No tears for revival - Leonard Ravenhill

Leonard Ravenhill

"They that sow in tears shall reap in joy." (Ps. 126:5). This is the divine edict. This is more than preaching with zeal. This is more than scholarly exposition. This is more than delivering sermons of exegetical exactitude and homiletical perfection. Such a man, whether preacher or pew dweller, is appalled at the shrinking authority of the Church in the present drama of cruelty in the world. And he cringes with sorrow that men turn a deaf ear to the Gospel and willingly risk eternal hell in the process. Under this complex burden, his heart is crushed to tears.

The true man of God is heartsick, grieved at the worldliness of the Church, grieved at the blindness of the Church, grieved at the corruption in the Church, grieved at the toleration of sin in the Church, grieved at the prayerlessness in the Church. He is disturbed that the corporate prayer of the Church no longer pulls down the strongholds of the devil. He is embarrassed that the Church folks no longer cry in their despair before a devil-ridden, sin-mad society, "Why could we not cast him out?" (Matt. 17:19).

Many of us have no heart-sickness for the former glory of the Church because we have never known what true revival is. We stagnate in the status quo and sleep easy at night while our generation moves swiftly to the eternal night of hell. Shame, shame on us! Jesus whipped some money changers out of the temple; but before He whipped them, He wept over them. He knew how near their judgment was The Apostle Paul sent a tear-stained letter to the Philippian saints, writing: "I have told you often and now tell you even weeping, that they are the enemies of the cross of Christ" (Phil. 3:18). Notice that he does not say they are enemies of Christ; they are, rather, the enemies of the cross of Christ. They deny or diminish the redemptive values of the cross. There are many like this today. The church of Rome does not stand as an enemy of Christ; it traces heavily on His holy name. Yet it denies the cross by saying that the Blessed Virgin is co-redemptive. If this is so, why was she not also crucified? The Mormons use the name of Christ, yet they are astray on the atonement. Have we tears for them? Shall we face them without a blush when they accuse us of inertia at the Judgment Seat saying that they were our neighbors and an offense to us, but not a burden because they were lost?

The Salvationists can scarcely read their flaming evangelical history without tears. Has the glory of the evangelical revival under Wesley ever gripped the hearts of the Methodists of today? Have they read of the fire-baptized men in Wesley's team? Men like John Nelson, Thomas Walsh, and a host of others whose names are written in the Book of Life; men persecuted and kicked in the streets when they held street meetings? Yet as their blood flowed from their wounds, their tears flowed from their eyes. Have the Holiness people set a guard at the door of the beauty parlors lest any sister should enter to get her hair curled, while a block away there is a string of prostitutes trying to sell their sin-wracked bodies with none to tell them of eternal love? Do the Pentecostals look back with shame as they remember when they dwelt across the theological tracks, but with the glory of the Lord in their midst? When they had a normal church life, which meant nights of prayers, followed by signs and wonders, and diverse miracles, and genuine gifts of the Holy Ghost? When they were not clock watchers, and their meetings lasted for hours, saturated with holy power? Have we no tears for these memories, or shame that our children know nothing of such power? Other denominations had their Glory Days of revival. Think of the mighty visitations to the Presbyterians in Korea. Remember the earth-shaking revival in Shantung. Are those days gone forever? Have we no tears for revival?

2007-08-30 @ 21:10:08 Permalink Engelskt/English Kommentarer (0) Trackbacks ()

lentrian, sönderfall eller ett uppvaknande Tillståndet i församlingen. Tozer

Slentrian, sönderfall eller ett uppvaknande Tillståndet i församlingen.

A. W. Tozer

Den kristnes största fiende Öster om Jordan i Moabs territorier begynte Mose denna lagutläggning. Han sade, Herren, vår Gud, talade till oss vid Horeb och sade: ?Länge nog har ni uppehållit er vid detta berg. Bryt nu upp och bege er till amoreernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på Hedmarken, i Bergsbygden och i Låglandet, i Negev och i Kustlandet vid havet till kananeernas land och till Libanon, ända till den stora floden, floden Eufrat. Se, jag har lagt landet framför er. Gå nu och inta det land som Herren med ed har lovat era fäder Abraham, Isak och Jakob att ge åt dem och deras efterkommande efter dem.? 5 Mos 1:5-8. Den fiende som på Gamla testamentets tid utgjorde det största hotet mot Israel var det invandas diktatur. Israel vande sig vid att gå runt i cirklar och var saligt nöjda med att stanna i skydd av bergen. Vi kan säga det på ett annat sätt, det var rutinmässighetens psykologi. Gud bröt sig till sist in i deras slentrian och sa: ?Ni har varit här länge nog. Det är tid för er att ge er vidare.? För att vi, idag, ska kunna ha nytta av Israels erfarenhet måste vi förstå att berget representerade en andlig erfarenhet, ett andligt förhållningssätt. Israels problem var att de hade gett upp hoppet att någonsin komma till det land som Gud hade lovat dem. De hade kommit till ro med att gå i cirklar och slå läger på trevliga, bekväma ställen. De hade förtrollats av rutinmässighetens psykologi. Den höll dem fångna där de var och hindrade dem att få tag på de rikedomar som Gud lovat dem.

Om deras fiende, edomeerna, hade dragit ut mot dem hade israeliterna kämpat till siste man och förmodligen kunnat vinna kampen och på så sätt gjort framsteg. Istället rullade de tummarna i väntan på att det invanda skulle fortsätta att vara vana. Vilken är den värsta fiende församlingen kan ställas inför idag? På den här punkten finns en öppning för mycket som inte hör verkligheten till, för mycket som tillhör ett omedvetet hyckleri.

Många är färdiga att säga, ?Dessa liberala är vår värsta fiende?. Men det är helt enkelt så att en vanlig evangelisk församling inte har särskilt många problem med den liberala teologin. Ingen ställer sig upp i våra församlingar och deklarerar att de fem moseböckerna är myter. Ingen säger att skapelseberättelsen bara är en religiös fantasi. Ingen förnekar att Kristus gick på vattnet eller att han stod upp ur graven. Ingen ställer sig upp i våra församlingar för att påstå att Jesus Kristus inte är Guds son eller att han inte kommer tillbaka. Inte någon förnekar bibeltexternas trovärdighet. Vi kan inte gömma oss bakom den liberala teologin och säga att den är vår största fiende. Vi är övertygade om att evangeliskt kristna håller fast vid den tro som en gång för alla meddelats, våra fäders tro. Liberalerna är inte vår värsta fiende. Vi har inte heller något problem med vår regering. Folk i vårt land kan göra det som passar dem utan att de styrande lägger sig i. Vi kan hålla våra bönemöten nätterna igenom om vi vill och myndigheterna skulle inte få för sig att ställa frågor. Vi har inte någon hemlig polis i hasorna som vakar över varje steg.

Vi lever i frihet, och vi borde tacka Gud varje dag för sådana privilegier. De innötta rutinernas diktatur Den lömska fiende som Jesu Kristi församling står inför idag är rutinmässighetens diktatur, när vanan förvandlas till herre i församlingslivet. Programverksamheten är ordnad och rådande omständigheter ses som det normala. Vemsomhelst kan förutse nästa söndags mötesordning och vad som kommer att ske. Detta verkar vara det mest dödliga hotet mot församlingen idag. När vi kommer till den punkt då allt kan förutspås och ingen förväntar sig något ovanligt från Gud då befinner vi oss mitt i det slentrianmässiga. Rutinen dikterar och vi kan inte bara förutsäga vad som kommer att ske nästa söndag men också vad som kommer att ske nästa månad och också, om inget ändras i grunden, vad som kommer att hända nästa år. Då har vi nått den punkt då det som har varit bestämmer det som är, och det som är dikterar det som kommer att vara. Detta är alldeles rätt och riktigt ? för en kyrkogård. Alla förväntar sig att en kyrkogård är sig lik. De mest fogliga och förutsägbara är de som sover på våra kyrkogårdar. De stör ingen. De ligger där de ligger, och det är fullt naturligt för dem. Man kan förutsäga vad alla kommer att göra där, allt från de hädangångna till dem som bevistar begravningarna.

Allt och alla är ett med rutinerna. Ingen förväntar sig något av dem som vilar där. Men församlingen är ingen kyrkogård och vi borde kunna vänta oss mycket från den därför att det som har varit inte ska vara herre och diktera det som är, och det som är har ingen rätt att styra och bestämma vad som ska komma. Guds folk är ämnat att växa och mogna. Så länge mognadsprocessen verkar finns det en atmosfär av oförutsägbarhet. Det är klart att ingen kan spå med exakthet vad som ska ske, men i de flesta församlingar kan man det med stor säkerhet. Alla kan spelet och vet vad som förväntas och detta är vår dödligaste fiende. Vi skyller på djävulen, den yttersta tiden och allt annat vi kan komma på, men den största fienden finns inte på utsidan. Den finns inom oss ? en attityd som accepterat tingens ordning sådan den nu är.

Vi tror att det som har varit måste diktera och vara bestämmande för det som ska vara och resultatet är att vi inte växer till i förväntan. En progressiv utveckling Så snart någon börjar tala om dessa ting, gensvarar gudsfolket med att försöka öka tempot och skaffa mer aktiviteter. Men det jag talar om finns i det inre. Det är själ och sinne som till sist bestämmer vårt beteende. Låt mig visa de steg som styr utvecklingen. Vi börjar med det man kan kalla vana eller rutin. Det är repetition utan verklig inlevelse och känsla. Om någon, någon dag, skulle läsa Skriften och ta tag i det lästa i tro, och tro på det som sjungs i kristna hymner och psalmer, då skulle en andlig revolution spira upp inom kort. Men alltför många sitter fast i rutin, i ett repeterande utan att reflektera, utan mening, utan förundran och utan förväntan och glädjefyllda överraskningar. Gud kan inte komma till tals i våra möten därför att vi har ordnat allt åt honom. Vi säger: ?Herre, vi kommer att göra det så här.

Följ nu våra programpunkter.? Vi repeterar utan inlevelse, vi repeterar utan mening, vi sjunger utan förundran, vi lyssnar utan att bli överraskade. Detta är min beskrivning av rutin. Vi går till nästa steg, vilket jag kallar slentrian, en bundenhet till rutiner. När vi förlorat förmågan att se och förnimma denna bundenhet till det rutinmässiga har vi hamnat i slentrian och åldriga hjulspår. Ett litet exempel; en man är sjuk utan att veta om det. Doktorerna har i förtroende talat med hans hustru och sagt: ?Vi vill inte skrämma er make, men det är så att han kan falla ihop när som helst. Han är kritiskt sjuk, så ni måste vara beredd på att detta kan hända vilket ögonblick som helst?. Men mannen vet inget om att han är så illa däran.

Han håller på med sina affärer som om inget vore galet. Han kanske spelar golf eller tennis, kanske ger han sig iväg på en jakttur. Han är sjuk, men vet inte alls hur sjuk han är. Allt han håller på med kan till och med påskynda förloppet. Att inte veta är fyllt av risktagande och varjehanda faror. För att tala andligt, slentrian innebär att vara hårt bunden till rutiner och den största faran ligger i vår oförmåga att känna av och känna igen denna bundenhet. Det finns ett tredje ord, och jag är inte särskilt glad åt att använda det, men församlingens historia är fylld av det. Ordet är sönderfall. Församlingen är hårt ansatt av ohämmat sönderfall. Detta låter sig bäst förklaras med att det psykologiska klimat i vilket man inte förväntar sig något tar över och en andlig stelhet infinner sig. Man förlorar förmågan att föreställa sig något som är bättre, man lider brist på intresse att växa till och mogna. Många svarar på detta med följande argument: Jag känner till en mängd evangeliska församlingar som vill växa och de gör sitt bästa för att samla åhörare. De vill verkligen växa och arbetar hårt för att samla folk till söndagsmötena.? Detta är nog sant, men de försöker få folk att komma för att dela deras rutiner. De vill att man ska hjälpa dem att hylla rutinerna och sedan dela slentrianen.

Eftersom den Helige Ande inte ges en chans att verka i våra samlingar är det ingen som omvänder sig. Ingen söker Gud, ingen ger en dag åt att dröja inför Herren med en öppen Bibel och med vilja till bättring. Ingen vill göra detta ? vi vill bara samla mer folk. Men, mer folk till vad? Mer folk till att delta i repeterandet av våra döda samlingar utan känsla, utan mening, utan förundran, utan det oväntade? Mer folk för att förena sig med oss i det rutinmässigas bojor? I de allra flesta fall är den andliga stelheten alldeles för svag för att orka upptäcka hur svag den egentligen är. Vad är en församling? För skärpans och förståelsens skull, vad är en församling? När jag säger att en församling går på rutin, vilken omvandlas till slentrian för att till sist föra till sönderfall, vad är det jag egentligen talar om? En kyrka är en byggnad, men församlingen är människor förda samman. Det pågår en meningslös diskussion om kyrkan idag. Den är meningslös därför att de som för diskussionen glömmer att en kyrka inte äger någon självständig existens. En kyrka är inte en företeelse i sig själv. Den är sammansatt av individer.

Man begår samma misstag ifråga om staten. Politiker talar ibland om staten som om den vore ett självständigt ting. Socialarbetare talar om samhället, men samhället är individer. På samma sätt är det med församlingen. En församling består av verkliga människor och när dessa kommer tillsammans har vi en församling Sådana de människor är som kommer samman i församlingen, sådan är församlingen ? inte sämre, inte bättre, inte visare, inte heligare, inte mer brinnande, inte mera stämd till andakt. För att förbättra eller ändra församlingen måste du börja med individerna. När folk i församlingen endast pekar på andra när förändring kommer på tal och inte på sig själva är detta ett säkert tecken på att församlingen hamnat i slentrian. Det visar på tre synder: självrättfärdighet, klander och självbelåtenhet. När Herren sade, ?En av er kommer att förråda mig? hade lärjungarna så mycket inneboende andlighet att ingen av dem sa, ?Herre, är det han?? Var och en av lärjungarna sade, ?Herre, kan det vara jag?? Om de inte hade lämnat detta gensvar hade vi inte haft någon Pingstdag. Men, därför att de var ödmjuka nog att peka finger i riktning mot sig själva föll den Helige Ande över dem. Självrättfärdighet är något förskräckligt att se bland Guds folk. Om vi tror att vi är vad vi borde vara kommer vi att förbli vad vi är. Vi kommer inte att vara beredda på förändring och utveckling i våra liv.

Detta kommer naturligt nog att leda oss till att bedöma och döma andra efter vad vi själva är. Detta är den bedömningsgrund som vi måste göra oss av med. Att döma andra efter vårt eget mått är att ödelägga församlingen. Självrättfärdighet leder också till självbelåtenhet. Att vara egenkär och imbilsk är att synda grovt och denna synd täcker det mesta av vad jag har sagt om rutin och slentrian. En del bär på denna attityd, ?Herre, jag är nöjd med min andliga status. Jag hoppas att du återvänder snart. Jag ser fram emot att möta dig på skyarna för att sedan regera över mina fem städer.? Sådana personer kan inte styra sina egna hem och familjer men de förväntar sig att få ansvar för städer. De ber flyktigt och sällan, besöker knappast ett bönemöte. De läser i sina biblar och förväntar sig att få susa iväg i det blå för att vara samman med Herren bland dessa helgon som vunnit seger. Självbedrägeri, helt enkelt Jag undrar om vi inte lurar oss själva. Jag undrar om inte mycket av detta är rent självbedrägeri. Jag hör Jesu röst till oss, ?Ni har dröjt länge nog där ni nu är. Bryt lägret och ge er upp i bergsbygden.? Det skulle bli en ny andlig erfarenhet som ligger till reds för oss. Allt som Jesus Kristus gjorde för oss ligger till reds för oss. Segerrikt liv, heligt liv, fruktbärande liv, förunderlig hänförande kännedom om den treenige guden ? allt detta är vårt. En styrka vi inte visste något om, bönesvar vi inte kunde drömma om ? detta är vårt. ?Se, jag har givit er detta land. Gå för att inta det?. Herren gav det till er utifrån ett förbund. Gå och inta det ? det är ert. Det var givet till Abraham, Isak och Jakob och alla deras efterkommande. Jesus bad, ?Inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer till tro på mig.? Joh 17:20. Detta omfattar alla som hör till Jesu Kristi församling. Om vi kallar honom Herre, hur vågar vi då hålla fast vid våra rutiner. Herren har kallat oss att dra vidare.

Men när folk envisas med att behålla sina vanor och rutiner kan inte ens ängeln Gabriel hjälpa dem om de inte vill förändring. Jag anklagar inte någon, jag ger er en enkel anvisning. Om du inte sitter fast i vana och rutin, var inte arg på mig ? någon annan gör det, och behöver höra. Om du har kört fast måste du ta dig ur hjulspåren. Skillnaden mellan ett träben och ett friskt märks när man nyper till; den som har träben märker inget. Skillnaden mellan en vanans och rutinernas kyrka och en församling som lever består i att om du ger den friska församlingen ett ord från Herren, då lämnar den gensvar. Om du nyper till den andra sorten fortsätter den att vara oberörd, död. Det träd som lever har en frisk grönska. Ta en kniv, kör den genom barken och trädet blöder. Det lever. Ett gammalt, dött träd står där som en utsiktspunkt för stormkråkor. Ta kniven och borra in den så djupt du kan och inget kommer att hända, därför att trädet är dött. Så är det med mitt budskap. Om du inte blir varken arg, sorgsen eller glad när du lyssnar, vet jag att inget kan göras. Men det finns sådana som lever, och jag hoppas att dessa utgör en majoritet.

2007-08-27 @ 16:32:15 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Frukta Guds Vrede - Martin Luther

Att frukta för Guds vrede

Martin Luther

Den som läser böcker, predikningar och andakter av Martin Luther skall snabbt bli varse hur ofta han talar om Guds vrede. Vi ska här se på ett sådant exempel. Det är ett utdrag från hans Huspostilla, 2 söndagen efter Trefaldighet. Luther utgår från en liknelsetext av Jesus som handlar om hur folk enträget ska uppmanas att komma till den himmelska måltiden.

quot;Gå ut på vägar och stigar och uppmana enträget människor att komma in, så att mitt hus blir fullt." Luk 14:23

"Härmed åsyftas vi hedningar som inte bodde i någon stad, dvs inte hade någon ordentlig gudstjänst såsom judarna utan tillbad avgudar, så att vi inte förstod sanningen vare sig om Gud eller om oss själva. Därför liknas hedningarnas länder vid en fri och öppen plats på landsvägen eller fältet där djävulen går fram och har fritt spelrum, så att han där kan göra vad han vill. Gå dit bort, säger husbonden, och uppmana dem enträget att komma in.

Världen har den onda arten att hon överallt avspärrar sig mot evangelium och inte kan tåla den läran. Husbonden däremot vill ha sitt hus fullt av gäster. Ty han har tillrett måltiden så att han måste ha människor som äter, dricker och är glada, skulle han ock vara tvungen att uppväcka dem av stenar. Detta är också anledningen till att Gud låter världen äga bestånd så länge, fast han kunde ha anledning nog i vart ögonblick att för våra synders skull kasta den i fördärvet. Men han gör inte det, ty han behöver ännu fler gäster att delta i sin måltid.

Att hans tjänare nu förkunnar det heliga evanglium för oss, det är ett bevis på att vi som är döpta och tror också är bjudna till denna måltid. Men på vad sätt uppmanar han oss enträget? Vår Herre Gud vill ju inte ha någon nödtvungen tjänst. Han uppmanar oss enträget på det sättet att han låter predika för oss att "den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd." Här visar han oss båda delarna: helvete och himmel, död och liv, vrede och nåd.

Ty först och främst uppenbaras för oss vår synd och vårt förtappade tillstånd, för att vi skall förskräckas för detta när vi får höra att vi, så snart vi blivit födda till världen, strax är i djävulens rike och under Guds vrede. Det är att bli uppmanad enträget, när man fruktar för Guds vrede och begär hjälp av honom.

När nu detta har skett genom predikan och våra hjärtan alltså är förkrossade och förskräckta, så predikas det vidare: Kära själ, du skall inte förtvivla för det att du är en syndare och har dragit över dig en så hemsk dom. Så här skall du göra: Gå åstad, du är ju döpt, och hör evangelium. Då får du veta att Jesus Kristus dött för dig och genom sin död på korset försonat din synd. Tror du detta, då kan du vara trygg för Guds vrede och den eviga döden samt får vara en gäst vid denna härliga måltid och får där äta och dricka så att du blir mätt. Detta är att uppmana enträget, att förskräcka med synden.

Evangelium uppenbarar, vilka som är de verkliga synderna och låter oss känna Guds vrede (Rom 1:18). Det lär oss nämligen att vi alla lever i synder och är att räkna bland de ogudaktiga. Detta befaller oss vår Herre Gud att förkunna genom sitt evangelium då han säger till apostlarna: "Gå och förkunna evangelium".

Men man kan inte förkunna bot och omvändelse utan att säga att Gud är vred på alla människor därför att de är fulla av otro, gudsförakt och andra synder. Denna Guds vrede bör förskräcka dem och göra deras samveten bävande och ängsliga så att de uppmanar enträget sig själva och säger: "Ack, Herre Gud, vad skall jag ta mig till för att bli frälst ur detta elände?" Då skall man säga: "Sätt dig här och ät, ty här står många bord lediga och här är rikt förråd på mat. Du är döpt, tro därför på Jesus Kristus. Tro att han har ställt allt till rätta och försonat för dina synder. Det finns intet annat medel genom vilket du kan få hjälp, än detta att du tror och blir döpt. Då skall Guds vrede upphöra. Då skall istället idel nåd och barmhärtighet, syndernas förlåtelse och evigt liv skina över dig från himlen."

Att uppmana enträget, det betyder att predika omvändelse och syndernas förlåtelse och att förkunna Guds vrede över synderna och nåd över dem som tror. Så skall Guds vrede över syndaren och nödvändigheten av omvändelse tvinga därtill att man kommer och ropar om nåd. Detta är rätta vägen till denna måltid.

På detta sätt blir av judar och hedningar en kristlig kyrka, och så kallas alla tillsammans för fattiga, eländiga, halta och krymplingar. Ty sedan de blivit på detta sätt förskräckta tar de emot evangelium och kryper till korset. Men de som inte vill göra detta, de må sedan vara hur kloka och visa som helst, så har de här sin dom, att de inte skall få smaka denna måltid, dvs att Guds vrede skall förbli kvar över dem och de blir fördömda för sin otros skull.

Men vi som vill komma, vi som har hjärtan som är förskräckta för våra synders skull och som därför inte försummar den Guds nåd som för Kristi skull förkunnas för oss och erbjuds åt oss i evangelium, vi får nåd i stället för vrede, evig rättfärdighet i stället för synd och evigt liv i stället för evig död ?"

2007-08-25 @ 20:36:58 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Lärjungaskapets kostnad - John MacArthur

Lärjungaskapets kostnad

Här ska vi nu beröra Jesu kallelse till lärjungaskap mera ingående. Låt mig tydligt säga att Jesu kallelse till att försaka sig själv och att följa honom, var en kallelse till frälsning och inte ett erbjudande om ?ett liv på högre nivå? eller ett andra steg i tron, som följde efter frälsningen. Dagens undervisning som skiljer mellan lärjungaskap och frälsning har sitt ursprung i tankar som är främmande för bibeln.

Varje kristen är en lärjunge. Faktum är att Herrens storslagna missionsbefallning var att gå ut i hela världen och ?göra alla folk till lärjungar....lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder? (Matt 28:19-20). Detta innebär att församlingens uppgift och förkunnelsens mål är att göra lärjungar. Lärjungar är människor som tror, de vilkas tro motiverar dem att lyda allt allt det som Jesus befallde. Ordet lärjunge används konsekvent som en synonym för troende genom hela Apostlagärningarna (6:1-2, 7; 11:26, 14:20, 22; 15:10). Varje skillnad mellan de två orden är helt konstlad. Ändå har uppriktiga och välmenande människor fört fram en teologi som innebär att det-är-lätt-att-bli-frälst-det-är-bara-att-tro (easybelievism) och som avfärdar Jesu hårda krav.

När Jesus kallade lärjungar, undervisade han dem noggrant om vad det kostade att följa honom. Halvhjärtade människor som inte var villiga att överlåta sig, lät sig inte påverkas. Alltså avvisade han var och en som var ovillig att betala priset - som den rike unge mannen. Han uppmanade alla som funderade på att bli lärjungar att noga beräkna kostnaden. ?Ty om någon bland eder vill bygga ett torn, sätter han sig icke då först ned och beräknar kostnaden och ser till, om han äger, vad som behöves för att bygga det färdigt? Eljest, om han lade grunden, men icke förmådde fullborda verket, skulle ju alla som fingo se det begynna att begabba honom och säga: ?Den mannen begynte bygga, men förmådde icke fullborda sitt verk??(Luk 14:28-30).

Om dessa versar har John Stott skarpsinnigt skrivit:

?Det kristna landskapet är täckt med ruinerna av de övergivna, halvbyggda torn - ruinerna av dem som började bygga och inte kunde fullborda. För tusentals människor struntar fortfarande i Kristi varning och börjar följa honom, utan att först stanna upp och tänka på kostnaden för att göra det. Resultatet är den stora skandalen inom kristenheten idag, s.k. ?namnkristendom?. I länder till vilka den kristna kulturen har spridit sig, har massor av människor täckt över sig själva med ett ganska bra, men tunt lager av kristendomsfernissa. De har tillåtit sig själva att bli lite involverade, tillräckligt för att vara respektabla, men inte tillräckligt för att bli illa till mods. Deras religion är en stor, mjuk kudde. Den skyddar dem från de hårda besvärligheterna i livet, medan de ändrar på dess betydelse och form för att passa deras bekvämlighet. Inte undra på att cynikerna talar om hycklare i kyrkan och avvisar religion som verklighetsflykt?.

En kristen är inte någon som bara köper en ?brandförsäkring?, som ?tar emot Kristus? bara för undkomma helvetet. Som vi har sett upprepade gånger, uttrycker sig sanna troendes tro i underkastelse och lydnad. Kristna föjer Kristus. De är obestridligt överlåtna till Kristus som Herre och Frälsare. De har en längtan att vara Gud till behag. De är ödmjuka, saktmodiga lärjungar (mathétés i den grekiska texten). När de faller, söker de förlåtelse och går vidare. Det är deras anda och deras inriktning.

Kallelsen till kristet lärjungaskap kräver uttryckligen just det slaget av total hängivenhet. Det är full överlåtelse, utan något som man undantar medvetet eller med flit. Ingen kan komma till Kristus på några andra villkor. De som tror att man bara kan bejaka en förteckning över fakta om evangeliet och fortsätta att leva som man själv vill, bör pröva sig själva för att se om de verkligen är i tron (2 Kor 13:5).

I Matt 10:32-39 utmanade Jesus sina lärjungar och sa:

?Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen....
?Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig; och den som icke tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig. Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det?.

Vår Herre har inte givit något mer definitivt uttalande om lärjungaskap än detta. Här uttrycker han på tydligast möjliga sätt vad kostnaden för lärjungaskap innebär. Orden är riktade till de tolv särskilt (Matt 10:5), men de är principer i lärjungaskap, som är tillämpliga på oss alla. Vers 24 lyder: ?Lärjungen är icke förmer än sin mästare?. ?En lärjunge? betyder här varje lärjunge, och orden som följer tills slutet av kapitlet, tillämpas på lärjungaskap i allmänhet.

De som uppfattar lärjungar som en särskild klass mer hängivna troende, kommer att påpeka att de tolv - eller åtminstone elva av dem - redan var på Kristus troende och behövde alltså inte vägledning om vad det innebär att komma till Kristus med frälsande tro. Det är sant att de flesta av lärjungarna otvivelaktigt redan var pånyttfödda, men detta vederlägger inte betydelsen av dessa ord för dem. Faktum är att dessa män redan kallades lärjungar också (10:1). Detta var inte en inbjudan till en högre form av relation, utan en påminnelse om det som redan hade grundlagts när de trodde. Vår Herre fortsatte med att undervisa dem om innebörden i tron och frälsningen, och påminde dem ständigt om den överlåtelse som de hade gjort, när de valde att följa honom.

Dessa ord kan tillämpas på dig och mig också. Lukas 14:25-35 innehåller liknande ord - i ännu starkare uttryck - som Jesus uttalade inte bara till de tolv, utan till människoskarorna som kom för att höra honom.

Matteus 10:2 hänvisar till de tolv som ?apostlar?. Det betyder ?utsända?. När deras grundläggande förberedelser hade fullbordats, sände Jesus ut dem för att predika. I detta uppdrag som han gav dem när de skildes åt, använder han emellertid ordet lärjunge , inte apostel . Hans ord kan tillämpas på varje lärjunge, och vara verksamma som en vägvisare för varje potentiell efterföjare till Jesus.

Att bekänna Kristus inför andra

Versarna 32-33 påminner om den fruktansvärda domsscenen i Matteus 7:21:23: ?Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall och jag förneka inför min Fader, som är i himmelen?. Innebär detta att bekännelse inför andra är ett villkor för att bli en sann kristen? Nej, men det innebär att ett kännetecken på varje äkta kristen, är att han eller hon kommer att bekänna tron på Kristus utan förbehåll. Paulus skrev: ?Ty jag blyges icke för evangelium; ty det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror? (Rom 1:16).

Det verkliga lärjungaskapets väsen är en överlåtelse till att bli lik Jesus Kristus. Det innebär både att handla som han gjorde och att vara villig att utstå samma behandling. Det innebär att möta en värld som är fientlig mot honom och att göra det oförskräckt. Det innebär att bekänna inför andra att Jesus är Herre och lita fullt på att han också kommer att tala å dina vägnar inför Fadern.

?Att bekänna? betyder att bejaka, erkänna, att hålla med om. Det är ett uttalande om igenkännande, tro, förtroende och tillit. Man kan bekänna Kristus med munnen, som Romarbrevet 10:9 säger, och också bekänna honom genom att uppföra sig rättfärdigt, som Titus 1:16 innebär. Vi ska bekänna Kristus ?inför människor?. Detta betonar den offentliga innebörden av bekännelsen, och dess betydelse kan inte undgås. I Romarbrevet 10:10 läser vi: ?Ty genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens bekännelse bliver man frälst?. Om hjärtat verkligen tror, kommer munnen att vara angelägen att bekänna. Bekännelsen är inte bara ett mänskligt verk, den är ingiven och får sin kraft av Gud, den följer efter det att man tror men inte skild från den handlingen. Återigen, bekännelsen är ett kännetecken på sann tro, den är inte ett ytterligare villkor för frälsning.

Första Johannes brev 4:15 lyder: ?Den som bekänner, att Jesus är Guds Son, i honom förbliver Gud, och han själv förbliver i Gud?. Vilket är kännetecknet på sanna kristna? De bekänner Jesus som Guds Son.

Detta innebär inte att en lärjunge alltid kommer att stå upp för Herren. Petrus förnekade Herren tre gånger i den natt han blev förrådd. Sedan har vi Timoteus, kanske den bästa av Paulus lärjungar, pastor i församlingen i Efesus. Denne hängivne unge man, med sådana gåvor för att vara herde, var en förebild för lärjungaskap. Men han kan ha upplevt tillfälligt andligt missmod i sin tjänst, eller också var han kanske känslig för fruktan. Paulus var tvungen att skriva till honom: ? Blygs därför icke för vittnesbördet om vår Herre? (2 Tim 1:8).

En tidpunkt av misslyckande upphäver inte en lärjunges trovärdighet. Vi har alla misslyckats med att bekänna Kristus inför andra oftare än vad vi vill erkänna. Men om vi är sanna lärjungar, kommer vi inte att avsiktligt och beräknande att hålla vår tro gömd från alla hela tiden. Även Josef från Arimatea, som aposteln Paulus kallade en ?hemlig lärjunge?, hade frimodigheten att gå till landshövdingen Pilatus efter korsfästelsen och be om Jesu kropp (Joh 19:38).

Kristus säger att han kommer att kännas vid oss inför Fadern, som är i himmelen (Matt 10:32). Vad menar han? Kristus kommer på domens dag att säga: ?Denne tillhör mig?. Han kommer att bekräfta sin trofasthet mot dem som har bekräftat sin trofasthet mot honom. Den andra sidan av saken finns också uttalad: ?Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen? (v 33). Detta uttrycks inte i första hand om de som öppet avvisar - människor som skulle uppenbart förneka Kristus, inte vilja ha något med honom att göra, som föraktar honom, talar mot honom eller hädar hans namn. Sanningen är helt klart tillämpbar på sådana människor, men vår Herre talar specifikt om falska lärjungar, människor som påstår sig vara kristna, men som inte är det.

När de sätts på prov förnekar falska lärjungar konsekvent Herren, antingen genom sin tystnad, genom sina gärningar eller genom sina ord. Faktum är att föreställningen här omfattar alla dessa saker. Den visar på någon vars hela liv är ett förnekande av Kristus. Han kan påstå att han tror, men allt i hans levnadssätt utsöndrar förnekelse (jmfr Titus 1:16). Kyrkorna är fyllda med sådana människor, som ger sig ut för att vara lärjungar, men förnekar Herren på vissa störande sätt. Kristus kommer att förneka dem inför Fadern (v 33).

Matteus 25:31-46 redogör för det som kommer att hända i domen. Detta avsnitt beskriver uttryckligen skiljandet av fåren från getterna vid slutet av vedermödan, vid domen av nationerna (v 32). Men denna princip är tillämplig på enskilda människor i varje skede av Guds dom. Här ställer Herren fåren (de som har bekänt honom) på hans högra sida, och getterna (de som har förnekat honom) på hans vänstra (v 33), och för in fåren i riket. Dessa är de rättfärdiga människor som har bekänt honom. Hur vet vi det? Han säger: ?Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig, och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig härbärge, naken, och I kädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag var i fängelse, och I kommen till mig? (versarna 35-36). Vi ser ännu en gång, att deras livsmönster uppenbarar verkligheten i deras påstående att de känner Kristus. De som underlåter att leva på ett sätt som stämmer överens med tron på Kristus, blir sända till evig dom (v 46).

Att ordna prioriteringarna

Ett andra kännemärke på en sann lärjunge är att han älskar Kristus mer än sin egen familj (Matt 10:34-37). Särskilt vers 37 är mycket stark: ?Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig?.

Om du tycker att detta är kraftiga ord, se på parallellstället i Lukas 14:26: ?Om någon kommer till mig och han därvid ej hatar sin fader och moder och sin hustru och sina barn och sina bröder och sina systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge?.

Måste vi för att vara lärjungar bokstavligen hata våra familjer? Det är uppenbart att detta inte kräver hat i någon form, som skulle bryta mot Guds tydlig bud, som t.ex. ?Hedra din fader och din moder? (2 Mos 20:12) och ?I män, älsken edra hustrur? (Ef 5:25). Nyckeln till detta bibelstället är uttrycket ?därtill ock sitt eget liv? (Luk 14:26). Herren säger att vi måste vara obetingat trogna mot honom, t.o.m. mer än mot våra familjer - och särskilt mer än mot oss själva. Bibeln lär att vi ska försaka oss själva (Matt 16:24), se oss själva som döda (Rom 6:11), avlägga den gamla människan (Ef 4:22) - att behandla den själviska sidan av våra varelser med största ringaktning (jmfr 1 Kor 9:27). Det är samma inställning som vi ska ha mot våra jordiska tillgångar och även mot våra familjer.

Varför är detta uttryckssättet så skarpt? Varför använder Kristus så stötande formuleringar? Därför att han är lika angelägen om att driva bort dem som inte har anslutit sig, som han är att dra sanna lärjungar till sig själv. Han vill inte att halvhjärtade människor ska bli lurade till att tro att de är i riket. Om han inte har fått inta första platsen, har han inte fått inta sin rätta plats.

Att ta upp korset

De som inte är villiga att mista sina liv för Kristus, är inte honom inte värdig (Matt 10.38). De kan inte vara hans lärjungar (Luk 14:27). Dessa uttalanden kan inte passas ihop med de lättvindiga ansatser till omvändelse som är populära i vår generation. Jesus ber inte människor om att bli en pluseffekt i deras omständigheter i livet. Han vill ha lärjungar som är villiga att försaka allt . Han frågar efter fullständig självförnekelse - t.o.m. villighet att dö för hans skull om det är nödvändigt.

När Matteus 10:38 säger: ?Den som inte tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig?, innebär det inte att bära ?korset? i en svår situation, en kronisk sjukdom, eller en gnatande make/maka. Jag har hört fromma predikningar, som förandligar korset till att innebära allting från en vresig svärmor till ett droppande tak på en Cheva från 57! Men det är inte vad ordet kors innebar för Jesu åhörare under det första århundradet. Det ledde inte deras tankar till långvariga svårigheter eller mödosamma bördor. Det väckte inte ens tankar på Golgata - Herren hade ännu inte vandrat mot korset, och de förstod inte att han skulle göra det.

När Jesus sa ?ta sitt kors på sig? till dem, tänkte de på ett grymt redskap för tortyr och död. De tänkte på att dö på det mest kvalfyllda sätt som människan kände till. De tänkte på dömda förbrytare som hängde på kors vid vägkanten. Utan tvekan hade de sett män bli avrättade på detta sätt.

Jesu åhörare förstod att han kallade dem till att dö för honom. De visste att han bad dem om det yttersta offret, att överlämna sig sig till honom som Herre på alla sätt.

Jesus tillägger en sista paradoxal tanke angående innebörden av lärjungaskap: ?Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det? (Matt 10:39). ?Den som finner sitt liv? tycks syfta på en person som har skyddat sin fysiska säkerhet genom att förneka Kristus under påtyckningar eller någon som håller fast vid sitt liv, hellre än att ta sitt kors på sig. Eftersom han är mest angelägen om att skydda sitt fysiska liv, förlorar den personen sin eviga själ. Omvänt, den som är villig att mista sitt liv för Kristi skull, kommer att få ta emot evigt liv.

Bibeln undervisar inte om frälsning genom martyrskap. Herren rådde inte sina lärjungar att försöka bli dödade för honom. Återigen, han syftade på ett föredöme, en inriktning. Han sa helt enkelt att äkta kristna inte ryggar tillbaka, även om de möter döden. För att uttrycka det på ett annat sätt: När de ställs inför ett avgörande mellan att tjäna jaget och att tjäna Herren, är den sanne lärjungen den som väljer att tjäna Herren, även om han får betala ett högt personligt pris.

Återigen, denna undervisning är inte absolut i den betydelsen att den inte tillåter tillfälliga misslyckanden som Petrus. Men även Petrus visade till sist sig vara en sann lärjunge, eller hur? Tiden kom när han frivilligt gav sitt liv för Jesu skull.

Lukas 9:23 återger liknande ord från Jesus: ?Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig var dag; så följe han mig?. Lägg märke till tillägget av två ord: ?var dag?. Lärjungens liv framkallar förföljelse och måste därför vara ett liv med daglig självförnekelse. Paulus skrev till korintierna: ?Ty - så sant jag i Kristus Jesus, vår Herre, kan berömma mig av eder, mina bröder - jag lider döden dag efter dag? (1 Kor 15:31).

Tanken på daglig självförnekelse är inte ett hån mot nutidens hypotes att tron på Jesus är ett tillfälligt beslut. En sann lärjunge är någon som anmäler sig på livstid. Idén på dekalen ?pröva Jesus? är en mentalitet som är främmande för sant lärjungaskap - tron är inte ett experiment, utan en överlåtelse för hela livet. Den innebär att ta sitt kors på sig dagligen, att ge allt för Kristus varje dag. Den innebär inga förbehåll, ingen osäkerhet, ingen tvekan (Lukas 9:59-61). Den innebär att inget medvetet undanhålls, att ingenting avsiktligt skyddas mot hans herravälde, att ingenting motsträvigt hindrar hans kontroll. Den kräver ett smärtsamt skiljande från band med världen, när man stänger flyktdörrarna och gör sig av med varje slags säkerhet att falla tillbaka på om man skulle misslyckas. Äkta troende vet att de går framåt med Kristus till döden. Efter att ha satt sin hand till plogen, ser de inte tillbaka (Luk 9:62).

Så måste det vara för alla som vill följa Jesus Kristus. Det är detta som sant lärjungaskap innebär.

John F. MacArtur, Jr

Http://www.kts.just.nu

2007-08-24 @ 18:05:59 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Avslöjad: Benny Hinn falsk profet 1

Avslöjad: Benny Hinn

"Sådana som de är falska apostlar, ohederliga arbetare, och uppträder som Kristi
apostlar. Och det är inget att förvåna sig över. Satan själv gör sig lik en ljusets ängel.
Därför är det inte underligt att också hans tjänare uppträder som tjänare åt
rättfärdigheten. Men de kommer att få det slut som de förtjänar." 2 Kor. 11: 13-15

Kort bakgrund
Benny Hinn är en arab född i Jaffa, Israel, 1952. Han växte upp i ett grekiskt ortodoxt hem, men fick senare gå i katolska skolor. Benny Hinn påstod länge att hans far varit borgmästare i Jaffa, men när detta avslöjades som en osanning ändrade han det till att hans far hade "arbetsuppgifter som en borgmästare". Benny Hinns far var i verkligheten en kontorist vid en arbetsförmedling för arbetslösa araber. I slutet av 1960-talet flyttade familjen till Toronto, Kanada. Och det är här, på andra sidan Atlanten, historien om Benny Hinn tar fart.

Han påstår själv att det var efter ett möte med Kathryn Kuhlman som han bestämde sig för att bli en "karismatisk kristen". Tyvärr är det så att det enda som är konsekvent med Benny Hinn och hans historier, är att de inte är konsekventa. Och då det finns minst sex olika versioner av hur han blev en kristen, kan man inte avgöra när, var eller hur det gick till. Hur som helst så var valet av "yrke" klart efter detta möte och i december 1974 började han hålla "helande möten" i Oshawa, Ontario i Kanada. Någon utbildning till präst eller pastor hade han dock inte.

1983 flyttade Benny Hinn sin verksamhet från Kanada till Orlando Christian Center i Florida, USA. Efter diverse problem med lagen och dess utövare, flyttade han sin verksamhet till Dallas, Texas i slutet av 1999. Detta är knappast en tillfällighet, då Dallas anses vara ett "Mecka" för självutnämnda "profeter", "helare" och annat skumt folk. Det är nämligen mycket svårt att åtala religiösa lurendrejare i Texas...

Benny Hinn - profeten och hans lära
Är Benny Hinn en sann profet, utsänd av Gud, eller är han en falsk profet? Det är faktiskt ganska lätt att avgöra, då det finns ett "test" som man ska använda för att se om en profet är sann eller falsk - och det "testet" gäller både för Bibelns profeter och de utombibliska siarna. I 5 Mos. 18: 22 står följande: "När profeten talar i HERRENS namn och det han säger inte sker och inte går i uppfyllelse, då är detta något som HERREN inte har talat."

Men man ska även komma ihåg att profetians sanning inte enbart kan avgöras av om en förutsägelse slår in eller ej. Slår den inte in vet vi att den är falsk och den som uttalat den är en falsk profet, men slår den in krävs det ytterligare ett kriterium, då även falska profetior kan slå in (hur dumt det än låter!). För även en falsk profet kan göra märkliga tecken (se t.ex. 5 Mos. 13:1-6). Det avgörande kriteriet är att profetian stämmer överens med Guds uppenbarade ord, den redan till Mose uppenbarade läran. Inträffar profetians förutsägelser, men undervisningen strider mot den rätta läran, "så skall du ändå inte höra på den profetens ord eller på den drömmaren, ty Herren, eder Gud, sätter eder därmed endast på prov för att förnimma, om ni älskar Herren, eder Gud, av allt edert hjärta och av all eder själ" (5 Mos. 13:3). Enklare än så kan det faktiskt inte bli...

Senaste nytt: Benny Hinn försöker censurera videos och ljudfiler på Internet som avslöjar honom som en falsk profet och lärare. Detta sker bl.a. genom att han försöker stämma de som har länkar med honom på sina hemsidor. Så en del av länkarna på denna sida som leder till amerikanska sidor kan ha tagits bort medan rättegång pågår.

Ny! Kanadensiska CBC:s dokumentär "Benny Hinn Exposed" (endast på engelska) i fyra delar på YouTube. Del 1http://www.youtube.com/watch?v=FIhULXIzXv4 , del 2http://www.youtube.com/watch?v=9M7pr8cR0As,del3,http://www.youtube.com/watch?v=WrkNiuwSBkUochdel4 http://www.youtube.com/watch?v=0vewxv2TqB8.

Några exempel på vad Benny Hinn profeterat om och vilken lära han står för
Orlando Christian Center, 31 december 1989:
> Benny Hinn profeterar om att Kubas ledare Fidel Castro ska dö under 1990-talet
(Real Audio © 1989 by Benny Hinn)
En vid det här laget "klassisk" Benny Hinn profetia som visade sig vara falsk.

Orlando Christian Center, 31 december 1989:
> Benny Hinn påstår att han fått en profetia om att de homosexuella i Amerika ska förgöras av eld senast år 1995
(Real Audio © 1989 by Benny Hinn)
Ännu en jättemiss av den självutnämnde profeten. Men det kanske mest skrämmande med detta ljudklipp är att publiken faktiskt applåderar detta påstående!

TBN, 19 oktober 1999:
> Benny Hinn profeterar om att döda ska vakna till liv igen, då de sätts framför en TV som sänder program från TBN!
(Real Video © 1999 by TBN)
Detta påståendet är så otroligt dumt att det knappast ens behöver kommenteras, men detta visar klart och tydligt att Benny Hinn inte får sina profetior från Gud. Lägg märke till att programledaren och grundaren av TBN, Paul Crouch, först försöker tysta Hinn med ett försiktigt tilltal, men ganska snart ger med sig och låter honom fortsätta att "profetera". (Kvalitén på videon är inte den bästa).

TBN, 2 april 2000:
> Benny Hinn profeterar om att ett fredsavtal mellan Israel och Syrien ska skrivas under av Hafes Al-Assad
(Real Audio © April 2nd, 2000 by TBN)
Att även detta var en falsk profetia, visade sig då den syriska ledaren Assad dog innan han skrev ett fredsavtal med israelerna. Benny Hinn bortförklarar den falska profetian med att "...it was God's plan for it not to happen, really." D.v.s. att det berodde inte på att Hinn profeterat falskt igen, utan att Gud tydligen glömt att informera Benny Hinn om att Assad skulle dö...

TBN, 29 december 2002:
> Benny Hinn profeterar om att en stor förändring av "smörjelsen" i församlingen ska ske den tredje mars 2003
(Real Video © 2002 by TBN)
Intressant nog så ansågs just den tredje mars 2003 vara en intressant dag i ockulta kretsar, då det skulle vara en bra dag för "andlig kontakt". Benny Hinns "profetiska källa" låter väldigt lik ockultisternas.

TBN, 29 december 2002:
> Benny Hinn profeterar att en stor händelse ska inträffa i Israel den 15 april eller dagarna kring det datumet.
(Real Video © 2002 by TBN)
Det som är extra intressant i det här fallet, är att Benny Hinn vägrar tala om vad denna "stora händelse" i Israel är, men den ska bli en stor huvudnyhet denna dag. Du som tittare får i uppdrag att lista ut vad det är genom att läsa tidningen just den dagen. Naturligtvis inträffade ingenting av större betydelse i Israel den tiden, vilket var föga överraskande.

Benny Hinn beskyller Gud för de felaktiga profetiorna
Hur förklarar då Benny Hinn det faktum att han aldrig profeterar rätt? Han skyller faktiskt på den Helige Ande. Hinn påstår faktiskt att han är som en kanal för Gud - att Gud går in i honom och tar över hans sinne och tunga, så att han inte ens vet vad han sagt. Efter sin predikan den 31 december 1989, vid Orlando Christian Center, då han profeterade falskt flera gånger, påstod Hinn att han var full - antagligen menade han av den Helige Ande.

För att ytterligare klargöra att han inte profeterar fel, frambar Hinn en profetia den 17 september 1999 i Denver, som gick ut på att han inte kan profetera fel...

Var får Benny Hinn sin "smörjelse" ifrån?
Var får Benny Hinn sin andliga "smörjelse" ifrån, är det Gud eller finns källan någon annanstans? Ja, enligt Benny Hinn själv så får han sin andliga "smörjelse" från två gravar! Han besöker gravarna som tillhör Kathryn Kuhlman och Aimee McPherson, grundare av Foursquare Gospel Church, och får sin "smörjelse" från deras kvarlevor. Så här beskriver Benny Hinn själv händelserna vid gravarna:

?En av de märkligaste upplevelser jag haft hände för några år sedan då jag besökte Aimees grav i Kalifornien. Den här torsdagen uppträder jag på TBN. På fredag ska jag besöka Kathryn Kuhlmans grav. Den ligger nära Aimees i Forest Lawn Cemetery. Jag har redan varit där en gång och vill gå dit ofta och visa min respekt för henne då hon är en stor kvinna inför Gud, som påverkat mitt liv mycket. Graven hon är begravd i är inhägnad, de har byggt murar runt den. Man kan inte komma in där utan nyckel, och jag är en av få som får gå in där. Jag kommer aldrig att glömma vad jag såg vid Aimees grav. Det är väldigt dramatiskt. Hon var en sådan märklig kvinna att hennes grav har en sju fot hög staty föreställandes en ängel, stående på varje sida och de har en guldkedja lindad runt sig. Och det låter otroligt att någon kan dö med bugande änglar på varje sida, men jag kände en märklig "smörjelse" när jag var där. Jag skakade när jag besökte Aimees grav. Guds kraft kom över mig. ... Jag tror "smörjelsen" dröjer sig kvar i Aimees kropp. Jag förstår att detta kan vara chockerande för er. ... Jag ska ta med mig David [Palmquist] och Kent [Mattox] och Sheryl [Palmquist] denna vecka. Ni kommer att få känna "smörjelsen" vid Aimees grav. Den är otrolig. Och Kathryns. Det är fantastiskt. Jag har hört talas om folk som blivit helade när de besökt den graven. De blev totalt helade av Guds kraft.? ( This Is Your Day, TBN, 11 juni 1997).

D etta ingen lära du finner i Bibeln - tvärtom är det förbjudet att göra det Hinn gör vid gravarna: "Hos dig får inte någon finnas som låter sin son eller dotter gå genom eld eller befattar sig med spådom, teckentydning, svartkonst eller häxeri, ingen som utövar besvärjelsekonster, ingen andebesvärjare, ingen som bedriver trolldom och ingen som söker råd hos de döda. Ty avskyvärd för HERREN är var och en som gör sådant..." (5 Mos. 18: 10-12).

Benny Hinn förvandlas under "smörjelsen"
I en intervju som sändes på TBN den 13 september 1999, avslöjar Benny Hinn att hans barn blir rädda för honom när han är under "smörjelsen". Han är inte sig själv längre och tydligen är han rädd för "smörjelsen" själv också. Han är inte rädd för sig själv, men är rädd för vad "smörjelsen" kan göra med honom.

Och under intervjun, där man även spelar upp ett videoband från ett möte i Denver, avslöjas att Hinn "förvandlas" på scen och talar hest och "morrande", som en besatt. Han uppmanade folket att lyfta deras händer och hylla mästaren Jesus. Uppenbarligen talade han inte om Bibelns Jesus. Han förbannade även de som vågade gå emot hans lära i ord eller handling.

Benny Hinn beskriver själv händelsen i Denver som "den mest skrämmande upplevelsen han haft under sina 25 år som predikant".

Man spelar under intervjun upp följande händelse från Denver, där Hinn ger följande beskrivning av vad som händer: "Min hud är på väg att explodera. Det kommer att pirra i era kroppar från topp till tå. Höj era röster. Lyft era händer och be om det -- Guds folk, bli helade! Guds folk, bli befriade! Res er upp från er sjukdom och hoppa in i helandets flod och bli helade, i Jesu namn. Sätt er ner; detta är bara början.

(Hinn tar upp en man på scen, som han påstår har ett hjärta som är dött till två tredjedelar. ) Han kan knappt gå ( Hinn grymtar ). Äran! Äran! Om inte jag frigör den, kommer jag att explodera. Om jag inte frigör smörjelsen, kommer jag att explodera. Jag måste släppa den lös mot någon. Demonen måste böja sig för namnet av mästaren Jesus ...
Ja Gud, gör det! Jag lägger en förbannelse på varje man och kvinna som sträcker ut sin hand mot denna smörjelse. Jag förbannar den människa som vågar tala ett ord mot denna tjänst..."

Denna s.k. "smörjelse" har absolut ingenting att göra med Bibelns Gud, då detta klart och tydligt är ett verk av onda andar. Att Benny Hinn använder namnet Jesus betyder inte att det är Bibelns Jesus han talar om. Aposteln Paulus varnar just för detta fenomen i sitt brev till galaterna: "Jag är förvånad över att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium, fast det inte finns något annat. Däremot är det några som skapar förvirring bland er och vill förvränga Kristi evangelium. Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse."
(Gal. 1: 6-8).

Benny Hinn fortsätter att hota dem som inte håller med honom
Benny Hinn påstår i en intervju i Christianity Today, att Bibeln lär att man aldrig får rätta en "man av Gud" (som han påstår att han själv är) oavsett hur ond, syndig eller omoralisk han blivit. Detta är också en lära som går stick i stäv med vad Guds ord lär. Men det passar naturligtvis en falsk profet och en falsk lärare att inte bli granskad, för då avslöjas ju det hela ganska snabbt.

Och så här angriper Benny Hinn sina motståndare i en predikan, där han t.o.m. hotar deras barn:
"Nu pekar jag mitt finger med Guds mäktiga kraft i på mig. Ni ska höra detta. Det finns män och kvinnor i södra Kalifornien som attackerar mig. Jag talar till er under smörjelsen nu, ni ska få skörda det i era barn . Ni kommer aldrig att vinna. Och era barn ska lida. Ni attackera mig på radion varje kväll; ni ska betala, liksom era barn . Hör detta från läpparna av Guds tjänare. Ni är i fara. Ångra er, eller så kommer Gud den Allsmäktige att röra sin hand... Rör inte Guds Smorde (d.v.s. att Benny Hinn är den Smorde!)..." (World Charismatic Conference, 7 augusti 1992).

"Några attackerar mig för något jag lärt ut. Låt mig säga dig något, broder: Du ska se upp! Du ska veta, att jag har letat efter verser i Bibeln, men som jag inte ser ut att kunna hitta. En vers säger: "Om du inte gillar dem, döda dem." Jag önskar verkligen att jag kunde hitta den versen! Du stinker, verkligen - så tycker jag i alla fall! Ibland önskar jag att Gud ville ge mig ett "Helig Ande-maskingevär"; då skulle jag skjuta bort ditt huvud." (Praise-a-Thon, TBN, 8 november 1990).

Detta står i skarp kontrast till det Jesus lär i Bibeln: "Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. Jag säger er: Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom." (Matt. 5: 38, 39).

Metoden att använde skrämsel och hot mot de som inte tror, är ett "klassiskt" knep som falska profeter, falska lärare och sekter brukar använda...

Benny Hinn påstår att Jesus ska uppenbara sig personligen
I Matt. 24: 23-26 finns följande profetiska varning från Jesus själv: "Om någon då säger till er: Se här är Messias, eller: Där är han, så tro det inte. Ty falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda. Jag har nu sagt er detta i förväg. Om de alltså säger till er: Han är i öknen, så gå inte dit, eller: Han är i de inre rummen, så tro det inte."

2007-08-24 @ 13:32:37 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Avslöjad: Benny Hinn Falsk profet 2

TBN Praise-a-thon, 2 april 2000:
> Benny Hinn påstår att Jesus ska uppenbara sig personligen under Hinns möten. Även andra församlingar kommer, enligt Hinn, att få se Jesus framträda personligen under möten och sammankomster. Han påstår även att Jesus redan visat sig på en balkong i Benny Hinns kyrka i Orlando.
(Real Video © 2000 by TBN)

This Is Your Day, 20 april 2000:
> Benny Hinn upprepar påståendet om att Jesus ska uppenbara sig på hans möten i Kenya. Enligt detta påstående ska "tusentals människor" få se Jesus uppenbara sig personligen på scenen under Hinns möten.
(Real Video © 2000 Benny Hinn Ministries)

This Is Your Day, 21 april 2000:
> Ännu en gång upprepar Benny Hinn påståendet om att Jesus ska uppenbara sig på hans möten. Hinn "känner på sig" att Jesus kommer att uppenbara sig under hans kampanj i Kenya.
(Real Video © 2000 Benny Hinn Ministries)

This Is Your Day, 2 maj 2000:
> Benny Hinn påstår för fjärde gången att Jesus ska uppenbara sig på hans möten och påstår även att detta kan ske hemma hos dig.
(Real Video © 2000 Benny Hinn Ministries)

"Eld ska falla ner från himlen"
I Uppenbarelsebokens 13:e kapitel skriver aposteln Johannes om antikrists medhjälpare, som kallas för "den falske profeten" och som ska göra "stora tecken" för att få "jorden och dess invånare att tillbe det första vilddjuret" (Upp. 13: 11-13). Johannes avslöjar speciellt ett tecken som den falske profeten ska göra - han får "till och med eld att falla från himlen ner på jorden i människornas åsyn".

I det två följande videoklippen profeter Benny Hinn om just eld som ska falla från himlen. Att detta förbereder även "de utvalda" på att ta emot och t.o.m. acceptera den falske profeten, råder det inget tvivel om (Matt. 24: 24), för redan nu "är ju laglöshetens hemlighet verksam" (2 Tess. 2: 7).

Benny Hinns helande kraft
Benny Hinn påstår att han helat människor som suttit i rullstol, han har fått blinda att se, döva har fått tillbaka hörseln och han påstår även att han helat minst fyra människor som haft AIDS.

Hittills har inga av de "helanden" som Benny Hinn påstår sig ligga bakom kunnat bevisas. Och då har ändå Hinn och hans medhjälpare själva fått ta fram de personer som påstås ha blivit helade av Benny Hinn. Det visade sig att av de "hundratals" helade (The Anointing, 1992, sid. 94-95) som Hinn talade om, inte ens var tio till antalet. Och dessa personer hade inga bevis för att de ens varit sjuka innan de blev "helade". Det fanns inga läkarjournaler, eller familjemedlemmar, släktingar, vänner eller bekanta som kunde intyga om att de varit sjuka! Att allt detta avslöjats inför kameror och journalister från olika amerikanska tv-program och sänts över hela USA, stoppar inte Hinn från att upprepa dessa påståenden än idag. Se bl.a. en bit av NBC Datelines avslöjande reportage här.

Men andra fall, där det gått riktigt illa för de människor som trott på Benny Hinns helande kraft, finns det gott om. Här är några få exempel:

En av de som velat få förbön av Benny Hinn, fick först inte ens komma in i ARGO Stadium i Sacramento där Hinn uppträdde, då hon inte gav tillräckligt mycket pengar! Senare under kvällen, när hon till slut släpptes in på scenen, hände följande: Benny Hinn "slog ner henne med anden" och hon blev liggande kvar på golvet, när en stor man som Hinn också "slog ner med anden" landade på henne och bröt hennes ben. (Hinn "slår ner dem med anden" genom att blåsa på den/de som ska helas, eller så slår han till dem lite lätt på pannan/huvudet. En teknik som många "helare" använder sig av - ser mer effektfullt ut, men är inte något man finner i Bibeln.)

I Basel i Schweizår 1993, "profeterade" Benny Hinn för en man som hade cancer, att han hade många år kvar att leva. Mannen dog två dagar senare.

En kvinna som hade cancer visades upp på scen vid ett möte, efter att Benny Hinn påstått sig ha helat henne. Kvinnan dog i cancer kort därefter.

I Nairobi, Kenya i maj 2000, dog fyra patienter medan de väntade på förbön. De kom från ett sjukhus för att få vara med om ett helande i Benny Hinns omtalade "Miracle Crusade" (TBC september 2000).

Och Hinn påstår inte bara att Gud helar människor genom honom - i en intervju den 13 september 1999 på TBN säger han att Gud gjorde en man sjuk genom honom, som ett "straff" för att han inte trodde på Hinn. Mannen som inte trodde på Benny Hinn fick en nyligen helad kvinnas sjukdom på sig och han sprang skrikandes ut med sin nya sjukdom, reumatism!

Man behöver inte vara någon större teolog för att inse att det Benny Hinn lär ut och står för, inte har Bibelns Gud som källa. Och än värre blir det...

"Guds helgon kan inte bli sjuka." (The Anointing, 1992, sid. 94-95) "Han lovade att hela alla - alla dina sjukdomar! Det betyder att du inte ens kan få huvudvärk... inte ens tandvärk - ingenting! Ingen sjukdom kan komma i din väg." (The Anointing, 1992, sid. 32) "Om din kropp tillhör Gud, blir den inte sjuk eller kan inte tillhöra en sjukdom." (sid. 62).

"Du ska aldrig, aldrig, aldrig gå inför Gud och säga: 'Ske din vilja'... Låt inte sådana trosförstörande ord komma ut ur din mun." (Rise and Be Healed!, 1991, sid. 47-48).

Fru Jan Crouch påstod i ett av TBN:s program att hon som liten flicka väckt upp en kyckling från de döda, genom att hälla olja på den överkörda kycklingen. Benny Hinn kunde inte låta sig framstå som sämre än henne och påstod då på rak arm att han t.o.m. rest upp en man från de döda under ett av hans möten! Återigen - inga bevis för att detta har hänt. Inga bandinspelningar från det mötet. Inga videoinspelningar från det mötet. Inga vittnen som kan styrka att denna händelse ens ägt rum.

Benny Hinn vill ha guld
Benny Hinn är en av de TV-predikanter som tjänar mest pengar. Hans personliga inkomst är, enligt hans egna uppgifter, någonstans mellan 500.000 och 1 miljon kronor i månaden. Men tydligen räcker inte pengarna till, då han vill ha de utlovade himmelska gåvorna här på jorden: "För flera år sedan predikade de "Åh, vi ska gå på gator av guld." Jag skulle säga, "Jag behöver inte guldet däruppe. Jag måste ha det härnere." (TBN:s Praise-a-thon, 2 april 1991).

"Gud ger och tar aldrig tillbaka. Bara för att Job sa: 'Välsignad vare Herrens namn', betyder det inte att han har rätt. När han sa: 'Välsignad vare Herrens namn', var han bara religiös..." (Benny Hinn, TBN, november 1990) .

"Fattigdom är en demon. För att bevisa detta för mig, var Gud tvungen att visa mig en vision av en demon... Jag fick visionen i mitt sovrum. Jag sov och vaknade och framför mig såg jag en djävul. Gud talade till mig och sa att detta är fattigdomens demon." (Benny Hinn, TBN, 1990).

Hur många gudar tror Benny Hinn på?
En av kristendomens grundläror säger att Bibelns Gud är en treenig Gud - Fadern, Sonen och den Helige Ande. I TBN:s program Praise The Lord, som sändes den 3 oktober 1990, påstod Benny Hinn att Bibeln lär ut att det finns nio gudar, då Fadern är tre personer, Sonen är tre personer och den Helige Ande är tre personer... Något år senare försökte Benny Hinn påstå att han aldrig sagt att Gud består av nio personer, men då allt finns inspelat blir påståendet inte bättre av att han försöker ljuga sig fri.

Fler irrläror från Benny Hinn
"Adam var en super varelse när Gud skapade honom. Jag vet inte ifall folk vet om det, men han var den förste Stålmannen som faktiskt levde. Först av allt, så lär oss Skriften att han skulle "råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen" - vilket betyder att han kunde flyga. Naturligtvis, hur skulle han annars kunna "råda över fåglarna" om han inte kunde göra som de? Jag ska ge dig mer bevis. Adam inte bara flög, han flög ut i rymden. En enda tanke, så var han på månen." Tyvärr förklarar inte Hinn om Adam kunde andas under vattnet, precis som fiskarna han också skulle råda över... (Praise the Lord, TBN, 26 december 1991).

"Den Helige Ande säger, att enligt Guds originalplan skulle kvinnan föda fram barn från sidan." (Our Position in Christ, kassett nr. 5,1990).

Och när vi ändå är inne på Benny Hinns falska läror - Hinn påstår att Gud givit honom en "uppenbarelse" som visat honom att den katolska versionen av nattvarden, som går ut på att Jesus bokstavligen rycks ner från himlen för att offras igen varje gång en katolsk nattvard firas, är den enda sanna nattvarden. (Praise the Lord, TBN, 27 december 1994).

Ej att förglömma - Benny Hinn påstod även att titlarna Jesus har i Uppenbarelseboken faktiskt kunde tillämpas på påven Johannes Paulus II.

Är kristna "gudar" och Benny Hinn Guds Enfödde Son, den Smorde?
I en intervju i CNN:s "Larry King Live", påstod Hinn följande: "Gud behövde inte sända Sin Son, men Han gjorde det eftersom Han använder människor" . Hinn påstod även under intervjun att "Jag (Benny Hinn) möter djävlar som Guds Son...".

Benny Hinn påstår att "Gud (Jesus) kom ner till jorden, blev en människa, gjorde människan till små gudar, återvände till himlen som människa. Jesus möter Fadern som en människa. Jag (Benny Hinn) möter djävlar som Guds Son..." (Benny Hinn, Our Position in Christ, kassett nr. 2 -The Word Made Flesh, Orlando: Orlando Christian Center, 1991, video nr. 255).

Benny Hinn påstår inte bara att han är Guds Son, utan han påstår även att Jesus fick satans natur: "Jesus visste att det enda som kunde stoppa satan var att få samma natur som han... Han fick satans natur, så att alla som har satans natur kan få Guds natur." (Benny Hinn, TBN, 15 december 1990). Detta är en mycket viktig del av Benny Hinns lära, då den bevisar att det som blir kristna blir "små gudar"... "När du säger: 'jag är en kristen', så säger du egentligen att 'jag är en liten messias som går omkring på jorden'... Kan jag få säga det så här: 'Du är en liten gud som springer omkring'..." (Praise-a-Thon, TBN, 6 november 1990).

Vidare påstår Benny Hinn att Jesus dog andligen (den obibliska s.k. JDS-läran som sprids av bl.a. trosrörelsen i Sverige): "Innan han (Jesus) dog på korset, skulle jag vilja säga, att den nya skapelsens hjul började röra på sig: att han dog andligen! Jesus förstod att andlig död är en union med den sataniska naturen." (New Creation in Christ, predikan 1988).

Benny Hinn påstår även att Jesus blev "pånyttfödd i helvetet" - "I sin medlargärning förlorade Jesus sin gudomlighet. Jesus måste bli född på nytt. Om han inte blivit född på nytt så kunde inte jag bli född på nytt.". (Our Position in Christ, kassett nr.1, 1991).

Ett annat hädiskt påstående från Benny Hinn är att Jesus skulle ha syndat om inte den Helige Ande stoppat honom:
"Om inte den Helige Ande varit med honom, skulle han ha syndat. Det är rätt, det var den Helige Ande som var den kraft som höll honom ren. Han var inte bara sänd från himlen, utan han kallades även för Människosonen - och som sådan var han kapabel att synda... Jesus skulle aldrig ha klarat av det, utan den Helige Andes hjälp... Kan du föreställa dig Jesus på väg till graven, när han förstod att han skulle bli kvar där för evigt om den Helige Ande ångrade sig och inte ville resa upp honom från de döda..? (Benny Hinn, Good Morning, Holy Spirit, första tryckningen, Nashville: Thomas Nelson, 1990, 135-36).

Vid en konferens i augusti 1992 påstod Benny Hinn att han var "Guds Smorde", en titel som tillhör Guds Son (Upp. 11: 15).

"Jag är inte, hör på mig, är inte en del av Honom (Gud), jag är Han (Gud)! Ordet har blivit kött i mig! När jag rör vid någon, är det Jesus som rör vid den personen." (Benny Hinn, Our Position in Christ).

"Se till att ingen bedrar er. Ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall leda många vilse." (Matt. 24: 4, 5).

Men hur kommer det då sig, att så många kristna - som påstår sig läsa Bibeln - låter sig bedras av Benny Hinn och frenetiskt försvarar denna falske profet med näbbar och klor? Svaret finner vi i 2 Tim. 4: 3, 4: "Ty det skall komma en tid då människor inte längre skall stå utmed den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter."

2007-08-24 @ 13:32:07 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Gräshoppornas dag - Wilkerson

David Wilkerson

I Uppenbarelseboken 8, läser vi om sju änglar som blåser i sina trumpeter. Dessa mäktiga trumpetstötar varnar mänskligheten för hemska katastrofer som skall komma över jorden.

