef. 4:3).

62)Gör allt utan att gnälla och klaga (Fil. 2:14).

63)Tala inte illa om någon utan var ödmjuk mot alla (Tit. 3:2).

64)Var snabb till att lyssna, sen till att tala, sen till vrede Jak 1:19

65)Avlägsna dig från all orättfärdighet (2 Tim. 2:19; 1 Pet. 4:15).

66)Fly från ungdomens lustar, följ efter rättfärdighet , Gudsfruktan, Tro , Frid (1 Tim. 6:11; 2 Tim. 2:22).

67)Låt Jesus ord bo rikligt i er, längta efter bibeln som nyfödda barn efter moderns mjölk (Kol. 3:16; 1 Pet. 2:2; 1 Tim. 4:15).

68)Betala dina skulder, gör rätt för dig, var inte skyldig någon människa någonting. (Rom. 13:7-8).

69)Lyd myndigheter och följ alla lagar som inte är i konflikt med Guds ord (Tit. 3:1; 1 Pet. 2:13-17; Rom. 13:6; Apo 4:19).

70)Synd i tanken är lika allvarlig som synd i handling och är förbjudet (Matt. 5:27-28).

71)Döda därför era begär som hör jorden till: otukt, orenhet, lidelse, lusta, och girigheten som är avgudadyrkan. . (Kol. 3:5; Gal. 5:24; 1 Kor. 9:27).

72)Avlägsna allt från våra liv som kan göra att vi vid något tillfälle kan falla i synd. Även fast det kan bli smärtsamt och skapa lidande och bli kostsamt.  (Matt. 5:29; Heb. 12:1).

73)Låt allt tal vara kryddat med salt, oklanderlig och sund i allt tal, inget orent tal skall komma från våra läppar.  (Matt. 5:37; Ef. 4:29; Kol. 3:8; 4:6; Titus 2:7-8).

74)Ljug inte (Ef. 4:25; Kol. 3:9).

75)Svär inte, lova inte, utan låt ert Ja vara Ja och Nej vara Nej. (Matt. 5:34; Jak. 5:12).

76)Det får inte komma välsignelse och förbannelse från samma mun(Jak. 3:10).

77)Män och hustrur får inte skiljas på annan grund än otrohet(Matt. 19:6-9; 1 Kor. 7:10) som utesluter dem ur Guds rike (1 Kor. 6:9).

78)Män ska älska och ära sina hustrur och på rätt sätt uppskatta dem  (Ef. 5:25; Kol. 3:19; 1 Pet. 3:7).

79)Hustrur ska älska, underkasta sig sin man och lyda dem som huvud i familjen (Ef. 5:23-24; Kol. 3:18; 1 Pet. 3:1).

80)Föräldrar ska uppfostra barnen med all förmaning i Herren (Ef. 6:4; Kol. 3:21; 1 Tim. 3:3-4).

81)Barn ska lyda sina föräldrar i allt som inte är i konflikt med Guds ord (Ef. 6:1; Kol. 3:20).

82)Om någon inte lyder de bud apostlarna gett, ha inget umgänge med den personen. (2 Thess. 3:14). (2 Thess. 3:6).

Det finns många fler Bud att finna, må dessa inspirera oss att söka vara i Guds vilja i allt vad han sagt oss i hans heliga ord,  Heb 6:1 ¶ Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna i Kristi lära och föras till fullkomlighet. Låt oss inte på nytt lägga grunden med omvändelse från döda gärningar och tro på Gud,
Låt oss pressa framåt till att bli lika hans son Jesus,

Rom 8:29 det är Guds vilja med våra liv

Samanfattat och delvis övs från engelska av Christian Jelbring

Det vore till hjälp för oss att låta oss påminnas om denna tidsålders särskilda natur, vilken omfattar avsnittet från Herren Jesu himmelsfärd till hans återkomst. Det hjälper oss att bli påminda om att Guds huvudsyfte med denna värld är att föra något ut ur den. Den finns inte där för att Fadern vill göra något särskilt med den eller för att bygga något av sitt i den med dess väsen som bas.

Att återigen se tingen från denna synpunkt är till stor hjälp i synnerhet utifrån det tragiska faktum att Herrens folk gång efter annan lagt hans syfte åt sidan. Stora delar av den förvirring som råder bland oss kommer att kvarstå tills vi hanterar detta faktum rätt, isynnerhet i relation till Herrens mål och arbete och vårt liv i gemenskap med honom.

Herren är allra främst sysselsatt med att föra något ut ur denna värld.

Allt övrigt är endast en förberedelse för den dom som ska övergå jorden.  När Guds arbete med att tömma världen är färdigt tar domen vid. Varje tanke att förbättra denna värld och att etablera och bygga något för Guds räkning i den med dess väsen som grund för med sig en mängd felslut, meningslöst agerande och besvikelser.

I samband med detta Guds primära handlande i denna tid gör vi också väl i att minnas att detta utskiljande från det jordiska är framför allt av andlig art. Naturligtvis tar Herren bokstavligen sitt folk ut ur generation efter generation och det kommer att - vid änden - äga rum ett märkligt bokstavligt utplockande av återstoden av dem som väntar på hans återkomst. Men utskiljandet är främst ett andligt faktum. Dess fysiska uttryck är inget annat än den avslutande fasen.

I detta andliga utskiljande används krisen som första verktyg - nyfödelsens kris - under vilken vi kommer till insikt om hur födelsen för oss bort från kända områden. Födandet verkar över tillhörigheten till det jordiska och i det allra innersta av vår varelse görs vi till något som har sin tillhörighet ovanifrån, inte längre med samhörighet i det jordiska. Detta är den kris som utskiljer oss från världen.

Sedan, när denna födandets kris är genomgången följer frigörandet, utdragandet, åtskiljandet som ett pågående förlopp. Det ter sig som en pilgrimsfärd - en resa bort från, och under sant vandrande med Herren dras vi andligen allt längre bort ur denna värld.  Detta är enkel och elementär sanning, inga nyheter för någon men nödvändig att understryka för att bygga grund.  Det som lämnats kvar i denna värld och som hör Herren till finns här för tre syften. Vi talar nu om sådant som gått genom sin kris och befinner sig i Guds omformande process, sådant som fortfarande är här - här men ändå inte är av denna värld. Detta som har lämnats kvar dröjer sig kvar med tre syften i tre olika riktningar: först gentemot Gud, sedan gentemot sig själv och sist mot världen.

Det första målet för detta kvardröjande gäller Guds konungsliga skaparrätt till jorden. På samma sätt som David sände prästen Sadok tillbaka till Jerusalem när han drivits bort från sitt rike så placeras gudsfolket i denna värld som vittnen. Sadok bar Guds arks vittnesbörd till det faktum att tronen tillhörde David och att han skulle återvända.  På samma sätt bär gudsfolket vittnesbörd om Guds konungsliga skaparrätt till sin skapelse och till att han kommer att återvända. Gudsfolkets närvaro representerar detta faktum.

Gudsfolket bär denna kallelse och uppgift att stå som tecken och som utmaning gentemot uppkomlingens krav och fordran att få spela rollen som denna världens furste. Guds folk är ställda mitt i världen mot honom för detta syfte.

Den andra aspekten av detta kvardröjande rör vid det som hör Gud till, i syfte att lägga ner insikt om den sanna naturen hos det som är av Gud.  Vi har lämnats för att vistas mitt i all detta andra för fostrans skull och denna fostran för oss till att se och förstå den natur som bärs av det som tillhör Gud. Vi har många lektioner att gå igenom - många saker att lära om skillnaden mellan det som hör människa till och det som hör Gud till, mellan det som kommer från Adam och det som är av Kristus, mellan det jordiska och det som har ursprung i himlen, mellan kött och Ande.... vår skolning bär av i den riktningen.

Allt detta är av erfarenhetsmässig och praktisk karaktär. Om ni och jag plötsligen togs till himlen, om vi genast efter nyfödelsen blev förflyttade till himlen skulle vi ha kännedom om allt som hör Gud till på ett omedelbart och fullständigt vis - men vi skulle uppleva det på ett sätt som vi inte gör nu. Omvänt, vi känner dessa ting nu på ett sätt som vi inte skulle kunna om vi togs till himlen utan skolning som pilgrimer.

Vi skulle känna till det som fakta, som något som omger oss och som något som vi blivit placerade i. Men genom att ha blivit kvarlämnade här i konfliktens element lär vi oss himlens väsen utifrån erfarenhet - den läggs ner i oss genom lidande, genom motsägelser och motsättningar, genom disciplin och fostran, genom ett stort mått inre historia. Den är inskriven i vårt väsen och det är Guds sätt att fostra sitt folk. Det är den mest fruktbärande metoden, han hade valt annan väg om så inte vore fallet.

Den tredje aspekten av detta kvardröjande uttrycker sig inför människor i form av vittnesbörd och vittnen. Dessa två ord har inte exakt samma innehåll. Vittnet är ett instrument, ett kärl. Vittnesbördet är de ord och erfarenheter som vittnet har att förmedla. Herren skaffar sig något här som kan förkroppsliga sanningen och som kärl härbärgerar och förmedlar det sanningen. Vi finns kvar här för människors räkning för detta syfte - att förkroppsliga och uttrycka sanningen.  När nu Herren lämnar kvar något en tid, något som väsentligen och i strikt mening är av honom själv tänker han sig inte att detta ska göra sig hemmastatt och konsolidera sig och bli en del av det härvarande; det är här med gudomligt syfte. När dessa syften har nått den punkt då Herren utifrån sin visdom och suveränitet ser att kärlet far bäst av att föras till himlen ordnar han för trygg övergång.

Allt detta samlat i två huvuddrag i Kristi liv

I världen, ändå inte av den. I hans korta vistelse här koncentrerades och demonstrerades alla de regler och bestämmelser som gäller för ett liv som levs i relation till himlen. Hans utgångspunkt var fadersfamnen - med Gud, inte av denna värld. Han levde efter den standard som styr en sådan relation, och han levde så för att visa att människan är kallad att leva inför och utifrån Gud. Det är naturligtvis sant att han var - och är - Gud. Vi framhäver den andra sidan för att se varför det var nödvändigt för honom att leva med oss här. Han visade på möjligheten för var och en att leva i världen och ändå låta sig styras av regler som gör dem till något annat än människor av denna värld.  Det som verkar komplicerat låter sig samlas i ett enkelt faktum. Han levde som människa i denna värld, men ändå inte av den och för att kunna göra det lät han sig styras av regler som inte var denna världens lagar utan är himlens regler. Detta är ett drag i hans liv i vilket det vi har sökt säga låter sig summeras.

Som i himlen. Hans himmelska liv kommet till uttryck i församlingen genom den Helige Ande. Allt låter sig samlas i detta. Den Helige Ande är sänd med huvudsyfte att Kristus ska leva i sin församling och sålunda konstituera församlingen som den himmelska människan enligt Kristus.  Därför är det nödvändigt att lära sig förstå hurudant livet i Anden ser ut, hur ett liv styrt av Anden ter sig.

Det Herren främst söker i denna tidsålder är ett folk som vandrar i Anden med kunskap och förståelse, med insikt om honom - en insikt som är helt och hållet annorlunda jämfört med den naturliga människans... och som därför är det som kommer att förbli när allt annat försvinner, som håller genom alla svårigheter och prövotillfällen. Detta är den invärtes vilande insikten om Guds väsen och natur, en insikt som ständigt tilltar.

Herrens bekymmer för oss i innevarande tid rör vår förmåga att fatta tag i Guds tanke med ett andligt sinne, sådan den kommer till uttryck i Kristus i det himmelska genom den Helige Ande. Anden är redo att reproducera i oss Kristi liv, hans sinne och intelligens efter Guds bild av den Himmelska människan, Jesus Kristus.

Det verkliga uttrycket för andlighet är andlig klarsynthet och intelligens som har lärt känna och förstå Herrens hjärtas inre väg och tanke. Gud jagar efter detta därför att sådant har en hållbarhet och varaktighet som räcker bortom tiden. Detta är att befinna sig mitt i det främsta och förnämsta gudsagerandet i denna tidsålder.  Denna värld och allt som relaterar till den kommer inte att förbli.  Därför vill vi inte sträcka våra rötter ner i den. Vi lägger ingen grund för något i den. Vi bygger inget i samarbete med den - med Guds namn på det, inte ens på religiositetens plan.

Ni och jag måste söka oss in i den förnämsta delen av Guds handlande i denna tid, vilket är att plocka ut ur denna värld det som förblir för evigt när allt annat är borta.

Original: God?s Present purpose.

Ur The Witness and Testimony, March 1938.

Guds Andes kontrovers

A. W. Tozer

Det existerar ett slags dualism, en kluvenhet, i vår fallna värld vilken har varit orsak till många av de förföljelser som de kristna har tvingats uthärda ända sedan Kains och Abels dagar.

Två slags ande verkar på vår jord, Guds Ande och Satans ande, och dessa två står som eviga fiender. De yttre, skenbara anledningarna till religiöst motiverat hat kan finna rot i nästan vad som helst. Den verkliga anledningen är alltid densamma: den urgamla förbittring som Satan allt sedan sitt nesliga fall burit på mot Gud och hans rike. Denne fiende brinner av begär efter obegränsad makt över människosläktet. Och varhelst denna ondskefulla ambition utmanas av Guds Ande slår fienden tillbaka i grymmaste ursinne.

Världen formulerade sitt hat mot Jesus utan att ange orsak. Trots de fantastiska anklagelser som man riktade mot Kristus kunde man inte finna något, varken i hans lära eller i hans handlande vilket tvingade fram den oresonliga vrede som man utan uppehåll riktade mot honom. De hatade honom, inte för något som han sa eller gjorde, men för vad han var.

Det är fullt möjligt att inom ramen för nåd och återlösning föras till en sådan fullödig samhörighet med Kristus att världen instinktivt reagerar på precis samma sätt mot oss som man gjorde då när han vandrade på Israels dammiga vägar.

