Att föra fram det ord som är givet

Profeten har ingen frihet att påpeka och säga något om allt det han ser. Han kan endast tala om det som Gud har låtit honom se. Han verkar inte utifrån det han själv ser eller hör, sin egen subjektivitet och sina egna intryck. Han är Herrens och det är kanske därför Gud vakar mer över en sådan person än över andra. Profetens liv är inte hans eget, detta gäller honom i högre grad än andra. En lärare är en lärare, men det är han som undervisar. Profeten kommunicerar Guds eget ord. Det är inte profetens ord, inte heller hans sinnelag. Profeten är död. Han har inget liv förrän Gud ger det och Gud ger det enbart för sitt eget syfte och sin härlighets skull.

Till och med när du ser dem som hört profetens ord falla som käglor och böja knä under ordets inverkan upplever profeten inget. Han är helt oberörd och opåverkad av det som fick andra att falla på sina ansikten. Han rörs inte därför att det inte är hans ord. Han kan inte yvas över det. Det är inte hans verk. Det är en underlig känsla att vara bortkopplad från kraften och effekten av dina egna ord. Inte heller är du tillåten att på något sätt röra vid det som händer eller hämta personlig tillfredsställelse ur det.

Det kan hända att jag befinner mig i en församling som fröjdar sig och håller på att skapa känslostorm med sin lovsång - och allt tycks gå rätt till - ändå känner jag smärta. Jag sitter dubbelvikt och är formligen ihopknuten i mitt innersta. Min själ våndas medan alla andra gläder sig. Hur många andra har varit i sådana situationer där de är den ende "galningen"? Alla andra tycks vara berörda av Gud och man talar vidlyftigt om Guds närvaro, ändå känner du inte av något av den närvaron. Du är inte alls medveten om någon smörjelse. Du ser inte skymten av någon välsignelse. Allt du ser är en uppsjö av köttslighet och självbedragna människor som pumpar upp sig och kokar över och din närvaro i rummet är skiljd ifrån och motsäger allt som pågår. Därtill är det så att du inte är där som observatör men du är den som ska tala. Vad ska du säga? Kommer du att säga något som bekräftar det som dessa tror är andlig verklighet eller plockar du fram visselpipan ur fickan och blåser och ropar: Förfalskning, hyckleri, bedrägeri, hemmagjort, uppblåst, sensuellt och känslosamt?

Profeten har att tala utifrån den ena eller andra av två utgångspunkter; antingen utifrån det som hans naturliga öga ser som imponerande andligt eller utifrån sitt inre som är fullt av sorg över det som inte hör Himlen till. När du talar utifrån den senare synpunkten utmanar du allt som människor har gett sitt bifall till. Antingen är det ord som du förmedlar Guds eller så är du en "galning" som "orsakar problem i Kristi kropp". Denna spänning kommer alltid att följa dig. Herren kommer till och med att låta dig säga sådant som inte tillhör honom och agera så som du tror att han önskar utan att ha någon täckning för det.

Gud håller dig ärlig på detta sätt så att du inte begynner tro att du vid varje tillfälle, ofelbart går Guds ärende. Det nödvändiga beroendet och känsligheten skulle haverera genom en sådan hållning. Gud tillåter förnedring och misslyckande för att förändra ditt hjärtas hållning i förhållande till det stora allvar som du står i och den absoluta nödvändigheten i att söka honom och vara beroende av honom för varje litet ord.

Det finns situationer då man inte vet vad som ska sägas eller göras. Det är en märklig vånda att befinna sig i och sedan, efter det att tillfället försvunnit, är man fortfarande ansatt av tanken på att man kanske missade märket utan att ha sagt eller gjort det man skulle. Det är en pina, men låt det vara sagt att den smärtan främst bärs i församlingens hjärta. Detta är en vånda som ännu väntar på att bli buren fullt ut av Kristi kropp.

Denna börda är oundviklig, den är inte liten och några har burit den länge. Många har våndats över församlingens tillstånd och Herren vet om det. Den går inte att komma ifrån, att inte kunna ringa in den och sätta namn på den skapar också irritation. Vi kommer alltid att fråga oss om vi handlat rätt. Vi behöver bära på den frågan och Herren ser med behag på att vi gör det. När det återlösande svaret i sinom tid kommer, har det sin rot i den villigheten att bära den smärtan som en del av tron.

