Rodney Howard-Browne & "TorontoVälsignelsen" del 1

I våra dagar är det bara få människor i de evangelikala kyrkorna som inte har hört talas om det fenomen som kallas "skratt i Anden". Det har alltmer manifesterats i församlingar i USA, Kanada, England och Skandinavien och sprider sig snabbt till nya församlingar över hela världen. När jag först fick höra talas om det här feno- menet så ville jag genast forska och skriva om det. Men jag kände att jag borde vänta en tid för att se hur det skulle utveckla sig och vilken andlig frukt som skulle komma ur det. Nu tror jag att det är rätt tidpunkt för att komma med en rapport.

Vad är "skratt i Anden"

Många kyrkor rapporterar att spontant, okontrollerbart skratt bryter ut i deras församlingar, till och med under högtidliga stunder, såsom Herrens nattvard eller under predikan. Det finns rapporter om okontrollerbar gråt, folk som faller till golvet i extatisk trans, människor som ryter som lejon och skäller som hundar. En del stapplar och raglar omkring som berusade och kan inte gå rakt. För enkelhetens skull kallar man allt detta "skratt i Anden" eftersom skrattet är det dominerande fenomenet. Det är helt enkelt så att alla möjliga fysiska manifestationer sägs vara helt under den helige Andes konroll.

De som förespråkar dessa fenomen säger att de är bevis för att Anden gensvarar på människors längtan efter nya tecken från Gud, att den helige Ande visar sin kraft - precis som det en gång hände på Azusa Street (Los Angeles) vid detta sekels början. De påminner om väckelsen i Wales, Cane Ridge-väckelsen i Bourbon County, Kentucky år 1801 och nämner predikanter som Chales Finney för att bekräfta och godkänna dessa "skratt i Anden" upplevelser.

Motståndarna säger att det i bästa fall rör sig om köttsliga fenomen eller i värsta fall om demonisk aktivitet. De som tror att det kommer från Gud hänvisar till förvandlade liv, fördjupad Jesus-hängivenhet, stort gensvar till frälsningsbudskapet, förnyad kraft och meningsfullhet i människors tjänst för Gud och många andra olika slags positiva resultat. Men, det finns också rapporter om demoniskt betryck, självmordskänslor och förlorad tro efter att ha upplevt "skratt i Anden."

Vad man än har för tankar om dessa fenomen så har de fått stor genomslagskraft bland kristna ledare i alla läger. Fenomenen manifesteras särskilt starkt hos trosrörelsen och inom Vineyardrörelsen liksom bland karismatiker i de gamla kyrkorna, tex den Anglikanska. De som söker sig till "skratt i Anden"-möten kommer från så olika sammanhang som baptismen och katolicismen.

"Skratt i Anden" har godkänts och stöds av Oral Roberts, Marilyn Hickey, Paul och Jan Crouch, Karl Strader, Larry Tomszack, Kenneth Copeland, Benny Hinn, John Wimber och många andra.

Samtidigt som det påstås att dessa fenomen uppstått helt spontant kan alltsammans spåras tillbaka till en enda man, nämligen Rodney Howard-Browne som tidigare verkade som evangelist i Sydafrika. Uppsvinget för rörelsen har sitt ursprung i speciellt en församling -- Toronto Airport Vineyard-kyrkan i Toronto -- välkänd för den sk "Toronto-välsignelsen."

"Toronto-välsignelsen"

Människor har kommit från världens alla hörn till Toronto Airport Vineyard i hopp om att få uppleva "skratt i Anden". Denna församlings inflytande på "skrattväckelsen" har varit så stort att tidskriften Charisma ägnade större delen av sitt februarinummer 1995 åt Toronto-välsignelsen. Hur började det?

Den 20 januari 1994 hölls det första av en serie väckel- semöten i en liten kyrka som hade sina lokaler i ett industriområde nära Pearson Int. Airport i Toronto. Inom ett år hade denna kyrka -- enligt Charismas Daina Doucet -- blivit "ett slags Mekka." Så många människor sökte ett tecken från Gud att kyrkan hade möten varje kväll utom måndag. Även världsliga media visade intresse för dessa fenomen genom tidningsartiklar och TV-reportage. Reportagen och artiklarna intresserade sig främst för de fysiska manifestationer som förekom på dessa möten.