Det är oss kristna till stor vanära att vi inte förmår verka fram mycket annat än uttråkade gäspningar bland de många som inte tror. De struntar i oss eller möter oss med ett tolererande litet leende och deras tystnad är ett förebrående och förebådande tecken. Om det vore så väl att detta orsakade sömnlösa nätter i tårar och långa timmar i bön och självprövning bland oss.

Det är Kristi Ande i oss som drar på sig fiendens eld. Världens människor bryr sig inte särskilt om vad vi tror på och de stirrar tomt på våra religiösa former. Men det finns en sak de inte kommer att ta lätt på ? närvaron av Guds Ande i våra hjärtan. De förstår kanske inte orsaken till den känsla av antagonism som stiger upp i deras inre, men den är högst påtaglig och farlig.

Satan kommer aldrig att upphöra att strida mot gudsfolket och den själ i vilken Guds Ande bor kommer att fortsätta att vara mål för hans attacker.

Ur Guds Andes kontrovers

Att mogna andligen

A. W. Tozer

The Warfare of the Spirit

Developing Spiritual Maturity

A. W. Tozer

ANDLIG MOGNAD
T. Austin-Sparks

Kapitel 7
Den Helige Andes roll och arbete

Tvärs igenom hela detta brev till galaterna löper ett spår som uppenbarar den främsta faktorn till den andliga mognaden, nämligen den Helige Andes plats och verk. Vi gör väl i att följa detta spår ett stycke. Det finns mer än tiotalet referenser till den Helige Ande i detta brev. Vi kommer inte att lyfta fram alla. I stället ska vi avgränsa några distinkta huvuddrag länkade till denna sak.
Det står klart utifrån detta brev och påvisas i andra delar av Skriften att den Helige Ande inte kan skiljas från framverkandet av Guds syften i den enskilde kristnes liv eller i församlingen i dess helhet. En enkel presentation av denna sanning sådan den växer fram i detta brev blir oss till stor hjälp.

Mottagandet av Anden
Låt oss se på Gal 3:1-2: ?Ni dåraktiga galater! Vem har förhäxat er, ni som har fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst? Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro?
Orden i vers två rör vid ämnet i dess begynnelsepunkt, i dess enklaste och mest elementära form. De talar om mottagandet av den Helige Ande. Vi måste stoppa upp ett ögonblick för att påminna om sambandet mellan denna skarpa utfrågning och brevets övergripande syfte. Det verkar som om aposteln arbetar med dem ungefär så här: ?Ni galater lämnade gensvar till evangeliet och därigenom tog ni ett oerhört steg från ett rike till ett annat. Ni steg ut ur detta hedniska välde med dess religiösa former och yttre uttryck. Ni övergav allt detta och lät er genom lika enkel som bestämd tro placeras i Jesus Kristus. När detta ägde rum satte Gud märke på er tro, han beseglade ert mottagande. Det märke han använde för att visa att ni blivit nya skapelser i Kristus var Andens sigill. Och ni mottog Anden från Gud för att hela innehållet i Guds syften skulle nå fullbordan nu när ni placerats i en levande relation till honom och hans Son, Jesus Kristus.

Detta mottagande av den Helige Ande är grundläggande och allomfattande. Det är ett insegel, en pant, ett garantibevis, en försmak. Med den Helige Ande har ni en försäkran om fullheten, ni har helheten verkande, det finns inget att oroa sig för. Genom mottagandet av Anden säkras ert arv, ni bär ett märke som garanterar utgången. Det är en oerhörd sak att få ta emot den Helige Ande därför att det betyder att Gud har begynt sitt verk och har lagt grunden i er, vilket också betyder att han kommer att föra allt till fullbordan. Den Helige Ande betyder och är allt i fråga om Guds eviga syften.?
?Hur tog ni emot Anden?? Ni vet att ni inte kunde ta emot Guds Ande genom någon av alla era religiösa övningar inom ramen för hednatron. Inget sådant kunde bära er igenom till den erfarenheten. Det skedde istället när ni lyssnade till evangeliets budskap om Guds Son, när ni upphörde med detta religiösa systems alla aktiviteter genom en definitiv troshandling och därmed fann ro genom att förtrösta på Jesus Kristus. Det var då ni mottog den Helige Ande; inte genom att hålla er till religiösa förordningar. Det var inte genom riter och lagbundet agerande som ni öppnade för ett mottagande av Anden - varken av hedniskt, judiskt eller något annat slag ? men genom ett respektfull lyssnande i tro till trons budskap. Det var en oerhörd upplevelse, detta att ta emot Anden ? allt var inneslutet i detta ena.?

?Här kommer då dessa representanter för de judaiserande grupperingarna och talar om för er att ni måste hålla hela den Mosaiska lagen; att ni måste återvända, inte till hednatron med dess riter och lagbundenhet men till den judiska lagen. Att ta fasta på deras ord är att stänga för Andens verk, att ge upp Andens gåva, att backa tillbaka som om Anden aldrig blivit given.?
Detta är bakgrunden till Paulus skarpa fråga. Du anar hur vittomfattande denna fråga är, hur mycket som står på spel. Här står detta enkla faktum: Mottagandet av den Helige Ande innefattar allt som Gud har fastställt som syfte, inklusive styrkan att genomföra detta syfte: allt ljus, all ledning, all insikt och förståelse och allt annat som verkar mognad. Ta emot Anden, och allt finns där i honom. Det måste verkas fram, men det ligger redan till hands. Den som tar emot Anden kan inte göra det utifrån förtjänst. Detta är grundläggande.
Vi får del av den Helige Ande på exakt samma sätt som vi får ta emot rättfärdiggörelse, på samma sätt som vi får förlåtelse nämligen genom tro, genom att lyssna till trons budskap. Hur går det till att ta emot förlåtelse? Vi vet att man inte kan kämpa sig till den eller förtjäna den genom prestation. Hur nådde vi fram till rättfärdiggörelsens välsignade ställning? Alls icke genom något vi kunde åstadkomma, men genom förtröstan på Guds nåd. Inte förrän vi placerade oss i denna enkla, positiva och definitiva trons position under Guds nåd i Jesus Kristus kunde vi ta emot förlåtelse och rättfärdiggörelse. Precis på samma sätt tar man emot den Helige Ande. Det gör begynnelsen av detta mycket enkel; alldeles för enkelt för många människor, alldeles för enkelt för denna aktiva, praktiska inställning hos oss.

Vi finner oss så ofta med den attityd vilken är redo att försöka betala för att få ta emot den Helige Ande. Låt oss då lämna gensvar till apostelns utmaning. Anden, denne person, är själv fundament och den som bär allt för Guds syftens genomförande; man kan inte tänka sig något bättre eller större. Med den Helige Ande har man allt, och det genom enkel och definitiv tro på Guds nåd.
Vi måste komma ihåg att på samma sätt som det eviga livet är beskrivet som en Guds gåva till tron så är också Anden en gåva till samma tro. Var det inte så att när du satte tilltro till Guds ord om förlåtelse gav Herren dig ett inre vittnesbörd om förlåtelsens faktum, och om den nya skapelsens under? Prövades du inte huruvida det var verklig tro eller just bara känslor? Blev du inte tvungen att stå fast utan att överhuvudtaget uppleva något inre bifall? ?Gud har för Kristi skull förlåtit dig din synd, rättfärdiggjort dig och lagt ner Kristi rättfärdighet i ditt inre; han har välkomnat och gett dig sitt bifall.? Mitt under all slags anstormning och utmaning var du tvungen att hålla denna postering. Du fann att allt reste sig till förnekelse men tron satt i verksamhet blev den fasta grund och försäkran ur vilka livet självt sprang upp och som idag låter dig förstå att du tillhör Herren. På alldeles samma sätt tas den Helige Ande emot, inte under känslosvallande omständigheter men i tro.

Detta är elementärt, men det är så detta brev begynner för att beskriva Andens uppgift och du ser genast hur mycket som är sammanlänkat med detta. Vi har lagt ner så mycket tid i dessa samlingar på att poängtera och understryka den oerhörda betydelse som vilar över detta. Så vittomfattande denna sak är! Himmel och helvete levererar förfärlig batalj mot varandra för dessa människor och deras roll i Guds sak. Se hur aposteln våndas inför allt som står på spel.
Om du verkligen har lärt känna den grund utifrån vilken Gud ger av sin Ande kan du inte återvända till lagen, till regler och förordningar som låter köttet yvas, till handlande som är ämnat att vinna meriter. Du kan inte återvända till en position där religiositetens yttre uttryck i rit och form utgör grund för ditt tillträde till Gud. Det har sin begynnelse i tro, det uppehålles och har sitt fortbestånd genom tro.
Vi måste ta fasta på begynnelsernas faktum ? tro, och låta allt i dess fortsättning bero härpå. Det är kanske nödvändigt också för veteranerna i Kristus att återvända till begynnelserna. Jag är inte alls säker på att det följande stycket inte kommer att röra vid oss på ett betydande sätt

Att färdas vidare i Anden
?Är ni så dåraktiga? Ni som började i Anden, skall ni nu sluta i köttet?? Gal 3:3
Ni begynte i Anden, ska ni nu försöka avsluta på egen hand? Aposteln säger med största skärpa att livet måste fortsätta i och uppehållas av den Helige Ande genom tro, på samma sätt som begynnelsen skedde genom tro i den Helige Ande. Faktum är att vi inte byter ställning från att vara trängda och behövande till att vara dugliga och oberoende när vi blir Guds barn. Vi har inte större kompetens och kunnighet för fortsättningen av loppet jämfört med vad vi hade när vi påbörjade det. Möjligheten att nå en avslutning utifrån oss själva är lika liten som den var att skapa en ny begynnelse. Att byta grund och utgångspunkt för verket är rent ut sagt fatalt och förödande. Det var detta som höll på att hända bland galaterna. Ordet blir detsamma till oss; på samma sätt som vi begynte med Anden genom tro, så kommer vi också att nå slutpunkten genom Andens försorg i tro, men endast på detta sätt. Den Helige Ande måste få lov att verka fram allt; vi kan inte bistå med det enklaste fragment. Vår ståndpunkt och ställning måste vara förblivande, förbidande tro på att denne Ande verkar allt som ska verkas ända till fullhet. Ingen del av allt som Fadern presenterar som sitt syfte för oss ligger vid sidan av Andens uppgift att verka och arbeta fram, inget av allt detta kan nås och förverkligas utan Guds Andes närvaro och livskraft.

Vad har du fått presenterat för dig? En standard, en kvalité vilken inte kan nås? Detta liv i Gud är något långt bortom, ett ideal som vi inte kan nå upp till, detta liv i Gud är ouppnåeligt. Det är i sanning underbart, men det är inte ämnat för sådana som vi. Är det så du resonerar? Då gör du dig skyldig till otro och sätter stopp för Guds Andes verk. Om Gud har satt upp ett mål för oss, ett övermåttan högt mål, ett underbart mål, då är Andens gåva given för att vi ska kunna nå detta mål och för att inte behöva misslyckas i något stycke i fråga om detta gudomliga mål och syfte. Vår hållning får inte bestämmas av ett. ?Det är för stort för mig, för högt, för långt borta?; vår ståndpunkt måste vara denna: ?Jag bär Guds Ande, han kan verka fram detta. Jag förlitar mig på denne Ande.? Vi begynner i Anden, vi låter allt fortgå och fullbordas i honom. Vi kan inte övergå till att förlita oss på köttet. Vi kunde inte begynna livet, vi kan inte uppehålla det. Allt beror av denne Helige Ande.

Anden; hans styrka till att tjäna
?När nu Gud skänker er Anden och utför sina kraftgärningar bland er, gör han det som en följd av era laggärningar eller därför att ni lyssnar i tro.? Gal 3:5, Giertz.
Med denna sekvens finner vi oss förda bortom begynnelsen av den kristna tron och bortom frågan om hur det kristna livet ska uppehållas, till tjänandet och till det verkliga tjänandets resurskälla. Vilken är grunden för sådant? Jag hittar inget stycke som ger oss mera hjälp än det följande: ?Gud skänker er Anden och utför sina kraftgärningar bland er.? Det är Gud som skänker Anden och utför sitt verk bland oss. Det är Guds Andes kraft som är verksam bland oss och i oss. Det är Guds handlande genom Anden som vittnar om hans närvaro och tjänande. Han förser med och skänker oss Anden; och på vilket sätt? Hur kan vi skaffa kraft till tjänande? Hur tar man emot? Aldrig genom något som en människa kan uträtta. Många är de människor som kämpar för att få ork och kraft till att tjäna i Guds rike, kämpar med stor energi och stort tålamod, med sitt sinnes fulla kraft för att Gud ska få utrymme. De gör ibland mycket stor affär av det, vilket i sig är vådligt. Här förklarar aposteln att kraft till tjänst får man på precis samma sätt som i de två föregående sammanhangen ? det vill säga Anden som insegel på vår rättfärdiggörelse och samme Ande som den som uppehåller oss i dagligt kristet liv. Herren förser oss inte med Anden som gensvar på något som vi företar oss. Herren ger av Anden som gensvar på vår tro, samma sorts tro som för oss till frälsning, samma tro som vi ska bära för att nå Guds slutmål.