Allvaret i utsagan

Det vilar ett stort ansvar på gudsfolket när det gäller att identifiera vem Gud har ställt fram inför dem; de har ett val att göra. När de gör detta val och fattar detta beslut slås något fast som kommer att påverka de troende på ett fundamentalt sätt för lång tid. Blotta närvaron av den personen och, än mer, radikaliteten i hans ord ställer det högsta krav på lyssnaren, ett krav likt inget annat som församlingen ställs inför. Vad gör du med en sådan man och hans ord?

En sådan människa bär med sig en varning: "Ni ställs ansvariga genom att låta mig besöka er och genom att lyssna till detta ord på sätt som ni inte kan föreställa er. Ni kommer antingen att fortsätta på ett kvalitativt bättre sätt eller ställas på tillbakagång. En sak är helt säker, ni kommer inte att kunna fortsätta som förut. Något har lagts ner hos er som ställer krav på er och om ni inte lämnar rum för det kommer ni inte att kunna fortsätta, men tvingas att retirera. Ett beskärande har påbörjats och ert gensvar kommer att påverka er vandring och framtid i Gud".

Detta är verkligt, och därför blir vårt ansvar så mycket större att söka sådan autenticitet som driver gudsfolket att välja med ett allvar som de inte uppbådat tidigare. Med hur mycket större allvar måste vi inte syna oss själva och vår vandring? Hur skulle vi över huvud taget våga fortsätta en ytlig livsstil?

Med profeten följer ett allvar som tränger in och tränger på, ett allvar som församlingen inte har känt till förut. Plötsligt har de en gästtalare och det ögonblick han öppnar munnen slår något ner och planterar en nödvändighet, ett tvång som man inte mött förut och som bär med sig deras framtids hela innehåll.

Profetens arbete och ord skiljer sig från undervisandet. Undervisning instruerar och kan inspirera men profetens ord är en händelse, något som omvälver. När man lyssnar sätts något i rörelse och förändringen är ett faktum och konsekvensen är rotad för tid och evighet. Profetens ord är ett livgivande ord. Den mun som Gud tillåter sig använda för ett sådant syfte måste förberedas på särskilt sätt. Profeten måste genomgå intensivare sållning än någon annan.

Profetens funktion är liv eller död. Om han överbringar ett falskt ord förmedlar han död. Om han inte varnar kan det leda till död, också i fysisk måtto. Om ordet inte bär med sig av det eviga blir lyssnaren bestulen. Det är ingen överdrift att påstå att Israels förkastande av profeterna ledde till dess död.

Vem kan bära mer av liv eller död till ett folk, ett sammanhang, och Gud lägger ner detta i en enkel människa som är behäftad med varje mänsklig svaghet. Det innebär ett enormt ansvar att säga ett "Så säger Herren". Även om han inte använder den begynnelsefrasen ligger innebörden underförstådd och dess tyngd vilar direkt på mänsklig skörhet.

När Gud kallar profeten "du människobarn", har han noga valt tilltal. Det är som om profeten måste påminnas om sin mänsklighet. Varför väljer Gud ett bräckligt stycke mänsklighet till en så mödosam uppgift. Jag anar att valet är en utsaga mot det mysterium som furstarna och väldigheterna i himlarymderna utgör. Profeten själv, sådan han är som Guds utvalde är ett uttalande mot dessa furstar och väldigheter. Man kunde tro att Gud skulle spara sådant tal för egen räkning. Endast han är kvalificerad och har auktoritet, ändå lägger han ner det i en människa - inkarnationens mysterium - och kör upp alltsammans i ansiktet på dessa så visa väldigheter.

De skulle aldrig ha gjort något sådant: De skulle ha valt något verkligt passande för uppgiften, något betydande, något monumentalt, något vördnadsbjudande med all slags rekommendation och kreditiv. Gud plockar upp en man, en Amos, bort från fårfållorna. Dessa män är själva extremt medvetna om sin mänsklighet, inte bara vid begynnelsen av sin uppgift men genom hela uppdragets längd. "Jag är alldeles för ung. Jag kan inte säga något.", sa Jeremia. Han var nog vuxen när han mottog kallelsen men kände sig som ett barn i förhållande till uppgiften - en känsla som aldrig lämnade honom. Denna medvetenhet om att vara som ett barn i förhållande till uppgiftens storlek bar han alltid med sig. Paulus upprepade gång efter annan: "Vem räcker till för detta?"