Charismas Daina Doucet säger:
...Mötesdeltagare överväldigas av skratt, gråt, stönanden, skakningar, fall till golvet och till mångas förtret olika ljudyttringar som kan beskrivas som "en blandning av djungel och bondgård."Men rapporterna om förvandlade liv är mer betydelsefulla: Helanden, upprättade relationer och ökad gudshängivenhet. Enligt Doucet kan man finna ursprunget till Toronto-välsignelsen hos Vineyard-pastorn Randy Clarkfrån St. Louis, Missouri som hade påverkats av Rodney Howard-Browne mot slutet av 1993. Det som från början skulle vara en fyra-dagars mötesserie med Randy Clark växte till månader av kvällsmöten som ibland varade till klockan tre på morgonen.

Nyheterna om rörelsen spred sig och i april 1994 började nyfikna utländska besökare komma till Toronto. Fram till december hade sammanlagt 75.000 personer från nästan alla länder satt sin fot i Airport Vineyard-kyrkan. Den allt mer ökande närvaron har varit mer än 200.000, varav 10.000 präster/predikanter.

Man kan helt korrekt säga att ingen hade hört talas om Howard-Browne och "skratt i Anden" förrän Randy Clark tog med sig det han tagit emot av Howard-Browne till Toronto Vineyard. Även om Howard-Browne är den mest framträdande talesmannen för detta fenomen så har det blivit en Vineyard-rörelse som har spritt sig till Europa, Asien, Afrika och andra delar av världen. Toronto-välsignelsen har fått särskilt stort inflytande i Storbritannien, där den har berört alla samfund på något sätt och man beräknar att mellan 2.500 och 4.000 församlingar har haft möten liknande dem i Toronto Airport Vineyard.

Är detta överdrift eller stämmer dessa fantastiska uppgifter med verkligheten? Jag har mina tvivel, eftersom jag känner till karismatikernas förkärlek för "evangeliserande tal." (dvs tendensen att "i tro ta ut" fler omvända, andedöpta osv än vad det i verkligheten finns, för att det man uttalat i tro ska manifesteras. övers. anm) Men antalet är inte lika viktigt som dessa fenomens verkliga andliga ursprung och dess verkliga andliga konsekvenser.

Ursprungen

Rodney Howard-Browne, en stor och kraftig, 1,85 cm lång, karismatisk predikant från Sydafrika, föddes den 12:e juni 1961 i Port Elizabeth. Han säger själv att han gav sitt liv till Kristus vid fem års ålder och att han blev fylld med den helige Ande åtta år gammal. 1979 tillbringade han många timmar i bön av längtan efter en djupare erfarenhet av Gud och utmanande Honom:

"Antingen kommer du hit ner och vidrör mig eller så kommer jag upp till dig och vidrör dig," bad han desperat. Plötsligt kändes det som om hela hans kropp brann. Han började skratta okontrollerat. Sedan grät han och började tala i tungor. "Jag blev inkopplad på det himmelska elnätet," skrev han sedan i sin bok 'Vidrörd av Gud.' "Och alltsedan dess har det varit min längtan att få andra människor inkopplade."

Under de följande tio åren flyttade Howard-Browne omkring, verkade som pastor i Rhema Church i Johannesburg under två år, innan han flyttade till USA 1987. Han blev en resande predikant med kortvariga engagemang runt om i landet. I april 1989 predikade han i en kyrka nära Albany, New York och det var som här som "skratt i Anden" först bröt ut. Browne berättar att det var som om en tung filt föll över honom. Snart började folk falla ner från sina sittplatser, en del skrattade, andra grät. Från det tillfället växte ryktet om honom.

Han grundade "the Rodney Howard-Browne Evange- listic Association" i Louisville, Kentucky. På våren 1993 fick han en inbjudan av pastor Karl Strader i Carpenter's Church, Lakeland Florida att predika där. Den planerade veckolånga mötesserien kom att vara i över tre veckor. Eftersom gudstjänsterna sändes på radio, började många människor komma till Carpenter's Church för att få uppleva det som de hört på radio.

Det dröjde inte länge förrän Howard-Browne kunde ses på Trinity Broadcasting Network (TBN). Strax där- efter började Howard-Brownes inflytande breda ut sig över Toronto Airport Vineyard genom Randy Clarks besök. Därefter har det spritt sig från kyrkan i Toronto till kyrkor över hela världen, främst via Vineyardrörelsen.

Man skulle alltså kunna konstatera att skratt-väckelsen och dess populäritet kan spåras till en enda man, Rodney Howard-Browne, till hans inflytande genom radio och TV och hans påverkan på Randy Clark.