Guds Andes verk bland oss är en gåva, och Anden ges som gensvar på vår tro. Får du tag på detta? Det besparar oss mycket besvär och oro. Det befriar oss från mycken förvillelse. En sak står helt klar: det uppskruvade, stressade själslivet, själv-fixeringen och prestationsångesten i relation till Andens manifestationer öppnar utrymme för andra kraftkällor, vilka gärna uttrycker sig genom vårt självliv. Man hamnar härigenom på de själiska, psykiska, spiritistiska krafternas områden, vilka kräver att mycken själskraft sätts in för att nå resultat. Allt detta är mycket farligt, och våra hjärtan är i stor vånda inför hur själafienden styr i vår värld genom dessa medel. Om man söker en förklaring till diktatorsmakt, kan man inte finna den på det naturligas plan. Dessa män är inte kapabla att göra det de nu gör utifrån naturliga förutsättningar. Som ynglingar har de oftast varit obetydliga figurer ? till exempel som kanslist, korpral eller sekreterare, men något börjar verka samman med dem och släpper loss en väldig kraft till att påverka och styra den stora massan och för att förslava hela nationer. Historen berättar om dessa mäns oerhörda själskraft vilken projiceras med våldsam intensitet och vilken blir till plattform för det ondas fulla styrka.

Detta beskriver en bit av verkligheten i stora svep, men man finner samma funktioner verksamma bland kristna. Någon börjar koncentrera sin själs styrka på andliga ting vilket resulterar i tecken och under lika dem som följer den Helige Ande. Sådant hör till det psykiska planet, själafienden verkar detta där köttsligheten söker det andliga. Sökandet och frågandet efter kraft till tjänande är i själva verket mycket enklare än så: ?När nu Gud skänker er Anden och utför sina kraftgärningar bland er, gör han det som en följd av era laggärningar eller därför att ni lyssnar i tro?? Står ditt tjänande på självlivets bas eller hämtar du styrka hos Herren genom tro? Ett tjänande inför Gud och inför människor måste vara grundat på tro. Detta för tron till en ställning framför och över allt annat. Och det visar att allt måste vila i den Helige Andes händer; inget får hanteras av mänsklig hand på människors villkor. Allt som hör Gud till måste ledas av hans hand, aldrig av vår. Låt oss troget hålla fast vid denna lilla sats ?När nu Gud skänker er Anden?. Det är Herren som verkar allt, och han gör det som gensvar på vår tro. Han gör det som gensvar på den tro som renats från själisk styrka.

Anden och arvet
?Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev till en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä. Vi friköptes, för att den välsignelse Abraham fått skulle i Jesus Kristus komma till hedningarna och för att vi genom tron skulle få den utlovade Anden.? Gal 3:13-14.
Detta är ett underbart uttalande. Abrahams välsignelse ligger tillreds för oss i Kristus. Det är en oerhörd sak, detta att vi som hedningar skulle få del av denna välsignelse i Kristus. Detta löfte innehåller två moment. Det ena; de som tror är Abrahams säd. Kristus är Abrahams säd. ?Det heter inte: ?och åt dina avkomlingar? ? din säd ? som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomling som är Kristus.? Sålunda, tron gör oss till ett med Kristus som avkomma till Abraham, till att få del av förbundslöftena. Det andra momentet i uppfyllelsen är ?för att vi genom tron skulle få den utlovade Anden?. Här ser vi att givandet av den Helige Ande till fullo är säkrat för oss genom tron ända sedan Abraham. Detta mottagande av Anden omfattar alla löften i Kristus; därför att ?alla Guds löften har i honom fått sitt ja. Därför får de också genom honom sitt amen, för att Gud ska bli ärad genom oss.? Omfattningen av detta löfte till Abraham poängteras i Rom 4:13: ?Det var inte genom lagen som Abraham och hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro.?

Hur skall detta löfte om att få ärva världen uppfyllas? Genom vilka medel? Genom den Helige Ande. I Kristus, genom Anden förs vi in i det som först utlovades till Abraham, detta att få världen till arvedel. Detta mål formuleras och kommer i sikte genom den Helige Ande och vi rör oss i detta steg för steg. Progressiviteten i detta brev är rent ut sagt märklig. Här står vi till sist med full utblick över Guds syfte: Arvingar till världen.
Förbundet slöts med Abraham och fullbordades i Kristus. Detta förbunds garant är den Helige Ande och vi står som mottagare av Anden. Vad är det då vi tar emot? Löftet om arvedelen är vårt, ett arv som ligger till reds i de tidsåldrar som kommer. På ett annat ställe talar aposteln om Anden som en handpenning, en underpant på arvet. Abraham. . . fick löftet att ärva världen ? vilket oerhört löfte detta är, och vi är delaktiga i det.

Hur kommer detta att utgestaltas, hur ärver vi världen? Gud har kallat oss till detta. Hur får vi del av det? Genom laggärningar, genom egna ansträngningar, genom yttre agerande efter religiöst sätt? Nej, vi måste återvända till trons enkla grund. Den Helige Ande har kommit för att föra oss in i arvlandet. Den värld som skall komma ska ställas under människors välde enligt Guds tanke och Anden har som huvuduppgift att göra oss redo för denna roll.
Detta är en överväldigande tanke, alltför omfattande för oss, att vi ska ärva världen, att vi ska styra världen, att vi ska ingå i en regerande enhet med Kristus i den värld som ska komma. Kan det verkligen vara så? Herrens svar är att han har givit Anden och denne Ande är en handpenning på allt detta. Fäst din tro vid honom, han kommer att genomföra sin sak.
Herravälde innehåller inte alls något av den kärvhet och krampaktighet som man ofta lägger in i begreppet. Det är istället en fråga om tro på den Helige Andes roll. Anden är summan av alla löften och alla välsignelser utlovade till Abraham och hans efterkommande.

Andens vittnesbörd
?Eftersom ni är söner, har Gud sänt i våra hjärtan sin Sons Ande som ropar : ?Abba! Fader!? Gal 4:6.
Här ser vi något av progressiviteten igen. Vi har sett slutmålet, arvet. Vilka är de som ärver? Arvingar. Vilka är dessa arvingar? Söner, förstfödda söner. Hur förs vi till söners rätt, till arvingens position? Han har sänt sin Helige Ande till våra hjärtan, Sonens Ande, Sonen som är arvinge till allt. När Anden lägger detta rop i våra hjärtan ? Fader ? konstituerar detta uttryck, av Anden nedlagt och fött i våra inre, delaktigheten i arvet. Det betecknar inte bara detta att vi har blivit en del av familjen, det är knutet till arvet. Det relaterar till den Ande som ger oss söners rätt, fullheten som följer föreningen med Kristus.

Att vandra i Anden
?Vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär.? Gal 5:16.
Du ser hur allt detta är kopplat till den andliga mognaden. Här är hela hemligheten till helgelsen. Man säger: ?Möt dina anfäktelser som en man och visa mod i kampen. Låt dig inte övermannas; se till att mästra dem.? Detta är ett verkligt dåligt råd. Den som följer det ställs snart inför tragedi efter tragedi. Allt är verkligen mycket enklare: ?Vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär.? Vi kanske behöver något ännu mera kraftfullt. Här följer något som kanske passar: ?Köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två ligger ju i strid med varandra för att hindra er att göra det ni vill.? Gal 5:17. Allt beror således på vem som är den starkaste, Guds Ande eller köttet. Köttet söker alltså det som är emot Anden. Innehåller detta goda framtidsutsikter för köttsligheten? Ingalunda, Anden är helt och hållet emot allt som hör till köttet och arbetar i direkt motsättning till köttsligheten.
Hur verkar detta till seger för oss? Anden söker det som är emot köttet. Vi vandrar i Ande. Vad betyder detta? Att vandra i Ande innebär att välja att stå med Anden, att samarbeta med Anden, att låta Anden vara verksam i det du företar dig. På detta sätt stänger man ute köttsligheten. Den Helige Ande kommer att stå som segrare mot köttet och dess begärelser när du ställer dig på hans sida, inte när du själv strider mot dessa lustar men när du begynner samarbeta men honom. När vi väljer köttslighetens väg förlorar vi striden. Till vår hjälp har vi en kraft, en energi, och om vi medvetet ställer oss samman med denna kraft, denna person når vi befrielse. Allt vore hopplöst om så inte vore, men detta är helgelsens hemlighet och vägen till andlig mognad. Att låta den Helige Ande få utrymme gör hela skillnaden: ?Köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet.? Istället för att binda samman de båda satserna med ett ?och? borde man använda ett ?men?. Det gör ytterligare skillnad. Det förstärker det hopp som hela sammanhanget är ämnat att förmedla.

Andens frukt
?Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. Gal 5:22-23.
Vi måste lägga märke till dessa ords egendomliga form ?Andens frukt är? ? detta står i singular; en enda frukt ? och sedan följer en beskrivning av denna frukt i plural. Den mera korrekta grammattiska formen borde vara: ?Andens frukter är kärlek? och denna kärlek omfattar allt det övriga, allt det övriga är olika uttryck för denna kärlek. Du kan pröva detta. Om du verkligen äger Guds kärlek verksam i ditt hjärta, vad har du då? Du finner glädje där ? jublande kärlek; frid ? balanserad och tillitsfull kärlek; tålamod ? kärlek som uthärdar; godhet ? luttrad kärlek; mildhet ? kärlek med böjt huvud; vänlighet ? kärlek som tar sig an; självbehärskning ? kärlek som satt gräns; tro ? kärlek med förtroende.
Alla dessa ting bor i kärleken. Andens frukt är kärlek. Om du vill veta något om kärleken, finner du allt detta i dess famn. Detta är den Helige Andes sätt att uttrycka sig. Har dessa ting något med det andliga mognandet att göra? Naturligtvis! Andlig mognad är Guds Andes frukt växande i våra liv. Kärlekens frukt kommer till uttryck i glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning.

Om bönekampen

A. W. Tozer

En tanke som vinner allmänt gehör är den att kämpandet i bön alltid är av godo. Men så är det inte. Religiositet uttryckt i de mest rigorösa termer är ofta inte annat än försök att driva igenom vår egen vilja.

Bedjandets andliga innehåll och kvalité bestäms inte av dess intensitet men av dess ursprung. När vi gör en utvärdering av vårt bedjande måste vi fråga oss vem som ber ? vårt hjärta med dess iver att driva sina önskningar eller den Helige Ande. Om bedjandet har sitt ursprung hos den Helige Ande kan brottningskampen utvecklas till något vackert, något som är mättat med ljuvlighet. Men om vi är offer för våra egna överhettade önskningar och begär blir vårt bedjande lika köttsligt som varje annan handling.

Två exempel ges i Gamla Testamentet; Jakob och baalsprofeterna. Jakobs brottningskamp var ett kämpande av bästa sort och det hade inte sin begynnelse hos honom. ?Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom, till dess morgonrodnaden gick upp.? Tydligt är att denne ?man? var den som inledde striden, inte Jakob. När Jakob hade tagit emot en del stryk vände kampen och han blev den offensive och ropade ?Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig?. Brottningskampen hade gudomligt ursprung och resultatet är känt för varje bibelläsare.

Det andra exemplet har inte en sådan lyckad utgång. Baals profeter på Karmel kämpade också och med mycket större intensitet än Jakob, men de förde sin kamp i köttet. Deras grimaser, tjut och åmanden hade sin rot i okunnighet och vidskepelse och hade inte kraft att föra dem ur fläcken. Alltsammans var ett enda stort misslyckande ? deras frenesi, deras energikrävande skrikande, deras föresatser. De stod helt fel trots sitt hänförda bönearbete. Och den sortens bön dog inte med den generationen.

Bara Guds Ande kan be rätt. Bara Guds Ande kan inspirera till ett bedjande som skaffar bönesvar. ?Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för oss med outsägliga suckar.? Rom 8:26.

Ur ?This World; playground or battleground?

A.W. Tozer

NOT ALL THE BLOOD OF BEASTS

portrait("Isaac Watts (1674-1748)","w/a/watts_i",199,277,true)

Isaac Watts (1674-1748)

Music: South­well (Da­man), bio("Will­iam Da­man","d/a/daman_w")Will­iam Da­man, Psalmes of Da­vid in Eng­lish Me­ter, 1579lmn("s/o/u/Southwell") (MI­DI, score).

If you have ac­cess to a pic­ture of Will­iam Da­man that we could put on­line, please click here.

The World Passes Away!

(by Horatius Bonar)

The things that are seen are temporal.
Ours is a dying world, and here we have no
continuing city. But a few years, it may be
less, and all things here are changed.

Like a dream of the night, the world passes
away. We lie down to rest; we fall asleep; we
dream; we awake at morn; and lo, all is fled
that in our dream seemed so stable and so
pleasant! So hastes the world away. O child of
mortality, have you no brighter world beyond?

Like the mist of the morning, the world
passes away. The night brings down the
mists upon the hills, the vapor covers the
valleys; the sun rises, all has passed off,
hill and vale are clear. So the world passes
off, and is seen no more. O man, will you
embrace a world like this? Will you lie down
upon a mist, and say, "This is my home"?

Like a shadow, the world passes away.
There is nothing more unreal than a shadow.
It has no substance, no being. It is dark, it
is a figure, it has motion, that is all! Such is
the world. O man will you chase a shadow?
What will a shadow do for you?

Like a wave of the sea, the world passes
away. It rises, falls, and is seen no more.
Such is the history of a wave. Such is the
story of the world. O man will you make
a wave your portion? Have you no better
pillow on which to lay your wearied head
than this? A poor world this for human heart
to love, for an immortal soul to be filled with!

Like a rainbow, the world passes away.
The sun throws its colors on a cloud, and for
a few minutes all is brilliant. But the cloud shifts,
and the brilliance is all gone. Such is the world.
With all its beauty and brightness; with all its
honors and pleasures; with all its mirth and
madness; with all its pomp and luxury; with
all its revelry and riot; with all its hopes and
flatteries; with all its love and laughter; with
all its songs and splendor; with all its gems
and gold, it vanishes. And the cloud that knew
the rainbow knows it no more. O man, is a passing
world like this all that you have for an inheritance?

Like a flower, the world passes away.
Beautiful, very beautiful; fragrant, very
fragrant, are the summer flowers. But
they wither away. So fades the world
from before our eyes. While we are looking
at it, and admiring it, behold, it is gone!
No trace is left of all its loveliness but a
little dust! O man, can you feed on flowers?
Can you dote on that which is but for an hour?
You were made for eternity; and only that
which is eternal can be your portion or your
resting place. The things that perish with the
using only mock your longings. They cannot fill
you; and even if they filled, they cannot abide.
Mortality is written on all things here;
immortality belongs only to the world to come.