Profetisk lydnad

Ett av de klassiska element som återfinns hos profeten är den profetiska disciplinen och lydnaden. Den gestaltar sig i oräddheten att bära ett gudsord i vetskap om att det kommer att väcka anstöt hos lyssnaren och också orsaka personligt avvisande och i värsta fall kosta honom hans liv. Jesus sa om sig själv: "I dag och i morgon och i övermorgon måste jag vandra vidare. Ty en profet måste dödas i Jerusalem. Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som är sända till dig!". Luk 13:33-34.

Detta är deras oundvikliga öde. De måste förgås, de måste förgås på den mest betydelsefulla av platser, den plats där allt händer - Jerusalem. Där måste de möta slutet. En av de sista episoderna i Uppenbarelseboken visar de två profeterna, de två vittnena vars kroppar blev liggande på Jerusalems gator, och folket som firar deras död med att sända gåvor till varandra, de båda som hade plågat dem som bor på jorden. Upp 11. Deras ord är en plåga och den jordbävning som följer deras himmelsfärd är en domshandling av allvarligt slag som Gud har i beredskap för dem som hanterar hans profeter skändligt. Han ser synnerligen allvarligt på hur hans profetiska män behandlas, vi återkommer till temat: Den som rör vid profeten rör vid Gud.

I 1 Sam 3 finner vi berättelsen om Samuels kallelse som liten pojke och sedan hän mot mognad. Herren talade till honom och han svarade med ett "Här är jag" och sprang till den gamle prästen Eli i tron att det var han som ropat. Samma sak hände en tredje gång och Eli förstod mitt i sin tröghet att det var Herren som ville ha tag på Samuel. Eli instruerade pojken: "Gå och lägg dig, och om han ropar på dig så säg: Tala Herre, din tjänare hör." Samuel gjorde sedan som han blivit tillsagd.

Den första handlingen som förde pojken in i profetiskt ansvar gick ut på att säga det som någon hade gett honom att säga. Hur många bland oss västerlänningar skulle inte tvärt avvisa något sådant - "Jag svarar som jag vill, tack. Tror du inte att jag vet hur jag ska göra om Gud kallar mig? Mästra inte mig. Vad tar du mig för, en unge." Den sortens attityd stänger oss ute från tron och lämnar oss åt oss själva. Guds hjärta finner behag i den ande som låter sig underordnas den auktoritet som Gud ställt fram för oss.

Samuel får sedan höra en kraftfull anklagelse mot Eli och mot hela hans hus. Gud är färdig att döma strängt. Kan du föreställa dig pojken med öron fulla av domsord? Vilken introduktion till den profetiska tjänsten! Vore det inte lämpligt att Gud hade börjat med något som var lite mjukare: "Herren säger att han fortfarande älskar dig men han är inte helt igenom nöjd. Var snäll och ta detta till ditt hjärta".

Istället fick Samuel ett allvarets ord, ett domsord, ett ord som äger slutgiltighet. Det var förmodligen en av de skarpaste och kärvaste utsagor som nedtecknats bland de anklagelser som Gud riktat mot en person eller en nation och den uppfylldes till punkt och pricka. Samuel var vaken hela natten igenom och när Eli vaknade ropade han till sig pojken för att han skulle berätta allt vad Gud hade sagt. Samuel återgav troget varje ord som han hade fått av Gud utan att låta ens en stavelse falla bort. När vi sedan läser att Gud hedrade Samuel genom att inte tillåta att något av hans ord till Israel föll platt till marken berodde det på att Samuel var noga med troheten och vägrade låta något av Guds ord gå förlorat.

Spelet heter Lydnad och många av oss måste vända om och börja om där vi steg fel och gjorde fel. När vi finner att källan sinat och insikter och uppenbarelser inte längre rinner in, och vi har stelnat utan att kunna ta oss loss beror det säkerligen på att vi har bommat på någon betydelsefull punkt i lydnaden. Gud låter oss inte färdas vidare förrän vi återvänt till den punkt där lydnaden brustit och uteblivit, därifrån kan man bara fortsätta i lydnad till lydnad.