Men, är detta hela sanningen? Paret Charles och Frances Hunter (de sk "Happy Hunters") vill inte bli överglänsta av Howard-Browne eller Vineyardrörelsen utan berättar att de upplevde samma fenomen för åtskilliga år sedan. Inte förrän 1994 beslöt de att berätta om det för oss i sin bok "Holy Laughter." Frances Hunter uppger att hon föll under den helige Andes kraft vid en Full Gospel Businessmen's Fellowship bankett i Houston. Hon glömmer att ange årtalet men de hade precis kommit med den karismatiska rörelsen, så det måste röra sig om 60 eller allra senast 70-talet. Frances föll till golvet samtidigt som Charles och fann sig vara fastklistrad till golvet, oförmögen att röra sig. Sedan exploderade hon i okontrollerbart skratt i ungefär en halvtimme, varpå den helige Ande sägs ha släppt henne ur sitt grepp.

Detta var bara början på "skratt i Anden" för paret Hunter. Sedan tycks detta fenomen ha manifesterats på deras möten, nästan alltid åtföljt av fysiska helanden. Eftersom det karismatiska var något nytt för dem då, ville paret Hunter veta vad det var för fenomen. De rådfrågade sin gode vän Lester Sumrall.

Dr Sumrall sa: "Det ni upplevt på era möten är " Heligt skratt i Anden." Sedan fortsatte han: "Det som kommer från Gud är heligt och det som är heligt är laddat med kraft." Nu började vi förstå varför de ovanliga helandena skedde, på grund av att det var ett övernaturligt ingripande av Gud och det förde med sig övernaturlig, helande kraft. Halleluja!

Man kan fråga sig varför paret Hunter aldrig propagerade för "skratt i Anden" förrän det blev populärt genom Howard-Browne och Vineyard. Hunters nämner dock Howard-Browne och tillskriver honom förtjänsten av att ha givit dem "skratt i Anden" som gåva genom handpåläggning. Men de vill framstå som upphov till och experter på detta fenomen.

Men vänta nu! Vi har en person vars "skratt i Anden"-erfarenhet har gjorts tidigare än paret Hunter. Derek Prince konstaterade i Charisma: "Jag tror att den heliga Ande ibland ger människor ett långvarigt, sprudlande skratt till synes utan någon anledning. Jag måste tro det, eftersom det var på det sättet jag blev frälst för mer än 50 år sedan."

Ett tidigare prejudikat?

De som nu förmedlar "skratt i Anden" förklarar för oss att detta egentligen inte är något nytt utan att det alltid har varit ett inslag i väckelse. Charisma Magazine citerar t. ex Jonathan Edwards från "the First Great Awakening" på 1730-talet:

"Det var oerhört underbart att se hur en människas känslor ibland sattes i rörelse -- när Gud, som det tycktes, plötsligt öppnade deras ögon och lät dem få en aning av sin nåd. Deras glädjefyllda förvåning fröjdade deras hjärtan så att de brutit ut i skratt och tårar, ofta samtidigt, det bröt fram likt en flod och blandades med högljudda snyftningar. Ibland har de inte kunnat låta bli att ropa högt."

Den som blivit överbevisad om sin synd kan mycket väl skratta eller gråta efter det han erfarit frihet från fördömelse och fångenskap i synden, en erfarenhet som är en följd av bekännelse och omvändelse. Men det finns inget som talar för att han skulle skälla som en hund eller låta som något annat djur. Historiskt sett, har ett sådant beteende tillskrivits demonisk besättelse, inte någon gåva från den helige Ande.

Även om de som idag propagerar för "skratt i Anden" gärna vill hänvisa till Jonathan Edwards som ett sätt att få dessa fenomen godkända, så ger historien inget stöd åt deras anspråk. Charisma citerar den evangelikale historikern Richard Lovelace vid Gordon-Conwell seminariet i Massachussetts:

Även om våra dagars skratt-fenomen är något nytt för Lovelace, säger han att Peter Cartwright, en metodistisk resepredikant och verksam under "the Second Great Awakening" på 1800-talet, skulle varit positiv till det. "Men Jonathan Edwards och Puritanerna skulle inte hållit med," tillägger han. De brukade säga att när solen skiner på träsket så stiger dimman. Den mänskliga naturen är full av orenheter, kanske med demoniskt ursprung, som kommer ut när evangeliet kommerin. Enligt vad jag har läst om väckelser, så var det det som hände."Helt klart betraktar inte Howard-Browne "skratt i Anden" som demoniskt och han vägrar "käbbla" om tolkningar av väckelsehistorien." Det är oviktigt -- för honom -- om detta skratt fanns i "the Second Great Awakening."Vare sig det fanns där eller inte, så "händer det just nu," säger han.