Like a ship at sea, the world passes away.
With all its sails set, and a fresh breeze blowing,
the vessel comes into sight, passes before our
eye in the distance, and then disappears.
So comes, so goes, so vanishes away this
present world, with all that it contains. A few
hours within sight, then gone! The wide sea
over which it sailed as calm or as stormy
as before; no trace anywhere of all the life
or motion or beauty which was passing
over it! O man, is that vanishing world your
only dwelling place? Are all your treasures,
your hopes, your joys laid up there? Where
will all these be when you go down to the
tomb? Or where will you be when these
things leave you, and you are stripped of all
the inheritance which you are ever to have
for eternity? It is a poor heritage at the best,
and its short duration makes it poorer still.
Oh, choose the better part, which shall not
be taken from you!

Like a tent in the desert, the world passes
away. They who have traveled over the
Arabian sands know what this means. At
sunset a little speck of white seems to rise
out of the barren waste. It is a traveler's tent.
At sunrise it disappears. Both it and its inhabitant
are gone. The wilderness is as lonely as before.
Such is the world. Today it shows itself;
tomorrow it disappears. O man, is that your
home? Will you say of it, "This is my rest," when
we tell you that there is a rest, an everlasting
rest, remaining for the people of God?

THE WORLD PASSES AWAY. This is the
message from heaven. All flesh is grass, and all
the goodness thereof as the flower of the field.

THE WORLD PASSES AWAY.
But God ever lives. He is from everlasting to
everlasting; the King eternal and immortal.

THE WORLD PASSES AWAY.
But man is immortal. Eternity lies before each
son of Adam as the duration of his lifetime.
In light or in darkness forever! In joy or in
sorrow forever!

THE WORLD PASSES AWAY.
What then? This is the question that so deeply
concerns man. If the world is to vanish away,
and man is to live forever, of what importance
is it to know where and what we are to be
forever! Life is no plaything, and time is no
child's toy, to be flung away. Life here is the
beginning of the life which has no end; and
time is but the gateway of eternity.

THE WORLD PASSES AWAY.
What then? You must, O man, make sure
of a home in that world into which you are
so soon to pass. One who had lived a worldly
life at last lay down to die; and when about
to pass away he uttered these terrible words,
"I am dying, and I don't know where I am going."
Another in similar circumstances cried out,
"I am within an hour of eternity and all is dark."
O man of earth, it is time to awake!

In the cross there is salvation; nowhere else.
In the day of darkening prospects, of thickening
sorrows, of heavy burdens, of pressing cares;
when friends depart, when riches fly away, when
disease oppresses us, when poverty knocks at
our door; then the cross shines out, and tells
us of a light beyond this world's darkness,
the Light of Him who is the light of the world.

Sweet poisons!

(Thomas Brooks "Precious Remedies Against Satan's Devices")
 

Satan presents the world in such a dress, and in such a garb to the soul?as to ensnare the soul, and to win the affection of the soul.

He represents the world to them in its beauty and finery, which proves a bewitching sight to carnal men. (It is true, this deceived not Christ, because Satan could find no matter in him for his temptation to work upon.) So that he can no sooner cast out his golden bait?but we are ready to play with it, and to nibble at it; he can no sooner throw out his golden ball?but men are apt to run after it, though they lose God and their souls in the pursuit!

Ah! how many professors in these days have for a time followed hard after God, Christ, and ordinances; until the devil has set before them the world in all its beauty and finery, which has so bewitched their souls that they have grown to have low thoughts of holy things, and then to be cold in their affections to holy things, and then to slight them, and at last, with the young man in the Gospel, to turn their backs upon them. Ah! the time, the thoughts, the hearts, the souls, the duties, the services--which the inordinate love of this wicked world eats up and destroys! Where one thousand are destroyed by the world's frowns--ten thousand are destroyed by the world's smiles! The world, siren-like, sings to us, then sinks us! It kisses us, and betrays us, like Judas! It kisses us and stabs us under the rib, like Joab. The honors, splendor, and all the glory of this world, are but sweet poisons, which will much endanger us, if they do not eternally destroy us. Ah! the multitude of souls that have glutted on these sweet baits and died forever!

The inhabitants of Nilus are deaf from the noise of the waters; so the world makes such a noise in men's ears, that they cannot hear the things of heaven. The world is like the swallows' dung that put out Tobias's eyes. The champions could not wring an apple out of Milo's hand by a strong hand?but a fair maid, by fair means, got it presently.

Remedy (1). The first remedy against this device of Satan is, to dwell upon the impotency and weakness of all these things here below. They are not able to secure you from the least evil, they are not able to procure you the least desirable good. The crown of gold cannot cure the headache, nor the velvet slipper ease the gout, nor the jewel about the neck take away the pain of the teeth. The frogs of Egypt entered into the rich men's houses of Egypt, as well as the poor. Our daily experience does evidence this, that all the honors and riches that men enjoy, cannot free them from the cholic, the fever, or lesser diseases. No, that which may seem most strange, is that a great deal of wealth cannot keep men from falling into extreme poverty. You shall find seventy kings, with their fingers and toes cut off, glad, like dogs, to lick up crumbs under another king's table; and shortly after, the same king that brought them to this poverty, is reduced to the same poverty and misery (Judg. 1:6). Why then should that be a bar to keep you out of heaven--which cannot give you the least ease on earth?

Nugas the Scythian, despising the rich presents and ornaments which were sent unto him by the emperor of Constantinople, asked whether those things could drive away calamities, diseases, or death.

Remedy (2). The second remedy against this device of Satan is, to dwell upon the vanity of them as well as upon the impotency of all worldly good. This is the sum of Solomon's sermon, 'Vanity of vanities, all is vanity!' This our first parents found, and therefore named their second son Abel, or 'vanity.' Solomon, who had tried all these things, and could best tell the vanity of them?preaches this sermon over again and again. 'Vanity of vanities, all is vanity!' It is sad to think how many thousands there are, who can say with the preacher, 'Vanity of vanities, all is vanity,' no, swear it, and yet follow after these things as if there were no other glory, nor felicity?but what is to be found in these things they call vanity! Such men will sell Christ, heaven, and their souls for a trifle, who call these things vanity?but do not cordially believe them to be vanity?but set their hearts upon them as if they were their crown, the top of their royalty and glory. Oh let your souls dwell upon the vanity of all things here below, until your hearts be so thoroughly convinced and persuaded of the vanity of them, as to trample upon them, and make them a footstool for Christ to get up, and ride in a holy triumph in your hearts!

Oh the imperfection, the ingratitude, the levity the inconstancy, the treachery of those creatures we most servilely bow down to. Ah, did we but weigh man's pain with his payment, his crosses with his mercies, his miseries with his pleasures?we would then see that there is nothing got bargain, and conclude, 'Vanity of vanities, all is vanity!'

Chrysostom once said, That if he were to preach a sermon to the whole world, gathered together in one congregation, and had some high mountain for his pulpit, from whence he might have a prospect of all the world in his view, and were furnished with a voice of brass, a voice as loud as the trumpets of the archangel, that all the world might hear him, he would choose to preach upon no other text than that in the Psalms, O mortal men,"How long will you love what is worthless and pursue a lie?" (Psalm 4:2).

Tell me, you that say all things under the sun are vanity, if you do really believe what you say, why do you spend more thoughts and time on the world, than you do on Christ, heaven and your immortal souls? Why do you then neglect your duty towards God, to get the world? Why do you then so eagerly pursue after the world, and are so cold in your pursuing after God, Christ and holiness? Why then are your hearts so exceedingly raised, when the world comes in, and smiles upon you; and so much dejected, and cast down, when the world frowns upon you, and with Jonah's gourd withers before you?

Remedy (3). The third remedy against this device of Satan is, to dwell much upon the uncertainty, the mutability, and inconstancy of all things under the sun. Man himself is but the dream of a dream?but the generation of imagination?but an empty vanity?but the curious picture of nothing?a poor, feeble, dying shadow. All temporals are as transitory as a ruching current, a shadow, a ship, a bird, an arrow, a runner who passes by. 'Why should you set your eyes upon that which is not?' says Solomon (Prov. 23:5). And says the apostle, 'The fashion of this world passes away' (1 Cor. 7:31). This intimates, that there is nothing of any firmness, or solid consistency, in the creature. Heaven alone, has a foundation?earth has none, 'but is hung upon nothing,' as Job speaks (26:7). The apostle commanded Timothy to 'charge rich men that they be not high-minded, nor put their trust in uncertain riches' (1 Tim. 6:17). Riches were never true to any who trusted to them; they have deceived men, as Job's brook did the poor travelers in the summer season (Job. 6:15). They are like bad servants, who ramble about and will never tarry long with one master.

As a bird hops from tree to tree, so do the honors and riches of this world from man to man. Let Job and Nebuchadnezzar testify this truth, who fell from great wealth to great want. No man can promise himself to be wealthy until the end of the day; one storm at sea, one coal of fire, one false friend, one unadvised word, one false witness?may make you a beggar and a prisoner all at once! All the riches and glory of this world is but as smoke and chaff that vanishes; 'As a dream and vision in the night, that tarries not' (Job 20:8). 'Like a hungry one who dreams he is eating, then wakes and is still hungry; and like a thirsty one who dreams he is drinking, then wakes and is still thirsty, longing for water,' as the prophet Isaiah says (Chap. 29:8). Where is the glory of Solomon? the sumptuous buildings of Nebuchadnezzar? the nine hundred chariots of Sisera? the power of Alexander? the authority of Augustus, who commanded the whole world to be taxed? Those that have been the most glorious, in what men generally account glorious and excellent, have had inglorious ends; as Samson for strength, Absalom for favor, Ahithophel for policy, Haman for favor, Asahel for swiftness, Alexander for great conquest and yet poisoned. The same you may see in the four mighty kingdoms, the Chaldean, Persian, Grecian, and Roman: how soon were they gone and forgotten! The most renowned Frederick lost all, and sued to be made but sexton of the church that himself had built. I have read of a poor fisherman, who, while his nets were a-drying, slept upon the rock, and dreamed that he was made a king, on a sudden starts up, and leaping for joy, fell down from the rock, and in the place of his imaginary felicities loses his little portion of pleasures.

Now rich?now poor; now full?now empty; now in favor?anon out of favor; now honorable?now despised; now health?now sickness; now strength?now weakness. The pomp of this world John compares to the moon, which increases and decreases (Rev. 12:1).

Remedy (4). The fourth remedy against this device of Satan is, seriously to consider, that the great things of this world are very hurtful and dangerous to the outward and inward man, through the corruptions that are in the hearts of men. Oh, the rest, the peace, the comfort, the contentment?that the things of this world strip many men of! Oh, the fears, the cares, the envy, the malice, the dangers, the mischiefs, that they subject men to! They oftentimes make men carnally confident. The rich man's riches are a strong tower in his imagination. 'I said in my prosperity I should never be moved' (Psalm 30:6). They often swell the heart with pride, and make men forget God, and neglect God, and despise the rock of their salvation. When Jeshurun 'waxed fat, and was grown thick, and covered with fatness, then he forgot God, and forsook God who made him, and lightly esteemed the rock of his salvation,' as Moses spoke (Deut. 32:15).

Ah, the time, the thoughts, the energy?which the things of the world consume and spend! Oh, how do they hinder the actings of faith upon God! how do they interrupt our sweet communion with God! how do they abate our love to the people of God! and cool our love to the things of God! and work us to act like those who are most unlike God! Oh, the deadness, the barrenness, which usually attend men under great outward mercies! Oh, the riches of the world chokes the word; that men live under the most soul-searching, and soul-enriching means with lean souls! Though they have full purses, though their chests are full of silver, yet their hearts are empty of grace. In Genesis 13:2, it is said, that 'Abram was very rich in cattle, in silver and in gold.' According to the Hebrew, it is 'Abram was very weary;' to show that riches are a heavy burden, and a hindrance many times to heaven, and happiness.

Four good mothers beget four bad daughters: great familiarity begets contempt; truth begets hatred; virtue begets envy; riches begets ignorance (a French proverb).

Polycrates gave a large sum of money to Anacreon, who for two nights afterwards, was so troubled with worry how to keep it, and how to spend it; that he carried the money back to Polycrates, saying that it was not worth the pains which he had already taken for it.

King Henry the Fourth asked the Duke of Alva if he had observed the great eclipse of the sun, which had lately happened. No, said the duke, I have so much to do on earth, that I have no leisure to look up to heaven. Ah, that this were not true of most professors in these days! It is very sad to think, how their hearts and time are so much taken up with earthly things, that they have scarcely any leisure to look up to heaven, or to look after Christ, and the things that belong to their everlasting peace!

Riches, though justly acquired, yet are but like manna; those who gathered less had no lack, and those who gathered more, it was but a trouble and annoyance to them. The world is troublesome, and yet it is loved; what would it be, if it brought true peace? You embrace it, though it be filthy; what would you do if it were beautiful? You cannot keep your hands from the thorns; how earnest would you be then in gathering the flowers? The world may be fitly likened to the serpent Scytale, whereof it is reported, that when she cannot overtake those passing by, she does with her beautiful colors so astonish and amaze them, that they have no power to leave, until she has stung them! Ah, how many thousands are there now on earth, who have found this true by experience, who have spun a lovely rope to strangle themselves, both temporally and eternally, by being bewitched by the beauty and finery of this world!

Sicily is so full of sweet flowers that dogs cannot hunt there. And what do all the sweet contents of this world?but make us lose the scent of heaven!