De första fyra trumpetstötarna varnar för otroliga föroreningar som förgiftar träden, gräset, floderna och haven, liksom luften. Vattnet blir bittert, himlen förmörkas över en tredjedel av jorden.

Sedan, i kapitel 9, kommer en femte varning. Den beskriver en världsvid invasion av gräshoppor:

"Ur röken kom gräshoppor över jorden, och de fick samma makt som skorpionerna på jorden." (Upp 9:3)

Vem ligger bakom denna fruktansvärda svärm av gräshoppor? Det är satan själv: "Den femte ängeln blåste i sin basun. Då såg jag en stjärna som hade fallit från himlen ner på jorden. Åt den gavs nyckeln till avgrundens brunn." (Upp 9:1)

Satan är stjärnan som faller från himlen. Och han tillåts att öppna helvetets grindar och frigöra en armé av demoniska gräshoppor.

Så snart djävulen öppnar dörren till avgrundens brunn, så väller det fram stoder av rök. Röken är så tjock och genomträngande, att den täcker solen, och gör himlen svart och tryckande.

Naturligtvis är dessa gräshoppor inte riktiga insekter. De är demonbesatta, sataniskt kontrollerade män: "och deras ansikten var som människors ansikten (9:7), De hade hår som kvinnohår, (9:8) På deras huvuden var liksom gyllene kransar." (9:7)

Dessa demoniska gräshoppor slår till plötsligt, som skorpioner. Och de bringar otroliga plågor på sina offer: "och plågan som de vållar är som plågan av en skorpion när den stinger en människa." (9:5)

Det grekiska ordet för skorpion betyder här "förgiftare, en som förgiftar." Gräshopporna beskrivs också som krigsmän: "De hade bröstpansar som av järn, och dånet från deras vingar var som dånet från många hästar och vagnar som stormar fram till strid." (9:9)

Bilden här är en armé av demoniska plågare, som kråmar sig som hästar som är otåliga att gå i strid. Deras "vingar" indikerar att de kan slå från luften. Och det är dödlig kraft i deras slag

"De hade stjärtar och gaddar som skorpioner, och i stjärten ligger deras makt att skada människorna i fem månader" (9:10). Kort sagt, var och en av dessa demonbesatta män hade förmågans att slå, eller förgifta, från marken eller luften.

Detta är ingen mystisk allegori
det är en verklig mänsklig arme

I de sista dagarna, kommer satans turbanbeklädda armé av plågare att lösgöras på jorden. Och dessa demondrivna fanatiker kommer att föra förstörelse och skräck till hela mänskligheten.

Teologer från 1600-talet, bland annat många puritaner, trodde att denna armé av gräshoppor skulle vara Muhammedaner. De såg gräshoppsinvasionen som ett världsvitt islamisk jihad, ett heligt krig.

För flera år sedan, så framställde en känd författare, som hette Wordsworth, ett scenario i en bok som han skrev om islam och Muhammed. Han såg rökpelarna i uppenbarelseboken 9 som islams lära. Som ett tjockt moln, förblindade islam människors ögon, stängde ut sanningen och förmörkade deras sinnen. Det hade till och med kraft att förblinda hela nationer.

Wordsworth menade att ut ur denna lära av rök skulle komma en gräshoppsliknande armé. Som andra i sin tid, trodde han att detta skulle vara en muslimsk armé. Den skulle utgöras av onda, långhåriga, turbanklädda soldater. Och de skulle härja från land till land, och påtvinga den islamska religionen.

Detta hände verkligen, när islam föddes. Muhammed steg fram under 600-talet, och skapade den islamska religionen. Och, som ledare för en stor arme av krigare till häst, svepte han över stora delar av världen.

Dessa muhammedaner krigade mot romerska katoliker, grekiska katoliker och judar. De tog stora delar av Asien, från floden Eufrat i mellanöstern till Konstantinopel, det som idag är Istanbul i Turkiet. De övertog det heliga landet, hela mellanöstern (hela territoriet där de sju församlingarna i Asien fanns), Grekland, alla de östra medelhavsöarna, och norra Afrika. Sedan korsade de Gibraltarsundet in till Spanien, där de skapade ett muslimskt kungadöme.

Till slut, gick de in i Frankrike, men muhammedanerna led ett förkrossande nederlag vid Tours. Där stoppades den islamska flod som sveptes över Europa.

Idag, säger ledare och diplomater, "islam är en fredsreligion." Men allt i islams historia talar emot detta. De flesta krig som utkämpas nu är mellan islam och någon annan grupp eller nation.

Sanningen är, islam föddes med våld, och det har varit en svärdets religion sedan dess. Mullor och ayatollor upprätthåller islams lagar genom att prygla människor och genom att kapa av dem fingrar, andra kroppsdelar eller huvuden. Sådana brutaliteter är vanliga i många muslimska nationer, bland annat Afghanistan.

Dessutom finns i varje muslimskt hjärta ett inneboende hat emot judarna. Det är nästan omöjligt att finna en muslim någonstans som tror att Israel har rätt att existera.

Muslimerna må fördöma terroristhandlingar mot Amerika, men i samma andetag ropar de, "förgör Israel". De ser terrorism mot Israel som ett rättfärdigt jihad, ett heligt krig sanktionerat av deras tro. Därför har miljontals muslimer världen över öppet prisat Osama bin Laden som en hjälte.

Vi får också veta att få muslimer är terrorister. Men är inte en terrorist en som tror att andra människor inte har rätt att existera? Om en sådan människa tror att det är acceptabelt att terrorisera andra människor, så är han en terrorist i hjärtat, även om han aldrig lyfter ett finger för att skada någon. Han behöver inte flyga ett plan in i en kontorsbyggnad. Han är redan en terrorist, genom att jubla när en jude blir angripen eller dödad. Så mycket för islam som en fredens religion.

Missförstå mig inte, detta är inte ett rasistiskt budskap. Gud älskar varje muslim lika mycket som han älskar judar och hedningar. Men Herren har stora problem med islams lära. Och han har kallat oss att be för muslimerna.

Vi behöver begära Gud om att frälsa många islamska ledare, precis som han frälste Saul från Tarsus och gjorde honom en missionär till världen. Muslimerna har blivit blinda för sanningen genom en satanisk slöja. Men Gud kan ta bort slöjan, och öppna deras ögon för kärlekens evangelium som är Kristus.

Gräshoppsmännen får en
begränsad tid för att plåga.

De fick inte döda dem men plåga dem i fem månader, (Upp 9:5). Dessa gräshoppor kan inte förgöra nationer. De kan bara terrorisera dem. Och de "fem månader" som nämns här betyder en begränsad tid för dem att utföra sitt demoniska arbete.

Jag tror denna varning säger oss två saker:

1. Terrorister kommer inte att kunna förstöra Amerika.

2. Vi behöver vara förberedda för flera katastrofer.

Redan har Amerika blivit stungen som av en skorpion, genom tragedierna vid World Trade Center och Pentagon. Och nu känner vi giftet genom mjältbrandsattackerna.

Vi vet också att Irak har lagrat upp kemiska vapen i åratal. Och utan tvekan så smugglas dödliga krigsförråd in och ut i andra muslimländer också. Islamska soldater världen över väntar bara på ett ord för att få påbörja sin attack.

Helt enkelt, satans gräshoppor svärmar, och hotet vi möter är verkligt. Men vi måste komma ihåg, Gud kommer bara att tillåta dessa djävulskontrollerade män att åstadkomma begränsad skada. De kan inte förgöra Amerika eller någon annan nation.

Du kanske undrar, "Varför skulle Gud tillåta dessa gräshoppor att sprida terror ens för en begränsad tid?"

Jesus svarar på frågan: "Du har bevarat ordet om min uthållighet, och därför skall jag bevara dig från prövningens stund, som skall komma över hela världen för att pröva jordens invånare." (Upp 3:10)

Jesus hänvisar till en händelse som skall komma över hela mänskligheten. På grekiska, betyder frasen "prövningens stund", en tid av tentamen, av prövning, av att visa vad man går för. Och ordet "pröva" betyder här att testa. Kristus beskriver en stund av prövning för hela världen.

Vad betyder denna prövningens stund för icke troende? Det är en stund när Gud kommer att fråga varje människa, "när gräshopporna svärmar, och terroriserar nationer, kommer du att bekänna dug till mig? Vill du vända dig till mig för räddning? Regeringschefer, kommer ni att bekänna ert behov av min hjälp, vill ni förlita er på mitt beskydd?"

"Eller, kommer ni i er stolthet att vända er till er egen kraft, och förlita er på militär och vapen? Kommer ni inte ens att tänka tanken att utan mig kan ni inte lyckas, vare sig i krig eller fred?"

Naturligtvis. Jag tror att vi behöver be ihärdigt för vårt lands soldater. Men, sorgligt nog, ser jag inga tecken på att Amerika har vänt sitt hjärta till Gud. Med några få undantag, är våra ledares tro bara prat. Och de sätter istället sin förtröstan till vår nations generaler, strateger, teknologer och allierade.

Men terroristerna prövas också. Herren frågar dem, i likhet med alla andra muslimer, "Skall ni röra Israel? Tala inte om fred när ni hatar judarna. Om ni fortsätter er blodiga terrorism, kommer jag att avslöja islam som den våldsamma religion den är. Då kommer ni att bli fördömda av era medmänniskor här på jorden, och sedan också vid domen.

Jesu Kristi kyrka är en prövningens plats

Inget annat folk skall prövas så hårt som Guds heliga. Så vad kommer vår prövning att bli? Vilken tentamen står församlingen inför? Vårt prov kommer att vara att lita på Gud och Hans ord. Det kommer att bli ett prov på huruvida vi kommer att vandra inför Honom i tro.

Mycket snart, kommer vi att se satans gräshoppor terrorisera alla runt om oss. Det kommer att vara skräck på alla sidor. Ekonomin kommer att skakas, och vår nations situation kommer att bli värre. Många jobb och försörjningstillfällen kommer att försvinna, karriärer kommer att spåra ur.

De ondskefulla nyheterna i Amerika kommer att skrämma resten av världen. När den tiden kommer, kommer en fråga att stå högst för Jesu Kristi församling: "Kan Herrens folk vila i detta?"

Kort sagt, kommer vi att lita på hans löften om att bevara oss? Kommer vi att ha förtroende för Honom, kommer vi att tro att vi är i hans händer? Kommer vi att vara lugna, hur mörkt det än blir?

Jesus ställer den här frågan: "Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?" (Luk 18:8) Tragiskt nog, litar många kristna på Gud bara till en viss punkt. När svårigheter och mörkret går förbi den punkten, börjar deras tro snart att svikta.

Jag frågar: när allt verkar kollapsa, och all runt omkring dig fruktar, kommer du att kunna sjunga, "Det är väl med min själ"?

Guds fokus i denna prövotid är inte terrorism eller den islamska världen. Han hånskrattar åt de radikala muslimernas hot. De kan inte hindra Hans verk. Ingenting kan hindra Hans syfte att nå världen med evangelium. Gud använder just nu islam som en domens stav emot en avfallen nation.

Nej, Guds fokus just nu är hans eget folk. Han bryr sig om sin församlingskropp här på jorden. Och frågan Han ställer sig är denna: kan Hans folk uppleva frid och vila även när gräshopporna härjar? När änden kommer, kommer Han att finna att vi växer i tron, eller vacklar?

Vi vet att gräshopporna är begränsade i sin förmåga att förgöra nationer. Och de är begränsade i tiden som de har att terrorisera världen. Men Gud har också lagt en annan begränsning på denna demoniska armé:

"De blev tillsagda att inte skada... grönska eller något träd, utan bara de människor som inte bär Guds sigill på sin panna." (Upp 9:4)

När jag förberedde det här budskapet, sökte jag Herren för ett ord av hopp. Jag ville att Hans heliga skulle veta att han tar hand om oss när världen skakas. Jag ville bygga upp människors tro på Guds löften om att hålla sin hand över oss i den här tiden.

Sedan insåg jag att jag redan hade skrivit en massa om detta ämne. Faktum är att jag räknade att jag hade skrivit elva sådana budskap. (de finns i min bok: Guds plan för beskydd i den kommande stormen).

Till slut, blev jag ledd till Uppenbarelsen 9, kapitlet om gräshopporna. När jag läste vers 4, där Gud befaller dem att inte skada någon grönska, kom en tanke till mig.

Jag insåg att här var en nyckel till att förbli trygg i en tid av terror: "Grönska".

David skrev, "Men jag skall vara som ett grönskande olivträd i Guds hus. Jag förtröstar på Guds nåd alltid och evinnerligen."? (Psalm 52:10)

Den grönska David hänvisar till här betyder andlig hälsa. Det betyder att blomstra, att bära frukt. David säger, "Min hälsa kommer från att lita på Gud. Jag blomstrar för att jag vänder mig till Honom. Min förtröstan på Honom producerar andlig hälsa i mig."

Här är en underbar sanning
om kraften i att grönska

"Så säger Herren: Förbannad är den man som förtröstar på människor och sätter kött till arm åt sig och med sitt hjärta viker av från Herren. Han skall bli som en torr buske på hedmarken och skall inte få se något gott komma, utan skall bo på förbrända platser i öknen, i ett land med salthedar, där ingen bor." (Jer 17:5-6)

Herren varnar oss, "Lita inte på människor, om du sätter din tro till mänsklig kraft mer än mig, skall du vara förbannad". Detta är en sanning för varje nation och folk.

Den 11 september 2001, när muhammedanerna körde sina förgiftade gaddar in i World Trade tornen, fick vår nation en väckningssignal. Amerika hade ett tillfälle att ödmjuka sig och åkalla Herren. Det var en chans att bekänna vårt behov av Gud, att bekänna att vi inte kan vinna några krig eller få någon framgång utan Honom.

Vi har redan uttalat vårt behov på våra mynt: "In God We Trust." Men, djupt i våra hjärtan, vill vi inte medge att vi har ett behov av Herren. Efter den 11 september, vände Amerika sig inte till Gud. Istället, tog stoltheten över. Vi satte vår tillit till avancerad teknologi, miltär styrka, informantionssamlande och elitförband.

Jag tror att vi ser en tragisk repris av vad som hände vid Gulfkriget. Den natten amerikanska trupper invaderade Irak, tillbringade president Bush på sina knän. Gud välsignade Amerika med seger i den konflikten.

Efteråt hölls en parad med konfetti och allt, för att ära och hylla våra militära ledare. Men inte ett ord nämndes om Herren.

Gud hjälpe oss nu om vi sätter vår tillit till smarta bomber och avancerade vapen. Hans ord har varnat oss: "Förbannad är den man som förtröstar på människor".

Vad är denna förbannelse? Jeremia säger att vi skall bli reducerade till "torra buskar på hedmarken". (17:6) Med andra ord, vi kommer inte att bli ett långt, grönskande träd som de andra i skogen. I stället blir vi som ett isolerat snår i ödemarken, förödmjukad och skamfilad, utan något att skryta om.

Amerikas goda tider, framgång och välsignelse skall tagas bort. All kraft och makt som vi tidigare har förlitat oss på kommer att förminskas till ingenting. Och vi kommer att bli övergivna av andra nationer, och lämnade åt vårt eget öde.

I mindre skala, ser vi denna förbannelse i en del kristnas liv. För länge sedan, hade de sin förtröstan i ekonomisk trygghet, materiella tillgångar, världsliga nöjen. Nu är deras ande fullständigt torr. De har blivit isolerade, övergivna, förlorade i en ödemark av rädsla och förvirring.

Men, om vi sätter vår tro till Herren, är detta vad vår tro kommer att frambringa:

"Men välsignad är den man som förtröstar på Herren, den som har Herren till sin förtröstan. Han är lik ett träd som är planterat vid vatten, och som sträcker ut sina rötter till bäcken. Ty om än hetta kommer, så förskräcks det inte utan bevarar sina löv grönskande. Och om ett torrt år kommer, så sörjer det inte, och upphör ej heller att bära frukt." (Jer 17:7-8)

Välsignad är varje tjänare, församling och nation som förtröstar på den levande Guden. Och välsignad är den man som inte tillåter onda nyheter att ta honom bort från sin vila i Herren.

När vi litar helt på Fadern, planterar vi våra rötter i Hans hälsoflod. Och Hans gudomliga styrka läcker, grönskande, andlig hälsa flödar i oss och genom oss.

När allt runt omkring oss bryts ner, så grönskar vi som träd, friska och starka. Och när prövningens stund kommer, kommer vi inte att tyna bort eller vissna. Istället kommer vår tro att växa.

Vi ser en bild av detta i Hosea14. Efraim (Israel) omvände sig från sin avfällighet. De avstod från sin avgudadyrkan och omvände sig till Herren med en förnyad tillit. Och Gud sade i sin tur till dem: "Jag har hört honom.... Jag är som en grönskande cypress. Från mig får du din frukt" (Hosea 1 4:8).

Plötsligt, började Efraim blomstra igen. Deras tro, som demonstrerades genom deras omvändelse, producerade andlig hälsa. Och snart började de bära frukt, därför att Guds grönska flödade igenom dem.

Varför är grönska viktigt för vår tro

Kom ihåg att gräshopporna har fått befallning att inte röra de gröna. Helt enkelt, de kan inte skada någon som vandrar i tro.

Så, även i de hetaste attacker, kommer de som förlitar sig på Gud att stå fasta, som stadiga, gröna träd. De kommer inte att bli skadade av någon sorts gräshoppor, eller terrorister.

Det bästa försvaret mot helvetets attacker, mot varje skorpionliknande stick, är andlig hälsa. Och den sortens hälsa kommer bara när vi vänder oss till Herren i förtröstan på Hans löften.

Låt mig fråga dig:

Litar du helt på Guds förlåtelse? Är du beroende av Hans blod för att rena dig från all ondska? Eller gräver du fortfarande upp gamla synder som har blivit förlåtna för länge sedan?
Om du känner dig fördömd, och ständigt kämpar för att behaga Gud, då är du varken grön eller frisk. Guds främsta önskan är att du accepterar Hans gåva av förlåtelse och vilar i den.
Livet har förändrats drastiskt sedan den 11 september 2001. Innan dess, så var den genomsnittlige kristne upptagen med sin karriär, att ha goda rådgivare, att ha vänner som förstod honom. Nu är det annorlunda. Vi förväntas ta en annan väg nu. Och för att överleva, så måste vi lita helt på Guds förbundslöften.
Vi måste bli övertygade om vi har omvänt oss och bekänt vår synd. Och nu är de under Kristi blod. Så nu är vi förlåtna.
Djävulen kan göra vad som helst emot samhället, men han kan inte röra vår själ. Jag tänker inte bry mig om några tankar på skuld och rädsla. Jag skall lita enbart på Guds ord. Och att Han säger att jag är ren och dyrbar i Hans ögon.

Du har accepterat Guds förlåtelse. Men litar du på hans ovillkorliga kärlek till dig?
Vår Herre klipper inte banden med oss varje gång vi misslyckas. Han håller inte ständigt koll på oss och kräver att vi gör rätt. Han bara ber oss komma till Honom, bekännande, "jag tror på ditt ord, Herre. Förlåt mig, rena mig, håll mig i dina armar".
Guds längtan för oss är att vi lever våra dagar utan fruktan. Därför skall vi inte tillåta Satan att anklaga oss med våra tidigare misslyckanden. Om vi har omvänt oss från dem, så är vi täckta av Jesu dyrbara, renande blod.

För inte länge sedan, promenerade jag nära vårt hem i New Jersey, jag bad och sjöng, "det är väl med min själ". Jag frågade. "Herre har du ett ord till mig?"

Den Helige Ande viskade till mig, "ja, det har jag , David. Du skall lita på min Sons renande blod. Och du skall acceptera mitt löfte om förlåtelse. Och därför så sjunger hela himlen med dig. De sjunger ja, det är väl, det är väl med Davids själ."

Friden flödade i mitt hjärta. I det ögonblicket, visste jag vad det var att känna sig "grönskande" av andlig hälsa. Jag sjöng inom mig, "jag är ett grönskande träd i Guds hus. Och inget vapen från helvetet som smitts emot mig kan röra mig".

Just nu, är hela världen klädd i ett täcke av fruktan. Människor paralyseras på alla sätt. Tråkigt nog, kommer det att bli ändå värre. Satans gräshoppor kommer att bringa förstörelse över alla "som inte bär guds sigill på sin panna". (Upp 9:4).

Enligt skriften, kommer människorna att reagera på de ökande katastroferna på ett av dessa sätt:

1. De som avvisar Gud, som vägrar att omvända sig, kommer att bli hårda av den terror de ser.

Uppenbarelseboken 9 talar om en 200 miljoner man stark arme som kommer att förgöra en tredjedel av jordens invånare. Utan tvekan pekar detta på ett kärnvapenkrig. Vi kan inte föreställa oss den världsvida förstörelse och de epidemier det kommer att innebära. Ändå, säger skriften "och de omvände sig inte" (Upp 9:21).

De som nu förhärdar sig gentemot Gud kommer att avtrubbas av de fruktansvärda katastrofer som kommer. Om ett folk eller en nation som står under dom inte omvänder sig när de får upprepade väckelsekallelser, så kommer de aldrig att göra så. De kommer bara att ha styva nackar.

2. De som litar på Gud kommer att glädja sig.

När förstörelsen är som värst, kommer dessa tjänare att jubla i glädje. "Men alla som flyr till dig skall fröjdas och alltid fröjda" (Psalm 5:11).

Varför skulle de jubla av glädje? "Du skyddar dem... Din ynnest täcker Honom som en sköld" (5:11-12).

Här är Guds löfte till alla som sätter sin lit till Honom:

"Må Herren svara dig på nödens dag, må Jakobs Guds namn bli ditt värn. Må han sända dig hjälp från templet och stödja dig från Sion"

"Nu vet jag att herren ger seger åt sin smorde. Han svarar honom från sin heliga himmel och räddar med sin starka hand"

Andra litar till vagnar och hästar, men vi litar till herrens, vår Guds, namn. De segnar ner och faller, vi reser oss, vi håller stånd." (Psalm 20: 2-3, 7-9).

En del människor sätter sin tillit till Amerikas militärmakt. Men alla som litar på Herren kommer att finna sann vila.

Vi behöver inte skyddsrum, gasmasker eller gömställen. Vi har en Gud som är vår frid. Och han hör oss när vi ropar.

2007-08-24 @ 12:57:32 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sju kvinnor skall ta tag i samma man! Wilkerson

Av David Wilkerson
18 september, 1995
__________

Enligt profeten Jesaja kommer i den sista tiden att finnas två sorters församlingar. Båda dessa församlingstyper tror jag redan finns, och vi behöver inte spekulera över hur de kommer gestalta sig, eftersom Jesaja ger en mycket klar profetisk beskrivning av båda två.

Kapitel 4 i Jesajas bok inleds med en kortfattad och tragisk beskrivning av något som jag kallar "församlingen där endast förlåtelse finns":

"På den dagen skall sju kvinnor ta tag i samma man och säga: 'Vi vill själva föda och klä oss. Låt oss bara få bära ditt namn! Ta bort vår vanära!'" (Jesaja 4:1)

Denna vers är en av de mest missförstådda av alla Bibelns verser. Vissa utläggare gissar på att denna händelse ägde rum under kung Ahas regeringstid, när fiendehärar invaderade och nedgjorde 120,000 män. Inga bevis finns för att denna vers någonsin vid någon tidpunkt i historien skulle ha gått i uppfyllelse. Ingenting tyder på att sju kvinnor ens under Ahas tid "tog tag i samma man".

Den Helige Ande talade då om för mig en sak angående detta bibelställe. Det jag nu ska berätta kan man, såvitt jag vet, inte hitta i någon bibelkommentar. Men ändå ser jag hela detta kapitel i Jesaja som en av de klaraste, mest uppenbara profetiorna över hur församlingen kommer se ut alldeles innan Herren kommer tillbaka.

Likt många kristna är jag övertygad om att vi lever i de sista dagarna. Jesu liv, död och uppståndelse påbörjade denna epok. På pingstdagen stod Petrus upp och sade:

".... det är detta som är sagt genom profeten Joel: Och det skall ske i de sista dagarna, säger Gud: Jag skall utgjuta av min Ande över allt kött ...." (Apostlagärningarna 2:16-17)

Vad Petrus sa var: "Dessa dagar är de sista. Guds utgjutna Ande är beviset på detta!"

På samma sätt skrev aposteln Paulus:

"Det som hände dem tjänar som exempel och skrevs ner för att varna oss som har världens slut inpå oss." (1 Korintierbrevet 10:11)

Paulus visste att han levde i de sista dagarna. Och jag tvivlar inte för ett ögonblick på att vi lever i de allra sista av de yttersta dagarna.

I Uppenbarelsebokens första kapitel, får Johannes se Jesus stå omgiven av sju gyllene ljusstakar:

".... och hans ögon var som eldslågor. Hans fötter liknade skinande malm som glöder i smältugnen ...." (Uppenbarelseboken 1:14-15)

Johannes blev förkrossad av denna förfärande syn - och han föll med fruktan ned på sitt ansikte, samme Johannes som en gång hade lutat sitt huvud mot Jesu bröst. Och när han nu ser Herren i all denna prakt blir han som slagen till marken.

Skriften visar mycket klart att dessa sju ljusstakar står för sju församlingar, vilka sammanfattar hela religiösa kroppen av de sista dagarnas troende, allt vad vi kallar för "kyrkan". Jesus går omkring bland dessa sju ljusstakar, och Hans genomträngande ögon genomskådar de sju församlingarna.

Skriften hänvisar alltid till
församlingen i feminin form,
i många fall som en brud.

Dessa sju blivande brudar som Jesaja nämner har vissa tydliga karaktärsdrag som kännetecknar många i den sista tidens församling.

Anhängare till dispensionalism skulle säga att Uppenbarelsebokens sju församlingar står för sju perioder i kyrkohistorien. Men jag tror att man i alla församlingar under historiens lopp kan hitta kännetecken från alla dessa sju församlingar. Även i "välsignade" församlingar som fick goda vitsord av Herren sådana som är av samma anda som Smyrna och Filadelfia - kan man hitta blandningar och egenheter som Gud avskyr.

Dessa sju blivande brudar försöker ta tag i samma man, vilken jag identifierar som Kristus. Men dessa kvinnor har inget intresse av att älska Honom. Tvärtom, har de endast en sak i sina tankar - att bli fria från sin vanära.

".... Vi vill själva föda och klä oss. Låt oss bara få bära ditt namn! Ta bort vår vanära ...." (Jesaja 4:1)

Jag ser framför mig sju kvinnor på väg till en man för att säga: "Du behöver inte försörja oss. Vi skaffar oss vårt eget bröd. Inte heller behöver du skaffa kläder åt oss. Vi ordnar med våra egna klädesdräkter."

Man behöver inte vara så djupt andlig för att förstå den djupa betydelsen här eftersom ".... synd är folkens vanära." (Ordspråksboken 14:34) - vanära på grund av skuld. Visst vill dessa kvinnor vara Kristi brud - men bara på sina egna villkor. De vill ha ett arrangerat äktenskap utan närhet, kärlek eller tillgivenhet.

Numret sju används med tanke på dessa kvinnor för att påminna oss om att det i varje kyrkosystem finns den sortens människor. De försöker "ta tag i samma man" - Kristus - endast för att få befrielse från den skuld och fördömelse som deras synd givit upphov till. De vill inte ha någon intim gemenskap med Honom. De önskar ingenting mer än förlåtelse, än att få vanäran från sin synd borttagen. Detta kallar jag "församlingen där endast förlåtelse finns".

Var snäll och förstå att jag tror på rättfärdiggörelse genom tro. Vi räddas allenast genom tron på Jesus Kristus. Vi är rättfärdiggjorda på grund av Hans fullbordade verk på Korset. Så därför kan vi leva utan skuld, fruktan eller fördömelse. Detta är evangeliets stora innebörd.

Men om detta är allt du önskar av Jesus - om du inte vill ha en nära relation till Honom, livnära dig på Honom som är brödet från himlen, komma inför Hans genomträngande blick som söker och rannsakar - då är din målsättning endast den att vara förlåten.

För inte så länge sedan var jag i en stad för att tala vid ett möte. Då kom jag förbi en stor amfiteater som utannonserade en kristen rockkonsert. Jag stannade till för att titta på hur ungdomarna monterade upp sin utrustning till föreställningen. En del av dem bar otroligt nog T-shirts med ett budskap som innehöll ett ord som på engelska stavas med fyra bokstäver. Det löd "-- skuld!"

Jag kan inte förmå mig att citera detta ord för er. Dessa människor kallade sig kristna, men allt de ville var att bli fria från skuld!

Idag predikar många pastorer och evangelister ett budskap som handlar om "enbart förlåtelse" - och det är allt vad de predikar. De ropar ut: "Kom och ta emot Jesus. Njut av ett liv utan skuld, fruktan eller fördömelse. Tro bara och bekänn, så blir du Hans brud. Du kan gå dina egna vägar och tala precis på det sätt du känner för."

Jag tror inte att vi räddas genom lagen, men lagen har ett syfte. Den är en spegel som visar upp för oss alla Guds lagar och krav. Och när vi förstår att vi inte klarar av att följa dessa lagar, drivs vi till Jesus. Men Gud hjälpe oss om vi inte får höra detta predikas!

Många församlingar har bytt ut Ordet mot tiominuters snuttar utan något som helst rannsakande evangelium. Här finns ingen predikan om helighet, inget ord som manar till uppbrott från världen, inget om helgelse eller att ta itu med vanemässiga synder. Till sitt försvar säger ledarskapet: "Människor vill inte lyssna på ett hårt budskap. Vi låter dem rätt och slätt få vad dom behöver för att orka med dessa svåra tider."

Vad Bibeln säger om dem som är med i dessa församlingar är:

".... utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen." (2 Timoteus 4:3)

Dessa kyrkobesökare säger: "Du behöver inte försörja oss, Jesus. Vi kan förse oss med vårt eget bröd. Vi har vårt eget evangelium."

Runt om i Amerika matar kyrkorna sina får med samma föda - ett välsmakande evangelium inlindat i sockervadd. Församlingslokalerna är packade med tusentals som endast har upprepat syndarens bön med lydelsen "Jag tror!" Men Bibeln vittnar om att även demonerna tror - och de bävar inför tanken på Gud!

Mycket få av dessa människor har utmanats till att förneka sig själva och omfamna korset - att dö bort från all själviskhet och ogudaktighet. De vill inte bära Herrens börda. De gråter inte över Sions synder. De känner inte Guds hjärtesorg över all ondska och allt kompromissande som sker i dessa sista dagar.

Istället säger de: ".... Vi vill själva föda och klä oss ...." (Jesaja 4:1). De vill inte ta emot brödet som kommer ned från himlen - som är Jesus Kristus korsfäst, uppstånden från de döda, sittande på Faderns högra sida. Han är avskiljandets bröd, som står för helighet, renhet och självförsakelse. Men de säger "Vi skall förse oss med eget bröd" - vanligtvis ett evangelium med tillåtande kärlek, utan förebråelse, utan träffande överbevisning om synd.

Käre vän, Bibeln hävdar att deras bröd är orenat! Profeten Hosea ger beskrivningen:

".... Dessa skall vara för dem som sorgebröd, alla som äter av det skall bli orena. Ty deras bröd är endast för dem själva och det kommer inte in i HERRENS hus." (Hosea 9:4)

Fast Guds sanna hus - församlingen bestående av den heliga kvarlevan - har ingenting gemensamt med detta människotillverkade bröd. De förstår att merparten av detta är populärpsykologi, med några verser från Skriften inklämda för att få det låta religiöst. Det låter bra men fårhjorden lämnas att svälta!

"....Vi vill själva....klä oss...." (Jesaja 4:1)

"I församlingen där endast förlåtelse finns" säger man: "Herre hör på oss: Du behöver inte förse oss med kläder. Vi gör våra egna som vi klär oss med."

Dessa människor saknar rättfärdighetens klädnad. För dem finns ingen predikan om helgelse, ingen tillrättavisning, inget "negativt", inget avskiljande från världen, inget övergivande av alla de andra, ingen trofasthet till sin äkta man. Istället säger de: "Vi ska klä oss så som vi själva känner för!"

Dessa blivande brudar har ingen önskan att underordna sig en äkta mans auktoritet. De vill inte bo med honom under samma tak. Inte heller är de intresserade av hans behov. De vill inte lära känna hans hjärta eller bry sig om hans behov. De är helt upptagna av sig själva - med att få sin vanära borttagen.

Därför har de så lite kontakt med honom som möjligt - kanhända en timme i veckan. Finns där någon intimitet, kärlek, gemenskap, något underordnande i detta arrangemang? Nej! Håller de sig fast vid Honom? Nej! Längtar de efter att vistas timtals i Hans närvaro - att i enskildhet få dela Hans hjärta? Nej, de ägnar det mesta av sin tid åt "annan kärlek" som sport, TV, teater och alla möjliga slags nöjen. Utan undantag håller sig dessa kristna till ett självcentrerat evangelium.

En man från en stor stad i södern besökte nyligen vår församling. Innan gudstjänsten skulle börja kom han fram till mig och sade: "Broder David, Jag var tvungen att lämna min församling. Vi skickade en hel delegation tvärs över landet till en församling där en 'väldig väckelse' förmodades äga rum. Alla återvände upprymda över vad de hade fått vara med om - men någonting stämde inte med min ande. Jag kände att jag inte kunde ha del i "det här nya". Så jag var tvungen att gå ur."

"Tala om för mig vad det är som händer med vår församling? Var finns den andliga klarsynen? Varför har inte vår pastor nära gemenskap med Jesus? Varför verkar ingen känna Guds hjärta? Varför ska en 'importerad' väckelse införas så plötsligt?"

Det är genom den nära gemenskapen med Jesus som vi får andlig klarsyn, vägledning och kunskap om vad som är rätt och fel, vad som är heligt och rent. En nära gemenskap med Jesus gör oss fasta och hindrar oss från att kastas hit och dit av olika lärovindar. Men just nu frodas så mycket dårskap utan någon som helst andlig klarsyn. Det är ett bröd bakat av människor - inte av Gud - och Hans hjärta blir bedrövat!

Låt mig nu gå vidare till den andra församlingen om vilken Jesaja berättar:

Nästa församling som Jesaja såg
träda fram i den sista tiden
kallas Guds härlighets kyrka!

"På den dagen skall HERRENS telning bli till härlighet och ära och landets frukt till stolthet och prydnad för den räddade skaran av Israel." (Jesaja 4:2)

Vem är telningen som det talas om här? I hela Gamla Testamentet är telningen, som det talas om ska komma, ingen mindre än Jesus Kristus, Härlighetens Herre.

Enligt Jesaja skall där finnas en församling för vilken Han kommer uppenbara sig som ljuvlig och underbar, praktfull och vacker. Deras avsikt ifråga om Honom är inte bara att bli befriade från vanära. Nej, de vill vara hängivet kära i en Man som de uppfattar som åtråvärd, härlig och enastående!

I detta ögonblick finns på jorden en kvarleva av församlingen som inte önskar något annat än Kristus. Denna kvarleva är en liten del, kanske bara en tiondel av det vi tror är kyrkan. Jag tror inte att den kyrka som i dessa sista dagar behagar Gud består av tusentals troende. Tvärtom är mycket av det vi ser äga rum i jätteförsamlingar inget som kommer från Guds hjärta överhuvudtaget.

Nej, Herrens hjärta finns i de församlingar där Jesus är centrum för uppmärksamheten - där allt går ut på att predika Korset och är uppbyggt kring Kristi närvaro och karaktär. Guds hjärta är uppenbarat för de församlingar som har Hans Son kär - där människor är helt inriktade på Honom!

Dessa tillskriver Jesaja som ".... den räddade skaran av Israel." (samma vers). Om dessa säger han:

"när HERREN har tvättat bort orenheten från Sions döttrar och sköljt bort blodskulderna från Jerusalem genom domens och reningens ande." (Jesaja 4:4)

Gud har i dessa sista dagar sänt Sin Ande till världen för att rannsaka synden och ogudaktigheten. Många som får höra Hans brännande, dömande och rannsakande Ord kommer fly till Babylon - som står för världslighet - och bli bortförda till slaveri.

Endast en kvarleva skall återstå. Och här berättar Jesaja att Gud kommer föra dessa få genom: ".... domens och reningens ande. (samma vers)

Sluttidens församling, som är fylld av Guds härlighet, kommer faktiskt vara mer än enbart en benådad församling. Den kommer vara en helig församling en som är renad av den förtärande elden från Guds rannsakande Ord. Helighet och renhet kännetecknar dess folk. Jesaja tillägger:

".... som förblir i Sion .... skall kallas helig, var och en som är upptecknad bland de levande i Jerusalem" (Jesaja 4:3)

Du säger kanske: "Men broder David, det är uppenbart att här endast talas om det forntida Israel. Jerusalem och Sion är nämnda här - och det innebär att profetian uteslutande pekar på Jerusalems judiska befolkning vid en bestämd tidpunkt i historien."

Nej! Det ligger mycket mer i det än så. Tänk efter vad Bibeln säger på ett annat ställe:

"Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder." (Galaterbrevet 4:26) "Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental," (Hebréerbrevet 12:22)

Det finns ett nytt himmelskt Jerusalem - en andlig stad som är mor till alla troende:

".... min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud ...." (Uppenbarelseboken 3:12)

Detta är vad profeten Jesaja talar om: en himmelsinriktad kvarleva som Herren skall låta gå igenom Sin förtärande eld!

Du förstår - när du tror på Herren Jesus Kristus så föds du in i Sion. Ditt namn skrivs upp där. Och alla som helt och fullt har givit sitt hjärta till Jesus - som känner Honom väl och hör Honom till - är i Sion kända som Guds söner och döttrar.

Bästa beviset för att Jesaja åberopar ändetidens församling finns i vers 5:

"Och HERREN skall över hela Sions bergs område och över dess högtidsskaror skapa en rök och en molnsky om dagen och skenet av en flammande eld om natten. Ja, över allt det härliga skall det finnas ett skyddande tak." (Jesaja 4:5)

Jesaja förutser att Gud kommer skapa en ny molnsky som överskyler Sitt folk!

Vi vet ju att när Jesaja profeterade detta var ödemarkens moln och eldstod redan något förgånget. Uppenbarligen var detta något som skulle komma att skapas - något nytt!

Molnskyn har att göra med förmaning och tröst - med beskydd från all ondska och terror och med vägledning. Detta innebär att Guds heliga kvarleva i den yttersta tiden kommer få klar vägledning. De blir inte förvirrade. När allt runt omkring dem drar åt olika håll och faller sönder kommer en molnstod och en eldstod att leda dem.

Israel hade endast ett tabernakel, endast en molnstod och en eldstod. Men idag är vi alla tabernakel åt Guds Ande - och Gud har försett var och en av oss med ett moln och en eldstod. Varje individ - och varje ångerfull, helig församling har ett Andens moln som leder dem om dagen och en Andens eldstod som leder dem om natten.

Med andra ord säger Gud: "Oavsett hur din situation ser ut så skall Jag hjälpa dig igenom. Till och med i ditt livs värsta stormar skall du få Min klara vägledning. Jag skall låta en eldstod leda dig lika visst som jag ledde Israel i ödemarken!"

Just nu rasar en förvirringens stormvind i Amerikas kyrkor. Så många människor är förvirrade. Det finns en viss andlig klarsyn - men ändå florerar så mycket falsk lära, dårskap och köttsligt sinne.

Vårt organisation tar emot telefonsamtal och brev från människor i hela landet som säger: "Vad är det som pågår? Jag kan inte få det här att gå ihop. Vår pastor för in underliga läror som sliter sönder vår församling. Är detta från Gud eller är det inte? Snälla ni, säg oss det. Vi vet inte vad vi ska tro på längre!"

Min son Gary som förestår en församling i Denver, ringde mig nyligen. Han sa: "Pappa, jag var nyligen med på ett möte där saker och ting helt spårade ur. Ledarna blev nästan skärrade. De var tvungna att stiga upp och säga: 'Nåväl, låt oss leda det hela tillbaka till Jesus.'"

"Till att börja med sa de att detta var en manifestation av den Helige Ande. Men sedan blev de tvungna att säga: 'Låt oss föra det hela tillbaka till Jesus.' Men var befann de sig om de blev tvungna att föra allt tillbaka till Jesus?"

Kära vänner, detta är fruktansvärt. Mötet borde inte ha haft något annat fokus än Jesus!

Ofta kommer människor fram till mig: "Broder Wilkerson, du måste följa med oss. En stor väckelse har brutit ut i den och den församlingen. Det är härligt. Människor faller ner till höger och vänster."

Jag har förvisso inget emot manifestationer. Under fem års tid arbetade jag tillsammans med Kathryn Kuhlman, och i hennes möten såg jag människor falla under den Helige Andes kraft på ett förundransvärt sätt. Ingen manipulation fanns med, utan allt var ett äkta Andens verk.

Men om människor vill berätta för mig om att ett mäktigt Guds verk som äger rum någonstans idag, så blir min första fråga: "Predikas Guds Ord där med en förtärande eld? Faller människor för att de har blivit övertygade om synd? Kommer ropen från människor om att bli renade från denna världens ande?

"Är resultatet helighet? Finns en skarpt rannsakande förkunnelse? Leder det människor fram till Jesus? Är allt inriktat på Honom? Är Kristus summan av allt? Finns där en ny nöd för förlorade själar? Blir förhärdade syndare omvända?"

Detta är den Helige Andes verk! Han kommer för att överbevisa världen om synd, rättfärdighet och dom. Så ska du berätta för mig att den Helige Ande har kommit, så måste allt detta äga rum. Om inte, så se det för vad det är - kött!

Den församling som är den heliga kvarlevan
leds helt av den Helige Ande!

Herren har ett folk som i dessa förvirrade tider inte är förvirrat. De har helhjärtat överlåtit sig till Jesus och har Honom så kär. De har öppnat sig för Hans Andes tillrättavisning, blivit så avskilda från denna tidens fördärvliga bruk att de känner igen det som är den Helige Andes verk. De vet vad som är heligt och rent, vad som är köttsligt och dåraktigt. Varthelst molnet förflyttar sig, så följer de efter!

".... över allt det härliga skall det finnas ett skyddande tak." (vers 5)

Den hebreiska grundtexten lyder: "Härlighetens täcke skall finnas över dem alla." Innebörden i detta är: "Över var och en av dem som tillhör kvarlevan, och över återstoden av alla heliga församlingar skall det finnas ett gömställe med ett skyddande tak. Och detta tak är Guds härlighet!"

Du kanske minns från Andra Mosebok 40 att en molnsky av härlighet övertäckte tabernaklet ute i ödemarken:

"Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet, och HERRENS härlighet uppfyllde tabernaklet. Mose kunde inte gå in i uppenbarelsetältet, eftersom molnskyn vilade över det och HERRENS härlighet uppfyllde tabernaklet." (2 Mosebok 40:34-35)

Läs också om vad som hände i Salomos tabernakel, när han lät inviga templet:

"När Salomo hade slutat sin bön kom eld ner från himlen och förtärde brännoffret och slaktoffren, och HERRENS härlighet uppfyllde huset. Prästerna kunde inte gå in i HERRENS hus, eftersom HERRENS härlighet uppfyllde HERRENS hus." (2 Krönikeboken 7:1-2)

Min käre vän, varje gång som tabernaklet hade ställts i ordning - varje gång det var fullbordat och iordningställt enligt Guds anvisningar, kom Hans härlighet ned och uppfyllde det.

Nu står här i Jesajas bok kapitel 4 att vi är lovade att Herren i de sista dagarna ska skapa en härlighet som övertäcker Hans kvarleva av församlingen. Guds härlighet kommer att fylla varje hjärta och övertäcka varje hus. Vi ska få förrätta vår gudstjänst under Guds härlighets himlavalv.

Vad är denna härlighet? Den är ingenting mindre än den uppenbarade närvaron av Jesus Kristus, Guds Son! Jesus är fullheten av Faderns härlighet.

"På den dagen skall HERRENS telning bli till härlighet och ära ...." (Jesaja 4:2). "Sonen utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen ...." (Hebréerbrevet 1:3)

Ingen större härlighet finns än den då Kristus manifesterar Sig för dig!

Ordet manifesterad betyder "lägga beslag på med handen." Med andra ord är det så att när en plats uppfylls av Jesu närvaro är den så verklig, så påtaglig att dina andliga händer kan vidröra den och dina andliga ögon se den. Den är lika verklig som luften du andas.

Den sorts väckelse jag vill se är den när Jesu närvaro blir så kraftfull och överväldigande - så härlig och överväldigande - att frukten (eller förvandlingen) blir utsökt! (Se Jesaja 4:2) Vi har redan sett en början på detta i Times Square Church - där människor strömmar fram, gråtande och förkrossade inför Herren.

Om människor ska falla till golvet så vill jag se dem falla under den Helige Andes överbevisning. Och den vision som jag vill att de ska ta emot är en förnyad vision av Jesus. Och den manifestation jag vill att de ska få uppleva är att få resa sig upp från golvet som nya skapelser i Kristus!

Det är då människor borde kunna skratta. När den förtärande elden har fullföljt sitt renande verk och all synd är borta, när hjärtan har blivit djupt förkrossade - då kan vi skratta hela natten av glädje. Må Herrens glädje då få komma!

Jag skulle inte vilja vara med i en församling där Guds härlighet har vikit undan. Psalmisten vittnar om detta när arken var erövrad av filistéerna:

"Han (Gud) gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand." (Psaltaren 78:61)

När prästen Elis svärdotter födde en son, fick han namnet I-Kabod, vilket betyder: ".... Härligheten [från Gud] är borta ...." (1 Samuel 4:21)

Vårt vittnesbörd borde vara: "Om jag inte får ha Jesu närvaro så vill jag inte leva. Han måste få vara min vägledare, min molnstod och min eldstod!"

Varför är Guds härlighet så viktig idag?
Vilket syfte tjänar härligheten i hans närvaro?

Svaret finner man i Jesajas bok kapitel 4:

"Och det skall finnas en hydda, som ger skugga om dagen undan hettan och tillflykt och skydd undan storm och regn." (Jesaja 4:6)

För det första kommer Guds närvaro bli vårt skydd mot hettan. Det hebreiska ordet för hetta betyder "torka, ödslighet, ofruktbarhet". Den är ett slags Guds dom över ett ont samhälle.

I Uppenbarelsebokens 16:e kapitel blir den fjärde domsängeln given makt att:

".... bränna människorna med eld. De brändes av stark hetta och hädade Guds namn ...." (Uppenbarelseboken 16:8-9)

I detta ögonblick ökar Gud på hettan. Och än hetare kommer det bli, med straffdomar på alla sidor. Men Guds härlighet kommer täcka över oss!

"Och det skall finnas en hydda, som ger skugga om dagen undan hettan ...." (Jesaja 4:6)

Vi kommer inte känna av hettan! Istället får vi vila i den svalkande skuggan från Jesu vingar.

För det andra är Guds härlighet vårt försvar, vårt skyddande tak:

".... och tillflykt och skydd undan storm och regn." (vers 6)

Redan nu ser vi regnet - inte bara ett utflöde av den Helige Ande utan också av Guds straffdomar. Stormmolnen hopar sig men, Gud vare tack, ett skyddande tak kommer vila över den församling som är Hans heliga kvarleva.

Kanske du säger: "Det finns ingen 'härlighetsförsamling' som jag kan vara med i. Allt jag hittar är människocentrerade församlingar. Var finns mitt skydd från hettan och stormen?"

Din hemvist är Guds härlighet i ditt hjärta! Om Jesus är närvarande i dig och manifesterar Sig för dig så är du till fullo överskyld. Vänder du ditt hjärta till Honom och tillåter Guds Ord att överbevisa, rannsaka och tillrättavisa dig så kommer Han att manifestera Sig för dig. Det har Han lovat att göra!

"Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig. Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom och uppenbara mig för honom." (Johannes 14:21)

Gud säger: "Jag ska vara med dig. Oavsett hur svårt det blir ska jag hjälpa dig igenom. Jag ska aldrig lämna dig eller överge dig"

Amen!

2007-08-24 @ 12:52:51 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Den alexandrinska och bysantinska grundtexten

Den alexandrinska och bysantinska grundtexten

av Bo Hagstedt

Svenska Reformationsbibelsällskapet ämnar ge ut en Bibel, Karl XII:s kyrkobibel reviderad, men är det inte tillräckligt att den statliga bibelkommissionen och Svenska Folkbibeln har gett ut en Bibel nyligen?

Tyvärr bygger både den statliga bibelkommissionens NT 81 och Svenska Folkbibelns NT 96 på en grekisk grundtext, där angrepp som berör grundläggande kristen tro har fått ske. Därför behöver en revidering av Karl XII:s kyrkobibel komma ut, som bygger på den gamla grundtexten.
Det finns två grundtexter till Bibeln!

Den statliga bibelkommissionens översättning NT 81 och Svenska Folkbibelns översättning NT 96 har det gemensamt att de har översatt NT utifrån en relativt nyligen sammansatt grundtext. NT 81 bygger sin översättning på The United Bible Societies' Greek New Testament (UBS) tredje utgåva. Svenska Folkbibelns NT 96 bygger sin översättning på Nestle/Aland Novum Testamentum Graece (NA) utgåva nr. 26, vilken i sin tur bygger på UBS tredje utgåva. Sålunda har NT 81 och NT 96 samma grundtext. UBS utgåva av den grekiska grundtexten, bygger vidare på professorerna Westcott och Horts grekiska grundtext från 1881.

Karl XII:s Bibel däremot som närmast är en revidering av Gustav Vasas Bibel 1541 och Gustav II Adolfs Bibel 1618, bygger sin översättning på den gamla erkända grundtexten. De mycket kända bibelöversättningarna King James Version och Luthers Bibel bygger också på den gamla grundtexten, den bysantinska texten. "På grund av sin utbredning har den fått namnet 'rikstexten'. Den har också kallats den traditionella eller traderade texten, då den under alla århundraden i Europas kyrkor har betraktats som Nya Testamentets erkända grundtext. Som sådan blev den också underlag för de första tryckta textutgåvorna bl.a. den berömda Textus Receptus, 'den godkända texten'. Den bysantinska texten är också kallad Majoritetstexten." Studiebibeln vol. I sid. 11
Av de funna grekiska manuskripten, drygt 5000, tillhör ca 90% denna textform enligt textkritikern Kurt Aland. Believing Bible Study sid. 48 Det Bysantinska riket med Konstantinopel som huvudstad och sedermera den Grekiska-Ortodoxakyrkan har alltid byggt sin officiella Bibel på denna textform, därför har denna text familj fått namnet bysantinska.
Har det någon betydelse att det finns olika grundtexter?

Vad har detta för betydelse frågar du kanske. Är det inte en och samma grundtext fast utgiven vid olika tidpunkter? Tyvärr är det inte så? Det finns närmare 6000 skillnader mellan Textus Receptus och Nestle-Alands utgåva nummer 26. När det gäller Sverige och vår Bibel, så har skillnaden i grundtext, inneburit att det skiljer på cirka 1000 ställen i Nya Testamentet mellan Karl XII:s Kyrkobibel och 1917 års Kyrkobibel. För ytterligare information läs vår publikation Vilken Bibel? där alla dessa skillnader finns upptecknade.
Westcott och Horts grundtext från 1881

Den relativt nya grundtexten av Westcott och Hort från 1881, utgår från Vaticanus och Sinaiticus, där dessa skiljer sig ifrån majoritetstexten. De har gjort det enbart för att de är bland de äldsta manuskripten, från omkring år 350 e.Kr. trots att de av flera anses tillhöra kategorin opålitliga manuskript. Vaticanus och Sinaiticus, som inbördes inte stämmer överens på 3000 ställen enbart i evangelierna, tillhör den textformen, som kallas för den alexandrinska, eller den egyptiska och är en minoritet av de funna grekiska manuskripten, drygt 30 stycken. Enligt Westcott och Horts framställningar innebär detta att den grekiska kyrkan, som haft den bysantinska textformen i oavbruten användning under hela den kristna tidsepoken, inte haft den rätta Bibeln! Det innebär också att alla de protestantiska översättningarna inklusive King James Version, varit fel. Och eftersom den Katolska Vulgatabibelns textform förändrats flera gånger så blir konsekvensen, enligt dessa professorer, att Herren sålunda inte bevarat sitt ord, utan det är vetenskapsmän, såsom Westcott och Hort, som vi har att tacka att den ursprungliga texten blivit återställd efter att ha varit försvunnen i över 1400 år! Kan någon tro på detta?
Fakta om Vaticanus

Den nedtecknades omkring år 350 på fint "vellum"(garvad djurhud) och är fortfarande i utmärkt kondition. Det blev funnet i Vatikanens bibliotek år 1481. Trots utmärkt kondition utelämnar den följande: 1 Mos. 1:1-46:28, Psalmerna 106-138, Matteus16:2-3, Paulus pastoralbrev, Hebr. 9:14-13:25, hela Uppenbarelseboken. Dessutom saknas enbart i evangelierna 237 ord, 452 artiklar och 748 hela meningar, vilka finns med i hundratals av senare kopior. Detta manuskript, Vaticanus, fanns tillgängligt för översättarna av King James Version, men de använde det inte av den orsaken att de visste att det var opålitligt.
Fakta om Sinaiticus

Den nedtecknades omkring år 350. Handskriften upptäcktes år 1859 i en korg bland värdelösa papper i St Katarinas kloster nära Sinaiberget, av en man vid namn Tischendorf. Den innehåller nästan hela Nya Testamentet, plus Hermas Herden och Barnabasbrev som är apokryfiska böcker till Nya Testamentet. En som tillbringade flera år med att undersöka varje tillgängligt manuskript av Nya Testamentet, John Burgon skriver om Sinaiticus: "På många ställen är 10, 20, 30, 40 ord borttappade av rent slarv. Bokstäver, ord eller t o m hela meningar är ofta skrivna tvärs över varandra, eller påbörjade och omedelbart avbrutna; medan den stora blundern är, att en sats är utelämnad därför att den råkar sluta med samma ord som den föregående satsen, vilket förekommer inte mindre än 115 gånger i Nya Testamentet. True or False sid. 77 " Detta är inte allt! På nästan varje sida av manuskriptet är det rättelser och revideringar, gjorda av tio olika personer.
Westcott och Hort

Ditt val av Bibel avgörs av vilken grundtext du tror är den rätta!
Westcott och Horts teorier

Westcott och Hort behandlade de gamla manuskripten som vilken annan gammal bok som helst. De använde sig av en vetenskaplig textkritik och eftersom det fanns variationer i de olika manuskripten, utgick man ifrån att ju äldre manuskript man fann ju närmare originalet kom de. De trodde att Sinaiticus och Vaticanus var en textform som var närmare originalet än den bysantinska textformen, som sedan blivit kompletterad med ord, fraser och verser för att t.ex. få de olika evangelierna att bättre harmonisera med varandra. När vi i ordförklaringar och noter, skrivna av bibelöversättare, läser:" Dessa verser saknas i de äldsta och viktigaste textkällorna och synas vara tillagda..." så är det Vaticanus och Sinaiticus man menar. Med tanke på att båda manuskripten är från 350 e Kr. är det synnerligen märkligt att båda dessa har hunnit få så många avvikelser. Ett starkt motargument mot Westcott och Horts framställningar är att båda dessa handskrivna kopior med stor sannolikhet blev lagda åt sidan i ett tidigt stadium, såsom två dåliga och opålitliga manuskript och tack vare det har de kunnat återfinnas i ett så välbevarat skick. De andra pålitliga kopiorna användes så mycket att de blev utslitna och byttes ut mot identiska kopior.
Westcott och Horts teorier avskrivna

Alla moderna bibelöversättare bör känna till att många nutida textforskare, däribland en framstående textkritiker Kurt Aland, anser att Westcott och Horts teorier inte stämmer längre. Citat av Kurt Aland: " Det enkla faktum att alla dessa papyrer, med deras varierande distinkta karaktärsdrag, existerade vid sidan av varandra i en och samma kyrkoprovins, i Egypten, där de återfunnits, är det bästa argumentet mot förekomsten av några som helst texttyper, inklusive den alexandrinska eller antiokiska (bysantinska). Ökningen av det dokumentariska vittnesbördet, och det fullständigt nya forskningsområde som öppnats för oss vid upptäckten av papyrushandskrifterna, betyder slutet på Westcott och Horts framställningar." Studiebibelnvol 1 sid 11
Vilka var Westcott och Hort?

De var professorer vid Cambridge Universitet. År 1860 blev Hort en evolutionist, efter att ha läst Darwins bok. Båda förnekade att Kristi död hade någon försonande faktor för syndare. Which Bible fifth. edi. sid 280 Redan år 1851 uttryckte Hort i ett brev sitt ogillande för den gamla grundtexten Textus Receptus, genom att kalla den "usel" och"avskyvärd". Which Bible fifth. edi. sid290-291 Någon i Bibelkommissionen hade yrkat på att ingen som förnekar Kristi Gudom skulle få arbeta med bibelöversättningen."Om kommissionen accepterar detta, måste mitt arbete sluta" skrev Westcott. Which Bible fifth. edi. sid 156 OBS! I Westcott och Horts grekiska grundtext är namnet Jesus utbytt mot han 36 gånger enbart i evangelierna, i 1917 års översättning. I 1 Tim. 3:16 är Gud (Jesus) utbytt mot han osv. Både Westcott och Hort förnekade Bibelns ofelbarhet.

Med hjälp av Westcott och Horts brevkorrespondens, vilka deras söner publicerat, får vi veta att Westcott och Hort var medlemmar i "Ghostlie Guild" dvs Ande-Sällskapet från 1850-talet. Hort berättar i ett brev följande: "Westcott,...Benson, m fl och jag har startat ett sällskap för att undersöka andar och alla övernaturliga förekomster och effekter, och jag är benägen att tro att något sådant verkligen existerar." Hort skrev till Westcott 17 oktober 1865: "Jag har blivit övertygad sedan många år tillbaka, att Maria-tillbedjan och Jesus-tillbedjan har väldigt mycket gemensamt i dess verkan och resultat." Which Bible, fifth. edi. sid 279 Westcotts son skriver om sin faders livslånga tro i "vad som i brist på bättre namn, måste kallas för spiritism."

Grafisk översikt av grekiska manuskript till Nya Testamentet.
Se grafisk översikt av grekiska manuskript till Nya Testamentet[klicka på bilden]
Kan nutidens textforskare bättre återställa den ursprungliga textformen än Luther och reformatorerna kunde?

Dagens bibleöversättare och en del textkritiker hävdar att vi idag med hjälp av den nya textforskningen och nya textfynd, t ex dödahavsrullarna, har bättre hjälpmedel att återställa den ursprungliga textformen än Luther och reformatorerna hade. Men nya textfynd kan istället bevisa motsatsen, dvs att Textus Receptus är den rätta läsarten. Ett exempel är fyndet av papyrus 75, vilket är äldre än Vaticanus och Sinaiticus, som innehåller åtta bibelställen i Lukas evangelium som Westcott och Hort utelämnade i sin grekiska grundtext. Dessa åtta utelämningar har åter infogats i Nestles Nya grekiska Testament.
Är alla textkritiker neutrala sanningsälskande forskare?

Idag har vi kännedom om fler textfynd än på 1500-talet, men den viktigaste frågan är vilka manuskript litar vi på? Och vilka textkritiker litar vi på? Är det bara när bibelkritiska personer översätter en bibel, såsom har skett i NT81 som vi har anledning att inte acceptera deras framställningar? Har inte vi i lika stor grad anledning att vara kritiska mot somliga textforskare när de fastställer grundtexten, såsom Westcott och Hort m fl? Var Hort neutral då han redan år 1851 avskydde den gamla grundtexten, Textus Receptus innan hans arbete hade påbörjats? En forskare påminner utgivarna till våra moderna utgåvor följande: "Ni använder Alef(Sinaiticus) och B(Vaticanus), varför inte A, C, eller D (andra gamla manuskript som bl a stöder den bysantinska textformen). Ni använder den gamla latinska eller den koptiska översättningen, varför inte Peshitta eller Sahidic. Ni citerar Origenes eller Eusebius, varför inte Didymus, Athanasius, etc." New Age Bible Versions sid 488 Peshitta som omnämns är en syrisk översättning från omkring år 200 e.Kr. vars text överensstämmer med den bysantinska textformen. Men om man accepterar att den är från 200 e.Kr. så omkullkastar den hela Westcott och Horts teorier, därför hävdar en del naturalistiska textkritiker att Peshitta är från 400-500 talet!
Tillåts alla sanningar komma fram?

Vi har anledning att fråga om alla sanningar på detta forskningsområde tillåts komma fram i ljuset med anledning av professor Alvar Ellegårds artikel i Dagens Nyheter 12 oktober 1992 Försvunna skriftrullar. Ellegård hävdar att det katolska École Biblique förhindrat andra forskare än deras egna, att få tillgång till dödahavsrullarna i över 40 år! Den ende medlemmen i forskarlaget som inte var katolik, Allegro, uttryckte det så här medan han ännu var medlem av gruppen:" Om man finner något som berör den katolska läran är jag säker på att världen aldrig får se det."
Bibelns originaltext, kan inte den bli återvunnen?

Den kände författaren, redaktören och bibelöversättaren Thoralf Gilbrant, försvarar den bysantinska textformen i sin senaste bok: "Hva er skjedd med Bibelen? För vidare information läs vår publikation Vad har hänt med Bibeln? som är ett särtryck ur hans bok. Gilbrant berättar i sin bok att bland de som förkastar den bysantinska överlämnade texten, så har den kända bibelforskaren Robert M. Grant sagt följande: "det är allmänt insett att Bibelns originaltext inte kan bli återvunnen." En skrämmande syn som är utbredd bland nutida textforskare, som inte tror att den bysantinska textformen innehåller den överlämnade texten som Herren bevarat! Tillsammans med Gilbrant tror vi däremot att Herren bevarat sitt Ord och att hans ord har fått leva vidare i den bysantinska textformen, som motsvarar 90% av alla funna grekiska manuskript.
Luther använde sig av Erasmus grekiska grundtext. Men var inte det grekiska manuskript som Erasmus använde både bristfälligt och av ett sent datum?

Denna uppfattning är utbredd bland nutida bibelöversättare att Erasmus endast hade tillgång till en handskrift från 1300-1400-talet som dessutom saknade de sista sex verserna i Uppenbarelseboken, och Erasmus fick då översätta de verserna från latin till grekiska. Detta är dock inte helt säkert, en som heter H.C. Hoskier, tvivlar på att Erasmus översatte från latin till grekiska utan tror snarare att Erasmus använde sig av Codex 141. Believing Bible Study sid 198Edvard F. Hills påvisar att Erasmus använde sig av minst fem manuskript enligt följande: 1. 1100-talet, 2. 500-talet, 2ap. 12-1400-talet, 4ap. 1500-talet och1r.1200-talet.Believing Bible Study sid 193 (Manuskript 1 innehöll Evangelierna, Apostlagärningarna och breven, 2 innehöll Evangelierna, 2ap innehöll Apostlagärningarna och breven, 4ap innehöll Apostlagärningarna och breven och 1r innehöll Uppenbarelseboken). Av dessa manuskript använde sig Erasmus endast någon enstaka gång av 1 och 4ap. För de som tror att Herren bevarat sitt Ord och texten noggrant har kopierats exakt hela tiden, så har det ingen större betydelse om manuskriptet är från 350 e.Kr eller från 1400-talet eftersom dessa manuskript stämmer överens med varandra. Men den grekiska grundtexten var inte helt färdigt i och med Erasmus utgåva från 1516, utan Erasmus gav ut flera utgåvor med några rättningar. Luthers bibelöversättning som byggde på Erasmus grekiska grundtext, gavs ut 1522 (NT) och hela Bibeln 1536. Men ända till sin död fortsatte Luther att bearbeta och förbättra sin bibel. Tretton nya upplagor utkom under hans livstid, och ännu i det sista av sin livstid gjorde Luther egenhändiga förbättringar.En bok erövrar världen. Bibelns historia av Günther S. Wegener, översättning till svenska 1960
Den nya grundtexten från 1881 sår ut ett otrosgift

Många kristna har blivit bedragna och har inte insett att det fundament som våra biblar av idag bygger på, grundtexten har blivit angripen av krafter som sår ut otro och tvivel. Våra moderna biblar är en stympad bibel i Nya Testamentet, då ett flertal verser men även åtskilliga satser och ord utelämnats. Och vi får läsa i noter under texten: "Dessa verser saknas i de äldsta..." osv. Sakta smyger sig tvivlet över den observanta läsaren. "Har Jesus sagt detta? Eller är det någon som lagt till detta? Kommer ny textforskning att innebära att fler verser försvinner, eller ändras?" Sedan är det inte långt ifrån att man hör den gamle ormens
fråga i Edens lustgård: "Skulle då Gud hava sagt?" Detta är ett förödande otrosgift för sanningsälskande kristna som har såtts ut.
Några jämförelser av de olika textvariationerna
1 Tim 3:16

I den alexandrinska texten står det "Och erkänt stor är gudaktighetens hemlighet: "Han" som blev uppenbarad i köttet," emedan det i den bysantinska istället för "Han" står "Gud". Någon som inte trodde på att Jesus var Gud, hade bytt ut Gud mot Han! Vilket passade Westcott bra. Enligt den nutida textforskaren Metzger skall det vara Han. Men textforskarna som levde på 1500 och 1600-talet gjorde en annan bedömning, trots att de också hade tillgång till många olika grekiska manuskript, däribland Vaticanus och visste att det fanns textvariationer. Sålunda förordade Beza och flera med honom att det skulle stå Gud istället för Han. Dr. Alex Roberts, en presbyteriansk forskare, som försvaradeWestcott-Horts text i slutet av 1800-talet gjorde följande lögnaktiga påstående angående ordet Gud: "Ordet Gud, istället för Han, stödjer sig på INGA bevis som är tillräckligt gamla ." Robert hävdar vidare: "Inte EN av de tidiga kyrkfäderna kan med säkerhet fastställas att de citerade det ordet. INGEN av de mycket gamla versionerna stöder det. INGA uncial (manuskript som bara innehåller stora bokstäver) vittnar om det, med det tveksamma undantaget av A..."Den lärde John Burgon, som levde vid samma tid, producerade sju sidor av textvittnen, som motbevisar Roberts framställningar. Burgon noterar att ordet Gud "är läsningen i alla bevarade uncial kopior utom två, som bevisar att Theos (Gud) har blivit läst i alla församlingar av de troende från 4:e eller 5:e århundradet." Burgon citerar sedan 24 mycket gamla kyrkfäder som citerade Gud i 1 Tim 3:16... Sedan presenterar han en lista med endast sex tveksamma citat av tidiga kyrkofäder, som kanske stöder den textkritiska läsningen. Modern Bible Versions, 1994, O Timothy, en månadstidskrift, 14 årg. av David W. Cloud, Way of Life Literature, 1701 Harns Rd., Oak Harbor, Washington 98277 Vi får hoppas att inga som ger stöd åt läsningen Han idag stöder sig på Roberts fullständigt felaktiga påståenden! I Svensk Kyrkobibel 1997 (NT) av fil.dr. Per Jonsson står det Gud istället för Han.
Markus 16:9-20 och Johannes 7:53-8:11

Hela dessa viktiga textavsnitt vill nutida textforskare helst utesluta, men inga bibelöversättare har vågat ta bort verserna, eftersom det skulle vara alltför stort och uppseendeväckande. Istället har de satt dessa textavsnitt inom klammer. Alla funna grekiska manuskript innehåller inte hela NT p g a att delar har gått förlorat genom utnötning. Det finns 620 funna grekiska manuskript som innehåller Markus evangelium. Markus16:9-20 finns med i 618 utav dessa 620 manuskript! Endast i Vaticanus och Sinaiticus fattas de! Och genast är man beredd att utesluta dessa versar genom att sätta dem inom klammer! I NT 97 finns textavsnitten med utan förbehåll.
Apostlagärningarna 8:37

Följande vers är helt utelämnad förutom i NT -97, som åter har fört in den: "Filippus sade till honom: "Om du tror av hela ditt hjärta, så kan det ske." Han svarade och sade: "Jag tror, att Jesus Kristus är Guds son." Denna vers utelämnas trots att den finns med i ett gammalt latinskt manuskript från 200-talet Believing Bible Study sid. 197 och trots att kyrkofäder citerade denna vers i ett tidigare stadium än när Vaticanus och Sinaiticus nedtecknades!
Efesierbrevet 3:9

Citat från 1917: "och att lägga i dagen, huru det rådslut har blivit utfört, som tidsåldrarna igenom hade såsom en hemlighet varit fördolt i Gud, alltings skapare." Citat från Karl XII reviderad: "och i ljuset frambära för var man, hurudan delaktigheten är i den hemlighet, som ifrån evighet har varit fördold i Gud, som har skapat allting genom Jesus Kristus," Den viktiga sanningen att allting blivit skapat genom Jesus Kristus är utelämnat!
Kolosserbrevet 1:14

"I honom hava vi förlossningen, genom hans blod, förlåtelsen för våra synder." Genom hans blod är utelämnat.
1 Petrus 2:2

I den alexandrinska textformen enligt 1917 läser vi: "Och då I nu ären nyfödda barn, så längten efter att få den andliga oförfalskade mjölken, på det att I genom den mån växa upp till frälsning," I den bysantinska textformen läser vi översatt från King James: "Och åstunden såsom nyfödda barn ordets oförfalskade mjölk, för att ni genom den mån växa upp." Man kan lätt tro att genom den andliga mjölken kan vi växa upp till frälsning med hjälp av gärningar. Ordet frälsning finns inte med i den bysantinska grundtexten, Textus Receptus.
Johannes 6:47

(Jesus säger) "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig han har evigt liv." Orden på mig är utelämnade i 1917 och moderna bibelöversättningar. Det är av helt avgörande vikt att vi skall tro på Jesusför att få evigt liv.
Jesus blir på många ställen misskrediterad i Westcott och Horts grekiska grundtext.