Om Howard-Browne inte vill käbbla om tidigare väckelser, varför tar han då själv upp ämnet genom att citera väckelsehistorien? ...evangelisten citerar vissa tilltillfällen av otyglad munterhet i amerikansk religion. Den "obeskivliga glädje" som Charles Finney beskriver var, säger Howard-Browne, i själva verket skratt. Han omnämner den berömda väckelsen i Cane Ridge, Kentucky som en föraning av det han ser 1994.

Om det är ett "icke-problem" så borde det inte innebära något problem att försöka bevisa att det verkligen rör sig om "skratt i Anden." Ändå är det ett problem.

Så borde t.ex skribenten i Charisma inte ha sagt:"Det är ett "icke-problem" om man kan finna detta skratt i "the Second Great Awakening." Istället borde hon sagt "Att inte finna detta skratt..." Så som det nu formulerades antyder hon att detta skratt kunde finnas i "the Second Great Awakening.

Det finns i själva verket ingen historisk händelse man kan peka på för att legitimera det som i våra dagar händer i samband med Rodney Howard-Browne eller i Vineyard och andra "skratt i Anden"-möten. Och även om det verkligen fanns någon sådan historisk händelse skulle det bara innebära, i bästa fall, att samma krafter som nu sätter igång "skratt i Anden" även var verksamma då. Än sen då? Det finns ändå ingen biblisk föregångare!

Jo, men det finns det visst, invänder förespråkarna för "skratt i Anden." Det var den helige Andes utgjutande vid Pingst såsom det berättas i Apostlagärningarna.

Då vill jag svara att det utgjutandet resulterade i att lärjungarna predikade evangelium till omvändelse allt medan den helige Ande gav dem förmågan att tala olika språk så att de tillresande från andra länder kunde höra och förstå. Det är så långt man kan komma ifrån det som händer när dessa "skratt i Anden"-predikanter framträder.

Kommer detta från Gud?

Hur går "skratt i Anden"-anhängarna tillväga för att avgöra om detta fenomen kommer från Gud eller inte? Citerar de skriften på ett korrekt sätt? Åtföljs deras tjänst med omisskänliga tecken och under som på apost- larnas tid? Nej. Tvärtom, de baserar sitt omdöme på resultat som kan märkas och på om det slår igenom eller inte. Howard-Browne säger: "Beviset på att det är Gud som verkar är att när jag reser därifrån, så upphör det inte."

Howard-Browne nedvärderar dem som vill pröva hans metoder teologiskt. Varför? därför att hans metoder inte skulle klara en teologisk prövning. Varje välgrundad teologisk prövning måste ske utifrån Skriftens klara undervisning och det klarar inte "skratt i Anden." Det enda bedömningssätt skratt-anhängarna vill använda sig av är att någonting händer.

Alltsedan mars 1994 har Howard-Browne besökt Carpernter's Church ytterligare tre gånger. Församlingen har fått 800 nya medlemmar och dess inkomster har ökat med 30%, enl. Karl Strader. 'Jag har varit här i 28 år och har aldrig upplevt något liknande,' tillägger han. 'Vi har fått döpa 2.200 personer. Vi fick hålla på nästan till klockan två på natten och Rodney döpte dem sex åt gången i vår pool.Det är därför vi tror att det är väckelse.'

Strader bjöd in pastor Ron Clarke från Living Water Church i Tampa, Florida till ett möte. Först var han skeptisk men sen låg han där plötsligt på golvet och skrattade okontrollerat...

Clarke skrattar fortfarande. På ett år har medlemsantalet i hans församling ökat från 800 till 1.500 och nyligen köpte församlingen en ny byggnad. Clarke säger att antalet omvändelser, andedop och helanden har skjutit i höjden.

Så väckelsen har kommit, inte genom att evangelium förkunnas utan genom påstått okontollerbart skratt. Så underligt att Skriften inte berättar om något enda sådant tillfälle.
Apostlarna gjorde verkligen under och tecken men evangeliet förkunnades alltid klart och rent och människor uppmanades att omvända sig. Detta händer sällan , om någonsin, där "skratt i Anden" härjar.