Remedy (5). The fifth remedy against this device of Satan is, to consider, that all the felicity of this world is MIXED. Our light is mixed with darkness, our joy with sorrow, our pleasures with pain, our honor with dishonor, our riches with wants. If our minds are spiritual, clear and quick, we may see in the felicity of this world?our wine mixed with water, our honey with gall, our sugar with wormwood, and our roses with prickles. Surely all the things of this world are but bitter sweets. Sorrow attends worldly joy, danger attends worldly safety, loss attends worldly labors, tears attend worldly purposes. As to these things, men's hopes are vain, their sorrow certain, and joy feigned. The apostle calls this world 'a sea of glass,' a sea for the trouble of it, and glass for the brittleness and bitterness of it. (Rev. 4:6, 15:2, 21:18). The honors, profits, pleasures and delights of the world are like the gardens of Adonis, where we can gather nothing but trivial flowers, surrounded with many briars.

Remedy (6). The sixth remedy against this device of Satan is, to get better acquaintance and better assurance of more blessed and glorious things. That which raised up their spirits (Heb. 10 and 11) to trample upon all the beauty, finery and glory of the world, was the acquaintance with, 'and assurance of better and more durable things.' You joyfully accepted the confiscation of your property, because you knew that you yourselves had better and lasting possessions.' 'They looked for a house which had foundations, whose builder and maker was God.' 'And they looked for another country, even a heavenly one.' 'They saw him who was invisible, and had an eye to the recompense of reward.' And this made them count all the glory and finery of this world, to be too poor and contemptible for them to set their hearts upon! (Heb. 10:34; 11:10, 16 26).

The main reason why men dote upon the world, and damn their souls to get the world, is, because they are not acquainted with a greater glory! Men ate acorns, until they were acquainted with the use of wheat. Ah, were men more acquainted with what union and communion with God means, what it is to have 'a new name, and a new stone, that none knows but he who has it' (Rev. 2:17); did they but taste more of heaven, and live more in heaven, and had more glorious hopes of going to heaven, ah, how easily would they have the world under their feet!

Let heaven be a man's object, and earth will soon be his abject.

It was an excellent saying of Lewis of Bavaria, emperor of Germany, 'Such goods are worth getting and owning?which will not sink or wash away if a shipwreck happens?but will wade and swim out with us.' It is recorded of Lazarus, that after his resurrection from the dead, he was never seen to laugh, his thoughts and affections were so fixed in heaven, though his body was on earth, and therefore he could not but slight temporal things, his heart being so bent and set upon eternals. There are goods for the throne of grace?as God, Christ, the Spirit, adoption, justification, remission of sin, peace with God, and peace with conscience. And there are goods of the footstool?as honors, riches, the favor of creatures, and other comforts and accommodation of this life. Now he who has acquaintance with, and assurance of the goods of the throne, will easily trample upon the goods of the footstool.

Ah that you would make it your business, your work, to mind more, and make sure more to your own souls?the great things of eternity?that will yield you joy in life and peace in death, and a crown of righteousness in the day of Christ's appearing, and that will lift up your souls above all the beauty and finery of this bewitching world, that will raise your feet above other men's heads! When a man comes to be assured of a crown, a scepter and the royal robes, he then begins to have low and contemptible thoughts of those base things which before he highly prized. So will assurance of more great and glorious things, breed in the soul a holy scorn and contempt of all these poor, base things, which the soul before valued above God, Christ and heaven.

When Basil was tempted with money and preferment, said he, 'Give me money that may last forever, and glory that may eternally flourish; for the fashion of this world passes away, as the waters of a river that runs by a city.

Remedy (7). The seventh remedy against this device of Satan is, seriously to consider, that true happiness and satisfaction is not to be had in the enjoyment of worldly good. True happiness is too big and too glorious a thing to be found in anything below that glorious God?who is a Christian's summum bonum?his chief good. True happiness lies only in our enjoyment of a suitable good, a pure good, a total good and an eternal good! God alone is such a good?and such a good can only satisfy the soul of man. Philosophers could say, that he was never a truly happy man?who might afterwards become miserable.

The blessed angels, those glittering courtiers, have all felicities and blessedness, and yet have they neither gold, nor silver, nor jewels, nor none of the beauty and finery of this world. Certainly if happiness was to be found in these earthly things, the Lord Jesus, who is the right and royal heir of all things, would have exchanged his cradle for a crown; his birth chamber, a stable, for a royal palace; his poverty for plenty; his despised followers for shining courtiers; and his poor provisions for the choicest delicacies. Certainly happiness lies not in those things which a man may enjoy?and yet be miserable forever. Now a man may be great and graceless with Pharaoh; honorable and damnable with king Saul; rich and miserable with Dives; therefore happiness lies not in these things.

Certainly happiness lies not in those things which cannot comfort a man upon a dying bed. Is it honors, riches or friends?which can comfort you when you come to die? Or is it not rather faith in the blood of Christ, the witness of the Spirit of Christ, the sense and feeling of the love and favor of Christ, and the hopes of eternally reigning with Christ? Can happiness lie in those things which cannot give us health, or strength, or ease, or a good night's rest, or an hour's sleep, or a good stomach? Why, all the honors, riches and delights of this world cannot give these poor things to us, therefore certainly happiness lies not in the enjoyment of them. Gregory the Great used to say, He is poor whose soul is void of grace?not whose coffers are empty of money. The reasonable soul may be busied about other things?but it cannot be filled with them. And surely happiness is not to be found in those things that cannot satisfy the souls of men.

Now none of these things can satisfy the soul of man. 'He who loves silver shall not be satisfied with silver, nor he who loves abundance with increase; this is also vanity,' said the wise man (Eccles. 5:10). The barren womb, the horseleech's daughter, the grave and hell, will as soon be satisfied?as the soul of man will by the enjoyment of any worldly good. Some one thing or another will be forever lacking to that soul, who has nothing but outward good to live upon. You may as soon fill a bag with wisdom, a chest with virtue?as the heart of man with anything here below. A man may have enough of the world to sink him?but he can never have enough to satisfy him!

Remedy (8). The eighth remedy against this device of Satan is, solemnly to consider the dignity of the soul. Oh, the soul of man is more worth than a thousand worlds! It is the greatest abasing of it that can be?to let it dote upon a little shining earth, upon a little painted beauty and fading glory?when it is capable of union with Christ, of communion with God, and of enjoying the eternal vision of God.

Seneca could say, 'I am too great, and born to greater things, than that I should be a slave to my body.' Oh! do you say my soul is too great, and born to greater things, than that I should confine it to a heap of perishing earth.

Plutarch tells of Themistocles, that he accounted it not to stand with his state to stoop down to take up the spoils the enemies had scattered in flight; but says to one of his followers, 'You may have these things?for you are not Themistocles'. Oh what a sad thing it is that a heathen should set his feet upon those very things upon which most professors set their hearts, and for the gain of which, with Balaam, many run the hazard of losing their immortal souls forever!

I have been the longer upon the remedies that may help us against this dangerous device of Satan, because he does usually more hurt to the souls of men by this device than he does by all other devices. For a close, I wish, as once Chrysostom did, that that sentence (Eccles. 2:11), 'Then I looked on all the works that my hands had wrought, and on the labor that I had labored to do, and behold all was vanity and vexation of spirit, and there was no profit under the sun,' were engraved on the door-posts into which you enter, on the tables where you sit, on the dishes out of which you eat, on the cups out of which you drink, on the bed-steads where you lie, on the walls of the house where you dwell, on the garments which you wear, on the heads of the horses on which you ride, and on the foreheads of all whom you meet?that your souls may not, by the beauty and finery of the world, be kept off from those holy and heavenly services that may render you blessed while you live, and happy when you die; that you may breathe out your last into his bosom who lives forever, and who will make them happy forever?who prefer Christ's spirituals and eternals above all temporal transitory things.

BEDRÖVELSER

UNDER PRÖVNINGAR

Av: John Wesley

 "Om ni också nu en liten tid, där så måste ske, lider bedrövelse under allehanda prövningar." 1 Petr 1:6 (1917 års övers. Se även not.)

I.   Om de människor till vilka aposteln säger: "lider bedrövelse".

II.  Om de bedrövelser de lider av.

III. Om orsakerna till dessa bedrövelser.

IV. Om följderna av dessa bedrövelser.

I.

Jag ska alltså först visa vad för slags människor det är till vilka aposteln säger: Ni "lider bedrövelse". Och det står då helt klart att de var troende vid den tid då aposteln riktar dessa ord till dem. Ty i vers 5 säger han uttryckligen: "Ni blir genom tron bevarade till den frälsning". Och i vers 7 förklarar han att det är mycket mera värt att deras tro håller provet, än värdet av guldet som är förgängligt. Och ytterligare talar han i vers 9 om att de är på väg att vinna målet för deras tro, nämligen sina själars frälsning. Samtidigt som de led bedrövelse var de alltså i besittning av en levande tro. Deras bedrövelse tillintetgjorde inte deras tro, de härdade ut genom att de liksom såg den Osynlige (Hebr 11:27).

Inte heller tillintetgjorde deras bedrövelse deras frid, den frid som övergår allt förstånd och som är oskiljaktig från sann och levande tro. Denna slutsats kan vi lätt dra genom vers 2 där aposteln ber, inte att nåd och frid må ges dem, utan endast att den må förökas hos dem, att alltså den välsignelse som de redan åtnjöt måtte än mer överflödande komma dem till del.

De människor som aposteln här talar till var även fyllda av ett levande hopp. Ty i vers 3 säger han: "I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp." Trots sin bedrövelse äger de ännu ett hopp fyllt av odödlighet.

Och de fröjdades alltjämt i hoppet om Guds härlighet. De var fulla av glädje i den helige Ande, vers 8: "... fastän ni ännu inte ser honom, tror ni på honom och jublar över honom i obeskrivlig himmelsk glädje." Deras bedrövelse var alltså förenlig inte bara med ett levande hopp utan också med en outsäglig glädje. Samtidigt som de var bedrövade fröjdade de sig med en glädje fylld av härlighet.

Mitt i deras bedrövelse var de likaså ännu i besittning av Guds kärlek vilken hade blivit utgjuten i deras hjärtan: "Honom älskar ni utan att ha sett honom" (v. 8), säger aposteln ? Ytterligare en sak. Fastän de var bedrövade var de dock heliga. De hade alltjämt samma makt över synden. De var ännu med Guds makt bevarade från synden. De hade kommit till lydnad och följde inte de begärelser som de förut levt i. Såsom han som hade kallat dem är helig, var också de heliga i all sin vandel. Förvissade om att de hade blivit lösköpta med Kristi dyra blod så som med blodet av ett felfritt lamm utan fläck, hade de genom den tro och det hopp som de hade till Gud renat sina själar genom Anden. Deras bedrövelse förlikte sig följaktligen i stort sett mycket väl med hopp, med kärlek till Gud och människor, med Guds frid, med glädje i den helige Ande, med invärtes och utvärtes helighet. Den skadade således inte alls, än mindre förstörde den någon del i Guds verk i deras hjärtan. Den hindrade inte alls den helgelse i Anden som är roten till all sann lydnad. Inte heller förminskade denna bedrövelse den lycka som är en nödvändig följd av att nåd och frid härskar i hjärtat.

II.

Av detta kan vi lätt förstå vad för slags bedrövelse de led, vilket är den andra fråga jag ska försöka besvara ? De människor som det här talas om var bekymrade, den bedrövelse de led av var vaken mer eller mindre än sorg och bekymmer, något som varje människa är förtrogen med ? Det synes tydligt att det inte är en ringa och oansenlig grad av bekymmer som här åsyftas, utan ett sådant som ger ett starkt intryck på och sjunker djupt ner i själen. Inte heller ser det ut att vara en snart övergående sorg, en sådan som försvinner på en timme. Snarare är den sådan, att sedan den gripit ett fast tag om hjärtat inte lätt kan skakas av utan fortsätter för en tid som en bestående egenskap snarare än som en känsla, och detta även hos dem som har en levande tro på Kristus och en oförfalskad kärlek till Gud i sitt hjärta. Även hos dem kan denna bedrövelse eller sorg emellanåt vara så djup att den överskuggar hela själen och ger sin färg åt alla själens känslor och krafter så att den syns i hela personligheten. Den kan likaså utöva inverkan på kroppen, särskilt hos dem som av naturen är svaga till sin kroppskonstitution eller försvagade av någon tillfällig sjukdom, i synnerhet av nervös art. I många fall finner vi, att den förgängliga kroppen tynger ner själen, i sistnämnda fall åter är det själen som tynger ner kroppen och försvagar den mer och mer. Ja, jag vill inte förneka, att djup och varaktig sorg i hjärtat ibland kan försvaga även en stark kroppskonstitution och lägga grunden till sådana kroppsliga störningar som inte lätt kan botas. Och ändå kan allt detta ändå stå samman med ett mått av den tro som alltjämt verkar i kärlek.

Detta kan sägas vara en luttringseld, och fastän det inte är samma eld som aposteln talar om i det fjärde kapitlet, kan dock många av de uttryck som där används om yttre lidanden också tillämpas på inre svårigheter ?

III.

Men för att komma till den tredje punkten: Vilka är orsakerna till en sådan sorg eller bedrövelse hos en sant troende? Aposteln säger oss tydligt: "ni lider bedrövelse under allehanda prövningar", inte blott många till antalet, utan av många olika slag. De kan skilja sig från varandra på tusen olika sätt på grund av förändring i och uppkomst av oräkneliga omständigheter. Och själva denna olikhet och omväxling gör det svårare att vara på vakt mot dem. Bland dessa får vi räkna alla kroppsliga störningar, framför allt akuta sjukdomar och våldsam smärta av varje slag, antingen den drabbar hela kroppen eller den minsta kroppsdel ? Alla långvariga sjukdomar är ägnade att framkalla samma verkningar även om de inte är så plågsamma. När Gud låter tvinsot drabba oss eller en feber som isar och bränner oss, kan den komma inte bara våra ögon att förtvina utan också vår själ att försmäkta. Detta är särskilt förhållandet med allt det som kallas nervösa rubbningar.