* Jesu namn har blivit utbytt 36 gånger mot han i evangeliernai 1917 års kyrkobibel
* Gud (Jesus) är utbytt mot Han i Timoteusbrevet
* Att allt har skapats genom Jesus är borta i Efesierbrevet
* Försoningen genom Jesu blod är borta i Kolossebrevet
* Den som tror på Jesus har evigt liv är borta i Johannes evangelium

Flera bibelöversättare återvänder idag till den erkända grundtexten Textus Receptus.

I den engelsktalande världen har New King James version kommit ut och i Norge har en helbibel kommit ut nyligen som är en översättning till norska av King JamesVersion. Svensk Kyrkobibel 1997 (NT) av fil. dr. Per Jonsson, har närmat sig TextusReceptus på några viktiga ställen, dock inte i lika stor utsträckning som Normalupplagan1883. Apostlagärningarna 8:37 är återinförd på sin plats, Mark. 16:9-20 och Joh.7:53-8:11 är med utan klammer, det står Gud istället för Han i 1 Tim. 3:16 och hela "Fader vår bönen" är med i Matteus evangelium.
Håll fast vid den gamla erkända grundtexten

Vi behöver återvända igen till den gamla erkända grundtexten, Textus Receptus. Det finns inget i den som behöver korrigeras. Det är den texten som Gud genom sin försyn har sett till att den har lämnats vidare från generation till generation. När de gamla kopiorna har blivit utslitna har nya identiska kopior ersatt de gamla. Vi har cirka 90% av alla funna grekiska manuskript som stämmer överens med varandra. Låt oss lämna de fåtal förfalskade manuskript som avviker både från majoritetstexten och inbördes gentemot varandra. Vi har haft en svensk Bibel i nästan 400 år som byggde på den gamla grundtexten i form av Gustav Vasas Bibel 1541, Gustav II Adolfs Bibel 1618 och Karl XII:s Kyrkobibel 1703. När 1917 års kyrkobibel kom ut, så utgick den ifrån Westcott och Horts grundtext från 1881. För vidare information om 1917 års Kyrkobibel, läs förlaget Dragen Ut:s publikation Sanningen bakom 1917 års Kyrkobibel.

Låt oss återvända till vår gamla reformationsbibel Karl XII och därmed den gamla grundtexten!

Källhänvisningar:

1. Believing Bible Study, av Edward F. Hills, utgiven av The Christian Research Press.

2. Which Bible, fifth edition, av David Otis Fuller, utgiven 1975 av Grand Rapids
International Publications.

3. True or False? av David Otis Fuller, utgiven 1973, Grand Rapids International
Publications.

4. New Age Bible Versions, av G. A. Riplinger, 1993, utgiven av A. V. Publications.

5. The Thinking, Theories, and Theology of Drs. Westcott & Hort, av Cecil J. Carter.
825-18th Ave., Prince George, B.C Canada. V2L 3z7. 1978.

6. En bok erövrar världen. Bibelns historia, av Günther S.Wegener, övers. till svenska
1960, utg. av Söderström & Co förlagsaktiebolag, Helsingfors.

7. O Timothy, Modern Bible Versions, 1994, en månadstidskrift av David W. Cloud,
Way of Life Literature, 1701 Harns Rd., Oak Harbor, Washington 98277.

8. Studiebibeln. Utgiven av Normans förlag 1978 i fem band.

2007-08-23 @ 22:21:26 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Bibelstudium - R:A TORREY

R:A TORREY

Bibelstudium

I många studiebiblar har man tagit med ett kapitel om bibelläsning och systematiskt
bibelstudium. Ofta är dessa avsnitt tydligt besläktade, och det verkar som om de flesta
står i tacksamhetsskuld till dr R.A. Torreys första uppläggning i Scofields kommentarbibel
från 1909. Det måste ha varit något särskilt med dessa enkla råd och
regler eftersom de ständigt har återkommit i nya studiebiblar och nya upplagor i närmare
hundra år. Vi tillåter oss att göra ett litet urval.
Att studera Bibeln ger stort utbyte, men allt bibelstudium är inte till nytta. Bibeln är
en guldgruva, men inte alla vet hur de ska få upp guldet ur gruvan. Några få enkla
råd och uppmaningar som vem som helst kan följa, visar hur vi kan få upp guldet
från denna outtömliga gruva.

1. Låt det bli ett dagligt bibelstudium
Om fasta måltider betyder något för vår fysiska hälsa, så är det av ännu större betydelse
för vår andliga hälsa. Månget kristet liv som varit ofruktbart och otillfredsställande,
har blivit rikt och hälsosamt genom att personen blivit ledd in i ett regelbundet,
uthålligt dagligt studium av Bibeln. Ett sådant studium är kanske inte så intressant
till att börja med, resultatet tycks inte så uppmuntrande, men om man bara håller
ut, börjar det snart verka som inget annat när det gäller att utveckla karaktär och
berika hela livet. Avsätt minst femton minuter varje dag till bibelstudium. Ha en
regelbunden tid avskiljd för detta. Välj en tid på dagen när ditt sinne är som klarast.
Den bästa tiden är direkt när du går upp på morgonen, och den sämsta just innan du
går till sängs! Den näst sämsta är strax efter att du ätit en kraftig måltid. Det bästa sättet
att få tid till detta, är att ta sig tid! När människor gräver efter guld, måste allt
annat stå tillbaka för det arbetet. När du läser din bibel, gräver du efter guld, och vad
som helst annat borde sättas åt sidan för att ge plats för att studera Bibeln. Om du har
möjlighet, stäng då in dig och var ensam med Gud.

2. Systematiskt bibelstudium
Det var så Jesus själv studerade de heliga Skrifterna (Luk 24:27). Det lönar sig att vara
systematisk i affärslivet, i hemmet, i utbildning och överallt annars. Och ingenstans
lönar det sig bättre än när man studerar Bibeln. Läs inte din bibel på vinst och förlust.
Ha en studieplan och en plats där du studerar. En dålig plan är bättre än ingen alls,
men lägg upp en förståndig plan.

3. Ett omfattande bibelstudium
Begränsa inte ditt bibelstudium till en enda del av Bibeln. Hela Bibeln är Guds ord,
och därför bör man studera hela Bibeln. Det rekommenderas att man inte inskränker
sitt bibelstudium till vissa böcker eller bara till ett snävt område av ämnen.

4. Sammanhängande och i ordningsföljd
Börja med början och fortsätt till slutet. Jesus granskade och undervisade från Bibeln
på det sättet. ?Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem
vad som var sagt om honom i alla Skrifterna? (Luk 24:27). Man bör börja med Första
Moseboken och gå igenom hela Bibeln. Det är inte det enda sättet att studera Bibeln,
som vi ska se senare, men det är en viktig metod, och alla borde använda sig av den.
Det är enda sättet att gå igenom hela Bibeln. Man bör ta kapitel för kapitel och komma
fram till huvudinnehållet i varje kapitel. Om man läser två kapitel per dag, tar det ett
par år att komma igenom hela Bibeln. Man kan också göra så att man läser ett kapitel
i Gamla testamentet, en av psalmerna och ett kapitel i Nya testamentet varje dag.

5. Sammanhållande och jämförande
Jämför bibelord med bibelord. Ingenting förklarar Bibeln så bra som Bibeln. Det finns
inte ett bibelord i Bibeln som är svårt att förstå, som inte kan klaras ut med ett annat
bibelord. Här är korsreferenser och kedjereferenser i en studiebibel till stor hjälp.

6. Ämnesstudium
Så undervisade Jesus (Luk 24:27) och så undervisade Paulus (Apg 17:2-3). Välj ett av
de stora ämnena i Bibeln och gå igenom hela Bibeln från Första Moseboken till Johannes
Uppenbarelse för att ta reda på allt som Skriften har att säga i ämnet. På det sättet
lär du dig mer om det ämnet än du kan lära dig på något annat sätt. Det kan vara
viktigt att få veta vad stora gudsmän har att säga om ett bibliskt ämne, men det är
långt viktigare att veta vad Gud säger. Det är också viktigt att känna till allt det Gud
har att säga. Enda sättet att få kunskap om vad Gud menar om en sak, är att gå igenom
Bibeln och ta reda på vad den undervisar om just det ämnet. Ämnesstudium är
den enklaste och mest fascinerande formen av bibelstudium, och det som ger det
snabbaste utbytet. Men eftersom det inte är den enda vägen att gå, bör man inte
använda metoden ensidigt, för då kan man gå miste om mycket av den välsignelse
som man kan uppnå genom ett varierat studium av Bibeln. Om du vill sätta dig in i
ett bibliskt ämne ? t ex Gud, Jesus Kristus, den helige Ande, tro, frälsning, bön, osv ?
kan du använda kedjehänvisningarna i den här bibelutgåvan. Mer än 100 ämnen har
sådana kedjehänvisningar. Samtliga finns angivna i bibellexikonet, sid 1561. I tabellen
sist i bibellexikonet finner du t ex att kedjehänvisningen till bön börjar i 1 Mos 32:24.
Om du slår upp 1 Mos 32:24, ser du att det under den versen står: Bön 1 Krön 16:11.
Du kan då slå upp 1 Krön 16:11 och fortsätta på samma sätt genom hela Bibeln. Då får
du ett uppbyggligt studium om vad Bibeln säger om bön. I bibellexikonet hittar du
också den första kedjehänvisningen i Nya testamentet. Om du vill göra ett kortare
studium, kan du börja där. För att få fullt utbyte av den här metoden, bör man systematiskt
välja ut de ämnen man vill studera, man bör vara grundlig och inte nöja sig
med några få skrifthänvisningar, utan gå igenom hela listan, och man bör ta sig tid
vid varje skriftställe för att komma fram till dess fulla innebörd.

7. Läs uppmärksamt
Ge akt på det du läser! Alltför många bibelläsare läser Bibeln flyktigt och tankspritt.
De får ut lite av sin bibelläsning eftersom de inte koncentrerar sig på det de läser. Psalmisten
säger att vi ska begrunda Guds ord dag och natt (Ps 1:2)! Gör dig inte färdig
med bibelläsningen så fort som möjligt! Hastverk är ett hinder i varje studium, och
särskilt när man studerar Bibeln. Du kan sätta av en bestämd tid för att studera
Bibeln, men det är inte säkert att du på förhand kan bestämma hur många kapitel eller
verser du ska läsa. Ibland kan du läsa snabbt, men oftast bör du nog läsa sakta. Att
lära sig bibelord utantill, kan ge ett förråd av andlig rikedom i ens sinne.

8. Upprepa läsningen
Det kan löna sig att läsa igenom en bibelbok flera gånger, så att du får en översikt över
innehållet. Samma metod kan användas för ett kapitel eller en vers. Fördjupa dig i
Ordet! Du kommer att upptäcka rikedomar som du missade till att börja med.

9. Kapitelstudium
Det här är en enkel metod för ett givande bibelstudium. Välj ut ett kapitel som du vill
fördjupa dig i. Ofta är det bra att studera en bibelbok kapitel för kapitel. Läs igenom
dagens kapitel flera gånger och med eftertanke. Dela gärna upp kapitlet i underavdelningar;
här kan du ha god hjälp av en studiebibel. Läs fotnoterna som förklarar de
svårigheter som kan förekomma. Ta reda på vad som är huvudinnehållet i kapitlet,
gärna också det som kan vara en ?nyckelvers?.

10. Läs Bibeln som Guds ord
Vi ska läsa Bibeln som vilken annan bok som helst när det gäller betydelsen av ord
och meningar, grammatiska regler och språkliga konstruktioner. Men läs Bibeln som
du inte läser någon annan bok när det gäller dess innehåll och budskap, för det är en
fullständigt unik och enastående bok, det är Guds ord, ordet från Guds mun. Det är
Gud själv som talar till oss genom ordet. Låt oss tro på det, lita på Herrens löften, lyda
hans bud, och följa hans vägledning.

11. Läs Bibeln bedjande
Ordet och bönen hör samman (Apg 6:4). Ingenting öppnar Bibeln som bön (Ps 119:18).
Den helige Ande är bönens Ande, och han är den store uttolkaren (Joh 16:12-13). Det
är vårt privilegium att ha den störste av alla bibellärare vid vår sida varje gång vi öppnar
Bibeln. Låt oss be att Anden lyser upp ordet för oss.

12. Ett praktiskt råd
Till slut ett praktiskt råd: Skaffa dig mer tid till bibelstudium genom att använda lediga
stunder till denna heliga gudstjänst.

2007-08-19 @ 22:39:29 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Om Thomas Christian Leopold

32 år som fånge på Bohus Fästning

Om Thomas Christian Leopold

UNDER 1700-TALET fanns det i Sverige en väckelserörelse, som efteråt har kallats "radikalpietismen". Själva såg de sig bara som pietister (fromhetsutövare), men eftersom det också fanns en mer kompromissande falang bland dem, har man använt uttrycket radikalpietister om de förra.
Dessa pietister var mycket kritiska till svenska statskyrkans prästerskap under den tiden, och underkände bl.a spädbarnsdopet och nattvardsfirande för oomvända. Radikalpietismen förkunnade också ett kommande "tusenårsrike", vilket ju kyrkans lära ännu idag förnekar.

BILDEN: Bohus fästning i Kungälv. Här satt Thomas Leopold fängslad sammanlagt i 32 år

För dessa trossatsers skull och för pietisternas fromhet i ett i övrigt ganska förfallet Sverige, hamnade många av dem i klammeri med myndigheterna. För vissa av dem gick det så långt att de utvisades, eller sattes på fästning. På den tiden använde man mestadels fästningar som fängelser, och att vistas som fånge på en sådan plats var detsamma som en utdragen tortyr.

Instängda i mörka fuktiga celler, utan ljus och ofta utan värme, kedjade och sysslolösa, fick de sitta där i åratal, ofta utan att någon besökte dem. OM de överlevde sina straff, kunde de få komma ut och återvända till samhället, stämplade för livet, fysiskt och psykiskt märkta.

En av de radikalpietister som fick genomgå detta, var en ung man från södra Sverige, Thomas Leopold. Under sin studietid i Lund kom han i kontakt med tyska pietistiska skrifter och läror, och upplevde pånyttfödelsen genom dem. Han började vittna om Jesus, om frälsningen, och dessutom om dåtidens prästerskaps förvillelser och dåliga levnad.
Eftersom det var prästerna som styrde landet tillsammans med de övriga stånden (= samhällsklasserna), var det naturligtvis väntat att Thomas Leopold skulle väcka deras vrede.
Han fick dem emot sig, och efter någon tid blev det beslutat att han skulle sättas på fästning. Fick han fortsätta att förkunna i frihet ansågs det vara stor risk att många skulle vända sig ifrån den allmänna religionen.
Sverige hade ingen religionsfrihet på den tiden, alla var tvungna att tillhöra eller underordna sig den svenska statsreligionen.

Byråkratin var då som nu oerhört trögkörd, och det kunde dröja åratal mellan rättegångar, överklaganden och andra rättsbeslut. Under tiden fick den häktade eller fångne sitta i de tidigare nämnda fästningarna och bara vänta, i den nedbrytande miljön.

FREDRIK I, svensk kung 1720 - 1751. Under hans tid dömde "Kungl Majt." (regeringen) Thomas Leopold till Bohus fästning - http://sv.wikipedia.org/wiki/Fredrik_I

I en bok skriven av Nathan Odenvik skildras Thomas Leopolds öde, baserat på gamla arkivhandlingar där alla turer fram och tillbaka mellan "konsistorier", "kunglig majestät", och biskopar omnämns. Vid några tillfällen får den fångne pietisten själv tillfälle att yttra sig, eller att lämna in skrivelser, och en av dessa skrivelser har blivit bevarad och finns i Odenviks bok. Det är en profetisk skrift, mycket imponerande, då man betänker att den är inlämnad efter att Thomas Leopold hade fängslats och satts på fästning. Han visade alltså inga tecken på att vackla från sin trosuppfattning när den ledde honom in i djupa lidanden.

Han var en verklig trosmartyr, en som höll provet, in i döden.

Men döden låg vid det tillfället långt framför honom. Han var då bara inne på sitt första år i fångenskap för Jesu Kristi skull.

Omvändelseförsök

Bohus 1658 - Anton Nyström, Allmän kulturhistoria eller det mänskliga lifvet i dess utveckling, band 4 (1902) MYNDIGHETERNA ANSÅG att de fångna pietisterna skulle föras till rätta i läran, och därför utsågs präster att besöka fångarna med jämna mellanrum. Prästerna skulle utifrån kyrkans lära övertyga den fångne om hans förvillelse, och om fången visade prov på "bättring", så kunde straffet förkortas eller helt upphöra.

Med Thomas Leopold var alla sådana försök fruktlösa. Prästerna lämnade mötena med fången helt uppgivna. Leopold var lika kunnig som dem i hebreiska, grekiska och latin. Hans bibelkunskap överträffade troligen deras, eftersom han hade det himmelska ljuset förutom sina lärdomar från Lund.
Prästernas omdömen om fången kunde vara positiva vad beträffar hans sätt att vara. Han var vänlig, ödmjuk och vältalig. Endast då han kom in på det profetiska ordet ändrades hans uppförande. Enligt prästerna betedde han sig då som en vansinnig, ropade och utstötte obegripliga lärouppfattningar, och tycktes inte vara sig själv.
Prästerna förstod givetvis inte att det var den Helige Ande, den profetiska Anden, som kom över Leopold. De hade aldrig upplevt något sådant och förstod sig inte på det. Pietisterna upplevde syner och uppenbarelser och var mycket öppna för den Helige Andes verksamhet.

Följden av detta blev förstås att Thomas Leopolds situation förvärrades. Den ene efter den andre prästen gick bet på uppgiften att föra fången till rätta, och saken blev ett återkommande besvär hos de olika myndigheter som var berörda.

"Erik Benzelius den yngre (död som ärkebiskop 1743), en af frihetstidens yppersta kulturpersonligheter." (fr. Wikipedia). Benzelius var en av de prästmän som reste till Bohus för att försöka "omvända" Thomas Leopold.

Under denna tid, som var hans första "vända" på Bohus fästning, vann han en av sina medfångar för Jesus. Fångarna hade inget umgänge med varandra, fängelse och isolering verkar ha varit samma sak på den tiden, åtminstone för de som satt inne för brott mot kyrkans lära.
Hos fången i cellen under Thomas Leopold påträffades brev och meddelanden, som denne hade mottagit genom ett spisrör som gick från golv till tak mellan cellerna.

Man kan förmoda att detta inte var enda gången något sådant skedde, detta var bara den gången det upptäcktes. Gud kan ha låtit Leopolds vittnesbörd ha spridits till många fler på fästningen och utanför den.

Det skall tilläggas att alla präster inte var helt okänsliga för Thomas Leopolds fångenskap. Vissa av dem hjälpte honom så mycket de kunde, ordnade med ved till uppvärmning och lät honom läsa böcker och skriva brev. Han fick t.o.m permission någon gång, att få besöka närliggande prästgård och få äta och samtala med prästen. Detta var naturligtvis med avsikten att fången skulle mjukna, och, förhoppningsvis, återgå till kyrkans lära.

Till Kalmars Fästning

INGET HJÄLPTE med Thomas. Då blev det bestämt att han skulle flyttas till annan plats. Först sattes han på Kalmars fästning. Kanske ansåg man att om han kom närmare sina hemtrakter, så skulle frihetslängtan bli starkare.
Under tiden på Kalmars fästning fick han ibland besöka biskopen Schröders hem (som han hade känt innan han fängslades), där han blev bjuden på middagar och fick samtala om andliga ting med biskopen. Kontrasten mellan detta hem och fästningen, dit han efter middagarna sändes tillbaka, måste ha varit fruktansvärd för Thomas att uppleva. De som hölls fängslade där beskrevs som sjuka, orkeslösa, krymplingar, saknade kläder, smittade av sjukdomar, och hade det sämre än "oskäliga kreatur". Även Thomas Leopold blev sjuk och fick skörbjugg under sin vistelse där.

VÄSTRA PORTEN, KALMAR SLOTT
Akvarell i Nationalmuseum, Stockholm
http://webart.nationalmuseum.se/work/work_image.aspx?id=68322

Danvikens Hospital

NÄR INTE vistelsen på Kalmars fästning medförde någon förändring, så ville man i stället pröva Danvikens hospital i Stockholm, en plats där svårt sinnessjuka människor hölls förvarade.
Tanken var att Leopold var ett hopplöst fall, men att han, med tanke på att han inte var en brottsling i vanlig mening, egentligen inte behövde sitta på fästning.

På Danviken dröjde det inte länge förrän Thomas Leopold hade vunnit några patienter för sin tro. Han hade större frihet nu, och använde denna för att gå runt och sprida ljuset bland de intagna. Han vann också några av dem som arbetade på hospitalet, och en av dem blev så begeistrad av samvaron med Leopold, att han för att kunna spendera all sin tid i Kristi gemenskap, lät bygga ett hus nära hospitalet, och öppnade det för den församling som nu hade vuxit fram. Många av de troende bodde sedan där tillsammans, och även Leopold fick bo där (antagligen under bevakning).

Danviken, Kvarndammen och mjölnargården vid Danviken 5 juni 1909 Församlingen växte, och blev naturligtvis inte populär i myndigheters och prästerskapets ögon. Efter en tids rådslagning beslöts att fången åter skulle sändas till Bohus. Han ansågs för farlig för allmänheten. Thomas hade alltså troligen aldrig behövt uppleva den kommande tiden på Bohus, om han inte varit med om att starta denna församling på Danviken.

Hur det gick för husförsamlingen framgår inte av Odenviks bok, men vi förstår att dess inflytande måste ha fortsatt och fortplantat sig vidare ut i landet, i olika förgreningar, enskilt och gruppvis, precis som andliga väckelser gör i vår tid (och alltid gör).

Ovan: Danviken fotograferad 5 juni 1909

Blockhusporten, Bohus Fästning (restaurerad)

Tillbaka till Bohus

EFTER 7 ÅR på Bohus, 5 år på Kalmar, och 5 (antagligen ändå bitvis lyckliga) år på Danviken, stod Thomas Leopold nu inför sin längsta och svåraste prövning. Skulle tron hålla? Från den urkristna gemenskapen med sina bröder och systrar, tillbaka till samma eländiga plats, till isoleringen, kylan, mörkret, fukten och sysslolösheten, i den jättelika, dystra stenbyggnaden på ön i Nordre älv.

Nathan Odenvik skriver:

"I midvinterns köld transporterades Thomas Leopold från Stockholm till Kungälv i det obekväma åkdonet. Han hade under årens lopp blivit rätt van vid inomhuskylan. Nu blev han under några långa dagar i den öppna fångkärran direkt utsatt för väder och vind. Även det måste gå - också den färden nådde sitt mål.
Så begav det sig, att Leopold en februaridag 1746 åter trädde in under de kalla, mörka valven i Bohus fästning. Det var 10 år sedan den tunga celldörren öppnades för honom..."

Under denna period fick han inte längre många besök ens av prästerna. Han hade redan då han flyttades därifrån konstaterats vara ett hopplöst fall. Denna gång sattes han bara i förvar, på obestämd tid.
Han fick inte ens ta emot böcker, och fick inte skriva brev. Han var helt avskuren från omvärlden.

Tiden gick. Årtionden gick. Någon gång om året, berättas det, sändes en präst till fången för att föra honom ut på fånggården, visa honom växtligheten, låta honom känna den friska luften, och erbjuda honom friheten, om han bara avsade sig sina läror och återgick till landets lära.
Men varje gång svarade Thomas Leopold lågmält, att han lovat vara sin mästare Jesus Kristus trogen intill änden.

Och trogen blev han. Efter 25 år i denna sista förvaring på Bohus fästning dog Thomas Leopold, 77 år gammal.

Fånggården utanför cellen där man tror Thomas Leopold satt

Ingen makt i världen hade kunnat få honom att vika ifrån de sanningar Jesus hade gett honom i hans ungdom. Det ljus han hade fått, det bevarade han, livnärde sig av, och samma ljus, den Helige Ande, var med honom och gav honom kraft att härda ut, under alla åren, under allt lidandet.

Att dö för Jesus framstår nästan som enkelt i jämförelse med det lidande Thomas Leopold fick genomgå. Drygt 42 år i fångenskap, varav 37 på fästning, i 1700-talets Sverige, saknar väl nästan motstycke i historien.

En Kättares Begravning

THOMAS LEOPOLD var inte en "rätt" medlem av svenska kyrkan, så han fick inte begravas på vanligt vis. Hans kista skulle föras i tysthet till begravningsplatsen, utan några närvarande annat än en präst och dödgrävarna, och läggas i "ovigd" jord.

Många andra radikalpietister delade liknande öden, eller landsförvisades, eller gick självmant i landsflykt, men ingen fick lida så mycket för sin tro som Thomas Leopold. Han framstår som en verklig Kristi martyr, en troskämpe, en hjälte, ett ljus tänt på jorden, att lysa en kort tid, för vår skull.

Inte lång tid efter hans död började lagarna att förändras till det bättre i Sverige. Det skedde visserligen parallellt med liknande förändringar också i andra länder, men det är inte omöjligt att Sverige skulle hamnat långt efter dem, om det inte hade varit för det frö som Thomas Leopold hade lagt i jorden.

Sverige blev ju så småningom ett föregångsland, i trosfrihet, även om det tog tid att lysa upp detta gamla urhedniska nordiska land.

Som kristna borde vi se fången på Bohus som en förebild, ett vittnesbörd om att Jesus är med den som inte ger upp, att det lönar sig att vara trogen sin Herre, både i liv och död.

Minnet av honom är värt att återuppliva, att bli en del av den väckelsehistoria vi känner till och för vidare. Vi, som har "tidernas ände" så nära inpå oss, kan behöva ha detta med oss in i de prövningar vår generation står inför.

2007-08-19 @ 19:32:47 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Lars Ulstadius

The old Dome of Turku, Finland

The Castle of Turku, where Lars Ulstadius was imprisoned the first three years of his life sentence.

In Finland the first appearance of radical Pietism is personified in the mysterious figure of Lars Ulstadius (~1650-1732). He was a Lutheran minister and a schoolteacher who, due to contacts with early pietistic literature, came to be tormented by religious doubt, guilt, and general anxiety. He first caused a stir in the beginning of the 1680s by blowing up his philosophical works in Oulu. He also renounced his priesthood in the Lutheran church and his schoolteacher job.

He then fell ill (or so it was thought by those who didn't understand his prophetic calling) and for about two years he neither washed himself nor had his hair or beard cut. In his agony he turned to the local vicar, asking for public absolution for his sins. The vicar explained to him that such scruples were merely the work of the devil and he should not pay attention to them.

In July 22, in 1688, Ulstadius then in due course appeared in the Dome of Turku in his rags, with his hair hanging long and with a huge matted beard, interrupting the service by starting to read aloud the radical theses he had written down. Like some Old Testament prophet, he proclaimed that the Lutheran doctrine was to be doomed, that prayer books and postillas were a bunch of lies, and that the ministers were not endowed with the Holy Spirit.

When two men grabbed him to throw him out of the Dome, what was left of his humble dress fell off and poor Ulstadius stood there naked, only covered by his long hair and beard. He then ran down the main isle of the church, bare naked, screaming that the disgrace of Finnish clergymen will once be revealed like his disgrace now.

Ulstadius and two of his most impassioned followers were sentenced to death, but the conviction was changed to life in prison. Ulstadius was then sent to the infamous prison Smedjegården in Stockholm, Sweden, where he remained for the rest of his life, for many years under very hard conditions.

During the end years, when he was an old man, he once was offered the freedom, but when he learned that his freedom was only a pardon, not a change of the original conviction, he said that he didn't want such a freedom, and asked to stay in the prison.

He was granted that, and they also gave him better conditions, so that he even was able to hold meetings and prayers in his prison cell, together with the people of the growing Radical-Pietistic movement in Stockholm, during that time.

He finally died in 1732, 82 years old. He had then been in prison for 44 years, and was remembered long after, both in Finland and Sweden, as a forerunner for the Pietistic revival and for free revivals as a whole.

2007-08-19 @ 08:40:04 Permalink Engelskt/English Kommentarer (0) Trackbacks ()

List of Scriptures that validate and do not validate your salvation

List of Scriptures that validate and do not validate your salvation
by John MacArthur

This is taken from John MacArthur's Study Bible. I originally got this from one of my sisters in Christ before I got the Study Bible. People who are not genuine believers can have what is on the first list. Genuine believers can have characteristics of the qualities on the first list as well. If you are saved, according to Scripture, you will definitely have what is on list number two. We need to examine ourselves daily.

"Examine yourselves as to whether you are in the faith. Test yourselves. Do you not know yourselves, that Jesus Christ is in you?..unless indeed you are disqualified." -- 2 Corinthians 13:5.

List 1 ( neither proves nor disproves one is saved):

1.Visible Morality (Matthew 19:16-21, Matthew 23:27)

2.Intellectual Knowledge of the Bible (Romans 1:21, Romans 2:17)

3.Religious Involvement (Matthew 25:1-10)

4.Active Ministry (Matthew 7:21-24)

5.Conviction of Sin (Acts 24:25)

6.Assurance (Matthew 23)

7.Time of Decision (Luke 8:13-14)

List number 2 (you are BORN AGAIN):

A. Love for God.
(Psalm 42:1, Psalm 73:25, Luke 10:27, Romans 8:7)

B. Repentance from Sin.
(Psalm 32:5, Proverbs 28:13, Romans 7:14, 2 Corinthians 7:10, 1 John 1:8-10)

C. Genuine Humility.
(Psalm 51:17, Matthew 5:1-12, James 4:6, 9)

D. Devotion to God's Glory.
(Psalm 105:3, Psalm 115:1, Isaiah 43:7, Isaiah 48:10, Jeremiah 9:23-24, 1 Corinthians 10:31)

E. Continual Prayer .
(Luke 18:1, Ephesians 6:18, Philippians 4:6, 1 Timothy 2:1-4, James 5:16-18)

F. Self-less Love.
(1 John 2:9, 1 John 3:14, 1 John 4:7)

G. Separation from the World .
(1 Corinthians 2:12, James 4:4, 1 John 2:15-17, 1 John 5:5)

H. Spiritual Growth.
(Luke 8:15, John 15:1-6, Ephesians 4:12-16)

I. Obedient Living.
(Matthew 7:21, John 15:14, Romans 16:26, 1 Peter 1:2, 22, 1 John 2:3-5)

J. Hunger for God's Word.
(1 Peter 2:1-3)

K. Tranformation of Life !
(2 Corinthians 5:17)

2007-08-18 @ 19:39:34 Permalink Engelskt/English Kommentarer (0) Trackbacks ()

your problem is, you are in a hurry and God is not! - Gerhard Du Toit

Gerhard Du Toit

I went to a bible college, studied there, and at the end of my first year...

I couldn't preach to my mother and father, because if I would said to them: "Now, if you are a believer, you don't do this and you don't that, my mother and father never did those things. My father I ...

About two weeks, I came back for December which was our time of vacation, and I came back from the town one day, which was about five miles away, and my mother came to me and said, "Black African pastor wants to see you", and I had a little cottage .... from our farm house, so when I walked into that cottage, black man was sitting there, and I turned to him and said: "We are not going to talk about theology?" He said: "No, we will involved in neology(?)"

Before I could say another word, this black man literally fall on his face, at the floor of my cottage, and begun to seek the face of God in prayer.

And I watched him for an hour and a half, and the Spirit of God came upon him, and just interceded and prevailed, and supplicate, in the presence of God. And I sat there in absolute amazement,...then he turned to me and said to me, "There is a mountain here in your farm, where we spent days and nights of prayer and fasting" and they were five of them, and I was the very first white person that was invited to pray with them, and you know, you need to understand Africa, because it's different.
It was Friday night, nine clock and I was at my study , studying the word of God with a candle, and there was a knock at my window, when I opened the curtain, I couldn't see his face, because he was a black African, but I saw the white teeth, and he said to me in the African dialect, MURUTI UDIMU IKAI , and he said, We are going to the mountain to pray.

I didn't understand what it means to spend a night in prayer, I understand today.
As we were walking in the darkness that night, I got hold of his arm and I said, How we are going to spend a night in prayer, and I will never forget this, he turned to me in darkness to the night , and he said to me:

White man, you've got a problem!
And your problem is, you are in a hurry and God is not!
You gonna learn what it means to wait!

The best times of prayer, that we've ever had, was between twelve and three or four o clock in the morning, now, bodies were tired, and mostly we were dre... and we said all the things the we could said to God, we had nothing more to say, and then the Spirit of God came and intercedes for us in groanings that cannot be uttered, and then in five clock in the morning, I had to go to the farm house...

And the habit in my country is that first one who wakes up in the morning, goes to the kitchen on the farm house and makes a cup of coffee and you take a cup of coffee to everyone in the house to the family..

And I spent a night in prayer with these men, and when you spent a night in prayer, your heart is so tender and broken, you are so sensitive, I mean, you are so careful what you say, and what you think, you have just come out of the presence of God.
I came into our kitchen to make coffee, for my mother and father... my father was very proud man, very very proud man, and my father was very determined man, my father used to say to me, Son it's not desire that controls destiny, it's determination.
And my father was great one for discipline...

And I remember that morning, I sat at the bedside, gave them their coffee, and I never in my life saw my father weeping, and I gave him this cup of coffee, just spent a night of prayer, and you know sometimes the presence of God is there to a degree that you don't realize it.
And I sat at the bedside, and suddenly something happened.
My father ... begun to shake like this and I didn't know what is really taking place, then he moved a less, and put the cup down, and tears begun to stream down in his cheeks, I turned to him and said:

Are you ok? I thought maybe he is not well.

And he just said, yes. But he wouldn't said another word.

And he sat there like five minutes or so, and he got it out, and he just turned to me and said:

Son, why is it when you come back from that mountain, there is something with you that convicts me of my sin?

And I didn't realize that it was the presence of God!

2007-08-17 @ 22:16:09 Permalink Engelskt/English Kommentarer (0) Trackbacks ()

farhågor han hade inför det tjugonde århundradet - W.Booth

Frälsningsarméns grundare William Booth
fick en gång frågan av en journalist vilka
farhågor han hade inför det tjugonde århundradet. Booth radade upp följande punkter:

Religion utan den helige Ande

Kristendom utan Kristus

förlåtelse utan omvändelse

Frälsning utan pånyttfödelse

Politik utan Gud

Himmel utan helvete

2007-08-17 @ 10:32:49 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

rätta sortens människor - Tozer

Om den evangeliska kristenheten skall förbli vid liv måste den återfå den rätta sortens människor. Den måste ta avstånd från de veklingar som inte vågar tala ut, och den måste i bön och stor ödmjukhet söka Gud och be honom att på nytt resa upp människor som är skapade till martyrer och profeter

2007-08-15 @ 22:04:12 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vad är diciplin? Amy Carmichael

- Det kan komma dagar, då den minsta plåga, ett irriterande ljud, beställsamma, ivriga människor, folk som trummar på sängkanten, knackar och tappar saker, en tavla som hänger snett, oharmoniskt sammansatta färger, en bok som ligger upp och ner eller något som man inte kan hitta på vållar en löjlig men stark irritation. Då får man till och med bedja om ovanligt lugn och balans, för det kommer inte av sig självt.

" när jag avstår från det gehagliga av kärlek till min dyre Herre,
och när jag väljer det svåra av kärlek till min Herre
Och inte bråkar eller yttrar ett enda ord av knot och knorr, Då är jag diciplinerad

När allting tycks gå galet, och jag ändå inte klagar,
När det är hett, och jag är trött, och ändå inte knotar,
utan sjunger en sång och glatt utanför mitt arbete i skola elller hem,
Då är jag diciplinerad

När satan viskar : "slarva med ditt arbete!"
och jag svarar honom:
"jag vill inte!"
När jag råder över mig själv och inte vaktar på vad andra inte gör,
Då är jag diciplinerad.

När jag lyfter upp min blick och triumferar
över varje synd,
sådant som ingen vet om, feghet och själviskhet,
och när jag lever för att i hjärta och liv
behaga min härlige konung,
Då är jag diciplinerad.

Att förtrampa det egendomliga ting inom mig,
som säger "Jag",
att alltid tänka på andra och aldrig, aldrig på mitt "Jag",
att lära mig leva efter min frälsares ord
"försaka",
det är självdiciplin

A.Carmichael

2007-08-13 @ 22:08:09 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

stanna och tänk ( video )

Klicka på länken och se en kort film som kommer få dig att tänka

http://www.godtube.com/view_video.php?viewkey=d018912c116bf2783e9a&page=3&viewtype=&category=mv

2007-08-11 @ 22:01:37 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Det Profetiska Uppdraget - Introduktion ART KATZ

Det Profetiska Uppdraget - Introduktion

Två ord försvarar jag med häftig svartsjuka. De två begreppen är "profetisk" och "apostolisk". Församlingen är "uppbyggd på apostlarnas och profeternas grund", Ef 2:20. Om dessa två begrepp förbilligas och görs till handelsvara, förlorar sitt innehåll eller fås att stå för något som Gud inte menade då har vi förlorat vårt fundament.

Om våra apostlar och profeter kommer på drift, hurudan kommer då överbyggnaden att se ut? Byggen vinner inte i noggrannhet allteftersom. Därför måste all noggrannhet läggas ner på grunden. Detta har i långa tider varit min passion och med svartsjuka vakar jag över dessa begrepp för att de inte ska brukas utan omdöme eller med lättsinne - vilket är precis vad som händer idag.

Om vi inte kan beskriva dessa begrepp eller förklara dem måste vi åtminstone göra en intuitiv antydan om vad de representerar för att inte helt förlora dem. Jag vill gå ännu ett steg och säga att det största hotet mot vår nutida karismatiska och evangeliska kristendom är de billiga kopplingarna till och det ytliga bruket av dessa båda begrepp. Vi valsar runt med dem med stor vårdslöshet och man tar sig titlar eller låter sig beskrivas med dessa ord utan rätt, utan att stå i sådan tjänst eller som falska uttryck för den.

För närvarande riktas en hastigt framväxande uppmärksamhet på den profetiska kallelsen världen över. Den plötsliga populariteten är i sig av intresse. Folk trippar muntert iväg för att fylla våra församlingslokaler och lyssna till män som kallar sig profeter och orakel. Detta fenomen måste bevakas med stor noggrannhet.

Den sista tiden kommer att utmärkas av närvaron av falska profeter, falska apostlar och falsk smörjelse. Uppenbarelsebokens inledande kapitel innehåller en uppmuntran från Herren till församlingen i Efesus för dess duglighet att bedöma kvalitén på apostlaskapet - "de kallar sig apostlar men är det inte, och du har funnit att de är lögnare", Upp 2:2.

Jag förvånas oupphörligen av den naivitet och okunnighet med vilka dessa betydelsemättade begrepp används. Det är så illa ställt att folk inte ens skiljer på profetians gåva och den profetiska rollen, profetens tjänst. Jag kan inte se något som för in en större och mera grundläggande förvirring i centrum av församlingslivet än detta ena. Det hela fungerar som en pensel som målar allt i samma färg. Profetens uppgift är helig, man använde begreppet "gamla tiders heliga profeter". Profetians gåva är något annat och kan brukas genom varje troende allt efter Andens vilja. Att vara använd så förvandlar ingen till profet, och vi måste göra den distinktionen.

Det främsta kännetecknet på ändtidens förvillelse kommer inte att vara något som är så bisarrt att det genast kan identifieras som något som har sitt ursprung i helvetet men kommer att kläs i välkänt, bibliskt språk. Förföljelsen av den levande församlingen i ändens tid består inte så mycket i de hot som kommer över oss från världen. Den kommer att ha sitt ursprung i en religiös dimension där man menar sig gå Guds ärenden.

Det kommer att bli svårare att avgöra och beskriva vad som är gott än vad som är ont. Det onda är uppenbart, men det goda är svårare att verkligen definiera. Det goda har det väl förspänt och har många förespråkare, men om det inte har sin källa i Gud utan springer fram ur en godhjärtad, humanistisk personlighet kommer det att vara lika destruktivt i förhållande till Guds intresse som det onda. Det som ser ut att vara gott kommer att stänga oss ute från Guds specifika och fullgoda vilja. Detta goda får så mycket större förödelsekraft än ondskan eftersom det inte känns igen som något ont.

Hur ska vi åstadkomma denna åtskillnad? Vi måste hata det som är gott - det falskt goda, detta goda som ger sig ut för att vara gott, som ser ut att vara gott, det som tilltalar oss från humanistisk synpunkt som varande behagligt, bekvämt och riktigt. Vi måst hata den sortens goda, hata sentimentaliteten, hata det som levererar en trevlig känsla.

En falsk profet säger "Allt står väl till, allt står väl till" - men ändå står allt inte väl till; Jer 8:11. Den falske profeten håller allt snällt och trevligt, och vem bland oss vill inte må bra och få höra att allt är bra. Det ligger alltid en sådan längtan hos oss, och därför finns det en marknad, stora åhörarskaror, stort gensvar, stora adressregister, därför att vi vill ha det som är tilltalande, gott och behagligt för öra och sinne.

Det finns två parallella spår, det skenbara, det inbillade, övermodets nonsens och det som håller autenticitet, det som Gud är i färd med att åter lägga ner hos oss. Det ena kommer att försöka smickra dig och göra framstötar i köttet, det andra kallar dig till korset och genom detta kommer du att förstå vem som hör sanningen till och vem som är falsk profet.

Baalsprofeterna, dessa falska profeter som Elia var tvungen att strida emot, trodde verkligen att det fanns en gud som var beredd att svara på deras rop. De trodde att det skulle komma eld från himlen. De var inga cyniska, konspirerande män med religiöst gestikulerande. De trodde verkligen att Gud skulle lägga märke till dem när de sargade sig med kniv i den vilda dansen. De var själva vilseledda och bedragna.

De falska profeterna i ändens tid är välmenande män med allvarliga intentioner, fullt övertygade om att de har rätt och att den andre är den som har fel. Vad är det som skiljer den ene från den andre? Denna fråga är inte bara viktig för dem som kallar sig profeter men den måste besvaras av varje individ i församlingen.

Detta spörsmål som rör skillnaden mellan det sanna och det falska är verkligt avgörande, och gäller korset i dess sakliga tillämpning; det vill säga korset sett och förstått inte bara som en artikel i en trosbekännelse. Att endast bekänna sig till något som varande sant därför att det tillhör ett system av dogmer är i sig själva hjärtat i förvillelse och avfall. Vi har blivit ledda och intalade att tro att om vi tillåter oss att sätta tilltro till en lära så är vi därmed bärare av dess sanning. Men detta sätt att hantera sanning utestänger den existentiella verklighet som Gud är ute efter.

Om vi nöjer oss med att hantera tron och dess sanning som en rad utsagor och påståenden i stället för att arbeta oss fram till trons faktiska och dynamiska verklighet kommer vi inte att kunna föra den vidare till någon. Vad vi ser nu i denna nya hop av ?profeter? är ett vittnesbörd om en kristenhet som misslyckats i kampen och som låtit sig nöjas med bekännelser som kanske räcker för dagen, men som är otillräckliga för att Guds härlighet ska få utrymme. Allt vilar på det existentiella omfattandet av tron, det praktiska tillägnandet av tron.

Det finns en förförisk känsla kopplad till människors bifall och gillande som arbetar likt en förödelsens surdeg. Män traktar efter erkännande från sina kollegor och kamrater, att få ta emot uppskattning och ära från dem. Att gå oberörd av ärebetygelser och sådant erkännande och att säga det nödvändiga oavsett det smärtsamma avvisande det kommer att orsaka kan endast uthärdas av någon som inte lever för sig själv. Det kvittar lika om han accepteras eller förkastas, om han missförstås eller erkänns. Detta säger oss att skillnaden mellan en äkta profet och en falsk ligger i korsets faktum. Smicker är en antikristlig metod för att vinna insteg och skaffa sig inflytande bland män. Det är förfärande bedrägligt, vem vill inte låta sig bli smickrad eller erkänd och igenkänd.

Det är således nödvändigt att vi växer till i vår förmåga att bedöma och känna igen sanning, särskilt i förhållande till den profetiska uppgiften. Det kan mycket väl vara så att somliga utövare är så skickliga och så snarlika i det profetiska att skaror kommer att löpa efter dem, och sanningens man som inte gör något särskilt intryck, saknar profil och ansikte, ignoreras helt trots att han är den som är bärare av Guds ord.

Församlingen är ställd inför nödvändigheten att komma till mognad och nå sin fullhet och detta är i sig en del i den profetiska processen. Sammantaget, vi mognar genom att lyssna till Guds ord, det profetiska ordet, som begär mognad av oss, och när vi mognar görs vi dugliga att förstå ändtidens väsen och verklighet.

2007-08-10 @ 22:29:23 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kapitel 1 - Profetiskt - vad är det? del 1

Kapitel 1 - Profetiskt - vad är det?

Profeten - historia och nutid.

Vad lyfter du fram i dina tankar och i ditt hjärta när begreppet "profet" kommer på tal? Vilka bilder och stämningar dyker upp i ditt sinne? Kom ihåg att de falska profeterna bar grova, luggslitna mantlar för att kunna bedra, att den enda anledningen till att de verkligen kunde lyckas med det var att det folk som de bedrog hade en förväntan, en förutbestämd bild av hur en profet skulle se ut och bete sig.

Måste en profet vara en långhårig vildmarksmänniska klädd i grova kläder, som agerar konstigt och främmande och som har en stingande intensitet i sin blick? Hur beskriver du en profet? På vad sätt skiljer han sig från en apostel, en lärare eller en evangelist? Existerar profeten fortfarande, eller var han bara ett gammaltestamentligt fenomen? Finns det något sådant som en nytestamentlig profet, som är olik dem som fanns förr?

Meningarna går vitt isär och tvistefrågorna är många när detta ämne förs fram. Församlingen har allvarligt skadats av den klyfta som har skapats mellan det Gamla testamentet och det Nya, som om det Nya har tagit över och det Gamla helt tappat sitt värde. Så ser inte Gud det. Detta hör till den terminologi som människor tillämpar, men är inget som Gud använder sig av och ur detta springer en rad problem. Judarna råkar också i svårigheter därför att de lämnas att sitta trygga inom sitt ramverk och i sin strikt judiska förståelse: "Ni har er Gud, och vi har vår."

Detta ger ett intryck och får en verkan som Gud aldrig avsåg, och som vi tillåter Judendomen att hänge sig åt och finna trygghet i. Vi behöver därför kämpa för den ena tron, den ena obrutna, sammanhängande tron given från begynnelsen och som når sin sammanfattning, sitt klimax och sin fulländning vid slutet genom den samme Gud som förmedlade den i begynnelsen. Han är den samme i går, i dag och i evighet.

Om detta är det sätt vi betraktar tron på, behöver vi då och kan vi då förvänta att få se profetiska män av gammaltestamentlig sort i vår generation, och speciellt vid änden? Finns det samstämmighet mellan begynnelse och ände? Som det var i begynnelsen, så ock vid änden? De ting som är av betydelse vid begynnelsen står kvar och förs fram med skärpt betydelse och i intensivt fokus vid änden men allt detta är inte något annat eller annorlunda än det var vid begynnelsen.

Jag förvånas över det nyhetens behag och den fascination som det profetiska väcker hos vår karismatiska generation. Vilka märkliga vägar vi tar för att skaffa fram en profet som passar nuet utan att alls visa upp likvärdigt intresse för Bokens profeter. Jag kan inte alls förstå denna kluvenhet. Vi fängslas av dagens ?profeter? som är så outhärdligt ytliga och som själva helt och hållet har hoppat över studiet av de märkliga gamla hebreiska profeter genom vilka Gud verkligen talade, inte bara för att säga något till deras Israel men också till det Israel som finns där i framtiden.

Vi behöver bli påminda om och om igen att profeterna är Israels profeter. De är Guds talesmän sända till den nationen. Det är inte orättvist att säga att inget uppenbarar Gud som Gud bättre än det som kan ses i hans handlande med och i hans dömande av Israel. Att tillåta oss att placeras åtskilda från Israel och dess profeter är att föras utom hörhåll för Guds profeter, vilket påverkar hela vår granskning av vad som menas med det profetiska. Detta dömer oss till ett ytligt betraktelsesätt i förhållande till de ting som vi redan fallit offer för.

Vi borde ställa frågor om vad som utgör skillnaden mellan till exempel Jeremias eller Hesekiels budskap och den moderne profetens. Om vi lyckas skaffa sådan förståelse kommer vi att omedelbart röra vid det som är sant rörande den profetiska kallelsen. Handlar det om ett tröstande utan grund, om välvillighet utan norm vilket är vad folk i allmänhet vill ha? Deras inre skriker ju efter sådant, särskilt i tider av betryck och förfäran.

En verklig profet gnider salt i såren. Han förstärker dilemmat och förtydligar de smärtsamma motsägelserna som präglar tiden och han säger: "Det finns ingen frid", "det står inte väl till". Han fokuserar dilemmat ytterligare genom att säga: "Ni kommer inte att finna ro om inte domen får utrymme". Han kommer med ett ovälkommet budskap som köttet värjer sig för, och det vanligaste sättet att omintetgöra budskapet är att skaffa undan den man som förmedlat hälsningen.

Detta utgör anledningen till vårt sökande efter de klassiska, tidlösa elementen som konstituerat det profetiska i alla tider uttryckt genom en Elia, en Jesaja eller en Jeremia. Finns det alls något som skiljer Samuel, Jesaja, Jeremia eller någon av de mindre profeterna åt? Hur olika de må vara som människor, finns det något centralt som de alla bär på, något som är särskiljande för det profetiska? Oavsett skillnader i det yttre, vad är det gemensamma? Vad är hjärtat i, vad är kärnan i det sant profetiska? Det strikt personliga i dessa profeters karaktär är inte det som först möter oss i det de säger eller skriver, de bär alla etiketten ?profet?.

Vi försöker nå hjärtat i och definitionen av det profetiska. Om vi inte ännu har fått se den uttryckt i nytestamentlig tid, har vi alls rätt att förvänta att få se den? Jag kan inte tänka mig att tidsåldern kommer att avslutas med omfattande tumult och konflikt i de sista tidernas kollision mellan mörkrets och ljusets riken i en avslutande strid som utmynnar i nederlag för det ena och seger för det andra utan att män av den här sorten har trätt upp för att tala. Vad innebär upprättelsen, åtminstone den delvisa, den förebildande, om den inte innefattar dessa tjänster som vi inte har sett i vår moderna tid?

Vi känner av behovet av återupprättandet, men vi har så bråttom att gripa fatt i allt som bär sken av det profetiska utan att kritiskt bedöma det som erbjuds. Häri ligger kanske ett av våra största misstag. Detta är en återupprättelsens tid, men det är ett tidsavsnitt som kräver vår noggrannaste vaksamhet och svartsjuka.

Jag kände en pastor i Nya Zeeland som såg som sin främsta uppgift att lära församlingen att kunna identifiera och känna igen den profetiska tjänsten och att visa den tillbörlig respekt när den visar sig. Jag tyckte verkligen om den mannen. Jag tror att jag vågar säga att när man talar till en församling blir välsignelsen av det så mycket större när en pastor eller ledare för sammanhanget lämnar bifall till mannen med profetisk kallelse. När man inte låter tjänsten komma till uttryck kommer man ändå att få tag på något men man missar merparten. Det följer en välsignelse med att ta emot den man som Herren sänder.

Om vi skulle företa oss att syna alla profeternas kallelseupplevelser skulle vi genast upptäcka hur många av dem som reagerade med ett "Jag är bara barnet, kan inte tala". Efter allt granskande skulle vi ha ett porträtt, en sammanställning som visar fram det som utmärker en profetisk läggning. Hur mycket som än skiljer dessa män åt i kallelse och personlighet så finns det något särskilt och centralt hos dem alla som tillskrivs det profetiska draget och det är detta som vi önskar identifiera därför att ropet efter detta särskilda följer oss i denna sista generation och i dessa sista dagar. Vi kan inte ens tänka oss en församling oberoende av profetrollens återupprättelse.

Till synes oöverlagt och helt plötsligt har detta ärende gjort en inbrytning i församlingens medvetande och ivern rinner på och man far i alla riktningar för att för att få höra på profeter. Dessa profeter tycks ha nått ögonblicklig popularitet. De fanns inte och helt plötsligt är de här. De lyfts fram med vidlyftig annonsering, inte bara som profeter men som det orakel som alla väntat på och behöver just nu. Detta är därför ett fenomen som vi måste granska för att mäta dess legitimitet och för att se om det är av Herren eller om det hela är en efterapning.

De som varit med Herren ett tag vet att när något äkta är på väg, föregås det ofta av en kopia, en efterapning. Jag vill ha sagt att jag har iakttagit detta profetiska fenomen mycket noga och bär på en kraftig varningssignal i min ande - om inte för annat så för dess plötsliga uppdykande och popularitet, vilket inte stämmer överens med min erfarenhet. Profetuppdragets framväxt bär inget av ögonblickskaraktär, det profetiska är i alla avseenden en fråga om mognad. Här finns inget som väcker popularitet, dess motsats, klander och vanära, överflödar.

Profetiskt ämbete och profetians gåva

En viktig distinktion som ofta går förlorad är skillnaden mellan profetians gåva och profetens tjänst. Det är ett av de grövsta misstag som görs just nu, detta att kalla en person "profet" som endast används för profetians gåva men som inte har kallelse till tjänsten. Jag kan inte visa på något exempel i Nya Testamentet som verkligen visar upp den profetiska tjänsten, men för mig utgör inte detta något egentligt problem. Felet ligger hos oss i det att vi menar att nytestamentlig tid och hushållning kräver en annan definition av profeten som företeelse. Om det endast finns en definition som gäller och har funnits hela tiden och vi inte har sett dess uttryck så innebär inte det att vi måste söka reda på en ny definition.

Skillnaden mellan profetians gåva och profetens roll är en mycket viktig skillnad. Vi hamnar alldeles fel om vi säger att en som profeterar är profet. Guds Ande har en rad gåvor att dela, vilka Gud kan använda när helst han vill. Detta brukande varken åtskiljer, utmärker eller är av förblivande art. Guds Ande kan använda oss alla till att profetera.

Vi verkar i profetians gåva genom Anden. Gåvan är något som Anden använder, och det kan ske med män och kvinnor. Det har inget att göra med deras kallelse, deras skolning, deras förberedelse eller kvalifikation. Den kommer till användning för att förmedla information, instruktion eller ett ord till uppmuntran. Men profetens tjänst är något fullständigt annorlunda.

Profetens tjänst skiljer sig från profetians gåva i det att den är permanent. Den ges med mannen. Uppgiften är ett kall med distinkt kallelsepunkt, och det kan mycket väl vara så att män som bär den kallelsen kan verka en hel livstid i sin uppgift utan att en enda gång tala utifrån profetians gåva och ändå vara fullt ut verksamma i sin uppgift som profet. Församlingen far illa av denna okunniga sammanblandning av två separata kategorier. Vi kallar sådana män profeter som inte står i tjänst, men som verkar med profetians gåva - och i många fall inte ens med den gåvan, men med kunskapens ord eller någon bedräglig variant av spiritistisk klärvoajans. Vi måste göra klart för oss vad vi pratar om.

Profetens uppgift hör till det slutgiltigas område och därför vilar det ett oerhört ansvar över honom. En profet förmedlar Guds utsagor. Hans ståndpunkt är Guds och han talar å Guds vägnar med Guds auktoritet till en plågad sista generation. Hans uttalanden är Guds hjärtas tal till sitt folk rörande hans syften, med insikt om tiden i ljuset av det kommande och eviga. Profeten får veta och höra. Han tolkar det han hört och låter sedan församlingen höra, vilken skulle ha missat allt utan hans hjälp. Detta är hans funktion och kallelse, i vilken han inte nödvändigtvis blir förstådd eller ens hörd. Hans ord kommer oftast att förkastas och hans liv står under hot.

Jesu vittnesbörd är profetians Ande

Jesu vittnesbörd är profetians Ande, Upp 19:10.

Det existerar en kraftfull och orubblig samhörighet och identitet mellan Herren, hans egen person, och det profetiska. Jag kan bara låta antyda att det finns en sorts intim och oupplöslig förbundenhet mellan det profetiska och Jesus, det som tillhör det profetiska ärendet hör till Jesus, och det som rör Jesus hör till det profetiska; det som hör Jesus till hör det profetiska till. Att bomma meningen med det profetiska är att missa Honom. Att missbruka det profetiska eller att förkasta det är att stöta bort Honom. Profetens ankomst är beslutens tillfälle. Mottagandet av honom, eller förkastandet, är ett ställningstagande inför Gud.

Detta är alltid ett ödestyngt beslut som kommer att bestämma framtiden för den församlingen eller gemenskapen. De flesta kristna, också karismatiska kristna, är så naiva och okunniga att de inte inser allvaret i en sådan situation då Gud leder en profet till dem. Det låter förfärande förmätet, som om det skulle ha med personen att göra - "Ni har tagit emot mig", men det hela handlar om Herren i hans egen profetiska status.

Jesus var profet, han var det mer än han var något annat. Detta som Jesus är med hela sin varelse är vad det profetiska är. Så sammansatt, så sammansmält och ändå vågar så många leka och låtsas. Profetkallet hör inte ihop med utnämningar och certifikat så att om du tar en kurs eller uppfyller vissa akademiska eller andra krav och får diplom så har du position och rätt. Profetens formande och fostran tar andra vägar, och allt som har med sådant formande att göra är länkat till smärta och lidande som vi ska se senare.

Profeten kommunicerar förnimmelsen av Gud sådan han verkligen är - detta är en klassisk beskrivning. På detta fundament vilar församlingen. Den är byggd på "apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv", Ef 2:20. Detta innefattar inte bara den undervisning eller den omsorg som apostlarna eller profeterna förmedlar, men det primära är den förnimmelse av Gud sådan han verkligen är. De förmedlar tillsammans med ordet något av vad de själva är i sitt innersta.

Det finns en anledning till att folk är rädda för profeter. Man hör ofta sägas: "Det finns något hos dig som skrämmer mig". Det har inte att göra med någon medveten hållning från profetens sida för att hålla folk på avstånd. Snarare är det något av Guds eget väsen som anger ton i dessa kallelsens män. Förmedlandet av denna förnimmelse och uppenbarelse av Gud sådan han verkligen är är församlingens verkliga uppgift. Brister hon i detta faller hon själv offer för sitt gudsbegrepps ytlighet. Profeter har till uppgift att korrigera församlingen i hennes förmåga att se Gud. Jag våndas och ropar: "Herre, förnimmelsen av dig och fruktan för dig har gått förlorad. Vi ber att du leder oss tillbaka till dig, till att kunna känna dig." Av detta förstår vi att mannen, profeten, måste bära och vara det profetiska.

Det finns ett intimt samband mellan Gud själv och det profetiska, Att röra vid det profetiska är att komma i kontakt men honom själv och att missbruka det profetiska är att ge sig på honom. Det kan mycket väl vara så att fiendskapen mellan världen och Gud koncentreras över profeten just för att ett angrepp på profeten samtidigt blir ett angrepp på Gud.

Världen ligger i strid med Gud, men profeten är den synliga, förkroppsligade utgestaltningen av de element som är centrala i Guds eget väsen och därför får den i mötet med profeten tillfälle att identifiera, hata, förakta och angripa. Profetens vittnesbörd är Guds egen utsaga, inte bara när han talar men också när han håller tyst. Hans närvaro är en styggelse och till anstöt för en värld som försmår Gud.

Den profetiska människan är i sig till anstöt, såväl som hans budskap. Om han inte är sitt budskap gör vi väl i att misstänka att det vi ser inte är en äkta profet utan en falsk. Detta är anledningen till att vi måste bevaka varje företeelse som föreger sig vara profetisk utan att vara det, därför att den förstör äktheten i och giltigheten av en sådan kallelse i församlingen och ställer fram en falsk modell, ett falskt mönster för den.

Det vilar ett mycket stort ansvar över var och en inför Gud i fråga om hur vi handskas med det profetiska. Om det missbrukas, om man inte bryr sig, om det skjuts åt sidan och förkastas blir resultatet dom. Vi betalar ett högt pris när vi inte bryr oss eller rent av förkastar den som Gud sänt med profetisk mantel, därför att det handlar i precisa termer om sammanfattningen av vad Gud själv är. Israel stenade gång efter annan de profeter som sänts till henne, och genom att göra så inbjöd och nödvändiggjorde hon de förödande domar som följde.

Värdet och exaktheten i förutsägelser

Jag misstänker att den som kallar sig profet och talar i termer av statistik - si eller så stor procent vad gäller träffsäkerhet i förutsägelser - inte håller måttet, inte återspeglar vad en profetisk människa egentligen är. Att bestämma huruvida en profet är sann eller inte avgörs inte i förstone av deras förutsägelsers träffsäkerhet. Det är ett felaktigt kriterium, en ohållbar utgångspunkt därför att äkthet, vad som är sant eller falskt, är och har alltid varit en fråga om själva ordet, det profetiska ordet. Att ge sig till att tänka i termer av statistik är att skapa en felaktig bas för bedömningen av vad som är sant och falskt bland profeterna. Det är att föra oss bort från bedömandet av hjärtats allvar och renhet till att avgöra frågan med hjälp av matematisk känsla för vad som verkar vara rimligt.

Det är inte detta att dessa män inte skulle förmedla ett bibliskt budskap, men det framförs rutinmässigt och hör till det alldagliga, det är inget annat än vad vem som helst kan säga. Man finner kanske inga läromässiga felaktigheter, men det innehåller heller ingen stringens, ingen verklig börda. Det är inte ett budskap som bär profetisk tyngd eller intensitet, allvar eller krav. De profetiska utsagorna och Guds talesmän kan särskiljas genom att de för med sig ett sätt att se saker som inte existerade innan ordet gavs. Det banar väg för Guds synsätt, vilket inte är likt det sätt vi ser. Detta är en profetisk funktion.

Om vi tillåter att ordet "profet" används för någon som sysslar med förutsägelser eller någon form av kunskapens ord eller sådant som i verkligheten är spådom och kallar detta för profetism, då har vi låtit villfarelsen slå rot! Dessa män har budskap och predikar, men endast som ett förspel som man måste vänta sig igenom för att få höra oraklens förutsägelser som kittlar och hetsar upp lyssnarskaran. Den verkliga frågan är inte om dessa profeter är mer eller mindre exakta i sina förutsägelser men huruvida de är profeter överhuvudtaget!

Att ge bekräftelse och bifall till församlingen i dess nuvarande ytlighet är ett och detsamma som de falska profeterna gjorde i gammaltestamentlig tid när de biföll och stod med Israel mitt i deras synd. Man måste när allt kommer omkring fråga sig vari deras uppenbarelse består. Vari består det profetiska? Deras särmärke är inte något mer än det sensationsmakeri och den förtjusning som omger deras begåvning eller den förväntan som skapats av den hjältestatus de tillvitar varandra.

2007-08-10 @ 22:28:03 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kapitel 1 - Profetiskt - vad är det? del 2

Den profetiska funktionen

Kärnan i definitionen av den profetiska uppgiften ges till Jeremia vid begynnelsen av hans tjänst: Herren räckte ut sin hand, rörde vid min mun och sade till mig: "Se, jag lägger mina ord i din mun. Jag sätter dig idag över folk och riken, för att du ska rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, bygga upp och plantera." Jer 1:9-10.

Det främsta uttrycket för den profetiska uppgiften är dom. Om vi inte vill kännas vid det, kommer vi inte att tillåtas privilegiet att höra ord som bygger och planterar. Lägg märke till uttryckens ordning; det värsta först. Allt som vållar köttet smärta och skaffar oss människors missnöje måste först hanteras. Profeten har till uppgift att slå sönder det som människor håller kärt, särskilt det som hör till den religiösa traditionen, det de firat och hållit sig till i generationer, det som de håller fast därför att det skaffar dem identitet och värde och som de speglar sig själva i. Människor är till och med redo att döda för sådant, men profeten måste knäcka och bryta ner det. Man kommer att kämpa intensivt för att skydda allt detta falska. Profeten måste göras till en fördärvare som bringar smärta. Hans ord måste bringa sönderfall innan de kan göra väl.

Om vi inte är villiga och redo att tala ord som smular sönder det onda, kommer vi inte att bli använda för att bringa gott. Det var bara de profeter som troget förmedlade bortförandets och fångenskapens ord som sedan hade ord om återvändande och upprättelse. De gavs glädjen och privilegiet att tala om upprättelsen. Uppdraget vore mycket enklare om man kunde plantera ett gott ord i jungfruliga samveten. När man är tvungen att försöka tränga igenom ett brett register av åsikter och traditioner som har rotats och helgats så blir man ironiskt nog beskylld för att stå emot Gud.

Profeten avslöjar inte bara det som är falskt, han förstör det. Hans ord bär med sig eld. Det rycker upp, röjer undan och förstör innan det planterar och bygger nytt. Vem vill höra på sådana män? De inte bara ifrågasätter, de formligen smular sönder allt inför dina ögon. Om du försöker restaurera resterna är det som att röra vid det orena. Profeten har satt namn på det och nu sitter du där med hans ord utan att kunna komma undan. Det är inte att undra på att sådana män inte är välkomna där man vill fortsätta med sitt i ostördhet.

En profet kritiserar och klär av, utan försyn, utan fruktan och utan att ha anseende till person, alla de lögner och konventionens så kallade sanningar, alla lösa antaganden, tanklöshetens obestridda ståndpunkter som låter döden vara verksam mitt i livet. Han är där för att avslöja lögnen, att beskriva och visa fram den och för att varna för dess inverkan. Dessa lögner kan mycket väl vara de falska profeternas favoritsanningar. Hela världen vilar på lögn, men hur ska den kunna se det om inte ett sanningens ord bärs fram. Om ett sådant ord ska få rum, måste det bäras fram av någon som gjort sig fri från människofruktan.

Vi vet alla att denna fruktan är den starkaste och mest handikappande faktorn i en predikants liv. Att vara fri från den och att kunna tala opåverkad av människor är i sig en slutgiltig utsaga och bär med sig en rik berättelse om Guds handlande med sin tjänare. Vi bär alla på denna fruktan för människor. Vi lever för att bli sedda av människor, för att få deras erkännande och deras applåder. Män älskar att få ta emot andra mäns bifall, särskilt från män med prestige, men vi måste vänja oss av med sådant. Detta är en process, det görs inte färdigt på en dag.

Varje gång Gud för oss in i en avvänjandets situation måste vi böja oss så att vi inte längre bär på sådana behov. Vi behöver föras till en position där vi inte bara är okänsliga för applåderandet men också för människors försök att fälla oss med oberättigad kritik och falska anklagelser. En profet måste därför äga en särskild förmåga att sålla kritik och en analytisk skicklighet skärpt och vässad av den Helige Ande. Detta handlar inte om att värja sig och skyla sig, men om att i verklig mening kunna gripa tag i Guds mening och ge den klart uttryck.