Och vidare, när fattigdomen kommer farande över dig och armodet som en väpnad man, är väl detta en obetydlig frestelse? Är det underligt om detta förorsakar sorg och bedrövelse? Även om det skulle te sig som en obetydlig sak för dem som står på avstånd och ser på eller som går förbi på den andra sidan, ter det sig helt annorlunda för dem som upplever det. Har vi föda och kläder (1 Tim 6:8) ? det sistnämnda ordet omfattar i grundtexten i själva verket inte bara kläder utan också bostad - så må vi låta oss nöja med det, om Guds kärlek är i våra hjärtan. Men vad ska de göra som inte äger någonting av dessa livsnödvändigheter, och som så att säga famnar klippan, ty de äger ingen annan tillflykt? Vad ska de göra som bara har marken att sova på och endast himlen som tak över sig, de som saknar för sig och sina små en torr och varm och ren bostad, ja, till och med kläder för att skydda sig och sina älskade från att bli sjuka av köld, dag som natt? ... Gud uttalade som en förbannelse över mannen att han skulle äta sitt bröd i sitt anletes svett. Men hur många finns inte i detta kristna land som arbetar och trälar och svettas och ändå inte får det bröd som de behöver, utan kämpar med trötthet och hunger på samma gång! Är det inte förfärligt att efter en dags hårt arbete komma tillbaka till ett fattigt, kallt, smutsigt och otrevligt kyffe och där inte ens finna den föda som behövs för att återställa de förbrukade krafterna? Ni som har goda dagar på jorden och som inte lider brist på någonting annat än ögon att se, öron att höra och hjärtan att förstå hur gott Gud har handlar mot er, är det inte förfärligt för en far att söka efter bröd dag för dag och inte finna något, och kanske som tröst finna fem eller sex barn som gråter efter det som han inte kan ge dem. Om han inte hölls tillbaka av en osynlig hand, skulle han inte då tala fritt ut om Gud och dö? Att sakna bröd, att sakna bröd! Vem kan säga vad detta innebär om han inte har upplevt det själv? Jag är förvånad om det inte förorsakar mera än bedrövelse även hos dem som tror.

Kanske vi därefter bör ställa förlusten av dem som var oss nära och kära, förlusten av en öm far eller mor som ännu inte kommit så långt ner i ålderns utförsbacke, eller av ett älskat barn som just trätt in i livet och gripit tag om vårt hjärta, eller av en vän som var själ av vår egen själ ? näst efter Guds nåd den yttersta och bästa gåvan från himlen. Och tusen omständigheter kan öka vår smärta. Kanske barnet, vännen, dog i våra armar, kanske rycktes han bort då vi inte såg det, i sin blomning, bruten som en blomma. I alla dessa fall inte bara kan vi, nej vi bör bli upprörda. Det är Guds mening att vi ska bli det. Han vill inte att vi ska vara stockar och stenar. Han vill att våra känslor ska vara under kontroll, men inte utplånade. Därför, 'den tår som sorgen göt ej klandras må'. Det finns en sorg som inte är synd.

Ännu djupare är den sorg som vi kan känna för dem som är döda, fastän de lever, döda på grund av fientlighet, otacksamhet, avfall, men som en gång var förenade med oss genom de starkaste band. Vem kan uttrycka vad en själarnas vän kan känna för en vän, en broder, som blivit död för Gud, för en make, en hustru, en släkting, ett barn, som rusar in i synden som en stridshäst till drabbningen, och som trots alla skäl och övertalanden skyndar att arbeta på sin egen fördömelse. Och denna själens ångest kan stegras till en outhärdlig höjd genom tanken, att han som nu jagar mot fördärvet en gång började sitt lopp väl. Vad han var i flydda tider tjänar nu inte någon annan uppgift än att göra våra tankar på vad han nu är än mera nedslående och pinande.

Under alla dessa omständigheter kan vi vara förvissade om att vår store motståndare inte skall missa att använda de gynnsamma tillfällena. Han som alltid går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må sluka kommer i all synnerhet då att bruka all sin kraft och skicklighet för att om möjligt vinna någon seger över den själ som redan är nedpressad. Han kommer inte att spara sina brinnande pilar, just dem som har största utsikten att träffa och fastna djupast i hjärtat därför att de så väl passar till de frestelser som angriper det. Han ska inge tankar av otro eller hädelse eller grämelse. Han ska göra troligt att Gud inte bryr sig om jorden, att han inte styr den, eller åtminstone att han inte styr den rätt, inte med rättvisa och barmhärtighet. Han ska försöka att egga hjärtat till trots mot Gud, till att förnya vår naturliga fiendskap mot honom. Och om vi försöker att kämpa emot honom med våra egna vapen, om vi börjar att resonera med honom, då kommer utan tvivel vår bedrövelse att tillväxa, ja, kanske kommer fullkomligt mörker att inhölja oss.

Det har ofta lagts fram att det finns ännu en orsak om inte till mörker så åtminstone till bedrövelse, nämligen att Gud har dragit sig undan från själen, emedan det är hans nådiga vilja. Visst gör han det om vi förtörnar hans helige Ande genom antingen utvärtes eller invärtes synd, genom att antingen göra det som är ont eller låta bli att göra det som är gott, genom att ge rum för stolthet eller vrede, för andlig lättja, för dåraktiga begär eller ohämmade lidelser. Men att han någonsin drar sig tillbaka därför att han vill det, bara för att han behagar göra så, det förnekar jag bestämt. Det finns ingen text i hela Bibeln som ger något stöd åt ett sådant antagande.

IV.

Varför tillåter då Gud att bedrövelse drabbar så många av hans barn? Aposteln ger oss ett klart och direkt svar på denna viktiga fråga: "Äktheten i er tro är långt värdefullare än guld som är förgängligt, fastän det håller provet i eld, och den tron skall visa sig bli till lov, pris och ära, när Jesus Kristus uppenbarar sig." 1 Petr 1:7. Och 1 Petr 4:12-13 kan även hänvisas till, fastän det ursprungligen syftar på något annat: "Mina älskade, var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom till er prövning, som om det hände er något oväntat. Nej, gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då skall ni också jubla och vara glada, när han uppenbarar sig i sin härlighet."

Av detta lär vi, att Guds första och stora avsikt med att tillåta de prövningar som bringar bedrövelse över hans barn, är att pröva deras tro, som ska prövas genom dessa liksom guldet genom elden. Nu vet vi att guld som prövas i eld därigenom renas så att slagget avskiljs därifrån. Och så är det också med tron i prövningens eld: ju mer den prövas, desto mer renas den. Ja, den inte bara renas, utan den stärks, stadfästes och rikt växer genom så många fler bevis på Guds visdom och makt, kärlek och trofasthet. Detta ? att föröka vår tro ? är alltså en nåderik avsikt med att tillåta dessa mångfaldiga prövningar.

De tjänar även till att pröva, rena, stadfästa och föröka det levande hopp, vartill vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader efter sin stora barmhärtighet har fött oss på nytt. I själva verket måste vårt hopp tillväxa i samma förhållande som vår tro. På denna grund vilar det: eftersom vi tror på hans namn och lever genom tron på Guds Son har vi en fast förväntan om den härlighet som ska uppenbaras. Och följaktligen kommer allt som stärker vår tro också att föröka vårt hopp. Samtidigt tillväxer vår fröjd i Herren, ty denna kan inte annat än följa ett hopp som är fyllt av odödlighet. Det är ur denna synpunkt som aposteln uppmanar de troende: "Gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden." Och just för dessa lidandens skull: "Saliga är ni .. ty härlighetens Ande, Guds Ande, vilar över er" (1 Petr 4:13-14), och därigenom blir ni i stånd att fröjda er med outsäglig och härlig glädje.

De fröjdar sig desto mera, som de prövningar, vilka förökar deras tro och hopp, även förökar deras kärlek, både deras tacksamhet mot Gud för all hans nåd och deras goda vilja mot alla människor. Desto djupare medvetna de blir om den kärleksfulla godheten hos Gud, deras Frälsare, desto mer upptänds i överensstämmelse därmed deras hjärtan av kärlek till Honom som först älskade oss. Ju klarare och starkare vittnesbörd de har om den härlighet som ska uppenbaras, desto mer älskar de honom som har förvärvat den åt dem och som har givit Anden till en underpant därpå i deras hjärtan. Och detta, att deras kärlek ska förökas, är ett annat syfte med de prövningar som Gud tillåtit komma över dem.

Ännu en följd är att de fortskrider i helighet, såväl i sitt hjärta som i sin vandel. Den senare är en naturlig följd av den förra, ty ett gott träd frambringar god frukt. Och all invärtes helighet är den omedelbara frukten av den tro som är verksam i kärlek. Så renar den salige Anden hjärtat från högmod, själviskhet, lidelse, från kärlek till världen, från dåraktiga och skadliga begär, från låga och fåfängliga böjelser. Dessutom har hemsökelser, som helgats av Gud, genom Guds nåd en omedelbar och direkt verkan att fostra till helighet. Genom Hans Andes verk gör de själen alltmer ödmjuk och ringa inför Gud. De ingjuter lugn och mjukhet i vår oroliga ande, tämjer vårt väsens obändighet, hindrar vår motspänstighet och vårt egensinne, korsfäster oss för världen och får oss att förvänta all vår styrka från och söka all vår lycka i Gud.

Och allt detta sammanfattas i det stora slutmålet, att vår tro, vårt hopp, vår kärlek och vår helighet må befinnas lända ? om det inte redan har gjort det ? till pris från Gud själv och ära från människor och änglar, och till härlighet som den store Domaren ska förläna alla dem som har uthärdat till slutet. Och detta ska på den fruktansvärda dagen tilldelas var och en efter hans gärningar, efter de gärningar som Gud har utfört i hans hjärta, och efter de yttre gärningar som han har utfört för Gud. Och likaså efter vad han har lidit, så att alla dessa prövningar blir en outsäglig vinning. På många sätt bereder således dessa bedrövelser, som varar ett ögonblick och väger lätt, på ett oändligt rikt sätt en härlighet som varar tungt och varar i evighet ( 2 Kor 4:17).

Lägg härtill den hjälp som andra kan få av att se vårt sätt att lida bedrövelse. Av erfarenhet vet vi, att ett föredöme ofta gör ett djupare intryck på oss än en föreskrift. Och vilka föredömen har ett starkare inflytande inte bara på dem som är delaktiga av en lika dyrbar tro, utan även på dem som inte har lärt känna Gud, än exemplet av en själ som är klar och lugn mitt under stormen, bedrövad men alltid glad, ödmjukt villig att underkasta sig Guds vilja hur smärtsamt det än må kännas, en själ som under sjukdom och plåga säger: "Skulle jag inte dricka den kalk som Fadern har gett mig?", och som vid förlust och saknad säger: "Herren gav och Herren tog. Lovat vare Herrens namn." (Joh 18:11, Job 1:21.)

Jag ska till sist ge några slutsatser.

?

Det kan vara nödvändigt att vi lider bedrövelse en liten tid, för att vi ska uppnå det som här ovan beskrivits, åtminstone i den mån som den är en naturlig följd av de allehanda prövningar som är nödvändiga för att pröva och föröka vår tro, stadfästa och utvidga vårt hopp, rena vårt hjärta från alla oheliga böjelser och fullkomna oss i kärlek. Och för att ge glans åt vår krona och öka tyngden av den härlighet som ska vara i evighet.

Från apostelns sätt att framställa det kan vi för det tredje säga att inte ens bedrövelse alltid är nödvändig. "Om ni också nu en liten tid, där så måste ske" ? alltså är det inte nödvändigt för alla människor och inte heller under alla tider för någon människa. Gud har både makt och vishet, och han kan, när han så vill, verka samma nådens verk i en själ med andra medel. Och ibland gör han så. Han leder dem som han behagar att handla så med att gå från kraft till kraft, ända till dess att de fullbordar sin helgelse i gudsfruktan (2 Kor 7:1) utan att de lider nästan någon bedrövelse alls, ty han har absolut makt över människans hjärta och låter alla dess källor välla efter sitt behag. Men dessa fall är sällsynta. Gud ser, att det i allmänhet är gott att i lidandets smältugn pröva de människor som behagar honom. Allehanda prövningar och bedrövelse är alltså i högre eller lägre grad en vanlig lott för hans käraste barn.

Vi behöver därför inte vara lika angelägna om att undvika bedrövelse som att bli förvandlade till bättre kristna genom bedrövelse ... Närhelst bedrövelse kommer, låt oss då rikta vårt öga mot de nåderika syften för vilka den är sänd, och med all iver vinnlägga oss om att inte göra om intet Guds rådslag beträffande oss. Må vi allvarligt arbeta tillsammans med honom genom den nåd som han oavlåtligt ger oss, på att rena oss från allt som befläckar kött och ande och dagligen tillväxa i vår Herres, Jesu Kristi, nåd, till dess vi mottages i hans eviga rike.

Mottaglighet

Trots att det är helt uppenbart att tvång finns med i bilden, får vi veta att detta skratt är "okontrollerbart" och "spontant."

"Det finns ingen naturlig förklaring till hur denne avväpnande sydafrikan kan få så många människor att skratta så mycket. Det är sällan han berättar någon rolig historia, i själva verket är han ganska allvarlig under de flesta av sina möten."

Det är sant att Howard-Browne sällan ler. Det är sant att han oftast är allvarlig. Det är sant att han sällan berättar en rolig historia i traditionell bemärkelse. Men han använder sig av lustigheter i sina predikningar för att frambringa skratt. Detta sker på bekostnad av dem som inte kommer in i "flödet" av det han gör. En god skådespelare har ingen svårighet att se allvarlig ut samtidigt som något komiskt händer.