Profetens livsstil måste ha gjorts till en avsägelse, till en gensägelse av lögnen. Man kan inte låta höja sin röst mot felaktiga värderingar om man själv lever efter dem. Fattigdom innehåller mer än det som är av det tillfälligas karaktär. Den är passlig med avseende på vår gemenskap med Gud. Kamelhårsmantel och gräshoppsföda är mättade symboler för det profetiska. Det finns en mening med att Johannes befann sig ute i vildmarken och inte i Jerusalem fast han var prästson. Han kunde inte vistas där etablissemanget fanns. Han kunde inte dra fördel av systemet och samtidigt stå upp emot dess falskhet. Vi kan inte ge efter för sådant i våra egna liv som vi fördömer hos andra. Livsstil är därför märkvärdigt viktigt med avseende på de ord som proklameras och få andra saker avslöjar klarare vem som är äkta eller falsk profet. De falska profeterna åt vid Isebels bord, Elia bodde vid en bäck och korpar skaffade föda åt honom. Men det handlar inte om att bära kamelhårsmantel eller på annat sätt utmärka sig i fromhet med romantiskt skimmer och annorlundaskap.

Falskhetens värderingar kan inte tillåtas utrymme. Profeten är sänd att avslöja lögn. De underliggande premisserna för värderingar, livsstil och mening måste granskas i gudsordets ljus och den granskningen måste vara en avsägelse av lögnen, också genom den livsstil profeten väljer och detta oavsett hur stor legitimitet kyrka och samhälle ger lögnen. Profetens ord avslöjar lögnen, dömer och fördömer den. Hans ord såväl som hans livsstil har gudomligt tillslag.

Elia sa: "Under de här åren skall varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det." 1 Kon 17:1. Han syftade då inte bara på en liten förändring i vädret. Det betydde att man inte skulle kunna skörda. Det betydde att man inte skulle ha något att äta. Folket skulle svälta. Detta skulle komma som en dom från Gud och det skulle komma genom Elias ord. Hans ord var inte bara ett stycke information eller en tolkning, det var en domsutsaga. Den skulle beröra hela nationen. Den sortens ord behöver få nytt utrymme. Den som bär på ett sådant ord bär på mycket vånda. Jag har befunnit mig i situationer av ringare art där jag har varit tvungen att bära fram domsord och fått se hur Gud handlat i enlighet med dem. De sammanhang i vilka dessa ord uttalades existerar inte längre därför att de orden bar med sig domen.

Profetens uppgift innebär att skaffa fram ett alternativ, dugligt och kraftfullt nog att fullständigt skaffa undan och ersätta lögnen. Han representerar en syn på verkligheten som inte ännu finns och som på de flesta punkter är motsatt det som man menar är verklighet och för vilken det inte finns någon modell eller förebild i lyssnarens erfarenhet. Han för in en förnimmelse av det eviga, det himmelska som utplånar den måttstock och det sätt att förhålla sig till verkligheten som världens värderingar har angett för hans lyssnare fram till denna punkt. Hade han inte kommit, hade man fortsatt att tro att det som man hittills haft som sin utblick var äkta och sant.

När profeten kommer, ger han inte bara signal om vad som är falskt, men han förmedlar en förnimmelse av och känsla för vad som är sant, vad som är evig sant. Han bär med sig det eviga, och låter lyssnaren få ta på det, känna det och föras in i det. Genom sina ord sätter han sina lyssnare i rörelse och för dem till en position där sanningen blir påtaglig och det falska synligt. Ordet omvälver och formar en uppfattning om sådant som inte förståtts tidigare - sådant som är slutgiltigt och evigt. För att tränga igenom det oäkta och föra fram en annan norm och standard och göra den till fundament för liv och livsstil krävs ett extraordinärt sätt att använda ord.

Dessa som tar emot den modell som profeten presenterar som ett alternativ till lögnen, som ett himmelskt alternativ, dömer sig själva till att bli pilgrimer och främlingar på jorden och är redo att dö som de som "inte fått det som var utlovat", Hebr 11:13. Om de ska kunna ta emot ett profetiskt ord som kallar dem till den himmelska vision som Abraham vandrade efter, då blir detta den konsekvens som kommer till uttryck i deras liv.

Det ord som förs fram och når lyssnarna måste därför komma med sådan makt, auktoritet och trovärdighet att lyssnaren svarar med ett: "Om jag säger ja till detta, signerar jag min egen dödsdom". Ingen ska ge sig själv på det sättet utan att ha övertygats av ord som utmanar och inbjuder till sådan överlåtelse. Endast en profet, en grundvalens man, kan leverera ett sådant ord. Han manar åhöraren till fullständig överlåtelse, till ett döende. Detta är anledningen till att den falske profeten får långt fler inbjudningar än de sanne. Den falske profeten bekräftar lyssnaren i hans nuvarande situation och talar om för honom att allt står väl till.

Profetens syfte och mål är enbart och med skärpa Faderns vilja. Han återför folket till en vision som ger dem kraft, särskilt i krisens tid när misströstan måste bytas mot hopp - och då man har avklätts det falska hoppet av samme profet. Han väjer inte för att vara hänsynslös för att sedan kunna vara varm och vänlig.

En man som kan överbringa nödvändiga, smärtsamma ord som måste till för att man ska kunna bygga är inte kärlekslös men är verkligen fylld av kärlek. Profeten sammanfattar sanningens minut i ett enda uttalande. Stående där i Guds rådslut har han gjorts duglig att uppfatta villfarelsen och att djärvt och orubbligt uttrycka den nödvändiga sanningen även om den är fullständigt på tvärs mot den samstämmighet som byggts upp.

Den profetiska uppgiften går ut på att återföra bibliskt sinnelag och biblisk syn, vilka är oföränderliga i Guds ögon. Han överför Guds synsätt, särskilt till folk som saknar vilja att lyssna. Om det profetiska ordet är nödvändigt för att föra Guds folk i samklang med Guds eget synsätt, då är det profetiska uppdraget omistligt och oundgängligt. Där det finns en autentisk profetröst som villigt bär fram det ovälkomna ordet, finns det också en mängd falskprofeter som bär med sig falsk tröst med sitt "Allt står väl till".

En profet gör inte sak av oväsentligheter. Med Guds härlighet för ögonen ställer han fram Guds eviga rådslut på ett sätt som får lyssnarna att offra sitt eget för att söka uppfyllelsen av detta rådslut. Det är inte nog att beskriva Guds handlingsprogram, men att beskriva det på ett sådant sätt att han väcker villighet bland lyssnarna att göra sig delaktiga i detta Guds eviga syfte - offer, offertjänst. Det är på detta plan som profetordet blir till mer än ett förklarande. Det förklarar inte bara vad Guds eviga syfte är, men han kommunicerar det på ett sådant sätt att lyssnaren villigt överlåter sig och offrar vad som måste offras för att allt ska uppfyllas. Detta kräver långt mer än förklaring.

Profeten skildrar med sin inre personliga historia det lidande som en sådan trohet framkallar. Med andra ord, de som vill ta till sig den synpunkt som han presenterar öppnar sig för smärta. Den profet som manar till sådana offer måste i sitt eget på något sätt kunna visa att detta är Guds väg och att korset är centralt i gudstron. Han gör klart för sina lyssnare att förföljelse, om inte martyrskap, är grundläggande för tro av detta slag - och vinner deras villighet. Det är en sak att slå fast att korset, förföljelse och martyrskap, hör till trons fundament, men att vinna lyssnarnas överlåtelse till en sådan kallelse är något mer som kräver autenticitet och sannfärdighet av dem som bär ordet. Detta är den profetiska uppgiften. Vi sysslar inte med information, men kallar män till det eviga, till offertjänst, och detta är anledningen till att sådana ord alltid möter motstånd.

Profeten tillkännager och beskriver det nära förestående slutet på denna värld och dess dom med apokalyptisk intensitet, tillräcklig för att föda en längtan efter en ny himmel och en ny jord där man kan finna rättfärdighet. Han för inte bara in en medvetenhet hos lyssnaren om att den värld som de har varit så förtjusta i ska dömas och är bestämd för undergång - vilket betyder att det som deras hjärtan är knutna till försvinner, men han föder också en längtan efter det som ska komma ner från ovan och som ska ersätta det som nu finns.

En profet är en ordets man som avskyr ytlighet. I djup respekt värnar han språkets helgd, dess uttrycksformat, från att missbrukas och förflackas. Han är därför inte alltid din underhållande middagsgäst, och han passar inte särskilt bra för konversation och småprat. Han vaktar sin mun, han känner ordens värde och talar inte mycket för att inte orden ska förlora detta sitt värde. Hans historia skrivs med ord som väntan och tystnad.

Profeten skyr de utmärkelser och den ära som människor vill skänka honom. Sådant ger en doft av prestige, upphöjdhet och vikt, men den profetiska människan måste hålla sig i vildmarken för att kunna fortsätta att vara sann. Vildmark betyder inte bara fysisk isolering, men en medveten och viljemässig avskildhet från de ting som leder till kompromiss. Han skaffar sig inget yttre uttryck för att framhäva sin kallelse. Han är okonstlad i sitt uppträdande och vänder sig från showkonst, sensationsmakeri och det bisarra. Profeten siktar till att vända folk till Gud, inte till sig själv.

Denna uppgift och kallelse kommer från Gud. Vi kan inte skaffa oss den eller ta den, men om vi har den ska vi också veta att Gud arbetar med oss oupphörligt för att se till att det är hans ord som bärs fram, inte vårt.

2007-08-10 @ 22:27:40 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kapitel 2 - Vad är profetiskt tal och proklamation? del 1

Kapitel 2 - Vad är profetiskt tal och proklamation?

Den profetiska kontinuiteten

Det finns en profetisk kontinuitet som är densamma generation efter generation. I Nya testamentet hittar vi profeter som Agabus, men den profettyp som jag finner stå för kontinuiteten i återlösningens och trons historia har det orubbliga fastställandets ord som kännetecken. Hans ord särskiljer hans kallelse. Det profetiska ordet äger tyngd och vi vet med säkerhet att det är ett profetord när vi får höra det. Det ställer särskilda krav på vår uppmärksamhet och fordrar lydnad. Sådana ord kan endast springa fram ur Guds rådslut. Jag är särskilt oroad av församlingens förflackning, av våra värderingars förytligande och av att gudsordet förlorar sitt innehåll och värde i det att sådant som tveklöst inte kommer ur hans rådsförsamling anges som profetiskt ord.

Jag har nämnt att Jesaja och Jeremia var olika varandra som människor. Men de bördor de bar var av samma slag; där finns nitälskan för Guds härlighet, där finns känsla för och inblick i Guds slutgiltiga avsikter, där finns maning till Israel att vända åter till troheten till deras fäders Gud och ändå är dessa båda män så olika. De är båda skrivandets profeter, båda proklamerar och slår fast, de är värdiga och ståtliga män, de tillhör den orubbliga utsagans män men ändå finns det betydande skillnader. Jeremia var känd för att "rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, bygga upp och plantera". Jer 1:10. Man sade aldrig så om Jesaja trots att Jesajas ord förde med sig dom över Israel: "Gå och säg till detta folk: Ni skall höra och höra, men inte förstå, och ni ska se och se, men inte begripa. Förhärda detta folks hjärta, gör deras öron döva och deras ögon blinda, så att de inte ser med sina ögon, hör med sina öron eller förstår med sitt hjärta och vänder om och blir helade. Jes 6:9-10.

Jeremias uppgift var ända från begynnelsen ett nedbrytande och uppryckande. Han vistades med Israel ända till dess slutgiltiga dom och Jerusalems förstörande, som han hela tiden hade varnat för. Här har vi en man som sänkts i djupen och som utsattes för vidriga kränkningar. Han var verkligen en gråtens och klagandets man, en man som rev sönder sitt hjärta i sina försök att övertyga Israel om den kommande förskräckliga domen.

Jesaja förde fram ideliga varningar. Han inleder sin bok: Barn har jag fött upp och fostrat, 1:2. En oxe känner sin ägare, och en åsna sin herres krubba, men Israel känner inget, mitt folk förstår ingenting. 1:3. Från fotbladet upp till huvudet finns inget helt, bara blåmärken, ärr och öppna sår, som inte är urkramade eller ombundna eller lindrade med olja. 1:6. Hur har inte den trogna staden blivit en hora! Den var full av rätt. Då bodde rättfärdighet där inne, men nu mördare. Ditt silver har blivit slagg, ditt ädla vin är utspätt med vatten. 1:21-22.

Detta är en lång klagan, en anklagelsehandling sänd till nationen långt innan den alls är medveten om sitt tillstånd. Profeten är en siare, en seendets man, en som ser så som Gud ser. Han förutser och väntar redan det som ska komma, han ser det så klart trots att det ligger i framtiden. För honom är det redan ett närvarande faktum och han talar om det som verklighet här och nu. Den verklighet som han kommunicerar genom sina ord är - om folket vill ta emot - ämnade att rädda dem från den dom de samtidigt beskriver. Om folket vänder sig bort från profetordet måste de oundvikligen genomlida dess konsekvens.

Den profetiska utsagans särmärke

Det vilar sålunda ett oerhört ansvar över den sanna profetiska utsagan. Profeten kommer inte för att förmedla enkel information eller för att förutsäga något. Hans ord lägger ner ett bindande tvång. Om du hör Gud tala i de orden, även om mannen rent av är en styggelse för dig och du har all lust att misskreditera honom - och du kanske finner verklig anledning att göra så - om du hör Guds tilltal i de orden och tar dem till dig och omvänder dig kommer du att bli räddad från de ting som de varnar för. Detta ger en särskild dimension till profetens budskap som är verkligt annorlunda jämfört med predikan, undervisning eller evangelistiska hälsningar. Jesus sa om sig själv: "Om jag inte hade kommit och talat till dem, skulle de inte ha synd, men nu har de ingen ursäkt för sin synd." Joh 15:22.

Uttryckt med andra ord: "Min närvaro och mina ord har rivit ner ert låtsasväsende och era anspråk. Sanningen har kommit genom min person och ni står nu ansvariga. Innan jag kom hade ni ursäkter för er ytlighet och era religiösa maner som ni trodde var äkta vara men nu när jag har kommit och har talat till er har ni inga ursäkter kvar. Gudomlig norm råder. Guds verklighet, uppenbarelsen av hans syften har presenterats och ni är nu ansvariga inför den. Ni kan inte fortsätta som förut."

Jag känner en växande nödvändighet i att varna församlingar: "Ni kommer att ångra att ni inbjöd mig därför att ni kommer att stå ansvariga efter att ha lyssnat till det jag har att säga - och detta i evighet. Ni kommer antingen att återvända till något mycket smalare och trängre till och med jämfört med vad ni stod i förut eller gå vidare till något kvalitativt helt nytt." Det profetiska ordet är en händelse, ett uppenbarandets tilldragelse för individ och gemenskap framspringande ur en som blivit sänd, som bär på Guds ord och har blivit given ett obegränsat mått av Anden.

Den sant profetiska personligheten inte bara omfattar det förflutna och det framtida, han är båda. Han lever i det evigt framtida. Han befinner sig redan i den apokalyptiska framtiden. Det finns något i hans sätt och uppträdande som visar vart det bär. Han rör sig inte i denna värld. Med detta menar jag inte att han skulle vara ett slags fåfängans flyktiga skapelse. Han hör redan återklangen av de ting som ska komma. Hans förväntan, hans medvetenhet om och förmåga att uppfatta den verkligheten är så påtaglig för honom att även om han inte har den som ämne när han står upp för att tala uttrycker han ändå dess närvaro. Han för med sig något av närvaron av den osynliga skaran vittnen. Han bär ett mått av trons kontinuitet.

Han är i Sonen, den evige och oföränderlige. Han kommer till ett folk som sitter inlåst i tiden, instängda i kulturen och bara är produkter av denna tidsålder. Han kommer för att göra en inbrytning, för att skingra och låta allt detta fara all världens väg. Han visar upp den ena, tidlösa, eviga, orubbliga gudsutsagan, sanningen och verkligheten genom alla tider och för kommande tidsåldrar. Profeten står, mer än någon annan, bortom konventionella tidskategorier. Han ser det eviga, hän mot vilket allt strävar och han för in betydelsen av detta eviga i det närvarande ögonblicket till dem som lyssnar till honom.

Att ta del av Guds sinne eller att känna Guds hjärta och att dugligt ge uttryck för det tillhör den profetiska uppgiften. Det kommer alltid att råda spänning mellan världens sinne och Guds, mellan våra tankar och hans. Profeter hamnar därför alltid i opposition och råkar på motstånd därför att Guds tankar inte endast är rena, de är motsatta våra och ställer alltid krav. Du kan inte höra från Gud utan att bli ställd mot väggen. Vi var tvungna att dra den slutsatsen vid bibelstudierna i vår gemenskap: "Om vi inte ställs inför ett Guds anspråk eller en maning till mognad varje gång vi samlas för att studera hans ord, då har vi inte hört från Gud. Vi använder bara hans ord som en text att läsa och diskutera."

När Gud talar måste något ge vika. Om vi inte är redo att ge efter kommer det att finnas en spänning, ett motstånd och ett förkastande av hans ord. Om folket inte finner ett sätt att komma undan ordet och förkasta det utifrån dess innehåll, kommer de att söka efter något hos profeten som ger grund till och rätt att vända sig bort. Gud ger dem alltid något att använda i detta syfte. Det kommer alltid att finnas något som man kan urskulda sig med och använda för att försöka fria sig från gudsordets krav och tillämpning.

Samtidigt gäller att den man som ger ett gudsord inte kan ursäkta sig och säga om sin svaghet: "Detta är något som Gud använder". Han är tvungen att sörja över det faktum att det finns befläckade områden och söka varje sätt att ändra och rätta till för att stå oantastlig och utan anstöt inför Gud och människor. Ändå kommer folk att finna sådant som väcker anstöt oavsett hans iver och ärlighet. De fann sådant hos Jesus och de kommer att finna sådant hos oss. "Salig är den som inte kommer på fall för min skull." Luk 7:23. - "Eller den som jag sänder, den som är ett direkt uttryck för det jag är."

Profetens röst

Gud lägger särskilt stor vikt vid profetens sätt att använda sin röst. Det är inte bara orden som sådana men också röstanvändandet som överför angelägenheten, det gudomliga allvaret. Om man ändrar detta men fortsätter att använda ord och uttryck som ett tekniskt förfarande har man förlorat budskapet. Det finns en Guds ton och klang i hans tal som inte bara överför innehåll och mening men också Guds hjärtas disposition och hållning, vilka känslor han bär för det som ska sägas. Jag ber ofta, " Herre, led mig så fullständigt att ditt ord får komma till fullt uttryck också i intonering och sätt att tala."

Denna stämning och känsla är inget som profeten väljer och övar sig i. I ett sammanhang kan han känna sig som en pappkartong, torr, dammig och trög, monoton och trist och kan inte ändra det. Han finner det högst obekvämt att behöva tala så och skulle vilja ha frihet att ge orden ett livfullare flöde. Han är lika mycket bunden till Guds sätt i framförandet som till innehåll. Vid andra tillfällen kan samme man vara utom sig. Han kan inte hålla tillbaka. Han ramlar från plattformen i ögonblickets intensitet. I båda dessa fall är det inte profeten som väljer sätt, Gud leder.

Det finns något i röst och tonläge som avslöjar något av den kvalité och den bakomliggande historia som präglar profetens umgänge med Gud. Jag vet att våra röster är lika särpräglade som vår person och uppträdande, men allt detta är avvägt och färgat av vårt umgänge med Gud. När jag ser på somliga ansikten vet jag att de inte speglar Guds nåd, inte heller speglar de en gemenskap av pågående och djupgående art. Det är något som fattas i ett sådant ansikte. Andra ansikten strålar och personen är inte ens medveten om det som lyser fram.

När du är i Guds närhet och hör till dem som ständigt söker Gud och det existerar ett liv i gemenskap, i andakt och ett hjärtats uttömmande då kan detta inte annat än reflekteras i både röst och ansikte hos dig som troende. Rösten är likt en signatur. Någon sa att när vi fyllt fyrtio är vi ansvariga för våra ansikten. Vi är på samma sätt ansvariga för våra röster. Gud höll Israel ansvarigt för att ha misslyckats både med att ta vara på hans ord och hans tals röst sådan den hördes bland dem genom profeterna.

Profetens sinnelag

När den profet som Gud rest upp redan tidigt och sedan sänt gång efter annan inte kan göra sig hörd och har blivit förkastad återstår endast dom. Därför är det begripligt att det finns ett ordentligt mått av nödtvång i hans tal och att hans ord är mera chockerande än uppbyggligt. Profeten betraktas ofta som kärv och ryslig, stingande och chockande.

Den vanligaste anklagelsen som riktas mot honom är att han brister i kärlek - något som han helt enkelt måste stå ut med. Det är så det låter och ser ut, men hur många av oss kan verkligen se att hans skarpa och fräna ord är innerligaste kärlek? För profeten vore det kärlekslöst att inte varna - om det nu är det stunden kräver. När Gud manar kan man inte hålla tillbaka. Det är inte rätt att förbli i det sinnelaget i alla situationer. En sådan man håller sig neutral när han inte används profetiskt. Han känner inget krav att bete sig kraftfullt, vilket är ganska överraskande. Han kan till och med se allt annat än imponerande ut när han inte brukas.

Profetens sinnelag är ofta ett kraftfullt uttryck i opposition mot det sätt och sinne som redan finns etablerat i församlingen, särskilt med hjälp av lovsångsteam och musiker. Jag har haft fler konflikter med lovsångare än jag kan räkna. De menar sig ofta ha rätt att märka ut egna, helt orelaterade, mål för samlingarna och skapar stämningar som är motsatta Guds syften. Istället för att arbeta i samklang med det ord som ska delas, eller spegla Guds hjärta har de redan sina körer numrerade med fast beslutsamhet. De har sin musikaliska duglighet, talang och sin utrustning och gör sin grej för att sedan lämna över till talaren att göra vad han kan av situationen.

Så många budskap har trubbats av eller förlorats på grund av denna outtalade opposition och spänning orsakad av att lovsången lyfts fram som något som står orelaterat till övrig gudstjänst. Om jag kunde skulle jag dra ur sladden till varje overheadprojektor och varje förstärkare. Låt oss hellre sjunga med verkligt hjärta och tappa bort ett ord här eller där och verkligen låta oss röras av Guds Ande till tillbedjan hellre än att ledas i kör efter kör i överflöd. Vad de oftast försöker göra är att skapa atmosfär i samlingen, hellre än att röra vid Guds hjärta eller att bereda för mottagandet av ett heligt ord.

Det pågår en kamp mitt i församlingen och ingen känner av den mera akut än "dåren" som bär på ett egendomligt ord med ett avigt sinnelag som är motsatt och främmande i förhållande till det som är välbekant, utifrån vilket folk traskar hem behagliga till mods utan spänning och olust. En profet sänder ofta hem folket omskakade och olyckliga med många obesvarade frågor. Hans mentalitet packar aldrig in saker i ett snyggt paket med vackert band knutet i prydlig rosett under ett enda kort möte för att sedan sända hem alla nöjda och glada. Han låter dem gå där skakade, med smärta och vånda. Han ställer upp frågor som inte ens han själv har skaffat ordentliga svar på, och folket måste brottas och kämpa med dem för att hitta ro i Gud.

Få är de pastorer, kanske en på hundra, som är villiga att låta sin församling bli utsatt för den sortens stress och spänning. Sänd hem dem lyckliga, heter det outtalade baskonceptet i modern kristenhet vilket profeten inte godkänner. Vårt sinnelag är inte sådant att vi skickar hem folket lyckligt. Vi är den sorten som skickar hem dem fulla med frågor vilka de är tvungna att söka svar på och som inte kan besvaras i en enda kort sittning. Om vi gavs dagar kanske vi kunde föra folket hela vägen igenom. Hur många är de församlingar som är villiga att ge sig till en sådan människa tillräckligt länge? En samling och sedan bort med honom.

Min misstänksamhet vaknar genast om man tar till svulstighet och överdrifter, uppblåsthet och sensationalism för att frambesvärja maner och sinnelag flödande av uppståndelse och upphetsning, för att kittla örat och engagera dem som är uttråkade och som söker ett alternativ till sin tristess. De som talar om kommande dom ska inte dramatisera och lägga ner något mer än ordet självt. Han behöver och får inte lägga till någon kvalité som attraherar eller övar tryck på lyssnaren. Ordet som sådant talar för sig självt.

Den som försöker lägga till något främmande och ovidkommande genom sin egen personlighet eller sitt sätt att tala är med stor säkerhet falsk. Profeten behöver inte tänka särskilt mycket på hur han uppför sig. Om vi är mycket individualistiska och har som mål att skära upp ett gott mått åt oss själva eller göra oss ett namn och hålla på med vårt på vårt sätt har vi sedan länge diskvalificerat oss. "Jag ska lägga mina ord i din mun och det är vad du ska tala och du ska säga det på det sätt som jag vill."

Profetens liv är överlåtet i Guds hand vilket inte betyder att hans identitet går förlorad, tvärt om stärks den. Han har förlorat sitt liv men har funnit det. Profeter är distinkta män av kött och blod med märklig personlighet. De är inte mekaniska anordningar som bär Guds ord och hanterar det med automatik. De formas som i ett moderliv och detta formande är Guds.

2007-08-10 @ 22:25:58 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kapitel 2 - Vad är profetiskt tal och proklamation? del 2

Att föra fram det ord som är givet

Profeten har ingen frihet att påpeka och säga något om allt det han ser. Han kan endast tala om det som Gud har låtit honom se. Han verkar inte utifrån det han själv ser eller hör, sin egen subjektivitet och sina egna intryck. Han är Herrens och det är kanske därför Gud vakar mer över en sådan person än över andra. Profetens liv är inte hans eget, detta gäller honom i högre grad än andra. En lärare är en lärare, men det är han som undervisar. Profeten kommunicerar Guds eget ord. Det är inte profetens ord, inte heller hans sinnelag. Profeten är död. Han har inget liv förrän Gud ger det och Gud ger det enbart för sitt eget syfte och sin härlighets skull.

Till och med när du ser dem som hört profetens ord falla som käglor och böja knä under ordets inverkan upplever profeten inget. Han är helt oberörd och opåverkad av det som fick andra att falla på sina ansikten. Han rörs inte därför att det inte är hans ord. Han kan inte yvas över det. Det är inte hans verk. Det är en underlig känsla att vara bortkopplad från kraften och effekten av dina egna ord. Inte heller är du tillåten att på något sätt röra vid det som händer eller hämta personlig tillfredsställelse ur det.

Det kan hända att jag befinner mig i en församling som fröjdar sig och håller på att skapa känslostorm med sin lovsång - och allt tycks gå rätt till - ändå känner jag smärta. Jag sitter dubbelvikt och är formligen ihopknuten i mitt innersta. Min själ våndas medan alla andra gläder sig. Hur många andra har varit i sådana situationer där de är den ende "galningen"? Alla andra tycks vara berörda av Gud och man talar vidlyftigt om Guds närvaro, ändå känner du inte av något av den närvaron. Du är inte alls medveten om någon smörjelse. Du ser inte skymten av någon välsignelse. Allt du ser är en uppsjö av köttslighet och självbedragna människor som pumpar upp sig och kokar över och din närvaro i rummet är skiljd ifrån och motsäger allt som pågår. Därtill är det så att du inte är där som observatör men du är den som ska tala. Vad ska du säga? Kommer du att säga något som bekräftar det som dessa tror är andlig verklighet eller plockar du fram visselpipan ur fickan och blåser och ropar: Förfalskning, hyckleri, bedrägeri, hemmagjort, uppblåst, sensuellt och känslosamt?

Profeten har att tala utifrån den ena eller andra av två utgångspunkter; antingen utifrån det som hans naturliga öga ser som imponerande andligt eller utifrån sitt inre som är fullt av sorg över det som inte hör Himlen till. När du talar utifrån den senare synpunkten utmanar du allt som människor har gett sitt bifall till. Antingen är det ord som du förmedlar Guds eller så är du en "galning" som "orsakar problem i Kristi kropp". Denna spänning kommer alltid att följa dig. Herren kommer till och med att låta dig säga sådant som inte tillhör honom och agera så som du tror att han önskar utan att ha någon täckning för det.

Gud håller dig ärlig på detta sätt så att du inte begynner tro att du vid varje tillfälle, ofelbart går Guds ärende. Det nödvändiga beroendet och känsligheten skulle haverera genom en sådan hållning. Gud tillåter förnedring och misslyckande för att förändra ditt hjärtas hållning i förhållande till det stora allvar som du står i och den absoluta nödvändigheten i att söka honom och vara beroende av honom för varje litet ord.

Det finns situationer då man inte vet vad som ska sägas eller göras. Det är en märklig vånda att befinna sig i och sedan, efter det att tillfället försvunnit, är man fortfarande ansatt av tanken på att man kanske missade märket utan att ha sagt eller gjort det man skulle. Det är en pina, men låt det vara sagt att den smärtan främst bärs i församlingens hjärta. Detta är en vånda som ännu väntar på att bli buren fullt ut av Kristi kropp.

Denna börda är oundviklig, den är inte liten och några har burit den länge. Många har våndats över församlingens tillstånd och Herren vet om det. Den går inte att komma ifrån, att inte kunna ringa in den och sätta namn på den skapar också irritation. Vi kommer alltid att fråga oss om vi handlat rätt. Vi behöver bära på den frågan och Herren ser med behag på att vi gör det. När det återlösande svaret i sinom tid kommer, har det sin rot i den villigheten att bära den smärtan som en del av tron.

Allvaret i utsagan

Det vilar ett stort ansvar på gudsfolket när det gäller att identifiera vem Gud har ställt fram inför dem; de har ett val att göra. När de gör detta val och fattar detta beslut slås något fast som kommer att påverka de troende på ett fundamentalt sätt för lång tid. Blotta närvaron av den personen och, än mer, radikaliteten i hans ord ställer det högsta krav på lyssnaren, ett krav likt inget annat som församlingen ställs inför. Vad gör du med en sådan man och hans ord?

En sådan människa bär med sig en varning: "Ni ställs ansvariga genom att låta mig besöka er och genom att lyssna till detta ord på sätt som ni inte kan föreställa er. Ni kommer antingen att fortsätta på ett kvalitativt bättre sätt eller ställas på tillbakagång. En sak är helt säker, ni kommer inte att kunna fortsätta som förut. Något har lagts ner hos er som ställer krav på er och om ni inte lämnar rum för det kommer ni inte att kunna fortsätta, men tvingas att retirera. Ett beskärande har påbörjats och ert gensvar kommer att påverka er vandring och framtid i Gud".

Detta är verkligt, och därför blir vårt ansvar så mycket större att söka sådan autenticitet som driver gudsfolket att välja med ett allvar som de inte uppbådat tidigare. Med hur mycket större allvar måste vi inte syna oss själva och vår vandring? Hur skulle vi över huvud taget våga fortsätta en ytlig livsstil?

Med profeten följer ett allvar som tränger in och tränger på, ett allvar som församlingen inte har känt till förut. Plötsligt har de en gästtalare och det ögonblick han öppnar munnen slår något ner och planterar en nödvändighet, ett tvång som man inte mött förut och som bär med sig deras framtids hela innehåll.

Profetens arbete och ord skiljer sig från undervisandet. Undervisning instruerar och kan inspirera men profetens ord är en händelse, något som omvälver. När man lyssnar sätts något i rörelse och förändringen är ett faktum och konsekvensen är rotad för tid och evighet. Profetens ord är ett livgivande ord. Den mun som Gud tillåter sig använda för ett sådant syfte måste förberedas på särskilt sätt. Profeten måste genomgå intensivare sållning än någon annan.

Profetens funktion är liv eller död. Om han överbringar ett falskt ord förmedlar han död. Om han inte varnar kan det leda till död, också i fysisk måtto. Om ordet inte bär med sig av det eviga blir lyssnaren bestulen. Det är ingen överdrift att påstå att Israels förkastande av profeterna ledde till dess död.

Vem kan bära mer av liv eller död till ett folk, ett sammanhang, och Gud lägger ner detta i en enkel människa som är behäftad med varje mänsklig svaghet. Det innebär ett enormt ansvar att säga ett "Så säger Herren". Även om han inte använder den begynnelsefrasen ligger innebörden underförstådd och dess tyngd vilar direkt på mänsklig skörhet.

När Gud kallar profeten "du människobarn", har han noga valt tilltal. Det är som om profeten måste påminnas om sin mänsklighet. Varför väljer Gud ett bräckligt stycke mänsklighet till en så mödosam uppgift. Jag anar att valet är en utsaga mot det mysterium som furstarna och väldigheterna i himlarymderna utgör. Profeten själv, sådan han är som Guds utvalde är ett uttalande mot dessa furstar och väldigheter. Man kunde tro att Gud skulle spara sådant tal för egen räkning. Endast han är kvalificerad och har auktoritet, ändå lägger han ner det i en människa - inkarnationens mysterium - och kör upp alltsammans i ansiktet på dessa så visa väldigheter.

De skulle aldrig ha gjort något sådant: De skulle ha valt något verkligt passande för uppgiften, något betydande, något monumentalt, något vördnadsbjudande med all slags rekommendation och kreditiv. Gud plockar upp en man, en Amos, bort från fårfållorna. Dessa män är själva extremt medvetna om sin mänsklighet, inte bara vid begynnelsen av sin uppgift men genom hela uppdragets längd. "Jag är alldeles för ung. Jag kan inte säga något.", sa Jeremia. Han var nog vuxen när han mottog kallelsen men kände sig som ett barn i förhållande till uppgiften - en känsla som aldrig lämnade honom. Denna medvetenhet om att vara som ett barn i förhållande till uppgiftens storlek bar han alltid med sig. Paulus upprepade gång efter annan: "Vem räcker till för detta?"

Profetisk lydnad

Ett av de klassiska element som återfinns hos profeten är den profetiska disciplinen och lydnaden. Den gestaltar sig i oräddheten att bära ett gudsord i vetskap om att det kommer att väcka anstöt hos lyssnaren och också orsaka personligt avvisande och i värsta fall kosta honom hans liv. Jesus sa om sig själv: "I dag och i morgon och i övermorgon måste jag vandra vidare. Ty en profet måste dödas i Jerusalem. Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som är sända till dig!". Luk 13:33-34.

Detta är deras oundvikliga öde. De måste förgås, de måste förgås på den mest betydelsefulla av platser, den plats där allt händer - Jerusalem. Där måste de möta slutet. En av de sista episoderna i Uppenbarelseboken visar de två profeterna, de två vittnena vars kroppar blev liggande på Jerusalems gator, och folket som firar deras död med att sända gåvor till varandra, de båda som hade plågat dem som bor på jorden. Upp 11. Deras ord är en plåga och den jordbävning som följer deras himmelsfärd är en domshandling av allvarligt slag som Gud har i beredskap för dem som hanterar hans profeter skändligt. Han ser synnerligen allvarligt på hur hans profetiska män behandlas, vi återkommer till temat: Den som rör vid profeten rör vid Gud.

I 1 Sam 3 finner vi berättelsen om Samuels kallelse som liten pojke och sedan hän mot mognad. Herren talade till honom och han svarade med ett "Här är jag" och sprang till den gamle prästen Eli i tron att det var han som ropat. Samma sak hände en tredje gång och Eli förstod mitt i sin tröghet att det var Herren som ville ha tag på Samuel. Eli instruerade pojken: "Gå och lägg dig, och om han ropar på dig så säg: Tala Herre, din tjänare hör." Samuel gjorde sedan som han blivit tillsagd.

Den första handlingen som förde pojken in i profetiskt ansvar gick ut på att säga det som någon hade gett honom att säga. Hur många bland oss västerlänningar skulle inte tvärt avvisa något sådant - "Jag svarar som jag vill, tack. Tror du inte att jag vet hur jag ska göra om Gud kallar mig? Mästra inte mig. Vad tar du mig för, en unge." Den sortens attityd stänger oss ute från tron och lämnar oss åt oss själva. Guds hjärta finner behag i den ande som låter sig underordnas den auktoritet som Gud ställt fram för oss.

Samuel får sedan höra en kraftfull anklagelse mot Eli och mot hela hans hus. Gud är färdig att döma strängt. Kan du föreställa dig pojken med öron fulla av domsord? Vilken introduktion till den profetiska tjänsten! Vore det inte lämpligt att Gud hade börjat med något som var lite mjukare: "Herren säger att han fortfarande älskar dig men han är inte helt igenom nöjd. Var snäll och ta detta till ditt hjärta".

Istället fick Samuel ett allvarets ord, ett domsord, ett ord som äger slutgiltighet. Det var förmodligen en av de skarpaste och kärvaste utsagor som nedtecknats bland de anklagelser som Gud riktat mot en person eller en nation och den uppfylldes till punkt och pricka. Samuel var vaken hela natten igenom och när Eli vaknade ropade han till sig pojken för att han skulle berätta allt vad Gud hade sagt. Samuel återgav troget varje ord som han hade fått av Gud utan att låta ens en stavelse falla bort. När vi sedan läser att Gud hedrade Samuel genom att inte tillåta att något av hans ord till Israel föll platt till marken berodde det på att Samuel var noga med troheten och vägrade låta något av Guds ord gå förlorat.

Spelet heter Lydnad och många av oss måste vända om och börja om där vi steg fel och gjorde fel. När vi finner att källan sinat och insikter och uppenbarelser inte längre rinner in, och vi har stelnat utan att kunna ta oss loss beror det säkerligen på att vi har bommat på någon betydelsefull punkt i lydnaden. Gud låter oss inte färdas vidare förrän vi återvänt till den punkt där lydnaden brustit och uteblivit, därifrån kan man bara fortsätta i lydnad till lydnad.

2007-08-10 @ 22:25:35 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kapitel 3 - De falska profeternas väg - del 1

Kapitel 3 - De falska profeternas väg

Vi måste vaka svartsjukt över den profetiska uppgiften. Om församlingen vilar på och är buren av apostlaskap och profettjänst kan man aldrig gå för långt i noggrannhet med avseende på dessa ting. Talar våra dagars profeter utifrån sina egna hjärtan? Hämtar de inspiration från varandra, eller kommer de till oss med bud från Guds rådsförsamling? Från vilka sammanhang kommer de och hur har dessa sammanhang format dem? Har de låtit sig fostras, inte bara i fråga om att använda nådegåvor, men med avseende på karaktär och framtoning innan de ger sig in i församlingen? Hur länge och på vilka sätt har de delat gemenskap i lokal gemenskap? Har de sänts ut i sin uppgift med något mer än en ceremoniell avskiljning i ryggen? Vet vi alls vad det betyder att vara utsänd?

Falska profeter skaffar varandra täckning och godkännande i det att den ene applåderar, bekräftar och etablerar den andre. De har inte vuxit fram ur ett organiskt Herrens arbete som det i Antiokia. Istället sysslar de med att lämna bifall till varandra och smickra varandra särskilt när de håller sig inom gemensamma ramar. Vilken är källan till deras profetism? Varifrån kommer profetens ord? Om det inte kommer ur Guds egen rådsförsamling, ur dessa heliga sammankomster, hur kan det då vara Guds ord?

Om män menar sig vara utsända, har vi rättighet att söka efter bevis för att de verkligen talar sant och verkligen varit inför Gud.

Guds anklagelser mot Israels profeter

I Jeremia 23 levererar Gud en kraftfull utsaga om de falska profeterna. Det är en gedigen lista anklagelsepunkter. Det är en sak att komma med anklagelser mot Israel, men att ge sig på Israels profeter är något i en klass för sig. När det förnämligaste, ädlaste och mest upphöjda utpekas för att har sjunkit till den allra lägsta och mest profana nivå, då är det en skriande bild av nationens status just före domen.

I vers 9 talar Jeremia om sig själv i sin ställning som profet: "Om profeterna: Mitt hjärta vill brista i mitt bröst, alla mina ben darrar. Jag är som en berusad man, som en man omtöcknad av vin, för Herren och hans heliga ords skull."

Det är inget behagligt ord. Det är ord som först har ruskat om profeten.

"Landet är fullt av äktenskapsbrytare. Under förbannelse ligger landet sörjande och betesmarkerna i öknen är förtorkade. Man inriktar sig på att göra ont och har sin styrka i orättfärdighet." Jer 23:10.

Ordet äktenskapsbrytare är inte bara länkat till sexualmoralens område. Otrohet är ett vidare begrepp som innebär att man blandar det ena med det andra, man låter något urvattnas, man för in något av annan karaktär än det ursprungliga. Man ändrar och förändrar, därför förvandlas kvalité, karaktär och integritet. Det är oftast en pågående process, steg för steg, lite här och lite där; i slutändan står man där med färgat vatten istället för vin.

"Både präster och profeter är gudlösa. Mitt inne i mitt hus finner jag deras ondska, säger Herren." Jer 23:11.

Det finns en stadig länk mellan profeten och prästen: "Profeterna profeterar lögn och prästerna styr efter deras råd. Så vill mitt folk ha det." Jer 5:31.

Det är anmärkningsvärt hur ändamålsenlig ömsesidigheten i förhållandet mellan ledarskap och de falska profeterna är, hur väl de finner sig till rätta med varandra och hur enkelt de finner det att ge varandra vittnesbörd. Folket står fast förankrade i en outtalad överenskommelse med sina förkunnare. "Servera oss ett bibliskt budskap. Vi betalar räkningarna och förväntar oss att få sitta ner till söndagsgudstjänst som inte hävdar några krav på ändring av våra värderingar eller på något sätt hotar våra intressen. Vi vill inte höra talas om något som på något sätt skulle kunna fungera som en utmaning till det som vi har gett våra hjärtan till. Vi vill kunna säga våra ?Amen? och vårt ?Vi har varit i kyrkan? - och annat sådant." Prästen ska vara som folket. Som pastorn så ock församlingen. Till sådana sammanhang sänds profeten - och det för att bli stenad.

"Därför ska deras väg bli för dem som hala stigar i mörkret. De skall drivas bort och där skall de falla. Ty jag skall låta olycka drabba dem det år deras straff kommer, säger Herren." Jer 23:12.

I detta ligger att domen inte nödvändigtvis verkställs med omedelbarhet, men att tid har märkts ut då Gud kommer att fälla dom över dem som vanhelgar hans hus, dessa som ursprungligen kanske hade genuina och heliga kallelser. Detta är med stor sannolikhet anledningen till att Herren tillåter sådant pågå och fortsätta som kallas profetiskt och som är så populärt, men för dessa - som det också var för gamla tiders profeter - är ett besökelsens år avsatt, ett tidsavsnitt då Gud sätter stopp för allt det falska.

"Också hos Samarias profeter har jag sett dåraktiga ting: De profeterade i Baals namn och förde mitt folk Israel vilse." Jer 23:13.

Falskprofetismen för med sig resultat på flera nivåer. Den ger återverkningar på nationell nivå på samma sätt som dess principer berör församlingen.

"Hos Jerusalems profeter har jag sett förskräckliga ting. De begår äktenskapsbrottt och ljuger, de uppmuntrar dem som gör ont så att ingen kan vända om från sin ondska. De är alla för mig som Sodom och stadens innevånare är som Gomorras." Jer 23:14.

Denna vers förtjänar uppmärksamhet. Deras sätt att se på sanningen, på Guds ord och på dess läromässiga innehåll är färgat av deras lustmättade och ogudaktiga leverne. Benägenheten till lögn och otrohet går hand i hand. Om man har föresatt sig att vara otrogen måste man också kunna rättfärdiga och försvara sitt handlande, vilket i sin tur betyder att man måste kasta Guds sanning överbord.

Den falske profetens ord får också till konsekvens att ondskan uppmuntras och ges utrymme. Det finns inget i deras proklamationer som verkar omvändelse. I stället styrker de dem som står emot Gud. I rättssystemet finner vi ibland samma funktion, brottsoffret straffas och brottslingen går fri. Lagen får inte längre utrymme därför att myndighetsutövaren själv är en överträdare. Man vill inte döma ut straff till andra vilka man själv förtjänar.

"Därför säger Herren Sebaot så om profeterna: Jag skall ge dem malört att äta och förgiftat vatten att dricka, ty från profeterna i Jerusalem har gudlöshet gått ut över hela landet." Jer 23:15.

Lägg märke till att Gud fortfarande kallar dem profeter. Kanske är det för att de gåvor och den kallelse som kommer från Gud inte kan återkallas. De bär fortfarande sin officiella titel, men deras aktivitet i skydd av titeln är en styggelse inför Gud. Det finns inget som är mera oheligt än det heliga som förlorat sin autenticitet. När man använder frasen ?Så säger Herren? för att skaffa sig lyssnarens uppmärksamhet ohelgar man det heliga. Vi vanhelgar och profanerar det heliga och när det är gjort, vad kan man då hoppas på? Om vi inte förblir prästfolk som lyfter fram skillnaden mellan det heliga och det orena vad kan man då sätta tilltro till i denna värld? Betydelsen och konsekvenserna av vad vi rör vid här ligger långt bortom vår kapacitet att förstå och omfatta.

"De bedrar er och leder er till fåfänglighet. Sina egna hjärtans syner talar de, inte vad som kommer från Herrens mun. Om och om igen säger de till dem som föraktar mig ?Herren har sagt: Det ska gå er väl.? Och till var och en som följer sitt hårda hjärta säger de: ?Ingen olycka skall drabba er.?" Jer 23:16-17.

Detta måste vara kärnsubstansen i det som en falsk profet står för: att ge falsk uppmuntran och falska försäkringar om frid och ro, utsagor som helt åsidosätter en nödvändig konfrontation med tillståndet sådant det är. Hållningen innefattar en ovillighet att föra fram ett skarpt ord. Profetordet smickrar och uppmuntrar köttsligheten istället för att utmana eller varna. Falska profeter har genom alla tider profeterat frid där ingen frid är att vänta. "Ingen olycka skall drabba er" är ett vanligt budskap också idag. Det ger falsk tröst till sådana som inte ens har en riktig relation till Gud. Om vi ser det hela på mänskligt vis skulle dessa människor inte uppfattas som sådana som förkastar Gud. Men Gud ser dem på det sättet och vi måste lära oss att se som han ser. De falska profeterna ger uppmuntran till dem som saknar en korrekt relation till Gud och ger dem försäkran om att deras gudskontakt är helt i sin ordning.

"Men vem har tillträde till Herrens råd, så att han kan se och höra hans ord? Och vem har aktat på hans ord och lyssnat till det?" Jer 23:18.

Det här är en nyckelvers. Det är närmast så att man skulle vilja placera den här versen i ett särskilt utrymme, som om Gud säger: "Av alla dessa som inte bara kallar sig profeter men även de som verkligen har kallats till att vara profeter, hur många av dem talar sådana ord som endast kan hämtas fram ur Herrens rådsförsamling?" Är det inte anmärkningsvärt hur allt som rör Gud vid en slutanalys kan reduceras i termer av gemenskap?

Han förmedlar och ger aldrig något utanför gemenskapens ramar. När han kallade Mose att komma upp på berget för att ta emot lagens tavlor och för att sedan kunna undervisa folket kallade han honom allra först till att vistas där. Hur vågar vi säga ett "Så säger Herren" utan att ha befunnit oss i Herrens rådsförsamling och där lyssnat till hans ord? Jag menar att det är helt omöjligt för den präktige, vinningslystne, motsägelsefulle predikanten att ens komma in dit. För att kunna vistas i Herrens rådsförsamling fordras ödmjukhet, en särskild sorts sårbarhet, ett beroende av Gud, en förmåga att vänta och dröja och ett avskiljande från egenintresse, berömmelse, framgång och erkännande. Män som försnävat sin egen rörelsesfär genom sådant får ingen plats i Herrens rådsförsamling och ändå är det de som är först redo att säga ett "Så säger Herren".

Det som karaktäriserar och präglar moderna predikanter och tjänster över hela världen är avsaknaden av gemenskap och relationer. Vi har sett till att tjänsten, ämbetet, ska kunna existera för sig själv. Det är inte det att vi inte talar om Herren och om mötesgemenskap, men det verkar som om vi utför allt detta utifrån virtuosens mönster och begåvning, men sällan utifrån den djupa gemenskapen eller det innerliga umgänget. Umgänge och gemenskap öppnar inte bara för lagtavlornas givande men också för att på ett rätt sätt undervisa i lagen och ge av dess innehåll. När vi en gång har skilt tjänsten från umgänget befinner vi oss på farlig mark. Tjänandet är en följd av livets närvaro och livet flödar ur gemenskapen. Bryter vi den kopplingen och skapar en tjänst oberoende av den, då har vi skaffat en tjänst som Gud inte lämnar något godkännande till.

Vem har tillträde till Herrens råd. . . ?

Denna sats indikerar närhet till Gud. Hur kan det komma sig att dessa profeter som talade med sådan livfullhet och ledde nationen hän mot det onda inte sökte denna plats. Varför hämtade de inte sina gudsord ur Herrens rådsförsamling, ut ur hans närvaro? Att vi tvekar att svara på den frågan är en skarp utsaga mot oss själva. De var äktenskapsbrytare och vandrade i lögn; hur skulle dessa kunna sitta med i Herrens rådsförsamling? Denne Gud är helig och man kan inte närma sig honom under sådana förutsättningar. Man har inte ens en dragning till den platsen med det sinnet. Detta är anledningen till att profetorden kommer från andra källor och är rotat i det egna sinnet. Det krävs helgelse för att närma sig Gud. Det läggs krav över ett sådant liv för att skapa förutsättningar för en sådan gemenskap, särskilt om den ska vara bestående.

Vi kan gå så långt att vi bara ser till nyttoaspekten: "Om det är vad Herren säger så måste jag nog försöka ta mig in i hans närhet för att få tag i ett ord." Men det är inte så det fungerar. Det är i Guds rådslag och i Herrens närhet som ordet ges, men om du gör givandet av ordet till det väsentliga och närheten till Gud till ett instrument för att få tag på ordet då har du redan fjärmat dig från det heliga. Du kommer med ett sinne som söker praktisk nytta, inte i gudsfruktan med sikte på tillbedjan för hans egen skull.

Mose kallades att komma upp på Herrens berg och vistas där, inte för de förmåner som kanske kunde tillförsäkras honom för att han kom, inte ens för tjänstens privilegier men för att Gud är Gud. Han är skaparen och vi tillhör skapelsen. Vi måste vara stilla där, och om inga ord kommer så må det vara så. Om vi är ute efter ord av opportunitetsskäl och egoistisk hänsyn har vi lämnat det heligas område. Vi låter oss styras av vinningslystnad i långt högre grad än vi egentligen förstår. Detta är världens ande med dess huvudsats; man måste bete sig si eller så för att säkra vissa resultat. Vi betalar med detta om vi kan få det där.

Vi förstår inte vad det innebär att "göra" eller att "vara" för dess egen skull. Om vi inte har kommit fram till detta tillsammans med Gud, hur ska vi kunna nå dit med människor. Det finns ett element i det vi säger och gör som inte har sitt ursprung i en verklig gemenskap med Gud, en gemenskap som inte kan existera samman med vinningslystnadens ande.

Mose som skrev sina fem böcker kunde säga om sig själv att han var den mest ödmjuke på jordens yta. Detta är sann ödmjukhet, att vara befriad från varje form av andlig självmedvetenhet, att kunna säga något som är sant utan att samtidigt påverkas av det. Ödmjukhet är inget som går att berömma sig av.

2007-08-10 @ 22:24:01 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kapitel 3 - De falska profeternas väg - del 2

Man kan inte skaffa sig ödmjukhet eller utveckla den som ett karaktärsdrag. Ödmjukheten är något som Gud är i sig själv, och de enda som kan uppvisa den är de som uthålligt vistats i Guds närhet. Det är ödmjukande att befinna sig där. Mose kunde därför tala om det till Guds ära utan att se till sig själv. Gud fordrar att hans profetiska män ska vistas i hans närhet där sådan ödmjukhet etableras.

Jag behöver säga att det inte finns något som är svårare för någon av oss än detta krav. Allt motverkar det, allt står i motsats till det, tusentals saker och ting som kontinuerligt kräver uppmärksamhet. Även om så inte vore fallet, finns det något i köttets puls som motsätter sig sökandet efter Gud. Att söka Gud är en utomordentligt svår sak och få är de som bär tillräcklig motivation. Det innebär smärta ? om jag ska vara hänsynslöst exakt, det innebär ett döende.

Att leva på jorden, som människa mitt i denna tid och anförtro sig åt Gud och umgås med honom innefattar en extraordinär ansträngning. Det innebär att ge sig in i ett oöverträffat företag. Om du har lyckats erövra umgänget, underhåll det ? det kostar så mycket att börja från början igen. Klarar du att upprätthålla det och ändå låta världen underhålla dig med sin partyhållning? Kan du bevara din känslighet och din plats vid Jesu fötter mitt i förnöjelsen? Vi talar om något verkligt viktigt. Det är inte lätt att hitta de människor som verkligen befinner sig i denna position vid Jesu fötter.

Vad ska vi då säga om alla de profeter som har dykt upp på senare år ? många är de som menar sig vara profeter. Lyssnar de till Guds rådslut i hans rådslag. Guds dom över dem som inte skaffar sina ord i det sammanhanget är mättade med stort allvar:

Se, Herrens stormvind, full av vrede, bryter fram, en virvlande storm. Över de ogudaktigas huvuden virvlar den ner. Jer 23:19.

Ordet "ogudaktiga" används egentligen bara om sådana som borde veta bättre. Det beskriver dem som menar sig känna Gud eller som har alla förutsättningar att känna Gud, men som med vett och vilja agerar tvärs emot. Detta är ogudaktighet.

Herrens vrede skall inte vända åter, förrän han har utfört och fullbordat sitt hjärtas tankar. I den yttersta tiden skall ni inse och förstå det. Jer 23:20

Lägg märke till att domen hålls tillbaka. Den är inte omedelbar, den kommer så småningom för något som nu är till anstöt för Gud. I det här fallet över denna vidunderliga kompromiss som profeterna står för och den inverkan den har haft på nationen.

"Jag sände inte dessa profeter, ändå rusade de iväg. Jag talade inte till dem, ändå profeterade de. Om de haft tillträde till mitt råd, hade de förkunnat mina ord för mitt folk för att få dem att vända om från sina onda vägar och sina onda gärningar." Jer 23:21-22.

Vi vet när ett ord har hämtats från Guds rådslag, det visar sig genom dess hälsosamma inflytande. Det inverkar på ett sammanhang eller en nation genom att föra folket åter till Gud och bort från dess onda vägar och vanor. Jag minns en bönefrukost i vilken talaren kom från Sverige, en ledande evangelisk personlighet. Han bar en Gucci skjorta med slips och elegant kostym och började med att säga att han hört Herren tala på morgonen och gett honom ett ord. Jag lutade mig närmare honom för att få tag på varje stavelse i det han skulle överbringa från Guds hjärta. Men det som kom var inget annat än de vanliga klichéerna, evangeliskt omtugg utan udd.

Dessa män som lyssnade denna morgon med sitt nickande bifall och sina applåder och amen måste förstå att konsekvenserna är av allvarlig art när man tillåter lögnen att ta detta monumentala uttryck utan att bli motsagd. Det kommer att döva och döda vår känslighet så att vid nästa tillfälle kommer vi att bli ännu förnämligare och mottagligare kandidater för bedrägeriförsöken.

Det borde ha funnits någon i den samlingen som kunde stå upp och säga: "Jag är ledsen över att orsaka smärta och frustration, men jag kan inte tillåta att något sådant förs fram i vår samling utan att bli motsagt. Det här var inte ett ord från Gud och vi kan inte ge rum för sådant och för bifall av sådant för att helga det och ge det en äkthetens status." Hur ofta sker inte sådant och hur illa skadas inte församlingen av vår benägenhet att fortsätta i samma spår. Vi har betalat stora summor för dessa billiga, ytliga hänsyftningar på Gud som om vi kunde anropa honom för nöjes skull och säga att Gud gav när han inte alls gav.

Jag deltog i en konferens med temat "Hur man nedkallar Guds närvaro genom lovsång". Vi fick veta att om vår musik var av rätt sort och tillräcklig mängd skulle vi kunna utgestalta hans närvaro. Jag gav mig in och sa till den gången, och du kan vara säker på att jag inte har blivit inbjuden någon mer gång. Jag välte ikull en helig ko. Jag sa: "Det vore långt bättre att lära folk hur man håller på och håller fast i trohet till Gud oavsett känslan av hans närvaro. Detta ligger mycket närmare den verklighet som hör ändtiden till. Tro inte att vi kan räkna ut något om, iscensätta eller frambesvärja Guds närvaro efter vårt gottfinnande." Man sysslade med att manipulera Gud, som om han skulle ge sig till människors knep och påhitt.

Generellt kan sägas att när någon använder frasen "Så säger Herren" är det närmast ett vittnesbörd om att Gud inte säger något. Om han talar behöver vi inte förbättra det med någon slags auktorisering. Uttalandet kommer att bära med sig hans sannfärdighet. Det är en levande utsaga med Guds egen originalitet som vi så väl behöver på de krisernas platser där vi nu befinner oss. Men vi använder gudsordet som utsmyckning för att ge våra förehavanden en karismatisk aura. Det får till följd att det som är profetiskt förlorar sin integritet och förvandlas till något ytligt som vem som helst kan erbjuda. Det vore långt bättre med ett fåtal utsagor vilka verkligen kom från Gud.

När Israels profeter sa "Så säger Herren" visste man att det som skulle följa var dom av förskräckligaste slag. Gud gav täckning för sitt ord. Hans ord gick att känna igen. De var av oantastligt slag, dessa domsord. Det stod klart från första början att det inte var profeten som talade utifrån sitt eget. Allt detta har vi i text av en sort som format Israels historia. Men när man nu talar profetiskt måste vi få avgöra om det är Herren som talar, utifrån den tyngd ordet äger, utifrån dess inneboende auktoritet, inte med hjälp av diverse etiketter och förord.

De som bryskt avvisar Gud är ofta samma personer som åkallar honom lättvindigt. Profeter sänds in i sådana sammanhang med ett Herrens svärd för att föra in Herrens fruktan och hans sanning bland ett folk som har fördärvats av detta förbilligande av gudstilltalet ? vilket vi alla allt som oftast, allt för ofta har tvingats uppleva. Det är på grund av detta som vi har våndats, och Gud kommer att sätta stopp för det.

Härur springer falskprofetismen fram. Detta är anledningen till att man tvingas säga att den karismatiska rörelsen och dess släktingar till stor del bär med sig denna sjuka i det att den vill ståta med glansen från Anden, upprymdheten och uppståndelsen men undviker korset och nödvändigheten av trångmål och prövning, erfarenheter som bildar bas för Guds tröst och kraft given genom Anden. Vi kommer åter och åter tillbaka till korset. De falska profeterna talar tröst när Gud inte vill trösta men hellre skaka om.

Sanna profeter klarar av att ta den förkastelse och vedergällning som ordet verkar fram hos de ohörsamma. De tål att ge ut av ordet och sedan höra det sänkas av pianisten. Profetisk vånda är att bära fram ett gudsord för att sedan se det förkastas och kastas tillbaka i profetens ansikte. Det innebär döende och är raka motsatsen till den glädje som man kan uppleva när ordet strömmar genom en till personer som villigt lyssnar och tar emot. Det är som syra för benen. Man måste vara villig att ta det ena som det andra.

Profetens kallelse är en kallelse till korset. Det innebär en återkommande, om inte kontinuerlig smärta av påtagligaste och mest grundläggande slag. Kan man säga ett "Så säger Herren" utan att egentligen använda satsen, utom då orden verkligen kommer från korset? Detta är följden av ett döende. Det är inte dina ord, men hans, vilka alltid och enbart kommer från korsets utrymme. Detta var sant i fråga om de profeter som levde före Jesu korsdöd. Elia var verksam långt före golgatatillfället men han kände av döendet när han sa att "under de här åren skall varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det". Jesus levde korset innan han lät sig korsfästas. Korset synliggjorde något som hans liv redan helt och hållet var överlämnat åt.

Kan någon gömma sig på ett så hemligt ställe att jag inte skulle se honom? säger Herren. Är inte jag den som uppfyller himmel och jord? säger Herren. Jag har hört vad profeterna säger, de som profeterar lögn i mitt namn. De säger: "Jag har haft en dröm. Jag har haft en dröm." Jer 23:24-25.

Själva kärnan i anstötligheten i att leva denna falskhet inför Gud är att allt detta äger rum som om han inte ser eller förstår eller är medveten om det som pågår. Denna väldiga förmätenhet noteras av Herren, även om vi inte tar den särskilt allvarligt. Man saknar gudsfruktan, man saknar förmåga att visa vördnad för Gud som Gud.

De tror verkligen att de hör från honom, och det de förmedlar är för dem Guds rådslut. De har nått till en sådan nivå i självbedrägeriet att de tror att när de använder formeln "så säger Herren" är det Herren som talar. Man når den nivån genom en segdragen utarmning, något lite dag för dag, nästan omärkligt, och när processen är klar är man inte bara falsk helt igenom men man tror sig vara genomsann.

Det fordras daglig vaksamhet och påpasslighet i fråga om dessa hjärtats ting för att förvillelsen inte ska få fäste och nå sitt syfte i det att man tror att man är rätt och därmed leder många i fördärvet. Därför uppmanar Gud oss att stödja och förmana varandra dagligen medan dagen ännu varar ? med morgondagen kommer kanhända ett "för sent".

"De tänker att de genom sina drömmar, som de berättar för varandra, skall få mitt folk att glömma mitt namn." Jer 23:27.

Detta innefattar att förmedla en känsla, ett intryck av gudsnärvaro som inte alls är av Gud och att låta lyssnarna tro att Herren ändå är i det därför att man har häktat på jesusnamnet. Profetism som bär falskhetens och bedräglighetens märken påverkar folkets sätt att uppfatta Gud, i synnerhet om de ges uppmuntran i sin ytlighet eller om det man förmedlar görs med lössläppthetens och tygellöshetens förtecken. Guds sak gör förlust och blir lidande. Man profeterar i Herrens namn, men falskheten gör att folket glömmer hans namn, förlorar känslan för Gud som Gud och för de karaktärsdrag som särskilt definierar hans namn.

Hur känner man igen Guds ord och hans rådslut? Vi finner en referenspunkt uttryckt i vers 29: " Är inte mitt ord som en eld, säger Herren, och likt en slägga som krossar klippan?" Med andra ord: "Mina ord är inget själiskt stryka medhårs. Mina ord är ämnade att nå djupen. Det slår sönder och bränner". Detta är ett första kriterium utifrån vilket man kan avgöra om ett ord är sant eller falskt.

Om du vill skilja mellan de profetiska ord som hör Gud till och de ord som människor gör anspråk på, de ord som är frambesvurna ur den egna fantasin då är detta den avgörande distinktionen: Guds ord är fyllda med eld. Hans ord är brännande, de är som hammare och slägga som knäcker och splittrar sten. Dess nedslag och tillslag bringar allt på skam, det innehåller en kraftfullhet som bryter och bränner sig igenom till avsedda resultat. Det ger sig aldrig till sirapssliskig blekhet som inte vill annat än att lämna bifall till och styrka åhörarna i deras tröghet och slapphet. Hans ord måste brinna i våra hjärtan och uppenbara för oss dess sanna tillstånd. Det bifaller aldrig den syn vi har på oss själva.

Varje sant ord bär med sig ett krav på gensvar. Om vår respons uteblir betyder det att vi inte egentligen har lyssnat. Om ni idag får höra hans röst, förhärda då inte era hjärtan ? Hebr 4:7. Om vi verkligen har hört, skulle det leda till ett bestämt gensvar. Att inte släppa fram ett sådant gensvar leder till ett förhärdande. Det finns inget som heter neutralitet inför gudsordet. Guds ord får och måste få konsekvens, på gott och ont, när det verkligen är ett Guds ord. Man kan inte lägga det åt sidan eller nicka bifall och säga att det var ett intressant ord. Det kräver sitt bestämda gensvar, annars verkar det förhärdelse. Detta är anledningen till att vi finner så många som har hårda hjärtan. Guds slutliga ord in i sådana lägen är ett profetiskt rop med ord som hammarslag mot hjärtats klippblock med omvändelse som grundtema och ackord.

Profeten måste tala sanning. De män som vill hålla sig väl med folk vågar inte ta konsekvenserna av detta faktum och det är dessa som blir falskprofeter. Vi blir ständigt genomlysta och testade på denna punkt. Det är inte bestämt och fastslaget en gång för alla, du tillhör inte automatiskt den ena eller andra kategorin. Det innebär en kontinuerlig anspänning att stå inför människor och om det fortfarande finns något där som söker efter godkännande och erkännande, kommer man att ge efter och kompromissa under den enorma press som ropar på anpassning och likformighet.

Se, därför är jag emot profeterna, säger Herren, dessa som stjäl mina ord från varandra. Jag är emot profeterna, säger Herren, de som bär fram sin egen tungas ord och säger "så säger Herren". Jag är emot dem som profeterar falska drömmar, säger Herren. När de berättar dessa drömmar, för de mitt folk vilse med sina lögner och sitt skryt. Det är inte jag som har givit dem något uppdrag och de kan inte alls hjälpa detta folk, säger Herren. Jer 23:30-32.

Denna text lyfter fram den ytlighet som är så typisk för den falske profeten. Ett särskilt slags flyktighet, ett lättsinne vilar över de konferenser och sammanhang där de som inte blivit sända av Gud ges utrymme att tala som om de har mandat från Gud. Man kan märka att samma typ av ytlighet som vilar över det sammanhang som introducerar en talare som Guds orakel, som Guds man i Guds tid, följer den man som träder upp. Hans ord är en besvikelse även om de på sitt sätt har bibelton. De är präglade av ytlighet och substanslöshet, av löje och lynnighet. Åhörarnas sinnelag följer talarens och talarens uppträdande följer efter åhörarnas.

Vår olycka är att ett stort antal kristna aldrig har haft möjlighet att höra verkliga profetiska ord utsagda med Guds auktoritet. Det man har lyssnat till har blivit normgivande och man tror att det är den formen ett profetord ska ha. Man saknar jämförelseobjekt och referenspunkter. Men att en gång få höra ett äkta ord gör det omöjligt att sedan nöja sig med något annat. Därför är det oundgängligt att sådana ord och sådan auktoritet återigen får utrymme. Det är därför oundgängligt att församlingen genomgår en omvälvning och låter sig öppnas för sanningen.

Falska profeter tar varandras ord och bär fram likadana hälsningar. Jag har varit med bland de troende i långt mer än trettio år och måste konstatera att det mesta som hänt och dykt upp har varit en lång rad nymodigheter för nyhetens skull, universalbotemedel, knep och trick, flugor och trender som man hakat på för att inte verka efterbliven. Man sätter upp fingret i vinden och undrar åt vilket håll den blåser den här veckan. Vad är det senaste på marknaden? Vad är det som är mest populärt nu? Om jag talar om tro blir folk verkligt förtjusta. Eller bön. Eller församlingstillväxt. Eller evangelisation med under och tecken. Vi låter varje ämne ha sin period då alla talar om detta ena och man fiskar upp och säger vad alla andra säger. Man skaffar sig behörighet och samhörighet genom att ta upp och ta efter det som just för ögonblicket är aktuellt.

Det är emellertid en fundamental skillnad mellan att tala om ett särskilt ämne därför att det just för stunden är vad alla talar över och att dröja inför Herren för att skaffa sig hans uppenbarelse. Det ena som det andra kan innehålla ungefär samma ord och tankar men bärigheten och intrycket är fundametalt olika. Den ene kommunicerar information, den andre kommunicerar liv och uppenbarelse och genom att göra detta blir den senare bärare av omvälvning.

Det finns en livsstilens enkelhet och ett beroende av Herren som är sammanlänkat med den integritet och den kvalitet som hör till den profetiska utsagan. ts skull ger ut sådant som människor helst vill höra också försäkrar dem ekonomisk trygghet, De som väljer ett falskt budskap måste någonstans i själslivets korridorer och labyrinter veta att den som säger det som folk vill höra blir accepterad och uppskattad, vilket också ger ekonomiska resultat. Att tala ord som är obekväma innebär på sitt sätt en försäkran om att man blir avskuren från ett underhåll som skulle ligga till grund för en livsstil vilken man kanske tycker skulle passa.

Gud genomlyser och ser allt detta och det finns inget som han dömer med större allvar än de män som säger "Så säger Herren" när Gud inte har gett dem något att säga. Jag önskar att vi skulle kunna nå fram till gemensam position där våra hjärtan brister för denna saks skull. Vår vånda borde växa på ett sådant sätt att det som genomsyrat Kristi kropp med hjälp av billigt profetpladder och pseudoprofetior raderas bort från Guds folks sinnen och minnen och jungfruligheten återerövras för att man ska kunna återvända till det villiga väntandet, förväntandet och till den sanna uppskattningen av ett äkta ord när det äntligen anländer. När ett sådant ord kommer, äger det ? och det allena ? livsomvandlande kraft.