Och trots alla hänförda rapporter om åhörarskaror som faller omkull och skrattar okontrollerbart, kan man se många ansikten utan gjädje eller enbart småleenden. Scenariot som vi beskrivit visar knappast att de flesta skratten är okontrollerbara. Howard-Browne måste ju driva på den ene efter den andre för att förmå dem att "låta glädjen bubbla upp från magen." En ledtråd till varför så många faller under förtrollningen kan man finna i detta uttalande från ett av Charismas reportage om Howard-Browne:

"Men hans dragningskraft är uppenbar. Den finns i hans fullständiga avsaknad av glättad evangelisation. Hans enkla stil och äkta längtan att sätta igång en andlig väckelse i Amerika har givit honom uppmärksamhet från karismatiker som längtar efter tecken och under."

Det är uppenbart att många av dem som deltar i dessa möten är förberedda för skratt. De känner redan till ryktet om skratt i Anden-predikanten och det är detta de söker när de kommer. De "längtar efter att se under och tecken." De har kommit långväga ifrån och de kommer inte att bli besvikna. Allt skratt är inte utstuderat eller beräknande. Något av det är mycket äkta. Människor skrattar faktiskt åt andra som skrattar. Skratt smittar. Om någon i vår närhet börjar skratta okontrollerat är det naturligt för oss att stämma in i skrattet.

När vi betraktar Howard-Brownes metoder för att framkalla skratt, är det uppenbart att skrattet inte kommer genom smitta utan genom tvång, ett konstlat skratt. Om inte ens Howard-Browne kan inse det, han som har skrattet i sin tjänst, hur ska då andra kunna veta vad som kommer från Gud och vad som är köttsligt? Om Howard-Browne eller andra skratt i Anden-förespråkare accepterar skratt i Anden även när det helt tydligt har köttsligt ursprung, borde vi inte åtminstone vara misstänksamma inför dessa förespråkares motiv?

Om motiven inte kan ifrågasättas, så måste man ändå ifrågasätta deras urskillningsförmåga. I båda fallen måste man sätta frågetecken för deras trovärdighet som predikanter och fråga om de verkligen förmedlar sanna andliga gåvor. Vare sig de arbetar utifrån felaktiga motiv eller de inte kan urskilja köttets gärningar, är de inte kvalificerade att leda Guds folk. Deras anhängare kanske lämnar mötena mera tillfreds med sig själva, de har kanske till och med erfarit förändring i sin attityd till Gud eller till sin livskamrat eller till sina ovänner. Men, återigen, Guds nåd trots villfarelse betyder inte att Han godkänner villfarelsen.

Showtime

Mycket av det som händer i skratt i Anden-villfarelsen har stora likheter med show-biz. Det är som en cirkus-föreställning där de ledande personligheterna tävlar om stjärnrollerna. Till och med språket som används för att skildra Howard-Brownes väg till berömmelse avslöjar en showbusinessmentalitet:

"Howard-Brownes rykte växte under de fyra följande åren och han grundade The Rodney Howard-Browne Evangelistic Association i Louisville, Kentucky. Våren 1993 kom hans stora genombrott när pingstpastorn Karl Strader inbjöd honom att predika i Carpenter's Home Church i Lakeland, Florida."

Hans "stora genombrott?" Detta antyder att hans tjänst tjänade honom själv (i motsats till att tjäna Gud och andra människor. övers. anm.) Guds tjänare får inga "stora genombrott." De får stora bekymmer. Större delen av dem som vill ha tecken och under är inte villiga att lyssna till det kärva Gudsordet. De vill ha en må bra-religion. Och det får de med skratt i Anden-läran som följande uttalande i Charisma visar:

"Det som var annorlunda var skrattet. Det spelade ingen roll vad Howard-Browne gjorde eller sade, hundratals av dem som besökte de dagliga samlingarna hamnade på kyrkans golv under hjälplöst skratt. När gudstjänsterna sändes i radio, anlände fler nyfikna sökare för att få vara med om det roliga."

"Nyfikna sökare?" "Roligt?" Sedan när ger vår helige Gud förställningar för att roa nyfikna sökare? Sedan när har den heliga Tron förvandlats till nöjestillfällen? Jesus var en smärtornas och sorgens man. Han sörjde över världens synder. Han skulle sörja över dagens nyfikna sökare, Han skulle sörja över det spektakel som pågår i hans kyrka och orsakar omvärldens hån. Det finns människor i Kristi kropp som sörjer över dessa ting.

Medan så många som hör talas om skratt i Anden-upplevelsen samlas för att tillfredsställa sitt kött, finns det några få som uppriktigt sörjer över att dessa människor är fångna i denna "modefluga." De har fallit offer för ett bedrägeri som inbillar dem att eftersom de fallit till golvet och skrattat har de fått en dos av helighet.

Dessa möten ger sällan någon sann undervisning från Guds ord. Och om det förekommer någon undervisning avbryts den av skratt. Det förtar effekten av Guds Ord. En skribent i Charisma säger: "Det råder inget tvivel om att när ett stort antal åhörare vrider sig av skratt, så har det som sägs från talarstolen ingen betydelse." Vilken anklagelse från en som applåderar denna värdelösa underhållning! "Betydelselös" är ett passande ord för att visa vilket litet utrymme Guds Ord får i skratt i Anden-sammanhang. Men när bestämde Gud någonsin att hans Ord skulle bli betydelselöst?

Jesus anklagade sin tids religiösa ledare för att göra Guds Ord om intet genom sina traditioner och annat sådant. "Så sätter ni Guds Ord ur kraft genom de regler som ni har ärvt och för vidare. Och mycket annat sådant gör ni." (Mark. 7:13)

När Guds Ord avbryts, även när det lärs ut av falska lärare, är det inte ett tecken på att den helige Ande verkar. I bästa fall är det ett tecken på vanvördnad hos dem som avbryter. I värsta fall är det ett tecken på demoniskt inflytande. En sann Herrens tjänare accepterar inte ett sådant beteende som ett tecken från Gud utan tillrättavisar dem som beter sig så. En sann Herren Jesu lärjunge skulle förbliva i Ordet: "Till de judar som trodde på honom sade Jesus, om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen och sanningen skall göra er fria." (Joh 8:31-32)

Sanningen -- Guds Ord -- är det som gör oss fria, inte några upplevelser (särskilt inte utom-bibliska sådana som skratt i Anden). I själva verket visar detta fenomens förespråkare en ganska liten uppskattning av skriften.

En låg uppfattning av Skriften

Hugh E. Williams, kyrkoherde i en episcopal kyrka i Florida, tog emot "smörjelsen" från Howard-Browne under ett möte i Carpenter's Church.

...Efter två möten var han inte imponerad, under det tredje kallade Howard-Browne fram honom och tre andra och sa helt enkelt: "Bli fyllda!" Bom! Anden däckade mig, säger Williams och jag började skratta. Jag skrattade så häftigt i tjugo minuter att jag hade ont i halsen dagen därpå. Jag har varit karismatiker i 14 år, men jag hade torkat ut och var trött. Denna händelse förnyade mig som människa och förvandlade mitt äktenskap. Så varför använde Gud skratt för att ge andlig förnyelse? Williams säger att idag behöver många människor mer än ord -- de behöver se Gud visa sin makt. Ord har blivit meningslösa i vårt samhälle, säger han. Tecken och under måste till för att fånga vår uppmärksamhet.

Kommer tron av tecken och under? Inte enligt Guds Ord. "Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Guds Ord." (Rom 10:17) Människors ord kan vara meningslösa men aldrig Guds Ord. Talade Williams om människors ord eller Guds Ord? Om han menade människors ord måste vi hålla med. Men varför upphöja upplevelsen över människo-ord? Varför inte upphöja Skriften istället? Det verkar uppenbart att han talar om Skriften som "bara ord."

Skriften talar om att de som söker tecken från Gud inte låter sig nöja med hans Ord. Folkskaror flockades kring Jesus och sökte mirakler och trots att han visade Guds makt, korsfäste de honom när hans Ord blev för svåra för dem. Jesus svarade: "Detta onda och trolösa släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet." (Matt 12:39)

De goda nyheterna om uppståndelsen borde vara tillräckliga för att väcka glädje i deras hjärtan som verkligen överlämnat sig åt Gud. Men precis som det inte räckte för att tillfredsställa judarna på Jesu tid, är det inte heller nog för många kristna idag. För att glädjas (läs, ha roligt) måste de ta till utom-bibliska metoder.

Hjärntvätt

De som vet något om hjärntvätt och förmågan att förrsätta människor i ett förändrat medvetandetillstånd, ser att dessa tekniker ofta används i hyperkarismatiska gudstjänster.

Dick Sutphen är en professionell hypnotisör som håller seminarier och föreläser om övertalnings- och hjärntvättstekniker. Hans avsikt är inte att lära ut hur man förstör människors förstånd, utan att undervisa om hur regeringar, arméer, sekter och religiösa grupper an- vänder vissa metoder för att skaffa sig kontroll över människor och få anhängare för att nå sina mål.

Han påpekar att många som använder dessa tekniker inte nödvändigtvis är medvetna om det. De kan mycket väl ha lärt sig dem genom att iaktta andra. Den som använder dessa tekniker kanske gör det med vällovliga motiv. Trots detta kvarstår faktum, människor utsätts för kontroll ofta i tron att den helige Ande utför sitt verk i dem.

Sutphen tror inte på Kristus. Han är anti-Kristus och New Age-förespråkare. Men ingen kan vända sig mot hans logik och kunskap. Det beror på att han inte talar om tron eller skratt i Anden, hans ämne är något han känner väl till, nämligen hjärntvätt.

Här är några av Sutphens observationer som kan vara av intresse: "Till att börja med vill jag slå fast det mest grundläggande faktumet av alla, angående hjärntvätt: I mänsklighetens hela historia finns det ingen som blivit hjärntvättad och insett eller trott att han blivit det. De som blivit hjärntvättade försvarar vanligtvis ivrigt sina manipulatörer och hävdar att de helt enkelt har "skådat ljuset" eller blivit mirakulöst förvandlade."

Sutphen ger exempel på hur manipulatörerna går till väga. Steg ett är att ge sådan information som lyssnaren håller med om. Detta får dem att hysa förtroende för talaren. När väl förtroendet är upprättat är de öppna för suggestion:

"Tänk dig att du ser en politiker hålla tal. Först kanske han skapar en s.k "Ja-stämning," dvs uttalanden som lyssnarna håller med om, de kanske t.om (utan att vara medvetna om det) nickar instämmande. Sedan kommer truismerna (plattityderna). De är vanligtvis fakta som kan diskuteras men om politikern redan fått publiken på sin sida så är chanserna stora att de inte stannar upp för att tänka själva, utan fortsätter att instämma i politikerns uttalanden. Slutligen kommer suggestionen. Det är vad politikern vill få dig att göra och eftersom du redan har hållit med honom hela tiden, accepterar du lätt även sista steget."

Falska lärare gör på samma vis, de predikar från Guds Ord och delar med sig av uppenbara sanningar. Det är fas ett, "Ja - stämningen." Sen följer några djupa insikter -- idéer som kan diskuteras utan att vara direkt felaktiga. Dessa är "truismerna." Slutligen suggestionen. Det är vanligtvis mot slutet av kvällen -- kanske efter två, tre timmar eller mer -- som den falska undervisningen eller framkallandet av aktivitet sätts i verket. Exakt på detta vis har jag sett det gå till i skratt i Anden-rörelsen för att inte tala om i den karismatiska rörelsen. Sutphen påpekar att olika grupper använder olika variationer av dessa tekniker, anpassade till olika situationer. Gemensamt för religiösa och politiska grupper är att arbeta med människors känslor tills de hamnar på en abnorm nivå av vrede, fruktan, upprymdhet eller nervositet. Ju inten- sivare och ju längre tillståndet blir, desto lättare blir det att totalt ta över hjärnan (kontrollen).

De flesta människor som besöker hyperkarismatiska möten som resulterar i fullständig förvirring och onor- malt beteende, är normala vanliga människor. De kan vara yrkesarbetande med ansvarsfyllda arbeten och ha en äkta kärlek till Gud. Många är normalt sett "värdiga" eller "behärskade." Men de kommer med en förväntan att ta emot någonting när predikanten rör vid dem -- något som de inte tror att de kan ta emot på egen hand. De tror att Gud har givit predikanten en särskild smörjelse, antagligen för att de är vana vid prästeskap -- lekmän-mentaliteten, som är norm i de flesta kyrkor. Eftersom de är så normala -- och till och med är behärskade -- tror de inte att de kan bli hjärntvättade eller manipulerade. Men det sätt varpå spänning och intensitet byggs upp, får dem att slappna av. De blir mottagliga för suggestion -- t. om suggestionen att de blivit helade. Att inte bli helad medför ofta skuldkänslor, något som lätt utnyttjas av predikanten.

Angående påstått andligt helande, konstaterar Sutphen:"För en del, blir helandet bestående. För många varar det fyra dagar upp till en vecka, som faktiskt är så länge som en hypnos varar hos en sömngångare."...Jag säger inte att det inte sker verkliga helanden. Det gör det. Kanske var individen redo att släppa taget om det negativa som orsakade problemet, kanske var det Guds verk. Ändå hävdar jag att det kan förklaras med hjälp av vad vi vet om hjärnan/sinnets funktion...

Jag måste tyvärr säga att Sutphens iakttagelser och slutsatser är korrekta. Även inom New Age förekommer helande genom handpåläggning. Och scenariot är bara alltför vanligt bland dem som påstår sig ha en helandetjänst i kyrkan -- kortlivade helanden -- folk som struntar i rätt medicinsk behandling eftersom de tror att de blivit helade när de inte blivit det -- människor dör av sjukdomar, vilkas symptom försvunnit. De vilkas helande inte håller får höra att helandet inte varade därför att de inte "höll fast" vid det. De hade inte tillräcklig tro.