Det finns ett väntande som kräver lika mycket döende i församlingen som det kräver av den man som är sänd till den. Jag har redan sagt det; att kämpa sig igenom till en plats i Guds rådsförsamling och att vara stilla i hans närhet ? inte i en går-det-så-går-det-hålling för att eventuellt få tag i ett ord, men som en pågående, konsekvent umgängelse ur vilken ett ord växer fram när Gud så önskar ? är så smärtsamt och så svårt att köttet på allt sätt värjer sig. Det är så mycket lättare att ta ett ord som någon annan har förmedlat, imitera det och repetera det i vetskap om att det redan har skaffat sig popularitet och erkännande.

Vi är i desperat behov av att få höra vad som finns i Guds hjärta just nu, och den ende som kan få tag på det är den som befinner sig vid hans hjärta. Allt samverkar och arbetar mot detta, inklusive ditt eget kött tillsammans med allt som på ena eller andra sättet äger legitimitet ? din familj, arbete och vänskap. Det väntar ett döende för den som tar vägen in i Herrens rådsförsamling, men det är där som Herrens tilltal hörs och ges ? där och ingen annanstans.

2007-08-10 @ 22:23:32 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Alan Redpath - Citat

Alan Redpath

"om din Kristendom inte är tillräckilgt för dig att få seger över synden här på jorden så är den inte tillräckligt för att ta dig till himlen heller"

"ett oheligt liv är ett tecken på ett oförändrat hjärta, ett oförändrat hjärta är ett bevis på en ofrälst själ"

2007-08-07 @ 19:28:35 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Väckelse Konferansen 2007

Revival Conference: A Sincere Plea for Genuine Revival
August 1st, 2007

---------------------------------------------

CANTON, August 1st, 2007 - Will God send another great awakening? Can revival still change nations? These are the questions that Greg Gordon, a 27 year old Bible student from Toronto, Ontario, earnestly seeks answers for. Greg is the founder and moderator of www.sermonindex.net, a website dedicated to the preservation and propagation of vintage audio preaching from the former generations, and has offered over 8 million sermon downloads since its inception in December 2002. Since the beginning of this vision there has a been a genuine burden to see the sovereign act of authentic revival occur in the Church of Jesus Christ today. It is from this burden that the conviction for a Revival Conference was implanted into this young man?s heart. Now, five years later, this conviction is a reality. This October, hundreds of Christians from all across the globe will be gathering together in one place to seek the Lord regarding this crucial inquiry, pleading with God to rend the heavens and send another Great Awakening. The following is an excerpt from the simple yet profound website, www.revivalconference.com:

"There are over 10,000 conferences that happen every year in America. The 'Revival Conference' is not to be just another conference but an honest, sincere, earnest plea for the desperate need of revival in North America. There is no cost to attend the event. There will be a minimal amount of materials sold. There will be no big bands. The conference will have the chief object to be God-glorifying. The speakers will come on their own accord trusting God for provision. There will be no emphasis on money during the event. The event will be a simple, apostolic, yearning for a genuine biblical revival in our day."

And not only is the burden of this conference striking, but how the conference itself has come into being is equally remarkable. With very little resources, promotion or marketing, the Revival Conference has over 500 registered attendees to date with over 100 of them being pastors and ministry leaders! Represented at the conference will be ten different countries from throughout the world. On top of that, the speakers coming to the conference are veteran preachers, authors and pastors from various Christian backgrounds who share the same burdened passion to see genuine revival in the Body of Christ today.

Revival Conference is hosted by the ministry of www.sermonindex.net and is an inter-denominational event; therefore all are welcome to attend.

When asking Greg about the initial vision of the conference, he replied: ?I simply said that if this event would be from God, the building would have to be provided freely, the speakers must come freely, and there would be no cost to attend the event. All three of these things have become an actuality. I know beyond a shadow of a doubt God's hand is in this. We are not coming to a conference to hear about God? we are coming to meet the living God. My prayer is that by God?s grace lives will never be the same.?

The conference is offering free web-casting to churches and individuals as well as free on-demand downloads of all sessions. There is no excuse to not be a part of this unique, God centered, important event. Pre-register for the event and get more details at: www.revivalconference.com

download a printable pdf of this press release:
http://www.sermonindex.net/revival/pressrelease_revivalconference.pdf

2007-08-07 @ 11:59:20 Permalink Engelskt/English Kommentarer (0) Trackbacks ()

Det Nya Livet - H.Bonar

Det nya livet
av

Horatius Bonar

(från boken "God´s Way of Holiness" 1864)

Horatius Bonar (1808-1889) var född i Skotland. Där levde han och verkade som evangelisk förkunnare under många år. Han är speciellt ihågkommen för sina hymner, men han har också fått en del böcker publicerade.

Gud kallar oss till ett nytt liv; inte till några nya steg i våra liv, eller nya vanor, motiv, eller nya vyer i livet. Nej, Han kallar oss till ett nytt liv. Guds Son kom och klädde sig i mänsklig skepnad, dog, begravdes och uppstod, för att kunna skapa detta nya liv. Det var inte ett liv som kom ur ett annat liv, ett lägre liv som uppslukades av ett högre. Det var ett liv som hade sina rötter i motsatsen, det var liv som kom ur död, genom att "Livets Herre" dog. Han är skaparen av både den gamla och den nya skapelsen. Den helige Ande kom ner till jorden i kraft, träder in i människors själar och tar sin boning där, så blir ett nytt liv till ur ett gammalt.

Det som Gud kallar för nytt, är verkligen nytt. Bibeln menar det som står skrivet. Den är ju den mest sanna och riktiga bok som någonsin funnits. Det måste verkligen vara både stort och äkta, detta nya som Gud skapar på jorden och kallar oss till. Det har ju kostat Honom så mycket. Det gamla livet måste Gud hata mycket eftersom Han offrade Sin Son för att utplåna det. Vi måste ju också vara väldigt dyrbara i Guds ögon eftersom Han använt alla sina himmelska tillgångar av kärlek, kraft och nåd för att göra det möjligt att befria oss ifrån det gamla livet, och göra oss delaktiga av det nya.

Den människa som fått del av detta nya liv och blivit befriad ifrån det gamla, är fortfarande samma individ. Samma varelse som tidigare stod under lagen, står nu under nåden. Hans kropp är fortfarande densamma, det är också hans intellekt, fantasi, kapacitet och hans ansvars. Men trots detta så har det gamla försvunnit och allting har blivit nytt. Den gamla människan är slagen och den nya lever. Det är inte bara det gamla livet som blivit bättre och putsats upp. Det är mycket mer än det, annars skulle inte Gud kalla det för en ny skapelse. Herren Jesus skulle inte ha påpekat för Nicodemus hur fruktansvärda följder det får om man inte blir född på nytt, att man då är utesluten ur Guds rike (Joh. 3:3). Ändå är det så få som verkligen tror att "Det som är fött av kött, det är kött; och det som är fött av Anden, det är ande." (Joh.3:6).

Hör vad Gud säger! Han kallar oss för "nyfödda barn" (1 Petr. 2:2), "nya skapelser" (Gal.6:15), "en ny människa" (Ef.2:15), "att vi håller hans bud" (1 Joh. 2:3), arvtagare av "ett nytt namn" och "en ny stad" (Upp.2:17; 3:12), väntande på "nya himlar och en ny jord" (2 Petr 3:13). Detta nya väsen har börjat i en ny födelse och vi "tjänar i Andens nya väsende" (Rom. 7:6), enligt "ett nytt förbund" (Hebr. 8:8) då vi vandrar på "en ny och levande väg"(Hebr. 10:20) vilken slutar med en "ny sång" i "det nya Jerusalem" (Upp. 5:9; 21:2).

Det är ingen yttre företeelse såsom en uppvisning i god moral, eller att man utför vissa rituella saker av hängivelse, sentimentalitet, eller religiösa yttringar inför vissa saker såsom, sakramenten, eller skapelsens storhet, eller mänsklighetens storhet eller att Gud är universums Fader. Det är något mycket djupare, sannare och mer genialt, än det som kallas för djupt och sant och genialt inom modern religiös filosofi. Det är släkt med tingen där ovan och det sympatiserar med det himmelska: det står på Guds sida i allting. Det har ingenting, förutom några få uttrycksformer gemensamt med det ytliga och falska som går under namnet religion, och som är så vanligt ibland många som kallar Kristus för "Herre" och "Mästare".

En kristen, är en människa som blivit "korsfäst med Kristus", som har dött med Honom, blivit begraven med Honom, uppstått med Honom och stigit upp till himmelen, och nu sitter på Faderns högra sida med Honom (Rom. 6:3-8; Gal. 2:20; Ef. 2:5, 6; Kol. 3:1-3). En kristen människa ser sig själv såsom död från synden, men levande inför Gud (Rom. 6:11). Som sådan låter han inte sina lemmar bli använda på ett orättfärdigt sätt till synd, utan han överlåter sig själv till Gud. Han ser sig som levande ifrån att ha varit död, och att hans lemmar är till för att verka rättfärdighet inför Gud. Som sådan söker han det som är där ovan och han dras till det som är där ovan. Han dödar det i sina lemmar som hör till jorden, otukt, orenhet, lusten att döda, onda lustar och girigheten, vilken är avgudadyrkan. (Kol.. 3:1-5).

Den här förnyelsen innebär både att det onda utesluts och det goda kommer in istället. Aposteln sammanfattar det med två ord: rättfärdighet och helighet. "Avkläden eder" säger han, "den gamla människan" som är korrumperad enligt sina onda lustar, och förnyas i anden. "Ikläden eder den nya människan" som Gud skapat i helighet och rättfärdighet efter sin sanning. Den nya människan är menad att vara rättfärdig och helig, både till det yttre och det inre inför Gud och människor. Hon är skapad till att respektera både lag och evangelium i sanning. Det som är falskt (orätten v.25) kan bara producera orättfärdighet och ohelighet, under det att sanningen producerar rättfärdighet och helighet i den Helige Andes kraft. Falskhet skadar, sanningen helar. Falskhet är syndens rot, under det att sanningen är roten till renhet och fullkomlighet.

Det är alltså till en ny ställning, en ny moralisk karaktär, ett nytt liv, en ny glädje, ett nytt arbete, ett nytt hopp, som vi är kallade. Den som tror att religion består av något annat än allt detta vet mycket mindre än han eller hon borde veta. Till det som människor kallar gudsfruktan kanske det räcker med mindre än detta. Men det som kallas religion och inte till någon grad har med det vi skrivit om här, kan inte räkna med att ha Guds uppmärksamhet. Aposteln skriver att vi är hans verk. Av Honom, genom Honom och till Honom är allting. Utvalda, kallade, fått liv, tvättade, helgade och rättfärdigade, av Gud själv, så är vi på intet sätt våra egna befriare. Det är Guds eget stenbrott som marmorn kommer ifrån. Själva marmorn är Hans, det är Han som gräver och formar och polerar. Han är skulptören och vi är statyn.

Vi är Hans verk, säger aposteln. Men det är inte allt. Han tillägger "skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, vilka Gud förut har berett , för att vi skola vandra i dem" (Ef. 2:10). Planen, utväljandet av materialet, modellen, arbetaren, verket, ja, allt är gudomligt, och även om det inte ännu är uppenbart vad vi ska bli så vet vi att vi ska bli "en avbild av Honom som har skapat henne." (Kol.3:10).

2007-08-05 @ 21:01:40 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ändamålet med det kristna tjänandet - T. Austin-Sparks

Ändamålet med det kristna tjänandet
T. Austin-Sparks

Hur har Herren tänkt sig det kristna tjänandet?
Denna fråga besvaras inte med ett fullt program, med aktiviteter med kristet förtecken.
Det innebär inte att vi alltid är strängt upptagna med sådant som vi tycker hör till Herrens sak.
Detta innefattar inte måttet på vårt engagemang eller antalet sysslor, inte heller graden av ansträngning eller entusiasm för Guds rike.
Det sammanfattar inte något av alla dessa planer och företag ? allt detta som vi så gärna gör för Herren.

Mina kära, prövostenen i allt tjänande är denna: motiv och utgångspunkt. Det handlar enbart om motivet, från början till slut, detta att Herren i varje sak ska ha främsta plats, detta att Kristus ska vara allt i alla.
Ni känner alla väl till fascinationen med och frestelserna i den kristna tjänsten, spänningen i att vara upptagen. . . att få synas som den som är verksam i många uppgifter. . . planer, företag, fulltecknad almanacka. . . att vara mitt uppe i något, ständigt verksam.
Här gömmer sig en stor fara, en effektiv fälla som har fångat så många av Herrens manskap och tjänare. Dessa företag och denna verksamhet ger dem ställning och lyfter fram dem i strålkastarljuset. De ser arbetet som deras eget, det har blivit deras plattform; att värna det ligger helt i deras intresse och de finner allt större tillfredställelse ju mer de har att styra över och ju större inflytande de har.

Skillnaden är vital, fundamental, mellan att ägna all tid åt kristet tjänande för att kunna glädjas över att vara sysselsatt och inflytelserik, för att kunna samla bonus och fördelar, för att njuta av sin duglighet ? skillnaden är vital mellan dessa ting och ?Kristus allt i alla?.
Detta särskilda mål når Herren alltsomoftast genom att ställa oss vid sidan av all denna verksamhet, och det innebär en djupgående prövning för oss huruvida vi tolererar och är nöjda med att stå åt sidan för att Herrens härlighet ska få så mycket större utrymme.
Inget av allt detta betyder något om bara han får den plats han verkligen ska ha. Man har ändå, inom ramen för Guds nåd, kommit någon vart när man nöjer sig med en plats vid sidan av, när man är till freds med att inte längre synas, när ingen lägger märke till en ? om Herren Jesus genom detta når fram i sin sak.

Vi har förlorat proportionerna i detta och vi tror att Herren Jesus inte klarar sin sak utan att vi står som hans verktyg och medhjälpare. Rivaliteten, plattformsrivaliteten, talarstolsrivaliteten, alla dessa bitande, upprivande reaktioner därför att en ställs framom en annan, därför att den enes predikande uppmärksammas mera än den andres, uppmärksamhet och positiva kommentarer går i en riktning men inte i en annan, och så vidare. . . Vad är det du egentligen är ute efter? Fånga och utöka åhörarskaran, skaffa berömmelse genom ditt predikande, eller att tjäna din Herre och Mästare? I detta ligger all skillnad.

Ibland får Herren ut mera av de perioder då vi är ute ur leken än vi kan föreställa oss. Och då vi känner oss i gott trim har han kanske inte särskilt stor nytta av oss. I detta finner vi förklaringen till att vi måste kliva åt sidan, till att vi måste ödmjukas hållas ödmjuka ? han måste ha första plats, främsta utrymme.

Motivet förklarar och ger kraft till ett tjänande inför Gud. Motivet förklarar och ger kraft till ett tjänande efter hans sinne. Varför har du tagit dig an denna uppgift? Tycker du om att vara verksam, tycker du om att vara främst? Eller är du med i detta för att han ska kunna nå sitt främsta, för att hans mål med oss ska förverkligas?
Om vårt liv och vår död ska betyda något i detta verk för att han ska bli ?allt i alla?, måste vi då inte verkligen låta detta driva oss: ?Att jag med min kropp skall få vittna till Kristi ära, med all frimodighet, nu som alltid förr, det må sedan ske genom liv eller död.? Fil 1:20, (Giertz).
Detta förklarar tjänandet utifrån Guds sätt att se.

I original:
The Meaning of Christian Service

2007-08-05 @ 20:39:36 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

kraftlös kristendom - A.W Tozer

Faktum är att vi inte skapar några heliga människor i dag. Vi omvänder människor till en kraftlös kristendom som har föga likhet med den vi möter i Nya Testamentet. Det liv den genomsnittlige bibeltroende kristne lever i våra dagar är ett parodiskt försök till avbildning av sann helighet. Ändå placerar vi miljoner bakom rörelser som för denna förvrängda form av religiositet vidare, och vi angriper den människa som vågar ifrågasätta det förnuftiga i det hela.

Vi måste sannerligen börja skapa bättre kristna, vi måste sträva efter nytestamentlig helighet för våra nyomvända, inget mindre, och vi måste leda dem in i ett tillstånd av hjärtats renhet, brinnande kärlek, avskildhet från världen och en utgivande kärlek till Kristi person. Bara på detta sätt kan den låga graden av andlighet höjas igen till rätta nivå, enligt skriften och de eviga värdena

2007-08-04 @ 19:59:15 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Korsets härlighet - T. Austin-Sparks

Korsets härlighet
T. Austin-Sparks

Vilka märkliga saker Herren Jesus åstadkom på korset. Vi har inte på något sätt greppat innehållet i golgataverket. Det är välsignat att se hur han tog våra synder för att bära dem upp på korset ? men låt oss ta oss ett steg vidare och se hur han förde bort hela grunden för fiendens aktivitet hos människor. Det var detta han tog till korset för att omintetgöra dess verkan, och Ordets djupaste innehåll talar om att vi korsfästes och begravdes med Kristus.
Herren tog inte bara itu med synden, han tog itu med människan och ställde henne åt sidan med hjälp av korset för att kunna komma åt hela fiendens aktivitetssfär. Han gjorde slut på fiendens makt och förstörde hans bedrägliga verk. Detta är korsets innebörd.
Det är så stort att se att Herren Jesus inte bara delade ut ett förkrossande slag mot människan när han gjorde slut på köttet och köttsligheten men genom att eliminera köttet grep han in på det mest fullständiga sätt mot fiendens verk i människor. Detta tal om korset är Guds kraft till frälsning.

Vilken är den mest nödvändiga och verksamma sanning som gudsfolket behöver höra och få grepp om när tiderna är svåra? Ordet om korset, en formande upplevelse av ordet om korset. Den sanning som måste föras fram och erfaras är denna, det naturliga livets ryggrad måste knäckas genom Herren Jesu kors. Var och en av oss måste nå en plats där vi vet att vår styrka har fått en slutgiltig knäck och att vi inte längre kan, eller ens vågar, följa det naturliga livets väg i våra tankegångar, våra böjelser och våra val. Allt måste ha sin källa i Gud, givet och styrt av den Helige Ande och vi måste höra upp med att lita enbart på vårt förstånd.
Den naturliga styrkan måste brytas och vi måste bli som Jakob, gå stödda med käpp resten av vår vandring. Vår lott är att bära ett vittnesbörd om Golgata, där det som hör till den naturliga människan får sin ände. ?Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag. . .? Jag har konfronterats och blivit slagen, inget som hör mig till har spelutrymme. Inte längre Jag.

Vi har kanhända lärt oss att se på korset ? att vara förenad med Herren Jesus i hans död ? i skarpt ljus med alla måsten, måste ge upp, måste släppa, måste dö bort från och all smärta som hör till detta. Men, mina kära, det är tillrättalagt för att föra oss ut ur mörkrets välde in i hans älskade Sons rike ? för att frita oss från fiendens makt och bedrägeri.
Om inte vårt självliv har konfronterats med korsets kraft och låtit sig underordnas Gud förblir vi utsatta för och påverkade av varjehanda bedräglighet. Du finner att varhelst Andens verk imiteras av bedrägeriets makter visar det sig i själisk och sinnlig upprymdhet, i känslosvall, i brist på självbehärskning och ibland i oanständigheter. Somligt av det är andligt, men det hör inte den Helige Ande till.
Man har i det själiska sträckt sig efter och ivrat för någon slags övernaturlig upplevelse. Ett sådant sökande öppnar sinnena för andra makters inflytande och av dessa kan få vad man vill. Man kan få ledning, man kan få uppleva mirakler ? vad man vill. Bedrägeriet finner sin grund i vår egen natur och det är denna natur som måste få sin ände genom korset.

Om Herren ska frälsa de sina från förvillelse och bedrägeri i dessa dagar måste han få föra dem tillbaka till denna grundläggande sanning vilken talar om identifikation med Kristus i död, begravande och uppståndelse och vad detta innebär i fråga om att lämna en sorts människa och tillblivandet av en annan sorts människa.

I denna sak, som i varje annan, är Kristi kors Guds kraft och Guds visdom.

Originalets titel:
The geatness of the Cross of Christ

2007-08-03 @ 19:11:09 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

lama sabaktani? Spurgeon DEL 1

?Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: Eli, Eli, lama sabaktani? Det är: Min Gud, min Gud, hvarföre har du öfvergifvit mig?? Matt. 27: 46.

?Det var mörkt öfver hela landet intill nionde timmen?. Detta rop hördes ur mörkret. Vänta ej att kunna se igenom hvarje dess ord, liksom hade det kommit ofvanifrån som en stråle, klar och lysande; utan det finns en punkt af ogenomskådligt dunkel, där själen är färdig att afdåna i följd af det förskräckliga mörkret.

Vår Herre var då på den mörkaste delen af sin väg. Han hade under timtal trampat vinpressen och verket var nära fullbordadt. Han hade nått höjden af sitt lidande. Detta utgör hans klagan ur den djupaste nöd ? ?Min Gud, min Gud, hvarföre har du öfergifvit mig?? Jag tror att det ej kan uppgifvas i tiden eller ens i evigheten en mening så full af ångest som denna. Den öfverträffar all annan bitter galla. Här kan man liksom skåda in i en djup afgrund, och huru man än anstränger sina ögon till det yttersta, kan man ej skåda botten; det är omätligt, obegränadt och ofattligt. Denna frälsarens ångest för eder och min skull kan lika lite mätas och vägas som synden, hvilken förorsakade den och den kärlek som uthärdade den. Vi vilja vörda där vi ej kunna fatta.

Jag har valt detta ämne för att hjälpa Guds barn att fatta lite af den tacksamhet, de äro skyldiga sin återlösande Herre. I skolen mäta höjden af hans kärlek, om den någonsin kan mätas, genom djupet af hans ångest, om den någonsin kan bli känd. Sen till, hvilket pris hvarmed han har igenlöst oss från lagens förbannelse! Och sägen till er sjäfva, då I sen detta: hurudana böra vi då vara? Hvad mått af kärlek böra vi gifva honom, som led straffet, på det vi måtte frälsas från den kommande vreden? Jag påstår ej, att jag kan dyka ned i detta djup; jag skall endast våga mig till kanten af djupet och bedja eder skåda ned och bedja Guds Ande att rikta edra sinnen på den döende Herrens klagan, då den höres genom det tjocka mörkret ? ?Min Gud, min Gud, hvarföre har du öfvergifvit mig??

För det första skola vi betrakta själfa verkligheten eller hvad han led ? Gud hade öfvergifvit honom. För det andra skola vi gifva akt på frågan: ?Hvarföre har du öfvergivit mig?? För det tredje skola vi betrakta svaret, eller hvad som var följden af hans lidande. Svaret inkom stilla i Herrens Jesu själ utan att ord behöfdes, ty hans ångest upphörde med det segrande ropet: ?Det är fullkomnadt!? Hans verk var fullbordadt och uthärdandet af att vara öfvergifven, var en stor del af det verk, han hade åtagit sig att utföra för vår skull.

1. Låt oss först genom den helige Andes hjälp betrakta själfa verkligheten; eller hvad vår frälsare led. Gud har öfvergifvit honom. Det är svårare att uthärda själens sorg än kroppslig smärta. Man kan fatta mod och utstå sjukdom och lidande, så länge sinnet är friskt och tappert; men när själen beröres och sinnet blir sjukt af ångest, så ökas smärtan förfärligt, och det finns ingen hjälp. Andlig sorg är det värsta sinneslidande. En person kan uthärda stor sinnesro rörande världsliga ting, om han blott har sin Gud att gå till. Han är bedröfvad men icke öfvergifven. Han kan säga såsom David i samtal med sig själf: ?Hvarför är du så bedröfvad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas uppå Gud, ty jag skall ännu tacka honom.? Men om Herren drar sig tillbaka, om hugsvalelsens ljus af hans närvaro fördunklas en stund, så inträder lidande i själen som kan liknas vid en försmak af helvete. Detta är den största tyngd, som kan trycka hjärtat. Detta gjorde att psalmisten utropade: ?Dölj ej ditt ansikte för mig; öfvegif icke din tjänare i vrede.? Vi kunna uthärda en blödande kropp och äfven ett såradt sinne; men en själ kan ej uthärda att känna sig öfvergifven af Gud. När han döljer nådastolen och breder moln däröfver, hvem kan väl uthärda ett sådant mörker?

Denna röst ur ?helvetets buk? antyder det största djupet i frälsarens lidande. Han var verkligen öfvergifven. Ehuru Herren kunde i visst hänseende säga: ?Fadern är med mig?, likväl var det högtidligt sant att Gud hade öfvergifvit honom. Det var ej å hans sida brist på tro, som ledde honom till att inbilla sig, hvad som var en verklighet. Vår tro sviktar, och då tänka vi att Gud har öfvergifvit oss; men Herrens tro svek honom ej ett ögonblick, ty han sade två gånger: ?Min Gud, min Gud.? O, hvilket dubbelt tag, som fanns i hans stadiga tro! Han tycks säga: ?Om du har öfvergifvit mig, så har jag ej öfvergifvit dig.? Tron segrade, och där fanns intet tecken till någon slapphet i hjärtat till den lefvande Guden. Men ehuru tron var stark, kände han att Gud dragit undan sin hugsvalande gemenskap och han ryste öfver denna förskräckliga förlust.

Det var ingen föreställning eller sinnesförvirring, förorsakad af kroppslidande, feberhetta, nedstämdhet eller dödens annalkande. Hans förstånd var klart till det sista. Han uthärdade under lidande, blodsförlust, hån, törst och enslighet; han uppgaf ingen klagan öfver korset, spikarne och hånet. Vi läsa ej i evangelierna om något mera än det naturliga ropet af svaghet: ?Jag törstar?. Han utstod alla kroppens lidande med tystnad; men då det gällde att vara öfvergifven af Gud, då utbrast hans stora hjärta: ?Lama sabaktani?? Hans enda klagan är angående hans Gud. Han sade ej: ?Hvarför har Petrus öfvergifvit mig? Hvarför har Judas förrådt mig?? Dessa förorsakade stor sorg, men denna är den svåraste. Detta hårda slag har träffat Hjärtats inre: ?Min Gud, min Gud, hvarför har du öfergifvit mig?? Det var ingen dyster inbillning; det var hans frånvaro, hvaröver han klagade.

Detta var ett ganska märkvärdigt öfergifvande. Det är ej Guds sätt att öfvergifva barn eller tjänare. Då hans heliga närma sig döden, känna de under stor svaghet och lidande honom nära. De kunna sjunga i följd af Guds närvaro: ?Om jag än vandrar i en mörk dal fruktar jag intet ondt, ty du är när mig?. Döende helgon hafva en tydlig förnimmelse af den lefvande Guden. Vår iakttagelse har lärt oss, att om Herren är vid andra tillfällen borta, så är han aldrig borta i dödsstunden eller i lidandets ugn. Vi läsa ej om de tre männen, att Herren var synligen med dem, innan de gingo i elden i Nebukadnesars ugn; men då och där mötte Herren dem. Ja älskade, Gud brukar pläga umgänge med sitt bedröfvade folk; men likväl öfvergaf han sin son i nödens stund. Huru vanligt är det icke att se Herren med sina trogna vittnen, då de kämpa intill blods! Läs martyrhistorien, det gör det samma om den handlar om forna eller nuvarande förföljelser, så skall du finna, att de äro upplysta med erfarenhet om Herrens näevaro hos sina vittnen. Har Herren någonsin försummat att bistå en martyr på bålet? Har han någonsin öfvergifvit en enda af de sina på afrättsplatsen? Församlingens vittnesbörd har alltid varit detta, att på samma gång Herren har tillåtit sin heliga att lida till kroppen, har han på gudomligt sätt styrkt deras anda, så att de hafva varit mer än segervinnare och hafva ansett sina lidanden såsom lätta. Elden har ej varit en ?bädd af rosor?, men den har varit en segervagn. Svärdet är skarpt och döden är bitter, men Kristi kärlek är ljuv, och att dö för honom, har varit en förvandling i härlighet. Gud brukar ej öfvergiva sina kämpar ej heller lämna sitt ringaste barn i pröfningens stund.

Hvad Herren beträffar så var detta öfvergifvande enastående. Hade hans fader någonsin förut öfvergifvit honom? Skall du, då du genomläser de fyra evangelierna, finna ett enda fall förut, där han klagar öfver, att fadern hade öfvergifvit honom? Nej, han sade: ?Jag vet att du alltid hör mig?. Han lefde i ständig beröring med Gud. Hans umgänge med fadern var alltid nära, dyrbart och lyckligt; men nu för första gången ropade han: ?Hvarför har du öfvergifvit mig?? Det var mycket märkvärdigt. Det var en gåta, som endast kan lösas genom den verkligheten, att han älskade oss och gaf sig själf för oss och i utförandet af detta sitt älskade uppsåt, kom han äfven i denna sorg att klaga öfver, att Gud hade öfvergifvit honom.

Denna öfvergifvenhet var mycket förskräcklig. Hvem kan fullt uttala hvad som ligger i att vara öfvergifven af Gud? Vi kunna endast gissa därtill af hvad vi hafva känt under en tillfällig hastig känsla däraf: Gud har aldrig helt öfvergifvit oss, ty han har tydligen sagt: ?Jag skall aldrig öfvergifva eller förgäta dig?; likväl ha vi stundom känt det som om han hade bortkastat oss. Vi hafva utropat: ?O, att jag visste hvar jag skulle finna honom!? Det klara skenet af hans kärlek har försvunnit. Sålunda kunna vi något bilda oss en liten föreställning om hvad frälsaren kände, då hans Gud hade öfvergifvit honom. Jesu sinne fäste sig vid ett mörkt föremål och intet tröstande ämne uppmuntrade honom. Det var den stund, då han stod inför Gud såsom den medvetne syndabäraren, enligt den gamla profetian: ?Han skall bära deras öfverträdelse?. Då besannades, att ?han var gjord till synd för oss?. Petrus säger: ?Han bar våra synder upp i sin lekamen på trä?. Synd, synd, synd var alltid öfver och omkring Kristus. Själf hade han ingen synd; men ?Herren kastade allas våra synder på honom?. Ingen styrka gafs honom ofvanifrån, Ingen hemlig olja och vin götos i hans sår; utan han framträdde i egen person såsom Guds lamm, som tar bort väldens synd; och därför måste han känna syndens tyngd och bortvändandet af det heliga ansiktet, som ej kan se därpå.

Hans fader gaf honom den där stunden intet öppet erkännande. Vid vissa andra tillfällen hade en röst hörts säga: ?Denne är min älskade son, i hvilken jag hafver ett godt behag?; men nu, då ett sådant vittnesbörd tycktes vara mest behöfligt, hördes ingen sådan röst. Han hängde som ett förbannadt föremål på korset, ty ?han var gjord till förbannelse för oss, såsom är skrifvet: ?Förbannad är hvar och en som hänger på trä??; och Herren Gud erkände honom ej inför människor. Om det hade behagat fadern, så kunde han ha sändt honom tolf legioner änglar, men ingen ängel kom efter det Kristus hade lämnat Getsemane. Hans föraktare kunde spotta honom i ansiktet, men ingen snabb seraf kom och hämnade deras hån. De kunde binda honom och hudflänga honom, men ingen af den himmelska hären trädde emellan och afvände slagen från hans skuldror. De kunde fastspika honom vid korset och lyfta upp honom och håna honom, men inga tjänande andar skyndade att bortdrfva packet och befria lifvets furste. Nej, han uppenbarades såsom ?slagen och pint af Gud?, öfverlämnad i grymma mäns händer, som plågade honom utan medlidande. Han kunde med skäl säga: ?Min Gud, min Gud, hvarför har du öfvergifvit mig??

Men detta var ej allt. Hans fader uttorkade nu den heliga ström af fridfullt umgänge och äsklig förening, som hade hittills flutit under hela hans jordelif. Han sade själf, såsom I minnens: ?I skolen skingras, hvar och en till sitt och lämna mig allena, men jag är icke allena, ty fadern är med mig?. Han var hans ständige tröstare, men all tröst från denna källa skulle undandragas honom. Den gudomlige anden bistod ej hans mänskliga ande. Intet meddelande af faderns kärlek utgöts i hans hjärta. Det lät sig ej göra, att domaren skulle le mot en som företrädde fången inför rätta. Herrens tro svek honom ej, såsom jag redan visat er, ty han sade: ?Min Gud, min Gud?; likväl gafs honom intet uppehållande stöd i hans hjärta och ingen tröst i hans sinne. En författare påstår, att Jesus icke smakade gudomlig vrede, utan endast led af förlusten af Guds umgänge. Hvari ligger skillnaden? Det är det samma, om Gud drager undan värmen eller åstadkommer kölden. Intet leende gafs honom, ej heller fick han känna, att han var nära Gud; och detta var för hans känsliga sinne sorg af djupaste slag. Ett visst helgon sade en gång, att han fick af Gud hvad som behöfdes, men ej det som var behagligt. Herren led brist till det yttersta. Han hade ej det ljus, som ger tillvaron lif och lifvet en förmån. I som veten i någon grad, hvad det är att förlora medvetandet af Guds kärlek, I kunnen något litet gissa hvad frälsarens sorg var, när han kände sig af Gud öfvergifven. ?Om grunden tages bort, hvad kan den rättfärdige göra?? För Herren var faderns kärlek grunden för allt; och då den var borta, var allt borta. Intet fanns kvar inom, utom eller ofvan, då hans egen Gud, Guden för hela hans tillit, vände sig ifrån honom; då Gud på allt sätt öfvergaf honom.

Att Gud öfvergav Jesus, var mycket mera en orsak till ångest för honom än det skulle vara för oss. O, säger någon, hur kan det vara? Jag svarar, emedan han var fullkomligt helig. Ett afbrott mellan en fullkomligt helig varelse och den trfaldt helige Guden måste vara i högsta grad ovanligt, abnormt, ofattligt och smärtsamt. Om någon person här, som ej har frid med Gud, endast kände sitt verkliga tillstånd, skulle han dåna af rädsla. Om du, som ej har din synd förlåten, visste hvar du är och hvad du denna stund är i Guds ögon, skulle du aldrig mera le, innan du vore förlikt med honom. Men ack, vi äro känslolösa, förhärdade genom syndens bedrägeri och därför inse vi ej vår verkliga ställning. Herrens fullkomliga helighet gjorde att han bäfvade för olyckan att vara öfvergifven af en trefadt helig Gud.

Vidare hade Herren lefvat i ständigt umgänge med Gud, och det var en ny sorg för honom att vara öfvergifven. Han hade aldrig förrän nu vetat hvad mörker var; sitt lif hade han tillbringat i Guds ljus. Tänk, älskade Guds barn, om du hade ständigt haft gemenskap med Gud, så skulle dina dagar vara som himmelens dagar på jorden; huru kallt skulle det icke då blifva för ditt hjärta att finna dig vara i ett mörker af öfvergifvet tillstånd. Om du kan tänka dig något sådant hända en fullkomlig människa, så kan du se, att det var en särskild pröfning för den älskade frälsaren. Kom ihåg att han hade åtnjutit sällskap med Gud mer rikligt, liksom mer ständigt, än någon af oss. Hans sällskap med fadern var af det högsta, djupaste och fullaste slag, och hvad måste då icke förlusten däraf ha varit? Vi förlora endast droppar, då vi förlora vår fröjdfulla erfarenhet af himmelskt umgänge, och likväl är förlusten dödande; men för Herren Jesus Kristus uttorkade själva hafvet ? jag menar hafvet af innerligt umgänge med den evige Guden.

Glöm icke, att för en sådan som han, måste det ha varit en förskräcklig olycka att vara utan Gud Han var i allt fullkomlig och på alla sätt i högsta mening hade han sällskap med Gud. En syndig människa har stort behof af Gud, men hon känner det ej och därför känner hon ej den hunger och törst efter Gud, som en fullkomlig person känner, om han beröfvas Gud. Själfva fullkomligheten i hennes natur gör det nödvändigt för en helig människa att hafva sällskap med Gud, annars blefve hon öfversiggifven. Föreställen eder en förirrad ängel, en seraf, som har förlorat sin Gud! Tänk dig honom fullkomlig i helighet, men likväl ha råkat i ett tillstånd, där han ej kan finna Gud! Jag kan ej afmåla honom för eder; kanske skulle en Milton ha gjort det. Han är syndfri och tillitsfull, men likväl har han en öfverväldigande känsla af att Gud är borta från honom. Han har irrat bort i en inbillad region bakom Gud. Jag tycker mig höra kerubens klagan: ?Min Gud, min Gud, hvar är du?? Hvilken sorg för en af morgonrodnadens söner! Men här ha vi en klagan från en varelse, långt mera i stånd till att hafva sällskap med gudomen. I förhållandet till som han är mer lämplig att mottaga den store faderns kärlek är förlusten däraf så mycket mer smärtsam. Såsom son är han mer i stånd till att pläga umgänge med Gud än en ängel någonsin kan vara, och då han var öfvergifven af Gud, var tomheten inom honom större och ångesten mer bitter.

Vår Herres hjärta och hela hans natur, moraliska så väl som andliga, var så ömtåligt förenad, så känslig och mjuk, att det var en tyngd, som han ej kunde bära, att vara öfvergifven af Gud. Jag ser honom i texten uthärda att vara öfvergifven, men likväl icke uthärda det. Jag vet ej något annat sätt att uttrycka min mening än genom en sådan paradox. Han kunde ej uthärda att vara utan Gud. Han hade underkastat sig att bli af Gud öfvergifven, såsom en representant för syndare måste vara, men hans rena och heliga natur finner, efter tre timmars tystnad, tillståndet vara outhärdligt för kärlek och renhet; och han utbrast: ?Hvarför har du öfvergivit mig?? Han klagade ej öfver lidandet, men han kunde ej uthärda det tillstånd, som förorsakade det. Han kände som han skulle uppgifvas, icke i följd af smärtan utan i följd af det andliga kvalet. Vi hafva här ett upprepande af det afskyvärda lidande, som han kände förut, då han ropade: ?Om det är möjligt så gånge denna kalk ifrån mig; dock icke som jag vill, utan som du vill.? ?Min Gud, min Gud, hvarför hsr du öfvergivit mig?? Detta uttrycker Kristi förvåning öfver den ställning han hade såsom ställföreträdare för syndare.

Jag har således sökt, mina vänner, så godt jag förmått, men jag känner det som ett litet barns joller, att tala om något, som vida öfvergår min förmåga. Jag lämnar den högtidliga verkligheten, att vår Herre Jesus var öfvergifven af Gud på korset.

2. Detta leder oss till att betrakta sjäfva frågan, eller hvarför han led. Gif noga akt på detta rop: ?Min Gud, min Gud, hvarför har du öfvergivit mig?? Det är ren ångest, oblandadt kval, som uttrycker sig på detta sätt, men det är kval från en helig själ; ty endast en människa af detta slag kan uttrycka sig på ett sådant sätt. Må vi hämta häraf en viktig lärdom. Detta utrop är taget ur bibeln. Visar icke detta oss Herrens kärlek till den boken, att när han kände sin djupaste sorg, så vände han sig till den heliga skrifr för att finna ett lämpligt uttryck härför? Uttrycket finnes i början af Davids tjuoandra psalm. O, må vi älska det af Gud inspirerade ordet, att vi icke blott sjunga efter dess nottecken, utan äfven gråta efter dess musik!

Märk vidare, att Herrens klagan ställdes till Gud. De gudeliga vända sig i sin ångest till den hand, som slår dem. Frälsarens utrop är icke emot utan till Gud. ?Min Gud, min Gud?; han gör ett dubbelt försök att komma honom nära. Detta är sant barnaskap. Barnet ropar i mörkret efter sin fader ? ?Min Gud, min Gud?. Både bibeln och bönen voro kära för Jesus under hans ångest.

2007-08-03 @ 16:36:34 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

?Lama sabaktani?? - Spurgeon DEL 2

Märk vidare att det är ett trosrop; ty ehuru han sade: ?Hvarför har du öfvergifvit mig?? så sade han likväl först två gånger ?Min Gud, min Gud?. Sjäfva taget i tillägnandet ligger i ordet ?min?, men den ödmjuka vördnaden ligger i ordet ?Gud?. Det är ?Gud, min Gud, du är alltid min Gud och jag är en arm varelse. Jag klandrar dig ej. Hvad du gör är rätt, ty du är min Gud. Du kan göra som du vill, och jag underkastar mig ditt envälde. Jag kysser den hand, som slår mig och utropar af allt mitt hjärta: ?Min Gud, min Gud??. Då du är ansatt af lidande, så tänk likväl på din bibel; då dina tankar irra, så låt dem närma sig nådastolen; och då ditt hjärta och ditt kött försmäkta, så lef likväl af tron och utropa: ?Min Gud, min Gud?.

Låt oss närma oss frågan. I första hand ser frågan ut för mig såsom kommen från en förvirrad, försvagad till sinnet, icke af bristande förstånd utan af för mycket tänkande och orolig däraf. ?Hvarför har du öfvergifvit mig?? Visste ej Jesus detta? Visste han inte, hvarför han var öfvergifven>? Han visste det mycket väl och likväl kände hans mandom, när den var krossad, slagen och upplöst som om han ej kunde fatta orsaken till en så stor bedröfvelse. Han måste varda öfvergifven, men kunde det finnas något skäl för en sådan plågsam sorg? Bägaren måste vara bitter, men hvarför skulle all denna vämjeliga blandning finnas däri? Jag bäfvar vid att kanske säger jag, hvad jag ej borde säga. Jag har sagt det, och tänker det är sanning ? smärtornas man var öfverväldigad af fasa. I den stunden trädde den ändliga Jesu Kristi själ i fasansfull beröring med Guds oändliga rättvisa. Den ende medlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus fick se Guds helighet väpnad mot människans synd, hvars natur han påtagit sig. Gud var för honom och med honom i viss mening, men hvad hans känsla för stunden angick, så var Gud mot honom och hade nödvändigtvis dragit sig ifrån honom. Det är ej att förvåna sig öfver, att Kristi heliga själ skulle bäfva vid att finna sig själf i pinsam beröring med Guds omätliga rättvisa. Äfven då afsikten var att tillfredställa denna rättvisa och förhärliga laggifvaren. Herren kunde nu säga: ?Alla dina böljor gå öfver mig?, och därför nyttjade han ett språk, som är allt för mycket hett af ångest för att kunna behandlas af en logisk kritiks kalla hand. Sorg har ringa anseende för grammatikens lagar. Äfven de heligaste, då de komma i stor ångest, ehuru de ej kunna säga annat än det som är sant och rent, nyttja ett eget språk, som det deltagande örat fullt kan fatta. Jag ser ej allt, som finns här, men hvad jag ser, kan jag ej för eder kläda i ord.

Jag tycker mig se i uttrycket undergifvenhet och beslut. Herren drog sig ej undan. Det ligger en rörelse framåt i frågan: de som öfvergifva ett förslag, frågar ej efter det mera. Han begärde ej att öfvergifvandet skulle upphöra för snart, han vill endast veta meningen därmed. Han drog sig ej därför utan snarare öfverlät sig på nytt åt Gud i de orden: ?Min Gud, min Gud?, och genom att ta en öfversikt öfver grunden och orsaken till den ångest, som han var fast besluten på att uthärda till sista bittra slutet. Han önskade ånyo känna bevekelsegrunden, som uppehållit honom och måste uppehålla honom till det sista. För mig tyckes ropet ljuda som en djup undergifvenhet och ett fast beslut i bön till Gud.

Tror du inte att vår Herres förvåning, då han var ?gjord till synd för oss? (2 Kor. 5: 21), ledde honom till att så ropa? Det var en förvånande erfarenhet för en så helig och ren varelse att bli gjord till syndaoffer. Synd lades på honom och han behandlades som hade han varit brottslig, ehuru han själf personligen aldrig hade syndat; och nu uppfylde förskräckelsen öfver uppror mot Gud hans heliga själ, det orättfärdiga i synden krossade hans hjärta och han studsade tillbaka därför och utropade: ?Min Gud, min Gud, hvarör har du öfvergifvit mig?? Hvarför måste jag uthärda den förskräckliga följden af handlingar, som jag så mycket afskyr?

Ser du inte här en antydan om hans eviga mål och om hans hemliga glädjekälla? Detta ?hvarför? är ljusstrimman i det mörka molnet, och Herren såg med längtan därefter. Han visste öfvergifvandet var nödvändigt, på det han skulle kunna frälsa syndare, och synen på denna frälsning uppmuntrade honom. Han var ej obehöfligt öfvergifven, icke heller utan ett viktigt mål. Målet var i och för sig själft så dyrbart för hans hjärta, att han biföll till ett öfvergående lidande, äfven om detta lidande var som själfva döden för honom. Han såg på detta ?hvarför?, och genom detta lilla fönster kommer himmelens ljus strålande ned i hans förmörkade lif.

?Min Gud, min Gud, hvarför har du öfvergifvit mig?? Säkert dröjde Herren vid detta ?hvarför?, på det vi äfven må vända våra ögon dit. Han vill vi skola se åt det hållet och orsaken till hans sorg. Han vill vi skola gifva akt på det nådefulla motivet för dess uthärdande. Tänk mycket på Herrens lidande, men förbise ej orsaken härtill. Om du ej alltid kan förstå, huru det ena eller andra smärtsamma verkade för det stor målet i hela hans lidande, så tro likväl, att det var en del af detta stora ?hvaför?. Gör till ditt lifs studium den bittra men välsignade frågan: ?Hvarför har du öfvergifvit mig?? På så sätt gör Herren en fråga, icke så mycket för sig själf som fast mera för oss; och icke så mycket af förtviflan i sitt eget hjärta, som fastmera för hopp och glädje, som honom förelåg, hvilka voro hugsvalelsens brunnar för honom i hans lidandes öken.

Besinna vidare att Herren Gud kunde aldrig i fullkomligaste mening ha öfvergifvit sin mest lydige son. Han var alltid med honom i det stora frälsningens mål. Till Herren Jesus personligen måtte Gud personligen hafva stått i omättlig kärlek. Och den enfödde var säkerligen aldrig mer älsklig inför fadern, än då han var lydig intill döden, ja intill korsets död. Men vi måste här betrakta Gud såsom all världens domare, och vi måste betrakta Herren Jesus i sitt ämbete såsom förbundets garanti och syndoffer. Allas domare kan ej le mot honom, som har blifvit de brottsliges ställföreträdare. Synd är afskyvärd inför Gud, och om i följd af dess borttagande hans egen son är utsedd att bära den, så är den såsom synd likväl förkastlig och han, som bär den, kan ej pläga saligt umgänge med Gud. Denna fruktan var af nöden för dess borttagande; men i själfva djupaste betydelse upphörde aldrig faderns kärlek till sin son eller kände någon förminskning. Tillbakahållen i sitt flöde måste den bli, men dess källa miskades ej. Därför undra ej öfver frågan: ?Hvarför har du öfvergifvit mig??

3. I hopp om Andens ledning, kommer jag nu till svaret, angående hvilket jag har blott lite tid att yttra mig. ?Min Gud, min Gud, hvarför har du öfvergifvet mig?? Hvad är följden af detta lidande? Hvad var orsaken härtill? Vår frälsare kunde besvara sin egen fråga. Om hans mandom var en stund förvånad, så kom han med sitt förstånd snart till full fattning, ty han sade: ?Det är fullkomnadt?; då, såsom jag redan sagt, hade han afseende på det verk, han hade i sin ensamma ångest utfört. Hvarför öfvergav då Gud sin son? Jag kan ej finna något annat svar än detta ? han stod i vårt ställe. Det fanns ingen orsak i Kristus, hvarför fadern skulle öfvergifva honom; han var fullkomlig och hans lif var utan fel. Gud handlar aldrig utan skäl, och då det fanns intet i Herren Jesu karaktär och person, hvarför hans fader skulle öfvergifva honom, så måste vi söka det på annat ställe. Jag vet ej hur andra besvara frågan. Jag kan endast besvara den på detta sätt.

Se, allt det kval, han led, var vårt,

Han våra smärtor bar;

Af eget agg hans rena själ

I ångest ej plågad var.

De tänkte himlen honom dömt

Och Gud förkastat har.

Men för vår synd han pints och blött,

För oss han straffet bar.?

Han bar syndernas synd, och han måste därför behandlas, som om han varit en syndare, ehuru han aldrig var det. Af eget val led han såsom hade han begått de öfverträdelser, som lades på honom. Våra synder, och det att han tog dem på sig, är svaret på frågan: ?Min Gud, hvarför har du öfvergifvit mig??

I detta se vi, att hans lydnad var fullkomlig. Han kom i världen att lyda fadern, och detta gjorde han till det yttersta. Lydnadens sinnelag kunde ej gå längre att känna sig vara öfvergifven af Gud och likväl hålla sig till honom i högtidlig hängifvenhet och förklarande inför den hånande folkhopen sin tillit till den bedröfvande Guden. Det är ädelt att ropa: ?Min Gud, mi Gud?, då man frågar: ?Hvarför har du öfergifvit mig?? Jag ser intet bättre än detta. Soldaten som stod på sin post vid Pompeji port, då brinnande lava öfversvämmade, var ej mer trogen på sin post än den som håller sig till en öfvergifvande Gud med lydaktig tillgifvenhet.

Vår Herres lidande på detta märkvärdiga sätt var passande och nödvändigt. Det skulle ej ha varit nog för Herren att endast ha lidit smärta till kroppen eller på annat sätt ha lidit till sinnet; han måste lida på detta särskilda sätt. Han måste känna sig öfvergifven af Gud, emedan detta är synden nödvändiga följd. För en människa att känna sig af Gud öfvergiven är det straff, som naturligt och oundvikligt följer på det att hon afbrutit sitt förhållande till Gud. Hvad är död? Hvad var den död, hvarmed Adam hotades? På den dag du däraf äter, skall du döden dö? Är död tillintetgörelse? Var Adam tillintetgjord den dagen? Ingalunda: han lefde många år därefter. Men den dag, han åt af den förbjudna frukten, dog han genom att bli skild från Gud. Själens skiljande från Gud är andlig död. Offret för synd måste gifvas i stället för skilsmässa och måste underkasta sig döden. Därigenom att det stora offret drabbades af öfvergivande och död skulle alla varelser i hela Guds universum få se, att Gud ej kan pläga umgänge med synd. Om äfven den helige, som stod rättfärdig för orättfärdiga, fann sig öfvergiven af honom, hvad skall då icke den verklige syndarens dom blifva! Synd är tydligen alltid något inflytande, som skiljer och aflägsnar Kristus själf såsom syndabärare från Gud.

Detta var nödvändigt för en annan orsak: det kunde ej ha lagts något lidande för synd, utan att det ställföreträdande offret skulle känna sig öfvergifven af Herren Gud. Så länge som ett Guds leende hvilar öfver människan, har ej lagen tillämpats på henne. Den store domarens gillande blick kan ej falla på en människa, som betraktas såsom stående i den skyldiges ställe. Kristus led icke allenast af synd, han led äfen för synd. Om Gud hade uppmuntrat och uppehållit honom, så hade han ej lidit för synd. Domaren tilldelar ej straff för synd, om han uppenbarligen uppmuntrar den brottslige. Där kunde ej ha blifvit något ställföreträdande offer af Kristus för mänsklig skuld, om han hade fortfarande i känslan åtnjutit fullt solsken af faderns närhet. Det var nödvändigt för att blifva ett offer i vårt ställe att han skulle utropa: ?Min Gud, min Gud, hvarför har du öfvergifvit mig??

Älskade, se hur underbart Herren Gud rättfärdigar lagen i Kristi person. Om han hade, för att förhärliga lagen, sagt: ?Dessa människoskaror hafva brutit min lag och därför skola de förgås?, så hade lagen på förskräckligt sätt hållits i anseende. Men i ställeet för detta sade han: ?Här är min enfödde son, ett med mig, han har tagit på sig själf dessa upproriske varelsers natur och han medgifver, att jag skall lägga på honom syndens tyngd och hemsöka i hans person öfverträdelserna, som borde ha straffats på alla dessa många människor; och jag vill att så skall ske.? Då Jesus böjde sitt hufvud under lagens straff, då han villigt underkastade sig att hans fader skulle vända bort sitt ansikte från honom, då förvånade sig myriader världar öfver laggifvarens fullkomliga helighet och stränga rättvisa. Det finns troligen oräkneliga världar i Guds gränslösa skapelse, och alla dessa skola se i Guds älskade sons död en försäkran på hans föresats, att han aldrig anser synd som en småsak. Om hans egen son föres inför honom, bärande andras synder på sig, så skall han dölja sitt ansikte för honom lika väl som för den verklige syndaren. Hos Gud framlyser omätlig kärlek öfver alla, men den förtager ej hans fullkomliga rättvisa mera än hans rättvisa omintetgör hans kärlek. Gud har alla fullkomligheter i fullkomlighet och i Kristus Jesus se vi dem återspeglade. Älskade, detta är något högst underbart. O, att jag ägde en tunga värd detsamma! Men hvem kunde någonsin nå höjden af detta stora ämne?

Men än en gång då vi fråga, Hvarför medgaf han att bli öfvergifven af fadern, så se vi det vara en verklighet, vår frälsningshöfding blef fullkomlig genom lidande. Hvarje del af vägen har Herren trampat med sina egna fötter. Antagen att han aldrig på detta sätt hade blifvit öfvergifven, då kunde en af hans lärjungar ha råkat i sådant lidande, och Herren Jesus kunde ej ha haft deltagande med honom däri. Han hade vändt sig till sin ledare och höfding och sagt till honom: ?Har du, min Herre, någonsin erfarit detta mörker?? Då skulle Herren Jesus ha svarat: ?Nej. Detta är ett djup där jag aldrig varit?. Hvilken brist skulle icke den pröfvade ha känt! Det skulle ha varit förskräckligt för tjänaren att uthärda ett lidande, som hans Herre ej kände till. Det skulle ha varit ett sår, för hvilket det ej fanns någon olja, ett lidande för hvilket det ej gafs någon balsam. Men så är det ej. ?Han har varit frestad i all ting, likasom vi, dock utan synd.? Och häröfver fröjda vi oss storligen, då vi äro nedtyngda. Under oss är den öfvergifne Herrens djupa erfarenhet.

Jag skall sluta då jag har sagt tre ting. Det första är, I och jag ären troende på Herren Jesus Kristus och som hvila på honom allena rörande vår frälsning, må vi hvila tungt, må vi lägga hela vår tyngd på Herren. Han vill bära hela tyngden af vår synd och vårt bekymmer. Hvad angår synden så hör jag ej dess svåra anklagelse längre, då jag hör Jesus säga: ?Hvarför har du öfvergifvit mig?? Jag vet att jag har förtjänt det djupaste helvete från Guds hämnande hand, men jag fruktar ej. Han skall aldrig öfvergifva mig, ty han öfvergaf sin son för min skull. Jag skall ej lida för min synd, ty Jesus har lidit allt i mitt ställe; ja, lidit till den grad att han ropade: ?Min Gud, min Gud, hvarför har du öfvergifvit mig?? Bakom denna ställföreträdelsens kopparmur är syndaren trygg. Detta klippfäste skyddar alla troende och de kunna hvila lugnt. Klippan brast för mig, jag gömmer mig i dess klyfta och intet ondt skall hända mig. I Hafven en full försoning, ett stort offer, en härlig lagens tillfredsställelse, hvarför I kunnen hvila i frid, alla I som förtrösten på Jesus.

Det andra är, att om vi någonsin i vårt lif skulle tänka, att Gud har öfvergifvit oss, så kunna vi lära af Jesu exempel, huru vi böra uppföra oss. Har Gud lämnat dig, så lägg ej bort din bibel; nej, öppna den, såsom din Herre gjorde, och sök upp en text, som kan passa dig. Om du finner att Gud har öfvergifvit dig eller tänker så, så upphör ej med att bedja, nej, bed såsom Herren gjorde och var ifrig än någonsin. Tror du att Gud har lämnat dig, så upphör ej att tro på honom, liksom Herren, ropa gång på gång: ?Min Gud, min Gud?. Om du har haft ett ankare förut, så kasta nu ut två och fatta tag med tron. Om du ej kan kalla Jehova ?fader?, såsom Kristus var van att göra, så kalla honom likväl din ?Gud?. Låt det personliga hos dig taga fatt och säga: ?Min Gud, min Gud?. Låt ingenting drifva dig ifrån att tro. Håll dig till Jesus, om du sjunker eller simmar. Hvad mig angår, så om jag förgås, så vill jag förgås vid korsets fot. Jag har kommit dithän, att om jag aldrig får skåda med glädje Guds ansikte, så vill jag likväl tro, att han skall vara trogen sin son och vidblifva förbundet, som beseglats med ed och blod. Den som tror på Jesus har evigt lif. Här håller jag mig som en snäcka till klippan. Det finns blott en port till himmelen, och äfven om jag ej får inträda dit, skall jag hålla mig fast vid dörrportarne. Hvad säger jag? Jag skall inträda dit, ty den porten har aldrig blifvit stängd för en själ, som mottagit Jesus; och han säger: ?Den som kommer till mig, honom kastar jag icke ut.?

Det sista af dessa tre ting är detta, må vi afsky synden, som förorsakade vår älskade Herre sådana kval. Huru afskyvärd är icke synden, som korsfäste Herren Jesus! Skrattar du åt den? Vill du gå och tillbringa en afton för att se en mimisk föreställning i synd. Njuter du af synden, som ett läckert ämne, och sedan kommer till Guds hus på Herrens dag och ämnar tillbedja honom? Tillbedja honom! Tillbedja honom med synd, gynnad i ditt hjärta! Tillbedja honom med synd, älskad och utöfvad i ditt lif! O, människa, om jag hade en dyrbar broder, som vore mördad, hvad skulle du tänka om mig, om jag värderade knifven, som blifvit röd af hans blod? ? om jag gjorde mig till vän med mördaren och dagligen umginges med den, som stötte dolken i min broders hjärta? Då skulle jag säkerligen vara meddelaktig i brottet. Synd mördade Kristus; vill du bli vän med den? Synd genomborrade gudamänniskan; kan du älska den? O, att det funnes en afgrund så djup som Kristi lidande, att jag med ens kunde kasta denna dolk af synd i dess djup, för att aldrig mer återkomma eller bli synlig! Du är förvisad från det hjärta, där Jesus regerar! Bort med dig, ty du har korsfäst min Herre, och drifvit honom att ropa: ?Hvarför har du öfvergifvit mig?? Älskade åhörare, om I blott känden er själfva och känden Kristi Kärlek, så skulle hvar och en af er aldrig mer hysa synd. Du skulle bli upprörd mot synden och utropa:

?Den kära afgud, som jag haft,

Som hittills fängslat mig,

Jag störtar nu ifrån sin tron

Och dyrkar endast dig.?

Må detta bli följden af denna betraktelse, och då skall jag vara nöjd. Herren välsigne er! Må Kristus, som led för er, och må i följd af hans mörker ljus uppgå för eder. Amen.

2007-08-03 @ 16:35:51 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

The True Gospel and the False by Zac Poonen

Christians are generally speaking, categorized into two groups as follows:

(1) "Roman Catholics" and "Protestants" - depending on birth.
(2) "Episcopal" (conformist) and "Free church" (non-conformist) - depending on church-pattern.
(3) "Born again Christians" and "Nominal Christians" - depending on an "experience";
(4) "Evangelicals" and "Liberals" - depending on doctrine.
(5) "Charismatics" and "Non-charismatics" - depending on "speaking in tongues".
(6) "Full-time Christian workers" and "Secular workers" - depending on profession.

There could be other such categorizations too. But none of these categorizations deal with the root of the problem that our Lord came to solve.

Many know that "Christ died for our sins" (1 Cor.15:3). But many do not know that the Bible says that Christ also died "that we should no longer live for ourselves but for Him" (2 Cor.5:15).

A more Scriptural way of categorizing Christians therefore would be as follows: "Those who live for themselves" and "Those who live for Christ"; or "Those who seek their own" and "Those who seek the things of Christ" or "Those who seek earthly things first" and "Those who seek the kingdom of God first"; or "Those who love money" and "Those who love God". (Jesus said it was impossible to love both -Lk.16:13)

But I have never heard of such a categorization being used. This categorization deals with the Christian's inner life and private walk with God, whereas the methods mentioned earlier deal with the external details of his life. Yet it is in this latter way that heaven categorizes Christians. And if that be the case, then this is the only categorization that matters! In this method, others cannot categorize us. We have to categorize ourselves - for no one but we ourselves know our inner motivations and desires. Even our wives may not be aware what we are living for.

Our Lord did not come primarily to give people a doctrine, or a church-pattern or to make them speak in tongues or even to give them an experience!

He came to "save us from sin". He came to lay the axe to the root of the tree. And the root of sin is : Being centered in ourselves, seeking our own and doing our own will. If we do not permit the Lord to axe and uproot this "root" from our lives, we will be Christians only superficially. Satan may however deceive us into imagining that we belong to a higher class than other Christians, because of our doctrine or our experience or our church-pattern!

Satan doesn't care even if we have the right doctrine, experience and church-pattern, so long as we continue to "live for ourselves" (This, by the way, is just another phrase for "living in sin"!!). Christendom today is filled with Christians who seek their own and live for themselves, who are yet convinced that God views them as superior to other Christians, merely because of doctrinal differences or church-pattern or "experiences". This shows what a great work Satan has succeeded in doing in Christendom.

In John 6:38, our Lord said that He came from heaven to earth:
(1) To deny His human will (that He had acquired, when He came to earth as a Man), and (2) To do the will of His Father, as a Man. Thereby He became our example.

Throughout Jesus' earthly life -- during all His 331/2; years - He denied his own will and did His Father's will. And He told His disciples clearly that those who wanted to be His disciples would have to go the same way. He came to hit at the root of sin in our lives - "doing our own will" - and to deliver us from that.

In the realm of science, for thousands of years, man made the mistake of imagining that the earth was the center of the universe. It looked like that to human eyes - because the sun, moon and stars did indeed appear to be revolving around the earth once every 24 hours. It took the courage of a man like Copernicus to question this popular notion, just about 450 years ago, and to show that it was utterly false and that the earth was not even the center of the solar system, leave alone the universe. The earth, he showed was created to be centered in the sun. As long as man had the wrong center, his scientific calculations and deductions were wrong - because his center was wrong. But once man discovered the right center, then these calculations and deductions turned out right.

It is the same with us when we remain "self-centered" instead of being "God-centered". Our understanding of the Bible and of God's perfect will (our calculations and deductions) will then be wrong. But just as men were convinced for over 5000 years that they were right (as we saw above), we too may imagine that we are right! But actually, we will be 100% wrong.

This is what we see even among many "good Christians" today. They have so many different interpretations of the same Bible - and yet each one is convinced that his interpretation alone is right and everyone else's is wrong. The others, they will say are "deceived". Why is this so? Because they've got their center wrong.

Man was created to be centered in God and not in himself. And when Christians have got their center wrong, their "gospel" will be wrong too. Basically, there are only two gospels being preached today - one man-centered and the other God-centered.

The man-centered gospel promises man that God will give him everything he needs to make his life on earth comfortable and will also give him a seat in heaven at the end of his life. Man is told that Jesus will forgive all his sins, heal all his diseases, bless and prosper him materially, solve all his earthly problems, etc., etc.

Self still remains at the center of such a man's life, and God revolves around him - as his servant - to answer his every prayer and to give him whatever he wants!! All that he has to do is "believe" and "claim every material blessing in Jesus' Name"!!

This is a false gospel, because no mention is made of "repentance". Repentance is what John the Baptist, Jesus, Paul, Peter and all the apostles preached first of all. And repentance, unfortunately, is what is not preached today, even last of all!!

The God-centered gospel, on the other hand, calls upon man to repent. It explains that "repentance" means:

Turning FROM Self as the center of one's life, from doing one's own will, from walking along one's self-chosen way, from loving money, and from loving the world and the things in the world (the lust of the flesh, the lust of the eyes and the pride of life), etc., and

Turning TO God, loving Him with one's whole heart, making Him the Centre of one's life and doing His will henceforth etc.,

Faith in Christ's death on the cross can forgive a man his sins only when he has repented. Then he can receive the power of the Holy Spirit empower him to deny himself daily so that he can live a God-centered life. This is the gospel that Jesus and the apostles preached.

The false gospel makes the gate wide and the way broad (easy to walk along, because one does not have to deny one's Self or stop living for one's own interests or stop seeking one's own gain). Millions attend meetings where such a false "gospel" is preached. And many enter through this gate and walk along this way, imagining that it leads to life. But it actually leads to destruction. The evangelists of this gospel however gloat in, and report about the large numbers of people who "raised their hands and made decisions for Christ" in their meetings!! But it is all a deception. Although some are indeed genuinely converted in such meetings, because of their sincerity, many such "converts" end up becoming "twofold children of hell" (Matt.23:15) - deceived about their true state.

The true gospel however, makes the gate small and the way narrow - not smaller or narrower than Jesus Himself made it, as some "super-spiritual" cultists do, but just the same size as Jesus made it. Few there be, that find this way to life. There is not much for the evangelists of this gospel to report about, and the statistics are not impressive. But this gospel leads people to the Lord Jesus and to heaven.

"Be careful how you listen. Whoever obeys what he has heard, to him more light and understanding will be given. But whoever does not obey what he has heard, even what light and understanding he thinks he has will be taken away from him." (Paraphrase of Luke 8:18).

He who has ears to hear, let him hear.

2007-08-03 @ 13:26:39 Permalink Engelskt/English Kommentarer (1) Trackbacks ()

OPEN AIR PREACHING

Articles - OPEN AIR PREACHING - Living Waters

Are You Qualified?

Perhaps the topic of open air preaching seems irrelevant to you. You could never see yourself standing up among strangers and preaching the gospel to them. Perhaps you lack the courage to do such a thing. Congratulations; you have just qualified yourself for the job. If you consider yourself a 'nobody' with nothing to offer God, you are His material. Now all you need is a compassion that will swallow your fear and a conscience that will give you no rest until you break the sound barrier.

When you preach open air, you follow directly in the footsteps of The Master Preacher--Jesus. You also follow John the Baptist, Paul, Peter, the disciples, John Wesley, Whitefield, Spurgeon, and others. A good open air preacher can reach more unsaved people in a good open air than the average church does in a year. If you want to be a fisher of men, you have to go where the fish are. They don't come to you--you have to go to them. That's why Jesus said, "Go..." Thank God the disciples didn't stay in the Upper Room and pray that sinners come in--they went open air.

Never Fear Hecklers

You may have a few concerns. Perhaps one of them is the thought of someone verbally disagreeing with what you say. These folk are what are known as "hecklers." The best thing that can happen to an open-air meeting is to have a good heckler. Jesus gave us some of the greatest gems of Scripture because someone either made a statement or asked a question in an open-air setting. A good heckler can increase a crowd of 20 people to 200 in a matter of minutes. The air becomes electric. Suddenly, you have 200 people listening intently to how you will answer a heckler. All you have to do is remember the attributes of 2 Timothy 2:23-26: be patient, gentle, humble, etc. Don't worry if you can't answer a question. Just say, "I can't answer that, but I'll try to get the answer for you if you really want to know." With Bible "difficulties," I regularly fall back on the powerful statement of Mark Twain: "Most people are bothered by those passages of Scripture they don't understand, but for me I have always noticed that the passages that bother me are those I do understand."

A "good" heckler is one who will provoke your thoughts. He will stand up, speak up, and then shut up so that you can preach. Occasionally, you will get hecklers who have the first two qualifications, but they just won't be quiet. If they will not let you get a word in, move your location. Most of the crowd will follow. Better to have ten listeners who can hear than 200 who can't. If the heckler follows, move again . . . then the crowd will usually turn on him. One ploy that often works with a heckler who is out solely to hinder the gospel is to wait until he is quiet and say to the crowd (making sure the heckler is listening also), "I want to show you how people are like sheep. When I move, watch this man follow me because he can't get a crowd by himself." His pride usually keeps him from following.

If you have a "mumbling heckler" who won't speak up, ignore him and talk over the top of him. This will usually get him angry enough to speak up and draw hearers. There is a fine line between him getting angry enough to draw a crowd, and hitting you; you will find it in time. If you are fortunate enough to get a heckler, don't panic. Show him genuine respect, not only because he can double your crowd, but because the Bible says to honor all men, so you don't want to offend him unnecessarily. Ask the heckler his name, so that if you want to ask him a question and he is talking to someone, you don't have to say, "Hey you!"

Often, people will walk through the crowd so they can get close to you and will whisper something like, "I think you are a #@*!$!" Answer loud enough for the crowd to hear, "God bless you." Do it with a smile so that it looks as though the person has just whispered a word of encouragement to you. This will stop him from doing it again. The Bible says to bless those who curse you, and to do good to those who hate you. Remember that you are not fighting against flesh and blood. Hecklers will stoop very low and be cutting and cruel in their remarks. If you have some physical disability, they will play on it. Try to smile back at them. Look past the words. If you are reviled for the name of Jesus, "rejoice, and be exceeding glad." Read Matthew 5:10-12 until it is written on the corridors of your mind. The most angry hecklers are usually what we call "backsliders." These are actually false converts who never slid forward in the first place. They "asked Jesus into their heart" but never truly repented. Ask him, "Did you know the Lord?" (see Hebrews 8:11). If he answers "Yes," then he is admitting that he is willfully denying Him, and if he answers "No," then he was never a Christian in the first place - "This is eternal life, that they might know you, the only true God, and Jesus Christ, whom you have sent" (John 17:3).

Make the Bullet Hit the Target

It is obvious from Scripture that God requires us not only to preach to sinners, but also to teach them. The servant of the Lord must be "able to teach, patient, in meekness instructing" those who oppose them (2 Timothy 2:24,25). For a long while I thought I was to leap among sinners, scatter the seed, then leave. But our responsibility goes further. We are to bring the sinner to a point of understanding his need before God. Psalm 25:8 says, "Good and upright is the LORD: therefore will he teach sinners in the way." Psalm 51:13 adds, "Then will I teach transgressors your ways; and sinners shall be converted to you." The Great Commission is to teach sinners: "teach all nations . . . teaching them to observe all things" (Matthew 28:19,20). The disciples obeyed the command "daily in the temple, and in every house, they ceased not to teach and preach Jesus Christ" (Acts 5:42, emphasis added). The "good-soil" hearer is he who "hears . . . and understands" (Matthew 13:23).

Philip the evangelist saw fit to ask his potential convert, the Ethiopian, "Do you understand what you are reading?" Some preachers are like a loud gun that misses the target. It may sound effective, but if the bullet misses the target, the exercise is in vain. He may be the largest-lunged, chandelier-swinging, pulpit-pounding preacher this side of the Book of Acts. He may have great teaching on faith, and everyone he touches may fall over, but if the sinner leaves the meeting failing to understand his desperate need of God's forgiveness, then the preacher has failed. He has missed the target, which is the understanding of the sinner.

This is why the Law of God must be used in preaching. It is a "schoolmaster" to bring "the knowledge of sin." It teaches and instructs. A sinner will come to "know His will, and approve the things that are more excellent," if he is "instructed out of the Law" (Romans 2:18).

2007-08-03 @ 09:32:05 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Guds Lag - A.W Pink

Guds Lag

A.W Pink

Efter vad som påpekats i föregående del av denna artikel, finns föga behov av att ägna mycket utrymme åt att visa på det misstag de gör, som slår fast att den moraliska lagen endast blev given till och för nationen Israel. Ett tydligt bibelcitat är fullt tillräckligt för att avslöja en sådan villfarelse. I Romarbrevet 3:19 läser vi ?Nu veta vi, att allt vad lagen säger, det talar den till dem som hava lagen, för att var mun skall bliva tillstoppad och hela världen stå med skuld inför Gud?. Lägg märke till ?lagen talar ? , inte ?talade?: den talar fortfarande med gudomlig auktoritet, befaller och hotar. Den talar till ?dem som hava lagen?, och vilka dessa är, förklaras tydligt vara ?hela världen?. Ingenting kan vara mer enkelt eller mer avgörande, och inga av våra argument kan på något sätt förstärka dess kraft. Inte heller kan andras förnekande trubba av dess skarpa egg.

Vi fortsätter därför med att pröva enligt bibeln den tredje stora villfarelsen, vilken ?dispensationalisterna? har fört fram i denna fråga, nämligen att kristna inte är ?under lagen? på något sätt, så att den inte är en levnadsregel för dem, som bestämmer hur man ska leva. Beträffande detta råder nu den största förvirring i många läger, och eftersom det är en viktig delÅ av det verk som anförtrotts Guds tjänare, att fästa avseende vid bibelordet ?skaffen bort stötestenarna från mitt folks väg? (Jes 57:14), ska vi försöka att ta itu med denna punkt med stor omsorg och ganska utförligt. Utan tvekan kommer en del av våra läsare att beklaga detta och skulle föredra att vi skrev om andra saker. Vi ber alla dessa att vara vänliga att betänka behoven hos andra, som absolut behöver bli befriade från denna villfarelses fördärvliga följder.

?Så haven ock I, mina bröder, genom Kristi kropp blivit dödade från lagen...Men nu äro vi lösta från lagen? (Rom 7:4.6); ?Ty jag för min del har genom lagen dött bort från lagen? (Gal 2:19). Dessa versar framhålls ivrigt av dem som förklarar, att lagen inte har någon påverkan på den kristne, för att vara till stöd för denna tanke. Ändå måste det påpekas, att just dessa versar uttryckligen motsäger deras andra påstående, Çatt lagen aldrig blev given till någon utom nationen Israel. Hur kunde de kristna i Rom vara ?lösta från lagen? om de aldrig var under den ? och hur kunde de hedniska galaterna ha ?dött bort från lagen?, om de aldrig hade varit medvetna om den? Alltså verkar just de versar, som dessa som svävar i villfarelse är så måna om att citera, direkt mot deras egna uppfattningar. De är sannerligen ?lika den lames ben, som hänga kraftlösa ned? (Ordspr 26:7).

?Ty synden skall icke råda över eder, eftersom I icke stån under lagen, utan under nåden? (Rom 6:14). Ändå försäkras vi uttryckligen vara ?icke utan Guds lag, men i Kristi lag (1 Kor 9:21). Uppenbarligen behöver dessa två versar utläggas och tolkas på ett riktigt sätt, om inte Nya Testamentet ska motsäga sig självt. Och här kan vi urskilja det verkliga behovet av en smord lärare, eftersom den som arbetar hårt för sitt uppehälle hela dagen och bara ägnar ett par minuter på kvällen eller på söndagen åt att flyktigt läsa bibeln, knappast kan förväntas få den förmåga som behövs för att skåda in i mysterierna och lösa svårigheterna i Guds Ord. Nej, ett livslångt ihärdigt, tålmodigt studium i bön behövs, om man ska bli ?skicklig att vara tjänare åt ett nytt förbund? (2 Kor 3:6), och ett sådant studium är inte möjligt om man är i talarstolen eller på plattformen nästan varje dag i veckan.

För att förstå ovanstående versar behöver en fyra-faldig åtskillnad göras med avseende på den kristnes relation till lagen. För det första, som han var i förbundet representerad genom Adam, när han var under lagen som ett gärningarnas förbund, när livet utlovades till honom om hans rättsliga huvud lydde det. För det andra, som en fallen avkomling till Adam, en personlig överträdare av lagen, när han som icke omvänd var under dess förbannelse. För det tredje, som han var i förbundet representerad genom Kristus, som var ställd under lagen, fullbordade alla dess krav genom fullkomlig lydnad, och utstod dess straff i hans folks ställe. För det fjärde, som omvänd, när den helige Ande förenat honom med Kristus, så att Gud nu förklarar honom fri från lagens förbannelse och tillräknar honom hans Borgensmans fullkomliga lydnad och när han, genom att Anden verkat i honom en längtan och beslutsamhet att älska och tjäna Gud, gläder sig i lagen och brukar den som sin levnadsregel eller sätt att få ledning.

Den kristne är frigjord från lagen som den utverkande grunden för hans rättfärdighet och som grunden för hans fällande dom inför Gud, eftersom Kristus i hans ställe har framställt den fullkomliga lydnad som lagen krävde, och också utstått dess straff. Därför är han befriad från lagen som ett gärningarnas förbund, för att uppnå liv och härlighet genom detta, men inte från den lydnad som dess villkor medför. Den kristne har blivit friköpt från lagens förbannelse (Gal 3:13), men inte från dess krav. Den kristne har blivit befriad från lagens fördömande makt, men inte från dess bud - i annat fall skulle han ha frihet att leva i synd, vilket är det enda övriga möjliga alternativet. Den kristne har blivit befriad från lagens skräckvälde, men inte från lydnaden till den. Den kristne dog i förhållande till lagens straff, när hans Borgensman utstod det i hans ställe, men han är under Kristi lag som en levnadsregel eller rådgivare för att få ledning.

Man tycker att denna fråga skulle bil klarlagd en gång för alla genom en stilla genomläsning av 2 Mosebok 20. Tillåts en kristen, i någon grad mer än en icke kristen, att ha fler Gudar än en? Kan en kristen göra åt sig själv en avbild och falla ner och tillbe den? Kommer Herren att anse honom vara utan skuld om han missbrukar hans namn? Har han frihet att vara en skam för sina föräldrar, döda sin nästa, begå äktenskapsbrott, stjäla eller ha begärelse till något som tillhör en annan? Helt säkert godkänns just de saker som lagen kräver av varje uppriktig människas samvete. Vilket hjärtats tillstånd de måste vara i som hatar lagen! Vi vädjar ðallvarligt till varje kristen förälder som läser dessa sidor, att ihärdigt undervisa de tio budorden till hans eller hennes barn. Om du inte gör det, är du en fiende till Gud, en fiende till din avkomma, en fiende till staten. Vilken rätt har du att fördöma laglösheten, som är så utbredd över hela landet, om du underlåter att framhålla lagen i ditt hem?

Många hävdar, att eftersom Guds lag kräver fullkomlig lydnad i hjärtat och livet, och eftersom människan är fördärvad och inte kan lyda den, eller få liv genom den, att Kristus därför har infört en ny ordning med lättare villkor, en ordning som föreskriver villkor som är i den fallna människans makt att hålla, och genom vilka hon kan försäkra sig om evigt liv. Men lägg noga märke till vad en sådan teori innebär. Den ställer Sonen mot Fadern : den ställer Kristus i motsatsställning till den moraliske Härskaren av himmel och jord, Den framställer Återlösaren som att han sviker Faderns ära och intressen - vördnaden för hans lag och makt, och menar att Han ýutgjöt sitt dyrbara blod i syfte att förmå Härskaren över denna världen att släppa regeringstömmarna och bevilja en ogudaktig tillåtelse till orättfärdighet. Att mena detta skulle göra den helige Frälsaren till en syndens vän och Guds fiende. Från en sådan fruktansvärd hädelse må gudomlig nåd bevara både författare och läsare.

Så långt var Kristus från att åsidosätta lagen, eller ens försvaga dess höga krav, att han i sin första predikan (som framställs i Nya Testamentet) sa: ?I skolen icke mena, att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har icke kommit för att upphäva, utan för att fullborda. Ty sannerligen säger jag eder: Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås, förrän det allt har fullbordats? (Matt 5:17,18). I samma predikan fördömde han fariséerna för deras synd att försvaga lagen. De undervisade att, fastän lagen förbjöd vissa yttre och stora synder, så var det inte så med det första fördärvets uppväckande i hjärtat.ð De påstod att en människa inte får mörda, men att det inte var något ont i att bli arg utan orsak, i att tala förebrående och att hysa en hemlig missunnsamheti hjärtat (Matt 5:21,22).

Fariséerna undervisade att en människa inte får begå äktenskapsbrott, men att hon skulle ursäktas för hemliga lystna tankar (Matt 5:27,29). De påstod att en människa inte får göra sig skyldig till mened, men att obetydliga eder i vanligt samtal var helt tillåtna (v. 33-37). De hävdade att en människa inte skulle hata sina vänner, men menade att det var helt riktigt för henne att hata en fiende (v.43,44). Dessa och sådana liknande eftergifter inbillade sig fariséerna att lagen gjorde, och att sådana saker därför inte var syndiga. Men Herren Jesus fördömde deras doktriner som falska och avskyvärda, och insisterade på att lagens höga och heliga krav inte försvagades i minsta grad och inte heller kommer att bli det, utan att lagen i stället krävde av oss att vi skulle bli ?fullkomliga? som vår himmelska Fader (v 48). Han förk¼unnade: ?Ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i himmelriket? (5:20). Inte undra på att ?dispensationalisterna? så bittert hatar bergspredikan!

Men den som småaktigt protesterar, kommer att svara: ?Är det hederligt och rättvist av Gud att begära mer av sina skapelser än de möjligtvis kan göra?? När vi svarar, låt oss vederbörligen betänkavad det är som Gud begär av oss. I Matteus 22:37-40 finner vi att Jesus förkunnar: ?Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd. Detta är det yppersta och förnämsta budet. Därnäst kommer ett som är detta likt: Du skall älska din nästa såsom dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna?. Vi vänder oss då till den som protesterar och frågar: ?Är det fel att Härskaren över himmel och jord begär att människor ska älska honom av hela sina hjärtan? Är det för mycket att begära av dem? Är det mer än vad han förtjänar av oss?? En sådan skam! En sådan skam! Är inte sanningen i stället, att den som protesterar hatar Gud så mycket, att han inte skulle kunna förmå sig att älska honom, och därför säger: ?Han får inte kräva det, och om han gör det är han orättvis och mycket hård mot oss?. Vad är detta, om inte att den som protesterar säger: ?Vi vilja icke, att denne skall bliva konung över oss? (Luk 19:14).

Oavsett allt som har påpekats ovan, finns det många som högljutt vidhåller att Kristi död fullständigt upphäver Guds lag, och att den nu helt har upphört att vara en levnadsregel för den troende, medan ett stort och uttryckligt syfte med Kristi ankomst till världen var att återföra sitt folk till lydnad, att föra deras hjärtan och liv tillbaka till Gud: ?Han ville beskära oss att få tjäna honom utan fruktan, frälsta ur våra ovänners hand, ja, att göra tjänst inför honom i helighet och rättfärdighet i alla våra dagar? (Luk 1:74,75). Herren Jesus kom inte för att upphäva våra skyldigheter mot Gud, utan i stället för att befordra dem. Kristus dog för att återupprätta sitt folk till att rätta sig efter lagen: Titus 2:11,12. Men att befria någon människa från lagen, skulle vara att göra henne suverän, oberoende! Hur kan det finnas ett ?rike? (Kol 1:13) utan någon lag för att styra dess undersåtar?

Nej, tvärtemot att Kristi död skulle ha upphävt Guds lag, är det som psalmisten förkunnade: ?Dina vittnesbörd äro rättfärdiga evinnerligen ...Längesedan vet jag genom dina vittnesbörd, att du har stadgat dem för evig tid ...Summan av ditt ord är sanning, och alla din rättfärdighets rätter vara evinnerligen ? (Ps 119:144, 152, 160). Och åter ?Hans händers verk är trofasthet och rätt, oryggliga äro alla hans ordningar. De stå fasta för alltid och för evigt ? (Ps 111:7,8). Å, hur människor älskar sitt eget fördärv och hatar Gud och hans heliga lag, fastän de naturligtvis försöker att gömma detsamma under en religiös maskering som Kain och Judas gjorde. Inte dess mindre ?tronar Herren såsom konung evinnerligen ? (Ps 29:10), ja, och han kommer likväl att ta ut sin kronas rättigheter , upprätthålla sitt majestäts ära, förhärliga sitt stora namn och vidmakthålla sin förorättade lag, fastän det kommer att betyda den eviga fördömelsen av miljoner av hans skapelser: ?Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över sig , fören dem hit och huggen ned dem här inför mig? (Luk 19:27).

Från det sistnämnda bibelordet kan den sanna kristne inse vilken motvilja människor har mot rätta tankar om Gud och gudomliga ting, och p.g.a.det (och Joh 7:47, 1 Kor 2:14 os.v.) bli övertygade om den absoluta nödvändigheten av att en övernaturlig och oövervinnelig kraft är verksam i dem, om deras förutfattade meningar ska undanröjas och deras hjärtan förmås att verkligen älska sanningen. En helig Gud framstår inte som oändligt härlig för ett oheligt hjärta, och de icke pånyttfödda som inte ser orsaken till att älska Gud av hela sina hjärtan, ser inte det förnuftiga i och anledningen till lagen, inte heller ser de hur ?helig, rättfärdig och god? lagen är. Eftersom köttets sinne är fiendskap mot Gud , är det samtidigt fiendskap mot hans lag, vilken är ett återgivande av den gudomliga naturen (Rom 8:7). Alltså vill syndare varken tro att Gud eller hans lag är det som de verkligen är, och deras fördärvade böjelser gör dem blinda för det som bibeln så tydligt säger, och leder dem till att tänka ut en falsk bild av Gud och fullständigt felaktiga föreställningar om hans lag, för att de ska få en Gud och en lag som passar deras egna sinnelag.

Från Lukas 19:27 inser vi också vad som är kännetecknet på äkta pånyttfödelse och omvändelse: den är ett underverk av gudomlig nåd, som förvandlar en laglös rebell till en kärleksfull person som underordnar sig lagen. Med en ?laglös rebell? menar vi någon som är inställd på att behaga sig själv, få sin egen väg, följa sina egna planer och tillfredsställa sina egna begär. Med en ?kärleksfull person som underordnar sig lagen? menar vi någon som förmås att inse Guds anspråk på honom, och som erkänner dessa anspråk, någon som överlämnar sig till Gud för att ära, behaga och tjäna honom: inte av tvång, utan med glädje, inte av rädsla för helvetet, utan av tacksamhet och kärlek. Men en sådan förvandling av karaktär och levnadssätt åstadkoms endast genom den helige Andes övernaturliga kraft. Den gudomliga nådens stora seger är att vinna hjärtat för Gud, så att den som mottager denna ynnest uppriktigt förklarar: ?Ty efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag? (Rom 7:22).

Av det som vi just har gått igenom, kan vi tydligt inse hur värdelös vår fördävade tids religion är. De stackars vilseledda människorna i de flesta ?församlingarna? älskar innerligt de pastorer och ledare som utropar ?fred, fred? till dem, men hatar bittert alla som avslöjar deras ?fristad av lögner?. De Lstora massornas religion består i föga mer än en bestämd övertygelse om att deras synder är förlåtna och att deras själar för evigt är räddade. De anser det vara ett allvarligt misstag att tvivla på sin frälsning, och hela deras upplevelse utgörs av ?tro? och ?glädje?: tro på att deras synder är utplånade, glädje i deras säkra förväntningar på evig lycksalighet. Men man vill inte foga sig efter och underkasta sig Guds heliga lag , det finns inget sörjande inför honom p.g.a. kärlek till sig själva och att man söker sitt eget, ingen ödmjukhet och hjärtats förkrosselse. Låt oss be dem att ?rannsaka sig själva?, pröva sin grund, ta på sig Kristi ok och de kommer direkt att börja skrika vilt om ?lagiskhet, farlig undervisning?! Å, vilket hårt uppvaknande som väntar alla sådana de första fem minuterna efter döden!

A.W. Pink

2007-08-02 @ 23:06:53 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Om Kristi Efterföljelse - Thomas A Kempis DEL 1

Thomas A Kempis

Om Kristi Efterföljelse

utdrag

Vad hjälper det dig att tala höga ord om treenigheten, om du saknar ödmjukhet och därigenom misshagar den treenige Guden?

Ju mer och bättre du vet, desto tyngre blir av det din dom, om du inte fört ett heligt liv.

En ödmjuk självkännedom är en säkrare väg till Gud än en djupsinnig vetenskaplig forskning.

Vet, att när domedagen kommer, ska det inte frågas oss vad vi har läst, utan vad vi har gjort, inte hur väl vi har talat, utan hur samvetsgrant vi har levt.

Håll dig undan världslarmet så mycket du kan, ty befattningen med världsliga verk är mycket till hinder även om de utförs med rent syfte. Vi blir nämligen snart fläckade av fåfänglighetens smuts och fångas i dess band.

Det är gott för oss att vi ibland får pröva på några vedermödor och motgångar, ty ofta förmår dessa människan att gå in i sitt eget hjärta, så att hon blir medveten om att hon är en främling i denna värld och att hon inte må sätta sitt hopp till någonting världsligt. Det är gott att ibland få bli motsagd och att råka ut för elaka och oriktiga omdömen, även om man handlat rätt och syftet varit gott. Sådant befordrar ofta ödmjukheten och bevarar oss från fåfänglig ärelystnad.

Det finns ingen människa som är helt säker för frestelser så länge hon lever, ty frestelsen har sin utgångspunkt i vårt eget inre, och dess frö har funnits där alltsedan vårt liv tog sin början i syndig begärelse. När en frestelse eller prövning upphör, kommer en annan över oss, och alltid har vi något att lida, ty vårt från början lycksaliga tillstånd har vi förlorat.

Ugnen prövar stålet, och frestelsen prövar den rättfärdige. Vi vet ofta inte vad vi förmår, men frestelsen uppenbarar vad vi är.

Först kommer en enkel till synes oskyldig tanke till dig, sedan en stark föreställning, och sedan känslan av ett lockande behag och en syndig böjelse, och till sist ett samtycke till synden. Och så går den lede fienden in så småningom helt och hållet när man inte ställer sig till motvärn mot honom från första början. Och ju längre man varit slö till motstånd, desto svagare blir dagligen den inre motståndskraften och desto starkare fiendens makt över den frestade.

En del får utstå svårare frestelser i början av sitt nådastånd, andra åter i en långt framskriden period. Men några får pröva på vedermödan hela sitt liv. Åtskilliga frestas ganska lindrigt, allt efter den gudomliga försynens vishet och rättvisa, som rätt bedömer människornas ställning och förtjänster och med förutseende ordnar allt till sina utvaldas eviga väl.

Det är inte någon stor förtjänst om en människa är from och brinnande i anden när hon inte får känna på någon svårighet, men om hon tåligt uthärdar och står fast i svåra stunder av prövningar, då är det hopp om stor tillväxt i anden.

Allt som utförs av kärlek, hur obetydligt och ringaktat det än kan vara, blir fruktbärande. Ty Gud värderar mera av hur mycket kärlek man handlar än hur den gärning är som man utför.

Om du inte kan göra dig själv sådan som du vill, hur kan du då göra anspråk på att få en annan just sådan du tycker att han borde vara? Vi vill gärna ha andra fullkomliga och rätta, dock inte våra egna fel. Vi vill andra strängt tillrättavisa, men själva vill vi inte bli tillrättavisade.

Graden av vars och ens dygd visar sig bäst när motigheter inträffar. Det är inte motigheterna som gör människan svag, men de visar hurudan människan är.

Någon har sagt: "Varje gång jag varit i människornas sällskap har jag återvänt därifrån som en ovärdigare människa." Detta erfar vi ganska ofta när vi länge samtalat med varandra. Det är lättare att helt tiga än att inte begå någon överträdelse i ord. Den som alltså riktar sin strävan på att komma fram till ett inre andligt liv, han bör med Jesus dra sig bort från folkvimlet.

En glad utgång föder ofta en sorglig ingång, och en munter kväll gör en dyster morgon. Så börjar all köttslig fröjd med ljuvlighet, men till sist stinger den och sprutar gift.

Om du vill göra något framsteg i ditt andliga liv så måste du bevara din gudsfruktan, och du får inte vara för fri utan du måste hålla alla dina sinnen i tukt och inte hänge dig åt narraktig uppsluppenhet. Bemöda dig om hjärtats förkrosselse och du skall vinna den verkliga fromheten. Syndasorgen öppnar vägen till många goda egenskaper, vilket lättsinnet brukar snabbt fördärva. Det är underligt att en människa någonsin kan känna sig riktigt glad i detta livet när hon betraktar och tänker på sitt främlingskap här på jorden och de många faror för vilka hennes själ är utsatt. På grund av vårt hjärtas tanklöshet och en försumlig uppmärksamhet på våra fel känner vi inte vår själs lidanden utan ler ofta i vår fåfänglighet då vi med rätta borde gråta.

Det är i verkligheten ett elände att leva på jorden. Ju mer riktad på de andliga tingen en människa vill vara desto bittrare blir för henne det nuvarande förgängliga livet, ty hon känner så mycket bättre och ser klarare den syndafördärvande människonaturens skröpligheter. Ty att äta, dricka, växla mellan vaka och sömn, vila och arbete och vara underkastad naturens övriga tvångslagar är i själva verket ett mycket beklagansvärt tillstånd och ett syndastraff i den fromma människans ögon, som gärna ville vara löst och frigjord från allt vad synden medför. Ty den invärtes människan besväras i sin utveckling mycket högt av kroppens tvingande krav i denna värld .. Men ve dem som inte lär känna sitt elände, och ännu mer ve över dem som älska detta eländiga och av förstörelsens makter beroende liv!

Du borde i allt ditt handlande och tänkande förhålla dig så, som om du skulle komma att dö idag .. Ack, ett långt liv förbättrar oss icke alltid, men ofta ökar det vår syndaskuld mera. O, att vi en enda dag hade vandrat rättfärdigt i denna värld! .. Om det är fruktansvärt att dö så är det kanske ännu farligare att leva ett längre liv. Lycklig är den som alltid har sin dödsstund för ögonen och dagligen bereder sig på att dö! .. Hur lycklig och klok är inte den som redan nu strävar att vara sådan i livet som han önskar att befinnas vara i döden!

När människan kommer dithän att hon inte söker vederkvickelse av någonting i den skapade världen, då först börjar Gud att helt vara hennes lust, då blir hon också väl till freds med allt som under händelsernas skickelse drabbar henne. Då blir hon inte överdrivet glad över en hög ställning eller bedrövad över en ringa lott, utan lämnar sig helt och förtröstansfullt åt Gud.

Du bör inte sätta mycken lit till en bräcklig och dödlig människa, även om hon skulle vara dig nyttig och kär, ej heller må du ta särskilt illa vid dig om en människa i ord och handling gör dig motstånd. De som idag är med dig, de kan i morgon vara emot dig, och tvärtom, de är ombytliga likt vinden.

Att mycket misshagar dig och ofta oroar dig, det beror på det att du ännu inte är helt bortdöd från ditt världsliga jag och inte frigjord från allt vad jorden tillhör. Ingenting fläckar och snärjer människohjärtat så mycket som den orena kärleken till de skapade tingen.

Ofta är det för vår förkovran i ödmjukhet mycket nyttigt att andra får kännedom om och anmärker på våra brister. När människan ödmjukar sig för sina bristers skull då blidkar hon gärna sina medmänniskor och försonas gärna med dem som vredgas på henne.

Du må inte mena att du har gjort något framsteg i anden om du inte känner dig vara ringare än alla andra.

En människa behärskad av häftiga affekter vänder även det goda till ondo och tror gärna ont om allting. En god fridstiftare tyder allt till det bästa.

Se hur fjärran du ännu är från den sanna kärleken och ödmjukheten vilken inte kan vredgas på någon annan än sig själv. Det är ingen stor konst att umgås med goda och saktmodiga människor, ty ett sådant umgänge behagar alla, som naturligt är, och var och en vill gärna ha frid och tycker mest om dem som tänka lika med honom själv. Men förmågan att leva i fridsamhet med hårda och vrångsinta eller obehärskade människor, eller sådana som står oss emot, det är en stor nåd, och att göra så, det är ett högst berömligt beteende.

När en människa börjar bli ljum i sin kristendom, då skyr hon en ringa möda och vill gärna få världslig tröst och lättnad.

Att ha hela världen till fiende är att föredra framför det att förtörna Jesus.

Var alltså tacksam för det minsta, och du skall bli värdig att mottaga vad större är .. I betraktande av den store givarens värdighet skall ingen gåva synas dig ringa eller alltför simpel. Ty det som skänkes av Gud den allrahögste är inte något ringa. Även om han ger straff och tuktoris bör det mottagas med tacksamhet, ty det är alltid för vårt andliga väl som han gör allt vad han låter vederfaras oss.

Jesus har nog många som gärna vill dela hans himmelrike, men få som vill bära hans kors. Många har han som åstunda vederkvickelse, men få som åstunda del i hans lidande och vedermöda. Flera finner han som vill dela hans rika bord, men få som vill dela hans fasta. Alla vill gärna fröjdas med honom, få vill något lida för hans skull. Många följa Jesus så långt som till brödsbrytandet, men få ända till tömmandet av hans lidandeskalk. Många älska Jesus så länge de inte kommer i beröring med några motigheter .. Men de som älska Jesus för Jesu egen skull och inte för någon sin egen behaglighets skull, de prisa honom i all vedermöda och i sitt hjärtas trångmål lika väl som i den högsta vederkvickelsens stund.

Gud vill att du skall lära dig att lida vedermöda utan vederkvickelse, och att du helt underkastar dig honom och blir ödmjukare av vedermödan. Ingen förnimmer så i sitt hjärta Kristi lidande som den vilket det förunnats att få lida som han.

Du far vilse, du far vilse, om du söker något annat än att lida vedermödor, ty hela detta dödliga liv är fullt av elände och fulltecknat med kors överallt runt omkring. Och ju högre framsteg någon gör i anden, desto tyngre blir ofta de kors han finner på sin väg. Ty den pina hans främlingskap på denna jord bereder honom växer genom kärleken .. Och ju mer köttet späkes genom lidandet, desto mer stärkes anden genom den nåd som kommer honom till del invärtes.

Det är inte överensstämmande med människans natur att bära korset, älska korset, späka kroppen och underkasta den träldom, att fly ära, att gärna lida smälek, att ringakta sig själv och önska att bli ringaktad, att finna sig i alla motigheter och förluster och att inte eftersträva någon slags framgång i denna världen. Om du endast litar på dig själv, så förmår du inte att leva så. Men om du förtröstar på Herren, skall du få kraft från höjden, och världen och köttet skall underkastas ditt herravälde.

Det finns inte något medel att undkomma det ondas hemsökelse och smärta, annat än att du ger dig till tåls. Du måste med villigt sinne dricka Herrens kalk om du åstundar att vara hans vän och ha del med honom.

När du kommit så långt, att lidandets vedermöda är dig behaglig och bereder dig glädje för Kristi skull, då har du rätt att mena att det står väl till med dig, ty då har du uppnått paradiset på jorden. Så länge lidandet känns dig som en tung börda, som du gärna vill undfly, så länge skall du alltid lida nöd och överallt skall du jagas av anfäktelsen och förgäves försöka fly ifrån den. Om du fogar dig i vad som är dig oundvikligen förelagt, nämligen att lida och att dö, så blir det snart bättre och du skall finna frid.

Du må vara viss om, att ditt liv här måste vara ett döende liv. Och ju mer en människa dör från sig själv, desto mer börjar hon leva för Gud.

Om du fick välja, så borde du hellre önska dig att få lida fruktansvärda ting för Kristi skull än att vederkvickas med rikliga vederkvickelser, ty du blev då mera Kristuslik och mera utformad efter alla de heligas föredöme. Ty vår förtjänst och vårt andliga tillstånds förkovran består inte i många ljuvliga och vederkvickande känslor, utan fastmer i uthärdandet av stora svårigheter och hemsökelser.

Saliga är de öron som kan uppfånga den gudomliga viskningens ingivelse och som ingen uppmärksamhet ägnar åt något av denna världens sorl.

För en ringa lön och förmån löper man lång väg, för det eviga livet lyfter många knappt sin fot från marken.

Herren: "Jag skall lära dig, säger Sanningen, vad som är rätt och behagligt inför mig. Tänk på dina synder med stort misshag och med sorg, och tyck dig aldrig vara något för dina goda gärningars skull. I verkligheten är du en syndare, bunden och invecklad i många begärelsers band. Av dig själv strävar du efter det som är intet, du faller snart, du besegras snart, du bringas snart ur din självbehärskning, du blir snart helt hållningslös. Du har inte något att berömma dig av, men väl mycket som måste ge dig anledning att hålla dig för ringa. Ty du är mycket svagare än du själv kan förstå. Låt därför inget av allt vad du förehar synas dig vara något betydande. Låt ingenting synas dig stort, ingenting värdefullt och beundransvärt, ingenting värt anseende, ingenting högt, ingenting verkligt prisvärt och eftersträvansvärt, annat än det som evigt är. Låt den eviga sanningen vara dig över allt annat kär, och känn alltid misshag med din egen stora uselhet. Ingenting bör du så frukta, så klandra och undfly som dina egna fel och synder, vilket bör mer misshaga dig än vilka egendomsförluster som helst.

En del människor vandrar inte uppriktigt inför mitt ansikte, utan ledda av en viss förvetenhet och högfärd vill de veta mina hemligheter och förstå Guds djuphet under det att de inte bryr sig om sitt eget tillstånd och sin frälsning. Dessa människor faller ofta i stora frestelser och synder för sitt övermods och sin förvetenhets skull, i det att jag står emot dem. Ha fruktan för Guds domar, bäva för den Allsmäktiges vrede! Låt bli att vilja utrannsaka den Högstes verk, utan utrannsaka istället din egen orättfärdighet. Tänk efter i hur många ting du har felat och hur många goda gärningar du har försummat.

Somliga människor bär sin fromhet endast i böcker, somliga i bilder, somliga åter i yttre tecken och åthävor. Somliga ära mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.

Det finns andra som, upplysta till förståndet och renade till känslan, städse med iver sträva till det som evigt varar och är utan håg för vad jorden tillhör och känner smärta över att vara underkastade naturens tvång, och dessa, de förnimma vad Sanningens Ande talar inom dem. Ty han lär dem att förakta det jordiska och älska det himmelska, att låta världen fara, och varje dag och natt fyllas av åstundan efter himlen."

- - - - - - -

Herren: En förståndig älskare ser inte så mycket till vad den älskande ger som till själva kärleken hos givaren. Han ser mer till sinnelaget än till det jordiska värdet, och på alla gåvor sätter han mindre värde än på den älskades person. Den vars kärlek är ädel finner inte sin ro och glädje i gåvan utan i mig själv, som står högt över varje gåva.

Herren: Det är inte att uppfatta som en falsk förespegling, om du någon gång plötsligt faller i hänryckning och strax efteråt återkommer till din själs vanliga oförmåga och dårskap. Ty detta drabbar dig mot din vilja och du är därmed mer lidande än verkande, och så länge det misshagar dig och du motarbetar det är det en förtjänst och inte en förlust av nådaståndet.

Det andliga livets tillväxt består inte blott däri att du får åtnjuta vederkvickelsens nåd, utan även därvid att du ödmjukt, självförnekande och tålmodigt uthärdar avsaknaden därav.

Om jag lämnas åt mig själv, se, då är jag intet och alltigenom svaghet. Men om du ögonblicket därefter åter låter din blick falla på mig, så blir jag genast stark och jag uppfylls av ny glädje. Och det är underbart att jag så plötsligt lyfts mot höjden och så nådefullt omfattas av dina armar, jag som av mitt eget väsens tyngd alltid drages allt djupare neråt.

Se, som en rök skall de försvinna, de rika i denna världen, och av deras förgångna fröjder skall ingen hågkomst finnas. Men även medan de ännu finns i livet finner de ingen ro i dessa fröjder som är förenade med bitterhet och leda och fruktan. Ty av det, varur de hämtar sin njutning, får de också ofta sin smärtas pina.

Det finns ingen besvärligare och värre fiende till din själ än du själv, om du inte står i full harmoni med anden.

Herren: Vad för stort är det, om du, som är ett stoft och ett intet, för Guds skull underordnar dig en människa, när jag, den allsmäktige och allra högste, som har skapat allting av intet, för din skull ödmjukt har underkastat mig människor?

Herren: Låt din vrede flamma upp mot dig själv och låt inte någon uppblåst högfärd leva hos dig, utan visa dig så underdånig och obetydlig att alla kan gå fram över dig och förtrampa dig så som de trampar på gatornas lera. Vad har du, fåfängliga människa, att klaga på? Vad kan du, nedsmutsade syndare, invända mot dina anklagare, du som så ofta har förtörnat Gud och mångfaldiga gånger förtjänat helvetet? Men mitt öga har skonat dig eftersom din själ var dyrbar inför mina ögon, så att du måtte lära känna min kärlek och alltid vara tacksam för mina välgärningar, och på det att du stadigt skall hänge dig åt en sann lydnad och ödmjukhet och med tålamod bära världens förakt mot dig.

Herren: Inte varje åstundan, även om den kan synas riktig och god i människans ögon, är av den helige Ande. Det är svårt att med rätt visshet bedöma om det är den gode Anden eller en främmande ande som påverkar dig till att åstunda det eller det, eller om du påverkas endast av din egen ande. Många har bedragits, vilka till en början syntes ledda av den gode Anden. Alltid måste du därför under gudsfruktan och i hjärtats ödmjukhet önska och bedja om det som synes din själ önskvärt, och framför allt måste du, under bortseende från den egna tanken, överlåta allt åt mig och säga: Herre, du vet vad som är bäst för mig. Må det eller det ske, så som du vill! Ge mig vad du vill och hur mycket du vill och när du vill. Gör med mig efter din allvetenhet och ditt goda behag och så som det bäst länder till din ära. Ställ mig på den plats, där du vill ha mig, och förfar med mig fritt i allting. Jag är i din hand, vänd mig runt och fram och åter. Se, jag är din slav, beredd till allt eftersom jag inte vill leva för mig utan för dig.

Lär mig att dö bort från allt som denna världen tillhör och att för din skull älska att vara föraktad och okänd i denna världen.

Vadhelst jag kan åstunda eller uttänka till min tröst, så väntar jag det inte här på denna jord, utan mitt hopp står till det tillkommande livet.

Det timliga må brukas, men det eviga skall vara föremålet för ditt hjärtas längtan. Du kan inte mättas av något som helst timligt gott, ty för sådant slags njutning är ditt väsen inte skapat. Även om du ägde allt skapat gott så skulle du ändå inte kunna vara lycksalig, ty i Gud som har skapat allt består all salighet och lycka.

Vad du än gör med mig, så kan det inte vara något annat än gott. Om du vill att jag skall vara i mörker, välsignad vare du, och om du vill att jag skall omges av ljus, välsignad vare du ånyo! Om du värdigas vederkvicka mig, välsignad vare du, och om du vill utsätta mig för prövande hemsökelser, vare du också då lika välsignad! .. Jag vill ur din hand ta emot det goda och det onda, det ljuva och det bittra, glädjen och sorgen, och för allt som faller på min lott bära fram till dig tacksägelser. Bevara mig från all synd och jag skall inte frukta döden och helvetet. Blott du inte förkastar mig för evigt och inte utplånar mitt namn ur livets bok så skall ingen hemsökelse som övergår mig göra någon skada.

Den är inte verkligt tålmodig som inte vill utstå lidande annat än till det mått han själv finner för gott och blott från en sådan som han själv behagar godkänna. Den däremot som är i verklig mening tålmodig, han frågar inte efter av vilken människa han utsättes för prövningarna .. Nej, likgiltig från vilken skapad varelse det kommer, likgiltigt för hur mycket och hur ofta någon vedervärdighet drabbar honom, allt tar han tacksamt ur Guds hand och betraktar det som en stor vinning. Ty intet lidande, hur ringa det än är, om det dock har burits för Guds skull, kan övergå oss utan att det inför Gud räknas oss som förtjänst .. Det går inte utan möda och svårighet att sträva sig fram till ro, och utan strid når ingen fram till någon seger.

Ofta är det en ringa sak som gör mig nedslagen och bedrövad. Jag går in för att handla modigt, men när en liten frestelse kommer hamnar jag i ångest. Mycket obetydlig är ibland den omständighet som kan framkalla en svår frestelse. Och medan jag känner mig vara något litet i trygghet, finner jag mig inte sällan, utan att jag märker det på förhand, nästan helt slagen till marken av en svag fläkt.

Stärk mig med himmelsk tapperhet så att inte den gamla människan, det usla och av andens välde ännu ej helt kuvade köttet må få övermakten. Mot detta måste man kämpa så länge man andas i detta liv av uselhet och elände. Ack, hur är inte detta liv, där hårda hemsökelser och allsköns elände aldrig fattas, där allt är fullt av fienders försåt och snaror! Ty om en hemsökelse eller frestelse viker, kommer en annan, men även medan den förra ännu varar kommer flera andra över oss, och det oförmodat.

Tjänaren: Framför allt annat och i allt skall du söka din vila i Gud, o min själ, aldrig annat än i Herren, ty han är de heligas eviga ro.

Ge mig, ljuvligaste och av den högsta kärlek uppfyllde Jesus, att jag må få vila hos dig, högt över all hälsa och skönhet, över all härlighet och heder, över all makt och värdighet, över allt vetande och skarpsinne, över all rikedom och konst, över all glädje och fröjd, över allt rykte och pris, över all ljuvlighet och vederkvickelse, över varje hopp och varje löfte, över varje förtjänst och varje åstundan, över alla gåvor och skänker som du kan ge och låta flöda in i min själ, över all glädje och jublande fröjd som min själ förmår ta emot och känna, och till sist över änglar och ärkeänglar, och över all den himmelska härskaran, över allt som är, vare sig synligt eller osynligt, och över allt som inte är du, min Gud. Ty du, Herre, min Gud, är ypperst över allt som är, du allena är den högste, du allena är den Allsmäktige, du allena är den som allt förmår, du allena är den som besitter all ljuvlighet och all vederkvickelses rikedom. Du allena är den skönaste och den i vilken den högsta kärleks rikedom bor, du allena är den ädlaste och övergår all annan härlighet, i dig är allt gott i förening och fullkomlighet, så som det har varit för evigt och för evigt skall vara. Och därför är vadhelst du skänker mig utom dig själv mig inte nog, det är otillräckligt, ja, till och med vad du uppenbarar eller utlovar av ditt eget väsen, så länge jag inte fått skåda eller till fullo ta emot dig själv. Ty mitt hjärta kan inte komma till någon sannskyldig ro eller fullkomlig tillfredsställelse förrän det får vila i dig och får höja sig ovan allt vad gåvor och allt vad skapelse heter.

2007-08-02 @ 22:56:24 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Om Kristi Efterföljelse - Thomas A Kempis DEL 2

DEL 2

O, du min allra käraste brudgum, Jesus Kristus, du renaste älskare, du hela skapelsens Herre, vem kan ge mig de vingar som kunde verkligen frigöra mig, så att jag kunde flyga dig till mötes och få vila hos dig? O, när skall det till fullo förunnas mig att frigjord få skåda hur ljuvlig du är, Herre, min Gud?

Men nu suckar jag ofta och måste med smärta bära mitt elände. Ty mycket ont möter i denna jämmerdal, vilket så ofta förvirrar, bedrövar och förmörkar min tillvaro, så ofta är mig till hinder och förströddhet och till förförelse och insnärjande, för att hindra ett fritt tillträde till dig och hindra mig från att omfattas av din ljuvliga omfamning som alltid står de saliga andarna till buds. Låt dig bevekas av min suckan och av den övergivenhet som på mångfaldigt sätt är min jordiska lott!

O, Jesus, den eviga härlighetens avglans, du som är själens tröst när hon är stadd på sin pilgrimsfärd, inför dig förstummas min mun, och endast tystnaden talar till dig. Hur länge fördröjer min Herre sin ankomst? Må han komma till mig, sin fattige usling, och göra mig glad. Må han sträcka ut sin hand och rycka den olycklige ur allt hans trångmål!

Kom, kom, ty utan dig blir ingen dag eller stund glad. Min glädje är i dig, utan dig är mitt bord tomt. Olycklig är jag och liksom inspärrad i ett fängelse och belagd med tunga bojor till dess du vederkvicker mig med din närvarelses ljus och åter öppnar frihetens port och låter ditt kärleksfulla ansikte visa sig för mig. Må andra i stället för dig söka något annat, vadhelst de har lust till, mig behagar däremot varken nu eller någonsin något annat än du, min Gud, mitt hopp, mitt eviga väl. Jag skall inte tystna och inte upphöra att bedja till dess din nåd vänder åter och du talar till min invärtes människa.

Herren: Se, jag är här. Se, jag kommer till dig eftersom du har åkallat mig. Dina tårar och din själs åstundan, din ödmjukhet och ditt hjärtas förkrosselse har bevekt mig och fört mig till dig.

Tjänaren: Herre, jag har åkallat dig och jag har åstundat att få njuta din närvaro, beredd att försaka allt för din skull. Ty du har först uppväckt mig ur sömnen till att söka dig. Välsignad vare du därför, Herre, som har bevisat din tjänare denna godhet, efter din stora barmhärtighets rikedom!

Vad har din tjänare mer att säga inför dig annat än att han vill innerligt ödmjuka sig inför dig, alltid ihågkommande sin egen orättfärdighet och uselhet? Det finns inte din like bland alla himlens och jordens under. Dina verk är alltigenom goda, dina domar är rättvisa och genom din försyn regeras hela världen. Pris och ära vare därför buren till dig, o du Faderns Vishet! Dig skall min mun, och även min själ, tillsammans med allt skapat, lovprisa och välsigna.

- - - - - - -

Mat och dryck och övriga förnödenheter, som hör till det kroppsliga livets uppehållande, känns som tyngande bördor för den brinnande anden. Lär mig att av sådana vederkvickelser göra blott ett måttligt bruk och låt mig inte fångas av något starkt begär därefter. Att avsäga sig sådant går visserligen inte an, eftersom naturen kräver sitt uppehälle, men att begära överflöd och sådant vari man särskilt finner njutning, det förbjuder den heliga lagen, ty annars skulle köttet bli en övermodig tyrann över anden.

Om du söker det eller det, om du vill vara här eller där för att mest tillgodose din bekvämlighet och ditt eget behag, så kommer du aldrig att vara i ro eller fri från bekymmer. I varje sak skall någon brist upptäckas, och på varje plats kommer det att finnas någon som gör det motigt för dig. Någon nytta gör dig alltså inte det erhållna föremålet, vad det vara må, till och med om det ges dig i mångdubbelt mått i denna de yttre tingens värld, men fastmer gagnar det dig om det försmås och försakas och grundligt uppryckes med rötterna ur din själ. Detta bör du tillämpa inte bara i avseende på uppskattningen av pengar och rikedom utan även när det gäller strävan efter yttre hedersposter och begäret efter fåfänglig berömmelse, ty allt detta förgås med denna världen.

Herren: Jag känner de fördolda tankarna, jag vet att det är till mycket gagn för din själs bästa att du ibland lämnas utan nådesförnimmelse, på det att du inte tilläventyrs må förhäva dig över din goda framgång i fromheten och gripas av självbehag över en dygd som du inte äger. Vad jag har givit, det kan jag ta bort och ge åter när det mig behagar. När jag giver det är det min gåva. När jag tar det tillbaka har jag inte berövat dig något som är din egendom .. Om jag låter dig få erfara någon svårighet eller motgång av vad slag det vara må, då skall du inte harmas eller låta modet falla. Jag kan med hast hjälpa dig upp och vända varje börda i glädje. Och under alla förhållanden är jag rättvis och värd att vara högt prisad när jag så handlar med dig. Om du har rätt förstånd och ser saken sådan den verkligen är, så får du aldrig för motgångars skull så modlöst bedrövas, utan du bör fastmer fröjdas och bära fram tacksägelser. Tvärtom bör du betrakta det som en enastående glädje och fröjd att jag inte skonar dig utan låter dig drabbas av lidande. "Så som min Fader har älskat mig, så har också jag älskat er", sade jag till mina älskade lärjungar, dessa som jag utsände, inte till några timliga fröjder utan till väldiga strider, inte till äreställen utan till tunga mödor, inte till vila utan till att bära mycken frukt i tålamod.

Vad är friare än den som hyser begär efter intet på jorden? Det är alltså nödvändigt att höja sig över hela den skapade världen och fullkomligt överge sig själv och i andens hänryckning stå stilla och se att du, som är alltings Skapare, inte har någon likhet med de skapade tingen. Och om man inte frigör sig från alla skapade ting kan man inte i frihet rikta sin strävan på det gudomliga. Att det finns så få som benådats med förmågan att skåda det gudomliga, det är därför att de som vet att fullkomligt skilja sig från det förgängliga och de skapade tingen är så få. Härtill fordras stor nåd, som kan lyfta själen och rycka upp den över sig själv.

Blott av ett rent hjärta framgår det goda levernets frukt. Hur mycket någon har gjort det frågan man efter, men av hur stor dygd hans gärning framgår det övervägs inte lika omsorgsfullt. Om han varit stark, rik, vacker, skicklig eller en god skriftställare, en god sångare, en god arbetare ? det undersöker och efterfrågar man. Hur fattig i anden han varit, hur tålig och mild, hur from och inåtvänd, om det talar inte många. Det naturliga sinnet ser till det som är utvärtes hos människan. Det av Guds nåd genomträngda sinnet vänder sig till det som är invärtes. Det förra bedrar sig ofta, det senare sätter sitt hopp till Gud så att det inte kan bedras.

Låt allt fara, så skall du finna allt. Överge begäret, så skall du finna själens ro.

Herren: "Jag råder dig att av mig köpa guld, som är luttrat i eld, för att du skall bli rik." Med detta guld menas den himmelska vishet som segrande förtrampar allt som tillhör det låga stoftets värld. Låt den jordiska visheten stå i bakgrunden och låt all människogunst och allt självbehag fara. Jag har sagt att du bör köpa dig det som är ringa bland mänskliga ting i stället för vad som är dyrbart och högt skattat. Ty mycket värdelös och obetydlig och nästan överlämnad åt glömskan synes den sanna, himmelska visheten vara. Hon tänker inte högfärdiga tankar om sig och eftersträvar inte att vinna härlighet och ära på jorden. Många är väl de som förkunna henne med sina läppar, i sitt liv är de dock vida åtskilda från henne. Men hon är en dyrbar pärla, fördold för den stora mängdens blickar.

Herren: Lita inte på din nuvarande känsla, den kan med hast förvandlas till något annat. Så länge du lever är du underkastad förvandlingens lag vare sig du vill det eller ej, så att du än är glad, än sorgsen, än lugn, än upprörd, än andaktsfull, än andaktslös, än full av iver, än trög, än allvarlig, än tanklös. Men över allt detta föränderliga står den vise och i anden väl erfarne. Han fäster sig inte vid vad han känner inom sig eller var ostadighetens vind blåser ifrån, utan han aktar blott på att hela hans själs håg och inriktning skall syfta till det mål han bör sträva till och dit han vill komma. Ty detta är villkoret för att han skall kunna förbli en och densamme, orubblig och fast, nämligen att hans själs uppriktiga blick oavbrutet mitt under alla växlande händelser är riktad på mig. Och ju renare den gudhängivna själens öga är så inriktat, desto säkrare går man sin väg fram mitt ibland de åt skilda håll blåsande stormarna.

Herren: Du är aldrig trygg och säker i detta livet, utan så länge du lever kommer du att vara i behov av andens vapenrustning. Du vistas bland fiender. Både från höger och vänster blir du anfallen .. Om du söker din ro i detta livet, hur skall du då hinna fram till den eviga ron? Du må inte bereda dig på mycken ro, men väl på mycket tålamod .. För kärleken till Gud måste du villigt undergå allt, det vill säga alla mödor och smärtor, frestelser, hemsökelser, ångest, tvingande nöd, sjukdomar, oförrätter, hårt tilltal, förebråelser, förödmjukelser, skam, tillrättavisningar och förakt. Detta är vad som främjar dygden, detta är vad som utgör prövostenen för den som vill bli en Kristi stridsman, detta är vad som skapar den himmelska segerkronan. Jag skall ge en evig lön för en kort tids vedermöda och en oändlig ära för en övergående vanära.

Människan ivrar ofta med häftighet för något som hon åstundar, men när hon fått sin vilja fram börjar hon tänka annorlunda. Ty hennes känslor är inte varaktiga rörande samma sak utan driver henne fastmer från det ena till det andra. Det är därför viktigt att överge sig själv även när det gäller de minsta ting. Människans sanna förbättring består i avsägelsen av det egna jaget, och en självförsakande människa är mycket fri och trygg.

Herre, vi lever i blindhet och vi förförs så lätt av fåfängligheten. Om jag rätt betraktar mig själv så har aldrig någon orätt gjorts mig av någon skapad varelse av vilken jag inte heller har rätt att beklaga mig inför dig. Men eftersom jag ofta och svårt har syndat mot dig, har jag förtjänt att hela skapelsen väpnar sig mot mig.

Herren: Jag är den som på ett ögonblick kan upplyfta en ödmjuk själ så att hon kan förstå flera av den eviga sanningens grunder än den som studerat ett helt årtionde i lärda skolor. Jag undervisar utan bullrande ord, utan tankeförbistring, utan högfärdiga later, utan tvistiga bevisföringsstrider. Jag är den som lär att ringakta vad jorden tillhör, att försmå det som är för ögonen, att söka det eviga, att finna njutningen och visheten i det eviga, att undvika hedersbetygelser, att tåligt fördra förargelser, att sätta allt hopp till mig, att ingenting åstunda utanför mig, och att med brinnande kärlek älska mig över allt annat.

Om du står i ett gott förhållande till Gud och tar hänsyn till hans dom, så skall du lättare finna dig i att bli besegrad i en ordstrid.

O, hur gott och fridsbringande är det inte att tiga om andra människor och inte okritiskt tro allt, ej heller gärna pladdra vidare vad man hört. Och hur gott är det inte att ej öppna sitt innersta annat än för få människor, men däremot alltid bedja om att Du måtte granska mitt hjärtas tankar.

Vad är ord annat än ord? De flyger genom luften men kan inte göra en klippa någon skada. Är du skyldig till vad man förebrår dig, tänk då på att gärna vilja bättra dig. Om du inte vet med dig vad man beskyller dig för, tänk då på att du bör villigt uthärda beskyllningen för Guds skull.

Herren: Pröva dig själv bättre och du skall lära dig förstå att världen och den fåfängliga lusten att behaga människor ännu lever i dig. Ty då du drar dig för att bli nedsatt och utskämd för några få fel, så framgår därav tydligt att du saknar den verkliga ödmjukheten och att du inte är i sanning död från världen, ej heller att världen är korsfäst för dig. Men lyssna till mitt ord och du behöver inte bekymra dig om tio tusen ord av människor! Se, även om allt sades emot dig, allt av den värsta ondska som kan uttänkas, vad skulle det kunna skada dig om du lät det gå förbi dig och inte aktade det mer värt än ett halmstrå? Skulle väl deras ord kunna ta ett enda hårstrå av ditt huvud? Men så förhåller det sig: Den som inte har sitt hjärtas tankar inåtriktade och inte har Gud för ögonen, han blir lätt upprörd genom ett ord av klander, men den som förtröstar på mig och inte bygger på sitt eget omdöme, han kan vara utan människofruktan. Ty jag är domare och rannsakare över alla hemligheter, jag vet hur saken har gått till, jag vet både vem som förorättat och vem som får uthärda oförrätter. Det var ytterst från mig som det där ordet utgick, så till vida som det var med min tillåtelse som det skedde för att det skall "bli uppenbarat vad många människor tänker i sina hjärtan". Jag skall döma den skyldige och den oskyldige, men med min hemliga dom har jag velat på förhand pröva dem båda.

Om himlen:

Herren: Min son, låt inte de vedermödor som du åtagit dig för min skull nedbryta dig, och låt inte anfäktelserna som överallt möter dig nedslå ditt mod, utan låt, vadhelst som än händer, mitt löfte styrka och trösta dig. Jag är den som förmår att gottgöra dig för ditt lidande utöver all gräns och allt mått. Inte länge skall du här få lida din vedermöda, och inte alltid skall du nedtyngas av sorg och smärta.

Förbida en liten tid, och du skall få se det snabba slutet på det onda du lider. En stund skall komma när all vedermöda och oro skall ta slut. Ringa och kortvarig är allt vad som med tiden har sin gång.

Gör med trohet vad du gör, arbeta i min vingård, jag skall vara din lön. Skriv, läs, sjung, sucka, var tyst, bed, uthärda manligen dina motgångar ? det eviga livet är värt alla dessa och ännu större strider.

Friden skall komma på en dag som är Herren allena känt, och det skall vara .. ett evigt ljus, en oändlig klarhet, en fast och ostörd frid och en vila utan alla bekymmer. Då skall du inte behöva säga: "Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?"

Ty döden skall nedstörtas och frälsningen vara fullständig. Ingen ängslan skall mer råda, istället lycksaligt behag, ljuv och skön samvaro de saliga emellan. O, om du hade sett de heligas oförgängliga kronor i himlen, och i hur stor härlighet de nu får fröjdas, dessa som fordom ansågs så föraktliga av denna världens människor och nästan inte värda att ens få leva. Förvisso skulle du då genast sjunka i stoftet av förödmjukelse och önska dig att hellre vara allas tjänare än att vara herre över någon enda. Och du skulle då inte önska dig glada dagar i detta livet, utan fastmer fröjda dig över att få lida för Guds skull och hålla för den största vinning att räknas för intet bland människorna. Om denna vishet stod tydlig för dig och trängde djupt in i ditt hjärta, hur skulle du då kunna förmå dig till att klaga en enda gång? Är inte alla vedermödor värda att utstå för det eviga livets skull?

Det är inte något ringa att mista eller att vinna Guds rike. Upplyft därför ditt ansikte mot himlen. Se, där råder fröjd och glädje hos mig, och de delas av alla mina heliga, vilka i denna världen har kämpat en hård kamp, de är nu i trygghet, nu får de vila, och de skall förbli hos mig i min Faders rike till evig tid.

- - - - - - -

Evas landsflyktiga barn sucka över hur bitter deras egen dag är här nere. Denna vandringstids dagar är få och onda, fulla av smärtor och trångmål, här där människan befläckas av många synder, insnärjs i många begärelser, berörs av mycket fruktan, dras hit och dit av många bekymmer, förströs av mycken förvetenhet, invecklas i mycken fåfänglighet, omges av många förvillande inflytelser, förnöter sig i många mödor, betungas av frestelser eller plågas av fattigdomens nöd. O, när skall dessa olyckors ände komma? När skall jag befrias från syndernas eländiga träldom? Herre, när skall jag i fullaste mått få fröjdas över dig? När skall jag vara utan hinder, i verklig frihet, utan varje tyngd som nertrycker själ och kropp? När får jag en fullkomlig frid som är trygg och ej kan störas? Gode Jesus, när skall jag få stå inför dig och se dig? När skall jag få betrakta ditt rikes härlighet? Jag är kvarlämnad, en fattig landsflykting i ett fientligt land, där dagliga strider och de största olyckor möter mig. Ge mig tröst i min landsflykt, ge mig lindring i min smärta, ty till dig suckar all min hjärtas längtan. Ty som en börda känns för mig allt vad denna världen erbjuder till tröst. Jag önskar att ha min oavbrutna umgängelse i den himmelska världen, men de timliga förhållandena och de ännu ej dödade begärelserna pressa mig neråt. Med min själs håg önskar jag stå över alla ting i världen, men av mitt kött tvingas jag att mot min vilja vara dem underdånig. Så kämpar jag olyckliga människa med mig själv, och jag har blivit en börda för mig själv, medan min ande söker det ovan är och mitt kött det här nere är. O, vad jag lider i mitt inre när jag i min själ sysselsätter mig med de himmelska tingen och strax de köttsliga tankarnas och känslornas svärm övermannar mig mitt under bönen! .. Nalkas mig, du himmelske ljuvlighet, och må all orenhet fly undan ditt ansikte. Förlåt mig också och överse med mig i din barmhärtighet när jag i bönen tänker på något annat än dig. Ty ofta är jag inte i verkligheten där jag kroppsligen står eller sitter utan fastmer där jag förs av mina tankar. Där min tanke är, där är jag i verkligheten. Där det som jag älskar är, där umgås flitigt min tanke ..

Om jag älskar himlen så tänker jag gärna på himmelska ting. Om jag älskar världen så gläder jag mig åt världslig lycka och bedrövas över världsliga motigheter. Om jag älskar köttet så sysselsätter jag mitt sinne ofta med vad köttet tillhör. Om jag älskar anden så finner jag behag i att tänka på andliga ting. Ty just det som jag älskar, om det talar och hör jag gärna, och minnesbilderna av det bär jag med mig hem. Men salig är den människa som för din skull, Herre, låter allt skapat fara, som gör våld på naturen och med sin andes glödande iver korsfäster köttets begärelser, så att ett renat samvete kan frambära till dig den rena bönens offer.

Det finns knappt något vari du behöver i så hög grad dö från dig själv som i att se och lida sådant som går din vilja emot.

Utan Ditt rådslut och Din försyn och utan orsak sker ingenting på jorden.

Dig vare tack, att du inte har skonat det onda hos mig, utan låtit mig känna bittra gisselslag i det du tillfogat mig smärtor och tillskickat mig svårigheter i utvärtes och invärtes måtto.

Det finns ingen som kan trösta mig av alla som finns under himlen, du allena, Herre, min Gud, förmår det, själarnas himmelske läkare, du som slår och helar, för ner i dödsriket och upp därifrån igen. Din tuktan är över mig, och just ditt gissel skall ge mig undervisning .. Se, älskade Fader, jag är i dina händer, under din tuktans gissel böjer jag mig. Slå mig på min rygg och på min nacke så att jag må böja min vrånghet efter din vilja. .. Åt dig överlämnar jag mig och allt vad mig tillhör till din förbättrande tuktan .. Du vet vad som länder till min förbättring och i hur hög grad den hårda prövningen tjänar till att bortrensa syndernas rost.

Herre, jag är inte värdig din tröst eller någon andlig besökelse, och därför handlar du rättvist med mig när du lämnar mig arm och övergiven. Även om jag kunde utgjuta tårar som ett helt hav så skulle jag ändå inte vara värdig din vederkvickelse. Därför är jag ej värd annat än att hudflängas och straffas, ty jag har svårt och ofta förtörnat dig och i många stycken svårt felat. Alltså är jag, när jag rätt tänker på detta, inte heller värd den minsta vederkvickelse. Men du, milde och barmhärtige Gud, du som inte vill att dina verk skall förgås, värdigas ändå vederkvicka din tjänare över allt mänskligt mått .. och det utan min egen förtjänst och värdighet.

I den verkliga förkrosselsen och under hjärtats förödmjukelse föds hoppet om förlåtelse, det oroliga samvetet vinner försoning, den förlorade nåden återfås, människan bevaras för den kommande vreden, och Gud och den ångerfulla själen möts ömsesidigt i en helig kyss.

Herren: Lugn förtröstan får den på dödsbädden som ingenting åtrår som kan kvarhålla honom vid denna världen. Men att hålla sitt hjärta så avskilt från allt, det förstår ännu inte den syndbesmittade anden, och den naturliga människan känner inte den inre människans frihet. Och dock måste den som i sanning vill vara en andens man försaka både vad som är fjärran och vad som är nära, och för ingen måste han ta sig mer till vara än för sig själv. Om du fullkomligt övervunnit ditt eget jag kan du sedan med större lätthet kuva allt annat. Den fullkomliga segern består i att triumfera över sitt eget jag. Ty den som håller sig själv underkuvad så att hans sinnliga natur lyder förnuftet och hans förnuft i allting lyder mig, han är i sanning sin egen besegrare och herre över världen. Om du längtar till att uppstiga till denna höjd så måste du manligen gripa dig an och sätta yxan till roten för att upprycka och förstöra den hemliga mot Guds lag stridande böjelsen för egenkärlek och varje enskild och jordisk förmån .. När detta onda blivit besegrat och underkuvat, då skall du genast få erfara stor frid och stillhet .. Den som åstundar att i frihet vandra med mig, han måste döda alla syndiga och mot Guds lag stridande böjelser och inte med sitt begär fästa sig i särskild kärlek vid någonting skapat.

O, Herre, hur är mig inte din nåd i allra största grad av nöden till att börja det goda, till att fullfölja det och till att fullborda det! Ty den förutan kan jag intet göra, men i dig förmår jag allt, då din nåd ger mig kraft .. Låt därför din nåd, Herre, alltid både förekomma mig och följa mig efter, och låt den skänka mig förmågan att oavbrutet vara angelägen om goda gärningar, genom Jesus Kristus, amen.

Herren: Min son, bättre behagar mig tålamod och ödmjukhet i motgångar än mycken andlig fröjd och from andakt i medgången.

Hur skulle du alltid kunna förbli i samma tillstånd av andekraft när det inte lyckades för en ängel i himlen och för den första människan i paradiset?

Herren: Min son, tag dig till vara för att rannsaka och tvista om höga ämnen och om Guds dolda domslut ? varför den ene blir så övergiven och den andre upptages till så stor nåd, varför den ene blir så svårt slagen och den andre så utomordentligt upphöjd. Detta överstiger all människoförmåga, och intet mänskligt förnuft eller någon utredning räcker till för att genomtränga Guds rådslut. Därför, när ovännen ingiver dig sådant eller några förvetna människor frågar därefter, svara då med detta ord: "Herre, du är rättfärdig, dina domslut är rättvisa", och med ett annat ord: "Herrens domslut är sanna, de är alla rättfärdiga." Mina domar bör fruktas, inte bedömas, ty de är outrannsakliga för människoförståndet .. Den som besinnar sina synders myckenhet och sina dygders litenhet och hur långt han är avlägsen från de heligas fullkomning, han handlar mycket välbehagligare för Gud än den som diskuterar om de heligas inbördes överlägsenhet eller ringhet.

Herre, jag vill hellre vara fattig för din skull än rik utan dig.

Även när du låter mig utsättas för de mångskiftande frestelserna och motigheterna, så ordnar du allt detta så att det må lända till min nytta, och på tusen sätt brukar du pröva dina utkorade. I denna prövning bör du inte mindre älskas och prisas, än om du uppfyllde mig med himmelsk vederkvickelse.

Djävulen frestar inte de otrogna och syndarna vilka han redan är säker på att ha i sitt våld, men de troende och fromma frestar och ansätter han på mångfaldiga sätt.

Inte lär mängden av vänner vara mig till något gagn, ej heller lär tapperheten hos dem som skulle vara vid min sida kunna hjälpa mig, ej heller kloka rådgivare ge något nyttigt råd, ej heller de lärdas böcker ge mig någon tröst, ej heller någon dyrbar egendom kunna köpa mig fri eller någon undangömd och behaglig plats skydda mig, om inte du själv bistår, hjälper, styrker, tröstar, upplyser och vakar över mig. Ty allt som synes ge frid och lycksalighet är ingenting värt om du saknas.

Om nattvarden:

Ty ingen kan letas upp skicklig nog till att förstå detta som till och med övergår änglarnas skarpsinne. Vad skall då jag, en ovärdig syndare, stoft och aska, kunna utforska och förstå av en så hög och helig hemlighet?

Tag dig till vara för allt förvetet och fruktlöst utforskande av detta sakraments outgrundligt djupa hemlighet om du inte vill sjunka ner i tvivlets djupa avgrund .. Många har förlorat sin fromma andakt och tro under det att de har velat utrannsaka de ting som är för höga för oss. Tro och ett liv i sann uppriktighet är vad som krävs av dig, inte någon hög intelligens eller något djupt vetande om Guds hemligheter .. Underordna dig under Gud och böj din tanke under trons lydnad, då skall ges dig vetandets ljus i den mån det är dig nyttigt och nödvändigt.

Allt förnuft och all med naturens gåvor företagen forskning bör följa tron som vägvisare, inte gå före tron eller antasta den. Ty tron och kärleken är här de förnämsta och verka i detta allra heligaste och upphöjdaste sakrament på för oss fördolda sätt.

Herren: Jag är den som älskar renheten och den som skänker all helighet. Jag begär ett rent hjärta och där är det rum där jag vill vila .. Om du vill att jag skall komma till dig och förbli hos dig, rensa då bort den gamla surdegen och smycka ditt hjärtas boning. Stäng ute allt världsväsen och all syndernas villervalla, sitt "som en ensam fågel på taket" och tänk på dina överträdelser i din själs bittra sorg. Ty var och en som älskar, bereder åt sin käre vän det bästa och skönaste rum han förmår. Det är däri som hans kärlek visar sig då han tar emot den älskade. Du bör dock veta att du inte är i stånd att på grund av någon din egen verksamhets förtjänst utföra denna beredelse på ett tillfredsställande sätt, det skulle du ej kunna, även om du åt din beredelse ägnade ett helt år och inte hade något annat i tankarna. Nej, det är av min blotta godhet och nåd som du får tillträde till mitt bord, så som en tiggare blev inbjuden till en rik mans måltid och inte hade något annat att ge tillbaka hans välgärningar med än sina ödmjuka tacksägelser. Gör vad på dig ankommer, och du skall göra det med omsorg, inte som en vanesak, inte därför att det så måste vara, utan du skall med fruktan och vördnad och kärlek mottaga din älskade Herres och Guds lekamen, hans, som har värdigats komma till dig.