Betyder nu detta att jag inte tror att Gud helar? Inte alls! Jag har bevittnat hans helande kraft och jag har också bevittnat och upplevt hans livsförvandlande makt. Skillnaden mellan Guds verk och köttets gärningar är att hans verk alltid är grundat i Ordet. Och Gud leker inte med oss. Jakob 5:14-15 beskriver det bibliska sättet att hela, något som alltför ofta negligeras i våra dagar.

Är någon av er sjuk? Då skall han kalla till sig för- samlingens äldste, och de skall bedja över honom och smörja honom med olja i Herrens namn. Bönen som de beder i tro, skall rädda den sjuke, Herren skall resa upp honom från sjukbädden, och om han har begått synder så skall han få förlåtelse för dem.

Problemet finns inte i Guds kraft eller den troendes tro, felet är att man kommer till fel människor i sitt sökande efter helande eller andra välsignelser från Gud. De flesta pastorer och äldste är inte kvalificerade att tjäna i de roller (uppgifter) de tillskansat sig. Resultatet blir att de misslyckas och då ofta uppmuntrar dem som behöver bli betjänade, att besöka någon populär predikants möten.

Men de alltför populära predikanterna som deltar i den kristna media-cirkusen är ännu mindre kvalificerade. Deras falska profetior, omoraliska liv och kärlek till pengar gör att de lätt misslyckas. Eller så kanske de kan åstadkomma falska helanden som bara varar så länge människor kommer tillbaka för mer betjäning. Ändå händer det att Gud i sin nåd och suveränitet helar någon trots okunskap och naivitet.


Mot en ny tidsålder -- New Age?

Det vi nu ser i den nya evangelikalismen och den karismatiska rörelsen är en subjektiv syn på Guds Ord. Om något verkar fungera blir det accepterat även om det inte kan styrkas av Skriften. Eftersom det inte kan styrkas antas det vara ett nytt Guds verk. De som förkastar det på grund av att det är obibliskt eller utom-bibliskt, blir betraktade som trolösa fastän de i själva verket är trolösa mot den nya subjektiva religionsuppfattningen, inte mot Gud.

Denna subjektivism är nödvändig om Satan ska kunna förena mänskligheten i en enda världsreligion. När mass- orna öppnar sig för trossatser och beteenden som ej kan styrkas av Skriften, blir de mottagliga för den värsta sortens bedrägeri, ofta presenterad i Jesu namn.

Först steget till denna sammansmältning är inte olik hjärntvättstekniken. "Ja - stämningen" vill få oss att instämma i att alla samfund har ett gemensamt trossystem. Detta synsätt ligger bakom den ekumeniska rörelsen som stöds av Vatikanen och de flesta inom ny-evangelikalismen och den karismatiska rörelsen.

"Truismerna" blir att vi också har religiösa band till irrläriga kristna sekter och monoteistiska religioner som Islam och Judendomen. "Suggestionen" kommer att vara att vi har ett gemensamt andligt band till hela mänskligheten. Detta kommer att följas av under och tecken som påstås komma från Gud.

Den som tror att han är utom fara och inte riskerar att bli lurad, han är hopplöst naiv och ett utmärkt blivande offer.Jag tror inte att det är enbart en tillfällighet att skratt i Anden-rörelsen har funnit ett hem bland dem som intresserar sig för mysticism och dessutom är intress- erade av New Age.

En av Agnes Sanfords (Agnes Sanford undervisade om inre helande) lärjungar heter Leanne Payne. Även hon har ägnat sig åt skratt i Anden. Hennes erfarenhet finns återgiven i Karen Mains "Lonely No More." Mains berättar om sonen Joels konflikter med sin far David, och om hur de båda deltog i en konferens arrangerad av The School for Pastoral Care vid Wheaton Graduate Center.

"De gick båda två fram för förbön, David blev först betjänad. Till slut fick Joel förbön. När han var på väg tillbaka till sin plats kallade Leanne Payne på honom. Hon hade inte tjänat som förebedjare på golvet utan stannat på podiet. David såg hur Leanne, vår fasta klippa under många år och en som älskade Joel, böjde sig ner från där hon stod, och tog tag i Joels handleder..."

"Efter en stund hörde David att hon skrattade, Joel stod nu med bröstkorgen i höjd med podiet, hans axlar skakade, inte av snyftningar, utan av helig munterhet. Oh, snälla, snälla sa Leanne, bli inte oroliga. Detta är bara skrattet i Andens gåva och jag har tagit emot den från den här unge mannen. Det var omöjligt för de två att sluta skratta. Leanne som var en kvinna med stor andlig kraft och värdighet, var faktiskt tvungen att hjälpas tillbaka till sin plats. Joels huvud och överkropp dunsade ner till golvet under skratt. Han dunkade i golvet med knytnäven. Munterheten slog gnistor, flammade upp och växte ut över hela mötessalen, eftersom skratt smittar. Man började sjunga. Mötesdeltagarna (många vigda präster och pastorer från olika samfund) rörde sig ut i gångarna. Det var tid för skratt, tid för dans. Glädjen bröt igenom havet av smärta och besvikelse och bestänkte det med sin smörjelse. Glädje bekransade konferensdeltagarnas själar."

Leanne Payne blandar samman -- New Age mystik, Jungiansk psykologi och kristen filosofi. Hennes organisation leds i huvudsak av kvinnor som delar denna metodik. Enligt Payne beror all synd på bristande bejakande av sig själv och på att man inte bejakar Guds bejakande av oss. Är det bara en slump att hennes adept Karen Mains skrev om denna skratt i Anden-upplevelse år 1993, ungefär samtidigt som Rodney Howard-Brownes berömmelse och Toronto-välsignelsen började?

Barbara Marx Hubbard grundade The Foundation for Conscious Evolution och är en av förkämparna för en social och andlig förändring till New Age. Samtidigt som skratt i Anden började höras i kyrkorna, skrev hon följande i förvissning om att hon var en kanal för Guds tankar. Så här säger "gud":

"Ni behöver inte vänta på någon mästare utifrån. Ni har alla samma mästare inom er. Den mästaren är jag, ert Högre Själv, Kristus i var och en av er, som just nu hör samma röst, ser samma framtidsvision trots alla olikheter i språk och kultur. Denna röst har inte mänskligt ursprung. Den kommer från Guds Tanke. Den säger samma ord på alla språk: "Älska Gud över allting, din nästa som dig själv och dig själv som medskapare. Och allt ska ges till dig...

En obetvinglig glädje ska genomfara Jordens tänkande skikt. De medskapande systemen, som ligger psykologiskt slumrande i mänskligheten, ska aktiveras. Inifrån kommer alla känsliga personer att känna kraftens glädje, den ska översvämma deras system med kärlek och dragningskraft. Det kommer at vara lika oemotståndligt som sex. Det är "supra-sex" , den medfödda förmågan att förenas för att skapa nästa steg i utvecklingen...

När denna glädje blixtrar genom nervsystemet hos de mest känsliga människorna på jorden, kommer ett psyko-magnetiskt fält av empati att skapas som kommer att sammanlänkas och synkroniseras med nästa våg av människor, överallt på jorden."

År 1984 hänvisar Hubbard till denna glädje i sin bok "Happy Birthday Planet Earth" och kallar den ett "planertärt leende." Denna obetvingliga glädje ska gå över alla gränser till enhet.

"Falska tecken och under ska också bryta ner dessa hinder för enhet. Och vad säger Markus 13:22? "Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med tecken och under för att försöka vilseföra jämväl de utvalda."

Vi kan förvänta oss att skratt i Anden-folket försvarar det de gör och säger att det är från Gud, medan det andra (New Age) är förfalskningar. Men kom ihåg att "skratt i Anden" som vi nu ser det bara har ett par år på nacken och alla försök att koppla samman skratt i Anden-rörelsen med Skriften eller tidig väckelsehistoria är döm- da att misslyckas. Likheten till New Age är lättare att se.

Förändrat tänkesätt

Det som händer i kristna sammanhang liknar det som händer i världen. New Age vill skapa enhet i mångfalden utan att vara dömande -- utan att bry sig vad andra tror eller praktiserar. Låt oss koncentrera oss på det vi har gemensamt. Men för oss handlar det inte om en mänsklig filosofi mot en annan. För oss gäller all mänsklig filosofi mot Guds Ord. Här gäller inte världens regler.

Världens sätt att bedöma sanningen ligger bakom kritiken av dem som vill avslöja felaktigheter och irrlära i Kristi kropp. Man säger:

"Vi ska inte kritisera det vi inte förstår."

"Det spelar ingen roll om en företeelse ej får stöd i Skriften."

"Gud kanske gör något helt nytt som vi inte förstår."

"Vi har bara inte samma insikt som den populäre predikanten har."

Det här kan skrämma dem som inte känner till Skriften så väl. Men den som verkligen känner Skriften har ett ansvar att avslöja dem som kommer med irrlära.

Benjamin Bloom anses vara en av de mest framstående experterna på utbildningsområdet när det handlar om att förändra människors sätt att tänka. Hans syfte är att byta ut den bibliska modellen, nämligen att resonera och tänka objektivt och i dess ställe komma med en ny modell med rötter i ett subjektivt och intuitivt tankesätt. Detta har sin grund i ockultism. Blooms modell visar att objektivt tänkande anses vara lägre stående än subjektivt och intuitivt tänkande.

Berit Kjos som är expert på utbildningssystemet och New Age filosofin påpekar att en av metoderna för att införa nya globala värderingar är att ta bort fakta -- dvs att ta bort logiskt tänkande -- så att människor inte kan argumentera tillbaka utifrån något de förstår. De kommer inte att ha tillgång till en objektiv referensram utifrån vilken de kan dra sina slutsatser. Därför står det utbildningssystemet fritt att införa alla möjliga modeller för den nya globala andligheten som hämtas från kulturer över hela världen. Dessa kulturer är i huvudsak panteistiska och polyteistiska. Vi bevittnar den animistiska religionens tillväxt eftersom den bibliska etiken och värdesystem inte bara har ratats, det är även förbjudet att diskutera dem.

Påminner inte detta om vad som pågår i våra kyrkor idag? Om man vill hålla lärare ansvariga inför Guds Ord möts man av hånfullhet även från dem som hävdar sin tro på att Ordet ska vara grunden när vi bedömer olika företeelser. Vi inser snart att deras uppmaning till biblisk integritet blott och bart är en ploj för att anväpna sina kritiker och bedra sina åhörare. Visst värderas Guds Ord men det hamnar på den undre halvan av "tankeskalan." Den intuitiva kraften i "den helige Ande" anses vara viktigare.

Modern utbildning lägger mindre vikt vid objektiva slutsatser, allting blir relativt. Man vädjar till känslan i stället för till klar och koncis undervisning grundad på fakta.

Samma trend finns inom kyrkan. Man struntar i objektiva bedömningar av påstådda under och tecken, allting blir relativt. Man vädjar till känslan som får större betydelse än klar och koncis undervisning och vägledning från Guds Ord.

Merparten av kristna saknar en solid biblisk grund för att bedöma olika saker. Därför är de rädda för att reagera. Den som vågar reagera riskerar att ådraga sig de religiösa ledarnas fördömande för att man har "kommit vid Guds smorde" eller för att ha hädat den helige Ande och därmed dragit ner Guds vrede över sig.

En följd av detta blir att du inte kan bedöma någon annans trossystem. Varken katolisism, Mormonism eller Judedom. Fruktan och hot är i högsta grad en del av den subjektiva religionen. Mest av allt förlöjligar man tanken att subjektiv religion leder sina anhängare sakta men säkert mot New Age. Hur vågar någon påstå att våra dagars kristna ledare riskerar att falla i den fällan och ta andra med sig? Ändå är de flesta moderna kyrkoledare mycket positiva till ekumenik. De har redan tagit avstånd från dem som varnar för påvekyrkan.

De har valt att bortse från allvarliga felaktigheter i bibelsynen för att skapa en falsk enhet mot en del onda ting som abort, kriminalitet, pornografi och liknande. Det är på grund av att de inte anser att villfarelse är så allvarligt som de kan ha överseende med liknande felaktigheter i de protestantiska kyrkorna.

En paradigm (mönster) är en världsåskådning eller en grund för bedömning. John Wimber har slagit fast att det gamla kristna paradigmet är passé och måste lämna plats åt det nya. Det nya paradigmet inriktar sig på påstådda tecken och under s.k "power evangelism" som tar med företeelser som subjektiva upplevelser, tekniker för inre helande, psykologiska teorier och andra obibliska inslag.
Dessa har sin grund i hedniska myter, inte i Guds Ord. Vad kan detta innebära utom att Skriften måste förstås utifrån ett nytt paradigm som även omfattar ett subjektivt synsätt? Psykologins framryckning parat med anspråken på övernaturlig kraft tvingar oss att rådfråga det gamla paradigmet -- Guds Ord -- som den enda objektiva grunden för bedömning. Annars kommer vi att få plumsa omkring i ett träsk av subjektiva religiösa teorier.

Avslutning

Vårt enda försvar mot vår tids andliga bedrägerier är att vara fast grundade i Guds Ord och vägra acceptera att något kan komma från Gud utan vara styrkt av hans Ord. Vi borde beakta Joh 4:23, "Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man ska tillbe honom."

Många vill tillbe Gud i Anden, och det är bra, men de struntar i det andra momentet: Att vi ska tilbe honom i sanning. Hans ord är sanning. (Joh 17:17) Hans ord säger att allt i kyrkan måste ske ordnat och anständigt. (1 Kor 14:40) Kvinnor (för att inte tala om män) som sprattlar omkring på golvet medan de skriker eller låter som olika djur är inte anständigt. Skratt i Anden för med sig oordning. Det spelar ingen roll att vi anses vara oandliga av dem som jagar efter s.k övernaturliga fenomen. Vi måste hålla fast vid Guds Ords integritet även om de kör ut oss från synagogorna i tron att de därmed gör Gud en tjänst.

Den dagen kommer, ja den är redan här då vi kommer att upptäcka vad det kostar att verkligen följa Jesus.

Al Dager