- - - - - - -

Se, jag står inför dig arm och blottad, bedjande om nåd och anropande din barmhärtighet. Vederkvick din hungrande tiggare, uppelda mitt frysande väsen med din kärleks låga, upplys min blindhet med din närvaros klara ljus. Vänd för mig allt jordiskt till bitterhet, låt allt som är svårt och motigt leda till övning i tålamod, lär mig förakta och glömma alla låga och skapade ting. Upplyft mitt hjärta till dig i himlen och släpp mig inte att utan mål irra omkring i stoftet. Endast du vare mig från denna stund och till evig tid min sötma, ty endast du är min mat och dryck, min kärlek och min fröjd, min ljuvlighet och allt mitt goda.

Några bibelord om lidanden:

Var dag har nog av sin egen plåga. Jesus, Matt 6:34

Den som inte tar sitt kors och följer mig är mig inte värdig. Jesus, Matt 10:38

I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen. Jesus, Joh 16:33

De sade att vi måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike. Apg 14:22

Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom. Rom 8:17

Gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då skall ni också jubla och vara glada, när han uppenbarar sig i sin härlighet .. Därför skall de som efter Guds vilja får lida anförtro sina själar åt sin trofaste Skapare, under det att de gör vad som är gott. 1 Petr 4:13, 19

2007-08-02 @ 22:55:43 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Utdrag ur ETT RIKT KRISTENLIV av Watchman Nee

Ett sammandrag av

ETT RIKT KRISTENLIV

av WatchMan Nee. (Orginalets titel - A Normal Christian Life)

Inledning

Guds norm för ett normalt kristet liv är:"Nu lever icke mera jag, utan Kristus lever i mig.",Gal. 2:20

Då det gäller vår andliga utveckling kan vi betrakta Romarbrevet på följande sätt: Våra synders förlåtelse (kap. 5), vår död med Kristus (kap. 6), vår naturliga hjälplöshet (kap. 7), förtröstan på Andens inneboende (kap. 8) och som en föld av detta är vi en kropp i Kristus (kap. 12).

Rom. 1:1-5:11 handlar om synder som jag begått inför Gud, vilka är många och kan uppräknas medan det i Rom. 5:12-8:39 är fråga om synden som en i mig verksam princip.

Blodet utverkar förlåtelse för vad jag gjort. Korset utverkar frigörelse från vad jag är.

När vi fått syndernas förlåtelse återstår tre steg. Den helige Andes uppenbarande eller kunskap, Rom. 6:6, troskrisen eller uppgörelsen, Rom. 6:11, och den fortsatta helgelseprocessen, då vi överlämnar oss själva åt Gud, Rom. 6:13, genom att vandra i ett nytt väsende, i liv.

Kristi blod.

Jag får nalkas Gud endast genom Jesu Kristi förtjänst. Aldrig genom något jag själv har förvärvat, Ef.2:13, Hebr. 10:19,22.

Genom blodet är Gud på min sida och jag kan möta Satan utan fruktan, 1Joh. 1:7. Vi skall aldrig försöka möta Satan med vår egen "förträfflighet" utan endast med Jesu Kristi blod

Kristi kors.

Vi dog i honom "såsom den siste Adam". Vi lever i honom "såsom den andra människan".

Vägen till framgång - kunskap.

Kunskapen om våra synders förlåtelse är inte intelektuell, utan kommer av en uppenbarelse från Gud, Ef. 1:17. Detsamma gäller kunskapen om frigörelsen, helgelsen. Rom. 6:6, "vi veta".

Helgelsen har samma grund som frälsningen. Den är en fri Guds gåva av nåd.

Vi kan ej bli helgade om om vi ej förstått att han bar oss upp på korset, Rom. 6:6.

Gud frigör oss inte från synden genom att stärka vår gamla människa. Han gör det genom att korsfästa henne och helt enkelt flytta bort henne från handlingsscenen.

Vägen till framgång - att hålla före.

Att hålla före och att tro är samma sak.

De flesta av oss kan minnas den dag när det för vårt inre blev verkligt att Kristus dog för oss. Det borde stå lika klart att vi också har dött med honom, Rom. 6:11.

Gud begär inte att jag skall hålla före att jag är död, om jag ännu lever.

Tron är den kraft, det "sinne", som kan förverkliga de eviga, andliga tingen.

Om vi uthålligt vägrar att acceptera det som motsäger Guds ord, om vi imtar trons attityd, skall vi finna att fiendens lögner upplöser sig som dimmor, och vår erfarenher kommer att överensstämma med Guds ord. Kristus blir verklig för oss på ett konkret sätt och vi mognar andligen.

Korsets skiljemärke.

Korset är skiljemärket mellan denna världs välde, koncentrerat i !denna världens furste", Joh. 12:31, och Guds rike, koncentrerat i Kristus, Kol. 1:16.

Ingenting av den förste Adam kan passera bortom korset, Gal. 6:14.

Om jag begär att bli döpt, så har jag proklamerat mig själv så som död. Orsaken till att vi stiger ner i vattnet är att vi erfarit, att vi i Guds ögon redan har dött.

Vägen till framgång - överlåtelse.

Rom. 6:12,13 visar helgelsens sanna natur.

Utan att ha passerat döden har jag ingenting att helga, ej heller finns något som Gud kan acceptera.

Gud pekar på punkt efter punkt av sådant som inte är av honom och han säger: Detta måste bort!

Genom att fortsätta på Guds väg och med glädje acceptera även det som köttet finner hårt vinner människan den verkliga rikedomen.

Den eviga avsikten.

Gud har inte för avsikt att reformera vårt gamla liv. Hans avsikt är att föra människan till härlighet. Då måste människan födas på nytt - födas av Gud.

När vi tar emor Guds Son, tar vi inte bara emot förlåtelse för våra synder. Vi tar också emot det gudomliga liv som i lustgården var representerat av livets träd.

Den helige Ande.

Jesu dog på korset,därför har vi fårr förlåtelse för våra synder. Jesus har uppstått från de döda, därför har vi mottagit nytt liv. Jesus har blivit upphöjd, därför har vi mottagit den utgjutna heliga Anden. All pga. Jesus, Apg. 2:32-36.

Skillnaden mellan segrande kristna och de som lider nederlag är inte att de förra har Anden medan de senare inte har honom. Skillnaden ligger i att de segrande vet, Ef. 1:17, att han bor där inne. De upplever det gudomliga ägandet, medan de som lider nederlag fortfarande är sina egna herrar, 1 Kor. 6:19,20.

Meningen med och värdet av Romarbrevets sjunde kapitel.

Sjunde kapitlet är ett förklarande supplement till Rom. 6:14.

I vårt köttsliga tillstånd är vi helt oförmögna till det goda, Rom. 8:8. Då den köttsliga människan försöker behaga Gud ställer hon sig under lagen och erfarenheten som tecknas i sjunde kapitlet blir hennes.

Frihet från lagen betyder att Gud inte längre begär något av mig. Han åstadkommer det själv istället.

Det fulla evngeliet: Jesus dog inte bara för synderna utan också för syndarna. Två saker följer av detta. Man räknar sig som död och uppstånden med Kristus och man får klart för sig att Gud har rättmätiga krav på en och att man inte längre är sin egen.

Hur dör vi? Vi har "genom Kristi kropp blivit dödade från lagen", Rom. 7:4. Hans död inkluderar min död.

Vägen till framgång - vandring i anden.

Vad menas med att vandra efter Anden? För det första är det inte ett arbete utan en vandring. För det andra är det vandring efter bestämd ledning.

För att uppleva välsignelsen av att vara i Kristus måste jag lära mig vad det vill säga att vandra i Anden.

Att leva i anden är att lita på att den helige Ande skall verka i mig det som jag inte kan göra av mig själv.

Frestelsens mål är alltid att få oss att göra något. Den gudomliga vägen till seger tillåter oss inte att göra någonting alls. Med någonting menas här något utanför Kristus.

Striden med kötte är inte vår utan den helige Andes, Gal. 5:17.

Gud är inte en detaljhandlare som distribuerar paketerade nådegåvor till oss. Han har givit oss en enda gåva som täcker alla våra behov. Den gåvan är hans Son, Jesus Kristus.

Den vanligaste uppfattningen om helgelse är att varje område i mitt liv skall vara heligt. Det är inte helighet, det är en frukt an heligheten som är Jesus Kristus.

Att uppmuntra dig att öva upp din vilja att vinna seger över din natur skulle vara det samma som att erbjuda dig världens religion och inte livet i Kristus.

Vad Fadern har beslutat ngående oss, det har Sonen gjort för oss och det förmedlar den helige Ande till oss.

En kropp i Kristus.

Fyra aspekter på korset:

Kristi blod för vår synd och skuld.
Kristi kors för vår synd, för köttet och den naturliga människan.
Kristi liv som tar gestalt i oss för att nyskapa och ge gudomlig makt åt oss.
Dödens verk i den naturliga människan för att det inneboende nya livet mer och mer må manifesteras.

De två första aspekterna gäller återställelsen. De två senare pekar hän mot det mål Gud satt sig före då det gäller oss. De två första gäller avslöjandet av det som Adam förlorade i fallet. De två sista handlar om det som vi förs in i och som förs in i oss, något som Adam aldrig ägde.

Den tredje aspekten representeras av Jesus som vetekornet. Den fjärde kan vi kalla att bära sitt kors.

Genom gemensam bön tillägnar sig hela kroppen Guds hjälp, Matt. 18:19,20. Vi måste förtrösta på honom gemensamt. Jag måste lära oss att bedja "Fader vår..." med tanke på min förening med kroppen, för utan Kristi kropp kan jag inte klara mig.

Bibeln säger inte att församlingen liknar en kropp utan att den är Kristi kropp.

Korset måste utföra sitt verk och påminna mig om att jag i Kristus har dött från det gamla självständiga livet som jag ärvt från Adam, och i uppståndelsen har jag blivit inte en individuell troende utan en lem i Kristi kropp. Det betyder då inte längre något vem som utför arbetet. Detsom betyder något är att kroppen växer till.

Vi har en kamp mot furstar, väldigheter och världshärskare, Rom. 8:38, Ef. 6:12, som försöker bekämpa och fördärva Guds verk i oss. Ensamma kanvi inte övervinna dessa makter, men det vi inte kan, det kan församlimgen, Kristi kropp. Synd, självförtröstan och individualism är de medel varmed satan söker nedslå Guds verk och omintetgöra hans plan med människan, men genom korset har Gud brutit udden av dessa satans försök.

Korset och själslivet.

Korset har en tvåfaldig verkan i oss. Å ena sidan verkar det så att Kristi liv kommer till uttryck i oss genom den inneboende helige Ande. Å andra sidan bereder det oss en möjlighet att bära korset. Med andra ord att varje dag samverka med honom i hans dödslidande, varvid det nya livet tar gestalt i oss och den naturliga människan succesivt förs till sin rätta plats, till lydnad under den helige Ande, Luk. 14:27

I 1 Mos. 2:7 står att Adam var en levande själ med en inneboende ande som hade förbindelse med Gud och med en kropp som hade förbindelse med den materiella världen. Se även 1 Tess. 5:23 & Hebr. 4:12.

Frukten från kunskapens träd gjorde Adam själsligt överutvecklad. Frukten förde själen fram till en hel och full utveckling, så att Adam inte bara förblev en levande själ utan kom att leva genom själen.

Vingårdsmannens beskärningsarbete: Å ena sidan vill Gud föra oss dit där vi lever genom hans Son. Å andra sidan utförhan ett verk direkt i våra hjärtan som går ut på att undanröja den naturliga människans självförtröstan, som är en följd av frukten från kunskapens träd, 2 Kor. 4:11.

Allt det som vi kan uträtta utan bön och förtröstan på Gud kommer från det naturliga livets källa, det liv som är besmittat av köttet.

Allt det vi gjort och kan göra utan Gud är ingenting värt, Matt. 5:13. Ursprunget bestämmer resultatet.

Gud är den ende skaparen i universum, 1 Mos. 1:1, och hans helige Ande är den ende som kan utföra nyskapelsens verk i våra hjärtan.

"I ditt ljus se vi ljus", Ps. 36:10. Det första ljuset tillhör Gud som lyser över oss. Det andra ljuset är den kunskap som det första ljuset skänker.

Ljuset kommer inte till oss ögonblickligen utan efter hand och då blir allt klarare, tills vi ser oss själva i Guds ljus. Då försvinner vår självförtröstan.

Det är Guds ord som prövar våra motiv och utrannsakar själ och ande,Hebr. 4:12.

Vägen till framgång - att bära korset.

Om Guds Son måste gå genom död och uppståndelse både symboliskt och verkligt för att kunna uträtta något för Gud, måste då inte vi göra det samma.

Den helige Ande är skeppet, med vilka alla värden av döden, uppståndelsen och upphöjelsen tillföres oss.

Knopparna, blommorna och frukten på Arons stav, 4Mos.17, visade att han stod på den rätta grunden. Gud erkänner som sina tjänare endast dem som från döden har nått fram till uppståndelsen.

Om vi skall vandra med Gud måste vi många gånger handla tvärt emot själens röst.

Frågan är inte om vi gör Guds vilja utan om vi älskar den? Den frågan går djupare än någon annan fråga.

Klart är att kallelsen att möta Jesus på skyarna inte kommer att förvandla oss på ett mirakulöst sätt utan hänsyn till vår föregående vandring med Herren.

Själen med dess krafter kommer att vara hos oss till vår död. Till dess kommer det att finnas ett oändligt behov för korset att utföra sitt verk i oss. Där är med andra ord det livslånga verk i oss som Jesus uttryckte med orden"...så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig." Matt.16:24. Se även 2Kor.4:11.

Den rätta tjänareandan, Ps.40;7,8, får vi endast när vår själ, sätet för vår naturliga kraft, vilja och känslor, genom korsets inflytande förts in under Guds spira.

När vi kommit därhän att vi lever i anden och genom Anden, använder vi våra själsförmögenheter alldeles så som vi brukade våra lemmar, men de är nu Andens tjänare. När vi nått så långt kan Herren börja använda oss.

Sedan Gud rört vid dig och din kraft är bruten, är du inte heller den samme. Herren vet vad han gör med det som är hans, och han bryr sig inte om våra behov som går vid sidan om korset.

Evangeliets målsättning.

Med sitt erkännande av Marias kärlekshandling, Mark.14:3-9, klargjorde Jesus vad som är grunden för all tjänst inför Gud. Det är att du ger honom allt vad du har, ja dig själv helt och hållet till honom. Den första frågan är inte om de fattiga har fått hjälp. Första frågan är: Har Herren blivit tillfredsställd?

Utgivandets lag är den lag Gud vill ska regerea över oss.

Du kan inte förmedla det gudomliga till andra utan att bryta sönder allt du har, även det dyrbaraste, vid Jesu fötter, Joh.12:3.

Gud har inte satt oss här först och främst för att vi skall predika eller arbeta för honom. Vår främsta uppgift är att hos andra skapa hunger efter Gud. Den hungern förbereder hjärtats åker för predikan.

Det var inte vad Elisa gjorde aller sa, som gjorde intryck på kvinnan, utan vad han var, 2Kon.4:9.

"Därför söka vi ock vår ära i att vara honom till behag." När vi likt Paulus har detta som vårt högsta mål, har evangeliet nått sin fullkomning, 2Kor.5:9.

2007-08-02 @ 18:59:10 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

unfaithful friend - Richard Baxter

A foolish physician he is, and a most unfaithful friend, that will let a sick man die for fear of troubling him; and cruel wretches are we to our friends, that will rather suffer them to go quietly to hell, then we will anger them, or hazard our reputation with them.

Baxter, Richard

2007-08-02 @ 17:30:38 Permalink Engelskt/English Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sållningsprocessen - David Wilkerson

Av David Wilkerson

16 juli, 2001

__________

Kvällen före Jesu död satt Han tillsammans med sina lärjungar för att dela påskmåltiden. Gruppen hade en intim nattvardsstund tillsammans. Då, vid slutet av måltiden sade Kristus högtidligt: "Men se, den som förråder mig, han har sin hand med mig på bordet." (Luk. 22:21) Vilken fruktansvärd sanning att inse vid ett så intimt tillfälle. Satan hade helt fräckt intagit Judas, en av Jesu egna lärjungar.

Något annat otroligt hade redan inträffat vid bordet. Jesus hade tagit en bit bröd en bild på sin brutna kropp doppat den i vin och gett till Judas. Lärjungen som var full av onda planer räckte då ut en demonbesatt hand för att ta emot det. Det var som om Satan själv tog Jesu kropp i sina händer för att krossa den.

Du kanske undrar liksom jag: Hur kunde Djävulen besätta Judas? Ingen människa kan falla så djupt över en natt. Ingen kan plötsligt bli så intagen av synd att han avsiktligt förråder Guds Son med vetskapen att det leder till Hans död. Sorgligt nog var sanningen att Judas var ett lätt byte för Satan. Evangelierna visar att Judas sedan länge var girig. I hemlighet nallade han från gruppens kassa för egen del. Och eftersom han gav rum åt denna girighetens ande, kunde Satan tids nog bedra honom.

Samma sak har hänt kristna gång på gång genom århundradena. Satan har sänkt massor av troende som aldrig tillät sig bli befriade från en vanesynd. Jag har sett många gudfruktiga tjänare falla åt höger och vänster, män som en gång varit mäktigt använda av Gud. När åren gick blev dessa predikanter insnärjda i en lust de inte ville släppa taget om. De föll tungt, och förlorade allt.

Judas var själv mäktigt använd av Gud. Han utförde mirakler tillsammans med de andra lärjungarna, han helade de sjuka och kastade ut demoner. Och precis som de vandrade han nära Jesus, det levande Ordet. Folket kände igen Judas som en överlåten Guds tjänare.

Ändå är Bibeln tydlig: Från första början var Judas en orättfärdig tjänare. Hans hemliga lust låg alltid och lurade alldeles under ytan. Och inget denne välsignade man såg eller hörde i Jesu liv kunde vidröra synden i hans hjärta. Judas hade fullständigt gett sig hän åt sin lust. Som resultat blev han helt besegrad av Djävulen.

Jag mötte en gång en predikant som haft denna erfarenhet. Han berättade: "Min far var predikant i femtio år, och han var alltid fattig. När han pensionerades levde han och mamma i fattigdom och kunde knappt klara sig. För några år sedan när jag besökte dem i deras husbil reste sig en röst inom mig. Jag sade till mig själv att jag inte skulle sluta mitt liv i fattigdom, som de. Jag skulle smussla i affärer om det blev nödvändigt, vad som krävdes för att vara trygg."

Denne man var en ledare i sitt samfund med ansvar för många pastorer. Men snart investerade han i skumma fastighetsaffärer. Han visste att det var fel, men han kunde inte bryta sig loss från den ande som drev på honom. Han var fortfarande bunden av en fruktan för att sluta sitt liv i fattigdom. Liksom Judas var denne man ett lätt byte för Satan som invaderade hans giriga hjärta.

För flera år sedan avslöjades en välkänd evangelist som levde i sexuell synd, vilket chockade världen. Massor av kristna undrade: "Hur kunde en så gudfruktig man falla i sådan synd?" Innan denne predikant avslöjades ringde jag honom angående vad som var på gång. Han bekände att han hållit på med pornografi sedan han var barn. "Jag har varit ansatt i åratal" berättade han. "Och jag har burit på denna börda genom hela min tjänst." Med andra ord, även när han predikade mäktigt gled han tillbaks i sin vana. Uppenbarligen kom inte denne mans bojor över en natt. Han hade märkts av djävulen tidigt, och han hade aldrig kunnat njuta av fullständig seger.

Jag tror att massor av kristna idag har det som denne man. De används av Gud, de tillber innerligt och de tjänar Gud uppriktigt. Men de har tillåtit en synd i sina liv, och med tiden har den förskansat sig djupt. Nu har de blivit ett lätt byte för Satan, och han har invaderat deras svaga område och överbemannat dem.

Vid påsken visste Satan att Jesu rike skulle komma. Så när han väl hade intagit Judas beslöt han att sikta in sig på näste lärjunge. Jag tror att hans närvaro kändes runt bordet, eftersom "det uppstod också en tvist bland dem om vem som kunde anses vara störst." (Luk. 22:24) Kan du föreställa dig denna diskussion? Lärjungarna hade just haft en intim gemenskapsstund med sin Herre, som berättade att Han snart skulle dö. Men de förstod uppenbarligen inte något av vad Jesus sade. De började i stället argumentera om vem som skulle bestämma när Han försvann.

Detta måste ha varit ett riktigt smörgåsbord för Satan. Han mätte förmodligen lärjungarna en efter en och undrade: "Vem kommer härnäst? Inte Nathanael, Jesus sade att han var utan svek. Men Johannes då? Nej, han står Mästaren för nära, han lutar sig alltid mot Hans bröst. Ah, där sitter ju Petrus. Jesus kallade honom en klippa. Faktum är att Jesus sade att han skulle bygga sin församling på Petrus' proklamation att Han var Messias. Ja, Petrus är det. Om jag bara kan komma åt honom, kan jag försvaga grunden för den kommande församlingen."

Satan bad om tillstånd
att testa Petrus' lojalitet

Du känner förmodligen till Jobs historia från Gamla Testamentet. I så fall kommer du ihåg att Satan inte kunde röra denne gudfruktige tjänare utan att först utverka tillstånd från himlen. Herren sade till Djävulen hur långt han fick gå med Job. Han kunde plåga hans kropp, han kunde ta honom genom gåtfulla prövningar, men han kunde inte döda honom.

Nu bedrev Satan lobbyverksamhet för att göra Petrus till måltavla. Han sade: "Jesus, du sade att du skulle bygga din församling på denne mans vittnesbörd. Nå, om du är så säker på att Petrus är en klippa, så låt mig sålla honom ett tag. Du skall se att han inte duger som sten i någon sorts grund. Djupt inombords är han inget annat än sand. Du vet, jag har redan kommit åt en av dina tolv grundledare. Jag lovar dig, att Petrus kommer att krokna precis som Judas gjorde."

Vi vet redan att Herren tillät att Petrus blev sållad. Men ändå, varför var detta nödvändigt? Jag tror att påskscenen ger oss insikt. Jesus lovade sina lärjungar: "Jag överlämnar riket åt er Ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner och döma Israels tolv stammar." (Luk. 22:29-30) Jesu efterföljare måste blivit extatiska av att höra detta. Deras framtid var säkrad. Herren själv sade att de var på väg mot himlen. Han skulle till och med reservera plats för dem vid sitt bord. Och de skulle alla bära kronor, regera och härska med Honom i evighet.

Vilket otroligt löfte om trygghet. Jesu ord var nog för att bära vem som helst genom ett helt liv, i total tro och tillförsikt. När Petrus lyssnade måste han känt sig djupt älskad och tänkt: "Jag har ett bepansrat löfte från Jesus. Han skall använda mig genom hela evigheten. Och det gör mig fullständigt fri för att tjäna Honom nu, utan oro."

Men Petrus glädje och stilla förundran avbröts abrupt. Plötsligt vände sig Jesus till honom med denna konstiga varning: "Simon, se, Satan har begärt att få sålla dig som vete." (22:31) Jag kan föreställa mig Petrus förvåning. Förmodligen utbrast han: "Varför skulle Satan vilja ha mig, Herre? Är mitt hjärta ont? Vad har jag gjort för att bli utvald? Jag var ju ändå den förste att erkänna din gudomlighet. När de andra tvivlade, gjorde inte jag det. Jag gick till och med på vattnet med dig. Så vad menar du, skall jag bli sållad? Menar du att Satan frågade om han fick göra detta mot mig, och Du sade ja? Var finns ditt beskydd över mig, Jesus? Vad är det som händer?"

Vid den här tiden var Israel en jordbrukskultur, så alla var införstådda med sållningsprocessen. Bönder skyfflade upp högar av säd på ett såll, vanligtvis en ram ca 1,20 x 1,20 stor, med en grov väv i botten. Arbetarna skakade sedan sållet kraftigt så att allt skräp och alla agnar föll genom väven ner på marken. Bara de rena sädeskornen blev kvar.

Sållning är tydligen en reningsprocess då man skiljer det dåliga och oanvändbara från det goda och fruktbärande. Du kanske frågar: "Varför skulle Satan vilja sålla Petrus, om det skulle komma god frukt av det?" Min gissning är att Satan inte trodde att Petrus' tro skulle bestå provet. Han planerade att sålla Petrus så våldsamt att hans tros säd bara skulle visa sig vara agnar.

Den alltför självsäkre Petrus
hade ingen aning om
vad han stod inför

Petrus svarade Jesus: "Herre, jag är redo för vad som helst. Jag är villig att följa dig i fängelse, att bli korsfäst med dig, att dö jämte dig. Du har redan berättat för mig vad som väntar i evigheten. Vad kan en liten sållning göra mig för ont?" (Se Luk. 22:33) Sanningen är dock att ingen någonsin är redo för sållningen. Det finns inget vi kan göra i vårt kött för att förbereda oss för den sorts fruktansvärda skakning Petrus stod inför.

Jag tror att Herren tillåter Satan att särskilt sålla alltför självsäkra kristna, fulla av självtillit. Sådana vältränade troende är övertygade om att de kan hantera allt Satan slänger emot dem. De skryter: "Om fienden någonsin försöker sänka mig, trampar jag på honom i Guds kraft. Jag jagar ut honom ur mitt liv med Ordet. Djävulen kan inte röra mig."

Jag hör denna sorts skryt från predikstolar över hela Amerika. Naturligtvis håller jag med om att vi har seger över Satan genom tron på Jesu verk på korset. Men förr eller senare står varje kristen inför plötsliga, överraskande sållningar och inser inte att Djävulen står bakom dem. Det sker rörelser i den andliga världen hela tiden som vi vet väldigt lite om. Vi ska inte vara okunniga om fiendens planer, men, som Paulus säger: "Nu ser vi en gåtfull spegelbild." (1 Kor. 13:12)

Kanske står du just nu inför en djup prövning, det skakar oförklarligt. Du vänds upp och ner, in och ut, och du tror att det beror på något ont i dig. Men hela tiden är det Satan som sållar dig som vete med Guds tillåtelse.

Missförstå inte detta: Djävulen kan inte komma åt Guds folk när han vill. Han kan inte bara sänka oss när han vill. Vi kan snarare leva i den vissheten att de enda människor Herren tillåter att bli sållade är de han valt för att återuppbygga Hans fallna församling. Våra sållningstider är avsedda för att föra fram vår tro intakt och ren. Sedan kan Jesus använda oss i arbetet att återuppbygga Hans församling i den sista tiden. Som det står skrivet: "Därefter skall jag vända tillbaka och åter bygga upp Davids fallna boning." (Apg. 15:16)

Jesus pekade inför lärjungarna på skillnaden mellan sållning och andlig krigföring. Han sade till dem: "Och den som inte har något svärd skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd." (Luk. 22:36) Essensen av vad Kristus sade var: "Jag skall lämna er, och ni kommer att stå inför ett intensivt andligt krig. Hela denna tid har jag varit med er och jag har beskyddat er. Men nu måste ni leva av tro. Ni måste ta upp ert andliga svärd och kämpa den goda trons kamp."

"Ändå finns det en mycket större prövning än andligt krig. Det är sållningsprocessen. Sållningen är strid man mot man med Satan själv, en strid få människor någonsin upplever. Petrus, du kommer att läggas i fiendens hand en tid, och svärdet kommer inte att göra någon nytta. Djävulen kommer att sända en attack avsedd att förstöra din tro. Han vill beröva dig på allt hopp jag gett dig."

När du blir sållad injicerar Satan in i ditt sinne allt tänkbart han har i sin demoniska arsenal. Och han får oss att tro att dessa fruktansvärda tankar kommer från våra egna hjärtan i stället för från helvetet. Det är en prövning så helvetisk och förfärlig, att Kristus inte skulle låta oss gå in i den utan att ge oss sin ed på att be oss igenom. Han försäkrade för Petrus: "Jag har bett för dig, att din tro inte skall bli om intet." (Luk. 22:32) Han sade: "Petrus, jag vet mycket väl att detta är en strid där din tro står på spel, och jag kommer att be för dig varje stund du är angripen. Jag säger detta i förväg; du kommer inte att förlora din tro."

Jesus profeterade om
en svår prövning för Petrus

Jesus varnade Petrus att prövningen skulle bli svår. "Tuppen skall inte gala i natt, förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig." (22:34) Ändå trodde Petrus att han var redo. Några timmar senare när folkmassan kom för att arrestera Jesus, stod lärjungen upp för att slåss för sin Mästare. Han drog djärvt sitt svärd och högg av en mans öra.

Men Petrus' sållning började egentligen inte förrän senare. Den började när Jesus stod inför sina anklagare i rättssalen. Petrus var utanför och värmde sig vid en eld, när en ung flicka kände igen honom: "En tjänsteflicka, som fick se honom sitta vid elden, betraktade honom noga och sade: Den där mannen var också med honom.'" (22:56) När flickan stirrade, började Petrus darra av skräck. Han svarade snabbt: "Nej, kvinna, jag känner honom inte." (22:57)

Nu hade Satan Petrus i sållet, och han började skaka honom våldsamt. Bibeln säger: "Strax därefter fick en man syn på honom och sade: Du är också en av dem.' Men Petrus svarade: Människa, det är jag inte.'" (22:58) Nu var Petrus skakad, och visste inte var hans ord kom ifrån. Till slut, en timme senare, kände en tredje person igen honom och sade: "Visst var den här mannen med honom Men Petrus sade: Människa, jag förstår inte vad du menar'" (22:59-60) Vid den tidpunkten, enligt ett annat evangelium, började Petrus svära.

Försök föreställa dig scenen. Bara timmar tidigare hade denne trogne lärjunge varit Jesu djärvaste försvarare och svingat sitt svärd mot alla odds. Men nu var Petrus helt nerbruten, och förnekade att han ens kände Jesus. Satan måste triumferande ha sett på och tänkt: "Jag har Petrus. Han är slut, som Judas. Nu tar vi näste lärjunge."

Precis vid Petrus' tredje förnekelse säger skriften: "Då gol tuppen. Då vände sig Herren om och såg på Petrus." (22:60-61) Tänk dig hur Petrus måste ha känt det när hans Mästare såg på honom. Ändå kan jag försäkra dig att den blick Jesus gav honom inte var förebrående. Kristus sade inte: "Hur kunde du göra så här mot mig, Petrus? Du har smädat mig, förnekat mig, även om dessa människor vet att du är min. Hur kunde du falla så lågt efter allt jag gjort för dig?"

Jesus hade snarare förutsagt dessa händelser för Petrus' skull. Och nu såg Han på honom för att åter lugna honom, som för att säga: "Håll fast, min vän. Jag varnade dig för att Satan skulle sålla dig, minns du? Han vill sänka dig och förstöra min församling. Men jag påminner dig nu Petrus, att du kommer att bli återupprättad. Du är viktig för mig, så spring inte ifrån mig. Den här striden kommer att ta slut. Och det ligger fortfarande ett stort arbete framför dig."

Jesus hade faktiskt sagt till Petrus: "När du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder." (22:32) Den bokstavliga betydelsen på grekiska är: "När du återvänder, var en styrka för dina bröder och systrar." Jesus sade med andra ord: "Du kommer att förneka mig, Petrus. Men, jag säger dig, du kommer att bli upprättad. Och efteråt kommer du att ha något viktigt att ge till andra. Du kommer att vara en välsignelse genom det du lärt dig."

Detta är orsaken till att Gud tillåter sållningen. Aposteln Paulus skriver: "Välsignad är barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud. Ty såsom Kristuslidanden flödar över oss, så överflödar genom Kristus också den tröst vi får. Om vi lider nöd, sker det för att ni skall få tröst och frälsning. Om vi blir tröstade, skall också det uppmuntra er och ge er kraft att uthålligt bära samma lidanden som vi. Och det hopp vi har när det gäller er är fast, eftersom vi vet att liksom ni delar våra lidanden, så delar ni också den tröst vi får." (2 Kor. 1:3-7)

Det är helt klart att Gud tillåter att Hans tjänare går igenom djupa vatten, utstår kriser de inte kan omfatta, så att de skall bli ett vittnesbörd och tröst för andra. På detta sätt kan sållade kristna hjälpa till att återuppbygga de delar av Guds hus som fallit ner.

Tänk på det: Petrus' sållning hade ingenting att göra med köttsliga frestelser som lust, girighet eller begär. Nej, Satans attack var ämnad att underminera Guds löften till denne man. Han ville att Petrus skulle vara övertygad om att han var fullständigt ovärdig Jesu löfte om himlen. Och till en början lyckades Djävulen. Efter det att Jesus sett på Petrus, gick lärjungen ut och grät bittert. Tänk dig de lögner Satan ropade mot denne brutne man:

"Så du är Jesu klippa, va? Så du är den som skulle resa upp en raserad kyrka? Se på dig, Petrus. Du är en vekling, en lipsill, en hädare. Du förnekade den som kallat dig och älskat dig. Om du tror att du skall få sitta vid Jesu bord i paradiset, kan du glömma det. Du har syndat mot världens ljus. Du är inte värdig Hans löften. Du är rakt igenom ond, värdelös. Ditt liv är slut."

Men Petrus förstod inte att han utrustades med ett viktigt budskap till den nya kyrkan: "Jag har varit i djupare nöd och hopplöshet än ni någonsin kan ana. Och min Herre förde mig ut ur det för att trösta er."

En av bibelns
mest rörande scener
finns i Johannes 21

I Johannes 21 har Jesus redan uppstått från de döda och visat sig flera gånger för sina efterföljare. När Kristus gick genom väggen i den övre salen tittade han helt säkert på allihop, inklusive Petrus, med Faderns ömma kärlek.

Trots det led Petrus tydligen av sin upplevelse. En dag sade han till de andra: "Jag går och fiskar" (Joh. 21:3) Med andra ord, han återvände till sin karriär som fiskare. Petrus såg inte längre sig själv som lämplig för andligt ledarskap. Han tänkte förmodligen: "Gud kan inte använda någon som mig. Jag har syndat värre än någon i historien. Det finns inget kvar för mig."

Du kanske kan historien. Petrus övertalade några av de andra lärjungarna att följa med honom. De fiskade hela natten, men fick inte någonting. Då, fram på småtimmarna, stod där en figur på stranden och kallade på dem. Han sade till dem att kasta ut näten på andra sidan av båten. När de gjorde det, fick de en sådan mängd fisk, att näten höll på att brista.

Petrus förstod att figuren måste vara Jesus. Omedelbart hoppade han i vattnet och simmade mot stranden. Han fann Jesus som lagade frukost åt allihop. När alla kommit fram bjöd Jesus in dem: "Kom och ät." (21:12) Herren sträckte ut sin hand mot sina utvalda och längtade efter att föra tillbaks dem i full gemenskap med Honom. Och han tänkte speciellt på Petrus.

Under måltiden frågade Jesus lärjungen tre gånger: "Petrus, älskar du mig?" Varje gång svarade Petrus: "Herre, du vet att jag älskar dig." (Se 21:15-16) Du måste förstå, att Jesus inte frågade för att övertygas om sin lärjunges överlåtelse. Han frågade inte heller för de andra lärjungarnas skull. Alltihop var för Petrus' skull. Kristus sade till Petrus: "Jag vet att du är trygg i min kärlek till dig. Du är övertygad om att jag älskar dig fullständigt och förbehållslöst, trots dina misslyckanden. Men jag vill att du skall vara övertygad om något annat också, och det är att JAG VET ATT DU ÄLSKAR MIG."

"Du har återvänt helt och fullt till mig, Petrus, och jag vet att du inte kommer att förråda mig igen. Jag känner ditt hjärta, och jag är övertygad om att du älskar mig av hela din varelse. Så låt inte Satan beröva dig på det. Du är uppenbarligen trygg i min kärlek till dig. Var nu trygg i din kärlek till mig. Detta kommer att förbereda dig för den tjänst jag har för dig i framtiden. Och det är att föda mina får." (Se Joh. 21:17)

Älskade, vår sållning slutar när vi kan säga till Djävulen: "Min frälsare älskar mig villkorslöst, genom alla mina synder, för jag har återvänt till Hans kärlek. Dessutom har Han övertygat mig om att även om jag misslyckats, vet Han att jag fortfarande älskar Honom av hela mitt hjärta. Så du kan inte stjäla det från mig längre, djävul. Jag tillåter dig inte att lura i mig något annat. Jag älskar Jesus, och det vet Han."

Jag vet vad det innebär
att uppleva det Petrus upplevde

Precis som Petrus har jag känt Jesu speciella vidrörande i mitt liv. Jag har hållit fast vid ett dyrbart löfte Han gett mig, att mina sista dagar skall bli mina mest fruktbärande. Jag har också tagit emot Livets bröd av Honom i djup gemenskap. Och jag har trott på Hans löfte att en krona väntar mig i härligheten.

Men jag har också, likt Petrus, varit i plötsliga andliga strider som låg över min fattningsförmåga. Jag har uthärdat djävulska plågor och lögnaktiga anklagelser. Och i varje prövning har jag inte vetat om orsaken var mitt eget kött, Djävulen eller Guds luttring för att rena mig från någon okänd synd. Jag har identifierat mig med Job som frågade Gud: "Varför anklagar du mig?" (Job 10:2) Job sade: "Herre, jag vet inte vad som händer. Vad handlar denna djupa prövning om?"

Jag tror att våra sållningserfarenheter ligger instoppade mellan tider av kraftfull uppenbarelse och perioder av ännu större användbarhet för Guds rike. Lägg märke till vad Paulus lärde sig genom sina prövningar: "Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren, och oss som era tjänare för Jesu skull. Ty Gud som sade: "Ljus skall lysa fram ur mörkret", han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken." (2 Kor. 4:5-6)

Paulus säger att genom sina prövningar har han lärt sig att inte predika sig själv, utan endast Kristus. Vid det här laget i sitt liv har han slutat fokusera på sig själv. Nu var hans undervisning, vittnesbörd och liv helt överlåtet till att upphöja Jesus. Dessutom tog Paulus emot ett ökat mått av uppenbarelse. Han berättar för oss att Den Helige Ande hade lyst upp hans hjärta och fört in ännu mer ljus för att han skulle kunna uppenbara Kristus för andra. Vilken underbar plats att vara på: totalt förödmjukad, men ändå full av uppenbarelse, ljus och en vision av Guds härlighet.

Till sist förklarar Paulus vad som följde på alla hans uppenbarelser: "Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp. Ty vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv skall uppenbaras i vår dödliga kropp. Så verkar döden i oss, och livet i er." (4:8-12)

Lägg märke till alla tunga ord Paulus använder här: trängd, rådvill, förföljd, nerslagen, han bär Jesu död i sin kropp. Enkelt uttryckt beskriver Paulus sållningsprocessen. Först kunde han inte förstå varför allt det underbara verk Guds Ande gjorde följdes av en turbulent tid då allt skakade. Då uppenbarade Den Helige Ande orsaken för honom: det var inte för att avslöja synd i honom, eller för att disciplinera och korrigera honom. Paulus säger att det snarare var för andras skull: "Allt sker för er skull, för att nåden genom att komma allt fler till del skall få tacksägelsen att flöda över till Guds ära och bereder en härlighet som väger tungt." (4:15-17)

Paulus förstod klart varför en del troende lider under större prövningar, upplever större skakningar och står inför större prov: "Det är för Kristi kropps skull. Och i förlängningen är det för Guds ära. Du förstår, när andra ser efter hur du gensvarar i den hetaste av eldar inser de att Gud inte kommer att lämna dem i deras prövning heller."

Käre helige, den sållning du går igenom just nu är för din familj, dina vänner, dina medarbetare, de runt omkring dig som älskar Jesus. Så var inte rädd för din prövning. Jesus känner till utgången, och Han säger till dig som Han sade till Petrus: "Håll ut, min vän. Jag ber för dig. När dammet lägger sig kommer du att bli upprättad. Och jag skall använda dig för att återuppbygga min församling. Jag har ett evigt syfte bakom din sållning. Det sker för min härlighets skull."

2007-08-02 @ 15:34:52 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Guds vidrörande - David Wilkerson

Av David Wilkerson
27 maj, 2002

______

____

        När Herren rör vid någon drivs den personen ner på sina knän. Han hamnar i ett intimt förhållande med Kristus. Och utifrån den intimiteten hämtar han nya uppenbarelser från himlen. Den personen är angelägen om att frambära sina synder inför den Helige Ande, för att döda dem. Hans själ blir förnyad och han träder in i ett tillstånd av vila. Och han börjar att tjäna Kristus med en ny passion och med större kärlek.

        Framförallt blir den här tjänaren, medan han växer, mer och mer medveten om den kommande domedagen. Han vet att han måste stå inför Guds tron och svara på en stor fråga: "Hur målade du Kristus för en förlorad värld?" Vi kommer alla att möta den här frågan på Domens dag: "Hur vittnade du om Kristus för de ogudaktiga? Hur visade du på honom genom ditt sätt att leva och handla? På vilket sätt representerade du honom genom ditt sätt att leva?"

        Detta är det enda kriteriet för hur vi kommer att bli dömda den dagen. Det spelar ingen roll om vi har varit instängda med Gud som Moses, fått ta emot fantastiska uppenbarelser som Daniel, varit heliga som Paulus, eller predikat frimodigt som Petrus. Alla kommer att dömas efter denna enda måttstock: hur pekade våra liv på vem Jesus är och vad han gör?

        Den Helige Ande grundade detta sätt att döma på efter pingst, liksom Kristus grundade sin församling. Romarna hade makten vid den tiden. Detta rike hade en ande av stolthet, arrogans och materialism. Romarna undvek de förtryckta, inklusive änkor, faderlösa och fattiga. Från Eufrat och hela vägen till Atlanten fanns det väldiga monument som firade minnet av Roms militäriska segrar. Palats byggdes för rikets krigshjältar. Men ingenstans fanns det ett hem eller en institution för de fattiga. Ingenting i imperiet visade på att man bekymrade sig om de fattiga.

        Denna ande av stolthet och girighet genomsyrade även judarnas verklighet. Israels religiösa ledare hade föresatt sig att förvärva rikedomar och förmögenheter. Fariséerna använde sig av lagliga kryphål för att stjäla änkors hus. Under tiden blev de faderlösa övergivna och hemlösa människor blev skymfade. Underklassens arbetare blev lurade på sina löner. Det sades till dem att de förtjänade att vara fattiga, att Gud straffade dem för deras synder. Den rådande attityden i Israel var: "Själv är bästa dräng". Livet levdes genom att samla på sig, hamstra, vilja ha mer och aldrig få tillräckligt.

        Mitt i detta giriga, självcentrerade och materialistiska samhälle utgöt Kristus sin Ande över en helig kvarleva. Plötsligt blåste det mäktiga vindar, byggnader skakade, och övernaturlig eld uppenbarade sig. Obildade kristna började tala flytande på språk de aldrig hade lärt sig. Och Jesu apostlar predikade evangeliet med övertygande kraft. Under dagarna som följde tillbad församlingen, prisade och rörde sig i övernaturlig kraft: "De som då tog emot hans ord döptes ... De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. Och fruktan kom över alla, och många under och tecken gjordes genom apostlarna." (Apg 2:41-43)

        Jerusalems befolkning häpnade över vad de såg. De frågade: "Vad menas med allt detta?" Det var den Helige Ande som gjorde det möjligt för Guds folk att vittna om Kristus för världen. Dessa troende var nu hans levande brev. Hans kraft gjorde så att de kunde leva på ett sådant sätt att de frimodigt kunde vittna: "Det här är vem Jesus är. Våra liv är ett vittnesbörd om Guds natur och kärlek." Du kanske undrar vilka åskådarna var, som Skriften beskriver som "häpna och förundrade" över den mirakulösa händelsen. (2:7) Vilka var dessa främlingar som sade till varandra: "Är de inte galileer, alla dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? (2:7-8)

        Nästa vers besvarar den frågan: "Vi som är parter, meder, eller elamiter, vi som bor i Mesopotamien, Judeen eller Kappadocien, i Pontus eller Asien, i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller Libyen åt Cerene till eller är inflyttade främlingar från Rom, vi som är judar eller proselyter, kretenser eller araber vi hör dem tala på vårt eget språk om Guds väldiga gärningar." (2:9-11)

        Människorna som bevittnade dessa händelser var besökare i Jerusalem, köpmän, handelsmän och resande. Säkerligen skulle deras rapporter spridas över resten av världen. Men hur skulle dessa besökare beskriva det de bevittnade? Skulle de fokusera sig på tungotalen, tecknen och undren, eller vinden och elden från himlen?

        Ingen av dessa saker! Det var inte det vittnesbördet den Helige Ande kom för att ge. Alla dessa under var endast manifestationer, menade för troendes uppbyggelse och helande. Så hur skulle vittnesbördet om Kristus bli?

        Det sanna vittnesbördet från pingstdagen
        är en av de mest försummade händelserna
        som handlar om Andens utgjutelse.

        De flesta predikningar om pingsten fokuserar på de tecken och under som apostlarna utförde. Eller de betonar de 3000 som blev frälsta på en dag, eller tungorna av eld som visade sig. Men vi får inte höra om den händelse som blev det största undret av alla. Denna händelse skickade tillbaka många människor till sina hemländer med ett intensivt omisskännligt intryck av vem Jesus är.

        Du har hört om tecken och under. Jag vill berätta för dig om den här berättelsens underverk. Plötsligt över en natt uppenbarade sig tusentals med "till salu" skyltar utanför hem runt om i Jerusalem och närliggande områden. Skriften säger: "Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde ... ingen av dem led någon nöd. Alla som hade jord eller hus sålde vad de ägde och bar fram vad de hade fått för den sålda egendomen och lade ner betalningen för apostlarnas fötter. Och man delade ut åt var och en efter vad han behövde." (Apg 2:44-45, 4:34-35)

        Kan du föreställa dig scenen i Jerusalem? Mängder av hus, tomter och gårdar såldes plötsligt. Hushållsvaror såldes också: möbler, kläder, hantverk, grytor, pannor och konst. På gatorna, på marknadsplatser, vid varje stadsport måste det funnits hundratals skyltar där det stod: "Varor till salu". Det måste ha varit den största loppmarknaden i Jerusalems historia.

        Lägg märke till en sak: det finns inga bevis i Bibeln på att husen som såldes var ägarnas huvudbostäder. Och det nämns inget om kollektivt boende. Om det hade skett så hade det lagts en outhärdlig börda på församlingen. Dessutom var inte ägodelarna och tillhörigheterna som dessa kristna sålde deras grundläggande behov eller något arv. Guds Ord befallde dem tydligt att försörja sina familjer och barn. De måste också ta hand om familjens änkor som var under 60 år. Dessa troende kunde inte ha uppfyllt dessa befallningar om de inte hade haft sina hem. Dessutom läser vi att de gick hem till varandra och umgicks: "Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje." (2:46) Det är tydligt att dessa människor fortfarande ägde sina hem.

        Nej, ägodelarna de sålde var saker som de hade över och inte behövde, saker som inte var nödvändiga för deras överlevnad. I vissa fall hade dessa troligtvis hållit ett järngrepp runt deras ägares hjärta. Så varorna såldes, förvandlades till kontanter, och donerades till att stödja församlingens änkor, faderlösa och hemlösa.

        Det här är vittnesbördet som gick vidare från Jerusalem. Detta var budskapet som Guds Ande ville sprida över hela världen. Endast Guds kraft kunde bryta materialismens ande som hade hållit Israel i sitt grepp under århundraden.

        Tänk på kraften som behövdes för att skaka och väcka ett självcentrerat och girigt folk som i hundratals år hade föraktat de fattiga. Främlingarna som hörde dessa troende tala deras egna språk såg nu att de sålde sina värdefulla saker. Och dessa ägodelar var inte skräp. De såldes uppenbarligen som ett offer. Ännu en gång blev åskådarna tvungna att fråga: "Vad är det som händer? Varför sitter så många till salu-skyltar uppe? Vet dessa människor något som vi inte vet?"

        Varje troende inom hörhåll hade svarat: "Nej, vi är Jesu efterföljare. Vi gav våra hjärtan till Messias, och hans Ande har förändrat oss. Nu gör vi Guds gärningar. Han predikade för de fattiga, och umgicks med de spetälska. Han betjänade änkor och tog hand om de faderlösa. Och vi har tagit emot ett ord från den Helige Ande att vi ska göra likadant. Vi säljer dessa varor för att få pengar till de fattiga och hjälplösa. Detta är Jesu Kristi gärningar."

        Föreställ dig vilka konversationer som ägde rum över hela staden. I synagogor, på caféer och marknadsplatser kanske en köpman sade till en annan: "Äntligen köpte jag den där byggnadsplatsen som jag har velat ha i åratal. Under hela den här tiden har ägaren försökt lura på mig ett högt pris. Han är en farisé och jag har förhandlat med honom i åratal. Han kom till mig igår, och han gav mig ett skäligt pris.

        "Jag frågade honom vad som fick honom att ändra sig. Han sade att han följer Jesus nu. Han blev fylld av den Helige Ande, och är inte längre beroende av att skaffa sig saker. Dessutom skulle pengarna från försäljningen gå till att ge mat åt de fattiga, likaså till änkor och föräldralösa."

        Det här var vittnesbördet från pingstdagen. Världen såg dessa trovärdiga kristna älska varandra, sälja sina ägodelar och ge till dem som behövde. Och det är precis det som den Helige Ande ville att de skulle göra. Han ville ha ett levande vittnesbörd om Guds kärlek till världen. De proklamerade Kristi evangelium genom sina gärningar.

        Apostlagärningarna visar oss precis
        hur allvarligt detta vittnesbörd är.

        Du kommer ihåg historien om Ananias och Safira. De var troende som ramlade ner och dog i kyrkan eftersom de representerade Jesus på ett felaktigt sätt. De ljög för Petrus om summan de fick för egendomen de sålde. Men Petrus sade till dem att de hade ljugit för den Helige Ande. Det är faktiskt så att om en kristen ljuger för en människa är det som om den personen har ljugit för Gud.

        Vad exakt gick parets lögn ut på? Det var deras förskingring av pengarna som var ämnade för de fattiga. De måste ha bedyrat för köparen: "Allt du betalar är för Kristi skull. Allting går till änkor och fattiga." Men de behöll en del av pengarna för sig själva.

        På domedagen kommer många människor att stå till svars för att ha förslösat vad som var avsett för välgörenhet. Jag tänker på organisationer som samlade in hundratals miljoner dollar till offer efter tragedin den 11 september, men som tillräknade sig mycket av det själva. Jag tänker också på pastorer som samlade ihop pengar till dessa samma änkor och faderslösa, men som har förslösat dem. De behöver minsann inte frukta skattemyndigheten, men däremot Gud, den allsmäktige, som för räkenskaper över vartenda öre.

        Detta är budskapet bakom berättelsen om Ananias och Safira: rör inte det som tillhör de fattiga och behövande. Gud kommer inte att stå bredvid och se på hur hans Son representeras på ett felaktigt sätt i världen av dem som kallar sig kristna.

        (Till och med muslimer inser hur allvarligt detta vittnesbörd är. Jag läste nyligen om en saudiarabisk TV-insamling som samlade in pengar till förmån för de överlevande familjerna till de palestinska "martyrerna" (inklusive självmordsbombarna som attackerade Israel). TV-insamlingen var sponsrad av staten och kungen i Saudiarabien donerade de första 2,7 miljonerna dollar. En prinsessa donerade sin Rolls Royce. En man erbjöd sin ena njure. En kvinna lämnade över hela sin hemgift på 17.000 dollar. Massor av människor kom till TV-stationen för att stoppa pengar i boxar som hölls av rullstolsbundna barn. Alla ville de bevisa att Allah älskar sina barn.

        Allt som allt samlades det in 155 miljoner dollar under den saudiarabiska TV-insamlingen. Men det var bara början. Kallelsen har gått ut till alla islamiska nationer att bidra till återuppbyggandet av Palestina. Du förstår, Satan vet var det effektiva vittnesbördet finns. Och han förvränger det så att det blir hans eget vittnesbörd.)

        Jag frågar dig, hur fick den Helige Ande fram denna plötsliga förändring i hjärtat på dessa nyligen döpta troende i Jerusalem? Deras förvandling var ett otroligt mirakel. Svaret är att dessa kristna var Malakis profetias barn. Malaki är den sista profeten som vi hör från i Gamla Testamentet. Gud talade genom honom och sade: "Jag skall komma till er och hålla dom. Jag skall snabbt träda upp som vittne mot trollkarlar och äktenskapsbrytare, mot dem som svär falskt, mot dem som undanhåller arbetaren hans lön och förtrycker änkan och den faderlöse, mot dem som vränger rätten för främlingen och inte fruktar mig, säger Herren Sebaot." (Mal 3:5)

        Nu spolar vi framåt lite i tiden till församlingen i Jerusalem. Dessa troende gick från hus till hus och hade gemenskap med varandra. "De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna." (Apg 2:42) Vad menades med apostlarnas lära som nämns här? Det var Kristi egna ord. Jesus hade instruerat sina lärjungar: "Detta har jag talat till er, medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den Helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er." (Joh 14:26)

        Var uppmärksam nu. Något av det sista som Jesus talade med sina lärjungar om före korsfästelsen finner vi i Matteus 25. Jag tror att den Helige Ande nu förde fram detta budskap för hans efterföljares minnes skull. Det var troligtvis Matteus som predikade detta budskap om Kristus för de troende som nyligen var döpta.

        Jesu ord kom till liv i deras hjärtan, och de visste att de inte kunde leva på samma sätt i fortsättningen. Plötsligt såg de hur allvarligt det verkligen är att representera Jesus. Det förde dem hemåt för att leta upp allting de inte behövde, och sedan ta med sig dessa varor ut på gatan för att sälja. Enkelt uttryckt så gav Kristi ord i Matteus 25 dessa troende en ny attityd av kärlek och omsorg för de fattiga. Hur? Det ställde dem bokstavligen inför Domstolen.

        Samma budskap från Matteus 25 har skakat min egen själ i grunden. Och det har gjort att jag har förändrat saker i mitt liv och min tjänst. Likaså, om du ropar efter Guds vidrörande och söker en ny passion för Jesus kommer den Helige Ande att ta med dig på en resa. Och någon gång under den färden kommer du att ställas inför Matteus 25. Vi kan inte längre med lätthet hoppa över detta skakande Ord.

        Fundera på Jesu profetia i Matteus 25.

        Här är inte Kristi ord någon liknelse utan en profetia. Domens dag är inne och vi står alla inför tronen: "När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från getterna. Och fåren skall han ställa på sin högra sida och getterna på den vänstra." (Matt 25: 31-33)

        En del människor hävdar: "Det här är en dom för nationer, inte för människor." Dumheter. Det finns inga fårnationer eller getnationer. Jag utmanar vem som helst att nämna någon fårnation som har funnits eller som existerar idag. Det är tydligt att det här är en dom för alla människor. Och fåren som nämns här bedöms efter ett enda kriterium:

        "Då skall konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse. Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig." (Matt 25:34-36)

        Jesus lovordar fåren och säger: Ni representerade mig på ett rätt sätt. Ni vittnade för världen att jag identifierar mig med dem som är fångna i synd och fattigdom. Ni kände mitt hjärta, och jag fick uttrycka mig själv och min kärlek genom er." Kristus säger inte ett ord om deras andra talanger och saker som de har utfört flitigt. Han fokuserar endast på den här saken.

        Nu kommer vi till versarna som får mig att darra. Jesus säger: "Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte." (Matt 25:41-43)

        Lägg märke till här att Jesus inte dömer getterna för äktenskapsbrott, drogmissbruk, pornografi, homosexualitet, eller andra uppenbara ogärningar. Ja, alla dessa är synder som förtjänar dom, och de som begår dem kommer att bli dömda för varje handling som är gjord i köttet. Men när det gäller Jesus finns det en ännu högre norm för dom.

        När jag prövade denna norm på mitt eget liv, tänkte jag: "Jag kan inte finna mig själv i den här profetian. När har jag gjort dessa saker som befalls? Har jag försummat tjänsten att hjälpa de hungriga, de hemlösa, änkorna, de faderlösa, de som sitter i fängelse eller de som lider? Hur hanterar jag Jesu ord här: "Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv." (25:45-46)

        Under flera månader har jag bett för änkor, faderlösa och fattiga. Vi får brev från utblottade människor som inte längre kan betala sin försäkring eller har råd att ha ett hem. Jag har vädjat till Gud: "Du är härskarnas Herre. Ge dem mat. Möt deras behov." Till slut svarade Herren mig: "Du måste göra mer än att bara be för dem, David. Du kan göra något åt situationen. Du får ge dem mat. Det står i din makt att göra det."

        Missta er inte; ingen kan bli frälst endast genom goda gärningar. Men vi kommer att bli dömda för om vi gjorde dem eller inte. Ändå handlar det inte om hur många behövande människor jag ger mat eller kläder. Vad det huvudsakligen handlar om är: "Bekänner jag Kristus som min Herre, och lever sedan för min egen skull? Representerar jag Jesus på ett felaktigt sätt genom att hamstra och spendera tid med att samla på mig saker? Blundar jag för de fattigas och hjälplösas behov?" Vårt vittnesbörd till en syndfull värld måste innehålla både predikan och manifestation, både ord och handling. Vår proklamation av Kristus kan inte skiljas från vår hjälpverksamhet. Som Jakob säger, sådant arbete hjälper till att bevisa kraften i evangeliet:

        "Mina bröder, vad hjälper det om någon påstår sig ha tro men saknar gärningar? Kan väl en sådan tro frälsa någon? Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen och någon av er säger till dem: "Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta", men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det?" (Jak 2:14-16)

        Massor av kristna besvarar Jesu profetia på två sätt. Det finns de som går på det "lätta evangeliet" som säger: "Gud är inte så hård. Allt detta är domedagspredikningar. Min Gud är alltför kärleksfull för att döma så allvarligt." De som är anhängare av det "hårda evangeliet" säger: "Det här är alltför strängt, alltför krävande. Jag kan inte acceptera ett sådant störande ord. Det kan jag aldrig mäta mig med."

        Så bägge dessa evangelier går sin egen väg, självrättfärdiga och oberörda. Och vi fortsätter att arrangera väckelsemöten för ofrälsta. Vi fortsätter hålla bönemöten, där vi ber Gud möta de fattigas behov. Vid jul delar vi ut korgar till behövande familjer. Och vid andra tillfällen sticker vi till en tiggare några kronor. Men vi har ingen direkt överlåtelse att helt och fullt göra det som Jesus har befallt.

        Många kommer att gå till Domen
        övertygade om att de är får, men kommer
        att ställas tillsammans med getterna.

        Sådana människor kommer att ropa: "Men Herre, Herre, det här kom som en överraskning. Vi trodde på dig. Vi bad, fastade och gick till kyrkan. Vi är dina återlösta får." Varför kommer dessa att ställas tillsammans med getterna?

        Faktum är att om vi älskar världen och det som är i den, kan vi inte bli Guds: "Om någon älskar världen, finns inte Faderns kärlek i honom." (1 Joh 2:15) Om vi åtrår och vill ha fler och fler saker, är vi inte en av hans får: "... varken tjuvar eller giriga ... skall ärva Guds rike." (1 Kor 6:10)

        Men dessa troende kommer inte att bli getter bara på grund av sin lust efter saker, eller för att de inte hjälpte människor i nöd. Herren kommer att säga till dem: "Du är en get därför att du representerade mig i världen på ett felaktigt sätt. Du gjorde så att de ogudaktiga identifierade mig med framgång, pengar och välstånd. Du lurade de fattiga, och sade till dem att jag ville göra dem rika. Och du sade till de sjuka att de led på grund av att de saknade tro.

        "Jag välsignade dig. Jag tömde ut mina tillgångar över dig därför att jag älskade dig. Men du öppnade inte dina öron för ropen från människor i nöd runt omkring dig. Istället kvävdes du av dina egna ägodelar. Om du vore min om du älskade mig hade du lytt mina befallningar."

        Nu kanske du säger: "Broder Dave, det här är för hårt. Gud är säkert inte sådan." Läs orden i Hesekiel: "Se, detta var din syster Sodoms synd: Högmod, överflöd av mat och bekymmerslös säkerhet utmärkte henne och hennes döttrar. Och hon hjälpte inte den nödställde och fattige." (Hes 16:49) När Gud dömde Sodom nämnde han inte deras homosexualitet eller avgudadyrkan. Allt handlade om högmod, bekvämlighet och försummelse av människor i nöd. De brydde sig inte om de fattiga

        Älskade vänner, Herren kallade inte till garageförsäljning som en engångsföreteelse i Jerusalem. Han var ute efter något i sitt folks hjärtan. Han ville ha vittnen som inte var bundna till saker, för att de skulle kunna återspegla hans hjärta för en förlorad värld. Gud är inte ute efter våra hus. Han vill att vi ska vakna upp och se hur kvävda vi kanske är av våra ägodelar.

        Hur kan du involvera dig i de nödlidande? Det är ett verk för den Helige Ande. Om du är fångad av detta budskap, gå till honom. Han kommer att leda dig direkt till människor i nöd som han vill att du ska träffa, i något av dessa områden av konkreta kärlekshandlingar. Det är inte meningen att detta ska tynga ner dig med skuld eller fördömelse, utan är till för att hjälpa dig att rannsaka ditt hjärta i ljuset av Jesu ord.

        Herren förväntar sig inte att någon av oss ska göra allt. Men jag vet att han förväntar sig att vi personligen ska överlåta oss till konkreta åtaganden i åtminstone något av dessa behovsområden. Kan du säga att du är redo att stå inför Kristus på den dagen, och veta att du hjälper till med att ge mat eller kläder till fattiga, besöker fångar, välsignar eller besöker änkor och faderlösa?

        Den Helige Ande tillåter mig inte att undvika denna övertygande sanning. Han kommer inte heller att ursäkta någon sann troende. Gud menar vad han säger. Även de som är instängda, de äldre eller skröpliga, kan be för de hemlösa. De kan skriva brev till fångar.

        När det finns en längtan att lyda denna befallning, kommer den Helige Ande att visa vägen. Och när vi blir involverade, lovar han detta: "... om du delar med dig åt den hungrige av det du har och mättar den som lider nöd, då skall ditt ljus gå upp i mörkret och din natt bli lik middagens ljus. Och Herren skall alltid leda dig; han skall mätta dig mitt i ödemarken och ge styrka åt benen i din kropp. Du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång, vars vatten aldrig tryter." (Jes 58:10-11)

2007-08-02 @ 15:30:52 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Helvetets bäst bevarade hemlighet - Ray Comfort DEL 1

Helvetets bäst bevarade hemlighet

I slutet på sjuttiotalet öppnade Gud i sin stora nåd en tjänst som resepredikant för mig. När jag började resa, fick jag tillgång till redogörelser om församlingstillväxt, och fann till min förskräckelse att ungefär 80 till 90 % av dem som avgjorde sig för Kristus föll av från tron. Detta innebär att dagens förkunnelse med dess metoder skapar ungefär 80 till 90 av vad vi vanligtvis kallar avfällingar, för varje hundratal avgörelser för Kristus. Låt mig framställa det mer verkligt för dig. 1991, under det första året av årtiondet för skörd, kunde ett större samfund i USA uppnå 294.000 avgörelser för Kristus, d.v.s. på ett år kunde detta större samfund med 11.500 kyrkor uppnå 294.000 avgörelser för Kristus. Tyvärr kunde man bara påträffa 14.000 som medlemmar, vilket innebär att de inte kunde förklara 280.000 av deras avgörelser, och detta är normala evangeliska resultat i vår tid, och något som jag upptäckte långt tillbaka i slutet på sjuttiotalet. Det oroade mig mycket. Jag började studera Romarbrevet djupare och speciellt hur evangeliet förkunnades av män som Spurgeon, Wesley, Moody, Finney, Whitefield, Luther och andra som Gud använde under gångna tider, och jag fann att de använde en princip som nästan helt är försummad i dagens evangeliska metoder. Jag började undervisa denna princip och blev till sist uppmanad att bygga vår verksamhet i södra Kalifornien, i staden Bellflower, speciellt för att föra fram denna undervisning till församlingen i USA.

Det var tyst i tre år, tills jag fick ett telefonsamtal från Bill Gothard, som hade sett undervisningen på video. Han ordnade så att jag kunde flyga till San Jose och jag delade den med tusen pastorer. Sedan visade han den på video 1992 för 30.000 pastorer. Samma år ringde David Wilkerson från New York. Han ringde från sin bil. (Han hade lyssnat på undervisningen i sin bil och ringde mig på sin telefon i bilen.) Omedelbart ordnade han så att jag kunde flyga 30.000 miles från Los Angeles till New York, för att jag skulle dela med mig av denna en-timmes undervisning till hans församling. Han ansåg att den var så viktig. Och nyligen hörde jag om en pastor som hade lyssnat på ljudbandet 250 gånger.

Jag skulle vara nöjd om ni lyssnade bara en gång på denna undervisning som heter ?Helvetets bäst bevarade hemlighet.? Bibeln säger i Psalm 19, vers 8: ?Herrens lag är fullkomlig och omvänder själen? (?Herrens undervisning är fullkomlig, den ger själen nytt liv.? (Svenska Folkbibeln, KTS-anm.) Vad är det som bibeln säger är fullkomligt och faktiskt omvänder själen? Jo, bibeln klargör det mycket tydligt: ?Herrens lag är fullkomlig och omvänder själen.? Låt oss bara för att belysa den uppgift som Guds lag har, för ett ögonblick se på den civilrättsliga lagen. Föreställ dig att jag sa till dig: ?Jag har en del goda nyheter till dig. Någon har precis betalat ett bötesbelopp på 25.000 dollar för din räkning för att du kört för fort.? Du skulle antagligen reagera genom att säga: ?Va? snackar du om? Det är inga goda nyheter. Det är obegripligt för mig.

Jag har inte ett bötesbelopp på 25.000 dollar.? Mina goda nyheter skulle inte vara goda nyheter för dig. Det skulle verka som dårskap. Men mer än det, det skulle vara förolämpande för dig, för jag insinuerar att du har brutit mot lagen, när du tycker att du inte har gjort det. Men om jag framställer det så här, blir det mer begripligt: ?På vägen till det här mötet, uppmätte polisen att du körde 55 miles i timmen genom ett område avsett för en sammankomst för blinda barn. Det fanns 10 varningsskyltar som visade att femton miles i timmen var högsta tillåtna hastighet, men du körde rakt igenom med 55 miles i timmen, Det som du gjorde var i högsta grad farligt, det finns ett bötesbelopp på 25.000 dollar. Polisen skulle just låta sakerna ha sin gilla gång, när någon som du inte ens känner gick emellan och betalade böterna för dig. Du har en väldig tur.? Kan du inse det faktum att du först får veta exakt vad du har gjort fel, faktiskt gör att de goda nyheterna blir begripliga för dig? Om jag inte tydligt ger undervisning och får dig att inse att du har brutit mot lagen, kommer de goda nyheterna att verka som dårskap, den kommer att verka förolämpande. Men när du väl inser att du har brutit mot lagen, då kommer de goda nyheterna att verkligen bli goda nyheter. På samma sätt, om jag talar med en obotfärdig syndare och säger: ?Jesus Kristus dog på korset för dina synder,? kommer det att vara en dårskap och förolämpande för honom. Dårskap för att det inte kommer att vara begripligt. Bibeln säger att: ?Detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade? (1 Kor. 1:18). Och förolämpande därför att jag insinuerar att han är en syndare, när han inte tycker att han är det. Vad honom beträffar finns det en massa människor som är mycket sämre än han.

Men om jag följer i Jesus fotspår, kan det bli mer begripligt. Om jag talar öppet om den gudomliga lagen, de tio budorden, och visar syndaren exakt vad han har gjort fel, att han har förargat Gud genom att han brutit mot hans lag, då när han blir ?överbevisad av lagen om att han är en överträdare? (Jak. 2:9), kommer de goda nyheterna om att bötesbeloppet har blivit betalt inte att vara dårskap, det kommer inte att vara förolämpande, det kommer att vara ?Guds kraft till frälsning? (Rom. 1:16). Med de här tankarna som inledning, låt oss nu se på Romarbrevet 3, vers 19. Vi ska se på en del av uppgifterna som Guds lag har för mänskligheten. Romarbrevet 3, vers 19: ?Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun ska stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud.? Så en uppgift som Guds lag har är att munnen ska stoppas till. Att få syndare att sluta med att rättfärdiggöra sig själva och säga: ?Det finns massor med människor som är värre än jag. Jag är faktiskt ingen dålig människa.? Nej, lagen stoppar till munnen till försvar och låter hela världen, inte bara judarna, utan hela världen stå med skuld inför Gud. Romarbrevet 3, vers 20: ?Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd.? Guds lag talar också om för oss vad synd är. 1 Johannes 3:4 säger: ?Synd är brott mot lagen.? Romarbrevet 7, vers 7: ?Vad ska vi då säga??, säger Paulus. ?Att lagen är synd? Nej, visst inte! Men det var först genom lagen jag lärde känna synden.? Paulus säger: ?Jag visste inte vad synden var förrän lagen talade om det för mig.? Galaterbrevet 3:24: ?Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus, för att vi ska förklaras rättfärdiga av tro.? Guds lag verkar som en övervakare för att föra oss till Jesus Kristus, så att vi kan bli rättfärdiga genom tro i hans blod. Lagen hjälper oss inte, den bara lämnar oss hjälplösa. Den gör oss inte rättfärdiga, den låter oss bara stå med skuld inför den helige Gudens domstol.

Och det tragiska i dagens förkunnelse finns p.g.a. att den vid 1900-talets början, när den övergav lagen med dess förmåga att omvända själen, för att föra syndare till Kristus, var tvungen att finna en annan orsak till att syndare skulle låta sig påverkas av evangeliet. Och den fråga som dagens förkunnelse valde för att attrahera syndare, var frågan om ?livsförbättring?. Evangeliet urartade till ?Jesus vill ge dig frid, glädje, kärlek, förverkligande och bestående lycka.? För att belysa den obibliska karaktären i denna mycket populära undervisning, skulle jag vilja att du lyssnade mycket noga på den följande berättelsen, därför att andemeningen i det jag säger hänger på detta speciella belysande exempel. Så var vänlig att lyssna noga. Två män sitter på ett flygplan. Den förste får en fallskärm och får höra att han ska ta på den, eftersom den kan förbättra hans flygning. Han är lite skeptisk först, eftersom han inte kan förstå att man har en fallskärm på i ett flygplan, överhuvudtaget kan förbättra flygningen. Efter ett tag bestämmer han sig för att göra ett experiment och se om påståendet är sant. När han tar på den märker han hur den tynger hans axlar, och han märker att han har svårigheter att sitta upprätt. Men han tröstar sig själv med det faktum, att han fick höra att fallskärmen skulle förbättra hans flygning. Så han bestämmer sig för att ge det hela lite tid. När han väntar märker han att en del av passagerarna skrattar åt honom, därför att han har en fallskärm på sig i planet. Han börjar känna sig lite förödmjukad. När de börjar peka på honom och skratta åt honom och han inte tål det längre, slinker han ner i stolen, tar av sig fallskärmen och kastar den på golvet. Besvikelse och bitterhet fyller hans inre, eftersom man ljög fullständigt när det gällde honom.

Den andra mannen får en fallskärm, men lyssna till vad han får höra. Han får höra att han ska ta på den, därför att han vid vilket ögonblick som helst ska hoppa 25.000 fot från flygplanet. Han tar på fallskärmen med tacksamhet. Han lägger inte märke till att den tynger på axlarna, eller att han inte kan sitta upprätt. Hans sinne är uppfyllt av tankarna på vad som skulle hända med honom, om han hoppade från planet utan den fallskärmen. Låt oss analysera motivet till och följden av de båda passagerarnas upplevelser. Den första mannens motiv till att ta på fallskärmen var endast att förbättra hans flygning. Följden av hans upplevelse var att han blev förödmjukad av passagerarna. Han blev besviken och något förbittrad mot dem som gav honom fallskärmen. För hans del kommer det att dröja länge, innan någon får en av de här grejerna på hans rygg igen. Den andra mannen tog på fallskärmen endast för att klara av hoppet från planet som skulle ske, och p.g.a. sin insikt om vad som skulle hända med honom utan den, har han en djupt grundad glädje och frid i sitt hjärta och vet att han kommer att bli räddad från en säker död. Denna insikt ger honom förmågan att stå emot hånet från de andra passagerarna. Han känner stor tacksamhet i hjärtat till dem som gav honom fallskärmen. Lyssna nu på det som dagens evangelium säger. Det säger: ?Ta på Herren Jesus Kristus. Han kommer att ge dig kärlek, glädje, frid, förverkligande och bestående lycka.? Med andra ord: ?Jesus kommer att förbättra din flygning.? Så syndaren lyder och tar på Frälsaren som ett experiment för att se om påståendena är sanna. Och vad får han? Den utlovade frestelsen, prövningen och förföljelsen.

De andra passagerarna hånar honom. Så vad gör han? Han tar av Herren Jesus Kristus, han blir förolämpad för ordets skull (Mark. 4:17), han är besviken och något förbittrad, och det med rätta. Han blev lovad frid, glädje, kärlek, förverkligande och bestående lycka, och allt han fick var prövningar och förödmjukelse. Hans bitterhet riktas mot dem som gav honom de så kallade ?goda nyheterna?. Det sista blev värre än det första: ännu en vaccinerad och bitter avfälling. Syskon, istället för att förkunna att Jesus förbättrar flygningen, skulle vi varna passagerarna för att de kommer vara tvungna att hoppa ut från planet.

Att det är ?bestämt om människan att hon en gång ska dö och sedan dömas? (Hebr. 9:27). Att när en syndare inser de fruktansvärda följderna av att bryta mot Guds lag, då kommer han att fly till Frälsaren bara för att klara sig undan den kommande vredesdomen. Och om vi är sanna och trovärdiga vittnen, är det vad vi kommer att förkunna. Att det finns en vredesdom som kommer, att Gud ?befaller människorna att de alla och överallt ska omvända sig? (Apg. 17:30). Varför? ?Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet? (vers 31). Ni förstår, det handlar inte om lycka, utom om rättfärdighet. Det spelar ingen roll hur lycklig en syndare är, hur mycket han ?en kort tid lever i syndig njutning? (Hebr. 11:25). Utan Kristi rättfärdighet kommer han att gå förlorad på vredens dag. ?Ägodelar hjälper inte på vredens dag, men rättfärdighet räddar från döden? (Ordspr. 11:4). Frid och glädje är befogade följder av frälsningen, men det är inte befogat att använda dessa följder som ett dragplåster till frälsning. Om vi fortsätter att göra det , kommer syndarna att lyda med ett orent motiv utan omvändelse. Kan du komma ihåg varför den andra passageraren hade glädje och frid i sitt hjärta? Det var p.g.a. att han visste att fallskärmen skulle rädda honom från en säker död. Och som en troende har jag som Paulus säger ?glädje och frid i tron? (Rom. 15:13), därför att jag vet att Kristi rättfärdighet kommer att rädda mig från den kommande vredesdomen. Med dessa tankar i minnet, låt oss ta en närmare titt på en händelse ombord på planet. Vi har en helt ny flygvärdinna.

Hon har en bricka med kokhett kaffe. Det är hennes första dag, hon vill göra intryck på passagerarna och det gör hon verkligen. Därför att när hon går fram i mittgången, snubblar hon över någons fot och spiller det kokheta kaffet ut över hela knät på vår andra passagerare. Hur reagerar han när den kokheta vätskan når hans ömma hud? Säger han: ?Ssssffff! Det gjorde ont?? Nänä. Han känner smärtan. Men sliter han då av fallskärmen från sina axlar, kastar den på golvet och säger: ?Idiotiska fallskärm! ?? Nej. Varför skulle han det? Han tog inte på fallskärmen för att få en bättre flygning. Han tog på den för att den skulle rädda honom från det kommande hoppet från planet. Om något får händelsen med det heta kaffet honom att hålla mer fast vid fallskärmen och även se fram mot hoppet från planet. Om du och jag har tagit på Herren Jesus Kristus av rätt motiv, att fly från den kommande vredesdomen, blir vi inte arga på Gud när prövningar når oss, när resan blir svår. Vi förlorar inte vår glädje och frid. Varför skulle vi det? Vi kom inte till Jesus för att få en lycklig livsföring. Vi kom till honom för att fly från den kommande vredesdomen. Och om något för prövningar den sant troende närmare Frälsaren. Och tråkigt nog har vi bokstavligen massor av bekännande kristna som förlorar sin glädje och frid, när resan blir svår. Varför? De är en produkt av ett människocentrerat evangelium.

De kom utan omvändelse, vilken förutan man inte kan bli frälst. Jag var nyligen i Australien och tjänstgjorde. Australien är en liten ö vid Nya Zeelands kust. Och jag predikade synd, lag, rättfärdighet, helighet, dom, omvändelse och helvetet, och jag blev inte precis förkrossad över det antal människor som ville ?lämna sina hjärtan till Jesus.? Det låg faktiskt mycket spänning i luften. Efter mötet sa man: ?Det finns en ung kille längst bak som vill lämna sitt liv till Kristus.? Jag gick ner och fann en tonårskille som inte kunde be syndarens bön, eftersom han grät så våldsamt. Detta var så välgörande för mig, eftersom jag under många år lidit av sjukdomen ?evangelisk frustration.? Jag ville så gärna att syndare skulle låta sig påverkas av evangeliet, att jag omedvetet predikade ett människocentrerat budskap. Andemeningen i detta var: ?Du kommer aldrig att få verklig frid utan Jesus Kristus, du har ett tomrum i ditt hjärta som Gud har skapat och som bara han kan fylla.? Jag brukade predika Kristus som korsfäst, jag brukade predika omvändelse. En syndare påverkades och kom fram. Jag brukade öppna ena ögat och säga: ?Ånej, den här killen vill lämna sitt liv till Jesus och det finns 80% chans att han kommer att falla av . Och jag är trött på att åstadkomma avfällingar . Därför är det bäst att jag ser till att den här killen verkligen menar det. Det är bäst att han menar allvar!? Så jag tog itu med den stackars killen i en Gestapo-ande. Jag gick fram och sa: ?Vad vill du?? Han sa: ?Jag är här för att bli kristen?. Jag sa: ?Menar du det?? Han sa: ?Ja.? Jag sa: ?MENAR DU VERKLIGEN DET!? ? Han sa: ?Ja, jag antar det.? ?OK, jag ska be med dig, men det är bäst att du menar det från hjärtat.? Han sa: ?OK, OK.? ?Läs nu upp den här bönen uppriktigt efter mig och mena det från ditt hjärta uppriktigt och verkligen mena det från ditt hjärta uppriktigt och se till att du menar det. ?Å, Gud, jag är en syndare??. Han sa: ?Öh...å, Gud, jag är en syndare.? Och jag tänkte: ?Varför finns det inte ett synligt tecken på förkrosselse. Det finns inget yttre belägg för att killen sörjer i sitt inre för sina synder.? Om jag kunde ha sett hans motiv, skulle jag ha sett att han var 100% uppriktig . Han menade verkligen sin avgörelse av hela sitt hjärta. Han ville uppriktigt göra ett försök med detta om Jesus, för att se om han kunde få en kick av det. Han hade försökt med sex, droger, materialism, alkohol. ?Varför inte försöka med detta kristna och se om det är så bra som alla dessa kristna säger det är: frid, glädje, kärlek, förverkligande, bestående lycka.? Han flydde inte från den kommande vredesdomen, eftersom jag inte hade sagt till honom att det skulle komma en vredesdom . Det fanns denna uppenbara försummelsen i mitt budskap. Han var inte nedbruten av förkrosselse, eftersom den stackars killen inte visste vad synd var. Kommer ni ihåg Romarbrevet 7, vers 7? Paulus sa: ?Men det var först genom lagen jag lärde känna synden.? Hur kan en människa omvända sig om hon inte vet vad synd är? All så kallad ?omvändelse? kan vara endast vad jag kallar ?horisontal omvändelse?. Hon kommer för att hon har ljugit för människor, hon har stulit från människor.

Men när David syndade med Bat-Seba och bröt alla tio budorden (när han hade begär efter sin nästas hustru, levde i lögn, stal sin nästas hustru, begick äktenskapsbrott, mördade, vanärade sina föräldrar och därför vanärade Gud), sa han inte: ?Jag har syndat mot människor?. Han sa: ?Det är mot dig jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon? (Ps. 51:6). När Josef blev frestad sexuellt, sa han: ?Hur skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?? ( 1 Mos. 39:9). Den förlorade sonen sa: ?Jag har syndat mot himlen? (Luk. 15:21). Paulus predikade ?att de skall omvända sig till Gud? (Apg. 20:21). Och bibeln säger: ?Ty en sorg efter Guds vilja för med sig en ånger som man inte ångrar? (2 Kor. 7:10). Och när en människa inte förstår att att hennes synd först och främst är vertikal, kommer det endast att bli en ytlig, experimentell och horisontal omvändelse och hon faller av när svårigheter, frestelser och förföljelse kommer. A.B. Earl sa: ?Jag har funnit genom lång erfarenhet att de allvarligaste hotelserna i Guds lag har en framträdande plats, när det gäller att föra människor till Kristus. De måste se sig själva som förlorade, innan de kommer att ropa om nåd. De kommer inte att fly från faran, förrän de upptäcker den.? Nu skulle jag vilja att ni gör något som är lite ovanligt. Jag kommer inte att göra er generade, det lovar jag. Men jag skulle vilja fråga hur många av er som tänkte på något annat, när jag läste det citatet av A.B. Earl? Jag vill bekänna något för er. Jag tänkte på något annat, när jag läste det citatet av A.B. Earl. Jag tänkte: ?Ingen lyssnar på mig, de tänker på något annat.? Så för att understryka en mycket viktig sak, skulle jag vilja att ni verkligen är ärliga. Om ni tänkte på något annat och ni inte har en aning om vad A.B. Earl sa, kan ni vara snälla och sträcka upp era händer...sträcka upp era händer. Det är vanligtvis hälften till två tredjedelar och vi har det här i kväll. Vi gör ett nytt försök...Gud välsigne dig, pastorn, för din ärlighet. A.B. Earl var en berömd evangelist på 1800-talet som hade 150.000 omvända som ett bevis på sitt påstående. Satan vill inte att du ska fatta detta, så lyssna mycket noggrant. A.B. Earl sa: ? Jag har funnit genom lång erfarenhet (det är det verkliga testet) att de allvarligaste hotelserna i Guds lag har en framträdande plats, när det gäller att föra människor till Kristus. De måste se sig själva som förlorade, innan de kommer att ropa om nåd. De kommer inte att fly från faran, förrän de upptäcker den.? Du förstår, om du försöker att rädda en man från att drunkna, när mannen inte tror att han håller på att drunkna, kommer han inte att bli särskilt glad på dig. Du ser att han simmar ute i sjön och du tänker: ?Jag tror att han håller på att drunkna. Ja, jag tror det.? Du dyker i, drar honom till stranden, utan att säga något till honom. Han kommer inte att bli särskilt glad på dig. Han kommer inte att vilja bli räddad, förrän han upptäcker att han är i fara. De kommer inte att fly från faran förrän de upptäcker den. Du förstår, om du kom till mig och sa: ?Hallå, Ray,? och jag sa: ?Ja.? Du sa: ?Det här är ett botemedel mot Groaninzins sjukdom. Jag har sålt mitt hus för att få pengar till det här botemedlet. Jag ger det till dig som en fri gåva.? Jag skulle antagligen reagera ungefär så här: ?Vadå? Botemedel mot vadå? Groaninzins sjukdom? Du har sålt ditt hus för att få pengar till det här botemedlet? Du ger det till mig som en fri gåva? Ja, tack så mycket. Hej då...den killen är knäpp.? Jag menar, det är antagligen så jag skulle reagera, om du sålde ditt hus för att få pengar till ett botemedel för en sjukdom som jag aldrig hört talas om, och du ger mig det som en fri gåva, jag skulle tycka att du var ganska konstig. Men om du i stället kom till mig och sa: ?Ray, du har fått Groaninzins sjukdom. Jag kan se tio tydliga symtom på din kropp. Du kommer att dö inom två veckor.? Och jag blev övertygad om att jag hade sjukdomen (symtomen var så uppenbara) och sa: ?Å, vad ska jag göra?? Och då sa du: ?Oroa dig inte. Det här är ett botemedel mot Groaninzins sjukdom. Jag har sålt mitt hus för att få pengar till det här botemedlet.

Jag ger det till dig som en fri gåva.? Jag kommer inte att förakta din uppoffring. Jag kommer att värdesätta den och jag kommer att tillägna mig den. Varför då? Därför att jag har sett sjukdomen, så att jag kan sätta värde på botemedlet. Och tråkigt nog är det som inträffat i USA och det som västvärlden har rättat sig efter, att vi predikat botemedlet utan att först överbevisa om sjukdomen. Vi har predikat evangelium om nåd utan att först överbevisa människor med lagen, att de är syndare, och följaktligen har nästan alla jag försökt att vittna för i södra Kalifornien eller runt omkring i bibelbältet blivit födda på nytt sex eller sju gånger. Du säger: ?Du behöver lämna ditt liv till Jesus Kristus.? ?Öh, jag gjorde det när jag var sju, elva, sjutton, tjugotre, tjugoåtta, trettiotvå...? Du vet, killen är inte kristen. Han är en otuktig person. Han är en hädare, men han tror att han är frälst för att han har blivit ?född på nytt.? Vad är det som sker? Han använder vår Guds nåd för köttets angelägenheter. Han sätter inte värde på offret. För honom är det inte något ont att trampa Guds Son under fötterna och hålla förbundets blod för orent (Hebr. 10:29). Varför då? Därför att han aldrig har blivit överbevisad om sjukdomen, så att han kan sätta värde på botemedlet. Biblisk förkunnelse är alltid, utan undantag, lag till de stolta och nåd till de ödmjuka. Du ser aldrig att Jesus ger evangeliet, de goda nyheterna, korset, vår Guds nåd till en stolt, arrogant, självrättfärdig människa. Nej, nej. Med lagen bryter han ner det hårda hjärtat och med evangeliet helar han det förkrossade hjärtat. Varför? Därför att han alltid gjorde det som behagar Fadern. Gud står emot de högmodiga och ger nåd åt de ödmjuka (Jak. 4:6; 1 Petr. 5:5). Bibeln säger att ?HERREN avskyr de högmodiga? (Ordspr. 16:5).

Jesus förklarade för oss vilka evangeliet är till för. Han sa: ?Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga, de fångna, de förkrossade och de blinda? (Luk. 4:18). Detta är andliga uttryckssätt. De fattiga i anden (Matt.5:3). De förkrossade är de ödmjuka (Jes. 57:15). De fångna är de som Satan håller fångna så att de gör hans vilja (2 Tim. 2:26), och de blinda är de som denna världens gud har förblindat, så att inte evangeliets ljus ska stråla på dem (2 Kor. 4:4). Bara de sjuka behöver en läkare (Mark. 2:17), och endast de som är överbevisade om sjukdomen kommer att sätta värde på och tillägna sig ett botemedel. Vi ska därför nu mycket kortfattat se på exempel på lagen till de stolta och nåd till de ödmjuka. Lukas 24...Lukas 24. Och när jag ger er ett bibelställe från predikstolen ger jag det två gånger, eftersom jag vet att männen är närvarande, och män behöver höra saker två gånger...män behöver höra saker två gånger. Det finns stöd för detta i bibeln. När Gud talar till män i bibeln, säger han deras namn två gånger. ?Abraham, Abraham... Saul, Saul...Mose, Mose...Samuel, Samuel...? Därför att män behöver höra saker två gånger. Kvinnor en gång. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit i kyrkbänken och predikanten sa: ?Lukas 25.? Jag vänder mig till min fru och säger: ?Vad sa han?? Hon säger: ?Lukas 25.? Jag säger: ?Tack älskling.? KAMRAT OCH HJÄLP . Det är därför som Gud skapade kvinnan, männen inte kan klara det själva. Så här är det: män tappar bort saker, kvinnor finner saker. ?Var är nycklarna älskling?? ?Dom hänger på din näsa, kära du.? Jag menar, jag vet inte hur många gånger jag har öppnat skåpet: ?Det finns ingen honung här, älskling!? Hon säger: ?Den finns här kära du.? Var skulle mannen vara utan kvinnor? Hm? Fortfarande i Edens lustgård. Eva upptäckte trädet. Adam visste faktiskt inte vad som höll på att hända. Om man ser på när kvinnan skapades, säger bibeln i själva verket att Gud försatte mannen i en djup sömn för att skapa kvinnan. Och Skriften säger inte att han någonsin kom ut ur den. I Lukas 10:25 finner vi en viss laglärd som kom fram och frestade Jesus. Detta är inte en advokat, utan en expert på Guds lag. Han kom fram och sa till Jesus: ?Hur kan jag få evigt liv?? Vad gjorde Jesus? Han gav honom lagen. Varför? Eftersom han var stolt, arrogant och självrättfärdig. Här har vi en expert på Guds lag som frestade Guds Son. Och andemeningen i hans fråga var: ?Och vad anser du att vi måste göra för att få evigt liv?? Därför gav Jesus honom lagen. Han sa: ?Vad står skrivet i lagen? Vad läser du där?? Han sa: ?Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, själ, kraft, älska din nästa som dig själv.? Och Jesus sa: ?Gör det, så får du leva.? Och sedan säger bibeln: ?Då ville mannen försvara sig och frågade Jesus: ´Vem är då min nästa?´? Levande bibeln visar tydligare den inverkan som lagen hade på mannen. Den säger: ?Mannen ville försvara sin brist på kärlek till vissa slags människor, så han frågade: ´Vilka medmänniskor?´? Ni förstår han hade inget emot judarna, men han tyckte inte om samarierna. Så Jesus berättade då för honom om vad vi kallar den ?gode samariern?, som inte var ?god? alls. När han älskade sin nästa som sig själv, lydde han bara de grundläggande kraven i Guds lag.

Och påföljden av lagens innersta natur, lagens andlighet (det som lagen i sanning kräver), var att mannen tystnade. Ni förstår, han älskade inte sin nästa så mycket. Lagen gavs för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud. På liknande sätt, i Lukas 18:18, kom en man i hög ställning till Jesus. Ha sa. ?Hur kan jag få evigt liv?? Jag menar, hur skulle de flesta av oss reagera om någon kom fram och sa: ?Hur kan jag få evigt liv?? Vi skulle säga: ?Öh...be den här bönen innan du ändrar dig.? Men vad gjorde Jesus med denne som eventuellt ville omvända sig? Han visade honom på lagen. Han gav honom fem horisontella budord, budord som har att göra med hans medmänniskor. Och när han sa: ?Allt detta har jag hållit sedan jag var ung,? sa Jesus: ?Ett fattas dig ännu.? Och han använde sig av andemeningen i det första av de tio budorden: ?Jag är HERREN, din Gud...Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig? (2 Mos. 20:2-3). Han visade denna man att hans gud var hans pengar, och ?Ni kan inte tjäna både Gud och mammon? (Matt. 6:24). Lagen till de stolta. Sedan ser vi att nåd ges till de ödmjuka i Nikodemus fall (Joh. 3). Nikodemus var en ledare för judarna. Han var en lärare i Israel. Därför var han grundligt hemmastadd i Guds lag. Han var ödmjuk i hjärtat, eftersom han kom till Jesus och erkände Guds Sons gudom. En ledare i Israel? ?Vi vet att det är från Gud du har kommit, för ingen kan göra dessa tecken som du gör, om inte Gud är med honom.? Jesus gav därför denne uppriktige sanningssökare, som hade ett ödmjukt hjärta och insikt om synden genom lagen, de goda nyheterna om att böterna var betalda och ?Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son.? Och det var inte dårskap för Nikodemus utan ?Guds kraft till frälsning.? Samma sak var det med Natanael (Joh. 1:43-51). Natanael var en israelit som i sanning var förankrad i lagen, inte bara i ord, i vilken inget svek fanns, det fanns ingen falskhet i hans hjärta. Uppenbarligen var lagen en övervakare för att föra denne gudfruktige jude till Kristus. Samma sak var det med judarna på pingstdagen (Apg. 2). De var uppriktiga judar, gudfruktiga judar, som alltså ständigt levde med Guds lag. Matthew Henry, bibelkommentatorn, sa att orsaken till att de var samlade på pingstdagen var att högtidlighålla att Guds lag blev given på berget Sinai. När Petrus trädde fram för att predika till dessa gudfruktiga judar, predikade han inte vredesdom. Nej, lagen åstadkommer vrede, de kände till detta. Han predikade inte rättfärdighet eller dom. Nej, nej. Han bara berättade de goda nyheterna för dem, att böterna hade blivit betalda, och det högg till i hjärtat på dem och de ropade: ?Bröder, vad skall vi göra?? Lagen var en övervakare för att föra dem till Kristus, så att de skulle kunna bli rättfärdiggjorda genom tro i hans blod.

2007-08-02 @ 11:55:06 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Helvetets bäst bevarade hemlighet - Ray Comfort DEL 2

DEL 2

Och psalmförfattaren uttryckte det så här: ?Genom Guds ord fick jag erfara min synd till sist; då darrade jag vid lagen som jag föraktat, tills min skuldmedvetna själ bönfallande vände sig till Golgata.? 1 Timoteus 1:8 lyder: ?Men vi vet att lagen är god, om man brukar den rätt.? Guds lag är god, om man brukar den rätt. OK, vilka är den till för? Vi får veta det i följande vers: ?Den är inte till för rättfärdiga utan för syndare .? Den räknar t.o.m. upp syndarna: de som utövar otukt och homosexualitet. Om du vill föra en homosexuell till Kristus, ska du inte argumentera med honom om hans perversitet. Han har redan tagit på sig boxhandskarna och bara väntar på dig. Nej, nej. Ge honom de tio budorden. Lagen skapades för homosexuella. Visa honom att han är fördömd, hans perversion oaktat. Om du vill föra en jude till Kristus, betona lagen för honom. Låt den bereda hans hjärta för nåden som det skedde på pingstdagen. Om du vill föra en muslim till Kristus, ge honom Mose lag. De godtar Mose som en profet. Ge dem Mose lag och ta ifrån dem deras självrättfärdighet och för dem till foten av det blodbestänkta korset. Jag hörde om en muslim som läste vår bok Hell?s Best Kept Secret, och Gud frälste honom grundligt genom att han läste boken. Varför? Därför att Herrens lag är fullkomlig och omvänder själen. Tänk på kvinnan som begick äktenskapsbrott (Joh. 8:1-11). Överträdelse av det sjunde budet. Lagen krävde hennes blod (3 Mos. 20:10). Hon hade ingen annan utväg än att kasta sig ner för Guds Son för att få nåd, och det är syftet med Guds lag. Paulus talade om att vara bevakad av av lagen (Gal. 3:23). Den fördömer. Du säger: ?Du kan inte fördöma syndare.? Syskon, de är redan fördömda. Joh. 3:18: ?Den som inte tror är redan dömd.? Allt som lagen gör är att visa honom hur han är i sitt verkliga tillstånd. Du som städar hemma känner säkert igen detta. Ditt bord behöver dammas i ditt vardagsrum. Du dammar av det så det blir rent, allt dammet är borta. Sedan drar du bort gardinerna och släpper in solljuset en tidig morgon. Vad ser du på bordet? Damm. Vad ser du i luften? Damm. Var det ljuset som skapade dammet? Nej, ljuset bara uppdagade dammet. Och när du och jag drar bort förhänget i det allra heligaste och låter ljuset av Guds lag skina in över syndarens hjärta, är allt det som sker att han ser sig själv som han verkligen är. ?Ty budet är en lykta och undervisningen (lagen) är ett ljus? (Ordspr. 6:23). Det är därför som Paulus sa: ?Genom lagen ges insikt om synd? (Rom. 3:20). Det är därför som han sa: ?Så skulle synden genom budordet framstå som i högsta grad syndig? (Rom. 7:13). Med andra ord visade lagen honom synden i dess sanna ljus. Nu brukar jag vid det här skedet i undervisningen gå igenom de tio budorden ett för ett, men det som jag ska göra, är dela med er hur jag vittnar personligen, eftersom jag tror att det är mer till hjälp. Nu är det så att jag tror starkt på att följa Jesus i hans fotspår. Aldrig någonsin skulle jag gå fram till någon och säga: ?Jesus älskar dig.? Det är fullständigt obibliskt. Det finns inget exempel på det i Skriften. Inte heller skulle jag gå fram till någon och säga: ?Jag skulle vilja tala med dig om Jesus Kristus.? Varför? Därför att om jag ville väcka upp dig ur en djup sömn, skulle jag inte använda en strålkastare i dina ögon. Det kommer att förarga dig. Jag skulle sätta på ljusdimmern mycket diskret. Först det naturliga, sedan det andliga. Varför? Därför att ?en oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande.

Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt? (1 Kor. 2:14). Exemplet för personligt vittnande i Skriften får vi i Johannes 4. Ni kan se hur Jesus gick tillväga med kvinnan vid brunnen. Han började i den naturliga sfären, gick över till den andliga, framkallade överbevisning genom att använda det sjunde budet, och sedan uppenbarade han sig själv som Messias. Så när jag möter någon talar jag om vädret, jag talar om sport, låt dem få förnimma lite själslig sundhet. Lär känna dem och kanske skämta hit och dit och gå sedan medvetet över från det naturliga till det andliga. Det sättet som jag gör det på, är att använda evangeliska traktater. Vi har ungefär 24, 25 olika traktater, vi är ett ministry för Kristi kropp. Vi har tryckt miljoner och åter miljoner traktater och våra traktater är ovanliga. Om ni får tag på dem, ska ni ha en massa med er, för folk jagar er och ber om mer. Detta är vår traktat som är en synvilla. Vad är det som ser större ut, om ni kan se? Ser det rosa större ut? Kan ni se detta? De har samma storlek, det är en synvilla. Jag säger: ?Det är i själva verket en evangelisk traktat. Upplysningar finns på baksidan...hur man blir frälst, faktiskt.? Jag säger: ?Du kan behålla den.? Han säger: ?Tack så mycket! Schysst...!? ?Jag har en till gåva till till dig.? Ur fickan tar jag en tryckt encentare med de tio budorden på den. Vi har en maskin som fixar detta. Vi köper encentarna nya från banken, snygga encentare som ser ut som guld och vi matar in dem i den här maskinen och den trycker dem, eller din tumnagel om du vill hålla den kvar.

Men den trycker dem med de tio budorden. Det är lagligt att göra detta, det anses vara konst. Det är inte att fördärva en encentare. Så jag säger: ?Här får du en gåva.? Han säger: ?Vad är det?? Jag säger: ?Det är en encentare med de tio budorden på den. Jag fixade det med mina tänder. Jag gör ina med min hörntand, men ena är rejält svåra.? Jag skickar ut en trevare för att se om han är öppen för andliga ting. Om han säger negativt: ?Tio budorden? Tack så mycket,? är han inte öppen. Men den vanliga reaktionen är: ?Tio budorden...tack! Jag uppskattar det.? Jag säger: ?Tror du att du har hållit de tio budorden?? Han säger: ?Öh, ja...ganska väl.? Jag säger: ?Låt oss gå igenom dem. Har du någonsin ljugit?? Han säger: ?Öh, ja...ja några gånger.? Jag säger: ?Vad är du då?? Han säger: ?En syndare.? Jag säger: ?Nej, nej. Specifikt , vad är du då?? Han säger: ?Du, jag är ingen lögnare.? Jag säger: ?Hur många gånger måste du då ljuga för att vara en lögnare? Tio och en klocka ringer och ?ppppbbbbtttt? tvärsöver din panna? Är det inte sant att om du ljuger en gång, så är du en lögnare?? Han säger: ?Jaa...jag antar att du har rätt.? Jag säger: ?Har du stulit något någon gång?? Han säger: ?Nej.? Jag säger: ?Kom igen nu, du har precis erkänt för mig att du är en lögnare.? Jag säger: ?Har du stulit något någon gång, en liten grej?? och han säger: ?Ja.? Jag säger: ?Vad är du då?? Han säger: ?En tjuv.? Jag säger: ?Jesus sa: ?Var och en som med begär ser på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta? (Matt. 5:28). Har du gjort det någon gång?? Han säger: ?Ja, många gånger.? ?Då har du själv erkänt att du ljuger, stjäl och har begått äktenskapsbrott i ditt hjärta, och du måste stå inför Gud på domens dag, och vi har bara sett på tre av de tio budorden. Det finns sju till med sina kanoner riktade mot dig. Har du missbrukat Guds namn?? ?Ja...jag har försökt sluta.? ?Vet du vad du gör? Istället för att använda ett ord på fyra bokstäver som börjar på ?s? för att uttrycka förtrytelse, använder du Guds namn istället. Det kallas hädelse, och bibeln säger att ?för varje onyttigt ord som människor talar, skall de stå till svars på domens dag? (Matt. 12:36). ?HERREN skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn? (2 Mos. 20:7). Bibeln säger att om du hatar någon, är du en mördare (1 Joh. 3:15).? Det underbara med Guds lag är att Gud har skrivit den i våra hjärtan. Romarbrevet 2, vers 15: ?...det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om det vittnar också deras samveten...? Samvete betyder ?med insikt?. Con betyder ?med,? vetande är ?insikt.? Samvete . Så när en människa ljuger, har lustar, bedriver otukt, hädar, begår äktenskapsbrott, är hon medveten om att det är fel. Gud har gett ljus åt alla människor. Den helige Ande överbevisar dem om synd, rättfärdighet och dom (Joh. 16:8). Synd vilket är brott mot lagen (1 Joh. 3:4), rättfärdighet som kommer av lagen (Rom. 10:5; Fil. 3:9), dom som kommer av lagen. Hennes samvete anklagar henne - lagen är skriven i hennes hjärta (Rom. 2:15) - och lagen fördömer henne. Så jag säger: ?Så om Gud dömer dig enligt denna norm på domens dag, kommer du då att vara oskyldig eller skyldig? Han säger: ?Skyldig.? Jag säger: ?OK., tror du att du kommer till himlen eller helvetet?? Det vanliga svaret är ?himlen.? En följd av dagens evangelium. Jag säger: ?Varför anser du det? Är det för att du tror att Gud är god och att han överser med dina synder?? Han säger: ?Ja, så är det. Han överser med mina synder.? ?Ja, OK., försök med det i en domstol. Du har våldtagit, mördat, langat droger - mycket allvarliga synder. Domaren säger: ?Du är skyldig. Alla bevisen finns här. Har du något att säga, innan jag avkunnar domen?? Och du säger: ?Ja, herr domare, jag vill säga att jag tror att du är en god människa och att du kommer att överse med mina brott?. Domaren skulle antagligen att säga: ?Du har rätt i en sak. Jag är en god människa, och på grund av min godhet, kommer jag att se till att rättvisa skipas. På grund av min godhet, kommer jag att se till att du blir straffad.?? Och just det som syndarna hoppas ska frälsa dem på domens dag, Guds godhet, kommer att vara just det som dömer dem. Därför att Gud är Gud, måste han enligt sitt väsen straffa mördare, våldtäktsmän, tjuvar, lögnare, otuktiga personer och hädare. Gud kommer att straffa synden varän den finns. När han vet detta, kan han nu förstå. Han har nu ljus över att hans synd i grunden är vertikal, att han har ?syndat mot himlen? (Luk. 15:21), att han har brutit mot Guds lag och att han har förargat Gud och att Guds vrede blir kvar över honom (Joh. 3:36). Han kan nu se att han är ?vägd på en våg? av den eviga rättvisan och ?funnen vara för lätt? (Dan. 5:27). Han förstår nu behovet av ett offer. ?Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe? (Gal. 3:13). ?Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare? (Rom. 5:8). Vi bröt mot lagen, han betalade bötesbeloppet. Så enkelt är det. Och om en man vill omvända sig, om en kvinna vill omvända sig och tro på Jesus, kommer Gud att förlåta deras synder, så att Gud kan säga på domens dag, när deras mål kommer upp i domsalen: ?Ditt mål är avskrivet på grund av bristande bevis.? ?Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe.? Och när han alltså omvänder sig till Gud och tror på vår Herre Jesus (Apg. 20:21), har han satt handen till plogen och ser sig inte om, för han passar för Guds rike (Luk. 9:62). Ordet passar betyder ?klar att användas?. Jordmånen i hans hjärta har förvandlats, så att han kan ta emot ordet som blir inplanterat i honom och som har makt att frälsa hans själ (Jak. 1:21). Jag har inte tid att dela dessa citat med er, men de finns i våra böcker. Jag är säker på att ni känner igen de här namnen. John Wycliffe, bibelöversättaren, sa: ?Den högsta tjänsten som en människa kan uppnå på jorden är att predika Guds lag.? Varför? Därför att den kommer att föra syndare till tro på Frälsaren, till evigt liv. Martin Luther sa: ?Den främsta skyldigheten för den som predikar evangelium är att förkunna Guds lag och att visa syndens natur.? Faktiskt är det så när vi läser dessa citat, att vi märker att dessa män har så djupa övertygelser, att de sätter in all den kraft de har. De påstår saker som att ?om du inte använder lagen när du förkunnar evangelium, så kommer du att fylla kyrkorna med falska omvända?. Den som hör ordet och genast tar emot det med glädje är det som såddes på stenig mark, (men inte har någon rot. Han håller ut endast en tid, och möter han lidande eller förföljelse för ordets skull, så kommer han genast på fall - KTS-anm.). Lyssna på det som Martin Luther sa. Han sa: ?Satan, all oenighets gud, sätter dagligen igång nya sekter. Och den senaste av alla som jag aldrig kunde ha förutsett eller ens haft en aning om, är att han låtit en sekt uppstå som undervisar att människor inte ska bli skrämda av lagen, utan vänligt uppmuntras genom förkunnandet av Kristi nåd.? Så vad är det Luther säger? Han säger: ?Lyssna nu, killar, det finns en demonisk, satanisk sekt som just har uppstått. Jag kunde aldrig någonsin ha trott att detta kunde hända. Han har låtit en sekt uppstå som undervisar att människor inte ska bli skrämda av lagen, utan vänligt uppmuntras genom förkunnandet av Guds nåd,? vilket väldigt fint sammanfattar det mesta av vår förkunnelse. John Wesley sa till en vän, när han skrev till en ung evangelist: ?Predika 90% lag och 10% nåd.? Och du säger: ?90% lag och 10% nåd? Kan det inte vara 50-50.? Tänk på det så här. Jag är en doktor, du är en patient. Du har en dödlig sjukdom. Jag har ett botemedel, men det är absolut nödvändigt att du litar på detta botemedel. Om du inte litar på det till 100%, kommer det inte att verka. Hur ska jag ta itu med detta? Antagligen så här. ?Kom in här. Sitt ner. Jag har en del mycket dåliga nyheter för dig. Du har en dödlig sjukdom.? Jag ser att du börjar skaka. Jag tänker i mitt inre: ?Bra. Han börjar inse allvaret i situationen.? Jag tar fram diagram, jag tar fram röntgenbilder. Jag visar dig giftet som så sakta sprider sig genom din kropp. Jag talar till dig i tio hela minuter om denna fruktansvärda sjukdom. Hur länge tror du att jag måste prata om botemedlet? Inte länge alls. När du sitter där och skakar efter tio minuter, säger jag: ?Apropå det, här är botemedlet.? Du rycker det till dig och sväljer det häftigt. Din insikt om sjukdomen och dess fasansfulla konsekvenser har fått dig att vilja ha botemedlet. Du förstår, innan jag var kristen hade jag lika mycket längtan efter rättfärdighet som en fyraårig pojke har efter ordet ?bad.? Vad är poängen? Du förstår, Jesus sa: ?Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet.? Hur många icke-kristna känner du till som hungrar och törstar efter rättfärdighet? Bibeln säger: ?Ingen finns som söker Gud? (Rom. 3:11). Den säger att de älskar mörkret, de hatar ljuset, och kommer inte till ljuset, för att deras gärningar inte skall avslöjas (Joh. 3:19-20). Det enda som de dricker är orättfärdighet som vatten (Job. 15:16). Men den kvällen när jag ställdes inför Guds lags andliga natur och förstod att Gud vill ju ha sanning i mitt innersta (Ps. 51:8), att han såg mitt tankeliv och betraktade lusta på samma sätt som äktenskapsbrott, hat på samma sätt som mord, då började jag säga: ?Jag kan se att jag är fördömd. Vad måste jag göra för att bli försonad ??, då började jag att törsta efter rättfärdighet. Lagen strödde salt på min tunga. Den var en övervakare för att föra mig till Kristus. Charles Spurgeon sa: ?De kommer aldrig att ta emot nåden, förrän de darrar inför en rättfärdig och helig lag.? D.L. Moody, John Bunyan, John Newton, som skrev ?Amazing Grace? (och om någon förstod vad nåd innebär, så var det Newton), han sa att ?den riktiga förståelsen av överensstämmelsen mellan lag och evangelium är att skydda sig själv från att bli indragen i villfarelser till höger och vänster.? Och Charles Finney sa: ?Beständigt måste lagen bereda väg för evangeliet.? Han sa: ?Att överse med detta när man undervisar människor kommer nästan säkert att resultera i ett falskt hopp, att man för in en falsk norm av kristen erfarenhet, och att man fyller kyrkorna med falska omvända.? Mina kristna syskon, det första som David Wilkerson sa till mig, när han ringde upp mig på sin telefon i bilen var: ?Jag trodde att jag var den ende som inte tror på uppföljning.? Jag tror på att ge föda åt en nyomvänd, jag tror på att ge honom näring. Jag tror på att fostra honom - det är biblisk och absolut nödvändigt. Men jag tror inte på att följa upp honom.

Jag kan inte finna det i Skriften. Den etiopiske hovmannen blev lämnad utan uppföljning. Hur kunde han överleva? Allt han hade var Gud och bibeln . Ni förstår, uppföljning...låt mig förklara uppföljning för dem av er som inte vet. Uppföljning är när vi får avgörelser, antingen genom kampanjer eller lokala församlingar, och vi tar arbetare från skördefältet, vilka är få som det är, och ger dem denna beklämmande uppgift att springa efter dessa som har avgjort sig, för att se till att de vandrar med Gud. Det är ett sorgligt erkännande av hur mycket tillit vi har till kraften i vårt budskap och Guds bevarande makt. Om Gud har frälst dem, kommer Gud att bevara dem. Om de är födda av Gud, kommer de aldrig att dö. Om han har börjat ett gott verk i dem, kommer han också att fullborda det intill Kristi Jesu dag (Fil. 1:6). Om han är upphovsmannen till deras tro, kommer han att vara den som fullbordar deras tro (Hebr. 12:2). Han kan också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud (Hebr. 7:25). Han förmår att bevara dem från fall och ställa dem inför sin härlighet, fläckfria och jublande (Jud. 24). Jesus sa: ?Ingen kan rycka dem ur min Faders hand? (Joh. 10:29). Ni förstår, syskon, problemet är att Lasarus har varit död i fyra dagar (Joh. 11). Vi kan rusa in i graven, vi kan dra ut honom, vi kan stötta upp honom, men ?han luktar? (vers 39). Han behöver höra Guds Sons röst. Och syndaren är död sedan fyra dagar i sina synder. Vi kan springa fram och säga: ?Läs denna bönen.? Ändå behöver han höra Guds Sons röst, för annars finns det inget liv i honom, och det som preparerar syndarens öra till att höra Guds Sons röst är lagen. Den är en övervakare för att föra honom till Kristus, så att han kan bli rättfärdig av tro (Gal. 3:24). Syskon, lagen verkar, den omvänder själen (ger själen nytt liv) (Ps. 19:7). Så hitta en syndare och försök med honom. Men när du gör det, kom ihåg den här berättelsen. Du sitter i ett flygplan, smuttar på ditt kaffe, biter på en kaka och ser på en film. Det är en bra flygning, mycket trevlig, när du plötsligt hör: ?Det här är er kapten som talar. Jag har en tillkännagivelse att göra. Eftersom bakre delen just har fallit av detta flygplan, kommer vi att krascha. Det är 25.000 fot till marken. Det finns en fallskärm under din stol. Vi skulle uppskatta om du tog på den. Tack för din uppmärksamhet, och tack för att du flyger med det här flygbolaget. Du säger: ?Va?!? 25.000 fot!? Jag är glad att jag har den här fallskärmen på!? Du ser dig om vid sidan, killen närmast dig biter på sin kaka, smuttar på sitt kaffe och ser på filmen. Du säger: ?Ursäkta mig, lyssnade du på kaptenen? Ta på dig fallskärmen.? Han vänder sig till dig och säger: ?Öh, jag tror faktiskt inte att kaptenen menade det. För resten är jag nöjd med hur jag har det, tack.? Vänd dig inte till honom med uppriktigt nit och säg: ?Snälla du, ta på dig fallskärmen. Det kommer att vara bättre än filmen.? Det verkar inte klokt. Om du säger till honom att fallskärmen på något sätt kommer att förbättra hans flygning, kommer han att ta på den av ett felaktigt motiv. Om du vill att han ska ta på den och behålla den på, berätta om hoppet från flygplanet. Du säger: ?Ursäkta mig, strunta i kaptenen om du vill. Hoppa utan fallskärm...SPLATT!? Han säger: ?Förlåt mig, vad sa du?? ?Jag sa att om du hoppar utan fallskärm, tyngdlagen . Ppppbbbbtttt på marken.? ?Aah! Milda makter! Jag förstår vad du menar! Tack så mycket!? Och så länge som denne man vet om, att han måste passera genom dörren och räkna med följderna av att bryta mot tyngdlagen, finns det inget sätt på vilket du kan få av fallskärmen från hans rygg, eftersom själva hans liv är beroende av den. Om du nu ser dig omkring, kommer du att upptäcka att det finns många passagerare som har trevligt på flygningen. De finner nöje i syndens njutningar under en tid. Res dig upp och säg: ?Ursäkta mig, hörde ni budet från vår Kapten om räddning, ?ta på dig Herren Jesus Kristus.?? Han vänder sig till dig och säger: ?Öh, jag tror faktiskt inte att Gud menar det. Gud är kärlek. För övrigt har jag det bra som jag har det, tack.? Vänd dig inte till honom med uppriktigt nit utan kunskap och säg: ?Snälla du, ta på dig Herren Jesus Kristus. Han kommer att ge dig kärlek, glädje, frid, förverkligande och varaktig lycka. Du har ett tomrum i ditt inre som Gud har skapat och som bara han kan fylla. Om du har problem med ditt äktenskap, problem med droger, alkohol, lämna bara ditt ditt hjärta till Jesus.? Nej. Du ger honom ett felaktigt motiv för att han ska överlåta sig, Säg istället: ?O Gud, ge mig mod!? och berätta för honom om hoppet från flygplanet. Säg bara: ?Hör nu, Gud har fastställt att människan ska dö en gång. Om du dör i dina synder, kommer Gud att bli tvungen att ge dig rättvisa, och hans dom kommer att bli så genomgripande. Varje fåfängt ord som en människa uttalar, kommer hon att få stå till svars för på domens dag. Om du har haft lusta, har du begått äktenskapsbrott. Om du har hatat någon, har du begått mord. Och Jesus varnade för att rättvisan kommer att bli så genomgripande, den eviga vredens knytnäve kommer att träffa dig och (SMACK) krossa dig till pulver. Gud välsigne dig.? Mina syskon, jag talar inte om helvetespredikningar. Helvetespredikningar kommer att ge omvända som är fulla av fruktan . Om vi använder Guds lag kommer den att ge omvända som är fulla av tårar . Varför kommer den förste? Han vill undfly helvetets eld. Men i sitt inre tänker han att Gud är hård och orättvis, därför att lagen inte har använts för att visa honom syndens oerhört syndiga natur. Han ser inte att helvetet är hans förtjänta lön, att han är värd helvetet. Därför förstår han inte barmhärtighet eller nåd, och därför saknar han tacksamhet till Gud för hans nåd. Och tacksamhet är den grundläggande motivationen för förkunnelse (evangelisation). Det kommer inte att finnas något nit i hjärtat på falska omvända att evangelisera. Men den andre kommer och vet att han har syndat mot himlen. Att Guds ögon finns överallt och ser ondskan och det goda, och att Gud har sett mörkret som om det vore klart ljus. Han har sett hans tankeliv. Om Gud i sin helighet på vredens dag uppenbarade alla de hemliga synderna i hans hjärta, allt det som han gjort i mörkret, om han uppenbarade alla bevis på hans skuld, kunde Gud ta honom som något orent och kasta honom i helvetet och göra det som är rättvist. Men istället för att tilldöma honom rättvisa, har han gett honom nåd. Han har anbefallt sin kärlek mot honom, genom att Kristus dog för honom medan han ännu var en syndare. Han faller på knä inför det blodbestänkta korset, och han säger: ?O Gud, om du gjorde det för mig, kommer jag att göra allt för dig. Jag gläder mig åt att göra din vilja, o min Gud. Din lag är skriven i mitt hjärta.? Och såsom mannen som visste att han var tvungen att passera genom dörren och räkna med följderna av att bryta mot tyngdlagen och aldrig skulle ta av sig sin fallskärm, därför att själva hans liv var beroende av den, så skulle aldrig den som kommer till Frälsaren och vet att han måste ställas inför en helig Gud på vredens dag, att överge Guds rättfärdighet i Kristus därför att själva hans liv är beroende av den . Låt mig se om jag kan få denna undervisning att koagulera när vi ska avsluta den. Jag var i en affär för en tid sedan, och ägaren till affären betjänade en kund och använde Guds namn som en hädelse. Om någon använde min frus namn som en hädelse, skulle jag bli ytterst förorättad, om de använde hennes namn som ett förbannelseord i det avseendet. Men den här killen använde Guds namn som ett förbannelseord, när Gud hade gett honom hans liv, hans ögon, förmågan att tänka, hans barn, hans mat, varje glädjeämne som han någonsin haft blev givet till honom genom Guds godhet, och han använde Guds namn som ett förbannelseord. Indignerat lutade jag mig mellan honom och hans kund och sa: ?Ursäkta mig, är det här ett religiöst möte?? Killen säger: Va?? Nej för H-E-L-V-E-T-E!? ?Jo det är det, för du talar nu om helvetet. Låt mig ge dig en av mina böcker.? Så jag gick ut till bilen och tog fram en bok med namnet Gud tror inte på ateister: Bevis för att ateisten inte existerar . Och det är en bok som använder logik, humor, skäl och rationalism för att bevisa Guds existens, vilket man kan göra på två minuter utan att använda tro. Det är mycket enkelt att slutgiltigt, fullständigt bevisa Guds existens, och den bevisar också att ateisten inte existerar.

Låt mig visa dig vår bildekal ?Ateisternas nationaldag: 1 april.? Så jag gav honom den här boken, och två månader senare gick jag in och gav honom en annan bok som jag skrivit, som heter Mina vänner håller på att dö! En bok som är en sann och gripande berättelse om hur man ger ut evangeliet i den mest mördande delen av Los Angeles. Det är en bok som också använder humor i sin framställning. Jag gav honom dessa böcker och han ringde och berättade vad som hade hänt. Han sa till mig att hans fru tittade konstigt på honom, för att han läste en bok som hette Mina vänner håller på att dö! och skrattade varannan minut. Men han städade upp i sitt rum och han tog fram Gud tror inte på ateister . Han sa: ?Aah,? och han öppnade den och läste första sidan och sedan läste han hela boken, 260 sidor. Han sa: ?Det var mysko för jag hatar att läsa.? Sedan läste han Mina vänner håller på att dö! , och lämnade sitt liv till Kristus, köpte en bibel, kom över på besök för att säga: ?Hej,? och sa till mig efter att han varit kristen i två dagar, att han redan kommit fram till vad han kallade ?Let-i-vi-kus? i sin bibel. Och jag antar att han skulle läsa ?Spaltaren? och sedan Johannes. Men ända fram till sin överlåtelse hade mannen varit en som höll på med trolldom. ?Herrens lag är fullkomlig, den omvänder själen.? Och det är som om Gud såg ner på mig, när jag predikade utomhus under många år, och när jag bekämpade fienden med dammvippan i dagens förkunnelse, är det som om Gud sa: ?Vad håller du på med? Mina vapen är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen (2 Kor. 10:4). Här finns tio fantastiska kanoner.? Och när jag radade upp de tio kanonerna i Guds lag, hånskrattade inte syndarna och gjorde sig löjliga längre. Nej, deras ansikten bleknade. De lyfte upp sina händer och sa: ?Jag ger upp allt! Jag lämnar allt frivilligt till Jesus!? De kom över på den vinnande sidan för att aldrig desertera. Dessa omvända blev själavinnare, inte bänkvärmare, arbetare, inte dagdrivare, tillgångar, inte belastningar för den lokala församlingen. Och nu mina syskon, låt mig med varje huvud höjt och varje öga öppet, och utan någon musik som spelar, utmana dig angående din frälsnings giltighet. Dagens förkunnelse säger: ?Ifrågasätt aldrig din frälsning.? Bibeln säger exakt det motsatta. Den säger: ?Pröva er själva om ni lever i tron? (2 Kor. 13:5). Bättre nu än på domens dag. Bibeln säger: ?Gör er kallelse och utkorelse fast? (2 Petr. 1:10), och en del av er vet att någonting är från grunden fel i er kristna vandring. Ni förlorar er frid och glädje när striden ger er smällar. Det finns en brist i ert nit att evangelisera. Ni föll aldrig ner inför den Allsmäktige och sa: ?Jag har syndat mot dig, o Herre! Ge mig nåd!? Ni har aldrig flytt till Jesus Kristus och hans blod för att bli renade, och i desperation ropat ut: ?Var nådig mot mig, syndare!? Och det finns en brist på tacksamhet, det finns inte ett brinnande nit för de förlorade.

Ni kan inte säga att ni är brinnande för Gud, faktiskt är det så att ni löper risk att vara en av dem som kallas ?ljumma? och kommer att bli utspydda ur Kristi mun på domens dag (Upp. 3:16), när massor av människor kommer att ropa till Jesus: ?Herre, Herre.? Och han kommer att säga: ?Gå bort från mig ni orättfärdiga - laglösa : Jag har aldrig känt er? (Matt. 7:22-23). Ingen aktning för den gudomliga lagen. Bibeln säger: ?Var och en som nämner Herrens namn skall hålla sig borta från orättfärdigheten? - laglösheten (2 Tim. 2:19). Så idag behöver ni rätta till motivet till att ni har överlämnat er. Min vän, låt inte ditt högmod hindra dig. Jag skulle vilja be för dig. Jag blir kvar här, du blir kvar på din stol. Och om du vill vara med i den här bönen, vill jag att du sträcker upp din hand, men kom ihåg det här. Om du säger: ?OK, jag skulle sträcka upp min hand, men vad ska folk tänka?, så är det högmod. Du vill hellre bli ärad av människor än av Gud (Joh. 12:43). Herren avskyr alla som är högmodiga (Ordspr. 16:5). Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd. Ödmjuka er alltså under Guds mäktiga hand, så skall han upphöja er när hans tid är inne (1 Petr. 5:5-6). Kalla det en ny överlåtelse. Kalla det en överlåtelse. Men vad du än kallar det, gör din kallelse och utkorelse fast. Ray Comfort

2007-08-02 @ 11:54:33 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Lydnad av tro - Spurgeon

C.H Spurgeon

Skeppet brinner, bomullsbalarna utslunga en svart, förskräcklig rök, passagerare och besättning befinner sig i den största fara, men den duglige kaptenen för kommandot, och han säger till alla: " Om ni vill lyda mig. så tänker jag, att jag kan rädda er alla" Om de nu litar på kaptenen, lyder de i allt hans ordrar. Ingen sjöman eller maskinist vägrar att arbeta vid pumparna eller att ställa i ordning båtarna, ej heller nekar passagerarna att lyda. Den villighet som alla lyder kaptenen är bevisad genom det förtroende de har till honom. De tror att hans befallningar är bra och goda, och därför lyder de honom. Varken deras fruktan eller deras iver kan få dem att vika av från hans befallningar eller handla i strid med dem. Då båtarna är fullsatta, väntar de som ska stiga ner i dem tills deras tur kommer, förlitade på kaptenens duglighet. De stiger ner i båtarna eller stannar än så länge kvar ombord, för de tror, att hans order avser deras frälsning. Och så långt som varje man och kvinna modigt tror på kaptenens överlägsenhet, kan diciplinen hållas vid makt.

Lydnad är det naturliga resultatet av en sann och verklig tro, och där ingen lydnad är, där finnes ingen tillit. Några av er tror, att ni litar på Kristus, under det att ni gör, vad ni behagar. Er tro är en lögn, för så är inte Guds ords lära.

Den tro, som frälsar, är den tro som lyder

2007-08-01 @ 13:01:35 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Riktiga Män - vårt största behov

Män ? vårt största behov

A.W Tozer

I det läge församlingen befinner sig nu behövs män, rätt sorts män, modiga män. Man säger allmänt att vi måste få uppleva väckelse, att vi behöver ett nytt dop i den Helige Ande ? och Gud vet att vi behöver bådadera ? men Herren väcker inte till lek, hans Ande passar inte för de självupptagna.

Vi behöver män som vågar offra sig i slagen om människosjälar, sådana som redan dött i förhållande till denna världens lockelse och tjuskraft. Sådana män står lediga och fria utan dragning till att utnyttja eller kontrollera de svaga och hjälplösa. De låter sig inte pressas att agera utifrån rådande omständigheter. Det enda tvång som driver dem kommer ur deras inre där Himlen råder.

Denna obundenhet, denna frihet är nödvändig om vi ska kunna ställa profeter i våra talarstolar igen istället för de maskotar som nu tar upp utrymmet. Dessa frihetens män kommer att tjäna Gud och människor utifrån motiv av en art som inte kan förstås av religiositetens tillskyndare vilka nu driver av och an i helgedomen. De kommer inte att ordna beslut och prioriteringar utifrån osäkerhet och fruktan. De tar inte ut kurs och riktning för att inställsamt vara till lags. De låter inte pengamakten styra i valet av uppgift. De utför inte sina uppdrag utifrån rutin och vana. Inte heller låter de sig komma under publicitetens och det goda ryktets makt.

Församlingen är ivrigt sysselsatt med rader av företeelser därför att den inte vågar låta bli. Samfundens och församlingarnas verksamhetsutskott lägger fram och formar projekt utan något annat motiv än rädsla. Vadhelst känslan eller ett räddhågat funderande och sökande leder dem att tro ? eller att frukta ? att världen förväntar sig att man ska göra hamnar högst på dagordningen med uppumpat nit och glättad gudfruktighet. Det är trycket från den allmänna opinionen som ropar fram dessa initiativ och sådana profeter, inte Guds röst.

Den sanna församlingen har aldrig sonderat allmänhetens förväntningar innan den har påbörjat ett Herrens arbete. Dess ledare lyssnade till Gud och gick åstad oberoende av stöd, eller brist på stöd, från en folklig majoritet. De hade tagit fasta på Herrens vilja och följde den, och församlingen följde dem ? ibland till seger, men mycket ofta till förödmjukelse och offentlig förföljelse ? och deras lön, deras ordentligt tilltagna lön bestod i att stå rätt i en värld där allt är galet.

Ett annat väsentligt karaktärsdrag hos den rätta sortens män är deras kärlek. Den man som vunnit sin frihet och obundenhet i Kristus och lärt sig höra Guds röst för att i allt lyda den, har därmed börjat förstå och känna den börda som krossade Gamla testamentets profeter, som krossade Herren Jesu själ och som tvingade fram tåreströmmar i apostlarnas ögon.

Det fria, obundna sinnet har aldrig skapat religiösa tyranner, inte heller har det försökt göra sig till herre över Guds arvedel. Det är fruktan och brist på självkänsla som leder män att tvinga andra under sina fötter. De har haft något att bevaka, en ställning att försvara och har därför begärt underdånighet av anhängarna för att ordna sin personliga säkerhet. Handlar en fri man så? Aldrig! Han har inget att skydda, inga ambitioner att försvara och inga fiender att frukta. Av denna anledning bryr han sig inte alls om sin position bland andra män. Om de följer honom på hans väg är det bra. Om de inte går med förlorar han inget som han har kärt. Oavsett om han blir accepterad eller förkastad kommer han att fortsätta sin väg i kärlek och med allvar i sin överlåtelse till folk och uppgift. Och endast döden kan tysta hans varsamma förbön för dem alla.

Om församlingen ska kunna behålla livet måste den skaffa fram män igen ? rätta sortens män. Den måste förkasta dessa veklingar som inte vågar tala klartext. Den måste i ödmjukhet och mycken bön söka mana på en återkomst, ett återinträde av män som håller profeters och martyrers kvalité. Gud kommer att lyssna till sitt folks rop så som han hörde Israel i Egypten och han kommer att sända befrielse genom att sända befriare. Detta är hans sätt.

Och när befriarna kommer ? reformatorer, evangelister och profeter ? kommer dessa att vara gudsmän, män med stort mod. De kommer att ha Gud på sin sida därför at de är noggranna med att vara på Guds sida. De kommer att vara Kristi medarbetare, instrument i den Helige Andes händer. Sådana män kommer i sanning att vara döpta i Anden och genom deras arbete och vånda kommer han att döpa andra och sända den väckelse som under lång tid hindrats.

2007-08-01 @ 09:04:32 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Begrunda människors villkor-T. Austin-Sparks

T. Austin-Sparks

Läsning: Hebr 2:5-12

Begrunda människors villkor. Låt oss se på oss själva, se på hurudana vi är som människovarelser, se på dessa kroppar, som bäst, som sämst, vårt själsliv ? ett ständigt bekymmer. Vår mänsklighet, vilken anordning det är. De av oss som vandrar i Guds Andes ljus har inget fördelaktigt att säga om människors sätt och deras väg. Vi ville hellre be om ursäkt för dess blotta varande.

Herren har tagit fatt i denna vår mänsklighet för att föra den till en ställning där den krönes med ära och härlighet. Detta är återlösning. Häri finner vi anledningen till att texten tar med oss till de första begynnelserna. ?Du satte honom till herre över dina händers verk.? ?Du krönte honom med härlighet och ära.? ?Allt lade du under hans fötter.?

Detta var skapelsesyftet med människan. I detta misslyckades han, i detta kom han till korta och blev vad han nu är.

Ut från Himlen kom denne Ene för att gripa tag i människor, för att föra dem genom all slags svårighet och prövning, genom all frestelse och allt betryck, förbi all opposition och antagonism, genom hela den kraftansamling som riggats för dess undergång.

Han tar dessa människor och deras mänsklighet för att föra dem till fullhet, föra dem till härlighet ? denna mänsklighet, din och min ? denna besvärliga, bedrövliga företeelse, och gör den duglig att dröja inför och vänta på Guds helighet och härlighet, hans egen personliga närvaro. Detta är innebörden av att ?föra många söner till härlighet?.

Bibeln är full av bilder på denna gemenskap mellan det gudomliga och det mänskliga. Du finner den avbildad i keruben, i vittnesbördets ark ? dess trä, det träslag som man kunde finna i öknen, överdraget med guld.

Gud lämnar vittnesbörd ? detta är vittnesbördets ark. Gud vittnar mitt ur härligheten om att han har tagit fatt i människor mitt i deras mänsklighet för att föra dem in i det Allra Heligaste för att låta det förbli där för evigt.

Den sista bilden som ges av arken visar hur man ställde den i Templet och drog ut bärstängerna. Där förblir den för evigt i Guds närhet. Dess färd hade nått sitt mål, den kröns med härlighet och ära ? Kristus, du och jag i förening i Guds närvaro. Detta är själva hjärtat i allt; och om du eller jag behöver något som ger visshet och trygghet, låt oss då komma ihåg att Gud har fastlagt ett förbund i all gudomlig kärlek för att hållas av honom själv. Behöver vi verkligen något annat som skulle ge oss större trygghet eller hopp än detta att Gud själv har ingått ett förbund med oss?

Vilket oerhört förbund detta blodets förbund innebär. Vilket oerhört förbund detta förbund i hans kropp utgör, i Herren Jesu kropp. Vi har gjorts delaktiga i hans kropp, i hans liv. Detta är förbundets kärlek. Viken förvissning detta är ämnat att tillföra oss, styrka för allt som ligger framför ? om vi inte äger trygghet och hopp, hur ivriga är vi då att gå vidare, hur svårt är det då inte att behålla kursen.

Vi kanske tar ett steg framåt och in flyger alla sorters tankar om oss själva, anklagande ord ur våra egna hjärtan. Fienden finner utrymme på grund av något i vårt inre och så tar vi två steg tillbaka. Något lite framåt, sedan tveksamhet, och så är vi tillbaka där vi var. Alltsammans på grund av vår osäkerhet, vilken har sin begynnelse i vår mänsklighet.

?Han tar dessa människor och deras mänsklighet för att föra dem till fullhet, föra dem till härlighet ? denna mänsklighet, din och min ? denna besvärliga, bedrövliga företeelse, och gör den duglig att dröja inför och vänta på Guds helighet och härlighet, hans egen personliga närvaro.?

2007-08-01 @ 08:53:25 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

No tears for revival - Leonard Ravenhill

lentrian, sönderfall eller ett uppvaknande Tillståndet i församlingen. Tozer

Frukta Guds Vrede - Martin Luther

Att frukta för Guds vrede

Lärjungaskapets kostnad - John MacArthur

Avslöjad: Benny Hinn falsk profet 1

Avslöjad: Benny Hinn Falsk profet 2

Gräshoppornas dag - Wilkerson

Sju kvinnor skall ta tag i samma man! Wilkerson

Den alexandrinska och bysantinska grundtexten

Bibelstudium - R:A TORREY

Om Thomas Christian Leopold

32 år som fånge på Bohus Fästning

BILDEN: Bohus fästning i Kungälv. Här satt Thomas Leopold fängslad sammanlagt i 32 år

FREDRIK I, svensk kung 1720 - 1751. Under hans tid dömde "Kungl Majt." (regeringen) Thomas Leopold till Bohus fästning - http://sv.wikipedia.org/wiki/Fredrik_I

Omvändelseförsök

"Erik Benzelius den yngre (död som ärkebiskop 1743), en af frihetstidens yppersta kulturpersonligheter." (fr. Wikipedia). Benzelius var en av de prästmän som reste till Bohus för att försöka "omvända" Thomas Leopold.

Till Kalmars Fästning

VÄSTRA PORTEN, KALMAR SLOTT Akvarell i Nationalmuseum, Stockholm http://webart.nationalmuseum.se/work/work_image.aspx?id=68322

Danvikens Hospital

Ovan: Danviken fotograferad 5 juni 1909

Tillbaka till Bohus

Fånggården utanför cellen där man tror Thomas Leopold satt

En Kättares Begravning

Lars Ulstadius

Lars Ulstadius

List of Scriptures that validate and do not validate your salvation

your problem is, you are in a hurry and God is not! - Gerhard Du Toit

farhågor han hade inför det tjugonde århundradet - W.Booth

rätta sortens människor - Tozer

Vad är diciplin? Amy Carmichael

stanna och tänk ( video )

Det Profetiska Uppdraget - Introduktion ART KATZ

Det Profetiska Uppdraget - Introduktion

Kapitel 1 - Profetiskt - vad är det? del 1

Kapitel 1 - Profetiskt - vad är det?

Kapitel 1 - Profetiskt - vad är det? del 2

Kapitel 2 - Vad är profetiskt tal och proklamation? del 1

Kapitel 2 - Vad är profetiskt tal och proklamation?

Kapitel 2 - Vad är profetiskt tal och proklamation? del 2

Kapitel 3 - De falska profeternas väg - del 1

Kapitel 3 - De falska profeternas väg

Kapitel 3 - De falska profeternas väg - del 2

Alan Redpath - Citat

Väckelse Konferansen 2007

Det Nya Livet - H.Bonar

Ändamålet med det kristna tjänandet - T. Austin-Sparks

kraftlös kristendom - A.W Tozer

Korsets härlighet - T. Austin-Sparks

lama sabaktani? Spurgeon DEL 1

?Lama sabaktani?? - Spurgeon DEL 2

The True Gospel and the False by Zac Poonen

OPEN AIR PREACHING

Guds Lag - A.W Pink

Om Kristi Efterföljelse - Thomas A Kempis DEL 1

Om Kristi Efterföljelse - Thomas A Kempis DEL 2

Utdrag ur ETT RIKT KRISTENLIV av Watchman Nee

unfaithful friend - Richard Baxter

Sållningsprocessen - David Wilkerson

Guds vidrörande - David Wilkerson

Helvetets bäst bevarade hemlighet - Ray Comfort DEL 1

Helvetets bäst bevarade hemlighet - Ray Comfort DEL 2

Lydnad av tro - Spurgeon

Riktiga Män - vårt största behov

Begrunda människors villkor-T. Austin-Sparks

VÄSTRA PORTEN, KALMAR SLOTT
Akvarell i Nationalmuseum, Stockholm
http://webart.nationalmuseum.se/work/work_image.aspx?id=68322